Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse af 2 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907

1909-03-19 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1909:120, Med förslag till lag angående ändrad lydelse af 2 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

1

N:o 120.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse af 2 kap. 3 § i lagen om

nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907; gifven

Stockholms slott den 19 mars 1909.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse

af 2 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sand. 1. Afd. 83 Höft. (N:o 120).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 2 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till

fast egendom den 14 juni 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån

än som öfverensstämmer med hvad här nedan i 9, 27, 28, 33—37 och

39 §§ stadgas förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten rätt att frånträda

aftalet förre arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett, vare det

utan verkan.

Hvad nu stadgats må dock ej utgöra hinder att vid upplåtelse af

jord å arrende för kronans räkning arrendatorn tillförbindes att, mot

skälig nedsättning i arrendeafgiften samt skadestånd, afstå till fastigheten

hörande område, där sådant af kronan påfordras antingen för allmänt

ändamål, för hvars tillgodoseende enligt gällande författning enskild man,

menighet eller inrättning kan förpliktas afstå jord eller lägenhet, eller ock

för undersökning eller tillgodogörande af mineralfyndighet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

3

Protokoll öfver justitiedeparternentsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 22 januari 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson:

»Enligt 3 § i 2 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom

den 14 juni 1907 äger den, som till annan upplåter jord på arrende, ej i

vidare mån än i samma § angifves förbehålla sig eller annan ägare af

fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut; och skall, om

sådant förbehåll skett, detsamma vara utan verkan. Det förbud, som i

detta stadgande innehålles, måste gifvetvis anses gälla äfven förbehåll om

frånträdande af allenast en del af fastigheten.

Den inskränkning i aftalsfriheten, som sålunda stadgats, har uppenbarligen

tillkommit i syfte att ej den i nämnda lag till arrendatorns tryg
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

gande lämnade föreskriften om utsättande af bestämd arrendetid skall

kunna göras illusorisk. Emellertid har af särskilda skäl funnits ömkligt,

att berörda regel må i två olika afseende lida undantag, när fråga är om

utarrendering af kronans jord. Dessa undantag synas äfven kunna genomföras

utan att arrendatorernas berättigade intressen bringas i fara. Och

jag anhåller fördenskull att nu få påkalla Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

för denna fråga.

Enligt nyttjanderättslagen är kronan såsom upplåtare af nyttjanderätt

i allmänhet likställd med enskild jordägare. Lagberedningen har i

sina motiv till ifrågavarande lag framhållit, att det ligger i sakens natur,

att kronan, när den till enskilda träder i rättsförhållande af privaträttslig

art, också är underkastad de för sådana förhållanden gällande normer och

att sålunda icke heller kronan vid upplåtelse af nyttjanderätt till kronojord

är fritagen från att efterkomma de tvingande föreskrifter, hvilka för

dylika upplåtelser äro meddelade. Det torde icke kunna bestridas att

denna princip i allmänhet bör upprätthållas. Att emellertid särskilda omständigheter

kunna och böra föranleda att till förmån för kronan undantag

stadgas från lagens bestämmelser, har redan af lagberedningen medgifvits;

och har äfven enligt beredningens förslag ett sådant undantag,

nämligen i fråga om begränsningen af tiden för nyttjanderätts bestånd,

införts i lagens 1 kap. 8 §.

Af hvad jag kommer att anföra lärer Eders Kungl. Maj:t finna, att

jämväl i nu förevarande båda fall sådana särskilda omständigheter föreligga.

Den 4 sistlidne december anmälde jag inför Eders Kungl. Maj:t ett.

inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse af

vissa paragrafer i grufvestadgan, hvilket lagförslag då blef för utlåtande

remitteradt till högsta domstolen. Innebörden i detta förslag är, att rätten

till inmutning upphäfves å annan kronojord än sådan, som innehafves under

ständig besittningsrätt eller är till boställe anslagen, således bland annat

å kronojord, som är för kronans räkning utarrenderad. Såsom vid

berörda tillfälle af mig yttrades borde inga civilrättsliga regler i fråga om

bearbetandet af förut inmutbara mineralfyndigheter å dylik kronojord vidare

meddelas, utan borde kronan i egenskap af jordägare äga att öfver

sådana fyndigheter förfoga på samma sätt som öfver andra mineralfyndigheter.

1 afsikt att uppmuntra till eftersökande och bearbetande af förstnämnda

slag af mineralfyndigheter borde emellertid gifvas allmängiltiga

regler, huru viss rätt till undersökning och tillgodogörande af dylika fyndigheter

skulle kunna af en hvar vinnas; och anmälde jag tillika ett inom

justitiedepartementet utarbetadt förslag till sådana regler.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

Då följaktligen enligt de anmälda förslagen rätten att å kronans utarrenderade

jord upptaga mineralfyndigheter icke vidare skall vara i civillag

bestämd, synes ej heller lämpligt att i den för sådan lags stiftande föreskrifna

ordning reglera skyldigheten för arrendatorn att afstå mark för fyndighets

bearbetning. För att möjligheten för kronan att tillgodogöra sig mineralfyndighet,

som under arrendetiden upptäckts, eller att upplåta rätt till

bearbetande af dylik fyndighet icke skall blifva beroende endast af arrendatorns

goda vilja lärer alltså vid utarrendering af kronoegendom böra

göras det förbehåll, att arrendatorn skall vara skyldig att före arrendetidens

slut afstå den del åt egendomen, som erfordras för undersökning eller tillgodogörande

af mineralfyndighet. Såsom af det förut sagda framgår, torde

emellertid förstnämnda § i nyttjanderättslagen innefatta förbud mot intagande

i arrendeaftal af sådant förbehåll. Och samma § bör följaktligen

ändras så, att förbud i nu förevarande afseende icke vidare gäller kronoarrende.

Då afsikten med antydda lagändring alltså är, att arrendatorn skall

kunna genom aftal tillförbindas en skyldighet, motsvarande den som på

grund af gällande lagbestämmelser nu åligger honom och som fortfarande

skall åligga arrendator af enskild jord, torde vara tydligt, att denna ändring

icke kan anses innebära vare sig något verkligt afsteg från principen

om likställighet mellan kronan och enskilda jordägare eller något åsidosättande

af ett arrendatorns berättigade intresse.

Hvad nu sagts har sin fulla giltighet endast när fråga är om sådana

mineralfyndigheter, som, då de finnas å enskild jord, äro föremål för inmutning

eller som i allt fall äro af den art, att beträffande deras tillgodogörande

å kronojord de tillärnade mot inmutningslagstiftningen svarande

reglerna äga tillämpning. Såsom mineralfyndigheter af sist angifna slag

— hvilken sålunda skulle få af en hvar tillgodogöras å kronojord, men ej

å annan mark — äro för närvarande påtänkta allenast de som innehålla

apatit eller magnesit. Men tydligen kan sättas i fråga, om ej äfven andra,

nu ej inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord, exempelvis marmorfyndigheter,

böra på enahanda eller något motsvarande sätt göras tillgängliga

för den enskilda företagsamheten. Med hänsyn härtill och för att undgå

alltför tyngande detaljbestämmelser lärer det ifrågasatta undantagsstadgandet

lämpligen böra affattas så, att det kommer att afse alla slag af mineralfyndigheter.

Jag öfvergår nu till en redogörelse för den ytterligare ändring, som,

efter hvad jag redan antyd t, lärer böra i förevarande lagrum vidtagas.

Enligt de i nådiga kungörelsen den 10 november 1882 stadgade grunder

för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner skulle arrendator vara för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

bunden att, där sådant för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar fordrades,

afstå arrenderad kronoegendom tillhörig mark mot åtnjutande af

minskning i arrendeafgiften. I anledning af nyttjanderättslagens tillkomst

fanns nödigt vidtaga vissa ändringar i dessa grunder, och blef i de under

nästlidet år antagna förändrade grunderna nyssnämnda bestämmelse icke

upptagen af den anledning, att den stode i strid med ifrågavarande § i

nyttjanderättslagen.

I det yttrande, som af chefen för jordbruksdepartementet afgafs vid

behandlingen i statsrådet af förslag till de sålunda förändrade grunderna,

framhölls, att det gifvetvis skulle vara nödigt vidtaga ändring i nyttjanderättslagen

i ändamål att kunna bibehålla bestämmelsen om arrendatorns

ifrågavarande skyldighet, därest all möjlighet saknades att på annat sätt

aflägsna det hinder för genomförande af allmännyttigt företag, som kunde

uppstå genom uppställandet af orimliga fordringar från en kronoarrendators

sida. Så syntes emellertid departementschefen icke vara fallet. Gällande

expropriationsförordning syntes nämligen böra tolkas så, att hinder

ej mötte att tillgripa expropriationsförfarandet mot en kronoarrendator,

som ej kunde förmås till uppgörelse på skäliga villkor. Vore denna tolkning

riktig, hvilket departementschefen förutsatte, ansåge han från förevarande

synpunkt vara tillräckligt sörjdt för det allmännas intresse.

Äfven om den sålunda förutsatta tolkningen må anses riktig, torde

det dock ej vara alldeles uteslutet, att vid tillämpning i praxis af expropriationsförordningen

en annan åsikt kan göra sig gällande. Men, oafsedt

detta, synes näppeligen vara riktigt, att kronan icke skall kunna i annan

ordning än genom ett ofta besvärligt och kostsamt expropriationsförfarande

återbekomma förfoganderätten öfver sin egen jord, där så för tillgodoseende

af ett allmänt behof kan finnas nödigt. Det torde ligga i sakens natur,

att staten bör kunna använda sin jord företrädesvis för dylikt ändamål.

Då nu såsom ofvan utvecklats en ändring af stadgandet i 2 kap. 3 §

nyttjanderättslagen ur annan synpunkt måste företagas, har jag följaktligen

ansett mig böra i sammanhang härmed föreslå, att i stadgandet införes

undantag jämväl i den riktning att vid arrende af jord för kronans räkning

förbehåll må kunna ske om skyldighet för arrendatorn att afstå

mark för allmänt behof.

Någon befogad invändning synes icke kunna göras mot den undantagsställning,

som sålunda skulle beredas kronan i förhållandet till dess

arrendatorer. Andra arrendatorer äro ju, jämlikt expropriationsförordningen,

underkastade en skyldighet, motsvarande den, som på grund af ifrågasatta

bestämmelsen skulle kunna kronoarrendatorerna åläggas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu yttrat har jag låtit inom

justitiedepartementet utarbeta förslag till lag angående ändrad lydelse af

2 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni

1907.»

Sedan föredraganden härefter uppläst ifrågavarande lagförslag, af den

lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, hemställde han, att högsta domstolens

utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Carl Stålhammar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 2 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till

fast egendom den 14 juni 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån

än som öfverensstämmer med hvad här nedan i 9, 27, 28, 33 — 37 och

39 §§ stadgas förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten rätt att frånträda

aftalet före arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett, vare det

utan verkan.

Hvad nu stadgats må dock ej utgöra hinder att vid utarrendering

af jord för kronans räkning arrendatorn tillförbindes att afstå till fastigheten

hörande mark, där sådant antingen för tillgodoseende af allmänt

behof eller för undersökning eller tillgodogörande af mineralfyndighet å

kronans vägnar påfordras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

9

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol torsdagen den 28 januari 1909.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråd en: Billing,

Silverstolpe,

friherre Marks von Wurtemberg,

Bergman,

Gullstrand.

Assessor Appelberg företedde vidare utdrag af protokollet öfver

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 22 januari 1909, utvisande, att Kungl. Maj:t föreskrifvit, att, för det

ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, högsta domstolens utlåtande

skulle inhämtas öfver upprättadt förslag till lag angående ändrad lydelse

af 2 kap. 3 § i lagen om njdtjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Förslaget föredrogs och är detsamma bilagdt detta protokoll.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Att från bestämmelsen i 2 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till

fast egendom den 14 juni 1907 undantag föreslagits för det fall att

fråga är om afträdande af utarrenderad kronojord för tillgodoseende af

allmänt behof beror enligt föredragande departementschefens yttrande på

tvenne omständigheter. Dels skulle nämligen, äfven om enligt en riktig

tolkning af förordningen om jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof den 14 april 1866 hinder ej mötte att i sådant fall tillgripa exproBih.

till Riksd. Prof. 11)09. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

priationsförfarande mot en kronoarrendator, vid tillämpning i praxis af

samma förordning en annan åsikt härutinnan kunna göra sig gällande, och

dels syntes det näppeligen vara riktigt, att kronan icke skulle kunna i annan

ordning än genom ett ofta besvärligt och kostsamt expropriationsförfarande

återbekomma förfoganderätten öfver sin egen jord, där sådant kunde

finnas nödigt för tillgodoseende af ett allmänt behof.

Vikten af den förra utaf de sålunda angifna synpunkterna måste

desto hellre vinna erkännande, som ej mindre affattningen af expropriationsförordningen

än ock förarbetena till de förändringar, som genom förordningen

den 27 november 1854 vidtogos i då gällande bestämmelser

i ämnet, synas gifva starkt stöd åt den tolkning af förstnämnda förordning,

enligt hvilken — såvidt fråga ej är allenast om utläggande af elektriska

ledningstrådar — expropriationsförfarande emot en nyttjanderättshafvare

ej må äga rum i annat fall, än då äganderätten afstås.

Om emellertid ur denna synpunkt en lagändring är af behofvet påkallad,

torde den helst böra gå ut på ett förtydligande af expropriation sförordningen

eller ett tillägg till denna förordning.

Att en kronoarrendator, som för tillgodoseende af allmänt behof

nödgas afstå nyttjanderätten till någon del af det arrenderade området,

bör komma i åtnjutande af full godtgörelse härför, lärer vara obestridligt.

Det synes endast vara med rätt och billighet öfverensstämmande, att han

i detta hänseende likställes med arrendator af enskild jord, som enligt

expropriationsförordningen afstås. Men detta mål lärer lämpligast nås på

det sätt, att jämväl i fråga om kronoarrendatorn expropriationsförfarandet

anlitas; och det synes med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke denna

utväg äfven kan antagas i det hela leda till besparing af tid och kostnader,

då nämligen ett stort antal rättegångar torde vara att motse, därest,

såsom med förslagets utgångspunkt skulle inträffa, skadeståndsfrågans pröfning

tillhörde allmän domstol. En föreskrift om expropriationsförfarandets

tillämpning i förevarande fall medför dessutom den ej alldeles oviktiga

fördelen, att i det hänseende, hvarom nu är fråga, kronan icke såsom enligt

förslaget torde blifva fallet, koinine att stå maktlös gent emot dem,

till hvilka kronoarrenden upplåtits under tiden mellan den 1 januari 1908

och den tidpunkt, då förslagets bestämmelser kunde komma att träda

i kraft.

Skall en ändring i nu antydda syfte vidtagas i expropriationslagstiftningen,

torde emellertid den erforderliga nya bestämmelsen böra icke

allenast gälla den, som under nyttjanderätt innehar kronojord, utan afse

att gent emot nyttjanderättshafvare i allmänhet — under hvilket uttryck

i detta sammanhang liksom i gällande expropriationsförordning torde komma

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

att inbegripas äfven innehafvare af servitutsrätt — genomföra tillämpning

af expropriationsförfarandet, när detta icke kommer till användning för

själfva den nyttjade markens förvärfvande från ägaren.

Härigenom beredes utväg för äfven annan jordägare än kronan —

exempelvis stad eller annan kommun — att för allmännyttigt ändamål

återtaga ett under nyttjanderätt upplåtet område, något som mången gång

lärer kunna finnas behöfligt men, såsom ofvan antydts, icke torde vara

möjligt enligt nu gällande lagstiftning och ej heller skulle möjliggöras

genom det framlagda förslaget.

Därest emellertid nu ifrågasatta ändringar i expropriationslagstiftningen

skulle anses möta betänklighet och den i förslaget valda utvägen

för ändamålets uppnående föredragas, synes mot förslaget i dess nu berörda

del böra erinras, att det allmänna behof, för hvars tillgodoseende

kronoarrendator må aftalsvis tillförbindas att afstå område, tydligen icke

bör få vara af annan beskaffenhet, än att enligt gällande expropriationslagstiftning

enskild man, menighet eller inrättning skulle kunna förpliktas

att för detsamma afträda jord eller lägenhet. Och vidare synes böra framhållas,

att syftet med de bestämmelser af tvingande natur, som nu förekomma

i 2 kap. 3 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, skulle

mer än nödigt åsidosättas, därest icke arrendator, som nödgades afstå någon

del af det arrenderade området, ägde ovillkorlig rätt till skälig nedsättning

i arrendeafgiften äfvensom ersättning för intrång och annan skada,

som genom afträdandet tillskyndades honom. Dylik ovillkorlig rätt torde

alltså, därest ändring i åsyftad riktning skall äga rum i nyttjanderättslagen,

böra i själfva lagen tillförsäkras arrendatorn.

Hvad förslaget innehåller angående förbehåll om skyldighet för

kronoarrendator att för beredande af tillfälle till undersökning eller tillgodogörande

af mineralfyndighet afträda arrenderadt område, föranleder

den erinran, att dylikt förbehåll ej torde böra få äga rum i afseende å andra

mineralfyndigheter än dem, som enligt nu gällande bestämmelser i grufvestadgan

äro inmutningsbara. Att, såsom förslaget innebär, medgifva förbehåll

rörande mineralfyndigheter i allmänhet torde näppeligen vara lämpligt.

Innebörden af uttrycket »mineralfyndighet» är synnerligen oviss; och

skulle, såsom tänkbart är, därunder komma att inbegripas bergarter sådana

som granit eller gneis, skulle detta tydligen medföra en alltför långt gående

osäkerhet i arrendator^ ställning och den likställighet mellan kronan

och annan jordägare som i allmänhet gäller enligt nyttjanderättslagen,

onödigt rubbas.

Hvad nyss blifvit anfördt i fråga om behöfligheten af ett lagstadgande

om ovillkorlig rätt för kronoarrendator, som på grund af förbehåll

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

nödgas afstå område för allmännyttigt ändamål, att njuta nedsättning i

arrendet och ersättning för skada och intrång äger uppenbarligen tillämpning

äfven i det fall att, enligt förslagets bestämmelser, område afstås för

undersökning eller tillgodogörande af raineralfyndighet.»

Ur protokollet

Erik Öländer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

13 ‘

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 19 mars 1909,

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden Albert Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Justitieråden: Ramstedt,

Améen.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson högsta

domstolens genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 22 januari 1909 inhämtade utlåtande öfver upprättadt förslag till lag

angående ändrad lydelse af 2 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni 1907.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande

departementschefen vidare:

»Högsta domstolen har funnit den tolkning af expropriationsförordningen

ingalunda vara utesluten, att — såvidt fråga ej är allenast om

utläggande af elektriska ledningstrådar — expropriationsförfarande icke

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

må äga rum mot kronoarrendator. Och den förmodan om lagskipningens

ståndpunkt i förevarande hänseende, som jag vid remissen af lagförslaget

uttalade, har sålunda vunnit bekräftelse. Men domstolen har ansett den

lagändring, som ur denna synpunkt må vara af behofvet påkallad, helst

böra gå ut på ett förtydligande af eller ett tillägg till nämnda förordning.

Enligt min mening tala dock öfvervägande skäl för det sätt att lösa

frågan, som ligger till grund för det remitterade förslaget.

Principiellt sedt måste det framstå såsom egendomligt, att kronan,

hvars jord väl bör i främsta rummet finnas till användning för de samhälleliga

behofvens tillgodoseende, icke skall kunna för allmännyttigt

ändamål disponera utarrenderad kronojord utan att nödgas tillgripa den

undantagsväg, som expropriationsinstitutet innebär. Och äfven ur ren

lämplighetssynpunkt finner jag, af grunder som jag nu skall angifva, lagförslaget

äga företräde framför den af högsta domstolen anvisade vägen.

Såväl expropriationsförordningens affattning som den praxis, hvilken

i fråga om ersättningsbeloppens beräknande utbildat sig, föranleda naturligen

ofta den, mot hvilken yrkande om jords afstående väckes, att ställa

sina anspråk högre än skäligt. Att parterna vid expropriation komma till

enighet i ersättningsfrågorna, lärer fördenskull vara sällsynt, så mycket

förklarligare som ju kostnaderna för expropriationsförfarandet skola gäldas

af den, som sökt expropriationen. Hänvisas alltså kronan att, i brist af

godvillig öfverenskommelse med sin arrendator, anlita expropriationsförfarande,

torde säkerligen sådan öfverenskommelse i regel uteblifva och

kronan få vidkännas, utom höga ersättningsbelopp, jämväl de ej obetydliga

kostnac|erna för själfva expropriationsärendet.

A andra sidan har den hittills vunna erfarenheten icke lämnat något

stöd för högsta domstolens åsikt, att ett stort antal rättegångar skulle vara

att motse, därest, såsom med förslagets ståndpunkt skulle inträffa, ersättningsfrågans

pröfning tillhörde allmän domstol. Det har tvärtom visat

sig, att då kronan med stöd af bestämmelse i tidigare ingångna arrendekontrakt

påyrkat återbekomma utarrenderad jord, i allmänhet uppgörelse

i godo kunnat träffas med arrendatorn. De fall, i hvilka man nödgas låta

frågan gå till rättegång, hafva varit ytterst sällsynta. Förklaringen härtill

torde vara att söka däri, att jordens afträdande framstått för arrendatorn

såsom fullgörandet af en kontraktsenlig förbindelse och att en oskälig

vägran å hans sida kunnat föranleda, att kostnaderna för en rättegång

koinme att drabba honom,

Hvad nu anförts torde visa, att från kronans synpunkt den lösning

af föreliggande fråga, som förslaget anvisar, är att föredraga framför den

af högsta domstolen antydda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 120.

Det kan emellertid med allt fog ifrågasättas, om icke äfven arrendatorernas

eget välförstådda intresse bättre tillgodoses genom förslaget.

Enligt nu gällande grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner

skola dessa i allmänhet utarrenderas på tjugu år, en tid som

torde betydligt öfverstiga den för arrende af enskild jord i genomsnitt

vanliga, och som synes vara så lång att det i regel torde vara omöjligt att

vid utarrendering^! förutse, om egendomen eller någon del däraf kan före

arrendetidens slut behöfva tagas i anspråk för något allmänt behof. Ställes

nu kronan alltför ogynnsamt med afseende å möjligheten att före arrendetidens

utgång återbekomma utarrenderad jord synes det icke oantagligt, att kronan

af skyldiga ekonomiska hänsyn komme att fastställa arrendeperioderna betydligt

kortare än hittils varit fallet. Den osäkerhet i arrendatorernas

ställning, som häraf blefve en följd, skulle för visso vara för dem menligare

än den af förslagets bestämmelser förorsakade.

Att, på sätt af högsta domstolen påpekats, annan jordägare än kronan

lämpligen bör sättas i tillfälle att genom expropriation återtaga ett

under nyttjanderätt upplåtet område, vill jag ingalunda förneka. Men frågan

härom synes mig böra behandlas i samband med den allmänna revision

af expropriationslagstiftningen, hvarå för närvarande arbete pågår genom

särskilt för detta ändamål tillsatt kommitté. Därest den blifvande

lagstiftningen, såsom antagligt är, kommer att i allmänhet tillåta expropriationsförfarande

mot nyttjanderättshafvare äfven när detta ej behöfver

användas för själfva markens förvärfvande från ägaren, finnes uppenbarligen

ingen anledning att då från denna tillåtelse göra undantag för det

fall, att jordägaren är kronan. Val torde, därest tillika förevarande förslag

varder upphöjdt till lag, kronan i regeln komma att lämna expropriationsrätten

obegagnad. Men i fråga om de kronoarrenden, hvilka upplåtits

under tiden mellan den 1 januari 1908 och den tidpunkt, då förslagets

bestämmelser träda i kraft, skall, såsom ock af högsta domstolen framhållits,

nämnda rätt kunna blifva af verklig betydelse.

Om jag sålunda finner grundtanken i förslaget, såvidt rörer jords

afstående för allmänt behof, icke böra öfvergifvas, anser jag mig åter böra

tillstyrka att, i enlighet med hvad högsta domstolen erinrat, förslaget fullständigas

med föreskrifter såväl angående behofvets närmare beskaffenhet

som i fråga om arrendatorns rätt till nedsättning i arrendeafgifter och till

skadestånd.

Att, såsom högsta domstolen anmärkt, arrendatorn bör tillförsäkras

sådan rätt jämväl när jords afträdande erfordras för undersökning eller

tillgodogörande af mineralfyndighet, är jag ock villig medgifva. Däremot

kan jag ej finna tillrådligt att, på sätt högsta domstolen beträffande lag
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

förslaget i denna del förordat, inskänka förslagets räckvidd till allenast

sådana mineralfyndigheter, som enligt nu gällande bestämmelser i grufvestadgan

äro inmutningsbara. För det praktiska lifvet torde innebörden af

ordet mineralfyndighet vara tillräckligt klar. Jag vill häi''vid tillika erinra,

att ju lagförslaget afser ej att fastslå något visst rättsförhållande utan endast

att inom gränser, som i alla händelser måste anses ganska trånga,

lämna kronan aftalsfrihet i förhållande till sina arrendatorer, en aftalsfrihet

hvars begagnande i större eller mindre omfattning kommer att bero på

Riksdagens afgörande. Det rubbande af likställigheten mellan kronoarrendatorer

och andra arrendatorer, som en bestämmelse af den föreslagna omfattningen

onekligen innebär, torde icke sakna sitt berättigande. Om nämligen

ur nationalekonomisk synpunkt skulle finnas förmånligt att enligt

regler, motsvarande de nu påtänkta, uppmuntra den enskilda företagsamheten

att ägna sig åt bearbetande äfven af andra mineralfyndigheter än

de nu inmutbara, synes näppeligen vara försvarligt att hinder för sådana

bestämmelsers utfärdande, så vidt gäller utarrenderad kronojord, skall möta

enbart på grund af hänsyn till kronans arrendatorer. Dessa hänsyn torde

ju i själfva verket kunna tillgodoses lika väl genom att arrendatorn tillerkännes

rätt till full ersättning för den mistade jorden. Framhållas bör

ock, att redan nu består i detta hänseende en skillnad emellan arrendatorer

af kronojord och af annan jord så till vida, att, där fyndighet af apatit

eller magnesit upptäckes å kronojord, arrendatorn är jämlikt inmutningsreglerna

skyldig afstå för fyndighetens bearbetande behöflig mark,

under det sådan skyldighet ej föreligger, då fråga är om enskild jord.

I enlighet med hvad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet

omarbeta förslaget, därvid äfven några smärre redaktionella jämkningar

vidtagits».

Föredraganden uppläste härefter lagförslaget i dess omarbetade skick

samt hemställde, att det sålunda upplästa förslaget måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde i denna föredragandens hemställan;
och

täcktes Hans Maj:t Konungen, med bifall härtill,

förordna att till Riksdagen skall aflåtas nådig proposition

af den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Stockholm 1909. Kungl Boktryokeriet, P. A. Norstedt A Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.