Med förslag till lag angående vård af enskildes skogar inom Gottlands län
1908-04-09 · 46 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 46 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1908:158, Med förslag till lag angående vård af enskildes skogar inom Gottlands län
Dokumentets text
Kunrjl. Majds Nåd, Proposition No 158.
1
N:o 158.
Kumjl Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående vård af enskildes skogar inom Gottlands
län; gifven Stockholms slott den 9 april 1908.
, Und,er, åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
f.. Vl11 Kun§''1'' MaJ:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen
oresiå Resdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående’
vard af enskildes skogar inom Gottlands län ^
hÖraiVIe handlingar skola Riksdagens vederbörande
Me tt . h. a,^11 oCh Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Alfred Petersson.
Bih. till Riksd. Prof. 1908. I Sami. 1 Åfd. 122 Höft. (No 158.)
1
2
Kung!- Maj.ts Nåd. Proposition No 158.
Förslag
till
Lag
angående vård af enskildes skogar inom Gottlands län.
Med upphäfvande af lagen den 30 mars 1894 angående åtgärder
till förekommande af skogsförödelse inom Gottlands län förordnas härigenom
som följer:
1 §•
Å skogsmark, tillhörig enskilde, må afverkning för annat ändamål
än nedan i denna § sägs äga rum allenast med tillstånd af den
skogsvårdsstyrelse, som skall finnas mom lanet Da tillstånd till utverkning
meddelas, äger styrelsen föreskrifva de åtgärder som för
återväxtens betryggande pröfvas erforderliga. Skogsägaren ar berättigad
att erhålla tillstånd till afverkning på en gång i sa stor utsträckning,
som, med hänsyn tagen jämväl till gårdens framtida behof, ar
med skogens återväxt förenlig; dock må afverkning i den omfattning
att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande allenast
medgifvas, om sådana åtgärder kunna utan oskälig kostnad företagas.
För afverkning till gårdens behof eller för skogsmarks uppodling
till trädgård, åker eller äng eller användande till byggnadstomt eller
annat likartadt ändamål vare tillstånd icke erforderligt.
2 §•
Vill någon annorledes än till gårdens behof förfoga öfver virke,
som blifvit för sådant ändamål afverkadt, söke därtill skogsvarcs
-
3
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 158.
styrelsens tillstånd, ägande styrelsen jämväl vid sådant tillstånds meddelande
föreskrifva för återväxtens betryggande erforderliga åtgärder.
Virke, som afverkats för skogsmarks uppodling till trädgård,
åker eller äng eller användande till byggnadstomt eller annat likartadt
ändamål, skall, såvidt lämpligen ske kan, till gårdens behof användas.
Vill någon öfver dylikt virke annorledes förfoga, söke därtill skogsvårdsstyrelsens
tillstånd.
• Ägare af skogsmark vare ansvarig för att de åtgärder vidtagas,
som till återväxtens betryggande föreskrifvas. Är afverkningsrätt upplåten
till annan, vare jämväl denne underkastad enahanda ansvarighet;
äge dock, där annat ej blifvit aftaladt, af skogsmarkens ägare
söka åter, hvad han sålunda nödgas utgifva.
Om ansvarighet för åtgärder, som till återväxtens betryggande
jämlikt 8 § 2 mom. föreskrifvas, gäller hvad där stadgadt är.
4 §.
Tillstånd till utverkning må i allmänhet af skogsvårdsstyrelsen
meddelas allenast efter förutgången undersökning på marken samt utsyning,
som på styrelsens förordnande verkställes af någon dess forstligt
bildade tjänsteman. Finner styrelsen på grund af undei’sökning, hvarom
nyss är sagdt, eller eljest verkställd utredning uppenbart, att genom
utverkning, hvartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äfventyras,
vare utsyning ej erforderlig.
Då tillstånd att förfoga öfver virke, hvarom i 2 § förmäles, blifvit
sökt, äger skogsvårdsstyrelsen föranstalta om undersökning å marken
om anledning därtill föreligger.
5 §■
1 mom. Skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende, hvarom i
1 eller 2 § sägs, skall så fort ske kan sökanden bevisligen tillställas.
Den, som med beslutet icke åtnöjes, äger att däröfver hos Konungens
befallningshafvande anföra besvär sist innan klockan tolf å trettionde
dagen efter det han af beslutet erhållit del, och skall underrättelse
därom i beslutet meddelas.
4
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 158.
Påkallar klaganden undersökning på marken eller finner Konungens
befallningshafvande eljest sådan undersökning vara af nöden, förordne
Konungens befallningshafvande en skogsstatens tjänsteman att med biträde
af två oj afviga gode män, hvilka af förrättningsmannen utses
bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid
landtmäteriförrättning i orten valda äro, verkställa undersökningen och
däröfver afgifva redogörelse.
2 mom. Öfver Konungens befallningshafvandes beslut må klagan
hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning,
som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
6 §■
Kostnaden för förrättning, hvarom i 4 § sägs, skall utgå af medel,
som af skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall nödig handtlangning
af sökanden utgöras.
Kostnaden för undersökning, hvarom i 5 § 1 mom. förmäles, skall
af samma medel förskjutas, men kan genom Konungens befallningshafvandes
slutliga beslut åläggas klaganden, om han undersökningen
påkallat.
Hafva till återväxtens betryggande föreskrift! a åtgärder blifvit
eftersatta, äger domstol på talan af skogsvårdsstyrelsen förklara styrelsen
berättigad att på vederbörandes bekostnad verkställa samma åtgärder
eller, om dessa äro af beskaffenhet att icke vidare kunna med åsyftad
verkan fullgöras, andra åtgärder, hvilka domstolen pröfvar vara för
återväxtens betryggande erforderliga samt af beskaffenhet att kunna
verkställas utan oskälig kostnad.
Talan mot rättens slutliga utslag föres genom besvär.
8 §.
1 mom. Hen, som utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd bedrifver
afverkning i fall, då sådant tillstånd jämlikt 1 § är erforderligt,
straffes med böter från och med tio till och med femhundra kronor,
och skall det afverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om
det är bortfördt, fortfarande är i afverkarens besittning, tagas i beslag
och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 158.
verkställa afverkningen, skyldig att utgifva ersättning med belopp
motsvarande dess värde. ?
Förfogar någon utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd annorledes än
p fårdens bebof, ofv/r virke> som blifvit utan styrelsens tillstånd
afverkadt age hvad i första stycket sägs motsvarande tillämpning.
nneiattar förfarande, hvarom här är fråga, förbrytelse mot all
manna strafflagen, skall hvad förut i denna *§ to stadgadt\?vinna
förfaXwill k k delägare i samfälld skog, som genom sådant
torterande tillika missbrukat sm rätt i samfälligheten, hafva förverkat
samt där°h°m ^ h7armed han tagit brottslig befattning,
eZr’ ty här “örn” f sagdf‘ ^ ** "**“* —>U
+ -11t!+ofn n\0mA -o1!'' »åkning, som utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd bedrifvits i fall, då sådant tillstånd jämlikt 1 § är erforderligt,
skogens återväxt äfventyrad, äger domstol på därom förd
talan föreskrifva den, som låtit verkställa afverkningen, de åtgarder,
hvilka for atervaxtens betryggande å den afverkade skogsaiken
erfordras och utan oskälig kostnad kunna verkställas, samt
förelägga viss tid, inom hvilken samma åtgärder skola vara fullborda,
vid äfventyr att de eljest varda af skogsvårdsstyrelsen på
den försumliges bekostnad verkställda. Är af ägare afverkningsratt
upplåten till annan och har denne genom afverkning, hvarom
nyss ar sagdt, afventyrat skogens återväxt, må jämväl ägare kunna
meddelas enahanda föreläggande; äge dock af den skyldige söka åter
livad lian sålunda nödgas utgifva. J ö ’
.•P Forfogar någon utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd annorledes än
nfl flmens ibehof Öfver virke’ som blifvit utan styrelsens tillstånd
w i i f°Ch.ar gGnom den afverkning skogens återväxt äfventyrad,
hvad förut i detta moment är stadgadt motsvarande tillämpning.
9 §.
,..11K1roniobetJänte sä ock skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde
anstallda tjänstemän aga lika behörighet att åtala förseelser, hvarom
anses förbrutef1'' Samt ^ med besla^ ålägga virke, som skall
_ Varder ej inom trettio dagar, från det beslag skedde, åtal i laga
ordning anstalldt, vare beslaget förfallet.
Angående åtgärder till återväxtens betryggande, hvarom i 8 8
2 mom’ formales, tillkommer det skogsvårdsstyrelsen att föra talan.
6
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
10 §.
Virke som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord, som om auktion å utmätt los
egendom är stadgadt. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
pröfvats, virkets ägare, att försäljning skall äga ram eller finner,
på anmälan af åklagare, öfverexekutor, att fara ar för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle blifva större an skäligt
är förordne öfverexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss
sagts; ocli skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende eller, där han bor utom riket men inom riket har kandt ombud,
som äger att för honom mottaga stämning och afgifva svaromål, ombudet
genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen
minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan af åklagare, hvarom har
ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af tva trovärdiga man
styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
11 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning
af förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 8 § utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, fördelas sa,^ att en fjardede
tillfaller åklagaren samt tre fjärdedelar länets skogsyårdskassa
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts Afbrutet, skal ,
till dess frågan därom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman
nedsättas i länets ränteri, och vare om insättning af sadana medel i
bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sags.
12 §.
Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
13 §.
Pröfvas för skogsåterväxtens skyddande inom länet erforderligt,
att rätt till bete å skogsmark varder för viss tid af året mskran ,
ankomme på Konungen att, efter landstingets och hushållningssällskapets
hörande, därom meddela särskilda föreskrifter.
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 158.
7
14 §.
I afseende å skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot
flygsandfält, äger denna lag ej tillämpning, sedan sådant förordnande
i fråga om afverkning å desamma meddelats, som i lagen angående
skyddsskogar sägs.
15 §.
Då denna lag träder i kraft, skall afverkningsförbud, som meddelats
jämlikt lagen angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse
inom Gottlands län, upphöra att gälla.
Med virke, som enligt samma lags bestämmelser blifvit i beslag
taget, skall så förfaras, som där stadgadt är.
Har, innan denna lag trädt i kraft, afverkningsrätt upplåtits genom
aftal, som vid nämnda tidpunkt ännu är gällande, vare, där afverkningsrättens
innehafvare gjort sig skyldig till vanskötsel, hvarom i 8
§ 2 mom. sägs, ägaren icke underkastad där stadgad ansvarighet.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1909.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
Utdrag af protokollet öfver jordbruks ärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
7 februari 1908.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Alfred Petersson
anförde efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:
Den nu gällande lagen angående åtgärder till förekommande af
skogsförödelse inom Glottlands län den 30 mars 1894 söker på olika
vägar nå sitt syfte. Den föreskrifver till en början, att den till skogsbörd
ägnade mark skall därtill bibehållas, där den ej odlas, bebygges
eller till annat därmed jämförligt ändamål användes, samt tillägger Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande befogenhet att, då sådan mark så
sköflas eller förödes, att skogens naturliga återväxt omöjliggöres eller
äfventyras, på anmälan af kommunalnämnden eller eljest förekommen
anledning, efter sakkunnig undersökning på marken vid vite förbjuda,
att ifrågavarande hemmans eller egendoms skog tills vidare anlitas till
annat än husbehof. Dylikt förbud är icke afsedt att vara af uteslutande
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158. 9
preventiv betydelse, utan skall äfven tjäna såsom ett tvång till åtgärder
för skogens återväxt. Förbudet återkallas nämligen, därest sådana åtgärder
af ändamålsenlig beskaffenhet visas vara vidtagna. Lagen är
sålunda till denna del byggd på återväxtprincipen och öfverensstämmer
1 detta stycke med kungl. förordningen angående åtgärder till förekommande
af skogsförödelse på Gottland den 10 september 1869. I motsats
till hvad fallet var med denna förordning, är emellertid 1894 års
lag till vinnande af ett starkare skydd för skogen jämväl byggd på
dimensionsprincipen. Barrträd, som ej håller minst 21 centimeter vid
storandan, får nämligen icke, såframt afverkningen skett utan särskilt
B istånd, från Gottland utskeppas, i fartyg inlastas eller vid lastageplats
all inlastning uppläggas, allt vid påföljd att virket tages i beslag- och
dömes förbrutet.
Någon motsvarighet till 1903 års föi-fattningar angående skogsvårdsstyrelser
och skogsvårdsafgifter finnes icke för Gottlands del.
Genom landstingets och hushållningssällskapets gemensamma åtgöranden
har emellertid bragts till stånd en skogsvårdskommitté om 30 personer
med uppgift att verka för skogsvårdens främjande inom länet. Skogsvårdskommittén
väljer en skogsvårdsstyrelse, som dock gifvetvis ingen
befattning har med genomförandet af skogslagens bestämmelser, ulan
hvars uppgifter väsentligen äro begränsade till att förvalta och för sitt
ändamål använda de till skogsvården inom länet anslagna medlen.
Den af Kungl. Maj:t år 1896 tillsatta skogskommittén har beträffande
1894 års gottländska lag anfört, att den borde bibehållas, så
länge icke mom orten önskan gjorde sig gällande, att den lagstiftning,
som kunde komma till stånd för landet i öfrigt, vunne tillämpning jämväl
inom länet.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län anbefalldes
emellertid sedermera att afgifva underdånigt utlåtande, huruvida de
af skogskommittén afgifna förslag till lag angående vården af enskildes
skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser och till lag angå®11^.
skogsvårdsafgifter lämpligen kunde, under förutsättning att de
blefve 1 hufvudsak gällande inom öfriga delar af riket, äga tillämpning
jamval inom detta län. I sitt utlåtande afstyrkte Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande på anförda skäl de ifrågasatta lagbestämmelsernas
utsträckning till Gottlands län, men förmälde sig tillika hafva från 1901
ars landsting mottagit en till Kungl. Maj t ställd framställning, att 1894
ars skogslag måtte varda upphäfd och i stället ett af landstinget vid
dess sammanträde den 1 oktober 1901 godkändt förslag till skogslag
varda till sådan lag för länet i vederbörlig ordning antaget och fastBih.
till Eiksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 122 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
ställdt. Detta förslag är byggdt på samma grundsatser som den nu
e-ällande lagen och. afviker från denna hufvudsakligen härutinnan, att
vissa återväxtprincipen angående stadganden affattats i större öfverensstämmelse
med skogskommitténs förslag än motsvarande bestämmelser
i den nuvarande lagen, att mera effektiva bestämmelser meddelats angående
uppsikten öfver den enskilda skogsvården samt att ett nytt
stadgande upptagits därom, att den, som genom köp eller byte orvärfvar
skogsmark eller afverkningsrätt darå, ej skall aga att utan
särskildt tillstånd inom 5 år från förvärfvet afverka något af skogen
till afsalu. Härjämte föreslogos bestämmelser om skogsvardsalgitter i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med skogskommitténs förslag.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordade det sålunda
framlagda förslaget till antagande med vissa ändringar* Däremot framkallade
samma förslag ett ganska allmänt motstånd hos skogsmarksägarne
inom länet. I en till Kungl. Maj:t mgifven petition anförde ett
mycket stort antal hemmansägare, att flera betänkliga punkter i forslage
förefunnes, som skulle göra inskränkningarna mera betungande, an åt
omständigheterna påkallades, utan att bereda större skydd och säkerhet
för skogens vård, hvarför hemställdes, att Kungl. Maj:t täcktes förordna,
att allmänheten måtte å lagligen utlysta kommunalstämmor lamnas tififälle
att öfver förslaget höras och afgifva yttranden, men att, om Kungl.
Mai-t ansåge sig icke kunna efterkomma denna begäran, Kungl. Maj .t
ville låta den för Gottland gällande skogslag få äga bestånd, till dess
en för hela riket gemensam skogslag blefve antagen.
I anledning af hvad sålunda förekommit och då skogslagsfragan,
hvad Gottland beträffade, ännu icke ansågs hafva vunnit nöjaktig utredning,
inbegreps Gottlands län icke inom ramen af de förslag i detta
ämne, som förelädes 1903 års riksdag, och 1903 års allmänna skogsvårdslagstiftning
kom sålunda icke att gälla detta län. .,
Genom nådig remiss den 16 februari 1903 infordrades emellertid
domänstyrelsens yttrande angående frågan om ändring af den för Gottlands
län gällande skogslag. Domänstyrelsen pröfvade vid ärendets
handläggning skäligt att bereda Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länet tillfälle att uttala sig, huruvida ej de nya allmänna skogsvardsförfattningarna,
hvilka i väsentliga delar afveke från skogskommitténs
förut till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande remitterade förslag,
kunde befinnas lämpliga jämväl för Gottlands län. Före afgifvandet åt
det begärda utlåtandet ansåg sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
böra lämna jämväl landstinget tillfälle att taga ärendet under förnyad
ompröfning.
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1904 anmälde sedermera
landstinget under åberopande af bilagdt protokoll, att landstinget
i anledning af därom väckt fråga väl ville frångå sin år 1901 gjorda
underdåniga framställning, men å andra sidan icke funne lagen angående
vården af enskildes skogar den 24 juli 1903 i oförändradt skick lämplig
för Gottland, hvarför landstinget i underdånighet hemställde, att i stället
för 1894 års lag måtte utfärdas en lag angående vården af enskildes
skogar på Gottland af den lydelse, som ett i den underdåniga skrifvelsen
intaget förslag innehölle; att nådiga förordningen angående skogsvårdsstyrelser
den 24 juli 1903 måtte förklaras gällande äfven för Gottland;
samt att angående skogsvårdsafgifter för Gottlands län måtte utfärdas
en nådig förordning af den lydelse, som ett i den underdåniga skrifvelsen
intaget förslag innehölle; hvarjämte landstinget såsom sin åsikt uttalade,
att då med eu eventuell dimensionslag — hvarom förslag till 1904 års
landsting väckts och af landstinget remitterats till förberedande behandling
af en kommitté — icke afsåges någon ändring i ofvannämnda förslag
till lag och förordningar, frågan om tillkomsten af en dimensionslag
icke måtte hindra, att dessa förslag upphöjdes till lag.
Det i skrifvelsen intagna förslaget till lag angående vården af
enskildes skogar på Gottland har samma lydelse som 1903 års lag om
vård af enskildes skogar utom hvad angår §§ 5, 12 och 14. Förslagets
5 § innefattar ett tillägg till motsvarande § i sistnämnda lag af innehåll,
att det där omförmälda afverkningsförbudet skall kunna meddelas
redan vid den i 2 § afsedda skogsundersökningen, om förrättningsmännen
äro om beslutet ense, dock att i sådan ordning meddeladt förbud
inom tre dagar skall underställas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Härjämte gifvas i 5 § bestämmelser angående de]gifning af
sådant förbud. I 12 § af förslaget har uteslutits stadgandet om att
återväxtprincipen ej får utgöra hinder för skogsmarks utläggande till
nödig beteshage eller i öfrigt för brukande af nödig betesmark till
betning af hemdjur. § 14 anger den föreslagna lagens giltighetsområde.
Det åt landstinget framlagda förslaget till förordning angående skogsvårdsafgifter
på Gottland afviker i sak från 1903 års bestämmelser i
samma ämne allenast så till vida, som skogsvårdsafgifter enligt förslaget
skola utgå vid hvarje utförsel från länet af vissa skogsprodukter, ej blott
vid export till utlandet.
Sedan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i till domänstyrelsen
ingifvet yttrande anslutit sig till detta landstingets förslag, har domänstyrelsen
i underdånigt utlåtande den 31 december 1906 jämväl tillstyrkt
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
detsamma, utom för så vidt angick den ifrågasatta ändringen af skogsvårdslagens
§ 5.
Emellertid hade Gottlands läns landsting vid sammanträden åren
1905 och 1906 åter föreliaft frågan om skogslagstiftning för länet och
vid sistnämnda tillfälle för sin del godkänt nya förslag, nämligen dels
till lag angående vård af enskildes skogar på Gottland, dels till förordning
angående skogsvårdsstyrelse samt dels till förordning angående
skogsvårdsafgifter. Genom underdånig skrifvelse hemställde nu landstinget
— med framhållande däraf att full enighet i fråga om dimensionslag
icke vunnits — att, därest Kungl. Maj:t skulle finna det år 1904 af
landstinget framlagda förslaget ej vara fullt lämpligt att upphöjas till
lag, Kungl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida ej trygghet för
skogens bestånd kunde vinnas på annat sätt eller särskildt i öfverensstämmelse
med de nya förslagen, hvilka framlades till Kungl. Maj:ts
pröfning.
Jämväl 1906 års förslag till lag angående vård af enskildes
skogar på Gottland bygger både i form och i sak på 1903 års allmänna
skogsvårdslag, men afviker från densamma på flera punkter och särskildt
i ett väsentligt afseende. Förslaget innehåller nämligen ett tillägg till
lagens 1 § af innehåll, att skogsägare, som önskar afverka skog till
afsalu, icke äger börja afverkningen, förrän vederbörligt tillstånd erhållits.
I sammanhang härmed äro jämväl uti §§ 2, 3, 4 och 7 tillägg föreslagna
af innehåll, att skogsvårdsstyrelsen, om den finner skälig anledning
antaga, att anmäld saluafverkning innebär fara för återväxten, hos Eders ,
Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger påkalla sådan skogsundersökning,
som i 2 § omförmäles; att styrelsen, sedan anmälan inkommit, har att
i första hand genom frivillig öfverenskommelse, men om sådan ej kan
träffas eller icke iakttages, genom talan vid domstol söka få fastslaget,
om och på hvilka villkor saluafverkning må tillåtas; samt att saluafverkning,
som bedrifves utan tillstånd eller i strid mot träffad öfverenskommelse,
drabbas af samma påföljder som brytandet af afverkningsförbud
enligt 1903 års lag, § 7. Härjämte föreslås enahanda förändringar
med afseende på 12 och 14 §§ som i 1904 års förslag. Förordningen
angående skogsvårdsstyrelser den 24 juli 1903 upptages i förslaget
allenast med det tillägg rörande skogsvårdsstyrelsens åligganden, som
följer af ofvanberörda anmälningsskyldighet, samt med den ändring i
fråga om skogsvårdskommitté, att sådan skall finnas för hvarje kommun.
Förslaget till förordning angående skogsvårdsafgifter skiljer sig från
1904 års förslag allenast genom en förändring af redaktionell natur i § 3.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1 58. 13
öfver 1906 års förslag hafva sedermera domänstyrelsen och Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifvit underdåniga utlåtanden, och
hafva, hvad särskild t angår förslaget till lag angående vård af enskildes
skogar på Gottian d, båda dessa myndigheter förklarat, att detta förslag
borde tillerkännas företräde framför det af landstinget år 1904 afgifna,
under förutsättning likväl, att med förstnämnda förslag1 vidtoges vissa
af hvardera myndigheten särskildt angifna förändringar. Eders Kungl
Maj.ts befallningshafvande föreslår sålunda vissa ändringar beträffande
sättet för behandlingen af saluafverkningsansökningar, och domänstyrelsen
föreslår, af skäl, för hvilka jag i det följande skall närmare redogöra,
att saluafverkning må medgifvas allenast med afseende på vissa bestämda
träd, som stämplats eller på annat lika bindande sätt utmärkts, samt
anser den i förslagets 7 § gifna konfiskationsbestämmelsen, hvilken
öfverensstämmer med den allmänna skogsvårdslagens motsvarande stadgande,
i sammanhang därmed böra skärpas.
Gottlands läns hushållningssällskap samt länets skogskommitté och
skogsvårdsstyrelse, hvilka bered ts tillfälle att yttra sig i ärendet, hafva
jämväl förordat en lagstiftning i den riktning, 1906 års landsting föreslagit.
Utom redan nämnda, Gottlands län afseende skogslagstiftnmgsfrågor
hafva, genom underdånig skrifvelse från Gottlands läns år 1904
församlade landsting, bragts å bane förslag dels om lagstiftning angående
huru gemensamhetsskogar för Gottlands läns landstingsområde må kunna
bildas^ och sedermera administreras, dels ock om räntefria lån af staten
för sådant ändamål äfvensom om utredning, huruvida icke ekonomiskt
understöd i annan form, exempelvis genom anslag af skogsvårdsmedel,
kunde af staten för ändamålet beredas. Vidare har Riksdagen i skrifvelse
den 12 april 1905 bland annat anhållit om framläggande af förslag
rörande de bestämmelser, som kunde anses erforderliga och lämplig51
i syfte att lagligheten af beslag af virke, verkställdt enligt den för
Gottland gällande skogslagen, måtte inom skälig tid underställas domstols
pröfning. Slutligen har Kungl. Maj:t, på underdånig ansökan af
skogsvårdsstyrclsen i Gottlands län och sedan domänstyrelsen och Eders
Kungl. Maj.ts befallningshafvande i länet blifvit hörda, bemyndigat
domänstyrelsen att låta verkställa undersökning angående inom länet
befintliga hällmarksområdens lämplighet såsom skogsmark och angående
de åtgärder, som för skogens bevarande å dessa områden må finnas
erforderliga.
Beträffande 1904 års landstings nyssnämnda skrifvelse, torde densamma
jämte därtill hörande handlingar böra, på sätt domänstyrelsen
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
i underdånigt yttrande föreslagit, öfverlämnas till justitiedepartementet
för att tagas i öfvervägande i sammanhang med behandlingen af 1896
års skogskommittés lagförslag rörande gemensamhetsskogars bildande,
hvilket förslag enligt statsrådsprotokollet den 16 februari 1903 öfverlämnats
till nämnda departement för vidare utredning. Den i 1905 års
riksdagsskrifvelse afsedda frågan om ändring i gällande skogslag för
Gottland förfaller åter, om i öfverensstämmelse med det förslag, jag nu
går att för Eders Kungl. Maj:t framlägga, denna lag till alla delar upphäfves
och ersättes med en annan, hvars bestämmelser i af Riksdagen
afsedda hänseende alfattas i fullständig öfverensstämmelse med motsvarande
stadgande i lagen angående vård af enskildes skogar den 24
juli 1903. Till frågan om behandlingen i skogsvårdsafseende af Gottlands
läns hällmarker, hvilken vid företagen sakkunnig undersökning visat sig
stå i oskiljaktigt sammanhang med frågan om vården af de gottländska
skogarne öfver hufvud, skall jag i det följande återkomma.
Jag öfvergår nu till en redogörelse för de omständigheter, som
ansetts påkalla en förändrad skogsvårdslagstiftning för Gottlands län.
Af de i det föregående anmälda underdåniga utlåtandena med därtill
hörande yttranden af vederbörande ämbets- och tjänstemän vid jägerioch
landsstaterna äfvensom af yttranden, afgifna till 1896 års skogskommitté,
har jag i detta afseende inhämtat följande. Anda från. år
1882, då skog på Gottland nedblåste till ett antaget värde af omkring
en million kronor, hafva en mängd ambulatoriska ångsågar därstädes
varit i verksamhet, och dessas ägare hafva, hvarhelst på grund af. ekonomiskt
betryck, arfsdelning eller andra orsaker större eller mindre
skogslotter stått att förvärfva på förmånliga villkor, slagit under sig
dessa och anlitat skogen på ett sätt, som i nästan alla dylika fall
urartat till skogssköfiing. Jämväl i öfrigt har äflan att afverka och
tillgodogöra sig skogen alltmer gripit omkring sig, och då demm benägenhet
att afverka icke motsvarats af någon håg att sörja för återväxten
och naturen icke förmått ensam ersätta det förlorade, har en
beständig minskning af skogskapitalet försiggått, och en verklig fara
för skogens bestånd måste anses föreligga.
Att den nu gällande lagstiftningen visat sig maktlös inför sin
uppgift att förekomma skogsförödelse, beror på flera omständigheter.
Hvad till en början angår dimensionslagen, så har denna väl föranleda
att skogen numera gemenligen säljes att afverkas »efter lag» eller till
föreskrifna 21 centimeters genomskärning vid storändan, men frånsedt
15
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 158.
de anmärkningar, som kunna göras gällande mot hvarje dimensionslag,
hafva här ifrågavarande bestämmelser redan på den grund haft
ytterst ringa betydelse, att skyddet för smärre dimensioner blifvit alltför
snäft tillmätt och icke hindrar ägaren att till husbehof och försäljning
inom länet förfoga öfver hvad som vid upplåtelse af afverkningsrätt
kan hafva blifvit förbehållet. Efter lagens tillkomst har allenast ett enda
beslag på grund af densamma blifvit utfördt.
Något verksammare hafva visserligen de bestämmelser i den gällande
gottländska skogslagen visat sig vara, hvilka hvila på återväxtprincipen,
och åtskilliga. afverkningsförbud hafva med tillämpning af dessa bestämmelser
blifvit meddelade. Äfven mot lagen till denna del kunna
emellertid vägande anmärkningar framställas. Det bär sålunda visat sig,
att afverkningsförbuden i de flesta fall kommit så sent, att någon nämnvärd
skogstillgång icke vidare stått att rädda. Denna omständighet
torde till någon del hafva sin förklaring däri, att lagen anförtrott uppsikten
öfver skogens vård och skötsel åt vederbörande kommunalnämnd,
men synes framförallt bero på, att skogsbestånden i regel äro så små
och terrängförhållandena så bekväma för afverkningens förberedande och
utförande, att skogen oftast redan hunnit sköflas, innan Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande hunnit föranstalta om föreskrifven undersökning på
marken och med ledning af denna fatta beslut i ärendet. Detta förhållande
är i själ!va verket sa mycket mera betänkligt, som skogsodlingsåtgärder
på Gottland af klimatiska och geologiska skäl äro förenade med
synnerliga svårigheter å mark, där skogen blifvit hårdt anlitad. Skogsförbuden
hafva också visat sig i det närmaste sakna förmåga att framtvinga
åtgärder för återväxten. Sålunda hafva under tiden intill år 1897
endast 3 af 76 saluafverkningsförbud på grund af verkställd skogsodling
blifvit upphäfda.
dill af hjälpande af de brister, som sålunda måste anses vidlåda
den för Gottlands län nu gällande skogslagen, hafva, såsom framgår af
hvad jag redan yttrat, tre olika förslag till ny skogsvårdslagstiftning
för länet blifvit af länets landsting framlagda. Det första, år 1901 afgifna
förslaget har landstinget emellertid sedermera frångått, och då
detta förslag jämväl väckt ett ganska allmänt motstånd hos skogsmarksägarne
inom länet, lärer en lösning på den däri utstakade vägen redan
af dessa grunder icke vidare böra sättas i fråga.
De båda förslagen af åren 1904 och 1906 stämma sins emellan
öfverens härutinnan, att båda i hufvudsak bygga på 1903 års allmänna
skogsvårdslagstiftning. En ny lag angående vård af enskildes skogar
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
på Gottland borde sålunda enligt båda förslagen blifva en återväxtlag,
men en återväxtlag af helt annan karaktär än den nu för Gottland
gällande. Medan för närvarande tvånget till åtgärder för skogens återväxt
å öfverafverkad skogsmark allenast består däri, att förfoganderätten
öfver den ifrågavarande egendomens skog inskränkes, tills dylika åtgärder
visas vara vidtagna, kunde, om någotdera af förslagen upphöjdes till lag,
sådana åtgärder eventuellt af domstol föreskrifvas vid äfventyr för fall
af tredska, att de blefve på den försumliges bekostnad verkställda. Vid
sidan af dessa sistnämnda bestämmelser om positiva tvångsåtgärder för
återväxtens betryggande känner 1903 års allmänna skogsvårdslag jämväl
afverkningsförbud, som, till skillnad ifrån hvad som för närvarande gäller
på Gottland, kan omfatta jämväl husbehofsafverkningen. Sådant förbud
kan emellertid icke heller enligt denna lag af vederbörande myndighet
— här Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller domstol — meddelas
förrän efter undersökning på marken, förrättad i liknande ordning
som enligt gällande gottländska skogslag. Utsträcktes 1903 års lag i
oförändradt skick till att gälla jämväl Gottland, blefve faran sålunda
alltjämt lika stor för att skogsförbuden icke hunne meddelas, förrän
öfverafverkning redan ägt rum. Visserligen kunde vid första påseende
olägenheterna häraf synas väsentligt reducerade genom införandet af ett
mera effektivt tvång till återväxtåtgärder. Bestämmelserna härom kunna
emellertid icke för Gottlands del anses äga samma värde som annorstädes.
Såsom jag i det föregående redan antydt och i annat sammanhang skall
blifva i tillfälle att utförligt ådagalägga, skulle nämligen ett förständigande
att skogsödla på många ställen inom Gottlands län på grund af ogynnsamma
klimatiska och geologiska förhållanden visa sig omöjligt att
efterkomma eller åtminstone kräfva så stora ekonomiska uppoffringar,
att det icke utan obillighet kunde upprätthållas. Det måste alltså anses
synnerligen välbetänkt, att landstinget i hvart och ett af de här ifrågavarande
förslagen i första hand haft sin uppmärksamhet riktad på nödvändigheten
af att i 1903 års lag vidtaga sådana ändringar, som bereda
möjlighet för ett inskridande med lämpliga åtgärder, redan innan skogssköflingen
begynt eller åtminstone innan den nått en sådan omfattning,
att återväxtåtgärder med hänsyn till på Gottland flerstädes rådande föryngringsförliållanden
praktiskt sedt icke vidare äro möjliga.
I sådant syfte infördes i 1904 års förslag, hvilket på denna punkt
nära öfverensstämmer med det år 1901 afgifna, det förut omnämnda
tillägget i den allmänna skogsvårdslagens 5 § af innehåll, att det i detta
lagrum omförmälda afverkningsförbudet skall kunna meddelas redan vid
den i 2 § afsedda skogsundersökningen, om förrättningsmännen äro
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 158. 17
om beslutet ense, med skyldighet likväl för dessa att inom viss tid
underställa förbudet Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning
En dylik bestämmelses infogande i 1903 års lag kunde emellertid''
såsom också af domänstyrelsen blifvit anmärkt, lätt komma att rubba
den stallning, som enligt samma lag bör tillkomma skogsvårdsstyrelsen
ntyrelsen ar dar tillerkänd befogenhet att i hvarje särskildt fall efter
tomtgången sakkunnig undersökning afgöra, huruvida någon inskränkning
i den enskildes rätt att förfoga öfver sin skog öfver hufvud bör
sättas i fråga, och har eventuellt att i första hand söka på den frivilliga
ofverenskommelsens väg förmå skogsägaren att sörja för återväxten.
En bestämmelse af innebörd, att afverkningsförbud finge af
vederbörande undersökningsförrättare meddelas, innan ännu skogsvårdsstyrelsen
tagit undersökningens resultat under ompröfning, komme nu
utan att i synnerlig grad höja lagens effektivitet, att väsentligen försvaga
garantierna for skogsägarens rätt och kunde lätt nog äfventyra möjlio-- heten af godvilliga överenskommelser mellan styrelsen och vederbörande
skogsägare och öfver hufvud försvåra styrelsens uppgift att då skoovanskötes,
söka råda bot genom råd och upplysningar. För öfrigt
kunna mot det här ifrågavarande förslaget i dess helhet de anmärk
nmgar göras gällande, som jag i det följande skall anföra mot återväxtprmcipens
tillämplighet öfver hufvud för Gottlands del.
Långt betydelsefullare afvikelser från den allmänna skogsvårdsigmS
grundPrmciPer innebär 1906 års förslag. Bestämmelserna om
skyldighet att taga nödig hänsyn till skogens återväxt och om påf
o j derna vid försummelse härutinnan återfinnas visserligen äfven här
bil formen oförändrade. Skogsägaren får emellertid icke enligt detta
förslag såsom enligt 1903 års lag fritt förfoga öfver sin skog med de
inskränkningar, som följa af nyssnämnda skyldighet, utan för all saluafverkning
förutsattes tillstånd af skogsvårdsstyrelsen, som har att genom
frivillig öfverenskommelse eller eventuellt efter stämning till domstol
fa fastslaget, på hvilka villkor afverkningen må tillåtas. Mot sistnämnda
bestämmelse anmärker domänstyrelsen bland annat: »Därest bestämmelsen
efterlefves och en skogsägare, som önskar afverka virke för
afsalu, utverkar sig tillstånd härtill, synes en del af ansvaret för afverknmgen
härigenom öfverflyttas från skogsägaren på skogsvårdsstyrelsen.
En skogsägare, som erhållit tillstånd till afredning af skolor
afsalu kan nämligen vare sig uppsåtligen eller af omedvetna missgrepp
vid afverkningen förorsaka vanvård af skog och mark, utan att
afverkningen står i uppenbar strid emot det lämnade medgifvandet.
B/h. till Riksd. Prut. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 122 Höft. 3
18
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 158.
Skogsägaren torde därföre, äfven om han ej blir fri från ansvar, kunna
öfvervältra en del af ansvaret på skogsvårdsstyrelsen. För denna törne
det därföre vara nödigt att, därest tillägget skall bibehållas, begränsa
sitt medgifvande till vissa bestämda träd, som stamplats eller pa annat
lika bindande sätt utmärkts. Kan icke en sådan märkning (stämpling)
af saluträden äga rum, anser domänstyrelsen på grund af livad ofvan
anförts det ifrågasatta tillägget till 1 § böra därifrån uteslutas.))
Hvad domänstyrelsen sålunda anfört angående _ nödvändigheten
från kontrollsynpunkt att begränsa afverkningsmedgifvandet till att
gälla vissa bestämda träd, anser jag i viss utsträckning förtjena beaktande
och skall i det följande återkomma till denna fråga. 190b ars
förslag föranleder emellertid icke blott det af domänstyrelsen närmast
afsedda spörsmålet, huruvida saluafverkning statt i strid mot deo af
skogsvårdsstyrelsen lämnade medgifvandet och förty ar af beskaffenhet
att påkalla ansvar. Då förslaget äfven bygger pa 190o ars atervaxtprincip,
uppstår jämväl frågan, huruvida genom medgiftveu salm verkning
återväxten blifvit äfventyrad och i anledning deraf särskilda atgai ei
skola framtvingas. Denna fråga mesto val hållas i sar från den forsnämnda.
Det låter uppenbarligen mycket väl tanka sig, att skogsull dsstvxelsens
medgifvande öfverskrides utan att likväl återväxten afventyras,
och det är å andra sidan äfven möjligt, att återväxten afventyras genom
en afverkning, som står i full öfverensstämmelse med styrelsens föreskrifter.
Hvad gäller då i sistnämnda fall om plikt att företaga till
återväxtens betryggande erforderliga åtgärder? Frågan ar icke i förslaget
särskilt beaktad, men eu tolkning af dess _ bestämmelse! torde
gifva vid handen, att enligt dessa afverkare respektive markagare äfven
här kan tvingas att sörja för återväxten. Eu dylik regel komme emellertid
i strid emot hvad som enligt svensk lag eljest galler i fall, Öar
enskildes rätt att förfoga öfver sin skog är gjord beroende pa särskilt
tillstånd. Icke ens enligt skyddsskogslagen, som till skydd för viktiga
intressen af publik natur i stor utsträckning gor afverknings bedragande
beroende på utsyning af skogsstatens tjänstemän, förehggei någon
skyldighet att vidtaga åtgärder för återväxten, om denna sedermera
befinnes äfventyrad genom afverkningen. Att i detta lianseende underkasta
den gottländslce skogsägaren strängare villkor, lärer icke kun c
sättas i fråga. Det synes äfven vara med billighet öfverensstämmande,
att en afverkare, som tvungits att på förhand inhämta skogsvardsstyrelsens
föreskrifter och handlat i förlitan på dessa, fri ages rån
skyldighet att i vidsträcktare omfattning sörja för skogens återväxt.
19
Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
Den kombination af två olika principer, som ligger till grund
för 1906 års förslag, torde alltså icke kunna upprätthållas, utan man
torde hafva att välja emellan att låta skogsägaren själf bestämma, i
hvilken omfattning och på hvilket sätt afverkning skall bedrifvas, med
skyldighet likväl för honom att svara för de återväxtåtgärder, som
kunna blifva erforderliga, eller att låta åtminstone de för skogsskötsel
mera betydande afverkningarna bedrifvas allenast i öfverensstämmelse
med skogsvårdsmyndighetens på förhand meddelade föreskrifter, men
utan skyldighet för den, som ställer sig dessa föreskrifter till efterrättelse,
att i vidsträcktare omfattning sörja för återväxten. Valet mellan
dessa olika möjligheter synes ytterst bero på, huruvida å den ort, för
hvilken det gäller att lagstifta, skog sodlingsåtgärder uro ekonomiskt möjliga
eller icke. Att framtvinga sådana åtgärder, där de icke utan åsidosättande
af en rationell hushållning kunna företagas, är uppenbarligen
icke rimligt, och en fri förfoganderätt öfver skogen, som kan föranleda
åläggandet af ruinerande skogsodlingsföretag, är reellt sedt af ringa
värde. På orter med ogynnsamma återväxtförhållanden är icke blott
statens, utan äfven den enskilde skogsägarens intresse bäst tillgodosedt
genom eu sådan sakernas ordning, att skogsägaren tvingas att vid afverkningens
bedrifvande taga sådan hänsyn till återväxten, att behofvet
af alltför kostsamma skogsodlingsåtgärder undvikes.
För frågan, på hvilken princip den gottländska skogslagstiftningen
bör baseras, blir alltså i främsta rummet afgörande, huru det förhåller
sig med skogsföryngringen inom länet. Såsom jag redan i det
föregående anfört, har på underdånig anhållan af skogsvård sstyrelsen
inom Gottlands län sakkunnig utredning ägt rum, huruvida särskilda
åtgärder kunde befinnas erforderliga för skogens bevarande å hällmarks - områdena inom länet. Resultaten af denna undersökning, hvilken på
grund af nämnda områdens spridda läge gifvit en ingående kännedom
om skogsförhållandena öfver hufvud inom länet, äro ännu icke framlagda
i slutgiltigt skick, men har jag angående samma resultat inhämtat
följande. På grund af ogynnsamma klimatiska förhållanden, i hvilket
afseende särskildt är att erinra om den under våren och försommaren
gemenligen rådande osedvanligt starka torkan, äro återväxtförhållandena
på Gottland öfver hufvud betydligt sämre än på fastlandet. I detta
afseende råder för öfrigt väsentiig olikhet mellan olika trakter allt efter
markens beskaffenhet. Där marken består af sandjord, äro skogsodlingsföretag
väl tänkbara, om de ock ej ställa sig synnerligen fördelaktiga.
På grund, som utgöres af moränmergel, äro försök att
skogsödla efter kalhuggning eller grundligare blädning, särskildt på
20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
grund af den därvid uppstående ymniga gräsväxten, i regel alltför kostsamma
i förhållande till resultaten, och på hällmarksområdena skulle
skogsodlingar ställa sig hart när ruinerande. Naturlig återväxt kan
däremot nästan alltid påräknas äfven på sämre mark, men är i högre
grad än hvad fallet är på fastlandet beroende af, om afverkningen skett
efter rationella grunder. Äfven om sålunda den allmännare skogsvårdslagens
återväxtprincip kan tänkas tillämpad på af sandjord bestående
skogsmark, så kan en god hushållning med skogen å moränmergelgrund
och hällmarker upprätthållas allenast genom en lag, som tvingar
skogsägaren att redan vid afverkningens bedrifvande ställa sig den
forstliga sakkunskapens anvisningar i det särskilda fallet till efterrättelse.
Att, såsom för hällmarkernas del blifvit satt i fråga, formligen urskilja
de sämre skogsmarkerna och göra dessa till föremål för särskild lagstiftning,
blefve ett lika kostsamt som opraktiskt företag, spridda som
dessa marker ligga öfver hela Gottland och ofta insprängda i de mest
oregelbundna figurer bland värdefullare skogsmark. Vill man tillförsäkra
den sämre skogsmarken skydd, lärer detta alltså icke låta sig göra i
annan form än att man låter den värdefullare skogsmarken dela de
villkor i lagstiftningsafseende, som för den förras del äro påkallade.
Att det ingalunda är obetydliga skogsarealer, frågan bär gäller, framgår
bäst häraf, att ensamt hällmarkerna — af hvilka dock en mindre
del för närvarande icke är skogsbevuxen — beräknats omfatta sammanlagdt
omkring 52,000 hektar, medan länets öfriga skogsareal uppgår till
omkring 98,000 hektar. Vid sidan af de skogsekonomiska skal, som
sålunda tala för en särskild lagstiftning för de gottländska skogarna i nyss
förut angifna riktning, kan slutligen framhållas, att enligt vederbörande
sakkunniges uppfattning skogens bevarande afgjordt är af betydelse för
Gottland i klimatiskt afseende och att, om den ytterligare utpinades,
de klimatiska förhållandena säkerligen komme att försämras.
Hvad sålunda yttrats angående svårigheterna att skogsödla på
Gottland, bestyrkes äfven af eu ganska rik erfarenhet. En mycket
väsentlig del af länets skogs vårdsmedel har nämligen under senare år
användts till skogskulturer, särskild! till s. k. skolplanteringar, hvilka
afsett att hos det uppväxande släktet uppamma intresse för skogsvård
genom att låta folkskolebarn under sakkunnig ledning verkställa skogsplanteringar.
Enligt år 1903 afgifvet utlåtande af länets skogsvårdsstyrelse,
som föranstaltat om särskild sakkunnig utredning angående
kulturförsökens resultat, hafva dessa resultat emellertid icke stått i
rimlig proportion till omkostnaderna. Såsom orsak härtill framhåller
skogsvårdsstyrelsen, att ogynnsamma klimatförhållanden på Gottland
Kunql. Maj ds Nåd. Proposition N:o 158. 21
nedsätta procenttalet af de plantor, som gå till, långt under livad man
i allmänhet kan beräkna på fastlandet.
På sålunda anförda grunder anser jag mig böra förorda den af
landstinget i 1906 års förslag bäfdade principen, att länets skogsvårdsstyrelse,
hvilken lämpligen bör organiseras på sätt, som i 1903 års
kungl. förordning om skogsvårdsstyrelser föreskrifves, tillerkännes befogenhet
att med afseende på vissa slags afverkningar på förband
pröfva och afgöra, om de böra tillåtas. Däremot böra enligt mitt
förmenande icke vid sidan häraf den allmänna skogsvårdslagens återväxtbestämmelser
tillämpas. I stället bör det åligga skogsvårdsstyrelsen
att, redan da tillstånd till afverkning meddelas, efter fackmässig undersökning
i det särskilda fallet föreskrifva de åtgärder, som med hänsyn
till afverkningens omfattning och skogsmarkens beskaffenhet kunna
pröfvas erforderliga.
Plärmed är grundtanken angifven i det förslag till lag angående
vård af enskildes skogar inom Gottlarids län, som jag låtit inom departementet
uppgöra och som jag nu anhåller få anmäla.
Departementschefen redogjorde härefter för innehållet af berörda
förslag, hvilket skulle biläggas protokollet.
Departementschefen anförde vidare:
Den inskränkning, som genom en på dylika principer grundad lag §§ i och
göres i den enskildes förfoganderätt öfver sin skog, kan väl synas be- 6 mom" L
tydlig, och den gör det måhända ännu mer, om man erinrar sig, att tillstånd
till afverkning af kontrollhänsyn åtminstone i många fäll lärer
kunna ges allenast i form af utstämpling. Det gäller därför att i lagstiftningen
söka utforma grundsatsen på ett sådant sätt, att den för den
enskilde göres så litet tryckande, som med dess syfte är förenligt. Särskilt
måste med tydlighet framstå, att här mindre är fråga om eu i
det allmännas intresse gjord inskränkning i äganderätten än om eu —
låt vara påtvungen — sakkunnig hjälp vid skogens skötande på sätt,
som bäst står tillsammans med hänsynen till återväxten. I bästa öfverensstämmelse
med denna tanke torde stå, att ledningen af skogshushållningen
icke, såsom t. ex. i fråga om skyddsskogarna, tillägges skogsstaten,
utan föi''behålles en skogsvårdsstyrelse, sammansatt efter samma
grunder, som gälla enligt 1903 års förordning om skogsvårdsstyrelser
22 Kurgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
och sålunda till sin majoritet på visst sätt utgörande en representation
ör skogsägarne själfva. _ _ -ni
Af största vikt är vidare, att all möjlig hänsyn tages till skogsägarens
intressen vid bestämmandet åt, i hvilka fall tillstånd till afver
ning erfordras, i hvilken omfattning afverkning på en gång må tillatas
och huru kostnaderna skola gäldas lör den sakkunniga undersökning,
som för tillståndsfrågans afgörande kan blifva erforderlig. I förstnämnda
hänseende torde så mycket mindre kunna sättas i fråga, att tillstånd
skulle behöfva inhämtas jämväl till afverkning för husbehof, som
sådan afverkning i allmänhet är fri till och med . på skyddsskogarna.
Ej heller torde någon inskränkning böra göras i den enligt gällande
gottländska skogslag — liksom enligt 1903 års allmänna skogsvårdslag
_ rådande fullständiga frihet med afseende på skogsmarks uppodling
eller dess användande till byggnadstomt eller annat likartadt ändamål. —
De inskränkningar i rätten att fritt bedrifva afverkning, som stadgas i
1903 års lag, gälla icke heller afverkning i och för skogsmarks utläggande
till nödig beteshage. Denna undantagsbestämmelse, som visat
sig* i hög grad inbjuda till försök att kringgå lagens stadganden i öflig t,
saknar motsvarighet i den nu för Gottland gällande skogslagen, och dess
införlifvande med den nya lagstiftningen torde så mycket mindre höra
ifrågasättas, som landstinget i båda sina på 1903 års lag byggda förslag
uteslutit denna bestämmelse i syfte att därigenom undanrödja den
ovisshet rörande lagens tillämplighet, som eljest vore att befara på grund
af den stora utsträckning, hvari den skogbärande marken på Gottland
kunde tänkas använd till betesmark.
Härnäst gäller att afgöra, i hvilken utsträckning afverkning pa en
gång må af skogsvårdsstyrelsen tillåtas, clå afverkningen är af styrelsens
tillstånd beroende. Jag erinrar härvid om, att den föreslagna lagstiftningens
ledande princip ytterst är densamma, som ligger till grund for
1903 års allmänna skogsvårdslag. Det gäller nämligen i båda fallen att
söka förmå skogsägaren att vid skogstillgångens tillgodogörande och behandlingen
af afverka^ skogsmark taga nödig hänsyn till skogens återväxt.
Olikheten mellan förslaget och 1903 års lag ligger åter däri, att
enligt denna senare den enskilde får pa eget ansvar afgöra, hvad liansynen
till skogens återväxt i det särskilda fallet krafvel'', medan enligt
förslaget bestämmanderätten härutinnan af förut anförda skäl i viss utsträckning
är tillagd skogsvårdsstyrelsen. Huruvida och i hvilken omfattning
begärdt tillstånd till afverkning hör af styrelsen beviljas, hör
sålunda just blifva beroende på hvad som kan anses vara med skogens
23
Kimgl. May.ts Nåd. Proposition N:o 158.
återväxt förenligt. Denna regel kommer uppenbarligen att i tillämpningen
leda till ytterst växlande resultat allt efter olika föryngringsförhållanden.
Sålunda måste skogsvårdsstyrelsen vara långt mera njugg,
då fråga är om mark, där återväxten uteslutande eller liulvudsakligen
är beroende på skogens egen reproduktionsförmåga, än då fråga är om
mark, där skogsodlingsåtgärder med framgång kunna företagas. I sistnämnda
fall kan nämligen afverkning medgifvas i mycket stor utsträckning,
om föreskrifter angående odlingsåtgärder samtidigt meddelas.
Såväl frågan, om man under vissa förutsättningar kan räkna med
naturlig reproduktion, som frågan, huruvida skogsodling är möjlig, skall
naturligtvis bedömas icke från växtbiologisk, utan från skogsekonomisk
synpunkt. Att naturlig återväxt någon gång i framtiden kan påräknas
eller att återväxt på artificiell väg kan framkallas, är icke tillräckligt,
utan skogsvårdsstyrelsen skall se till, att trots afverkningen återväxt på
ena eller andra vägen kan förväntas inom rimlig tid och utan oskäliga
kostnader. Då anledningen till, att särskild skogslagstiftning måste anses
påkallad för Gottlands del, väsentligen är att söka uti de svårigheter,
som där möta för skogsodlingsföretag, har det ansetts lämpligt att
genom uttryckligt stadgande hos skogsvårdsstyrelsen inskärpa vikten af
att vid bedömandet af föryngringsmöjligheterna icke taga i betraktande
andra åtgärder till återväxtens betryggande än sådana, som kunna utan
oskälig kostnad företagas.
Den enskildes förfoganderätt öfver sin skog lärer dock icke kunna
i af mig nu föreslagen omfattning göras beroende på särskilt tillstånd,
om icke skogsägaren tillförsäkras rätt att utan väsentligare kostnader
för sig erhålla sådant tillstånd. Skulle skogsägaren nödgas själf till
fullo betala den sakkunniga undersökning, hvarom skogsvårdsstyrelsen
i anledning af sökt tillstånd som oftast måste föranstalta, så komme
den nya lagens bestämmelser för ägare af smärre och mera afsides
belägna skogsbestånd faktiskt att verka hart när såsom ett förbud mot
all saluafverkning och blefve äfven för andra skogsägare synnerligen
betungande. Att helt fritaga skogsägaren från hvarje i sammanhang
med dylik undersökning stående besvär eller utgift kan emellertid så
mycket mindre anses tillrådligt, som man under sådana förhållanden
kunde befara, att skogsvårdsstyrelsen och dess tjänstemän komme att i
oskälig grad betungas genom ansökningar, som icke motsvarades af
något verkligt behof, utan tillkommit af förhastande eller kanhända
okynne. Det torde med hänsyn härtill få anses lämpligt att ålägga
sökanden att tillhandahålla eller bekosta nödig handtlangning. En dylik
bestämmelse torde jämväl på den grund vara att förorda, att den så
-
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
som regel lärer föranleda till, att skogsägaren själf eller annan på
hans vägnar infinner sig vid förrättningen, hvarigenom vinnandet af
samförstånd mellan skogsägaren och styrelsen i hög grad underlättas.
Huru skogsvårdsstyrelsen till vinnande af största möjliga besparing
af arbetskraft och resekostnader bör förfara vid anordnandet af här
ifrågavarande förrättningar, därom återfinnas bestämmelser i det förslag
till skogsvårdsstyrelse inom Gottlands län, som jag låtit inom departementet
utarbeta och som jag anhåller vid ett senare tillfälle få anmäla.
Emellertid lärer icke kunna undvikas, att dessa förrättningar komma
att medföra jämförelsevis betydande utgifter för den gottländska skogsvårdskassan.
Dessa och andra skogsvårdsstyrelsens utgifter torde ingalunda
till fullo kunna täckas af de bidrag till skogsvårdens befrämjande,
som kunna från länets landsting och hushållningssällskap påräknas,
och af de på trävaruexporten från Gottland lagda skogsvårdsafgifter,
hvarom jag jämväl låtit utarbeta förslag. Då likväl en förbättrad
skogsvård för Gottland måste anses vara en synnerligen trängande
angelägenhet, lärer Eders Kungl. Maj:t, därest det af mig nu anmälda
förslaget blifver till lag upphöjdt, icke underlåta att föranstalta därom,
att för ändamålet erforderligt understöd af statsmedel i sinom tid beredes.
Under detta lagstiftningsärendes förberedande behandling har vid
flere tillfällen hänvisats på svårigheten att effektivt upprätthålla en
bestämmelse, som gör saluafverkningen beroende på särskildt tillstånd,
om husbehofsafverkningen samtidigt lämnas fri. Det blefve nämligen
ofta vanskligt att ingripa mot en oanmäld saluafverkning, om denna
uppgåfves afse virke för husbehof. Visserligen kan häremot göras
gällande, att skogsägaren genom att sedermera förfoga öfver virket
annorledes än till husbehof skulle utsätta sig för att blifva behandlad
såsom den där bedrifvit otillåten afverkning, då under nämnda förhållanden
hans uppgift om syftet med afverkningen ofta kunde anses
vara af omständigheterna vederlagd. Utredningen angående en dylik
uppgifts sanning blefve dock mången gång förenad med stora svårigheter,
hvarför det synes välbetänkt att genom ett särskildt stadgande
söka betaga skogsägaren lusten att i otillåtet syfte missbruka sin rätt
till fri afverkning för husbehof. Det torde jämväl vara lämpligt, att
en skogsägare, hvilken af en eller annan skälig anledning önskar afyttra
virke, som verkligen blifvit för husbehof afverkadt, anvisas en
utväg att säkerställa sig mot misstanke för brottsligt förfarande. Af
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15S.
dessa båda skål bär jag föreslagit ett stadgande af innehåll, att den, som
annorledes än till gårdens behof önskar förfoga öfver virke, som blifvit
för sådant ändamål afverkadt, skall vara skyldig inhämta skogsvårdsstyrelsens
tillstånd vid äfventyr att eljest behandlas såsom den där
olagligen bedrifvit afverkning. År sådant tillstånd begärdt och finner
skogsvårdsstyrelsen sökandens uppgift, att afverkningen skett för husbehof,
icke föitjäna tilltro, har styrelsen tydligtvis att afstå ansökningen.
Befinnes åter uppgiften grundad, är därför icke sagdt, att ansökningen
bör bifallas. Med hänsyn till knapp skogstillgång eller eljest kan nämligen
befinnas lämpligt att virke, hvarom fråga är, af sökanden behålles och
till framtida husbehof användes. Finner skogsvårdsstyrelsen emellertid
skäligt bevilja tillstånd, bör sådant kunna meddelas antingen med eller
ock utan villkor om åtgärder till återväxtens betryggande å den afverkade
skogsmarken.
Stadgandet i 2 §:s andra stycke afser dels att förekomma missbruk
af den fria rätten till skogsmarks uppodling och afrödjande till byggnadstomt
eller dylikt i syfte att kringgå hufvudregeln i 1 §, dels att i
första hand för gårdens behof reservera den extra ordinarie skogsafkastning,
hvarom fråga är.
Ansvaret för vidtagandet af de åtgärder till återväxtens betryggande,
som kunna framtvingas enligt 1903 års allmänna skogsvårdslag,
åligger den, som så bedrifvit afverkning eller efter afverkningen med
skogsmark sa. förfarit, att dylika åtgärder blifvit nödvändiga. År af
ägare afverkningsrätt upplåten till annan och har denne gjort sig till
vanskötsel skyldig, är jämväl ägare ansvarig, men har rätt att af den
skyldige söka åter, hvad han sålunda nödgas utgifva. Denna sistnämnda
regel om ägares regressrätt har sin förklaring däri, att man icke velat
låta honom drabbas af påföljderna af lagöfverträdelse från afverkningsi
ättshaf val es sida. Att stadga ansvar i första hand äfven för ägare
har åter ansetts nödvändigt med hänsyn till lagens effektivitet.
Jämväl i fråga om vidtagandet af de återväxtåtgärder, som skogsvårdsstyrelsen
enligt förslaget äger föreskrifva vid tillstånds meddelande,
torde för vinnande af största möjliga effektivitet ansvarsskyldighet i
första hand böra stadgas såväl för hvarje skogsmarkens ägare som för
annan afverkningsberättigad. Däremot låter sig här en bestämmelse
icke försvaras, som på denne senare lägger den definitiva ansvarigheten
för vidtagandet af de åtgärder i återväxtens intresse, hvilka
skogsvårdsstyrelsen ansett den af honom bedrifna afverkningen påkalla,
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami 1 Åfd. 122 Höft. 4
26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
Afverkningen bedrifves ju bär med vederbörligt tillstånd och kan alltså
icke, såsom i motsvarande fall enligt 1903 års lag, anses innebära en
lagöfverträdelse. Kostnaden för återväxtåtgärderna ter sig här tvärt om
såsom en helt normal omkostnad för uttagandet af en del af skogs
kapitalet, och från denna synpunkt bör bestämmas, på hvem denna
kostnad bör stanna. Härvid är att uppmärksamma, att då enligt förslaget
de ifrågavarande åtgärderna till sin beskaffenhet skola fastslås före
afverkningens början och samtidigt med att afverkningens tillåtna omfattning
bestämmes, ansvarighetsfrågan i regel lärer komma att aftalsvis
regleras i sammanhang med af ver kningsr ättens upplåtande. Skulle detta
emellertid icke hafva" skett, så blefve i brist på uttryckligt stadgande
frågan, hvem som i det särskilda fallet skäligen kunde anses vara
närmast att bära ansvaret, väl i viss mån beroende på de föreslmfna
åtgärdernas och den upplåtna afverkningsrättens beskaffenhet, men
kommc säker!igel) x regel att besvaras därhän, att ansvai''et borde stanna
på markägaren, då han blefve aen, som kunde påräkna nyttan af åtgärdernas
företagande, och den afverkningsberättigade, hvars ^intresse
allenast går ut på att uttaga viss bestämd del af skogstillgången, i
allmänhet icke finge antagas hafva vid afverkningsaftalets slutande
tagit i beräkning "de extra utgifter för skogens tillgodogörande, som
kunde betingas af föryngringsförhållandena i det särskilda fallet. Då
det emellertid till förekommande af svårlösliga rättstvister icke lärer
vara tillrådligt att lämna frågan om den definitiva ansvarsskyldigheten
att lösas efter sig företeende omständigheter, lärer såsom allmän regel
böra fastslås, att den, som fått afverkningsrätt på sig upplåten, där
annat ej blifvit aftaladt, har rätt att af skogsmarkens ägare söka åter,
hvad han nödgas utgifva för åtgärder, hvarom här är fråga. ^En dylik
regel lärer jämväl så tillvida kunna lända till gagn, som den torde
föranleda, att ansvarsskyldigheten med afseende på återväxtåtgärderna
städse med noggrannhet regleras genom afverkningskontraktet.
Då tillstånd till utverkning sökes, blir skogsvårdsstyrelsens uppgift
att utreda, huruvida genom den tillärnade afverkningen skogens
återväxt kan komma att äfventyras. I regel torde härvid erfordras
undersökning å maidten, antingen verkställd af någon st} relsens tjänsteman
eller tillsyningsman eller ock ombesörjd af den skogsvårdskommitte,
som enligt förenämnda inom departementet utarbetade förslag till förordning
angående skogsvårdsstyrelse pa Grottlaud kan finnas inom
kommunen. Jämväl utan föranstaltande af sådan undersökning torde
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
emellertid mången gång tillräckliga upplysningar kunna vinnas från
skogsvårdskommittén, af ansökningshandlingarna eller annorledes. Blir
på ena eller andra sättet uppenbart, att ingen fara för återväxten är
för handen, bör tillstånd till afverkning kunna meddelas i direkt anslutning
till ansökningen. I motsatt fall lärer noggrann anvisning böra
gifvas, hvilka träd afverkningen skall omfatta. Skogsvårdsstyrelsens
tillstånd bör med andra ord här gifvas i anslutning till företagen utsyning,
hvilken förrättning i öfverensstämmelse med de till grund för
förslaget liggande principer bör anförtros åt någon skogsvårdsstyrelsens
forstligt bildade tjänsteman. Förslaget lägger ej hinder i vägen för
att denna utsyning äger rum i samband med den undersökning å marken,
hvarom förut är taladt. •— Härskil dt med hänsyn till kontrollen öfver
att meddeladt tillstånd icke öfverskrides, lärer i regel befinnas lämpligast,
att de utsynade träden genom stämpling eller på annat
dylikt sätt utmärkas, men har jag ansett riktigast, att någon uttrycklig
föreskrift härom icke i lagen meddelas, utan att fri bestämmanderätt
i detta afseende lämnas skogsvårdsstyrelsen. Fall kunna nämligen
tänkas, då en ovillkorlig föreskrift om stämpling skulle föranleda till
onödig omgång — till äfventyrs förnyad förrättning — utan motsvarande
nytta.
Af 4 §:s ordalydelse torde framgå, att skogsvårdsstyrelsen äger
rätt att, till skogshushållningens främjande, förordna om utsyning äfven
i fall, där sådan icke af hänsyn till återväxten ansetts böra vara obligatorisk.
Ett fackmässigt bestämmande af, hvilka träd en afverkning skall
omfatta, torde visserligen utgöra den viktigaste förutsättningen för återväxtens
betryggande. Huru starkt skogsbeståndet i visst fall utan fara
för återväxten kan anlitas, beror emellertid, såsom jag redan i det föregående
antydt, i väsentlig grad på, huru vid afverkningen i öfrigt
förfares och hvilka åtgärder sedermera till återväxtens betryggande
vidtagas. Förrättningsmannen bör sålunda hafva att i samband med
afgifvandet af redogörelse öfver skogsundersökning eller utsyning framlägga
förslag till föreskrifter i dessa afseenden. — Det ligger i sakens
natur, att förrättningsmannens förslag så vidt möjligt bör upprättas i samråd
med vederbörande skogsägare. Särskilt är härvid af vikt att utröna,
huruvida de villkor, som måste uppställas för rätt att afverka i större utsträckning,
äro för skogsägaren ekonomiskt antagliga. Det låter nämligen
lätt tänka sig, att denne hellre än att underkasta sig kostsamma skogsodlingsåtgärder
åtnöjes med en mera begränsad afverkningsrätt. Där
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
skogsvårdsstyrelsens beslut icke kan ansluta sig till ett af skogsägaren
godkändt förslag, äro jämväl förberedande förhandlingar mellan styrelsen
och skogsägaren önskvärda. — De bestämmelser i ena eller andra afseende!,
som kunna befinnas erforderliga, synas emellertid icke vara
af beskaffenhet att böra inflyta i lagen, utan höra rätteligen hemma i
reglementet för skogs vårdsstyrelsen.
Jämväl för utredning af de i 2 § afsedda ärenden kan sakkunnig
undersökning å marken blifva erforderlig. Angående kostnaden för
dylik förrättning gäller hvad i 6 § sägs.
Att skogsvårdsstyrelsens beslut i anledning af ansökan om tillstånd
till afverkning eller försäljning af virke icke i sista hand kan få
afgöra öfver sökandens rätt att förfoga öfver sin egendom, lärer vara
uppenbart. Med hänsyn till hvad som för vissa närbesläktade fall gäller
enligt den allmänna skogsvårdslagens 3 och 4 §§, kunde härvid sättas i
fråga, om icke efterpröfningen borde ske domstolsvägen. En dylik tanke
är äfven genomförd i 1906 års landstingsförslag, hvilket är så mycket mera
naturligt, som motsättningen mellan 1903 års återväxtprincip och regeln
om afverkningens beroende på skogsvårdsstyrelsens tillstånd där icke
blifvit klart uppfattad. Sedan emellertid det af mig nu anmälda förslaget
blifvit byggd! på den senare principen ensam, torde klarare
framstå, att den fråga, som i ena och i andra fallet skall pröfvas, icke
i allo är en och densamma. Enligt 1903 års lag §§ 3 och 4 gäller
att afgöra, huruvida, afverkaren åsidosatt honom åliggande skyldigheter
med afseende på skogens vård, och eventuellt att bestämma påföljderna
af en hans försummelse. Enligt förslagets 1 och 2 §§ gäller däremot
icke att värdesätta ett skogsägarens förfaringssätt, icke att ovillkorligen
utdöma vissa prestationer, utan att afgöra, hvilka åtgärder under
vissa förutsättningar fordras med hänsyn till skogens återväxt, och att
med hänsyn härtill meddela villkorliga föreskrifter angående skogens
tillgodogörande för framtiden. Den rent förstuga frågan träder här helt
i förgrunden, och det torde icke med fog kunna göras gällande, att
denna fråga rätteligen hemfaller under domstols kompetens. Där lagstiftningen
i öfrigt erbjuder exempel på inskränkningar i den enskildes
förfoganderätt öfver sin skog, motsvarande den af mig för Gottlands
del föreslagna, har man ej heller ansett hänsynen till rättssäkerheten
påkalla en efterpröfning i domstolsväg. Jag erinrar om, hvad som i
detta hänseende gäller enligt skyddsskogslagen, enligt kungl. förordningen
den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten öfver skogen å vissa
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
skattehemman, enligt 1873 års afvittringsstadga samt — beträffande
undermåligt virke — enligt den för Västerbottens och Norrbottens län
gällande kungl. förordningen den 24 juli 1903.
Om det sålunda icke kan anses påkalladt att underkasta skogsvårdsstyrelsens
beslut öfver här ifrågavarande ansökningar en lika kostsam
som tidsödande efterpröfning i domstolsväg, så böra likväl såsom
en garanti för den nya skogsvårdsprincipens riktiga tillämpning fullföljdsbestämmelserna
så anordnas, att ärendet tillförsäkras en allsidig
handläggning, därvid olika förstuga synpunkter kunna komma till sin
rätt. Jag har till vinnande af detta syfte ansett lämpligast att förbehålla
ärendets vidare behandling Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och i sista hand Eders Kungl. Maj:t. Härigenom vinnes ock
öfverensstämmelse med hvad som gäller i besvärsafseende enligt den
nuvarande gottländska skogslagen.
Begär klaganden hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förnyad skogsundersökning eller pröfvar nämnda myndighet eljest sådan
vara af nöden, synes undersökningen lämpligen böra företagas i samma
ordning, som föreskrifves i 2 § af den allmänna skogsvårdslagen. Att
klaganden såväl hos Eders Kungl. Majrts befallningshafvande som hos
Eders Kungl. Maj:t kan åberopa jämväl annan sakkunnig utredning,
lärer utan vidare vara uppenbart.
Deri, som utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd bedrifver utverkning
eller förfogar öfver afverkadt virke i fall, då sådant tillstånd är erforderligt,
bör — likaväl som den, hvilken bryter mot ett enligt den allmänna
skogsvårdslagen meddeladt afverkningsförbud — drabbas af böter och
konfiskation samt dessutom vara pliktig vidtaga för skogens återväxt
erforderliga åtgärder. Stadganden härom återfinnas i förslagets § 8.
Under detta lagrum hemfaller uppenbarligen äfven enhvar, som bedrifver
utverkning eller förfogar öfver virke i annan omfattning, än skogsvårdsstyrelsen
medgifvit.
Underlåtenhet att fullgöra de åtgärder till återväxtens betryggande,
som blifvit rrppställda såsom villkor för meddeladt tillstånds tillgodonjutande,
lärer däremot lika litet vara af beskaffenhet att böra föranleda
straffrättsliga påföljder som vanskötsel af skogsmark enligt den allmänna
skogsvårdslagen. Däremot böra vid försummelse dylika åtgärder kunna
med effektiva medel framtvingas, och vid utarbetandet af bestämmelserna
i detta afseende hafva motsvarande stadganden i 1903 års lag fått tjäna
till förebild. Då en öfverenskommelse angående vidtagandet af återväxt
-
7 och 8.
§§ 9-14.
§ lä
-
30 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
åtgärder, hvilken jämlikt sistnämnda lag träffats mellan skogsvårdsstyrelsen
och vederbörande skogsägare, sedermera icke blifvit behörigen
iakttagen, tillkommer det domstol att på talan af skogsvård sstyr elsen
pröfva, hvilka åtgärder böra föreskrifvas till återväxtens betryggande,
samt förelägga viss tid, inom hvilken samma åtgärder skola vara fullgjorda,
vid äfventyr att de eljest varda af skogsvårdsstyrelsen på den
försumliges bekostnad verkställda. Dessa regler torde emellertid för att
blifva tillämpliga på bär närmast afsedda fall i ett par hänseenden böra
modifieras. Enligt förslaget skola de åtgärder, om hvilkas verkställande
fråga är, på förhand fastställas af skogsvårdsstyrelsen, eventuellt af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller Eders Kungl. Magt. Att sedermera
underkasta spörsmålet om dessa åtgärders lämplighet ompröfning i
domstolsväg, lärer i allmänhet icke kunna komma i fråga. Endast för den
händelse att efter föreskrifternas meddelande förhållandena så väsentligt
förändrats, att åtgärderna på den grund icke vidare kunna verkställas
eller i allt fall icke längre äro tjänliga för det ändamål, de ursprungligen
afsett att fylla, böra andra åtgärder kunna åläggas i de ursprungligen
föreskrifnas ställe, och detta utan annan begränsning än att ^ de
kostnader, som härvid åsamkas vederbörande, måste stå i skäligt förhållande
till de åsyftade resultaten. — Med hänsyn till här ifrågavarande
föreskrifters natur torde äfven, till förekommande af tidsutdräkt och
förnyade tvistigheter, kunna stadgas rätt för domstolen att, utan utsättande
af ny tid för åsidosatta åtgärders fullgörande, förklara styrelsen
berättigad att på vederbörandes bekostnad verkställa samma åtgärder.
Härvid lärer man hafva rätt att förvänta, att styrelsen för denna verkställighet
kommer att anlita vederbörande skogsägares hjälp, om han
befinnes villig och skicklig att ombesörja åtgärderna.
§§ 9—14 af förslaget öfverensstämma nära med §§ 8—11, 12
st. 2 samt 14 st. 2 af 1903 års lag. Smärre förekommande afvikelse!
torde icke behöfva närmare motiveras.
Om det af mig nu anmälda förslaget upphöjes till lag, synas de
gottländska skogarna komma i åtnjutande af ett så pass effektivt skydd,
att enligt nu gällande lag meddelade afverkningsförbud icke vidare
torde behöfva upprätthållas, helst dessa förbud, såsom redan blifvit
anmärkt, visat sig så godt som fullständigt sakna förmåga att framtvinga
åtgärder för skogens återväxt.
31
Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
Departementschefen uppläste härefter förevarande lagförslag och
hemställde, att högsta domstolens yttrande öfver förslaget måtte, för
det ändamål, § 87 regeringsformen angifver, genom utdrag af detta
protokoll inhämtas.
Till hvad departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets Övriga ledamöter instämde, täcktes
Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.
Ur protokollet:
Erland Fälle.
32
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 158.
Förslag
till
Lag
angående vård af enskildes skogar inom Gottlands län.
Med upphäfvande af lagen den 30 mars 1894 angående åtgärder
till förekommande af skogsförödelse inom Gottlands län förordnas härigenom
som följer:
1 §•
A skogsmark, tillhörig enskilde, må afverkning för annat ändamål
än nedan i denna § sägs äga rum allenast med tillstånd af den
skogsvårdsstyrelse, som skall finnas inom länet. Då tillstånd till afverkning
meddelas, äger styrelsen föreskrifva de åtgärder, som för
återväxtens betryggande pröfvas erforderliga. Skogsägaren är berättigad
att erhålla tillstånd till afverkning på en gång i så stor utsträckning,
som, med hänsyn tagen jämväl till gårdens framtida behof, är
med skogens återväxt förenlig; dock må afverkning i den omfattning,
att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast
inedgifvas, om sådana åtgärder kunna utan oskälig kostnad företagas.
För afverkning till gårdens behof eller för skogsmarks uppodling
till trädgård, åker eller äng eller användande till byggnadstomt eller
annat likartadt ändamål vare tillstånd icke erforderligt.
2 §.
Vill någon annorledes än till gårdens behof förfoga öfver virke,
som blifvit för sådant ändamål afverkadt, söke därtill skogsvårds
-
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
styrelsens tillstånd, ägande styrelsen jämväl vid sådant tillstånds meddelande
föreskrifva för återväxtens betryggande erforderliga åtgärder.
Virke, som afverkats för skogsmarks uppodling till trädgård, åker
eller äng eller användande till byggnadstomt eller annat likartadt ändamål,
skall, såvidt lämpligen ske kan, till gårdens behof användas. Vill någon
öfver dylikt virke annorledes förfoga, söke därtill skogsvårdsstyrelsens
tillstånd.
3 §■
Ägare af skogsmark vare ansvarig för att de åtgärder vidtagas,
som till återväxtens betryggande af skogsvårdsstyrelsen föreskrifvas.
År afverkningsrätt upplåten till annan, vare jämväl denne underkastad
enahanda ansvarighet; äge dock, där annat ej blifvit aftaladt, af skogsmarkens
ägare söka åter, hvad han sålunda nödgas utgifva.
4 §•
Tillstånd till afverkning må i allmänhet af skogsvårdsstyrelsen
meddelas allenast efter förutgången undersökning på marken samt utsyning,
som på styrelsens förordnande verkställes af någon dess forstligt
bildade tjänsteman. Finner styrelsen på grund af undersökning, hvarom
nyss är sagdt, eller eljest verkställd utredning uppenbart, att genom
afverkning, hvartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äfventyras,
vare utsyning ej erforderlig.
Då tillstånd att förfoga öfver virke, hvarom i 2 § förmäles, blifvit
sökt, äger skogsvårdsstyrelsen föranstalta om undersökning å marken,
om anledning därtill föreligger.
5 §•
1 mom. Skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende, hvarom i
1 eller 2 § sägs, skall så fort ske kan sökanden bevisligen tillställas.
Den, som med beslutet icke åtnöjes, äger att däröfver hos Konungens
befallningshafvande anföra besvär sist innan klockan tolf å trettionde
dagen efter det han af beslutet erhållit del, och skall underrättelse
därom i beslutet meddelas.
Påkallar klaganden undersökning på marken eller finner Konungens
befallningshafvande eljest sådan undersökning vara af nöden, förordne
Konungens befallningshafvande en skogsstatens tjänsteman att med biBih.
till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 122 Raft. 5
34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
träde af två oj afviga gode män, hvilka af förrättningsmannen utses
bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid
landtmäteriförrättning i orten valda äro, verkställa undersökningen och
däröfver afgifva redogörelse.
2 mom. Öfver Konungens befallningshafvandes beslut må klagan
hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning,
som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
6 §•
Kostnaden för förrättning, hvarom i 4 § sägs, skall utgå af
medel, som af skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall nödig handtlangning
af sökanden utgöras.
Kostnaden för undersökning, hvarom i 5 § 1 mom. förmäles, skall
af samma medel förskjutas, men kan genom Konungens befallningshafvandes
slutliga beslut åläggas klaganden, om han undersökningen
påkallat.
7 §.
Hafva till återväxtens betryggande föreskrifna åtgärder blifvit
eftersatta, äger domstol på talan af skogsvårdsstyrelsen förklara styrelsen
berättigad att på vederbörandes bekostnad verkställa samma åtgärder
eller, om dessa äro af beskaffenhet att icke vidare kunna med åsyftad
verkan fullgöras, andra åtgärder, hvilka domstolen pröfvar vara för
återväxtens betryggande erforderliga samt af beskaffenhet att kunna
verkställas utan oskälig kostnad.
Talan mot rättens slutliga utslag föres genom besvär.
8 §.
Den, som utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd bedrifver utverkning
i fall, då sådant tillstånd jämlikt 1 § är erforderligt, straffes med böter
från och med tio till och med femhundra kronor, och skall det afverkade
virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfördt, fortfarande
är i afverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet.
Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa afverkningen,
skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande dess värde. År
genom afverkningen skogens återväxt äfventyrad, äger domstolen tillika
föreskrifva den, som låtit verkställa afverkningen, de åtgärder, hvilka för
återväxtens betryggande å den afverkade skogsmarken erfordras och utan
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
oskälig- kostnad kunna verkställas, samt förelägga viss tid, inom h vilken
samma åtgärder skola vara fullgjorda, vid äfventyr att de eljest varda
af skogsvårdsstyrelsen på den försumliges bekostnad verkställda.
Förfogar någon utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd annorledes an
till gårdens behof öfver virke, som blifvit utan styrelsens tillstånd afverkadt,
äge hvad i första stycket sägs motsvarande tillämpning.
Innefattar förfarande, hvarom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt om påföljd
af böter och beslag ej vinna tillämpning; dock skall delägare i samfälld
skog, som genom sådant förfarande tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten,
hafva förverkat hvad å honom belöper af virke, hvarmed
han tagit brottslig befattning, samt, där hans andel i virket undgår
beslag, därför utgifva ersättning efter tv här förut är sagdt.
9 §.
Kronobetjänte så ock skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde
anställda tjänstemän äga lika behörighet att åtala förseelser, hvarom
i 8 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet;
dock må åtgärder till återväxtens betryggande allenast på talan
af skogsvårdsstyrelsen föreskrifvas.
Varder ej inom trettio dagar, från det beslag skedde, åtal i laga
ordning anställdt, vare beslaget förfallet.
10 §.
Virke, som'' enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord, som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgadt. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
pröfvats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan af åklagare, öfverexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle blifva större än skäligt
är, förordne öfverexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss
sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har kändt ombud,
som äger att för honom mottaga stämning och afgifva svaromål, ombudet
genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen
minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan af åklagare, hvarom här
ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdiga män styrkt
förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
11 §•
Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning
af förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 8 § utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel tillfaller
åklagaren samt tre fjärdedelar länets skogsvårdskassa.
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan därom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman nedsättas
i länets ränteri, och vare om insättning af sådana medel i bankinrättning
lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.
12 §•
Saknas medel till fulla, gäldandet af böter, hvartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
13 §.
Pröfvas för skogsåterväxtens skyddande inom länet erforderligt,
att rätt till bete å skogsmark varder för viss tid af året inskränkt,
ankomme på Konungen att, efter landstingets och hushållningssällskapets
hörande, därom meddela särskilda föreskrifter.
14 §•
1 afseende å skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält,
äger denna lag ej tillämpning, sedan sådant förordnande i
fråga om utverkning å desamma meddelats, som i lagen angående skvddsskogar
sägs.
15 §.
Då denna lag träder i kraft, skall afverkningsförbud, som meddelats
jämlikt lagen angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse
inom Gottian ds län, upphöra att gälla.
Med virke, som enligt samma lags bestämmelser blifvit i beslag
taget, skall så förfaras, som där stadgadt är.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
37
Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kung!. Maj:ts
högsta domstol måndagen den 23 mars 1908.
Första r u m m e t.
Närvarande:
.1 ustitieråden: Lilienberg,
Lindbäck,
Cassel,
Grefberg,
Skarstedt.
Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 20 februari 1908,
handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade, vid detta protokoll fogade förslag till lag angående vård
af enskildes skogar inom Gottlands län cirkulerat mellan högsta domstolens
ofvanbemälda ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig
behandling.
Justitierådet Skarstedt anförde:
»Såväl lagen den 24 juli 1903 angående vård af enskildes skogar
som de andra författningar, Indika i allmänt intresse ålägga den enskilde
vissa inskränkningar i förfoganderätten öfver honom tillhörig skog,
hafva till hufvudsyfte att förebygga, att skogen vanskötes med hänsyn
till dess reproduktionsförmåga. Enahanda är förhållandet med det föreliggande,
till högsta domstolen remitterade lagförslaget. Detta söker
emellertid uppnå nämnda syfte på en väg, som icke sammanfaller med
någon af de särskilda anordningar, hvilka eljest i sådant syfte genom
lagstiftning vidtagits. De nu gällande skogsvårdslagarna äro väsentligen
38 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 158.
byggda antingen — såsom 1903 års allmänna skogsvårdslag'' samt den
för Gottlands län gällande lagen af år 1894 — på principen om skyldighet
för skogsägaren, vid visst äfventyr, att sörja för återväxtens betryggande,
där denna genom vanskötsel af skogen äfventyrats, eller ock
på utsyningstvång; där det senare är fallet — såsom enligt lagen den
24 juli 1903 angående skyddsskogar samt vissa författningar rörande
de norra länen — har skogsägaren allenast att ställa sig till efterrättelse
det af vederbörande skogstjänsteman upprättade utsyningsinstrumentet.
Det remitterade förslaget är däremot grundadt på eu tillämpning al
dessa båda principer i förening. Förslaget stadgar sålunda främst, att
för all saluafverkning inom Gottlands län skall erfordras tillstånd af
skogs vårdss tyre] sen, och sådant tillstånd skall i allmänhet meddelas
allenast efter utsyning. Men därjämte har förslaget från 1903 års
allmänna skogsvårdslag upptagit föreskrifter om skyldighet för skogsägaren
att, där sådant finnes nödigt, vidtaga åtgärder för återväxtens
betryggande, ehuru med den väsentliga afvikelsen från nämnda lag,
att dessa åtgärder skola på förhand — vid afverkningstillståndets meddelande
— bestämmas af skogsvårdsstyrelsen; önskar skogsägaren afverkning
i sådan omfattning, att särskilda åtgärder i nämnda syfte erfordras,
får tillstånd till afverkningen meddelas allenast om åtgärderna kunna
utan oskälig kostnad företagas. Det torde icke kunna förnekas, att
hvad sålunda föreslagits måste anses innebära en så afsevärd inskränkning
i enskild rätt, att lagstiftaren icke utan synnerliga skäl bör inslå
på en dylik väg. Men då den i förevarande ärende förebragta utredningen
synes gifva fullt fog för antagande, att med hänsyn till de på
Gottland rådande exceptionella förhållandena beträffande skogens föryngringsmöjligheter
skogslagstiftningen för Gottlands län näppeligen kan
ordnas på samma sätt som för andra landsdelar, samt att den för länet
så viktiga skogsfrågan icke lämpligen bör lösas i annan riktning än
den föreslagna, finner jag mig oförhindrad tillstyrka, att den för nämnda
län nu gällande skogslagen, hvilken uppenbarligen i allenast mycket
ringa mån uppfyller sitt ändamål, aflöses af en på förslagets grunder
fotad ny skogslagstiftning för länet.
Att de restriktioner i fråga om skogens nyttjande, som förslaget
upptager, måste gälla icke blott skogsmarkens ägare utan äfven annan,
som genom aftal med denne förvärfvar afverkningsrätt till skogen, ligger
i sakens natur och är i förslaget iakttaget; och att enligt detta de nya
bestämmelserna skola tillämpas jämväl i fråga om afverkningsrätt, som
redan före lagens trädande i kraft blifvit upplåten, kan med hänsyn till
lagens syfte icke möta några betänkligheter. En annan sak är däremot,
39
Kungi. Maj:ts Nåd- Proposition N:o 158.
huruvida den ifrågasatta lagstiftningen bör verka reglerande äfven i
sådana fall, då fråga är om rätt för viss delägare i laga skifte eller
hemmansklyfning att å lott, som därvid tilldelas annan delägare, afverka
ståndskog. Härom kunna måhända råda olika meningar. Men i hvarje
fall kan man icke undgå att konstatera en bristande öfverensstämmelse
mellan den föreslagna lagen och de i 101 § skiftesstadgan meddelade
bestämmelserna rörande s. k. ståndskogslikvid. Denna oegentlighet, hvilken
förefinnes jämväl beträffande de för norra länen gällande utsyningslagarna
samt 1903 års allmänna skogsvårdslag och skyddsskogslagen af samma
år, är emellertid i fråga om det remitterade förslaget desto mer påtaglig
som tillämpningen af den författning, hvilken skulle ersättas genom den
föreslagna, uttryckligen inskränkes för det fall att vanskötsel åt skogsmark
kommit att äga rum till följd af föreläggande vid laga skifte.
Frågan om skiftesstadgans förhållande till skogsvårdslagstiftningen i nu
angifna hänseende torde dock få anses innefatta ett ämne af den vidlyftiga
och invecklade beskaffenhet, att fog finnes för att den icke bör
eller ens kan ordnas annorledes än i ett sammanhang för skogsvårdslagstiftningen
i dess helhet. Af tillgängliga handlingar har jag inhämtat,
att i anledning af eu utaf Riksdagen den 23 april 1907 gjord framställning
om ändrade bestämmelser till förekommande i allmänhet af
misshushållning med skogen genom föreskrifna ståndskogslikvider Kungl.
Maj:t — i syfte att lagförslag i ämnet skulle om möjligt föreläggas redan
innevarande års Riksdag — genom beslut den 13 september 1907
uppdragit åt den för revision af skiftesstadgan tillsatta kommitté att
verkställa utredning, huru nu rådande bristande öfverensstämmelse mellan
gällande bestämmelser om inskränkning i vissa trakter uti jordägares
dispositionsrätt öfver skogen å hans mark samt skiftesstadgans föreskrifter
om ståndskogslikvid kunde undanröjas. De bestämmelser rörande
inskränkning i dispositionsrätt öfver skog, som åsyftas i nämnda beslut,
afse allenast förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten
öfver skogen å vissa af nybyggen uppkomna skattehemman, kungl.
brefvet den 29 juni 1866 till kammarkollegium angående disposition åt
vissa öfverlopp smarker, kungl. kungörelsen den 26 maj 1899 angående
förändring i gällande föreskrifter om åsättande åt grundskatt m. in.,
stadgan den 30 maj 1873 om afvittring i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker samt kungl. brefvet den 27 juni 1879 till Konungens
befallningshafvande i Kopparbergs län angående grunder för utvittringoch
storskifte i Sårna socken med Idre kapell ag. Det tår emellertid
antagas, att den utredning, som på grund af berörda uppdrag är att
förvänta från skifteskommittén, ägnar sig att läggas till grund för
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 158.
ordnandet af den förevarande frågan jämväl hvad angår de andra författningar,
hvilka gifva anledning till den angifna kollisionen med skiftesstadgans
föreskrifter. Vid sådant förhållande har jag ansett den påpekade
oegentligheten icke böra föranleda någon anmärkning mot det remitterade
förslaget.
I afseende å vissa detaljer i förslaget nödgas jag däremot framställa
följande erinringar.
Den i 3 § stadgade ansvarigheten för vidtagande af åtgärder,
som för återväxtens betryggande föreskrifvits af skogsvårdsstyrelsen,
innebär att, i händelse åtgärderna eftersättas, den försumlige jämlikt
stadgande i 7 § kan blifva skyldig att gälda kostnaden för samma
åtgärders vidtagande genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Då emellertid
i 7 § förutsättes att domstol kan komma att föreskrifva vissa åtgärder
i stället för dem, som eftersatts, hemställes, att åt 3 § gifves sådan
affattning, att, såsom torde vara åsyftadt, den försumlige har att gälda
kostnaden äfven för dylika, omedelbart af domstol föreskrift^ åtgärder.
Bestämmelserna i första stycket af 8 § äro afsedda att i sin helhet
tillämpas icke blott när skogsmarkens ägare bedrifver saluafverkning
utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd eller i annan omfattning än styrelsen
medgifvit utan äfven då någon, som af ägaren fått åt sig upplåten
afverkningsrätt å det ifrågavarande området, gör sig skyldig till dylik
förseelse. Hvad beträffar sistnämnda fall, synes mot förslaget kunna
anmärkas, att skogsmarkens ägare enligt förslaget i detta fall — i
olikhet med den i 3 § afsedda händelsen — fritages från ansvarighet
för vidtagande af åtgärder för återväxten. Härtill lärer så mycket
mindre finnas anledning, som 1903 års allmänna skogsvårdslag för det
fall att innehafvare af afverkningsrätt vid utöfningen af denna rätt
gjort sig skyldig till vanskötsel af skogsmarken och sålunda till öfverträdelse
af nämnda lag ålägger fastighetsägaren samma ansvarighet
som den förre. Det skäl, som af 1903 års Riksdag hufvudsakligen
åberopades till stöd för denna dubbla ansvarighet, eller att skogsmarkens
ägare eljest skulle allt för lätt kunna kringgå lagens bestämmelser
genom skenupplåtelse af afverkningsrätt till annan person, som
saknade medel att verkställa erforderliga återväxtåtgärder eller genom
att afvika undandroge sig skyldigheten att vidtaga sådana, synes äga
tillämpning äfven i nu förevarande fall. Därest förslaget i enlighet
härmed kommer att omarbetas, torde däraf följa, att i öfverensstämmelse
med 1903 års nämnda lag i förslaget bör upptagas dels bestämmelse
därom, att ägare, som i angifna fall fått vidkännas kostnad i följd af
vanskötsel, har rätt att därför hålla sig till nyttjanderättshafvaren, och
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
dels föreskrift i syfte att för ägaren icke skall inträda ansvarighet i
det fall att nyttjanderätten upplåtits före den dag, då den föreslagna
lagen trädt i kraft.
Af en jämförelse mellan första och tredje styckena af 8 § framgår,
att i det fall, då någon föröfvat oloflig skogsavverkning i vanlig mening,
d. v. s. gjort sig förfallen till ansvar enligt strafflagen, första stycket
likväl skall i viss mån äga tillämpning, nämligen — frånsedt det fall
då missbruk af rätt till samfällighet föreligger — så till vida att domstol
äger att på talan af skogsvårdsstyrelsen föreskrifva af verkaren skyldighet,
vid visst äfventyr, att sörja för återväxtens betryggande. I fråga
åter om böter och konfiskation skall den föreslagna lagen icke äga
tillämpning. Ehuruväl med denna anordning synes kunna uppstå fara
för att ägare af skogsmark lätt nog skall genom obehöriga transaktioner
med andra personer bereda sig tillfälle att obehindradt förfoga öfver
sin skog, lärer dock förslaget, då det i denna del öfverensstämmer med
såväl 1903 års allmänna skogsvårdslag som lagen om sky del sskogar,
icke kunna ensamt för sig underkastas någon förändring i syfte af
berörda olägenhets undanröjande. I hvarje fall synes emellertid förslaget
böra undergå den jämkning, som erfordras för att däraf skall
med full tydlighet framgå, att skogsvårdsstyrelsen äger rätt att framställa
yrkande om vidtagande af åter växt åtgärd er icke blott när talan
föres om ansvar enligt strafflagen utan äfven när af en eller annan
anledning sådan talan uteblifvit eller lämnats utan fullföljd.))
Justitierådet Grof berg yttrade:
»De inskränkningar i den enskildes rätt att fritt förfoga öfver
sin skogsmark, hvilka i förevarande förslag ansetts böra ifrågakomma,
äro till sin beskaffenhet vida mera ingripande i denna rätt än den nu
för Gottland gällande lagen af år 1904 och den allmänna skogsvårdslagen
af år 1903, väsentligast därigenom att i förslaget förbjudes
utverkning för afsalu, med mindre skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat
tillstånd, vid äfventyr af straff och förlust af det afverkade virket eller
skyldighet att utgifva ersättning, motsvarande virkets värde. Dessa
påföljder äro oberoende däraf, att afverkningen icke i något afseende
menligt inverkat på skogens framtida bestånd och återväxt. Har åter
skogens återväxt äfventyrats följer jämväl skyldighet att vidtaga de
åtgärder, som för dess betryggande anses erforderliga, så vidt dessa
åtgärder ej skulle vara förenade med oskälig kostnad. Bortser man
från dylik skyldighet, hvilken genom 1903 års lag för likartadt fall
blifvit stadgad, synas endast tvingande omständigheter kunna föranleda
lagstiftaren att sålunda gorå intrång i de enskildes rätt. Då emellertid
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 122 Höft. 6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
skäl äro för handen att, på sätt föreslagits, i det allmännas intresse
ingripa emot skogsförödelse inom Gottlands län, gifva förslagets grundprinciper
ej anledning att afstyrka detsamma, men fastslås sålunda, att
saluafverkning utan tillstånd i hvarje fall är förbjuden, bör dock tillses,
att för jordägaren icke lämnas utrymme att kringgå detta förbud, så
att lagens verkan i större eller mindre mån förfelas. I detta afseende
erinras, dels att jordägaren är berättigad att utan tillstånd afverka skogför
markens uppodling till åker eller äng och dels att oloflig afverkning
af annan än jordägaren under vissa förhållanden kan blifva utan
någon som helst påföljd.
Afverkning kan nämligen företagas i vidsträckt omfattning under
förebärande af afsikt att odla, ehuru sådan afsikt alls icke förefinnes
eller odlingen är förenad med alltför stora kostnader för att kunna med
fördel verkställas. Utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd får visserligen
försäljning af det afverkade virket icke äga rum, vid äfventyr som
stadgas i 8 §, men då sådant tillstånd begäres, torde i allmänhet hinder
möta för styrelsen att i annat fall, än då undersökningen gifver vid
handen, att afverkningen företagits å mark, som uppenbarligen är
otjänlig till odling, anställa åtal och föreskrifva åtgärder för betryggande
af skogens återväxt, så vidt återväxt kan ske utan oskälig kostnad.
Den omständigheten, att odling ej kommit till stånd, visar icke i och
för sig, att afverkning ej skett i syfte att odla. Sålunda kan rätt att
utan tillstånd för dylik odling bedrifva afverkning leda till sköfling af
skogen å mark, som bäst är ägnad för skogsbörd, men om skogsvårdsstyrelsens
tillstånd i lagen uppställdes såsom villkor för skogsmarks
odling till åker eller äng, skulle en dylik bestämmelse utan tvifvel
motverka skogssköfling. Enligt förslaget kan väl afverkning, som innefattar
förbrytelse emot allmänna strafflagen, medföra skyldighet att
vidtaga för återväxtens betryggande nödiga åtgärder, men förslagets
bestämmelser om straff och konfiskation äro däremot icke tillämpliga
å sådan förbrytelse. Då enligt strafflagen endast ägaren af skogen är
berättigad att anställa åtal, så följer däraf, att en lag i enlighet med
förslaget blifver utan all verkan i det fall, att ägaren underlåter att
väcka åtal, vare sig till följd af otillbörliga aftal med gärningsmannen
eller på grund af skyldskap med denne eller dylikt, samt skyldigheten
att vidtaga åtgärder för återväxten af en eller annan anledning icke
kan utkräfvas af den sistnämnde. För att åt lagen gifva helgd jämväl
under nu nämnda förhållanden, synes ett stadgande erforderligt därom,
att förbrytelser af ifrågavarande beskaffenhet skola höra under allmänt
åtal, ett stadgande, som väl har sitt fulla berättigande härutinnan, att
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
sådana förbrytelser kränka ett allmänt intresse. Den omständigheten,
att hvad sålunda anmärkts träffar äfven den allmänna skogsvårdslagen
och lagen angående skydd sskogar, bör icke leda därtill, att anmärkningen,
om den finnes befogad, skjutes å sido, utan bör fast hellre
hafva den verkan, att stadgandet, som synes böra inrymmas i strafflagen,
jämväl kommer att omfatta nyssnämnda rörande skogshushållningen
gifna lagar.
I fråga om 3 § instämmer jag i den af justitierådet Skarstedt
gjorda anmärkning och beträffande 8 § biträder jag hans anförande i
första stycket.»
Justitieråden Cassel och Lindbäck instämde i de af justitierådet
Skarstedt vid 3 och 8 §§ framställda anmärkningar.
Justitierådet Lilienberg instämde i den af justitierådet Skarstedt
vid 3 § framställda anmärkning äfvensom i hvad första afdelningen af
anmärkningen vid 8 § innehölle.
I afseende å tiden för lagens trädande i kraft förenade högsta
domstolens ledamöter sig om det yttrande, att den föreslagna tidpunkten,
den 1 januari 1909, syntes böra utbytas mot eu lämpligare, exempelvis
den 1 september 1908. Vid sistnämnda tid af året torde nämligen ej
några skogsafverkningar pågå och man skulle alltså genom att välja
denna tid för lagens trädande i kraft undgå den olägenhet, som syntes
vara förenad med den föreslagna tiden, nämligen att en vid 1908 års
utgång tilläfventyrs pågående, men ej afslutad skogsafverkning måste,
till följd af den nya lagens trädande i kraft, afbrytas och på obestämd
tid uppskjutas i afbidan på tillstånd till afverkningens fortsättande i
enlighet med nya lagens bestämmelser.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
44
Kungl. Maj:ts Nåd,. Proposition N:o 158.
Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj\t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9
april 1908.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Roos,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm.
,Justitieråden: Lilienberg,
Skarstedt.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Alfred Petersson
anmälde efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
i underdånighet:
Högsta domstolens genom utdrag ur protokollet öfver jordbruksärenden
för den 7 februari 1908 inhämtade utlåtande öfver det vid
samma protokoll fogade förslag till lag angående vård af enskildes
skogar inom Gottlands län.
45
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen:
I
anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit erinradt beträffande
vissa detaljer i det remitterade förslaget har detta blifvit i följande
hänseenden omarbetadt, Till tydligare angifvande af att den i 3 § meddelade
bestämmelsen om ansvarighet för återväxtåtgärder är afsedd att äga
tillämplighet jämväl i fråga om sådana åtgärder, hvilka jämlikt 7 § omedelbart
af domstol föreskrifvas, har åt 3 §:s första punkt.gifvits en allmännare
affattning. Till följd häraf har emellertid en erinran i. 3 § blifvit
erforderlig angående den särskilda regel om ansvarighet i vissa fall för
återväxtåtgärder, hvilken återfinnes i 8 §. Sistnämnda stadgande har
omarbetats till vinnande af öfverensstämmelse med hvad som för motsvarande
fall gäller enligt 1903 års allmänna skogsvårdslag, och har i
sammanhang härmed ett tillägg i samma syfte gjorts till de i 15 § meddelade
öfvergångsbestämmelserna. Sedan nyssnämnda stadgande i 8 § erhållit
en i förhållande till bestämmelserna om böter och beslag fullt fristående
formulering och en däraf betingad förändring af redaktionell natur vidtagits
jämväl beträffande 9 §, torde med full tydlighet framgå, att den
skogsvård sstyrelsen i 8 § medgifna rätt att framställa yrkande.om återväxtåtgärders
vidtagande i hvarje fall är oberoende af huruvida talan
om ansvar väckes och fullföljes. Hvad slutligen angår tiden för lagens
ikraftträdande, så synes väl den af mig föreslagna tidpunkten, den
1 januari 1909, på af högsta domstolen anförda skäl lämpligen böra
utbytas mot en annan. Högsta domstolen har i sådant hänseende förslagsvis
angifvit den 1 september 1908. Emellertid torde mot nämnda
tidpunkt kunna invändas, att, äfven om den nya skogsvårdsstyrelsen
till dess skulle hinna organiseras, den svårligen skulle kunna hinna
före afverkningstidens början vintern 1908—1909 pröfva alla inkomna
ansökningar om tillstånd till afverkning. Däremot anser jag tidpunkten
för den nya lagens trädande i kraft lämpligen kunna bestämmas till
den 1 april 1909. Då böra nämligen alla afverkningar för den gångna
vintern vara afslutade, medan å andra sidan de för meddelande af tillstånd
till afverkning under vintern 1909—1910 erforderliga förrättningar
kunna hinna påbörjas i god tid.
Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgifna
yttrandet affattadt förslag till lag angående vård af enskildes skogar
inom Gottlands län och hemställde, att detsamma måtte,, jämlikt § 87
regeringsformen, genom nådig proposition Riksdagen till antagande
föreläggas.
Bih. till Eiksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 122 Häft.
7
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 158.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall; och skulle nådig proposition i ämnet, af den
lydelse, bilagan litt. . . vid detta protokoll utvisar, till
Riksdagen aflåtas.
Ur protokollet:
Axel Mörn er.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1908.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1908:124 Riksdagens Skrifvelse N;o 124 s. 2 i texten
- LU 1908:59 Lagutskottets Utlåtande N:o 59 s. 1 i texten