Angående ändring i pensionsåldern för personal vid intendenturkären in. fl
16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1907:62, Angående ändring i pensionsåldern för personal vid intendenturkären in. fl
Dokumentets text
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 62.
1
N:o 02.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
ändring i pensionsåldern för personal vid intendenturkären
in. fl; gifven Stockholms slott den 21 december
1906.
Under åberopande af bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen
medgifva,
dels att punkten 2 i de utaf Kungl. Maj:t med 1877 års Riksdag
antagna grunder för pensionering af arméns befäl och underbefäl med
vederlikar måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»2.
En hvar af förenämnda ämbets- och tjänstemän, hvilken vid afskedstagande!
stått i statens tjänst i 30 år, eller, om han är underofficer vid
värfvadt garnisonsregemente eller fortifikationen, i 25 år, samt i öfrigt
till arméns pensionskassa erlagt stadgad pensionsafgift, och är till pension
ur kassan berättigad, äger att efter erhållet afsked undfå fyllnadspension,
beräknad enligt punkten 1 här ofvan, om tillika följande lefnadsår
äro uppnådda, nämligen af:
a) generaler af alla grader, generalintendenten, militärbefälhafvaren
å Gottland, krigsarkivarien samt vaktmästarna vid militära ämbetsverk
och staber...........................................................................;............................ 65 ar;
b) regements- och sekundchefer äfvensom öfriga chefer för särskild!
för sig bestående militära kårer, öfverstarna vid generalstaben och fortifikationen,
kommendanten i Boden, öfverfältintendenten, chefen för krigs
Bih.
till Biksd, Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 46 Höft. (N:o 62.) 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
högskolan, professorn vid generalstaben, fältintendenter, auditörer, sekreteraren
vid fortifikationen, regementsläkare, chefen för arméförvaltningens
intendentsdepartements sjukvårdsbyrå, chefläkaren vid garnisonssjukhuset
i Stockholm, regementsveterinärer, tygingenjörer, fabriksingenjörer, tygförvaltare,
fabriksförvaltare, kassörer och förrådsförvaltare vid fortifikationen,
förvaltare vid intendenturkåren, fanjunkarna vid krigsskolan, väbeln
vid artilleri- och ingenjörhögskolan, tygunderofficerare, verkmästare,
besiktningsrustmästare, tygskrifvare, fabriksskrifvare, tyghandtverkåre,
gevärshandtverkare och handtverkare vid trängen.............................. 60 år;
c) Övriga i mom. b ej upptagna regementsofficerare, regementsinten
denter,
intendenter, bataljonsläkare, assistenten å arméförvaltningens intendentsdepartements
sjukvårdsbyrå, sjukhusläkaren med bataljonsläkares
lön vid garnisonssjukhuset i Stockholm, regementsstallmästare, bataljonsveterinärer.
..................................................................................................... 55 .
d) officerare af kompaniofficers grad, underintendenter, underoffice
rare,
med undantag af fanjunkarna vid krigsskolan och tygunderofficerare,
äfvensom musikpersonal............................................................................. 50 år.»
dels ock att föreskrift meddelas därom, att nuvarande löntagare,
som icke önskar få de nya bestämmelserna på sig tillämpade, skall
senast sex månader efter deras trädande i kraft därom göra anmälan hos
direktionen öfver arméns pensionskassa.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom.
GUSTAF.
Lars Tingsten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
S
Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet infÖr
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 21 december 1906.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Dyrssen,
Hammarskjöld,
Roos,
Juhlin,
Swartz.
Departementschefen, statsrådet Tingsten anförde härefter:
»Enligt de af Kungl. Maj:t med 1877 års Riksdag fastställda gran- sänkning åt
der för pensioneringen af arméns befäl och underbefäl med vederlikar ‘personalens
inträder pensionsåldern för generalintendenten vid uppnådda 65 år samt pensionsålder,
för regementsintendenter vid 60 år. Efter intendenturkårens omorganisation
år 1892 gjorde Kungl. Maj:t framställning till 1894 års Riksdag
därom, att pensionsåldern för fältintendenter, intendenter och förvaltare
vid intendenturkåren skulle bestämmas till densamma som för regementsintendenterna
eller 60 år.
Riksdagen ansåg den omständigheten, att för de förutvarande regementsintendenterna
varit stadgad rätt att vid fyllda 60 lefnadsår till
-
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
tråda fyllnadspension, icke ovillkorligen borde medföra, att för den nya
intendenturkåren i dess helhet samma bestämmelser skulle antagas, enär
af kårens ifrågavarande tjänstebefattningar icke alla vore likställda med
de förutvarande regementsintendenternas. Om det också kunde befinnas
lämpligt, att intendenterna erhölle rätt till fyllnadspension vid samma
ålder som de med dem likställda regementsintendenterna, och att således
dem ålades att afgå från tjänsten vid 63 års ålder, för att man måtte
hafva visshet, att de i tjänst varande intendenterna ägde den kroppsliga
rörlighet och uthållighet, som utan tvifvel deras tjänst isynnerhet i krig
fordrade, äfvensom att bland de pensionerade vid mobilisering funnes
någon tillgång till reserver, ansåge Riksdagen däremot i afseende å
fältintendenterna och förvaltarna, hvilkas befattningar icke i allmänhet
kräfde samma rörlighet och spänstighet som intendenternas utan syntes
mera likställda med vanliga civila tjänster, rätten till fyllnadspension
böra inträda först vid 65 års ålder.
1902 års Riksdag medgaf på Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning,
att pensionsåldern för öfverfältintendenten skulle utgöra 65 år och
för underintendenter 55 år.
Intendenturkårens personal är alltså pensionsberättigad efter uppnåendet
af nedannämnda lefnadsålder i hvarje särskild grad, nämligen:
generalintendenten............
......... 65
år
öfverfältintendenten .........
......... 65
»
fältintendenter.....................
......... 65
»
intendenter...........................
......... 60
underintendenter ..............
......... 55
»
förvaltare..............................
......... 65
I enlighet med gällande bestämmelser rörande pensionering af arméns
personal inträder skyldighet att ur tjänst afgå med pension och
fyllnadspension för ofvan angifna beställningsinnehafvare 3 år efter inträdet
i pensionsåldern.
I underdånig skrifvelse den 30 december 1905 har generalintendenten,
under erinran att hans företrädare i ämbetet vid flere tillfällen
hos Kungl. Maj:t framhållit nödvändigheten af en sänkning i
pensionsåldern för intendenturkårens personal, på det att ökad tillgång
å intendenturtjänstemän i reserv skulle kunna beredas, gjort förnyad
framställning om vidtagande af åtgärder i sådant syfte. Generalintendenten
anför därvid, att i händelse af mobilisering bristen å intendenturpersonal
i reserv, beräknad allenast på grund af gällande mobiliseringsplaner
och utan hänsyn till behofvet af dylik personal för reserv
-
5
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 62.
och landstorm strupper, för närvarande uppginge till 125 intendenturtjänsteraän
af officers rang. Emellertid kunde det af ekonomiska skäl ej ifrågakomma
att i fred fylla denna brist med fast anställd personal vid intendenturkåren,
och det vore äfven omöjligt att anskaffa en reserv af utbildade
intendenturtjänstemän, tillräckligt stor för fyllande åt hela bristen.
Man måste fördenskull åtnöja sig därmed, att det oundgängliga behofvet
blefve tillgodosedt. Om man i detta syfte granskade beskaffenheten af
de befattningar, för hvilka vid mobilisering personal, utölver den i fred
befintliga, måste anskaffas, funne man häraf tre skillda kategorier, nämligen
dels sådana befattningar, som med nödvändighet kräfde en fullständigt
utbildad in ten dentu rp er sona l, dels sådana, som nöjaktigt borde
kunna handhafvas af personal med en mindre grad af intendenturutbildning
och slutligen sådana, som kunde upprätthållas af civila yrkesmän, hvilka
genom sin sysselsättning i borgerliga lifvet ägde förutsättningar för att
fylla sina uppgifter i dessa befattningar utan att hafva undergått någon
särskild intendenturutbildning. Till den förstnämnda kategorien hörde
befattningar såsom armé-, fördelnings-, brigad-, expeditions-, regementsocli
depåintendenter samt adjutanter hos högre intendenturtjänstemän.
För dessa måste således tillgång finnas af stamanställd eller f. d. stamanställd
personal. Till den andra kategorien borde förradsintendents-,
sjukvårdsintendents-, magasinschefs- in. fl. befattningar hänföras, hvilka
kunde rekryteras af i mindre grad utbildad reservintendenturpersonal,
under det att till den tredje kategorien räknades de i högre staber ingående
proviantmästare-, kamrers-, bokhållare-, kassörs- m. fl. befattningar.
Beträffande de befattningar, som med nödvändighet kräfde en fullt
utbildad intendenturpersonal, kunde intendenturkåren med dess nuvarande
reserv icke ens fylla behofvet af regementsintendenter inom. krigsskådeplatsen,
långt mindre behofvet af de till ett antal af omkring 50
uppgående viktiga befattningarna såsom depåintendenter i hemorten. För
närvarande måste vid mobilisering omkring 15 regementsintendenter tagas
från sina regementen för att bestrida de ännu viktigare befattningarna såsom
expeditionsintendenter vid fälthären och etappväsendet eller såsom ställföreträdande
fördelningsintendenter i hemorten. Hvilka svårigheter, föi
att ej säga vådor, som för dessa regementen såväl vid mobiliseringen
som i fält kunna uppstå därigenom, att till följd häraf största delen
af förplägnads- och utrustningsarbetet vid regementet måste läggas i
oerfarna händer, kunde lätt inses. Visserligen finge, enligt Kungl.
Maj:ts medgifvande, omkring 30 såsom intendentsaspiranter kommenderade
officerare vid mobilisering disponeras till intendenturtjänst, men
det vore i längden ohållbart, att i denna utsträckning taga officerare på
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
stat från deras militära befattning, hvarigenom motsvarande brist uppstode
i officerskadrerna.
Snart sagdt lika ogynnsamt vore förhållandet med befattningarna
såsom depåintendenter i hemorten, hvilka samtliga nu måste bestridas af
personer, som fullständigt saknade erfarenhet i intendenturtjänst. Dessa
depåintendenter skulle dock öfvertaga alla de till regementsintendentsbefattningen
vid respektive regementen hörande åligganden och sålunda,
bland annat, ombesörja all förplägnad och utrustning af arméns ersättningstrupper
och nyformationer. Detta kunde emellertid icke med någon
framgång verkställas af en personal, som saknade all erfarenhet och
kunskap i de till tjänsten hörande föreskrifter, och hos hvilken man icke
kunde påräkna det förutseende samt den omdömesförmåga, som intendenturtjänsten
oafvisligen kräfde.
Beträffande nu nämnda befattningar såsom regements- och depåintendenter
läte det sig ej heller göra, med hänsyn till mångsidigheten i de
därmed förenade tjänstegöromålen, att i dem använda personer, hvilka
erhållit en mindre grad af intendenturutbildning, utan måste dessa
tjänster handhafvas af stamanställd eller f. d. stamanställd personal.
Af det anförda framginge den oeftergifliga nödvändigheten af att
öka intendenturkårens reserv af f. d. stamanställd personal. För närvarande
utgjordes denna, i hvad rörde beställningar af officers rang, af
endast 8 personer, af hvilka 5 vore öfver 63 år gamla. Denna
ringa tillgång på f. d. stamanställd personal kunde ej heller på grund
af intendenturtjänstemännens höga pensionsålder — 60 å 65 år med
därutöfver 3 respitår — för framtiden i nämnvärd grad ökas, och beräkningar
i detta afseende visade en reserv af högst ett tiotal dylika
tjänstemän, hvilka för öfrigt på grund af ålder till en del kunde antagas
redan före afskedet vara mer eller mindre otjänstbara.
Med nuvarande bestämmelser kunde intendenturkåren sålunda ej
tillföras erforderlig och lämplig reserv af f. d. stamanställd personal,
hvadan detta kraf måste påkalla särskilda åtgärder för att tillgodoses.
Härvid funnes enligt generalintendentens förmenande ingen annan utväg
att välja än att nedsätta intendenturpersonalens pensionsålder.
För en sådan sänkning funnes dessutom, såsom vid upprepade tillfällen
framhållits, andra mycket vägande skäl. Intendenturtjänsten
ställde på den tid, då nuvarande pensionsbestämmelser lämnades, icke
de stora fordringar på personalens rörlighet samt obrutna själs- och
kroppskrafter, som erfarenheten numera visat vara nödvändiga. Med
den utveckling kåren erhållit, hade nya kräfvande uppgifter förelagts
densamma, såsom t. ex. utbildning af värnpliktige såväl till underbefäl
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
i intendenturtjänst som till fackmän i bageri-, slakteri- och magasinstjänst.
Härigenom hade äfven trupptjänst numera ålagts intendenturpersonalen,
och omkring 16 intendenturtjänstemän af officers rang vore
för sådan tjänstgöring årligen kommenderade vid de under vapenöfningarna
pågående intendenturskolorna. Härtill komme, att intendenturtjänsten
äfven i öfrigt, med den ökade vapenöfningstiden och de årliga
fält- och fälttjänstöfningarna, blifvit långt mer ansträngande och fått eu
helt annan karaktär än förut, i följd hvaraf den kräfde en i alla afseenden
fullt arbetsduglig personal. Allt detta gjorde, att intendenturbefattningarna
numera icke kunde med fördel upprätthållas af så ålderstigna
personer, som de nu gällande pensionsbestämmelserna betingade.
Ännu mindre kunde en sådan personal motsvara de kraf, som ställdes
på intendenturkåren i fält, där arbetet på grund af sin intensitet och
under trycket af det ansvar, som alltid måste hvila öfver detsamma,
kräfde en fysisk och andlig uthållighet, som i regeln ej kunde påräknas
hos personer, som befunne sig i en ålder af 60 till 70 år. En befälhafvare
måste af sin biträdande intendenturtjänstemän kunna fordra full
rörlighet och samma förmåga af handlingskraft som af sin militära
stabspersonal, ett förhållande, som äfven bidragit till att i flera af
utlandets arméer officerare vid respektive vapenslag utförde de åligganden
rörande truppernas underhåll m. m., som hos oss handhades af
intendenturen. Men huru skulle vår intendenturpersonal med en del
representanter i en ålder af 60 till 70 år kunna utveckla den lifliga
verksamhet, som bland annat truppernas lifsmedelsunderhåll med nödvändighet
kräfde, och huru skulle densamma med sitt tröttande detaljarbete
i allmänhet förmå att under fältlifvets strapatser bibehålla det
vakna intresse för truppernas bästa, utan hvithet den ej kunde fylla
sin uppgift?
De i det föregående berörda förhållandena afsåge, såsom framhållits,
intendenturtjänstemän med officers rang, men äfven för dem af underofficers
rang, nämligen inteodenturkårens förvaltare, vore den nuvarande
pensionsåldern af 65 år enligt generalintendentens uppfattning allt för
hög. Redan år 1902 gjorde eu stor del af dessa förvaltare till dåvarande
generalintendenten hemställan om åtgärder för sänkande af förvaltarnas
pensionsålder. De anförde därvid, att med nuvarande bestämmelser,
såsom erfarenheten visat, flera af dem blifvit försatta i det läge att,
ehuru utarbetade och otjänstbara, likväl nödgas för vinnande af pensionsrätt
i sina beställningar kvarstå många år utöfver den ålder, då
dåligt hälsotillstånd och brutna kroppskrafter begränsade eller omintetgjorde
deras förmåga att ens någorlunda kunna fullgöra sin tjänst.
8
Kun f/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
Med anledning af denna hemställan yttrade dåvarande generalintendenten
i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 7 januari 1903, att han i allo
delade den uppfattning, hvilken legat till grund för berörda hemställan.
Däruti instämmer nuvarande generalintendenten, hvilken därvid tillika
erinrat, att förvaltarna, innan den nya intendenturkåren på grund
af 1892 års urtima Riksdags beslut började organiseras, såsom underofficerare
vid armén varit pensionsberättigade 15 lefnadsår tidigare än
de nya förvaltarne enligt 1894 års Riksdags beslut och detta ehuru göromålen
och ansvaret i tjänsten för de förra icke på långt när hade den
omfattning, som för de senare vore fallet. Då härtill komme att förvaltarnas
verksamhet till stor del och i regeln många timmar dagligen
vore förlagd till dragiga samt om vintern oeldade och kalla förrådslokaler,
insåges lätt, att intendenturkårens förvaltare mer än flertalet andra
statens tjänstemän vore utsatta för att i sin tjänst ådraga sig ohälsa
och i förtid brutna kroppskrafter.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden, och då det ej kunde vara
med statens förmån och värdighet förenligt, att tjänstemän så länge
tvingades kvarstå i tjänsten, att de såväl efter eget som andras omdöme
på grund af ålder och aftagande kroppskrafter ej förmådde fullgöra sina
åligganden, hölle generalintendenten före, att redan af denna anledning
tillräckliga skäl förefunnes att sänka äfven förvaltarnas pensionsålder.
Härigenom vunnes äfven, att genom en dylik åtgärd en väl behöflig
reserv af förvaltare skulle vid mobilisering lämna påräknas, hvarigenom
åtminstone vid en del af de förplägnadsmagasin, som för närvarande inom
krigsskådeplatsen måste organiseras under själfständigt befäl af civila
personer, kunde till chefer erhållas i intendenturtjänst väl erfarna förvaltare.
Vore det sålunda på grund af hvad ofvan anförts af flera anledningar
nödvändigt, att intenden turtjänstemännens pensionsålder sänktes,
uppstode frågan, hvilka åldersgränser i detta hänseende lämpligen borde
fastställas. Inom flera arméer i utlandet, exempelvis i Frankrike, Danmark
och Norge, vore intendenturtjänstemännen i fråga om pensionering
jämnställda med arméns befäl och underbefäl, ett förhållande
som af föregående generalintendenter blifvit framhållet såsom särdeles
önskvärd! äfven för vår armé. För egen del ansåge generalintendenten,
i full anslutning till en sådan ståndpunkt, ett dylikt förhållande
vara det principiellt riktiga. Därigenom kunde det oafvisliga
behofvet af f. d. stamanställd intendenturpersonal i reserv i största möjliga
mån tillgodoses och arméns intendenturtjänstemän hållas vid den
9
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 62.
vigör, som med nödvändighet fordrades för ett kraftigt handhafvande
af intendenturtjänsten.
Då emellertid en förändring af denna omfattning skulle för samtliga
kårens medlemmar, med undantag af general- och öfverfältintendenten,
medföra en sänkning af pensionsåldern med 10 eller 15 år,
kunde steget i den afsedda riktningen icke på en gång tagas fullt ut,
enär därigenom ett för stort antal vakanser inom kåren på allt för kort
tid skulle uppkomma. Det vore därför enligt generalintendentens uppfattning
lämpligt att som en öfvergång tillsvidare begränsa den ifrågavarande
sänkningen till 5 år för samtliga beställningsinnehafvare, med
undantag för generalintendenten, beträffande hvilken helt naturligt ingen
ändring borde förekomma. Intendenturtjänstemännens pensionsålder
skulle med en dylik förändring inträda vid följande lefnadsår:
för generalintendenten.............................. 65 år
» öfverfältintendenten........................... 60 »
» fältintendenter .................................... 60 »
y> intendenter............................................. 55 »
» underintendenter................................. 50 »
» förvaltare ............................................ 60 »
hvarjämte, beträffande viss tjänsteålder för ernående af pension och rättighet
att efter uppnådd pensionsålder ytterligare viss tid i tjänsten
kvarstå, samma bestämmelser, som för arméns befäl och underbefäl vore
eller framdeles kunde varda bestämda, borde gälla äfven för intendenturtjänstemän.
Generalintendenten föresloge tillika, att de nu ifrågasatta
förändringarna skulle träda i kraft från och med år 1907, dock med
rätt för de beställningsinnehafvare, som därigenom skulle nödgas omedelbart
afgå, att kvarstå i tjänst, till dess de på grund af mivarande bestämmelser
inträdde i pensionsåldern.
Chefen för generalstaben har i häröfver afgifvet underdånigt yttrande
anfört, att uti den af generalintendenten framhållna bristen å intendenturtjänstemän
vid mobilisering ett tillräckligt vägande skäl för nedbringande
af den för intendenturpersonalen bestämda pensionsåldern
förefunnes. Generalintendentens förslag, att i fråga om pensionering
intendenturtjänstemännen skulle jämnställas med arméns befäl och underbefäl,
ansåge generalstabschefen både principiellt riktigt och bäst motsvarande
det förefintliga behofvet af intendentur tjänstemän i reserv.
I anförda punkter anslöte han sig därför till generalintendentens förslag.
Mot förslaget, att, såsom en öfvergång, intill dess för intendenturBih.
till Biksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 46 Höft. 2
10
Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 62.
tjänstemännen samma pensionsålder som för armébefälet kunde varda
bestämd, ifrågavarande sänkning af pensionsåldern skulle sättas till 5
år för samtliga beställningsinnehafvare med undantag för generalintendenten,
ansåge han sig ej böra göra någon erinran, om det ock kunde
synas önskvärdt, att den pensionsålder för intendenturtjänstemän, till
hvilken generalintendenten slutligen ville komma, kunnat ernås utan
dessa öfvergångsbestämmelser.
Beträffande den af generalintendenten föreslagna bestämmelsen, att
de tilltänkta förändringarna skulle träda i kraft från och med år 1907,
dock med rätt för de beställningsinnehafvare, som därigenom omedelbart
skulle nödgas afgå, att kvarstå, tills de på grund af nuvarande bestämmelser
inträdde i pensionsåldern, kunde anmärkas, att dels vissa ojämnheter
komme att uppstå vid tillämpningen och dels att den knappast vore
förenlig med deras rätt, som redan innehade fullmakter å sina beställningar.
Enligt erhållet uppdrag har sedermera direktionen öfver arméns
pensionskassa låtit verkställa utredning rörande storleken af den ökade
pensioneringskostnad, som af de ifrågavarande pensionsåldersgränsernas
sänkande på föreslaget sätt måste blifva eu följd. Efter inhämtad upplysning
af generalintendenten hade i denna utredning genomsnittsåldern
vid befordran till fältintendent antagits till 46 år samt vid utnämning
till underintendent 261, 2 år och till förvaltare 30 år. Vidare hade antagits,
att de s. k. respitåren, eller de i regel 3 åren mellan tiden för
pensionsrättens uppnående och för skyldighet att med pension afgå ur
tjänst, icke uttoges — hvilket gjorde, att kostnadssiffran blefve åtskilligt för
hög — äfvensom att de föreslagna bestämmelserna så länge varit gällande,
att desamma hunnit utöfva full verkan å pensionsstaten.
Med dessa antaganden och förutsättningar till grund hade af beräkningarna
framgått, att, under det att den framtida högsta tänkbara
pensioneringskostnaden för intendenturkåren enligt nu gällande bestämmelser
kunde uppgå till 108,720 kronor, den högsta ökning häri, som af
generalintendentens förslag kunde uppkomma, utgjorde 57,880 kronor,
eller intill 166,600 kronor. Såsom nyss erinrats, afsåge dessa slutsiffror
den framtida totalkostnaden för de olika alternativen: nuvarande pensioneringsgrunder
och de föreslagna ändrade grunderna.
Enligt särskildt verkställd utredning har det visat sig, att denna
kostnadsökning icke uppnår sitt fulla belopp förrän år 1946, samt att
icke någon ökning kan förväntas förrän år 1916, då den beräknas uppgå
till högst 3,600 kronor.
Direktionen öfver arméns pensionskassa har till sist i likhet med
chefen för generalstaben ansett sig böra fästa Kungl. Maj:ts upp
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
märksamhet därpå, att ett sådant förfaringssätt, som generalintendenten
syntes hafva tänkt sig, att den föreslagna sänkningen af pensionsåldersgränsen
skulle träda i kraft från och med år 1907 utan rätt för andra
beställningsinnehafvare än dem, som därigenom skulle nödgas att omedelbart
från tjänst och lön på stat afgå, att kvarstå, tills de på grund
af nuvarande bestämmelser inträdde i pensionsåldern, väl knappast vore
förenligt med nödigt beaktande af nuvarande beställningsinnehafvares
rättsliga ståndpunkt; utan att hellre — i likhet med hvad vid antagandet
af 1877 års pensioneringsgrunder ägde rum — hvarje löntagare,
som af de nya grunderna berördes, borde lämnas tillfälle att välja mellan
att kvarstå vid innehafvande pensionsrätt och att få de nya grunderna
på sig tillämpade.
I likhet med generalintendenten och chefen för generalstaben anser
jag en nedsättning i pensionsåldern för intendenturkårens personal vara
oundgängligen erforderlig, för att denna personal må, i såväl fred som
krig, kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin viktiga uppgift. Det
torde få anses såsom ostridigt, att numera större fordringar än förut
måste ställas på såväl fysisk rörlighet och uthållighet som förmåga
af kraftigt initiativ hos de förvaltande organen vid fälthären, och
att dessa fordringar i regeln icke kunna fyllas af personer, som närma
sig den ålder, hvilken för närvarande är gräns för intendenturpersonalens
kvarstående i tjänst. Hvad särskildt beträffar fältintendenterna och
intendenterna skola dessa åtfölja trupperna i fält och användas i den
maktpåliggande förvaltningstjänsten vid de opererande härafdelningarna,
hvarunder på dem komma att ställas betydande kraf med afseende å
förmåga att uthärda kroppsliga ansträngningar.
Den ansvarsfulla och mycket profvande verksamhet, som förvaltarna
vid intendenturkåren hafva sig ålagd äfven under fred, gör det i hög
grad önskvärdt, att någon minskning i dessa tjänstemäns pensionsålder
kommer att inträda. Förrådsuppbörden och förrådsskötseln äro af den
omfattande natur, att de kräfva full vigör och arbetskraft hos förrådsförvaltarna.
I anledning af generalintendentens yttrande om ökning af intendenturpersonalen
i reserv vill jag än ytterligare framhålla behofvet
däraf, hvilket i en beaktansvärd grad torde kunna tillgodoses genom ett
tidigare pensionerande af intendenturkårens personal.
Eu sänkning af intendenturkårens pensionsålder synes mig sålunda
vara nödvändig, men jag kan dock ej biträda den meningen, att denna
sänkning bör ske i sådan grad, att pensionsåldern för intendenturkårens
Höjning af
tygunderofficerarnas
pensionsålder.
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
personal blefve densamma som för likställda officerare. Att gå så långt
synes mig nämligen icke vara behöflig!, utan torde den af generalintendenten
såsom ett öfvergångsförslag gjorda hemställan, att pensionsåldern
nu skulle nedsättas med 5 år för hvarje grad af beställningsinnehafvare
å intendenturkårens stat, utom för generalintendenten, vara
lämpligen afpassad och ändamålsenlig, till hvilken hemställan jag följaktligen
får förorda bifall.
I likhet med generalstabschefen och direktionen öfver arméns pensionskassa
anser jag, att, därest de ifrågasatta bestämmelserna om pensionsålder
för intendenturpersonalen vinna Kungl. Maj:ts och Riksdagens
bifall, det bör tillåtas den nu i tjänst varande personalen att välja mellan
att kvarstå vid hittills gällande pensionsbestämmelser eller att öfvergå
till de nya.
I detta sammanhang anhåller jag att få underställa Kungl. Maj:ts
pröfning en af generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet uti
underdånig skrifvelse den 14 november 1905 gjord framställning rörande
höjning af tygunderofficerarnas pensionsålder.
Generalfälttygmästaren erinrar i detta afseende, hurusom bland personalen
vid artilleriets tygstater tygunderofficerarna i det afseendet intoge
en särskild ställning, att de hänfördes till militär personal, då däremot
den öfriga personalen vore civilmilitär. Häraf följde, att tygunderofficerarna
i likhet med annan militär personal af motsvarande grad
blefve pensionsberättigade vid 50 års ålder, under det att pensionsåldern
för tygstatspersonalen i öfrigt inträdde först vid 60 år. Då någon
militär tjänstgöring med större fordringar å kroppslig vigör och uthållighet
ej förekomme för tygunderofficerarna, funnes ur sådan synpunkt
intet hinder för att höja dessas pensionsålder till 60 år; och billigheten
syntes därför fordra, att de komme i åtnjutande af den fördel, som i
vissa fall ansåges förenad med ett förlängdt kvarstående i tjänst. Då
exempelvis tyghandtverkare, hvilka hade ett arbete, som både kräfde
full arbetsduglighet och vore mera slitande än tygunderofficerarnas, det
oaktadt hade högre pensionsålder än de senare, framginge däraf, att
någon olägenhet af eu senare pensionering af tygunderofficerarna beträffande
deras förmåga att sköta sin tjänst ej vore att befara.
Den förlängda tjänstetiden hade äfven sitt berättigande ur synpunkten
af en följdriktig befordran inom tygstaten. Det vore nämligen syn
-
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
nerligen. önskvärdt, att befordringarna inom nämnda stat kunde ske
gradvis och sålunda tygskrifvare befordras till tygunderofficer samt denne
till tygförvaltare. Då emellertid tygunderofficerens löneförmåner vore
föga afsevärdt större än tygskrifvarens, samt pensionen för båda utginge
med samma belopp, vore det knappast antagligt, att tygskrifvare
skulle eftersträfva befordran till tygunderofficer, med mindre pensionsåldern
för denna grad höjdes. Säkerligen komme äfven eu förlängning
■i tjänstetiden för tygunderofficeren och den följdriktiga befordran inom
tygstaten, som därigenom möjliggjordes, att göra befattningarna vid
tygstaten mera eftersökta, på grund hvaraf ock ett bättre urval vid
deras tillsättande kunde äga rum.
Direktionen öfver arméns pensionskassa framhåller, att ur pensioneringsutgiftssynpunkt
en icke oväsentlig besparing för statsverket
skulle uppstå, om tygunderofficerarnas pensionsålder- höjdes med 10 år,
samt har alltså intet att mot förslaget erinra. Men då såväl tillgodonjutandet
af redan utlefvad pensionsrätt ur arméns pensionskassa som
befrielse från erläggande af pensionsafgift ej mindre för egen pensionering
än äfven för änke- och pupillpension genom bifall till den gjorda
framställningen komme att för vederbörande löntagare uppskjutas, ansåge
direktionen, att det borde vara en hvar, som häraf berördes, fritt att
inom viss tid, t. ex. 6 månader från det utkommande författning i ämnet
trädt i kraft, genom vederbörande chef till direktionen ingifva förklaring,
huruvida han önskade ingå på de nya pensions- och afgiftsvillkoren
eller önskade kvarstå å de nuvarande.
Då förslaget om höjning af tygunderofficerarnas pensionsålder från
50 till 60 år synes mig välgrundad! med hänsyn till ifrågavarande
personals ställning och tjänsteåligganden samt medför minskning i
kostnaderna för arméns pensionering, har jag däremot intet att erinra.
Likasom, enligt hvad jag förut anfört, intendenturpersonalen synes mig
böra få välja mellan att kvarstå vid nu för dem gällande pensionsvillkor
eller inträda i de nya, bör jämväl nu ifrågavarande personal medgifvas
sådan rätt.
Slutligen får jag i underdånighet anmäla, att direktionen öfver arméns
pensionskassa uti skrifvelse den 21 nästlidne november fästat uppmärksamheten
därvid, att i nu gällande stater för armén funnes upptagna
vissa nya beställningar, för hvilkas innehafvare pensionsåldern icke blifva
bestämd. Dessa vore den å staten för kommendantskapet i Boden
Pensionsåldern
för
kommendanten
i Boden
in. fl.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
uppförda kommendanten därstädes, hvilken skulle åtnjuta öfverstes aflöningsförmåner,
samt de å staten för garnisonssjukhuset i Stockholm
upptagna sjukhusläkarna, af hvilka den ene — chefläkaren— skulle
uppbära samma lön som regementsläkare och den andre samma lön
som bataljonsläkare. Direktionen har i anledning häraf föreslagit, att
pensionsåldern skulle bestämmas för kommendanten i Boden och chefläkaren
vid garnisonssjukhuset till densamma som för regementschefer
och regementsläkare eller 60 år samt för den andre sjukhusläkaren
till samma pensionsålder som är fastställd för bataljonsläkare eller 55 år.
Arméförvaltningen har häremot intet att erinra och för egen del
ansluter jag mig till direktionens förslag.
I öfverensstämmelse med de framställningar, för hvilka jag nu redogjort,
har jag låtit utarbeta förslag till ändrad lydelse af punkten 2 uti
de genom nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 kungjorda pensioneringsgrunderna
för armén, hvarvid jämväl iakttagits de i nämnda punkt tid
efter annan af Kungl. Maj:t med Riksdagen beslutade ändringarna och
tilläggen. Därjämte har i förslaget gjorts de ändringar, som betingas
af den omorganisation af armén, som ägt rum. Beställningar, hvilka
icke vidare finnas i staterna och hvilka ej heller af annan grund behöfva
upptagas i denna punkt, hafva sålunda uteslutits. Enligt punktens
nuvarande lydelse är »materialförvaltaren vid krigsskolan» pensionsberättigad
vid 60 år. Emellertid upptager krigsskolans stat nu icke
någon så benämnd beställning. Däremot finnas i staten uppförda: å
staben en »fanjunkare, förvaltare samt tillika väbel och uppsyningsman
öfver kungsgårdens byggnader, park och utägor», samt å kompanistaten en
fanjunkare, hvilken enligt reglementet för skolan handhafver vården om
kompaniets inventarier och elevernas egna persedlar såsom linne m. m.
Dessa beställningar äro närmast jämförbara med beställningar vid intendentur
kåren; och torde pensionsåldern för innehafvare däraf, oafsedt de
nuvarande militära titlarna, böra vara densamma, som nu är bestämd
för »materialförvaltaren» eller 60 år, och uttrycklig bestämmelse därom
meddelas. Någon annan saklig ändring än de af mig nu angifna innebär
icke det uppgjorda förslaget till ny lydelse af ifrågavarande stadgande.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag hemställa, det Kungl.
Maj :t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,
dels att punkten 2 i de utaf Kungl. Maj:t med 1877 års Riksdag
antagna grunder för pensionering af arméns befäl och underbefäl med
vederlikar måtte erhålla följande förändrade lydelse:
Iiungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
15
»2.
En hvar af förenämnda ämbets- och tjänstemän, hvilken vid afskedstagandet
stått i statens tjänst i 30 år, elier, om han är underofficer vid
värfvadt garnisonsregemente eller fortifikationen, i 25 år, samt i öfrigt
till arméns pensionskassa erlagt stadgad pensionsafgift, och är till pension
ur kassan berättigad, äger att efter erhållet afsked undfå fyllnadspension,
beräknad enligt punkten 1 här ofvan, om tillika följande lefnadsår
äro uppnådda, nämligen af:
a) generaler af alla grader, generalintendenten, militärbefälhafva
ren
å Gottland, krigsarkivarien samt vaktmästarna vid militära ämbetsverk
och staber ............................................................................................. 65 år;
b) regements- och sekundchefer äfvensom öfriga chefer för särskildt
för sig bestående militära kårer, öfverstarna vid generalstaben och fortifikationen,
kommendanten i Boden, öfver fältintendenten, chefen för krigshögskolan,
professorn vid generalstaben, fältintendenter, auditörer, sekreteraren
vid fortifikationen, regementsläkare, chefen för arméförvaltningens
intendentsdepartements sjukvårdsbyrå, chefläkaren vid garnisonssjukhuset
i Stockholm, regementsveterinärer, tygingenjörer, fabriksingenjörer,
tygförvaltare, fabriksförvaltare, kassörer och förrådsförvaltare
vid fortifikationen, förvaltare vid intendenturkåren, fanjunkarna vid
krigsskolan, väbeln vid artilleri- och ingenjörhögskolan, tygunderofficerare,
verkmästare, besiktningsrustmästare, tygskrifvare, fabriksskrifvare,
tyghandtverkare, gevärshandtverkare och handtverkare vid trängen
.................................................................................................................... 60 år;
c) öfriga i mom. b ej upptagna regementsofficerare, regementsinten
denter,
intendenter, bataljonsläkare, assistenten å arméförvaltningens intendentsdepartements
sjukvårdsbyrå, sjukhusläkaren med bataljonsläkares
lön vid garnisonssjukhuset i Stockholm, regementsstallmästare, bataljons
veterinärer ................................................................................................ Sfi Är;
d) officerare af kompaniofficers grad, underintendenter, underoffice
rare,
med undantag af fanjunkarna vid krigsskolan och tygunderofficerare,
äfvensom musikpersonal.............................................................................. 50 år.»
dels ock att föreskrift meddelas därom, att nuvarande löntagare,
som icke önskar få de nya bestämmelserna på sig tillämpade, skall senast
sex månader efter deras trädande i kraft därom göra anmälan hos
direktionen öfver arméns pensionskassa.»
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
Till denna hemställan, hvaruti statsrådets öfriga
ledamöter instämde, täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna nådigt bifall; och skulle proposition,
sådan den finnes detta protokoll inlagd, till
Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo:
G. Hagbergh.
8tockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1907.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.