Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om handräckning för fordrans utfående

1907-02-22 · 52 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1907:63, Med förslag till lag om handräckning för fordrans utfående

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanal. Majds Nåd. Proposition N:o 63.

I

N:o 63.

Knuff l. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om handräckning för fordrans utfående; gifven

Stockholms slott den 22 februari 1907.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om handräckning

för fordrans utfående.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Kungl. Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bill. till lliksd. Prot. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 47 Höft. (N:o 63).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Förslag

till

LAG

om handräckning för fordrans utfående.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

. För utfående _ af penningfordran, som ej är grundad på skriftligt

fordringsbevis och icke afser skadestånd, äge borgenären njuta handräckning

efter ty här nedan sågs.

2 §•

Handräckning, som i 1 § afses, skall sökas hos öfverexekutor i den

ort, där gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller.

Den, som ingenstädes äger stadigt hemvist, så ock utländsk man sökes

hvar han finnes.

3 §.

Ansökning om handräckning skall göras skriftligen och innehålla uppgift

om såväl borgenärens som gäldenärens namn och yrke samt hemvist

eller uppehållsort, så ock om fordringens belopp i hufvudstol och den

ränta, som fordras; och gifve borgenären därjämte i ansökningen eller i

räkning, som därvid fogas, tydligt och fullständigt upp grunden för fordringen

och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och räkning, som däri''åberopas, skola till öfverexekutor

aflämnas i två exemplar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:(s Nåd. Proposition N:o 6,1.

4 §•

Finner öfverexekutor, att fordringen ej är af beskaffenhet, som i

1 § sägs, eller att öfverexekutor jämligt 2 § ej äger behörighet att med

ärendet taga befattning, eller har sökanden ej iakttagit, hvad i 3 § stadgas,

varde ansökningen ej upptagen; och teckne öfverexekutor besked därom å

ena exemplaret af ansökningen.

5 §•

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å ena exemplaret föreläggande

för gäldenären att, såframt han bestrider ansökningen, inom

fjorton dagar eller, där gäldenären är aflägset boende, högst trettio dagar

efter det sagda exemplar af ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats,

blifvit till honom öfverlämnad skriftligen hos öfverexekutor anmäla

sitt jäf, vid äfventyr, om det försummas, att utmätning för gälden må ske.

Har borgenären i ansökningen äskat ersättning för handräckningskostnaden,

bestämme öfverexekutor i föreläggandet jämväl visst belopp,

som, i händelse jäf ej göres, skall i sistnämnda hänseende gäldas.

6 §•

År föreläggande meddeladt efter ty i 5 § sägs, läte borgenären hos

öfverexekutor uttaga och till gäldenären öfverlämna det exemplar af ansökningen,

hvarå föreläggandet tecknats, jämte räkning, om sådan åberopats,

och gifve därefter inom sex månader från det föreläggandet gafs till

öfverexekutor in sådant bevis, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs,

rörande delgifningen och tiden därför.

Ej må delgifningen äga rum utom riket.

7 §.

Har borgenär till öfverexekutor ingifvit delgifningsbevis efter ty i

6 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäf emot ansökningen,

teckne öfverexekutor ofördröjligen å det exemplar af ansökningen, som

hos öfverexekutor kvarligger, ej mindre föreläggandet än ock bevis, att

ansökningen lämnats obestridd.

Har gäldenären förklarat sig vilja helt eller delvis kvitta sin skuld

mot fordran hos borgenären, det vare såsom jäf ansedt.

Göres jäf allenast i fråga om handräckningskostnaden, varde bevis

därom jämte föreläggandet åtecknadt ansökningen,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Knuffl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 63.

8 §•

Varder ej inom sex månader, efter det föreläggande meddelats enligt

5 §, delgifningsbevis afiäranadt till öfverexekutor, eller göres inom förelagd

tid jäf, som ej angår allenast handräckningskostnaden, vare ansökningen

förfallen.

9 §•

Har öfverexekutor meddelat bevis, som i 7 § sägs, äge borgenären

uttaga det exemplar af ansökningen, hvarå beviset är tecknadt, jämte räkning,

om sådan åberopats, och njute därefter på grund af sagda handlingar

utmätning för sin fordran såsom enligt dom.

Har öfverexekutor bestämt ersättning för handräckningskostnaden,

och är ej heller i fråga därom jäf framställdt, varde sagda ersättning

lika som själfva fordringen uttagen.

10 §.

Har gäldenären försummat att inom förelagd tid göra jäf, stånde

honom likväl fritt att vid domstol söka återvinning; stämme dock därom

sist inom sex månader från det utmätning ägt rum eller, utan föregången

utmätning, betalning skett med förbehåll om rätt för gäldenären att söka

återvinning.

Visar gäldenären, att han stämt om återvinning, varde i fråga om

verkställigheten så ansedt, som vore betalningsskyldighet gäldenären ålagd

genom underrätts dom, som ej äger laga kraft.

Domstolen, där talan är anhängig, äge om verkställigheten förordna

som i 49 § utsökningslagen är för där afsedda fall stadgadt; och skall,

där käromålet helt eller delvis bifalles, hvad i 50 § samma lag föreskrifves

äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Har gäldenären gjort jäf i fråga om handräckningskostnaden allena,

eller vill ej borgenären åtnöjas med den ersättning, som i sådant afseende

blifvit af öfverexekutor bestämd, äge borgenären medelst stämning draga

frågan under domstols pröfning.

12 §.

Vill borgenär klaga öfver, att ansökning om handräckning ej upptagits,

göre det i hofrätten genom besvär.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o f>3.

Tiden för besvärens anförande skall räknas från den dag besked af

öfverexekutor tecknades å ansökningen och gå till ända, där öfverexekutor

har sitt säte inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands

eller Gottlands län, klockan 12 å trettionde dagen från nyssnämnda dag

och i annat fall klockan 12 å tjugonde dagen. I fråga om påföljd därat,

att besvären ej i rätt tid ingifvas till hofrätten eller öfverexekutors beslut

och protokoll, där sådant i ärendet förts, ej där företes, så ock beträffande

målets behandling i hofrätten skola utsökningslagens stadganden angående

besvär öfver utslag af öfverexekutor äga tillämpning, öfver hofrättens

utslag må ej klagan föras.

13 §.

1 andra fall, än i 12 § är nämndt, må ej klagan föras öfver öfverexekutors

åtgärd i fråga om handräckning enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj-.t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

fredagen den 2 december 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet
Riksdagens

skrifvelse den 27 februari 1900, däri Riksdagen anhållit,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att det s. k.

kontumacialförfarandet må mera allmänt än nu äger rum vinna tillämpning

i sådana skuldfordringsmål, i hvilka skriftligt fordringsbevis ej

åberopas.

Efter att hafva redogjort för skrifvelsens innehåll anförde departementschefen:
»Riksdagens

skrifvelse har tillkommit i anledning af en framställning

i justitieombudsmannens vid 1900 års riksdag afgifna ämbetsberättelse.

I denna framställning erinras därom, att införandet af 1877 års utsöknings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 63.

lag brutit en förut allmänneligen tillämpad praxis, att exekutiv myndighet

efter lagsökning utdömde jämväl sådana fordringar, som icke grundade sig

På skriftligt fordringsbevis. Man hade härvid gått ut ifrån, att, då gäldenären

uteblef med förklaring, detta kunde anses liktydigt med, att han ej

ville bestrida borgenärens uppgifter. Då utsökningslagen i 12 § bestämde,

att lagsökning hos öfverexekutor ej kunde ske under annat villkor än att

borgenären för sin fordran åberopade skuldebref eller annat skriftligt

fordringsbevis, hade efter lagens ikraftträdande alla andra lagsökningsmål

öfverflyttats till de allmänna domstolarne. Härigenom hade efter justitieombudsmannens

mening lagskipningen i dessa mål väsentligen försämrats,

emedan domstolarne i allmänhet icke ansåge sig kunna betrakta svarandens

uteblifvande såsom ett godkännande af krafvel Följden vore, att den

uteblifne svaranden bötfälldes, hvarjämte målet uppsköts till annan dag med

föreläggande för svaranden vid vite att då komma tillstädes. Vanligen

inträffade det, att svaranden flera gånger uteblef och fälldes till böter eller

viten, och sålunda komme, utom det att för käranden en dyrbar tid

gått förlorad, proceduren att kosta svaranden onödiga böter och onödigt

stora rättegångskostnader. Svaranden köpte sålunda det anstånd, han

genom sitt uteblifvande utverkat, mycket dyrt, och det funnes utan tvifvel

gäldenärer, som kunde härleda sin ekonomiska ruin från den tid, då de

började begagna sig af den metod, lagstiftningen sålunda åt dem anvisat

att vinna uppskof med likvid af sina skulder. Många vore ock de fordringsägare,

som, ifall gäldenären till sist ej kunde fullgöra hvad honom ådömdes,

åsamkades betydliga förluster genom de onödiga rättegångskostnader,

som den nämnda uppskofsproceduren vållat dem.

I justitieombudsmannens framställning framhålles vidare, att några

domstolar emellertid ansåge sig oförhindrade att äfven i skuldfordringsmål,

däri skriftligt fordringsbevis ej åbei’opades, vid svarandens uteblifvande

genom tredskodom bifalla krafvel. Denna praxis gällde i allmänhet

endast fordringsanspråk, som grundade sig å räkning öfver utborgade

varor eller verkställdt arbete, samt under villkor, att räkningen vore noga

specificerad och blifvit jämte stämningen svaranden delgifven. Som erfarenheten

visat, att dylika domar ytterst sällan öfverklagades, syntes däri

ligga ett kriterium på den materiella riktigheten af denna praxis, och då

den vore till uppenbar fördel icke blott för borgenärerna utan jämväl för

gäldenärerna, syntes genom densamma vara angifven den riktning, hvari

en lagändring borde gå. Ändamålet kunde vinnas genom bestämmelser

så affattade, att domaren däraf föranleddes att i skuldfordringsmål betrakta

svarandens uteblifvande vid första rättegångstillfället och hans

underlåtenhet att därvid genmäla kärandens sakuppgifter såsom ett god
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

kännande af krafvel därest icke omständigheterna vore af beskaffenhet att

verka en annan uppfattning.

Riksdagen har, såsom af dess skrifvelse framgår, anslutit sig till den

mening, som uttalats i justitieombudsmannens framställning. Visserligen

yppade sig inom första kammaren någon tvekan, huruvida den reform,

om hvars behöflighet alla syntes vara ense, borde ske genom ett stadfästande

af den af justitieombudsmannen omförmälda domstolspraxis eller

man icke snarare borde återgå till det system, som inom den exekutiva

processen tillämpats före 1877 års utsökningslag. Denna tvekan synes

egentligen berott på en farhåga, att den af justitieombudsmannen ifrågasatta

lagändringen ej läte sig genomföra utan rubbning af de grundprinciper,

hvarå rättegångsförfarandet i tvistemål enligt gällande rätt

hvilar. Efter min mening kan emellertid en lagändring i antydda riktning

företagas utan rubbning af civilprocessens grunder, nämligen om man —

med bibehållande af grundsatsen, att domstolen i hvad tvistemål som helst

äger, då svaranden förfallolöst uteblifver vid första rättegångstillfället,

döma i saken efter ty som sanning däri utletas kan — bredvid denna

princip i vissa mål inrymmer möjligheten att döma enligt de af käranden

anförda grunder utan att bevisning erfordras, i det att rätten, i följd af

svarandens underlåtenhet att bestrida kärandens påståenden, tager dem för

goda. Då jag hyser denna uppfattning och då det ej synes mig vara

lämpligt att nu frånträda de principer, som nya lagberedningen angående

den exekutiva processen uttalade och tillämpade vid utarbetandet af förslaget

till 1877 års utsökningslag och hvilka antogos i den kungliga propositionen

samt af 1877 års Riksdag med stor majoritet gillades, vill jag

för min del tillstyrka, att reformen genomföres på sätt Riksdagen hemställt,

helst jag är af den öfvertygelsen, att det praktiska behofvet därigenom

bäst tillgodoses. Beträffande frågan, i huru vidsträckt omfattning

berörda nya form af kontumacialförfarande bör kunna tillämpas, kan man

ju vara tveksam, och, huru än gränsen dragés, lärer det blifva lätt nog

att framställa förebråelser för bristande konsekvens. Det synes mig emellertid,

att alltför stort afseende ej bör fästas härvid eller vid öfriga

teoretiska brister, som torde blifva oundgängliga, om man vill genomföra

den af Riksdagen omfattade meningen. Dylika oegentligheter torde

kunna tålas, då det gäller att provisoriskt, i afvaktan på en omfattande

reform af rättegångsväsendet, afhjälpa en kännbar materiell

brist i det bestående systemet. Det torde vara riktigast, att denna

form af kontumacialförfarande ej kommer till användning i andra fall

än då kärandens yrkande går ut på ett penningbelopp samt beloppets

storlek omedelbart framgår ur de anförda grunderna. Jag an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

9

sluter mig alltså till Riksdagens mening, att man ej bör gå utom

ramen af skuldfordringsmål, men vill innanför denna ram göra förbehåll

beträffande skadeståndsanspråk, enär, äfven om förutsättningarna

för skadestånd äro klara, det är mera sällan som grunderna för dess

storlek äro så bestämda, att beloppet omedelbart därur framgår. Vidare

bör gifvetvis för sådan tredskodoms meddelande ställas som villkor,

att grunden för kärandens anspråk är tydligt och fullständigt

angifven. Detta bör ske uti stämningen eller, såsom enligt den omförmälda

praxis plägat ske vid kraf på betalning för utborgade varor

eller verkställdt arbete, uti räkning, som jämte stämningen blifvit svaranden

delgifven, så att i hvarje fall svaranden varit noggrannt upplyst om hvad

krafvet innebär.

En ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i denna riktning torde

komma att medföra en betydligt utsträckt användning af kontumacialförfarandet

vid underrätterna. Vid detta förhållande synes det vara skäl att omarbeta

jämväl 4 § i nämnda kapitel för att därur borttaga hvad som ej längre

gäller samt gifva större tydlighet åt dess innehåll i öfrigt, som i vissa hänseenden

varit föremål för olika tolkningar. I fråga om tiden för återvinningstalans

anställande synes mig bäst att såväl beträffande land som stad

allenast föreskrifva, det målet bör, vid äfventyr af talans förlust, vara

instämdt inom viss tid från tredskodomens kungörande, hvilken tid lämpligen

torde kunna sättas till tre månader.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har inom justitiedepartementet

utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse af 12 kap. 3

och 4 §§ rättegångsbalken.»

Sedan departementschefen härefter uppläst berörda lagförslag, som

under litt. A finnes fogadt vid detta protokoll, hemställde han i underdånighet,

att högsta domstolens yttrande öfver förslaget måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Aug. von Hartmansdorff.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 47 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Bil. litt. A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken

skola erhålla följande ändrade lydelse:

12 KAP.

3 §•

Nu kommer käranden till första ting, eller i staden å föresatt dag till

den rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej laga förfall

framte: visar käranden, att svaranden stämning i laga tid fått; dörae då

rätten i saken, efter ty, som sanning däri utletas kan. Kräfver käranden

fordran i penningar och är det ej skadestånd; är grunden för anspråket

tydligt och fullständigt angifven i stämningen eller i räkning, som jämte

stämningen delgifvits svaranden, varde, ändå att bevisning ej blifvit förebragt,

till betalning dömdt, så vidt ej uppenbart finnes, att kärandens

anspråk icke är lagligen grundadt.

Kommer svaranden sedan, innan tid till laga vad ute är, och begärer

vädja, hafve där lof till, och rätten, dit vädjadt är, döme i hufvudsaken.

Kommer han ej inom den tid, som sagdt är, galle hvad i 4 §

sågs; och skola där gifna föreskrifter till parternas efterrättelse i domen

införas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 63.

11

4 §•

Hvar, som således dom vunnit, kungöre den, sedan tid till vad

förbi llr, sin vederpart, och äge denne att hos den ratt, dit saken förr

var instämd, söka återvinning; stämme dock därom inom tre månader,

från det han af domen erhöll del, eller hafve sin talan förlorat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

Högsta domstol torsdagen den 5 oktober 1905.

Första romm et.

Närvarande:

Justitieråden: Skarin,

Lilienberg,

Lindbäck,

Thollander,

friherre Marks von Wurtemberg.

Sedan, jämligt högsta domstolens beslut den 15 december 1904,

handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlämnade förslag till lag om ändrad lydelse af 12 kap. 3 och 4 §§

rättegångsbalken cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemälda ledamöter,

hvilka jämte till statsråd numera utnämnde justitierådet Petersson

öfvervarit föredragningen af förslaget, företogs nu detta ärende till slutlig

behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Härvid yttrade

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg:

»Till de grundläggande spörsmålen inom civilprocessrätten lärer man

hafva att räkna frågan i hvad mån en parts bevisskyldighet för de af

honom lämnade uppgifter skall bero däraf, att dessa å motsidan bestridas.

Bör det ankomma på den bevisskyldiges motpart att genom bestämdt bestridande

af dennes uppgifter kräfva bevis för deras riktighet, så att i

hvarje fall, där dylikt bestridande ej föreligger, sagda uppgifter tills vidare

tagas för goda? Eller bör förhållandet tvärtom vara det, att en uppgift,

för hvilken bevisskyldighet öfver hufvud kan komma att drabba den part,

som lämnat den, endast i händelse af erkännande från motpartens sida

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

13

må utan särskild bevisning godkännas af domstolen och låggas till grund

för domen? Spörsmålet står i nära sammanhang med andra hufvudfrågor

på processrättens område och kan naturligen ej här göras till föremål för

närmare utredning. Men att detsamma från såväl teoretisk som praktisk

synpunkt är af stor vikt, lärer ligga i öppen dag. Huru än rättegångsväsendet

må anordnas, måste det ej sällan inträffa, att endera parten försummar

eller undandrager sig att afgifva yttrande öfver en eller annan

relevant men obestyrkt uppgift af motparten, och domstolen kan då ej

undgå att i fråga om det uppgifna förhållandet intaga ståndpunkt.

Den svenska lagstiftningen har icke genom något allmänt uttalande

angifvit sin ställning till här antydda spörsmål. Den har inskränkt sig

till att gifva regler för ett visst hithörande fall, nämligen det, att en svarande

helt och hållet uteblifver från rätten. De regler lagen härom innehåller

i 12 kap. 13 § rättegångsbalken kunna efter min tanke ej förstås

annorlunda, än att, i händelse af svarandens uteblifvande vid första rättegångstillfället,

kärandens bevisskyldighet är densamma, som om svaranden

inställt sig och bestridt kärandens uppgifter, så att dom till kärandens

förmån kan meddelas, endast om han är i tillfälle att styrka uppgifternas

riktighet. En dylik tolkning bestyrkes af förhandlingarna vid lagens antagande,

och på densamma hvilar äfven den år 1882 tillkomna lagstiftningen

om böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt. Det vid några

underdomstolar brukliga förfarandet att meddela tredskodom jämväl i fråga

om obestyrkta fordringsanspråk torde följaktligen böra anses stå i bestämd

strid med gällande rätt.

Är det nu anförda riktigt, måste lagen anses hafva uti 12 kap. 3 §

rättegångsbalken ställt sig bestämdt afvisande till den uppfattning, enligt

hvilken det är parts ensak att fordra bevis för motpartens uppgifter. Om

än stadgandet afser blott ett särskildt fall af underlätet bestridande, föreligger

ingen som helst anledning att antaga, det lagstiftaren skulle beträffande

öfriga fall hafva intagit en motsatt ståndpunkt, utan man torde vara

berättigad att ur ifrågavarande lagrum härleda den allmänna grundsatsen,

att, då en part å något stadium af rättegången underlåter att yttra sig

öfver motpartens uppgifter ■— det må vara i följd af uteblifvande från

domstol, lägre eller högre, eller förbiseende eller annan orsak — sådant i

och för sig icke kan befria motparten från bevisskyldighet. En annan

sak är, att parts vägran eller underlåtenhet att yttra sig öfver uppgifter

af motparten kan förekomma under omständigheter, som gifva stöd för

det antagande, att parten icke vill eller icke kan bestrida dessa uppgifter,

och att det i följd däraf kan låta sig göra att taga dem för goda, såsom vore

de uttryckligen erkända. Utan tvifvel kan det vara berättigadt att, såsom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

i praxis ofta nog sker, utgå från ett dylikt tyst erkännande; men det ligger

i öppen dag, att man på denna väg ej kommer till samma resultat,

som om man anser sig kunna i hvarje fall betrakta partens passivitet såsom

ett afstående från rätten att fordra bevis.

Från de grundsatser, på hvilka sålunda gällande lag torde få anses

hvila, innebär förslaget ett väsentligt afsteg. Den hittillsvarande regeln

om domstolens plikt att i händelse af svarandens uteblifvande å första

rättegångstillfället döma efter ty som sanning utletas kan skulle visserligen

enligt förslaget kvarstå. Men vid sidan af densamma ställes i förslaget en

föreskrift, som för en betydande klass af mål — innefattande kanske flertalet

tvistemål — inför den alldeles motsatta grundsatsen, att kärandens

uppgifter såsom varande obestridda böra tagas för goda, såframt de ej

äro uppenbart orimliga. De två tänkbara principiella ståndpunkterna skulle

alltså få i lagen göra sig jämsides gällande, den ena i fråga om mål angående

penningfordran, som ej går ut på skadestånd, och den andra i afseende

å öfriga tvistemål.

Denna dualism förefaller redan i och för sig föga tilltalande. De

allmänna grundsatserna om domstolens och parternas ställning i processen

lämna ej något stöd för en dylik åtskillnad, och det är svårt att öfver

hufvud finna något berättigande för densamma. Eller skulle verkligen

något skäl kunna anföras, på grund hvaraf t. ex. den, af hvilken någon

utkräfver en lös sak eller en fordran i varor eller fullgörande af en arbetsprestation,

skulle i fråga om påföljden af fullständigt uteblifvande från

domstolen ställas annorlunda än den, som stämmes i fråga om en vanlig

skuldfordran?

Den principlöshet, hvaraf förslaget lider, visar sig emellertid särskildt

betänklig, om man tar hänsyn till de viktiga spörsmål, som medelbart

beröras af stadgandena i 12 kap. 3 § rättegångsbalken, nämligen frågorna

om svarandens uteblifvande å senare stadier af rättegången och om

tillstädeskommen parts underlåtenhet att yttra sig rörande uppgifna fakta.

Varder förslaget antaget, kommer lagen knappast att lämna någon hållpunkt

för dessa frågors besvarande. Om t. ex. vid första rättegångstillfället

ej förekommit annan handläggning, än att svaranden begärt och erhållit

uppskof för svaromåls afgifvande — något som i praxis är blott

alltför vanligt — och svaranden vid andra rättegångstillfället uteblifver,

efter hvilkendera af de två sidoordnade principerna i 12 kap. 3 § rättegångsbalken

skall svaranden då behandlas? Eller huru skall i händelse af

parts uteblifvande i högre rätt domstolen ställa sig till faktiska uppgifter,

med hvilka motparten först där framkommer? Att, såsom förslaget närmast

synes föranleda, äfven härvidlag skilja mellan mål angående penningfordran

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

15

och andra tvistemål vore uppenbarligen i och för sig föga rimligt men i

sjUlfva verket ej orimligare än att i afseende å uteblifvande å första rättegångsdagen

göra en dylik åtskillnad.

Vill man hos oss genomföra ett kontumacialförfarande i modern

mening, torde, här som annorstädes, detta förfarande böra vinna tillämpning

jämväl i afseende å uteblifvande vid senare rättegångstillfällen samt

gälla för tvistemål i allmänhet, möjligen med undantag för vissa mål, där

ett offentligt intresse spelar in, såsom t. ex. frågor om äktenskapsskillnad.

Anser man en dylik reform alltför omfattande och ingripande för att vidtagas

annorledes än i samband med en fullständig ombildning af rättegångsväsendet

— och för min del är jag benägen att ställa mig på denna

ståndpunkt — torde man ej utan särdeles tvingande skäl böra inlåta sig

på någon som helst utsträckning af kontumacialförfarandets tillämpning i

den ordinära civilprocessen.

Det återstår då att tillse, huruvida dylika skäl föreligga. I detta

afseende lärer väl vara obestridligt, att, sedan i följd af utsökningslagens

bestämmelser en borgenär, hvars fordran ej är grundad på skriftligt fordringsbevis,

blifvit för fordringens utkräfvande hänvisad uteslutande till

domstolsvägen, de nuvarande bestämmelserna i 12 kap. 3 § rättegångsbalken

ledt till missförhållanden. De olägenheter Riksdagen och dess justitieombudsman

härutinnan framhållit äro tvifvelsutan af den väsentliga art,

att, om ej för deras afhjälpande annan utväg står till buds än en lagstiftningsåtgärd

i den riktning förslaget afser, en dylik åtgärd, trots alla nu

framhållna betänkligheter, inåste anses önskvärd. Men nära till hands ligger

i själfva verket en annan väg, hvilken ock inom Riksdagen varit antydd,

nämligen den, att utanför den allmänna civilprocessens område anordna

ett förfarande, hvarigenom en borgenär, som ej har skriftligt fordringsbevis,

kan utan omgång och besvär komma till sin rätt gentemot

gäldenären i de fall då denne ej gitter bestrida fordringens riktighet.

Det förfarande, som här åsyftas, skulle i viss mån närma sig till

det i Tyskland och Österrike brukliga s. k. anmaningsförfarandet och gå

därpå ut, att offentlig myndighet på borgenärens ansökan riktade en uppfordran

till gäldenären att, om han ville göra någon invändning mot krafvel

framställa denna inom viss tid. Bestrede gäldenären då fordringens

riktighet, skulle, utan någon som helst undersökning af invändningens

befogenhet, förfarandet afbrytas. Lämnade han det åter obestridd skulle

utmätning för gälden få äga rum, men gäldenären under viss tid äga söka

återvinning vid domstol.

Då en lagstiftning af nu antydd art alls ej komme att beröra vare

sig den allmänna rättegångsordningen eller lagsökningsförfarandet, hade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

man här ej, såsom i fråga om det remitterade förslaget, att befara några

återverkningar å processuella hufvudgrundsatser, dem man ej åsyftat att

rubba. Tredskoförfarandet och hvad därmed äger samband kunde lämnas

oförändradt, till dess tiden vore kommen för en följdriktigt genomförd och

i öfrigt tillfredsställande reform.

En invändning, som man möjligen kunde frestas att framställa mot

ett förfarande, sådant som det nyss antydda, vore den, att en gäldenär,

som ville i det längsta undandraga sig sina förpliktelser, erhölle en alltför

lätt utväg härtill, om han för att afbryta förfarandet endast behöfde afgifva

ett naket bestridande af krafvet. I själfva verket torde det emellertid

ej falla sig nämnvärd t svårare för en gäldenär att, själf eller genom

ombud, inför domstol framkomma med obefogadt bestridande af fordringen,

än att hos annan myndighet uppträda på liknande sätt. För öfrigt är ju

för en till domstol instämd gäldenär, som drager sig för ett bestämdt bestridande

af krafvet, ingenting lättare än att vid första rättegångstillfället

låta ett ombud inställa sig och allenast begära uppskof för afgifvande af

svaromål samt vid nästa rättegångstillfälle helt och hållet uteblifva, i hvilken

händelse enligt förslaget i allt fall något tredskoförfarande ej kan

ifrågakomma och förmodligen svaranden kommer att behandlas lika som

om han bestridt krafvet.

I ändamål att för mig själf klargöra ut.förbarheten och den närmare

innebörden af tanken på ett särskildt förfarande, byggdt på nyss angifna

hufvudgrunder, har jag gjort ett försök att i lagform genomföra denna

tanke, i hvilket afseende jag uppsatt utkast dels till en lag om handräckning

för fordrans utfående och dels till ändring i en paragraf af utsökningslagen.

Dessa försök synas mig gifva vid handen, att en lagstiftning

uti ifrågavarande riktning hvarken i hufvudsak eller i detaljerna skulle

inöta några större svårigheter eller olägenheter. Till sin yttre gestaltning

komme denna lagstiftning visserligen att förefalla mera omfattande än det

remitterade förslaget, men i själfva verket vore den, såsom redan framhållits,

vida mindre ingripande och vidtutseende, medan den likväl, så vidt

jag förstår, skulle i lika hög grad som det remitterade förslaget leda till

afhjälpunde af de olägenheter, mot hvilka detta förslag är riktadt.

Under sådana förhållanden har jag, med hänsyn till mina i det föregående

anförda betänkligheter mot det remitterade förslaget, trott mig äga

fog att afstyrka dettas genomförande. Emellertid anser jag mig böra tillkännagifva,

att jag i fråga om förslagets särskilda bestämmelser ej har att

framställa andra anmärkningar än som innefattas i det redan anförda.

Då jag föreställt mig, att de af mig uppgjorde utkasten skulle kunna

äfven för andra tjäna till belysning af den föreliggande frågan, har jag

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 63. 17

funnit det ej vara ur vägen att här framlägga dem. De äro af följande

innehåll:

Utkast

till

Lag om handräckning för fordrans utfående.

1 §•

För utfående af penningefordran, som ej är grundad på skriftligt

fordringsbevis, äge borgenären njuta handräckning efter ty här nedan sägs.

2 §•

Handräckning, som i 1 § afses, skall sökas bos öfverexekutor i den

ort, där gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller.

Den, som ingenstädes äger stadigt hemvist eller ej är svensk medborgare,

sökes hvar han finnes.

3 §.

Ansökning om handräckning skall göras skriftligen och innehålla

uppgift om såväl borgenärens som gäldenärens namn och yrke samt hemvist

eller uppehållsort, så ock om fordringens belopp i hufvudstol och

den ränta som fordras; och gifve borgenären därjämte i ansökningen eller

i räkning, som därvid fogas, tydligt och fullständigt upp grunden för fordringen

och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och räkning, som däri åberopas, skola till öfverexekutor

aflämnas i två exemplar.

4 §•

Finner öfverexekutor, hos hvilken handräckning är sökt, sig jämlikt

2 § ej äga behörighet att därmed taga befattning, eller har sökanden

ej iakttagit hvad i 3 § stadgas, värde ansökningen ej upptagen; och

teckne öfverexekutor besked därom å ena exemplaret af ansökningen.

5 §.

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å ena exemplaret föreäggande

för gäldenären att, såframt han bestrider krafvet, inom fjorton

dagar efter det sagda handling delgifvits honom skriftligen hos öfver
Bili.

till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 471 Håft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 63.

exekutor anmäla sitt jäf, vid äfventyr, om det försummas, att utmätning

för gälden må ske.

Har borgenären i ansökningen äskat ersättning för handräckningskostnaden,

bestämme öfverexekutor i föreläggandet jämväl visst belopp,

som, i händelse jäf ej göres, skall i sistnämnda hänseende gäldas.

6 §•

Är föreläggande meddeladt efter ty i 5 § sägs, läte borgenären hos

öfverexekutor uttaga och till gäldenären öfverlämna det exemplar af ansökningen,

hvarå föreläggandet tecknats, jämte räkning om sådan åberopats

och gifve därefter inom sex månader från det föreläggandet gafs till öfverexekutor

in sådant bevis, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs

rörande delgifningen och tiden därför.

Ej må delgifningen äga rum utom riket.

7 §•

Har borgenär till öfverexekutor ingifvit delgifningsbevis efter ty i

6 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäf emot ansökningen,

teckne öfverexekutor ofördröjligen å det exemplar af ansökningen, som

hos öfverexekutor kvarligger, ej mindre föreläggandet än ock bevis att

ansökningen lämnats obestridd.

Har gäldenären förklarat sig vilja helt eller delvis kvitta sin skuld

mot fordran hos borgenären, det vare såsom jäf ansedt.

Göres jäf allenast i fråga om handräckningskostnaden, varde bevis

därom jämte föreläggandet åtecknadt ansökningen.

8 §•

Varder ej inom sex månader efter det föreläggande meddelats enligt

5 § delgifningsbevis aflämnadt till öfverexekutor, eller göres inom förelagd

tid jäf, som ej angår allenast handräckningskostnaden, vare ansökningen

förfallen.

9 §•

Har öfverexekutor meddelat bevis, som i 7 § sägs, äge borgenären

uttaga det exemplar af ansökningen, hvarå beviset är tecknadt, och njute

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 63. 19

därefter på grund af sagda handling utmätning för sin fordran såsom

enligt dom.

Har öfverexekutor bestämt ersättning för handräckningskostnaden,

och är ej heller i fråga därom jäf framställdt, varde sagda ersättning

likasom själfva fordringen uttagen.

10 §.

Har gäldenären försummat att inom förelagd tid göra jäf, stånde

honom likväl fritt att vid domstol söka återvinning af det belopp ansökningen

afser; stämme dock därom sist inom sex månader från det utmätning

ägt rum.

Visar gäldenären, att han stämt om återvinning, utgöre det ej hinder

för utmätningen, men i fråga om försäljning af det utmätta och lyftning

af köpeskillingen galle i ty fall hvad i utsökningslagen tinnes stadgadt för

det fall, att utmätning ägt rum å dom, som ej äger laga kraft.

11 §•

Har gäldenären gjort jäf i fråga om handräckningskostnaden allena

eller vill ej borgenären åtnöjas med den ersättning, som i sådant afseende

blifvit af öfverexekutor bestämd, äge borgenären medelst stämning draga

frågan under domstols pröfning.

12 §.

Vill borgenär klaga öfver att ansökning om handräckning ej upptagits,

göre det i hofrätten genom besvär.

Tiden för besvärens anförande skall räknas från den dag besked af

öfverexekutor tecknades å ansökningen och gå till ända, där öfverexekutor

har sitt säte inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands

eller Gottlands län, klockan 12 å trettionde dagen från nyssnämnda dag

och i annat fall klockan 12 å tjugonde dagen. I fråga om påföljd däraf

att besvären ej i rätt tid ingifvas till hofrätten eller öfverexekutors beslut

ej där företes, så ock beträffande målets behandling i hofrätten skola utsökningslagens

stadganden angående besvär öfver utslag af öfverexekutor

äga tillämpning, öfver hofrättens utslag må ej klagan föras.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 63.

13 §.

I andra fall än i 12 § är nämndt må ej klagan föras öfver öfverexekutors

åtgärd i fråga om handräckning enligt denna lag.

Utkast

till

Lag om ändrad lydelse af 14 § utsökningslagen.

14 §.

»Lagsökning skall göras — — — bevis om fordran, varde ansökningen

behandlad såsom afsåge den handräckning för fordrans utfående,

därom särskildt är stadgadt.»

Justitierådet Thollander att han instämde med justitierådet friherre

Marks von Wiirtemberg.

Justitierådet Lindbäck:

»Behofvet af lagstiftningsåtgärd i det remitterade förslagets syfte

låter sig icke förneka. Hvad åter angår sättet, huru ändamålet lämpligast

må vinnas, antingen man skall välja den väg förslaget anvisar eller ock,

på sätt justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg förordat, lagfästa den

före tillkomsten af nu gällande utsökningslag hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande

rådande praxis, enligt hvilken såsom utsökningsmål jämväl

upptogos fordringsanspråk, hvilka icke voro grundade på skriftliga fordringsbevis,

därom kunna skiljaktiga meningar med fog göra sig gällande. Då

emellertid domstolarnas uppgift är att slita uppkomna rättstvister, men

till dylika tvister icke i allmänhet torde vara att hänföra skuldfordringsmål

af ofvan angifna beskaffenhet, uti hvilka, efter hvad den hos Kungl.

Maj:ts befallningshafvande vunna erfarenhet ådagalagt, blotta delgifvandet

af kommunikationsresolutionen med den lagsökte i de flesta fall verkat

därhän, att han utan andra exekutiva åtgärder träffat uppgörelse med

fordringsägaren, håller jag för min del före, att med det ifrågasatta

kontumacialförfarandets natur mera öfverensstämmer, att detsamma förlägges

till de exekutiva myndigheterna än till domstolarna. Denna omständighet

skulle dock icke hindra mig att godkänna förslaget, såframt

icke på grunder, som justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg närmare

utvecklat, det med skäl kunde befaras, att införandet i processlagstiftningen

af två diametralt motsatta principer rörande kärandeparters bevisningsskyldighet,

allteftersom fråga vore om sådan skuldfordran, förslaget

afser, och andra civila mål, skulle bringa förvirring i domstolarnas upp
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 03.

fattning rörande fördelningen i allmänhet af bevisbördan, hvilket tvifvelsutan

skulle föranleda till olägenheter, vida öfvervägande de fördelar, som

kunde genom den föreslagna lagstiftningen vinnas. Med afseende härå

och då den i 17 kap. 33 § rättegångsbalken stadgade grundregel rörande

bevisningsskyldigheten i tvistemål skulle kunna lämnas helt och hållet

orubbad, därest åt öfverexekutor öfverlämnades att taga befattning med

ifrågavarande mål, hvarigenom allmänheten icke i någon nämnvärdare

grad blefve betungad med större besvär och kostnad, än om den hänvisades

att vända sig till domstolarna, anser jag mig icke kunna tillstyrka,

att förevarande lagförslag antages.»

Justitierådet Lilienberg:

»Jag vill för min del instämma i hvad friherre Marks von Wurtemberg

yttrat. Om en dom angående penningfordran, som icke med något

bevis styrkes, skall äga någon rättsgrund, skulle väl detta ligga däri, att

svaranden genom sitt uteblifvande antages hafva erkänt krafvets riktighet

eller den åberopade grunden därför. Men att förena ett sådant antagande

med rätten till återvinning synes mig svårligen låta sig göra. Emellertid

måste jag i så måtto skilja mig från nämnda yttrande, att jag anser det

ifrågasatta handräckningsförfarandet böra gälla, äfven om fordringen grundar

sig å skriftligt fordringsbevis, dock med den skillnad, att fordringsanspråket

i sådant fall, såvida icke fordran grundade sig å växel eller

check, skulle af öfverexekutorn pröfvas, om jäf göres, i likhet med hvad

nu är stadgadt. För öfrigt föreställer jag mig, att det vore lämpligast

att införa de nya stadgandena i utsökningslagen och icke i en särskild

lag.»

Justitierådet Skärm:

»Behofvet af den ifrågasatta lagändringen synes hafva uppkommit

därigenom, att efter den 1 januari 1879, då utsökningslagen den 10 augusti

1877 trädt i kraft, en del underdomstolar ansett sig af 12 § i sagda lag,

som medgaf lagsökning hos öfverexekutor endast för sådana fordringar,

som grundade sig på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, förhindrade

att, såsom förut skett, meddela tredskodom enligt 12 kap. 3 §

rättegångsbalken äfven i sådana skuldfordringsmål, där skriftligt fordringsbevis

ej åberopats.

Éfter min mening har genom utsökningslagen, som ville till exekutors

omedelbara behandling öfverlämna endast sådana fordringar, som af gäldenären

skriftligen erkänts, icke någon ändring skett i hvad 12 kap. 3 §

rättegångsbalken föreskrifter rörande behandling vid domstol af tvistemål

i allmänhet, när svaranden, ehuru behörigen stämd, förfallolöst uteblifver.

Domstolen har fortfarande, som förut, att utan hinder af svarandens ute
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

varo, vare sig ett fordringsanspråk är grundadt på skriftligt bevis eller ej

— lagen gör härutinnan ej någon åtskillnad — döma i saken — ej på de

skål, käranden företett, såsom det heter i utsökningslagens 18 § — utan

efter ty som sanning däri utletas kan, hvilket är något helt annat. Domstolen

har således, och det med rätta, skäligen fria händer att pröfva

hvad verkan svarandens uteblifvande må äga. Lagstiftaren har undvikit

att här till ledning för domaren uppställa vissa regler, såsom att den

uteblifne svaranden bör anses hafva medgifva kärandens påståenden

eller grunden för desamma, eller att han bör antagas hafva bestridt

hvad käranden påstått och yrkat; och 1734 års lagstiftare har härutinnan,

liksom eljest, handlat välbetänkt och riktigt, hvilket bäst skönjes,

då det blifver fråga om att lappa och ändra på hans lagbud. Han har

funnit, att några allmängiltiga regler här hvarken böra eller kunna

gifvas, utan öfverlämnat åt domaren att i hvarje fall pröfva hvad som

må anses sannt.

Lagen den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts uteblifvande

från underrätt undantager ju uttryckligen från sin tillämpning

det fall, att saken afdöines efter 12 kap. 3 § rättegångsbalken, d. v. s!

tredskovis; och denna lag medger och förutsätter således kontumacialförfarandet,

ehuru den visserligen fastslår hvad som äfven därförut väl

varit allmänt iakttaget, att kontumacialförfarandet icke är användbart i

alla tvistemål, utan att domaren har i sin makt, att, där så aktas nödigt,

tvinga svaranden att tillstädeskomma.

Lagen den 6 oktober 1882 torde lika litet som utsökningslagen utgöra

hinder för domaren att fortfarande som förut tredskovis döma äfven

i sådana skuldfordringsmål, där skriftligt fordringsbevis ej åberopas, efter

ty som sanning utletas kan, d. v. s. efter hvad han skäligen må antaga

vara sannt, vid det förhållande, att svaranden ej begagnat honom lämnadt

tillfälle att gendrifva käromålet.

År fordringen grundad på skriftligt fordringsbevis, som är åberopadt

och behörigen beskrifvet i den svaranden delgifna stämningen,

så torde domaren böra, vid svarandens uteblifvande, antaga utan vidare

bestyrelse, att. fordringsbeviset är riktigt, och fastställa fordringen, efter

ty fordringsbeviset föranleder. Har fordringsbeviset däremot icke i stämningen

utan först vid rättan åberopats, lärer domaren finna sig nödsakad

att på ett eller annat sätt lämna svaranden tillfälle att sig däröfver

yttra, och tredskodom lärer således ej, åtminstone ej vid första

rättegångstillfället, kunna meddelas. Ett skriftligt fordringsbevis är ej

något bevis, med mindre dess riktighet må anses medgifven eller obestridd

eller styrkt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

23

Finnes åter ej skriftligt fordringsbevis, men är fordringen grundad

på räkning eller annan noggrann uppgift om dess uppkomst och beskaffenhet,

som i den svaranden delgifna stämningen intagits, lärer domaren

vid svarandens uteblifvande, där tillräcklig anledning ej förekommer att

draga i tvifvelsmål räkningens eller uppgiftens sanningsenlighet, skäligen

böra antaga, att fordringen är riktig och att således fråga är, ej om en

rättstvist, utan endast om ett domfästande af en emellan parterna

ostridig fordran samt genast tredskovis utdöma densamma. Fn räkning,

hvars riktighet får anses medgifven eller obestridd eller styrkt, är

vid domstol lika godt fordringsbevis som skuldebref. Har svaranden

däremot ej med stämningen fått erforderlig upplysning om fordringens

uppkomst och beskaffenhet, lärer stämningspåståendet ej kunna tredskovis

bifallas.

De domare synas mig därför förfara alldeles rätt, hvilka fortfarande,

utan hinder af utsökningslagen och lagen den 6 oktober 1882, tredskovis

utdöma äfven sådana fordringar, som ej grundas på skriftligt fordringsbevis,

när omständigheterna pröfvas vara sådana, att fordringen må hållas

för riktig; och riksdagens skrifvelse afser ju endast att få denna praxis

antagen mera allmänt, än nu äger rum.

Det synes som, för vinnande af detta Riksdagens syftemål, det ej

vore nödigt att göra det tillägg till 3 §, som förslaget innehåller.

Meningen med detta tillägg är väl näppeligen något annat, än att hvad

förut i §:n säges, angående treskodoin i tvistemål i allmänhet, skall

tillämpas äfven på fordringsanspråk rörande penningar, utom skadestånd,

som ej äro grundade på skriftliga fordringsbevis. Detta synes

mig vara en själfklar sak, som ej behöfver särskildt sägas; och kontumacialförfarandet

torde å andra sidan i åtskilliga fall böra och kunna

tillämpas jämväl såväl på fordringar rörande annat än penningar som på

skadeståndsanspråk.

Denna nya lapp på det gamla klädet synes ej blott onödig, ty det

gamla lagbudet räcker utan lappen här väl till, utan äfven synnerligen

vanprydande och missledande, då man däraf kunde sluta, att annorlunda

borde förfaras med fordringsanspråk grundade på skriftliga fordringsbevis,

och att man åsyftade att gifva fordringar, som saknade sådan grund,

en särskild privilegierad ställning.

Såvidt jag förstår, skulle Riksdagens syfte enklare vinnas därigenom,

att en lagförklaring gåfves i syfte att 1877 års utsökningslag

och lagen den 6 oktober 1882 icke må utgöra hinder för att tillämpa

stadgandena i 12 kap. 3 § rättegångsbalken äfven på skuldfordringsmål,

där skriftligt bevis för fordringen ej åberopades.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Då hvarken Riksdagens framställning eller det föreliggande förslaget

synes gifva anledning att ingå i bedömande, huruvida lagsökningsförfarandet

hos öfverexekutor borde utsträckas äfven till fordringar utan

skriftligt fordringsbevis, anser jag för närvarande ej böra i denna fråga

mig yttra.

Emellertid är jag på de grunder, jag här ofvan anfört, hindrad att

tillstyrka antagandet af ifrågavarande lagförslag.»

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maja» Nåd. Proposition N:o 63.

25

Utdrag af protokollet öfcer justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 16 mars 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Tingsten,

Biesért,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

Schotte,

Berg,

Bergström.

Chefen för justitiedepartementet, hans excellens herr statsministern

anmälde

högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 2 december 1904 inhämtade utlåtande öfver förslag till

lag om ändrad lydelse af 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen

:

»Samtliga ledamöter af högsta domstolen, hvilka deltagit i den slutliga

granskningen af lagförslaget, hafva afstyrkt detsamma. En ledamot

har gjort detta, emedan han fann meningen med det tillägg till 12 kap.

3 § rättegångsbalken, som förslaget innehåller, knappast vara annat än

att, hvad förut i §:n sades angående tredskodom i tvistemål i allmänhet,

skulle tillämpas äfven på fordringsanspråk rörande penningar, utom skadestånd;

men detta syntes vara en själfklar sak, som ej behöfde sär
Bih.

till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Åfd. 47 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

skildt sägas. En annan ledamot, med hvilken de öfriga i hufvudsak instämt,

har ansett, att förslaget innebure ett väsentligt afsteg från de grundsatser

rörande kärandeparts bevisskyldighet, på hvilka gällande rätt måste anses

hvila; det vore att befara, att införandet af två motsatta principer på detta

område skulle bringa förvirring i domstolarnas uppfattning rörande fördelningen

i allmänhet af bevisbördan. Den principlöshet, som vidlådde förslaget,

visade sig särskilt betänklig, då fråga vore om att lösa spörsmålen om

verkan af svarandeparts uteblifvande på senare stadier af rättegången.

Äfven på sådant uteblifvande borde kontumacialförfarandet, om det skulle

genomföras i modern mening, vinna tillämpning, men en sådan reform

syntes alltför omfattande och ingripande för att vidtagas annorledes än i

sammanhang med en fullständig ombildning af rättegångsväsendet. Man

borde därför icke för närvarande utan särdeles tvingande skäl inlåta sig

på någon som helst utsträckning af kontumacialförfarandet i den ordinära

processen. Behofvet af en lagstiftning i det granskade förslagets syfte

vore emellertid så kännbart, att betänkligheterna mot förslaget borde få

vika, därest annan utväg för afhjälpande af olägenheterna af det nuvarande

tillståndet icke stode till buds. I själfva verket funnes nära till

hands en annan väg, hvilken ock inom Riksdagen varit antydd, nämligen

den att utanför den allmänna civilprocessens område anordna ett förfarande,

hvarigenom en borgenär, som ej hade skriftligt fordringsbevis, kunde utan

omgång och besvär komma till sin rätt gentemot gäldenären i de fall, då

denne ej gitte bestrida fordringens riktighet. Ett sådant förfarande, hvartill

förebilden funnes i det i Tyskland och Österrike brukliga s. k. anmaningsförfarandet,

berörde icke vare sig den allmänna rättegångsordningen

eller lagsökningsförfarandet; och man hade därför ej att frukta

några återverkningar å processuella hufvudgrundsatser, dem man ej afsett

att rubba.

På nu antydda och af högsta domstolens pluralitet i öfrigt anförda

grunder delar äfven jag de betänkligheter, som uttalats mot en lagstiftning

i den riktning det granskade förslaget afser. Äfven mig synes

frågans lösning för närvarande, i afvaktan på en fullständig ombildning

af rättegångsväsendet, lämpligast vinnas på den af högsta domstolens

pluralitet anvisade vägen.

Medan den allmänna rättegångsordningen bestämmer normerna för

slitande af rättstvister och lagsökningsförfarandet innefattar en summarisk

process, hvarigenom klar och förfallen fordran, som grundas på skriftligt

fordringsbevis, kan på ett snabbt och föga kostbart sätt göras exigibel,

skulle anmaningsförfarandet afse att lämna offentlig myndighets medverkan

för uttagande af andra fordringar, hvilka väl ej hafva prestation

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 63.

för att vara klara och förfallna och derför ej lämpa sig för lagsökningsförfarandets

summariska process, men hvilka, sedan gäldenären lämnats tillfälle

att yttra sig öfver dem, genom hans underlåtenhet att bestrida

visat si" vara utom tvist, och således icke för sitt fastställande till betalning

fordra någon process. Förfarandet kan närmast karakteriseras

såsom handräckning för utbekommande af fordran, som lämnats obestridd.

Ett utmärkande drag för detta förfarande, i motsats till den ordinära

och den summariska processen, rättegång i tvistemål och lagsökningsförfarande,

är att någon process alldeles icke förekommer i detsamma:

så snart det anspråk, som gjorts gällande, mötes af en invändning eller

ett bestridande, afstannar förfarandet. Detsamma innebär allenast, att

en borgenär hos vederbörande myndighet uppgifver viss fordran hos

annan och anhåller om handräckning för dess utbekommande; hvarefter

myndigheten å ansökningen tecknar, för delgifning med gäldenären, en

anmaning till denne att, om han bestrider krafvel inom viss kort tid

anmäla sitt jäf mot fordringen, vid äfventyr att eljest utmätning för gälden

må ske. Förfarandets resultat blir icke en pröfning af fordringsrätten,

icke ens fordringens fastställande till betalning eller att målet såsom tvistigt

förvisas till domstol, utan allenast att vederbörande myndighet konstaterar,

huruvida fordringen mötts af jäf eller den lämnats obestridd, och

att, i det senare fallet, myndighetens bevis därom, tecknadt. å ansökningen,

lämnar tillgång till utmätning för den i ansökningen uppgifna fordringen.

Då frågan om fordringens tillvaro eller om beloppet af densamma således

icke i minsta mån pröfvas, lärer det ännu mindre än i lagsökningsförfarandet

böra vara gäldenären betaget att få sin betalningsskyldighet pröfvad

af domstol. Rätt till återvinningstalan ingår således såsom ett komplement

till förfarandet. Ett så summariskt förfarande, i hvilket, någon utredning

utöfver ansökningens innehåll icke förekommer, förutsätter att fordringen

i ansökningen angifves med sådan noggrannhet, att vid verkställigheten

någon tvekan, om hvad verkställigheten skall afse, icke kan äga rum. Förfarandet

torde därför icke lämpligen böra utsträckas till andra fordringar

än sådana,som afse penningar. Åberopas till stöd för fordringen skriftligt

fordringsbevis, synes anledning icke finnas att lämna borgenären valet

mellan lagsökningsförfarande och anmaningsförfarande, utan torde det

förra uteslutande böra komma till användning. Beträffande den myndighet,

åt hvilken befattning med det nya förfarandet bör anförtros, synes

någon tvekan knappast kunna råda, att detsamma, såsom till sin natur

närmast sammanhängande med lagsöknings- och handräckningsärenden, bör

öfverläinnas till öfverexekutor. Härför tala äfven historiska förhållanden,

i det att före nya utsökningslagens tillkomst Konungens befallningshaf
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

vande tog befattning äfven med fordringar, som ej stöddes af skriftligt

fordringsbevis. öfverexekutor har också det företrädet framför domstolarna

på landet att vara ständigt tillgänglig, hvarjemte allmänheten har tillgång

till hos öfverexekutor anstäld kommissionär för ärendenas bevakande och

för handlingars insändande kan anlita allmänna posten. Rörande öfverexekutors

kompetens torde böra meddelas samma föreskrifter, som i lagsökningsmål.

I det fall att gäldenären vistas utom riket synes billigheten fordra,

att ett förfarande, hvari frågan om behörigt delgifvande och uteblifvandet

af ett bestridande är af så afgörande betydelse, icke vinner tillämpning.

Förfarandet bör, såsom förut blifvit antydt, inledas med en ansökning

af borgenären och torde det böra åligga denne att i ansökningen meddela

alla uppgifter om sig själf och om gäldenären, som för identifiering åt

deras personer erfordras; vidare om fordringens belopp, grunden för densamma

och tiden för dess uppkomst. Sistnämnda uppgifter torde ock, i

öfverensstämmelse med vanligt bruk, i stället kunna lämnas i särskild

räkning, fogad vid ansökningen. Af processuella grunder bör föreskrifvas,

att ansökningshandlingarna afiämnas i två exemplar. Därest ansökningen

är ställd till behörig öfverexekutor och densamma finnes uppfylla de föreskrifter

om noggrannhet och tydlighet, som af förut angifven anledning

måste uppställas, skall ansökningen upptagas af öfverexekutor och bör det

åligga honom att å ansökningens ena exemplar teckna föreläggande för gäldenären

att, om han bestrider krafvet, inom viss kort tid, som torde kunna

bestämmas till fjorton dagar, efter det ansökningshandlingarna delgifvits

honom, skriftligen hos öfverexekutor anmäla sitt bestridande, vid äfventyr

att eljest utmätning för gälden må ske. Det torde af det föregående

framgå, att jäf skall anses gjordt, om gäldenären blott bestrider krafvet. Jäf

torde böra anses behörigen anmäldt äfven där det genom betaldt bref med

allmänna posten kommit öfverexekutor tillhanda inom förelagd tid. På

sätt förut blifvit antydt, är det för anrnaningsförfarandet utmärkande, att

detsamma är uteslutande ett handräckningsförfarande, hvilket pågår endast

så länge det anspråk, hvars realiserande afses, är utom tvist. Följdriktigheten

fordrar, att detta vinner tillämpning äfven på de kostnader, som i

själfva ärendet uppkomma. Sökandens anspråk på ersättning i sådant

afseende torde därför böra, redan innan ansökningen kommuniceras

gäldenären, af öfverexekutor pröfvas och bestämmas till skäligt belopp,

hvilket, därest detsamma lämnas obestridt, skall jämte hufvudfordringen

uttagas.

Af redan antydd anledning torde delgifning utom riket icke

böra tillerkännas laga verkan. Ehuru ingifvandet af ansökning i ett

anmaningsärende icke i och för sig medför någon rättsverkan och

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 63.

29

det för den uppgifne gäldenären kan vara likgiltigt, om sådana ärenden

under längre tid balanseras hos öfverexekutor, torde likväl vara med god

ordning öfverensstämmande att viss tid föreskrifves, inom hvilken det åligger

sökanden visa, att delgifning ägt rum, vid äfventyr, om den tid försittes,

att ansökningen är förfallen.

Sedan sökanden visat, att gäldenären fått del af ansökningen, och

tiden för jäfs framställande förflutit utan att krafvet blifvit bestridt, är

sökanden, i enlighet med hvad det gäldenären gifna föreläggandet innehåller,

berättigad att få utmätning för fordringen. Särskildt beslut härom af

öfverexekutor torde icke erfordras, då någon pröfning icke äger rum, utan

synes förfarandet hos öfverexekutor böra afslutas därmed, att denne förser

det hos öfverexekutor kvarliggande exemplar af ansökningshandlingarna med

bevis såväl om det föreläggande, som gifvits gäldenären, som därom att

gäldenären, oaktadt föreskrifven tid efter delgifningen förflutit, ej gjort

jäf mot ansökningen. Sökanden skulle därefter äga uttaga detta exemplar

af ansökningen och på grund däraf erhålla utmätning. Däremot, om inom

förelagd tid jäf göres mot ansökningen, ehvad detta utgöres af ett förnekande

af fordringens uppkomst eller påstående att betalning skett eller

annan invändning mot betalningsskyldigheten, är frågan om utmätning

naturligen förfallen. Särskildt torde böra anmärkas, att erkännande af

gälden åtföljdt af påstående om kvittning måste anses lika med bestridande

af betalningsskyldighet. Bestrides sökandens anspråk allenast i hvad

det afser ersättning för handräckningskostnaden, torde detta icke böra

hindra, att utmätning sker för den ostridiga hufvudfordringen. Däremot

torde icke böra medgifvas att, om i hufvudfordringen ingå ett flertal posteoch

af dessa endast en eller annan bestrides, utmätning sker för de återstående,

emedan ett sådant särskiljande synes icke vara förenligt med förr

farandets ytterligt förenklade beskaffenhet.

I fråga om den verkan, anhängiggjord återvinningstalan medför å

fortgången af handräckningsärendet, torde böra gälla samma bestämmelser,

som om utmätning för icke laga kraft vunnen dom.

Har gäldenären gjort jäf i fråga om handräckningskostnaden eller

vill borgenären ej åtnöjas med det belopp, som i sådant hänseende blifvit

af öfverexekutor bestämdt, torde med förfarandets natur bäst öfverensstämma

att blott anvisa sökanden utvägen att instämma den sålunda tvistig

blifna frågan till domstol, öfverexekutors beslut eller åtgärd i anmaningsärende

torde nämligen icke i annat fall böra få öfverklagas än, då öfverexekutor

ej upptagit ansökning om handräckning. I sådant fall synes

sökanden böra få i högre instans pröfvad frågan, om öfverexekutor med

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Tätta afskurit honom från den genväg till hans anspråks realiserande, som

förfarandet kan innebära. Af samma skäl som i lagsökningsmål torde

klagan öfver hofrätts beslut böra vara utesluten. Rättsmedelsproceduren

torde lämpligen ordnas i öfverensstämmelse med utsökningslagens stadganden

om besvär öfver öfverexekutors utslag.

Lagstiftning i den riktning, sålunda angifvits, torde böra föranleda

ändring i stadgandet i 14 § utsökningslagen att, om borgenär underlåtit

att vid sin ansökning foga afskrift af den handling, hvarå han grundar sin

fordran, eller om öfverexekutor finner att handlingen icke innefattar bevis

om fordran, ansökningen ej skall upptagas. Det låter nämligen väl tänka

sig, att ansökningen uppfyller de fordringar, som gälla för erhållande af

handräckning för fordrans utbekommande. Stadgandet, att ansökningen ej

upptages, bör därför ersättas med en bestämmelse, att ansökningen skall

af öfverexekutor behandlas så, som afsåge den handräckning för fordrans

utbekommande.

Till sist återstår att beröra frågan om de nu föreslagna bestämmelsernas

förhållande till förordningen den 4 mars 1862 om tioårig

preskription. Uppenbart är, att ansökningens delgifning är en åtgärd af

beskaffenhet att afbryta preskription. Därest vidare åtgärd i handräckningsärendet

icke förekommer, räknas tiden, inom hvilken gäldenären

skall iinyo erinras om fordringen, från tiden för delgifningen. Bestrides

ansökningen af gäldenären, innefattar detta bevis, att han varit om

fordringen erinrad, och tiden för preskriptions inträdande torde i så fall

böra räknas med utgångspunkt från den tid, då bestridandet skedde.

Har utmätning följt å ansökningen, lärer gäldenären därigenom få anses

ånyo erinrad om skulden, öfverexekutors åtgärd att förse ansökningen

med bevis, att densamma lemnats obestridd eller att jäf gjorts allenast i

fråga om handräckningskostnaden, synes i förevarande afseende vara att

likställa med fordringens fastställande genom dom eller utslag, hvarom i

förordningens 4 §, första punkten, förmärs; och torde ett stadgande i

sådan riktning böra fogas till nämnda paragraf.

Redan i högsta domstolen framlades förslag till lag om handräckning

för fordrans utfående samt till lag om ändrad lydelse af 14 §

utsökningslagen, byggda på de principer, jag förut utvecklat; och inom

justitiedepartementet har uppgjorts förslag till lag om ändrad lydelse af

4 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

»

Efter uppläsande af dessa förslag, af den lydelse bil. E, F och G

vid detta protokoll utvisa, hemställde föredragande departementschefen, att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

31

högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i nåder lämna bifall.

Ur protokollet

Carl Lundquist.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 63.

Bil* Em

Förslag

till

LAG

om handräckning för fordrans utfående.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

För utfående af penningfordran, som ej är grundad på skriftligt

fordringsbevis, äge borgenären njuta handräckning efter ty här nedan sägs.

2 §■

Handräckning, som i 1 § afses, skall sökas hos öfverexekutor i den

ort, där gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller.

Den, som ingenstädes äger stadigt hemvist eller ej är svensk medborgare,

sökes hvar han finnes.

3 §•

Ansökning om handräckning skall göras skriftligen och innehålla uppgift

om såväl borgenärens som gäldenärens namn och yrke samt hemvist

eller uppehållsort, så ock om fordringens belopp i hufvudstol och den

ränta, som fordras; och gifve borgenären därjämte i ansökningen eller i

räkning, som därvid fogas, tydligt och fullständigt upp grunden för fordringen

och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och räkning, som däri åberopas, skola till öfverexekutor

aflämnas i två exemplar.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

33

4 §•

Finner öfverexekutor, hos hvilken handräckning är sökt, sig jämlikt

2 § ej äga behörighet att därmed taga befattning, eller har sökanden ej

iakttagit, hvad i 3 § stadgas, varde ansökningen ej upptagen; och teckne

öfverexekutor besked därom å ena exemplaret af ansökningen.

5 §•

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å ena exemplaret föreläggande

för gäldenären att, såframt han bestrider krafvel inom fjorton

dagar, efter det sagda handling delgifvits honom, skriftligen hos öfverexekutor

anmäla sitt jäf, vid äfventyr, om det försummas, att utmätning

för gälden må ske.

Har borgenären i ansökningen äskat ersättning för handräckningskostnaden,

bestämme öfverexekutor i föreläggandet jämväl visst belopp,

som, i händelse jäf ej göres, skall i sistnämnda hänseende gäldas.

6 §•

Är föreläggande meddeladt efter ty i 5 § sägs, läte borgenären hos

öfverexekutor uttaga och till gäldenären öfverlämna det exemplar af ansökningen,

hvarå föreläggandet tecknats, jämte räkning, om sådan åberopats,

och gifve därefter inom sex månader från det föreläggandet gafs till

öfverexekutor in sådant bevis, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs,

rörande delgifningen och tiden därför.

Ej må delgifningen äga rum utom riket.

7 §.

Har borgenär till öfverexekutor ingifvit delgifningsbevis efter ty i

6 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäf emot ansökningen,

teckne öfverexekutor ofördröjligen å det exemplar af ansökningen, som

hos öfverexekutor kvarligger, ej mindre föreläggandet än ock bevis, att

ansökningen lämnats obestridd.

Hrr gäldenären förklarat sig vilja helt eller delvis kvitta sin skuld

mot fordran hos borgenären, det vare såsom jäf ansedt.

Göres jäf allenast i fråga om handräckningskostnaden, varde bevis

därom jämte föreläggandet åtecknadt ansökningen.

Bih. till Rikad. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 47 Häft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 63.

8 §•

Varder ej inom sex månader, efter det föreläggande meddelats

enligt 5 §, delgifningsbevis aflämnadt till öfverexekutor, eller göres inom

förelagd tid jäf, som ej angår allenast handräckningskostnaden, vare

ansökningen förfallen.

9 §•

Har öfverexekutor meddelat bevis, som i 7 § sägs, äge borgenären

uttaga det exemplar af ansökningen, hvarå beviset är tecknadt, och njute

därefter på grund af sagda handling utmätning för sin fordran såsom

enligt dom.

Har öfverexekutor bestämt ersättning för handräckningskostnaden,

och är ej heller i fråga därom jäf framställdt, varde sagda ersättning

likasom själfva fordringen uttagen.

10 §.

Har gäldenären försummat att inom förelagd tid göra jäf, stånde

honom likväl fritt att vid domstol söka återvinning af det belopp ansökningen

afser; stämme dock därom sist inom sex månader, från det utmätning

ägt rum.

Visar gäldenären, att han stämt om återvinning, utgöre det ej hinder

för utmätningen, men i fråga om försäljning af det utmätta och lyftning

af köpeskillingen galle i ty fall, hvad i utsökningslagen finnes stadgadt för

det fall, att utmätning ägt rum å dom, som ej äger laga kraft.

11 §.

Har gäldenären gjort jäf i fråga om handräckningskostnaden allena,

eller vill ej borgenären åtnöjas med den ersättning, som i sådant afseende

blifvit af öfverexekutor bestämd, äge borgenären medelst stämning draga

frågan under domstols pröfning.

12 §.

Vill borgenär klaga öfver, att ansökning om handräckning ej upptagits,

göre det i hofrätten genom besvär.

Tiden för besvärens anförande skall räknas från den dag besked af

öfverexekutor tecknades å ansökningen och gå till ända, där öfverexekutor

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

35

har sitt säte inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands

eller Gottlands län, klockan 12 å trettionde dagen från nyssnämnda dag

och i annat fall klockan 12 å tjugonde dagen. I fråga om påföljd däraf,

att besvären ej i rätt tid ingifvas till hofrätten eller öfverexekntors beslut

ej där företes, så ock beträffande målets behandling i hofrätten skola

utsökningslagens stadganden angående besvär öfver utslag af öfverexekutor

äga tillämpning, öfver hofrättens utslag må ej klagan föras.

13 §.

I andra fall, än i 12 § är nämndt, må ej klagan föras öfver öfverexekutors

åtgärd i fråga om handräckning enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Bil. B.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse af 14 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 14 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Lagsökning skall göras skriftligen; och foge borgenär vid sin inlaga

besannad afskrift af den handling, hvarå han sin fordran grundar. Underlåter

han det, eller finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke

innefatta bevis om fordran, varde ansökningen behandlad såsom afsåge

den handräckning för fordrans utfående, därom särskildt är stadgadt.

Denna lag träder i kraft den

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

37

Bil. G.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse af 4 § i nådiga förordningen den 4 mars 1862 om tioårig

preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att 4 § i nådiga förordningen den 4 mars

1862 om tioårig preskription och om årsstämning skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Nu har gäldenär blifvit för fordran lagsöka, fastställes fordringen

genom dom eller utslag; varde tid att den sedan efter 1 § bevaka räknad

från det domen eller utslaget gafs, där ej verkställighet därå kommer

innan den tid ute är: har lagsökningen afstannat och, sedan gäldenären

sist hördes eller till hörande kallades, den i 1 § utsatta tid förflutit, och

visas det ej, att fordringen blifvit under den tid så bevakad, som i samma

§ sägs; då vare, till krafrättens bibehållande, den lagsökning emot gäldenären

utan verkan: samma lag vare, då dom eller utslag fallit, hvarom

kungörelse skall gäldenären meddelas, där ej sådan kungörelse sker eller

fordringen efter 1 § bevakas, inom tid, som där stadgas, räknad från det

gäldenären sist hördes eller till hörande kallades.

Har å ansökning om handräckning för fordrans utfående öfverexekutor

tecknat bevis, att ansökningen lemnats obestridd eller att jäf

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

gjorts allenast i fråga om handräckningskostnaden, och sker ej utmätning

för fordringen, vare tiden för fordringens bevakande enligt 1 § räknad

från det beviset tecknades.

Denna lag träder i kraft den

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

39

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet i Kungl. Maj:ts

högsta domstol torsdagen den 4 oktober 1906.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Lilienberg,

Lindbäck,

Cassel,

Silverstolpe,

Petrén.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 3 april 1906, handlingarna

rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlämnade förslag till lag om handräckning för fordrans utfående, förslag

till lag om ändrad lydelse af 14 § utsökningslagen samt förslag till

lag om ändrad lydelse af 4 § i nådiga förordningen den 4 mars 1862 om

tioårig preskription och om årsstämning cirkulerat mellan högsta domstolens

ofvanbemälde ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;

varande de särskilda förslagen bilagda detta protokoll.

l:o förslag till lag om handräckning för fordrans utfående.

Justitierådet Petrén anförde: »Behofvet af lagstiftningsåtgärder i

syfte att åstadkomma en snabbare och enklare procedur vid utsökande af

fordringar, som icke grunda sig på skriftliga fordringsbevis, är allmänt

erkändt. Däremot hafva meningarna varit delade i fråga om den väg, på

hvilken detta ändamål lämpligast står att vinna. Sedan emellertid den

först påtänkta utvägen — en utsträckt tillämpning af kontumacialförfarandet

— på grund af de betänkligheter, som inom högsta domstolen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung!,. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 63.

uttalades mot ett i sådant afseende upprättadt förslag till lag om andrad

lydelse af 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken, numera öfvergifvits, anser

jag mig icke hafva att ingå i bedömande af, huruvida en lagstiftning i

den riktning, nämnda förslag anvisade, kunnat vara lämpligare för frågans

lösning än den väg, som i det föreliggande förslaget blifvit vald.

Att en lagstiftning sådan som den nu föreslagna i åtskilliga fall

skulle komma att visa sig effektiv, synes mig otvifvelaktigt. Det torde

nämligen med skäl kunna antagas, att många af de gäldenärer, som icke

hafva något att invända mot krafvet men, då de instämmas till domstol,

underlåta att komma tillstädes, icke skulle vilja hos offentlig myndighet

uttryckligen bestrida borgenärens anspråk. A andra sidan kan det emellertid

icke förnekas, att det föreslagna förfarandet är föga ägnadt att

utöfva något tryck på mindre nogräknade gäldenärer, som vilja undandraga

sig fullgörandet af sina förplikielser. Sådana gäldenärer komme

säkerligen icke att draga i betänkande att till öfverexekutor insända ett

bestridande af krafvet, äfven om de saknade fog därför. Åtgärden är ju

ytterst enkel och ingalunda förenad med samma obehag och svårigheter

som att själf eller genom ombud inför domstol framkomma med ett orättmätigt

bestridande. För öfrigt skulle ju enligt förslaget gäldenären äga

full rätt att bestrida hela ansökningen, om han kunde finna den obetydligaste

anmärkning mot någon enda i krafvet ingående post. Därest nu

gäldenären afgifver bestridande, är därigenom förfarandet afbrutet, och

hänvändandet till öfverexekutor skulle i sådan händelse, långt ifrån att

bereda borgenären någon lättnad, endast hafva ådragit honom onödiga

kostnader och förskaffat gäldenären ett ytterligare uppskof. I hvilken

utsträckning obefogade jäf skulle komma att göras, är naturligtvis omöjligt

att förutsäga. Dock må det erinras att vid bedömandet häraf några

slutsatser näppeligen torde kunna dragas af den erfarenhet, som i detta

hänseende må hafva vunnits i Tyskland och Österrike vid tillämpning af

det där brukliga anmaningsförfarandet, som utgör förebilden till förevarande

förslag. I sagda länder är nämligen förfarandet förlagdt till

domstol och så anordnad! att det, därest invändning göres, i många fall

kan omedelbart öfvergå i en vanlig civilprocess. Vid sådant förhållande

och med hänsyn till det i nämnda länder gällande stränga kontumacialförfarandet

finnes det tydligen föga anledning för den gäldenär, som icke

har någon grundad invändning mot krafvet, att i anmaningsförfarandet

framkomma med bestridande.

Ehuru det således enligt min mening måste befaras att förslaget,

om det upphöjes till lag, icke skall visa sig ägnadt att, i den mån önskvärdt

vore, afhjälpa de missförhållanden, för hvilka man vill råda bot,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 03.

41

anser jag mig dock, med hänsyn till det läge, hvari frågan nu kommit,

icke böra afstyrka, att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Genom eu sådan lagstiftning skulle ju alltid vinnas någon förbättring i de

nu rådande förhållandena, och för öfrigt torde endast erfarenheten kunna

afgöra, i hvad mån de uttalade farhågorna äro af praktisk betydelse.

Enligt förslaget skulle öfverexekutor, om fordringen vore af beskaffenhet,

som i 1 § sägs, och öfverexekutor enligt 2 § funne sig behörig,

endast hafva att tillse, huruvida de i 3 § meddelade formella föreskrifter

blifvit iakttagna. Däremot skulle det icke tillkomma öfverexekutor att

ingå i någon materiel pröfning af anspråket. Om det t. ex. vore än så

uppenbart, att den i ansökningen uppgifna grunden icke lagligen kunde

medföra någon fordringsrätt, att fordringsanspråket vore till beloppet

öfverdrifvet eller att fordringen ännu icke vore till betalning förfallen,

skulle öfverexekutor ändock vara pliktig att upptaga ansökningen. Nu

kan det invändas, att häri icke skulle komma att ligga någon fara för

rättskränkning, då den, mot hvilken ett obefogadt kraf framställdes, för

sitt fredande endast behöfde till öfverexekutor insända ett bestridande

däraf. Det anmärkta förhållandet synes mig dock icke vara utan sina

betänkligheter, ty säkerligen skulle, frånsedt den händelse att den, mot

hvilken handräckning äskades, vore af laga förfall hindrad att iakttaga sin

rätt, fall komma att inträffa, då den förmente gäldenären på grund af

vårdslöshet, glömska eller oförstånd försummade att inom föreskrifven tid

inkomma med bestridande, hvarförutom bristfällig postgång och andra

liknande omständigheter härvid jämväl äro att taga i betraktande. Rätt

till återvinningstalan skulle ju alltid finnas, men obehaget att blifva

underkastad utmätning på grund af ett obefogadt kraf komine i dylika

fåll att kvarstå. 1 Tyskland och Österrike har man ej heller funnit det

rådligt att vid anmaningsförfarandet så snäft begränsa vederbörande myndighets

pröfningsrätt. I dessa länder är emellertid, såsom förut nämnts,

förfarandet förlagdt till domstol. Helt annorlunda ställer sig förhållandet,

när, på sätt förslaget innehåller, förfarandet skall handhafva^ af exekutiv

myndighet. Det är då af vikt att man strängt fasthåller vid dess karaktär

af ett rent handräckningsförfarande, som icke innefattar någon pröfning

af fordringsanspråket. I annat fall löper man fara att återkomma till den

sammanblandning af domstolarnas och de exekutiva myndigheternas befogenhetsområden,

som före nya utsökningslagens tillkomst var rådande

och som man genom nämnda lag sökte att för framtiden förebygga.

Trots de antydda betänkligheterna finner jag mig därför icke böra hemställa

om någon ändring i förslaget i syfte att tillerkänna öfverexekutor

en vidsträcktare pröfningsrätt.

Bih. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 47 Höft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Emellertid synes det mig som om sagda betänkligheter skulle afsevärdt

minskas, därest man i förslaget vidtoge den äfven från andra synpunkter

önskvärda förändringen att frän förfarandets tillämpningsområde

undantaga fordringar, som utgöras af skadestånd. Det torde nämligen

vara just i fråga om fordringar af denna art, som det mest är att befara

att obefogade och öfverdrifna anspråk skulle komma att framställas. I

själfva verket äro skadeståndsfordringar ytterst sällan till beloppet ostridiga,

och de lämpa sig därför föga för det föreslagna förfarandet. Ej

heller lär man med fog kunna påstå, att beträffande dessa fordringar något

starkare behof af en enklare procedur för deras utsökande gjort sig gällande,

utan torde det i fråga om dem snarare vara eu lindring i anspråken

på bevisning om skadans belopp, som anses önskvärd. Det nu sagda

gäller skadeståndsanspråk i allmänhet. Hvad särskildt vidkommer sådana

skadeståndsfordringar, som grunda sig på brottsligt förfarande, torde dessa

i än mindre grad än de civila skadeståndsanspråken vara lämpade att

indragas under ifrågavarande till sin natur rent civila handräckningsförfarande.

Att det skulle vara tillåtet att på den väg, förslaget anvisar,

utsöka skadestånd af en person under påstående att han gjort sig skyldig

till brott, kanske af grof beskaffenhet, synes knappast vara med god

rättsordning öfverensstämmande. Eu återvinningstalan skulle i sådana fall

blifva en ren brottmålsprocess. Svaranden i återvinningsmålet måste ju,

om han ville undgå att återbetala det skadestånd han af käranden handräckningsvis

utsökt, styrka att käranden begått det brott, som åberopats

såsom grund för skadeståndsanspråket. Ifrågasättas kunde att låta de

civila skadeståndsanspråken falla under den föreslagna lagen men därifrån

undantaga de kriminella. En sådan anordning synes dock icke lämpligen

låta sig genomföra. Frågan, huruvida den handling, hvarpå ett anspråk

om skadestånd grundas, är brottslig eller ej, kan nämligen vara af ganska

svårlöst beskaffenhet och torde mången gång ej kunna afgöras med ledning

allenast af de mer eller mindre fullständiga uppgifter, som komma att

lämnas i en handräckningsansökan.

Af nu anförda skäl hemställer jag, att det i’emitterade förslaget

måtte undergå sådan ändring, att det däri afsedda förfarandet icke blifver

tillämpligt å skadeståndsanspråk; och tillåter jag mig härvid erinra, att

enligt det förut omförmälda förslaget till lag om ändrad lydelse af 12 kap.

3 och 4 §§ rättegångsbalken det där ifrågasatta nya tredskoförfarandet

icke skulle få användas i fråga om fordringar, som utgjordes af skadestånd,

samt att vid förslagets granskning i högsta domstolen denna bestämmelse

icke gifvit anledning till någon anmärkning.»

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 63.

På de af justitierådet Petrén i fråga om undantagande af skadeståndsfordringar

anförda skäl hemställde högsta domstolens öfriga ledamöter

i likhet med justitierådet att det remitterade förslaget måtte undergå

sådan ändring, att det föreslagna handräckningsförfarandet icke blefve

tillämpligt å skadeståndsanspråk.

4 §•

Högsta domstolen ansåg det höra tydligare än som skett utsägas,

att öfverexekutor vid pröfning, huruvida ansökningen ma upptagas, skall

tillse jämväl om fordringen är sådan, att enligt 1 § förfarandet är å

densamma tillämpligt.

Vidare yttrade justitierådet Lindhäck, med hvilken justitierådet

Lilienherg instämde: »Som enligt 12 § borgenären tillerkänts rätt att anföra

besvär emot öfverexekutors beslut därom, att handräckningsansökningen

ej upptagits, torde det blifva nöd vändigt att i lagen införa bestämmelse,

hvarigenom borgenären, där han ej tillstädesvarit, då beslutet gafs,

sattes i tillfälle att vinna kännedom om tiden för beslutet, enär besvärsrätten

eljest lätteligen blefve illusorisk; och torde i berörda hänseende

böra föreskrifvas, att beslutet, så framt detsamma icke afkunnats muntligen

i borgenärens närvaro, skall åt öfverexekutor meddelas efter anslag,

på sätt som stadgas i 34 § utsökningslagen. Om denna anmärkning

vinner afseende, synes i följd däraf någon jämkning af ordalagen i 12 §

blifva erforderlig.

Dessutom torde i enlighet med hvad som gäller i fråga om klagan

öfver öfverexekutors beslut i utsökningsmål, det höra åläggas öfverexekutor

att i sammanhang med beskedet, att ansökningen ej upptagits,

meddela borgenären underrättelse om hvad vid ändringssökande skall

iakttagas samt äfventyret, om det försummas.»

5 §•

Justitierådet Petrén, med hvilken justitieråden Lindbäck, Cassel och

Silverstolpe instämde, anförde: »Enligt 6 § skall, därest i ansökningen åberopas

räkning, jämväl denna öfverlämnas till gäldenären. Föreläggandet

bör i sådant fall'' innehålla föreskrift härutinnan, men detta framgår ej af

5 §, sådan den i förslaget är affattad. Förtydligande af paragrafen i detta

hänseende synes därför erforderligt.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Då förslagets mening torde vara, att hvarje bestridande af ansökningen

skall anses såsom jäf och att således dit böra hänföras jämväl

formella invändningar såsom i fråga om öfverexekutors behörighet m. in.,

men ordalagen i förevarande § kunna gifva stöd för den tolkning, att

gäldenären endast skulle äga att framställa materiella invändningar mot

krafvel hemställer jag om sådan jämkning i paragrafen, att det tydligt

framgår, att gäldenärens rätt att göra jäf är af ofvannämnda vidsträcktare

omfattning.»

Därjämte yttrade justitierådet Petrén, med hvilken justitieråd^)

Ltlienberg, Lindbäck och Cassel förenade sig: »Den tid af fjorton dagar,

som enligt förslaget skulle lämnas gäldenären för jäfs framställande, torde

i allmänhet vara fullt tillräcklig. Emellertid lära i de nordligaste länen

finnas orter med så dåliga postförbindelser, att sagda tid måste anses vara

för knappt tillmätt för pesorner, hvilka bo eller uppehålla sig i nämnda

orter. Ofverexekutor synes därför böra tilläggas rätt att, där så finnes

nödigt, förelägga längre tid t. ex. högst trettio dagar.»

Slutligen anmärkte justitieråden Lindbäck, Cassel, Silverstolpe och

Petrén, att då enligt 6 § delgifning af ansökningshandlingarna skulle ske

genom dessas öfverlämnande till gäldenären, ordet »delgifvits» syntes böra

utbytas mot »öfverlämnats».

6 §•

Justitierådet Lindbäck yttrade: »Då det synes öfverensstämma med

god ordning, att om delgifning af ansökningshandlingarna skall gälla hvad

11 kap. 8 § rättegångsbalken innehåller rörande förbud mot delgifning af

stämning i vissa fall, hemställer jag, att föreskrift härom i denna §

intages.»

Justitierådet Petrén anförde: »Förslaget, som endast i fråga om delgifningsbevisets

beskaffenhet hänvisar till rättegångsbalkens föreskrifter om

delgifning af stämning, saknar hvarje stadgande, motsvarande de i 11 kap.

rättegångsbalken förekommande bestämmelser om delgifning af stämning

med olika arter af juridiska personer, och synes med hänsyn härtill blifva

tillämpligt endast, då ansökningen är riktad mot en fysisk person. Om detta

förhållande har jag ansett mig böra erinra utan att med anledning däraf

framställa någon anmärkning.»

7 §•

Justitierådet Lindbäck yttrade: »Den påteckning å ansökningen, som

öfverexekutor jämlikt stadgandet i första stycket har att verkställa, skulle

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o d3.

blifva utan praktisk betydelse i de säkerligen talrika fall, då, etter delgifningsbevisets

inlämnande till öfverexekutor, godvillig uppgörelse angående

fordringen träffats emellan borgenären och gäldenärcn, i hvilka^ tall

borgenären naturligtvis icke har något bebo! åt en dylik påteckning. Stadgandet

synes därför lämpligen böra förändras därhän, att ifrågavarande

påteckning icke behöfver göras förr än borgenären hos öfverexekutor därom

framställer begäran. Härigenom skulle borgenären besparas den i ofvan

antydda fall onödiga utgiften af lösen för påteckningen.»

8 §•

Justitierådet Lindbäck anförde: »Utöfver hvad här stadgas torde

ansökningen böra förklaras hafva förfallit jämväl då borgenären, sedan

längre tidrymd, exempelvis ett år, förflutit efter det delgifningsbeviset

ingifvits, icke låtit uttaga det hos öfverexekutor kvarliggande exemplar af

ansökningen, oaktadt jäf emot densamma ej blifvit af gäldenären gjordt.

1 sådan händelse kan med största sannolikhet antagas, att borgenären tätt

likvid; och en bestämmelse i nu antydda riktning skulle förekomma, att

öfverexekutorerna blefve nödsakade att år ifrån år i sina diarier upptaga

såsom hvilande handräckningsärenden, hvilka sökandena antagligen ej ärna

fullfölja.»

9 §•

Justitieråden Lindbäck, Cassel, Silverstolpe och Petrén voro ense om

den anmärkning, att därest i ansökningen räkning vore åberopad, borde

uppenbarligen utmätning icke kunna ske allenast på grund af ansökningen,

utan måste i sådan händelse för utmätnings vinnande jämväl räkningen

ingifvas till utmätningsmannen. Detta framginge emellertid icke af paragrafen,

hvarför nödig jämkning torde böra äga rum.

10 §.

Justitierådet Pefpén, med hvilken justitieråden Cassel och Silverstolpe

instämde, anförde f »Åt stadgandet i första stycket af paragrafen synes

kunna gifvas den uppenbarligen icke åsyftade tolkning, att återyinningstalan

ej skulle få afse den af öfverexekutor bestämda liandräckningskostnaden

utan endast hvad borgenären i ansökningen upptagit såsom sin

fordran. Ett förtydligande af stadgandet torde därför vara erforderligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4fi

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Af förslaget framgår ej oförtydbart, huruvida gäldenär, som försummat

att inom förelagd tid göra jäf och därefter erlägger likvid utan att

utmätning ägt rum, är berättigad att stämma om återvinning. Att en gäldenär

under sådana omständigheter kan vilja fora återvinningstalan är ej

otänkbart, då han kan hafva erlagt likvid, ingalunda därför att han anser

fordringen rättmätig, utan endast för undvikande af utmätningskostnad

och kanske under uttryckligt förbehåll om rätt att söka återvinning. Därest

förslagets mening är att dylik rätt i nu afsedt fall skall tillkomma gäldenären,

finnes emellertid ingen tid bestämd, inom hvilken han har att anhängiggöra

sin talan, och torde vid sådant förhållande rätt därtill komma

att stå honom öppen under tio år från likvidens erläggande. Att en dylik

anordning är olämplig ligger i öppen dag. Följden däraf skulle blifva

att, om gäldenären försummat att göra jäf, borgenären, för att ej riskera

att efter lång tids förlopp blifva utsatt för återvinningstalan, måste söka

undvika att taga likvid annorledes än efter utmätning.

I fråga om den verkan, anhängiggjord återvinningstalan skulle medföra å

handräckningsärendets fortgång, synas bestämmelserna i förslaget ej tillräckligt

tillgodose gäldenärens intressen, öfverexekutor äger ju icke ingå i någon

materiel pröfning af krafvet och, såsom förut erinrats, kan det inträffa,

att jäf ej blir inom behörig tid framställdt, ehuru fordringsanspråket är

fullkomligt obefogadt. Under sådana förhållanden är det tydligen angeläget

att, sedan återvinningstalan anhängiggjorts, verkställigheten icke utsträckes

vidare än hänsynen till borgenärens säkerhet oundgängligen påkallar.

För detta ändamål synes förslaget böra undergå sådan ändring att, i händelse

gäldenären innan utmätning skett, visar att han stämt om återvinning,

utsökningslagens föreskrifter om verkställighet af underrätts icke

laga kraft ägande dom, hvarigenom betalningsskyldighet ålagts någon,

blifva tillämpliga. Vidare torde domstol, där återvinningstalan af nu

ifrågavarande slag är anhängig, böra tilläggas enahanda befogenhet att

förordna om inställande af verkställigheten, som enligt 49 § utsöknings•lagen

tillkommer domstol, hvilken handlägger återvinningstalan mot tredskodom.

Därest gäldenärens återvinningstalan helt och hållet eller delvis bifalles,

torde bestämmelserna i 50 § utsökningslagen äga tillämplighet. För undvikande

af hvarje tvekan härom synes emellertid uttrycklig föreskrift i

sådant hänseende böra meddelas.»

Justitierådet Lindbäck var ense med justitierådet Petrén utom i fråga

om rätt för gäldenär, som försummat att göra jäf och därefter erlägger

likvid utan föregången utmätning, att anställa återvinningstalan.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Justi ticrådet Lilienberg var i så måtto ense med ö fri ge ledamöter,

att, om gäldenären stämt om återvinning, borde så anses som hade betalningsskyldighet

blifvit honom ålagd genom underrätts dom, som ej vunnit

laga kraft, och borde dessutom rätten, där talan är anhängig, äga förordna

att utmätningsåtgärden skulle inställas.

12 §.

Justitieråden Lilienberg och Lindbäck förenade sig om den anmärkning,

att i de fall, då protokoll hos öfverexekutor förts i handräckningsärende,

hvarom här vore fråga, det torde böra åligga klaganden att, på

sätt i 189 § utsökningslagen för där afsedda fall funnes stadgadt, till hofrätten

ingifva jämväl protokollet, vid samma äfventyr, som skulle gälla

för underlåtenhet att ingifva öfverexekutors beslut.

Då handräckningsärenden enligt förevarande lagförslag komme att hos

öfverexekutor utgöra en helt ny grupp af mål, hvilka det vore angeläget

att hålla åtskilda från mål, hvilka hos öfverexekutor behandlades enligt

utsökningslagen, förutsatte justitieråden Lilienberg, Lindbäck och Petrén

att föreskrift komme att meddelas därom, att öfverexekutor skulle hålla

särskild dagbok öfver de handräckningsärenden, som skulle behandlas enligt

förslaget.

2:o förslag till lag om ändrad lydelse af 14 § utsökningslagen.

Justitierådet Petrén, med hvilken justitieråden Cassel och Silverstolpe

instämde, anförde: »Enligt den affattning förslaget erhållit skulle öfver
exekutor,

därest borgenär i lagsökningsinlaga uppgåfve, att hans fordran

grundade sig på skriftligt fordringsbevis, men underläte att bifoga afskrift

af detsamma, behandla ansökningen såsom afsåge den handräckning för

fordrans utfående. Härigenom skulle i själfva verket borgenär, hvars fordran

grundar sig på skriftligt fordringsbevis, erhålla full frihet att för

fordringens utsökande välja mellan lagsöknings- och handräckningsförfarandet.

Funne han det förmånligare att använda sistnämnda förfarande,

behöfde han ju endast underlåta att bifoga afskrift af fordringsbeviset.

En dylik valfrihet synes emellertid stå i bestämd strid mot stadgandet i

1 § af förslaget till lag om handräckning för fordrans utfående.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 63.

Då lagsökningsinlaga icke behöfver ingifvas i mera än ett exemplar

men ansökan om handräckning för fordrans utfående skulle aflämnas i två

exemplar för att kunna till behandling upptagas, synes det lämpligt om

förevarande § erhölle sådan affattning, att däri erinrades, att för ansökningens

behandling såsom afseende handräckning för fordrans utfående

erfordrades att ansökningshandlingarna vore så beskaffade, som i lagen

om dylik handräckning föreskrefves.»

Justitierådet Lindbäck yttrade: »Då borgenär anställer lagsökning

och således hos öfverexekutor gör gällande att hans fordran är grundad

på skriftligt fordringsbevis, torde — äfven om vid lagsökningsinlagan icke

lögats den däri åberopade fordringshandlingen eller öfverexekutor anser

densamma ej utgöra bevis om fordran — deri i lagsökningsärendet gjorda

ansökan icke kunna af öfverexekutor behandlas såsom om den afsåge endast

vinnande af handräckning enligt den därom föreslagna nya lagen,

med mindre borgenären hos öfverexekutor uttryckligen medger, att skriftligt

bevis på hans uppgifna fordran icke finnes, och han således frånträder

sitt yrkande att få ansökningen pröfvad enligt utsökningslagen. Men äfven

om sådant medgifvande sker, måste, med hänsyn till 1 och 3 §§ i lagen

om handräckning, jämförd med 4 § samma lag, ej mindre medgifvandet

tecknas å lagsökningsinlagan än äfven ett ytterligare exemplar af denna

inlaga uppsättas, förses med påteckning om medgifvandet och därefter

aflämnas till öfverexekutor, innan denne ägde förse det ena exemplaret af

inlagan med sådant föreläggande, hvarom i 5 § af handräckningslagen

sägs. Enär sålunda för vinnande af syftet med ändringen af 14 § utsökningslagen

torde behöfva vidtagas åtgärder, hvilka kräfde föga mindre

tid och besvär, än som erfordrades för uppsättande af handlingar i och

för en ansökan, från början afsedd att innefatta begäran om handräckning

enligt nya lagen,’ synas tillräckliga skäl för den ifrågaställda ändringen

af 14 § utsökningslagen ej vara för handen.»

Justitierådet Lilienberg anförde: »Såsom redan antydts skulle denna

§ innebära en förändring af 1 § i handräckningslagen, i ty att om fordran

grundade sig å skriftligt fordringsbevis, men afskrift däraf ej bifogats,

ansökningen skulle kunna behandlas enligt nämnda lag. Det synes dock

måhända ej vara skäl eller i praktiskt afseende påkalladt att för detta fall

frångå den principiella skillnaden emellan handräcknings- och lagsökningstörfarandet.

Därest detta förslag bibehålies, torde åtminstone er» hänvisning

i 1 § af förstnämnda lag vara nödvändig.

Om den i öfrigt föreslagna förändringen anses erforderlig, hvilket

kanske torde kunna betviflas, borde väl stadgandet meddelas i den form,

att beslutet om afslag å lagsökningen kunde öfverklagas, så att endast ett

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 63.

tillägg till §:s nuvarande lydelse gjordes, som medg&fve ansökningens

behandling enligt handräckningslagen, i fall så, enligt denna lags innehåll,

kunde ske, d. v. s. i fall den uppfyllde alla de i denna lag föreskrifna

villkor.»

3:o förslag till lag om ändrad lydelse af 4 § i nådiga förordningen den

4 mars 1862 om tioårig preskription ocli om årsstämning.

Då öfverexekutors åtgärd att å ansökan om handräckning för fordrans

utfående teckna bevis, som här afses, skulle ske utan att tillfälle beredts

gäldenären att erhålla kunskap därom, syntes det högsta domstolen icke

vara öfverenstämmande med de grunder, på hvilka stadgandena om tioårig

preskription vore byggda, att låta denna åtgärd verka afbrytande på

preskriptionen. I detta hänseende torde åtgärden vara att likställa med

dom eller utslag, hvarom kungörelse skall gäldenären meddelas. Den föreslagna

lagen om handräckning för fordrans utfående syntes därför icke

böra föranleda någon ändring i förevarande §, och afstyrkte högsta domstolen

alltså det föreliggande förslaget.

Ur protokollet

C. S. Wettermark.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 47 Häft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regent en i statsrådet

ä Stockholms slott fredagen den 22 februari 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ,

Justitieråden: Westring,

Silverstolpe.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Albert Petersson anmälde

högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut

den 16 mars 1906 till högsta domstolen remitterade förslag till

l:o) lag om handräckning för fordrans utfående;

2;o) lag om ändrad lydelse af 14 § u1 lökningslagen; och

3:o) lag om ändrad lydelse af 4 § i fö -ordningen den 4 mars 1862

om tioårig preskription och om årsstämning.

Efter att hafva redogjort för innehålla i berörda lagförslag samt

högsta domstolens utlåtande anförde departeme itschefen:

»Vid 5 § af förstnämnda förslag hafva lyra af högsta domstolens

ledamöter anmärkt, att förslagets mening torde vara, att hvarje gäldenärens

bestridande af ansökning om handräckning skulle anses såsom jäf och att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Öl

således dit borde hänföras jämväl formella invändningar, såsom i fråga om

öfverexekutors behörighet in. in., men att ordalagen i §:n kunde gifva stöd

för den tolkning, att gäldenären endast skulle äga att framställa materiella

invändningar mot krafvet, i anledning hvaraf samma ledamöter hemställt

om sådan jämkning i paragrafen, att det tydligt framginge, att gäldenärens

rätt att göra jäf vore af förstnämnda vidsträcktare omfattning. Om emellertid

gäldenären mot ansökningen anfört, att den uppgifna fordringen utgjordes

af skadestånd eller att ansökningen icke gjorts hos behörig öfverexekutor,

eller om gäldenären framställt annat dylikt jäf, lärer öfverexekutor

ej anse sig kunna, på sätt i 7 § sägs, förse ansökningen med bevis, att

densamma lämnats obestridd. För vinnande af det önskade förtydligandet

torde således ej kräfvas annan jämkning i förslaget än att ordalagen i 5 §

bringas i närmare öfverensstämmelse med stadgandet i 7 §.

Jämväl öfriga af högsta domstolen eller ett flertal af dess ledamöter

gjorda erinringar vid förslaget till handräckningslag synas böra föranleda

motsvarande ändringar och jämkningar i förslaget; och torde jag

angående grunderna för dessa förändringar få hänvisa till högsta domstolens

yttrande.

Ytterligare lärer i 2 § böra vidtagas en jämkning af ordalagen för

att bringa stadgandet till mera ordagrann öfverenstämmelse med motsvarande

bestämmelser i rättegångsbalken och utsökningslagen; hvarjämte

på skäl, som inom högsta domstolen anförts, borgenär torde böra åläggas

att vid besvär öfver öfverexekutors beslut foga jämte beslutet äfven öfverexekutors

protokoll i de, dock säkerligen sällsynta fall, då sådant i ärendet

förts.

Vid granskning af 4 § har inom högsta domstolen uttalats önskvärdheten

af ett stadgande därom, att öfverexekutors beslut blefve efter

anslag meddeladt i de fall då detsamma icke afkunnats muntligen i borgenärens

närvaro. Med afseende å den ytterst enkla beskaffenheten af dessa

handräckningsärenden lärer regel blifva, att öfverexekutors beslut utfaller

omedelbart eller nästa dag; en bestämmelse i den antydda riktningen synes

vid sådant förhållande icke erforderlig och knappast önskvärd, då densamma

måhända i vissa fall kunde lända till att beslutet blefve fördröjdt.

Ehuru 6 § endast i fråga om delgifningsbevisets beskaffenhet hänvisar

till de för delgifvande af stämning gällande bestämmelser, lära, enligt

min tanke, samma bestämmelser jämväl i öfrigt äga motsvarande tilllämplighet

å delgifning i handräckningsärende. De inom högsta domstolen

vid 6 § framställda erinringar torde vid sådant förhållande icke böra föranleda

ändring af lagrummets lydelse.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Det af en ledamot af högsta domstolen framställda förslag om tillägg

till 8 § synes vara grundadt å den förutsättning, att ärendet, sedan ansökningen

af öfverexekutor försetts med bevis, som i 7 § sägs, borde anses

fortfarande anhängigt hos öfverexekutor. Detta betraktelsesätt torde emellertid

sakna stöd af förslagets bestämmelser. Förfarandet hos öfverexekutor

har enligt dessa intet annat ändamål än att fastslå, huruvida ansökningen

är bestridd eller obestridd, och, sedan bevis om uteblifvet bestridande meddelats

af öfverexekutor, lärer förfarandet hos honom vara att anse såsom

afslutadt och anteckning härom höra införas i öfverexekutors dagbok öfver

dessa ärenden.

Med anledning af de inom högsta domstolen yppade betänkligheter

mot de föreslagna ändringarna i 14 § utsökningslagen och i 4 § i förordningen

den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning,

synas mig dessa förslag böra förfalla.»

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med det afgifna

yttrandet jämkadt förslag till lag om handräckning för fordrans utfående

samt hemställde, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall; och skulle nådig proposition i

ämnet af den lydelse, bilagan vid detta protokoll

utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet

Lennart Berglöf.

Stockholm 1.907. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt <fc Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.