Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 22 juni 1906

1908-04-09 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1908:175, Med förslag till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 22 juni 1906

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 175.

1

N:o 175.

Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag, innefattande ändring i 7 § af lagen angående

straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum

den 22 juni 1906; gifven Stockholms slott den 9 april 1908.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag, innefattande ändring

i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i

enrum den 22 juni 1906.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

titdse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bil», till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 139 Håft. (N:o 175)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!.. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 175.

Förslag

till

Lag

innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum den 22 juni 1908.

Med ändring af hvad 7 § i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum den 22 juni 1906 innehåller häremot stridande,

varder, beträffande sådan fånge, som i nämnda § sägs, förordnad t

som följer:

Vill fånge afsända skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras,

skall, ehvad skriften är affattad såsom bref eller ej, fängelsets

styresman öfverlämna den till tillsyningsmannen eller, där sådan ej finnes,

Konungens befallningshafvande. Tillsyningsmannen eller befallningshafvanden

har att bestämma, huruvida skriften får afsändas; och må tillstånd

vägras i hvarje fall, då skriften är af anstötligt innehåll eller dess offentliggörande

eljest finnes olämpligt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 115.

3

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

fredagen den 28 februari 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

grefve Ha milton,

grefve Ehrensvärd,

Malm.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anförde:

»I alla de författningar, hvilka, sedan cellstraffet hos oss kommit till

allmännare användning, blifvit, utfärdade angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum, nämligen förordningen den 21 december

1857, lagen den 29 juli 1892 och lagen den 22 juni 1906, har stadgats

rätt för "fängelsefånge att själf anskaffa tjänligt arbete, hvarmed han må

sysselsätta sig; och har därvid ej föreskrifvits annan inskränkning än som

följer af den fängelsets styresman ålagda tillsyn, att rättigheten ej missbrukas

till brottsliga företag. 1906 års lag innehåller äfven uttrycklig

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 175.

bestämmelse därom, att, i händelse arbete, som fången själf förskaffar sig,

medför inkomst, denna må af fången för egen räkning behållas. Fängelsefånge

torde således i allmänhet hafva full frihet icke blott att i fängelset

syssla med hvilket som helst lämpligt arbete, han kan förskaffa sig, utan

äfven att, för att kunna tillgodogöra sig inkomst af arbetet, från fängelset

afsända dess alster. Denna frihet har emellertid visat sig föranleda missbruk

i vissa fall, då fånge sysselsatt sig med litterär verksamhet.

I sådant hänseende erinrades i en vid 1890 års riksdag väckt motion,

att den, som för brott mot tryckfriheten dömts till frihetsstraff, tillätes

från fängelset sprida skrifter med samma syftning som den skrift, för

hvars innehåll han blifvit fälld. Då fångens rätt att själf förskaffa sig

arbete icke öfverensstämde med grundsatsen, att brottsling, som blifvit

dömd sin frihet förlustig, skulle under den tid, han förvarades i fängelset,

göras oskadlig för samhället, och då den tillsyn, fängelsets styresman borde

utöfva därå, att sagda rätt ej missbrukades till brottsliga företag, visat

sig icke utgöra ett tillräckligt korrektiv mot antydda olägenheter, föreslog

motionären, att Riksdagen ville för sin del besluta upphäfvande af ifrågavarande

rättighet.

I det utlåtande, lagutskottet afgaf i anledning af nämnda motion,

förklarade sig utskottet ej kunna undgå att erkänna riktigheten af motionärens

anmärkningar mot de oegentligheter, hvartill fångens rätt att själf

välja arbeta kunde leda. Då således gällande lagstiftning ej hide hinder

i vägen för en person att i fängelset fortsätta en verksamhet, för hvars

utöfvande på brottsligt sätt han underginge bestraffning, och ett sådant

förhållande uppenbarligen stode i strid med straffets ändamål, hemställde

utskottet, som emellertid ansåg sig ej kunna biträda motionärens förslag

om fullständigt upphäfvande af fängelsefånges rätt att själf förskaffa sig

tjänligt arbete, att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga

i öfvervägande, huruvida icke någon inskränkning i gällande stadganden

om samma rätt kunde finnas lämplig.

Utskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen.

Sedan Riksdagens beslut anmälts i underdånig skrifvelse den 14 maj

1890, infordrade Kungl. Maj:t yttrande i ärendet från fångvårdsstyrelsen,

som i utlåtande den 21 oktober 1890 afstyrkte den ifrågasatta ändringen.

Styrelsen medgaf väl, att, då fånges arbete folie inom skriftställeriets område,

fängelseförvaltningen ej vore i stånd att med tillämpning af de för

fångens arbetsval stadgade villkor afstyra hvarje sådan verksamhet, för

hvars brottsliga utöfning han underginge bestraffning. Men enligt styrelsens

mening hade fängelseförvaltningen ej grundlagsenlig rätt därtill. Om

nämligen fängelsestraffet icke innebure förlust af andra medborgerliga

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 175.

rättigheter än sådana, hvilka vore beroende af rätten att fritt förflytta sig,

torde äfven fängelsefången äga åtnjuta den hvarje svensk man i § 86

regeringsformen tillförsäkrade rättighet ''att, utan några af den offentliga

makten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter, att sedermera endast inför

laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall

kunna därför straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag’.

Till ’brottsliga företag’, som borde afvärjas, kunde ock svårligen hänföras

en författareverksamhet, som möjligen kunde träffas af påföljd för tryckfrihetens

missbruk. I fråga om skrifter, som utarbetats i fängelset, kunde

fängelseförvaltningen således icke hafva annan granskningsrätt än den,

som betingades af omsorgen om ordning och säkerhet inom fängelset eller

åsyftade att hindra brottsliga företag, dessa senare fattade såsom straffbara

dåd, stämplingar eller andra åtgärder. Ej heller kunde fängelsetjänstemännen

i allmänhet antagas vara kompetenta att utöfva eu vidare utsträckt

granskning, och deras ansvarsfulla och kräfvande tjänst lämnade dem i allt fall

ej nog mycken tid öfrig för ett sådant uppdrag. Lättare och mera betryggande

än genom någon censur kunde visserligen det af Riksdagen angifna syftemålet

ernås genom att för fängelsefånge alldeles förbjuda skriftställareverksamhet.

Mot sådant förbud talade dock, dels att, medan det för det

öfvervägande flertalet fängelsefångar blefve utan betydelse, det däremot

synnerligen hårdt drabbade sådana fångar, hvilka endast genom litterär

verksamhet vore i stånd att förtjäna hvad de behöfde för sitt och de sinas

uppehälle, dels ock att faran för missbruk af rätt till litterärt arbete ej

vore densamma beträffande olika, för tryckfrihetsbrott dömda personer.

För öfrigt kunde — erinrade fångvårdsstyrelsen — tillräcklig garanti mot

det öfverklagade missförhållandet icke vinnas, så länge det i tryckfrihetsförordningen

tillämpade ansvarighetssystemet upprätthölles och det sålunda

ej alltid vore den verkligt brottslige, som träffades af bestraffningen. Ej

heller hade det, fångvårdsstyrelsen veterligen, inträffat, att någon blifvit

tilltalad och dömd för under fängelsetid fortsatt brottslig litterär verksamhet.

Fångvårdsstyrelsens utlåtande anmäldes inför Kungl. Maj:t den 12

december 1902, hvarvid Kungl. Maj:t, på hemställan af dåvarande chefen

för justitiedepartementet, förklarade Riksdagens framställning ej föranleda

någon vidare åtgärd.

I öfverensstämmelse med den uppfattning, fångvårdsstyrelsen i

nämnda utlåtande gjort gällande, har styrelsen i en den 29 juni 1906 till

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län aflåten skrifvelse

fäst uppmärksamheten därå, att den vederbörande åliggande tillsyn, att

fängelsefånges rätt att sysselsätta sig med tjänligt arbete ej missbrukades

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 175.

till brottsliga företag, måste lämpas efter gällande tryckfrihetslags undantagslösa

bestämmelse om hvarje svensk mans rättighet att utgifva skrifter

utan några af den offentliga makten i förväg lagda, af tryckfrihetslagen

ej föreskrifna hinder.

Den af fångvårdsstyrelsen lämnade anvisning rörande lagens tilllämpning

i förevarande hänseende torde allmänt följas af fängelseföreståndarna.

Så har ock skett i ett nyligen inträffadt fall, där olägenheterna

af den utaf styrelsen antagna tolkning framträdt på ett synnerligen stötande

sätt. En person, som dömts till fängelse för det han i ett anförande

sökt föideda till ohörsamhet mot lag och laga myndighet, fick i det

kronohäkte, där han aftjänade straffet, sysselsätta sig med publicistiskt

och annat litterärt arbete samt från fängelset afsända åtskilliga, för intagande

i eu tidning afsedda uppsatser af sådant innehåll, att han kunde

anses genom desamma fortsätta den emot samhällsordningen riktade agitatoriska

verksamhet, hvari han förbrutit sig. Då bland dessa uppsatser

förekom eu artikel, hvari bl. a. en med kvarstad belagd skrift, hvars innehåll

sedermera förklarats brottsligt, recenserades och i viss del refererades,

fann jag mig föranlåten infordra upplysningar i saken från fångvårdsstyrelsen.

Justitiekanslersämbetet inhämtade samtidigt förklaring från

fångvårdsmyndigheterna. Af den sålunda åstadkomna utredningen framgick,

att direktören och tillsyningsmannen vid ifrågavarande kronohäkte

till en början i vissa fall vägrat tillstånd till afsändande från fängelset af

tidningsuppsatser, som fången författat, men att, sedan de erhållit kännedom

om fångvårdsstyrelsens berörda skrifvelse den 29 juni 1906, de icke

vidare tilltrott sig att vägra dylikt tillstånd; och har fångvårdsstyrelsen

vidhållit sin i utlåtandet den 21 oktober 1890 uttalade uppfattning.

Sedermera har justitiekanslersämbetet i en den 27 november 1907

till Kungl. Maj:t afbiten framställning anfört hufvudsakligen: Tryckfrihetsförordningens

stadgande om hvarje svensk mans rättighet att utan några

af den offentliga makten i förväg lagda, af tryckfrihetslagen ej föreskrifna

hinder utgifva skrifter borde ostridigt tolkas efter sin ordalydelse, och

den genom stadgandet garanterade rättigheten finge således icke utsträckas

utöfver hvad de begagnade ordalagen innebure. Nu talade stadgandet om,

att den offentliga makten ej finge lägga hinder för svensk man att utgifva

skrifter, men det sade icke, att den offentliga makten skulle lämna svensk

man biträde att utgifva skrifter för den händelse, han försatt sig i den

ställning, att dylikt biträde erfordrades. 1 sådan ställning hade den försatt

sig, som för begånget brott kommit i fängelse, ty det läge i fängelsestraffets

natur, att fången endast genom fängelsets tjänstemän kunde få

hafva förbindelse med personer utom fängelset. Att biträde af dessa

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Ilo.

7

tjänstemän icke genom tryckfrihetsförordningen garanterats fången, berodde

säkerligen icke på glömska af lagstiftaren, utan därpå, att bestämmelserna

om de villkor, under hvilka sådant biträde iinge lämnas honom, folie icke

ijiom tryckfrihetsförordningens utan inom fångvårdsförfattningarnas område.

Åberopade stadgande i tryckfrihetsförordningen syntes således icke lämna

stöd för fångvårdsstyrelsens uppfattning, att fångvård stjänstemännen på

grund af samma stadgande skulle vara förhindrade att utöfva granskning

af fängelsefångars för offentliggörande genom tryck afscdda skrifter i

vidsträcktare mån än fångvårdsstyrelsen i förenämnda utlåtande angifvit.

Fångvårdsstyrelsens tolkning af tryckfrihetsförordningen ledde till

egendomliga konsekvenser. En fängelsefånge begärde t. ex. att få till

enskild person afsända ett bref af ohöfviskt innehåll. Enligt 7 § i lagen

den 22 juni 1906 vägrade fängelsets styresman att afsända brefvet. Om

fången då ändrade adressen och begärde att få sända brefvet till en tidning

för offentliggörande, skulle styresmannen vara förhindrad vägra brefvets

afsändande. — Nyssnämnda lag gjorde i fråga om fängelsefånges bref

icke någon skillnad mellan bref, innehållande uppsatser, som vore afsedda

för offentliggörande genom tryck, och andra bref. Om båda dessa slag af

bref gällde således lagens ovillkorliga stadgande, att fången icke finge

utan fängelsestyresmannens tillstånd afsända bref. Såsom en brist i lagen

torde kunna betecknas, att i fråga om de grunder, enligt hvilka sådant

tillstånd finge meddelas, lagen blott innehölle, att, där brefvet rörde

allenast fångens enskilda angelägenheter, tillstånd ej finge vägras, med

mindre brefvet vore ohöfviskt eller innehölle något, hvaraf ordningen eller

säkerheten inom fängelset kunde äfventyras. — Det kunde ifrågasättas,

att med hänsyn till det sätt, hvarpå direktören och tillsyningsmannen i

föreliggande fall tillämpat gällande föreskrifter, justitiekanslersämbetet

borde inskrida mot dem; men då denna tillämpning stode i öfverensstämmelse

med en af den öfverordnade myndigheten, fångvårdsstyrelsen, vid

olika tillfällen uttalad uppfattning och samma uppfattning kunde antagas

ligga till grund för Kungl. Maj:ts beslut den 12 december 1902, hade

justitiekanslersämbetet funnit sig icke böra åtgöra annat än för Kungl.

Maj:t anmäla hvad i ärendet förekommit för de åtgärder, Kungl. Maj:t

kunde finna af förhållandena påkallade.

Den lämnade redogörelsen torde gifva vid handen, att de stadganden

i 1906 års lag, hvilka äga betydelse i fråga om fängelsefånges rätt att från

fängelset utsända skrifter, icke med den tillämpning, som allmänt åt dem

gifvits, äro tillfredsställande. Det synes mig uppenbart, att skrifter, ämnade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 175.

att utgifvas genom tryck eller annorledes offentliggöras, ej böra få afsändas

utan tillstånd, meddeladt efter pröfning af omständigheterna i hvarje

särskild! fall. I likhet med fångvårdsstyrelsen håller jag före, att en sådan

pröfning icke lämpligen bör ankomma på fängelsets styresman, hvilken har

att utöfva den nu i fråga om bref föreskrifna kontrollen. Pröfningen torde

böra uppdragas åt tillsyningsmannen vid kronohäkte och, beträffande öfriga

fängelser, åt Konungens befallningshafvande. Huru än gällande lag rätteligen

bör tolkas uti förevarande hänseende, lärer således lagstiftningen böra

ingripa för att bestämma gränserna mellan sistnämnda myndigheters och

styresmannens granskningsrätt.

Hvad angår innebörden af den pröfning, jag alltså vill öfverlämna

åt Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmännen, anhåller jag att

få göra vissa erinringar. Min afsikt är ingalunda att föreslå någon som

helst inskränkning i fångens rätt att syssla med litterärt arbete eller att

hemställa om generellt förbud mot litterära alsters utsändande från fängelset.

Mot stadga riden af sådan räckvidd kunde med rätta invändas, att

de skulle försätta fångar, för hvilka författareverksamhet är lämpligt arbete,

i en särställning, som ej vore af förhållandena betingad. Jag åsyftar endast,

att utsändande från fängelset af skrift, som kan antagas vara ämnad för

offentliggörande, må kunna förhindras, i händelse utsändandet måste med

hänsyn till skriftens innehåll eller affattning anses olämpligt.

Att ett stadgande i sådant syfte skulle innebära ett ingrepp i tryckfriheten,

kan jag ej medgifva. Man skulle otvifvelaktigt kunna, utan att

träda tryckfrihetsförordningen för nära, förbjuda all skriftställareverksamhet

i fängelserna eller afstånga fången från all kommunikation med den

yttre världen. Desto mindre bör tryckfrihetsförordningen anses lägga

hinder i vägen för ett stadgande sådant som det af mig förordade.

I fråga om sättet för lagändringens genomförande må följande anmärkningar

tillåtas mig.

Utan tvifvel kan en skrift, afsedd för offentliggörande, understundom

äga brefs karaktär, och den ifrågasatta regeln om Konungens befallningshafvandes

och tillsyningsmannens pröfning bör alltså gälla äfven bref,

hvarom talas i tredje stycket af 7 § i 1906 års lag. Men då det är

fångens i första stycket af samma § omförmälda rättighet att själf förskaffa

sig arbete och behålla inkomsten däraf, som vållat tvekan om vidden

af styresmannens pröfningsrätt, synes det å andra sidan önskligt att den

nya bestämmelsen blifver omedelbart hänförlig jämväl till denna del af

paragrafen. Med afseende härå har jag trott det vara lämpligast att låta

paragrafens nuvarande affattning förblifva orörd och lämna de nya före
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 175. 9

skrifterna i en fristående lag, hvilken angifves innefatta ändring af 7 § i

1906 års lag.

1 enlighet med hvad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet

uppgöra förslag till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen

angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 22 juni

1906.*

Departementschefen uppläste berörda lagförslag af den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar, och hemställde, att högsta domstolens utlåtande

öfver förslaget måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler,

inhämtas genom utdrag af protokollet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Ham Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Lennart Berglöf.

Bill. till Riksd. Prof. 1908.

1 Sami.

1 Afd. 139 Håft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 175.

Bilaga.

Förslag

till

Lag,

innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum den 22 juni 1906.

Med ändring af hvad 7 § i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum den 22 juni 1906 innehåller häremot stridande,

varder, beträffande sådan fånge, som i nämnda § sägs, förordnadt

som följer:

Vill fånge afsända skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras,

skall, ehvad skriften är att anse såsom bref eller ej, fängelsets

styresman öfverlämna den till tillsyningsmannen eller, där sådan ej

finnes, Konungens befallningshafvande. Tillsyningsmannen eller befallningshafvanden

har att bestämma, huruvida skriften får afsändas; och må

tillstånd vägras i hvarje fall, då skriften är af anstötligt innehåll eller dess

offentliggörande eljest finnes olämpligt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 175.

11

Utdrag ur protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj ds

högsta domstol tisdagen den 24 mars 1908.

Tredje rummet,

Närvarande:

Justitieråden Herslow,

Claéson,

Quensel,

Borgström,

Bergman.

T. f. byråchefen för lagärenden Birger Wedberg föredrog utdrag af

protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen

i statsrådet den 28 februari 1908, utvisande att Kungl. Maj:t förordna!,

att högsta domstolens utlåtande skulle för det ändamål, § 87

regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver upprättadt förslag till lag,

innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum den 22 juni 1906.

Förslaget föredrogs; varande detsamma bilagdt detta protokoll.

Justitierådet Bergman, med hvilken justitierådet Borgström instämde,

yttrade: »Enligt 7 § i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum den 22 juni 1906 bör fängelsets styresman tillse,

att fånges rätt att själf förskaffa sig lämpligt arbete ej missbrukas till

brottsliga företag. Detta torde innebära, att styresmannen har rättighet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 175.

och skyldighet att, innan alstren af fångens arbete — vare sig detta varit

af litterär beskaffenhet eller af annat slag — från fängelset afsändas, i

hvarje särskildt fall pröfva, huruvida afsändandet kan antagas komma att

främja en brottslig gärning och. därest han finner så vara förhållandet,

förbjuda alstrens afsändande. Nu gällande lagbestämmelser, rätt tolkade

och tillämpade, synas mig fördenskull kunna i allmänhet förhindra förekomsten

af sådana missförhållanden, som varit närmaste anledningen till

ifrågavarande lagförslags tillkomst. Det kan vid sådant förhållande enligt

min mening ifrågasättas, om öfver hufvud taget någon ändring i dessa

lagbestämmelser nu bör vidtagas.

Skulle det emellertid med hänsyn till de olika tolkningar, som i

fråga om nämnda bestämmelser gjort sig gällande, anses nödvändigt att

förtydliga och fullständiga desamma — något som uppenbarligen icke kan

innebära ett ingrepp i tryckfriheten — torde de nya stadgande^ i ämnet

icke böra, såsom uti förevarande lagförslag skett, inskränkas att afse allenast

skrift, äfven om beträffande andra produkter af fånges arbete olägenheter

hittills icke förekommit. Kan det nämligen med rätta sägas vara

olämpligt, att en person, som undergår fängelse, för det han utgifvit en

osedlig skrift, under fängelsetiden får författa och från fängelset afsända

nya osedliga alster af sin författarverksamhet, så lärer det knappast vara

mindre olämpligt, att t, ex. en person, som dömts till fängelse för spridande

af med osedliga bilder försedda vykort, under aftjänandet af

fängelsestraffet tillverkar och från fängelset afsänder dylika produkter af

sitt arbete.

Vid de nya bestämmelsernas utfärdande bör vidare enligt min mening

noga tillses, att genom desamma icke göres större inskränkning i

fängelsefånges rätt enligt förutnämnda 7 § att själf förskaffa sig lämpligt

arbete, än som nödvändigt påkallas af förhållandena, enär hvarje sådan

inskränkning i någon mån medför ett minskande af den nu förefintliga

skillnaden mellan de båda straffarterna fängelse och straffarbete. 1 detta

afseende anser jag det föreliggande lagförslaget icke innefatta tillräckligt

skarp begränsning af den vederbörande tillagda pröfningsrätt.

De i förslaget använda ordalagen synas mig därjämte alltför obestämda,

hvarför det med skäl lärer kunna befaras, att desamma icke komma

att medföra den öfverensstämmelse i lagtillämpningen, som är i hög grad

önskvärd. Jag förbiser icke, att en sådan öfverensstämmelse är svår att

ernå, då pröfningsrätten är af synnerligen grannlaga natur och det icke

torde kunna undvikas att låta densamma tillkomma ett flertal myndigheter

eller personer. Ty att öfverlämna denna pröfningsrätt ensamt till fångvårdsstyrelsen

torde möta praktiska svårigheter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 175.

13

Enligt det föreliggande lagförslaget, hvilket afser allenast skrift, som

kan antagas vara ämnad att offentliggöras, är pröfningen, huruvida skriften

får från fängelset afsändas eller ej, öfverlärnnad till fängelsets tillsyningsman

eller, där sådan ej finnes, Konungens befallningshafvande. År

det fråga om afsändande af annan skrift eller andra alster af fånges arbete

än som äro att hänföra till skrift, skulle pröfningsrätten fortfarande

tillkomma fängelsets styresman. Lämpligheten af en sådan fördelning af

pröfningsrätten i de särskilda fallen torde kunna starkt ifrågasättas. Bättre

synes mig då vara, särskild! om de nya lagbestämmelserna å ena sidan

komma att, såsom jag ofvan föreslagit, afse alla alster af fånges arbete

men å andra sidan erhålla den mindre räckvidd, jag förut an ty dt, låta

pröfningsrätten fortfarande tillkomma fängelsets styresman, möjligen med

rätt för honom att i tvifvelaktiga fall underställa frågan vederbörande

högre myndighet. Därest så sker, torde det icke vara erforderligt

att vidtaga någon ändring i de uti tredje stycket af 7 § nu förekommande

stadgande! angående fånges rätt att från fängelset afsända

bref, så mycket mindre som bref, hvilket kan antagas vara ämnadt

att offentliggöras, icke gärna kan röra allenast fånges enskilda angelägenheter.

I redaktionellt afseende kan mot det remitterade lagförslaget anmärkas,

att det är oegentlig!, att detsamma, som angifves innefatta ändring

endast i 7 § af förutnämnda lag, erhållit formen af en fristående lag.

Lämpligare vore enligt min åsikt att inarbeta dess bestämmelser i nämnda

§. Därest emellertid så anses icke böra ske, torde — såvida den likhet

med afseende å rätten att afsända bref, som enligt nu gällande bestämmelser

förefinnes i fråga om fånge, som undergår allenast förvandlingsfängelse,

och fånge, som afses i 7 §, skall bibehållas — någon jämkning i

tredje stycket af 8 § vara erforderlig.» ff

Justitierådet Quensel, med hvilken justitierådet Claeson var ense,

anförde: »Det lärer vara obestridligt, att genom allmän lag fängelsestraffet

kunde så anordnas, att därmed vore förenadt förbud mot hvarje verksamhet

i fängelset och mot hvarje förbindelse mellan fången och den yttre

världen. Likaledes kunde fångens sysselsättning begränsas till visst slag

af arbete eller till sådant arbete, som blefve honom af fängelseförvaltningen

anvisadt. Det lärer då ock, såsom redan blifvit i den föreliggande

frågan framhållet, vara otvifvelaktigt, att man skulle kunna utan ingrepp

i tryckfrihetsförordningen förbjuda all skriftställarverksamhet i fängelserna,

och att, där sådan tillstädjes, häraf ingalunda följer, att den offentliga

makten har skyldighet att lämna sitt biträde till undanröjande af det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 175.

hinder för skrifters offentliggörande, som fången själ! upprest genom

brottets begående och däraf föranledd frihetsförlust. Lika litet lärer fången

kunna med stöd af tryckfrihetsförordningen fordra, att honom beredes förbindelse

med andra personer, som kunna vara beredvilliga att till yttervärlden

befordra hans skriftalster. Då tryckfrihetsförordningen förbjuder

den offentliga makten att lägga hinder för skrifters utgifvande, kan den

icke hafva åsyftat det hinder, som ligger i frihetens förlust. Vore detta

fallet, skulle ju ej heller en straffarbetsfånge kunna hindras att offentliggöra

hvad han skrifvit.

Af det sagda följer, att jag från synpunkten af en förment konflikt

med tryckfriheten finner hinder icke möta för den föreslagna lagändringen.

Den gällande lagstiftningen, som ålägger fängelsefånge att sysselsätta

sig med lämpligt arbete, bär icke begränsat detsamma till materiellt arbete.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle for ett visst slag af arbete, det

litterära, gifvas särskilda bestämmelser i fråga om fångens möjlighet att

under fängelsetiden tillgodogöra sig detsamma. Man frågar sig då, huruvida

en sådan åtskillnad må vara af förhållandena betingad. För en

fängelsefånge, som haft litterär verksamhet till sitt lefnadskall, kan ju

hvarje annat arbete blifva jämförelsevis ofruktbart; och i många fall kan

ju ett fortsättande under fängelsetiden af hans förra arbete blifva till nytta

ej blott för honom själ!'' utan äfven för samhället. Att kringskära den

fängelsefånge hittills medgifna rätt till litterära sysselsättningar såsom arbete

är ju icke heller nu ifrågasatt, utan har allenast föreslagits viss inskränkning

i möjligheten att, så länge straffet varar, få resultatet af

arbetet ut till den yttre världen. I själfva arten af detta arbete ligger

ock, enligt mitt förmenande, en fullt giltig grund att för detsamma

uppställa särskilda regler. Det i fängelset skrifna ordet kan utså icke

blott godt utan äfven ondt. Där det bringas utom fängelsets murar,

träffar det den yttre världen på helt annat sätt än produkten af det

materiella arbetet. Rent af som gäckeri med statens myndighet ter det

sig, att en fängelsefånge kan midt för ögonen på statens organ, ja med

förfogande öfver deras biträde, under strafftiden offentliggöra snart sagdt

hvad honom lyster.

Att de bestämmelser, som skola vara ägnade att stäfja ett dylikt

missförhållande, måste förutsätta en granskning af det skrifna, innan det

utgår från fängelset, är uppenbart. Förslaget innehåller, att denna granskning

i första rummet skall afse, huruvida skriften kan antagas vara ämnad

att offentliggöras. Afgörandet af denna fråga kan i många fall blifva

synnerligen vansklig, t. ex. om fången visserligen ger skriften form af

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 115.

15

enskildt bref till en nära anförvant men på förhand med denna öfverenskommit,

att brefvet skall offentliggöras. Med förslagets syfte mera öfverensstämmande

torde vara ett stadgande, att sådan skrift ej må afsändas,

som, därest den offentliggöres, kan anses till allmänhetens kännedom bringa

ett innehåll af den i förslaget angifna beskaffenhet. Att vidare, såsom i

förslaget tyckes vara förhållandet, såsom hufvudregel uppställa, att skriften

skall afsändas, och angifva de undantagsfall, däri tillstånd må vägras, i så

allmänna ordalag, som i förslaget skett, synes åter göra vederbörande»

pröfning mer än nödigt prekär. Med sakens natur och motsvarande bestämmelse

i 4 § i lagen den 22 juni 1906 mera förenligt torde vara att

uppställa såsom hufvudregel, att skrift icke må af fången afsändas, men

att medgifva, att vederbörande myndighet, efter pröfning i hvarje fall,

må lämna tillstånd därtill; dock att tillstånd aldrig får medgifvas, då skriften

är af anstötligt innehåll eller dess offentliggörande, om sådant skulle ifrågakomma,

eljest finnes olämpligt.

Den skärpning af nu gällande bestämmelser, som härmed skulle inträda,

drabbar för visso aldrig den fängelsefånge, som ej har för afsikt att

skada med sin skrift.

Den myndighet, åt hvilken pröfningsrätten skulle uppdragas, synes

kunna i första hand vara fängelsets styresman, med rätt och skyldighet

för honom att i tveksamma fall hänskjuta frågan till tillsyningsman eller

Konungens befallningshafvande.

I redaktionellt afseende synes kunna anmärkas, dels att tvekan möjligen

kan uppstå, huruvida den nya lagen blir tillämplig å fånge, som

undergår allenast fängelse, hvartill ådömda böter förvandlats, dels ock att

önskvärdt vore, att de nya bestämmelserna, i stället för att upptagas i

särskild lag, kunde inflyta i lagen den 22 juni 1906.»

Justitierådet Herslow yttrade: »Vid granskning af förevarande lagförslag

framställer sig först den frågan, i hvilket förhållande förslaget står

till de i grundlag meddelade bestämmelser om tryckfrihet. Enligt 86 §

regeringsformen och 1 § 2 momentet tryckfrihetsförordningen är det den

offentliga makten föi-bjudet att i förväg hindra svensk man att trycka och

utgifva skrift, och från detta förbud är något annat undantag icke uppstålldt,

än att enligt 1 § 4 momentet i sistnämnda förordning den, som

blifvit för nesligt brott dömd eller förklarats ovärdig att föra andras

talan, icke äger att utgifva dagblad eller periodisk skrift. Först efter

utgifvandet må lagligheten af skriftens innehåll göras till föremål för

pröfning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 175.

Frånsedt det fall att den, som är inspärrad i fängelse, anmälts såsom

ansvarig utgifvare af tidning eller periodisk skrift, som i själfva verket

af annan person utgifves, saknar emellertid fånge faktiskt makt till skrifts

utgifvande, så framt icke fängelsemyndigheterna därtill räcka honom handen

eller annorledes bereda honom tillfälle till kommunikation med yttre världen.

Utan deras medverkan stannar skriften inom fängelsets murar.

Någon skyldighet för myndigheterna att sätta fången i stånd att få skriften

ut från fängelsets område är icke i grundlagarna stadgad. Ifrågavarande

förslag gör således icke något ingrepp i den genom grundlag befästade

tryckfriheten.

Erkännande billigheten däraf att sådan fånge, om hvilken förslaget

handlar, må, i händelse lian äger förmåga till litterär verksamhet,

därmed sysselsätta sig och under vissa villkor erhålla tillfälle att från

fängelset utgifva alster af denna sin verksamhet, kan jag icke annat än

mot förslaget framställa den anmärkning, att några däri begagnade uttryck

äro alltför sväfvande och obestämda. Detta gäller först och främst uttrycket

»skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras». Dels kan,

såsom redan blifvit inom högsta domstolen framhållet, afsiktcn att bereda

offentlighet åt skriften utan svårighet döljas, dels ock kan antagandet af

en sådan afsikt mycket lätt komma att bero på en mer eller mindre förklarlig

missuppfattning. Andamålsenligare förefaller det att i förslaget

uppställa skillnaden emellan bref, som uteslutande rörer fångens enskilda

angelägenheter, och skrift af annat innehåll. Angående skrift af senare

slaget torde man med skäl kunna misstänka, att den är afsedd att offentliggöras,

i synnerhet om fången förut utöfvat publicistisk verksamhet.

Den ifrågasatta ändringen i hvad som i 7 § af lagen den 22 juni 1906

är stadgadt borde afse sistnämnda slags skrift, vare sig denna vore affattad

såsom bref eller icke.

Föreskriften, att tillstånd till skriftens afsändande må vägras då

dess offentliggörande finnes »olämpligt», synes likaledes vara alltför litet

vägledande och lämnande alltför stort utrymme åt olika åsikter. Skriftens

afsändande torde böra förbjudas icke blott då dess innehåll är anstötligt

eller enligt allmän lag straffbart, utan äfven då skriften, om också den

icke är af sagda beskaffenhet, dock är riktad mot bestående samfundsordning.

Det förefaller nämligen föga lämpligt, att staten lämnar den,

som undergår bestraffning för brott mot gällande lag, bistånd till bedrifvande

af agitation mot statens egna lagar och institutioner.

Skulle förslaget blifva ändradt i den af mig förordade riktning,

torde behörigheten att bestämma öfver skriftens afsändande kunna fortfarande

bibehållas åt fängelsets styresman, med skyldighet för honom att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 175.

17

i tvifvelaktiga fall hemställa frågan om afsändande! åt tillsy ningsmannen

eller, där sådan ej tinnes, åt Konungens befallningshafvande.

Lika med högsta domstolens öfriga ledamöter anser jag önskligt,

dels att den tvekan undanröjes, som möjligen kan uppstå angående förslagets

tillämplighet jämväl å sådan fånge, som undergår allenast förvandlingsstraff

i stället för ådömda böter, dels ock att de nya bestämmelserna

måtte inarbetas i lagen den 22 juni 1906.»

Ur protokollet

Erik Olander.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 139 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Majsts Nåd. Proposition N:o 115.

Utdrag af protokollet öfver justitiedeparternentsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

torsdagen den 9 april 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm.

Justitieråden: Lilienberg,

Skarstedt.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde

högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver justi tiedepartementsärenden

för den 28 sistlidne februari inhämtade utlåtande öfver upprättadt

förslag till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes

och fängelsestraffs verkställande i enrum den 22 juni 1906.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 175.

»Högsta domstolens ledamöter aro ense därom, att en ytterligare

reglering af villkoren för skrifters afsändande från fängelserna icke utgör

något ingrepp i den genom grundlag befästade tryckfriheten. Tre justitieråd

äro ock af den åsikt, att nya lagbestämmelser i sådan riktning böra

meddelas, och de två öfriga synas i allt fall icke ställa sig afvisande mot

tanken därpå. Men hvad de nya bestämmelserna borde innehålla, har inom

domstolen varit föremål för skilda meningar. Mot det remitterade lagförslaget

hafva sålunda framställts anmärkningar, Indika i flera punkter stå

i rätt skarp motsättning inbördes.

Två ledamöter af högsta domstolen hafva ansett, att de nya bestämmelserna

i ämnet icke borde, såsom i förslaget skett, inskränkas att afse

allenast skrift; alla alster af fånges arbete borde lika behandlas. Att något

behof af en ändrad lagstiftning i fråga om andra arbetsprodukter än

skrifter ej yppats, synas de båda ledamöterna dock själfva erkänna. Och

då jag icke finner förevarande anmärkning böra leda till någon ändring i

lagförslaget, kan jag åberopa mig på två andra justitieråds yttrande, att i

själfva arten af det litterära arbetet ligger en fullt giltig grund att för

detsamma uppställa särskilda regler.

1 lagförslaget är fråga blott om sådan skrift, som kan antagas vara

ämnad att, offentliggöras. Förslaget öfverlämnar åt fängelsets styresman

att bedöma, om en skrift har nämnda karaktär, och lämnar till ledning

vid bedömandet blott den anvisning, att ett offentliggörande icke får ananses

uteslutet redan därför, att skriften i fråga är affattad såsom bref.

Den sålunda uppdragna skillnaden mellan olika slag af skrifter har

icke undgått kritik. Två justitieråd hafva anmärkt, att afgörandet huruvida

eu skrift kan antagas vara ämnad att offentliggöras i många fall kan

blifva synnerligen vanskligt, t. ex. om fången visserligen ger skriften form

af enskildt bref till eu nära anförvant, men på förhand med denna öfverenskommit

att brefvet skall offentliggöras. Och ännu ett justitieråd har

yttrat, att afsikten att bereda offentlighet åt skriften kan utan svårighet

döljas och att antagandet af en sådan afsikt mycket lätt kan komma att

bero på en mer eller mindre förklarlig missuppfattning. Andamålsenligare

förefölle det denne ledamot att i förslaget uppställa skillnaden emellan

bref, som uteslutande rörer fångens enskilda angelägenheter, och skrift

af annat innehåll. Uttrycket skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras,

vore alltför sväfvande och obestämdt.

Mot hvad sålunda blifvit erinradt tillåter jag mig ställa andra inom

högsta domstolen gjorda uttalanden. Sistnämnda ledamot har själf anfört,

att annan skrift än bref, som uteslutande rörer fångens enskilda angelägenheter,

torde kunna med skäl misstänkas vara afsedd att offentliggöras.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 175.

Och å andra sidan hafva två justitieråd yttrat att bref, hvithet kan antagas

vara ämnadt att offentliggöras, icke gärna kan röra allenast fånges

enskilda angelägenheter. Af dessa uttalanden hämtar jag stöd för min

åsikt, att ifrågavarande bestämmelse i förslaget skall utan svårighet låta

sig tillämpa. Det förut berörda, inom högsta domstolen framställda exemplet

visar väl ej heller mera, än att eu skrift kan komma att offentliggöras

ehuru icke någon som helst anledning att antaga detta förefunnits. Men

när befogenheten af ett sådant antagande kan vara föremål för tvekan,

synes vara eu fråga, som ej alls beröres af exem]»let.

Det må i detta sammanhang tillåtas mig framhålla, att om styresmannen

uraktläte att, enligt lagförslagets anvisning, öfverlämna en skrift

till den högre myndigheten, skriften dock ej skulle undgå granskning

Styresmannen hade att i sådant fall själf verkställa den. Men" uppenbarligen

kan det förutsättas, att öfverlämnandet till den högre myndigheten

icke skall uteblifva i något fall, där det enligt lagförslaget bör ske.

Emellertid måste naturligtvis bestämmandet af, hvilka skrifter höra

blifva föremål för en särskild pröfning, väsentligen bero på hvad denna

Pröfning skall afse. Förslaget innehåller härom, att tillstånd till afsändande

af skrift må vägras i hvarje fall, då skriften är af anstötligt innehåll

eller dess offentliggörande eljest finnes olämpligt.

Med afseende å de om skriftens beskaffenhet sålunda nyttjade ordalag

har inom högsta domstolen erinrats, att de synas vara alltför litet vägledande

och lämnande alltför stort utrymme åt olika åsikter. Och ett justitieråd har

ansett, att skriftens afsändande borde förbjudas icke blott då dess innehåll

är anstötligt eller enligt allmän lag straffbart utan äfven om skriften,

om också den icke är af sagda beskaffenhet, dock är riktad mot bestående

samfundsordning. Det synes mig likväl, som skulle en dylik

regel alltför snäft begränsa pröfningsrätten, alltför starkt framhäfva synpunkter,

hvilka ej alltid kunna vara de ensamt afgöi’ande.

Ivå ledamöter af högsta domstolen torde hafva funnit de i det remitterade

förslaget använda uttrycken om skriftens beskaffenhet vara i och

för sig tillfredsställande, men hafva dock velat omlägga förslagets bestämmelser.

Förslaget angifver, när tillstånd till afsändande af skrift må vägras,

och utgår alltså ifrån den princip, att i allmänhet afsändande bör få

äga rum. Häremot hafva de båda justitieråden framställdt anmärkning.

Med sakens natur och motsvarande bestämmelse i 4 § i lagen den 22

juni 1906 mera förenligt syntes dem vara att uppställa såsom hufvudregel,

att skrift icke må af fången afsändas, men att medgifva, att vederbörande

myndighet, efter pröfning i hvarje fall, må lämna tillstånd därtill.

Dock borde tillika stadgas, att tillstånd aldrig får medgifvas, då

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition No T15.

21

skriften är af anstötligt innehåll eller dess offentliggörande, om sådant

skulle ifrågakomma, eljest finnes olämpligt.

Ej heller hvad sålunda anmärkts kan jag finna befogad!. Jag vill

i denna punkt fastmer instämma med de två ledamöter af högsta domstolen,

hvilka uttalat, att hvarje inskränkning i fängelsefånges rätt att själf

förskaffa sig lämpligt arbete i någon mån medför ett minskande af den nu

förefintliga skillnaden mellan de båda straffarterna fängelse och straffarbete

och att förty noga bör tillses, att i denna rätt ej göres större inskränkning

än som nödvändigt påkallas af förhållandena. Och äfven af

andra grunder torde särskild! den ifrågasatta tilläggsbestämmelsen om de

fall, då tillstånd aldrig får medgifvas, näppeligen vara att förorda. Att

låta rätten att afsända ett enskildt bref vara beroende af, huruvida brefvet

ägnar sig för offentliggörande eller icke, lärer vara att anlägga en för

frågan helt främmande synpunkt. Då vidare åtgörande!, huruvida skriften

är af anstötligt innehåll eller dess offentliggörande eljest finnes olämpligt,

måste lämna rum för en vidsträckt diskretion, förefaller det naturligare

och för den profvande myndigheten tryggare att, såsom i det

remitterade förslaget skett, låta af görandet blifva bestämmande blott för

rättighet, ej för skyldighet att vägra tillstånd. Skulle rättigheten lämnas

obegagnad i något fall, där tillstånd bort vägras, torde detta vara mindre

betänkligt än att möjligheten för fängelsefånge att vinna inkomst af sitt

arbete alltför strängt kringskäres.

Den pröfning, som skall föregå meddelandet af tillstånd till skrifts

afsändande, är enligt det remitterade förslaget anförtrodd åt tillsyningsmannen

eller, där sådan ej finnes, Konungens befallningshafvande. Högsta

domstolens ledamöter hafva, med skilda åsikter om hvad pröfningen

bör gälla, varit ense därom, att den kan verkställas af fängelsets styresman.

Två ledamöter ifrågasätta dock, att styresmannen möjligen borde

äga rätt att i tveksamma fall underställa frågan vederbörande högre myndighet;

de tre öfriga ledamöterna vilja ålägga styresmannen detta såsom

eu skyldighet.

Den inom högsta domstolen sålunda uttalade mening står i strid

med fångvårdsstyrelsens åsikt om hvad som lämpligen kan och bör öfverlåtas

åt fängelsetjänstemännen att pröfva. För fångvårdsstyrelsens uppfattning

i förevarande hänseende har jag redan vid remissen af lagförslaget

redogjort. Det är fortfarande min öfvertygelse, att denna uppfattning

är synnerligen välgrundad. Ett visst erkännande häraf ser jag ock i den

inom högsta domstolen framförda tanken, att styresmannen borde vara

pliktig att i tveksamma fall hemställa frågan om afsändande! åt tillsyni

n gs m an nen eller Konungens befallningshafvande. Och jag håller det

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kung). Maj:ts Nåd. Proposition No 115.

icke för otroligt, att en bestämmelse härom kunde blifva tillämpad i den

utsträckning, att i själfva verket den högre myndigheten finge pröfningsrätt

i nära nog samma vidd som enligt det remitterade förslaget. Men

jag har svårt att inse, att man genom att såsom ''tveksamma’ beteckna de

fall, då pröfningsrätt tillkommer den högre myndigheten, angifver dennas

kompetens mera tillfredsställande än i lagförslaget skett.

Jag vill tillägga, att då jag önskar öfverlämna pröfningen åt en

myndighet, som måste antagas äga större förutsättningar än fängelsets

styresman att i dessa grannlaga frågor förfara med nödig urskilning och

takt, icke minst hänsyn till fångens intressen varit för mig bestämmande.

I redaktionellt afseende har af tre justitieråd anmärkts, att tvekan

möjligen kan uppstå, huruvida den nya lagen blir tillämplig å fånge, som

undergår allenast fängelse, hvartill ådömda böter förvandlats. Att förslaget

i förevarande hänseende är otydligt, kan jag dock ej medgifva.

Om sådan fånge stadgas i 8 § af lagen den 22 juni 1906, och där hänvisas

i fråga om fångens rätt att afsända bref till hvad i sådant afseende

är i 7 § stadgadt. I)å nu lagförslaget lämnar 7 § formellt orubbad, synes

mig redan häraf klart, att lagförslaget ej rörer sådan fånge, som omtalas

i 8 §. Och hvarje tvekan härom lärer i allt fall vara undanröjd

genom lagförslagets ingress, hvari de nya bestämmelsernas tillämpning

uttryckligen begränsas till sådan fånge, som i 7 § sägs.

Två justitieråd synas hafva funnit förslaget tydligt i sistberörda afseende,

men de påpeka, att någon jämkning i 8 § bör ske, såvida de olika

slag af fångar, hvilka omtalas i 7 och 8 §§, skola, äfven om förslaget upphöjas

till lag, blifva liksom hittills underkastade enahanda regler i fråga

om rätten att afsända bref. Jag torde härvid få erinra, att hvad som gjort

nya lagbestämmelser önskvärda äro de missförhållanden, hvartill fånges

rätt att själf förskaffa sig arbete gifvit upphof. Att låta de nya bestämmelserna

ingripa i andra delar af lagen den 22 juni 1906 än de som afse

fånge, hvilken äger dylik rätt, synes mig då opåkallad^

Ett skäl, hvarför det remitterade förslaget erhållit formen af en fristående

lag, är ock härmed angifvet. I öfrigt hänvisar jag beträffande

denna redaktionsfråga till mitt yttrande vid remissen af lagförslaget; och

jag har ej kunnat öfvertygas om, att ett inarbetande af de nya bestämmelserna

i lagen den 22 juni 1906 vore att föredraga framför det af

mig valda sättet för deras meddelande.

Enligt min mening böra alltså de inom högsta domstolen framställda

anmärkningarna ej föranleda ändring i det remitterade förslaget. Uttrycket

''ehvad skriften är att anse såsom bref eller ej’ torde dock böra utbytas

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 175.

23

mot ''ehvad skriften är affattad såsom bref eller ej’. Jag hemställer, att

förslaget, med allenast denna jämkning i ordalagen, måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

»

Justitierådet Skarstedt yttrade:

»Ehuru jag delar de betänkligheter, Indika inom högsta domstolen

uttalats med hänsyn till svårigheterna vid utöfvande af den pröfningsrätt,

som enligt förslaget skall i olika hänseenden tillkomma olika myndigheter,

anser jag mig likväl böra biträda föredragandens hemställan».

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes Hans Maj:t Konungen med bifall härtill

förordna, att till Riksdagen skulle åt låtas nådig

proposition af den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet

Lennart Berglöf.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1908:165 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelse a1 i texten