Sök i Ratio Lex

Angående höjande af statsbidraget till handelsflottans pensionsanstalt

1909-03-05 · 57 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 55 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1909:85, Angående höjande af statsbidraget till handelsflottans pensionsanstalt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåck Proposition N:o 85.

1

N:o 85.

Knngl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående höjande

af statsbidraget till handelsflottans pensionsanstalt; gifven

Stockholms slott den 5 mars 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

Jinansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att från och med år 1910 höja det såsom bidrag till handelsflottans

pensionsanstalt till utgående direkt af tullmedlen å riksstatens tionde

hufvudtitel uppförda ordinarie förslagsanslaget å 78,000 kronor till

101,000 kronor samt att till förbättring af pensioneringen från handelsflottans

pensionsanstalt å samma hufvud titel bevilja å extra stat för år

1910 ett förslagsanslag å 90,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

(Jarl Stearin.

Bill. till Itiksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 57 Häft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars

1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Åt,fred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SWARTZ,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde.

Vid underdånig föredragning den 12 sistlidne januari af de till

regleringen af riksstatens tionde hufvudtitel för år 1910 hörande frågor

anmälde jag, hurusom kommerskollegium, som då ännu icke afgifvit

slutligt yttrande i anledning af det af den af Kungl. Maj:t tillsatta

sjömanspensioneringskommittén den 15 november 1904 afgifna betänkande

och förslag i fråga om förbättradt pensioneringssätt för sjöfolk,

emellertid i och för den framställning i ämnet, som tilläfventyrs kunde

i årets statsverksproposition i frågakomma, tillställt mig en förberedande

promemoria, däri angifvits kollega allmänna ståndpunkt i frågan äfven
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 85.

som afgifvits yttrande med afseende å de anslagsbehof, som för en

förbättring af sjömanspensioneringen, sådan kollegium tänkt sig densamma

nu böra komma till genomförande, kunde erfordras. Det direkta

ökade statsanslag, som kollegium, under förutsättning att vissa angifna

medel finge disponeras för ändamålet, ansåg behöfligt, uppgick till

87,000 kronor. I anslutning till livad i promemorian anförts samt

under erinran att det till handelsflottans pensionsanstalt för närvarande

utgående förslagsanslaget under senare åren betydligt öfverskridits

och att på grund häraf en höjning i anslaget med 23.000 kronor kunde

anses lämplig, uttalade jag, att sammanlagdt skulle således erfordras

en höjning af anslaget med 110,000 kronor. Enär emellertid definitivt

förslag i ämnet icke då kunde inför Eders Kungl. Magt framläggas,

inskränkte jag mig för det dåvarande till en hemställan, att Eders

Kung]. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att i afvaktan på den nådiga

proposition angående ökadt bidrag till handelsflottans pensionsanstalt,

som Eders Kungl. Maj:t kunde komma att till Riksdagen aflåta, i

det såsom bidrag till handelsflottans pensionsanstalt till utgående direkt

af tullmedlen uppförda ordinarie förslagsanslaget å 78,000 kronor

måtte beräknas en förhöjning af 110,000 kronor och anslaget sålunda

beräknas till 188,000 kronor. Denna hemställan blef ock af Eders

Kungl. Maj:t gillad och godkänd.

Sedan numera kommerskollegii den 11 januari 1909 dagtecknade

utlåtande öfver kommittéförslaget inkommit till Eders Kungl. Maj:t

och ärendet undergått nödig beredning, får jag nu ånyo i underdånighet

anmäla detsamma.

De säregna förhållanden, hvarunder sjöfolket utöfvar sitt yrke,

hafva — såsom i kollegii utlåtande framhålles — i vårt land sedan

lång tid tillbaka ansetts betinga, att det allmänna borde i någon mån

sörja för åtminstone vissa af dem, som äro sysselsatta i detta yrke.

De faror och vedermödor, som de måste utstå, hafva i förening med

sjöfartsnäringens stora betydelse för det allmänna föranledt statsmakterna

att vidtaga särskilda åtgärder till förmån för dem, som på grund af

ålder, sjuklighet eller under yrkets utöfvande inträffade olycksfall

urståndsatts att försörja sig. De åtgärder, som i nyss angifna syfte

äro vidtagna, afse dock allenast det i utrikes sjöfart använda sjöfolket.

De genom statens försorg inrättade institutioner, Indika hafva

till uppgift att tillgodose sjöfolket, äro sjömanshusen i riket samt

handelsflottans pensionsanstalt. De förra handhafva ett understödsväsende

Ull förmån för behöfvande sjöfolk och den senare ett pensionsväsende

för ålderstigna sjömän.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Historik.

\

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Åvägabringandet af förbättrade anordningar i fråga om sjöfolks

pensionering har sedan länge utgjort ett önskemål för i främsta rummet

sjömännen själfva, men äfven i hög grad varit föremål för intresse

bland sjöfolkets arbetsgivare. Såväl inom som utom Riksdagen hafva

idkare af och målsmän för sjöfartsnäringen gjort gällande, att de nuvarande

anordningarna i nämnda syfte icke längre kunna anses fylla

berättigade kraf.

Innan jag går att redogöra för hufvudgrunderna i kommitténs

förslag och för kollegii utlåtande öfver desamma, vill jag i korthet

omförmäla hvad förut i fråga om förbättradt pensioneringssätt för

sjöfolk förekommit, därvid jag i hufvudsak följer den af kommittén

härutinnan lämnade framställning.

De af 1886 års Riksdag utsedde revisorer hemställde i sin berättelse,

huruvida icke reglementet för handelsflottans pensionsanstalt

borde underkastas ändring i syfte att bereda högre pensionsbelopp.

Samma år inkommo till Kungl. Maj:t från direktionen för Stockholms

sjömanshus, styrelsen för Göteborgs fartygsbefälhafvareförening samt

ett antal fartygsbefälhafvare, styrmän och sjömän inom Visby sjömanshusdistrikt

framställningar om ändring i gällande bestämmelser angående

såväl hyresafgifternas utgörande till sjömanshusen som i samband

därmed handelssj öfolkets pensionering. Efter vederbörandes hörande

uppdrog Kungl. Maj:t åt 1884 års arbetareförsäkringskommitté att

undersöka och afgifva förslag om, huruledes handelsflottans pensionsanstalt

skulle bättre än dittills kunna motsvara sin uppgift, samt att

taga nyssberörda framställningar under öfvervägande.

I)å den fråga, hvarom statsrevisorerna, på sätt nyss nämnts, gjort

hemställan, sålunda blifvit föremål för utredning, fann 1887 års Riksdag

någon åtgärd från Riksdagen med anledning af samma hemställan

då ej vara af omständigheterna påkallad.

Arbetareförsäkringskommittén, hvilken redan på grund af det

förut åt densamma meddelade allmänna uppdrag gått i författning om

verkställande af eu särskild undersökning om det af sjömanshusen ocli

handelsflottans pensionsanstalt handhafda understöds- och pensionsväsendets

uppkomst och dåvarande ställning (del III: 4 af samma kommittés

betänkande), afgaf den 28 juli 1888 förslag till lag om sjöfolks

.försäkring för olycksfall i tjänsten (del I: 1 af betänkandet) samt den

5 december samma år förslag till de förändringar i reglementena för

sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, som kommittén ansåg

vara påkallade Idel I: 2 af betänkandet). I det utlåtande, som åtföljde

de af kommittén den 5 december 1888 afgifna förslag, afstyrkte

s. 5 Kontrollera mot PDF

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 5

kommittén ifrågasatt borttagande af hyresafgiften och dess utbytande

möt tvångsafgifter till en särskild pensionering af sjöfolk på den grund,

att kommittén ämnade framställa förslag om en lör alla klasser obligatorisk

tvångsförsäkring, och eu dubbel tvångsförsäkring af sjöfolket

ej kunde ifrågasättas. Nämnda förslag hafva emellertid ej i vidare

mån ledt till någon lagstiftning än att förändrade bestämmelser blifvit

meddelade i fråga om ton- och liyresafgifternas utgående till sjömanshusen

i riket. Det för 1890 års Riksdag framlagda förslag till förordning

angående försäkring för olycksfall i arbetet afsåg icke sjöfolks

olycksfallsförsäkring, i afseende å hvilken enligt föredragande departementschefens

anförande till statsrådsprotokollet, äfven med tillämpning

af samma principer som för annan olycksfallsförsäkring för arbetare,

det dock vore nödigt att vidtaga vissa ytterligare anordningar, som

med hänsyn till de praktiska svårigheter, livilka därvid mötte, kråfde

särskilda undersökningar.

Nya arbetareförsäkringskommittén upptog uti sitt den 30 mars 1893

afgifna förslag till lag angående försäkring till beredande af pension vid

varaktig oförmåga till arbete bland dem, som skulle underkastas försäkringen,

jämväl besättning å svenska fartyg samt de befälhafvare a svenska

fartyg, hvilkas årslön ej uppginge till ett tusen åttahundra kronor; och

anförde nämnda kommitté i sin motivering till förslaget, att, du frågan

om en särskild pensionering af sjöfolket fortfarande vore oafgjord, då de

pensionsanstalter, som för denna yrkesgrupp redan förefunnes, icke syntes

fullt motsvara sitt ändamål och i regel lämnade lägre understöd än

dem, som skulle erhållas genom den af kommittén föreslagna försäkringen,

och då slutligen beredande af större ekonomisk trygghet åt

sjöfartsnäringens arbetare vore synnerligen behjärtansvärdt, kommittén

ansett sig icke böra undantaga dem från försäkringsplikten, utan föreslagit,

att samma stadganden skulle gälla för dem som för alla andra

emot aflöning hos arbetsgifvare anställda personer.

Emellertid framhöll kommerskollegium i sitt öfver nya arbetareförsäkringskommitténs

förslag den 30 oktober 1894 afgifna utlåtande,

hurusom det skulle möta de största svårigheter att beträffande personer

med så rörligt yrke som sjömännen tillämpa det pensionsmärkessystem,

på hvilket försäkringen enligt förslaget hvilade; och ansåg kollegium

fördenskull, att sjöfolket borde uteslutas ifrån det ifrågavarande lagförslagets

omfattning. Också blef i den kung! propositionen till 1895

års Riksdag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig

oförmåga till arbete, på de af kommerskollegium anförda skäl, sjöfolket

från den föreslagna försäkringen uteslutet. I motiveringen till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N;o 85.

propositionen anfördes särskild!, att hvad kommitténs förslag innehölle

om försäkring af sjöfolk, såväl besättning som befälhafvare, icke,

innan lämpligare sätt för dess anordnande kunde utfinnas, borde göras

till föremål för någon framställning till Riksdagen.

Den 5 mars 1895 sammanträdde utsedda ombud i Nässjö till ett

allmänt svenskt sjömansmöte för öfverläggning om ändradt pensionéringssätt

för sjöfolk. Detta möte utarbetade visserligen icke något förslag

i ämnet, men framlade, med öfverlämnande af protokoll öfver de förhandlingar,

som vid mötet förekommit, i skrifvelse till Kungl. Maj:t,

dagtecknad Göteborg i april 1895, sjöfolkets önskningar. Dessa innefattade

hufvudsakligen:

att pensioneringen vid handelsflottans pensionsanstalt skulle utvidgas

och omfatta jämväl sjömän i inrikes fart äfvensom änkor och

barn efter sjömän;

att till pensioneringen skulle anvisas ej mindre handelsflottans pensionsanstalts

egna fonder och inkomster än äfven sjömanshusens samlade

tillgångar, där icke särskilda donationsvillkor hindrade sådan användning,

liyresafgifter, ersatta genom fasta årsafgifter, samt tonafgifter,

möjligen något förhöjda, och därutöfver, om så erfordrades, ytterligare

årliga bidrag af staten;

att anstalten skulle, vidkommande de sjöfarande, indelas i tre pensionsklasser,

och att pensionerna skulle utgöra i första klassen fyra

hundra kronor, i andra tre hundra kronor och i tredje två hundra

kronor;

att till den första klassen skulle räknas de far tygsb efälh a f va re,

som innehade befälhafvarbref eller till sådant vore berättigade, till

andra öfriga befälhafvare, styrmän och maskinister samt till tredje

eldare, matroser och öfrig! sjöfolk;

att som villkor för pensions erhållande bestämdes: uppnådd 55

års ålder, men om möjligt lägre för manskapsklassen, att i 25 års tid

hafva varit vid svenskt sjömanshus inskrifven och därunder i minst

150 månader haft anställning å svenskt fartyg, samt att i 25 år hafva

ordentligt fullgjort sina inbetalningar;

att därförutom äfven sjöman, som drabbats af invaliditet, skulle,

såvida han häraf vore i behof, tillgodonjuta full pension, oafsedt om

han erlagt eu eller flera års premier;

samt att, för att erhålla pension i högre klass, skulle erfordras

att i minst fem år hafva erlagt däremot svarande afgifter.

Vid 1895 års Riksdag hade emellertid i andra kammaren väckts

eu motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 85. 7

Maj:t måtte taga om hand och utreda frågan om förändradt och förbättradt

pensioneringssätt för sjöfolk och deras hustrur samt inkomma

med förslag därom till en blifvande Riksdag.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott, till hvilket motionen

hänvisades och hvilket satt sig i förbindelse med det nämnda sjömansmötet

i Nässjö samt erhållit del af dettas protokoll, uttalade i sitt

betänkande den mening att sjömännens egendomliga vrkesförhållanden

gjorde lämpligt, att deras pensionering skildes från den allmänna arbetarpensioneringen

och anordnades enligt särskilda grunder. Just till

följd häraf syntes det också utskottet, som om denna fråga skulle kunna

lösas oberoende af den allmänna pensionsfrågan och därför med första

böra tagas under behandling. Sjöfolkets för det allmänna så nyttiga

samhällsklass, yttrade utskottet, torde i mer än vanlig grad hafva behof

af, att dess ålderdomsförsörjning på ett tillfredsställande sätt ordnades,

ty dels vore sjömannens yrke synnerligen slitande, dels medförde den

skarpa motsatsen mellan afspärrningen ombord och det fria lifvet i

hamnplatserna för honom alldeles särskilda frestelser till misshushållning,

och dels torde den tillbakagång, som på senare tider inträdt i

segelsjöfarten, i ej oväsentlig grad hafva minskat tillfället att göra

besparingar. Vidare förklarade utskottet, att det ville synas utskottet,

som om handelsflottans pensionsanstalt skulle kunna uppgå i den

ifrågasatta allmänna pensionsinrättningen. Nämnda anstalt vore visserligen

nu afsedd blott för sjöfolk, som å svenska fartyg tjänstgjort i

utrikes fart, men genom det uppsving, som den inrikes sjöfarten genom

ångbåtskommunikationen på senare tider tagit, torde skillnaden mellan

de båda sjömansklassernas yrkesställning i väsentlig mån hafva minskats.

Utskottet tillstyrkte skrifvelse till Kungl. Maj:t, i enlighet med motionärens

hemställan.

Andra kammaren biföll utan votering utskottets hemställan.

Sedan beslutet därefter delgifvits första kammaren samt ärendet

där hänvisats till kammarens första tillfälliga utskott, förklarade utskottet

sig visserligen dela den uppfattningen, att ett förändradt och förbättradt

pensioneringssätt af sjöfolk och deras hustrur med det första borde

komma till stånd, men ville utskottet påminna därom, att denna fråga

sedan länge utgjort föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, då fråga

varit å bane att uti den allmänna arbetarförsäkringen äfven inbegripa

sjöfolk. Under sådana förhållanden syntes det icke vara behöfligt åt t

fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten och betydelsen af frågans

snara lösning. Fördenskull afstyrktes motionen, och blef densamma

af första kammaren afslagen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Vid 1896 års Riksdag väcktes eu motion i samma ämne med

hemställan, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag i ämnet på följande grunder, nämligen dels att i sjömanshusreglementet

vidtoges de af arbetareförsäkringskommittén föreslagna

ändringar, dock att. under viss förutsättning, hyresafgifterna borde till

pensioneringen af handelssj öfolket anvisas, dels att till fyllande af de

för pensioneringen erforderliga tillgångar anvisades ett bestämdt årsanslag

af 130,000 kronor.

Motionen remitterades till statsutskottet, hvilket uti sitt i anledning

af densamma afgifna utlåtande visserligen fann missförhållandena

i afseende å sjömanshusens organisation och pensioneringen från handelsflottans

pensionsanstalt snarligen höra afhjälpas. I dessa frågors dåvarande

skick fann emellertid utskottet mindre lämpligt, att af Riksdagen

gjordes några bestämda uttalanden angående sättet för ifrågavarande

missförhållandens undanrödjande och åstadkommande af eu

förbättrad pensionering af liandelssjöfolket, helst utskottet antoge, att

frågan icke kunde lösas utan Riksdagens medverkan; och hemställde

utskottet därför, att motionen ej för det dåvarande måtte föranleda

någon Riksdagens åtgärd.

I enlighet med utskottets hemställan blef motionen af Riksdagen

afslagen.

Uti det af Kungl. Maj:t för 1898 års Riksdag framlagda förslag

till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta

blefvo af enahanda skäl, som anförts vid framläggandet af 1895 års

förslag, befälhafvare och besättning å fartyg från försäkringsplikt undantagna.

Jämväl i de till 1900 och 1901 års Riksdagar af Kungl. Maj:t

framlagda förslag angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete blef sjöfolket lämnadt å sido.

År 1900 väcktes i Riksdagens båda kamrar motioner med förslag,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Makt täcktes låta utreda frågan om förändradt och förbättradt pensioneringssätt

af sjöfolk och därom framlägga förslag vid eu blifvande

riksdag.

Motionärerna framhöllo därvid, hurusom osäkerheten och farorna

i sjömannens näring gjorde det önskvärdt att draga försorg om honom,

då han på grund af ålder, sjuklighet eller med yrket förenade olycksfall

blifvit urståndsatt att själf försörja sig, men att handelsflottans

nuvarande understöds* och pensionsväsende vore af sådan art, att det

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kurir)l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 9

ingalunda kunde anses fylla någon af de uppgifter, för hvilka det

vore afsedt.

I fråga om sjömanshusens understödsverksamhet framhöll o motionärerna.

att, oaktadt den sammanlagda summan af de belopp, som

utdelades från sjömanshusen icke vore ringa, man knappast kunde

påstå, att understödsverksamheten vore af någon betydelse. Länge och

ofta hade klagomål hörts dels öfver understödens ringa belopp dels

och framför allt öfver, att de ej hade pensionens form, utan mer eller

mindre godtyckligt afmättes efter råd och lägenhet, för att ej säga

efter sjömanshusdirektionernas godtfinnande. Beträffande handelsflottans

pensionsanstalt anmärkte motionärerna, hurusom på grund af det otillräckliga

antalet pensionsrum och i följd däraf den långa tid, de till

pension berättigade måste vänta för att verkligen komma i åtnjutande

af pension, förhållandena vid anstalten blifvit alltmera ohållbara.

Den i andra kammaren väckta motionen hänvisades till dess

andra tillfälliga utskott, hvilket i sitt med anledning af motionen afgifna

utlåtande erinrade, hurusom i frågan om pensionering af sjöfolk,

sedan ärendet senast varit å bane i Riksdagen, intet af betydelse åtgjorts.

Visserligen hade utskottet funnit, att vederbörande ansett, att

frågan om sjömanshusen och de därifrån till sjöfolk samt deras änkor

och barn utgående gratial först bort ordnas, innan mera ingripande

ändringar kunde äga rum, men förmenade utskottet, att kraftigare och mera

direkt till påföljd ledande åtgärder borde vidtagas och en fullständig

utredning af därtill särskildt förordnade personer verkställas.

Vidare uttalade utskottet vissa åsikter om den riktning, i hvilken

frågan borde lösas. Sålunda anfördes, bland annat, att pensioneringen,

oafsedt den historiska uppkomsten af dess nuvarande form, borde utsträckas

äfven till sjömän i inrikes fart, samt att det borde tagas

under ompröfning, huruvida icke frågan om ersättning för olycksfall

kunde lösas i sammanhang med den ifrågasatta pensioneringen.

Om sättet för anskaffande af de för en dylik pensionering nödiga

medel ansåg sig utskottet ej äga befogenhet att yttra sig. Dock ville

utskottet erinra därom, att såväl sjömanshusen som handelsflottans

pensionsanstalt ägde betydande fonder. Utskottet ville äfven fästa

uppmärksamheten på, att bland andra förslag, som i nu ifrågavarande

hänseende blifvit framställda, äfven vore ett, som afsåge, att de af

ålder sjöfartsnäringen åliggande ton- och hyresafgifterna skulle härtill

användas. I sammanhang härmed erinrade utskottet, att tanke blifvit

väckt därpå, att hyresafgifterna borde utbytas mot fasta årspremier.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 57 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Kommitténs

förslag.

10 Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 85.

Huruvida ett ändamålsenligt ordnande af sjöfolks pensionering nödvändiggjorde

en höjning af det nu utgående statsanslaget, förmenade

utskottet vara förbehållet eu blifvande utredning att ådagalägga.

Att ett ordnande af frågan om vårt sjöfolks pensionering, hvilken

alltjämt uteslutits ur de förslag om arbetarförsäkring, som af Ivungl.

Maj:t eller enskilde under de senaste åren framlagts, vore en nödvändighet,

ansåg utskottet framgå redan däraf att, enligt hvad

utskottet inhämtat, antalet af de ansökningar, som vid slutet af år

1899 på grund af bristande tillgång voro hvilande, utgjorde i första

klassen 190, i andra 116, i tredje 189, i fjärde 46, bland dem inom

de tre första klasserna flera ända sedan 1891.

Andra kammaren biföll, i enlighet med af utskottet gjord hemställan,

motionen.

Den i första kammaren uti samma fråga väckta motionen, som

hänvisats till kammarens första tillfälliga utskott, behandlades där i

sammanhang med medkammarens jämväl till utskottet hänvisade beslut

i frågan. Första kammarens utskott uttalade i sitt utlåtande, att det

på frågans dåvarande stadium vore för tidigt att yttra sig om de

detaljer af frågan, hvilka andra kammarens utskott i sin motivering

berört, men fann dock utskottet motionärens förslag och hvad till

stöd därför anförts vara så beaktansvärdt, att första kammaren icke

syntes böra undandraga sig att gå medkammarens önskan om en

skrifvelse i ämnet till mötes och dymedelst äfven taga'' fasta på det

intresse för sakens slutliga ordnande, som kunde anses innebäras i det

af andra kammaren fattade beslutet. I underdånig skrifvelse af den

11 maj 1900 anhöll Riksdagen om utredning af frågan om ett förbättradt

pensioneringssätt för sjömän och framläggande af förslag därom

vid en blifvande Riksdag, men gjoi’de Riksdagen härvid för egen del

allenast det uttalande, att motionärernas framställning syntes Riksdagen

beaktansvärd, samt att enligt Riksdagens förmenande för det

åsyftade ändamålets vinnande kraftigare åtgärder än dittills borde

vidtagas.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse tillsatte Ivungl. Magt

den 9 november 1900 nu ifrågavarande kommitté med uppdrag att

verkställa utredning och afgifva förslag i berörda ämne.

I sitt den 15 november 1904 till Kungl. Maj:t aflämnade betänkande

i ämnet har kommittén afgifvit förslag till:

1) lag om försäkring af sjöfolk;

2) lag om ändrad lydelse af 17 kapitlet 12 § handelsbalken;

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kanyl. Mafts Nåd. Proposition N:o 85.

3) lag om ändrad lydelse af 105, 268 och 269 §§ sjölagen;

4) förnyadt nådigt reglemente för handelsflottans pensionsanstalt;

hvarjämte kommittébetänkandet innehåller motiv till nämnda törfattningsförslag,

eu statistisk och försäkringsteknisk afdelning in. in.

Hufvudprinciperna i kommittébetänkandet framgå af följande kortfattade

redogörelse.

Den af kommittén föreslagna försäkringen afser att bereda:

1) sjukhjälp åt försäkrad, som skadats till följd af under anställning

å fartyg timadt olycksfall, som medfört väsentlig nedsättning af

arbetsförmågan; sjukhjälpen utgår efter 14 dagars karenstid med 1 krona

om dagen:

2) lifränta å högst 300 kronor åt försäkrad, om sådant olycksfall

medfört för framtiden bestående förlust af eller minskning i arbetsförmågan

(invaliditet);

3) begrafningshjälp med 60 kronor, om olycksfallet inom 2 år

medfört döden; äfvensom, under samma förutsättning,

4) årlig lifränta åt den aflidnes änka och barn (120 kronor åt

änka, 60 kronor åt hvarje minderårigt barn, sammanlagdt högst 300

kronor);

5) pension åt försäkrad, som annorledes än genom olycksfall under

anställning ä fartyg (efter tjänstgöring under de senaste 6 åren minst

24 månader d. v. s. 3 seglationsår) ådragit sig invaliditet;

6) pension åt försäkrad, som fyllt 60 år och innehaft anställning

å fartyg under minst 160 månader (20 seglationsår);

7) pension åt änka och minderåriga barn efter afliden pensionstagare

under vissa angifna betingelser.

Af förenämnda olika försäkringsformer betecknar kommerskollegium

i sitt utlåtande för korthetens skull de under punkterna 1)—4) upptagna

såsom »olycksfallsförsäkring» och de i öfriga punkterna upptagna

såsom »ålderdomsförsäkring».

De under 5), 6) och 7) upptagna pensionernas storlek är beroende

på den försäkrades lön och anställningstid samt bestämmes i proportion

till erlagda försäkringsafgifter. Den normala ålderdomspensionen vid

60 års ålder för försäkrad, som börjat tjäna till sjöss vid 17 års ålder

och slutat vid 55 års ålder, beräknas åt kommittén uppgå till: för

sjökapten 600 kronor, för styrman 355 kronor och för sjömän 214

kronor. Lägsta pension för försäkrad skall utgå med 50 kronor.

Försäkringen, hvilken hvilar på grundsatsen af försäkringstvång,

omfattar alla personer (äfven utländingar), som hafva anställning a

svenska fartyg. Med fartyg förstås enligt förslaget bland annat:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 85.

1) fartyg, som afses i 2 § sjölagen;

2) annat svenskt fartyg, som upprätthåller reguliär passagerartrafik;
3)

heldäckadt fiskefartyg;

4) bärgnings- och dykerifartyg;

5) heldäckadt bogseringsfartyg, som yrkesmässigt användes;

6) pråm, som yrkesmässigt användes.

Försäkringsafgifterna betalas af den försäkrade och fartygsägaren

med hälften hvardera, men den senare är dock ansvarig för hela afgiftens

erläggande. Å sin andel erhåller fartygsägaren afdrag för tonafgifter,

erlagda för fartyget. De sjöfolket nu påhvilande liyresafgifterna

äro afsedda att upphöra. Försäkringsafgift utgår med 6 procent af

den försäkrades aflöningsbelopp, därvid dock för hvarje klass fastställts

maximi- och minimiafgift för hel månad. Högsta månadsafgiften är

15 kronor och lägsta 3 kronor.

Med hänsyn till grunderna för försäkringsafgifters beräknande

äro de försäkrade indelade i tre klasser, de två första för befäl och

underbefäl af olika grader äfvensom restaurationspersonal och den

tredje för öfriga försäkrade.

Förslaget innebär vidare, att försäkringen handhafves af handelsflottans

pension sanstalt, som skulle för ändamålet ombildas. Sjömanshusens

fonder skulle med undantag af donationsmedel öfverlämnas till

pensionsanstalten, som ock skulle äga uppbära tonafgifterna. Anstaltens

förvaltning skulle bekostas af statsmedel. Sjömanshusens nuvarande

understödsverksamhet skulle till väsentlig del upphöra och deras förvaltning

skulle helt och hållet öfvertagas af staten.

Infordrad

utredning.

Öfver kommittébetänkandet infordrade Ivungl. Maj:t utlåtanden

af dii-ektionen öfver handelsflottans pensionsanstalt samt af kommerskollegium,

livilket tillika anbefalldes att före afgifvande af sitt utlåtande

höra vederbörande.

Nämnda direktion har i sitt utlåtande framställt erinringar mot

vissa detaljer i kommitténs förslag, men ej yttrat sig särskildt om de

hufvudprinciper, hvarå samma förslag grundas.

Kommerskollegium har, till åtlydnad af den nådiga befallningen,

i cirkulärskrifvelser till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, jämte det

kollegium fäst uppmärksamheten ä omfattningen af den af kommittén

föreslagna försäkringen samt grunderna för gäldandet af försäkringsafgifterna,

anmodat befallningshafvandena att. en hvar för sitt län,

lämna tillfälle åt föreningar af sjöfartsidkare, fartygsägare, fiskare
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

befolkning, samt andra, som knnde vara af frågan intresserade, att af

förslaget taga del och däröfver yttra sig. Därjämte anmodades en

hvar af länsstyrelserna att afgifva det yttrande, hvartill den funne

anledning.

Endast ett fåtal yttranden från intresserades sida hade, enligt

hvad kollegium meddelat, på denna väg till kollegium inkommit, nämligen

från, bland andra, ångfartygsbefälhafvaresällskapet i Stockholm,

Göteborgs fartygsbefälhafvareförening, nautiska föreningen i Göteborg,

kanalflottans ångfartygsbefalhafvaresällskap och Gäfle fartygsbefälhafvaresällskap.

Bland Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade allenast befallningshafvandena

i Gottlands, Blekinge och Kristianstads län för egen

del afgifvit motiverade yttranden om förslaget, hvarförutom befallningshafvandena

i Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs, Gäfleborgs och

Norrbottens län i allmänhet uttalat sig om förslaget eller förmält sig

ej hafva något att däremot erinra.

Vidare hade kollegium i cirkulärskrifvelser anmodat direktionerna

för sjömanshusen i riket att dels söka bereda tillfälle för till sjömanshusen

hörande eller inom deras distrikt boende sjöfolk att af förslaget

taga del och däröfver yttra sig, därvid särskilt borde uppmärksammas

vissa §§ (1, 4 och 15) i förslaget till lag om försäkring af sjöfolk, dels för

egen del afgifva yttrande i anledning af kommitténs betänkande, särskildt.

beträffande frågan om sjömanshusens mistning af de till dem nu hörande

fonder, med undantag af vissa särskildt donerade sådana, samt af vissa sjömanshusen

nu tillkommande utgifter, dels ock meddela kollegium, hvilken

ungefärliga kostnad, därest kommitténs förslag komme till tillämpning,

direktionerna ansåge erforderlig för uppehållande af sjömanshusens

framtida verksamhet och åligganden. Med anledning häraf hade direktionerna

för sjömanshusen med undantag af dem i Jönköping, Nyköping,

Piteå, Söderköping- och Vadstena i afgifna yttranden uttalat sig om

kommittéförslaget. I samband därmed hade aflämnats redogörelser för

de af sjömännen uttalade åsikter, i den män de begagnat sig af det

•dem lämnade tillfället att yttra sig i frågan. Därjämte hade direktionen

för sjömanshuset i Malmö insändt yttranden af Malmö sjöfartsförening

och Malmö maskinistförening.

I öfrigt hafva åtskilliga frågor, som beröra förevarande angelägenhet,

af Kungl. Maj:t öfverlämnats till kollegium och af kollegium handlagts

i samband med behandlingen af kommittéförslaget jämte däröfver

inkomna yttranden.

Jag finner lämpligt nu öfvergå till eu närmare redogörelse för

kommerskollegii utlåtande.

Kommen
kollega
utlåtande
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Kollegium framhåller till en början, att de skäl, som föranledt

det allmänna att till förmån för personer, sysselsatta i en viss näringsgren,

anordna såväl ett särskildt understödsväsende som ock eu särskild

pensionering, enligt kollega åsikt allt fortfarande ägde giltighet. Äfven

om behofvet af dylika åtgärder från det allmännas sida i ej ringa män

stode i samband med en sjöfolket allt fortfarande ofta utmärkande

obenägenhet att genom besparingar af arbetsförtjänsten sörja för framtiden,

kvarstode dock så inånga på frågan inverkande faktorer, hvilka

läge helt och hållet utom sjömännens bestämmanderätt, att en särskild

omvårdnad från det allmännas sida om dem vore både behöflig och

berättigad. Kollegium ansåge emellertid det i inrikes sjöfart använda

sjöfolket icke i samma mån äga anspråk på en dylik omvårdnad som

sjömännen i utrikes fart, så länge en liknande omvårdnad ej komma;

utöfvare af äfven andra yrken, som bedrefves inom landet, till godo.

Den i utrikes fart använde sjömannen måste oftast längre tider vara

långt aflägsnad från hemmet och hemlandet och vore då ur stånd att

nöjaktigt tillvarataga sina intressen och personligen tillse sina hemmavarande

anhöriga. Han vore i allmänhet i högre grad bunden vid det

yrke han en gång valt. Den i inrikes sjöfart använde sjömannen

befunne sig däremot i ungefär enahanda ställning som en mångfald

andra arbetare, hvilkas yrkesutöfning hölle dem för kortare tider aflägsnade

från hemmen. Sjömannen i inrikes sjöfart hade ock själffallet

vida större möjlighet att kunna öfvergå till ett mindre ansträngande

yrke, då olycksfall tillstötte, som minskade arbetsförmågan, eller krafterna

eljest började svika. Gifvet vore dock, att gränsen mellan dessa

grupper sjöfolk ofta måste blifva svår att uppdraga.

Sjömanspensioneringens betydelse för själfva sjöfartsnäringen ock

särskildt för vår utrikes sjöfart måste ock noga beaktas. I jämnbredd

med den raskt fortgående utvecklingen af vår handelsflotta hade svårigheterna

att för den erhålla tillräcklig och duglig bemanning ökats.

Kollegium vore emellertid böj dt för att anse, att i sjöfolkets pensionsförhållanden

icke vore att söka den hufvudsakligaste orsaken till de

antydda svårigheterna och till att eu så stor del af våra sjömän hellre

tjänade å utländska fartyg än å svenska. Härtill bidroge en mängd

andra samverkande omständigheter, såsom en ofta inneboende äfventyrslusta,

önskan att undgå fullgörandet af värnplikt, det sämre kosthållet

å vissa svenska fartygskategorier samt ej minst de högre hyror, som

erbjödes å utländska fartyg. De rikliga arbetstillfällen, som den svenska

industrien under de senare åren erbjudit med jämförelsevis goda löner,

hade äfven otvifvelaktigt i sin mån föranledt en del sjöfolk att öfvergå

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

till industriella yrken. Visserligen hyste kollegium den uppfattning,

att det icke torde kunna med fog kräfvas eller ens läte sig praktiskt

genomföras att anordna en så riklig och förmånlig pensionering, att

den skulle verka som motvikt till nyss antydda omständigheter och

under alla förhållanden kunna tillföra vår handelsflotta en tillräcklig

bemanning, men kollegium underskattade dock ingalunda betydelsen

för densamma af ett ordnadt pensionsväsende. Utsikten att erhålla eu

om ock blygsam pension utöfvade gifvetvis på mången sjöman och

säkerligen i högre grad på de bättre elementen bland de sjöfarande

en ej ringa dragningskraft, i sin mån bidragande till att vidmakthålla

en inhemsk, dugande sjömansstam. Att saken ock hade sin betydelse

för flottans bemanningsfråga, läge i öppen dag.

Kollegium delade den från många håll uttalade uppfattningen,

att sjöfolkets pensionsförhållanden för närvarande icke vore på ett tillfredsställande

sätt ordnade, samt ansåge, att åtgärder för af hjälpande

af de härutinnan nu mest bjärt framträdande missförhållandena vore

af nöden. Hvad kollegium nu uttalat afsåge närmast frågan om ålderdomspensionering,

men hade äfven i hufvudsak sin tillämplighet a

frågan om skydd åt sjöman mot följderna af olycksfall i arbete. Den

senare frågans lösning syntes för öfrigt med så mycket större fog kunna

kräfvas, som arbetare i andra yrken redan kommit i åtnjutande af

antydda skydd. Härvid borde dock rättvisligen framhallas, att ett

stort antal redan frivilligt beredt sitt sjöfolk ett sådant skydd genom

försäkring mot olycksfall. Kollegium hade vidtagit åtgärder för att

genom Sveriges redareförening erhålla uppgift om, i hvilken omfattning

detta vore fallet.

Efter att hafva förutskickat dessa allmänna anmärkningar har

ko miner sk ol legitim öfvergått till bedömande och granskning af liufvudprinci

gerna i kommitténs förslag.

Kommittén hade sökt under ett gemensamt afgiftssystem sammanföra

två skilda försäkringsformer, nämligen försäkring mot olycksfall

och ålderdo in sförsäkring. Den del af kostnaderna för denna kombinerade

försäkring, som voi’e afsedd att täckas genom utgifter från

de närmast intresserades sida — sjöfolket och redarne skulle enligt

kommitténs förslag dessa, bära med hälften å hvardera sidan.

Angifna försäkringsformer hvilade enligt kollega uppfattning på

väsentligen olika grunder. Arbetsgifvares ersättningsplikt vid inträttadt

olycksfall i arbete — hvarmed vore att jämställa sådant försäkringstvång,

som kommittén ifrågasatt — grundade sig på den numera all
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

mänt erkända och i den svenska lagstiftningen genom lagen af den 5

juli 1901 beträffande ett flertal yrken genomförda grundsatsen, att

arbetsgifvaren hade skyldighet tatt i viss i lagen bestämd omfattning

skydda i hans tjänst anställda arbetare emot de ekonomiska följderna

af olycksfall, som träffade arbetaren i arbetet och gjorde denne oförmögen

att försörja sig och de sina. Kättvisan och billigheten i den

rätt såskådning, som sålunda ålade arbetsgifvaren ersättningsskyldighet,

när arbetsoförmågan vållats af en under arbetet i hans tjänst inträffad

olyckshändelse, torde icke kunna jäfvas.

I fråga åter om den oförmåga till arbete, som tilltagande ålder

medförde och hvars följder ålderdomspensioneringen hade till ändamål

att lindra, intoge arbetsgifvaren eu helt annan ställning. Denna oförmåga

hade inträd t enligt naturens ordning och ej som en direkt följd

af verksamheten i arbetsgifvarens tjänst. Att den förr eller senare

skulle inträda, måste förutses äfven af den minst förtänksamme. På

den enskildes åtgöranden, på hans omtanke och förutseende borde det

i första hand ankomma att i tid sörja för, att ett nödtorftigt uppehälle

icke måtte saknas, då tilltagande ålder minskade hans arbetsförmåga.

Om ingripande från det allmännas sida till stödjande af

den enskildes åtgöranden för att ernå trygghet i nämnda hänseende

ansåges påkalladt, borde de med ett sådant ingripande förbundna

kostnader enligt kollega förmenande icke läggas ä privata arbetsgivare

inom de särskilda yrkena, utan borde frågan härom anses såsom

en samhällets gemensamma angelägenhet.

I enlighet med denna uppfattning ansåge kollegium det så mycket

mindre böra ifrågakomma att belasta sjöfartsnäringen, hvilken

redan nu arbetade under trycket af flera tyngande pålagor, som icke

hade sin motsvarighet inom andra näringsgrenar, med en ytterligare

börda, som ej heller skulle påhvila öfriga näringar. Om den af kommittén

tillämpade grundsatsen om redarnes skyldighet att bidraga

till sjöfolkets ålderdomsförsäkring nu vunne godkännande, skulle rederinäringen

framdeles med all sannolikhet få vidkännas än mer betungande

kostnader, i den män nämligen de nu föreslagna pensionsbeloppen

ansåges otillräckliga och kraf om deras ökning uppstode. Af

kommitténs beräkningar öfver den föreslagna kombinerade olycksfallsoch

ålderdomsförsäkringens aktiva och passiva, hvilka beräkningar

sammanfattats å sid. 289—240, framginge, att summan af de poster,

som afsåge kostnader för ålderdomsförsäkringen, vore vida större än

summan af de poster, som motsvarade den nu lagstadgade ersättningsskyldigheten

för olycksfall i arbete.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Kommittén hade till stöd för sitt sammanförande af förenämnda

bägge till sin natur väsentligen olika försäkringsformer icke förebragt

några som helst- skäl. Såsom grund för fördelningen af afgifterna

till hälften mellan redarne och sjöfolket hade kommittén icke

angifvit annat än att kommittén ansett detta »billigt». Det från ett

vid tiden för kommitténs arbeten föreliggande norskt lagförslag åberopade

föredömet härutinnan gåfve icke, vid det förhållande att förslaget

sedermera ansetts ogenomförbart, stöd åt kommitténs åsikt.

I anslutning till hvad sålunda anförts och då i öfrigt sammanförandet

af olycksfallsförsäkringen och ålderdomsförsäkringen under

etx gemensamt afgiftssystem skulle omöjliggöra ett fullt rättvist afvägande

af rederiernas och sjöfolkets anpart i kostnaderna, funne sig

kollegium böra bestämdt uttala sig mot denna hufvudgrund i förslaget.

Af dem, som ingått i ett bedömande af denna fråga, hade särskildt

sjömanshusdirektionerna i Falkenberg, Göteborg, Halmstad, Kristianstad,

Luleå, Oskarshamn, Ronneby, Skellefteå, Strömstad, Söderhamn,

Södertälje, Sölvesborg, Umeå, Yarberg och Visby, Göteborgs

fartygsbefälhafvareförening, nautiska föreningen i Göteborg, kanalflottans

ångfart-ygsbefälhafvaresällskap och Malmö sjöfartsförening uttalat

starka betänkligheter mot nämnda hufvudgrund, hvarå förslaget

hvilade.

I en till kollegium remitterad underdånig skrifvelse från Sveriges

redareförening hade föreningen, under framhållande af betydelsen för

den svenska handelsflottan af en allmän statspensionering för sjöfolket,

hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes tillse, att förbättring i sjöfolks

pensionering i samband med olycksfalls- och invaliditetsförsäkring

måtte skyndsamt genomföras, samt att »sådana grunder bestämmas för

bestridande af de härför erforderliga kostnaderna, att rederinäringens

utöfvare icke härmed särskildt betungas». Redareföreningen hade i afseende

härå uttalat, att en särskild ytterligare beskattning icke kunde

hafva annan följd än att hämma rederinäringens utveckling och försvaga

dess allmänna bärkraft med hänsyn till såväl skatteförmåga som

möjlighet att bereda dem, som ägnade sig åt sjötjänsten, en tillräcklig

bärgning, hvarför ett pensioneringssätt som det af kommittén föreslagna

endast komme att motverka syftet med införandet af allmän

statspensionering. Dessa uttalanden syntes kollegium förtjäna att allvarligt

beaktas vid bedömandet af den föreliggande frågan. Kollegium

ansåge för sin del farhågorna för att kostnaderna för ålderdomspensioneringen

skulle blifva allt för betungande för sjöfartsnäringen

väl grundade. Men däremot kunde kollegium icke biträda föreningens

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 57 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 8ö.

yrkande, att redarne borde vara fritagne från kostnaderna för olycksfallsförsäkringen,

och funne kollegium det ägnadt att väcka förvåning,

att ett sådant yrkande från detta håll framkommit.

Förutom de ofvan angifna principiella skäl, som kollegium ansåge

afgjordt tala emot den af kommittén föreslagna kombineringen af de

olika försäkringsformerna, hade i öfrigt tillämpningen i kommittéförslaget

af densamma ledt och måst leda till konsekvenser, som i och

för sig ej torde kunna godkännas.

Vid uppgörande af sitt förslag, såvidt det afsåge olycksfallsförsäkringen,

hade kommittén sökt — enligt kollegi mening fullt riktigt —

att i tillämpliga delar följa motsvarande bestämmelser i lagen om

ersättning för olycksfall i arbete, därest ej särskilda skäl påkallat

afvikelser. Den i denna lag stadgade ersättningsskyldigheten gällde

gent emot arbetsgifvare till förmån för en hvar, som arbetade i något

af de i lagen afsedda yrken. Några inskränkningar med hänsyn

till varaktigheten af anställningen, nationalitet eller dylikt vore icke

gjorda. Sjöfartsyrket och vissa andra yrken, som ansetts dit hänförliga,

vore icke underkastade lagens tillämpning. Kommittén, som

velat fylla denna brist, hade nu vid uppgörandet af sitt förslag utgått

från den förutsättning, att äfven en hvar arbetare i sjöfartsyrket utan

begränsningar borde erhålla skydd mot följderna af olycksfall. För att

icke vissa kategorier arbetare inom sjömansyrket skulle utestängas

från olycksfallsförsäkringens fördelar hade kommittén, som i § 1 af

förslaget utgått från att »anställning å fartyg» skulle konstituera försäkringsplikten,

måst åt begreppet »fartyg» gifva den mest vidsträckta

omfattning och ej kunnat göra skäliga begränsningar ifråga om de å

fartyg anställda personer, som skulle anses innefattade under lagens

tillämpning. Häraf hade blifvit eu följd, att enligt förslaget tvång till

ålderdomsförsäkring gjorts gällande mot åtskilliga grupper, hvilka med

hänsyn till beskaffenheten af deras anställning eller af andra skäl icke

hade något intresse af en sådan försäkring och således icke rimligen

borde blifva underkastade sagda tvång.

Därest åter kommittén iakttagit ett motsatt förfarande och uteslutit

de åsyftade grupperna från lagens tillämpning, hade detta förfaringssätt

å andra sidan medfört för dem den orättvisa, att de utestängts

från rätt till ersättning för skada vid olycksfall. Dessa konsekvenser

å bådadera hållen lade tydligt i dagen det principvidriga i att

sammanföra nämnda bägge på olika grunder byggda försäkringsformer.

Med »fartyg» förstodes enligt lagförslagets definition bland annat

hvarje fartyg, som användes till upprätthållande af regelbunden passagerare
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

trafik. Under lagens tillämpning skulle alltså falla all den personal,

som vore anställd i den reguljära ångslupstrafik. hvilken i stor omfattning

bedrefves i större hamnar och annorstädes. Denna personal bestode

till ej ringa del af minderåriga, som ofta endast kort tid kvarstannade

i tjänsten och ej kunde anses hafva valt sjömansyrket till

sitt lefnadskall. De borde visserligen äga anspråk på ersättning för

skada till följd af olycksfall under arbetet, men borde däremot uppenbarligen

icke vara underkastade tvång till ålderdomsförsäkring. Likaledes

borde den tjänstepersonal, som vore anställd å bärgnings- och

dykerifartyg, å bogseringsfartyg, å fartyg, som användes för vetenskaplig

expedition, samt å pråmar, i allmänhet med lika rätt som de

i land anställda arbetarne blifva skyddade mot följderna af olycksfall

under arbetet. Att däremot, såsom kommitténs förslag innebure, underkasta

en hvar å dylika fartyg anställd person under alla förhållanden

tvång till ålderdomsförsäkring syntes kollegium leda till att såväl

fartygsägaren som den försäkrade finge vidkännas dryga ekonomiska

uppoffringar, hvilka, hvad vissa tjänstekategorier anginge, skulle allenast

för jämförelsevis få motsvaras af någon förmån och beträffande

andra kategorier endast helt undantagsvis blifva på åsyftadt sätt fruktbringande.

Många å dylika fartyg anställde tjänstgjorde allenast en

del af året såsom s. k. säsongarbetare och hade öfriga tider af året

anställning i land. Detta vore ofta fallet med personalen å pråmar

och å bogserbåtar. I öfrigt vore arbetet å dylika farkoster ofta af sådan

natur, att för deras fullgörande nödig personal anställdes endast för

en begränsad tid. Åtskilliga tjänstsökande i dessa yrkesgrenar hade

ofta själfva redan från början för afsikt att förr eller senare öfvergå

till annat näringsfång.

Från många håll hade i de afgifna yttrandena uttalats betänkligheter

mot att restauratörer, restauratriser och å fartyg anställd kvinnlig

betjäning skulle underkastas försäkringstvång, och delade kollegium

dessa betänkligheter. Vore dylika personer anställda i redarens tjänst,

borde de i fråga om rätt till ersättning vid olycksfall vara jämnställda

med den öfriga besättningen. Förhållandet torde emellertid i många

fall vara, att de, som ombesörjde mathållningen ombord, ej vore att

anse såsom arbetstagare hos redaren utan själfständigt och på egen

risk utöfvade detta yrke. Under inga förhållanden syntes skäl föreligga

att i fråga om dessa personer, hvilka sällan någon längre tid

kvarblefve i yrket och endast undantagsvis så länge, att de skulle kunna

uppnå rätt till ålderdomspension, stadga skyldighet att därför erlägga

avgifter. Äfven utländske sjömän hade inbegripits under den gemen
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

samma försäkringen. Att en utländsk sjöman skyddades mot följderna

af olycksfall, som träffade honom under tjänst å svenskt fartyg, syntes

kollegium helt naturligt. Redan nu vore sådan sjöman i detta hänseende

enligt gällande sjölag jämnställd med svensk. Såsom redan

nämnts, vore ock lagen om ersättning för olycksfall i arbete med den

inskränkning, som i § 6 af lagen angåfves, tillämplig å arbetare af

utländsk nationalitet. Kommittén hade ej angifvit giltiga skäl, hvarför

utländske sjömän borde underkastas ålderdomsförsäkringen. Det

syntes hvarken möjligt eller ens lämpligt att genom att ställa denna

förmån i utsikt söka kvarhålla dem till stadigvarande tjänstgöring i

svenska handelsflottan. Tvärtom vore antagligt, att skyldigheten att

vidkännas ett så jämförelsevis betydande afdrag å hyran för att erhålla

rätt till en förmån, som praktiskt sedt aldrig komme att utfalla, skulle

afhålla utländingar äfven från tillfällig tjänstgöring å svenska fartyg.

Detta torde kunna för vår sjöfart medföra olägenheter.

Kommittéförslaget afsåge äfven i viss mån fiskare. Kommittén

hade i sådant afseende ifrågasatt, att försäkringsplikten skulle gälla en

hvar anställd å fartyg, som användes i fångstfart eller fiske å öppna

hafvet, dock endast för såvidt fartyget vore heldäckadt. Härmed hade

kommittén åsyftat, att de, som användas i det så kallade storfisket, skulle

innefattas i försäkringen. Frågan om fiskares olycksfallsförsäkring hade

efter kommittéförslagets framläggande kommit i ett väsentligen förändradt

läge. I anledning af Eders Kungl. Maj:ts proposition i ämnet

till 1908 års Riksdag hade Riksdagen medgifvit, att från och med år

1909 finge genom statens försorg anordnas en särskild för fiskare afsedd

försäkring mot skada till följd af olycksfall. Sedermera hade Eders

Kungl. Maj:t under den 2 oktober 1908 utfärdat nådig kungörelse i

ämnet. Enligt denna ägde en hvar svensk undersåte, som hade sitt

hemvist i Sverige och idkade fiske som yrke eller eljest för sin utkomst,

vare sig han arbetade för egen eller annans räkning, rätt att genom

försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i

lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete stadgade

grunder, dock med viss utsträckning. Försäkringen vore grundad på

frivillighetsprincipen. Såsom skäl härför hade vid frågans förberedande

behandling af riksförsäkringsanstalten åberopats, att fiskarne i regel

vore sina egna arbetsgivare samt att tillräckliga skäl icke syntes föreligga

att pålägga näringsidkare inom ett särskildt yrke skyldighet att

låta försäkra sig, under det att utöfvarne af öfriga yrken lämnades

frihet i detta afseende. En obligatorisk försäkring af en enstaka grupp

af yrkesidkare skulle ock bereda åtskilliga svårigheter. Vid en sådan

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

försäkring måste uppdragas bestämda gränser, angifvande Indika som

skulle komma in under försäkringen, hvilket i fråga om fiskare icke

så lätt läte sig göra, i synnerhet som det icke vore ovanligt, att fiske

drefves som bisysselsättning. Häraf och i öfrigt skulle ock föranledas

svårigheter vid utöfvande af vederbörlig kontroll öfver att alla, som

vore skyldiga att försäkra sig, därtill anmäldes. En effektiv kontroll

skulle medföra i väsentlig mån ökade förvaltningskostnader.

Förevarande kommitté syntes enligt kollegii förmenande icke

hafva beaktat de särskilda omständigheter, hvarunder fiskare merendels

utöfvade sin näring. Åtminstone hade kommittén vid uppgörandet af

sina förslag icke tagit hänsyn därtill. Såsom förutsättning för tillämpning

af den af kommittén föreslagna försäkringsplikt hade, enligt hvad redan

nämnts, kommittén uppställt i första rummet »anställning å fartyg».

Då ett stort antal äfven af de i det så kallade storfisket sysselsatta

personer utöfvade yrket för egen räkning eller arbetade efter ett

eller annat vinstandelssystem samt således ej åtnjöte lön och ej innehade

sådan anställning kommittén afsåge, skulle den föreslagna lagens

tillämpningsområde, hvad fiskare anginge, blifva mycket begränsadt

och för öfrigt ganska sväfvande. Härjämte borde uppmärksammas,

att af dem, hvilka verkligen kunde • betraktas »såsom anställda» å

fiskefartyg, ett stort antal endast jämförelsevis kort tid ägnade sig

åt yrket.

Genom den enligt förenämnda kungörelse af den 2 oktober 1908

anordnade, för fiskare afsedda försäkring mot skada till följd af

olycksfall hade emellertid syftet med kommitténs förslag, i hvad det

anginge fiskares olycksfallsförsäkring, på annan väg ernåtts.

Kommitténs förslag till lösning af frågan om förbättradt pensioneringssätt

för sjömän syntes vid första påseendet innebära, att statsverket

icke skulle i någon afsevärd grad betungas med kostnaderna

för genomförandet af de anordningar till sjöfolkets förmån kommittén

tänkt sig. Statsverkets direkta bidrag för ändamålet skulle enligt förslaget

utgöras allenast af, förutom nu utgående anslag till handelsflottans

pensionsanstalt, förvaltningsbidrag för handhafvandet af den föreslagna

försäkringen. Kommittéförslagets prisbillighet för statsverket vore dock

endast skenbar. Kommittén hade förutsatt, att sjömanshusens understödsverksamhet

skulle till väsentligaste del upphöra, samt att dels de

fonder, hvilkas afkastning nu användes för uppehållande af denna

verksamhet, skulle indragas och användas för försäkringen dels ock

de till sjömanshusen nu utgående utgifter (ton- och hyresafgifter) skulle

antingen helt och hållet upphöra att utgå eller disponeras för för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

09

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

säkringen. Sjömanshusen skulle alltså gå miste om nästan alla sina

nuvarande tillgångar och inkomster. Sedan år 1900 hade Riksdagen

under benämning ersättning till sjömanshusen anvisat ett anslag af

30,000 kronor för beredande åt sjömanshusen af skälig ersättning för

dem åliggande bestyr med värnpliktiges inskrifning och redovisning

samt med utarbetande af sjöfartsstatistiska uppgifter. Beloppet hade

för hvarje år, på förslag af kommerskollegium, af Kungl. Maj:t fördelats

mellan de olika sjömanshusen hufvudsakligen i förhållande till

antalet där inskrifvet sjöfolk. I underdånig skrifvelse af den 24 oktober

1908 angående beredande af statsbidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader

för år 1910 hade kollegium för Eders Kungl. Maj:t framhållit,

att de bestyr, för hvilkas fullgörande anslaget vore afsedt att

utgöra ersättning, på de senare åren i afsevärd grad ökats och att till

följd häraf sjömanshusens utgifter till löner och öfriga förvaltningskostnader

efter hand betydligt stegrats. Dessa förhållanden ansåge

kollegium kunna betinga en ökning af statsanslaget, på det ej sjömanshusens

understödsverksamhet måtte lida intrång. I brist på allsidig

utredning i ämnet ansåge sig emellertid kollegium icke äga tillräcklig

anledning nu ifrågasätta sådan ökning. Realiserandet af kommitténs

förslag måste emellertid föra med sig som en oundviklig konsekvens,

att staten finge ikläda sig den allra hufvudsakligaste kostnaden för

sjömanshusens förvaltning. Ehuru denna fråga vore af synnerligen stor

betydelse för bedömande af de ekonomiska konsekvenserna af kommitténs

förslag, desto mer som desamma skulle för sjömanshusen medföra ökade

bestyr, syntes kommittén ej hafva ägnat någon närmare uppmärksamhet

åt räckvidden af denna konsekvens. Kommittén hade inskränkt sig

till att i förbigående uttala den åsikt, att sjömanshusens förvaltning

borde helt och hållet af staten öfvertagas. Såsom redan omförmälts,

hade kollegium sökt från sjömanshusen erhålla utredning i denna del.

Från de flesta sjömanshus hade dylik utredning lämnats. Åtskilliga

sjömanshusdirektioner hade däremot förmält sig icke kunna afgifva

något bestämdt yttrande om de ungefärliga kostnader, som, därest

kommitténs förslag komme till tillämpning, direktionerna ansåge erforderliga

för uppehållande af sjömanshusens framtida verksamhet och

åligganden. I allmänhet hade ansetts, att en ökning af nu utgående

kostnader blefve erforderlig. Beträffande de sjömanshus, från hvilka

bestämdt besked i berörda hänseende ej lämnats, hade kollegium utgått

från de belopp, som för år 1907 utgifvits i förvaltningkostnader.

Efter en sådan beräkning skulle, under nämnda förutsättning af kommittéförslagets

genomförande, kostnaderna för sjömanshusens förvaltning

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

kunna antagas komma att uppgå till i rundt tal 205,000 kronor.

Såsom jämförelse kunde meddelas, att under år 1907 sammanlagda

beloppet af aflöningarne vid sjömanshusen utgjort 126,110 kronor och

öfriga förvaltningskostnader uppgått till omkring 52,000 kronor. Af

dessa siffror framginge, att angifna konsekvens af kommittéförslaget

— nämligen att statsverket finge åtaga sig sjömanshusens förvaltningskostnader

— skulle åsamka detsamma betydande kostnader, vida öfverstigande

den jämförelsevis mindre afsevärda ökning af det nu utgående

statsbidraget till sjömanshusen, som redan under nuvarande förhållanden

torde vara påkallad.

Af skäl, som längre fram närmare utvecklades, kunde kollegium

icke biträda kommitténs förslag om upphörande af sjömanshusens

understödsverksamhet. Då sjömanshusens nuvarande tillgångar vore

nödvändiga för fortsatt utöfvande och vidare utveckling af denna verksamhet

och för uppehållande af sjömanshusens öfriga åligganden, kunde

kollegium icke heller nu tillstyrka, att sjömanshusen beröfvades dessa

inkomstkällor. Hvad särskildt anginge det ifrågasatta öfverflyttandet

af sjömanshusens fonder utom de donerade till pensionsanstalten, hade

ett stort antal sjömanshusdirektioner häremot inlagt kraftiga gensagor.

Därest den uppfattning kollegium uttalade om bibehållande af sjömanshusens

understödsverksamhet och om disponerande äfven framgent af

härför nu tillgängliga medel vunne godkännande, blefve häraf en följd,

att kommitténs beräkningar om de inkomstkällor, som skulle stå till

förfogande för försäkringen, blefve väsentligt rubbade. Dessa inkomstkällors

kapitalvärde hade kommittén (å sid. 239 af betänkandet) beräknat

efter 3Va procent till 46,443,000 kronor och efter 4 procent till

40,993,000 kronor. Från dessa belopp skulle, om sjömanshusens tillgångar

ej blefve att påräkna, afgå respektive 6,029,000 och 5,725,000

kronor. På samma gång som sannolikt ingen annan utväg funnes än

att betydligt höja försäkringsafgifterna för att fylla sålunda uppstående

minskning, skulle dels för sjöfolket kvarstå skyldigheten att erlägga

hyresafgifter dels för redarne bortfalla den lättnad i form af restitution

af erlagda tonafgifter, som kommittén ställt i utsikt.

I detta sammanhang hade kollegium ansett sig böra upptaga till

skärskådande kommitténs nämnda förslag, att fartygsägare skulle å sin

andel af försäkringsafgifterna erhålla afdrag för tonafgifter, som erlagts

för fartyget. Jämlikt § 34 af sjömanshusreglementet skulle tonafgift

enligt där närmare angifna grunder erläggas för fartyg, som från svensk

hamn afginge till utrikes ort. Afginge fartyg flera gånger under en

kalendermånad från samma svenska hamn, skulle afgiften erläggas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

endast en gång i månaden. Den af kommittén åsyftade lättnaden

skulle själffallet tillgodokomma allenast de fartygsägare, hvilka bedrefve

sådan fartygstrafik, som enligt nämnda bestämmelser medförde

skyldighet att erlägga tonafgift. För de fartyg, som ginge i regelbunden

eller eljest mera liflig trafik mellan svenska och utländska hamnar,

skulle alltså rätten till restitution i praktiken leda till en afsevärd

lindring i skyldigheten att erlägga försäkringsafgifter eller måhända i

flera fall fullständig befrielse från dylika afgifter. För andra fartyg

åter, som uteslutande eller hufvudsakligen ginge i fraktfart mellan utländska

hamnar utan att besöka hemlandet, skulle alls ingen eller

obetydlig sådan lindring ifrågakomma. Denna af kommittén föreslagna

anordning med restitution af erlagda tonafgifter hade uppenbarligen

till syfte att för de svenska fartygsägarne minska kostnaderna för försäkringen,

utan att samtidigt utländska fartyg blefve befriade från

skyldigheten att erlägga tonafgifter. Fn gifven konsekvens af den

föreslagna anordningen skulle emellertid blifva, att vissa delar af skeppsfarten

och vissa fartygsägare skulle drabbas hårdare af den nya ekonomiska

börda, försäkringen skulle medföra, än andra. Detta skulle tydligen

i sig innebära en betänklig orättvisa, så framt man icke utginge

från den uppfattning, att nu gällande bestämmelser om skyldigheten

att erlägga tonafgift hvilade på orättvisa grunder, som genom restitutionen

skulle utjämnas. En sådan uppfattning hade kommittén emellertid

icke uttalat. Kollegium kunde ej finna, att så vore förhållandet,

och ansåge för öfrigt, att den föreslagna restitutionen svårligen läte

sig förena med gällande sjöfartstraktater.

På de skäl kollegium sökt sålunda utveckla funne kollegium sig

icke kunna annat än bestämdt afstyrka anordnandet för närvarande

af en under ett gemensamt afgiftssystem sammanförd olycksfallsförsäkring

och ålderdomspensionering för sjöfolk, helst en sådan anordning

skulle för sjöfartsnäringen medföra en i ekonomiskt hänseende

ganska tryckande börda, som icke pålivilade andra näringar. Då härtill

komme, att Eders Kungl. Maj:t den 13 december 1907 uppdragit

åt en kommitté att, efter allsidig utredning af frågan om allmän ålderdoms-

och invaliditetsförsäkring, inkomma med yttrande i ämnet samt

de lagförslag, hvartill utredningen kunde föranleda, ansåge sig kollegium

icke nu kunna påyrka åvägabringandet af en ensamt för en särskild

yrkesklass och för en viss näring afsedd ny form af ålderdomsförsäkring

enligt de grunder kommittén föreslagit. Kollegium afstyrkte alltså

det föreliggande förslaget till lag om försäkring af sjöfolk jämte som

en följd däraf de öfriga författningsförslagen, hvilka anslöte sig till

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

det förra. Vid sådant förhållande hade kollegium funnit sig icke äga

anledning ingå på någon detaljgranskning af lagförslagen. Kollegium

hemställde emellertid, att förenämnda af Eders Kungl. Maj:t den 13

december 1907 tillsatta kommitté måtte anmodas att taga det föreliggande

kommittéförslaget, såvidt det afsåge ålderdoms- och invaliditetsförsäkring

för sjöfolk, under öfvervägande vid fullgörandet af kommitténs

uppdrag.

Emellertid ansåge kollegium det vara ganska ovisst, när spörsmålet

om en allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring kunde vinna

sin lösning. Frågan om förbättradt pensioneringssätt för sjöfolk borde

fördenskull icke undanskjutas i afvaktan på en sådan lösning. Såsom

redan betonats, ansåge kollegium angeläget, att förbättringar i detta

hänseende komme till stånd. Dessa borde och kunde enligt kollegii

förmenande åstadkommas genom utveckling och reformering af det nu

bestående understöds- och pensionsväsendet för sjöfolk. Därjämte borde,

såsom kommitténs förslag innebure, lagstadgadt skydd för sjöfolk mot

följderna af olycksfall i arbete genomföras.

De åtgärder och anordningar för förbättrande af sjöfolkets ställning,

som kollegium ansåge möjliga och lämpliga att vidtaga, ginge

således i tre olika riktningar, nämligen

1) vidtagandet af förbättringar i afseende å sjömanshusens understödsverksamhet;
2)

beredande af medel för förbättrande af den af handelsflottans

pensionsanstalt handhafda pensioneringen; samt

3) vidtagandet af lagstiftningsåtgärder i syfte att tillförsäkra

sjömän samma rätt till ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete, som nu tillkomme arbetare i åtskilliga andra yrken.

Kollegium har därefter öfvergått till behandlingen af dessa olika

frågor.

Efter erinran om att närmare redogörelse för sjömanshusens tillkomst,

ändamål, organisation och förvaltning lämnats af dels arbetareförsäkringskommittén

i dess den 5 december 1888 afgifna underdåniga

utlåtande om, bland annat, sjömanshusen, dels handels- och sjöfartskommittén

i utlåtande af den 23 november 1898 om vissa frågor rörande

sjömanshusen, dels sjömanspensioneringskommittén i det föreliggande

betänkandet (sidd. 83—95, 242—249), hänvisade kollegium till nämnda

redogörelser och inskränkte sig till att beröra allenast hvad som stode

i samband med sjömanshusens understödsverksamhet.

Bih. till Riksd. Prof. 1009. 1 Sami. 1 Afd. 57 Höft.

Sjömanshus^! s

understödsverksamhet.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Denna understödsverksamhet reglerades af bestämmelserna i §§ 20

och 21 af gällande sjömanshusreglemente. I § 20 föreskrefves hufvudsakligen,

att, om sjöman, som erlagt hyresafgift, under utöfvandet af

sin tjänst blifvit så skadad, sjuklig eller ålderdomsbräcklig, att han vore

oduglig till vidare sjötjänst, han vore berättigad att, därest han vore

i torftiga omständigheter, för sin återstående lifstid vid det sjömanshus,

där han vore inskrifven, erhålla ett efter hans behof och sjömanshuskassans

tillgångar lämpadt årligt understöd. Enligt § 21 skulle änka

samt fader- och moderlösa barn efter sjöman, som innehaft eller varit

berättigad till understöd, äga rätt till enahanda förmåner, om sådant

erfordrades för deras nödtorftiga utkomst. För att fullgöra denna

dem sålunda åliggande understödsskyldighet äfvensom för uppehållande

af deras öfriga verksamhet hade sjömanshusen erhållit rätt af det allmänna

att uppbära hyresafgifter af sjöfolket och tonafgifter af redarne

samt därjämte vissa vites- och bötesmedel.

Förevarande kommitté hade sammanfört ett ganska rikhaltigt

statistiskt material för bedömande af sjömanshusens understödsverksamhet

(se sidd. 90—95 och 244—249 i kommittébetänkandet). Detta

material, hvilket afsåge, bland annat, förhållandena vid slutet af år

1900, torde fortfarande i hufvudsak kunna tjäna till underlag vid

bedömande af understödsverksamheten. Dock hade omfattningen af

understödsutdelningen sedan dess ej obetydligt vuxit. Sammanlagda

beloppet utdelade understöd utgjorde under år 1900 i rundt tal 144,000

kronor och hade under år 1907 ökats till 226,000 kronor.

Kommittén hade icke för sin del uttalat något omdöme om betydelsen

af sjömanshusens understödsverksamhet, men torde kommitténs

förslag innebära, att kommittén i hvarje händelse ansåge gagnet däraf

icke uppväga de fördelar, som användandet af sjömanshusens tillgångar

för den ifrågasatta försäkringen skulle medföra. Från åtskilliga andra

håll hade förut af olika anledningar missnöje med sjömanshusens understödsverksamhet

direkt uttalats. Det hade till och med gjorts gällande,

att verksamheten med hänsyn till de ringa belopp, som utdelades i understöd,

vore af i det hela föga betydelse. Äfvenledes hade uttalats den

uppfattning, att understödet hade en karaktär af nådegåfva, som vore

för en mottagare nedsättande. Vidare hade framhållits, att olikformighet

i afseende å utdelningen rådde vid de olika sjömanshusen, beroende

på dels skiftande uppfattningar hos sjömanshusdirektionerna om de

grunder, som borde tillämpas vid utdelningen, dels ock på olika medelstillgång.

Af förevarande kommitté hade särskildt betonats, att befälhafvarne

såväl för deras egen som för deras efterlefvande anhörigas

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 27

räkning kunde anses oproportionerligt gynnade vid utdelningen af

gratial.

Äfven om vissa af dessa anmärkningar måste anses befogade,

ansåge kollegium dock sjömanshusens förevarande verksamhet i stort

sedt fylla sitt ändamål, nämligen att bidraga till att skydda från nöd

uttjänte eller eljest otjänstbara sjömän och deras efterlefvande. Af

åtskilliga vittnesbörd från personer, som vid sjömanshus hade att närmast

ombesörja utdelningen och alltså ägde en ingående personlig

erfarenhet om dessa förhållanden, hade kollegium fått denna sin uppfattning

bekräftad. För ett stort antal personer ur den egentliga

sjömansklassen utgjorde nämligen dessa understöd ett för deras ringa

villkor ganska afsevärdt bidrag till deras lifsuppehälle och många —

särskild! bland de medellösa sjömansänkorna — kunde tack vare detta

bidrag draga sig fram, om ock med försakelser, utan att anlita den

allmänna fattigvården, till hvilken de måhända eljest varit hänvisade.

Såsom framhållits, vore understödsbeloppen visserligen i medeltal

små, men vore härvid att märka, att de i mindre grad behöfvande

erhölle jämförelsevis lägre belopp än de mera behöfvande, hvarigenom

medelsiffran nedbringades. Beloppens storlek vore dock i stigande och

torde enligt kollegii åsikt äfven med nuvarande tillgångar kunna ej

obetydligt ytterligare ökas.

Det syntes kollegium uppenbart, att det för sjöfolket och deras

efterlefvande måste framstå såsom en vida mera tilltalande utväg att

för erhållande af behöflig! ekonomiskt bistånd kunna hänvända sig till

en enkom för deras bästa verkande institution än att anlita den allmänna

fattigvården. Det syntes ej böra vara för själfkänslan stötande

att anlita sjömanshusen, hvilka i detta hänseende närmast kunde betraktas

som ett slags lagbundna sammanslutningar till inbördes ekonomiskt

bistånd. Medlemmarne utgjordes af vissa klasser af sjöfolket

och de, hvilka fyllde förutsättningarne för understöds erhållande, ägde

därå göra rättmätigt anspråk. Om understöd utan skäl vägrades, stode

utväg öppen att genom besvär hos kollegium vinna rättelse.

Att en viss olikformighet vid understödsutdelningen gjorde sig

gällande torde ej kunna undvikas. Frånvaron af snafva bestämmelser

gjorde det möjligt för sjömanshusen, hvilkas personal i många fall själf

ägde kännedom om de sökandes personliga förhållanden eller lätt kunde

förskaffa sig sådan, att efter undersökning af graden af behofvet bringa

hjälp, där den bäst behöfdes. Särskildt inom ett sådant yrke som sjömannens

med dess många och växlande risker inträffade själffallet talrika

fall, som icke kunde inbegripas under ett pensioneringssystem

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition N:o 85.

med dess stränga former och noga utstakade gränser. En understödsverksamhet

af detta slag fyllde därför en uppgift vid sidan af ett

pensioneringsväsende och kunde enligt kollega mening ej utan olägenhet

undvaras. Af dessa skäl hade kollegium, äfven om kollegium funnit

sig kunna i hufvudsak tillstyrka kommitténs förslag till lag om försäkring

af sjöfolk, ansett sig böra påyrka vidmakthållandet af sjömanshusens

understödsverksamhet.

Såsom redan vore antydt, ansåge dock kollegium, att ganska

vägande anmärkningar kunde med fog framställas mot det sätt, hvarpå

understödsutdelningen skédde. Kollegium ansåge emellertid, att därvidlag

rådande missförhållanden borde kunna afhjälpas genom i viss

mån ändrade bestämmelser, en fullständigare kontroll samt andra åtgärder.

De enligt nådiga brefven af den 30 november 1899 och den 30 mars

1900 numera gällande bestämmelserna om fördelningen mellan de olika

sjömanshusen af liyresafgifterna och tonafgifterna hade tillkommit i syfte

att åstadkomma en rättvisare fördelning af dessa afgifter än som förut

tillämpats och utjämna de stora olikheter i afseende å den ekonomiska

ställningen, som förut förefunnits mellan de olika sjömanshusen. Den

princip vore nu genomförd, att liyresafgifterna tillfölle det sjömanshus,

där sjöman, som erlagt afgiften, vore inskrifven. Äfven tonafgifterna skulle

fördelas hufvudsakligen i förhållande till antalet vid de skilda sjömanshusen

inskrift^ sjömän, men ägde kollegium, som hade att verkställa

fördelningen, att därvid jämväl taga hänsyn till öfriga förhållanden

vid de särskilda sjömanshusen, som kunde anses inverka på deras förmåga

att fylla sitt ändamål. Gifvet vore, att ett af de förhållanden,

hvartill härvid särskild hänsyn borde tagas, vore behofvet af medel

för understödsutdelningen, men hade dock behofvet af medel för bestridande

af sjömanshusens administrationskostnader i måhända allt för

hög grad hittills varit bestämmande vid fördelningen. Detta hade i

väsentlig män haft sin förklaringsgrund däruti, att statens bidrag för

sistnämnda ändamål icke stått i skäligt förhållande till de kraf, det

allmänna numera ställde å sjömanshusen, såsom ock kollegium i en

föregående underdånig skrifvelse framhållit. Det vore emellertid kollega

afsikt att vid framdeles skeende afgiftsfördelningar mera ingående än

förut rikta sin uppmärksamhet å understödsverksamheten och därvid

söka åstadkomma de förbättringar, som syntes möjliga. En förberedande

undersökning af hithörande förhållanden hade i främsta rummet

riktat uppmärksamheten å det förhållande, att många sjömanshusdirektioner

af de årliga intäkterna till sjömanshusfonderna afsatte mera

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85

än som skäligen kunde anses betingadt af tillbörlig hänsyn till framtida

behof. Sålunda vore att märka, att sjömanshusen på antydda

sätt under år 1906 besparat i rundt tal 130,000 kronor och under år

1907 149,000 kronor. En väsentlig del af dessa besparade medel hade

uppenbarligen kunnat och bort komma sjöfolket till godo i form af

understöd. Kollegium hade ock med afseende härå från sjömanshusen

införskaffat utredning dels i syfte att få utrönt, i hvad mån en förhöjning

af nu utgående understödsbelopp måtte kunna med tillhjälp

af nu tillgängliga inkomstkällor och utan åsidosättande af de öfriga

intressen, sjömanshusen hade att bevaka, snarast möjligt bringas till

stånd, dels angående de åtgärder i öfrigt för afhjälpande af nu

bestående missförhållanden ifråga om understödsverksamheten samt för

densammas främjande i allmänhet, som måtte kunna vidtagas.

Klagomålen öfver att befälhafvareklassen hittills i oproportionerligt

hög grad gynnats vid understödsutdelningen ansåge kollegium

icke kunna frånkännas fog. Detta förhållande torde i ej ringa mån

hafva sin förklaringsgrund däri, att sjöfolket af manskapsgrad i sjömanshusdirektionerna

icke haft någon speciell representant att bevaka

dess intressen. Enligt nu gällande sjömanshusreglemente skulle sjömanshusdirektion

bestå till en tredjedel af fartygsbefälhafvare och till

två tredjedelar af skeppsredare. För närvarande förelåge till pröfning

ett af särskilde kommitterade utarbetadt förslag till ny förordning om

sjömanshusen, öfver hvilket förslag kollegium hade att afgifva underdånigt

utlåtande. Enligt detta förslag skulle redareklassen utse 2

representanter i direktionen, befälhafvareklassen 1 samt styrmans- och

maskinistklasserna gemensamt 1 representant. Det öfriga sjöfolket

skulle alltså fortfarande förblifva orepresenteradt. Kollegium för sin

del hyste ingen tvekan om rättmätigheten häraf, att den egentliga sjömansklassen,

som hade förhållandevis de största ekonomiska intressena

att bevaka i fråga om handhafvande af de sjöfarandes angelägenheter,

borde tillerkännas inflytande å ledningen af desamma. Kollegium ansåge

därför ändring i förslaget i dylik riktning böra ske.

Det föreliggande förslaget till ny förordning om sjömanshusen

vore baseradt på bibehållandet af understödsverksamheten samt till

dem nu utgående afgifter. Nyssnämnde kommitterade hade icke ifrågasatt

några vidtgående ändringar i nu gällande bestämmelser om understödsverksamheten.

Kollegium hade kommit till den uppfattning, att

ytterligare bestämmelser borde tillkomma, ägnade att sätta kollegium

i tillfälle att utöfva kontroll å handhafvandet af understödsutdelningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Önskemålet om ernående af större likformighet i fråga om utdelningen

vid de olika sjömanshusen torde dock icke uteslutande kunna

uppnås genom författningsbestämmelser utan syntes lämpligen böra

främjas genom meddelande af instruktioner och anvisningar från kollegium.

Kollegium hyste den tillförsikt att, därest understödsverksamheten

i de olika riktningar kollegium härigenom antydt reformerades,

densamma skulle komma att vida bättre än nu vore fallet fylla sitt

ändamål och blifva sjöfolket till allt större gagn.

Efter dessa uttalanden om sjömanshusens understödsverksamhet

har kommerskollegium i sitt utlåtande öfvergått till behandling af

frågan om beredande af medel för förbättrande af den af handelsflottans

pensionsanstalt handhafda pensioneringen.

fZlZZlZ. Innan .jag . red°gör för kollega utlåtande i denna del, torde en

kortfattad historik angående pensionsanstalten böra lämnas, därvid jag

till en början återgifver hvad jag inför Eders Kungl. Maj:t i detta

ämne anförde vid underdånig föredragning den 12 nästlidne januari

af frågorna rörande regleringen af tionde hufvudtiteln.

I nådig proposition vid 1862—1863 årens riksdag föreslog Kungl.

Maj:t, att Rikets Ständer måtte lämna sitt bifall till inrättande, i enlighet

med vissa i propositionen närmare angifna grunder, af en pensionsanstalt

för befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska, till

utrikes fart använda segel- och ångfartyg, äfvensom för maskinister

och eldare å sistnämnda slags fartyg.

Samtidigt föreslog Kungl. Maj:t Rikets Ständer att medgifva, att,

såsom bidrag till pensioneringen från nämnda pensionsanstalt, måtte få

af tullmedlen utgå ett belopp, ungefärligen svarande mot den så kallade

»föringen» — en sjömän å fartyg i utrikes fart sedan gammalt tillkommande

förmån att, i vederlag för tidigare medgifven tullfrihet för

af dem utrikes ifrån införda varor, vid ankomst till svensk hamn från

utrikes resa af tullmedlen utbekomma vissa belopp — hvaremot

»föringen» ej vidare skulle till sjöfolket utbetalas.

Det föringen motsvarande belopp, som sålunda skulle tillkomma

pensionsanstalten, skulle enligt propositionen närmare bestämmas i förhållande

till lästetalet af de fartyg, till hvilkas besättningar föring

utgått, samt ökas i visst förhållande till lästetalet å sådana fartyg, så

att för det dåvarande, då lästetalet af de till utrikes sjöfart begagnade

svenska fartygen under senaste åren uppgått till emellan 110,000 och

120,000 läster, anslaget fastställdes till 24,000 riksdaler, eller närmast

det belopp, som föringen då utgjorde, men framdeles blefve ökadt med

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

1,000 riksdaler för hvarje fullt femtusental utöfver 120,000, hvarmed

lästetalet å sådana fartyg kunde komma att tillväxa.

Sedan Rikets Ständer bifallit Kungl. Maj:ts berörda förslag, förordnade

Kungl. Maj:t den 29 januari 1864 om inrättande af en sådan

pensionsanstalt, hvarom förut nämnts, hvarjämte reglemente för anstalten

af Kungl. Maj:t samtidigt utfärdades.

Förutom omförmälda, till pensionsanstalten af tullmedlen utgående

anslag, hvilket från och med år 1867 uppfördes i riksstaten under

dåvarande nionde hufvudtiteln såsom reservationsanslag under rubriken

»bidrag till handelsflottans pensionsanstalt», utgick till en början äfven

till anstalten ett anslag å 50,000 riksdaler från handels- och sjöfartsfonden.

I samband med indragning af sistnämnda anslag höjdes vid

1869 års Riksdag det förra, af tullmedlen utgående anslaget med motsvarande

belopp, eller 50,000 kronor.

Med anledning af under årens lopp inträdd ökning i de till utrikes

sjöfart använda svenska fartygens lästetal höjdes, på Kungl. Maj:ts

framställning, anslaget af 1871 års Riksdag från förutvarande 74,000

kronor till 78,000 kronor. I sammanhang därmed förändrades anslaget

till förslagsanslag i den mening, att den utbetalning till handelsflottans

pensionsanstalt, som på grund af nämnda anslag finge äga rum, skulle,

utöfver de 50,000 riksdaler, som vid 1869 års riksdag beviljats i stället

för det förut utgående bidraget från handels- och sjöfartsfonden, utgöra,

såsom motsvarande föringen, dels 24,000 riksdaler och dels därjämte

1,000 riksdaler för hvarje fullt tal af 2,880 nyläster (5,000 svåra läster),

hvarmed lästetalet å svenska i utrikes sjöfart använda fartyg öfverstege

69,120 nyläster (120,000 svåra läster). Sedermera har ifrågavarande

anslag — numera uppfördt under tionde hufvudtiteln — alltjämt i riksstaten

upptagits med oförändradt belopp, 78,000 kronor, att såsom

förslagsanslag — i nyss angifven mening — utgå direkt af tullmedlen.

Förutom hvad jag sålunda återgifvit från mitt anförande rörande

regleringen af tionde hufvudtiteln vill jag erinra om gällande bestämmelser

in. m. angående delaktighet i pensionsanstalten, delägarnes

klassifikation, pensionernas belopp och antal samt villkoren för pensions

erhållande.

De personer, Indika kunna förvärfva delaktighet i pensionsanstalten,

äro: befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska till

utrikes fart använda segel- eller ångfartyg äfvensom maskinister och

eldare å ångfartyg. Dessa personer indelas med afseende å beloppet

af dem tillkommande årliga pensioner i fyra klasser, nämligen:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8ö.

första klassen: fartygsbefälhafvare, som aflagt examen, erforderlig

för behörighet att föra fartyg å alla farvatten (dock icke befälhafvare,

som på sin tid aflagt sjökaptensexamen af andra klassen);

andra klassen: fartygsbefälhafvare, som på sin tid aflagt sjökaptensexamen

af andra klassen, samt styrmän, som på grund af styrmansbref

föra befäl i fart bortom Skagen och Lindesnäs;

tredje klassen: fartygsbefälhafvare, som icke aflagt någon af åsyftade

examina, samt styrmän och maskinister;

fjärde klassen: öfrigt sjöfolk, däribland eldare å ångfartyg.

Pensionernas antal och belopp inom de olika klasserna voro ursprungligen

bestämda sålunda:

i första klassen: 100 pensioner å 160 kronor;

andra ,, 100 „ ,, 120 ,, ;

,, tredje ,, 100 ,, ,, 100 ,, ,

„ fjärde „ 600 „ „ 60 „ ;

dock skulle pensionsrummens antal inom de fyra klasserna framdeles

ökas i samma proportion, i den mån tillgångarne medgåfve sådant.

Vid 1908 års slut utgjorde pensionsrummens antal inom en hvar af

de tre första klasserna 172 samt i fjärde klassen 1,032. Själfva pensionsbeloppen

hafva icke undergått någon förändring.

Villkoren för pensions erhållande äro i allmänhet: a) att hafva

uppnått 55 års ålder; b) att hafva 25 år varit å svenskt sjömanshus

inskrifven och, utan att hafva gjort sig skyldig till rymningsbrott,

tillbragt denna tid hufvudsakligen i tjänstgöring under utrikes sjöfart

med svenskt handelsfartyg eller såsom förhyrd å svenskt örlogsfartyg;

och c) att äga behörigen vitsordad god frejd. Äro de pensionssökande

flera än som med inrättningens tillgångar kunna pensioneras, äger den

till pension företräde, hvilken först blifvit därtill berättigad. Hafva två

eller flera samtidigt blifvit pensionsberättigade och finnas ej pensionsrum

för alla, afgöres genom lottning, hvem eller hvilka skola undfå pension.

Beträffande ytterligare upplysningar om pensionsanstaltens ekonomi

och andra förhållanden — därom dels sjömanspensioneringskommittén

i sitt betänkande å sid. 95—111 samt 250—264 lämnat en ganska

uttömmande redogörelse dels ock arbetareförsäkringskommitténs underdåniga

utlåtande af den 5 december 1888 innehåller åtskilliga vägledande

uppgifter — torde jag kunna inskränka mig till hvad som

förekommer i kommerskollegii utlåtande härutinnan. Det innehåller i

hufvudsak följande.

Handelsflottans pensionsanstalt hade till ändamål att bereda

uttjänt sjöfolk ekonomiskt stöd, ehuru under helt andra betingelser

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

och villkor än sjömanshusens motsvarande verksamhet. Medan sjömanshusen

lämnade sådant stöd allenast åt verkligt behöfvande sjöfolk,

hade pensionsanstalten till uppgift att åt sjömän, som uppnått viss

ålder och längre tid tjänat i viss sjöfart med svenska fartyg, bereda

visserligen knappa, men dock verkliga pensioner, utgående oberoende

af vederbörandes ekonomiska villkor.

Anstaltens inkomstkällor utgjordes hufvudsakligen af årliga anslag

af statsmedel och afkastningen af anstaltens fonder samt till

mindre del af vissa bötesmedel, som tillfölle anstalten. Med undantag

af det såsom direkt anslag från statens sida utgående årliga fasta beloppet

af 50,000 kronor, vore statsbidraget icke att anse såsom ett

statsanslag eller understöd i vanlig mening utan som ett vederlag för

att staten frånhändt sjöfolket en häfdvunnen ekonomisk förmån, nämligen

den ofvannämnda s. k. föringen. Till följd af anslagets rörlighet

växlade, såsom närmare angifvits, totalbeloppet något med olika år.

Det förhållande att hela anslaget utginge direkt af tullmedlen, antydde

att, enär upphäfvandet af föringen i dess ursprungliga form skett i

s}Tte att underlätta tullarnes införande i vårt land, statsanslaget i dess

helhet ansetts motiveradt med hänsyn till upphörandet af den för sjöfolket

ganska betydande ekonomiska förmån, föringen på sin tid inneburit.

Pensionsanstalten hade upprättats i syfte att till sjömännens fromma

gifva föringen eu för dem fördelaktigare användning än som kunnat

ernås, då den, såsom förut skett, i småsummor utbetalades till hvarje

sjöman. Därjämte hade med anstaltens upprättande afsetts att genom

de förmåner, anstalten erbjöde, förmå svenskt sjöfolk att tvärstanna i

svensk sjötjänst och härigenom i händelse af krig kunna påräkna dugligt

sjömanskap för landets försvar.

Af anstaltens tvenne hufvudfonder, nämligen förvaltningskostnadsfonden

och pensionsfonden, för hvilkas tillkomst sjömanspensioneringskommittén

närmare redogjort, hade den förra vid 1907 års slut uppgått

till kronor 219,966: 6 7, hvarå beräknades en ränteafkastning af kronor

9,287: 17. Kostnaderna för förvaltningen hade under år 1907 utgjort

kronor 8,870: 3 0. En mindre behållning å denna fond uppstode sålunda,

men enär det kunde förutses, att den nu jämförelsevis ganska billiga

förvaltningskostnaden skulle ökas, torde någon behållning från fonden

ej lämpligen böra disponeras för pensioneringen. Enligt hvad kollegium

inhämtat, vore sannolikt att emotse någon ökning i den nu utgående

låga kostnaden för förhyrning af lokal för anstalten.

Pensionsfondens behållning hade vid 1907 års slut utgjort kronor

706,833:3 4 och den beräknade ränteafkastningen härå kronor 29,423: 17.

Bill. till Rilesd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 51 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

Under loppet af år 1907 hade därjämte på grund af nådigt beslut

af den 7 december 1906 till anstalten öfverlämnats W. J. S. Westzynthius’

testamentsgåfva att såsom en särskild fond disponeras för

pensioneringen. Denna fond hade vid slutet af år 1907 utvisat en behållning

af kronor 27,800: —. Den beräknade ränteafkastningen hade

utgjort kronor 1,231: 5 0.

Anstaltens för pensioneringen afsedda fonder hade således vid

1907 års slut utgjort tillhopa kronor 734,633: 34 med en beräknad ränteinkomst

af kronor 30,654: 6 7.

Inkomsterna till pensionsfonden hade under samma år uppgått

till kronor 137,736: 9 2 och hade i pensioner utbetalts kronor 130,798: 28.

Pensionsfonden hade under året ökats med allenast 6,900 kronor.

Redan under pensionsinrättningens första verksamhetsår hade

visat sig att de inkomstkällor, som ställts till anstaltens förfogande,

varit otillräckliga för att bestrida kostnaderna för den enligt reglementet

i utsikt ställda pensioneringen. Till följd häraf hade det för

anstalten mött oöfverstigliga hinder att kunna bringa pensioneringen

till full effektivitet. Visserligen hade, tack vare den i reglementet för

anstalten fastställda regel, att antalet pensionsrum inom fjärde klassen,

omfattande sjöfolket af manskapsgrad, skulle vara dubbelt så stort som

antalet rum inom öfriga grader tillsammans, pensioneringen inom fjärde

klassen kunnat utan några nämnvärda rubbningar bringas till fullföljd,

så att de till pension berättigade erhållit sådan vid uppnådd pensionsålder

eller åtminstone efter allenast några få månaders väntan. Men

däremot hade . pensioneringen inom de tre första klasserna företett

synnerligen stora oregelbundenheter. Enär tillgångarna ej medgifvit

inrättande inom dessa klasser af tillräckligt antal pensionsrum, hade

de inom dessa klasser pensionsberättigade nödgats längre eller kortare

tider vänta på att komma i åtnjutande af pension. För att i

möjligaste mån råda bot på de missförhållanden, som häraf blifvit eu

följd, hade anstalten sökt anlita en mängd olika utvägar, såsom närmare

framginge af kommitténs omförmälda redogörelse. Då det enda

verksamma medlet för afhjälpande af missförhållandena, nämligen beredandet

af erforderliga medel för pensioneringens uppehållande, icke

kommit till användning, läge i öppen dag, att anstaltens alla ansträngningar

att nöjaktigt fullgöra sina skyldigheter gent emot pensionstagarne

måst blifva till så stor del som varit och vore fallet fruktlösa.

Då missförhållandena i något hänseende blifvit tid efter annan alltför

framträdande och anordning vidtagits för att i någon mån afhjälpa

detta, hade häraf i sin ordning framkallats olägenhet i annat hänseende,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85. '' ; 35

ej sällan af än svårare beskaffenhet, än det missförhållande, som skolat

af hjälpas. Kollegium tilltrodde sig icke att bedöma, huruvida de ena

eller andra af anstaltens åtgärder i syfte att åstadkomma förbättrade

förhållanden varit de mest ändamålsenliga. För ett allsidigt bedömande

häraf skulle erfordras en synnerligen omfattande undersökning. Eu

undersökning härom samt angående orsakerna till skiftningarna i pensioneringen

inom de olika klasserna sinsemellan syntes emellertid kollegium

erbjuda ett mera underordnadt intresse för bedömandet af den

nu föreliggande frågan, hvilken i första rummet afsåge att bereda anstalten

tillräckliga medel att behörigen fullgöra pensioneringen inom

alla klasser.

Då kollegium icke ansett sig kunna förorda kommittéförslaget

om förbättradt pensioneringssätt, funne kollegium desto mer angeläget,

att kraftiga åtgärder vidtoges till rättande af missförhållandena i afseende

å den nuvarande pensioneringen. Enligt kollegii uppfattning

måste det redan i och för sig anses synnerligen beklagligt och staten

föga värdigt att — ehuru från statens sida ställts i utsikt, att svenskt

sjöfolk, som hufvudsakligen ägnade sig åt utrikes sjöfart med svenska

fartyg, skulle såsom uppmuntran härtill och belöning härför vid viss

uppnådd ålder och under vissa förutsättningar i öfrigt undfå en pension,

som för deras lifsuppehälle visserligen vore otillräcklig, men dock

kunde utgöra ett ej oväsentligt bidrag därtill — samma sjöfolk eller

rättare vissa klasser däraf, oaktadt det uppfyllt villkoren för pensionens

åtnjutande, dock måste gå i mistning däraf under en lång följd

af år och i många fäll aldrig komme i besittning däraf. Redan den

omständigheten, att viss eller vissa klasser af det under lika betingelser

pensionsberättigade sjöfolket finge vänta vida längre på pensions

utbekommande än annan eller andra klasser däraf innefattade en synnerligen

stor obillighet, som borde afhjälpas.

Kollegium hade från pensionsanstalten mottagit följande uppgifter

angående antalet pensionsberättigade, hvilka den 1 oktober 1908

ännu icke kommit i åtnjutande af pension:

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

År då ansökningarne

inkommit

Antal

Summa

l:sta

klass

2:dra

klass

3:dje

klass

1898 .......................

4

4 :

1899 ........................

5

—

12

17 |

1900 ........................

16

—

19

35

1901 .....................

19

9

27

55

1902 .....................

25

8

16

49 1

40 ;

1903 ........................

13

16

11

1904 ........................

24

24

15

63 ;

1905 .......................

SO

20

16

66 i

1906 ......................

22

11

17

50

1907 ........................

34

21

8

63 |

1908 .......................

13

13

8

34 !

Summa

201

122

153

476 |

Af dessa ansökningar voro dock icke samtliga genom formellt

•beslut af anstalten beviljade. På grund däraf att några pensioner i

allt fall ej kunnat de sökande beredas förrän åtskilliga år fram i

tiden efter ansökningarnes ingifvande, hade nämligen direktionen under

senaste åren iakttagit det förfarande, att den icke formligen pröfvat

ansökningarne, utan allenast underkastat dessa en granskning, huruvida

de enligt reglementets bestämmelser borde afslås eller beviljas.

De ansökningar, som inkommit efter den 24 februari 1902, vore endast

granskade på sistnämnda sätt. Uppgifterna afsåge allenast sådana ansökningar,

som vid denna granskning befunnits vara af beskaffenhet

att böra godkännas. Af nämnda antal pensionsberättigade, som ännu

icke erhållit pension, eller 476, hade 122 personer inkommit med sina

ansökningar före sagda 24 februari 1902, och hade direktionen alltså

genom formligt beslut godkänt dessa ansökningar, men i brist på

pensionsrum förklarat desamma hvilande. Det återstående antalet ansökningar,

eller 354, härrörde alltså från personer, hvilka visserligen

icke tillerkänts pension, men dock af anstalten befunnits i lika grad

som de förre pensionsberättigade. För pensionering af samtliga omtörmälda

476 å pension väntande personer erfordrades ett belopp af

62,100 kronor för år enligt följande beräkning:

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 85.

20L i l:a klass å 160 kronor för år kronor 32,160

122 i 2:a klass å 120 „ „ „ „ 14,640

153 i 3:e klass å 100 „ „ „ „ 15,300

476 Summa kronor 62,100

Antalet personer, som sökt, men på grund af bristande tillgångar

icke kunnat erhålla pensioner i någon af anstaltens tre första pensionsklasser,

hade under de senaste åren varit någorlunda konstant och

endast företett jämförelsevis mindre betydande stegringar. Vid slutet

af år 1903 hade sålunda antalet efter samma grunder pröfvade behöriga

pensionsansökningar, för hvilkas tillgodoseende medel saknats,

utgjort tillhopa 490, däraf 152 i första, 87 i andra samt 251 i tredje

klassen. För pensionering af dessa skulle hafva erfordrats 59,860

kronor. Vid 1905 års slut hade antalet lika beskaffade ansökningar

utgjort 493, däraf 171 i första, 100 i andra och 222 i tredje klassen.

För beredande af pensioner åt dem hade erfordrats 61,560 kronor.

De af anstalten meddelade uppgifterna om de nu rådande förhållandena

i afseende å pensioneringen inom de tre första klasserna

kunde, enligt hvad framhållits, icke göra anspråk på att vara fullt

exakta. A ena sidan torde vara sannolikt, att åtskilliga af de på

pension väntande aflidit, efter det deras ansökningar _ inkommit till

anstalten. Härigenom skulle antalet opensionerade i någon mån nedbringas.

Denna minskning torde emellertid å andra sidan uppvägas

däraf, att tilläfventyrs andra, hvilkas ansökningshandlingar varit ofullständiga

och därför underkänts, numera kunde vara i stånd styrka sig

hafva uppfyllt villkoren för pensionens erhållande. Kollegium, som

sålunda utginge från att för beredande af pensioner åt samtliga på

pension väntande skulle kräfvas ett belopp af i jämnadt tal 62,500

kronor, ifrågasatte i första rummet, att anslag med detta belopp anvisades

för att sätta anstalten i stånd att fullgöra sin uppgift.

Det andra af de hufvudsakliga klagomål, som framkommit mot

den äf handelsflottans pensionsanstalt handhafda pensioneringen, hade

afsett de utgående pensionsbeloppens otillräcklighet. Kollegium ansåge

ock uppenbart, att dessa belopp, resp. 160, 120, 100 och 60 kronor

inom de 4 klasserna, vore synnerligen knappt tillmätta och under inga

förhållanden kunde fylla ens mycket små anspråk å lifsuppehälle, särskildt

med nu rådande höga lefnadskostnader. Å andra sidan finge ej förbises,

dels att pensionerna aldrig varit afsedda annat än som ett bidrag till

bestridande af dessa kostnader, dels ock att sjöfolkets löneförmåner

efter hand alltmera förbättrats. Sistnämnda förhållande gällde särskildt

det till de tre första klasserna hänförliga sjöfolket, som utgjordes af

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

befälhafvare, styrmän och maskinister. Deras ekonomiska villkor torde

ock i allmänhet vara någorlunda goda. Det till fjärde klassen hörande

sjöfolket, sjömän och eldare, befunne sig däremot vanligen eller åtminstone

i många fall i ekonomiskt betryck och ansåge kollegium därför

särskildt angeläget, att åtgärder vidtoges till förbättrande af pensioneringen

af denna klass. En ökning af pensionsbeloppen äfven inom de

öfriga klasserna skulle medföra högst betydande kostnader, och ansåge

sig kollegium icke nu kunna framställa ytterligare kraf på statens

medverkan för förbättring af pensioneringen af dessa klasser, än som

vore erforderligt för att göra den nuvarande pensioneringen effektiv.

En eventuell ökning af allenast fjärde klassens pensioner skulle visserligen

rubba den nuvarande proportionen mellan pensionsbeloppen i de

olika klasserna, men denna konsekvens syntes kollegium i och för sig

icke innebära någon orättvisa eller obillighet, då hänsyn toges till den

ofvan framhållna väsentliga olikheten i sjöfolkets ekonomiska villkor.

Kollegium tillstyrkte för sin del, att pensionsbeloppet för denna klass

ökades från nu utgående GO kronor till 90 kronor. Antalet pensionärer

i fjärde klassen utgjorde den 1 oktober 1908 1,027, och skulle alltså

för beredande åt en hvar af dessa af en till 90 kronor förhöjd pension

erfordras tillhopa 30,810 kronor. Med hänsyn till den gradvis fortgående

ökningen inom denna klass borde detta belopp af jämnas uppåt

till 31,500 kronor.

Sammanlagdt skulle alltså erfordras ett årligt tillskott af 94,000

kronor för att i angifna bägge hänseenden förbättra pensioneringen

från anstalten.

För beredande af tillgång härtill ifrågasatte kollegium, att i

första hand måtte tagas i anspråk vissa i underdånig skrifvelse af

kollegium af den 30 januari 1907 och i statskontorets däröfver afgifna

underdåniga utlåtande af den 18 december 1907 närmare angifna medel,

samt att hvad därutöfver för ändamålet erfordrades måtte direkt anvisas

af statsmedel.

Ett omförmälande af de i kollega sistberörda underdåniga skrifvelse

lämnade faktiska upplysningar om tillkomsten af de åsyftade

medlen m. m. torde bär vara erforderlig för bedömande af kollega

förslag i denna del.

Enligt förut gällande bestämmelser hade, anförde kollegium, från

Sveriges konsuler till kommerskollegium insändts kvarlåtenskap efter i

utlandet ffaflidna sjömän, och hade kollegium vidtagit åtgärder för de

insända beloppens tillställande åt vederbörande. I ganska många fall

hade emellertid inträffat, att till medlen berättigade icke kunnat an
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

träffas, hvadan dem tillkommande arf förblifvit innestående under kollegii

vård. På grund häraf hade Kungl. Magt på framställning af

kollegium genom nådigt bref af den o mars 1897 meddelat bestämmelser

om huru borde förfaras med de kvarlåtenskapsmedel, hvilka icke kunnat

tillställas de därtill berättigade. I sådant afseende hade förordnats,

att kvarlåtenskapsmedel, som varit under kollega vård i fulla tio år

och livilkas tillvaro blifvit genom tillkännagifvanden kungjord i Postocb

Inrikes tidningar, skulle till statskontoret inlevereras för att därstädes

uppdebiteras bland statsverkets inkomster under rubrik »extra

uppbörd», hvarjämte föreskrifvits att, därest någon sedermera skulle

vilja göra anspråk på dylika medel gällande, fråga därom skulle behandlas

af kollegium, som i händelse anspråket funnes befogadt ägde

att hos statskontoret rekvirera beloppet, och borde sålunda återgående

medel af statskontoret anordnas från sjunde hufvudtitelns anslag till

restitutioner. På grund af nämnda föreskrifter både kollegium levererat

till statskontoret i skilda poster vissa angifna belopp.

I nådigt bref af den 20 mars 1903 både Kungl. Magt därjämte,

uppå hemställan af kollegium, funnit godt förklara, att till kvarlåten■

skapen efter svenske sjömän hörande effekter, hvilka bos kollegium

förvarats i fem år och bvilkas tillvaro blifvit kungjord genom tillkännagifvande

i Post- och Inrikes tidningar, finge genom kollega försorg å

stadsauktion till den högstbjudande försäljas, och hade tillika föreskrifvits,

att de vid sådan försäljning influtna behållna medel skulle

inlevereras till statskontoret efter i öfrigt samma grunder som de egentliga

kvarlåtenskapsmedlen. Den vid föranstaltad försäljning af dylika

effekter uppkomna behållning både emellertid visat sig blifva synnerligen

obetydlig, och både kollegium hittills levererat allenast ett mindre

belopp.

Vidare omhänderhade kollegium ett belopp, som uppkommit

genom ränteafkastning å kvarlåtenskapsmedel under den tid Sveriges

. riksbank, hos hvilken medlen varit insatta på deposition, å desamma

godtgjort ränta.

Slutligen hade kollegium under sin vård medel, som uppkommit

i sammanhang med den förmedling af svenske sjömäns penningeförsändningar

från utrikes ort, som tillförene ombesörjts af kollegium.

Enligt de förut enligt nådigt bref af den 21 november 1868 härom

meddelade bestämmelser hade gällt, att svensk sjöman emot afkunnande

till svensk konsul af penningar, afsedda för hemsändning, skulle erhålla

å kollegium utställd anvisning till viss person för beloppet, därvid skulle

iakttagas att, om medlen lämnades i främmande mynt, förvandling

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

dåra!'' skulle ske till svenskt mynt efter kurs 18 riksdaler för 1

pund sterling. Med stadgandet att omsättningen af belopp i utländskt

myntslag, som till konsuln för ändamålet inbetalats, skulle ske efter

nämnda för sjömannen ganska ogynnsamma tvångskurs syntes hafva

varit afsedt att förebygga, det statsverket vid inlösen af anvisning

tillskyndades förlust genom kursskillnad.

Följden hade emellertid blifvit, att för statsverket uppstått en

behållning, hvilken efter hand stigit till vida större belopp än som

torde hafva afsetts. Till följd af de förändrade anordningar, som hade

införts genom nådigt bref af den 26 april 1901, hade emellertid all

vidare anledning till behållningens ökande genom kursvinst bortfallit.

Ärenden angående sjömäns kvarlåtenskap och förmedlandet af

sjömäns penningeförsändningar hade från och med den 1 oktober 1906

öfverflyttats från kollegium till utrikesdepartementet. Häri hade kollegium

funnit särskild anledning att underställa Kungl. Maj:ts pröfning

frågan om användningen af de i samband med sagda ärenden uppkomna

kapitalbehållningar med tillagda räntor.

De medel, för hvilkas tillkomst sålunda redogjorts, ledde i alldeles

öfvervägande grad sitt ursprung från hyror, som intjänts af svenske

sjömän under deras anställning ombord å fartyg, gående i utrikes sjöfart.

Med hänsyn härtill syntes det vara öfverensstämmande med rättvisa och

billighet, att samma medel, Indika dittills ej kunnat och framdeles ej

heller torde kunna — utom i något enstaka fall beträffande arfsmedlen

— tillställas sjömännens rättsinnehafvare, komma till användning för

främjande af något allmännyttigt syfte till sjömäns fromma. Såsom

den naturligaste och mest följdriktiga lösningen framställde sig härvid

enligt kollegii åsikt medlens disponerande, för pensioneringen af det i

utrikes sjöfart verkande svenska sjöfolket. Så mycket större anledning

härtill syntes föreligga, som härigenom de af kollegium förut framhållna,

för sjöfolket rådande ogynnsamma förhållandena i fråga om

pensioneringen skulle kunna åtminstone i någon mindre man varda

förbättrade.

Ehuru det icke tillkomme kollegium att bedöma, i hvilken ordningändring

af grunderna för användningen af ifrågavarande kvarlåtenskapsmedel

borde genomföras, tvekade kollegium icke att i princip uttala

sig för, att de medel af dylikt slag, hvilka hädanefter skulle från

kollegium levereras, lämpligen borde, i stället för att ingå till statsverket,

öfverlämnas till handelsflottans pensionsanstalt att af densamma

användas till pensionering af sjöfolk, och torde ett sådant öfverlämnande

böra ske efter samma grund och i samma ordning, enligt hvilken

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 85.

de eljest skolat inlevereras till statskontoret. Lika vägande skäl ansåge

kollegium tala för. att de öfriga omförmälda medlen, å hvilka ingen

enskild rättsägare torde kunna med fog göra anspråk, nämligen arfsraedelsräntor

ock behållningen af sjömansinvisningsmedel jämte räntor

a de senare, blefve för enahanda ändamål öfverlämnade till anstalten.

Med afseende å sättet för medlens disponerande af anstalten syntes

dock olika förfaringssätt höra tillämpas i fråga om de olika slagen af

medel. Hvad anginge de egentliga arfsmedlen kunde förutsättas, att

allt framgent för hvarje år medel af sådan beskaffenhet skulle blifva

att tillgå, och om än beloppen för de olika åren komme att förete

betydande växlingar, torde dock kunna beräknas, att ett rätt afsevärdt

belopp skulle årligen konstant varda disponibelt. Kollegium utginge

härvid från den förutsättning, att enahanda förfarande, som sålunda

ifrågasattes att gälla beträffande de af kollegium omhänderhafda medlen,

skulle tillämpas jämväl i afseende å de medel af samma beskaffenhet,

hvilka inkommit eller framdeles inkomma till utrikesdepartementet.

Med hänsyn till nu angifna omständigheter syntes inflytande medel af

detta slag lämpligen böra årligen i sin helhet komma till användning

för beredande af pensioner.

Beträffande arfsmedelsräntor och sjömansinvisningsmedel syntes

kollegium åter vara mest ändamålsenligt att desamma kapitaliserades,

så att allenast den årliga ränteafkastningen komme till användning

vid pensioneringen.

Sedan Kungl. Maj:t öfver denna kommerskollegii framställning

infordrat underdåniga utlåtanden från direktionen öfver handelsflottans

pensionsanstalt, statskontoret och justitiekanslersämbetet, har nämnda

direktion för sin del uttalat, att den funne synnerligen önskvärdt, att

kollega hemställan vunne nådigt bifall, men dock föreslagit, att de

ökade inkomster, som anstalten härigenom skulle erhålla, måtte företrädesvis

få användas till pensioner inom tredje klassen, där de pensionsberättigade

vida längre än sökande inom anstaltens första och andra

klasser måste vänta på pensionens åtnjutande.

Statskontoret har för sin del uttalat, att kommerskollegii berörda

förslag syntes förtjänt af synnerligt beaktande. Orsaken hvarför ifrågavarande

medel dittills inlevererats till statskontoret, där desamma enligt

gällande föreskrift tillförts statsmedlen under titel »extra uppbörd»,

torde vara att finna i den omständighet att, sedan dessa medel omhändertagits

af statsmyndighet för att till vederbörande rättsägare

utbetalas, någon rättsägare icke kunnat anträffas eller latit sig afhöra,

hvarför medlen synts hafva en viss likhet med danaarfsmedel. EmellerBih.

till Biksd. Prof. 1500. 1 Sand. 1 Afd. 57 Höft. C

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj As Nåd. Proposition N:o 85.

tid måste det erkännas, att en väsentlig skillnad mellan danaarfsmedel

och nu ifrågavarande medel förefunnes. Beträffande de förra måste

det vara styrkt, att arfsberättigade saknades, och hemföl le kvarlåtenskapen

i sådant fall enligt allmänna lagens bestämmelse till statsverket,

där ej annorlunda förordnats. Hvad däremot de senare anginge, vore

dylikt förhållande icke ådagalagdt; man visste endast, att behöriga

rättsägare hittills icke anmält sig.

Statskontoret har emellertid icke blott i princip uttalat sin

anslutning till kollegii hemställan utan äfven framställt mera vidtgående

förslag. Under uttalande att det icke kunde anses vara fullt i sin

ordning, att statsverket för sina behof toge ifrågavarande kvarlåtenskapsmedel

i anspråk, har statskontoret anfört, att, när nu fråga

väckts om de hos kollegium ännu kvarstående sådana medels successiva

användning för ett ändamål, som, på samma gång det med hänsyn till

inedlens ursprung måste anses synnerligen lämpligt, äfven vore i liöggrad

behjärtansvärdt, det ville synas statskontoret, som om vid pröfning

af det sålunda väckta förslaget jämväl borde tagas i öfvervägande,

huruvida icke de medel af samma slag, hvilka redan till statskontoret

aflämnats, lämpligen borde för pensioneringen disponeras. Dessa medel

hade visserligen, allt efter som de till statskontoret inlevererats, ingått

bland statsmedlen och tagits i anspråk för statsregleringarne. Därest

emellertid behöriga rättsägare anmälde sig, skulle godtgörelse för dem

tillkommande kvarlåtenskapsmedel utbetalas från sjunde hufvudtitelns

anslag till restitutioner. Enligt statskontorets mening borde ett belopp,

motsvarande summan af de medel af ifrågavarande slag, som kollegium

till statskontoret aflämnat, öfverföras från nämnda anslag till en fond.

som tillsvidare och intill dess ombildning af handelsflottans pensionsanstalt

genomförts borde ställas under statskontorets förvaltning med

skyldighet för statskontoret att öfverlämna fondens afkastning till

handelsflottans pensionsanstalt att användas för sjöfolks pensionering.

För vidtagande af en sådan anordning ansåge dock statskontoret, att

Riksdagens medgifvande erfordrades.

Justitiekanslersämbetet har icke haft några principiella erinringar

mot statskontorets hemställan i ärendet.

I sitt utlåtande öfver kommittéförslaget har kommerskollegium

på det lifligaste tillstyrkt statskontorets sålunda framställda förslag om

användningen för pensioneringen af jämväl de af kollegium till statskontoret

redan öfverlämnade medel af här ifrågavarande beskaffenhet.

Lika med statskontoret ansåge kollegium dessa medel böra, särskild!

med hänsyn till angelägenheten af att eventuella rättsägares anspråk

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 48>

städse skulle blifva behörigen tillgodosedda, afskild as till en särskild

fond, hvilken lämpligen torde kunna benämnas »svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond».

Kollegium ansåge betänklighet ej böra möta

mot att öfverlämna förvaltningen af denna fond till handelsflottans

pensionsanstalt äfven med dess nuvarande organisation. Därest sä

skedde, borde anstalten tillförbindas att på rekvisition af vederbörlig

myndighet — utrikesdepartementet eller kommerskollegium — tillhandahålla

det belopp, som myndigheten pröfvade böra till sig anmälande

rättsägare utbetalas.

Vid afgifvande af statskontorets utlåtande hade förutsatts, att

fonden skulle börja med ett kapital af 115,055 kronor 33 öre. Statskontoret

hade ansett, att, innan utbetalning af ränteaf kastningen begynte,

fonden borde lämpligen uppbringas till ett jämnare belopp, exempelvis

120,000 kronor, och sedermera därvid bibehållas, så att, om något

belopp däraf blefve till rättsägare restitueradt, densamma medelst tillskott

från dess ränteaf kastning åter höjdes till det bestämda beloppet.

Kollegium biträdde i hufvudsak hvad statskontoret härutinnan föreslagit.

För sammanhangets skull och enär de medel, som afsetts skola

ingå i den föreslagna fonden, något ökats efter afgifvandet af kollegii

och statskontorets nyss omförmälda utlåtanden, har kollegium därefter

lämnat en sammanträngd redogörelse för de åsyftade medlen.

Af hos kollegium innestående kvarlåtenskapsmedel hade enligt

denna redogörelse kollegium jämlikt föreskrift i nådiga brefvet af den 5

mars 1897 inlevererat till statskontoret:

år 1898 ........................................ kronor 57,229: 55

., 1899 .......................................

„ 1900 .......................................

„ 1901 ..........................................

.. 1902 ..........................................

.. 1903 .............................................

''., 1904 .....................................

„ 1905 ....................................

„ 1906 .............................................

Härtill skulle komma:

dels ett belopp, som af kollegium

under år 1903, jämlikt nådiga

brefvet af den 20 mars 1903, inlevererats

till statskontoret och

utgjorde behållningen vid förtransport

kronor 88,365: S2

5,578: 28

3,029: 28

3,657: 90

3,882: 09

3.899: 09

4,634: 2 2

3,329: 7 4

3.125: c 7

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

transport kronor 88.365: 82

säljning af till kvarlåtenskapen

efter aflidne sjömän hörande

effekter ................................... ,, 8: 57

dels ytterligare ett belopp, som af

kollegium under år 1899 till

statskontoret öfverlämnats, utgörande

till kapital och ränta

sjömannen Frans Oscar Karlströms

tillgodohafvande, som

alltsedan år 1873 varit under

kollegii vård, utan att Karlström

eller hans rättsinnehafvare

låtit sig afhöra, hvilket

belopp kollegium lika med statskontoret

ansåge lämpligen böra,

ehuru det icke egentligen vore

att anse som kvarlåtenskaps
medel,

tilläggas fonden............ „ 359: 3 2 kronor 88,733:7 1.

Restitution af någon del af dessa inlevererade

belopp hade sedermera ej förekommit, hvadan de

bland statsverkets tillgångar ingångna medlen, som

föresloges skola öfverföras till fonden, utgjorde tillhopa

sistberörda belopp kronor 88,733: 7 1.

Vidare borde tilläggas fonden de kvarlåtenskapsmedel,

som kollegium haft eller hade att för

åren 1906—1908 leverera till statskontoret under

åren 1907—1909. I afvaktan på afgörandet af

frågan om medlens disponering hade kollegium

nämligen ansett böra med inlevererandet af dessa

medel tillsvidare bero, och innestode desamma fortfarande

hos kollegium. Beloppen jämte upplupna

räntor utgjorde den 31 december 1908: för år 1906

kronor 4,823:7 8, för år 1907 kronor 2,366:55 och

för år 1908 kronor 2,294:20 eller tillhopa ............ ,, 9,484: 62

Ytterligare tillkomme den hos kollegium innestående

behållningen af ränteafkastningen af inkomna

kvarlåtenskapsmedel, hvilken behållning utgjorde

den 31 december 1908 ....................................... ,, 7,388: 7 5

transport kronor 105,607: 0 8

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85-

transport kronor 105.(507: OS

Slutligen borde till fonden öfverföras den jämväl

bos kollegium innestående behållning, som uppkommit

genom kursvinst å sjömansinvisningsmedel.

Denna behållning utgjorde den 31 december 1908 ,, 20.275: 24

Summa kronor 125,882: 32.

Kollegium ansåge, att fondens storlek borde bestämmas till 125,000

kronor och att densamma allt framgent borde bibehållas vid detta

belopp.

Kollegium hemställde, att Eders Kungl. Maj:t måtte

dels föreslå Riksdagen medgifva, att från det å sjunde hufvudtiteln

uppförda förslagsanslag till restitutioner finge afföras ett belopp

af 88,733 kronor 71 öre för att ingå i en under förvaltning af direktionen

öfver handelsflottans pensionsanstalt stående fond med benämning

»svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond», hvars ränteafkastning

skulle af pensionsanstalten användas för pensionering af sjöfolk i

enlighet med de grunder, som nu gällde eller framdeles kunde varda

bestämda;

dels, i händelse af bifall härtill, anbefalla kollegium att till

handelsflottans pensionsanstalt inleverera ofvan omförmälda belopp 9,484

kronor 02 öre, 7,388 kronor 75 öre samt 20,275 kronor 24 öre jämte

räntor för att dels till så stor del ingå i nämnda fond, att densamma

uppginge till 125,000 kronor, dels i öfrigt tilläggas anstaltens

pensionsfond;

dels, med upphäfvande af de i nådiga brefven af den 5 mars

1897 och den 20 mars 1903 gifna föreskrifter, förordna

att sådana till kommerskollegium eller utrikesdepartementet insända

kvarlåtenskapsmedel efter i utlandet aflidna svenska sjömän, som varit

under kollegii eller utrikesdepartementets vård i fulla tio år och hvilkas

tillvaro blifvit kungjord genom tillkännagifvande i Post- och Inrikestidningar,

skulle, jämte därå möjligen upplupna räntor, från och med

år 1910 öfverlämnas till handelsflottans pensionsanstalt för att årligen

användas för pensionering af sjöfolk i enlighet med de grunder, som

i sådant afseende nu gällde eller framdeles kunde varda bestämda;

att till kvarlåtenskapen efter aflidna svenska sjömän hörande

effekter, som hos kollegium eller utrikesdepartementet förvarats i fem

år och hvilkas tillvaro blifvit kungjord på sätt nyss angifvits, skulle

genom kollegii eller utrikesdepartementets försorg å stadsauktion till

den högstbjudande försäljas och de vid sådan försäljning influtna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Riingl. Maj,is Nåd. Proposition N:o 85.

behållna medel från och med år 1910 för enahanda ändamål som nyss

nämnts, öfverlämnas till samma pensionsanstalt;

att, därest någon framdeles skulle göra anspråk gällande å sålunda

af kollegium eller utrikesdepartementet inlevererade medel, fråga därom

skulle behandlas af den af nämnda myndigheter, som medlen inlevererat;

och skulle kollegium eller utrikesdepartementet, i händelse anspråket

funnes befogadt, äga hos handelsflottans pensionsanstalt rekvirera

beloppet;

samt att sålunda återgående medel skulle utbetalas från nämnda

»svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond».

Under förutsättning att hvad sålunda föreslagits godkändes,

skulle alltså pensionsanstalten årligen förfoga öfver dels afkastningen

af nämnda fond, hvilken afkastning efter en räntefot af 4 procent skulle

uppgå till 5,000 kronor, dels de kvarlåtenskapsmedel, som framgent

skulle årligen successivt öfverlämnas till pensionsanstalten från kollegium

eller utrikesdepartementet. Beräknades sistnämnda årliga tillskott till

2,000 kronor, skulle på denna väg omkring 7,000 kronor komma

pensionsanstalten till godo för bekostande af pensioneringen.

Det direkta ökade statsanslag, som under nämnda förutsättning''

vore beköfligt för genomförande af sådana ofvan angifna förbättringar

af pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt, hvilka kollegium

ansett mest trängande och i främsta rummet påkallade af rättvisans

och billighetens kraf, uppginge alltså till 87,000 kronor och hemställde

kollegium, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå

Riksdagen att för vidtagande af förbättringar i pensioneringen från

handelsflottans pensionsanstalt anvisa ytterligare årligen från och med

år 1910 87,000 kronor.

I detta sammanhang har kollegium berört frågan i hvad mån

ändringar af det för anstalten gällande reglemente kunde vara erforderliga,

för den händelse kollegii förslag om anvisande af ökade

medel för pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt blefve

helt eller delvis bifallet. Reglementet hade, anför kollegium, sedan

dess tillkomst undergått helt få förändringar. Arbetareförsäkringskommittén

hade i sitt ofvan åberopade betänkande af den 5 december

1888 föreslagit vissa i allmänhet mindre betydande jämkningar af

reglementet. De viktigare af dessa ändringsförslag hade afsett dels

höjning af åldersminimum för rättighet till pension i de 3 första

klasserna från 55 till 58 år dels ock att den tid, hvarunder sjöman

skall hafva varit inskrifven vid sjömanshus för att erhålla rätt till

pension, skulle nedsättas från 25 till 20 år, äfvensom att i sammanhang

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

därmed bestämmelse skulle meddelas om att för erhållande af sådan

rätt kvalificerad tjänstgöring under 120 månader kräfdes, Dessa och

öfriga ändringsförslag hade icke föranledt till någon åtgärd. Någon

höjning af åldersminimum inom nämnda tre klasser ansåge kollegium

än mindre under nuvarande förhållanden böra ifrågakomma. En sådan

skärpning af villkoren för erhållande af rätt till pension syntes nämligen

kollegium obillig i betraktande af de särskilt i jämförelse med

nu rådande höga lefnadsomkostnader låga pensionsbeloppen. Ej heller

de öfriga ändringsförslagen i afseende å villkoren för rätt till pension

ansåge kollegium nu böra föranleda till någon åtgärd.

Särskildt bestämmelsen i reglementets § 5 b) angående den

»tjänstgöring under utrikes sjöfart med svenskt handelsfartyg eller

såsom förhyrd å svenskt örlogsfartyg», som erfordrades för att erhålla

rätt till pension, hade varit föremål för mycket skilda tolkningar. En

fixering af denna tid skulle därför kunna synas behöflig. På senare

tid hade emellertid Kungl. Maj:t i åtskilliga Kungl. Maj:ts pröfning

underställda besvärsmål i fråga om vägrad rätt till pension träffat

afgörande i den riktning, att dylik tjänstgöring under 150 månader

vore till fyllest för erhållande af rätt till pension. Detta Kungl. Maj:ts

beslut syntes kollegium innebära ett på billighet grundadt och för sjöfolket

förmånligt afgörande af denna fråga, och då numera pensionsanstalten

tillämpade ifrågavarande bestämmelse på detta sätt, torde

någon vidare förklaring om rätta tolkningen af densamma ej erfordras.

Under förutsättning att på sätt kollegium föreslagit medel anvisades

för att bringa pensioneringen till effektivitet, blefve bestämmelserna i

reglementet om antalet pensioner i de särskilda klasserna onödiga och

kunde bortfalla. Kollegium hade i öfrigt utgått från att det nu gällande

reglementet måtte kunna till sina hufvudsakliga delar fortfarande tjäna

till efterrättelse, till dess frågan om ett mera definitivt ordnande af

sjöfolkets ålderdomsförsäkring i förening med invaliditetsförsäkring kunde

vinna sin lösning.

T samband härmed har kollegium framhållit att, därest ett på

pröfning beroende förslag till nådig förordning angående befäl å svenska

fartyg föranledde till väsentligare rubbning af den nuvarande indelningen

af befälsgraderna inom handelsflottan, särskilda bestämmelser om tillämpningen

af den nuvarande klassindelningen enligt pensionsreglementet

eller möjligen vissa jämkningar i densamma blefve erforderliga.

Vidkommande därefter frågan om olycksfallsförsäkring af sjöfolk

har kommerskollegium erinrat om att kollegium genom nådig remiss

Olycksfallsförsäkring

af

sjöfolk.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

48 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 85.

fått sig anbefalldt att afgifva underdånigt utlåtande öfver ett af riksförsäkrmgsanstalten

den 10 januari 1908 afgifvet utlåtande med förslag

rörande ändring i vissa delar af lagen angående ersättning till följd

af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 in. in. I anslutning till den

uppfattning kollegium uttalat därom att frågorna om ålderdomsförsäkring

och olycksfallsförsäkring borde hvar för sig lösas hade kollegium ansett

mest följdriktigt, att frågan om skyddande af sjöfolk mot följderna af

olycksfall i arbete af kollegium behandlades i sammanhang med afgifvande

af utlåtande om riksförsäkringsanstaltens berörda förslag. Kollegium

korume sålunda att yttra sig om förevarande kommittéförslag, såvidt det

anginge olycksfallsförsäkring, vid afgifvande af nyss åsyftade utlåtande.

I mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1909

rörande höjning af bidraget till handelsflottans pensionsanstalt uttalade

jag, att jag vid det förberedande studium, jag haft tillfälle ägna de i

förevarande kommittéförslag afhandlade frågor, kommit till den uppfattning,

att en lösning af desamma på det sätt och i den omfattning,

kommittéförslaget innebure, redan af principiella skäl icke vore att

anbefalla, samt att säkerligen mot lösningen på en gång af hithörande

spörsmål i den omfattning, kommittén tänkt sig, skulle resa sig andra

hinder, speciellt af ekonomisk art. Härmed hade jag emellertid ingalunda

velat förneka, att särskilda delar af kommitténs förslag kunde

innefatta uppslag till önskvärda reformer å förevarande område och

möjligen framdeles, efter nödig bearbetning, läggas till grund för åtgärder

i sådant syfte.

Sedan jag nu, efter mottagande af kommerskollegii utlåtande och

detsamma åtföljande handlingar, ägnat de olika frågorna en närmare

uppmärksamhet, har jag erhållit ytterligare stöd för den uppfattning,

till hvilken jag kommit redan vid det förberedande studiet af ämnet.

På samma gång jag gifver mitt fulla erkännande åt kommitténs sträfvan

att söka i ett slag till sjöfolkets båtnad lösa de bägge stora uppgiftei’na

— olycksfallsförsäkring och ålderdomsförsäkring — finner jag

emellertid de af kollegium framhållna olägenheter och konsekvenser,

som skulle blifva förbundna med ett genomförande af kommitténs plan,

utgöra afgörande hinder däremot, och torde alltså någon närmare utläggning

af min ståndpunkt härvidlag ej vara erforderlig. I det väsentliga

kan jag biträda hvad kommerskollegium uttalat härutinnan.

För min del hyser jag den åsikt, att redarne, i likhet med hvad

redan gäller för arbetsgifvare i åtskilliga andra yrken, väl böra vidkännas

de väsentligaste kostnaderna för en eventuell olycksfallsför
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

säkring. Men så länge i vårt land den grundsats ej blifvit genom

lagstiftning fastslagen, att arbetsgivare i allmänhet skola bära utgifter

för ålderdoms- och invaliditetsförsäkring af sina arbetare, finner

jag det icke förenligt med rättvisa och billighet, att rederinäringens

utöfvare skola i motsats till andra yrkesidkare drabbas af någon förpliktelse

i dylik riktning. Med en sådan uppfattning låter kommitténs

förslag om fördelningen af kostnaderna för den ifrågasatta försäkringen

icke förena sig, något som belyses af kommitténs beräkningar

å sid. 240 i betänkandet. Summan af där angifna poster, som afse

ålderaomsförsäkring, uppgår efter 8V2 % till 31,264,000 kronor i kapitalvärde,

medan summan af de poster, som motsvara den nu lagstadgade

ersättningsskyldigheten för olycksfall i arbete, utgör efter samma räntefot

allenast 11,979,000 kronor i kapitalvärde.

Då sålunda i frågans nuvarande skick kommitténs angifna hufvudgrund

ej lärer kunna komma i betraktande, har för mig det spörsmål

uppställt sig, om ej någon annan rättvisare princip kan härvid komma

till tillämpning. Men häremot reser sig för närvarande redan det

hindret, att hvarken på grund af kommitténs utredning eller eljest nu

finnes att tillgå fullständigt och tillförlitligt material för frågans allsidiga

bedömande.

Bristen i sist antydda hänseende förklaras af omständigheter,

hvarom kommerskollegium upplyst i slutet af sitt utlåtande öfver

kommittébetänkandet. Kollegium har där i likhet med kommittén

framhållit, att den officiella statistiken lämnade mycket knapphändiga

upplysningar angående dem, som utöfva sjömansyrket, samt att till

följd häraf ock det statistiska material, hvarpå kommittén haft att

bygga sina beräkningar, blifvit och måst blifva ganska ofullständigt

och beräkningarne alltså säkerligen i flera, delar missvisande. En fullt

säker grundval för bedömande af de sociala och andra spörsmål, hvilkas

lösning för sjöfolket vore af stöld intresse, torde kunna vinnas allenast

genom anställande af en specialundersökning angående denna yrkesklass.

Fråga om anställande af en dylik arbetsstatistisk undersökning

hade redan förut varit å bane, men måst af åtskilliga orsaker undanskjutas.

Kollegium ville emellertid nu taga denna sak under förnyadt

öfvervägande.

Min uppfattning därom, att kommittéförslaget icke innefattar en

tillfredsställande lösning af förevarande frågor, vinner ock stöd däraf, att

de kraftiga yrkanden å ett förbättradt pensioneringssätt, som på senare

tider framställts från såväl redarnes som sjöfolkets håll, icke i samma

grad motsvarats af beredvillighet att bära därmed förbundna kostnader.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. I Sami. 1 Afd. 57 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kun c/l. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 85.

Under nu angifva förhållanden böra därför enligt min mening

frågan om olycksfallsförsäkring och frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring

lösas hvar för sig.

Hvad spörsmålet om olycksfallsförsäkringen angår, har kollegium

ännu ej afgifvit slutligt yttrande om denna del af kommitténs

förslag. Då, under förutsättning att de angifna två olika slagen af

försäkring skola särskiljas från hvarandra, nyssnämnda spörsmål torde

komma att föreläggas Eders Kungl. Ma:jt i sammanhang med den på

civildepartementets föredragning beroende frågan om vissa ändringar i

lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, har jag

för min del så mycket mindre anledning att nu göra annat uttalande

i denna del, än att jag lika med kollegium anser angeläget, att sjöfolket

snarast möjligt erhåller samma skydd mot följderna af olycksfall

under arbete, som tillkommer arbetare i åtskilliga andra yrken.

Kommittéförslaget torde kunna tjäna till utgångspunkt för lagstiftningsåtgärder

i sådant syfte.

Frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring har efter kommittéförslagets

framläggande kommit i ett väsentligen förändradt läge.

Eders Kungl. Maj:t har nämligen, såsom kollegium erinrat, den 13

december 1907 uppdragit åt eu kommitté att, efter allsidig utredning

af frågan om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, inkomma

med yttrande i ämnet samt de lagförslag, hvartill utredningen kunde

föranleda. Då alltså denna viktiga samhällsangelägenhet i hela dess

omfattning är föremål för utredning och ompröfning, synes mig föga

välbetänkt att vid nuvarande tidpunkt beträffande en enstaka yrkesklass

söka genomföra en partiell lösning af frågan. Äfven om de säregna

förhållanden, hvarunder sjöfolket utöfvar sitt yrke, göra det af

praktiska hänsyn nödvändigt att för genomförande af sjöfolkets ålderdomsförsäkring

— liksom väl ock i fråga om dess olycksfallsförsäkring

— vidtaga speciella anordningar, i någon män afvikande från

dem, som kunna varda träffade för andra yrkesklasser, så synes det

mig dock uppenbart, att frågan om sjöfolkets ålderdoms- och invaliditetsförsäkring

bör lösas efter i det väsentliga samma hufvudgrunder

som för med dem likställda arbetare i andra yrken. Att trots detta

redan nu söka genomföra ett nytt system för ålderdomsförsäkring af

sjöfolket — vare sig i den riktning kommittén föreslagit eller på annat

sätt — synes mig desto mindre påkalladt, som redan för närvarande

finnes anordnad eu särskild ålderdomspensionering till förmån för sjöfolket

— ehuru visserligen knapphändig och behäftad med brister.

Under dessa omständigheter framställer sig för mig som en vida mera

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

naturlig och lämplig utväg att, i afbidan på resultatet af den pågående

utredningen af frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring i allmänhet,

söka afhjälpa de mest framträdande bristfälligheterna i den

nu bestående pensioneringen.

På förut angifna skäl finner jag mig icke kunna för närvarande

på grundvalen af kommittébetänkandet framlägga något positivt förslag

i den af kommittén angifna riktning. Förenämnda af Eders Kungl. Maj:t

den 13 december 1907 tillsatta kommitté torde emellertid eventuellt

böra erhålla i uppdrag att taga under öfvervägande det föreliggande

kommittéförslaget, såvidt det afser ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

Vidkommande de åtgärder och anordningar för förbättring af sjöfolkets

ställning, som kommerskollegium i sitt utlåtande ansett möjliga

och lämpliga att vidtaga, nämligen med afseende å olycksfallsförsäkring,

sjömanshusens understödsverksamhet samt den af handelsflottans

pensionsanstalt handhafda pensioneringen, lämnar jag af skäl,

som jag redan anfört, här åsido den förstnämnda frågan.

Pen af kollegium i utsikt ställda planen för åstadkommande af

förbättringar i afseende å sjömanshusens understödsverksamhet synes

mig innefatta beaktansvärda uppslag till önskvärda reformer å förevarande

område, men är icke af beskaffenhet att i ärendets närvarande

skick påkalla någon medverkan från vare sig Eders Kungl. Maj:ts eller

Riksdagens sida. Jag saknar alltså nu anledning att till närmare skärskådande

upptaga de af kollegium för ernående af bättre förhållanden

å detta område antydda utvägarna.

Beträffande härefter kommerskollegii förslag till förbättringar

med afseende å den af handelsflottans pensionsanstalt handhafda pensioneringen

i afvaktan å en mera definitiv lösning af de föreliggande

frågorna, så innefattar detsamma ett ämne, som kräfver Riksdagens

medverkan.

I donna angelägenhet har jag till statsrådsprotokollet den 12

januari 1909 betonat, att pensioneringen från anstalten nu är långt

ifrån tillfredsställande och att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas

för afhjälpande af de svåraste missförhållandena härutinnan samt att

detta syntes mig ock kunna, utan rubbning af de för pensioneringen

från anstalten gällande grunder i öfrigt, ske genom de åtgärder, kommerskollegium

föreslagit i den före afgifvande af dess utlåtande mig

tillställda promemoria, hvilken utmynnade i samma hemställan, som

kollegii utlåtande innehåller i denna de!.

Såsom redan nämnts, går kollegii förslag härutinnan ut på, dels

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

att pensioneringen af de tre första klasserna göres effektiv i så måtto,

att de, som enligt reglementets anda och mening äro berättigade till

pension, också komma i åtnjutande däraf vid den afsedda tiden, dels

ock att fjärde klassens nu med allenast 60 kronor årligen utgående

pensionsbelopp måtte höjas till 90 kronor. Huru önskvärd! det än

skulle vara, att mera omfattande förbättringar än de sålunda föreslagna

kunde bringas till stånd, finner jag mig emellertid, af hänsyn till de

än större kraf å statskassan, som däraf skulle betingas, för närvarande

icke kunna i hufvudsak gå längre, än hvad kollegii förslag innefattar.

Angående de kostnader, som förslagets genomförande i nu angifna omfattning

skulle årligen medföra, hänvisar jag först till den utredning, som

förekommer i kollegii utlåtande. Då emellertid densamma grundar sig

på förhållandena vid utgången af september 1908, har jag funnit anledning

från pensionsanstalten införskaffa upplysningar om förhållandena

vid 1908 års slut och därvid inhämtat, att vid den tiden antalet ä

pension väntande ökats i första klassen till 213, i andra klassen till

127 och i tredje klassen till 161. Medan, såsom ock kollegium framhållit

i sitt utlåtande, antalet på pension väntande i de tre första klasserna

under de senaste åren varit någorlunda konstant och endast företett

jämförelsevis mindre betydande stegringar, har följaktligen numera

en så pass betydande ökning af antalet inträdt, att clen skulle kunna

motivera någon höjning i den af kollegium beräknade totalsumman.

Häremot kan dock ställas eu omständighet, hvilken enligt min uppfattning

bör vid beräkningarna tillmätas större betydelse, än hvad kollegium

synes hafva gjort, nämligen den att med all sannolikhet ett afsevärdt

antal af de på pension väntande under årens lopp aflidit.

Då jag lika med kollegium utgår från den förutsättning, att pensioneringen

bör bringas till effektivitet, eller med andra ord att enhvar

enligt reglementet till pension berättigad också verkligen kommer i

åtnjutande däraf utan föregående väntetid, anser jag följdriktigt, att

reglementet i vissa delar undergår ändring, nämligen särskild! beträffande

§§ 4 och 7, hvarjämte § 1, som innefattar allenast redogörelse

för pensionsanstaltens tillgångar, bör, då denna redogörelse nu ej är

med verkliga förhållandet öfverensstämmande och än mindre så blifver,

därest nya medel beviljas anstalten, anpassas efter de ändrade förhållandena

eller kanske lämpligare helt och hållet utgå.

§§ 4 och 7 lyda i sin helhet sålunda:

»§ 4. Antalet af pensioner inom de olika klasserna är för närvarande

bestämdt sålunda:

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

i första klassen: 100 pensioner, hvardera å etthundrasextio riksdaler

riksmynt;

“ i andra klassen: 100 pensioner, hvardera å etthundratjugu riksdaler

riksmynt;

i tredje klassen: 100 pensioner, hvardera å etthundra riksdaler

riksmynt;

_ i fjärde klassen: 600 pensioner, hvardera å sextio riksdaler riksmynt;
skolande

dock pensionsrummens antal inom de fyra klasserna

framdeles i samma förhållande ökas, i den mån fondens tillgångar sådant

medgifva». [Såsom redan nämndt utgjorde vid 1908 års slut pensionsrummens

antal inom en hvar af de tre första klasserna 172 samt i

fjärde klassen 1,032].

»§ 7. Äro de pensionssökande flera, än som med inrättningens

tillgångar kunna pensioneras, äge den till pension företräde, hvilken

först blifvit därtill berättigad. Hafva två eller flera samtidigt blifvit

pensionsberättigade, och finnas ej pensionsrum för alla, afgöres genom

lottning, hvem eller hvilka skola pension undfå.»

Under nyss angifna förutsättning bör den i § 4 stadgade begränsning

i antalet pensionsrum, som betingats af hänsynen till hittillsvarande

medelstillgång, likasom ock föreskriften om viss proportion

mellan pensionsrummens antal i de olika klasserna bortfalla, hvarjämte

själffallet bestämmelsen i samma paragraf om beloppet af pensionen för

tjärde klassen bör undergå ändring. Därjämte varda, alltjämt under

angifna förutsättning, bestämmelserna i § 7 ändamålslösa, och bör följaktligen

paragrafen i sin helhet utgå. De sålunda ifrågasatta ändringarna

i reglementet torde böra af Eders Kungl. Maj:t bringas till

stånd, sedan det visat sig, att mitt förslag om beredande af erforderliga

medel åt anstalten vinner Riksdagens godkännande.

Den förutsättning, från hvilken jag sålunda utgår, nämligen att

pensioneringen bör bringas till effektivitet, i förening med den omständighet

att behofvet af medel för ernående af detta syfte icke

låter sig med full visshet på förhand beräknas, utan kommer att i

någon om än mindre mån växla, betingar enligt min åsikt, att det

statsbidrag, som erfordras utöfver det redan till anstalten af tullmedlen

utgående anslaget, erhåller karaktär af förslagsanslag i den mening,

att detsamma må kunna tagas i anspråk så långt som erfordras för

att de ofvan angifna förbättringarna skola kunna bringas till fullföljd.

Det nuvarande direkt af tullmedlen utgående anslaget är nämligen,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 85.

såsom redan är omförmäldt, icke något förslagsanslag i nyss angifna

mening. Detsamma är nämligen begränsad^ dock icke med hänsyn

till behofvet, utan till storleken af vårt i utrikes sjöfart använda fartygstonnage.

Då härtill kommer, att den ökning af statsbidraget, som

betingas af de af mig nu förordade förbättringarna i pensioneringen,

icke liksom det hittills utgående anslaget skulle komma att till sitt

ursprung och syfte stå i något som helst samband med vårt tullväsende,

har jag funnit mest principenligt, att det nya anslaget icke

belastar tullmedlen. Vid sådant förhållande och då å andra sidan de

skäl, som betingat det nuvarande anslagets utgående direkt af tullmedlen,

icke förlorat sin giltighet, anser jag följdriktigt och äfven i

öfrigt mest ändamålsenligt, att det nya anslaget blifver ett själfständigt

sådant vid sidan af det hittillsvarande.

Det nya anslaget torde uppföras å extra stat under tionde

hufvudtiteln och lämpligen benämnas »anslaget till förbättring af

pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt».

"Vid beräknandet af det nya anslagets storlek utgår jag i likhet

med kollegium från att sammanlagdt skulle erfordras ett årligt tillskott

af ungefär 94,000 kronor för att i angifna två hänseenden förbättra

pensioneringen från anstalten. Däremot kan jag icke obetingadt

förorda de utvägar, kollegium anvisat för beredande af tillgång härtill.

I kollega kalkyl öfver de tillgångar, som skulle bilda den ifrågasatta

»svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond» å 125,000 kronor,

ingår såsom den största posten en summa å kronor 88,733:7 1, utgörande,

såsom förut omnämnts, från kollegium till statskontoret redan

inlevererade och under titeln »extra uppbörd» statsmedlen tillförda

penningebelopp, hufvudsakligen kvarlåtenskapsmedel efter i utlandet

aflidne svenske sjömän. Då nyssnämnda belopp redan tagits i anspråk

för statsbehof, synes det mig icke lämpligt, att motsvarande belopp i

form af direkt anslag frånhändes statsverket, helst som beloppets öfverlämnande

till pensionsanstalten skulle åsamka denna ökade förvaltningsbestyr

samt i allt fall, under den uppställda förutsättningen, att det

nya anslaget får karaktären af verkligt förslagsanslag, åtgärden skulle

varda ändamålslös.

I fråga om de öfriga posterna, nämligen å kronor 9,484: c. 2,

kronor 7,388:7 5 och kronor 20,275:2 4, Indika enligt kollegii kalkyl

äfven skulle ingå i nämnda »svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond»,

anser jag, att dessa belopp, tillhopa kronor 37,148: G i, böra

jämte räntor därå öfverlämnas från kommerskollegium till pensionsanstalten.

Sistnämnda belopp, med tillägg af därå vid öfverlämnandet

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

ytterligare upplupna räntor, bör bilda en anstaltens kapitaltillgång,

som för framtiden ej må minskas. För vinnande af detta syfte synes

mig det ej behöflig^ eller ens lämpligt att af denna jämförelsevis

obetydliga återstod bilda en sådan fristående fond, som kollegium

ifrågasatt, utan synes för målets vinnande mera ändamålsenligt att

låta beloppet ingå i anstaltens redan befintliga »pensionsfond». Denna

fonds behållning uppgick vid 1908 års slut, enligt uppgift från pensionsanstalten,

till kronor 711,960: so.

Afkastningen å nämnda tillskott, kronor 37,148: G i, hvilken afkastning

utgör efter 4 procent i rundt tal kronor 1,500 om året,

bör årligen i sin helhet användas för pensioneringen. Därjämte bör

i sin helhet tagas i anspråk för den årliga pensioneringen de i

kollega utlåtande åsyftade, till 2,000 kronor för år beräknade kvarlåtenskapsmedel,

som dels kollegium från och med år 1910 dels i sinom

tid utrikesdepartementet hafva enligt nu gällande bestämmelser att

leverera till statskontoret; och böra dessa medel till pensionsanstalten

årligen successivt afiämnas jämte möjligen upplupna räntor.

Jag utgår härvid från den förutsättning, att, därest behöriga

rättsägare till medel, som sålunda tillställts pensionsanstalten, anmäla

sig, godtgörelse för samma medel skall utbetalas från sjunde hufvudtitelns

anslag till restitutioner. Det skulle visserligen kunna synas

principiellt riktigare att, då fråga uppstår om restitution af sådana

medel, som öfverlämnats till pensionsanstalten, denna skulle hafva att

utbetala de eventuelle rättsägare tillkommande belopp, men då en

dylik utbetalning skulle återverka med motsvarande belopp å det

ifrågasatta nya förslagsanslaget och således statsverket ändock i sista

hand drabbas af utlägget, synes det vara mest praktiskt, att utbetalningar

på grund af ifrågakommande arfsanspråk utan undantag utgå

från omförmälda anslag till restitutioner. Saken lärer för öfrigt icke

få någon afsevård ekonomisk betydelse, då, enligt hvad jag erfarit,

sedan åtskilliga år icke i något fall kvarlåtenskap, som hos kollegium

innestått 10 år, utbetalts.

Efter afdrag för nyssnämnda årliga intäkter å 1,500 kronor och

2,000 kronor erfordras för den årliga förbättringen i pensioneringen

90,500 kronor, till hvilket belopp, lämpligen afrundadt till 90,000

kronor, alltså det af mig ifrågasatta nya förslags.anslaget torde böra

bestämmas.

I mitt anförande i ämnet till statsrådsprotokollet den 12 januari

1909 erinrade jag därom, att det nuvarande statsbidraget till pensionsanstalten

under senare åren betydligt öfverskridits. Utbetalningarne

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

från anslaget både sålunda under perioden 1903—1907 uppgått år

1903 till 100,000 kronor, år 1904 till 99,000 kronor, år 1905 till

98,000 kronor, år 1906 till 101,000 kronor och år 1907 till 105,000

kronor eller i medeltal 100,600 kronor om året. Då detta förhållande

gifvetvis beror af en under årens lopp skedd tillväxt i de svenska,

till utrikes sjöfart använda fartygens lästetal, och någon nedgång i

utbetalningarne från anslaget tydligen icke är att emotse, synes mig

önskvärdt att i detta sammanhang vidtaga den höjning af detta anslag,

som betingas af nyssberörda omständighet, och torde i sådant afseende

en höjning i anslaget med 23,000 kronor kunna anses lämplig. Alltså

skulle detta till utgående direkt af tullmedlen uppförda ordinarie

förslagsanslaget sluta å tillhopa 101,000 kronor.

Såsom Eders Kungl. Maj:t täcktes finna, innebära de slutsatser,

till hvilka jag kommit efter öfvervägande af de nya omständigheter,

som framlagts i kollegii utlåtande, afvikelser i vissa, i realiteten mindre

väsentliga hänseenden från hvad jag hemställt till statsrådsprotokollet

den 12 januari 1909.

Sedan det visat sig, att Riksdagen beviljat ytterligare anslag till

pensionsanstalten i den omfattning jag angifvit, vill jag underställa

Eders Kungl. Maj:t åtskilliga förut i detta mitt anförande berörda

frågor, hvilkas afgörande icke kräfver Riksdagens medverkan. Sålunda

ämnar jag ifrågasätta, såsom jag redan omförmält, dels att Eders Kungl.

Maj:t täcktes anbefalla den af Eders Kungl. Maj:t den 13 december 1907

tillsatta kommitté för utredning af frågan om allmän ålderdoms- och

invaliditetsförsäkring att vid fullgörandet af sitt uppdrag taga under

öfvervägande det föreliggande kommittéförslaget, såvidt det afser ålderdoms-

och invaliditetsförsäkring, dels ock att Eders Kungl. Maj:t måtte

vidtaga ofvan antydda ändringar i reglementet för pensionsanstalten.

Vidare ämnar jag, under nämnda förutsättning, föreslå, bland

annat, att Eders Kungl. Maj:t måtte

dels anbefalla kommerskollegium att till handelsflottans pensionsanstalt

inleverera förut närmare omförmälda, hos kollegium innestående

medel, tillhopa kronor 37,148: 6 i jämte räntor, för att tilläggas anstaltens

pensionsfond,

dels meddela bestämmelse i syfte att äfven framgent kvarlåtenskapsmedel

af förut angifven art skola af utrikesdepartementet eller kommerskollegium

successivt öfverlämnas till anstalten för att årligen användas

för pensioneringen,

dels ock lämna föreskrifter hur förfaras skall, därest någon skulle

framdeles göra anspråk å dylika kvarlåtenskapsmedel.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kring!. Majits Nåd. Proposition N:o 85.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag nu, att Eders

Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att från och

med år 1910 höja det såsom bidrag till handelsflottans pensionsanstalt

till utgående direkt af tullmedlen å riksstatens tionde hufvudtitel uppförda

ordinarie förslagsanslaget å 78,000 kronor till 101,000 kronor

samt att till förbättring af pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt

å samma hufvudtitel bevilja å extra stat för år 1910 ett förslagsanslag

å 90,000 kronor.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Magt Konungen

lämna bifall och förordnade, att nådig proposition af

den lydelse, bilagan litt. . . . vid detta protokoll utvisar,

skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Axel Alexanderson.

Bill. filI Riksd. Prut. 1809. 1 Sand. 1 Afd. 57 Höft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.