Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående emissionsbanker

1909-03-26 · 49 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 49 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1909:136, Med förslag till lag angående emissionsbanker

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 136.

1

N:o 136.

Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående emissionsbanker; gifven Stockholms slott den

26 mars 1909.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen

föreslå Riksdagen att antaga härvid bifogade förslag till lag angående

emissionsbanker.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

GUSTAF.

Carl Sivartz.

Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Åfd. 97 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Förslag

till

Lag

angående emissionsbanker.

1 §•

Med emissionsbank förstås i denna lag aktiebolag, som har till

ändamål att, jämte drifvande af bankrörelse, medverka vid bildande

och ombildande af aktiebolag för ekonomisk verksamhet.

2 §•

Hvad angående bankaktiebolag finnes stadgadt skall gälla till

efterrättelse för emissionsbank, dock med de afvikelser, som föranledas

af bestämmelserna i denna lag.

3 §•

De, som vilja stifta emissionsbank, skola med bifogande af fullständig

bolagsordning, därom göra ansökning hos Konungen.

Finnes sådant bankbolag vara för landet nyttigt, pröfvar Konungen

bolagsordningens öfverensstämmelse med denna lag samt lag och författningar

i öfrigt, så ock om och i hvad mån därutöfver, med hänsyn

till vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse, särskilda bestämmelser

må erfordras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

3

4 §•

Stiftare af emissionsbank liksom delägare däri skola vara bankaktiebolag

eller solidariska bankbolag och till antalet minst fyra.

5 §•

Emissionsbank skall i firman begagna ordet emissionsbank; och

skall firman tillika utmärka bolagets egenskap af aktiebolag.

6 §•

Emissionsbanks grundfond skall utgöra minst åtta millioner kronor.

Ej må någon äga del i emissionsbank till högre belopp än som

motsvarar en tredjedel af dess grundfond.

7 §•

Af den behållna årliga vinsten skola minst tjugufem procent afsättas

för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till

ett belopp motsvarande grundfonden, må vidare afsättning till reservfonden

kunna upphöra; nedgår reservfonden under detta belopp, skall

afsättning till fonden ånyo vidtaga.

8 §•

Emissionsbanks styrelse utses bland delägarne i de bolag, som

äro aktieägare i emissionsbanken.

9 §■

Emissionsbank må ej mottaga penningar å sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning.

Å annan räkning än avistaräkning må penningar icke mottagas

i mindre poster än tiotusen kronor.

Ej må de hos banken å allmänna bankräkningar insatta medel

vid någon tidpunkt tillhopa öfverstiga sammanlagda beloppet af grundfonden

och reservfonden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 136.

10 §.

Hvad i 24 § i lagen angående bankaktiebolag finnes stadgadt

om förbud för sådant bolag att drifva handel med annat än guld,

växlar och räntebärande papper utgör ej hinder för emissionsbank vare

sig att köpa och sälja aktier eller att, i den mån sådant står i samband

med det för sådan bank i 1 § angifna ändamål, förvärfva och

afyttra annan egendom.

Emissionsbank må icke förvärfva egen aktie.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 136.

5

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31

december 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde härefter.

Jag tillåter mig härmed att för Eders Kungl. Maj:t anmäla frågan

om särskild lagstiftning rörande s. k. emissionsbanker. Frågan härom

är icke ny. Redan år 1902 förelåg ett i sådant afseende utarbetadt

lagförslag. Angående detta förslag, hvilket framlades af den år 1901

tillsatta kommitté med uppdrag att afgifva yttrande och förslag beträffande

vissa frågor rörande den för enskilda bankinrättningar gällande

lagstiftning, anförde kommittén följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Enligt de för såväl enskilda banker som för bankaktiebolag gällande

författningar vore det bank förbjudet drifva handel med aktier.

Handel med dylika papper vore sålunda förbehållen enskilda personer

eller inrättningar, hvilka icke, likasom bankerna, stode under det allmännas

kontroll. Kommittén både icke kunnat undgå att finna såsom

en brist i lagstiftningen frånvaron af alla bestämmelser till reglerande

af dylik handel. Att en med tillräckligt kapital utrustad, på lämpligt

sätt organiserad och under offentlig kontroll ställd aktieemissionsanstalt

skulle, med den fackkunskap rörande industriella företags ekonomiska

bärighet och andra hithörande förhållandén, öfver hvilken en sådan

inrättning måste antagas komma att förfoga, varda till nytta för industrien,

syntes kommittén obestridligt. Men att utan vidare upphäfva

gällande *'' förbud för bankerna att drifva handel med aktier ansåge

kommittén ingalunda tillrådligt. Hvad i denna fråga borde göras

syntes kommittén vara, att lagstadganden meddelades rörande en ny

banktyp, hvilken skulle äga att, under aktiebolagsformen, jämte drifvande

af bankrörelse, idka handel med aktier. Beträffande de fordringar,

lagstiftningen borde uppställa på dylika bankaktiebolag, läge det i

sakens natur, att dessa bolag i anseende till den risk, som vore med

aktieemissionsrörelse förenad, borde utrustas med grundkapital, vida

öfverstigande det, som kunde anses tillräckligt för de vanliga bankerna.

Såsom minimigrundfond för dessa bolag ville kommittén föreslå 3 miljoner

kronor. För ifrågavarande bolag borde härförutom, enligt kommitténs

åsikt, gälla, att bolagets inlåning från allmänheten strängt begränsades

och bestämdes till högst sammanlagda beloppet af bolagets

egna fonder, samt att bolaget skulle vara skyldigt att i firman begagna

viss, från de vanliga bankerna skiljaktig benämning. I sådant hänseende

föreslog kommittén ordet industriförlagsbank. I öfrigt skulle för

dessa banker gälla de för bankaktiebolag i allmänhet meddelade stadganden.

Och framlade kommittén ett i enlighet med dessa uttalanden

affattadt förslag till lag angående industriförlagsbanker.

Öfver detta förslag liksom andra af kommittén utarbetade lagförslag

inhämtades högsta domstolens yttrande.

Vid tillstyrkandet den 13 mars 1903 af Kungl. Maj:ts proposition

till samma års Riksdag angående, förutom andra lagförslag, förslag till

lag angående industriförlagsbanker anförde dåvarande chefen för finansdepartementet

beträffande nämnda yttrande följande.

Endast en af högsta domstolens i lagförslagets granskning: deltagande

ledamöter hade lämnat förslaget utan anmärkning, de öfriga

ledamöterna hade helt och hållet afstyrkt detsamma. Det hade därvid

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.

uttalats, att det syntes betänkligt, att med handel med aktier, hvilken

rörelse vore af synnerligen riskabel natur, förenades rättighet till bankmässig

penninginlåning och att förty, därest en sådan inlåning icke

kunde helt och hållet förmenas dem, som drefve aktiehandel, staten

åtminstone icke borde åt någon af dessa, åt aktiebolag lika litet som

åt andra bolag eller enskilda personer, genom koncessions meddelande

förläna skenet af offentlig rekommendation. Genom den föreslagna begränsningen

af inlåningen från allmänheten blefve insättarnas säkerhet

icke tryggad, då med fonderna skulle ansvaras icke blott för de från

allmänheten inlånade beloppen utan ock för bankens öfriga förbindelser;

och för dessa senare vore ingen gräns uppställd, utan skulle det stå

industriförlagsbankerna öppet att från annan penninginrättning inlåna

hvilket belopp som helst, hvarigenom i industriförlagsbankernas äfventyrliga

rörelse kunde komma att indragas äfven de medel, som af allmänheten

anförtrotts åt andra banker. Faran häraf blefve så mycket

större, om två banker stadigt samverkade på det sätt, att den ena

under formen af industriförlagsbank drefve aktiehandeln och den andra

med vanlig banktyp hade till uppgift att vara den förras förläggare.

I hvarje fall borde grundfondens minimikapital vida öfverstiga det föreslagna

beloppet.

Därefter fortsatte departementschefen, att han, utan att vilja frånkänna

de inom högsta domstolen sålunda uttalade betänkligheter ett

visst berättigande, icke kunde annat än dela kommitténs uppfattning

om önskvärdheten af en lagstiftning för emissionsbanker. Verksamhet

af det slag, utlandets emissionsbanker bedrefve, vore hos oss hänvisad

till den rent privata företagsamheten och undandroge sig därigenom all

kontroll, äfven den, som allmänheten själf kunde utöfva, därigenom att

resultatet af en affärsverksamhet framlades för offentligheten. Att de

vådor, en dylik affär kunde för de enskilda och det allmänna medföra,

härigenom i väsentlig mån förökades, syntes departementschefen knappast

kunna bestridas. Men härtill komme, att industrien vore under

nuvarande förhållanden i saknad af det stöd, en kraftig, välskött och

under offentligheten ställd emissionsbank erbjöde; den måste uppsöka

den enskilde kapitalisten eller bankiren för att uppbringa det för ett

företags åvägabringande nödiga kapitalet, och då tillräcklig sakkunskap

för att bedöma chancerna för en dylik affär där i regeln saknades,

blefve nog ofta följden, att företag, som saknade förutsättningar att

lyckas, sattes i gång, under det andra, som för landet kunde blifva af

nytta, doge i sin linda af brist på förlagskapital.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Det förefölle departementschefen för öfrigt, som om man inom

högsta domstolen bildat sig en något öfverdrifven föreställning om den

risk, som vore förenad med en emissionsbanks verksamhet. Väl vore

denna risk större än vid vanlig bankrörelse, men skött med sakkunskap,

försiktighet och redbarhet behöfde en emissionsbank icke gifva

sig in i äfven tyrligheter,- under det å andra sidan hvarje bankverksamhet,

hvars ledning icke kännetecknades af nämnda egenskaper, lätt

blefve äfventyrlig. Den mening, att genom koncessions meddelande

skulle förlänas skenet af offentlig rekommendation eller, såsom en ledamot

uttryckt sig, en viss garanti för industriförlagsbankernas soliditet,

kunde departementschefen icke dela. Att en bankrörelse bedrefves på

grund af en utaf Konungen fastställd bolagsordning — och om koncession

i annan mening vore här icke fråga — innebure ju intet annat

än att denna bolagsordning och i densamma åberopad lag skulle lända

banken till efterrättelse; någon garanti för bankens soliditet vore därmed

icke lämnad, enär genom den kontroll, hvarunder banken sålunda

komme, ingalunda kunde förebyggas, att banken, den finge nu vara af

den ena eller den andra typen, genom oförståndig skötsel kunde komma

på obestånd. Såsom ett gif akt för den allmänhet, som kunde vilja

hos industriförlagsbanken insätta sina penningar, vore för öfrigt föreskrifvet,

att bankens firma skulle innehålla ordet industriförlagsbank.

Samma fara, som, på sätt inom högsta domstolen erinrades, kunde

uppstå därigenom, att en vanlig bank i en för stor utsträckning förläde

en industriförlagsbank, funnes redan nu, då bankerna ju vore oförhindrade

att, i hvilken utsträckning de funne för godt, belåna aktier och

därigenom, om denna lånerörelse bedrefves oförsiktigt, vore beroende af

dessa värdepappers ofta växlande värden.

Då departementschefen således lika med kommittén ansåge nyttigt,

att lag stiftades för ifrågavarande kreditanstalter, funne han dock, såsom

inom högsta domstolen blifvit anmärkt, att den föreslagna minimisiffran

för grundfonden blifvit satt väl låg. Ett stort flertal af de vanliga

bankerna ägde grundfond, öfverstigande tre miljoner; och då det,

särskildt för att betrygga de hos industriförlagsbank insatta penningarne,

vore af vikt, att bankens eget kapital uppginge till ett betydande

belopp, föreslog departementschefen, att grundfondens minimum bestämdes

till fem miljoner kronor.

I skrifvelse den 19 maj 1903 anförde Riksdagen beträffande

Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens uttalanden affattade

förslag till lag angående industriförlag sbanker, att Riksdagen ingalunda

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.

ville bestrida, att en aktieemissionsanstalt, skött med sakkunskap och

redbarhet samt ställd under offentlig kontroll, tilläfventyrs skulle vara

till nytta för industrien. Den i detta ärende förebragta synnerligen

knappa utredningen hade emellertid icke kunnat bibringa Riksdagen

någon viss öfvertygelse, att tiden vore inne för den ifrågasatta lagstiftningen

eller att Kungl. Maj:ts förslag i detta afseende vore

byggdt på riktiga och lämpliga grunder. Något verkligt trängande

behof för närvarande af en sådan lagstiftning hade icke heller, Riksdagen

veterligen, framträdt. Det finge ej heller förbises, att, på sätt

erfarenheten från utlandet gifvit vid handen, inrättningar af ifrågavarande

beskaffenhet under en mindre nogräknad ledning kunde jämväl %

ägna sig åt osunda, för industrien skadliga spekulationsaffärer. Det

föreslagna namnet för ifrågavarande inrättningar syntes ock mindre

lämpligt. Riksdagen hade alltså ansett sig icke böra godkänna ifrågavarande

lagförslag.

Förevarande fråga har emellertid sedan år 1903 kommit i ett

annat läge. I skrifvelse den 2 maj 1907, hvilken skrifvelse den 14

därpåföljde juni anmäldes inför Kungl. Maj:t, har nämligen Riksdagen

själf väckt frågan om en särskild lagstiftning rörande s. k.

emissionsbanker. Denna fråga har sedermera varit föremål för en

ganska omfattande utredning. Till en början afgaf bankinspektionen

infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens berörda

framställning, hvarefter den af Kungl. Maj:t den 13 september 1907

tillsatta bankkommittén tagit frågan i öfvervägande vid utarbetandet af

sitt förslag till lag om bankrörelse. I sagda lagförslag återfinnas sålunda

särskilda bestämmelser om emissionsbank. I de yttranden öfver samma

lagförslag, som sedermera afgifvits af såväl bankinspektionen som ock

bankernas syndikat efter allmänna bankmötets hörande, har lagförslaget,

hvad angår bestämmelserna om emissionsbank, särskildt varit föremål

för granskning. Det af bankkommittén utarbetade lagförslaget i dess

helhet lärer dock icke kunna till afgörande företagas förrän tidigast

år 1910. Af skäl, hvilka jag senare skall närmare angifva, anser jag

emellertid, att frågan om vidtagandet af lagstiftningsåtgärder i ändamål

att möjliggöra bildandet af emissionsbanker kommit i det läge, att denna

fråga bör, utan afvaktan på den slutliga behandlingen af bankkommitténs

förslag till lag om bankrörelse, särskildt för sig upptagas till pröfning.

Efter att sålunda i korthet hafva angifvit frågans nuvarande läge, tilllåter

jag mig nu att närmare redogöra för innehållet i Riksdagens skrifvelse

den 2 maj 1907 och den sedermera verkställda utredningen i ämnet.

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. I Afd. 97 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens

skrifvelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Med tillkännagifvande att vid 1907 års riksdag enskilda motionärer

föreslagit, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande

af förslag till lag angående sådana banker, som kunde tillåtas

idka handel äfven med aktier, s. k. emissionsbanker, anförde Riksdagen

i skrifvelse den 2 maj samma år, att hvad som föranledt frågans upptagande

syntes vara den omfattande och okontrollerade spekulation i

industri- och andra aktier, som under de senare åren förekommit i vårt

land med tendens till ständig stegring och som framkallat oro inom

vida kretsar. Man hade trott, att genom en lagstiftning af den art,

som ifrågasattes, skulle uppkomma penninginstitut, som hade förmåga

att leda denna spekulation i en sundare riktning till följd af bättre

kännedom om de respektive företagens verkliga affärsställning.

Kunde det osunda aktiejobberiet sålunda anses ytterligare framhäfva

behofvet af sådan lagstiftning, som motionärerna åsyftade, torde,

anför Riksdagen vidare, senaste årens utveckling inom industrien och det

ekonomiska lifvet i allmänhet jämväl understödja det ökade krafvet på

en dylik lagstiftning. Från representanter för affärslifvet hade framhållits,

att Sverige visserligen hade stora naturliga resurser och goda

industriella möjligheter, men att det dock saknades flera af den moderna

utvecklingens förutsättningar, och syntes därför det allmänna icke böra

underlåta att vidtaga någon af de åtgärder, som visat sig kunna främja

en sund företagsamhet. Vidare hade med afseende härå anförts, att i

landet väl stiftades och registrerades aktiebolag i stor omfattning, men

att, vid granskning af det sätt, hvarpå dessa bolag komme till stånd,

man ej sällan funne, att det skedde utan tillbörlig undersökning vare >

sig beträffande företagets ekonomiska berättigande och rentabilitet eller

i afseende å dess finansiella planläggning. Och då ett eller annat dylikt

företag lyckats arbeta sig fram, fattades det ofta insikter, mod och

kapital, för att det lofvande företaget skulle kunna utveckla sig till en

väsentligen större affär, som eventuellt kunde tillföra landet stora fördelar.

Ett medel att befrämja företagsamheten och gifva den hjälp i dessa

afseenden hade man trott sig finna genom inrättande af emissionsanstalter.

Att väl ordnade och ledda emissionsanstalter kunde genom att

organisera och understödja företagsamheten vara till gagn för den allmänna

ekonomiska utvecklingen, syntes också vara allmänt erkändt. Några

sådana anstalter hade emellertid hittills ej funnits hos oss, då man ej

ansett något större behof däraf förefinnas och den uppfattningen varit

rådande, att våra banker visat sig hafva medel att genom lån och

förlag lämna företagsamheten erforderligt stöd. Då emellertid lån och

förlag ej kunde lämnas annat än i viss mera inskränkt omfattning,

kunde bankerna dock under nuvarande förhållanden ej lämna industrien

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

tillräckligt understöd för uppammande af nya företag eller understödjande

af äldre sådana. Visserligen hade under tiden efter framläggande

af motionen i hufvudstaden af framstående affärsmän på

skilda områden grundats ett emissionsbolag, utrustadt med ett för

våra förhållanden betydande kapital och afsedt att drifva just den

verksamhet, som motionärerna tillärna! åt de af dem föreslagna emissionsbanker,

och vid första påseende syntes ett sådant för ändamålet särskildt

bildadt emissionsbolag med tillräckligt kapital och under god

ledning vara lämpadt att af hjälpa hvad bankerna härutinnan bruste och

sålunda motionärernas syfte nås på denna väg utan någon ändrad lagstiftning.

Men underkastades ett dylikt fullkomligt privat emissionsbolag

jämförelse med en sådan enligt särskilda lagbestämmelser kontrollerad

emissionsbank, som i motionen afsåges, torde från det allmännas

synpunkt flera omständigheter kunna framdragas till förmån för den

senare typen. Om också värdet af bankinspektionens mera formella

kontroll ej finge öfverskattas, torde densamma dock medföra den afsevärda

nyttan, att allmänheten till följd af den föreskrifna publiciteten

hade tillfälle att följa och kontrollera bankens verksamhet under tillförlitlig

visshet, att härför uppsatta handlingar — månadsrapporter och

bokslut — vore riktiga och att däri ej förekomme några vilseledande

poster. Jämväl i den omständigheten, att emissionsbankens ordningskulle

underställas Kungl. Maj:ts pröfning, läge ett betryggande skydd,

äfven om man ej i koncessionen finge se någon offentlig rekommendation

eller garanti för bankens soliditet.

Efter hvad som sålunda anförts ansåge Riksdagen det vara en brist

i vår lagstiftning, att däri saknades alla bestämmelser till reglerande af

handel med aktier och funne därför, att en aktieemissionsverksamhet

med tillräckligt kapital, väl organiserad och ställd under offentlig kontroll,

skulle vara till nytta för vår industri och landets ekonomi.

Men häraf följde icke med nödvändighet, att denna verksamhet

borde utöfvas af banker enligt den typ, motionärerna tänkt sig, rena

emissionsbanker. Det syntes böra komma under öfvervägande, huruvida

icke frågan kunde lösas äfven på det sätt, att de af våra vanliga banker,

som ägde mera betydande fonder, kunde erhålla den enligt gällande

lagstiftning dem förvägrade rätt att förvärfva aktier, hvarigenom tillfälle

till emissionsverksamhet skulle för dem beredas. Detta system,

att låta emissionsverksamheten ingå såsom en detalj af bankrörelsen,

vore för öfrigt, såsom motionärerna påvisat, med stor framgång användt

i Tyskland, hvars kreditförhållanden erbjöde åtskilliga jämförelsepunkter

med våra. Men såsom i fråga om den rena emission sbanken inlåningen

från allmänheten måste, såsom ock motionärerna förutsatte, begränsas,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

så torde en nödig omtanke för bibehållande af vårt bankväsendes soliditet

fordra, att, om en vanlig bank med obegränsad inlåningsrätt skulle

erhålla rättighet att förvärfva aktier, denna rätt genom lag erhölle en

sträng begränsning.

Bankinspektören hade under en offentlig diskussion i förevarande

ämne framhållit, att gällande banklagstiftning osökt erbjöde en sådan

gräns. Där föreskrefves nämligen, att afsättning till reservfond skulle

med visst belopp af årsvinsten göras, till dess reservfonden nått 50

procent af grundfonden, då vidare afsättning icke behöfde ske. Nu

hade emellertid åtskilliga banker skaffat sig en större reservfond, än

lagen fordrade, och med anledning häraf hade bankinspektören ifrågasatt,

att det belopp, hvarmed reservfonden öfverstege lagstadgade 50 procent

af grundfonden, finge användas för förvärfvande af aktier. Skulle nu

under vidriga omständigheter hela detta belopp gå förloradt — något,

som knappast vore sannolikt — hade dock banken i behåll utom sin

grundfond så stor reservfond, att någon tillökning af densamma icke

af lagen kräfdes. Man torde därför ej kunna påstå, att en sådan aktietrafik

vore för bankens kunder äfventyrlig. Enligt hvad bankinspektören

i sammanhang härmed meddelat, skulle sammanlagda beloppet för

bankernas aktieförvärfsrätt enligt dessa grunder uppgå till omkring 40

miljoner ki’onor.

För bankernas utöfvande af en dylik begränsad aktieförvärfsrätt

syntes olika former kunna väljas. Då man inom bankvärlden torde

kunna urskilja vissa grupper af banker, hvilka stode i något närmare

beröring med hvarandra, vore ju tänkbart, att en sådan sammanslutning

emellan dem kunde komma till stånd, att hvarje bank kunde berättigas

att med den öfverskottsfond, som skulle stå öppen för aktieförvärf, ingå

såsom delägare i en gemensam emissionsanstalt, hvilken då kunde erhålla

en sådan organisation och ledning, som för vinnande af fulla syftet med

en dylik anstalt kunde erfordras. Eller ock torde bankerna medgifvas

rätt att i angifven omfattning direkt förvärfva aktier, hvilken rätt dock

syntes i hvarje fall endast böra tillerkännas banker med större samlade

fonder.

En utredning, om och under hvilka villkor rättighet att drifva

handel med aktier kunde medgifvas bolag, som vore eller blefve underkastade

den för enskilda bankinrättningar — solidariska bankbolag och

bankaktiebolag — gällande lagstiftning, syntes emellertid böra åstadkommas

genom Kungl. Maj:t.

På nu anförda grunder anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes

låta utreda, om och under hvilka villkor .rättighet att drifva handel med

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungh Maj:ts Nåd. Proposition No 136.

aktier kunde medgifvas bolag, som vore eller blefve underkastade den

för enskilda bankinrättningar gällande lagstiftning, samt till Riksdagen

afgifva det förslag i ämnet, som en sådan utredning kunde föranleda.

Öfver Riksdagens berörda skrifvelse afgaf bankinspektionen den 23

september 1907 infordradt underdånigt utlåtande. Däri erinrar bankinspektionen

till en början, hurusom det mera än en gång blifvit uttaladt, att man

icke borde utan vidare upphäfva det i den svenska banklagstiftningen

inrymda förbudet för bankbolag att drifva handel med aktier; och denna

bestämmelse torde nog också i sin mån hafva bidragit att konsolidera

våra enskilda bankinrättningar. Men med den lifaktighet, som under

de senare åren gjort sig gällande i vårt affärslif och icke minst i de

affärer, som afsåge bildande och utvidgande af bolag samt öfverflyttande

af äganderätten till redan utsläppta aktier och lottbref, torde det kunna

ifrågasättas, om det vore lämpligt och nyttigt, att våra banker fortfarande

liölles helt utom denna affärsverksamhet. Ty den förmedling

af aktieaffärer, som åtskilliga banker bedrefve, gjorde dem ju icke till

intressenter i dessa affärer; denna bankernas verksamhet medförde blott

för dem själfva en liten provisionsvinst och för allmänheten fördelen

af en pålitlig förmedlare vid sådana affärer. Det kunde emellertid nog

vara gagneligt, att en bank ägde finansiera en affär äfven på det sätt,

att densamma genom bankens ekonomiska medverkan ombildades till

aktiebolag eller, om den redan arbetade under denna form, finge sitt

aktiekapital förökadt. Företaget blefve därigenom ekonomiskt själfständigare

och banken kunde blifva befriad från papper, som, om de

än vore goda, kunde för mycket tynga portföljen. Banks rätt till aktieförvärf

torde äfven beträffande handel med redan emitterade aktier kunna

medföra den fördelen, att banken i fråga om de aktier, den lade sig på,

verkade normerande på kurserna genom att hålla tillbaka vid häftiga

och opåkallade prisfluktuationer.

Emellertid ansåge äfven bankinspektionen, att förbudet för bank

att handla med aktier ingalunde borde i regel upphäfvas. Rättigheten

att drifva sådan rörelse, som ju onekligen i hög grad kräfde omdöme

och försiktighet för att icke blifva äfventyrlig, syntes icke böra medgifvas

andra banker än dem, som ägde betydande fonder; och detta

icke blott därför att dessa banker lättare bure en eventuell förlust, utan

äfven af det skäl att, såsom naturligt vore, de större bankernas ledning

i regel uppbures af en större insikt än de mindre bankernas. Att banks

grundfond uppginge till minst sex miljoner kronor syntes lämpligen

kunna uppställas såsom ett villkor för rättigheten att utöfva ifrågavarande

rörelsegren.

Bankinspektionens

utlåtande

den

23 september

1907.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Men icke ens åt dessa större banker torde oinskränkt rätt till

aktieförvärf böra medgifvas. Den syntes böra så begränsas, att en häraf

vållad förlust icke under några förhållanden kunde nedbringa bankens

fonder under den gräns, lagstiftningen fastställt såsom för banken betryggande.

Då det i sådant afseende vore stadgadt, att, sedan bank till

reservfond afsatt ett belopp, motsvarande 50 procent af grundfonden,

ytterligare afsättning till reservfonden icke erfordrades, så torde det icke

kunna anses äfventyrligt, att bank, som utöfver dessa 50 procent afsatt

medel till sin reservfond i stället för att utdela dem till delägarna,

erhölle en friare dispositionsrätt, än i lag såsom regel medgåfves, öfver

dessa medel, som banken låtit utöfver hvad lag fordrade kvarstanna i

banken. Genom ett medgifvande, att dessa reservfondens öfverskottsmedel

finge användas till aktieförvärf, kunde insättarnes säkerhet icke

anses hotad, då ju, äfven om de sålunda använda medlen skulle gå

totalt förlorade, banken i allt fall skulle jämte sin grundfond äga i behåll

en så stor reservfond, att dess förökande icke af lagstiftaren påkallades.

Den mening skulle väl också kunna göras gällande, att ett

belopp, motsvarande hela reservfonden, kunde sålunda få friare användas,

enär ju, vid en total förlust af dessa medel, banken i fråga om fonderna

icke skulle komma i sämre ställning än vid dess startande. Men

då fråga vore om en afvikelse från ett traditionellt åskådningssätt, syntes

det klokast att stanna vid det förra alternativet, mot hvilket knappast

någon betänklighet kunde resas ur synpunkten af bankens soliditet.

Enligt det förslag, som bankinspektionen således ansåge sig kunna

förorda och Riksdagen i förevarande skrifvelse jämväl ifrågasatt, skulle

nedannämnda enskilda bankinrättningar med sina nuvarande fonder

blifva berättigade att för aktieförvärf använda följande belopp: Skånes

enskilda bank 7,50 miljoner, Värmlands enskilda bank 1,3 7 miljoner,

Stockholms enskilda bank 1,5 miljoner, Sundsvalls enskilda bank 4

miljoner, Härnösands enskilda bank 4,7 5 miljoner, Skandinaviska kreditaktiebolaget

12 miljoner, aktiebolaget Stockholms handelsbank 8,12

miljoner, bankaktiebolaget Södra Sverige 0,ll miljoner, aktiebolaget

Mälareprovinsernas bank 0,5 0 miljoner och aktiebolaget Göteborgs bank

2,7 0 miljoner kronor eller således tillhopa omkring 42 miljoner kronor.

Det vore emellertid att märka, att, om och i den mån nämnda

banker ville såsom reservfonder binda sina nuvarande dispositionsfonder,

deras aktieförvärfsrätt skulle kunna ökas för Skånes enskilda bank med

1 miljon, för Värmlands enskilda bank med 0,9 miljoner, för Stockholms

enskilda bank med 3,2 miljoner, för Sundsvalls enskilda bank med 1,4

miljoner, för Härnösands enskilda bank med 0,5 miljoner, för Skandi
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

naviska kreditaktiebolaget med 0,2 miljoner, för aktiebolaget Stockholms

handelsbank med 1,1 miljoner, för bankaktiebolaget Södra Sverige med

0,7 miljoner, för aktiebolaget Mälareprovinsernas bank med 1,2 miljoner

och för aktiebolaget Göteborgs bank med 0,6 miljoner kronor eller således

tillhopa med omkring 10 miljoner kronor.

Såsom bankinspektionen redan anfört, kunde en aktieförvärfsrätt

blifva af nytta både för vederbörande banker själfva och för vissa af

dem finansierade affärer. Däremot kunde det nog betviflas, om man enbart

genom en sådan anordning, som den ofvan föreslagna, skulle vinna

syftet att främja landets industri genom att bereda ekonomiskt stöd åt

nya företag. För en vanlig bank med en på förut antydda sätt begränsad

aktieförvärfsrätt skulle aktieaffären blifva en ganska obetydlig

detalj af bankens rörelse, i det den torde komma att inskränkas till

redan existerande företag, som banken räknade till sina kunder. Att

lämna hjälp till startande af nya företag skulle säkerligen mycket sällan

förekomma äfven af det skäl att banken i regel saknade organ för en

saklig pröfning af ett nytt företags bärkraft.

Det vore på detta område emissionsanstalten hade en uppgift att fylla.

Efter att hafva erinrat om förenämnda förslag till lag angående

industriförlagsbanker och hvad Riksdagen i afseende därå anfört, fortsätter

bankinspektionen, att, då, såsom Riksdagen anmärkt, inrättningar

af ifrågavarande beskaffenhet under en mindre nogräknad ledning kunde

jämväl ägna sig åt osunda, för industrien skadliga spekulationsaffärer,

samt härtill komme, att inom vårt land en aktieemissionsanstalt på allmänna

aktiebolagslagens grund numera bildats, trängde sig emellertid

den frågan fram, om den egentliga emissionsrörelsen borde helt öfverlämnas

åt den enskilda affärsverksamheten eller om genom förändrad

lagstiftning tillfälle borde beredas för bildande af emissionsanstalt under

de för Zum&aktiebolag fastställda former.

Till förmån för emissions5o?a^sformen hade blifvit åberopadt, att

emissionsbolaget icke såsom emissions&Gm&ew hade rätt att inlåna penningar

från allmänheten, till följd hvaraf endast aktieägarnes och kreditgifvande

bankers penningar skulle vid en eventuell katastrof äfventyras;

och denna erinran måste ju tillerkännas ett visst berättigande. Men

då hinder icke mötte, att ett emissionsbolag utgåfve obligationer och

försålde dem till allmänheten, kunde nog allmänhetens penningar på

denna väg, som icke stode emissionsbanken öppen, riskeras. Gifvet

vore dock, att en emissionsbanks rätt att vid disken inlåna penningar

från allmänheten borde starkt begränsas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 136.

Företrädet af emissionsbankstypen läge i den kontroll, som från

det allmännas sida skulle utöfvas öfver emissionsbanken liksom öfver

andra enskilda bankinrättningar. Denna kontroll skulle göras gällande

redan vid emissionsbankens bildande. Under det emissionsbolaget inom

ramen af den allmänna aktiebolagslagstiftningen själft bestämde sin

bolagsordning och andra regler, som skulle normera dess verksamhet,

komme emissionsbankens liksom hvarje annan banks bolagsordning att

underkastas pröfning af Kungl. Maj:t, som ägde i bolagsordningen

införa de bestämmelser, som utöfver lagens föreskrifter kunde tinnas

erforderliga och nyttiga. Redan vid fastställande af vanliga bankbolagsordningar

bestämdes vissa restriktioner, som visat sig ändamålsenliga,

t. ex. förbud att lämna ledamot af styrelsen kredit annorledes än mot

fullgodt hypotek eller genom diskontering af varuväxlar; och det vore

icke oantagligt, att i emissionsbanks bolagsordning skulle, med hänsyn

till egenarten af dess verksamhet, införas särskilda bestämmelser för

tillvaratagande af det allmännas intressen. Det borde för öfrigt icke

förbises, att banklagstiftningen innehölle vissa, för banks konsolidering

afsedda bestämmelser, som icke återfunnes i aktiebolagslagen, såsom

exempelvis de viktiga föreskrifterna rörande tillgångarnas värdesättande

vid bokslut.

Vidare skulle emissionsbanken komma under tillsyn af bankinspektionen.

Det förliölle sig nog så, att värdet af den kontroll, bankinspektionen

utöfvade, icke sällan öfverskattades. Det förbisåges så lätt, att

bankerna inom de gränser, som af gällande föreskrifter vore för dem

utstakade, ägde och måste äga fria händer. Bankinspektionen kunde t. ex.

hysa den mening, att en bank i allt för hög grad baserade sin verksamhet

på kredit hos andra banker, att den allt för djupt sänkte sig

i ett eller annat företag, att den icke utöfvade tillräcklig kontroll öfver

vissa sina funktionärer m. m.; och en sådan mening jämte de skäl,

som talade för densamma, borde gifvetvis meddelas bankstyrelsen. Men

om denna icke ginge med på bankinspektionens uppfattning, finge styrelsen

naturligtvis göra sin egen gällande; och det borde därför vara

uppenbart, att bankinspektionen, äfven om det högsta mått af klokhet

och insikt vore där representeradt, icke kunde förhindra, att en banks

ledning toge en äfventyrlig riktning. Väl inträffade det icke sällan,

att bankinspektionen äfven på detta område, där bankerna ägde fritt

röra sig, kunde på öfvertygelsens väg utöfva ett gagnande inflytande;

men den påtagligaste nyttan af bankinspektionens verksamhet bestode i

öfvervakande af de för bankerna fastställda föreskrifternas efterlefnad.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Härvid vore det nog af särskild vikt, att de handlingar, på livilka allmänheten

hade att grunda sitt omdöme om en bank, nämligen månadsrapporterna

och bokslutet, vore uppställda i behörig ordning, ty, om

förhållandet icke vore sådant, blefve dessa handlingar, såsom missledande,

mera till skada än till gagn. Så borde månadsrapporterna upprättas i

den form, innehålla de rubriker, som bäst åskådliggjorde bankens ställning;

och vidare vore att tillse, det tillgångar och skulder riktigt inrangerades

under de fastställda rubrikerna, så att under de rubriker, som

det vore opportunt att ha tomma eller med låga belopp, såsom fastigheter,

aktier, skulder till andra banker, fordringar, beroende på lagsökning

eller konkursutredning, verkligen redovisades alla poster, som

hörde dit, liksom att de rubriker, där man gärna visade höga siffror,

såsom fordringar hos andra banker, icke finge mera än de skulle ha.

Och beträffande bokslutet, som för banks delägare och för allmänheten

komme till synes i styrelsens förvaltningsberättelse och i den af bankbyrån

årligen utarbetade öfversikt af bankboksluten, vore det uppenbarligen

nyttigt, att tillsyn utöfvades däröfver att de föreskrifter, som

banklagstiftningen innehölle om balanserade fordringars nedskrifvande

till deras verkliga värden m. m., behörigen iakttoges.

I dessa hänseenden ägde emissionsaktiebolaget förfara efter eget

godtfinnande; och den möjligheten vore därför icke utesluten, att emissionsbolaget

framlade sådana tablåer, att de, äfven om siffrorna icke

i och för sig vore oriktiga, blefve missledande, samt i bokslutet balanserade

tillgångarna till högre värden än de ägde.

Af dessa skäl syntes emissionsbankverksamheten, ställd, såsom den

skulle blifva, under publicitet, äga vissa företräden framför den rent

privata verksamhet, emissionsbolaget bedrefve.

Men den samvetsgrannaste kontroll kunde naturligtvis icke aflägsna

de risker, som enligt sakens natur vore förenade särskildt med en emissionsverksamhet.

En emissionsanstalt blefve ju i hög grad beroende icke

blott af upp- och nedgående konjunkturer inom fondmarknaden utan

ock af hållbarheten utaf de kalkyler, på hvilka af anstalten startade

nya företag vore baserade. Eu sådan anstalt måste följaktligen i högre

grad än en vanlig bank vara beredd på förluster, likaväl som den kunde

realisera betydande vinster. Och en emissionsanstalt, som lydde under

banklagstiftningen, kunde, om den började sin verksamhet under en

hausseperiod och en häftig baisse inträdde, innan den hunnit samla

reservfond, ensamt därigenom tvingas till afskrifningar, som medtoge

en tiondedel af grundfonden, så att delägarna stodo inför alternativet

att besluta likvidation eller göra tillskott.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. i Rami 1 Afd. 97 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 136.

Det syntes därför önskvärdt, att lagstiftningen för en emissionsbankverksamhet

lades så, att aktierna tvingades in på kapitalstarka

händer. Därigenom vunnes sannolikhet för att uppkommande vinst

företrädesvis användes till fondbildning, så länge sådan vore önskvärd,

samt att, om omförmälda ställning med en enligt räkenskapen till en

tiondedel förlorad grundfond skulle inträda, ett tillskott med säkerhet

kunde påräknas, om det befunnes klokt att hålla affären uppe. Om

vidare aktierna stannade på ett fåtal händer, skulle detta bidraga till

att göra ledningen enhetlig och målmedveten. Det syntes därför ändamålsenligt

att genom lag bestämdes, det emissionsbankaktiebolag finge

stiftas endast af enskilda bankinrättningar, nämligen sådana som, enligt

hvad här ofvan föreslagits, vore berättigade att förvärfva aktier, samt

att emissionsbankaktiebolags aktier finge utfärdas samt af aktieägare

öfverlåtas blott till sådan enskild bankinrättning. Genom denna anordning

vunnes äfven den icke oväsentliga fördelen, att emissionsbankaktierna

icke kunde blifva spekulationspapper.

Då minimum af emissionsbankens grundfond tydligen borde sättas

tämligen högt, skulle en enda bankinrättning icke gärna kunna förvärfva

samtliga aktier i en emissionsbank, hvilket också af flera skäl

icke vore önskvärdt. Men det vore heller icke lämpligt, att en enda

bankinrättning erhölle aktiemajoritet i emissionsbanken och därigenom

kunde utöfva ett afgörande inflytande på dess verksamhet. En sådan

dominerande ställning skulle nämligen innebära en frestelse att föra

emissionsbanken i en riktning, som allt för ensidigt tillgodosåge den

ledande bankens intressen, t. ex. genom förvärfvande af aktiemajoritet

i ett redan existerande företag i syfte att öfverflytta dess affärer till

sistnämnda bank. Dylika transaktioner hörde icke till dem, en väl skött

emissionsanstalt borde upptaga på sitt program. För att förebygga

att emissionsbanken sålunda fördes på vägar, främmande för dess eget

ändamål, kunde lämpligen sfadgas, att delägare i emissionsbank icke

finge äga mera än en tredjedel af aktierna i densamma. Härigenom

blefve ock delägarnas risk på ett sådant företag i någon mån begränsad.

Ett ordnande af emissionsbankverksamheten på dylika grunder

syntes äfven för själfva näringslifvet vara ur åtskilliga synpunkter fördelaktigt.

En stor emissionsbank komme gifvetvis att erhålla en mängd

erbjudanden att starta eller utvidga industriella företag, och ju mera

omsorgsfull och sakkunnig sållningen af dessa erbjudanden blefve, dess

bättre vore det för näringslifvet. Ett misslyckadt industriellt företag

medförde i regel icke blott en minskning af de enskilda delägarnes tillgångar,

utan det innebure äfven en nationalekonomisk förlust. Skötseln

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

af en emissionsbank ställde därför stora kraf på såväl finansiell förmåga

som teknisk urskillning hos dess funktionärer. Med banker såsom

grundare och ägare af en emissionsbank finge man större utsikter till

ett riktigt val af ledare och funktionärer för denna, än om dessa skulle

utses genom en tillfällig sammanslutning af aktietecknare bland allmänheten.

Den öfversikt öfver affärslifvet och den erfarenhet af industriens

gång, som direktörskapet inom våra större banker gåfve, blefve synnerligen

goda faktorer att räkna med vid organisationen och driften af

en emissionsbank.

I de flesta fall förvärfvade en emissionsbank under kortare eller

längre tid en nästan obegränsad makt öfver de företag, som den toge

om hand. En institution, bakom hvilken stode flera stora banker, skulle

från deras sida, hvilka hade anledning söka dess medverkan, tillvinna

sig större förtroende och erbjuda större trygghet än en anstalt, inom

hvars enskilda delägare majoriteten måhända tid efter annan växlade

och med den de principer, efter hvilka anstalten leddes.

Det torde, fortsätter bankinspektionen, invändas, att de föreslagna

gränserna för bankbolags rätt att förvärfva aktier vore så snäfva, att

därinom icke väl rymdes både den så att säga enskilda aktiehandel,

bank kunde finna önskligt drifva, och delägareskap i emissionsbankinstitut.

Men om, såsom bankinspektionen förmenade, försiktigheten

bjöde att icke vidga dessa gränser, så finge ju de bland de förutnämnda

bankerna, som ville taga del i en emissionsbank, finna sig i att deras

rätt till enskild aktiehandel inskränktes i mån af detta delägareskap.

Då ett stort emissionsbolag redan bildats, syntes för öfrigt vårt lands

behof af emissionsinstitut tillsvidare vara tillgodosedt genom bildande

af en emissionsbank. Det vore nog mera önskvärdt, att emissionsinstituten

blefve stora och starka än mångtaliga.

Bankinspektionen hade benämnt den anstalt, hvarom här vore fråga,

emissionsbank och hade ingen .lämpligare benämning än denna att föreslå.

Mot densamma hade erinrats, att man här i landet med emissionsbank

förstått sedelutgifvande bank; men då enskild banks sedelutgifningsrätt

tillhörde en förgången tid, borde nämnda omständighet icke kunna föranleda

någon begreppsförvirring. Större betydelse skulle man kunna

tillägga en annan, mot den ifrågasatta benämningen framställd anmärkning,

nämligen den, att äfven de banker, som förmedlade obligationslån

och sålunda emitterade obligationer, kallades emissionsbanker. Men

detta språkbruk, om det verkligen funnes, hade icke vunnit den häfd,

att någon betänklighet tillföljd häraf borde möta att, efter allmänt

kändt föredöme från utlandet, upptaga uamnet emissionsbank för sådan

s. 20 Kontrollera mot PDF

Bank
kommitttn.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

bankinrättning, som kännetecknades af aktieemissionsrätt. Det redan

startade emissionsbolaget både ock i sin mån röjt väg för den nu föreslagna

benämningen.

Under det delägarna i ett vanligt bankaktiebolag skulle vara minst

tjugu, torde motsvarande siffra för emissionsbankaktiebolaget lämpligen

sättas till f}7ra, därtill minimiantalet för stiftarne äfven syntes kunna

bestämmas.

Att på grund af numera inträdda förhållanden inom vårt ekonomiska

lif aktiekapitalets minimum borde sättas högre än det, som föreslagits

i förr omförmälda proposition till 1903 års riksdag syntes uppenbart;

och ville bankinspektionen i sådant hänseende föreslå ett belopp

af åtta miljoner kronor.

Då en kraftig fondbildning påtagligen för emissionsbanken, på

grund af arten utaf dess verksamhet, vore af större vikt än för en

vanlig bankinrättning, föresloge bankinspektionen, att af emissionsbanks

behållna årliga vinst minst tjugufem procent skulle afsättas till en reservfond

och att sådan afsättning icke finge upphöra, förrän reservfonden

uppnått samma belopp som grundfonden.

Inlåningen från allmänheten hade man ansett böra begränsas till

sammanlagda beloppet af grund- och reservfond; den s. k. dispositionsfonden

— sparade, men icke till reservfonden förda vinster — hade

icke här medräknats, enär denna fond, öfver hvilken banken ju ägde

när som helst förfoga, vore af allt för rörlig natur att tjäna som underlag

för inlåningen.

Sedan Kung]. Maj:t den 13 september 1907 uppdragit åt en kommitté

att utarbeta förslag till de ändringar i gällande lagstiftning angående

solidariska bankbolag och bankaktiebolag, som kunde föranledas

af då pågående revision af lagen om aktiebolag m. m., öfverlämnades

genom nådig remiss den 4 oktober samma år till kommittén, för att

tagas under öfvervägande vid fullgörandet af det kommittén lämnade

uppdraget, Riksdagens förenämnda skrifvelse och bankinspektionens

däröfver afgifna underdåniga utlåtande, med befallning till kommittén

att i ämnet afgifva förslag.

I sitt med underdånig skrifvelse den 13 mars 1908 till Eders Kungl.

Maj:t öfverlämnade förslag till lag om bankrörelse har kommittén, som

i de till förslaget hörande motiven förklarat sig biträda den af bankinspektionen

i dess nyssnämnda utlåtande uttalade mening i förevarande

ämne, i anslutning härtill intagit bestämmelser om emissionsbank,

hvilka bestämmelser återfinnas i kap. III af förslaget och hafva följande

lydelse:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

21

208 §.

Med emissionsbank förstås i denna lag aktiebolag, som har till

ändamål att drifva bankrörelse utan sådan inskränkning i afseende å

handel med aktier, hvarom ofvan angående bankaktiebolag stadgas, så

ock att medverka vid bildande af aktiebolag för ekonomisk verksamhet

samt träffa därmed sammanhängande affärsuppgörelser.

209 §.

De, som vilja stifta emissionsbank, skola därom hos Konungen

göra ansökning med bifogande af fullständig bolagsordning; och gäller

hvad i denna lag stadgas angående bankaktiebolag till efterrättelse för

emissionsbank med de afvikelser, som föranledas af bestämmelserna i

208 och 210—216 §§.

210 §.

Stiftare af emissionsbank liksom delägare däri skola vara bankaktiebolag

eller solidariska bankbolag och till antalet minst fyra.

211 §.

Emissionsbank skall i firman begagna ordet emissionsbank; och

skall firman tillika utmärka bolagets egenskap af aktiebolag.

212 §.

Emissionsbanks grundfond skall utgöra minst åtta miljoner kronor.

Ej må någon äga del i emissionsbank till högre belopp än som

motsvarar en tredjedel af dess grundfond.

213 §.

Af den behållna årliga vinsten skola minst tjugufem procent afsättas

för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till

ett belopp motsvarande grundfonden, må vidare afsättning till reservfonden

kunna upphöra; nedgår reservfonden under detta belopp, skall

afsättning till fonden ånyo vidtaga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

214 §.

Emissionsbanks styrelse utses bland delägarne i de bolag, som äro

aktieägare i emissionsbanken.

215 §.

Emissionsbank skall träda i likvidation, då antalet aktieägare nedgått

under fyra och tillräckligt antal aktieägare ej inom tre månader inträdt.

216 §.

Emissionsbank må ej mottaga penningar å sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning.

Å annan räkning än avistaräkning må penningar icke mottagas i

mindre poster än tiotusen kronor.

Ej må de hos banken å allmänna bankräkningar insatta medel

vid någon tidpunkt tillhopa öfverstiga sammanlagda beloppet af grundfonden

och reservfonden.

217 §.

Emissionsbank må icke förvärfva eller såsom pant mottaga egen aktie.

I afseende å bankbolags rätt att drifva handel med aktier har

kommittén bland bestämmelserna för bankaktiebolags och solidariskt

bankbolags rörelse (resp. 42 § och 147 §) intagit stadganden därom, att,

om dylikt bolag, hvars grundfond utgjorde minst sex miljoner kronor,

tillika hade en reservfond, som uppginge till mer än femtio procent af

grundfonden, skulle bolaget äga för egen räkning drifva handel med

aktier (beträffande bankaktiebolag, egna aktier undantagna); dock skulle

bankbolag icke på en gång få äga sålunda förvärfvade aktier till högre

bokfördt belopp än det, hvarmed reservfonden öfversköte femtio procent

af grundfonden.

Beträffande kommitténs förslag till bestämmelser rörande bankbolags

rätt att drifva handel med aktier och om emissionsbank har en

af kommitténs ledamöter haft en i vissa afseenden afvikande mening.

I särskildt yttrande har denne reservant sålunda anfört, att nyttan och

behofvet för vårt land af en ny banktyp med uppgift att grunda affärs
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

företag och i öfrigt förmedla kapitalets användning i handelns och industriens

tjänst hade han lika med kommitténs flertal funnit ådagalagd,

men att det af kommittén föreslagna sättet att vinna det åsyftade

målet hade han ansett vara i vissa delar mindre tillfredsställande."

Genom kommitténs förslag att rubba det nu gällande förbudet

för bankerna att drifva handel med aktier hade väg banats för den nya

banktypen. Visserligen hade detta icke varit förslagets enda syfte, utan

man hade ansett för bankerna själfva och den allmänna affärsrörelsen

förmånligt, om bankerna finge för egen räkning handla med aktier.

Härvid hade emellertid uppställts den fordran, att vederbörande banks

grundfond skulle uppgå till minst sex miljoner kronor.

Den gräns, som sålunda uppdragits mellan banker af olika storlek,

vore föranledd af en sträfvan att endast med största varsamhet lossa

på förbudet mot banks aktieförvärf, och från denna synpunkt kunde

nog gränsen anses vara tämligen väl funnen. Men eljest torde kunna

sägas, att fondernas storlek icke vore någon tillförlitlig mätare af en

banks inre styrka; däraf framginge ej den större eller mindre lättheten

för en bank att bära eventuella förluster. Bankens styrka vore i främsta

rummet beroende af ledningens insikt och klokhet. Och dessa egenskaper

kunde naturligtvis vara väl företrädda äfven hos en mindre eller

medelstor bank.

Den olikhet i rättigheter, som genom en begränsning i nu antydda

riktning skulle i lagstiftningen införas, syntes därför så mycket mindre

kunna anbefallas, som den knappast torde kunna grundas på några

fullt hållbara skäl. Ville man lätta på det nu gällande förbudet för

bank att handla med aktier, så torde rättvisan fordra, att denna lättnad

gjordes lika för alla banker.

Emellertid hade reservanten icke blifvit öfvertygad om, att ett

borttagande, helt eller delvis, af ifrågavarande förbud skulle vara nyttigt

eller ens tillrådligt. Hvad härutinnan hos oss kommit till synes under

den korta tid, som förflutit från det närmast föregående bankkommitté

enhälligt afstyrkte en sådan åtgärd, hade snarare varit af beskaffenhet

att ådagalägga klokheten i den lagstiftning, som hållit bankerna utanför

aktiehandeln. Fördelen häraf för allmänheten hade bankinspektionen

med rätta framhållit. Att det för en eller annan bank kunde vara önskvärdt

att få medverka vid aktiebolags grundande vore lätt insedt, men

otvifvelaktigt komme, såsom ock af bankinspektionen erinrats, en sådan

verksamhet att blifva af ganska ringa betydelse för bankens rörelse i

dess helhet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136. ''

Om således några viktigare skäl icke kunde åberopas för borttagandet

af förbudet för bank att drifva handel med aktier, så vore en

sådan åtgärd icke heller nödig för tillgodoseendet af de önskningar,

hvilka föranledde Riksdagens år 1907 aflåtna skrifvelse rörande möjligheten

att bilda s. k. emissionsbanker.

Målet härvid vore hufvudsakligen att åstadkomma af offentlig

myndighet kontrollerade aktieanstalter, inom hvilka funnes intresse och

förmåga att pröfva nya industriella eller merkantila företags bärighet

och hvilka, med hjälp af tillräckliga kapital, kunde föra dessa företag

fram i form af aktiebolag. För vinnande af detta mål syntes det reservanten,

i likhet med kommittén, vara synnerligen önskvärdt, om våra banker,

särskildt de större af dem, kunde direkt intresseras i de nya anstalterna.

Detta möjliggjordes enligt reservantens mening enklast genom ett medgifvande

af rätt för bank att förvärfva aktier i emissionsanstalt.

I likhet med kommittén ansåge reservanten, att af bankerna endast

sådana, hvilka afsatt reservfond uppgående till mer än 50 procent af

grundfonden, borde äga rätt att blifva delägare i emissionsanstalt. Denna

begränsning kunde anses vara gjord till förmån lika mycket för öfriga

bankers insättare som för dessa banker själ!va. Något intresse för

dessa svagare banker att binda sina tillgångar i aktier torde för öfrigt

icke kunna påvisas. Men så snart de vuxit till samma styrka proportionsvis,

som de banker, hvilka omedelbart skulle äga rätt att förvärfva

aktier i emissionsbank, inträdde de i enahanda rätt. Rättigheten för

bank att förvärfva aktier i emissionsbank hvilade således på en fullt

rationell grund, lika för alla banker.

Enligt kommitténs förslag skulle delägareskapet i emissionsanstalt

vara ensamt banker förbehållet. Tillräcklig anledning att skapa en

rättighet uteslutande för banker syntes reservanten i detta fall ej vara

för handen. Tvärtom kunde det af flera skäl synas nyttigt, att i emissionsanstalt

äfven andra kunde ingå såsom delägare. Huru intresserad

en bank än kunde antagas vara i bildandet af en emissionsanstalt och

huru stora de tillgångar än vore, hvilka banken skulle äga att använda

för inköp af aktier i sådan anstalt, torde det dock icke blifva någon

obetydlig sak att från bankaffären frigöra de kapital, som här erfordrades.

Enskilda kapitalstarka personers bidrag till fondbildningen kunde

därför icke väntas blifva ovälkomna. En utvidgning af delägarnes krets

därhän att omfatta äfven den kapitalbildande allmänheten torde i öfrigt

medföra ökad kontroll öfver förvaltningen och därmed äfven ökadt förtroende

från allmänhetens sida. Att genom en sådan utvidgning led
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

ningen af det hela skulle blifva försvagad, torde med stöd af erfarenheten

från andra liknande områden icke vara att befara.

I öfverensstämmelse med nu angifna grunder, men med anslutning

i allt öfrigt till kommitténs uttalade mening hade reservanten uppgjort

särskildt förslag till affattning af vissa angifna paragrafer.

Bankinspektionen, som den 11 juni 1908 afgaf infordradt under- Bankimpektiodånigt

utlåtande öfver kommitténs förslag, har i samma utlåtande tillkänna- nmden

gifvit, att bankinspektionen icke funnit anledning till anmärkning mot ms.

nämnda förslag, och vidare med afseende å omförmälda reservation

anfört följande.

Bankinspektionen ville med nöje vitsorda, att åtskilliga af de mindre

bankerna leddes med insikt och klokhet; och att dessa egenskaper icke

alltid kännetecknade ledningen af en större bank, hade nyligen blifvit allt

för tydligt ådagalagdt. Men i regel förhölle det sig nog så, att bankmannainsikt

och affärsvana vore i högre grad representerade vid de

större än vid de mindre bankernas ledning; en bank, som kunde bjuda

sin chef en årlig godtgörelse af t. ex. 20,000 kronor, borde väl ock

enligt sakens natur kunna förvärfva en bättre skolad och mera insiktsfull

man än den bank, hvars chef finge åtnöjas med kanske en tiondedel

af nämnda belopp, och skulle bankverksamheten få utsträckas till

aktiehandel, kräfde den en särskildt insiktsfull och framsynt ledning;

eljest glede denna trafik lätteligen öfver i vanligt aktiejobberi, hvars

öfverflyttande på bankerna man ju icke önskade befordra.

I sin motivering syntes för öfrigt reservanten sammanblanda begreppen

att göra förluster och att håra dem. Det förra berodde ju i hög

grad på en banks ledning; men nog vore väl lättheten att bära förluster

väsentligen beroende af fondernas storlek.

Då reservanten föresloge att aktieförvärfsrätten begränsades till

emissionsbanksaktier, motiverade han denna sin ståndpunkt därmed, att

han icke funne tillrådligt, att förbudet för bank att handla med aktier

borttoges »helt eller delvis», och tilläde: »Hvad härutinnan hos oss

kommit till synes under den korta tid, som förflutit från det närmast

föregående bankkommitté enhälligt afstyrkte en sådan åtgärd, har snarare

varit af beskaffenhet att ådagalägga klokheten i den lagstiftning, som

hållit bankerna utanför aktiehandeln». De bedröfliga bankkalamiteterna

under år 1907, på hvilka väl reservanten finge antagas närmast syfta,

syntes emellertid icke kunna åberopas såsom skäl mot förslaget om en

viss rätt för bankerna att handla med aktier; de bevisade väl snarare,

att det gällande förbudet mot aktiehandel icke kunde skydda bank för

Bih. till Iliksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 97 Käft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 136.

halsbrytande förluster bland annat af det enkla skälet, att lagstiftningen

aldrig kunde förbjuda en bank att belåna aktier till sådana kurser och

i öfrigt under sådana förhållanden, att kreditgifningen innefattade samma

risk som ett aktieköp.

Reservanten, som ju dock själf ville »delvis» upphäfva förbudet

mot banks aktiehandel, syntes för öfrigt knappast vara konsekvent, då

h an läte sina uttalade betänkligheter mynna ut däri, att bankerna skulle

få handla just med emissionsbanksaktier, men med inga andra. Ty

dessa aktier hörde nog till dem, hvilkas värde vore svårt att bedöma

och kunde komma att häftigt fluktuera, åtminstone under de närmaste

åren efter emissionsbankens startande. Om en bank vore betänkt att

förvärfva aktier i ett industriellt företag, borde det ej erbjuda någon

större svårighet att undersöka och bedöma sådana aktiers värde, helst

banken väl i regel komme att lägga sig på aktier i sådana företag, som

banken redan finansierade och hvilkas utveckling den därför varit i tillfälle

att följa. Men för att bedöma värdet af aktierna i en emissionsbank

fordrades kännedom om alla de företag, med hvilka emissionsbanken

toge befattning.

Med hänsyn till det särskildt maktpåliggande i en emissionsbanks

ledning, hvilken ju skulle sålla och väga emissionsbanken bjudna affärer,

hade kommittén föreslagit, att delägarne i emissionsbank skulle bestå uteslutande

af bankbolag, hvilka skulle hafva att i emissionsbankens styrelse

och revision insätta sina betrodda män och sålunda indirekt hafva ledningen

i sin hand. Det syntes därför mindre välbetänkt, åtminstone i det försöksstadium,

hvari emissionsbanksverksamheten till eu början skulle

befinna sig, att, såsom reservanten föreslagit, i emissionsbanken insläppa

äfven enskilda delägare, som där tilläfventyrs skulle sitta inne med

aktiemajoritet. Aktiejobbarintresset kunde sålunda blifva det bestämmande

och drifva fram höga utdelningar på bekostnad af affärens konsolidering.

En sådan konsolidering skulle däremot med kraft bedrifvas

i en emissionsanstalt, hvars delägare bestode af banker; dessa skulle nämligen

förvärfva aktier i emissionsbanken i syfte att genom denna drifva

emissionsverksamhet, icke att med vinst sälja emissionsbanksaktierna;

och marknaden för dessa skulle ju för öfrigt enligt kommitténs förslag

vara begränsad till det fåtal banker, som ägde rätt att förvärfva aktier.

Såsom skäl för enskilda delägares insläppande i emissionsbanken

anförde reservanten, att, huru intresserad en bank än finge antagas vara

i bildandet af en emissionsanstalt och huru stora de för sådant ändamål

disponibla tillgångar än vore, kunde dock enskilda kapitalstarka personers

bidrag till fondbildningen icke väntas blifva ovälkomna. Denna motive
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.

ring syntes bankinspektionen icke böra tilläggas allt för stor betydelse.

Kommitténs förslag afsåge ju alls icke, att en bank skulle bilda emissionsbankbolag,

utan föreskrefve tvärtom uttryckligen, att minst fyra banker

skulle härom förena sig; och bankinspektionen hade grundad anledning

antaga att, efter stiftande af en lag af det innehåll kommittén föreslagit,

en mycket kort tid skulle förflyta, innan ett konsortium af banker

bildat en emissionsbank.

Sedan jag därefter lämnat bankernas syndikat tillfälle att, efter

allmänna bankmötets hörande, afgifva yttrande öfver kommitténs förevarande

lagförslag, har syndikatet i skrifvelse den 27 oktober 1908,

med öfverlämnande af det vid allmänna bankmötet i Stockholm den 18

därförutgångne september hållna protokoll, afgifvit yttrande i ärendet.

Såsom sagda protokoll utvisar, anslöt sig bankmötet i hufvudsak

till den reservation, som, enligt hvad redan omförmälts, en af bankkommitténs

ledamöter afgifvit med afseende å kommitténs förslag

beträffande emissionsbanker och bankbölags rätt att drifva handel med

aktier. Under förhandlingarna å bankmötet gjordes gällande, att inom

bank- och affärsvärlden den mening vore rådande, att genom införande

af emissionsbanksinstitutet i vårt land understöd och hjälp skulle bringas

industrien. Särskildt hade behofvet af ett dylikt institut varit kännbart

under sista tidens affärskris. En lagstiftning i ämnet borde därför ej

ses ur synpunkten af bankernas intresse utan ur affärslifvets. I affärslifvets

intresse vore det visserligen behöfligt, att det i banklagstiftningen

förefintliga hindret för bank att ingå såsom delägare i eventuella

emissionsbanker undanröjdes, men från samma synpunkt vore det icke

erforderligt och för bankerna själfva syntes det mindre lämpligt, att

bankerna, såsom kommittén föreslagit, jämväl i öfrigt skulle få handla

med aktier. Därigenom kunde fara uppstå, att bankerna droges från

sin egentliga verksamhet och direkt, till skada för sig själfva och allmänheten,

ägnade sig åt emissionsrörelse.

I fråga om bankernas förhållande till emissionsverksamheten uttalade

bankmötet såsom sin åsikt,

att bankernas rätt till handel med aktier borde inskränkas till

aktier i emissionsbanker,

att äfven mindre banker än de i kommittéförslaget afsedda borde

tillerkännas rätt att för det öfverskott, hvarmed banks reservfond öfverstege

halfva grundfonden, förvärfva aktier, i emissionsbank, samt

att endast banker borde få vara stiftare af emissionsbank, men

Bankernas

syndikat och

bankmötet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Bankimpektionens

utlåtande

den 11

december 1908.

28 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 136.

att äfven enskilda personer borde få Titan begränsning vara delägare i

sådan bank.

Såsom skäl för bankmötets uttalande att äfven andra än vissa

större banker skulle kunna blifva delägare i emission sbank framhölls

hufvudsakligen, utöfver hvad i omförmälda reservation i sådant afseende

anförts, att, om aktier i emissionsbank icke kunde förvärfvas af andra

än dylika banker, sådana aktier ej oväsentligt förlorade egenskapen att

kunna afyttras, samt att följaktligen det kapital, som af bank inskötes

i ett dylikt företag, blefve så godt som fastläst i detsamma och ej kunde

i mån af behof därifrån frigöras, ett förhållande som ur banksynpunkt

vore allt annat än tillfredsställande.

För egen del har syndikatet anslutit sig till ofvan omförmälda af

bankmötet gjorda uttalanden samt därjämte fäst uppmärksamhet på

angelägenheten däraf, att, såsom jämväl vid bankmötet uttalats, bestämmelserna

om emissionsbanker brötes ut ur kommitténs förslag och

gjordes till föremål för särskild lagstiftning.

På anmodan har bankinspektionen den 11 innevarande december

afgifvit yttrande öfver hvad allmänna bankmötet och bankernas syndikat

anfört i anledning af bankkommitténs ifrågavarande förslag.

1 detta yttrande framhåller bankinspektionen, att den väsentligaste

skiljaktigheten mellan bankmötets af syndikatet biträdda uppfattning

och kommitterades förslag afsåge de i 42, 147 och 208—217 §§ inrymda

bestämmelserna om banks rätt att drifva handel med aktier samt om

emissionsbank, i det bankmötet i hufvudsak anslutit sig till omförmälda,

af en kommitténs ledamot afgifna reservation. Denna hade af bankinspektionen

blifvit bemött i dess den 11 juni 1908 afgifna underdåniga

yttrande, och hvad man vid bankmötet i ämnet anfört hade icke öfvertygat

bankinspektionen om reservationens företräde framför kommittéförslaget.

Det syntes emellertid bankinspektionen uppenbart, att, då

man vid bankmötet enhälligt uttalat sig därför, att den ifrågasatta

nya aktieförvärfsrätten skulle begränsas till aktier i emissionsbank, de

lagstiftande myndigheterna icke borde påtvinga bankerna en rätt att

förvärfva andra slags aktier. Blefve aktieförvärfsrätten sålunda begränsad,

syntes heller icke betänklighet möta för utsträckande af denna

rätt till banker med mindre grundfond än i kommitténs förslag förutsattes.

Däremot ville bankinspektionen på det kraftigaste afstyrka, att,

såsom bankmötet åsyftat, en hvar lämnades obegränsadt tillträde till

emissionsbank. Bankinspektionen ville erinra, att meningarna härom

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

visst icke varit odelade vid mötet. Af de fyra talare, som uppträdde

i denna fråga, yttrade sig två för och två emot den mening, som sedermera

utan omröstning förklarades vara af mötet omfattad. Dess ordförande

yttrade bland annat: »Det är affärslifvet, som skall ha fördel

af institutet, och då är det farligt att låta det hela gå öfver i enskildas

händer. Att man säger, att institutet skall stiftas af banker, är icke

nog, ty då kan det hända, att åtta dagar därefter hela härligheten

öfverlämnats åt enskilda och drifves ur det enskilda förvärfvets synpunkt.

Man mister därigenom hela den garanti, som ligger i att några stora

banker stå bakom som hufvudsakliga intressenter i denna affär och

som på ett helt annat sätt, än enskilda kunna, vaka öfver dess gång

och, då det behöfves, gripa in på ett sätt, som endast för starka banker

är möjligt».

Ville man ernå någon grad af trygghet därför, att emissionsbanksinstitutet

skulle blifva till verklig nytta för vår industri, borde man enligt

bankinspektionens mening helst förbehålla bankerna ensamt delägareskap

i detsamma eller åtminstone tillse, att de där tillförsäkrades pluralitet.

I sådant afseende yrkades vid bankmötet, »att enskilda få insläppas

endast till en tredjedel af aktiekapitalet».

Om det ansåges lämpligt att tillmötesgå banksvndikatets uttalade

önskan, att bestämmelserna om emissionsbank brötes ut ur lagförslaget

och gjordes till föremål för särskild lagstiftning, kunde sådant uppenbarligen

icke ske utan ändring jämväl i gällande banklagstiftning vidkommande

banks rätt att handla med aktier. För att undvika en rubbning

af paragrafföljden i nu gällande banklagar, kunde eu sådan bestämmelse

införas såsom ett nytt moment till 27 § i solidariska bankbolagslagen

och 24 § i bankaktiebolagslagen.

Händelserna å de industriella och ekonomiska områdena sedan år

1903 torde mera än annat hafva omstämt meningarna angående behofvet

och lämpligheten af under offentlig kontroll ställda bankemissionsinstitut.

Om man sålunda, såsom Riksdagen i sin skrifvelse den 19 maj 1903

anmärkte, då icke kände något verkligt behof af en lagstiftning i nämnda

ämne, har erfarenheten numera visat, att detta behof förefinnes och att

detsamma delvis tillgodosetts genom institut å allmänna aktiebolagslagens

grund. Allmänt torde ock numera erkännas, att, på sätt Riksdagen

i sin skrifvelse den 2 maj 1907 framhåller, väl ordnade ocli ledda

emissionsanstalter kunna vara till gagn för den allmänna ekonomiska

utvecklingen genom att organisera och understödja företagsamheten.

Departement»

chef ene

yttrande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 136.

Med aktieemissionsanstalt afses som bekant närmast institut med

ändamål att hjälpa företag, hvilka anses däraf förtjänta, på fotter, vare

sig fråga är om nybildande eller omkonstruering. Själfva grundkapitalet

och det för driften nödiga förlagskapitalet blir det anstaltens sak att

helt eller komplementvis anskaffa i form af aktiekapital eller genom lån

mot obligationer eller i annan form af mera stadigvarande beskaftenhet.

Öfrigt rörelsekapital kommer gifvetvis att af företaget såsom hittills

anskaffas genom mera tillfälliga krediter.

Att närmare angifva de fördelar, som genom ett sådant tillvägagångssätt

vid företags, om jag så får säga, montering, skulle vinnas,

vore att återupprepa, hvad i Riksdagens sistnämnda skrifvelse och de i

ärendet sedermera afgifna yttranden anförts. Likaledes lämnar, synes

det mig, utredningen fullgiltiga skäl därför, att oktrojerade aktieemissionsanstalter,

som stå under offentlig kontroll, ur flere synpunkter

äro att föredraga framför okontrollerade anstalter, som för ifrågavarande

ändamål kunna bildas under egenskap af vanliga aktiebolag eller i

annan form. Jag skall därför allenast nu beröra frågans betydelse för

de vanliga bankinrättningarna. Dessförinnan vill jag emellertid framhålla,

att jag i likhet med de i ärendet hörda vill se denna fråga allenast

ur nationalekonomisk synpunkt. Hufvudsyftet med lagstiftningen i

ämnet blir alltså att bilda kapitalstarka emissionsanstalter, som verkligen

vilja och kunna befordra vissa allmänna intressen. I föreskrifterna

om emissionsbolags bildande, om kontroll öfver dess rörelse m. m.

bör man därför, såvidt möjligt är, söka vinna garantier mot, att

spekulation och vinstintresse blifva vid emissionsbankens ledning bestämmande.

I land, där särskilda institut för aktieemission saknas, inträda

såsom hos oss ofta nog de vanliga bankerna i sådana instituts ställen,

visserligen icke i form af delägare i företag, men antingen i egenskap af

förmedlare vid kapitalets anskaffande eller ock i en egenskap, som för

företagets vara icke sällan är af den största betydelse, nämligen såsom

förläggare. Olägenheterna af sistnämnda förhållande göra sig under en

ekonomisk uppsvingsperiod mindre märkbara. De ekonomiska svårigheterna

för den på rationella grunder byggda företagsamheten blifva

då i regel lätt öfverkomliga. Under depressionsperioden åter, då kapitalet

drager sig tillbaka eller i allt fall iakttager en större försiktighet än

eljest, inträda vanskligheterna för de företag, som byggt på bankernas

korta kredit. Förhållandena torde därvidlag ofta kräfva, att den kredit,

som under de goda åren med ^beredvillighet fick omsättas, inskränkes

eller återfordras af banken. Å ena sidan uppstå därigenom ekono
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.

miska svårigheter för företaget, som, huru goda dess framtidsutsikter

än må vara, i brist på nödigt rörelsekapital ser sin ställninghotad.

A andra sidan blifva bankerna af förhållandenas makt med

eller mot sin vilja tvingade att för tillvaratagande af sina intressen

mera än lämpligt är engagera sig i vissa af dem förlagda företag. Sistnämnda

förhållande kan i sin tur återverka på bankens förmåga att tillgodose

industriens och affärslifvets mera bankmässiga behof, och särskildt,

hvarom nu närmast är fråga, förlorar banken icke blott till stor del förmågan

utan äfven lusten att genom nya försträckningar stimulera till ny

företagsamhet. I belysningen af hvad nu nämnts torde böra läsas ett vid

sista allmänna bankmöte af mötets ordförande fälldt yttrande rörande

bankernas ställning under den på sista tiden i vårt land rådande depressionsperioden.

Enligt protokollet framhöll han, hurusom hvarje bank,

som varit något med i senaste affärskrisen — om man därmed kunde

benämna de svårigheter, hvilka förekommit under sista åren — visste,

hur önskvärdt det varit, om, då en större bolagsaffär befunnits intrasslad,

vederbörande bank fått öfverlämna dess omskapande åt ett

institut, som särskildt ägnat sig åt dylika uppgifter, så att de gamla

bankerna med sin speciella affärsverksamhet icke behöft taga hand om

och inom de för bankerna gällande trånga former röra sig med saker

af omförmälda art.

De olägenheter, hvarom nu nämnts, äro naturligen icke af beskaffenhet

att vara speciella för företag, som byggt sin ekonomi på bankernas

korta kredit. Samma olägenheter uppstå själffallet för hvarje

företag, som icke med nödig förtänksamhet gjort dispositionen af det

för driften nödiga kapitalet såvidt möjligt oberoende af det ekonomiska

lifvets mera tillfälliga växlingar. Men det kan icke förbises, att formerna

för det ekonomiska lifvet i allt högre grad tvinga företagare att för anskaffande

af kapital vid grundandet af ett ekonomiskt företag anlita, icke

som förr den enskilda kapitalisten, utan banker eller andra sammanslutningar,

som hafva till ändamål att drifva penningrörelse. Företagen

äro alltså i verkligheten med hvarje dag som går allt mera beroende

på den organiserade krediten.

Ehuru en rationell organisation af emissionsverksamheten närmast

är af betydelse för industrien och affärslifvet, kan man, på grund af

hvad nyss anförts, icke förbise, att samma fråga på det intimaste berör

den egentliga bankverksamheten. Å ena sidan är det emellertid bank förbjudet

att handla med aktier, ett förbud, som i bankernas och allmänhetens

vill förstådda intresse icke under några förhållanden lärer böra helt

undanröjas. Å andra sidan torde det kapital, hvaröfver bankerna disponera,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 136.

i viss mån vara för företagsamheten oundgängligen nödvändigt. Och

därjämte kan icke förnekas, att, om ock full sakkunskap å hithörande

områden icke i regel står ett vanligt bankinstitut till buds, inom dylika

institut, åtminstone de större, enligt sakens natur dock alltid förefinnes

en mångsidig och ingående erfarenhet å affärslifvets alla områden, som

blir af stort värde vid bedömandet af ett ifrågasatt affärsföretags räntabilitet

m. m.

Vid nu angifna förhållanden synes mig lagstiftningen närmast

böra söka organisera den sakkunniga kapitalstyrka, som är till finnandes

i våra banker, på ett sådant sätt, att densamma kan, utan åsidosättande

af bankernas säkerhet, tillvaratagas i den allmänna företagsamhetens

intresse. Om eller i hvad mån man därvid bör söka medverkan från

enskilda kapitalisters sida, skall jag strax yttra mig. Dessförinnan

tillåter jag mig framhålla, att den depressionsperiod, hvarom jag nyss

talade, ännu knappast kan anses tillhöra en förfluten tid. Under sådana

omständigheter torde man med skäl kunna påstå, att särskildt för närvarande

emissionsbanker skulle kunna bereda de vanliga bankerna och hela

affärslifvet en välbehöflig lättnad. På grund häraf och då en under offentlig

kontroll ställd aktieemissionsanstalt i hvarje fall skulle tillgodose ett från

affärssynpunkt trängande och fullt legitimt behof, biträder jag den af

bankmötet och bankernas syndikat uttalade önskan, att förevarande fråga

Titan dröjsmål upptages till pröfning, allrahelst hinder från lagstiftningssynpunkt

icke därför möter. I sådant afseende tillåter jag mig erinra,

hurusom bankkommitténs uppdrag närmast afsåg att bringa banklagarna

i öfverensstämmelse med en föreslagen reformerad aktiebolagslagstiftning.

I anledning häraf kan påtagligen förevarande förslag till lag om bankrörelse

icke till slutligt afgörande företagas förrän i sammanhang med

förslaget till ny allmän aktiebolagslag eller tidigast år 1910. Frågan

om emissionsbanker kan emellertid utan olägenhet fristående för sig

behandlas och sedermera, om så pröfvas lämpligt, åter upptagas i ett

enhetligt förslag om bankrörelse i allmänhet.

Enligt bankkommitténs förut återgifna förslag skulle delägareskap

i emissionsbank helt och hållet förbehållas de vanliga bankinrättningarna.

Beträffande emissionsbank skulle i öfrigt gälla de för bankaktiebolag

föreslagna stadganden med vissa undantag. Af de för emissionsbank

särskildt föreslagna bestämmelser må sålunda framhållas, att enligt förslaget

emissionsbanks grundfond skulle utgöra minst 8,000,000 kronor,

att ingen finge äga del i emissionsbank till högre belopp än som mot
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

svarade en tredjedel af dess grundfond, att af den behållna årliga vinsten

skulle afsättas minst 25 procent för bildande af en reservfond, intill

dess denna uppgått till ett belopp, motsvarande grundfonden, att emissionsbank

icke skulle få mottaga penningar å sparkasse- eller därmed

likartad räkning, samt att å andra allmänna bankräkningar insatta medel

ej vid någon tidpunkt skulle få öfverstiga sammanlagda beloppet af

grund- och reservfonderna.

Emissionsbankens sålunda föreslagna organisation förutsätter emellertid

ändrade bestämmelser i fråga om banks rätt att handla med aktier.

I sådant afseende har, såsom redan angifvits, föreslagits stadganden,

hvarigenom bank, hvars grundfond utgjorde minst 6,000,000 kronor,

skulle, om reservfonden öfverstege 50 procent af grundfonden, äga rätt

att drifva dylik handel, dock med den begränsning att de aktier, hvilka

med tillämpning af detta stadgande förvärfvats, icke finge i bokfördt

värde uppgå till högre belopp än det, hvarmed reservfonden öfversköte

halfva grundfonden.

För att nu först beröra sistnämnda stadgande är det naturligen

alltid med en viss betänksamhet man går att göra ändring i det för

bankerna sedan gammalt gällande förbud att handla med aktier. Uteslutande

för tillgodoseende af något verkligt behof från det allmännas

sida bör ett sådant steg tagas och alltid under sådana former, att banks

soliditet icke kan anses däraf äfventyras. Med den begränsning banks

rätt att handla med aktier i kommitténs förslag gifvits, synas mig

några farhågor i sistnämnda afseende icke skäligen kunna ifrågakomma.

Huruvida från det allmännas sida verkligen påfordras en så långt

gående frihet, som af kommittén föreslagits, torde åter vara mera tveksamt.

För min del har jag redan framhållit, hurusom fråga nu närmast

vore att i den allmänna företagsamhetens och äfven bankernas intresse

på ett lämpligt sätt organisera det bankernas kapital, som kan göras

disponibelt för emissions verksamheten. Under sådana förhållanden förefinnes

icke något direkt behof att medgifva bank rätt att, utöfver delägareskap

i de för nämnda ändamål organiserade emissionsanstalterna,

drifva handel med aktier i öfrigt, lrvilket vore detsamma som om bank

själf, i mer eller mindre mån, skulle kunna utöfva emissionsbanksverksamhet.

På grund häraf och då i allt fall bankerna själfva, såvidt

angår deras representationer, allmänna bankmötet och bankernas syndikat,

uttryckt den mening, att den utsträckta rätt till förvärfvande af

aktier, man velat tillägga bank, bör afse endast aktier i emissionsbank,

har jag icke ansett lämpligt, att i detta sammanhang göres annan

Bih. till Riksd. Pr>t. 1909. 1 Sami. 1 Afd 97 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 136-

land en nyhet, som icke utan stor försiktighet bör införas i lagstiftningen,

torde man i allt fall, innan erfarenhet vunnits, lämpligen böra

inskränka sig till en åtgärd, som erbjuder den största säkerheten för

institutets ändamålsenliga utnyttjande, helst man därigenom dock tager

i anspråk krafter, som enligt hvad förut nämnts för närvarande hafva

den största erfarenheten på området.

Visserligen skulle det menliga inflytande på emissionsbanks verksamhet,

enskildes inrymmande däri kunde medföra, högst betydligt

minskas, om, på sätt vid bankmötet ifrågasatts, enskildes rätt att förvärfva

aktier i dylik bank inskränktes till högst en tredjedel af bankens

grundfond. Att, innan behofvet häraf verkligen gjort sig gällande,

organisera emissionsbanker på dylikt sätt, synes mig emellertid mindre

lämpligt, helst det för tillämpningen af dylika inskränkande bestämmelser

torde möta ganska stora svårigheter. För att göra ett dylikt

stadgande effektivt, skulle man hafva att antingen på förhand bestämma,

hvilka emissionsbankens aktier finge af enskilda förvärfvas eller ock

låta registreringen blifva därför afgörande. I förra fallet skulle emellertid

den fördel, som för delägande banker läge i enskildes rätt att

konkurrera om aktierna, vara af intet eller ringa värde, om icke den

bank, som ville sälja, innehade aktier af just det slag, som kunde

af enskilda förvärfvas. Att åter låta registreringen blifva afgörande

för äganderättens till aktierna öfvergång eller åtminstone för åtnjutande

af äganderättens alla fördelar, erbjuder olägenheter af den natur, att de

äro hardt när oöfverkomliga utan ett minutiöst lagstiftande i afseende

å sättet och ordningen för öfverlåtelse och registrering af aktier i

emissionsbank. Härtill kommer, att vid den anordning, som å bankmötet

ifrågasatts, syftet med det af kommittén på goda grunder föreslagna

stadgandet, att bank icke finge äga del i emissionsbank till högre belopp,

än som motsvarade en tredjedel af emissionsbankens grundfond, kunde

på ett betänkligt sätt kringgås. Sedan en vanlig bank ingått såsom delägare

i en emissionsbank, kunde nämligen en af bankens förtroendemän,

t. ex. verkställande direktören, teckna eller köpa ett antal aktier i

emissionsbanken, hvarigenom han och hans bank genom vunnen aktiemajoritet

skulle kunna tillvälla sig ett afgörande infljffande öfver emissionsbanken

och länka dess verksamhet efter sina intressen.

Enligt min mening bjuder alltså nödig försiktighet att för närvarande

helt förbehålla de vanliga bankinrättningarna delägareskap i

emissionsbank. Härigenom liksom genom vissa andra i bankkommitténs

lagförslag införda bestämmelser rörande emissionsbank afväpnas, synes

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

ändring i banklagarna än som erfordras för åstadkommande af de ifrågasatta

nya emissionsbankinstituten.

Om de friare formerna för banks aktieförvärf komme att gälla

endast i fråga om emissionsbanksaktier, vunnes ock den fördelen, att

den mer eller mindre godtyckliga, på grundfondens storlek beroende

gränsen mellan banker, som skulle komma i åtnjutande af aktieförvärfsrätt,

och öfriga banker kunde bortfalla. Det torde nämligen icke

böra möta några betänkligheter att låta bank, huru liten dess grundfond

än vore, blifva delägare i emissionsbank för det belopp af reservfonden,

hvarmed densamma öfverstege 50 procent af grundfonden.

Om jag sålunda finner mig äfven i denna del kunna tillmötesgå

af bankmötet och syndikatet gjorda uttalanden, blir förhållandet emellertid

ett annat i afseende å bankmötets och syndikatets förslag rörande

emissionsbankens organisation. Nämnda förslag innebär, att äfven andra

än de vanliga bankinrättningarna skulle få vara delägare i emissionsbank.

I fråga härom vill jag ej förneka, att icke en organisation, som

står öppen för allenast en strängt begränsad krets, kan vålla sina

delägare vissa svårigheter, då behof uppstår för delägare att realisera

sina andelar. Och i visst afseende skulle troligen, såsom jämväl

antydts, den allmänna företagsamheten vinna därpå, att äfven andra

kapitalister än banker kunde upptagas såsom delägare i emissionsbank.

Men fördelarna af enskildes inrymmande i emissionsbank skulle

emellertid icke ernås utan risk, att det gagn, samhället bör hämta af

emissionsbanksinstitutet, därigenom äfventyrades. Syftet med en af

enskilda ledd emissionsbank kan nämligen lätt blifva att genom spekulativa

köp och försäljningar af aktier förskaffa delägarna höga dividender.

Lägges åter ledningen helt och hållet i en sammanslutning af banker, kan,

på sätt bankinspektionen framhållit, en viss garanti vinnas, för att

emissionsbanken får tjäna sitt ändamål, nämligen att stödja industrien.

I förhållande härtill blir svårigheten för delägare att realisera sina

aktier i emissionsbanken af sekundär betydelse och torde i allt fall icke

kunna tillmätas någon afgörande vikt, då banken på förhand vet, att det

öfverskott å reservfonden, som placeras i emissionbanksaktier, därigenom

i mer eller mindre mån fastläses. Härtill kommer, att, äfven om sistnämnda

omständighet ur banksynpunkt måste anses såsom mindre tillfredsställande,

frågan dock i regel kommer att röra sig om bank, hvars

ställning, i mån som det i reservfonden uppsamlade beloppet kan betraktas

såsom mätare af god bankpolitik, torde, oafsedt den i emissionsbanken

bundna delen af sistnämnda fond, vara att anse såsom mer än

vanligt solid. På grund häraf och då emissionsbankinstitutet är i vårt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

det mig-, åtskilliga mot hela institutet förr gjorda invändningar, särskildt

sådana, hvilka riktade sig mot emissionsrörelsens för samhälle och den

kapitalplacerande allmänheten riskabla natur. I sådant afseende tillåter

jag mig framhålla vissa mer eller mindre betydelsefulla skiljaktigheter

mellan förevarande förslag och förut omförmälda förslag till lag angående

industriförlagsbanker. I sistnämnda lagförslag funnos inga särskilda

bestämmelser meddelade om afsättning till reservfond, hvadan för industriförlagsbanker

skulle gälla liksom för bankaktiebolag, att af årsvinsten

skulle till nämnda fond afsättas allenast 10 procent, till dess reservfonden

uppginge till 50 procent af bankens grundfond. Enligt de för

emissionsbank föreslagna bestämmelser skulle 25 procent af årsvinsten

afsättas, till dess reservfonden nått ett belopp, motsvarande hela grundfonden.

Mot en i enskild banks mera privata intresse ledd förvaltning af

emissionsbank riktar sig den i afseende å dylik bank meddelade bestämmelsen,

att ej någon skulle få äga del i emissionsbank till högre

belopp än som motsvarade en tredjedel af dess grundfond. Någon

motsvarande bestämmelse i förslaget till lag angående industriförlagsbanker

saknades fullständigt. Såsom ett skydd för den allmänhet, som

mindre torde vara i stånd att bedöma en emissionsbanks ställning, har

vidare hvad angår sådan bank förbud stadgats att mottaga penningar

å sparkasse- och därmed likartad räkning. I samma riktning torde

äfven en annan bestämmelse rörande inlåningen böra verka, den nämligen

att å annan räkning än avistaräkning icke skulle få mottagas

penningar i mindre poster än 10,000 kronor.

På grund af hvad jag i ämnet anfört, har jag sålunda ansett

lämpligt att bygga det förslag till lag om emissionsbanker, som jag nu

går att uppläsa, på de af bankkommittén i sådant afseende föreslagna

bestämmelser och därvid funnit all anledning godkänna den benämning,

kommittén på bankinspektionens förslag gifvit institutet.

Vidare har jag i anslutning till hvad jag förut anfört låtit utarbeta

lagförslag, innehållande ändringar i 27 § i lagen den 18 september 1903

angående solidariska bankbolag och 24 § i lagen af samma dag angående

bankaktiebolag i syfte, att bank, hvars reservfond öfverstege

50 procent af bankens grundfond, skulle få för Överskjutande belopp

förvärfva aktier i emissionsbank.

Föredragande departementschefen uppläste härefter nämnda tre lagförslag

af den tydelse, bil. litt. A, B och C vid detta protokoll utvisar, samt

hemställde i underdånighet, att högsta domstolens yttrande öfver för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 136. 37

slagen måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler.

genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

Axel Alexanderson.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts Nid. Propotition N:o 136.

Bil. Å.

Förslag

till

Lag

angående emissionshanker.

1 §•

Med emissionsbank förstås i denna lag aktiebolag, som har till

ändamål att drifva bankrörelse utan sådan inskränkning i afseende å

handel med aktier, som angående bankaktiebolag är stadgad, så ock

att medverka vid bildande af aktiebolag för ekonomisk verksamhet

samt träffa därmed sammanhängande affärsuppgörelser.

2 §.

De, som vilja stifta emissionsbank, skola därom hos Konungen

göra ansökning med bifogande af fullständig bolagsordning; och gäller

hvad angående bankaktiebolag finnes stadgadt till efterrättelse för

emissionsbank med de afvikelser, som föranledas af bestämmelserna i

denna lag.

3 §•

Stiftare af emissionsbank liksom delägare däri skola vara bankaktiebolag

eller solidariska bankbolag och till antalet minst fyra.

4 §•

Emissionsbank skall i firman begagna ordet emissionsbank; och

skall firman tillika utmärka bolagets egenskap af aktiebolag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungi.

39

5 §•

Emissionsbanks grundfond skall utgöra minst åtta miljoner kronor.

Ej må någon äga del i emissionsbank till högre belopp än som

motsvarar en tredjedel af dess grundfond.

, 6 §.

Af den behållna årliga vinsten skola minst tjugufem procent afsättas

för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till

ett belopp motsvarande grundfonden, må vidare afsättning till reservfonden

kunna upphöra; nedgår reservfonden under detta belopp, skall

afsättning till fonden ånyo vidtaga.

7 §■

Emissionsbanks styrelse utses bland delägarne i de bolag, som äro

aktieägare i emissionsbanken.

8 §•

Emissionsbank skall träda i likvidation, då antalet aktieägare nedgåt

under fyra och tillräckligt antal aktieägare ej inom tre månader inträdt

9 §•

Emissionsbank må ej mottaga penningar å sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning.

Å annan räkning än avistaräkning må penningar icke mottagas

i mindre poster än tiotusen kronor.

Ej må de hos banken å allmänna bankräkningar insatta medel

vid någon tidpunkt tillhopa öfverstiga sammanlagda beloppet af grundfonden

och reservfonden.

10 §.

Emissionsbank må icke förvärfva eller såsom pant mottaga egen aktie.

Denna lag träder i kraft den

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september 1903

angående solidariska bankbolag.

Härigenom förordnas, att 27 § i lagen den 18 september 1903

angående solidariska bankbolag skall erhålla följande ändrade lydelse:

Bankbolag må ej drifva handel med annat än guld, in- och utrikes

växlar samt räntebärande papper.

För bankbolags fordran pantsatt eller utmätt, fast eller lös egendom,

som försäljes å auktion, må bolaget dock äga att, till skyddande

af sin fordran, inropa, med skyldighet att egendomen åter afyttra, så

snart det kan ske utan förlust.

Bankbolag äger förvärfva för bankens inrymmande afsedd fastighet.

Bankbolag, som afsatt reservfond, uppgående till mera än femtio

procent af bolagets grundfond, må äfven under andra förhållanden än

ofvan sägs förvärfva aktie i emissionsbank; dock må bolaget ej på en

gång innehafva jämlikt denna bestämmelse förvärfvade aktier till högre

bokfördt belopp än det, hvarmed reservfonden öfverskjuter femtio procent

af grundfonden.

Ej må bankbolag såsom pant mottaga egna lottbref eller andra

bankbolags hufvudlottbref.

Denna lag träder i kraft den

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

41

Bil. C.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 24 § i lagen den 18 september 1903 angående

bankaktiebolag.

Härigenom förordnas, att 24 § i lagen den 18 september 1903

angående bankaktiebolag skall erhålla följande ändrade lydelse:

Bankaktiebolag må ej drifva handel med annat än guld, in- och

utrikes växlar samt räntebärande papper.

För bankaktiebolags fordran pantsatt eller utmätt, fast eller lös

egendom, som försälj es å auktion, må bolaget dock äga att, till skyddande

af sin fordran, inropa, med skyldighet att egendomen åter afyttra, så

snart det kan ske utan förlust.

Bankaktiebolag äger förvärfva för bankens inrymmande afsedd

fastighet.

Bankaktiebolag, som afsatt reservfond, uppgående till mera än

femtio procent af bolagets grundfond, må äfven under andra förhållanden

än ofvan sägs förvärfva aktie i emissionbank; dock må bolaget

ej på en gång innehafva jämlikt denna bestämmelse förvärfvade

aktier till högre bokfördt belopp än det, hvarmed reservfonden öfverskjuter

femtio procent af grundfonden.

Ej må bankaktiebolag såsom pant mottaga egna aktiebref.

Denna lag träder i kraft den

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Protokoll öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol

måndagen den 15 mars 1909.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Carlson,

Billing,

Bohman,

Westring,

friherre Marks von Wurtemberg.

Företogos till slutlig behandling de i protokollet för den 8 mars

1909 omförmälda förslag till lag angående emissionsbanker och till

därmed sammanhängande författningar; varande förslagen bilagda detta

protokoll.

1:°)

Förslag till lag angående emissionsbanker.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

1 §•

En emissionsbanks egentliga ändamål lärer, såsom framgår af föredragande

departementschefens yttrande och däri åberopade uttalanden,

bestå i att medverka till bildande eller ombildande af industriella eller

kommersiella, på aktier ställda företag. En dylik bank torde under

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 136.

vissa förhållanden föranledas att köpa och sälja aktier jämväl i bolag,

med hvilka den ej står i sådan förbindelse, som nyss är nämnd, och

lärer någon betänklighet ej möta att, på sätt förslaget innehåller,

medgifva emissionsbank rätt till sådan verksamhet. Likaså kan emissionsbank

för sin verksamhets bedrifvande behöfva vara i tillfälle att köpa

och sälja jämväl annan egendom, med hvilken bankaktiebolag enligt

gällande bestämmelse icke må drifva handel; och det är väl egentligen

ett medgifvande härtill, som åsyftas med hvad 1 § innehåller om

emissionsbanks uppgift att träffa med aktiebolags bildande sammanhängande

affärsuppgörelser. Det förbud mot handel med annan egendom

än guld, växlar och räntebärande papper, som enligt nuvarande

lagstiftning gäller för bankaktiebolag, torde därför icke böra utan

inskränkning gälla för emissionsbank. Men häraf följer icke, att dylik

handel bör vid bestämmande af begreppet emissionsbank upptagas bland

ändamålen för bankens verksamhet, utan torde det vara lämpligare,

att lagen i annat sammanhang angifver, i hvad mån bankaktiebolagens

omförmälda förbud ej äger tillämpning å emissionsbank. Ur 1 § synes

därför böra uteslutas hvad den innehåller dels i fråga om emissionsbanks

fritagande från inskränkning i afseende å aktiehandel och dels

därom, att i emissionsbanks ändamål bör ingå jämväl att träffa med

aktiebolags bildande sammanhängande affärsuppgörelser.

Å andra sidan torde bland de uppgifter, som skola tillkomma

emissionsbank, böra i 1 § upptagas, utöfver hvad förslaget innehåller,

jämväl medverkan till aktiebolags ombildande.

Att, såsom den föreslagna affattningen kan synas innebära, inskränka

emissionsbanks verksamhet i afseende å aktiebolags understödjande till

sådana aktiebolag, som drifva ekonomisk verksamhet, torde knappast

vara lämpligt. Någon egentlig olägenhet synes ej kunna uppstå däraf,

att banken i ett eller annat fall understöder ett bolag, som ej kan

anses hafva ekonomiskt syfte, hvaremot, med hänsyn till svårigheten

att uppdraga någon bestämd skillnadslinje mellan ekonomisk och icke

ekonomisk verksamhet, den föreslagna begränsningen tilläfventyrs skulle

kunna föranleda olägenheter. Orden »för ekonomisk verksamhet» torde

alltså böra utgå ur förslaget.

2 §.

Den föreslagna affattningen utmärker väl, att de, som vilja stifta

emissionsbank, skola söka Konungens tillstånd, men icke från hvilka

synpunkter Konungen har att utgå vid pröfning af frågan, huruvida

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

sådant tillstånd skall meddelas. Det torde emellertid få antagas vara

afsedt, att, likasom vid frågor om oktroj för solidariskt bankbolag,

Konungen äfven bär skall pröfva dels huruvida banken är för landet

t nyttig och dels huruvida bolagsordningen öfverensstämmer med lag och

författningar samt om och i hvad mån därutöfver, med hänsyn till

vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse, särskilda bestämmelser

må erfordras. Ett uttryckligt stadgande härom torde böra införas i förslaget.

Det i förevarande § inryckta stadgandet, att lagen angående bankaktiebolag

skall med de afvikelser, som föranledas af bestämmelserna i

förslaget, lända till efterrättelse för emissionsbanker, bör lämpligen

intagas i en särskild § näst efter 1 §.

8 §•

Hvad denna § innehåller torde redan följa af 47 § i lagen angående

bankaktiebolag, jämförd med förslagets 3 § och den i 2 § intagna bestämmelsen,

att bankaktiebolagslagen skall för emissionsbank gälla med

de afvikelser, som föranledas af de särskilda bestämmelserna för dylik

bank. Förevarande § synes alltså böra utgå.

10 §.

Därest, såsom vid 1 § blifvit hemställdt, ur nämnda § uteslutes

hvad den enligt förslaget innehåller dels angående handel med aktier

och dels om träffande af affärsuppgörelser, som äga sammanhang med

aktiebolags bildande, torde i förslaget böra upptagas föreskrift om,

att hvad i 24 § i lagen angående bankaktiebolag finnes stadgadt om

förbud för sådant bolag att drifva handel med annat än guld, växlar

och räntebärande papper ej utgör hinder för emissionsbank vare sig

att köpa och sälja aktier eller att, i den mån sådant står i samband

med det för sådan bank i 1 § angifna ändamål, förvärfva och afyttra

annan egendom.

Förbudet för emissionsbank att såsom pant mottaga egen aktie

torde böra uteslutas, då sådant förbud följer af 24 § i bankaktiebolagslagen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 136.

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg ansåg sig böra uttryckligen

betona, att han, i saknad af de insikter, som vore af nöden för

förslagets bedömande ur nationalekonomisk och finansiell synpunkt,

inskränkt sig till den granskning, som kunde ifrågakomma i rättsligt

eller redaktionellt hänseende.

2:o)

Förslag till lag om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september 1903

angående solidariska bankbolag.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

3:o)

Förslag till lag om ändrad lydelse af 24 § i lagen den 18 september 1903

angående bankaktiebolag.

Högsta domstolen lämnade den föreslagna lydelsen af 24 § utan

anmärkning, men erinrade, att det för utmärkande af att bankaktiebolagslagen

icke i allo ägde tillämpning å emissionsbanker vore af

nöden, att i nämnda lag angåfves, hurusom i fråga om dylika banker

vore särskildt stadgadt; och syntes detta förbehåll böra inflyta i lagens

88 §.

In fidem

Carl Stålhammar.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet o Stockholms slott den 26

mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden: Petersson, «

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Justitieråden: W:estring,

SUNDRERG.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz härefter.

Vid underdånig föredragning den 31 december 1908 anmälde jag

tre särskilda lagförslag, nämligen förslag dels till lag angående emissionsbanker,

dels till lag om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september

1903 angående solidariska bankbolag, dels ock till lag om ändrad

lydelse af 24 § i lagen den 18 september 1903 angående bankaktie
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

bolag; och anbefallde Eders Kungl. Maj:t, att högsta domstolens yttrande

öfver förslagen skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen

omförmäler, inhämtas.

Sedan högsta domstolens protokoll i ämnet numera inkommit,

får jag ånyo anmäla ärendet till behandling.

Efter det föredragande departementschefen redogjort för innehållet

i nämnda protokoll, fortsatte departementschefen:

I 1 § af omförmälda förslag till lag angående emissionsbanker

angifves emissionsbanks ändamål vara att drifva bankrörelse utan sådan

inskränkning i afseende å handel med aktier, som angående bankaktiebolag

är stadgad, så ock att medverka vid bildande af aktiebolag

för ekonomisk verksamhet samt träffa därmed sammanhängande affärsuppgörelser.

Genom sist angifna bestämmelse skulle emissionsbank

berättigas att förvärfva, förutom aktier, annan egendom, som är för

emissionsverksamheten behöflig, men hvarmed enligt gällande lag angående

bankaktiebolag dylika bolag icke äga handla. Denna afvikelse

från sistnämnda lags stadganden om bankaktiebolags rörelse synes mig,

såsom högsta domstolen framhållit, böra uttryckligen angifvas i lagen

angående emissionsbanker och inrymmas i 10 § af lagförslaget.

Vid den omredigering, som i anslutning härtill 1 § måst undergå,

har jag också beaktat högsta domstolens erinran, att emissionsbanks

ändamål bör angifvas vara att medverka ej blott vid bildande utan

äfven vid otnbildande af aktiebolag.

Mot 1 § i lagförslaget har högsta domstolen i öfrigt, såsom framgick

af redogörelsen för högsta domstolens protokoll i ämnet, anmärkt,

att emissionsverksamheten icke borde, på sätt föreslaget blifvit, inskränkas

till allenast sådana aktiebolag, som drifva ekonomisk verksamhet.

Högsta domstolen har i sådant afseende anfört, att någon

egentlig olägenhet ej syntes kunna uppstå däraf, att banken i ett eller

annat fall understödde ett bolag, som ej kunde anses hafva ekonomiskt

syfte, men att däremot en dylik begränsning tilläfventyrs skulle kunna

föranleda olägenheter på grund af svårigheten att uppdraga någon

bestämd skillnadslinje mellan ekonomisk och icke ekonomisk verksamhet.

Emot dessa högsta domstolens erinringar får jag emellertid först

och främst framhålla, att ifrågavarande lagstiftning har rent ekonomiska

syftemål, nämligen att stödja och uppmuntra industrien och mer eller

mindre omedelbart hela affarslifvet. Att begränsa emissionsbankernas

verksamhet i afseende å aktiebolag till sådana aktiebolag, som drifva

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136.

ekonomisk verksamhet, har därför varit fullt naturligt och öfverensstämmande

med institutets karaktär. Under sådana förhållanden synes

mig mindre lämpligt att låta ur lagförslaget utgå en i sådant afseende

lämnad bestämmelse, och därjämte obehöfligt, enär emissionsbankerna

med den organisation, som för dem föreslagits, icke torde komma att

känna sig frestade att engagera sig i företag med andra än ekonomiska

ändamål. I verkligheten torde det därför icke vara förbundet

med några svårigheter för emissionsbankerna att hålla sig inom råmärkena

för aktiebolag med ekonomiska ändamål; och äfven om det

teoretiskt sedt torde falla sig mindre lätt att angifva skillnadslinjen

mellan ekonomisk och icke ekonomisk verksamhet, hafva dock svårigheterna

därutinnan icke ansetts större, än att man i viss mån gjort

tillämpningen af gällande lagstiftning angående ett annat slag af sammanslutningar

än aktiebolag, nämligen föreningar, i hvarje särskildt fall

beroende på frågan, huruvida föreningen drefve ekonomisk verksamhet

eller icke.

Jag kan alltså icke biträda högsta domstolens mening rörande

lydelsen af 1 § i lagförslaget i nu omförmälda hänseende. Hvad högsta

domstolen anfört i afseende å följande §§ i samma lagförslag äfvensom

i fråga om viss ändring af gällande lag angående bankaktiebolag, har

jag däremot ansett mig böra beakta vid den slutliga affattningen af

lagförslagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 27 § i gällande lag angående

solidariska bankbolag har högsta domstolen lämnat utan anmärkning.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgifna

yttrandet affattade förslag till lag angående emissionsbanker samt till

lag om ändrad lydelse af 27 och 88 §§ i lagen den 18 september 1908

angående bankaktiebolag;

och hemställde departementschefen, att samma förslag äfvensom

förslaget till lag om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september

1903 angående solidariska bankbolag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Westring åberopade för sin del hvad han vid ärendets

behandling i högsta domstolen anfört i den del, där ej genom numera

vidtagen ändring i förslaget angående emissionsbanker de af honom

framställda anmärkningar kommit att förfalla.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 136. 49

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde departementschefens hemställan

;

och täcktes med bifall till denna hemställan

Hans Maj:t Konungen förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådiga propositioner i ämnet af den

lydelse, bilagorna litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Alexander son.

Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft.

7

Doktrin (1)

  1. Dan Hanqvist, NIHIL SUB SOLE NOVUM – något om den kommersiella förvaltningsrättens historia (del II:1 av III), FT 2022 nr 2 s. 163, på s. 176 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BLU 1909:3 Sammansatta Banko och Luyutskottets Utlåtande N:o 3 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 2022 s. 163 Dan Hanqvist, NIHIL SUB SOLE NOVUM – något om den kommersiella förvaltningsrättens historia (del II:1 av III) s. 176 i texten