Sök i Ratio Lex

Angående ändring i pensionsåldern för personal vid intendenturkären in. fl

16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1907:62, Angående ändring i pensionsåldern för personal vid intendenturkären in. fl

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 62.

1

N:o 02.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående

ändring i pensionsåldern för personal vid intendenturkären

in. fl; gifven Stockholms slott den 21 december

1906.

Under åberopande af bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet öfver

landtförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen

medgifva,

dels att punkten 2 i de utaf Kungl. Maj:t med 1877 års Riksdag

antagna grunder för pensionering af arméns befäl och underbefäl med

vederlikar måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»2.

En hvar af förenämnda ämbets- och tjänstemän, hvilken vid afskedstagande!

stått i statens tjänst i 30 år, eller, om han är underofficer vid

värfvadt garnisonsregemente eller fortifikationen, i 25 år, samt i öfrigt

till arméns pensionskassa erlagt stadgad pensionsafgift, och är till pension

ur kassan berättigad, äger att efter erhållet afsked undfå fyllnadspension,

beräknad enligt punkten 1 här ofvan, om tillika följande lefnadsår

äro uppnådda, nämligen af:

a) generaler af alla grader, generalintendenten, militärbefälhafvaren

å Gottland, krigsarkivarien samt vaktmästarna vid militära ämbetsverk

och staber...........................................................................;............................ 65 ar;

b) regements- och sekundchefer äfvensom öfriga chefer för särskild!

för sig bestående militära kårer, öfverstarna vid generalstaben och fortifikationen,

kommendanten i Boden, öfverfältintendenten, chefen för krigs
Bih.

till Biksd, Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 46 Höft. (N:o 62.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

högskolan, professorn vid generalstaben, fältintendenter, auditörer, sekreteraren

vid fortifikationen, regementsläkare, chefen för arméförvaltningens

intendentsdepartements sjukvårdsbyrå, chefläkaren vid garnisonssjukhuset

i Stockholm, regementsveterinärer, tygingenjörer, fabriksingenjörer, tygförvaltare,

fabriksförvaltare, kassörer och förrådsförvaltare vid fortifikationen,

förvaltare vid intendenturkåren, fanjunkarna vid krigsskolan, väbeln

vid artilleri- och ingenjörhögskolan, tygunderofficerare, verkmästare,

besiktningsrustmästare, tygskrifvare, fabriksskrifvare, tyghandtverkåre,

gevärshandtverkare och handtverkare vid trängen.............................. 60 år;

c) Övriga i mom. b ej upptagna regementsofficerare, regementsinten
denter,

intendenter, bataljonsläkare, assistenten å arméförvaltningens intendentsdepartements

sjukvårdsbyrå, sjukhusläkaren med bataljonsläkares

lön vid garnisonssjukhuset i Stockholm, regementsstallmästare, bataljonsveterinärer.

..................................................................................................... 55 .

d) officerare af kompaniofficers grad, underintendenter, underoffice
rare,

med undantag af fanjunkarna vid krigsskolan och tygunderofficerare,

äfvensom musikpersonal............................................................................. 50 år.»

dels ock att föreskrift meddelas därom, att nuvarande löntagare,

som icke önskar få de nya bestämmelserna på sig tillämpade, skall

senast sex månader efter deras trädande i kraft därom göra anmälan hos

direktionen öfver arméns pensionskassa.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom.

GUSTAF.

Lars Tingsten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

S

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet infÖr

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 21 december 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Tingsten,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

Juhlin,

Swartz.

Departementschefen, statsrådet Tingsten anförde härefter:

»Enligt de af Kungl. Maj:t med 1877 års Riksdag fastställda gran- sänkning åt

der för pensioneringen af arméns befäl och underbefäl med vederlikar ‘personalens

inträder pensionsåldern för generalintendenten vid uppnådda 65 år samt pensionsålder,

för regementsintendenter vid 60 år. Efter intendenturkårens omorganisation

år 1892 gjorde Kungl. Maj:t framställning till 1894 års Riksdag

därom, att pensionsåldern för fältintendenter, intendenter och förvaltare

vid intendenturkåren skulle bestämmas till densamma som för regementsintendenterna

eller 60 år.

Riksdagen ansåg den omständigheten, att för de förutvarande regementsintendenterna

varit stadgad rätt att vid fyllda 60 lefnadsår till
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

tråda fyllnadspension, icke ovillkorligen borde medföra, att för den nya

intendenturkåren i dess helhet samma bestämmelser skulle antagas, enär

af kårens ifrågavarande tjänstebefattningar icke alla vore likställda med

de förutvarande regementsintendenternas. Om det också kunde befinnas

lämpligt, att intendenterna erhölle rätt till fyllnadspension vid samma

ålder som de med dem likställda regementsintendenterna, och att således

dem ålades att afgå från tjänsten vid 63 års ålder, för att man måtte

hafva visshet, att de i tjänst varande intendenterna ägde den kroppsliga

rörlighet och uthållighet, som utan tvifvel deras tjänst isynnerhet i krig

fordrade, äfvensom att bland de pensionerade vid mobilisering funnes

någon tillgång till reserver, ansåge Riksdagen däremot i afseende å

fältintendenterna och förvaltarna, hvilkas befattningar icke i allmänhet

kräfde samma rörlighet och spänstighet som intendenternas utan syntes

mera likställda med vanliga civila tjänster, rätten till fyllnadspension

böra inträda först vid 65 års ålder.

1902 års Riksdag medgaf på Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning,

att pensionsåldern för öfverfältintendenten skulle utgöra 65 år och

för underintendenter 55 år.

Intendenturkårens personal är alltså pensionsberättigad efter uppnåendet

af nedannämnda lefnadsålder i hvarje särskild grad, nämligen:

generalintendenten............

......... 65

år

öfverfältintendenten .........

......... 65

»

fältintendenter.....................

......... 65

»

intendenter...........................

......... 60

underintendenter ..............

......... 55

»

förvaltare..............................

......... 65

I enlighet med gällande bestämmelser rörande pensionering af arméns

personal inträder skyldighet att ur tjänst afgå med pension och

fyllnadspension för ofvan angifna beställningsinnehafvare 3 år efter inträdet

i pensionsåldern.

I underdånig skrifvelse den 30 december 1905 har generalintendenten,

under erinran att hans företrädare i ämbetet vid flere tillfällen

hos Kungl. Maj:t framhållit nödvändigheten af en sänkning i

pensionsåldern för intendenturkårens personal, på det att ökad tillgång

å intendenturtjänstemän i reserv skulle kunna beredas, gjort förnyad

framställning om vidtagande af åtgärder i sådant syfte. Generalintendenten

anför därvid, att i händelse af mobilisering bristen å intendenturpersonal

i reserv, beräknad allenast på grund af gällande mobiliseringsplaner

och utan hänsyn till behofvet af dylik personal för reserv
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 62.

och landstorm strupper, för närvarande uppginge till 125 intendenturtjänsteraän

af officers rang. Emellertid kunde det af ekonomiska skäl ej ifrågakomma

att i fred fylla denna brist med fast anställd personal vid intendenturkåren,

och det vore äfven omöjligt att anskaffa en reserv af utbildade

intendenturtjänstemän, tillräckligt stor för fyllande åt hela bristen.

Man måste fördenskull åtnöja sig därmed, att det oundgängliga behofvet

blefve tillgodosedt. Om man i detta syfte granskade beskaffenheten af

de befattningar, för hvilka vid mobilisering personal, utölver den i fred

befintliga, måste anskaffas, funne man häraf tre skillda kategorier, nämligen

dels sådana befattningar, som med nödvändighet kräfde en fullständigt

utbildad in ten dentu rp er sona l, dels sådana, som nöjaktigt borde

kunna handhafvas af personal med en mindre grad af intendenturutbildning

och slutligen sådana, som kunde upprätthållas af civila yrkesmän, hvilka

genom sin sysselsättning i borgerliga lifvet ägde förutsättningar för att

fylla sina uppgifter i dessa befattningar utan att hafva undergått någon

särskild intendenturutbildning. Till den förstnämnda kategorien hörde

befattningar såsom armé-, fördelnings-, brigad-, expeditions-, regementsocli

depåintendenter samt adjutanter hos högre intendenturtjänstemän.

För dessa måste således tillgång finnas af stamanställd eller f. d. stamanställd

personal. Till den andra kategorien borde förradsintendents-,

sjukvårdsintendents-, magasinschefs- in. fl. befattningar hänföras, hvilka

kunde rekryteras af i mindre grad utbildad reservintendenturpersonal,

under det att till den tredje kategorien räknades de i högre staber ingående

proviantmästare-, kamrers-, bokhållare-, kassörs- m. fl. befattningar.

Beträffande de befattningar, som med nödvändighet kräfde en fullt

utbildad intendenturpersonal, kunde intendenturkåren med dess nuvarande

reserv icke ens fylla behofvet af regementsintendenter inom. krigsskådeplatsen,

långt mindre behofvet af de till ett antal af omkring 50

uppgående viktiga befattningarna såsom depåintendenter i hemorten. För

närvarande måste vid mobilisering omkring 15 regementsintendenter tagas

från sina regementen för att bestrida de ännu viktigare befattningarna såsom

expeditionsintendenter vid fälthären och etappväsendet eller såsom ställföreträdande

fördelningsintendenter i hemorten. Hvilka svårigheter, föi

att ej säga vådor, som för dessa regementen såväl vid mobiliseringen

som i fält kunna uppstå därigenom, att till följd häraf största delen

af förplägnads- och utrustningsarbetet vid regementet måste läggas i

oerfarna händer, kunde lätt inses. Visserligen finge, enligt Kungl.

Maj:ts medgifvande, omkring 30 såsom intendentsaspiranter kommenderade

officerare vid mobilisering disponeras till intendenturtjänst, men

det vore i längden ohållbart, att i denna utsträckning taga officerare på

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

stat från deras militära befattning, hvarigenom motsvarande brist uppstode

i officerskadrerna.

Snart sagdt lika ogynnsamt vore förhållandet med befattningarna

såsom depåintendenter i hemorten, hvilka samtliga nu måste bestridas af

personer, som fullständigt saknade erfarenhet i intendenturtjänst. Dessa

depåintendenter skulle dock öfvertaga alla de till regementsintendentsbefattningen

vid respektive regementen hörande åligganden och sålunda,

bland annat, ombesörja all förplägnad och utrustning af arméns ersättningstrupper

och nyformationer. Detta kunde emellertid icke med någon

framgång verkställas af en personal, som saknade all erfarenhet och

kunskap i de till tjänsten hörande föreskrifter, och hos hvilken man icke

kunde påräkna det förutseende samt den omdömesförmåga, som intendenturtjänsten

oafvisligen kräfde.

Beträffande nu nämnda befattningar såsom regements- och depåintendenter

läte det sig ej heller göra, med hänsyn till mångsidigheten i de

därmed förenade tjänstegöromålen, att i dem använda personer, hvilka

erhållit en mindre grad af intendenturutbildning, utan måste dessa

tjänster handhafvas af stamanställd eller f. d. stamanställd personal.

Af det anförda framginge den oeftergifliga nödvändigheten af att

öka intendenturkårens reserv af f. d. stamanställd personal. För närvarande

utgjordes denna, i hvad rörde beställningar af officers rang, af

endast 8 personer, af hvilka 5 vore öfver 63 år gamla. Denna

ringa tillgång på f. d. stamanställd personal kunde ej heller på grund

af intendenturtjänstemännens höga pensionsålder — 60 å 65 år med

därutöfver 3 respitår — för framtiden i nämnvärd grad ökas, och beräkningar

i detta afseende visade en reserv af högst ett tiotal dylika

tjänstemän, hvilka för öfrigt på grund af ålder till en del kunde antagas

redan före afskedet vara mer eller mindre otjänstbara.

Med nuvarande bestämmelser kunde intendenturkåren sålunda ej

tillföras erforderlig och lämplig reserv af f. d. stamanställd personal,

hvadan detta kraf måste påkalla särskilda åtgärder för att tillgodoses.

Härvid funnes enligt generalintendentens förmenande ingen annan utväg

att välja än att nedsätta intendenturpersonalens pensionsålder.

För en sådan sänkning funnes dessutom, såsom vid upprepade tillfällen

framhållits, andra mycket vägande skäl. Intendenturtjänsten

ställde på den tid, då nuvarande pensionsbestämmelser lämnades, icke

de stora fordringar på personalens rörlighet samt obrutna själs- och

kroppskrafter, som erfarenheten numera visat vara nödvändiga. Med

den utveckling kåren erhållit, hade nya kräfvande uppgifter förelagts

densamma, såsom t. ex. utbildning af värnpliktige såväl till underbefäl

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

i intendenturtjänst som till fackmän i bageri-, slakteri- och magasinstjänst.

Härigenom hade äfven trupptjänst numera ålagts intendenturpersonalen,

och omkring 16 intendenturtjänstemän af officers rang vore

för sådan tjänstgöring årligen kommenderade vid de under vapenöfningarna

pågående intendenturskolorna. Härtill komme, att intendenturtjänsten

äfven i öfrigt, med den ökade vapenöfningstiden och de årliga

fält- och fälttjänstöfningarna, blifvit långt mer ansträngande och fått eu

helt annan karaktär än förut, i följd hvaraf den kräfde en i alla afseenden

fullt arbetsduglig personal. Allt detta gjorde, att intendenturbefattningarna

numera icke kunde med fördel upprätthållas af så ålderstigna

personer, som de nu gällande pensionsbestämmelserna betingade.

Ännu mindre kunde en sådan personal motsvara de kraf, som ställdes

på intendenturkåren i fält, där arbetet på grund af sin intensitet och

under trycket af det ansvar, som alltid måste hvila öfver detsamma,

kräfde en fysisk och andlig uthållighet, som i regeln ej kunde påräknas

hos personer, som befunne sig i en ålder af 60 till 70 år. En befälhafvare

måste af sin biträdande intendenturtjänstemän kunna fordra full

rörlighet och samma förmåga af handlingskraft som af sin militära

stabspersonal, ett förhållande, som äfven bidragit till att i flera af

utlandets arméer officerare vid respektive vapenslag utförde de åligganden

rörande truppernas underhåll m. m., som hos oss handhades af

intendenturen. Men huru skulle vår intendenturpersonal med en del

representanter i en ålder af 60 till 70 år kunna utveckla den lifliga

verksamhet, som bland annat truppernas lifsmedelsunderhåll med nödvändighet

kräfde, och huru skulle densamma med sitt tröttande detaljarbete

i allmänhet förmå att under fältlifvets strapatser bibehålla det

vakna intresse för truppernas bästa, utan hvithet den ej kunde fylla

sin uppgift?

De i det föregående berörda förhållandena afsåge, såsom framhållits,

intendenturtjänstemän med officers rang, men äfven för dem af underofficers

rang, nämligen inteodenturkårens förvaltare, vore den nuvarande

pensionsåldern af 65 år enligt generalintendentens uppfattning allt för

hög. Redan år 1902 gjorde eu stor del af dessa förvaltare till dåvarande

generalintendenten hemställan om åtgärder för sänkande af förvaltarnas

pensionsålder. De anförde därvid, att med nuvarande bestämmelser,

såsom erfarenheten visat, flera af dem blifvit försatta i det läge att,

ehuru utarbetade och otjänstbara, likväl nödgas för vinnande af pensionsrätt

i sina beställningar kvarstå många år utöfver den ålder, då

dåligt hälsotillstånd och brutna kroppskrafter begränsade eller omintetgjorde

deras förmåga att ens någorlunda kunna fullgöra sin tjänst.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kun f/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Med anledning af denna hemställan yttrade dåvarande generalintendenten

i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 7 januari 1903, att han i allo

delade den uppfattning, hvilken legat till grund för berörda hemställan.

Däruti instämmer nuvarande generalintendenten, hvilken därvid tillika

erinrat, att förvaltarna, innan den nya intendenturkåren på grund

af 1892 års urtima Riksdags beslut började organiseras, såsom underofficerare

vid armén varit pensionsberättigade 15 lefnadsår tidigare än

de nya förvaltarne enligt 1894 års Riksdags beslut och detta ehuru göromålen

och ansvaret i tjänsten för de förra icke på långt när hade den

omfattning, som för de senare vore fallet. Då härtill komme att förvaltarnas

verksamhet till stor del och i regeln många timmar dagligen

vore förlagd till dragiga samt om vintern oeldade och kalla förrådslokaler,

insåges lätt, att intendenturkårens förvaltare mer än flertalet andra

statens tjänstemän vore utsatta för att i sin tjänst ådraga sig ohälsa

och i förtid brutna kroppskrafter.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden, och då det ej kunde vara

med statens förmån och värdighet förenligt, att tjänstemän så länge

tvingades kvarstå i tjänsten, att de såväl efter eget som andras omdöme

på grund af ålder och aftagande kroppskrafter ej förmådde fullgöra sina

åligganden, hölle generalintendenten före, att redan af denna anledning

tillräckliga skäl förefunnes att sänka äfven förvaltarnas pensionsålder.

Härigenom vunnes äfven, att genom en dylik åtgärd en väl behöflig

reserv af förvaltare skulle vid mobilisering lämna påräknas, hvarigenom

åtminstone vid en del af de förplägnadsmagasin, som för närvarande inom

krigsskådeplatsen måste organiseras under själfständigt befäl af civila

personer, kunde till chefer erhållas i intendenturtjänst väl erfarna förvaltare.

Vore det sålunda på grund af hvad ofvan anförts af flera anledningar

nödvändigt, att intenden turtjänstemännens pensionsålder sänktes,

uppstode frågan, hvilka åldersgränser i detta hänseende lämpligen borde

fastställas. Inom flera arméer i utlandet, exempelvis i Frankrike, Danmark

och Norge, vore intendenturtjänstemännen i fråga om pensionering

jämnställda med arméns befäl och underbefäl, ett förhållande

som af föregående generalintendenter blifvit framhållet såsom särdeles

önskvärd! äfven för vår armé. För egen del ansåge generalintendenten,

i full anslutning till en sådan ståndpunkt, ett dylikt förhållande

vara det principiellt riktiga. Därigenom kunde det oafvisliga

behofvet af f. d. stamanställd intendenturpersonal i reserv i största möjliga

mån tillgodoses och arméns intendenturtjänstemän hållas vid den

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 62.

vigör, som med nödvändighet fordrades för ett kraftigt handhafvande

af intendenturtjänsten.

Då emellertid en förändring af denna omfattning skulle för samtliga

kårens medlemmar, med undantag af general- och öfverfältintendenten,

medföra en sänkning af pensionsåldern med 10 eller 15 år,

kunde steget i den afsedda riktningen icke på en gång tagas fullt ut,

enär därigenom ett för stort antal vakanser inom kåren på allt för kort

tid skulle uppkomma. Det vore därför enligt generalintendentens uppfattning

lämpligt att som en öfvergång tillsvidare begränsa den ifrågavarande

sänkningen till 5 år för samtliga beställningsinnehafvare, med

undantag för generalintendenten, beträffande hvilken helt naturligt ingen

ändring borde förekomma. Intendenturtjänstemännens pensionsålder

skulle med en dylik förändring inträda vid följande lefnadsår:

för generalintendenten.............................. 65 år

» öfverfältintendenten........................... 60 »

» fältintendenter .................................... 60 »

y> intendenter............................................. 55 »

» underintendenter................................. 50 »

» förvaltare ............................................ 60 »

hvarjämte, beträffande viss tjänsteålder för ernående af pension och rättighet

att efter uppnådd pensionsålder ytterligare viss tid i tjänsten

kvarstå, samma bestämmelser, som för arméns befäl och underbefäl vore

eller framdeles kunde varda bestämda, borde gälla äfven för intendenturtjänstemän.

Generalintendenten föresloge tillika, att de nu ifrågasatta

förändringarna skulle träda i kraft från och med år 1907, dock med

rätt för de beställningsinnehafvare, som därigenom skulle nödgas omedelbart

afgå, att kvarstå i tjänst, till dess de på grund af mivarande bestämmelser

inträdde i pensionsåldern.

Chefen för generalstaben har i häröfver afgifvet underdånigt yttrande

anfört, att uti den af generalintendenten framhållna bristen å intendenturtjänstemän

vid mobilisering ett tillräckligt vägande skäl för nedbringande

af den för intendenturpersonalen bestämda pensionsåldern

förefunnes. Generalintendentens förslag, att i fråga om pensionering

intendenturtjänstemännen skulle jämnställas med arméns befäl och underbefäl,

ansåge generalstabschefen både principiellt riktigt och bäst motsvarande

det förefintliga behofvet af intendentur tjänstemän i reserv.

I anförda punkter anslöte han sig därför till generalintendentens förslag.

Mot förslaget, att, såsom en öfvergång, intill dess för intendenturBih.

till Biksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 46 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 62.

tjänstemännen samma pensionsålder som för armébefälet kunde varda

bestämd, ifrågavarande sänkning af pensionsåldern skulle sättas till 5

år för samtliga beställningsinnehafvare med undantag för generalintendenten,

ansåge han sig ej böra göra någon erinran, om det ock kunde

synas önskvärdt, att den pensionsålder för intendenturtjänstemän, till

hvilken generalintendenten slutligen ville komma, kunnat ernås utan

dessa öfvergångsbestämmelser.

Beträffande den af generalintendenten föreslagna bestämmelsen, att

de tilltänkta förändringarna skulle träda i kraft från och med år 1907,

dock med rätt för de beställningsinnehafvare, som därigenom omedelbart

skulle nödgas afgå, att kvarstå, tills de på grund af nuvarande bestämmelser

inträdde i pensionsåldern, kunde anmärkas, att dels vissa ojämnheter

komme att uppstå vid tillämpningen och dels att den knappast vore

förenlig med deras rätt, som redan innehade fullmakter å sina beställningar.

Enligt erhållet uppdrag har sedermera direktionen öfver arméns

pensionskassa låtit verkställa utredning rörande storleken af den ökade

pensioneringskostnad, som af de ifrågavarande pensionsåldersgränsernas

sänkande på föreslaget sätt måste blifva eu följd. Efter inhämtad upplysning

af generalintendenten hade i denna utredning genomsnittsåldern

vid befordran till fältintendent antagits till 46 år samt vid utnämning

till underintendent 261, 2 år och till förvaltare 30 år. Vidare hade antagits,

att de s. k. respitåren, eller de i regel 3 åren mellan tiden för

pensionsrättens uppnående och för skyldighet att med pension afgå ur

tjänst, icke uttoges — hvilket gjorde, att kostnadssiffran blefve åtskilligt för

hög — äfvensom att de föreslagna bestämmelserna så länge varit gällande,

att desamma hunnit utöfva full verkan å pensionsstaten.

Med dessa antaganden och förutsättningar till grund hade af beräkningarna

framgått, att, under det att den framtida högsta tänkbara

pensioneringskostnaden för intendenturkåren enligt nu gällande bestämmelser

kunde uppgå till 108,720 kronor, den högsta ökning häri, som af

generalintendentens förslag kunde uppkomma, utgjorde 57,880 kronor,

eller intill 166,600 kronor. Såsom nyss erinrats, afsåge dessa slutsiffror

den framtida totalkostnaden för de olika alternativen: nuvarande pensioneringsgrunder

och de föreslagna ändrade grunderna.

Enligt särskildt verkställd utredning har det visat sig, att denna

kostnadsökning icke uppnår sitt fulla belopp förrän år 1946, samt att

icke någon ökning kan förväntas förrän år 1916, då den beräknas uppgå

till högst 3,600 kronor.

Direktionen öfver arméns pensionskassa har till sist i likhet med

chefen för generalstaben ansett sig böra fästa Kungl. Maj:ts upp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

märksamhet därpå, att ett sådant förfaringssätt, som generalintendenten

syntes hafva tänkt sig, att den föreslagna sänkningen af pensionsåldersgränsen

skulle träda i kraft från och med år 1907 utan rätt för andra

beställningsinnehafvare än dem, som därigenom skulle nödgas att omedelbart

från tjänst och lön på stat afgå, att kvarstå, tills de på grund

af nuvarande bestämmelser inträdde i pensionsåldern, väl knappast vore

förenligt med nödigt beaktande af nuvarande beställningsinnehafvares

rättsliga ståndpunkt; utan att hellre — i likhet med hvad vid antagandet

af 1877 års pensioneringsgrunder ägde rum — hvarje löntagare,

som af de nya grunderna berördes, borde lämnas tillfälle att välja mellan

att kvarstå vid innehafvande pensionsrätt och att få de nya grunderna

på sig tillämpade.

I likhet med generalintendenten och chefen för generalstaben anser

jag en nedsättning i pensionsåldern för intendenturkårens personal vara

oundgängligen erforderlig, för att denna personal må, i såväl fred som

krig, kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin viktiga uppgift. Det

torde få anses såsom ostridigt, att numera större fordringar än förut

måste ställas på såväl fysisk rörlighet och uthållighet som förmåga

af kraftigt initiativ hos de förvaltande organen vid fälthären, och

att dessa fordringar i regeln icke kunna fyllas af personer, som närma

sig den ålder, hvilken för närvarande är gräns för intendenturpersonalens

kvarstående i tjänst. Hvad särskildt beträffar fältintendenterna och

intendenterna skola dessa åtfölja trupperna i fält och användas i den

maktpåliggande förvaltningstjänsten vid de opererande härafdelningarna,

hvarunder på dem komma att ställas betydande kraf med afseende å

förmåga att uthärda kroppsliga ansträngningar.

Den ansvarsfulla och mycket profvande verksamhet, som förvaltarna

vid intendenturkåren hafva sig ålagd äfven under fred, gör det i hög

grad önskvärdt, att någon minskning i dessa tjänstemäns pensionsålder

kommer att inträda. Förrådsuppbörden och förrådsskötseln äro af den

omfattande natur, att de kräfva full vigör och arbetskraft hos förrådsförvaltarna.

I anledning af generalintendentens yttrande om ökning af intendenturpersonalen

i reserv vill jag än ytterligare framhålla behofvet

däraf, hvilket i en beaktansvärd grad torde kunna tillgodoses genom ett

tidigare pensionerande af intendenturkårens personal.

Eu sänkning af intendenturkårens pensionsålder synes mig sålunda

vara nödvändig, men jag kan dock ej biträda den meningen, att denna

sänkning bör ske i sådan grad, att pensionsåldern för intendenturkårens

s. 12 Kontrollera mot PDF

Höjning af

tygunderofficerarnas

pensionsålder.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

personal blefve densamma som för likställda officerare. Att gå så långt

synes mig nämligen icke vara behöflig!, utan torde den af generalintendenten

såsom ett öfvergångsförslag gjorda hemställan, att pensionsåldern

nu skulle nedsättas med 5 år för hvarje grad af beställningsinnehafvare

å intendenturkårens stat, utom för generalintendenten, vara

lämpligen afpassad och ändamålsenlig, till hvilken hemställan jag följaktligen

får förorda bifall.

I likhet med generalstabschefen och direktionen öfver arméns pensionskassa

anser jag, att, därest de ifrågasatta bestämmelserna om pensionsålder

för intendenturpersonalen vinna Kungl. Maj:ts och Riksdagens

bifall, det bör tillåtas den nu i tjänst varande personalen att välja mellan

att kvarstå vid hittills gällande pensionsbestämmelser eller att öfvergå

till de nya.

I detta sammanhang anhåller jag att få underställa Kungl. Maj:ts

pröfning en af generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet uti

underdånig skrifvelse den 14 november 1905 gjord framställning rörande

höjning af tygunderofficerarnas pensionsålder.

Generalfälttygmästaren erinrar i detta afseende, hurusom bland personalen

vid artilleriets tygstater tygunderofficerarna i det afseendet intoge

en särskild ställning, att de hänfördes till militär personal, då däremot

den öfriga personalen vore civilmilitär. Häraf följde, att tygunderofficerarna

i likhet med annan militär personal af motsvarande grad

blefve pensionsberättigade vid 50 års ålder, under det att pensionsåldern

för tygstatspersonalen i öfrigt inträdde först vid 60 år. Då någon

militär tjänstgöring med större fordringar å kroppslig vigör och uthållighet

ej förekomme för tygunderofficerarna, funnes ur sådan synpunkt

intet hinder för att höja dessas pensionsålder till 60 år; och billigheten

syntes därför fordra, att de komme i åtnjutande af den fördel, som i

vissa fall ansåges förenad med ett förlängdt kvarstående i tjänst. Då

exempelvis tyghandtverkare, hvilka hade ett arbete, som både kräfde

full arbetsduglighet och vore mera slitande än tygunderofficerarnas, det

oaktadt hade högre pensionsålder än de senare, framginge däraf, att

någon olägenhet af eu senare pensionering af tygunderofficerarna beträffande

deras förmåga att sköta sin tjänst ej vore att befara.

Den förlängda tjänstetiden hade äfven sitt berättigande ur synpunkten

af en följdriktig befordran inom tygstaten. Det vore nämligen syn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

nerligen. önskvärdt, att befordringarna inom nämnda stat kunde ske

gradvis och sålunda tygskrifvare befordras till tygunderofficer samt denne

till tygförvaltare. Då emellertid tygunderofficerens löneförmåner vore

föga afsevärdt större än tygskrifvarens, samt pensionen för båda utginge

med samma belopp, vore det knappast antagligt, att tygskrifvare

skulle eftersträfva befordran till tygunderofficer, med mindre pensionsåldern

för denna grad höjdes. Säkerligen komme äfven eu förlängning

■i tjänstetiden för tygunderofficeren och den följdriktiga befordran inom

tygstaten, som därigenom möjliggjordes, att göra befattningarna vid

tygstaten mera eftersökta, på grund hvaraf ock ett bättre urval vid

deras tillsättande kunde äga rum.

Direktionen öfver arméns pensionskassa framhåller, att ur pensioneringsutgiftssynpunkt

en icke oväsentlig besparing för statsverket

skulle uppstå, om tygunderofficerarnas pensionsålder- höjdes med 10 år,

samt har alltså intet att mot förslaget erinra. Men då såväl tillgodonjutandet

af redan utlefvad pensionsrätt ur arméns pensionskassa som

befrielse från erläggande af pensionsafgift ej mindre för egen pensionering

än äfven för änke- och pupillpension genom bifall till den gjorda

framställningen komme att för vederbörande löntagare uppskjutas, ansåge

direktionen, att det borde vara en hvar, som häraf berördes, fritt att

inom viss tid, t. ex. 6 månader från det utkommande författning i ämnet

trädt i kraft, genom vederbörande chef till direktionen ingifva förklaring,

huruvida han önskade ingå på de nya pensions- och afgiftsvillkoren

eller önskade kvarstå å de nuvarande.

Då förslaget om höjning af tygunderofficerarnas pensionsålder från

50 till 60 år synes mig välgrundad! med hänsyn till ifrågavarande

personals ställning och tjänsteåligganden samt medför minskning i

kostnaderna för arméns pensionering, har jag däremot intet att erinra.

Likasom, enligt hvad jag förut anfört, intendenturpersonalen synes mig

böra få välja mellan att kvarstå vid nu för dem gällande pensionsvillkor

eller inträda i de nya, bör jämväl nu ifrågavarande personal medgifvas

sådan rätt.

Slutligen får jag i underdånighet anmäla, att direktionen öfver arméns

pensionskassa uti skrifvelse den 21 nästlidne november fästat uppmärksamheten

därvid, att i nu gällande stater för armén funnes upptagna

vissa nya beställningar, för hvilkas innehafvare pensionsåldern icke blifva

bestämd. Dessa vore den å staten för kommendantskapet i Boden

Pensionsåldern

för

kommendanten

i Boden

in. fl.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

uppförda kommendanten därstädes, hvilken skulle åtnjuta öfverstes aflöningsförmåner,

samt de å staten för garnisonssjukhuset i Stockholm

upptagna sjukhusläkarna, af hvilka den ene — chefläkaren— skulle

uppbära samma lön som regementsläkare och den andre samma lön

som bataljonsläkare. Direktionen har i anledning häraf föreslagit, att

pensionsåldern skulle bestämmas för kommendanten i Boden och chefläkaren

vid garnisonssjukhuset till densamma som för regementschefer

och regementsläkare eller 60 år samt för den andre sjukhusläkaren

till samma pensionsålder som är fastställd för bataljonsläkare eller 55 år.

Arméförvaltningen har häremot intet att erinra och för egen del

ansluter jag mig till direktionens förslag.

I öfverensstämmelse med de framställningar, för hvilka jag nu redogjort,

har jag låtit utarbeta förslag till ändrad lydelse af punkten 2 uti

de genom nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 kungjorda pensioneringsgrunderna

för armén, hvarvid jämväl iakttagits de i nämnda punkt tid

efter annan af Kungl. Maj:t med Riksdagen beslutade ändringarna och

tilläggen. Därjämte har i förslaget gjorts de ändringar, som betingas

af den omorganisation af armén, som ägt rum. Beställningar, hvilka

icke vidare finnas i staterna och hvilka ej heller af annan grund behöfva

upptagas i denna punkt, hafva sålunda uteslutits. Enligt punktens

nuvarande lydelse är »materialförvaltaren vid krigsskolan» pensionsberättigad

vid 60 år. Emellertid upptager krigsskolans stat nu icke

någon så benämnd beställning. Däremot finnas i staten uppförda: å

staben en »fanjunkare, förvaltare samt tillika väbel och uppsyningsman

öfver kungsgårdens byggnader, park och utägor», samt å kompanistaten en

fanjunkare, hvilken enligt reglementet för skolan handhafver vården om

kompaniets inventarier och elevernas egna persedlar såsom linne m. m.

Dessa beställningar äro närmast jämförbara med beställningar vid intendentur

kåren; och torde pensionsåldern för innehafvare däraf, oafsedt de

nuvarande militära titlarna, böra vara densamma, som nu är bestämd

för »materialförvaltaren» eller 60 år, och uttrycklig bestämmelse därom

meddelas. Någon annan saklig ändring än de af mig nu angifna innebär

icke det uppgjorda förslaget till ny lydelse af ifrågavarande stadgande.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag hemställa, det Kungl.

Maj :t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,

dels att punkten 2 i de utaf Kungl. Maj:t med 1877 års Riksdag

antagna grunder för pensionering af arméns befäl och underbefäl med

vederlikar måtte erhålla följande förändrade lydelse:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

15

»2.

En hvar af förenämnda ämbets- och tjänstemän, hvilken vid afskedstagandet

stått i statens tjänst i 30 år, elier, om han är underofficer vid

värfvadt garnisonsregemente eller fortifikationen, i 25 år, samt i öfrigt

till arméns pensionskassa erlagt stadgad pensionsafgift, och är till pension

ur kassan berättigad, äger att efter erhållet afsked undfå fyllnadspension,

beräknad enligt punkten 1 här ofvan, om tillika följande lefnadsår

äro uppnådda, nämligen af:

a) generaler af alla grader, generalintendenten, militärbefälhafva
ren

å Gottland, krigsarkivarien samt vaktmästarna vid militära ämbetsverk

och staber ............................................................................................. 65 år;

b) regements- och sekundchefer äfvensom öfriga chefer för särskildt

för sig bestående militära kårer, öfverstarna vid generalstaben och fortifikationen,

kommendanten i Boden, öfver fältintendenten, chefen för krigshögskolan,

professorn vid generalstaben, fältintendenter, auditörer, sekreteraren

vid fortifikationen, regementsläkare, chefen för arméförvaltningens

intendentsdepartements sjukvårdsbyrå, chefläkaren vid garnisonssjukhuset

i Stockholm, regementsveterinärer, tygingenjörer, fabriksingenjörer,

tygförvaltare, fabriksförvaltare, kassörer och förrådsförvaltare

vid fortifikationen, förvaltare vid intendenturkåren, fanjunkarna vid

krigsskolan, väbeln vid artilleri- och ingenjörhögskolan, tygunderofficerare,

verkmästare, besiktningsrustmästare, tygskrifvare, fabriksskrifvare,

tyghandtverkare, gevärshandtverkare och handtverkare vid trängen

.................................................................................................................... 60 år;

c) öfriga i mom. b ej upptagna regementsofficerare, regementsinten
denter,

intendenter, bataljonsläkare, assistenten å arméförvaltningens intendentsdepartements

sjukvårdsbyrå, sjukhusläkaren med bataljonsläkares

lön vid garnisonssjukhuset i Stockholm, regementsstallmästare, bataljons

veterinärer ................................................................................................ Sfi Är;

d) officerare af kompaniofficers grad, underintendenter, underoffice
rare,

med undantag af fanjunkarna vid krigsskolan och tygunderofficerare,

äfvensom musikpersonal.............................................................................. 50 år.»

dels ock att föreskrift meddelas därom, att nuvarande löntagare,

som icke önskar få de nya bestämmelserna på sig tillämpade, skall senast

sex månader efter deras trädande i kraft därom göra anmälan hos

direktionen öfver arméns pensionskassa.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Till denna hemställan, hvaruti statsrådets öfriga

ledamöter instämde, täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna nådigt bifall; och skulle proposition,

sådan den finnes detta protokoll inlagd, till

Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

G. Hagbergh.

8tockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.