Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förhud mot viss försäljning af tobak

1909-03-05 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1909:79, Med förslag till lag om förhud mot viss försäljning af tobak

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79.

1

N:o 79.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om förhud mot viss försäljning af tobak; gifven

Stockholms slott den 5 mars 1909.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud

mot viss försäljning af tobak.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih, tiil Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 52 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

Förslag

till

Lag

om förhud mot viss försäljning af tobak.

Härigenom förordnas som följer:

1 §-

A sön- eller högtidsdag må ej någon utomhus till salu hålla

tobak eller hvad däraf är förfärdigadt, med mindre han har Konungens

befallningshafvandes tillstånd. Sådant tillstånd må gifvas allenast för

visst tillfälle och då särskilda omständigheter därtill föranleda.

2 §‘

Hvar, som i strid mot hvad i 1 § är stadgadt till salu håller

tobak eller hvad däraf är förfärdigadt, straffes med böter från och med

fem till och med tjugu kronor. Till samma straff vare ock den för
fallen,

för hvars räkning sådant utbjudande äger rum, därest det sker

med hans vetskap.

3 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

4 §•

Hvad i denna lag stadgas afser ej försäljning, som bedrifves i

samband med värdshusrörelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

3

Utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsårenden. hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 29 januari 1909.

Närvarande:

Hans excellens statsministern herr Lindman,

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvård,

Malm.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anförde

i underdånighet:

»På Riksdagens förslag utfärdades den 9 juni 1893 nådig förklaring,

att med det i 7 kap. 3 § strafflagen stadgade förbud mot

öppnande till salu å sabbatstid af kramlåda eller annan dylik bod afses

jämväl bod, där tobak eller hvad däraf är förfärdigadt hålles till salu.

Sedermera anhöll Riksdagen i skrifvelse den 28 mars 1905, det

täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring i gällande författningar, att under tider, då cigarr
-

RUadagene

ekrifvelee den

2S mars 1905.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Myndighiternat

yttranden.

4 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

bodar enligt lag skola hallas stängda, förbud äfven må gälla för handel

med tobak å gator och allmänna platser. Till stöd för denna hemställan

anförde Riksdagen följande. Den allmänna stängningen af cigarrbodarna,

som förklaringen den 9 juni 1893 medförde, hade som bekant

töranledt, att tobakshandeln a sön- och helgdagar i stället genom kringvandrande

försäljare flyttats ut på gator och allmänna platser. Denna

tiafik hade alltmer ökats och hade numera i afseende a såväl säljarnas

antal som afsättningens storlek tagit en omfattning, hvarom man i allmänhet

ej hade någon föreställning. Att medgifvandet af denna ambulatoriska

tobakshandel innefattade en illojalitet mot cigarrhandlarna vore

obestridligt. Detta tramstode så mycket tydligare, som rörelsen ägde

rum just om helgdagarna men i det stora hela afstannade om hvardagarna,

då publiken hellre uppsökte de då tillgängliga cigarrbodarna.

Gatuhandeln med tobak vore i ett annat afseende till orättmätigt förfång

också för såväl tobaksfabrikanter, hvilka förde äkta vara med ett eget

upparbetad t märke, som allmänheten. Förfalskning af cigarrer och

isynnerhet af cigarretter började nämligen, enligt hvad för Riksdagen

uppgifvits, alltmer förekomma i stor skala, och afsättningen af dessa

förfalskade fabrikat syntes företrädesvis möjliggöras genom söndagshandeln

å gatorna, i hvilket fall kontroll å varorna och beifran af förfalskningen

blefve synnerligen svår. Denna handel vore naturligtvis i

de _ afseenden, som framhållits uti en riksdagsskrifvelse af år 1890,

otvifvelaktigt skadlig äfven för de unga personer af uppnådda fjorton

års ålder, som fortfarande mångenstädes användes som försäljare. Den

ansåges äfven bereda minderåriga särdeles lägliga tillfällen till åtkommande

af tobak och därigenom hafva ökat minderårigas rökning.

På grund af nådig remiss den 29 november "l907 hafva öfverståthållarämbetet

och, efter vederbörande magistraters hörande, Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i länen afgifvit underdåniga utlåtanden öfver

Riksdagens berörda framställning. Denna har därvid tillstyrkts af det

väsentligt öfvervägande antalet myndigheter, af ganska många under

framhållande att en lagstiftningsåtgärd i det af Riksdagen angifna

syfte vore synnerligen behöflig och önskvärd. Dock synes myndigheternas

uppfattning i detta hänseende i all hufvudsak vara grundad

på förhållandena i de större städerna. Såvidt handlingarna utvisa*hafva

nämligen några olägenheter af tobaksvarors kringförande till försäljning

icke annat än undantagsvis förekommit i smärre städer och än mindre

på landsbygden.

De skäl myndigheterna åberopat för tillstyrkande af förslaget sammanfalla

i allmänhet med dem Riksdagen anfört. Härjämte har öfver
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79. 5

ståthållarämbetet framhållit, att ifrågavarande handel åtminstone i

Stockholm bedrifves genom personer af ofta mycket tvifvelaktig existens,

hvilka kringföra sina varor till salu såväl under gudstjänsttid som eljest på

ett för den allmänna samfärdseln och trefnaden i hög grad hindrande

sätt. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län, som likaledes

påpekat, att tobakshandeln å gatorna vanligen sker genom ovederhäftiga

personer, har funnit denna handel böra vara förbjuden å sabbatstid redan

af den orsak, att den är lika kränkande för sabbatens helgd som öppenhållandet

af tobaksbodar. En liknande uppfattning har uttalats äfven af

andra myndigheter. Poliskammaren i Göteborg bär omförmält, att

under åren 1905—1907 utöfvare af sådan försäljning blifvit där anmälda

till åtal för förskingring i tjuguåtta fall. I flera af dessa hade

ådagalagts, att ynglingar erbjudit sig att mottaga tobaksvaror till försäljning

efter förut fattadt beslut att för egen del använda de penningar,

som komme att inflyta. Det hade sålunda visat sig, att dylik försäljning

gåfve tillfälle till förbrytelser. Magistraten i Askersund har erinrat om,

att ett af ändamålen med 1893 års lagförklaring torde hafva varit att

bereda handelsbiträdena i tobaksbodarna en välbehöflig ledighet, men

att, då detta vunnes genom att andra, oftast minderåriga, biträden förlorade

sin söndagshvila, fördelen af bodarnas stängning syntes i detta

afseende vara omtvistlig. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus

län har anfört, att förevarande handelsrörelse vore illojal jämväl därigenom,

att den i regel undginge beskattning. Flera myndigheter hafva

påpekat, att berörda handel innebär ett kringgående af gällande bestämmelser

om tiden för stängning af bod, där tobak eller hvad däraf är

förfärdigadt hålles till salu.

Att minderåriga personer pläga användas för gatuhandeln med

tobak har från många håll omnämnts, men endast en myndighet, nämligen

magistraten i Skanör, har antydt, att så skulle vara händelsen

äfven med barn under fjorton år.

Några myndigheter hafva ifrågasatt, att det föreslagna förbudet

bör afse handel äfven med andra varor än tobak. Sålunda har

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, som, på sätt jag vidare

skall omförmäla, yttrat en viss tvekan angående lämpligheten af den

begärda lagstiftningen, erinrat om, att de kringvandrande försäljarna

verkade störande, ehvad de handlade med tobaksfabrikat eller, såsom

stundom hände, med choklad, apelsiner, vykort m. in.; från det förbud,

som kunde komma att utfärdas, syntes dock undantag böra göras för

handel med tidningar. Magistraten i Malmö har ansett böra stadgas,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

att handel å torg- och gator med varor, rörande hvilkas försäljning från

butik viss tid är bestämd, icke får å annan tid utöfvas. Likaså hafva

magistraterna i Falkenberg, Mariestad och Arboga föreslagit, att förbudet

skall gälla alla varor, hvilkas försäljande i bod är förbjudet under

sabbatstid. Magistraterna i Askersund och Falun hafva hemställt, att

försäljning utomhus af såväl tobak som andra handelsvaror under sabbatstid

skall förbjudas.

I en del afgifna yttranden hafva särskilda förslag framställts i

afseende å bestämmandet af de platser, där det ifrågasatta förbudet

skall gälla. Öfverståthållarämbetet har tillstyrkt, att förbud måtte

utfärdas för att å sabbatstid idka handel med tobak utomhus å väg,

gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel

eller eljest allmänneligen befares, hvaremot tobakshandel syntes liksom

nu böra vara tillåten å öfriga, i tredje stycket af 11 kap. 15 §

strafflagen omförmälda allmänna ställen, såsom restauranter m. fl. Fn

liknande uppfattning bär uttalats af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Västerbottens län. Magistraten i Fihpstad har äfvenledes ifrågasatt,

huruvida icke från förbudet borde uttryckligt undantagas viss handel med

tobak å en del af de platser, som omförmäldes i 11 kap. 15 § tredje

stycket strafflagen, särskildt sådan försäljning af tobak, som bedrefves af

person, hvilken å dylik plats samtidigt tillit an dahölle allmänheten mat eller

dryck till förtäring. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län

och magistraten i Hälsingborg hafva påpekat, att en blifvande författning i

ämnet borde formuleras så, att icke den från gator och andra allmänna platser

förvisade tobakshandeln kunde komma att förläggas till andra öppna

områden eller till portgångar, förstugor m. m., och har sistnämnda myndighet

i sådant hänseende föreslagit, att berörda handel å sabbatstid

må äga rum allenast inom lägenhet, där utskänkning af vin och maltdrycker

eller brännvin är tillåten, och jämväl där blott i sammanhang

med dylik utskänkning. Äfven magistraten i Örnsköldsvik har framhållit,

att det föreslagna förbudet borde afse jämväl område, som

gränsade till gata eller allmän plats, då i annat fall svårighet för förbudets

tillämpning kunde uppstå. Magistraten i Strängnäs har begärt

sådan utsträckning af förbudet, att tobaksfabrikat ej måtte under

söndag kunna erhållas å ställen, hvilka väl ej anmäldes såsom cigarrbodar

men ändock delvis vore det, såsom frisersalonger och rakstugor.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har hemställt,

att handel med tobak under sabbatstid skall förbjudas å gator

och allmänna platser såväl i stad som på landet, och att förbudet alltså

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

skall omfatta dylik försäljning äfven i köpingar och municipalsamhällen

samt vid järnvägsstationer.

I sammanhang härmed torde böra nämnas, hurusom några myndigheter

erinrat om, att tobaksvarors kringförande till försäljning ofta

förekommer vid folkfester, basarer eller dylika tillställningar och detta

äfven å orter, där någon ambulerande tobakshandel eljest ej äger rum.

Med hänsyn härtill har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge

län ifrågasatt, att åt vederbörande länsstyrelse skall lämnas befogenhet

att vid särskilda sådana tillfällen medgifva undantag från tillämpningen

af det allmänna förbudet.

Åtskilliga myndigheter hafva till behandling upptagit frågan,

huruvida förbudet mot försäljning under sabbatstid bör gälla äfven

tobaksvarors hållande till salu genom automatiska försäljningsapparater.

Donna fråga har besvarats jakande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Blekinge och Västmanlands län samt magistraterna i Strängnäs, Örebro

och Örnsköldsvik, hvarvid Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Blekinge län och magistraten i Örebro särskildt framhållit, att automaternas

innehåll vore lätt tillgängligt för minderåriga, samt Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län anfört, att försäljningen

från de numera äfven i små samhällen mycket vanliga tobaksautomaterna

skulle, om den ej förbjödes, helt och hållet omintetgöra det med

Riksdagens framställning åsyftade ändamålet. Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Västernorrlands län har ansett det böra komma under pröfning,

om icke förbudet bör afse äfven cigarrautom åter. Samma åsikt

har uttryckts af magistraten i Nyköping, som till stöd härför anfört,

att en del bland anmärkningarna mot den ambulatoriska tobakshandeln

drabbade äfven försäljningen genom automat, hvilken dessutom, enligt

hvad erfarenheten ådagalagt, innebure en stark frestelse att söka medelst

falska mynt eller dylikt åtkomma genom automaterna tillhandahållna

varor. Äfven magistraterna i Västerås, Köping och Sala hafva funnit

det böra tagas i öfvervägande, huruvida tobakshandeln medelst automat

borde genom lagbestämmelser regleras. Kungl. Majrts befallningshafvande

i Malmöhus län och magistraten i Trelleborg hafva afstyrka att förbudet

mot tobaksvarors tillhandahållande under sabbatstid utsträckes

till automatförsäljning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län har anfört, att

ett allmänt förbud mot saluhållande under helgdag af tobaksvaror å

gator och allmänna platser syntes för att blifva fullt verksamt böra

förenas med den påföljd, att de saluhållna varorna blefve förbrutna, då

denna påföljd vore den enda, som kunde afhålla minderåriga försäljare

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungh Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

från att öfverträda förbudet. En liknande farhåga för att förbudets

verkningar skulle väsentligen omintetgöras, därigenom att till försäljare

användes personer under femton år, af livilka straff ej kunde utkräfvas,

har uttalats af magistraterna i Uddevalla och Ronneby. Sistnämnda

myndighet har emellertid ansett, att en bestämmelse om det salubjudna

lagrets förverkande visserligen innebure en utväg att bereda förbudet

effektivitet, men att det förhållande, som omförmäldes i Riksdagens skrifvelse,

icke vore af tillräcklig vikt att berättiga införandet i vår strafflag

af eu sådan för densamma i öfrigt främmande straffpåföljd.

Bland de myndigheter, som icke haft något att invända mot

en lagstiftningsåtgärd i det af Riksdagen angifna syfte, har Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län intagit en särskild ståndpunkt

såtillvida, som han hemställt, huruvida icke berörda åtgärd

borde inskränkas till att städer och andra samhällen, för livilka ordningsstadgan

för rikets städer vore gällande, finge rätt att i den ordning,

som vore angifven i § 20 af nämnda stadga, för dylikt samhälle

antaga och erhålla fastställelse å lämpliga föreskrifter i ämnet.

Såsom jag förut omnämnt, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Uppsala län uttryckt en viss tvekan beträffande Riksdagens framställning.

Befallningshafvanden har i sådant afseende anfört, att den

alltmer ökade tobakshandeln på gatorna i hög grad bekräftade de farhågor,

som kunnat hysas, att 1893 års förklaring skulle blifva föremål

för kringgående. Då en ambulerande söndagsbandel med andra till

bodhandel om söndagarna förbjudna varor än tobaksfabrikat åtminstone

icke i nämnvärd utsträckning försports, syntes äfven framgå, att sistnämnda

fabrikat i afseende å efterfrågan och afsättning icke vore jämförliga

med sådana varor, som tillhandahölles i »kram låda». Det vore

därför högst antagligt att, om den gällande bestämmelsen fullständigades

med ett förbud mot ambulerande tobakshandel på gator och allmänna

platser, nya mer eller mindre framgångsrika försök att kringgå lagen

ingalunda skulle saknas, äfven om dessa försök möjligen komme att

ske mindre öppet och att mera få karaktären af smygvägar. Det syntes

alltså befallningshafvanden tvifvelaktigt, om man ens genom upprepade

repressiva lagstiftningsåtgärder kunde lyckas verksamt stäf ja den obehöriga

konkurrensen med cigarrhandlarna, minderårigas tobaksköp samt afsättningen

af förfalskade fabrikat, och om det ej vore lämpligare att utrota

den ambulerande handeln genom att med vissa villkor och begränsningar

åter frigifva den ur åtskilliga synpunkter vida oskyldigare bodhandeln.

Då emellertid oförnekligen de ambulerande försäljarna, vare sig de

handlade med tobak eller med andra varor, verkade störande och den

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

ambulerande handeln ofta vore skadlig för de unga personer, hvilka

användes som försäljare, ville befallningsliafvanden, oafsedt de af honom

antydda förhållanden, icke göra någon erinran mot ett allmänt förbud

mot ambulerande söndagshandel på gator och därmed jämförliga platser,

med undantag dock, såsom jag förut nämnt, för tidningar.

Äfven några andra myndigheter hafva framkastat tanken, huruvida

icke, i stället för det föreslagna förbudet eller jämte detta, borde

meddelas tillstånd att hålla tobaksbodar öppna under sabbatstid. Sålunda

har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län yttrat, att två

utvägar syntes kunna komma ifråga, den ena att meddela bestämdt

förbud mot all gatuhandel med tobak å sön- och helgdagar och den

andra att lösgöra butikshandelu med tobak under dylika dagar. Det

vore svårt att säga, hvilkendera af dessa utvägar vore den lämpligaste.

Den senare vore i vissa afseenden den mest följdriktiga, men befallningshafvanden

ville dock ej förorda densamma, då enligt hans åsikt

snarare en inskränkning än en utvidgning borde äga rum i fråga om

den nu tillåtna söndagshandeln. Kungl. Majrts befallningshafvande i

Malmöhus län har funnit tvifvelaktigt, om det vore lämpligt att alldeles

afstånga allmänheten från möjligheten att under sön- och helgdagar

få köpa tobak. Eu sådan inskränkning beträffande en vara, som så

allmänt användes icke minst under dylika dagar, kunde befaras medföra

lagöfverträdelser och möjligen leda till ökning af frekvensen på

krogarna, där tobak under alla förhållanden blefve tillgänglig. Till

förekommande af dessa missförhållanden syntes böra medgifvas, dels

att tobaksautomater finge användas jämväl sön- och helgdagar, dels att

tobaksbutiker sådana dagar finge hållas öppna en eller två timmar.

Magistraten i Landskrona har likaledes ansett lämpligast att i sammanhang

med inskränkning af gatuhandel något lindra bestämmelserna

om tobaksbutikernas stängning angifna dagar genom tillstånd att hålla

dem öppna t. ex. en timme på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen.

Kungl. Maj;ts befallningshafvande i Södermanlands län har

uttalat den mening, att det måhända hade varit lämpligast, om 1893 års

lagförklaring ej kommit till stånd, men att ett återkallande af densamma

ej skulle vara tillräckligt att göra slut på tobaksliandeln under

sabbatstid å allmänna platser.

Jämväl eljest hafva på några håll betänkligheter i afseende å

Riksdagens förslag framträdt. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms

län, som ansett sig icke böra afstyrka förslaget, har dock velat

framhålla, dels att det vore hardt för t. ex. en arbetare att icke få köpa

tobak den enda dag i veckan han vore ledig, dels att den fara, som

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 52 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79.

kunde ligga uti minderårigas användande i dylik gatuhandel, syntes

kunna aflägsnas med andra och lämpligare medel än införandet af ifrågavarande

förbud, helst som frågan om afvärjande af sådan fara tillhörde

ett helt annat lagstiftningsområde än nu förevarande ämne. Magistraten

i Hjo har velat påpeka, att den fattigaste delen af befolkningen

i våra största och större städer skulle genom den föreslagna bestämmelsen

beröfvas möjligheten till förvärf af en visserligen ringa men

efter förhållandena alltför väl behöflig inkomst. Från åtskilliga håll har

betonats, att den illojala konkurrens med försäljarna i bod, som gatuförsäljarna

påstodes bedrifva, icke utgjorde något mera vägande skäl för den ifrågasatta

lagstiftningen, då de senare ofta vore utsända af de förra.

Riksdagens framställning har afstyrkts af magistraten i Jönköping,

då de Skäl, som åberopats för framställningen, synts magistraten något

sökta och ohållbara samt i allt fall tobaks försälj ningen å allmänna

platser icke kunde verka mera skadligt för cigarrhandlandena eller allmänheten

än tobaksvarors afyttrande genom automater eller å utskänkningsställen.

Magistraten i Ronneby har, med erkännande af önskvärdheten

att förhindra ifrågavarande försäljning, förklarat sig emellertid hålla före,

att ett stadgande i den af Riksdagen angifna riktning aldrig kunde blifva

effektivt, och att det icke vore lämpligt att skapa en lag, som säkerligen

komme till endast för att kringgås. Magistraten i Nora har anfört

att, då fruktbodar och konditorier samt försäljningsställen för hufvudsakligen

matvaror finge hållas öppna under sabbat,stid och till och

med handel med maltdrycker vore tillåten under viss tid på sön- och

helgdagar, cigarrbodars öppnande dylika dagar så mycket hellre syntes

kunna medgifvas, som otvifvelaktigt handel med tobaksvaror ofta förekomme

i eu del bland förenämnda butiker. Till afvärjande af de i

Riksdagens skrifvelse anmärkta missförhållanden vore ändamålsenligast

att återgå till förhållandena före utfärdandet af 1893 års förklaring.

Slutligen torde böra nämnas, att magistraten i Örebro erinrat om

det synnerligen nära sammanhang, hvari föreliggande lagstiftningsfråga

stode till frågan om en effektiv allmän lagstiftning mot de missförhållanden,

som alltmer blifvit rådande i afseende a tillhandahållande

och begagnande af tobak. Det kunde, enligt hvad magistraten anfört,

befaras att, därest Riksdagens ifrågavarande förslag, som endast vore

att anse såsom en detalj i en för afhjälpande af berörda missförhållanden

nödvändig lagstiftning, ensamt för sig vunne lagstiftarens bifall,

frågan för öfrigt tillsvidare undanskötes. På grund häraf har magistraten

hemställt, att Kungl. Maj:t ville i samband med pröfning af Riksdagens

förslag taga under öfvervägande lämpligheten och nödvän
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

digheten af eu effektiv allmän lagstiftning emot tobaksmissbruk bland

minderåriga, i hvilken lagstiftning magistraten dristade föreslå upptagande

af följande förbud, nämligen för person under aderton år att

röka å allmän plats, mot all försäljning af tobak efter klockan nio på

aftonen samt mot försäljning af tobak genom automat.

Frågan om utfärdande af föreskrifter i det af sistnämnda myndighet

angifna syfte har förut hänskjuta till Kungl. Maj:ts pröfning genom

Riksdagens skrifvelse den 3 mars 1906. I denna har Riksdagen särskilt

"ifrågasatt meddelande af nya bestämmelser i skolförfattningarna

samt förbud att sälja eller utlämna tobak till minderåriga. Såsom

Riksdagen vidare yttrat, skulle utredningen tilläfventyrs gifva vid handen,

att äfven andra åtgärder kunde vidtagas. Hufvudsaken vore emellertid,

att frågan i hela dess vidd komme under ompröfning. Riksdagen

har därför anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,

hvilka åtgärder kunde vidtagas till hämmande af minderårigas

tobaksbruk, samt, i den mån lösningen påkallade Riksdagens medverkan,

för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill förhållandena gåfve anledning.

Oförnekligt är också att spörsmålet om hämmande af minderårigas

tobaksbruk står i ett visst sammanhang med Riksdagens nu

förevarande framställning. En af anledningarna till att Riksdagen

begärt förbud mot tobakshandel utomhus under sabbatstid är ju, att

dylik handel ansetts bidraga till ökad tobaksrökning bland minderåriga.

Frågan om förbudets meddelande torde dock lika mycket om ej mera

böra bedömas ur andra synpunkter, och dess upptagande till behandlingoberoende

af det förra mera omfattande och svårlösta spörsmålet synes

ej kunna medföra några svårigheter eller olägenheter. Den har ej heller

af Riksdagen sammanbundits med detta.

Ett annat ärende, som i formellt afseende står det nu föreliggande

nära, är det, som öfverlämnats till Kungl. Maj:t genom Riksdagens

skrifvelse den 11 mars 1902 med hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes

taga under öfvervägande, i hvad mån det i 7 kap. 3 § strafflagen stadgade

förbud mot handel å sabbatstid lämpligen kunde utsträckas, samt

för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser i sådant syfte, hvilka

mera tydligt och bestämdt än de nu gällande angåfve gränsen mellan

ä dylik tid förbjuden och tillåten handel.

Råda dessa ärenden afse sålunda förtydligande och utvidgning al

samma, nu i 7 kap. 3 § strafflagen innefattade, förbud mot handel å

sabbatstid. I sak är dock sammanhanget mellan dem icke så stort, i

Riksdagens

skri] vilt* den

S mars 1900.

Riksdagens

;Skrifvelse den

11 mars 190Z.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Riksdagens

skrifvelse den

SO februari

1906.

Tillkomsten af

stadgandet i

7 kap. t >

strafflagen och

lagförklaringen

den 9 juni

l»9S.

12 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

det att det ena gäller ett närmare uppdragande af gränserna mellan

tillåten och icke tillåten bodhandel men det andra åstadkommande af

bestämmelser angående handel utom bod. Något hinder att upptaga

dem till behandling hvar för sig torde icke finnas, och detta så mycket

mindre som det stadgande, hvartill Riksdagens nu förevarande framställning

kan föranleda, synes lämpligen erhålla formen af en fristående

lag. Frågan om söndagshandeln i allmänhet är för öfrigt ännu icke så

utredd, att den kan föreläggas Riksdagen, och dessa frågors sammanbindande

skulle alltså i afseende å det nu föreliggande ärendet medföra

ett uppskof, som för detsamma i och för sig icke synes vara behöflig!.

Fn tredje närstående framställning, nämligen den som innefattas

i Riksdagens skrifvelse den 20 februari 1900 med begäran om lagstiftning

angående stängningstid för handelsbutiker, är inom justitiedepartementet

under särskild beredning af tillkallad sakkunnig person, från

hvilken utlåtande i ämnet nyligen inkommit. Ej heller detta ärende

äger sådant sammanhang med det nu föreliggande, att de behöfva

samtidigt företagas till afgörande.

Innan jag närmare inlåter mig på spörsmålet, om och i hvad mån

lagstiftningsåtgärder kunna anses påkallade till följd af Riksdagens nu

ifrågavarande framställning, torde det vara lämpligt att lämna en kort

redogörelse för tillkomsten af gällande lagstiftning om förbud mot handel

under sabbatstid.

I 3 kap. 8 § missgärningsbalken af 1734 års lag stadgades följande:
»Kramlådor

eller andra bodar skola på söndagar och högtidsdagar

ej öppnas till salu: mat och dricka må säljas till nödtorft, sedan gudstjänsten

är förbi.»

Motsvarande stadgande i den till 1862—1863 årens Riksdag aflåtna

propositionen med förslag till ny strafflag innebar snarare en utvidgning

än en inskränkning af detta förbud. 7 kap. 3 § i berörda förslag hade

nämligen denna lydelse:

»Idkar någon handtverk eller annat arbete å sön- eller högtidsdag

emellan klockan sex om morgonen och Idockan nio om aftonen, straffes

med böter, högst femtio riksdaler, utan det sker till egen eller annans

nödtorft, som uppskof ej tåla kan. Lag samma vare, om kramlåda eller

annan bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.»

I häröfver afgifvet utlåtande erinrade lagutskottet, att ifrågavarande

förseelser, liksom de öfriga i nämnda kapitel under rubriken »religionsbrott»

sammanförda, blefve föremål för den borgerliga lagstiftningen

icke på grund af det immoraliska i handlingen utan för den för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

argelse de uppväckte genom religionskänslans sårande. Att bibehålla

stadgandet i 3 §, hvars borttagande blifvit ifrågasatt, ansåge utskottet

oundgängligen nödigt ej mindre i anseende till det synnerligen förargelseväckande

och för andras frid störande i utöfvandet på sabbat af

vissa slags arbeten än äfven och isynnerhet på det husbönder, fabriksidkare

m. fl. icke måtte kunna förmå underhafvande med eller mot

deras vilja att arbeta å söndag. Hvad särskildt an ginge handel å sabbat,

funne väl utskottet sådan kunna vara för andras frid störande och förty

ingalunda böra i allmänhet lämnas onäpst. Men fall kunde gifvas, då

nämnda grund — fridens störande eller förargelses väckande — icke

förefunnes, och utöfver lagens grund borde icke dess stadgande sträckas.

Brödbodar, mjölkmagasin, sockerbagerier och andra dylika butiker, där

en handel drefves, som till rörelsens omfång och art ingalunda vore

jämförlig med den, som idkades i egentliga kramlådor, höllcs redan

förut ofta öppna på sabbat, utan att, såvidt utskottet försport, någon

förargelse därigenom åstadkommits. För att utmärka, att sådana försäljningsställen

icke vore inbegripna under det i sista punkten af förevarande

§ stadgade förbud, både utskottet vid uttrycket »kramlåda eller

annan bod» emellan de två sista orden inskjutit ordet »dylik». Därvid

hade utskottet icke förbisett, att de i början af samma punkt förekommande

orden »lag samma vare» kunde tolkas såsom hänförande sig jämväl

till den nyss förut gjorda restriktionen »utan det sker till egen

eller annans nödtorft, som uppskof ej tåla kan»; men utskottet hade

ansett en sådan nödtorft icke böra behöfva särskildt bevisas, då fråga

ej vore om andra försäljningsställen än de af utskottet nyss åsyftade.

Det högsta bötesbeloppet för öfverträdelse af ifrågavarande stadganden

nedsattes af utskottet till tjugu riksdaler.

I enlighet med hvad utskottet föreslagit, erhöll sista punkten i

7 kap. 3 § af 18G4 års strafflag följande affattning: »Lag samma vare,

om kramlåda eller annan dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.»

Sedermera framträdde olika meningar, huruvida bod, där tobak

hölles till salu, vore att anse såsom »kramlåda eller annan dylik bod»

och följaktligen inbegrepes under förbudet att hålla bodar öppna

å sabbatstid. Genom utslag den 25 juni 1884 fällde högsta domstolen

enhälligt en person till ansvar, för det han under sön- och helgdagar

hållit salubod öppen och därvid sålt cigarrer, snus och tobak. Då ett

liknande mål några år senare förekom hos högsta domstolen, förordnades,

att det skulle afdömas af domstolens båda afdelningar samfäldt,

och när målet därefter den 2 december 1887 föredrogs i plenum, fann

domstolens flertal, bestående af nio ledamöter, skäligt fiilla den tilltalade

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

till ansvar, hvaremot sju ledamöter funno den af honom idkade handel

med tobak, snus och cigarrer ej kunna hänföras till den i 7 kap. 3 §

strafflagen förbjudna handel från kramlåda eller annan dylik bod och

därför ogillade den i målet förda ansvarstalan. Hos underrätterna lär

en uppfattning motsatt den af högsta domstolens flertal uttalade flerstädes

hafva gjort sig gällande.

1893 års Riksdag, som ansåg det vara af vikt att undanröja den

vacklande lagtillämpningen på ifrågavarande område, antog i sådant

syfte för sin del den lagförklaring, som, efter att hafva blifvit af Kungl.

Maj:t godkänd, utfärdades den 9 juni samma år. I den skrifvelse, hvarmed

berörda lagförklaring öfverlämnades till Kungl. Maj:t, framhöll

Riksdagen, att enligt dess förmenande tobak, snus och cigarrer icke kunde

anses vara nödvändighetsvaror af den beskaffenhet, att de icke kunde

utan olägenhet på förhand anskaffas, eller sådana varor, som 18G2—1863

årens Riksdag velat undantaga från förbudet mot kramlådas öppenhållande

under sabbatstid.

Sätuuppfait- Under de förhandlingar, särskilt vid 1904 års Riksdag, som före
■ningen

i/råga gingo Riksdagens nu förevarande skrifvelse af den 28 mars 1905, uttoJEfapå

trycktes på vissa håll den meningen, att tobakshandeln på gatorna borde

satom<i. kunna förhindras redan med tillämpning af gällande bestämmelser angående

villkoren för rätt att idka handel. Att någon sådan möjlighet

icke finnes, torde dock vara den allmänna uppfattningen, och, såvidt jagvet,

har ej heller förekommit något försök att ställa utöfvare af dylik

handel till ansvar för densamma.

Olika åsikter hafva emellertid framträdt angående spörsmålet, på

hvilken grund gatuhandel med tobak måste anses tillåten enligt gällande

lag.

Från några håll har påståtts, att ifrågavarande handel skulle bedrifvas

under skydd af stadgandet i 11 § tredje stycket i förordningen den

18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, enligt hvilket stadgande

det är en hvar, vare sig i stad eller på landet, medgifvet att utan anmälan

eller tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruks- och

ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd. Rimligast vore

väl — om berörda stadgande öfver hufvud taget skulle kunna vara

tillämpligt — att betrakta tobaksvaror såsom jordbruksprodukter.

Andra anse, att friheten till idkande af berörda försäljning beror

på det allmänna stadgandet i 1 § näringsfrihetsförordningen. Icke ens

någon anmälan vore behöflig såsom förutsättning för sådan försäljning.

Skyldighet att göra skriftlig anmälan i Stockholm hos öfverståthållarämbetet,

i annan stad hos magistraten eller, där sådan icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

linnés, hos vederbörande stadsstyrelse och på landet hos Kungl. Maj:ts

befallningshafvande har nämligen i 9 § 1 och 2 inom. af samma förordning

ålagts endast den, som vill idka grosshandel eller försälja varor i bod

eller från annat upplagsställe eller med biträde af annan än hustru och

hemmavarande barn till afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten

eller såsom yrke utöfva annan handtering. Ifrågavarande försäljning

tillhörde emellertid ej något bland de särskildt uppräknade slagen af

rörelse och utöfvades ej såsom yrke. Skulle den någon gång kunna

betraktas såsom ett yrke, vore det i alla händelser hvar och en, som

hade god frejd samt rådde öfver sig själf och sin egendom, obetaget

att genom vederbörlig anmälan vinna rätt till rörelsens utöfvande.

En ytterligare uppfattning är att ifrågavarande handel, äfven om

den idkas mera yrkesmässigt, icke förutsätter någon anmälan. Hvad

näringsfrihetsförordningen i 9 § 1 och 2 mom. stadgar för det fall, att

annan handtering än de särskildt angifna utöfvas såsom yrke, skall

nämligen icke afse handel. Då vidare berörda förordning uppställer

villkor endast för vissa angifna slag af handel, nämligen i nyssnämnda

lagrum för grosshandel och handel i bod eller från annat upplagsställe

samt i 3 och 4 mom. af samma § för viss försäljning utom den ort, där

handlanden anmält sig till handels idkande eller är bosatt, skall häraf

följa att annan handel och särskildt den, som bedrifves genom varors

kringförande å den ort, där vederbörande är bosatt, måste, med stöd af

det allmänna stadgandet i 1 § näringsfrihetsförordningen, betraktas

såsom alldeles fri.

Den sistnämnda uppfattningen lär, enligt hvad som meddelats

mig, vara den, som omfattas af polismyndigheten i Stockholm. Polismyndigheten

ingår därför icke i någon undersökning, huruvida inom

staden kringvandrande försäljare af tobaksvaror, tidningar m. m. anmält

sig hos öfverståthållarämbetet till idkande af handel. Annat blir förhållandet,

så snart försäljningen skall äga rum från stånd eller dylik

anordning. I sådant fall fordras tillstånd till försäljningen, och denna

får ske endast från den plats, som anvisats därtill. Särskilda ordningsregler,

utöfver de i allmänhet gällande, äro icke meddelade för gatuhandeln

med tobak. Något hinder finnes sålunda icke att t. ex. idka

dylik handel under gudstjänsttid.

Det torde icke vara nödigt att nu inlåta sig på pröfning, huruvida

någon och i så fall hvilken bland ofvan återgifna uppfattningar bör

anses riktig. Tydligt är i hvarje fall att nuvarande bestämmelser icke

lämna myndigheterna något säkert stöd för inskridande till att hämma

tobakshandeln på gatorna utan särskilda lagstiftningsåtgärder äro be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Riksdagens

tkrijvd.se

Si april 1S9G.

Före
dragandens
yttrande.

16 Kungl. Maj ts Nåd. Proposition No 79.

höfliga, om man vill hastigt och allmänt undanröja de missförhållanden,

som äro förenade med denna handel.

I afseende å berörda missförhållanden har Riksdagen i sin förevarande

framställning bland annat hänvisat till en lidigare riksdagsskrifvelse

af år 1896. I denna skrifvelse, af den 24 april 1896, erinrade

Riksdagen om, att genom förordningen den 10 juli 1891 medgifvits

länsstyrelse rätt att i stad, vare sig efter förslag af stadsfullmäktige

eller efter stadsfullmäktiges hörande, utfärda förbud för barn att

under viss tid af dygnet å gator eller andra allmänna platser eller

å utskänkningsställen eller andra offentliga lokaler till salu utbjuda

eller utdela tryckalster, blommor, kramvaror eller annat, dock att förbudet

ej finge utsträckas utöfver tiden från klockan åtta eftermiddagen

till klockan åtta förmiddagen och ej gälla för andra än barn af mankön

under fjorton år och af kvinnkön under femton år. Denna förordning

hade visserligen medfört lyckliga verkningar med afseende å de ungas

såväl intellektuella som fysiska och moraliska utbildning, men den på

sista tid uppkomna gatuhandel med tobak under sön- och helgdagar

genom minderåriga försäljare gjorde ett tillägg till förordningen ytterst

nödigt. Att det genom berörda handel förauledda gatulifvet vore högst

skadligt för barnens sedliga och moraliska utveckling syntes påtagligt.

De minderåriga, som användes för cigarr försäljningen under sön- och

helgdagar, förlorade aktningen för sabbaten; de frestades till oärlighet

och finge smak för utelif; ganska snart började de röka själfva och

förledde äfven sina skolkamrater härtill. Då de icke finge någon sabbatshvila,

komme helt naturligt skolarbetet under de följande dagarna att

lida. Riksdagen, som tillika redogjorde för och åberopade ett af folkskolinspektören

i Stockholm afgifvet utlåtande i ämnet, anhöll, att Kungl.

Maj:t måtte utfärda sådant tillägg till 1891 års förordning, att förbudet

för barn att under viss tid af dygnet idka de i förordningen angifna

slag af försäljning måtte, i den ordning samma författning bestämde,

kunna utsträckas under sön- och helgdagar till hela dygnet. I anledning

häraf utfärdades förordningen den 4 december 1896 angående förbud

för barn att idka viss försäljning, i hvilken förordning bestämmelsernas

räckvidd utvidgades på sätt Riksdagen föreslagit.

För min del biträder jag Riksdagens uppfattning, att tobakshandel

å gator och allmänna platser bör vara förbjuden under sönoch

helgdagar. Förutom de skäl, på hvilka Riksdagen grundat sin

framställning, vill jag till stöd för en lagstiftningsåtgärd i denna riktning

blott åberopa, att syftet för det genom 7 kap. 3 § strafflagen

och förklaringen af samma lagrum den 9 juni 1893 stadgade förbud

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79. 17

mot. tobaksvarors försäljning i bod under sabbatstid synes mig ovillkorligen

klaf va förbudets utsträckning till den vid nämnda stadgandens

tillkomst icke, eller åtminstone endast högst obetydligt, förekommande

tobakshandeln utomhus. Det förefaller mig uppenbart att, då bodhandel^,

på sätt. grunderna för strafflagens stadgande i ämnet utvisa,

förbjudits väsentligen med hänsyn till den förargelse den vore ägnad

att väcka, det icke kan vara riktigt att tillåta en gatuhandel, som i och

för sig .måste vara lika förargelseväckande och genom de former den

iklädt sig säkerligen i sjkifva verket föranleder större förargelse och

obehag, än som behöfde följa af bodhandeln. Äfven den hänsyn till

han delsbiträdenas sabbatshvila, som medverkat till föreskriften om handelsbodarnas

stängning, bör föranleda förbud mot arbetskrafters användande

till tobakshandel utomhus under sabbatstid.

Enligt den af Riksdagen föreslagna formuleringen skulle det begärda

förbudet gälla under tider, då cigarrbodar enligt lag skola hållas

stängda. Härunder inbegripes för närvarande endast sabbatstid, enligt

7 kap. 3 § strafflagen bestämd till sön- och högtidsdagar mellan klockan

sex . om. morgonen och klockan nio om aftonen. Såväl Riksdagens

motivering som myndigheternas yttranden visa också, att det är för

sabbatstid förbudet hittills visat sig behöfligt. Sannolikt är att med

lagstiftningen om stängningstid för handelsbutiker under söckendagarna

ÄT, sådan lagstiftning kommer till stånd — böra förenas bestämmelser

till förhindrande af att varor säljas utomhus under tid, då butiker för

försäljning af samma varor skola hållas stängda. Hit hör då äfven

frågan om förbud mot tobaksvarors försäljning utomhus på dylik tid.

Endast 1 förbindelse med utvidgad lagstiftning om butikstängning får

ett sådant förbud, i hvad det afser annan tid än sabbatstid, någon betydelse,

och den bestämmelse i ämnet, som kan komma att meddelas,

bor gifvetvis byggas på samma grunder som berörda lagstiftning i

ofngt. Nu förevarande lagstiftning däremot synes, i öfverensstämmelse

med stadgandet i 7 kap. 3 § strafflagen, böra begränsas till sabbatstid.

»Jag har emellertid funnit sön- och högtidsdagarna i sin helhet böra

innefattas under förbudet, särskildt enär det torde vara olämpligt att

frigifva gatuhandeln efter klockan nio på aftonen nämnda dagar.

Mot det föreslagna stadgandet kan med något fog invändas att,

om tobakshandeln utomhus under sön- och helgdagar skall förbjudas

ett liknande förbud bör utfärdas jämväl mot all annan försäljning genom

varors kringförande under dylika dagar. Den gatuhandel; som, jämte

tobakshandeln, förekommer under sabbatstid, torde emellertid hufvudsakligen

afse antingen varor, Indika, såsom konditorivaror, äfven sådan

Bih. Ull Rik sd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 59 Hiift. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 79.

tid få försäljas i bod, eller ock tidningar och synes ej hafva föranledt

några olägenheter, som göra förbud mot densamma af behofvet påkalladt.

Att, såsom en länsstyrelse föreslagit, inskränka den blifvande lagstiftningen

i ämnet till att gifva lokala myndigheter rätt att, om de finna

skäligt, utfärda förbud mot söndagshandel med tobak utomhus har jagansett

olämpligt på den grund, att ifrågavarande lagstiftning ju afser ett

fullständigande af bestämmelsen i 7 kap. 3 § strafflagen och kommer att

stå detta lagrum så nära, att skillnaden mellan de fall, då det ena eller

det andra stadgandet bör vinna tillämpning, mången gång kan blifva

mycket obetydlig. Äfven det nya stadgandet synes fördenskull böra erhålla

naturen af en lag med allmän giltighet. Det bör därför också gälla

såväl för landsbygden som för städerna.

Åt det åsyftade förbudet bär emellertid gifvits formen af en fristående

lag, då detsamma, i synnerhet om det icke skall afse handel

med andra varor än tobak, funnits vara af alltför speciell natur att

lämpligen få sin plats i strafflagen. En särskild anledning att icke

införa den erforderliga bestämmelsen i sistnämnda lag är dessutom den,

att Kungl. Maj:ts befallningshafvande synas böra erhålla rätt att för

visst tillfälle och då särskilda omständigheter föranleda därtill medgifva

undantag från förbudets tillämpning. Såsom några myndigheter

påpekat, äger nämligen försäljning af tobaksvaror utomhus icke sällan

rum vid tillfällen, då ett flertal människor sammankommit för öfverläggningar,

välgörenhet, nöje eller andra ändamål, och det finnes knappast

tillräckligt skäl att alldeles omöjliggöra tobaksförsäljning vid sådana

tillfällen, om de inträffa å sön- eller helgdag.

En invändning, hvars berättigande jag icke vill helt och hållet

underkänna, är den att det för en afsevärd del af befolkningen i de

större städerna skulle vara en afsaknad, om man beröfvade dem

hvarje tillfälle att, utom å restauranter och dylika ställen, under

sabbatstid förse sig med tobaksvaror. Redan det förhållandet, att

tobaksbodarnas stängning föranledt en gatuhandel, som i afseende å

andra varor icke har någon nämnvärd motsvarighet, antyder oförneklio-en

att det för många i viss män kännes såsom ett behof att äfven

sabbatstid hafva tillfälle till inköp al tobak. Såsom förut omnämnts,

hafva några myndigheter ifrågasätta huruvida icke med hänsyn häitill

det skulle vara lämpligt att, om tobakshandeln på gatorna förbjudes,

i stället frigifva tobakshandeln i bod under någon kortare tid af sönoch

helgdagar; och det förefaller mig ej osannolikt, att eu sådan åtgärd

skulle redan i och för sig väsentligt bidraga till att göra slut på gatu
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

handeln. Att inskränka en förefintlig bestämmelse om sabbatshvila är

dock ej någon tilltalande åtgärd, och detta så mycket mindre då det

gäller en^ klass af handelsbiträden, som på grund af den vanligen förekommande

arbetstidens längd mer; än någon annan torde vara i behof

af ledighet'': under söndagarna. Enligt hvad en af centralförbundet för

socialt arbete nyligen anordnad‘ undersökning af frågan om butikernas

stängningstid i Stockholm ger vid handen, hafva omkring tre fjärdedelar

af tobaksaffärerna en daglig expeditionstid af femton timmar eller

därutöfver. Då härtill kommer att dylika affärer i allmänhet om söndagarna

öppnas klockan nio eftermiddagen för att hållas öppna några

timmar, är det tydligt att biträdenas ledighet under söndagarna i öfrigt

icke tål vid någon inskränkning.

Det torde ej vara lämpligt att i detta sammanhang upptaga frågan

om begränsning af rätten till tobaksförsäljning å restauranter och liknande

lokaler — hvilken fråga ej heller beröres i Riksdagens skrifvelse

— utan synes förbud nu böra meddelas endast i afseende å försäljning

utomhus. Såsom några myndigheter påpekat, lär man emellertid vid

bestämmande af de platser, där förbudet skall gälla, icke kunna nöja

sig med att förbjuda tobakshandel å gator och allmänna platser, enär

då den möjligheten icke vore utesluten, att platser angränsande till

dessa komme att'' användas för försäljningen. Af samma anledning är den

af vissa myndigheter föreslagna, från 11 kap. 15 § första stycket strafflagen

hämtade beteckningen »väg, gata, torg eller annan plats, som är

upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares» icke

nog omfattande. Mot användande af beteckningen »utomhus» kan måhända

göras den anmärkningen, att, såsom några myndigheter påpekat,

den från gatorna förvisade handeln skulle kunna förläggas till portar,

förstugor med flera dylika ställen, och att det då stundom kunde blifva

tvifvelaktigt, huruvida försäljningen vore förbjuden. Jag föreställer

mig dock att, om förbud finnes stadgadt å ena sidan, enligt 7 kap.

3 § strafflagen, mot försäljning i bod och å andra sidan, enligt den nu

föreslagna lagen, mot försäljning utomhus, dessa stadganden tillsammans

skola hafva sådan räckvidd, att försök till deras kringgående skola

kunna stäfjas.

På grund af det förut berörda nära sammanhanget mellan stadgandet

i 7 kap. 3 § strafflagen och den nu föreslagna lagen synas i denna samma

straffpåföljder som i det förra lagrummet böra bestämmas. Till följd

häraf torde det ej heller vara lämpligt att med öfverträdelse af förbudet

mot gatuhandel förknippa den påföljd, att de till salu utbjudna va
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Katigt. Majds Nåd. Proposition N:o 79.

Torna skola förverkas. Visserligen skulle en sådan påföljd gifva förbudet

ökad effektivitet, särskildt mot försäljare under femton år, hvilka

icke kunna fällas till ansvar, men det torde dock saknas anledning till

farhåga, att icke äfven därförutan försäljningen skall kunna hämmas med

stöd af förbudet, i synnerhet som vid försäljning genom minderårig

ansvar väl oftast skall kunna utkräfvas af någon person, för hvars

räkning och med hvars vetskap försäljningen ägt rum.

Beträffande slutligen den af en del myndigheter berörda frågan,

huruvida förbudet skall gälla tobaksvarors försäljning utomhus under

sön- och helgdagar äfven genom automatiska försäljningsapparater, har

jag för min del icke funnit mig böra tillstyrka något undantag i detta

afseende. De af Riksdagen anförda skälen för ett förbud mot gatuhandel

synas i det väsentligaste äga giltighet äfven beträffande handel

genom automat. Särskildt torde denna handel för minderåriga innebära

en lockelse till tobaksköp.

I öfverensstämmelse med de af mig nu angifna grunder har jag

låtit inom justitiedepartementet utarbeta ett förslag till lag om förbud

mot viss försäljning af tobak.»

Föredraganden uppläste härefter ifrågavarande lagförslag af den

lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar och hemställde i underdånighet,

att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål

§ 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag ur protokollet

inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj it Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Carl Stålhammar.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Ko 79.

21

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om förbud mot viss försäljning af tobak.

Med ändring af hvad lag eller författning innehåller häremot

stridande förordnas som följer:

1 §-

Å sön- eller högtidsdag må ej någon utomhus till salu hålla

tobak eller hvad däraf är förfärdigadt, med mindre han har Konungens

befallningshafvandes tillstånd. Sådant tillstånd må gifvas allenast för

visst tillfälle och då särskilda omständigheter därtill föranleda.

2 §<

Hvar, som i strid mot hvad i 1 § är stadgadt till salu håller

tobak eller hvad däraf är förfärdigadt, straffes med böter från och med

fem till och med tjugu kronor. Till samma straff vare ock den förfallen,

för hvars räkning sådant utbjudande äger rum, därest det sker

med hans vetskap.

3 §• ''

Böter, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol tisdagen den 16 februari 1909.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Carlson,

Billing,

Bohman,

Westring,

friherre Marks von Wurtemberg.

_ Ledamoten och sekreteraren i försäkringsinspektionen Herman Falk

uppviste dels utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 januari 1909,

utvisande, bland annat, att Kung]. Maj:t förordnat, att högsta domstolens

utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

inhämtas öfver upprättadt förslag till lag om förbud mot viss försäljning

af tobak, dels ock en af chefen för justitiedepartementet den

29 januari 1909 afbiten skrifvelse, däruti tillkännagifvits, att Kungl. Maj:t

samma dag förordnat Falk att, i egenskap af revisionssekreterare, i

högsta domstolen föredraga nämnda lagförslag.

Förslaget föredrogs och är detsamma bilagdt detta protokoll.

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg, med hvilken justitierådet

Carlson förenade sig, yttrade:

»Från det föreslagna försäljningsförbudet torde undantag böra

göras för försäljning, som sker i samband med värdshusrörelse. Då

det står en världshusidkare fritt att inomhus sälja tobaksvaror jämväl

å sön- eller helgdag, synes något giltigt skäl ej föreligga att förbjuda

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79. 23

dylika varors försäljande i det fria, och ett dylikt förbud skulle svårligen

kunna efterlefvas.

Då förevarande lag, som innehåller straffbestämmelser för förut

icke med straff belagda handlingar, icke bör komma i tillämpning förrän

så lång tid från dess kungörande förflutit, att lagen kan antagas hafva

hunnit blifva för allmänheten bekant, och därtill får anses åtgå minst

den tid af fyra veckor, som enligt lagen den 1 juni 1894 angående

tiden för allmänna författningars trädande i kraft i regel skall förflyta

mellan en författnings kungörande och dess ikraftträdande, hemställes

att slutbestämmelsen måtte utgå.»

Justitierådet Billing anförde:

»Uttrycket i 1 § »utomhus till salu hålla» är tvetydigt och synes

kunna lämna rum för den otillfredsställande och säkerligen ej åsyftade

tolkningen, att däri skulle innefattas förbud mot att å sön- eller högtidsdag

tillhandahålla tobak åt gäster, som i trädgård eller å annan öppen

plats utanför restauranter eller kaféer intaga förtäring. Till förebyggande

häraf är alltså enligt min åsikt någon jämkning i affattningen

af denna paragraf erforderlig.

I fråga om slutbestämmelsen i lagen är jag ense med justitierådet

friherre Marks von Wiirtemberg.»

Justitieråden Bohman och Westring instämde i justitierådet friherre

Marks von Wurtembergs yttrande i hvad det afsåg slutbestämmelsen

i lagen.

Ur protokollet

Erik Öländer.

I

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 79.

Utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 5 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens statsministern herr Lindman,

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Trolle

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm.

Justitieråden: Petrén,

Gullstrand.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde

högsta domstolens genom utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 29 sistlidna januari inhämtade utlåtande öfver det vid

samma protokoll fogade förslag till lag om förbud mot viss försal min u

af tobak. J

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredraganden:
»Tre

af högsta domstolens ledamöter hafva uttryckt farhåga, att

det föreslagna förbudet skall erhålla tillämpning å den försäljning af

tobaksvaror, som i samband med värdshusrörelse ofta äger rum utomhus,

särskildt i trädgårdar eller å andra öppna platser utanför restau
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

ranter och kaféer. En dylik tillämpning, hvilken icke är med förslaget

åsyftad, skulle enligt min mening ej heller behöfva följa af detsamma,

men då åsikterna härom äro delade, torde det vara lämpligt, att berörda

försäljning uttryckligt undantages från förbudet.

På skäl, som af högsta domstolen anförts, synes den föreslagna

slutbestämmelsen böra utgå.

Förslagets ingress har underkastats en jämkning, som är af endast

formell natur.»

Föredraganden uppläste härefter det sålunda ändrade lagförslaget

och hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 8regeringsformen genom

nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes, med bifall till densamma, Hans Maj:t

Konungen förordna, att nådig proposition i ämnet af

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skulle

till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 52 Höft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1909:105 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förhud mot viss försäljning af tobak. a1 i texten
  2. LU 1909:46 Utlåtande, i anledning af Kungl. 3faj:ts proposition med förslag till lag om förhud mot viss försäljning af tobak. s. 1 i texten