Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om konsulatjurisdiktion

1909-04-01 · 76 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 76 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1909:153, Med förslag till lag om konsulatjurisdiktion

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

1

N:o 153.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om konsulatjurisdiktion; gifven Stockholms slott den

1 april 1909.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om konsularjurisdiktion.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 108 Håft. (N:o 153)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Förslag

till

Lag

om konsularjurisdiktion.

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vid utöfning af den konsularjurisdiktion, som på grund af traktat

eller sedvänja tillkommer Sverige i vissa icke kristna länder, skall, såvidt

förhållandena å orten medgifva samt ej annat enligt denna lag eller eljest

är stadgadt, svensk lag tillämpas.

Svensk lag, som gäller allenast med afseende å förhållanden inom

riket, kan af Konungen förklaras äga motsvarande tillämpning i område,

där konsularjurisdiktion tillkommer Sverige.

2 §•

Underkastade konsularjurisdiktion äro, såvidt med gällande traktater

och sedvänja öfverensstämmer:

l:o) svensk undersåte och person, ställd under Sveriges beskydd

(skyddsling);

2:o) utländsk undersåte, som ej är svensk skyddsling, såvidt rörer

brott, som af honom begåtts å svenskt fartyg.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

3

2 KAP.

Om de myndigheter, som utöfva konsularjurisdiktion.

3 §•

Konsularj urisdiktion utöfvas af konsulardomare och konsularrätt.

4 §•

Till konsulardomare förordnar Konungen konsul eller annan för

befattningen lämplig man.

Området för hvarje konsulardomares jurisdiktion bestämmes af

Konungen.

5 §•

Konsularrätt består af konsulardomaren såsom ordförande och två

ledamöter.

Konsulardomaren utser hvarje år i december månad två inom området

bosatta män att under det följande året tjänstgöra såsom ledamöter

i konsularrätten samt två suppleanter att vid förfall för ledamöterna i

deras ställe tjänstgöra.

Till ledamöter eller suppleanter må ej utses andra än allmänt aktade

män, som fyllt tjugufem år samt råda öfver sig och sitt gods. Företrädesvis

skola svenska män tagas till ifrågavarande befattningar; finnes ej

behörig svensk man, må jämväl utlänning af kristen eller mosaisk trosbekännelse

kunna utses.

Äro vid något tillfälle så många af de utsedda ledamöterna och

suppleanterna hindrade från tjänstgöring, att nödigt antal för konsularrätten

icke kan erhållas, förordne konsulardomaren en eller två tillfälliga

ledamöter bland dem, som enligt hvad ofvan sägs kunna utses till sådan

befattning.

Där mål vid mera än ett rättegångstillfälle handlägges, böra så vidt

möjligt samma ledamöter tjänstgöra vid samtliga tillfällen.

Kan ej erforderligt antal ledamöter för bildande af konsularrätt

erhållas, utöfve konsulardomaren ensam den jurisdiktion, som eljest tillkommer

konsularrätt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 153.

6 §•

Har den, som förordnas till konsulardomare, ej gått den i 1 kap.

7 § rättegångsbalken föreskrifna domareed, skall han aflägga sådan ed

inför Svea hofrätt eller beskickningschef eller, där så ej kan ske, skriftligen.

Af skriftlig ed skall, innan konsulardomaren må tjänstgöra, ett

exemplar vara aflämnadt å konsulatet och ett exemplar öfversändt till

ministern för utrikes ärendena.

Ledamot i konsularrätt skall, innan han tager plats i rätten, inför

konsulardomaren aflägga ed, att han skall döma efter bästa förstånd och

samvete.

7 §•

Ordföranden och ledamöterna i konsularrätten äga hvar en röst, och

gånge vid skiljaktiga meningar efter ty som de flesta säga. Stannar hvar

vid olika mening, galle ordförandens.

8 §•

Inträffar jäf eller annat förfall för konsulardomaren, förordnar

Konungen annan lämplig person att såsom konsulardomare tjänstgöra.

9 §•

Konsulardomaren förordne vissa män till rättstjänare att tillhandagå

honom och rätten samt att, då de därom anlitas, delgifva stämningar och

andra handlingar.

Den, som blifvit utsedd till rättstjänare, gånge inför konsulardomaren

eller konsul ed att redligen och utan försumlighet fullgöra de uppdrag,

som anförtros honom i hans egenskap af svensk rättstjänare.

Kan afläggandet af eden ej utan olägenhet ske inför konsulardomaren

eller konsul, må eden skriftligen afgifvas och ett exemplar af edsskriften

insändas till konsulardomaren.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

5

3 KAP.

Om konsulardomares och konsularrätts befogenheter.

10 §.

Tvistemål upptages till behandling och afgörande af konsularrätten,

dock att, där målet enbart rörer penningar eller sådant, som kan

skattas till visst värde i penningar, samt konsulardomaren finner uppenbart,

att det, hvarom tvistas, i värde icke öfverstiger trehundra kronor,

målet skall handläggas och afdömas af konsulardomaren.

År fråga om pröfning af tvistiga fordringsanspråk i konkurs, och

tillhör något af dem konsularrättens bedömande, värde samtliga dit hänskjuta.

11 §•

•

Brottmål upptages till behandling och afgörande af konsular rätten,

dock att, därest i målet ej yrkas ansvar för gärning, hvarå högre straff än

böter kan följa, eller skadestånd till belopp, öfverstigande trehundra kronor,

målet skall handläggas och afdömas af konsulardomaren.

12 §.

I fråga om sådana ansökningar, hvilka enligt lag skola ingifvas till

rätten eller till domaren å landet, samt åtgärder och beslut, som föranledas

af dylika ansökningar, äge konsulardomaren enahanda befogenhet, som

enligt lag utöfvas af domaren å landet.

Beträffande uppteckning och vård af dödsbo har konsulardomaren

de åligganden och befogenheter, som lagligen tillkomma underrätt.

Han skall jämväl förordna förmyndare, god man för hustru enligt

19 kap. 4 § ärfdabalken samt sådan god man, som afses i 20 kap. 7 §

nämnda balk; åliggande honom ock att öfva tillsyn å förmyndares och

god mans förvaltning med iakttagande i tillämpliga delar af hvad därutinnan

är i gällande författning föreskrifvet för gode män och rätten.

Äktenskapsförord ingifves till konsulardomaren, som har att införa

det i protokollet; och skall äfven bevakning af testamente ske inför

honom.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

13 §.

Där ej i 12 § är annorlunda stadgadt, skall ärende, som enligt lag

tillhör underrätts pröfning, behandlas af konsularrätt.

14 §•

Finner konsularrätten, när mål eller ärende dit hänskjutits, att det,

enligt hvad ofvan sägs, bör handläggas och afdömas af konsulardomaren

ensam; äge dock rätten, där så lämpligt finnes, fortfara med målets eller

ärendets behandling.

15 §.

Konsulardomaren är öfverexekutor; dock må ej hos honom sökas

åläggande af betalningsskyldighet för gäldenär, i den ordning utsökningslagen

stadgar, eller handräckning för fordrans utfående.

Konsulardomaren vare ock utmätningsman med rätt för honom att

för bestämdt fall förordna annan man att på konsulardomarens ansvar

fullgöra utmätningsmans åliggande.

16 §•

Där i lag är föreskrifvet, att nedsättning af medel skall ske hos

Konungens befallningshafvande, äge sådant rum hos konsulardomaren.

17 §•

Konsulardomaren utöfvar polismyndighet i allmänhet och äger häkta

eller häkta låta för brott misstänkt person med rätt för honom att för

bestämdt fall förordna annan man att på hans ansvar verkställa polisundersökning

och besluta om häktning. Äfven utan sådant förordnande har

konsul, som är anställd å annan ort inom jurisdiktionsområdet än den,

som är säte för konsulardomaren, att företaga åtgärder af nu nämnda

slag; underrätte dock skyndsammast om vidtagen åtgärd konsulardomaren,

som, utan hinder af konsulns åtgärd eller beslut, äger i ärendet

förordna.

Konsulardomaren skall, såvidt ske kan, hafva tillsyn öfver häktad

person.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 153.

7

18 §.

Skall straff verkställas inom området, åligger det konsulardomaren

att draga försorg därom. Verkställighet af straff skall ske i så nära

öfverensstämmelse som möjligt med de i svensk lag därför gifna föreskrifter.

Kan straffet ej verkställas inom området, underrätte konsulardomaren

skyndsammast härom ministern för utrikes ärendena, hvilken

underställer ärendet Konungens pröfning.

Förklaring af den dömde, att han är nöjd med utslag, som ej vunnit

laga kraft, och villig att undergå den ådömda bestraffningen, upptages af

konsulardomaren; och skall sammanläggning af straff, då enligt lag dylik

åtgärd ankommer å Konungens befallningshafvande, af konsulardomaren

ombesörjas.

19 §•

Konsulardomaren äger att för tillämpning inom området eller viss

del af detsamma utfärda ordningsföreskrifter samt för öfverträdande däraf

stadga böter till belopp af fem intill femhundra kronor äfvensom påföljd

att lös egendom, som i ordningsföreskrift afses, må tagas i beslag och

förklaras förbruten.

Ordningsföreskrift, hvarom nu är fråga, skall kungöras genom anslag

å konsulatet i den stad, som är säte för konsulardomaren, och å annat

konsulat inom distrikt, där den skall tillämpas, samt på sätt i öfrigt finnes

ändamålsenligt, och må föreskriften inom hvarje distrikt lända till efterrättelse

genast efter kungörandet å därvarande konsulat; dock skall omedelbart

efter utfärdandet ordningsföreskriften öfversändas till ministern för

utrikes ärendena, som har att underställa densamma Konungens pröfning.

Finner Konungen skäligt att upphäfva eller ändra föreskriften, skall beslutet

härom kungöras på ofvan angifna sätt; och gånge, såvidt möjligt, tillämpning

af upphäfd eller ändrad ordningsföreskrift åter.

Anser konsulardomaren, att för öfverträdelse af ordningsföreskrift

bör stadgas strängare påföljd, än ofvan sägs, skall han skyndsammast

hänskjuta ärendet till Konungens pröfning.

4 KAP.

Yissa allmänna afvikelser från tillämpningen af svensk lag.

20 §.

Där i fall, hvarom ej i denna lag särskildt stadgas, det lagligen

ankommer å domare eller underrätt att utsätta tid, inom hvilken rätts
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 153.

sökande har att något fullgöra, vare i lag högst medgifven tid ej ovillkorligen

gällande, utan må, där så pröfvas nödigt, tiden tillmätas längre.

21 §.

År annorstädes än i denna lag stadgad viss tid, kortare än trettio

dagar, inom hvilken handling skall af rättssökande ingifvas eller annan

åtgärd af honom vidtagas, må sådant ske inom trettio dagar efter den,

från hvilken tiden i hvarje särskildt fall räknas, så framt ej särskild föreskrift

i denna lag eller eljest af Konungen för området meddelats.

22 §.

Tillkännagifvande, som enligt lag skall införas i allmänna tidningarna

eller uppläsas i kyrka, varde i stället anslaget å konsulatet i den stad, som är

säte för konsulardomaren, samt härförutom offentliggjordt på det sått, som å

hvarje ort är i dylika fall vedertaget. Finnes i något fall tillkännagifvandet

böra kungöras jämväl i hemlandet, skall det införas i allmänna tidningarna.

23 §.

Böter och viten tillfalla statsverket, där ej annat är, genom traktat

eller eljest, särskildt för jurisdiktionsområdet bestämdt.

Lag samma vare om gods, som förklarats förbrutet.

5 KAP.

Särskilda föreskrifter om rättegång inför konsulardoiuare och konsularrätt.

24 §.

Protokoll och utslag böra affattas på svenska språket; äro väsentliga

olägenheter därmed förenade, må protokollet och utslaget kunna affattas

å danska, engelska, franska, norska eller tyska språket.

25 §.

Stämning gifves af konsulardomaren och skall innehålla, utöfver hvad

i 11 kap. 6 § rättegångsbalken sägs, bestämmelse om viss tid före inställelsedagen,

då stämningen senast bör vara svaranden delgifven.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Denna tid må ej sättas senare än till tredje dagen före inställelsen,

dock att, där större skyndsamhet är af nöden, stämning må meddelas till

samma dag den utfärdas, om svaranden är så till hands att han kan inställa

8ig.

26 §.

Har svaranden å särskilda dagar i sin bostad blifvit sökt med stämning

i tvistemål, utan att han eller ombud, som äger mottaga stämning

för honom, kunnat anträffas, och utan att säker anvisning kunnat vinnas,

hvarest han eller sådant ombud uppehåller sig: förekomma i öfrigt omständigheter,

som gifva anledning antaga, att han håller sig undan; må

stämningen i hufvudskrift eller besannad afskrift anslås å dörren till bostaden.

Sjöfolk och passagerare å fartyg, hvilka ej annorstädes inom området

hafva bostad, anses hafva sin bostad å fartyget.

27 §.

Intyg af en af konsulardomaren förordnad rättstjänare, emot hvilken

ej förekommer jäf, som om vittne är stadgadt, galle såsom fullt bevis

att delgifning af handling blifvit så verkställd, som intyget innehåller.

28 §.

Ändå att allmän åklagare icke finnes, äga konsulardomaren och konsularrätten

att upptaga och afdöma mål angående förbrytelser, därå enligt

lag allmän åklagare skulle vara behörig tala.

29 §.

Rannsakning med häktad person skall hållas snarast möjligt och sist

inom fem dagar från den dag, häktningen ägde rum, där ej giltigt hinder

härför möter. Kräfves fortsatt rannsakning i målet, må uppskofvet icke

sättas längre än oundgängligen erfordras.

30 §.

Äskar någon, som är tilltalad för brott, hvarå straffarbete efter lag

kan följa, hjälp i rättegången, och finnes han ej kunna själf anskaffa bi
Bih.

till Rilcsd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 108. Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 153.

träde, förordne, där så kan ske, konsulardomaren eller konsularrätten lämplig

person att biträda honom vid konsularrätten; skolande i öfrigt hvad

om förordnande af rättegångsbiträde åt häktad vid underrätt är stadgadt

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

31 §.

Uteblifver vittne, som är underkastadt konsularj urisdiktionen, då

vittnet efter stämning bort inställa sig, och visas ej laga förfall, må vittnet

genast kunna hämtas eller böte vittnet högst femtio kronor.

För inkallande och inställande af vittne, som ej är underkastadt

konsularj urisdiktionen, har konsulardomaren att i den ordning, som å

hvarje ort är bruklig, anlita den myndighet, under hvilken vittnet lyder.

32 §.

Utan hinder af hvad i lag är stadgadt, må jämväl den, som tillhör

annan lära än den kristna eller den mosaiska, höras såsom vittne, dock bör

i hvarje fall pröfvas, hvad verkan kan tillerkännas dylikt vittnes utsaga.

33 §.

Är vittne af sin trosbekännelse hindradt att gå ed, som i svensk

lag föreskrifves, förordne konsulardomaren eller konsularrätten efter omständigheterna,

att vittne skall aflägga annan ed eller annorledes bekräfta

sin utsaga.

34 §.

Vittne, som är aflägset boende eller för sjukdom eller af annan laga

orsak ej kan tillstädeskomma, må i sitt hemvist eller annorstädes höras

af konsulardomaren eller annan person, som konsulardomaren eller konsularrätten

därtill förordnar, och skall tillfälle lämnas parterna att därvid

närvara.

35 §.

I brottmål, där enligt lag allmän åklagare skulle vara behörig tala,

äger konsulardomaren eller konsularrätten tillerkänna den, som inkallats

såsom vittne eller för att upplysningsvis höras och som äskar ersättning

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

för inställelsen, sådan ersättning af allmänna medel efter hvad skäligt

pröfvas och i orten är brukligt.

Beslut öfver yrkande om ersättning, hvarom ofvan sägs, skall utan

dröjsmål meddelas och gånge i verkställighet ändå att det ej vunnit laga

kraft; skolande i slutliga utslaget pröfvas, huruvida ersättningsbeloppet

skall till statsverket af part återgäldas.

36 §.

Har tredskodom meddelats, efter ty i 12 kap. 3 § rättegångsbalken

sägs, skall konsulardomaren på begäran af den, som vunnit, kungöra motparten

domen, på sätt i 47 § här nedan är stadgadt; och äge den, som

tappat, att inom viss tid, som ej må bestämmas kortare än tio dagar från

kungörandet af domen, vid äfventyr att eljest hafva förlorat rätt till

vidare talan, hos konsulardomaren begära sakens återupptagande; skolande

underrättelse om hvad parterna sålunda hafva att iakttaga gifvas i

domen.

Göres begäran om sakens återupptagande inom stadgad tid, skall

konsulardomaren utsätta tid och ort för sakens förnyade behandling,

därom den, som tappat, har att, i den ordning om stämning i tvistemål

är sagdt, underrätta den som vunnit eller behörigt ombud för honom.

Försummar den, som tappat, hvad nyss är föreskrifvet, eller uteblifver

han vid det för sakens förnyade behandling utsatta sammanträde och visas

ej laga förfall, stånde tredskodomen fast; har han fullgjort hvad enligt

ofvan gifna bestämmelser honom åligger, och kommer han rätteligen tillstädes,

skall saken ånyo handläggas och afgöras utan hinder af tredskodomen.

6 KAP.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan mot beslut, som af konsular

domare eller konsularrätt meddelats, så ock om underställning af mål,

som af konsularrätt afdömts.

Talan mot utslag eller beslut, som af konsulardomare eller konsularrätt

meddelats, fullföljes hos Svea hofrätt.

Underställning af mål sker likaledes hos Svea hofrätt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

38 §.

Part, som enligt 36 § är berättigad till återvinning mot tredskodom,

må ej hos högre rätt fullfölja talan mot domen.

Ej heller vare klagan tillåten mot beslut, hvarigenom mål uppskjutits

eller förordnats om någons hämtande till rätten.

Beslut, som i invändningsfråga meddelats, må ej i något fall särskilt

öfverklagas.

39 §.

Då mål slutligen afgöres eller till värjemålsed dömes, skall i utslaget

gifvas tillkänna, hvad missnöjd part har att för talans fullföljande

iakttaga samt äfventyret, om det försummas.

Vill någon klaga öfver annat beslut än nyss är nämndt, och begär

han underrättelse om hvad i sådant afseende bör iakttagas, skall konsulardomaren

meddela honom sådan underrättelse.

40 §.

Part, som icke åtnöjes med slutligt utslag eller beslut af beskaffenhet

att talan däremot får fullföljas, har att inför konsulardomaren muntligen

eller skriftligen anmäla missnöje sist före klockan tolf å tionde dagen,

räknadt i utsökningsmål från den dag, hvarifrån enligt utsökningslagen

besvärstid i hvarje fall skall löpa, samt i öfriga mål och ärenden

från den dag, utslaget eller beslutet gafs.

Varder ej missnöje anmäldt enligt hvad nu är föreskrifvet, stånde

utslaget eller beslutet fast, och värde förty missnöjesanmälan, som göres

senare, ej upptagen.

Där enligt utsökningslagen besvärstid skall räknas från erhållen

del af beslutet, skall detsamma genom konsulardomarens försorg, på sätt

i 47 § här nedan stadgas, delgifvas den, beslutet gått emot.

41 §.

Då part rätteligen anmält missnöje, teckne konsulardomaren å utslaget

eller beslutet bevis därom.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

42 §.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, vare parten berättigad att erhålla

bevis därom med skäl, hvarå vägran att upptaga missnöjesanmälan

grundats; och äge parten att mot beslutet fullfölja talan, på sätt

i 43 § sägs.

Ej må särskild klagan föras däröfver att missnöjesanmälan upptagits.

Fullföljes talan i målet, äge vederpart att inom tid, som i detta kap. är

stadgad för svaromåls afgifvande, påkalla pröfning af frågan, huruvida

missnöjesanmälan blifvit rätteligen gjord.

43 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje, skall vid talans förlust sist

före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då för honom tiden för

anmälan af missnöje var ute, själf eller genom behörigt ombud till konsulardomaren

ingifva till Svea hofrätt ställd klagoskrift.

Vill någon klaga öfver att missnöjesanmälan ej upptagits, skall

klagoskrift i den ordning, här ofvan sägs, ingifvas sist före klockan tolf å

tjugonde dagen från den dag, då beslutet meddelades.

Det åligger konsulardomaren att skriftligen förordna någon å konsulatet

tillgänglig person, som i händelse af konsulardomarens frånvaro

äger mottaga anmälan om missnöje och klagoskrift; pröfve dock konsulardomaren

alltid själf, huruvida missnöjesanmälan rätteligen skett.

44 §.

Fullföljes talan emot slutligt utslag i tvistemål, och har klaganden

i klagoskriften förbehållit sig rätt att vidare yttra sig, äge han inom fjorton

dagar från klagotidens utgång till konsulardomaren ingifva ytterligare en

skrift i målet.

45 §.

Samtidigt med klagoskriften eller i fall, hvarom i 44 § sägs, senast

vid ingifvande af den i nämnda § omförmälda skrift skall klaganden till

kosulardomaren inkomma med det öfverklagade utslaget eller beslutet och

öfriga protokoll i målet

Gör han det ej, och är icke det felande af annan part ingifvet,

föi-anstalte konsulardomaren, att de handlingar, som saknas, varda utskrifna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

46 §.

År klagoskrift rätteligen ingifven, skall vederpart lämnas tillfälle

att yttra sig däröfver.

För sådant ändamål skall klagande vid klagoskrift samt skrift,

hvarom i 44 § förmäles, foga styrkt afskrift däraf samt af de fullmakter

och skriftliga bevis, som därtill höra; och bör afskriften, där delgifning

skall äga rum med flere personer, företes i samma antal som dessa.

Har klaganden försummat att fullgöra hvad honom sålunda åligger, skall

konsulardomaren låta verkställa erforderliga afskrifter af de ingifna handlingarna.

Hvad i näst föregående stycke af denna § är stadgadt skall dock ej

äga ovillkorlig tillämpning å kartor eller andra ritningar, ej heller å handlingar

af vidlyftigare beskaffenhet såsom protokoll i rättegångsmål eller

handelsböcker eller andra räkenskaper; utan stånde det klaganden fritt

att ingifva sådana handlingar allenast i hufvudskrift, och skall konsulardomaren

ombesörja afskrift af desamma, endast för såvidt och i den mån

han finner dem icke böra undantagas från delgifnjng med klagandens

vederpart.

Då på grund af bestämmelserna i denna eller föregående § konsulardomaren

föranstaltat om handlings utskrifvande, vare klaganden skyldig

att härför gälda lösen.

47 §.

Snarast möjligt efter klagotidens utgång eller, för den händelse

klaganden jämlikt 44 § äger att därefter ingifva ytterligare en skrift,

efter densammas ingifvande eller sedan tiden härför gått till ända, skall

konsulardomaren låta delgifva klagandens vederpart styrkt afskrift af

klagandens inlagor äfvensom i den utsträckning, 46 § angifver, af de till

inlagorna hörande handlingar.

Finnes ombud, som jämlikt 50 § är behörigt företräda vederparten,

eller har han hos konsulardomai’en anmält annat ombud, skall, därest ombudet

är bosatt i den stad, som är säte för konsulardomaren, delgifningen

verkställas med ombudet. Har ombudet å särskilda dagar för delgifning

sökts i sin bostad, utan att ombudet anträffats, skola, därest

vederparten äger känd bostad i nämnda stad, handlingarna delgifvas honom

samt eljest anslås å dörren till ombudets bostad. Har äfven vederparten,

på sätt ofvan sägs, sökts utan. att kunna anträffas, skola handlingarna

anslås å dörren till hans bostad.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 153.

15

Har vederparten ej ombud, hvarom ofvan förmäles, skola, om han

år bosatt i stad, som är säte för konsulardomaren, eller i annan inom

området belägen stad, där svensk konsul eller rättstjänare finnes, handlingarna

delgifvas vederparten; och varde, där han ej anträffats, oaktadt

han blifvit å särskilda dagar för delgifning sökt i sin bostad, handlingarna

anslagna å dörren till bostaden. År vederparten ej bosatt i stad,

som nyss nämnts, skall, därest han kan utan större svårighet anträffas,

delgifning ske med honom personligen efter ty nu är sagdt; men i annat

fall varde genom konsulardomarens försorg handlingarna anslagna å konsulatet

och tillika, där så lämpligen kan ske, vederparten medelst allmänna

posten underrättad om klagoskriftens ingifvande, klagandens yrkanden

samt hvad vederparten har att iakttaga för sin talans bevakande.

Om sjöfolk och passagerare å fartyg gäller hvad ofvan i 26 § är

stadgadt.

48 §.

Inom trettio dagar från den dag, de af klaganden ingifna handlingar

blifvit, på sätt i 47 § sägs, delgifna eller anslagna, skall vederparten till

konsulardomaren ingifva till Svea hofrätt ställdt svaromål; skolande underrättelse

om hvad vederparten sålunda har att iakttaga tecknas å klagoskriften.

49 §.

Konsulardomaren skall, då svaromål infordrats af vederpart, så

snart detta inkommit eller tiden för afgifvande däraf tilländagått, samt i

annat, fall snarast möjligt efter klagotidens utgång till hofrätten öfversända

samtliga inkomna handlingar jämte fullständiga protokoll i målet och tillvaratagna

föremål, som målet röra.

I brottmål sände konsulardomaren med handlingarna eget utlåtande

öfver den förda klagan. Jämväl i annat mål skall utlåtande af konsulardomaren

bifogas, såframt anmärkning gjorts mot protokollets riktighet

eller eljest särskild anledning förefinnes för honom att yttra sig.

50 §.

Ombud, som vid meddelandet af konsulardomares eller konsularrätts

utslag eller beslut var behörigt att föra parts talan i målet, äge ock, utan

särskildt bemyndigande, å sin hufvudmans vägnar fullfölja talan mot

samma utslag eller beslut, mottaga vederparts klagoskrift och därå afgifva

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

svaromål äfvensom eljest i hofrätten företräda parten, där g denne uttryckligen

förklarat befogenhet i nu nämnda afseenden ej tillkomma ombudet.

51 §•

Hvad ofvan är stadgadt om fullföljd af talan mot utslag eller beslut

skall i tillämpliga delar gälla klagan öfver förfarande af konsular-,

domaren såsom utmätningsman eller af den, som af honom förordnats att

fullgöra utmätningsmans åliggande; dock vare missnöjesanmälan ej erforderlig

eller ingifvande af klagoskrift inskränkt till viss tid i annat fall än

som i 167 och 169 §§ utsökningslagen sägs.

52 §.

Vid fullföljd af talan i mål, däri någon hålles häktad, skola, med

tillämpning i öfrigt af hvad i detta kap. är stadgadt, följande särskilda

bestämmelser lända till efterrättelse:

Klagoskrift skall ingifvas sist före klockan tolf å femtonde dagen från

den dag, det öfverklagade utslaget eller beslutet gafs; dock må, därest

målets vidlyftighet eller annan omständighet det oundgängligen påkallar,

konsulardomaren vid anmälan af missnöje kunna på därom gjord anhållan

utsträcka klagotiden intill hvad eljest är föreskrifvet.

Den häktade skall alltid erhålla del af vederparts klagoskrift. Delgifning

af häktads klagoskrift skall äga rum allenast i det fall, att vederparten

har behörigt ombud i den stad, som är säte för konsulardomaren,

eller därstädes själf äger känd bostad; underrätte dock konsulardomaren

eljest, där så lämpligen kan ske, medelst allmänna posten vederpart eller

dennes ombud om klagoskriftens ingifvande och klagandens yrkanden

äfvensom därom att vederparten kan vinna beaktande af hvad han ytterligare

önskar i målet andraga, därest skriftlig framställning däraf inkommer

till hofrätten innan målet ännu hunnit företagas till afgörande.

Där klagoskrift delgifves vederpart eller dennes ombud, skall svaromål

afgifvas inom kortast möjliga, af konsulardomaren i hvarje särskild! fall

bestämd tid. Ej må i något fall denna tid sättas längre än till femton dagar.

Då klagan afser beslut om någons häktande eller kvarhållande i

häkte, vare anmälan af missnöje ej erforderlig och ej heller ingifvande af

klagoskrift till viss tid inskränkt. Delgifning af sådan klagoskrift är ej

erforderlig.

Part, som är häktad, må i fängelset .anmäla missnöje samt aflämna

klagoskrift och svaromål; åliggande konsulardomaren tillse, att den häk
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

tade därtill erhåller tillfälle samt att han till författande af inlaga, hvarom

nämndt är, äger nödigt biträde.

Häktad part vare ej skyldig ingifva afskrift af klagoskriften och

därtill hörande handlingar.

O

53 §.

Utöfver de fall, då enligt allmän lag underställning af mål, som af

underrätt handlagts, äger rum, skall jämväl, där någon af konsularrätt dömts

till straffarbete på viss tid, minst två år, målet i hvad honom rörer underställas.

Då mål underställes hofrättens pröfning, gifve konsularrätten tillkänna

hvad part har att iakttaga, där han vill yttra sig hos hofrätten.

54 §.

T mål, som underställes hofrättens pröfning, äge sakfälld, som ej

år häktad, eller målsägande att sist å femtonde dagen efter utslagets

afkunnande till konsulardomaren ingifva till hofrätten ställda påminnelser.

Snarast möjligt efter utslagets afkunnande eller, där någon enligt

hvad nyss är sagd! äger afgifva påminnelser, sedan dessa inkommit

eller tiden för afgifvande dåra? tilländagått, skola samtliga målet rörande

handlingar och föremål af konsulardomaren öfversändas till hofrätten;

och bifoge konsulardomaren därvid eget utlåtande i målet.

Är i dylikt mål den sakfällde häktad, skall han genom konsulardomarens

försorg, så fort sig gorå låter, förpassas till öfverståthållareämbetet,

som har att omedelbart, efter det den häktade anländt till

Stockholm, därom underrätta hofrätten; och äge den häktade att inom

femton dagar, efter det han ankommit till häkte i Stockholm, ingifva

påminnelser i målet till öfverståthållareämbetet, vid äfventyr att underlåtenhet

härutinnan icke föranleder uppehåll med målets afgörande.

55 §.

Underställdt mål skall, därest ej brottet är sådant att det må åtalas

allenast af målsägande, af hofrätten skyndsammast anmälas hos justitiekanslern,

hvilken förordnar allmän åklagare; ägande denne att inom viss

af hofrätten bestämd tid yttra sig i målet.

Bill. till Riks A. Prat. 11/09. 1 Sami. 1 Afl. 108 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

I fullföljdt eller underställe!! mål äger hofrätten beträffande anställande

af muntligt förhör samt vederbörandes hörande i öfrigt de befogenheter,

som enligt lag tillhöra hofrätt vid handläggning af dit fullföljda

eller underställda mål.

56 §.

Har vederpart underlåtit att till konsulardomaren inkomma med

svaromål, vare han ändock berättigad att i hofrätten utföra sin talan.

7 KAP.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan mot hofrättens beslut.

57 §.

Mot hofrättens slutliga utslag i mål af beskaffenhet att, därest

det anhängiggjorts i hemlandet, målet skulle efter vad inkommit till

hofrätten, fullföljes talan i den ordning, som i allmän lag är stadgad beträffande

klagan mot hofrättens slutliga utslag i vädjadt mål, dock att

anmälan af missnöje mot hofrättens utslag skall ske sist före klockan

tolf å sextionde dagen samt inställelse i Konungens nedre justitierevision

sist före klockan tolf å nittionde dagen från det utslaget gafs.

58 §.

I annat mål än i 57 § sägs skall talan emot hofrättens slutliga utslag

fullföljas genom besvär, hvilka skola till nedre justitierevisionen ingifvas

sist före klockan tolf å sextionde dagen från den dag, då utslaget gafs.

Vill någon, som i målet hålles häktad inom konsulat urisdiktionsornråde,

fullfölja talan mot utslaget, skola dock följande särskilda bestämmelser

lända till efterrättelse:

1. Uen häktade har att, vid äfventyr af talans förlust, sist före

klockan tolf å tionde dagen från det utslaget meddelades honom hos kon
o

O

sulardomaren anmäla missnöje.

2. År missnöje rätteligen anmäldt, skall den häktade, där han är

dömd till straffarbete i två år eller svårare straff, snarast möjligt genom

konsulardomarens försorg förpassas till öfverståthållareämbetet; och äger

han sist före klockan tolf å femtonde dagen från den dag, han ankommit

till häkte i Stockholm, till öfverståthållareämbetet ingifva sina besvär.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

År han ej så dömd, som nyss är sagd!, skall han till konsulardomaren

ingifva sina besvär sist före klockan tolf å femtonde dagen från

det utslaget meddelades honom. Om delgifning af besvärsskriften och

underrättelse till vederparten samt om svaromåls afgifvande skall hvad i

47 och 52 §§ är i fråga om klagan till hofrätten stadgadt äga motsvarande

tillämpning; åliggande konsulardomaren att så snart ske kan insända

besvärsskriften och svaromålet till nedre justitierevisionen.

3. Har missnöjesanmälan ej upptagits, vare den häktade berättigad

erhålla bevis därom med skäl, hvarå vägran att upptaga missnöjesanmälan

grundats; och äge han att mot beslutet hos Konungen fullfölja

talan genom besvär, hvilka skola ingifvas till konsulardomaren sist före

klockan tolf å femtonde dagen från det beslutet meddelades och af denne

ofördröjligen jämte eget utlåtande öfversändas till nedre justitierevisionen.

4. Om rätt för den häktade att i fängelse inom konsulat’] urisdiktionsområde

anmäla missnöje samt aflämna besvärsskrift och till författande

däraf erhålla nödigt biträde skall hvad i 52 § näst sista stycket

sägs äga motsvarande tillämpning.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser.

59 §.

I svensk författningssamling intagen lag eller författning träder i

kraft inom område, som är beläget i Kina, Persien eller Siarn, etthundratjugu

dagar och inom andra områden sextio dagar efter den dag, då lagen

eller författningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket,

där ej viss senare tid för ikraftträdandet blifvit bestämd i densamma eller

annorlunda särskild! för området stadgas.

60 §.

Varder någon, som är underkastad konsularjurisdiktionen, i mål,

som är anhängig! vid det främmande landets domstol eller vid annat

lands konsulardomstol inom området, påkallad såsom vittne, men underlåter

han att inställa sig, äge konsulardomaren på framställning af den

främmande domstolen efter omständigheterna inkalla honom och anställa

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

vittnesförhör med honom eller förelägga honom att vid den främmande

domstolen iakttaga inställelse samt i händelse af tredska tillämpa de bestämmelser,

hvilka gälla beträffande inkallande af vittne i mål, som handlägges

af konsulardomaren eller konsularrätten.

Öl §.

Renoverade exemplar af konsulardoinarens och konsularrättens protokoll

och utslag i rättegångsmål samt i sådana ärenden, som afses i 12

och 13 §§ här ofvan, skola för hvarje år inom utgången af nästföljande

maj månad af konsulardomaren afsändas till Svea hofrätt. Har under

året ej förekommit mål eller ärende af beskaffenhet att renovation skall

insändas, har konsulardomaren att inom tid, nu är sagd, sända uppgift

därom till hofrätten.

62 §.

Förmår någon på grund af fattigdom icke gälda stadgad lösen, eller

kan sådan afgift af annan anledning icke utfås, njute konsulardomaren

ersättning af allmänna medel för hvad sålunda brister.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

21

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott

fredagen den 2 oktober 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve IIamilton,

grefve Ehrensvärd,

er) 7

Malm.

Efter gemensam beredning med hans excellens herr ministern för

utrikes ärendena anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert

Petersson:

»Sedan längre tid tillbaka äga de kristna staterna på grund af traktater

i vissa icke kristna länder egen domsrätt i större eller mindre utsträckning

öfver sina därstädes sig uppehållande undersåtar. Denna domsrätt utöfvas

af de kristna staternas konsuler och kallas vanligen konsulär jurisdiktionsrätt.

Hvad Sverige angår, tillkommer dylik rätt detsamma i följande länder, nämligen:

Kina, Marocko, Persien, Siarn samt Turkiet med biländer. I allmänhet

omfattar denna domsrätt alla tvistemål, som uti ifrågavarande länder anhängiggöras

mot svenskar. I Turkiet få dock icke något främmande

lands konsuler taga befattning med tvister rörande fast egendom, utan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

skola dessa alltid häri skjutas till Turkiets egna domstolar. Beträffande

brottmål har merendels den svenske konsuln oinskränkt domsrätt öfver

samtliga af svenska undersåtar begångna brott. Understundom, såsom enligt

de med Turkiet ingångna traktater, göres dock skillnad, om brottet föröfvats

mot undersåte i det land, där konsulat urisdiktionen utöfvas, eller mot

annan makts undersåte; och är brottets bedömande endast i det senare

iallet undandraget landets inhemska domstolar. Hvad slutligen Egypten

angår, är sedan upprättandet af de internationella, blandade domstolarna

därstädes den konsulära jurisdiktionsrätten inskränkt till att allenast afse

civila tvister mellan personer, hörande till samma kristna stat, samt brottmål,

i Indika sådan stats undersåtar äro tilltalade, dock med undantag af

åtal för polisförseelser samt brott mot de blandade domstolarnas funktionärer

i och för tjänsten.

Oaktadt således Sverige i ganska stor utsträckning äger jurisdiktion

i nu nämnda länder, saknas likväl hvarje föreskrift om sättet för

denna j urisdiktions utöfning. Fråga om åvägabringande af sådana föreskrifter

har flera gånger varit å bane, utan att något resultat uppnåtts.

Det torde tillåtas mig att i detta sammanhang särskildt erinra, hurusom

en af två svenska och två norska män bestående kommitté i enlighet

med erhållet nådigt uppdrag utarbetat och under år 1886 afgifvit

såväl särskilda förslag till svensk och till norsk lag, hvarigenom åt

Kung!. Maj:t blefve öfverlämnadt att utfärda instruktion för de Förenade

rikenas konsuler i afseende å ifrågavarande jurisdiktions utöfvande, som

ock förslag till sådan instruktion. De egentliga bestämmelserna rörande

jurisdiktionens utöfvande skulle således, ehuru onekligen af civillags natur,

innefattas i eu af Konungen utfärdad instruktion. Denna omständighet

föranledde äfven högsta domstolen, hvars yttrande inhämtades öfver förslaget.

till svensk lag om konsularjurisdiktion, att afstyrka förslagets framläggande

för Riksdagen. Detta har ej heller skett.

Att saknaden af alla bestämmelser inom hithörande område ej

kunnat undgå att medföra olägenheter, torde ligga i öppen dag. Behofvet

af en lagstiftning i ämnet har äfven upprepade gånger framhållits af

diplomatiska eller konsulära tjänstemän i nu ifrågavarande länder. På

senare tiden hafva liknande uttalanden framkommit jämväl från högsta

domstolen och från Riksdagens sida.

Då upprättadt förslag till lag angående tillämpning af vissa bestämmelser

i den vid den internationella konferensen i Algeciras år 1906 antagna

generalakten — såsom bekant skall enligt denna akt af främmande

makt i Marocko anställd konsul handlägga åtskilliga rättsärenden,

som angå den främmande maktens undersåtar — föredrogs i

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kanyl. May.is Nåd. Proposition No 153.

högsta domstolen, af styrkte ett af de justitieråd, som deltogo i ärendets

behandling, med hänsyn till saknaden af allmänna lagbestämmelser angående

den konsulära domsrättens utöfning, att förslaget blefve för Riksdagen

framlagdt, hvaremot öfriga i förslagets granskning deltagande

justitieråd ansågo sig väl kunna tillstyrka förslagets framläggande, men

detta endast under förutsättning att erforderliga lagbestämmelser angående

konsularj urisdiktion inom en snar framtid komme till stånd.

Då detta uttalande gjordes, hade redan åtgärder vidtagits för utarbetande

af nytt förslag till lag i ämnet. I det yttrande till statsrådsprotokollet,

som åtföljde Kungl. Maj:ts proposition till 1907 års Riksdag

om antagande af nämnda, af högsta domstolen granskade lagförslag, inflöt

äfven ett meddelande härom. Riksdagen biföll väl propositionen, men uttalade

tillika, att detta skedde med hänsyn därtill att den för närvarande

rådande brist på lagbestämmelser för vårt land i fråga om konsularj urisdiktion

med visshet kunde förväntas inom en nära framtid blifva afhjälpt.

Frånsedt att uppenbara olägenheter följa för svenska undersåtar

däraf att konsulerna vid utöfvande af jurisdiktionsrätten äro hänvisade

allenast till hvad en osäker och sväfvande sedvanerätt föreskrifver, måste

tydligen äfven rättigheten till jurisdiktion anses innebära förpliktelse att

ombesörja densammas behöriga utöfning. Uppfylles icke denna förpliktelse,

kan med skäl befaras, att ifrågavarande icke kristna länder påyrka afskaffandet

af den undantagsställning, som i jurisdiktionshänseende tillkommer

Sverige. Öfriga kristna makter hafva äfven allmänt genom särskilda

lagar i ämnet gifvit helgd åt de dem traktatsenligt tillförsäkrade

rättigheter.

Det lagförslag i ämnet, som nu efter erforderliga förarbeten föreligger

färdigt och som jag härmed anhåller att få inför Eders Kungl. Maj:t

anmäla, är således af behofvet synnerligen påkalladt.

1 lagar om utöfning af konsularj urisdiktion komma helt naturligt

de bestämmelser, som reglera processförfarandet, att intaga stort utrymme.

De europeiska makterna kunna sägas, i fråga om affattandet af sådana

bestämmelser, hafva slagit in på två olika vägar. Vissa makter hafva

med Frankrike som föredöme i sina lagar om konsularj urisdiktion upptagit

fullständiga stadganden om förfarandet i såväl civil- som brottmålsprocessen.

Andra makter åter, såsom Tyskland, Danmark och Norge,

hafva nöjt sig med att sammanfatta de afvikelser från den allmänna

lagen, som betingas af de säregna förhållanden, under hvilka konsulardom

stolarna arbeta.

Om än ett visst företräde i ölverskådlighet och tydlighet kan tillerkännas

den franska lagen, har det likväl med hänsyn till den jämförelse
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

vis ringa tillämpning, en lag af ifrågavarande beskaffenhet för Sveriges del

torde erhålla, synts mig för ändamålet fullt tillräckligt att i detta afseende

gifva förslaget allenast den omfattning, som motsvarande tyska lag och därmed

likartade lagar äga.

Efter dessa allmänna anmärkningar öfvergår jag till en mera detaljerad

motivering af förslaget i fråga.

I det första kapitlet af förslaget hafva sammanförts två bestämmelser

af grundläggande karaktär, genom hvilka angifvas dels den lag, som skall

tillämpas vid konsularjurisdiktions utöfning, dels ock de personer, som

äro underkastade konsularjurisdiktion. 1 själfva konsularj urisdiktionens

begrepp ingår, att hemlandets lagar skola tillämpas, så vidt förhållandena

inom jurisdiktionsområdet det medgifva. Att på grund af de säregna förhållandena

uti ifrågavarande länder de för hemlandet gällande lagar ej i

allo kunna följas, är uppenbart. Det torde emellertid knappast vara

möjligt att meddela noggrann uppgift å de lagar, hvilka äro tillämpliga.

Förslagets första paragraf angifver af dessa skäl endast i allmänna

ordalag den omfattning, hvari svensk lag vid konsularjurisdiktionens

utöfning bör lända till efterrättelse. De konsulära domsmyndigheterna

torde säkerligen i förhållandena å den ort, där de äro anställda, i allmänhet

äga fullt tillräcklig ledning för bedömande i hvad mån en hemlandets

lag kan därstädes tillämpas. För det fall att ett lagbud, hvilket enligt

sin lydelse gäller allenast med afseende å förhållanden inom riket,

synes böra vinna motsvarande tillämpning inom område, där konsularjurisdiktion

utöfvas, föreslås, att Konungen skall därom kunna förordna.

Under konsularjurisdiktionen höra, under förutsättning att det

öfverensstämmer med gällande traktat och sedvänja, i främsta rummet

svenska undersåtar och personer, ställda under Sveriges beskydd (skyddslingar)

(2 §). Sedan längre tid tillbaka hafva de kristna staterna i Orienten

och andra icke kristna länder plägat under sitt beskydd, hvarmed följt

likställighet i judiciellt hänseende med deras egna undersåtar, ställa infödda

eller främlingar, som äro eller varit antagna såsom tolkar eller tjänare

hos deras uti ifrågavarande land anställda diplomater eller konsuler. Till

samma kategori hänföras ytterligare sådana personer, som eljest af en

eller annan orsak enligt gammal sedvänja stå under beskickningens eller

konsulatets beskydd, såsom från hemlandet utflyttade personer, hvilka

genom långvarig vistelse utomlands väl förlorat medborgarrätt i det land,

de ursprungligen tillhört, men dock med detsamma bibehållit sådana förbindelser,

att skydd icke ansetts böra undandragas dem. De förmåner,

som tillkomma skyddslingar, pläga i allmänhet utsträckas äfven till deras

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

familjer. I mera oegentlig betydelse hänföras äfven till skyddslingar en

vänskaplig, på platsen ej representerad makts undersåtar, hvilka genom

traktat eller annorledes fått sig tillförsäkradt skydd af en representerad

stat.

Ytterligare skall enligt förslaget utländsk undersåte, som ej är

svensk skyddsling, vara underkastad konsulat urisdiktionen, såvidt fråga

är om brott, som han föröfvat å svenskt fartyg (2 §). Stadgandet

står i öfverensstämmelse med de allmänna gränserna för den svenska

strafflagens giltighet. Denna domsrätt lärer dock jämförelsevis sällan

behöfva anlitas, enär merendels den stat, hvars undersåte den brottslige

är, önskar ställa honom till ansvar för någon af sina domstolar och således

öfvertaga hans bestraffande, hvilket äfven ur flera synpunkter är

lämpligare. Det torde böra förväntas, att den svenska konsulardomstolen

gör bruk af sin ifrågavarande domsrätt endast för den händelse den

brottslige eljest skulle undgå att ställas till ansvar.

I det härefter följande kapitlet angifvas de myndigheter, som skola

utöfva konsulat urisdiktion. Af samma skäl, som i ett annat sammanhang

åberopats, eller den jämförelsevis obetydliga tillämpning, eu lag af

ifrågavarande beskaffenhet antagligen erhåller, har jag, beträffande de konsulära

domstolarnas sammansättning, ansett nödigt att taga synnerlig hänsyn

till frågans ekonomiska sida. Det har varit en bjudande nödvändighet

att söka ordna jurisdiktionen sålunda, att densamma jämförelsevis tillfredsställande

kan utöfvas, utan att därigenom i förhållande till sakens

betydelse onödiga kostnader läggas på det allmänna.

Enligt förslaget skall det tillkomma Konungen att för utöfvande af

konsularj urisdiktion förordna särskild person, hvars egenskap af lagskipare

utmärkes genom titeln »konsulai-domare» (4 §). Till denna befattning

skall utses antingen svensk konsul — och detta lärer väl så godt

som alltid blifva fallet — eller också annan för befattningen lämplig person.

Hur önskvärd! det än skulle vara, att befattningens innehafvare utan

undantag vore svensk undersåte, har det icke ansetts möjligt att härom

meddela någon bestämmelse. I de länder, hvarom här är fråga, äger

Sverige för närvarande allenast två aflönade konsulära tjänstemän, nämligen

beskickningschefen i Konstantinopel, hvilken tillika är generalkonsul,

samt generalkonsuln i Shanghai. Att enkom för jurisdiktionsrättens ordnande

anställa ett ökadt antal aflönade konsuler kan uppenbarligen icke

ifrågakomma. Vid sådant förhållande måste i de länder, hvarest svensk

afiönad diplomatisk eller konsulär tjänsteman saknas, antingen svenska

undersåtar ställas under beskydd af därstädes representerad makt för att

enligt dess lagar dömas eller också uppdraget såsom konsulardomare an
Bih.

till lliksd. Prot. 1309. 1 Sami. 1 Afd. 108 Iläft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

förtros åt en olönad konsul — och till dessa befattningar anlitas såsom

bekant utlänningar i stor utsträckning — eller annan lämplig person.

Hvilkendera utvägen är att föredraga, beror i hvarje inträffande fall på

omständigheter, hvilka ej kunna på förhand beräknas. Med hänsyn härtill

torde det icke vara klokt att afskära sig möjligheten att anlita jämväl sistnämnda

utväg, därest tilläfventyrs en lämplig anordning skulle på sådant

sätt kunna träffas. För öfrigt får man vid bedömande af denna fråga ej

förbise, att de länder, där någon af ifrågavarande anordningar kan vinna

tillämpning, äro hemvist för endast ett försvinnande fåtal svenska

undersåtar samt äfven jämförelsevis sällan blifva af svenskar tillfälligtvis

besökta.

Det område, inom hvilket hvarje konsulardomares jurisdiktion bör utöfvas,

är beroende af flera under olika tider skiftande omständigheter. På

grund häraf synes det i likhet med förhållandet i åtskilliga andra länder

böra bero på Konungen att bestämma områdets storlek (4 §). I

regel torde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad förut omnämnda

kommitté föreslog, hvarje jurisdiktionsområde komma att omfatta hela det

rike, där konsulardomaren har sitt säte.

I enlighet med hvad för andra kristna länder är stadgadt och i likhet

med hvad jämväl af ofvanberörda kommitté förordades, upptager förslaget

bestämmelser därom att j urisdiktionen skall utom af konsulardomaren

utöfvas af en konsularrätt, där sådan kan erhållas. Konsularrätten är afsedd

att utgöras af konsulardomaren såsom ordförande och två af honom

utsedda personer såsom ledamöter. Om möjligt skola dessa vara svenskar;

men ifall lämplig svensk man ej finnes, må jämväl utlänning af kristen

eller mosaisk trosbekännelse kunna utses till ledamot (5 §). Individuell rösträtt

.skall tillkomma en hvar af de i konsularrätten deltagande, dock med

den inskränkning att, därest ledamot är utlänning, denne äger deltaga i

pröfning allenast af frågan om hvad i målet må anses vara bevisadt (7 §).

Det kan väl anses oegentligt, att för den händelse äfven befattningen såsom

konsulardomare skulle utöfvas af utlänning, olika bestämmelser skulle

tillämpas rörande den befogenhet, som tillkommer ordföranden och annan

utländsk medlem af konsularrätten. Betydelsen af denna invändning försvagas

dock genom den omständigheten att konsulardomaren förordnas af

Konungen, hvarvid således en omsorgsfullare pröfning af hans lämplighet

för befattningen kan företagas än i fråga om de af konsulardomaren utsedda

ledamöterna. Härtill kommer, att de fall, då en konsularrätt med såväl

ordförande som ledamot af främmande nationalitet skulle komma att fungera,

säkerligen blifva så sällsynta, att några härå särskildt syftande bestämmelser

icke lämpligen böra intagas i lagen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

För lagens handhafvande är det nödvändigt att hafva tillgång

till rättstjänare. Bestämmelse härom har ock i förslaget upptagits

(9 §). Däremot har jag, i motsats till hvad ofvanberörda kommittéförslag

innehåller, icke ansett någon särskild protokollsförare erfordras. Då kommittéförslaget

utarbetades, ägde Sverige i Konstantinopel en legationssekreterare

å stat samt i Shanghai — den plats, där företrädesvis den konsulära

jurisdiktionen utöfvas — en lönad vicekonsul, men då numera dessa befattningar

indragits, kan icke fordringen på en särskild sekreterare lämpligen

upprätthållas.

Med förbigående af öfriga i nu ifrågavarande kapitel upptagna bestämmelser,

hvilka knappast torde tarfva någon motivering, öfvergår jag

härefter till de i tredje kapitlet af förslaget meddelade bestämmelser.

Kapitlet handlar om konsulardomares och konsularrätts befogenheter.

I likhet med hvad i allmänhet i de utländska lagstiftningarna är

fallet äfvensom i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad af nyssberörda

kommitté förordats, upptager förslaget bestämmelser därom att i mindre

viktiga civila och kriminella mål konsulardomaren skall döma ensam. Orsaken

härtill är, såsom äfven af kommittén framhållits, önskvärdheten att

icke göra befattningen såsom ledamot i konsularrätten alltför betungande,

helst densamma icke är afsedd att medföra någon ersättning, hvadan det

med skal kunde befaras att, därest konsularrätten alltför ofta komme att

sammanträda, svårighet skulle uppstå att lämpligen kunna besätta dessa

platser. Hvad civilmålen angår, föreslogs af kommittén, att alla civila

mål angående kraf till visst belopp, ej öfverstigande 200 kronor, skulle

handläggas och afdömas af konsulardomaren ensam. Med hänsyn till

penningevärdets fall synes denna summa lämpligen kunna bestämmas till

300 kronor, hvilket äfven nära öfverensstämmer med den tyska lagens

stadgande i ämnet (300 mark) (10 §).

Hvad brottmål angår, synas mig de mål, konsulardomaren ensam äger

att afgöra, lämpligen kunna bestämmas till sådana, där icke högre straff

än böter kan följa å gärningen samt ej heller fråga är om skadestånd till

belopp, öfverstigande 300 kronor (11 §). Denna bestämmelse är i hufvudsak

af enahanda innehåll som motsvarande stadgande i kommittéförslaget.-

Beträffande behandlingen af konkurs och liknande ansökningsärenden

har jag ansett konsulardomaren böra erhålla enahanda befogenhet som den,

hvilken i Sverige tillkommer domare å landet. Det är visserligen sant,

att konsularjurisdiktionen alltid torde komma att utöfvas i stad, men i

öfrigt är konsularrätten, hvad dess organisation beträffar, närmast att

förlikna med våra underdomstolar å landet. Bisittarna äro icke juridiskt

bildade och åtnjuta intet arfvode för sitt uppdrag. Deras medverkan bör

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

ej tagas i anspråk i vidare mån än den får anses nödvändig till tryggande

af god rättsskipning. En motsatt anordning kunde föranleda onödiga

uppehåll i rättsskipningen och hos bisittarna alstra motvilja för uppdraget

såsom alltför betungande. Konsulardomaren bör fördenskull i samma utsträckning

som domaren å landet vara befogad att ensam vidtaga de

åtgärder, som kunna ifrågakomma vid behandlingen af en ansökning af

angifven beskaffenhet, och meddela beslut i ärendet. Men frågor, hvilka

enligt allmän lag kräfva behandling och afgörande af rätten, skola hänskjutas

till konsularrättens bedömande. Af den ställning, förslaget afser

att gifva konsulardomaren såsom den ämbetsman, hvilken i första hand

skall ombesörja den konsulära rättsvården, följer, att han jämväl bör äga

de befogenheter, som ligga vid sidan af den egentliga domareverksamheten,

men som af ålder tillkommit svensk domare eller underrätt, såsom vård

öfver bouppteckning och förmynderskap. Bestämmelser i enlighet med

nu utvecklade grunder äro gifna i 12 och 13 §§ af förslaget.

Skulle ett mål, oaktadt detsamma enligt nu berörda bestämmelser

bort afgöras af konsulardomaren ensam, komma att af konsulardomaren

hänskjutas till konsularrätten, torde äfven denna, där så lämpligt finnes,

böra slutbehandla målet (14 §). Liknande bestämmelse återfinnes ganska

allmänt i den utländska lagstiftningen.

Inom jurisdiktionsområde erfordras tillgång till svensk exekutiv

myndighet; och bör fördenskull åt konsulardomaren anförtros att handhafva

mål, som bedömas enligt utsökningslagen. Lagsökning och handräckning

för fordrans utfående kunna dock ej, då öfverexekutor och domare

äro en och samma person, lämpligen anordnas. I de fall, då lagen

föreskrifver nedsättande af medel hos Konungens befallningshafvande, måste

sådant äga rum hos konsulardomaren (15 och 16 §§).

Då omständigheterna icke medgifva inrättande af någon särskild

svensk myndighet till öfvervakande, att allmän ordning och säkerhet upprätthållas,

måste åt konsulardomaren — trots hans hufvudsakliga egenskap

af domare — jämväl uppdragas att utöfva polismyndighet i allmänhet.

Härmed följer, att han skall äga rätt häkta för brott misstänkt person.

Hvad polisundersökning och häktning angår, bör dock tydligen äfven konsul,

som är anställd å annan ort inom jurisdiktionsområdet, äga att företaga

sådana åtgärder utan föregående anvisning af konsulardomaren, hvilket för

öfrigt står i öfverensstämmelse med de konsul enligt förordningen angående

konsulatväsendet tillagda befogenheter (17 §).

I den mån det är konsulardomaren möjligt, bör han äfven utöfva

tillsyn öfver häktad person. I detta sammanhang torde jag böra något

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

. Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 153.

närmare vidröra sättet för häktade personers förvarande inom jurisdiktionsområdena

äfvensom den därmed sammanhängande frågan om frihetsstraffs

verkställande därstädes.

Sverige äger icke i likhet med vissa utländska makter, såsom Frankrike,

Storbritannien och Tyskland m. fl., särskilda fängelser i de länder, där

konsularjurisdiktion tillkommer oss. För häktad persons förvaring äfvensom

för verkställande af ådömdt frihetsstraff inom jurisdiktionsområdet

finnes således ingen annan utväg, än att af någon bland nämnda makter utverka

tillstånd att den häktade må förvaras eller straffet verkställas i dess

fängelse. På sådant sätt har hitintills förfarits och enahanda torde förhållandet

äfven i framtiden förblifva.

Det är sålunda klart, att den uppsikt, konsulardomare bör utöfva

öfver häktad person, kan blifva ganska begränsad, likasom äfven att

betydande svårigheter mången gång kunna möta för verkställande af

ådömdt frihetsstraff. Denna omständighet utöfvar sin återverkan icke blott

på affattandet af nu närmast ifrågavarande paragrafer utan äfven på flera

andra punkter af förslaget.

Hvad nu särskilt angår verkställighet af ådömdt straff, är det uppenbart,

att ombesörjandet häraf, i den mån det är möjligt, bör ankomma å

konsulardomaren. Visar det sig omöjligt att å platsen verkställa ett ådömdt

frihetsstraff, torde frågan skyndsammast böra hänskjutas till Konungens

afgörande. De åligganden, som i öfrigt på detta område kunna tillkomma

hemlandets administrativa myndigheter, såsom i fråga om sammanläggning

af straff och upptagande af förklaring därom att till frihetsstraff dömd

person är villig undergå bestraffningen, torde äfven böra tillhöra konsulardomaren

(18 §).

I den polismyndighet öfver de inom området bosatta eller vistande

landsmän, hvilken tillkommer de kristna staternas konsuler, ingår allmänt

äfven befogenhet att utfärda ordningsföreskrifter.

Beträffande maximum af det straff, som konsulardomaren må kunna

bestämma i fall af dylik ordningsföreskrifts öfverträdande, hade kommitterade

i anslutning till då gällande tysk lag i äinnet (150 mark) stadgat

ett belopp af 150 kronor. Då de ordningsföreskrifter, som konsulardomare

kan komma att utfärda, äro af mycket olikartad natur, och det väl kan

förutses, att betydligt strängare bötesstraff ofta vore påkalladt, har jag

ansett det högst tillåtna bötesbeloppet böra betydligt ökas och i stället bestämmas

till 500 kronor. Att märka är äfven, att den nu gällande tyska

lagen i ämnet (af år 1900) medgifver konsul befogenhet att stadga böter

intill belopp af 1,000 mark äfvensom fängelse för öfverträdelse af de af

honom meddelade ordningsföreskrifter.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Ifrågavarande ordningsföreskrifter måste, föranledda som de ofta äro

af oförväntadt inträffade händelser och ägnade att afhjälpa ögonblickligt

behof, tydligen omedelbart kunna träda i verkställighet. Men för att konsulardomarens

verksamhet i nu förevarande afseende må blifva föremål för

vederbörlig granskning, har tillika föreslagits, att hvarje ordningsföreskrift

skall omedelbart efter utfärdandet öfversända s till ministern för utrikes

ärendena, hvilken underställer densamma Konungens pröfning. För det

fall att Konungen skulle upphäfva eller ändra dylik ordningsföreskrift, torde

af billighetsskäl böra stadgas, att under tiden skedd tillämpning af sådan

föreskrift skall, såvidt möjligt, gå åter.

Därest undantagsvis strängare straff, än nyss är nämndt, skulle anses af

nöden såsom påföljd för öfverträdelse af någon konsulardomarens ordningsföreskrift,

skall ärendet underställas Konungens pröfning (19 §).

Vid konsularjurisdiktionens utöfning betingas tydligen vissa allmänna

afvikelser från hvad i svensk lag är stadgadt. Härom handlar förslagets

fjärde kapitel, till hvilket jag nu öfvergår. Till en början må framhållas,

hurusom afseende måste fästas vid allmän, å orten vedertagen

sedvanerätt. Kommittéförslaget af år 1886 innehöll härutinnan, att i

handelsmål hänsyn finge tagas till den på stället rådande sedvänja. I

detta hänseende är jag benägen att låta den af kommitterade uppställda begränsningen

falla och vill sålunda föreslå, att i hvilket mål som helst gällande

sedvänja må få tillämpas, äfven om afvikelse därigenom sker från

svensk lag (20 §). Billighetsskäl synas mig nämligen tala för att icke i

något fall i dessa aflägsna länder, som stå i jämförelsevis ringa beröring

med Sverige, tillerkänna svensk lag ett afgörande företräde framför allmänt

gängse sedvanerätt. Till förekommande däraf att konsulardomstol utan

fullgiltig anledning skulle för sitt beslut åberopa dylik sedvanerätt, torde

böra stadgas, att noggrann anteckning om dess innehåll göres i protokollet.

Detta är äfven af nöden för att öfverinstanserna i hemlandet må kunna i

fall af målets fullföljd äga tillräckligt material för bedömandet, i hvad

mån konsulardomaren eller konsularrätten varit befogad att tillämpa en

från svensk lag afvikande rättsregel.

På grund af jurisdiktionsområdenas storlek kunna icke i den

allmänna svenska lagen utsatta tider för fullgörandet af vissa rättshandlingar

vara tillämpliga vid konsularjurisdiktionens utöfning, vare sig nu

att utsättandet af dessa tider ankommer på domare eller underrätt inom

en viss i lagen bestämd begränsning eller att de en gång för alla äro i

lagen angifna. I förra fallet torde full frihet böra lämnas åt konsulardomaren

eller konsularrätten att själf angifva lämplig tidpunkt (21 §). I

senare fallet åter torde böra stadgas en maximitid af trettio dagar, där

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 153.

ej längre tid är medgifven eller särskild föreskrift för juiisdiktionsområdet

blifvit meddelad uti ifrågavarande lagförslag eller ock eljest af Konungen

(22 §).

I åtskilliga fall är i svensk lag föreskrift meddelad, att vissa tillkännagifvanden

skola bringas till offentlig kännedom genom deras kungörelse

i allmänna tidningarna (se 15 kap. 5 § ärfdabalken; 6 § 3 mom., 8

och 15 §§ konkurslagen m. fl.) eller uppläsning i kyrka. Dessa sätt för

offentliggörande synas böra utbytas mot anslag å konsulatet, hvarförutom

å hvarje ort vedertaget bruk för offentliggörande forde böra följas. Undantagsvis

såsom t. ex. då vid kallelse till konkurs äfven i Sverige bosatta

borgenärer finnas, kan därjämte vara nödvändigt, att tillkännagifvandet

införes i de allmänna tidningarna (23 §).

Jag har redan ofvan berört, att Sverige icke uti ifrågavarande länder

äger några särskilda anstalter, hvarest frihetsstraff kan aftjänas. Med

hänsyn till de svårigheter, som på grund af anmärkta förhållanden kunna

uppstå att verkställa frihetsstraff, synes det böra inrymmas rättighet för

konsulardomstol att förordna, att person, som befinnes skyldig till fängelsestraff,

skall i de fall, ett straff genom böter står att erhålla, i stället undergå

bötesstraff (24 §). Det torde härvid böra öfverlämnas åt domstolen att inom

en viss latitud bestämma det förhållande, hvari bötesbeloppet bör stå

till fängelsestraffet, med den begränsning uppåt att högst 20 kronor må

motsvara hvarje dag af fängelsestraffet. Kommittéförslaget af år 1886 innehåller

ett liknande stadgande, ehuruväl kommittén ansåg ett bötesbelopp

af högst 8 kronor böra motsvara hvarje dag af fängelsestraffet. Penningevärdets

fall äfvensom lämpligheten däraf att möjlighet lämnas öppen

för konsulardomstolen att med ganska stor frihet förfara efter omständigheterna

synas mig motivera beloppets höjande. Det torde slutligen ej

böra lämnas oanmärkt, att flertalet utländska lagstiftningar innehålla ett

stadgande med samma syfte, som det nu föreslagna.

Den fördelning af ådörnda böter, som enligt svensk lag ofta äger

rum mellan statsverket och åklagare eller andi-a personer, såsom angifvare

med flera, kan icke lämpligen vinna tillämpning inom konsularjurisdiktionsområdena.

Förhållandena medgifva icke att därstädes inrätta

någon allmän-åklagarebefattning i vår lags mening, och de skäl, som i

hemlandet tala för angifvarens rätt till andel i böter, torde ofta icke

där föreligga. Det synes därför vara nödvändigt att föreskrifva, att böter

och viten äfvensom förbrutet gods alltid tillfalla statsverket (25 §).

De säregna omständigheter, under hvilka ifrågavarande domstolar

arbeta, kräfva särskilda, ganska vidlyftiga föreskrifter såväl rörande själfva

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

rättegången inför domstolarna som äfven ifråga om måls fullföljd till

högre rätt. Härom handla de närmast följande kapitlen.

Bestämmelsen i 26 §, hvilken möjliggör, att protokoll i fall af behof

må kunna föras å främmande språk, tarfvar icke någon särskild motivering.

De närmast följande paragraferna afhandla stämning och dess delgifvande.

De afvikande bestämmelser, som i afseende härå föreslagits, äro

i allmänhet icke af någon större vikt. Då icke några bestämda rättegångssessioner

gifvas inom de konsulära jurisdiktionsområdena, utan utsättandet

af rättegångsdagar uteslutande beror på inträffande behof, samt tydligen

icke några allmänt tillämpliga bestämmelser kunna gifvas rörande

den tid, inom hvilken stämning bör vara svaranden delgifven, har föreslagits,

att stämningen, till skillnad från hvad i allmänhet gäller, äfven

skall innehålla föreskrift, när densamma senast bör vara delgifven svaranden

(27 §). De särskilda bestämmelser, som föreslagits rörande stämnings

delgifvande (28 §), äro närmast framkallade däraf, att de i rättegångsbalken

härom meddelade föreskrifter uppställa olika regler, allt efter

som svaranden veterligen är ur riket faren eller icke. Så mycket omständigheterna

det medgifva, ansluta de föreslagna bestämmelserna sig till

det i allmänhet gällande förfarandet.

Sträfvandet att så mycket som möjligt inskränka utgifterna för den

konsulära j urisdiktionens utöfvande i förening med svårigheten att finna

lämpliga rättstjänare har nödvändiggjort ett stadgande, enligt hvilket intyg

af en ojäfvig rättstjänare gäller såsom fullt bevis ifråga om digifning

af handling (29 §).

Såsom redan påpekats, kan ett inrättande af allmän-åklagarebefattningar

inom jurisdiktionsområdena icke lämpligen ske. Väl kommer

konsulardomaren, som äger polismyndighet, att i fråga om beifrande af

brott utöfva åtskilliga befogenheter, hvilka kunna sägas falla inom ramen

för eu allmän åklagares ställning. Men att i lagen beteckna konsulardomaren

såsom allmän åklagare måste af nära till hands liggande skäl

anses olämpligt. Vid behandling af mål inför konsulardomstol, däri

konsulardomaren har plats antingen såsom ensam ledamot eller ock som

ordförande, måste i allt fall ett uppträdande från hans sida såsom allmän

åklagare vara uteslutet. Med hänsyn till det nyss anförda har därför

ansetts nödigt i förslaget upptaga bestämmelse af innehåll, att saknaden

af allmän åklagare icke må hindra rättegång angående förbrytelser,

därå det i Sveiåge skulle tillkomma allmän åklagare att tala (30 §).

De här i riket gällande bestämmelser rörande tiden, inom hvilken

häktad person skall inställas vid den rätt, som har att rannsaka om det brott,

som föranledt häktningen (Kungl. förordn. den 10 april 1810), kunna icke

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

utan vidare öfverflyttas på konsulaturisdiktionsområdena. Äfven har det

ansetts önskvärdt att med hänsyn till de ofvan berörda svårigheterna att

längre tid hålla häktad person i lämpligt förvar förkorta de tider, som

stadgas i nämnda kungl. förordning (31 §).

Enligt lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad

den 14 september 1906 skall Konungens befallningshafvande på begäran

förordna lämplig person att såsom rättegångsbiträde tillhandagå den, som

hålles häktad för brott, därå dödsstraff eller straffarbete, dock ej under

två år, kan följa. Att ifrågavarande åliggande bör öfverflyttas på

konsulardomaren synes själffallet. Skulle emellertid begäran om dylikt

biträde framställas inför konsularrätten och denna vara i tillfälle att,

medan den ännu är samlad, meddela förordnande, torde vara lämpligast,

att rätten utser biträde. I anseende till den svaga organisation, konsulardomstolarna

äga, har jag ansett det skydd och bistånd, som nyssnämnda

lag afser att gifva för gröfre brott häktade personer, böra såvidt möjligt

utsträckas till en hvar, som är tilltalad för brott, därå straffarbete kan

följa (32 §).

Såsom tvångsmedel mot vittne, som ehuru behörigen kalladt uteblifver,

har under förutsättning att vittnet är underkastadt konsulat urisdiktionen

föreslagits hämtning eller bötesstraff intill 50 kronor (33 §). Dessa

påföljder äro ej obetydligt strängare än hvad rättegångsbalken föreskrifver

(17 kap. 3 §), men torde väl försvara sin plats med hänsyn till önskvärdheten

att så mycket som möjligt förhindra ett onödigt uttänjande af rättegångarna,

hvilket särskildt i förevarande fall medför betydande olägenheter.

Kommittéförslaget af år 1886 innehöll äfven ett liknande stadgande.

Den skillnad, som förefinnes mellan nu ifrågavarande länder och

Sverige i afseende å penningevärdet, nödvändiggör, att konsulardomstolen

må äga bestämma vittnesersättningar af allmänna medel icke i enlighet

med i Sverige härom gällande lag utan med full frihet efter hvad billighet

och sedvänja å orten bjuda (33 §).

Utom judar äga enligt svensk lag inga okristna med laga verkan aflägga

vittnesmål (17 kap. 7 § rättegångsbalken). Vid konsulardomstolarna lär det

emellertid ganska ofta blifva nödvändigt att höra äfven personer, tillhörande

annan icke kristen lära än den mosaiska. Den allmänna lagens föreskrifter

kunna således icke utan uppenbar olägenhet i förevarande fall vinna tillämpning.

Hörandet af sådana okristna personer såsom vittnen medför dock äfven annan

jämkning i allmän lags föreskrifter. Det kan synas mindre tillrådligt att

under alla förhållanden tillmäta ett dylikt vittnes utsaga samma vitsord, som

enligt vår på den legala bevisteorins ståndpunkt ännu kvarstående lag skall

tillkomma vittnesmål. Det kunde till och med ifrågasättas, om icke denna

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 108 Håft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

bevisteori borde, hvad konsulardomstolarna angår,, alldeles öfvergifvas.

Men då det synts mig mindre lämpligt att för ifrågavarande jämförelsevis

sällan tillämpliga författning göra större afvikelser från den allmänna

lagen än behofvet oundgängligen påkallar, bar jag stannat vid att föreslå,

att domstolen i hvarje fall vid afhörande af sådant okristet vittne bör pröfva,

hvad verkan dylikt vittnes utsaga kan tillerkännas (34 §).

Enligt gällande lag (Kungl. förordn. angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning den 31 oktober 1873, 16 §) skall, därest främmande

trosbekännare är af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga

ed, Konungen förordna, huru förfaras bör. I förevarande fall

torde af praktiska skäl konsulardomstolen böra anförtros en liknande

befogenhet; och har härom en bestämmelse i förslaget upptagits (35 §).

Jurisdiktionsområdenas storlek har nödvändiggjort något friare bestämmelser

(36 §), än enligt allmän lag (17 kap. 4 § rättegångsbalken)

äro stadgade, i fråga om vittnes hörande utom den domstol, som har att

i saken döma.

De i den allmänna lagen meddelade bestämmelser om tredskodom

kunna icke utan vidare tillämpas vid konsularjurisdiktionens utöfvande.

Därtill kommer att, medan den förlorande parten mot en tredskodom i

Sverige kan anlita såväl det sedvanliga rättsmedlet, vad, som äfven återvinning,

det ansetts nödigt med hänsyn till de svårigheter, som jurisdiktionsområdenas

afstånd från hemlandet lägga i vägen för måleris fullföljd,

att för den förlorande parten enbart stadga rätt till återvinningstalan.

Den form, som har valts för delgifning dels af tredskodomen med

den tappande parten dels af dennes återvinningsyrkande med motparten,

föranleder ett närmare ingående å de sätt, hvarpå delgifning af rättshandlingar

skall enligt förevarande lagförslag äga rum.

Då stämning gifves, skall denna, såvidt möjligt är, delgifvas motparten

personligen Detta är nödvändigt med hänsyn till motpartens

intresse att erhålla kännedom om den mot honom anhängiggjorda

rättegången. Man måste således härvidlag bortse från de stora olägenheter

och kostnader, som mången gång kunna vara förenade med stämningens

delgifvande, såsom när den, som skall stämmas, är bosatt i det

inre af något af ifrågavarande länder, många dagsresor måhända från

närmaste plats för svensk rättstjänare eller konsul. Den person, som vill

väcka rättegång mot en dylik aflägset boende vederpart, får själf afväga,

huruvida rättegången är värd det besvär och den kostnad, stämningens

delgifvande för med sig.

Annorlunda åter ställer sig saken, då fråga är om delgifvande

af sådana rättsbeslut, som endast utgöra led i den en gång behörigen

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

anhängiggjorda rättegången. Skyldighet för en part att å enahanda sätt,

som om stämning är föreskrifvet, delgifva motparten hvarje rättsbeslut,

som bör bringas till dennes kännedom, skulle innebära alltför betungande

olägenheter för den rättssökande, likasom det äfven skulle

bjuda en tredskande motpart alltför stora möjligheter att göra hela rättsförfarandet

illusoriskt.

Till förekommande häraf har jag — och jag anhåller att redan

i detta sammanhang få beröra detta — ansett, att delgifning af en

tappande parts klagoskrift öfver ett konsulardomstolens utslag skall

ske genom konsulardomarens och icke genom partens egen försorg.

Jag ämnar vidare för att underlätta delgifningen hemställa, att personlig

delgifning skall äga rum, endast därest vederparten har behörigt,

i den stad, där konsulardomaren har sitt säte, bosatt ombud, eller

vederparten själf är bosatt i nämnda stad eller i annan inom området belägen

stad, där svensk konsul eller rättstjänare finnes, eller han eljest utan

större svårighet kan anträffas. I annat fall skall delgifning verkställas

genom anslag å konsulatet.

Det synes mig uppenbart, att part, som underlåtit att, ehuru behörigen

stämd, infinna sig vid rättsförhandlingen och härigenom ådragit sig

en tredskodom, icke kan påräkna att om tredskodomen underrättas i samma

omständliga form, som för stämnings delgifvande är föreskrifven. Den vinnande

bör i stället äga rätt att påkalla konsulardomarens biträde med

domens, delgifvande, och böra därvid nyss angifva förfaringssätt tillämpas.

A andra sidan måste den tappande parten, därest han vill göra

bruk af sin rättighet att begära sakens återupptagande, göra detta på

sätt om stämning är föreskrifvet. Påkallandet af sakens återupptagande

är tydligen närmast att likställa med sakens första instämmande.

Hvad jag nu utvecklat, har legat till grund för affattandet af

bestämmelserna rörande delgifning af tredskodom och begäran om sakens

återupptagande. (37 §.)

Jag öfvergår härefter till de bestämmelser, som afhandla fullföljd

af talan mot konsulardomares och konsularrätts beslut samt underställning af

mål, afdömda af konsularrätt (6 kap.). Afvikelserna härutinnan från den

allmänna lagens föreskrifter äro af mer genomgripande beskaffenhet och

torde därför äfven påkalla en något vidlyftigare motivering.

Den tidsutdräkt, som vid fullföljd af talan mot konsulardomstols

beslut till svensk öfverinstans vållas af ifrågavarande länders afstånd från

Sverige, gör det särsldldt önskvärdt, att fullföljdsproceduren så mycket

som möjligt påskyndas. Särskildt gäller detta ifråga om brottmål. Utom

de skäl, som tala för en snabbare behandling af brottmål i allmänhet, till
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

kommer här, då fråga är om häktade, svårigheten att någon längre tid

hålla dessa i lämpligt förvar inom jurisdiktionsområdet. Några fängelser

äger Sverige, såsom jag redan påpekat, icke i dessa länder; och om redan

verkställighet af ådörndt och laga kraftvunnet frihetsstraff kan förväntas

möta svårigheter, är detta i än högre grad fallet, då fråga är om fängsligt

förvarande af ännu icke slutgiltigt dömda personer. Att hålla en

person häktad inom jurisdiktionsområdet så lång tid, som i allmänhet

erfordras för ett måls afgörande i två svenska öfverinstanser, lärer icke

gå för sig. Att åter förordna om alla häktades hemsändande i mål, som

underkastas öfverrätts pröfning, skulle både medföra betydande kostnader och

mot den häktade ofta vara en obillighet, desto större^ ju obetydligare det

brott är, för hvithet han tilltalats. Äfven i fråga om icke häktade tala

starka skäl för att i dessa länder verkställigheten af ådörndt straff icke för

länge må uppskjutas. Sveriges anseende skulle säkerligen icke främjas genom

en rättegångsordning, som ej inedgåfve, att ringare brottmål kunde bringas

till ett skyndsamt afgörande. Det kan under angifna förhållanden knappast

vara tal om att bibehålla klagorätten i brottmål i samma utsträckning, som

enligt allmän svensk lag gäller. Densammas inskränkning till en högre

instans varder i vissa fall en så godt som tvingande nödvändighet.

Ett annat önskemål är att förenkla proceduren vid fullföljd af talan

till närmaste öfverrätt. De i allmän lag gällande regler om olika sätt för

fullföljd af mål allt efter målets beskaffenhet — vadevägen, å ena, samt besvärsvägen,

å andra sidan — passa icke här. Uppvuxna som de äro å

inhemsk mark och tillämpade sedan lång tid tillbaka, erbjuda de måhända

för en i hemlandet bosatt person icke några större svårigheter. Ett

helt annat är förhållandet, därest de skulle öfverflyttas till främmande

grund. Väsentliga olägenheter för den rättssökande måste häraf blifva

följden. Ett enhetligt fullföljdsförfarande, lika för alla mål och närmast

anslutande sig till besvärsförfarandet, torde vara den princip, hvarå man

har att bygga.

Efter dessa allmänna synpunkter ber jag att något närmare få angifva,

huru enligt min åsikt full följdsförfarandet bör ordnas. Närmaste

öfverinstans öfver konsulardomstolarna synes mig lämpligen Svea hofrätt

böra blifva (38 §). Hvad angår i hofrätten fullföljdt brottmål, däri hemsändande

af part ej i något fall skulle äga rum, torde endast i fråga om

ådörndt svårare straff talan böra få fullföljas mot hofrättens utslag. Beträffande

underställdt mål, däri enligt förslaget häktad part skall hemsändas,

synas åter öfvervägande skäl tala för att, oafsedt målets utgång, låta den

hemsände åtnjuta den rätt till fullföljd, som allmänna lagen medgifver,

likasom i dylikt mål, däri allmän åklagare vid hofrätten torde höra för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

ordnas, någon inskränkning i dennes och justitiekanslerns befogenhet att

draga hofrättens utslag under Konungens pröfning icke lärer böra göras.

Men part i underställdt mål, hvilken icke hemsändts, skulle i likhet med

hvarje part i fullföljdt mål äga rätt att föra klagan mot hofrättens utslag

allenast för den händelse han därigenom dömts till två års straffarbete

eller svårare straff. A.tt härigenom målsägande beröfvats fullföljdsrätten,

torde knappast framkalla några större gensagor. Däremot kan det måhända

förefalla betänkligt att i de flesta fall beröfva en person, som dömts

till lägre straff än nyss är sagdt, rätt till talan gent emot hofrättens utslag.

Jag skulle icke heller vilja förorda detta, om icke de säregna förhållanden,

för hvilka jag nyss redogjort, syntes mig uti förevarande fall med nödvändighet

påkalla fullföljdsrättens begränsning till en instans. I detta

sammanhang önskar jag äfven framhålla — något som på flera punkter af

ifrågavarande lagförslag äger sin tillämplighet — att de personer, som äro

underkastade konsularj urisdiktionen, icke rimligen kunna göra anspråk på

att i allo åtnjuta samma rättsförmåner, som komma i hemlandet boende

personer till del. Äfven måste i vidare mån än vid affattning af allmän

svensk lag hänsyn tagas till hvad lämplighetsskäl bjuda. För dessa måste

ofta i förevarande fall fordringarna på sträng följdriktighet och enhetlighet

vika.

Hvad angår gröfre af konsularrätten afgjorda brottmål, hvari någon

af rätten dömts till straffarbete i minst två år eller strängare straff,

torde dylikt mål, i hvad det rörer den till sådant straff dömde, alltid böra

underställas pröfning af närmaste öfverinstans, d. v. s. i detta fall Svea hofrätt

(41 §). Konsularrättens ofta bristfälliga sammansättning synes mig

betinga, att, då fråga är om så pass strängt straff, målet skärskådas af mera

kompetent domstol. I dessa fall skulle, såsom nämndt, sakfälld, hvilken hålles

häktad, alltid hemsändas. Härigenom vinnes äfven den icke oväsentliga fördelen

att, då den tilltalade i regel befinner sig i Sverige vid afkunnandet

af hofrättens utslag, det ej heller i allmänhet erfordras några särskilda bestämmelser

för fullföljdsförfarandet till högsta domstolen. Endast för det

säkerligen ganska sällsynta fall att en häktad person af konsulardomstol

dömts till straff, understigande två års straffarbete, men straffet på klagan

af målsäganden af hofrätten sättes så högt, att den tilltalade äger att hos

Konungen besvära sig öfver hofrättens utslag, måste särskilda bestämmelser

gifvas. Sådana återfinnas äfven i 61 § af förslaget.

Hvad tvistemål beträffar, synas mig tillräckliga skäl ej föreligga

att beröfva part rätt till deras fullföljande äfven hos Konungen. Jag har

ej förbisett, att härigenom uppkommer den obestridliga inkonsekvensen,

att rätten till fullföljd hos Konungen af ett mål rörande skadestånds
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

yrkande är väsentligen olika, ifall detsamma förknippats med ett ansvarspåstående

eller icke. Denna inkonsekvens lärer dock icke kunna undvikas,

därest man i regel vill draga gränsen för brottmåls fullföljande hos Konungen

så högt upp i straffskalan, som i förslaget skett. Skulle nämligen

rätten till fullföljd af talan i brottmål rörande skadestånd till visst belopp

vara oinskränkt, måste äfven den till enahanda belopp bötfällde hafva

samma rätt sig tillförsäkrad. Men därmed vore äfven undanryckt grunden

för att beröfva den till kortare frihetsstraff dömde rätt till målets fullföljd

hos Konungen. Någon större praktisk betydelse torde svårligen denna

inkonsekvens i förevarande fall äga.

Rätten till fullföljd af talan mot konsulardomstols under rättegången

meddelade beslut har jämväl inskränkts. Särskild klagan öfver dylika

beslut i invändningsfrågor skulle äfven i de fall, den allmänna lagen medger

sådan, icke få förekomma, utan finge talan endast fullföljas i sammanhang

med hufvudsaken. I några mindre viktiga fall, såsom i fråga om

beslut, hvarigenom mål uppskjutits eller förordnats om någons hämtande

till rätten, skulle klagan aldrig få föras. Slutligen skulle såsom redan

nämnts, part, som är berättigad till återvinning mot tredskodom, icke kunna

hos högre rätt fullfölja talan mot tredskodomen (39 §).

Såsom ofvan framhållits, synes mig fullföljdsproceduren böra oi''dnas

i hufvudsaklig likhet med hvad i den allmänna lagen är stadgadt om

förfarandet i besvärsmål. De väsentligaste olikheterna bestå dels däri

att part, som vill anföra klagan öfver konsulardomares eller konsularrätts

beslut, skulle inom tio dagar, räknadt i utsökningsmål från den dag, hvarifrån

enligt utsökningslagen besvärstid i hvarje fall skall löpa, samt i öfriga

mål och ärenden från det utslaget eller beslutet meddelades, hos konsulardomaren

anmäla missnöje (42 §) samt vidare inom trettio dagar, räknadt från

samma tidpunkt, ingifva en till Svea hofrätt ställd klagoskrift i målet

(45 §), dels i vissa bestämmelser angående utvidgad befogenhet för parts

ombud, dels ock i sättet för klagoskriftens delgifning. Stadgandet om skyldighet

att inom viss kort tid anmäla missnöje beror på önskan att utan

den egentliga klagotidens afvaktande få fastslagen en tidpunkt, då meddelade

beslut kunna gå i verkställighet.

Med hänsyn till jurisdiktionsområdenas storlek och för att underlätta

för aflägset boende part att kunna fullfölja talan och afgifva svaromål

å en eventuell fullföljdstalan från motpartens sida har föreslagits,

(54 §), att ombud, som vid meddelande af konsulardomstols beslut var behörigt

föra parts talan i målet, skall utan särskildt bemyndigande vara befogadt

att å sin hufvudmans vägnar fullfölja talan samt mottaga vederparts

klagoskrift och därå afgifva svaromål äfvensom att i högre rätt företräd a parten,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition N:o 153.

dår ej denne uttryckligen förklarat befogenhet i nu nämnda afseenden ej

tillkomma ombudet. Af denna utvidgade behörighet för de i rättegång

vid konsulardomstolarna anlitade ombuden följer äfven, att de fall blifva

färre, då parts fullföljdstalan förklaras i högre rätt på grund af ombudets

bristande befogenhet icke kunna upptagas till pröfning. Det är uppenbarligen

i förevarande mål synnerligen önskvärdt att så mycket som möjligt

förekomma meddelandet af dylika öfverrättsutslag.

Hvad slutligen angår delgifningen af klagoskriften har, såsom redan

påpekats, härvidlag ansetts böra tillämpas det förfaringssätt, som endast

i fråga om besvär angående häktade tillämpas enligt allmän lag, eller delgifnings

verkställande genom offentlig myndighet d. v. s. i förevarande fall

konsulardomaren. Hänsyn till de svårigheter, som delgifningens riktiga

verkställande kan medföra, ligger till grund härför, hvartill äfven kommer

önskan att förekomma, att där klagoskrift behörigen ingifvits, högre rätt ändå

skulle förklara målet icke kunna till pröfning upptagas på grund af någon

partens försumlighet. För delgifnings verkställande har klaganden ålagts

bifoga afskrift af klagoskriften äfvensom af de handlingar han åberopat, så

framt icke dessa äro af den vidlyftiga art, som omförmäles i 27 kap. 6 §

rättegångsbalken (49 §). Skulle emellertid klaganden icke fullgöra detta,

likasom äfven där han brister i ingifvandet af de till målet hörande

protokoll, har, likaledes i afsikt att förebygga talans förlust på grund

af försumlighet i fullföljdsförfarandet, föreslagits, att konsulardomaren

skall ombesörja afskrift af de felande handlingarna. För att ej part må

frestas att alltid öfverföra detta åläggande å konsulardomaren, torde erfordras

vissa tillägg till förordningen angående expeditionslösen, betingade

bland annat af nödvändigheten att för jurisdiktionsområdena stadga något

högre afgifter än de i hemlandet gällande.

På grund af jurisdiktionsområdenas storlek och fåtalet därstädes

anställda rättstjänare blir det uppenbarligen ofta nog omöjligt för konsulardomaren

att tillställa klagandens vederpart klagoskriften. I allmänhet

torde endast i de fall, då klagandens vederpart är bosatt i eller i närheten

af stad, där konsulardomaren har sitt säte eller där svensk konsul

eller rättstjänare finnes, detta utan större svårighet låta sig göra. Till

förekommande däraf, att konsulardomaren i alla öfriga fall skulle vara

hänvisad att medelst anslag kungöra klagoskriften — något som i allmänhet

torde vara af föga verkan — har föreslagits, att, därest ombud för parten

finnes, som äger sin bostad i den stad, där konsulardomaren har sitt säte,

delgifningen skall ske med ombudet. En part, som är bosatt i en aflägsen

del af jurisdiktionsområdet, skall således alltid kunna bereda sig

säkerhet att varda hörd öfver en eventuell fullföljdstalan från motpartens

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

sida. Jag vill i detta sammanhang erinra om det nyss berörda stadgande

i förslaget, enligt hvilket ett under rättegången anlitadt ombud, hvars

fullmakt ej återkallats, äger, under förutsättning att ej fullmakten uttryckligen

innehåller annat, att å sin hufvudmans vägnar mottaga af dennes

vederdeloman ingifven klagoskrift och därå afgifva svaromål. Denna bestämmelse

är särskildt ägnad att underlätta delgifningsförfarandet.

Äfven i det fall att såväl vederparten som hans ombud bo i den stad,

där konsulardomaren har sitt säte, synes för vinnande af enkelhet i fråga

om delgifningsreglerna delgifningen i främsta rummet böra verkställas

med ombudet, med skyldighet likväl för konsulardomaren att, därest ombudet

ej skulle anträffas, låta delgifva parten klagohandlingarna.

Finnes åter icke ombud i den stad, där konsulardomaren har sitt

säte, måste klagoskriften delgifvas vederparten. På ett personligt tillställande

af densamma bör denne, såsom redan påpekats, dock endast

kunna räkna, därest han är bosatt i den stad, där konsulardomaren har

sitt säte eller i annan inom området belägen stad, där svensk konsul eller

rättstjänare finnes, eller han eljest utan större svårighet kan anträffas.

I öfriga fall återstår ingen annan utväg än att låta kungöra klagoskriften

genom anslag å konsulatet. Tillika skall dock, där så lämpligen kan ske,

konsulardomaren skriftligen underrätta vederparten om klagoskriftens ingifvande,

innehållet af klagandens yrkanden samt hvad vederparten har att

iakttaga för sin talans bevakande (50 §).

Sedan svaromål till konsulardomaren inkommit eller tiden härför är

ute, skall konsulardomaren till Svea hofrätt insända handlingarna i målet

(53 §). Uraktlåtenhet att till konsulardomaren insända svaromål skall

dock ej beröfva vederparten rätt att utföra sin talan i hofrätten (58 §).

Särskildt med hänsyn till det fall, som undantagsvis kan förekomma, att

klagandens vederpart har lättare att ingifva svaromål i hofrätten än till

konsulardomaren, har detta stadgande föreslagits.

öfriga bestämmelser i fråga om fullföljdsförfarandet sluta sig i allmänhet

så nära till hvad enligt allmän lag gäller om besvärs anförande,

att någon motivering knappast härför torde erfordras. Det må endast

påpekas, att då den allmänna lagen medger kärande i vademål rätt till

ingifvande af ytterligare en skrift utöfver vadeinlaga^ därest han i denna

härtill förbehållit sig rätt, en liknande bestämmelse äfven ansetts höra

i förslaget upptagas (47 §). Med hänsyn till önskvärdheten att så mycket

som möjligt förkorta fullföljdsproceduren har tiden för ingifvande af denna

ytterligare skrift bestämts så kort som möjligt.

Nödvändigheten att så mycket som möjligt påskynda behandlingen

af mål rörande häktade har emellertid i afseende å sådana mål medfört

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 153.

vissa afvikande bestämmelser från hvad eljest i fråga om fullföljdsproceduren

har föreslagits. Af dessa bestämmelser må särskild! framhållas, att

klagotiden i allmänhet förkortats till femton dagar, hvilket ansetts utan

större olägenhet kunna ske, helst samtidigt konsulardomaren tillagts rättighet

att i fall af behof och på därom af part vid anmälan af missnöje framställd

begäran kunna utsträcka klagotiden intill hvad eljest är föreskrifvet.

Vidare skall delgifning allenast verkställas, för såvidt vederpart vistas i

den stad, där konsulardomaren har sitt säte, eller för sig ställt därstädes

bosatt ombud (55 §).

Genom dessa af mig nu genomgångna bestämmelser synes mig så

vidt möjligt vara sörjdt för en lättfattlig och skyndsam procedur vid fullföljd

af mål till hofrätten.

Sedan målet inkommit till hofrätten och sålunda upptagits af domstol

i hemlandet, torde i fråga om det vidare förfarandet i hofrätten

äfvensom rörande sättet för fullföljd af talan mot hofrättens beslut de i

allmän lag härför gifna bestämmelser böra tillämpas. Undantag därifrån

måste dock, såsom redan framhållits, i viss mån göras i fall, då någon

tilltalad, som fullföljer talan hos Konungen, hålles häktad inom konsularjurisdiktionsområde

(61 §). I öfrigt har jag allenast föreslagit utsträckning

af tid för anmälande af missnöje mot hofrättens dom och för inställelse

hos Konungen i revisionssaker (60 §).

För att befordra ett skyndsamt afgörande i öfverrätterna af ifrågavarande

mål är det, under förutsättning att en lagstiftning i ämnet kommer

till stånd, min afsikt att i sinom tid hemställa hos Eders Kungl. Maj:t,

att samtliga från konsulardomstolarna inkommande mål må i öfverrätterna

åtnjuta samma företräde i fråga om föredragning som de mål, hvilka på

grund af sin beskaffenhet ansetts särskildt i behof af hastigt afgörande.

öfriga bestämmelser i förslaget tarfva knappast någon vidlyftigare

motivering. För åstadkommande af kontroll däröfver att konsulardomaren

och konsularrätten behörigen fullgöra sina åligganden och rätt tillämpa

gällande lag, har jag ansett skyldighet böra stadgas för konsulardomaren

att till Svea hofrätt insända renoverade exemplar af de hos konsulardomaren

och konsularrätten i rättegångsmål förda protokoll jämte utslag,

undantagandes likvisst sådana mål, däri protokoll och utslag redan på grund

af målets fullföljd eller underställning till hofrätten inkommit (64 §).

Slutligen vill jag påpeka, att då konsulardomaren icke bör blifva lidande

därigenom att stadgad lösen på grund af parts fattigdom eller annan

omständighet icke kan utfås, förslaget upptager bestämmelse att i sådant

fall konsulardomaren skall erhålla ersättning af allmänna medel (65 §).»

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 108 Håft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

Sedan föredraganden härefter uppläst ifrågavarande lagförslag, sådant

det finnes detta protokoll bilagdt, hemställde han, att högsta domstolens

utlåtande öfver förslaget måtte, för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål, inhämtas genom utdrag af protokollet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kung!.. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

43

Förslag

till

Lag

om konsularjurisdiktion.

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vid utöfning af den konsularjurisdiktion, som på grund af traktat

eller sedvänja tillkommer Sverige i vissa icke kristna länder, skall, såvidt

förhållandena å orten medgifva samt ej annat enligt denna lag eller eljest

är stadgadt, svensk lag tillämpas.

Svensk lag, som gäller allenast med afseende å förhållanden inom

riket, kan af Konungen förklaras äga motsvarande tillämpning i område,

där konsularjurisdiktion tillkommer Sverige.

2 §•

Underkastade konsularjurisdiktion äro, såvidt med gällande traktater

och sedvänja öfverensstämmer:

l:o) svensk undersåte och person, ställd under Sveriges beskydd

(skyddsling);

''ho) utländsk undersåte, som ej är svensk skyddsling, såvidt rörer

brott, som af honom begåtts å svenskt fartyg.

2 KAP.

Om de myndigheter, som utöfva konsularjurisdiktion.

3 §•

Konsularjurisdiktion utöfvas af konsulardomare och konsularrätt.

4 §•

Till konsulardomare förordnar Konungen konsul eller annan för befattningen

lämplig man.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

Området för hvarje konsulardomares jurisdiktion bestämmes af Konungen.

5 §•

Konsularrätt består af konsulardomaren såsom ordförande och två

ledamöter.

Konsulardomaren utser hvarje år i december månad två inom området

bosatta män att under det följande året tjänstgöra såsom ledamöter

i konsularrätten samt två suppleanter att vid förfall för ledamöterna i

deras ställe tjänstgöra.

För att kunna utses till ledamot eller suppleant erfordras att hafva

fyllt tjugufem år, att råda öfver sig och sitt gods samt att vara välfrejdad.

Företrädesvis skola svenska män tagas till ifrågavarande befattningar; finnes

ej lämplig sådan, må jämväl utlänning af kristen eller mosaisk trosbekännelse

kunna utses.

Aro vid något tillfälle så många af de utsedda ledamöterna och

suppleanterna hindrade från tjänstgöring, att nödigt antal för konsularrätten

icke kan erhållas, förordne konsulardomaren en eller två tillfälliga

ledamöter bland dem, som enligt hvad ofvan sägs kunna utses till sådan

befattning.

Där mål vid mera än ett rättegångstillfälle handlägges, böra så vidt

möjligt samma ledamöter tjänstgöra vid samtliga tillfällen.

Kan ej erforderligt antal ledamöter för bildande af konsularrätt erhållas,

utöfve konsulardomaren ensam den jurisdiktion, som eljest tillkommer

konsularrätt.

6 §•

Konsulardomare skall aflägga den i 1 kap. 7 § rättegångsbalken

föreskrift^ domareed inför Svea hofrätt eller beskickningschef eller, där

så ej kan ske, skriftligen.

Af skriftlig ed skall, innan konsulardomaren må tjänstgöra, ett

exemplar vara aflämnadt å konsulatet och ett exemplar öfversändt till

ministern för utrikes ärendena.

Ledamot i konsularrätt skall, innan han tager plats i rätten, inför

konsulardomaren aflägga ed, att han skall döma efter bästa förstånd och

samvete.

7 §•

Ordföranden och ledamöterna i konsularrätten äga hvar eu röst,

och gånge vid skiljaktiga meningar efter ty som de flesta säga. Stannar

hvar vid olika mening, galle ordförandens.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Ledamot, som är utlänning, äge dock deltaga i pröfning allenast

af frågan om hvad i målet må anses vara bevisadt.

8 §•

Inträffar jäf eller annat laga förfall för konsulardomaren, förordnar

Konungen annan lämplig person att tjänstgöra i konsulardomarens ställe.

9 §•

Konsulardomaren förordna vissa män till rättstjänare att tillhandagå

honom och rätten samt att, då de därom anlitas, delgifva stämningar

och andra handlingar.

Den, som blifvit utsedd till rättstjänare, gånge inför konsulardomaren

eller konsul ed att redligen och utan försumlighet fullgöra de uppdrag,

som anförtros honom i hans egenskap af svensk rättstjänare.

Kan afläggande! af eden ej utan olägenhet ske inför konsulardomaren

eller konsul, må eden skriftligen afgifvas och ett exemplar af eds*

skriften insändas till konsulardomaren.

3 KAP.

Om konsulardomares och konsularrätts befogenheter.

10 §.

Tvistemål upptagas till behandling och afgörande af konsulafrätten,

dock att, där målet enbart rörer penningar eller sådant, som kan skattas

till visst värde i penningar, samt konsulardomaren finner uppenbart, att

det, hvarom tvistas, i värde icke öfverstiger trehundra kronor, målet skall

handläggas och afdömas af konsulardomaren.

År fråga om pröfning af tristiga fordringsanspråk i konkurs, och

tillhör något af dem konsularrättens bedömande, värde samtliga dit hänskjutna.

11 §•

Brottmål upptagas till behandling och afgörande af konsularrätten,

dock att, därest icke högre straff ån böter kan följa å gärningen samt

ej heller fråga är om skadestånd till belopp, öfverstigande trehundra

kronor, målet skall handläggas och afdömas af konsulardomaren.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Är i samma mål fråga om flera brott, och kan å något af dem följa

högre straff än böter, skall målet i dess helhet handläggas och afdömas af

konsularråtten.

12 §.

Ansökning, som enligt allmän lag skall ingifvas till rätten eller

till domaren å landet, såsom ansökning om konkurs, om boskillnad och

om förordnande af god man, ingifves till konsulardomaren; och äge han

i fråga om sådan ansöknings handläggning och pröfning enahanda befogenhet,

som enligt allmän lag tillkommer domare å landet.

Beträffande uppteckning och vård af dödsbo har konsulardomaren de

åligganden och befogenheter, som lagligen tillkomma domare och underrätt.

Han skall jämväl förordna förmyndare; åliggande honom ock att öfva

tillsyn å förmynderskap med iakttagande i tillämpliga delar af hvad därutinnan

är i gällande författning föreskrifvet för gode män och rätten.

Äktenskapsförord ingifves till konsulardomaren, som har att införa

det i protokollet; och skall äfven bevakning af testamente ske inför honom.

13 §.

Där ej i 12 § är annorlunda stadgadt, skall ärende, som enligt allmän

lag tillhör domstols pröfning, behandlas af konsularrätt; dock vare

konsulardomaren ensam behörig, när någon af rättens ledamöter är utländsk

undersåte.

14 §.

Finner konsularråtten, när mål eller ärende dit hänskjuta, att

det, enligt hvad ofvan sägs, bort handläggas och afdömas af konsulardomaren

ensam, äge dock rätten, där så lämpligt finnes, fortfara med

målets eller ärendets behandling.

15 §.

Konsulardomaren är öfverexekutor; dock må ej hos honom sökas

åläggande af betalningsskyldighet för gäldenär, i den ordning utsökningslagen

stadgar, eller handräckning för fordrans utfående.

Konsulardomaren vare ock utmätningsman med rätt för honom att

för särskilt, fall förordna annan man att på konsulardomarens ansvar fullgöra

utmätningsmans åliggande.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

47

16 §.

Där i lag är föreskrifvet, att nedsättning af medel skall ske hos

Konungens befallningshafvande, äge sådant rum hos konsulardomaren.

17 §.

Konsulardomaren utöfvar polismyndighet i allmänhet och äger häkta

eller häkta låta för brott misstänkt person med rätt för honom att för

visst fall förordna annan man att på hans ansvar verkställa polisundersökning

och besluta om häktning. Äfven utan sådant förordnande har

konsul, som är anställd å annan ort inom jurisdiktionsoinrådet än den,

där konsulardomaren har sitt säte, att företaga åtgärder af nu nämnda

slag; underrätte dock skyndsammast om vidtagen åtgärd konsulardomaren,

som, utan hinder af konsulns åtgärd eller beslut, äger i ärendet förordna.

Konsulardomaren skall, såvidt ske kan, hafva tillsyn öfver häktad

person.

18 §.

I

Skall straff verkställas inom området, åligger det konsulardomaren

att draga försorg därom. Verkställighet af straff skall ske i så nära

öfverensstämmelse som möjligt med de i svensk lag därför gifna föreskrifter.

Kan straffet ej verkställas inom området, underrätte konsulardomaren

skyndsammast härom ministern för utrikes ärendena, hvilken

underställer ärendet Konungens pröfning.

Konsulardomaren äger att taga den befattning med sammanläggande

af straff, som enligt lag tillkommer Konungens befallningshafvande.

Hvad allmän lag innehåller därom att ådömdt straff må, för den

händelse den dömde afgifver förklaring, att han är villig undergå straffet,

verkställas, innan utslaget vunnit laga kraft, skall äga motsvarande tillämpning;

och må sådan förklaring afgifvas inför konsulardomaren.

19 §.

Konsulardomaren äger att för tillämpning inom området eller

viss del af detsamma utfärda ordningsföreskrifter samt för öfverträdande

däraf stadga böter till belopp af fem intill femhundra kronor äfvensom

påföljd att lös egendom, som i ordningsföreskrift afses, må tagas i beslag

och förklaras förbruten.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Ordningsföreskrift, hvarom nu är fråga, skall kungöras genom anslag

å konsulatet och i öfrigt på det sått, som på orten är för dylika kungöranden

brukligt, samt må genast efter kungörandet träda i tillämpning; dock

skall omedelbart efter utfärdandet ordningsföreskriften öfversändas till ministern

för utrikes ärendena, som har att underställa densamma Konungens

pröfning. Finner Konungen skäligt att upphäfva eller ändra föreskriften,

skall beslutet härom kungöras på ofvan angifna sätt; och gånge, såvidt

möjligt, tillämpning af upphäfd eller ändrad ordningsföreskrift åter.

Anser konsulardomaren, att för öfverträdelse af ordningsföreskrift

bör stadgas strängare påföljd, än ofvan sägs, skall han skyndsammast

hänskjuta ärendet till Konungens pröfning.

4 KAP.

Tissa allmänna afvikelser från tillämpningen af svensk lag.

20 §.

Finnes å orten allmänt vedertagen sedvänja, må sådan sedvänja

lända till efterrättelse, ändå att afvikelse från svensk lag därigenom sker.

Tillämpas dylik sedvänja, skall noggrann anteckning om dess innehåll

göras i protokollet.

21 §•

Där i fall, hvarom ej i denna lag särskildt stadgas, det lagligen ankommer

å domare eller underrätt att utsätta tid, inom hvilken rättssökande

har att något fullgöra, vare i lag meddelad föreskrift om högst medgifven

tid ej ovillkorligen gällande, utan må, där så pröfvas nödigt, tiden tillmätas

längre.

22 §.

Är i lag viss tid föreskrifven, inom hvilken handling skall af

rättssökande ingifvas eller annan åtgärd af honom vidtagas, skall sådant

ske inom trettio dagar från den i lagen i hvarje särskildt fall bestämda

tidpunkten, så framt ej längre tid är stadgad eller ock särskild föreskrift

i denna lag eller eljest af Konungen för området meddelats.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungi. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

23 §.

Tillkännagifvande, som enligt lag skall införas i allmänna tidningarna

eller uppläsas i kyrka, varde å konsulatet anslaget samt härförutom

offentliggjordt på det sätt, som å hvarje ort är i dylika fall vedertaget.

Finnes i något fall tillkännagifvandet böra kungöras i hemlandet,

skall det jämväl införas i allmänna tidningarna.

24 §.

I fall, då fängelse någon ådömes, må domstolen kunna förordna,

att den tilltalade i stället för undergående af det fängelsestraff, hvartill

han förklaras skyldig, skall erlägga böter till visst belopp, ej öfverstigande

tjugu kronor för hvarje dag af fängelsestraffet.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall det ådömda fängelsestraffet

gå i verkställighet.

25 §.

Böter och viten tillfalla statsverket, äfven om i allmän lag annorlunda

stadgas.

Lag samma vare om gods, som förklarats förbrutet.

5 KAP.

Särskilda föreskrifter om rättegång inför konsulardomare ock konsularrätt.

26 §.

Protokoll och utslag böra affattas på svenska språket; äro väsentliga

olägenheter därmed förenade, må protokollet och utslaget kunna affattas å

danska, engelska, franska, norska eller tyska språket.

27 §.

Stämning gifves af konsulardomaren och skall innehålla, utöfver

hvad i 11 kap. 6 § rättegångsbalken sägs, bestämmelse om viss tid, inom

hvilken stämningen senast bör vara svaranden delgifven.

■ Hf-v.'' Penna tid må i allmänhet ej sättas senare än till tredje dagen före

inställelsen, dock att i mål, där större skyndsamhet år af nöden, svaranden

må, där han år tillstädes, stämmas att strax inställa sig.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 108 Ilåft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

28 §.

Har svaranden å särskilda dagar i sin bostad blifvit sökt med stämning:

i tvistemål, utan att han eller ombud, som äger mottaga stämning för honom,

kunnat anträffas, och utan att säker anvisning kunnat vinnas, hvarest han

eller sådant ombud uppehåller sig: förekomma i öfrigt omständigheter, som

gifva anledning antaga, att han håller sig undan; må stämningen i hufvudskrift

eller besannad afskrift anslås å dörren till bostaden. Har svaranden

ej känd bostad inom området, och har han eller sådant ombud för honom,

hvarom nyss sagts, ej kunnat anträffas, oaktadt veterligt är, att han uppehåller

sig inom området, varde stämningen anslagen å konsulatet.

Sjöfolk och passagerare å fartyg, hvilka ej annorstädes inom området

hafva bostad, anses hafva sin bostad å fartyget.

29 §.

Intyg af en af konsulardomaren förordnad rättstjänare, emot hvilken

ej förekommer jäf, som om vittne är stadgadt, galle såsom fullt bevis

att delgifning af handling blifvit så verkställd, som intyget innehåller.

30 §.

Ändå att allmän åklagare icke finnes, äga konsulardomaren och konsularrätten

att till handläggning företaga och afdöma mål angående förbrytelser,

därå enligt lag allmän åklagare skulle vara behörig tala.

31 §.

Rannsakning med häktad person skall hållas snarast möjligt och sist

inom fem dagar från den dag, häktningen ägde rum, där ej giltigt hinder

härför möter. Kräfves fortsatt rannsakning i målet, må uppskofvet icke

sättas längre än oundgängligen erfordras.

o o rr- o

32 §.

Åskar någon, som är tilltalad för brott, hvarå straffarbete efter lag

kan följa, hjälp i rättegången, och finnes han ej kunna själf anskaffa biträde,

förordne konsulardomaren eller konsularrätten, där så kan ske, lämplig

person att biträda honom vid rätten.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

51

Med iakttagande af hvad sålunda stadgats, skola i öfrigt gällande

bestämmelser om förordnande af rättegångsbiträde åt häktad i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

33 §.

Uteblifver vittne, som är underkastadt konsularjurisdiktionen, å

dag, hvarå vittnet efter stämning bort inställa sig, och visas ej laga förfall,

må vittnet genast kunna hämtas eller böte högst femtio kronor.

För inkallande och inställande af vittne, som ej är underkastadt

konsularj urisdiktionen, har konsulardomaren att i den ordning, som å

hvarje ort är bruklig, anlita den myndighet, under hvilken vittnet lyder.

\j Där enligt lag ersättning af allmänna medel utgår till vittne i brott
mål,

må denna bestämmas efter hvad skäligt pröfvas och å orten är

brukligt.

34 §.

Utan hinder af hvad i allmän lag är stadgadt, må jämväl den, som

tillhör annan lära än den kristna eller den mosaiska, höras såsom vittne,

dock bör domstolen i hvarje fall pröfva, hvad verkan dylikt vittnes utsaga

kan tillerkännas.

35 §.

Är vittne af sin trosbekännelse hindradt att gå ed, som i svensk

lag föreskrifves, förordne domstolen efter omständigheterna, om vittne

må tillåtas aflägga annan ed eller annorledes bekräfta sin utsaga.

36 §.

Vittne, som är aflägset boende eller för sjukdom eller af annan laga

orsak ej kan tillstädeskomma, må i sitt hemvist eller annorstädes höras

af konsulardomaren eller annan person, som konsulardomaren eller konsularrätten

därtill förordnar, och skall tillfälle lämnas parterna att därvid

närvara.

37 §.

Har tredskodom meddelats, efter ty i 12 kap. 3 § rättegångsbalken

sägs, skall konsulardomaren på begäran af den, som vunnit, kungöra

motparten domen, på sätt i 50 § bär nedan är stadgadt; och äge den,

som tappat, att inom viss tid, som ej må bestämmas kortare än tio dagar

från kungörandet af domen, vid äfventyr att eljest hafva förlorat rätt till

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

vidare talan, hos konsulardomaren begära sakens återupptagande; skolande

underrättelse om hvad parterna sålunda hafva att iakttaga gifvas i domen.

Göres begäran om sakens återupptagande inom stadgad tid, skall

konsulardomaren utsätta tid och ort för sakens förnyade behandling,

därom den, som tappat, har att, i den ordning om stämning i tvistemål

är sagdt, underrätta den, som vunnit. Försummar den, som tappat, hvad

nyss är föreskrifvet, eller uteblifver han vid det för sakens förnyade behandling

utsatta sammanträde och visas ej laga förfall, stånde tredskodomen

fast; har han fullgjort hvad enligt ofvan gifna bestämmelser honom

åligger, och kommer han rätteligen tillstädes, skall saken ånyo handläggas

och afgöras utan hinder af tredskodomen.

6 KAP.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan mot beslut, som af konsulardomare

eller konsularrätt meddelats, så ock om underställning af mål,

som af konsularrätt afdömts.

38 §.

Talan mot utslag eller beslut, som af konsulardomare eller konsularrätt

meddelats, fullföljes hos Svea hofrätt.

Underställning af mål sker likaledes hos Svea hofrätt.

39 §.

Part, som enligt 37 § är berättigad till återvinning mot tredskodom,

må ej hos högre rätt fullfölja talan mot domen.

Ej heller vare klagan tillåten mot beslut, hvarigenom mål uppskjutits

eller förordnats om någons hämtande till rätten.

Beslut, som i invändningsfråga meddelats, må ej särskildt öfverklagas.

I öfrigt skola i fråga om rätt till fullföljd af talan mot konsulardomares

eller konsularrätts beslut allmänna lagens föreskrifter lända till

efterrättelse.

40 §.

Då mål slutligen afgöres eller till värjemålsed dömes, skall i utslaget

gifvas tillkänna, hvad missnöjd part vid ändrings sökande har att iakttaga

samt äfventyret, om det försummas.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Vill någon klaga öfver annat beslut än nyss är nämndt, och begär

han underrättelse om hvad i sådant afseende bör iakttagas, skall konsulardomaren

meddela honom sådan underrättelse.

41 §•

Utöfver de fall, då enligt allmän lag underställning af mål, som af

underrätt handlagts, äger rum, skall jämväl, där någon af konsularrätt dömts

till straffarbete å viss tid, minst två år, målet i hvad honom rörer underställas.

Då mål underställes hofrättens pröfning, gifve konsularrätten tillkänna

hvad part har att iakttaga, där han vill yttra sig hos hofrätten.

42 §.

Part, som icke åtnöjes med slutligt utslag eller beslut af beskaffenhet

att talan däremot får fullföljas, har att inför konsulardomaren

muntligen eller skriftligen anmäla missnöje sist före klockan tolf å tionde

dagen, räknadt i utsökningsmål från den dag, hvarifrån enligt utsökningslagen

besvärstid i hvarje fall skall löpa, samt i öfriga mål och ärenden

från den dag, utslaget eller beslutet gafs.

Varder ej missnöje anmäldt enligt hvad nu är föreskrifvet, stånde

utslaget eller beslutet fast, och varde förty missnöjesanmälan, som göres

senare, ej upptagen.

Där enligt utsökningslagen besvärstid skall räknas från erhållen

del af beslutet, skall detsamma genom konsulardomarens försorg, på sätt

i 50 § här nedan stadgas, delgifvas den, beslutet gått emot.

43 §.

Då part rätteligen anmält missnöje, teckne konsulardomai’en å utslaget

eller beslutet bevis därom.

44 §.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, vare parten berättigad att erhålla

bevis därom med skäl, hvarå vägran att upptaga missnöjesanmälan grundats;

och äge parten att mot beslutet fullfölja talan, på sätt i 45 § sägs.

Ej må särskild klagan föras däröfver att missnöjesanmälan upptagits.

Fullföljes talan i målet, äge vederpart att inom tid, som i detta kap. är

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

stadgad för svaromåls afgifvande, påkalla pröfning af frågan, huruvida

missnöjesanmälan blifvit rätteligen gjord.

45 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje, skall sist före klockan tolf å

tjugonde dagen från den dag, då för honom tiden för anmälan af missnöje

var ute, själf eller genom behörigt ombud till konsulardomaren

ingifva till Svea hofrätt ställd klagoskrift.

Vill någon klaga öfver att missnöjesanmälan ej upptagits, skall

klagoskrift i den ordning, här ofvan sägs, ingifvas sist före klockan tolf å

tjugonde dagen från den dag, då beslutet meddelades.

Det åligger konsulardomaren att skriftligen förordna någon å konsulatet

tillgänglig person, som i händelse af konsulardomarens frånvaro

äger mottaga anmälan om missnöje och klagoskrift; pröfve dock konsulardomaren

alltid själf, huruvida missnöjesanmälan rätteligen skett.

46 §.

Underlåter den, som anmält missnöje, att inom stadgad tid ingifva

klagoskrift, på sätt ofvan är nämndt, stånde utslaget eller beslutet fast,

där ej inom samma tid visas laga förfall; visas förfall, utsätte konsulardomaren

ny tid.

47 §.

Fullföljes talan emot slutligt utslag i tvistemål, och har klaganden

i klagoskriften förbehållit sig rätt att vidare yttra sig, äge han inom fjorton

dagar från klagotidens utgång till konsulardomaren ingifva ytterligare

en skrift i målet.

48 §.

Samtidigt med klagoskriften eller i fall, hvarom i 47 § sägs, senast

vid ingifvande af den i nämnda § omförmälda skrift skall klaganden till

konsulardomaren inkomma med det öfverklagade utslaget eller beslutet

och öfriga protokoll i målet.

Gör han det ej, och är icke det felande af annan part ingifvet,

föranstalte konsulardomaren, att de handlingar, som saknas, varda utskrifna.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

55

49 §.

År klagoskrift rätteligen ingifven, skall i mål, däri klaganden har

enskild vederpart, denne lämnas tillfälle att yttra sig öfver den förda klagan.

För sådant ändamål skall klagande, som har enskild vederpart, vid

klagoskrift samt skrift, hvarom i 47 § förmäles, foga styrkt afskrift däraf

samt af de fullmakter och skriftliga bevis, som därtill höra; och bör afskriften,

där delgifning skall äga ruin med flere personer, företes i samma

antal som dessa. Har klaganden försummat att fullgöra hvad honom sålunda

åligger, skall konsulardomaren låta verkställa erforderliga afskrifter

af de ingifna handlingarna.

Hvad i näst föregående stycke af denna § är stadgadt skall dock ej

äga ovillkorlig tillämpning å kartor eller andra ritningar, ej heller å handlingar

af vidlyftigare beskaffenhet såsom protokoll i rättegångsmål eller

handelsböcker eller andra räkenskaper; utan stånde det part fritt att, jämväl

där han har enskild vederpart, ingifva sådana handlingar allenast i

hufvudskrift, och skall konsulardomaren ombesörja afskrift af desamma,

endast för såvidt och i den mån han finner dem icke böra undantagas

från delgifning med klagandens vederpart.

Då på grund af bestämmelserna i denna eller föregående § konsulardomaren

föranstaltat om handlings utskrifvande, vare part skyldig att

härför gälda lösen.

50 §.

Snarast möjligt efter klagotidens utgång eller, för den händelse

klaganden jämlikt 47 § äger att efter klagotidens utgång ingifva ytterligare

en skrift, efter densammas ingifvande eller då tiden härför är

till ända, skall konsulardomaren låta delgifva klagandens vederpart styrkt

afskrift af klagandens inlagor äfvensom i den utsträckning, 49 § angifver,

af de till inlagorna hörande handlingar.

Vid verkställande af delgifning lände följande bestämmelser till

efterrättelse:

Har vederparten under rättegången låtit sig företrädas af ombud,

som äger för honom mottaga rättshandlingar, eller har han hos konsulardomaren

anmält sådant ombud, skall, därest ombudet är bosatt i den stad,

där konsulardomaren har sitt säte, delgifningen verkställas med ombudet.

Har ombudet å särskilda dagar för delgifning sökts i sin bostad, utan att

ombudet anträffats, skola, därest vederparten äger känd bostad i nämnda

stad, handlingarna delgifvas honom samt eljest anslås å dörren till om
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

budets bostad. Har äfven vederparten, på sätt ofvan sägs, sökts utan att

kunna anträffas, skola handlingarna anslås å dörren till hans bostad.

Finnes ej ombud, hvarom nyss är sagdt, och är vederparten bosatt

i stad, där konsulardomaren har sitt säte eller i annan inom området

belägen stad, där svensk konsul eller rättstjänare tinnes, eller kan han

eljest utan större svårighet anträffas, skola handlingarna delgifvas vederparten.

Kan han icke anträffas, oaktadt han blifvit sökt i den ordning,

som i näst föregående stycke sägs, skola handlingarna anslås å dörren till

hans bostad.

Äger vederpart ej ombud, hvarom ofvan förmäles, och kan delgifning

med honom icke utan större svårighet verkställas, varde genom konsulardomarens

försorg handlingarna anslagna å konsulatet; och skall konsulardomaren

tillika, där så lämpligen kan ske, medelst allmänna posten

underrätta vederparten om klagoskriftens ingifvande, klagandens yrkanden

samt hvad vederparten har att iakttaga för sin talans bevakande.

Om sjöfolk och passagerare å fartyg gäller hvad ofvan i 28 § är

stadgadt.

51 §•

Inom trettio dagar från den dag, de af klaganden ingifna handlingar

blifvit, på sätt i 50 § sägs, delgifna eller anslagna, skall vederparten till

konsulardomaren ingifva till .Svea hofrätt ställ dt svaromål.

Visar vederparten före utgången af den för svaromåls afgifvande

utsatta tid laga förfall, utsätte konsulardomaren ny tid.

Inkommer ej svaromål inom föreskrifven tid, må det ej föranleda

uppehåll med förefintliga handlingars öfversändande till hofrätten.

52 §.

Hvad vederparten enligt 51 § har att iakttaga så ock äfventyret,

om det försummas, skall tecknas å klagoskriften.

53 §.

Då svaromål infordrats af vederpart, skall konsulardomaren, sedan

svaromålet inkommit eller tiden till afgifvande däraf tilländagått, ofördröjligen

till hofrätten öfversända samtliga från parterna inkomna handlingar

jämte fullständiga protokoll i målet och tillvaratagna föremål, som

målet röra.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

57

Skall svaromål ej infordras af vederpart, har konsulardomaren att

öfversända handlingarna och hvad mera till målet hörer snarast möjligt

efter klagotidens utgång.

I brottmål sände konsulardomaren med handlingarna eget utlåtande

öfver den förda klagan. Jämväl i annat mål skall utlåtande af konsulardomaren

bifogas, såframt anmärkning gjorts mot protokollets riktighet

eller eljest särskild anledning förefinnes för honom att yttra sig.

54 §.

Den, som vid meddelandet af konsulardomares eller konsularrätts

utslag eller beslut var behörig att föra parts talan i målet, vare ock utan

särskildt bemyndigande befogad att å sin hufvudmans vägnar fullfölja

talan mot samma utslag eller beslut samt att mottaga vederparts klagoskrift

och därå afgifva svaromål äfvensom att eljest i högre rätt företräda

parten, där ej denne uttryckligen förklarat befogenhet i nu nämnda afseenden

ej tillkomma ombudet.

55 §.

Vid fullföljd af talan i mål, däri någon hålles häktad, skola, med

tillämpning i öfrigt af hvad i detta kap. är stadgadt, följande särskilda

bestämmelser lända till efterrättelse:

Klagoskrift skall ingifvas sist före klockan tolf å femtonde dagen från

den dag, det öfverklagade utslaget eller beslutet gafs; dock må, därest

målets vidlyftighet eller annan omständighet det oundgängligen påkallar,

konsulardomaren vid anmälan af missnöje kunna på därom gjord anhållan

utsträcka klagotiden intill hvad eljest är föreskrifvet.

Endast för den händelse enskild vederpart vistas i den stad,

där konsulardomaren har sitt säte, eller för sig ställt därstädes bosatt

ombud, skall delgifning af klagoskriften äga rum. I annat fall skall

konsulardomaren omedelbart efter klagotidens utgång öfversända handlingarna

i målet till hofrätten; underrätte dock tillika, där så kan ske,

medelst allmänna posten vederpart eller dennes ombud om klagoskriftens

ingifvande, klagandens yrkanden samt hvad vederparten har att iakttaga

för sin talans bevakande.

Där klagoskrift delgifves vederpart eller dennes ombud, skall svaromål

afgifvas inom kortast möjliga, af konsulardomaren i hvarje särskildt fall

bestämd tid. Ej må i något fall denna tid sättas längre än till femton dagar.

Då klagan afser beslut om någons häktande eller kvarhållande i

häkte, vare anmälan af missnöje ej erforderlig och ej heller ingifvande af

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 108 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

klagoskrift till viss tid inskränkt. Klagoskrift i sådant mål skall ej delgifvas

enskild vederpart.

Part, som är häktad, må i fängelset anmäla missnöje äfvensom därstädes

till konsulardoinaren afkunna klagoskrift och svaromål; åliggande

konsulardomaren tillse, att den häktade till författande af dylik inlaga äger

nödigt biträde; och vare häktad part ej skyldig ingifva afskrift af klagoskriften

och därtill hörande handlingar.

56 §.

T mål, som underställes hofrättens pröfning, äge sakfälld, som ej

är häktad, eller målsägande att sist å femtonde dagen efter utslagets

afkunnande till konsulardomaren ingifva till hofrätten ställda påminnelser.

Snarast möjligt efter utslagets afkunnande eller, där någon enligt

hvad nyss är sagdt äger rätt afgifva påminnelser, sedan dessa inkommit

eller tiden för afgifvande däraf tilländagått, skola samtliga målet rörande

handlingar och föremål af konsulardomaren öfversändas till hofrätten;

och bifoge konsulardomaren därvid eget utlåtande i målet. •

År i dylikt mål den sakfällde häktad, skall han genom konsulardomarens

försorg, så fort sig göra låter, förpassas till öfverståthållareämbetet,

som har att omedelbart, efter det den häktade anländt till

Stockholm, därom underrätta hofrätten; och äge den häktade att inom

femton dagar, efter det han ankommit till häkte i Stockholm, ingifva

påminnelser i målet till öfverståthållareämbetet, vid äfventyr att underlåtenhet

härutinnan icke föranleder uppehåll med målets afgörande.

57 §.

Underställdt mål af beskaffenhet att enligt lag allmän åklagare äger

föra talan däri skall af hofrätten skyndsammast anmälas hos justitiekansler!!,

hvilken förordnar allmän åklagare; ägande denne att inom viss af hofrätten

bestämd tid yttra sig i målet.

I fullföljdt eller underställdt mål äger hofrätten beträffande anställande

af muntligt förhör samt vederbörandes hörande i öfrigt de befogenheter,

som enligt allmän lag tillhöra hofrätt vid handläggning af dit fullföljda

eller underställda mål.

58 §.

Har vederpart underlåtit att till konsulardomaren inkomma med

svaromål, vare han ändock berättigad att i hofrätten utföra sin talan.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

59

7 KAP.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan mot hofrättens beslut.

59 §.

I brottmål, som fullföljts i hofrätten, må ej ändring i hofrättens

utslag sökas af annan än tilltalad, som dömts till två års straffarbete

eller svårare straff.

Mot hofrättens utslag i underställdt mål må klagan ej föras af annan

enskild part än tilltalad, som dömts på sätt nyss är sagdt eller jämlikt

56 § blifvit hemsänd. Om justitiekansler^ och allmänne åklagarens befogenheter

i afseende å fullföljd af talan i sådant mål galle hvad i 30

kap. 7 § rättegångsbalken stadgas.

60 §.

Mot hofrättens slutliga utslag i mål af beskaffenhet att, därest detsamma

anhängiggjorts i hemlandet, målet skulle efter vad inkommit till hofrätten,

fullföljes talan i den ordning, som i allmän lag är stadgad beträffande

klagan mot hofrättens slutliga utslag i vädjadt mål, dock att

anmälan af missnöje mot hofrättens utslag skall ske sist före klockan

tolf å sextionde samt inställelse i Konungens nedre justitierevision sist

före klockan tolf å nittionde dagen från det utslaget gafs.

61 §.

I annat mål, än i 60 § sägs, skall talan emot hofrättens slutliga

utslag fullföljas genom besvär; och skola därvid de i allmän lag gifna bestämmelser

lända till efterrättelse.

Dock skall, där någon, som i målet hålles häktad inom konsularjurisdiktionsområde,

vill fullfölja talan mot hofrättens utslag, följande

gälla:

Den häktade har att, vid äfventyr af talans förlust, sist före

klockan tolf å tionde dagen från det utslaget meddelades honom, till konsulardomaren

anmäla missnöje. Anmäles missnöje rätteligen, skall den

häktade snarast möjligt genom konsulardomarens försorg förpassas till

öfverståthållareämbetet; och äger han sist före klockan tolf å femtonde

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

dagen från den dag, han ankommit till häkte i Stockholm, till öfverståthållareä

mbetet ingifva sina besvär.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, vare den häktade berättigad erhålla

bevis därom med skäl, hvarå vägran att upptaga missnöjesanmälan

grundats; och äge han att mot beslutet hos Konungen fullfölja talan genom

besvär, hvilka skola ingifvas till konsulardomaren sist före klockan tolf å

femtonde dagen från det beslutet meddelades.

Konsulardomaren skall ofördröjligen efter ingifvandet af besvär,

hvarom nyss är sagdt, öfversända desamma jämte eget utlåtande till nedre

justitierevisionen.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser.

62 §.

I svensk författningssamling intagen lag eller författning träder i

kraft inom område, som är beläget i Kina, Persien eller Siarn, fyra månader

och inom andra områden två månader efter den dag, då lagen

eller författningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket,

där ej viss senare tid för ikraftträdandet blifvit bestämd i densamma eller

annorlunda särskild! för området stadgas.

63 §.

Varder någon, som är underkastad konsularjurisdiktionen, i mål,

som är anhängig! vid det främmande landets domstol eller vid annat

lands konsulardomstol inom området, påkallad såsom vittne, men underlåter

han att inställa sig, äge konsulardomaren på framställning af den

främmande domstolen efter omständigheterna inkalla honom och

anställa vittnesförhör med honom eller förelägga honom att vid den

främmande domstolen iakttaga inställelse samt i händelse af tredska tilllämpa

de bestämmelser, hvilka gälla beträffande inkallande af vittne i

mål, som handlägges af konsulardomaren eller konsularrätten.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

61

64 §.

Renoverade exemplar af de hos konsulardomaren och konsularrätten

i rättegångsmål förda protokoll jämte utslag skola för hvarje år inom

utgången af maj månad det följande af konsulardomaren afsändas till

Svea hofrätt, dock icke i mål, däri protokoll och utslag blifvit jämlikt

53 och 56 §§ till hofrätten öfversända. Har under året ej förekommit

mål af beskaffenhet att renovationer af däri fördt protokoll och meddeladt

utslag skola insändas, har konsulardomaren att inom tid, nu är sagd,

därom sända hofrätten meddelande.

65 §.

Förmår enskild part på grund af fattigdom icke gälda stadgad lösen,

eller kan sådan afgift af annan anledning icke af part utfås, njute konsulardomaren

ersättning af allmänna medel för hvad honom sålunda brister.

Denna lag träder i kraft den

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 153.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj-.ts

högsta domstol torsdagen den 11 mars 1909.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden Claeson,

Grefberg,

Quensel,

Borgström,

Berglöf.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 18 december 1908, handlingarna

rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlänmade

förslag till lag om konsularjurisdiktion cirkulerat emellan högsta

domstolens ofvanbemälda ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;

varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Härvid anförde:

Justitierådet Quensel:

»Då paragraferna äro numrerade i en hela förslaget genomgående följd,

hemställer jag, att kapitelindelningen såsom betydelselös måtte bortfalla,

medan åter rubrikerna, som lätta öfversikten, lämpligen torde kunna bibehållas.

»

Vidare anförde vid:

Justitierådet Borgström, med hvilken justitieråden Claeson och

Quensel instämde:

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

»Såsom departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

framhållit, kan det naturligen stundom blifva förenad! med afsevärda svårigheter

att till konsulardomare erhålla lämplig person af svensk nationalitet.

Då emellertid fordringen, att en ämbetsman i den betydelsefulla ställning,

konsulardomaren intager, är juridiskt ansvarig för sin verksamhet, icke enligt

min mening bör eftergifvas, men sådan ansvarighet ej lärer kunna utkräfvas

af utländsk undersåte, anser jag lagen böra innehålla föreskrift, att

endast svensk man må kunna förordnas till konsulardomare.»

Högsta domstolen:

»Med hänsyn därtill att till ledamöter och suppleanter i konsularrätten

kunna utses utländska män torde det i tredje stycket af denna paragraf förekommande

ordet »välfrejdad», hvilket ju enligt svenskt lagspråk har eu teknisk

innebörd, böra utbytas mot annat, lämpligare uttryck.»

6 §•

Högsta domstolen:

»Till undvikande af missförstånd torde det böra uttryckligen utsägas,

att hvad i första stycket af denna paragraf föreskrifves om skyldighet för

konsulardomare att aflägga domareed endast afser det fall, att konsulardomare

icke förut af lagt sådan ed.»

7 §.

Justitierådet Berglöf:

»Då det här ifrågasatta särskiljandet i processuellt hänseende mellan

rättsfrågor och bevisfrågor är — med undantag för tryckfrihetsmål —

fullkomligt främmande för gällande svensk rätt, hemställes, att andra stycket

i förevarande paragraf måtte utgå. Förslaget i denna del betingas

uppenbarligen af farhåga för utländsk ledamots bristande kompetens. Emellertid

lärer konsulardomaren ej få antagas sakna vare sig vilja eller förmåga

att gifva sina bisittare nödig kännedom om såväl saken som därå tillämplig

lag.» .

Justitieråden Claéson, Gr ef ber g, Quensel och Borgström.:

»Såsom justitierådet Berglöf erinrat, är det här föreslagna särskiljandet

mellan rättsfrågan och bevisfrågan i allmänhet fullkomligt främmande

för gällande svensk rätt, och då tillräckliga skäl för förslaget härutinnan icke

synas föreligga, hemställes, att ifrågasatta bestämmelsen måtte uteslutas.»

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

11 §.

Justitieråden Quensel och Borgström:

»Såsom förevarande paragraf är uppställd, synes den kunna föranleda

den tolkning, att, där i samma mål fråga är om flera brott, målet i dess

helhet skall handläggas och afdömas af konsularrätt endast för det fall, att

å något af brotten kan följa högre straff än böter. Därest för intet af brotten

straffet kan öfverstiga böter, men beträffande något af dem framställts

anspråk på skadestånd till belopp, öfverstigande 300 kronor, skulle väl detta

brott men ej de öfriga höra under konsular rätten. Den omständigheten, att

sammanlagda beloppen af de framställda skadeståndsanspråken öfverstege

300 kronor, skulle icke föranleda målets hänskjutande till konsularrätt.

Till undvikande af en dylik säkerligen ej afsedd tolkning torde paragrafen

böra undergå någon omarbetning.»

Justitierådet Gr ef b er g:

»Enligt förslaget är konsulardomaren, vare sig i målet är fråga om

en brottslig gärning eller om flera brott, behörig att ensam handlägga och

afdöma målet, så vidt högre straff än böter ej kan i något fall följa. Enahanda

befogenhet tillerkännes honom beträffande ett framställdt anspråk

på skadestånd till belopp af högst 300 kronor. Då fråga är om flera skadeståndsanspråk,

torde förslaget afse, att konsulardomaren äger denna befogenhet

allenast i det fall, att sammanlagda beloppen af dessa anspråk icke

öfverstiga 300 kronor, men härutinnan är icke tydligt utsagdt hvad som

afsetts utan synes till förebyggande af en annan tolkning ett tillägg till andra

stycket vara erforderligt.»

12 §.

Högsta domstolen:

»Föreskrifterna i första stycket synas icke med erforderlig fullständighet

utmärka hvad enligt motiven torde vara förslagets mening eller

att beträffande handläggning och pröfning af konkurssaker (ej blott konkursansökningar)

och liknande rättsärenden tillägga konsulardomaren inom

jurisdiktionsområdet enahanda befogenhet, som i Sverige tillkommer domare

å landet.

Beträffande tredje stycket anmärkes, att till förekommande af all

tvekan i lagtexten uttryckligen torde böra utsägas, att konsulardomaren jämväl

skall förordna god man för hustru enligt 19 kap. 4 § ärfdabalken äfvensom

sådan god man, som afses i 20 kap. 7 § nämnda balk.»

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

13 §.

Högsta domstolen:

»Då senare punkten i paragrafen uppenbarligen tillkommit med hänsyn

till bestämmelsen i andra stycket af 7 §, så torde, därest berörda del af

sistnämnda paragraf icke bibehålies, jämväl ifrågavarande punkt böra utgå».

18 §.

Justitierådet Berglöf:

»I fråga om tredje stycket af denna paragraf erinras, att det skulle

bättre öfverensstämma med det för ifrågavarande lagförslag följda system

att föreskrifva allenast, att här afsedd förklaring — hvars innehåll i allt

fall bör angifvas mera i enlighet med ordalagen i gällande författning —

skall upptagas af konsulardomaren, i sammanhang hvarmed en samarbetning

med paragrafens andra stycke lämpligen kunde äga rum.»

Justitieråden Claéson, Gr ef ber g, Quensel och Borgström:

»Den i tredje stycket upptagna bestämmelse om motsvarande tillämpning

af hvad allmän lag innehåller därom, att ådömdt straff må, för den

händelse den dömde afgifver förklaring att han är villig undergå straffet,

verkställas, innan utslaget vunnit laga kraft — hvilken bestämmelse i allt

fall icke är affattad i full öfverensstämmelse med motsvarande föreskrift

i kungl. förordningen den 30 maj 1873 — synes, med hänsyn till det allmänna

stadgandet i 1 § om svensk lags tillämplighet, öfverflödig och torde kunna

uteslutas, i sammanhang hvarmed återstoden af ifrågavarande stycke lärer

kunna samarbetas med andra stycket.»

19 §.

Högsta domstolen:

»För ett verksamt kungörande af ordningsföreskrift, hvarom här är

fråga, torde stundom erfordras, att anslag däraf sker ej blott å konsulatet

i den stad, där konsulardomaren är stationerad, utan äfven å något eller

flera biand öfriga konsulat inom området, hvarför en ändring af andra stycket

i berörda riktning synes påkallad. Jämväl torde orden »i öfrigt på det

sätt, som på orten är för dylika kungöranden brukligt», böra utbytas mot

ett uttryck, som bättre angifver, att här afsedda form för kungörandet

skall lämpas efter hvad å hvarje ort är mest ändamålsenligt.»

20 §.

Justitierådet Berglöf:

»Denna paragraf är, i hvad den anvisar sedvanerätten såsom subsidiär

rättskälla, öfverflödig. I den mån åter, som paragrafen obetingadt lämnar

Bill. till Piksd. Prot. 1309. 1 Sami. 1 Afd. 108 Höft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

sedvänjan försteget vid kollision med svensk rätt, uppställer den en princip,

hvars införande i vår lagstiftning ej kan tillstyrkas. På grund af det

anförda hemställes, att förevarande paragraf måtte utgå ur förslaget.»

Justitieråden Claéson, Quensel och Borgström:

»Det torde vara öfverflödigt att genom uttrycklig lagbestämmelse anvisa

sedvanerätten såsom subsidiär rättskälla, och då hvad inom högsta

domstolen redan erinrats mot att lämna sedvänjan försteget vid kollision

med svensk rätt är synnerligen beaktansvärdt, hemställes, att de i denna

paragraf upptagna bestämmelser måtte uteslutas ur förslaget.»

Justitierådet Grefberg:

»Enligt det år 1886 afgifna förslaget till konsular jurisdiktion skulle

allenast i handel smål tagas hänsyn till sedvänja, en bestämmelse, som numera

är öfverflödig på grund af hvad lagen den 20 juni 1905 om köp och

byte af lös egendom i detta afseende innehåller. I nämnda mål, där sedvänjan

skall hafva försteget framför ett gifvet lagstadgande, yppas ej

sällan stridig bevisföring om rådande bruk, och det kan i dessa fall vara

vanskligt att bedöma, huruvida något allmänt vedertaget bruk finnes. Samma

svårighet kan otvifvelaktigt möta vid afgörandet af denna fråga i andra

mål. Då det tillika icke är tillrådligt att gifva sedvanerätten i och för sig

utan hänsyn till dess innehåll tillämplighet framför ett gifvet lagbud, samt

bestämmelse om dess giltighet, då beskrifven lag ej finnes, gifves i rättegångsbalken,

torde förevarande paragraf utgå från förslaget.»

22 §.

Justitierådet Quensel:

»Med denna paragraf torde åsyftas en bestämmelse, att, där i annan

lag än den förevarande finnes föreskrifvet, att handling skall af rättssökande

ingifvas eller annan åtgärd af honom vidtagas inom viss tid, kortare

än 30 dagar, denna tid utsträckes till 30 dagar från den såsom utgångspunkt

för tidsberäkningen bestämda dag, såvida icke särskild föreskrift

i denna lag eller eljest af Konungen för området meddelats.

Då en sådan bestämmelse icke kommit till fullt klart uttryck, torde

paragrafen böra något omredigeras.»

24 §.

Justitieråden Claéson, Quensel, Borgström och Berglöf:

»Att, såsom här föreslås, tillåta ett utbyte af fängelsestraff mot böter,

är någonting för vår rätt helt och hållet främmande. Ett dylikt utbyte af

straff skulle af naturliga skäl komma att af domstol föreskrifvas endast, då

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

den dömde befunne sig i den ekonomiska ställning, att lian förmådde gälda

böterna. Stadgandet synes sålunda på ett betänkligt sätt afvika från principen

om likhet inför lagen.

För ölrigt torde gent emot departementschefens motivering af förslaget

med skäl kunna erinras, att den öfverklagade svårigheten för verkställighet

af frihetsstraff inom jurisdiktionsområdena väl måste vara minst

kännbar ifråga om de kortvarigare frihetsstraff, hvarå denna paragraf syftar.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställes om paragrafens uteslutande

ur förslaget.»

25 §.

Justitierådet Gr ef ber g:

»Det i första stycket föreslagna stadgandet, att böter och viten skola

tillfalla statsverket äfven om i lag annorlunda stadgas, synes, med hänsyn

därtill att genom traktat eller eljest särskild bestämmelse om rätten

till böter och viten kan vara gällande för jurisdiktionsområdet, ej fullständigt

återgifva hvad som afsetts och förty böra underkastas omarbetning.»

26 §.

Justitierådet Berglöf:

»Den här förekommande uppräkningen af vissa språk, å hvilka protokoll

och utslag må kunna affattas, torde af praktiska skäl böra utbytas

mot ett stadgande, som medgifver användning af annat europeiskt språk

öfver hufvud. Hvarje dylik uppräkning har ju sina vanskligheter, och

den ifrågavarande lider t. ex. af den oegentligheten att utesluta två så betydande

kulturspråk som spanska och italienska.»

Justitieråden Claéson, Gr ef ber g, Quensel och Borgström biträdde den

af justitierådet Berglöf gjorda hemställan, att den här förekommande uppräkning

af vissa språk, å hvilka protokoll och utslag finge affattas, måtte

utbytas mot ett stadgande, som medgåfve användning af annat europeiskt

språk.

28 §.

Högsta domstolen:

»Det i sista punkten af denna paragrafs första stycke föreslagna stadgande

att stämning i visst fall må delgifvas genom anslag å konsulatet

synes innebära alltför ringa garanti för att svaranden skall kunna erhålla

kännedom om den mot honom väckta talan. Den risk att icke kunna

bevaka sin rätt, svaranden vid ett sådant delgifningssätt skulle löpa, framträder

särskildt stark i fråga om mål, däri svaranden kan dömas tredskovis,

då de regler, som i det följande föreslås för delgifning af tredskodom,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

ej heller bereda svaranden större trygghet att erhålla kännedom om denna.

Ifrågavarande stadgande synes således böra utgå.»

33 §.

Högsta domstolen:

»Då vid konsulär domstol allmän åklagare ej för talan, äga icke såsom

i tredje stycket af denna § förutsättes bestämmelserna i lagen den 4 juni

1886 angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål utan

vidare tillämplighet vid konsularjurisdiktionens utöfning.

Med hänsyn härtill synes förevarande stycke böra underkastas en omarbetning,

därvid jämväl bör iakttagas, att en person, som påkallas att

upplysningsvis höras, blifver, på sätt i nämnda lag skeft, i förevarande afseende

likställd med vittne.»

37 §.

Högsta domstolen:

»Med hänsyn till jurisdiktionsområdenas stora utsträckning och de

svårigheter, som delgifning af handlingar med part personligen på grund

däraf kan erbjuda, synes det böra medgifvas tappande part att med laga

verkan låta sådan delgifning, hvarom i andra stycket af denna paragraf

förmäles, ske med behörigt ombud för den vinnande parten.»

38 §.

Högsta domstolen:

»Åt denna paragraf bör gifvas en affattning hvaraf tydligare än nu

är fallet framgår, att föreskriften angående fullföljd af talan afser jämväl

förfarande af konsulardomaren såsom utmätningsman eller af den, som af

konsulardomaren förordnats att fullgöra utmätningsmans åliggande.»

39 §.

Justitieråden Claeson, Quensél, Borgström och Berglöf hemställde,

att sista stycket borde såsom öfverflödigt uteslutas.

Justitierådet Gr ef ber g:

»Ehuruväl förbudet att fullfölja talan emot dom, som tredskovis meddelats,

är välgrundadt.kan dock ifrågasättas, att undantag stadgas för visst

fall från detta förbud. Har nämligen konsulardomaren eller konsularrätten

genom beslut förklarat, att, till följd af den tappandes underlåtenhet att

fullgöra hvad honom för sakens återupptagande enligt 37 § 2 stycket åligger

iakttaga, domen skall stånda fast, men hofrätten, då frågan härom

fullföljes, ändrar detta beslut, synes för undvikande af långvarig rätte
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 153.

gång, sora blifver följden af en återförvisning, pröfning af själfva saken

jämväl böra af hofrätten företagas. Anses en sådan anordning lämplig,

skulle talan emot förstnämnda beslut ej vara tillåten i annat fall, än att

själfva saken dragés under hofrättens pröfning.

Äfven jag anser att sista stycket bör uteslutas.»

41 §.

Högsta domstolen:

»Med hänsyn till innehållet af de i denna paragraf upptagna stadganden

synes densamma lämpligen böra erhålla plats närmast framför förslagets 56

§, som upptager föreskrifter om proceduren i underställda mål.»

42 §.

Högsta domstolen:

»Då till utsökningsmål icke torde kunna hänföras mål, däri klagan föres

öfver förfarande af konsulardomaren såsom utmätningsman, lärer förevarande

paragraf böra fullständigas med föreskrifter rörande tiden för anmälan

af missnöje i dylika mål.»

45 och 46 §§.

Justitieråden Quensél, Borgström och Berglöf:

De i 46 § intagna föreskrifter angående laga förfall motsvaras visserligen

af gällande bestämmelser i rättegångsbalken; men då de helt visst sakna

praktisk betydelse och dessutom innebära den oegentligheten, att förfallet

skulle pröfvas icke af hofrätten utan af konsulardomaren, hemställes, att desamma

måtte utgå ur förslaget.

Under sådan förutsättning synes det återstående innehållet i 46 § icke

behöfva upptaga en särskild paragraf, utan kan hvad däri utsäges kortare

men ändock fullt tydligt vinna uttryck genom ett tillägg till 45 §.»

47 §.

Justitierådet Quensel:

»Då vägande skäl ej synas mig tala för, att i ett afseende gorå skillnad

på fullföljdsförfarandet i tvistemål och i brottmål, när förfarandet i öfrigt

behandlas såsom ensartadt, hemställer jag, att 47 § måtte utgå.»

50 §.

Justitieråden Claeson, Grefberg, Borgström och Berglöf:

»Då den förutsättning, hvarifrån bestämmelserna i fjärde och femte

styckena utgå, är enahanda, eller att ombud för vederparten ej finnes, synas

dessa båda stycken lämpligen böra sammanföras till ett.»

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Justitierådet Quensél:

»Bestämmelserna, hur delgifning skall ske, då ombud för vederparten

ej finnes, synas mig ej så distinkt som önskligt vore skilja mellan de olika fallen,

att:

l:o) vederparten bor i sådan stad, som i paragrafen angifves, och

a) anträffas,

b) icke anträffas;

2:o) vederparten bor ej i sådan stad, som nämnts, men

a) kan utan större svårighet anträffas,

b) kan icke utan större svårighet anträffas.»

51 och 52 §§.

Justitieråden Quensel, Borgström och Berglöf:

»Under hänvisning till den vid 46 § gjorda anmärkning hemställes, att

andra stycket af 51 § måtte utgå.

Detsamma bör blifva förhållandet med samma paragrafs sista stycke,

som med hänsyn till innehållet i förslagets 53 § är öfverflödigt.

Därest de vid 51 § sålunda gjorda erinringar beaktas, synes förslagets

52 § lämpligen kunna bortfalla och den däri inrymda föreskrift fogas till

51 §.»

Justitieråden Grefberg och Claéson hemställde, att sista stycket i 51 §

såsom öfverflödigt måtte utgå.

55 §.

Justitieråden Claéson, Grefberg och Berglöf:

»I fråga om delgifning af klagoskrift i mål rörande häktad person synas

starka skäl tala för, att den häktade alltid erhåller del af vederparts klagoskrift,

hvaremot vidkommande delgifning af häktad persons klagoskrift

delgifningsskyldigheten lämpligen torde böra begränsas till de fall, då den

häktades vederpart har känd bostad i den stad, som är säte för konsulardomaren,

eller för sig ställt därstädes bosatt ombud. Då denna uppfattning

icke vunnit tydligt uttryck i här föreslagna regler för delgifning, hemställes,

att de måtte underkastas för sådant ändamål nödig omarbetning.

Den underrättelse om hvad klagandens vederpart har att iakttaga, som

konsulardomaren enligt slutorden i denna paragrafs tredje stycke skall gifva,

kan ej innefatta annat än en erinran därom, att vederparten kan vinna beaktande

af hvad han ytterligare önskar i målet andraga, därest skriftlig framställning

däraf inkommer till hofrätten, innan målet ännu hunnit företagas

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

till afgörande; och torde denna stadgandets innebörd böra tydligare angifvas

än som med den föreslagna affattningen är fallet.

Stadgandet om handlingarnas öfversändande till bofrätten är gifvet

redan genom bestämmelserna i 53 § och bör därför uteslutas.»

Justitieråden Quensel och Borgström:

»Såsom redan blifvit anmärkt, synes den i slutorden till tredje stycket

af denna paragraf afsedda underrättelse om hvad klagandens vederpart bär

att iakttaga för sin talans bevakande icke kunna innefatta annat än en erinran

därom, att vederparten kan vinna beaktande af hvad han ytterligare önskar i

målet andraga, därest skriftlig framställning däraf inkommer till bofrätten,

innan målet ännu hunnit företagas till afgörande.

Lämpligheten och behöfligheten af en dylik erinran synes emellertid

med fog kunna ifrågasättas; och hemställes därför, att bestämmelsen i fråga

uteslutes.

De i öfrigt vid denna paragraf framställda anmärkningar torde jämväl

böra iakttagas.»

57 §.

Högsta domstolen-:

»Allmän åklagare torde alltid höra förordnas i underställdt mål, så

snart icke det förevarande brottet är sådant, att det får åtalas endast af målsägande.

Då emellertid de i paragrafens första stycke använda ordalag, om

än afsedda att uttrycka detta, icke härutinnan synas tillräckligt tydliga, hemställes,

att formuleringen ändras i antydd riktning.»

Justitierådet Quensel tilläde:

»Då af praktiska skäl målsägande icke kan inför konsulardomstol beredas

biträde af allmän åklagare, vore desto mera önskvärdt, att, om målet fullföljes

till högre instans, målsägande där erhölle den rättshjälp, han förut

måst umbära. Det torde därför böra tagas i öfvervägande, huruvida icke hvad

i första stycket finnes stadgadt beträffande underställdt mål bör utsträckas

att gälla äfven fullföljdt mål, därest målsägande inom behörig tid framställer

begäran i sådant afseende.»

58 §.

Justitierådet Berglöf hänvisade till hvad han erinrat i fråga om innehållet

af den i tredje stycket af 55 § föreskrifna underrättelse.

Justitieråden Quensel och Borgström:

»Under hänvisning till vår erinran vid 55 § i fråga om den där föreskrifna

underrättelse hemställes, att förevarande paragraf måtte ur förslaget

uteslutas.»

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

59 §.

Högsta domstolen:

»Här föreslagna stadgande betecknar en betydande afvikelse från den i

svensk rätt hittills upprätthållna grundsatsen om parts rätt att oberoende af

målets större eller mindre vikt få draga sin talan under pröfning af den högsta

instansen. Och om en rubbning af denna princip hittills fruktlöst försökts i

fråga om rättegångar, anhängiggjorda i hemlandet, så synes rätta platsen för

den nu föreslagna nyheten i svensk lagstiftning ej vara en instansordning,

byggd på grundvalen af underrätter med så relativt svag organisation som de

föreslagna konsulära domstolarnas. Beträffande andra mål än brottmål har

ej heller rätten att fullfölja talan hos Konungen i förslaget underkastats någon

som helst inskränkning. Detta måste i och för sig betecknas såsom en betänklig

inkonsekvens, och en sådan framstår särskildt bjärt däruti, att ett på brottsligt

förfarande grundadt skadeståndsyrkande, äfven om det afser ett betydande

belopp, måste erhålla slutgiltigt afgörande i hofrätten, medan däremot fråga

allenast om skadestånd, oafsedt beloppet, får i tvistemål fullföljas till Konungen.

Till de skäl, som sålunda tala emot det föreslagna stadgandet, kan

jämväl läggas, att vid en uppdelning af brottmål i sådana, däri den dömdes

intresse anses motivera, att hans sak får skärskådas af den högsta instansen,

samt sådana, däri detta ej är fallet, den valda gränsen icke kan undgå att

verka godtycklig och obillig, helst då den sättes så högt upp i straffskalan, som

här skett och som torde vara nödvändigt, om stadgandet skall motsvara hvad

därmed åsyftas.

Under det att sålunda de skäl, som tala emot stadgandet, äro tungt vägande,

synas å andra sidan de motiv, som anföras till förmån därför, ej kunna

tillmätas afgörande betydelse. Väl torde, såsom departementschefen i sitt

yttrande till statsrådsprotokollet framhållit, dels på grund af svårigheten att

inom jurisdiktionsområdena längre tid hålla personer häktade och dels med

hänsyn till ett rätt främjande af Sveriges anseende kraf vet på snabb rättsskipning

i brottmål vara synnerligen framträdande å ifrågavarande område.

Men för detta krafs tillgodoseende — hvilket med afseende å förvaringsrum

för häktade är eu kostnadsfråga — få ej fordringarna å rättsskipningens betryggande

anordning eftergifvas.

Med afseende å hvad sålunda anförts hemställes, att ifrågavarande stadgande

ej måtte bibehållas i förslaget.»

61 §.

Högsta domstolen:

»Med hänsyn till de långa afstånden från jurisdiktionsområdena till

hemlandet, som väl synas motivera, att klagande i förevarande mål må få till
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

godonjuta längre besvärstid än den vanliga, hemställes om väsentlig förlängning

af den föreslagna besvärstiden.

Om den mot 59 § framställda anmärkning godkännes, blifver nödvändigt

att här meddela föreskrifter, mera omfattande än de nu föreslagna, rörande

förfarandet And fullföljd i mål, däri någon hålles häktad inom jurisdiktionsområde.

»

64 §.

Högsta domstolen:

»Nödig hänsyn till framtida rättssäkerhet synes kräfva, att skyldigheten

att insända renovation af protokoll och utslag i rättegångsmål ej göres

beroende däraf, att protokoll och utslag förut ej afsändts till hofrätten. Det

låter nämligen tänka sig, att insända protokoll af vederbörande part blifva

från hofrätten uttagna.

Af enahanda anledning torde renovationsskyldigheten böra utsträckas

att omfatta jämväl protokoll öfver ärenden, som af ses i 12 och 13 §§ af förslaget.

»

Ur protokollet

Carl Stålhammar.

Bih. till Riksd. Prot. 1909.

1 Sami.

1 Afd. 108 Häft.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

torsdagen den 1 april 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden: Albert Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Justitieråd en: friherre Marks von Wurtemberg,

Borgström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde,

efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för utrikesdepartementet

hans excellens herr statsministern, högsta domstolens genom utdrag

af protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 2 oktober 1908

inhämtade utlåtande öfver upprättadt förslag till lag om konsularj urisdiktion.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredraganden:
»Med

anledning af den granskning, som i högsta domstolen ägnats

lagförslaget, har jag låtit inom justitiedepartementet omarbeta detsamma.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

75

De anmärkningar, om hvilka högsta domstolens alla eller flesta ledamöter

förenat sig, hafva härvid iakttagits, dock med det undantag, att förslagets

4 och 26 §§ bibehållits oförändrade. Af skäl, som jag redan vid remissen

af lagförslaget angifvit, synes det mig nämligen ej möjligt att genomföra

det visserligen ingalunda oviktiga och nu af tre justitieråd betonade

önskemålet att endast svensk man må kunna förordnas till konsular domare.

Och att medgifva användande i protokoll och utslag af annat europeiskt

språk än de nordiska och de tre — engelska, franska och tyska —, som

i viss män kunna anses äga karakteren af världsspråk, synes mig hvarken

behöflig! eller lämpligt.

De ändringar i förslaget, hvartill högsta domstolens granskning gifvit

anledning, äro i allmenhet ej af någon större betydelse. De väsentligaste

äro, att ur förslaget uteslutits bestämmelserna i 24 § om utbyte

af ådömt fängelsestraff mot böter och i 59 § om inskränkning i rätten

att fullfölja talan mot hofrättens utslag i brottmål. På sätt högsta domstolen

erinrat måste, när sistnämnda § bortfaller, mera omfattade föreskrifter

meddelas rörande förfarandet vid fullföljd till Konungen i mål,

däri någon hålles häktad inom jurisdiktionsområde. Ager häktad fullfölja

talan hur ringa det honom ådömda straffet än är, kan det naturligen

ej komma i fråga, att häktad klagande alltid skall hemförpassas.

Hemsändande lärer — såsom ock öfverensstämmer med grunderna för det

remitterade förslaget — böra äga rum allenast om den häktade är dömd

till straffarbete i två år eller svårare straff. Bestämmelser böra alltså gifvas

äfven för det fall, att den häktade kvarblifver inom jurisdiktionsområdet,

och hafva sådana bestämmelser införts i 58 § af det nya förslaget,

hvilken § motsvarar 61 § i det remitterade.

Förutom nyssnämnda 24 och 59 §§ hafva äfven 20, 46 och 52 §§

uteslutits, hvarjämte 41 § nedflyttats på sätt högsta domstolen förordat.

Två nya §§ hafva tillkommit. Hvad högsta domstolen vid 38 och 42 §§

erinrat beträffande klagan öfver konsulardomarens förfarande såsom utmätningsman

har nämligen iakttagits genom att i 6 kap. införts en särskild

§ angående detta ämne, med ordningsnumret 51; och i stället för

sista stycket af 33 § har tillagts en ny § om ersättning af allmänna

medel till vittnen i brottmål — den 35:te.

Vid omarbetningen af förslaget hafva äfven vidtagits åtskilliga redaktionella

jämkningar, hvilka icke omedelbart föranledts af hvad inom

högsta domstolen blifvit anmärkt.»

Föredraganden uppläste härefter lagförslaget i den lydelse, det efter

omarbetningen erhållit, samt hemställde, att det sålunda upplästa förslaget

måtte framläggas för Riksdagen till antagande.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Justitierådet Borgström åberopade hvad han anfört vid ärendets

behandling i högsta domstolen, i den mån det ej vunnit beaktande vid

förslagets omarbetning.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes Hans Maj:t Konungen med bifall härtill

förordna, att till Riksdagen skall aflåtas nådig proposition

af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Stockholm 1909. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1909:185 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om konsul^jurisdiktion. a1 i texten
  2. LU 1909:63 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om konsulär jurisdiktion. s. 1 i texten