Sök i Ratio Lex

Med förslag till grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall-

1910-04-08 · 92 sidor, varav 89 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 89 av 92 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1910:201, Med förslag till grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall-

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

1

N:q 201.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga

vattenfall-, gifven Stockholms slott den 8 april 1910.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå Riksdagen

antaga härvid fogade förslag till grunder för förvaltningen af vissa

kronan tillhöriga vattenfall.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Hugo Hamilton.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Häft. (No 201.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

Förslag

till

grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall.

1 §•

Nedan angifna vattenfall och för deras tillgodogörande afsedda

fastigheter skola förvaltas af vattenfallsstyrelsen nämligen:

a) kronan tillhöriga vattenfall i Göta älf;

b) Ålfkarleby vattenfall;

c) de vattenfall, som redan inköpts eller framdeles komma att förvärfvas

för elektrisk drift å statsbanorna, där ej Kungl. Maj:t för särskild!.

fall förordnar, att förvaltningen af sådant vattenfall eller för

dess tillgodogörande afsedd fastighet eller del däraf skall tillkomma

annan myndighet;

d) sådana i Norrland belägna vattenfall, som enligt särskilda bestämmelser

i afvittringsförfattningarna%eserverats för kronans räkning;

samt

e) kronan tillhöriga vattenfall, hvilka enligt särskilda beslut, som

af Kungl. Maj:t meddelas, öfverflyttas från annan myndighet till förvaltning

af styrelsen.

2 §.

Där vattenfall, som förvaltas af vattenfallsstyrelsen, icke tagits

i anspråk för kronans räkning, ankomme på Kungl. Maj:t att förordna,

huruvida det må af kronan med eller utan utmål af mark upplåtas

åt annan till nyttjande. Har förordnande meddelats om upplåtelse

till nyttjande af vattenfallslägenhet, som nu sagts, skall lägenheten i

enlighet med här nedan stadgade grunder genom styrelsens försorg

upplåtas på arrende.

3 §•

Skall vattenfallslägenhet utarrenderas, åligger det vattenfallsstyrelsen,

där ej på grund af äganderättsförhållandena i afseende å vatten
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

draget eller de strandområden, som erfordras för tillgodogörande af

vattenkraften, eller till följd af andra särskilda omständigheter ett offentligt

utbjudande af arrendet icke skäligen bör ifrågakomma, att genom

kungörelse, som införes i allmänna tidningarna och i tidningar inom

orten samt i vattenfallsstyrelsens lokal offentligen anslås, infordra skriftliga

anbud å arrendet. I kungörelsen skall lämnas uppgift å vattenfallets

läge och beskaffenhet jämte öfriga nödiga anvisningar.

Anbud skall innehålla uppgift å arten af den anläggning, för hvars

drift anbudsgifvaren vill arrendera lägenheten, samt vara åtföljdt af,

förutom så beskaffad säkerhet, som i 11 § sägs, nödiga uppgifter om

de anordningar, han har för afsikt att vidtaga för tillgodogörande af

vattenkraften.

Vattenfallsstyrelsen äger till arrendator antaga den högstbjudande,

som för sitt anbud ställt godkänd säkerhet, där han icke befinnes olämplig

till arrendator; styrelsen dock obetaget att antaga lägre anbud, där

de anläggningar, som planeras af den, som afgifvit det lägre anbudet,

kunna antagas lända till större fördel för kronan.

År antagligt anbud icke afgifvet, eller har på grund af omständigheter,

som förut nämnts, offentligt utbjudande icke ägt rum, ankommer

det på vattenfallsstyrelsen att, på sätt den finner lämpligast,

vidtaga åtgärder för lägenhetens utarrendering. Finnes utarrendering

på antagliga villkor icke kunna ske, åligger det vattenfallsstyrelsen att

därom göra anmälan till Kungl. Maj:t.

4 §•

l:o. Upplåtelse af vattenfallslägenheten på arrende skall, då vattenfallet

är bebyggdt, ske för en tid af fyrtio år men eljest för en tid af

fyrtiofem år; dock må erforderlig inskränkning göras i arrendetiden,

när särskilda omständigheter därtill föranleda. Visar sig, att vattenfallets

bebyggande till följd af omständigheter, som icke vid aftalets ingående

varit förutsedda, krafvel’ längre tid än fem år, må vattenfallsstyrelsen

medgifva skälig förlängning af arrendetiden.

Då fråga är om utarrendering af bebyggdt vattenfall, må arrendatorn

i arrendeaftalet berättigas att efter arrendetidens utgång för den

tid, som i nämnda aftal bestämmes, samt mot den arrendeafgift och de

villkor i öfrigt, hvilka med hänsyn till de vid arrendetidens utgång rådande

förhållanden kunna anses skäliga, få lägenheten åt sig ånyo upplåten,

såvida icke vattenfallsstyrelsen senast fem år före arrendetidens utgång

underrättar honom, att dylik förlängning icke af kronan medgifves.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

Det åligger dock arrendatorn att senast tre år före arrendetidens utgång

lämna vattenfallsstyrelsen uppgift, huruvida han vill begagna sig

af sin rätt till förnyad upplåtelse, eller vare sin rätt därtill förlustig.

Upplåtes vattenfallet i obebyggdt skick, skall kronan vara berättigad

att vid arrendetidens utgång återtaga det utarrenderade mot

erläggande af lösen för de arrendator!! tillhöriga, å vattenfallslägenheten

befintliga vattenverksbyggnader äfvensom annan i arrende aftalet an gifven,

honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras

för vattenkraftanläggningens drift, såsom byggnader, maskiner, ledningar

och dylikt. Vill kronan begagna sig af rättighet, som nu är sagd,

vare dock skyldig att senast fem år före arrendetidens utgång underrätta

arrendatorn om sin afsikt att återtaga vattenfallslägenheten. Gör

ej kronan det, skall arrendatorn, därest han senast tre år före arrendetidens

slut meddelat vattenfallsstyrelsen sin önskan att erhålla förnyad

upplåtelse af vattenfallslägenheten, vara berättigad att för en tid af

trettio år få lägenheten till sig ånyo upplåten mot den arrendeafgift

och de villkor i öfrigt, hvilka med hänsyn till då rådande förhållanden

kunna anses skäliga.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må Kungl. Maj:t

medgifva utsträckning af arrendetiden utöfver hvad här ofvan sägs,

dock ej längre än att upplåtelsetiden under första och andra arrendeperioden

sammanlagdt uppgår till högst nittio år.

2:o. Vid utgången af den tid, för hvilken arrendatorn kan erhålla

förnyad upplåtelse af vattenfallslägenheten, vare han pliktig att utan

lösen till kronan afstå de honom tillhöriga, å lägenheten befintliga

vattenverksbyggnader äfvensom annan i aftalet angifven, honom tillhörig

och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens

drift.

Vill arrendatorn icke begagna sig af den optionsrätt, som tillkommer

honom enligt hvad här ofvan under l:o sägs, eller skulle

arrendet under första arrendeperioden upphöra till följd af förverkande,

skall arrendatorn vara skyldig att till kronan utan lösen afstå de honom

tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader. Har

förverkande skett under den tid det nya aftalet gäller, är arrendatorn

pliktig att till kronan utan lösen afstå, förutom nämnda vattenverksbyggnader,

jämväl annan i aftalet angifven, honom tillhörig och å lägenheten

befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens

drift.

3:o. Med vattenverksbyggnader afses i dessa grunder anordningar

dels för vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggningen,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201. 5

såsom dammar, rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels

ock för flottningen och fiskens gång, såsom flottningsutskof, timmerledare,

laxtrappor och ålledare, äfvensom hvad till dylika anordningar

hör, såsom luckor med manöveranordningar, isgrindar och dylikt.

4:o. Uttrycklig bestämmelse om hvad på grund af denna § skall

gälla skall intagas i arrendeaftalet.

De vattenverksbyggnader och den öfriga egendom, som, enligt

hvad här ofvan i denna § sägs, antingen skola af kronan öfvertagas

mot lösen eller ock af arrendatorn utan lösen afstås till kronan, skola

därjämte i arrendeaftalet noggrannt angifvas.

5 §•

Arrendator skall i arrendeaftalet åläggas att, innan vattenfallets

bebyggande får påbörjas, till vattenfallsstyrelsen ingifva förslag till de

anordningar för vattenkraftens utnyttjande, hvilka han har för afsikt att

vidtaga; och skall vattenfallsstyrelsen tillse, att de anläggningar, som

af arrendatorn tillämnas, icke komma att hindra eller i högre grad

försvåra ytterligare tillgodogörande af vattenkraften i vattendraget eller

genomförande af reglering af detsamma. Vattenfallsstyrelsen skall därjämte

i arrendeaftalet förbehållas rätt att öfvervaka, att de anläsrg-ningar,

som af arrendatorn utföras, varda verkställda på ändamålsenligt

och betryggande sätt samt i öfverensstämmelse med af vattenfallsstyrelsen

godkända ritningar.

Vill arrendatorn efter vattenkraftanläggningens fullbordande utföra

nyanläggningar för ytterligare utnyttjande af vattenkraften eller

ändra redan befintliga dylika anläggningar, vare han skyldig att inhämta

vattenfallsstyrelsens medgifvande härtill, och skall hvad i första

stycket är sagdt äga tillämpning jämväl i afseende å dylika anläggningar.

6 §.

I arrendeaftalet skall föreskrifvas, att, om arrendatorn vid utförande

af vattenkraftanläggningen gör större afvikelse från de af vattenfallsstyrelsen

godkända ritningarna till anläggningen eller icke ställer sig

till efterrättelse de föreskrifter, som af vattenfallsstyrelsen meddelats i

och för anläggningens utförande på ändamålsenligt och betryggande

sätt, arrenderätten skall, om kronan det påfordrar, vara af arrendatorn

förverkad och kronan vara berättigad att uppsäga aftalet.

Därest i arrendeaftalet stadgas skyldighet för arrendatorn att inom

viss föreskrifven tid hafva påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande

eller hafva fullbordat anläggningen i dess helhet, skall i aftalet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

tillika intagas bestämmelse därom, att arrendatorn, i händelse af försummelse

i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas,

anses hafva förverkat arrenderätten och kronan förty vara berättigad

att uppsäga aftalet.

Innehåller arrendeaftalet förbehåll därom att upplåten vattenkraft

eller däraf framställd energi skall användas för visst angifvet. ändamål,

och tager arrendatorn vattenkraften eller energien i anspråk för annat

ändamål än sålunda förutsatts, skall, om kronan det påfordrar, arrenderätten

jämväl vara förverkad och kronan vara berättigad att uppsäga

aftalet. Förbehåll härom skall intågas i arrendeaftalet.

7 §•

Sker sådan reglering af sjö eller annat vattendrag, hvarigenom

upplåtet vattenfall tillskyndas fördel, vare arrendatorn skyldig vidkännas

skälig förhöjning i arrendeafgiften för den genom regleringen vunna

ökning af vattenkraft, som af honom tages i anspråk.

Förbehåll om hvad sålunda skall gälla skall intagas i arrendeaftalet.

8 §•

Arrendatorn skall tillförbindas att i inländsk brandförsäkringsanstalt

för kronans räkning ombesörja och utan afdrag å arrendet bekosta

brandförsäkring till fulla värdet af å lägenheten befintliga, kronan tillhöriga

byggnader, maskiner, ledningar och annat dylikt af beskaffenhet

att höra försäkras mot eldskada; och skall åt vattenfallsstyrelsen förbehållas

rätt att, när anledning därtill förekommer, bestämma, hvilken

del af nämnda egendom skall försäkras, det belopp, hvarför försäkring

bör sökas, samt den anstalt, där försäkringen må äga rum.

Därjämte skall arrendatorn i aftalet förpliktas att, i enlighet med

hvad i aftalet närmare bestämmes, för vattenfallsstyrelsen förete bevis

därom, att brandförsäkringen fortfarande gäller.

9 §•

l:o. Inträffar brandskada å egendom, som afses i 8 §, skall skadan

genom arrendator^ försorg botas. Kronan skall äga uppbära brandskadeersättningen,

hvilken, sedan vattenfallsstyrelsen fastställt plan för

byggnaden eller för anskaffning af de maskiner, ledningar och annat

dylikt, som skall ersätta det, som genom branden förstörts, af kronan

tillhandahålles arrendatorn i den mån sådant för ändamålet erfordras.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201. 7

ÖfVerstiger kostnaden för skadans botande den kronan tillerkända

ersättningen, skall det Överskjutande beloppet tillhandahållas arrendatorn

af kronan, där ej särskild öfverenskommelse kan träffas därom,

att denna Överskjutande kostnad skall af arrendatorn förskjutas eller

af honom gäldas.

2.o. Varder kronan tillhörig, å lägenheten befintlig byggnad af

annan anledning än här ofvan under l:o omförmäles utan arrendator^

vållande förstörd eller så skadad, att nybyggnad erfordras, åligger

det kronan, där icke byggnaden utan olägenhet kan undvaras, att utan

oskäligt dröjsmål ombesörja nybyggnaden; underlåter kronan det, äge

arrendatorn uppsäga aftalet och njute skadestånd.

o.o. Skulle skada, som ofvan i mom. l:o och 2;o sägs, inträffa

under sådan tid eller vara af sådan art, att enligt vattenfallsstyrelsens

bedömande dess botande, med hänsyn till vattenfallslägenhetens afsedda

användning efter arrendetidens utgång, icke för kronan medför nytta,

skall kronan vara berättigad att uppsäga arrendeaftalet och återtaga

hvad som utarrenderats; och skall i dylikt fall tillämpas hvad i 13 § för

där afsedt fall stadgas om skyldighet för kronan att utgifva lösen,

ersättning eller skadestånd.

4:o. Var. skada, som här ofvan under 2:o afses, ringare än där

omförmäles, ligge å arrendatorn att på egen bekostnad ombesörja dess

botande.

5:o. Förbehåll om hvad enligt denna § skall gälla skall intagas i

arrendeaftalet.

10 §.

Arrendatorn skall tillförbindas att på egen bekostnad uppföra och

underhålla all den stängsel, som af vattenfallsstyrelsen pröfvas erforderlig

för lägenhetens afskiljande från annan egendom.

11 §.

Såsom säkerhet för fullgörande af arrendevillkoren bör för eu tid

af minst fem och högst åtta år vara ställd borgen ingången antingen

såsom för egen skuld af bankinrättning, hvars bolagsordning blifvit af

Kungl. Maj:t fastställd, eller ock, där vattenfallsstyrelsen pröfvar sådant

kunna ske, af minst tva personer, de där borga eu för bägge och

bägge för . eu såsom för egen skuld, och hvilkas vederhäftighet är af

Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller domaren styrkt. Ansvarighet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

på grund af dylik borgen må dock icke utsträckas utöfver den tid, för

hvilken borgen blifvit ingången.

Arrendator, som sådant föredrager, må antingen, jämte ställande

af borgen för arrendevillkoren i öfrigt, såsom säkerhet för arrendeafgiftens

erläggande aflämna af staten, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

allmänna hypoteksbanken eller af kommuner med Kungl.

Maj:ts tillstånd utgifna obligationer eller andra af vattenfallsstyrelsen

godkända säkerhetshandlingar, motsvarande två års arrendeafgift, eller

ock, i stället för borgen för uppfyllande af arrendevillkoren i deras helhet,

nedsätta dylika obligationer eller andra säkerhetshandlingar till

belopp, uppgående till fem års arrendeafgift, samt, där vattenfallet utarrenderats

i obebyggdt skick, därutöfver till belopp, motsvarande fem

procent af den utaf vattenfallsstyrelsen uppskattade anläggnings- och

anskaffningskostnaden för de vattenverksbyggnader och den öfriga egendom,

som enligt bestämmelse i aftalet kunna komma att utan lösen

tillfalla kronan.

I afseende å obligationernas uppskattning galle enahanda bestäm

melser, som äro meddelade i fråga om obligationer vid uppbördsborgen.

Minst ett år före utgången af den tid, för hvilken borgen blifvit

ställd, skall ny borgen aflämnas, så beskaffad som ofvan sägs. Angående

arrendators skyldighet i sistnämnda hänseende skall uttrycklig

bestämmelse intagas i aftalet med stadgande såsom äfventyr för underlåtenhet

att fullgöra densamma, att vattenfallsstyrelsen skall vara berättigad

att uppsäga aftalet samt kronan äga bekomma ersättning för

skada.

12 §.

l:o. Alla å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader äfvensom

annan egendom, som enligt bestämmelse i aftalet skall utan lösen tillfalla

kronan, skola, där ej på grund af särskilda omständigheter medgifves

undantag, af arrendatorn så vårdas och underhållas, att de under

hela arrendetiden äro i fullgodt stånd. Eftersätter arrendator!! hvad

sålunda åligger honom, vare han skyldig att till kronan utgifva ersättning,

när lägenheten afträdes.

2:o. Kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom af annat

slag än vattenverksbyggnader skall af arrendatorn vårdas och underhållas,

så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter

arrendatorn hvad sålunda åligger honom, vare han pliktig att utgifva

ersättning till kronan, när lägenheten afträdes; finnes arrendatorn da

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

hafva afhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute ban därför godtgörelse

af kronan.

3:o. I fråga om egendom, som här ofvan under l:o och 2:o afses,

skall hvad i 2 kap. 10 § andra stycket, 11 § andra och tredje styckena

samt 12 och 13 §§ åt lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till

fast egendom stadgas angående syn å utarrenderad fastighet i tillämpliga

delar lända till efterrättelse. Syn, som jämlikt nämnda staganden

hålles å egendom, hvarom nu är fråga, skall förrättas af tre eller, där

någondera parten det påfordrar, fem ojäfviga, sakkunniga män; och

skall sådan underrättelse om syn, hvarom i 12 § af nämnda la»- förmärs,

alltid, där den skall medföra laga verkan, delgifvas vattenfallsstyrelsen.

Angående utseende af synemän förfares såsom här nedan i

15 § är stadgadt rörande val af skiljemän.

4:o. Förbehåll angående hvad här ofvan under l:o, 2:o och 3:o

föreskrifves skall intagas i arrendeaftalet.

13 §.

I arrendeaftalet skola vidare, där ej särskilda omständigheter påkalla

undantag, införas följande bestämmelser:

l:o. . Sedan tjugu år förflutit från arrendetidens början, skall kronan,

såvida Kungl. Maj:t pröfvar sådant vara nödvändigt för tillgodoseende

af något kronans ändamål, vara berättigad att när som helst

under arrendetiden efter arrendatorn två år förut lämnad underrättelse

återtaga hvad som utarrenderats samt inlösa å lägenheten befintliga,

arrendatorn tillhöriga vattenverksbyggnader och annan egendom, som

enligt bestämmelse i aftalet skola utan lösen tillfalla kronan. Vill

kronan begagna sig af rätt, som nu är sagd, vare, där arrendatorn det

yrkar, kronan skyldig att jämväl inlösa öfrig arrendatorn tillhörig och

å^ lägenheten befintlig egendom, som användes för anläggningens drift,

såsom byggnader, maskiner, ledningar och dylikt.

Dessutom vare kronan pliktig1 att utöfver den lösen, som sålunda

skall utgå, till arrendatorn utgifva ersättning för mistning af arrendet

under den del af arrendetiden, som återstår, då inlösen sker. Där så

lämpligen kan ske, skall denna ersättning utgå i form af kraft.

Kommer genom inlösningen arrendatorn tillhörig, utanför vattenfallslägenheten

belägen egendom, såsom fabrik eller annan anläggning,

som drifves genom kraft från vattenfallet, eller ock byggnad eller annan

anläggning,, som tillkommit för vattenkraftens tillgodogörande, att

lida synnerlig minskning i värde, äge arrendatorn påfordra, att nämnda

Bill. till Bifall Prut. 1910. 1 Sami. 1 Afl. 152 -Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj;ts Nåd. "Proposition N:o 201.

egendom med maskiner ock tillbehör äfvensom den mark, hvarå den

ligger, där denna mark tillhör ärrendatorn, skall af kronan inlösas.

Har arrendatorn ingått aftal med annan om leverans af kraft från

vattenkraftanläggningen, vare kronan, där ej kronan vill öfvertaga leveransen,

pliktig att hålla arrendatorn skadeslös för det skadestånd, hvilket

arrendatorn kan kännas skyldig utgifva till leveranstagaren, dock ej

med högre belopp än som motsvarar den kostnadsökning, som under

den återstående delen af leveranstiden, men i intet fall längre än till

utgången af arrendetiden, tillskyndas leveranstagaren för anskaffande af

annan drifkraft till den myckenhet aftalet gäller. Var aftalet ingånget

efter det kronan underrättat arrendatorn, att fråga väckts om anläggningens

inlösande för kronans räkning, äge dock arrendatorn ej rätt

till dylik ersättning af kronan.

2:o. Upphör arrendet af anledning, som härofvan i denna § under

l:o sägs, skall ersättningen för den arrendatorn tillhöriga, å lägenheten

befintliga egendom, som enligt aftalet skulle vid arrendetidens utgång

utan lösen hemfalla till kronan, bestämmas till ett belopp, hvilket motsvarar

samma egendoms anläggnings- eller anskaffningskostnad, minskad

dels med amortering, som skäligen kan anses belöpa å den del af arrendetiden,

hvilken vid inlösningen förflutit, dels ock med kostnaderna för

dess försättande i fullgodt skick, därest brister skulle i sådant afseende

förefinnas.

För annan arrendatorn tillhörig egendom, som här ofvan under

l:o omförmäles, skall ersättning utgå efter fulla värdet vid tiden för

inlösningen. Kostnad, som göres å anläggningen efter det arrendatorn

af kronan erhållit underrättelse att fråga väckts om anläggningens inlösande

för kronans räkning, må vid värdets eller ersättningens bestämmande

tagas i beräkning, allenast så vidt kostnaden pröfvas hafva varit

nödig och nyttig samt icke företagen i uppenbar afsikt att vinna högre

ersättning.

3:o. År frågan om beloppet af lösen eller ersättning, som här

ofvan under l:o och 2:o sägs, icke slutligen afgjord före utgången af

det år, som följer närmast efter det, under hvilket värderingen skett,

skall ny värdering äga rum, därest någondera parten det fordrar.

14 §.

När arrende upphör, skall arrendatorn hembjuda kronan till inlösen

de delar af anläggningen jämte därtill hörande maskiner, ledningar,

transformatorstationer och Övriga byggnader, hvilka finnas å vattenfalls
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

lägenheten och icke enligt bestämmelse i arrendeaftalet skola utan lösen

tillfalla kronan. Vill kronan i andra fall, än då lösensskyldighet jämlikt

4 § l:o tredje stycket, 9 § 3:o samt 13 § åligger kronan, ej helt

eller delvis inlösa hvad sålunda hembjudits, eller har kronan ej inom

två månader efter det hembud gjordes förklarat sig därtill villig, äge

arrendatorn bortföra, egendomen eller den del däraf, som kronan icke

önskar öfvertaga. År hvad arrendatorn sålunda äger från vattenfallslägenheten

skilja icke bortfördt inom viss, ,af vattenfallsstyrelsen förelagd

tid, tillfälle det kronan utan lösen; äge ock kronan, där kronan

det hellre vill, låta på arrendatorns bekostnad bortföra egendom, hvarom

nu är fråga. Förbehåll angående hvad i denna § förskrifves skall intagas

i arrendeaftalet.

15 §.

l:o. Lösen, ersättning eller skadestånd, som jämlikt bestämmelserna

i 4 § l:o, 9 §, 13 § l:o och 2:o eller 14 § kronan finnes skyldig

att utgifva, skall, där parterna icke kunna enas om löseskillingens,

ersättningens eller skadeståndets belopp, bestämmas af tre eller, om

någondera parten det påyrkar, fem ojäfviga, sakkunniga skiljemän. I

skiljenämnd, som nu är sagd, äge parterna insätta lika antal ledamöter,

hvarefter de sålunda utsedda tillkalla ytterligare en skiljeman såsom

ordförande. Tredskas någondera parten att utse skiljeman eller kunna

de utsedda ej förena sig om valet af ordförande, äge Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i det län, inom hvilket vattenfallet är beläget, eller,

där vattenfallet ligger på gränsen mellan två län, Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i båda länen gemensamt att förordna om valet. Nöjes

ej part med hvad de flesta skiljemännen säga, gälle hvad därom finnes

stadgadt i 2 kap. 8 § af lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till

fast egendom. Kunna parterna ej enas om den förhöjning i arrendeafgiften,

som enligt 7 § kan ifrågakomma, skall afgiften bestämmas i

den här ofvan stadgade ordning.

2:o. Skall eljest enligt bestämmelse i aftalet eller ock enligt allmän

lag kronan gälda skadestånd i följd af arrendes upphörande, eller

är af sådan anledning arrendatorn enligt bestämmelse i aftalet eller enligt

allmän lag skadeståndsskyldig, gälle i fråga om bestämmande af

skadeståndets belopp hvad här ofvan under l:o sägs.

3:o. Förbehåll angående hvad under l:o och 2:o föreskrifves skall

intagas i arrendeaftalet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

16 §.

Ej må arrenderätt till vattenfallslägenhet eller till utmål, som

särskild! upplåtits, af arrendator!! öfverlåtas utan vattenfallsstyrelsens

medgifvande.

Förbehåll härom skall intagas i aftalet.

Dessa grunder träda i kraft genast efter det kungörelse om desamma

af Kungl. Maj:t utfärdats.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

13

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 8 april 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Hedekstiekna,

SwARTZ,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvård,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow.

Departementschefen, statsrådet grefve Hamilton anförde:

Den af Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 tillsatta kommittén för utredning

beträffande vissa staten tillhöriga vattenfall föreslog uti sitt

den 17 mars 1903 afgifna betänkande, bland annat, att åt Kungl. Maj:t

måtte öfverlämnas att i öfverensstämmelse med därför särskild! stiftad

jag utarrendera staten tillhöriga vattenfall samt att för utredning af frågor

rörande utarrendering af statens vattenfall måtte inrättas ett stadigvarande

centralorgan, en permanent vattenfallskommission; och angaf

Angående

grunder för

förvaltningen

af

vissakronan

tillhöriga

vattenfall.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Vattenkraften

i Sverige.

kommittén tillika de synpunkter, som enligt kommitténs mening borde

läggas till grund för en blifvande författning i ämnet.

Genom beslut den 17 januari 1907 har Kungl. Maj:t— i sammanhang

med aflåtande af proposition om inrättande af en permanent vattenfallskommission

— uppdragit åt kammarkollegium och domänstyrelsen att

gemensamt uppgöra förslag till författning angående förvaltningen af

svenska statens vattenfall.

Kungl. Maj:ts framställning om inrättande af en vattenfallskommission

vann, som bekant, icke Riksdagens bifall; och uppdrogs den 5

juli 1907 åt professorn J. G. Richert, dåvarande ingenjören, numera

statsrådet S. Ö. Nyländer och vice häradshöfdingen E. O. Hagelin att

såsom särskilda sakkunniga uppgöra nytt förslag i förevarande ämnen.

Den 4 mars 1908 afgåfvo kammarkollegium och domänstyrelsen

ett förslag till författning angående förvaltningen af svenska statens

vattenfall, och öfverlänmades detta förslag till förenämnda sakkunniga.

Sedan emellertid 1908 års riksdag med bifall till af Kungl. Magt

gjord framställning besluta, att från och med år 1909 skulle inrättas

en vattenfallsstyrelse med åliggande, bland annat, att förvalta statens

vattenfall, uppdrogs den 28 augusti 1908 åt dåvarande verkställande

direktören för Trollhare kanal- och vattenverk, numera vattenfallsdirektören

öfverste F. V. Hansen samt dåvarande amanuensen i civildepartementet,

numera sekreteraren i vattenfallsstyrelsen M. Munck af

Rosenschöld att deltaga i utarbetande af förslag till förvaltningsföreskrifter

för statens vattenfall.

Med skrifvelse den 15 mars 1909 hafva de sakkunniga aflämnat

förslag till kungörelse angående grunder för förvaltningen af vissa kronan

tillhöriga vattenfall, och torde förslaget få såsom bilaga fogas vid detta

protokoll (Bil. A).

Öfver detta förslag hafva underdåniga utlåtanden afgifvits den 14

oktober 1909 af kammarkollegium och domänstyrelsen samt den 1 mars

1910 af vattenfallsstyrelsen.

Därefter har svenska vattenkraftföreningen inkommit med en skrift

i ämnet.

Innan jag går närmare in på förevarande förslag, tillåter jag mig

meddela några uppgifter angående den totala vattenkraften i Sverige

och den del däraf, som torde tillhöra staten. Tillräckligt material

finnes visserligen icke för närvarande för att med någon större noggrannhet

kunna bedöma dessa förhållanden, men med stöd af de siffror,

som stått till buds, hafva följande öfverslagsvärden erhållits.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Den totala vattenkraften i Sverige liar uppskattats till i rundt tal

omkring 10,000,000 hästkrafter, disponibla under 6 till 9 månader af året,

och omkring 2,500,000 hästkrafter vid lågvatten i vattendragens oreglerade

tillstånd. Af denna vattenkraft torde i runda tal omkring 75

procent komma på Norrland, omkring 15 procent på Svealand och omkring

10 procent på Götaland.

Dessa siffror äro emellertid maximivärden, som erhållits under förutsättning

att all vattenkraft kan tillgodogöras. Huru stor del af denna

vattenmängd, som i verkligheten kan utnyttjas, är emellertid omöjligt

att säga, men har man gissningsvis uppskattat densamma till 3,800,000

å 5,000,000 hästkrafter.

Den vattenkraft, som utnyttjas i Sverige, uppgifves enligt Sveriges

officiella statistik för år 1907 vara omkring 400,000 hästkrafter, hvaraf

omkring 130,000 hästkrafter användas för drifvande af elektriska generatorer.

Den totala kraftförbrukningen för industri, handtverk, bergverk

och fabriksrörelse uppgafs för år 1907 vara omkring 700,000 hästkrafter,

däri inräknadt kraft från vatten-, bränsle- och andra motorer.

Medräknas de vattenkraftanläggningar, som efter år 1907 redan

utförts eller äro under byggnad, torde tillkomma ytterligare omkring

170,000 hästkrafter. Man torde sålunda kunna säga att inom den närmaste

framtiden omkring 570,000 hästkrafter komma att blifva utnyttjade

inom landet, hvaraf omkring 300,000 användas för elektriska

generatorer.

Den staten tillhöriga vattenkraften uppskattas hufvudsakligen med

ledning af vattenfallskommitténs förteckning öfver statens vattenfall.

Staten torde sålunda vara ägare eller delägare i följande antal fäll med

nedan angifna antal hästkrafter.

Antal.

Hästkrafter

vid

medelvatten.

Hästkrafter

vid

lågvatten.

Norrland och Dalälfven.............................................

209

600,000

300,000

Ofriga Sverige...........................................

68

280,000

165,000

Summa

•277

880,000

405,000

Hvilket energibelopp, staten på grund häraf kan anses äga, framgår

af följande sammanställning:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Hushållningen

med

statens

vattenkraft.

Antal.

Hästkrafter

vid

medelvatten.

Hästkrafter

vid

lågvatten.

Norrland och Dalälfven:

Staten äger ensamt...................................................

146

365,000

175,000

Staten äger delvis ...................................................

63

60,000

30,000

Öfrig a Sverige:

Staten äger ensamt...................................................

28

236,000

144,000

Staten äger delvis ...................................................

40

11,000

7,000

Summa

277

672,01»

356,000

Den effekt, som utnyttjas af staten för egna ändamål, utgör för

närvarande 40,500 hästkrafter, hvaraf vid Trollhättan 40,000 hästkrafter.

Af fall, som staten äger helt och hållet, uthyras omkring

12,000 hästkrafter och af fall, som staten endast delvis äger, utnyttjas

omkring 11,000 hästkrafter.

Jag ber emellertid än en gång få betona, att dessa siffror delvis

måste betraktas såsom gissningsvärden.

Af de sålunda meddelade uppgifterna framgår, att, det stora flertalet

och många af de kraftigaste af statens vattenfall äro belägna i

Norrbottens och Västerbottens län.

Gifvetvis är det af stor nationalekonomisk betydelse, att de väldiga

naturliga rikedomar, som slumra i dessa våra vattenfall, icke ligga obegagnade

utan göras för landet fruktbärande genom att tagas i produktionens

tjänst. Att på ett rätt sätt handhafva hushållningen med statens

vattenfall och därigenom gifva riktlinjerna för landets vattenfallspolitik

i dess helhet är därför eu af vattenfallsstyrelsens viktigaste uppgifter.

I sin instruktion har också ämbetsverket fått sig ålagdt att föreslå och

efter Kungl. Majds bemyndigande vidtaga åtgärder, ägnade ätt främja

tillgodogörandet af vattenkraften inom landet.

Staten har redan skridit till utnyttjande af de stora Trollhättefallen

genom en kraftverksanläggning, som, utbyggd för nu tillgänglig

lågvattenmängd, skulle kunna alstra en energimängd af 80,000 turbinhästkrafter.

Af dessa äro 40,000 innevarande år färdigmonterade, och

åtgärder hafva vidtagits för att omedelbart fortsätta kraftverkets utbyggande.

Vidare har i dessa dagar förelagts Riksdagen förslag om

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung1. Maj:h Nåd. Proposition N:o 20l.

uppförande af eu kraftstation vid Porjusfallen i Stora Lule iilf, som

till eu början skulle anläggas för 50,000 turbinliästkrafter med utnyttning

genast af 30,000 hästkrafter. Utsikter torde också förefinnas

tor att förslag nästa år skall kunna framläggas om Ålfkarlebyfallens

utbyggande.

Beträffande de staten i öfrig! tillhörande vattenfall, som icke redan

blifvit tillgodogjorda, torde en del böra ligga i beredskap för att, sedan

genom riksgränsbanans elektrifiering tillräcklig erfarenhet vunnits angående

systemets lämplighet, tagas i anspråk för andra statsbanedelars

omläggning för elektrisk drift. Vissa vattenfall torde också kunna användas

för att tillgodose andra statens behof af kraft. Och slutligen

bör naturligen undersökas lämpligheten för staten att exploatera ytterligare

ett eller annat vattenfall för distribuering af elektrisk energi,

detta _ äfven ur den synpunkten att staten såsom själ!'' kraftproducent

blii i tillfälle att i än vidsträcktare man än nu kan ske öfva ett reglerande

inflytande på energiens försäljningspris.

A andra sidan lärer man böra tillse'', att vattenfallen icke allt för

länge ligga obegagnade med hänsyn till en oviss utsikt att de i en

långt aflägsen framtid kunna blifva för staten behöfliga. De böra icke

längre än nödigt är undandragas industriens och näringarnas tjänst.

Ur nationalekonomisk synpunkt sedt är nämligen af väsentlig vikt, att

vi genom minskad kolimport och ökad export af bearbetade varor, såvidt

möjligt, förbättra vår handels- och betalningsbalans i förhållande till

utlandet. Och detta sker lika väl om den enskilde som om staten utnyttjar

vattenfallen.

Emellertid synes endast undantagsvis böra ifrågakomma att försälja

något kronan tillhörigt vattenfall, och detta endast då vattenfallet är af

mindre betydenhet, enär viktiga intressen kräfva, att dessa störa naturtillgångar

bevaras åt staten. De vattenfall, som icke inom rimlig tid

kunna antagas blifva behöfliga för statens egna behof eller eljest af

staten utnyttjas, höra därför upplåtas åt enskilda till nyttjande.

Det af kommitterade uppgjorda förslag, som nu föreligger, afser

just att fastställa formerna för sådan upplåtelse. Gifvetvis böra därvid

icke alltför snäfva gränser uppdragas för den myndighets handlingsfrihet,

som närmast skall handhafva förvaltningen, om man nämligen

vill, att saken skall skötas på affärsmässigt sätt, som kan gifva staten

och det allmänna det bästa utbytet. Förslaget synes också i stort sedt

vala affattadt så, att hänsyn kan tagas till de mångskiftande förhållanden,

som i vissa fall med nödvändighet komma att påkalla afvikelser

Bill. til! Bikul. Prof. tillit. 1 Sami. 1 J.Y2 Hall. * 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

från de normala villkoren för utarrendering af kronan tillhöriga vatten
fallslägenheter.

,,

Den del af förslaget, som jag nu har för afsikt att underställa

Kungi. Maj:ts pröfning, afser allenast upplåtelse på vanligt arrende.

Emellertid hafva kommitterade ansett med skäl kunna ifrågasattas,

huruvida staten i täflan med enskilda vattenkraftägare, som äro beredda

att åt industrien utbjuda vattenfall med full äganderätt, skall

kunna göra sina vattenfall inkomstbringande genom upplåtelse för industriellt

ändamål, därest icke annan form skapas för upplåtande åt

nyttjanderätt än den, som nu står kronan till buds. Det bor nämligen,

anmärka kommitterade, noga fasthålla*, att de anordningar, som erfordras

för åstadkommande af en större modern vattenkraftanläggning,

i regel äro synnerligen dyrbara och att det följaktligen är af sten vikt

för den, som vill utföra en dylik anläggning, att han kan erhålla lån

till betydande belopp. Vid sådant förhållande torde det enligt kommitterades

mening vara att förvänta, att industrien i många fall finner

det med sin fördel förenligt att hellre af enskilda med äganderätt förvärfva

den vattenkraft, hvaraf den är i behof, än att arrendera ett

kronan tillhörigt vattenfall, då enligt gällande lagstiftning möjligheten

att till säkerhet för lån lämna vanlig inteckning i den arrenderade anläggningen

och de stora värden, som däri finnas nedlagda, är utesluten

På grund af nu anmärkta förhållanden har det vid utarbetande af

förvaltningsföreskrifter rörande statens vattenfall för kommitterade framstått

såsom en angelägenhet af stor betydelse, att med lagstiftningen

måtte kunna införlifvas en sådan ny form af nyttjanderätt till statens

vattenfall, att för en blifvande nyttjanderättshafvare finansieringen af

den anläggning, han önskar utföra, så mycket som möjligt underlättas.

Med förebild från de nya lagbestämmelserna om tomträtt hafva kommitterade

också uppgjort ett utkast till lagstadganden angående ett nytt

rättsinstitut, benämndt vattenfallsrätt, afseende upplåtelse af kronan tillhöriga

vattenfall under hufvudsakligen enahanda former som gälla

beträffande tomträtten. Enligt hvad chefen för justitiedepartementet

meddelat mig, har på grundvalen af det af kommitterade uppgjorda

utkastet inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om vattenfallsrätt

samt till häraf föranledda ändringar i gällande lagstiftning.

Eftersom dock nämnda lagförslag, hvilka af chefen för departementet

ännu ej slutligen granskats, sannolikt icke lära hinna föreläggas årets

riksdag, torde ett aftryck af förslaget till lag om vattenfallsrätt såsom

bilaga fogas till detta protokoll (Bil. B).

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

19

Då emellertid åtskilliga vattenfall synas kunna utan olägenhet

upplåtas på arrende, har jag ansett mig i allt fall böra upptaga

frågan om grunderna för utarrendering af kronans vattenfall, detta så

mycket hellre som, enligt hvad vattenfallsdirektören meddelat mig, åtskilliga

spekulanter på kronan tillhörig vattenkraft redan anmält sig.

Den omständigheten att vattenfall srätten icke kommer att beröras af nu

förevarande förslag har allenast föranledt ett par smärre ändringar däri.

De bestämmelser rörande arrende, Indika innefattas i lagen den Förslagets

14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, äro med afseende å

sin tillämplighet af tvåfaldig art. De äro nämligen antingen tvingande

och skola följaktligen lända till efterrättelse, äfven om arrendeaftalet

innehåller något mot dem stridande, eller ock dispositiva d. v. s. sådana,

att det står kontrahenterna öppet att vid ingående af aftal om arrende

enas om föreskrifter, som afvika från hvad lagen uti ifrågavarande

hänseende innehåller. Upplåtelse af vattenfall till nyttjande af annan

faller gifvetvis under s. k. lägenhetsarrende, som afses i 43 § i 2 kap.

af nämnda lag.

Vid uppgörande af förevarande förslag till grunder för förvaltningal

de vattenfall, som äro ställda under vattenfallsstyrelsen, hafva kommitterade

utgått ifrån att, i likhet med hvad som iakttagits i nådiga

kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen

af kronans jordbruksdomäner, jämväl de bestämmelser i lagen

om nyttjanderätt till fast egendom, som äro af dispositiv natur, böra

lända till efterrättelse, i den mån de icke visa sig mindre lämpliga för

det särskilda slag af upplåtelse, hvarom nu är fråga. I motiven till

de särskilda paragraferna i förslaget lämnas redogörelse för de fall,

i hvilka en dylik afvikelse ansetts böra ske. Häraf har emellertid

föranledts, att de regler, som innefattas i förslaget, i hufvudsak erhållit

karaktären af supplerande bestämmelser till hvad nyttjanderättslagen

stadgar om lägenhetsarrende.

Med afseende å den formella sidan af förslaget torde i samband

härmed förtjäna framhållas, att, då endast lagen om nyttjanderätt

till fast egendom och det mellan parterna ingångna aftalet äro normerande

för rättsförhållandet mellan jordägaren och arrendator^ däraf

blifvit en gifven följd, att förslaget så affattats, att dess särskilda

paragrafer i regel innefatta antingen ett bemyndigande eller ett åläggande

för vattenfallsstyrelsen att i blifvande aftal rörande upplåtelse af

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

i §■

Vattenfall,

som förvaltas

af

vattenfallsstyrelsen.

2 §.

Bestämmande

rörande

vattenfalls

användande.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o SOP

vattenfallslägenhet inrycka bestämmelser af det innehåll, som angifves

i vederbörande paragraf. Vid sidan häraf inrymmer emellertid

förslaget äfven stadganden af annan innebörd, nämligen sådana, som

innebära ett Kung!. Maj:t af Riksdagen lämnadt bemyndigande att i

vissa afseende!! meddela föreskrifter rörande upplåtelse af sådana vattenfall,

som i förslaget afses.

Jag går nu att närmare redogöra för de särskilda bestämmelserna

i förslaget.

§ 1 innefattar stadganden om de vattenfall med tillhörande fastigheter,

som skola förvaltas af vattenfallsstyrelsen.

Paragrafen är efter en af mig företagen jämkning affattad i öfverensstämmelse

med Kungl. Maj:ts och Riksdagens år 1908 fattade beslut

om inrättande af vattenfallsstyrelsen och den af Kungl. Maj:t den 31

december 1908 för nämnda styrelse utfärdade instruktion.

I § 2 meddelas bestämmelser i hvilken ordning afgörande skall

träffas rörande vattenfalls användande.

Kommitterade anmärka, att, huru önskvärd! det än synes vara, att

kronan tillhöriga vattenfall inom en nära framtid i större utsträckning

blifva tagna i anspråk, vare sig för något kronans särskilda behof eller

för industriellt eller annat ändamål, och staten följaktligen åt dem erhåller

någon mera afsevärd inkomst, det dock torde vara uppenbart,

att en utveckling i dylik riktning endast kan inträda så småningom.

Någon allmän föreskrift att sådana kronans vattenfall, som icke redan

äro till visst statsändamål anslagna eller som icke inom en öfverskådlig

framtid kunna beräknas skola komma till användning för något statens

behof, skola mot afgift upplåtas till annan hafva kommitterade därför

icke ansett lämpligt att intaga i förslaget. I stället hafva de föreslagit

ett stadgande af innehåll, att Riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att

i hvarje särskild! fall förordna, huruvida ett kronan tillhörigt vattenfall

med eller utan utmål af mark skall upplåtas till nyttjande eller

icke. I regel torde, påpeka kommitterade, ett dylikt beslut komma att

fattas efter af vattenfallsstyrelsen i ämnet gjord framställning. Har

Kungl. Maj:t förordnat, att vattenfallslägenhet, som nu sagts, skall upplåtas

till nyttjande af annan, synes det enligt kommitterades meningböra

ankomma på vattenfallsstyrelsen att ombesörja, att beslutet blifver

vederbörligen verkställdt, och träffa de afgöranden, som härför äro erforderliga.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Mot hvad kommitterade sålunda föreslagit har jag icke funnit anledning

till erinran. Det synes mig sålunda lämpligt, att det blir

Kungl. Maj:t, som träffar afgörandet huruvida ett vattenfall öfverhufvud

taget bör upplåtas till nyttjande af annan, men att vattenfallsstyrelsen vidtager

erforderliga verkställighetsåtgärder. I paragrafens formulering har

jag emellertid vidtagit eu mindre jämkning för att tydligare framhäfva, att

ett Kungl. Maj:ts förordnande om ett vattenfalls utarrendering icke utmärker,

att vattenfallet ovillkorligen skall upplåtas på arrende, oberoende

af de villkor, som därvid kunna betingas.

§ 3 al kommitterades förslag innehåller stadganden rörande sättet

för utarrenderingen.

1 det förslag till förvaltningsföreskrifter rörande statens vattenfall,

som den 4 mars 1908 afgafs af kammarkollegium och domänstyrelsen,

ifrågasattes, att vid utarrendering af vattenfall den förvaltande

myndigheten skulle äga att efter verkställd utredning, på sätt den funne

lämpligast, infordra anbud å arrendet.

Då emellertid ett offentligt kungörande af att upplåtelse af kronan

tillhörigt vattenfall skall äga rum icke synes medföra några afsevärda

olägenheter men i stället torde vara ägnadt att gifva utsikt till att

vattenfallet kan blifva upplåtet på för staten förmånligare villkor, hafva

kommitterade ansett, att det bör åligga vattenfallsstyrelsen att i regel

föranstalta om dylik kungörelse, hvari tillika skulle lämnas uppgift å

vattenfallets läge och beskaffenhet, det arrende värde, styrelsen ansett

lägenheten böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar. På grund

af särskilda omständigheter kan det dock, anmärka kommitterade, understundom

förväntas, att ett offentligt utbjudande icke skall medföra någon

afsevärd fördel, exempelvis om staten äger själfva vattenfallet och" ett

obetydligt utmål härinvid, under det att stränderna i öfrigt äro i enskild

persons ägo och denne är i behof af vattenkraft, eller om staten

äger endast en del af vattenfallet. Det borde då enligt kommitterades

mening stå vattenfallsstyrelsen öppet att efter förefallande omständigheter

föranstalta om upplåtelse af nyttjanderätt till vattenfallet. Kommitterade

anse vidare, att vattenfallsstyrelsen icke bör vara bunden vid

att antaga det anbud, som utfäster den största afgiften för upplåtelsen,

utan lämnas fria händer att antaga lägre anbud, där detta på grund af

särskilda omständigheter pröfvas lända till större fördel för kronan.

För att vattenfallsstyrelsen skall blifva satt i stånd att verkställa

en dylik pröfning hafva kommitterade föreslagit, att anbudsgifvare skall

3 §■

Den formella

''behandlingen

vid utarrenderingen.

Kommitte
rade.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Vatten
kraftföre
ningen.

22 Kung!. Mqj.is Nåd. Proposition N:o 201.

vara skyldig att i anbudet lämna uppgift å arten af den anläggning, för

hvars drift lian önskar erhålla upplåtelse af vattenfallslägenheten, samt

ingifva förberedande förslag till de anordningar för utnyttjande af

vattenkraften, Indika han har för afsikt att utföra. Kommitterade erinra,

att vattenfallskommittén i sitt betänkande (1: 97) ifrågasatt, att

anbudsgifvare skulle vara skyldig att i anbudet meddela uppgifter äfven

om vissa andra förhållanden, som kunna vara af intresse vid frågans

afgörande, t. ex. rörande storleken af det utmål han önskar få till sig

upplåtet, men anmärka tillika, att det synes ligga i anbudsgifvarens

eget intresse att vid afgifvande af anbud lämna upplysningar i de afseende^

vattenfallskommittén omnämnt, hvarför någon allmän bestämmelse

därom är obehöflig, i synnerhet som det vid utbjudande af

arrendet bör stå vattenfallsstyrelsen öppet att af blifvande spekulanter

infordra de uppgifter, som efter förhandenvarande omständigheter kunna

befinnas erforderliga.

I afseende å innehållet i 3 § har vattenkraftföreningen anmärkt,

att det vid infordrande af skriftliga anbud å arrende af vattenfallslägenhet

i regel torde vara olämpligt att uppgifva det arrendevärde,

som vattenfallsstyrelsen ansett lägenheten böra betinga. Olika industrier

kunna nämligen tåla vidt skilda kraftpriser, beroende på produktionsvärdet

per hästkraftår och andra omständigheter. Då nu styrelsen

vid eventuell konkurrens skall kunna antaga det anbud, som förmodas

lända till största fördel för kronan, synes enligt föreningens mening

arrendet svårligen kunna med någon tillförlitlighet på förhand utsättas,

särskildt då ju ett angifvande af arrendevärde blir till föga ledning

utan säker kännedom om arrendevillkoren i öfrigt.

Att anbud skall vara åtföljdt af förberedande förslag till anordningar

för vattenkraftens tillgodogörande blir, anmärker föreningen

vidare, i många fall ganska betungande, om därmed afses t. ex. hufvudritningar

öfver anläggningen; nödiga uppgifter om berörda anordningar

torde vid anbudens ingifvande vara tillfyllest. Föreningen anser lämpligast,

att kronan, såsom föreningen antager vara afsedt, i regel

tillhandahåller erforderliga terräng- och grundundersökningar, i hvithet

fall kronan äfven bör ansvara för dessas riktighet.

Beträffande antagande af anbud anser föreningen böra bestämmas,

att enskild delägare i ett vattenfall, som vill tillgodogöra äfven en

kronans andel af detsamma, därtill skall äga företräde under i öfrigt

lika förhållanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungt, May.ts Nåd, Proposition N:o 201.

■ro

Mot

erinra. Dock synas några jämkningar däri vara af nöden. Sålunda

lärer hvad som anmärkts mot bestämmelsen att arrendevärdet skall i

kungörelsen uppgifvas äga fog för sig. Detta värde lärer vara i så

väsentlig grad beroende på arrendevillkoren i öfrig! jämte många andra

på saken inverkande omständigheter, att värdet svårligen synes kunna

på förhand bedömas. Bestämmelsen härom torde följaktligen böra

utgå ur förslaget.

Stadgandet att anbud skall vara åtföljdt af förberedande förslag

till anordningar för vattenkraftens tillgodogörande lärer icke hafva

afsett annat än att anbudsgifvaren skall uppgifva i stora drag de anordningar

han har för afsikt att vidtaga. Då emellertid uttrycket »förberedande

förslag», enligt hvad meddelats mig, i tekniskt språkbruk så

småningom kommit att betyda ett mera detaljerad! förslag, ehuru ej så

genomarbetadt som det definitiva förslaget, torde det vara skäl att

ändra paragrafen i den riktning vattenkraftföreningen angifvit.

I detta sammanhang anser jag mig böra meddela, att med förslaget

icke, såsom vattenkraftföreningen förmenat, lärer varit afsedt att stadga

skyldighet för kronan att tillhandahålla erforderliga terräng- och grundundersökningar.

Endast i undantagsfall torde de! kunna förekomma,

att uppgifter i hithörande afseenden komma att lämnas i så stor utsträckning,

att de äro tillfyllest vid uppgörande af detaljerade planer och

kostnadsberäkningar för ett falls bebyggande. De uppgifter, som kunna

komma att tillhandahållas, torde endast blifva preliminära och måste

helt säkert kompletteras med ytterligare undersökningar af anbudsgifvaren,

respektive arrendatorn. Terräng- och grundundersökningar lära

också bäst utföras i sammanhang med uppgörande af planen för bebyggandet

och vid påbörjandet af arbetet med utförande af anläggningen.

Skulle vattenfallsstyrelsen vara skyldig att tillhandahålla anbudsgifvare

och arrendatorer ifrågavarande uppgifter, skulle detta kräfva

betydande arbete, tid och kostnader, särskilda om kronan skulle blifva

ansvarig för uppgifternas riktighet och således blifva skadeståndsskyldig,

om de visade sig i något afseende felaktiga. Äfven om undersökningarna

verkställts med största noggrannhet, skulle det för öfrigt

kunna förekomma, att vid byggnadsarbetets utförande förhållanden

komme att visa sig, hvilka icke blifvit eller ens kunnat blifva utrönta

vid grundundersökningarna. Något ansvar för kronan för riktigheten

af tilläfventyrs lämnade uppgifter rörande terräng- och grundförhållandena

synes därför icke böra ifrågakomma.

Departe
ments
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kumjl. Mai:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Såsom framgår af kommitterades förslag, hafva de ansett, att, om

antagliga anbud icke afgifvas vid en vattenfallslägenhets första utbjudande

på arrende, det skall åligga vattenfallsstyrelsen att genom förnyad kungörelse

infordra anbud å arrendet. Ett dylikt omständligt förfarande

synes mig emellertid icke vara erforderligt. Har ett offentligt utbjudande

af arrendet af vattenfallslägenheten en gång skett, lär det nämligen

i regel icke vara stor utsikt till att flera spekulanter skola anmäla

sig eller att förmånligare anbud skola erhållas, om ny kungörelse utfärdas.

De anbud, som kunna komma att afgifvas, torde dessutom

sällan vara sådana, att de kunna antagas i oförändradt skick, utan

torde de i regel förutsätta närmare förhandlingar mellan vattenfallsstyrelsen

och anbudsgifvarna. Förslaget synes mig därför böra så jämkas,

att, sedan hugade spekulanter genom ett offentligt utbjudande erhållit

tillfälle att anmäla sig, vattenfallstyrelsen erhåller fria händer att, om

antagligt anbud därvid icke erhålles, på sätt styrelsen finner lämpligast

vidtaga åtgärder för vattenfallslägenhetens utarrendering. Naturligtvis

står det därvid styrelsen Öppet, att, om så befinnes ändamålsenligt,

genom offentlig kungörelse infordra nya anbud. Det synes därjämte

böra i paragrafen uttryckligen stadgas, att, där ett offentligt utbjudande

icke skäligen bör ifrågakomma, vattenfallsstyrelsen äger enahanda frihet

att välja lämplig åtgärd för utarrendering af lägenheten.

Det torde vidare kunna förutsättas, att utbjuden vatten fallslägenhet

understundom skall visa sig så föga begärlig, att trots alla försök antagliga

anbud icke kunna af vattenfallsstyrelsen erhållas. Vidare åtgärder

för lägenhetens utarrendering synas under sådana förhållanden

böra anstå till dess gynnsammare konjukturer inträda. Då emellertid

förordnande af Kung!. Magt meddelats att lägenheten må upplåtas

till nyttjande, lärer det böra åligga vattenfallsstyrelsen att till Kungl.

Maj:t göra anmälan, att utarrendering icke kunnat ske. En föreskrift

om dylik skyldighet för vattenfallsstyrelsen synes därför böra inflyta i

författningsförslaget.

Hvad angår valet mellan flera anbudsgifvare, hafva kommitterade

ansett, att vattenfallstyrelsen bör äga till arrendator antaga den högstbjudande,

där han ej finnes olämplig till arrendator, styrelsen dock

obetaget att antaga lägre anbud, då de anläggningar, som planeras af

den, som afgifvit ett lägre anbud, kunna antagas lända till större fördel

för kronan.

Om också företrädet mellan flera sökande i allmänhet bör gifvas

åt den, som bjuder högsta arrendesumman, lära ofta nog andra hänsyn

betinga frångående af denna regel. Att sålunda ändamålet med vatten
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

kraftens tillgodogörande härvidlag kan komma att spela en afgörande

roll synes mig tydligt. Därest exempelvis i konkurrens mellan två

industrier den ena kommer att skänka sysselsättning åt väsentligt större

antal arbetare än den andra, lärer denna omständighet böra väga tungt

i vågskålen till förmån för den förra. Jämväl andra förhållanden torde

böra tagas i noggrann!; öfvervägande vid valet mellan flera sökande,

som anmält sig, så exempelvis en viss industris betydelse ur nationalekonomisk

synpunkt. Hvad jag sålunda sökt framhålla torde också vara

öfverensstämmande med förslagets mening. I detta sammanhang tillåter

jag mig påpeka, att det lärer kunna antagas, att inkommande anbud

understundom äro så olika, att det blir förenad! med synnerligen stora

svårigheter att afgöra, hvilket af dem är för kronan förmånligast.

Vattenkraftföreningen har, såsom nämndt, ansett det böra bestämmas,

att enskild delägare i vattenfall, som vill tillgodogöra äfven en

kronans andel i detsamma, därtill skall äga företräde under i öfrigt

lika förhållanden. Det ligger i sakens natur, att så i regel kommer

att blifva fallet. Förhållanden kunna emellertid förekomma, då det

kan ligga i kronans intresse och äfven vara bäst förenligt med det

allmännas fördel, att vattenfallsstyrelsen äger fria händer att upplåta

kronans andel i ett vattenfall jämte nödigt utmål till annan än delägare

i vattenfallet. Någon bestämmelse af ifrågasatt art synes därför

icke böra inflyta i författningen.

I likhet med hvad som finnes föreskrifvet i 7:e punkten af nådiga

kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen

af kronans jordbruksdomäner, hafva kommitterade i sitt förslag

ifrågasatt förbud för den, hvars anbud å arrende af vattenfallslägenhet.

icke antagits, att hos Kung!. Magt fullfölja talan mot vattenfallsstyrelsens

beslut rörande pröfning af inkomna anbud. Med hänsyn till de stora

ekonomiska värden kronans vattenfallslägenheter inåste anses äga, synes

det emellertid icke böra betagas en anbudsgifvare rätt att hänskjuta

vattenfallsstyrelsens beslut i hithörande frågor till Kungl. Maj:ts pröfning.

Omförmälda föreskrift torde därför böra ur paragrafen utgå.

I § 4 äro upptagna bestämmelserna angående arrendetidens längd.

I sammanhang härmed torde böra behandlas §§12 och 17, som ''behandla,

den förra frågan huru skall förfaras med vattenverksbyggnader

vid arrendetidens utgång och den senare frågan om arrendators optionsrätt

till nytt arrende.

I sitt betänkande anför vattenfallskommittén, att, därest den enskilda

företagsamheten skall eggas att i större utsträckning tillgodogöra

Bill. till Eiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afä. ISO Höft. 4

4, 12, 17 §§.

D §.)

Arrendetiden.

Ordnande af

förhållandena

vid

arrendetidens

utgång.

Optionsrätt.

Vattenfalls
kommittén.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Fullmäktige

i järnkontoret.

26 Kung1. Majds Nåd. Proposition N:o 201.

sig statens vattenkraft och nödigt kapital kunna intresseras för utförande

af nutidens mycket komplicerade och dyrbara vattenkraftanläggningar,

staten måste tillförsäkra den enskilde en så långvarig och så tryggad

nyttjanderätt till vattenkraften, att de kostnader, som nedläggas för

anläggningens utförande, kunna under tiden för aftalets bestånd hinna

blifva amorterade. Under förutsättning att hvarken priset å den producerade

kraften särskildt förhöjes i syfte att åstadkomma en snabbare

amortering eller alldeles säregna förhållanden föreligga, borde enligt

kommitténs uppfattning arrendetiden i allmänhet icke understiga 50 år,

och detta i synnerhet som vid första upplåtelsen af vattenkraft, innan

ännu industriella anläggningar af tillräcklig omfattning uppstått, all vid

ett visst vattenfall producerad kraft endast undantagsvis kan antagas

komma till användning. Tiden skulle emellertid enligt kommitténs

förslag räknas från det vattenkraftanläggningen blifvit fullbordad och

af kontrollant å statens vägnar afsynad och godkänd.

Vidare föreslår kommittén, att en arrendator af staten tillhörig

vattenkraft vid arrendetidens slut skulle tillerkännas företrädesrätt till

nytt arrende för en ytterligare period af 50 år, därest kronan icke själf

önskade antingen begagna eller reservera vattenkraften. Därest staten

vid slutet af arrendetiden själf önskade öfvertaga anläggningen, borde

emellertid staten vara pliktig tillkännagifva denna sin afsikt senast 5

år före utgången af arrendetiden, med rätt för arrendatorn att eljest

på samma tid som förut varda vid arrendet bibehållen mot den nya

arrendeafgift, som med hänsyn till då rådande förhållanden kunde blifva

i särskild ordning bestämd.

Slutligen skulle enligt kommitténs förslag viss, efter pröfning af

de särskilda förhållanden bestämd del af vattenkraftanläggningen och

i alla händelser sådana anordningar, hvarigenom vattendraget till lopp

och läge förändras, vid arrendetidens slut tillfalla kronan utan lösen,

hvaremot kronan skulle vara berättigad att efter uppskattning, verkställd

af i särskild ordning utsedda värderingsman, lösa till sig så stor

del af vattenkraftanläggningen i öfrigt med tillbehör, som kronan själf

ansåge sig behöfva för driftens fortsättande.

Fullmäktige i järnkontoret, som den 31 maj 1904 afgåfvo underdånigt

utlåtande öfver vattenfallskommitténs betänkande i denna del,

ansågo den föreslagna arrendetiden af 50 år i de flesta fall vara för kort.

De belopp, som måste nedläggas först för vattenkraftens uttagande och

därefter för dess tillgodogörande i eu industriell anläggning, vore nämligen

så betydande, att företaget säkerligen måste, därest nödigt kapital

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 201.

skulle kunna anskaffas, kunna räkna på att under en längre tid få

använda samma kraftkälla. Fullmäktige ansågo därför, att arrendatorn

efter utgången af de första 50 åren borde äga rätt till ny upplåtelse

på samma tid. Men för det fall att staten redan vid slutet af den

första perioden skulle vara i synnerligt behof af kraften, kunde staten

ju vid upplåtelsen göra förbehåll att få återtaga fallet redan efter 50

år men då med skyldighet att efter värdering lösa alla fasta anordningar

för vattenkraftens uttagande. Efter den andra 50-års perioden

åter kunde säkerligen med klok beräkning och försiktighet arrendatorns

kostnader för berörda anordningar vara amorterade, så att staten då

kunde bekomma dem utan lösen.

Svenska teknologföreningen hemställde i afgifvet yttrande för sin

del, att första arrendetiden skulle sättas till 50 år med rätt till ny

upplåtelse på ytterligare 50 år, hvarvid förutsattes, att villkoren för

upplåtelsen icke skulle undergå annan förändring än som kunde anses

skälig efter då rådande förhållanden och icke blifva tyngande för

arrendatorn.

Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva uti sitt den 4 mars

1908 afgifna utlåtande uttalat, att tiden för arrendeaftalets bestånd

naturligen borde utsträckas att gälla så länge, att de kostnader, som

nedläggas för anläggningens utförande, kunna hinna blifva amorterade

under tiden för aftalets bestånd, hvarför det ej synts annat än lämpligt,

att arrendetiden i regel Unge omfatta 50 år.

Att, såsom vattenfallskommittén föreslagit, räkna tiden för ett

arrendeaftals bestånd från det vattenkraftanläggningen blifvit fullbordad

och af kontrollant å statens vägnar afsynad och godkänd och i sammanhang

därmed stadga, att arrendeafgiften skulle utgå från samma

tidpunkt, ansågo ämbetsverken däremot ej lämpligt. Med ett dylikt

tillvägagångssätt skulle det nämligen lätt kunna inträffa, att arrenderätten

till vattenfallen komme att innehafvas af personer, hvilka ej

ämnade utnyttja desamma utan endast af en eller annan anledningville

för någon tid disponera öfver arrenderätten till fallen. Ifrågavarande

af kommittén föreslagna bestämmelser skulle dessutom medföra,

att vattenkraftanläggningarna måste afsynas och godkännas, samt, med

all sannolikhet, äfven föranleda tvister om sättet för anläa-e-ningrarnas

utförande.

Mot vattenfallskommitténs i öfrigt af mig i detta sammanhang omnämnda

förslag hade ämbetsverken intet att erinra.

Svenska

teknolog
föreningen.

Kammarkollegii

och domänstyrelsens

underdåniga

utlåtande

den 4 mars

1908.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

Kommitte
rade.

Uti sitt den 15 mars 1909 aflämnade förslag erinra kommitterade

till en början, att upplåtelsetiden, för att staten med framgång skall

kunna upptaga täflan med de enskilda vattenkraftägare, som äro

villiga att afhända sig sin vattenrätt, gifvetvis bör sättas så lång, att

den vattenverksanläggning, som utföres vid vattenfallet, kan beräknas

under nämnda tid lämna en afkastning, som förslår icke blott till

amortering af de å anläggningen nedlagda kostnader utan äfven till

skälig vinst åt dess ägare. A andra sidan är det, påpeka kommitterade,

äfven af intresse för staten, att dess vattenfall icke undandragas

dess disposition under längre tid än sådant visar sig nödigt för att de

skola blifva begärliga. Särskildt under nuvarande förhållanden, innan

det med säkerhet kan öfverskådas, hvilken användning statens vattenfall

lämpligast bör erhålla, anse kommitterade det icke vara tillrådligt,

att staten binder sig för allt för lång tid. Vid öfvervägande af de

omständigheter, som inverka på frågans afgörande, hafva de funnit sig

kunna antaga, att vattenkraftanläggning, som utföres vid ett af staten

upplåtet vattenfall, kan lämna ett tillfredsställande ekonomiskt resultat,

äfven om upplåtelsetiden begränsas till i regel 40 år efter det anläggningen

Olif vit färdig och kan börja amortera de å densamma nedlagda

kostnader.

Eu omständighet, vid hvilken enligt kommitterades förmenande i

detta sammanhang måste fästas stor vikt, är vidare, att lagen den 27

juni 1902 angående vissa bestämmelser om elektriska anläggningar icke

medgifver tillstånd till dylik anläggning för längre tid än 40 år.

Vid sådant förhållande och då det icke synts vara lämpligt, att upplåtelse

af själfva den vattenfall slägenhet, vid eller å hvilken vattenverksanläggningen

är belägen, bestämmes till en tidrymd, som betydligt

öfverskjuter koncessionstiden för de elektriska kraftledningar, som utgå

ifrån densamma, hafva kommitterade föreslagit, att den normala upplåtelsetiden

bestämmes på sådant sätt, att nyttjanderättshafvaren tillförsäkras

en amorteringstid för anläggningen af omkring 40 år.

Då det emellertid måste vara regel, att sådana vattenfall, som stå

under vattenfallsstyrelsens förvaltning, tillsvidare komma att upplåtas

till nyttjande i obebyggdt skick, är det, anmärka kommitterade, nödvändigt,

för att nyttjanderättshafvaren skall komma i åtnjutande af en

sådan förmån, att vid fastställande af upplåtelsetidens längd hänsyn

tages till den tid, som beräknas åtgå för vattenfallets bebyggande och

för vidtagande af de öfriga anordningar, som erfordras för anläggningens

drift. Kommitterade hafva ansett saken böra så ordnas, att

upplåtelsetiden göres så lång, att den innefattar jämväl skälig tid för

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

anläggningens utförande. Härvid bör enligt deras mening emellertid

komma i betraktande icke blott själfva byggnadstiden utan äfven den

tid, som åtgår, innan nyttjanderättshafvaren erhåller rättens tillstånd

att bygga i vattendraget och eventuellt äfven Kungl. Maj:ts tillstånd att

öfverbygga kungsådran. Tiden för anläggningens utförande kan naturligtvis

i hög grad växla efter särskilda omständigheter i do olika fallen,

men då det gällt att bestämma en allmän regel uti ifrågavarande afseende,

hafva kommitterade ansett sig kunna antaga, att byggnadstiden

i mera vidsträckt mening gemenligen icke skall öfverstiga 5 år, men

att den å andra sidan icke bör sättas kortare, enär i sådant fall vid

större och dyrbarare vattenkraftanläggningar man lätt skulle nödgas

räkna med en afsevärdt kortare amorteringstid än 40 år. Kommitterade

hafva därför föreslagit, att upplåtelse af vattenfallslägenhet,

när vattenfallet icke är bebyggd^ i regel skall ske för en tid af 45

ar. År vattenfallet redan fullständigt bebyggdt, när det upplåtes, borde

däremot upplåtelsetiden i regel sättas till 40 år.

Oäfvet är emellertid, anföra kommitterade, att, om detta förslag

vinner bifall, det understundom kan blifva nödigt att utsträcka tiden

för upplåtelsen — respektive 40 och 45 år — om det öfverhufvud taget

skall blifva möjligt att erhålla någon spekulant å kraft från vissa vattenfall.

De omständigheter, som böra föranleda en dylik utsträckning,

kunna uppenbarligen vara flerfaldiga. I förslaget hafva uttryckligen

angifvits höga byggnadskostnader, men äfven andra förhållanden kunna,

påpeka kommitterade, medföra sådan verkan, exempelvis olämpligt läge

för vattenfallet, fjärran från tidsenliga kommunikationer. Kommitterade

anse därför med nödvändighet påkalladt, att möjlighet beredes att medgifva

upplåtelse åt vattenfallslägenhet lör längre tid än nyss nämnts,

när särskilda orsaker därtill föranleda. Då det emellertid torde vara

omöjligt att närmare angifva alla de omständigheter, som kunna innebära

giltig anledning till en dylik utsträckning af upplåtelsetiden, samt

det måhända kunde synas mindre lämpligt att åt vattenfallsstyrelsen

öfverlåta att binda kronan för längre tidsperiod, hafva kommitterade

funnit det böra ankomma på Kungl. Maj:ts pröfning att i förekommande

fall afgöra, huruvida en längre upplåtelsetid än den normala må tilllåtas,

och i sadant fall bestämma den tidsperiod, för hvilken upplåtelsen

må ske. Då kronan jämlikt 1 kap. 8 § af lagen om nyttjanderätt till

fast egendom är obunden af eljest stadgad maximitid för upplåtelse af

nyttjanderätt, möter, anmärka kommitterade, ej något hinder för att

denna tidsperiod kan gifvas den längd, som befinnes lämplig.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 201.

Å andra sidan bör det enligt kommitterades mening lämnas vatten

fallsstyrelsen fria händer att, när en inskränkning i upplåtelsetiden an •

ses nödig, t. ex. vid upplåtelse af ett vattenfall, som inköpts för

möjliggörande af elektrisk drift å statsbanorna och som följaktligen

inom en nära framtid kan behöfva tagas i anspråk för nämnda ändamål,

medgifva upplåtelse endast ä den kortare tid, som efter pröfning i

hvarje särskildt fall kan befinnas lämplig.

I afseende å frågan huru förhållandet mellan kronan och nyttjanderättshafvaren

vid nyttj ander ättens upphörande skall ordnas, anföra kommitterade,

att, därest vattenfallet upplåtits i obebyggdt skick, hufvudsakligen

två utvägar synas böra komma i betraktande. Antingen torde

nämligen enligt kommitterades mening kronan böra förpliktas att vid

nämnda tidpunkt inlösa af nyttjanderättshafvaren å lägenheten utförda

vattenverksbyggnader och eventuellt äfven öfriga anordningar, som erfordras

för anläggningens drift, samt berättigas att lösa till sig hvad

kronan af öfriga anläggningar kan vara villig att öfvertaga, eller ock

torde nyttjanderättshafvaren böra förklaras skyldig att vid upplåtelsetidens

utgång till kronan utan lösen afstå viss del af anläggningen,

äfven här med rätt för kronan att mot erläggande af lösen till fulla

värdet öfvertaga sådana delar af anläggningen i öfrigt, som kronan

finner med sin fördel förenligt att inlösa.

Yäljes den förra utvägen, kan, säga kommitterade, kronan påräkna

att erhålla högre årlig afgift för lägenheten, enär de kostnader för

amortering af anläggningen, hvilka under upplåtelsetiden påhvila

nyttjanderättshafvaren, blifva afsevärdt mindre, därest han vid dess

slut erhåller lösen för en del af densamma. Tydligt vore nämligen,

att vid bestämmande af den årliga afgift, som skall af nyttjanderättshafvaren

utgöras, afseende måste fästas vid, om han faktiskt har att

till kronan betala icke blott denna årliga afgift utan äfven amorteringsafgift

för sådan del af anläggningen, hvilken vid upplåtelsetidens utgång

hemfaller till kronan utan ersättning. Å andra sidan skulle emellertid

kronan, om förhållandet mellan kronan och nyttjanderättshafvaren

ordnas så, att denne berättigades att erhålla ersättning för viss del af

anläggningen, blifva skyldig att vid nyttjanderättens upphörande i lösen

utgifva understundom mycket betydande belopp.

Tillförbindes åter nyttjanderättshafvaren att vid upplåtelsetidens

slut afstå viss större eller mindre del af anläggningen till kronan, måste

uppenbarligen, särskildt om på samma gång den tidrymd, på hvilken

vattenfallslägenheten upplåtes, och därmed äfven amorteringstiden sättes

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

relativt kort, den afgift, som det är nyttjanderättshafvaren möjligt att

erlägga, blifva skäligen låg. I likhet med vattenfallskommittén hafva

kommitterade emellertid funnit öfvervägande skäl tala för att kronan i

regel åtnöjer sig med eu ringare inkomst af sina vattenfall under den

tid, de äro till nyttjande upplatna, men i stället beredes möjlighet att

vid upplåtelsetidens utgång återfå vattenfallen i bebyggdt skick. Kommitterade

hafva dock endast ifrågasatt, att vissa närmare angifna anläggningar,

de s. k. vattenverksbyggnaderna, hvilka, i korthet sagdt,

innefatta sådana anläggningar, genom hvilka vattendragets lopp och

läge reglerats, samt de anordningar för flottning och fiskens gång, som

i samband med nämnda anläggningar komma till utförande, skulle utan

lösen tillfalla kronan. Kommitterade framhålla i sammanhang härmed,

att termen vattenverksbyggnader i förslaget gifvits alldeles samma betydelse,

som den, enligt hvad de inhämtat, torde komma att erhålla i

den s. k. vattenrättskommitténs förslag till vattenlag. För undvikande

af tvifvel om hvilka vattenverksbyggnader, som skola till kronan afstås,

måste emellertid enligt kommitterades mening i hvarje särskild! fall,

då dylikt afstående skall ske, specificerad uppgift å dessa byggnader

intagas i aftalet.

Såsom komplement till nyttjanderättshafvarens skyldighet att till

kronan afstå viss del åt vattenverksanläggningen anse kommitterade

böra stadgas, att förslag till denna skall, på sätt i 5 § af förslaget

föreskrifvits, innan vattenfallets bebyggande får ske, ingifvas till vattenfallsstyrelsen,

med rätt för nämnda styrelse att öfvervaka, att anläggningen

utföres på lämpligt och betryggande sätt och med hänsyn

jämväl till åtgärder, som i en framtid kunna befinnas nödiga för utvinnande

af större energimängd ur vattendraget. I öfverensstämmelse

härmed hafva kommitterade dessutom i 13 § ifrågasatt skyldighet för

nyt t j an d er ät t s k a f va ren att städse under upplåtelsetiden underhålla vattenverksbyggnaderna

i fullgodt skick.

Men äfven om det i regel bör åläggas nyttjanderättshafvaren att

utan ersättning- till kronan afstå viss del åt vattenverksanläggningen

då upplåtelsetiden utgår, kunna, anmärka kommitterade, gifvetvis särskilda

omständigheter göra önskvärd!, att i somliga fall ett dylikt förbehåll

icke inflyter i aftalet. Slåste upplåtelsetiden på grund af säregna

förhållanden sättas kortare än den normala eller möta eljest

synnerliga svårigheter för finansiering af anläggningen, hvilka icke

kunna i tillfyllestgörande grad undanröjas, äfven om den årliga afgiften

för upplåtelsen sättes synnerligen låg, anse kommitterade därför

det skäligen böra öfverlämnas åt vattenfallsstyrelsen att i stället be
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

rättiga nyttjanderättshafvaren att erhålla lösen lör vattenverksbyggnaderna

när upplåtelsetiden går till ända. Detta är äfven iakttaget i

förslaget.

Vidare kunna understundom de af nyttjanderättshafvaren utförda

vattenverksbyggnaderna vara för kronan onyttiga eller stå hindrande i

vägen för genomförande af andra planer för användande af vattendraget.

Nyttjanderättshafvaren bör därför enligt kommitterades mening kunna

i aftalet tillförbindas att, om kronan det äskar, borttaga vattenverksbyggnaderna.

Något förbehåll härom har emellertid icke ansetts behöfligt

att inrymma i 12 §, enär vattenfallsstyrelsen ändock torde äga

fria händer att, då särskilda omständigheter det påkalla, efter öfverenskommelse

med arrendatorn i aftalet intaga föreskrift om skyldighet för

denna att vidtaga en dylik åtgärd.

Kommitterade hafva vidare ifrågasatt, att skyldighet för nyttjanderättshafvaren

att utan lösen afstå vattenverksbyggnaderna till kronan

skall kunna inträda, äfven där nyttj änder ätten af honom förverkats.

Kommitterade hafva nämligen ansett sig kunna antaga, att vattenfallsstyrelsen

skall påfordra, det ny ttjanderätten till vattenfall slägenheten

skall vara förverkad, och på denna grund uppsäga aftalet, endast då

nyttjanderättshafvaren upprepade gånger eller på ett synnerligen groft

sätt brustit åt de förpliktelser, som åligga honom enligt aftalet. Då

det dessutom står honom öppet att få frågan, huruvida arrenderätten

bör anses förverkad, liänskjuten till bedömande af domstol, anse kommitterade

häri ligga tillfyllestgörande garantier för att nämnda stadgande

icke kan missbrukas till nyttjanderättshafvarens trakasserande.

I fråga om eventuell optionsrätt anföra kommitterade, att det såväl

för kronan som för innehafvare af nyttjanderätt till vatt-enfallslägenhet

i regel bör vara till fördel, om nyttj and erätten fortfar äfven efter den

först aftalade upplåtelsetidens utgång. Kommitterade anse därför kunna

förutsättas, att vattenfallsstyrelsen skall låta sig angeläget vara att, där

ej särskilda omständigheter påkalla undantag, låta nyttjanderättshafvaren

fortfarande begagna lägenheten efter upplåtelsetidens utgång. Att, såsom

vattenfallskommittén samt kammarkollegium och domänstyrelsen

ifrågasatt, uttryckligen tillförsäkra nyttjanderättshafvaren rätt att, där

kronan icke senast 5 år före upplåtelsetidens utgång förklarat sig

själf vilja öfvertaga anläggningen, varda bibehållen vid nyttjanderätten

för en tidsperiod af samma längd, för hvilken den då är upplåten, finna

kommitterade emellertid icke tillrådligt. Äfven andra omständigheter än

en kronans önskan att själf öfvertaga anläggningen kunna nämligen

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

påpeka kommitterade, innebära giltig anledning till att nyttjanderättshafvaren

vid upplåtelsetidens utgång icke får lägenheten till sig ånyo

upplåten eller får detta endast för en kortare period än den först aftalade,

t. ex. om nyttjanderättshafvaren visat sig försumlig i fullgörandet af sina

skyldigheter eller det kan beräknas, att lägenheten inom utgången af den

ifrågasatta nya upplåtelsetiden behöfver tagas i anspråk för något kronans

ändamål. Därest ny upplåtelse icke kan medgifvas för kortare

tidsperiod än den tilländagående, skulle, anmärka kommitterade, i det

senare fallet kronan måhända vara nödsakad att öfvertaga anläggningen

en lång tid, innan det i själfva verket vore för kronan nödigt eller

önskvärdt.

Då denna fråga synts kommitterade lämpligast böra ordnas på

sådant sätt, att största möjliga hänsyn kan tagas till de omständigheter,

som i särskilda fall inverka på spörsmålet, huruvida nyttjanderättshafvaren

skall bibehållas vid nyttjanderätten eller, där så anses

böra ske, för huru lång tid ny upplåtelse bör medgifvas och hvilka

villkor därvid böra bestämmas, hafva de funnit giltig anledning föreligga,

att vattenfallsstyrelsen erhåller fria händer att besluta i dylika

frågor. Det synes dem då äfven böra stå vattenfallsstyrelsen

öppet att redan i aftalet berättiga nyttjanderättshafvaren att vid upplåtelsetidens

utgång erhålla ny upplåtelse af lägenheten för den tid,

som i hvarje särskildt fall bestämmes, därest han icke senast 5 år,

innan upplåtelsetiden går till ända, erhåller underrättelse att ny upplåtelse

icke af kronan medgifves. Kommitterade erinra i sammanhang

härmed, att enligt 12 § i förslaget vattenfallsstyrelsen är berättigad

att, där nyttjanderättshafvaren anses böra till kronan utan lösen afstå

de å lägenheten befintliga, honom tillhöriga vattenverksbyggnader, i

aftalet inrycka bestämmelse därom, att denna skyldighet för arrendator]!

skall inträda först vid utgången af den tid, för hvilken han sålunda

kan få lägenheten till sig ånyo upplåten.

Vid bestämmande af arrendeafgiften för den nya upplåtelsen bör

gifvetvis, anföra kommitterade, inverka, att kronan vid dennas ingång

i regel är ägare till de å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.

Har nvttjanderättshafvare bekostat utförande af dylika

byggnader, hvilka vid upplåtelsetidens utgång skola utan lösen tillfalla

kronan, anse kommitterade emellertid billigheten fordra, att kronan

icke till fullo utnyttjar den starkare ställning kronan därigenom erhåller,

utan att skälig hänsyn till nämnda förhållande tages vid bestämmande

af den årliga afgiften under den nya upplåtelsetiden. Föreskrift

härom har upptagits i förslaget.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Höft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kammarkollegii

och domänstyrelsens

underdåniga

utlåtande

den 14

oktober 1909.

Svenska

vattenkraft
föreningen.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 201.

I sitt den 14 oktober 1909 i ärendet afgifna utlåtande hafva kammarkollegium

och domänstyrelsen anfört, att ämbetsverken ansett sig

visserligen hvarken kunna eller böra ifrågasätta, att ej kommitterades

uttalande därom att eu vattenkraftanläggning kunde lämna ett tillfredsställande

ekonomiskt resultat, äfven om upplåtelsetiden begränsades

till i regel 40 år efter det anläggningen blifvit färdig, vore väl grundadt,

men att ämbetsverken likväl ansett skäl finnas för den uppfatt- ■

ningen att de farhågor, kommitterade sagt sig hysa för att staten i

täflan med enskilda vattenkraftägare, som vore beredda att åt industrien

utbjuda vattenfall med full äganderätt, skulle kunna göra sina

vattenfall inkomstbringande, blifva alltför grundade, om upplåtelsetiden

begränsas på sätt kommitterade föreslagit.

Att, såsom kommitterade föreslagit, göra frågan om optionsrätt för

innehafvare af vatten fallslägenhet helt och hållet beroende af vattenfallsstyrelsen

hafva ämbetsverken funnit ej vara ägnadt att minska farhågorna

i nyssberörda afseende.

Öfverhufvud taget har det, yttra ämbetsverken, velat förefalla,

som om kommitterade i sin omsorg att säkerställa kronan vid alla

eventualiteter gjort väl stora inskränkningar i blifvande arrendeinnehafvares

rätt att förfoga öfver till honom upplåten vattenfallslägenhet.

Tillförordnade kammarrådet A.W. Dufwa, som ej deltagit i afgifvandet

af ämbetsverkens författningsförslag af den 4 mars 1908, var af skiljaktig

mening och förklarade, att han för sin del icke hade något att

erinra mot kommitterades förslag beträffande tiden för arrendeupplåtelse

och optionsrätt för arrendator. Ej heller delade han den al ämbetsverken

uttalade mening att kommitterade i sitt förslag öfverhufvud

taget gått för långt i sin omsorg att säkerställa kronan, ett förslag,

som han tvärtom i det störa hela fann väl afvägdt.

Uti sin i ärendet ingifna skrift har svenska vattenkraftföreningen

gjort gällande, att den af kommitterade föreslagna upplåtelsetiden är

alltför kort och att äfven de i öfrigt ifrågasatta stadgandena, hvilka

jag i detta sammanhang omnämnt, äro för stränga.

Föreningen erinrar till en början om den redogörelse, vattenfallskommittén

i sitt år 1903 afgifna betänkande lämnat för motsvarande

bestämmelser i utlandets vattenkraftländer, hvaraf framgår, att konc.

essionstiden i Österrike—Ungern är 45—50 år eller längre, i Italien

minst 60 år, i Frankrike högst 99 år samt i Schweiz 40—100 år. Enligt

dessa bestämmelser tillämpas åtminstone vid koncessionstid af 50

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

år och därunder i allmänhet den principen, att förnyelse beviljas på

samma villkor som den ursprungliga koncessionen med de förändringar,

som af förhållandena kunna påkallas, utan att likväl innehafvaren af

vattenverket väsentligt besväras. Förnyas koncessionen icke, så är

koncessionsinnehafvaren i allmänhet tillförsäkrad rätt till ersättning, motsvarande

anläggningens värde. Vid bedömande af dessa koncessionsvillkor

bör man ock, påpekar föreningen, erinra sig, att de gälla länder med

hufvudsakligen s. k. socialt vattenrättssystem, och att staten till följd

af sin öfv er höghetsrätt således kunnat bestämma villkoren, fri från enskild

konkurrens.

Tillika omnämner föreningen, att enligt den norska koncessionslagen

af år 1909 vid bebyggande af enskilda tillhöriga vattenfall dessa

efter 60—80 år skola med byggnader hemfalla till staten utan ersättning;

vid tillämpning har hittills tiden satts till 75 å 80 år.

Sedan föreningen vidare erinrat om vattenfa.llskommitténs förslag

samt fullmäktiges i järnkontoret och svenska teknologföreningens yttranden

däröfver, anmärker vattenkraftsföreningen, att det är för statens

norrländska vattenkraft, som förevarande arrendebestämmelser hafva sin

hufvudsakliga betydelse.

Föreningen anför vidare:

»Norrland är glest befolkad!, dess kommunikationsväsen föga utvecldadt

och dess hamnar halfva året stängda af is. En jämförelse i

kvalitativt hänseende med kontinentens vattenkrafttillgångar i närheten

af tätt befolkade industricentra eller med Norges till stor del vid goda,

isfria hamnar belägna vattenfall ger ett för vår norrländska vattenkraft

nedslående resultat. För modern storindustri blifva fraktsatserna mycket

betungande i konkurrensen. Vattenfallens bebyggande är ofta förenadt

med svårigheter, och man har därjämte att beakta den i oregleradt

skick låga vinterafrinningen samt nödvändigheten att tillgodose, bland

annat, den viktiga och för närvarande dominerande timmerflotta ingens

intressen. Befintliga kraftanläggningar i Norrland hafva också med

något enstaka undantag kommit till stånd antingen för kraftdistribution

i större samhällen — och då ofta genom kommunernas egen försorg

~ eder för den lokalt bundna trävaruindustrien, hvars kraftbehof dock

är ganska begränsadt.

För att under dessa omständigheter den norrländska vattenkraften

skall i större utsträckning komma till användning i konkurrens med

utlandets kraftkällor fordras nödvändigtvis, att vattenfallen kunna utnyttjas

enligt villkor, som åtminstone icke äro ogynnsammare än hvad

t. ex. Norge för närvarande kan erbjuda storindustrien. Endast under

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Ko 201.

sådana förhållanden kan man med fog sätta sin lit till den nationella

företagsamheten, som gärna söker öfvervinna en ogynnsam situation

och andra svårigheter för att gagna det egna landets intressen.

Det är föreningens bestämda uppfattning, att äfven den med full

äganderätt disponibla norrländska vattenkraften — efter sjöregleringar

uppgående till c:a 2 Va miljon hästkrafter (hvaraf c:a 80,000 hkr. utnyttjade)

— endast långsamt kommer att kunna tagas i anspråk, och

statens upplåtelser med nyttjanderätt måste tydligen afvägas därefter.

Oberoende af socialpolitisk uppfattning i vattenfallsfrågorna torde alla

vara ense om det önskvärda i att äfven statens vattenfall, i konkurrens

med enskildas och med utlandets, finna användning, och detta mål kan

enligt föreningens åsikt icke uppnås med de arrendenormer, som i det

afhandlade förslaget ifrågasättas.

Att under dessa förutsättningar föreningen icke kan finna den i

förslagets motivering åberopade jämförelsen med koncessionslagen för

elektriska ledningar berättigad, torde icke behöfva närmare utvecklas.

Frånsedt att sagda lag hufvudsakligen tillkommit som säkerhetsstadga

af teknisk natur, är det tydligt, att t. ex. ett större distributionsnät af

elektriska ledningar i en folkrik bygd kan beröra »det allmänna» på

ett helt annat sätt än utarrenderandet af ett norrländskt vattenfall; att

meningarna inom Riksdagen i förstnämnda fråga voro delade, är därför

ganska naturligt. Därtill förtjänar ihågkommas, att kraftledningar fordra

ett förhållandevis ringa kapital samt att vid behandlingen af gällande

koncessionslag det oaktadt något statens öfvertagande utan ersättning

af ledningarna vid tidens utgång veterligen ej ens ifrågasatts.

Ytterligare några omständigheter, som tala för en rymligare tillmätt

arrendetid och liberala villkor i öfrigt, förtjäna afseende vid frågans

allmänna bedömande. Ofta nog disponerar staten med den ena stranden

endast ena hälften af ett vattenfall eller annan del häraf, medan ägaren

af återstoden för ett rationellt utnyttjande af sin andel är beroende af

upplåtelse från statens sida; vid arrendetidens slut kan staten enligt

förslaget hafva i sin makt att omöjliggöra driften vid den enskildes på

egen grund belägna anläggning utan skyldighet att inlösa densamma,

en fråga, hvartill föreningen vill återkomma. Samma förhållande inträder,

då förslaget, såsom i motiveringen uttryckligen säges, skall

tillämpas vid ett vattenfall, där staten äger endast vattenrätt men ingen

strand. Ett sådant sakläge kan blifva vanligt nog, om statens under

senaste tid framställda anspråk på vattenrätt skulle i laga ordning godkännas,

och blir af särskilt ömtålig natur, där enskilda i god tro förvärfvat

eller ansett sig innehafva strand- och vattenrätt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o SOI.

37

I samband härmed bör ses det förhållande, att anläggningskostnaderna

för vattenkraftverk enligt verkställd undersökning äro 3—10

gånger större än vattenfallens nuvarande handelsvärde. Dessutom kräfva

de af kraften beroende fabrikerna eller andra inrättningar ofta väl så

stort anläggningskapital som kraftverket. Det blir därför ingalunda

ovanligt, att företagarna vid vattenfallet behöfva binda ett kapital, 20

gånger större än det upplåtna fallets värde, och denna relation blir än

mera påfallande, om staten endast kan upplåta en del af fallet. Då nu

staten genom en arrendeafgift förutsättes erhålla skälig ränta å fallets

värde, synes det föreningen naturligt, att företagarna skola reagera mot

att de normala arrendegrunderna därutöfver ställa osedvanligt stränga

anspråk på det vid kraftkällan bundna kapitalet.

Af största vikt är vidare, att det vid utnyttjande af vattenkraft i

regel är mest ekonomiskt att efter igångsättningen successivt utvidga

anläggningen under loppet af 5—15 år eller mera. Ser man — för

att taga ett kändt exempel — på utvecklingen vid Domnarfvets järnverk,

hufvudsakligen baseradt på vattenkraft, så hade den första anläggningen

därstädes — vattenverk och fabriker —• år 1878 kostat 4

miljoner kronor. Sedermera hafva under loppet af 32 år ytterligare

11 miljoner kronor nedlagts därstädes, och man lär nu stå i begrepp

att nedlägga ytterligare 8 miljoner kronor. En sådan utveckling vore

vid 40-årig arrendetid uppenbarligen otänkbar.

Ofta kommer vattendragets afrinning att genom reglering successivt

ökas under arrendetiden, hvarvid också arrendatorn enligt § 7 skall

kunna åläggas att betala ökad afgift.

Med en kort arrendetid följer således den olägenheten, att utvecklingen

ovillkorligen måste hämmas, i det att arrendatorn ganska snart

är afstängd från möjligheten att med ekonomisk fördel vidtaga förbättringar

och utvidgningar. En bestämmelse om skyldighet för staten

att vid arrendets upphörande ersätta sådana förbättringar, som efter

vattenfallsstyrelsens pröfning under arrendetiden vidtagits, synes under

alla förhållanden böra inflyta, oberoende af villkoren i öfrigt.

Då nu kommitterade ansett en normal arrendetid af 40 år tillräcklig

för amortering icke blott af vattenkraftanläggningen utan äfven

af därtill anslutna industriella verk o. d., så synes därvid den teoretiska

amorteringsberäkningen hafva fått spela för stor roll; en 40-årig amortering

krafvel- ju endast en årlig fondering af c:a en procent å anläggningskapitalet.

Redan denna amorteringsprocent kan emellertid på

ofvan angifna skäl ofta representera 5 gånger skälig ränta å fallets

värde. Härtill kommer, att bankerna och den kapitalplacerande allmän
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

heten — det må gälla aktieteckning eller lån — gifvetvis alltid taga

hänsyn till den valuta, som finnes att tillgå, om företaget efter någon

tid på grund af ändrade konjunkturer eller andra omständigheter icke

skulle visa sig bärkraftigt. ■ Som exempel är det härvidlag belysande

att kunna hänvisa till Norrlands äldsta större kraftverk och t. v. det

enda för elektrokemiskt ändamål, nämligen Alby, som förser en kloratfabrik

med c:a 2,000 hästkrafter och en karbidfabrik med c:a 7,000

hästkrafter. För närvarande äro karbidtiderna som bekant dåliga och

fabrikens drift är — efter nyligen företagen utvidgning — för tillfället

inställd. Nu har man ju med äganderätt möjligheten att eventuellt

skaffa annan användning för kraften, men det är lätt att inse hur saken

skulle ställa sig, om vid arrende på 40 år t. ex. endast halfva tiden

skulle återstå.

Om man också under gynnsamma förhållanden skulle kunna påräkna

ett obligationslån, motsvarande en del af byggnadskostnaden,

med högst 20 års amortering vid första inteckning och prioritet i

vattenfallsrätten, så blifva aktierna desto mindre begärliga. Härom

vittnar bäst svårigheten att finansiera likuande företag, baserade på

full äganderätt till vattenfall och byggnader. Svårigheterna blifva än

större genom att lånens amortering måste forceras under den första

tiden, då företagen äro minst bärkraftiga.

Det ligger nära till hands att undersöka erfarenheterna af den

nyligen införda tomträtten. Enligt hvad direktören för Stockholms

stads landtegendomsnämnd meddelat har man där redan kunnat konstatera,

att vid upplåtelse på 60 år det dock varit nödvändigt att tillförsäkra

tomträttsinnehafvaren optionsrätt till ny upplåtelse mot högst

30 % förhöjning af arrendet eller, om staden önskar öfvertaga tomten,

full ersättning vid upplåtelsetidens slut för å tomten nedlagda byggnadskostnader.

Under dessa betingelser erhållas lån till 70 å 80 % af

byggnadskostnaden och för högst SU af upplåtelsetiden. — Vid jämförelse

med vattenfallsrätten bör då äfven beaktas, att kostnaderna och

riskerna vid bebyggande af ett vattenfall äro ojämförligt större samt

att husbyggnader i genomsnitt böra beräknas amorterade på vida kortare

tid än vattenkraftverk.

Det återstår att pröfva, huruvida det kan tänkas vara synnerligen

önskligt att redan efter 40 år disponera vattenfallen för tillgodoseende

af viktiga statsintressen, som nu ej kunna öfverskådas. Därvid må

först erinras om att förslagets § 14 innefattar rätt för staten att redan

efter 20 år inlösa anläggningen. För järnvägsdrift och eventuellt andra

statsändamål kommer staten säkerligen att reservera lämpliga kraft
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

källor. De utarrenderade vattenfallen komma i regel icke att utnyttjas

på sådant sätt, att betydande allmänna intressen däraf beröras, utan

torde, , särskilt hvad angår Norrland, hufvudsakligen komma att framkalla

industriorter af samma typ som t. ex. Alby, Hissmofors och Forsse,

hvilkas största intresse otvifvelaktigt ligger i att industrien får fortlefva

under möjligast stabila förhållanden. Med tanke, beträffande

Norrland, äfven, på den ofantliga tillgången på vattenkraft kan föreningen

därför icke finna berörda farhågor grundade. För öfrigt har

> staten alltid möjlighet att reglera arrendevillkoren i mån af efterfrågan

eller att själf bebygga sina vattenfall, där detta förmodas medföra

ekonomisk fördel.

Nu skulle visserligen enligt förslaget Konungen äga att under

särskilda förhållanden och på framställning af vattenfallsstyrelsen medgifva.

utsträckning af arrendetiden. Då emellertid en arrendetid, väsentligt

längre än 40 45 år, torde blifva regel i stället för undantag,

anser föreningen hufvudvikten ligga på att den normala arrendetiden utsträches.

. Det torde ej heller kunna anses lämpligt, att ekonomiska frågor

af föreliggande art onödigtvis göras beroende af regeringar med växlande

socialpolitisk uppfattning. Äfven vid utsträckning af arrendetiden

kan det emellertid stundom befinnas nödvändigt att medgifva en

längre arrendetid än den normala, hvartill vattenfallsstjurelsen då synes

böra äga befogenhet.

Man skulle slutligen kunna ifrågasätta att vid utarrendering af befyffffda

vattenfall, då ju kapitalanskaffning för vattenkraftanläggningen

ej erford] as och riskerna således äro mindre, bestämma en kortare

arrendetid än för obebyggda fall, något som ju alltid bör stå vattenfallsstyrelsen

fritt, då det bennnes möjligt. Skall kraften emellertid

användas för nya fabriker, så gälla i allt väsentligt de betänkligheter

föreningen ofvan anfört emot en knapp arrendetid. Gäller det åter

förlängning af . ett föregående arrende, så kan en kortare period gifvetvis

befinnas tillräcklig, och förutsättningarna att rätt kunna bedöma

saken äro ju då mycket större. En tredje möjlighet ligger i att staten

genom process tilldömts vattenrätten i ett fall, där en enskild i god

tro redan utfört vattenverksanläggningar; att under sådana förhållanden

arrendetiden bör gifvas största möjliga utsträckning torde föreningen

ej behöfva närmare motivera.

Pa. ofvan anförda skäl torde vid tillämpning af förslagets hufvudyillkor

i öfrigt en arrendetid af 70—SO år befinnas vara i statens eget

intresse påkallad. Men föreningen anser också synnerlig vikt ligga på

att vid upplåtelsetidens slut ersättning lämnas för de vattenverksbygg
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

nåder, som genom arrendets upphörande blifva för arrendator, värdelösa,

och detta vare sig de ligga på statens lägenhet eller icke.. Under

sådan förutsättning anser sig föreningen kunna för närvarande tillstyrka

en normal arrendetid af 50 år, på sätt vattenfallskommitten samt åtskilliga

myndigheter och korporationer föreslagit. Vid arrendetidens

utgång har då staten att välja mellan inlösen af vattenverksbyggnadema

och ny upplåtelse pa skäliga villkor, och hafva vattenfallskommittén

m. fl., som nämndt, förordat sistnämnda alternativ, fortfarande med 50

års arrendetid. Men ehuru, enligt föreningens åsikt, en upplåtelse på

50 år under nuvarande förhållanden är väl förenlig med nödigt förutseende

från kronans sida, är man gifvetvis mera betänksam, då det

gäller att nu se 100 år fram i tiden. Det synes därför vara lämpligast,

att staten efter arrendetidens slut och efter skälig uppsägningstid har

fritt val att antingen inlösa vattenverksbyggnadema eller att medgifva

ny upplåtelse för så lång period, som därvid kan befinnas lämpligt.

Om efter en andra arrendeperiod vattenverksbyggnadernas hemfallande

utan lösen ifrågasattes, bör periodens längd gifvetvis afpassa^ därefter

och skall under inga förhållanden understiga 25 år, hvilket också är

den fastställda minimitiden för upplåtelse med tomträtt.

Då staten öfvertager vattenfallslägenheten, böra dåvarande afnämare

hafva företrädesrätt till erhållande af disponibel kraft pa skäliga villkor,

vare sig från samma anläggning eller från annat håll, och bör detta

tydligen gälla som regel icke blott vid den första arrendeperiodens

utgång utan äfven senare. Då staten, som nämndt, förutsättes reservera

vissa kraftkällor för direkta statsbehof, lärer det endast undantagsvis

behöfva inträffa, att staten ej kan uppehålla förutvarande kraftleveranser.

Det måste gifvetvis vara ett viktigt statsintresse att icke åstadkomma

onödiga rubbningar i de industrier och industrisamhällen, som i anslutning-

till kraftverken uppstått, och utan trygghet i detta afseende

kommer någon mera betydande industri sannolikt icke till stånd. Ej

heller kan det vara nationalekonomiskt att successivt eller med ens

låta stora värden förfalla, sedan de visat sig lämna god afkastning.))

Sammanfattande sin mening om arrendeaftalens hufvudvillkor, har

vattenkraftföreningen hemställt, att vid utarrendering af statens vattenfall

följande normalbestämmelser må tillämpas:

1) Arrendetiden skall vara normalt 50 år för bebyggda vattenfall

och för obebyggda ytterligare 5 år eller mera, där så befinnas erforderligt

(§4).

2) Vid den normala arrendetidens slut skall arrendatorn hafva

optionsrätt till förnyad upplåtelse på minst 25 år och på villkor, som

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

för honom ej blifva väsentligt mera betungande än de ursprungliga,

eller, om kronan vill öfvertaga lägenheten, rätt att utfå lösen för sådana

vattenverksbyggnader, som genom arrendets upphörande blifva för

honom värdelösa (§§ 12, 17).

3) Vid statens eftertagande af lägenheten bör under alla förhallanden

ersättning utgå för sådana förbättringar och nybyggnader,

som under arrendetiden enligt aftal med vattenfallsstyrelsen utförts.

4) Närhelst kronan öfvertager vattenfallslägenheten, böra dåvarande

kraftafnämare hafva företrädesrätt till erhållande på skäliga villkor af

den kraft, som utöfver statens direkta behof linnes disponibel.

Innan jag närmar yttrar mig om förslaget i nu berörda delar, tilllåter

Jag. mig lämna en redogörelse för vissa främmande länders lagstiftning

i detta ämne. Jag förutskickar därvid den anmärkningen, att

lagstiftningen uti dessa länder, med undantag beträffande Norge, utgår

från en väsentligen annan ståndpunkt än den svenska, nämligen att

rätten till vattnet tillkommer staten, visserligen icke såsom strandägare

men på grund af dess öfverhöghetsrätt.

Vattnet i sjöar, floder, åar och bäckar, d. v. s. alla till de naturliga

flodsystemen hörande vatten, betraktas sålunda i regel såsom allmän

egendom, tillhörig stat eller kommun (publikt vatten).

I de olika länderna är största delen af vattenområdet att anse såsom

publikt t. ex. inom Italien, Bayern, Baden, Saclisen och Schweiz. Inom

Osterrike-Ungern är efter tillkomsten af nu gällande vattenlagar praktiskt

sedt allt vatten publikt. Endast inom Frankrike, hvarest hufvudsakligen

skiljes mellan icke segelbara och icke flottningsbara vattendrag samt

segelbara och flottningsbara strömmar och floder, de förra icke publika

och de senare publika, är det icke publika vattenområdet af någon

större betydelse, enär till de icke segelbara vattendragen höra de inom

Alpdepartementen befintliga, på vattenkraft synnerligen rika floderna

och bäckarna.

Det torde kanske böra anmärkas, att hvad som skall anses såsom

publikt och icke publikt vatten icke är i de olika ländernas lagar bestämdt

efter i allo enahanda principer, hvarför det publika vattenområdet

i skilda länder är af något olika omfattning, men i det stora hela

torde dock det ofvan anförda kunna sägas äga full giltighet för samtliga

nu ifrågavarande länder.

Till den publika floden räknas i regel såväl vatten som grund.

För tillgodogörandet af vattenkraft såväl i publikt som privat vatten

erfordras vederbörlig myndighets tillstånd, koncession.

Bill. till Ritsd. Prat. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Raft.

Departements
chefen.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Hvad nu angår upplåtelsetiden, gäller enligt Österrikes vattenlagar,

af Indika vattenlagen för hela riket tillkommit under år 1869 och

kronländernas särskilda vattenlagar under åren 1870—1875, att koncession

å vattenkraft såsom regel meddelas på obegränsad tid (ständig

besittningsrätt), men att koncession undantagsvis kan meddelas för begränsad

tid eller med rätt till återkallelse när som helst. Under intrycket

af den senare tidens utveckling på den hydro-elektriska industriens område

torde emellertid undantagsbestämmelsen hafva blifvit regel, så att

numera koncessioner endast meddelas antingen för begränsad tid, såsom

för de moderna vattenkraftanläggningarna Etschverket (45 år), Auerverket

(50 år) och Brennerverket vid Matrei (90 år), eller ock på obestämd

tid, hvilket lär äga rum beträffande alla vattenfall, som anses

lämpliga för elektrisk järnvägsdrift.

I Ungern är koncessionstiden enligt vattenlagen af den 14 juni 1885

fastställd "till högst 50 år. Med hänsyn till särskilda lokala förhållanden

och för tillgodoseende af ett allmänt intresse kan koncession dock

meddelas på obestämd tid.

1 Italien gäller lagen om vattenafledning från publika vatten af den

10 augusti 1884. Koncession meddelas antingen för beständigt eller

på viss tid. Ständiga koncessioner kunna endast meddelas genom lag.

Koncession på viss tid meddelas för en tid icke öfverstigande 30 år.

Den 15 december 1908 har emellertid för senaten framlagts _ ett lagförslag

rörande afledning och nyttjande af publika vatten, enligt hvilket

förslag koncession alltid skulle meddelas för en tid af högst 30 år.

1° Frankrike äro de vattenrättsliga förhållandena reglerade genom

en ko- af den 8 april 1898. Koncession meddelas antingen af prefekten

i vederbörande departement eller af regeringen genom särskildt dekret.

Koncessionen meddelas i regel endast tillsvidare och kan när som helst

utan ersättning återkallas. För bestämd tid meddelas koncession endast

beträffande sådana företag, hvilka genom särskild lag förklarats

vara af allmännyttig beskaffenhet.

År 1908 framlades för deputeradekammaren ett lagförslag i frågan.

Detta afser endast anläggningar vid publika vatten och skiljer mellan

smärre anläggningar, som icke till hufvudändamål hafva försäljning af

energi, och större anläggningar. För de förra, hvilka skulle auktoriseras,

skulle gällande lagar och reglementen förfarande äga tillämpning;

dock att auktorisation i intet fall skulle kunna meddelas för

längre tid än 50 år. För de senare skulle meddelas koncession för viss

tid. Någon maximitid är ej upptagen i lagförslaget.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

I Schweiz, hvarest hvar och en af de 25 kantonerna eller halfkantonerna

sedan gammalt har sin särskilda rättsordning angående tillgodogörande

af vattenkraft, bestämdes den 4 april 1895 af förbundsförsamlingen,

att de särskilda kantonerna skulle tillrådas att ordna sina

vattenrättsliga förhållanden efter enhetliga grunder, i hvilket afseende

särskildt framhölls vikten däraf, att koncessioners giltighetstid måtte

begränsas till ett visst antal år.

De olika kantonala vattenlagarna kunna allt efter lagstiftningens

ståndpunkt delas i tre grupper.

Den första gruppen, som ännu nästan uteslutande tager hänsyn till

vattnets användande i landtbrukets tjänst, saknar utförligare, till och

med i några fall hvarje, lagstiftning på området. Till denna grupp

höra kantonerna Schwyz, Uri, Unterwalden Öb dem Wald, Underwalden

Nid dem Wald, Appenzell Ausser-Rhoden, Appenzell Inner-Rhoden,

Graubunden, Thurgau, Zug och Basel-Stadt.

Till den andra gruppen höra de lagar, hvilka visserligen innehålla

utförliga bestämmelser rörande vattenhushållningen men hvilka hufvudsakligen

bygga på äldre rättsåskådningar. Dit höra kantonerna Génöve,

Freiburg, Neuchåtel, Luzern, Zurich, Aargau, Solothurn, Basel-Land

och Schaffhausen.

Den tredje gruppen utgöres af de moderna vattenlagarna, och till

denna grupp höra kantonerna Glarus, S:t Gallen, Ticino, Vallais, Vaud

och Bern.

Anmärkas bör, att de franska kantonerna beträffande sin vattenlagstiftning

förete en utveckling i riktning från de äldre franska till

de moderna schweiziska grundsatserna. Sålunda finnes i kantonen

Généve en lag af den 15 juni 1895, som föreskrifver, att rätt att tillgodogöra

vattenkraft i publikt vatten i regel skall meddelas för obestämd

tid (concession å bien plaire) men endast undantagsvis på bestämd tid

och då genom en i vederbörlig ordning antagen speciallag, i hvilken

senare händelse koncessionstiden kan bestämmas till högst 99 år. Kantonen

Neuchåtel åter har redan genom en lag af den 7 december 1869

afskaffa! koncessioner för obestämd tid och förklarat, att koncessioner i

stället skola meddelas för en begränsad tid af högst 99 år. Den rent

schweiziska åskådningen återspeglas däremot i lagen för kantonen Vaud

af den 18 februari 1901, hvilken förbjuder koncessions meddelande för

längre tid än 50 år.

De tyska och italienska kantonerna sträfva likaledes tydligen till

det af förbundsförsamlingen utstakade målet: eu bestämd koncessionstid.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

Vidare må nämnas, att Schaffhausens och Luzerns vattenlagar icke

innehålla föreskrifter om koncessionstid, men att i de under senare åren

meddelade koncessioner tiden blifvit begränsad till 40 å 50 år, samt

att enligt ett år 1905 framlagdt förslag till vattenlag för Graubiinden

koncessionstiden skulle komma att utgöra högst 50 år.

Beträffande de till den tredje gruppen hörande kantonernas lagar

gäller uti ifrågavarande hänseende utöfver hvad rörande kantonen Vauds

lag redan omnämnts följande.

Lagen i Glarus af den 8 maj 1892 innehåller icke någon bestämmelse

om koncessionstidens längd, men i meddelade koncessioner har

tiden inskränkts till 80 år, dock med rätt för kantonen att inlösa

vattenverket efter förloppet af 25 år.

S:t Gallens lag af den 23 november 1893 begränsar däremot koncessionstiden

till 50 år och Ticinos lag af den 17 maj 1894 till endast

40 år. Enligt lagen i Valais af den 18 februari 1898 må koncession

icke beviljas på längre tid än 99 år.

Den senaste vattenlagen är den i kantonen Bern gällande lagen,

som utfärdats den 26 maj 1907. Enligt densamma meddelas kommuner

för drifvande af egna anläggningar koncession utan någon tidsbegränsning,

och samma bestämmelse gäller vid beviljande af koncessioner åt

föreningar eller aktiebolag, hvilkas andelar eller aktier uteslutande tillhöra

kommuner eller stat och kommuner gemensamt. I alla andra fall

meddelas koncession för en tid af 50 år.

Den för Bayern gällande vattenlagen är af den 23 mars 1907. I

denna lag skiljes mellan tillgodogörande af vattnet medelst dammanläggningar

och vattnets utnyttjande på annat sätt. För rätt till vattnets

utnyttjande annorledes än medelst dammanläggningar fordras tillåtelse,

»Erlaubnis» af vederbörande myndighet. Tillåtelse meddelas i regel på

viss tid (någon maximitid finnes icke i lagen bestämd) eller tillsvidare

med rätt för staten att när som helst återkalla densamma. Tillåtelse,

som meddelats utan rätt för staten att återkalla densamma, kan endast

genom expropriation fråntagas den, som erhållit tillåtelsen. För uppförande

af dammbyggnader eller större vattenverk fordras, förutom

tillåtelse, ätven koncession (Genehmigung). För koncession gälla samma

tidsbestämmelser, som för tillåtelse.

I den i Baden den 26 juni 1899 utfärdade vattenlagen finnes icke föreskrifven

någon viss tid, för hvilken koncession skall meddelas, men det

förutsättes beträffande koncessioner å publikt vatten, att dessa kunna

meddelas allenast för viss bestämd tid.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Enligt den i Sachsen gällande vattenlagen af den 12 mars 1909

erfordras för att anlägga dammbyggnader i och för vattenverk vid rinnande

vatten tillåtelse af administrativ myndighet. Sådan tillåtelse

meddelas antingen på viss tid eller också tillsvidare med rätt för

staten att återkalla densamma. Någon maximitid finnes ej i lagen

föreskrifven.

I Norge kunde fast egendom fritt förvärfvas af hvem som helst,

till dess genom lagen den 21 april 1888 försäljning till utlänningar

och utländska bolag af fast egendom med undantag för bergverk gjordes

beroende af kunglig tillåtelse, hvilket stadgande därefter genom lagen

af den 9 juni 1903 utsträcktes att gälla jämväl bergverk. Genom en

7 april 1906 utfärdad lag, som icke skulle gälla längre än till det då

samlade stortingets upplösning, bestämdes vidare, att" ägande- och nyttjanderätt

till vattenfall tillsvidare icke skulle kunna utan tillstånd af

konungen förvärfvas af utländska medborgare eller af bolag och föreningar,

såvida icke samtliga dess medlemmar vore personligen ansvariga

för bolagets eller föreningens förbindelser.

Sedan denna lag förnyats samt till sin omfattning utvidgats under

åren 1906, 1907, 1908 och 1909 i afvaktan på blifvande fullständig

lagstiftning i ämnet, utfärdades den 18 september 1909 lag om förvärf

af vattenfall, bergverk och annan fast egendom. Enligt denna lag gälla

beträffande vattenfall följande regler.

Agande- eller nyttjanderätt till vattenfall å öfver 1,000 hästkrafter

kan utan konungens tillåtelse (koncession) förvärfvas endast

af staten, norska kommuner och norska medborgare samt med koncession

af konungen utaf utländska medborgare, korporationer, stiftelser,

aktiebolag samt andra bolag och föreningar med begränsadt ansvar,

hvilkas styrelse har sitt säte i Norge och till större delen består

af norska medborgare. Vattenfall å 1,000 hästkrafter eller därunder

äro underkastade samma regler som annan fast egendom. Denna förvärfvas

utan koncession af staten, norska kommuner, norska medborgare

samt korporationer, stiftelser, aktiebolag, andra bolag och föreningar

med begränsad ansvarighet, hvilkas styrelse har sitt säte i

Norge och uteslutande består af norrmän, samt med koncession af

andra rättssubjekt än nu nämnts. Koncession beviljas, när icke allmänna

hänsyn tala däremot, samt meddelas för en tid af minst 60 och

högst 80 år.

Hvad angår optionsrätt samt frågan huru med vattenverkshyqgnader

förfareS'' vid upplåtelsetidens utgång, gäller i Ungern att, för den händelse

koncession efter koncessionstidens slut ånyo meddelas, redan bestående

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

verk hafva företrädesrätt därtill, såvida icke viktiga offentliga intressen

påfordra vattnets användande till annat ändamål. I öfrigt saknas bestämmelser

i förevarande frågor.

Enligt den italienska lagen af den 10 augusti 1884 gäller, att koncessionsinnehafvare

efter utgången af koncessionstiden är berättigad att få

koncessionen förnyad för ytterligare SO år o. s. v. Då koncessionen

upphör att gälla, träder staten omedelbart i besittning af de i vattendragets

bädd eller på dess stränder utförda arbeten och anläggningar

utan skyldighet för staten att gifva den förutvarande koncessionsinnehafvaren

ersättning härför. Koncessionsinnehafvaren är däremot skyldig

att, då koncessionen upphör, på egen bekostnad verkställa de

raseringsarbeten, som vederbörande myndighet finner nödvändiga för

att sätta vattendragets bädd och stränder i det skick, som måste föreskrifvas

af hänsyn till allmänna intressen och tredje mans rättigheter.

Enligt förslaget af år 1908 skulle efter utgången af koncessionstiden

koncessionsinnehafvaren, därest han före tidens utgång gjort ansökan

därom samt fullgjort de skyldigheter, som varit förknippade med

koncessionen, vara berättigad att få koncessionen förnyad, dock endast

för en ny period. Förnyelsen skulle gälla för högst samma tid som den

förfallna koncessionen. Då koncessionen upphörde att gälla, skulle antingen

anläggningen utan ersättning tillfalla staten eller ock staten vara

berättigad att ålägga den förutvarande koncessionsinnehafvaren att på

egen bekostnad verkställa erforderliga raseringsarbeten.

Det franska lagförslaget af år 1908 stadgar beträffande de auktoriserade

verken, att, därest efter utgången af den bestämda tiden tillåtelsen

icke förnyades, innehafvaren af tillåtelsen skulle vara skyldig att,

efter vederbörande myndigheters bestämmande, antingen återställa platsen

för anläggningen i dess ursprungliga skick eller utan ersättning till

staten öfverlåta de anläggningar, som utförts på statens flodområde.

Hvad angår de koncessionerade verken, skulle i koncessionsakten bestämmas

hvilka verk, områden, byggnader och maskiner af hvarje slag,

som skulle utgöra fasta tillbehör till koncessionen. Dessa skulle betraktas

såsom det allmännas egendom och då koncessionen upphörde,

skulle staten utan ersättning träda i besittning af desamma.

I Schweiz synas två väsentligen olika grundsatser gorå sig gällande.

Den ena, som tillämpas i en del af det franska Schweiz, går ut därpå,

att rättsförhållandet mellan staten och koncessionsinnehafvaren vid koncessionstidens

slut af sig själft upphör och att vattenkraftanläggningen

tillfaller staten, som därefter äger fritt förfoga öfver densamma. Den andra

grundsatsen, som tillämpas i flertalet af de schweiziska kantonerna, ut
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

går därifrån, att koncession visserligen vid koncessionstidens slut upphör

men endast för att bereda möjlighet till modifikationer i koncessionsvillkoren,

icke för att afbryta koncessionen, hvilken tvärtom i regel

antages böra fortsätta såsom förut.

I lag af den 2 november 1892 angående koncession å vattenkraft

för staden Généve föreskrifves således, att vid den 99-åriga koncessionstidens

'' slut kantonen Geneve blifver ägare till alla fasta anordningar,

såsom dammar, byggnader etc. Vill kantonen själf drifva anläggningen,

är kantonen skyldig att efter värderingsmäns bestämmande inlösa

alla mekaniska anordningar, såsom t. ex. turbiner och transmissioner,

äfvensom anordningar för kraftens fördelning till enskilda afnämare.

Såsom en öfvergångsform till den schweiziska principen torde kunna

betraktas en bestämmelse i vattenlagen för kantonen Valais af år 1898,

som visserligen föreskrifver, att verket vid koncessionstidens slut skall

hemfalla till staten, men som dessutom meddelar föreskrift om omedelbar

förnyelse af koncessionen. Bestämmelsen är så lydande:

»Vid koncessionstidens slut äga antingen staten eller vederbörande

kommuner att förnya koncessionen.

Om förnyelse af en koncession icke sökes eller om den sölces men

afslås, skola staten eller vederbörande kommuner utan lösen inträda i

besittningen af de anläggningar, som blifvit utförda för vattnets afledning

från vattendraget och framförande till motorerna. Staten eller vederbörande

kommuner äga i öfrigt, om koncessionen icke förnyas, tilläsa

sig, efter värderingsmäns bestämmande, anläggningen med alla anordningar,

som blifvit gjorda för vattenkraftens tillgodogörande. Då staten

eller kommunerna bevilja koncession åt eu ny koncession^’, äga de

ålägga honom inlösa viss anläggning efter uppskattning af värderingsman.

))

Ur S:t Gallens, Ticinos, Valais’ och Vauds vattenlagar må följande

bestämmelser anföras:

Do) S:t Gallens vattenlag af år 1893:

»Vid koncessionstidens slut kan ansökan om koncessionens förnyelse

ingifvas. Ingifves sådan icke eller varder den icke beviljad, går koncessionen

beträffande vattenkraften åter till statens fria förfogande. I

händelse ansökan icke beviljas, är staten skyldig att på begäran af den

dittillsvarande koncessionsinnehafvaren emot öfverlåtelse ersätta honom

fulla värden af uppförda anläggningar, byggnader och anordningar.»

2:o) flhcinos vattenlag af år 1894:

»Då koncessionstiden utlupit, kan staten bevilja förnyelse med de

förändringar, som möjligen befinnas nödvändiga på grund af ändrade

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Ma fas Nåd. Proposition N:o 201.

förhållanden i orten eller i vattendraget, dock så att därigenom fortsättandet

af den drift, för hvilken koncessionen beviljats, icke i något

afseende försvåras. Om förnyelse af koncessionen icke sökes, är koncessionsinnehafvaren

skyldig att på egen bekostnad och enligt myndigheternas

föreskrifter låta utföra alla arbeten, som fordras för att återställa

och trygga en god vattenreglering samt för att hindra hvarje

allmän eller enskild skada. Staten kan likväl besluta att bibehålla de

af koncessionsinnehafvaren utförda arbetena i deras helhet eller till

någon del, i hvilket fall de skola exproprieras. Det skadestånd, som

då skall betalas, skall bestämmas efter gällande pris på den mark,

som skall aflåtas, och efter arbetenas tillstånd vid tidpunkten för expropriationen

samt får i intetfall öfverstiga anläggningskostnaden i dess

helhet. Skulle staten neka sökt förnyelse af koncessionen, är staten

skyldig att expropriera samtliga af koncessionsinnehafvaren utförda

arbeten mot erläggande af skadestånd efter syn och värdering.»

3:o) Valais’ vattenlag af år 1898:

»Vid koncessionens slut kan staten eller vederbörande kommun bevilja

förnyelse af koncessionen. Ingifves icke ansökan om förnyelse

eller varder densamma icke beviljad, öfvergå de för vattnets ledning och

kraftuttagning utförda arbeten utan ersättning till staten eller kommunen.

När koncession icke förnyas, är staten eller kommunen berättigad

att inlösa kraftstationen och alla andra för vattnets tillgodogörande uppförda

byggnader efter ett af fackmän bestämdt pris. Blir koncession

meddelad annan, kan denne förpliktas inköpa anläggningarna enligt deras

af fackmän åsätta värde.»

4:o) Vauds vattenlag af år 1901:

»Fem år före koncessionstidens slut bör koncessionsinnehafvare,

som önskar få koncession förnyad, ingifva ansökan därom. I sådan

händelse är staten förpliktad att minst tre år före koncessionstidens utgång

hafva fattat beslut i frågan.»

I Berns vattenlag af år 1907 stadgas i hithörande frågor följande

rörande de för bestämd tid beviljade koncessioner:

»Vid koncessionstidens slut skall, därest staten icke har behof af

vattenkraften för annat ändamål, den förutvarande innehafvaren af koncessionen

äga rätt att fä densamma förnyad för viss bestämd tid. För den

händelse förnyelse af koncessionen icke medgifves, öfvergå de af koncessionsinnehafvaren

gjorda anläggningar, byggnader och anordningar äfvensom

själfva marken till staten mot godtgörelse för inköps- och anläggningskostnaden.

År verkliga värdet vid tiden för öfvergången till följd

af slitning mindre än det, hvartill nyssnämnda kostnader uppgått, skall

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Broposition N:o 201.

endast verkliga värdet ersättas. Den tid, för hvilken koncessionen förnyas,

kan uppgå till högst 25 år, efter hvilken tids förlopp emellertid

koncession ännu en gång för samma tid kan beviljas. Efter en tid af

100 år hemfaller kraftanläggningen med alla till dess utnyttjande uppförda

byggnader, anläggningar och inrättningar utan ersättning till

staten, som dock skall lämna godtgörelse för marken, å hvilken byggnaderna

uppförts, äfvensom för maskiner, som öfvertaga:? af staten,

ehuru staten dock icke är förpliktad att inlösa de senare. Ålit hvad

som tillfaller staten skall vara i godt och användbart skick.))

Hvad Bayern angår, gälla i nu ifrågavarande hänseenden följande

bestämmelser. Då en anläggning icke längre tages i bruk — af hvilken

anledning detta än må bero — kan koncessionsinnehafvaren med hänsyn

till det allmänna bästa af vederbörande myndigheter åläggas att på egen

bekostnad borttaga anläggningen och återställa det ursprungliga tillståndet.

Skulle koncessionsinnehafvaren vara medellös, skall staten eller

den kommun, i hvars intresse det ligger att anläggningen borttages,

svara för kostnaderna härför. Om det med hänsyn till det allmänna

bästa är erforderligt att bibehålla en anläggning, hvarom nu är fråga,

åligger det staten eller vederbörande kommun att sörja .för underhållet

af densamma. Staten eller kommunen är därvid berättigad att af koncessionsinnehafvaren

fordra anläggningens öfverlåtelse. Skulle denne icke

gå in härpå, äro lagens expropriationsbestämmelser tillämpliga. Efter

utgången af tiden för en tillåtelse eller koncession kan anläggningen

alltså endast mot ersättning tillfalla staten. Under koncessionstiden är

staten berättigad att genom expropriation förvärfva hela vattenkraftanläggningen

eller del däraf. Staten kan äfven påfordra, att koncessionsinnehafvaren

mot ersättning afstår allt eller en del af det vatten, som

tillgodogöres i anläggningen.

Uti Baden kan vid koncessions meddelande föreskrifvas, antingen

att det vid koncessionstidens slut åligger koncessionsinnehafvaren att

genom borttagande af de för kraftstationen erforderliga byggnader återställa

vattendraget i dess förra skick eller ock att kraftanläggningen

skall tillfalla staten. I detta senare fall bestämmes jämväl vid beviljandet

af koncessionen, huruvida koncessionsinnehafvaren skall afstå anläggningen

utan godtgörelse eller om staten vid öfvertagandet af densamma

skall betala ersättning, som dock icke må öfverstiga anläggningskostnaderna.

Enligt den i Sachsen gällande lagen kan, då koncessionstiden utgår,

vederbörande myndigheter ålägga koncessionsinnehafvaren att borttaga

anläggningen.

Bill. till Eilcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Höft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Enligt den norska lagstiftningen af år 1909 öfvergår vid koncessionstidens

slut vattenfallet med alla de inrättningar, genom hvilka

vattnets lopp eller läge förändras, såsom dammar, kanaler, tunnlar,

bassänger, rörledningar m. in., samt den för utbyggandet och anläggningen

af själfva kraftverket erforderliga, af koncessioninnehafvaren förvärfvade

mark till staten med full äganderätt och utan ersättning. Härjämte

kan vid koncessionens meddelande bestämmas, att kraftstationen

med maskineri och annat tillbehör skall tillfalla staten med äganderätt

utan godtgörelse. Det, som icke tillfaller staten, är staten berättigad att

antingen inlösa efter dess genom på statens bekostnad anställd uppskattning

utrönta värde eller ock påfordra, att detsamma skall borttagas

inom viss af justitiedepartementet bestämd tid.

Enligt det förslag, som framlades af den för lagens utarbetande tillsatta

kommittén, skulle vid koncessionstidens slut vattenfallet med alla

de inrättningar, genom hvilka vattnet med hänsyn till lopp eller läge

förändrades, samt den för kraftverket erforderliga marken tillfalla staten

utan vederlag. Beträffande den öfriga delen af kraftanläggningen,

såsom byggnader, maskiner, kraftledningar m. in., skulle staten vara

pliktig att inlösa densamma efter det värde, som åsattes genom en på

statens bekostnad föranstaltad värdering, för såvidt och i den utsträckning

driften skulle fortsättas. Hvad som icke tillfölle staten eller af

denna inlöstes skulle borttagas inom viss tid. Ville staten icke vid

koncessionens slut fortsätta kraftanläggningens drift, skulle koncessionsinnehafvaren

vara pliktig att vidtaga de åtgärder, som visade sig erforderliga

för att icke företagets nedläggande skulle medföra fara eller skada

för omgifningarna.

I lagen finnes icke någon bestämmelse rörande rätt för koncessionsinnehafvaren

att få koncessionen till sig ånyo upplåten. Uti kommitténs

motiv till dess lagförslag framhålles emellertid, att det vid koncessionstidens

slut synes vara anledning för såväl staten som koncessionsinnehafvaren

att träffa öfverenskommelse om förnyelse af koncessionen, men

bör vid uppgörandet af sådan öfverenskommelse hänsyn tagas därtill,

att staten då är anläggningens ägare.

Lagstiftningen i främmande länder företer sålunda på detta område

en mycket växlande bild. Öfver hufvud taget kan man säga, att koncessionstiden

i allmänhet är väsentligt längre än 40 år och att, därest

koncessionen efter en upplåtelsetid, som ej sträcker sig öfver en mycket

lång tidrymd, icke förnyas, koncessionsinnehafvaren i regel erhåller ersättning

för sina anläggningar.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201. 51

Dessa lagbestämmelser lära emellertid icke utan vidare kunna tagas

såsom förebild för de svenska förhållanden, hvilka det nu gäller att reglera,

då här — i motsats mot förhållandet i andra länder — är fråga

om möjligheten för staten att vid upplåtelse af vattenrätt med utsikt

till framgång kunna konkurrera med ägarna till privata fall. Frågan

om upplåtelsetidens längd och hur förhållandet skall ordnas mellan staten

och arrendatorn vid dess utgång är sålunda en rent praktisk fråga, som

bör afgöras med hänsyn till hvad som för staten och det allmänna kan

anses fördelaktigast ur ekonomiska och andra synpunkter.

Kommitterade hafva nu föreslagit, att arrendetiden i allmänhet skall

för obebyggdt vattenfall sättas till 45 år, därvid man tänkt sig, att 5 år

skulle erfordras för anläggningens utförande. I fråga om bebyggdt fall

skulle den regelmässiga arrendetiden blifva 40 år. Kommitterade hafva

nämligen uttalat såsom sin åsikt, att en sådan upplåtelsetid i allmänhet

skulle vara tillräcklig för att kostnaderna för vattenkraftanläggningen

skulle kunna amorteras samt arrendatorn dessutom erhålla skälig vinst

å företaget.

Den sålunda föreslagna arrendetiden synes mig vara lämpligen afpassad,

då frågan gäller fall, som redan äro bebyggda. Däremot finner

jag uppenbart, att denna upplåtelsetid i fråga om obebyggda fall i regel

skall blifva alltför kort för att kostnaderna för utförande af vattenkraftanläggningen

därunder skola kunna amorteras. Man måste nämligen

betänka, hvilka betydande kapital måste bindas vid en anläggning af

ifrågavarande art, och att i allmänhet det icke blott är vattenkraftanläggningen,

som skall amorteras, utan äfven de industrier, som i

sammanhang därmed tillkommit. Fn omständighet af väsentlig betydelse

är också, att, såsom vattenkraftföreningen påpekat, det stora

flertalet vattenfall, om hvilka här blir fråga, äro ogynnsamt belägna

och svåra att bebygga. Särskilt om man förutsatte, att sådana bestämmelser

träffas, att arrendatorn kan blifva skyldig att vid arrendetidens

utgång utan lösen afstå Åvatten verksbyggnaderna, är så mycket

tydligare, att den föreslagna arrendetiden skall vara för kort och följaktligen

de af staten till arrende utbjudna fallen blifva mycket litet

begärliga. Det synes mig därför, för att öfverhufvud taget erhålla

möjlighet att få spekulanter på statens vattenkraft samt ur synpunkten

att skaffa staten större ekonomisk vinst af sina vattenfall, vara angeläget,

att arrendevillkoren göras mindre stränga än kommitterade föreslagit.

Att finansieringen af företag med den betydande omfattning,

som här afses, icke lämpligen kan planläggas för eu amorteringstid af

allenast 40 år, har också med styrka framhållits af de på området sakkunniga

personer, med hvilka jag rådfört mig i ämnet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Men äfven andra skäl tala för att i allmänhet bestämma längre

arrendetid än den kommitterade föreslagit. Det är nämligen tydligt, att,

i den mån npplåtelsetiden närmar sig sitt slut, arrendatorn skall, om

lian dessutom icke ens till någon del är tillförsäkrad lösen, blifva allt

mera obenägen att nedlägga några kostnader på vattenkraftanläggningen

och därpå grundade industrier. Han kommer sålunda måhända icke

att i erforderlig grad utvidga sin verksamhet eller tillgodogöra sig nya

uppfinningar för förbättring af arbetsmetoder och arbetsprodukter, han

blir med ett ord efter i täflan. Att detta ur landets synpunkt är skadligt,

lärer icke kunna förnekas, särskildt som de industrier, för hvilka

vattenkraften torde komma att tagas i anspråk, val i öfvervägande grad

blifva afsedda för export. Det är ju visserligen att förutsätta, att dessa

frågor skulle af den förvaltande myndigheten komma att handhafvas med

klokhet och omdöme, och att följaktligen, därest en utvidgning af industrien

finnes lämplig och behöflig, aftal oafsedt arrendetidens längd redan

före dess utgång bör kunna träffas om ny upplåtelse på sådan tid, att de

nya anläggningarna kunna amorteras. Men gifvet är, att staten skall

kunna betinga sig bättre arrendevillkor, om arrendatorn redan från början

kan planlägga företaget för en längre framtid. Ytterligare tillåter

jag mig påpeka, att, därest kraftanläggningen hufvudsakligen har till

ändamål att distribuera elektrisk energi, priset på energien gifvetvis

kommer att ställa sig högre i den mån arrendetiden förkortas, och arrendatorn

sålunda måste beräkna en hastigare amortering å sin anläggning.

En kortare arrendetid kommer följaktligen med all sannolikhet att

hårdt drabba kraftafnämama.

Kommitterade hafva i sin motivering för en fyrtioårig arreijdetid

åberopat analogien med koncessionstiden för elektriska ledningar. Denna

jämförelse synes dock icke hafva större berättigande, särskildt med hänsyn

därtill att kraftledningar fordra ett förhållandevis ringa kapital.

Nu hafva visserligen kommitterade i förslaget upptagit en bestämmelse,

enligt hvilken Kungl. Maj:t skulle äga att utsträcka arrendetiden, då särskilda

skäl tala därför. Då någon begränsning af denna Kungl. Maj:ts

rätt icke föreslagits, skulle i hvarje fall arrendetiden kunna sättas så

lång, att arrendatorn tillförsäkras en fullt tillräcklig amorteringstid. Om

man emellertid är öfvertygad, att en fyrtioårig arrendetid i allmänhet är

för kort, synes olämpligt att fastslå ett stadgande, som sannolikt skulle

komma att göra det ifrågasatta undantaget till regel.

Såsom ofvan framhållits, är emellertid spörsmålet om arrendetidens

längd i hög grad beroende af huru förhållandet mellan kronan och

arrendatorn ordnas vid arrendets upphörande samt huruvida arrendatorn

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

tillerkännes optionsrätt till nytt arrende. Dessa frågor synas mig till

och med halva ett så nära samband, att jag funnit mig föranlåten att

inarbeta de bestämmelser, som motsvara 12 och 17 §§ i kommitterades

förslag, i 4 § af mitt förslag.

I 12 § ifrågasätta kommitterade, att arrendator!! skall kunna i kontraktet

antingen tillförbindas att vid arrendetidens utgång eller då arrendet

upphör till följd af förverkande till kronan utan lösen afstå å den

upplåtna vattenfalls lägenheten befintliga, honom tillhöriga vatienverksbyggnader,

eller ock berättigas att för dem erhålla lösen af kronan.

Om det ena eller andra alternativet väljes skulle visserligen icke alltid

la den betydelse, som det vid första påseendet kunde tyckas, enär eu

arrendator, som berättigades att få lösen för vattenverksbyggnader, i

regel ^ torde komma att få erlägga högre arrendeafgift än om han vid

arrendets upphörande skulle afstå nämnda byggnader till kronan utan

lösen. I. för!attningsförslaget linnes emellertid intet som hindrar, att,

om särskilda omständigheter göra det nödvändigt för att få ett kronans

vattenfall utarrenderadt, en arrendator kan få en längre upplåtelsetid än

den normala kombinerad med låg arrendeafgift och rätt att erhålla lösen

lör å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader. De villkor, som i det

särskilda fallet skulle inflyta i arrendekontraktet, skulle enligt förslaget

gifvetvis komma att blifva föremål för förhandling mellan vattenfallsstyrelsen

och blifvande spekulanter.

Den befogenhet, som sålunda enligt kommitterades förslag skulle

tillkomma vattenfallsstyrelsen eller i vissa fall Kungl. Maj:t, i den män

hithörande frågor i samband med beviljande af eu längre arrendetid än

den normala blefve underställda Kungl. Maj ds pröfning, skulle visserligen,

genom den störa frihet de lämna att taga hänsyn till särskilda

förhållanden i de olika fallen, vid ett klokt handhafvande vara väl ägnade

att tillgodose kronans rätt. Men å andra sidan är denna frihet så stor,

att det icke torde kunna antagas, att Riksdagen skall vara villig att

lämna den förvaltande myndigheten så fria händer att ikläda kronan

förpliktelser, i synnerhet som dessa skulle kunna föranleda betydande

statsutgifter. Hade exempelvis vattenfallsstyrelsen utarrenderat ett

större, kronan tillhörigt vattenfall på 45 år samt i kontraktet tillförbundit

kronan att vid arrendetidens utgång till arrendator!! utgifva

lösen för å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader, skulle

Riksdagen, när arrendetiden utlöpte, stå inför nödtvånget att anvisa

erforderliga medel till erläggande af en sannolikt icke obetydlig löseskilling,

utan att Riksdagen varit i tillfälle att pröfva, huruvida öfvertagandet

af vattenverksbyggnaderna vore för kronan fördelaktigt. Det

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

är visserligen sannt, att de arrendeafgifter, som af arrendatorn erlagts,

kunna reserveras till gäldande af löseskillingen. Det lärer emellertid

icke alltid kunna antagas, att arrendealgifterna skulle vara tillräckliga

härtill. Särskild! torde det kunna förutsättas, att ett tillskott

skulle erfordras, om upplåtelsetiden varit den normala pa samma gång

som vattenfallets bebyggande kraft stora kostnader, enär arrendeafgiften

då gifvetvis icke kunnat sättas vidare hög. Af de skäl jag sålunda

anfört anser jag mig icke kunna förorda kommitterades förslag i

denna del.

I fråga om arrendator optionsrätt till nytt arrende föreslå kommitterade

i 17 § befogenhet för vattenfallsstyrelsen att i arrendeaftalet

berättiga arrendatorn att för viss i aftalet bestämd tid på de villkor,

som med hänsyn till förhållandena vid arrendets utlöpande kunna anses

skäliga, få vattenfallslägenheten till sig ånyo upplåten, dock endast under

förutsättning att styrelsen icke senast tern år före arrendetidens utgångunderrättar

honom, att dylik förlängning icke af kronan medgifves. Då

vattenfallet utarrenderats "i bebyggdt skick synes mig en dylik villkorlig

optionsrätt kunna godtagas, om blott skyldighet stadgas för arrendator

att senast tre år före arrendetidens utgång meddela vattenfallsstyrelsen,

huruvida han vill begagna sig af optionsrätten. År åter vattenfallet

obebyggdt, när det upplåtes pa arrende, blifva förhallandena för en

arrendator, särskildt om han förpliktat sig att vid arrendets utlöpande afstå

sina vattenverksbyggnader till kronan utan lösen, så osäkra, att kronans

vattenfallslägenheter i konkurrensen med enskilda, som erbjuda full

äganderätt åt vattenspekulanter, sannolikt fortfarande få ligga oanvända

eller åtminstone lämna endast en relativt ringa afkastning.

I sin skrift har vattenkraftföreningen, som ansett den första arrendeperioden

för obebyggda fall böra sättas till 55 år, föreslagit bestämmelser

af innehåll att arrendatorn skall erhålla optionsrätt till förnyad upplåtelse

på minst 25 år och på villkor, som för honom ej blifva väsentligen mera.

betungande än de ursprungliga, samt att, om kronan vill öfvertaga lägenhet

en, arrendatorn skall vara berättigad till lösen för sådana vattenverksbyggnader,

som genom arrendets upphörande blifva för honom värdelösa.

Af skäl, som jag kommer att här nedan närmare angifva, anser jag mig

icke heller kunna utan vidare godtaga detta förslag.

En såväl för kronan som för arrendatorn tillfredsställande lösning

af denna fråga synes mig kunna ernås, om det föreskrifves, att kronan

vid arrendetidens utgång är berättigad att återtaga vattenfallslägenheten

mot erläggande af lösen för arrendator^ å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader

samt viss annan i arrendeaftalet bestämd, å lägenheten

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201. 55

befintlig'' egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift, med

.rätt för arrendator!! att, om kronan ej vill återtaga lägenheten mot

lösen, som nu är omförmäld, på skäliga villkor erhålla förnyad upplåtelse

af lägenheten för eu tidsperiod, som lämpligen torde kunna bestämmas

till trettio år. Om detta mitt förslag vinner afseende, synes

den första arrendeperioden för obebyggdt vattenfall kunna bibehållas

vid den af kommitterade föreslagna tiden, 45 år. Vid utgången af den

tid, för hvilken den förnyade upplåtelsen gäller, skulle såväl vattenverksbyggnaderna

som viss annan i aftalet angifven egendom utan lösen

tillfalla kronan. Mitt förslag att icke blott vattenverksbyggnaderna utan

äfven viss annan arrendatorns egendom skulle vid den första arrendeperiodens

slut af kronan lösas eller, om arrendator!! får lägenheten till sig

ånyo upplåten, vid den förlängda arrendetidens utgång utan lösen hemfalla

till kronan, har föranledts af vattenkraftföreningens anmärkning

att till vattenverksbyggnader vid inlösen äfven syntes böra räknas själfva

maskinhuset, som i regel vore sammanbyggdt med turbinkamrarna,

äfvensom turbiner och eventuellt befintliga elektriska generatorer.

Jämväl enligt mitt förslag kan sålunda kronan blifva skyldig att

vid arrendetidens slut utgifva afsevärda belopp i lösen för vattenverksbyggnader

och annan arrendatorn tillhörig egendom. Kronan behöfver

emellertid icke redan vid arrendeaftalets ingående afgöra, huruvida

kronan vid arrendetidens utgång skall lösa till sig nämnda byggnader

och egendom, utan beredes möjlighet att uppskjuta pröfningen häraf

till en tidpunkt, då det kan med tämligen stor säkerhet afgöras, huruvida

ett återtagande af vattenfallslägenheten är för kronan fördelaktigt.

Pröfvas det vara till nackdel för kronan att utlösa arrendatorn, står det

kronan Öppet att låta arrendet fortfara under ytterligare 30 år, efter

hvilken tids förlopp kronan utan lösen återfår lägenheten i bebyggdt

skick. Jag tillåter mig i samband härmed framhålla, att, när dylik

fråga förekommer, den gifvetvis bör föreläggas Riksdagen till afgörande.

Genom den tryggare ställning arrendatorn af en kronans vattenfallslägenhet

erhåller enligt mitt förslag, kan det påräknas, att häri skall

kunna erlägga högre arrendeafgift. Det torde då äfven mera sällan än

enligt kommitterades förslag kunna förekomma, att de af arrendatorn

erlagda arrendeafgifterna icke förslå till erläggande af det lösenbelopp

kronan kan befinnas skyldig att utgöra.

I analogi med hvad jag föreslagit beträffande optionsrätt till bebyggd

vattenfall, torde i fråga om vattenfall, som utarrenderats i obebyggdt

skick, böra föreskrifvas, att arrendatorn skall vara berättigad

till förnyadt arrende endast under förutsättning, att han senast tre år

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

före den första arrendeperiodens utlöpande lämnar vattenfallsstyrelsen

meddelande om att lian önskar begagna sig af optionsrätten. Vill lian

ej mottaga förnyad upplåtelse af vattenfallslägenheten, synes det skäligen

kunna fordras, att lian utan lösen afstår sina vattenverksbyggnader till

kronan. Det lärer emellertid endast i ytterst sällsynta fall kunna ifrågakomma,

att arrendatorn ej vill begagna sig af optionsrätten, i synnerhet

som det kan antagas, att en af honom framställd begäran att för den

nya arrendeperioden få öfverlåta arrendet å annan icke kommer att

afslås, om ej giltiga skäl därtill föreligga.

Att bestämmelserna rörande arrendator optionsrätt gifvas det i

förhållande till kommitterades förslag för honom fördelaktigare innehåll jag

här ofvan ifrågasatt, synes mig icke vara ägnadt väcka betänkligheter. Jag

har nämligen ansett mig kunna förutsätta, att det —- med bortseende

från vissa sällsynta undantagsfall — länder till fördel såväl för kronan

som för arrendatorn, om arrendet fortfar äfven efter den först aftalade

arrendetidens utgång. En förnyad upplåtelse blir följaktligen då regel,

i synnerhet som allmänna hänsyn torde tala mot väsentligare ingrepp i

bestående förhållanden. Hafva i anledning af vattenkraftens tillgodogörande

nya industrier rotfäst sig, samhällen vuxit upp och nya skattdragande

värden skapats, lärer det sålunda icke vara förenligt med

statens intressen att träffa sådana förfoganden, att resultatet af årtiondens

arbete omintetgöres. Tvärtom bör det gifvetvis vara staten angeläget

att befordra utvecklingen af de företag, som betjäna sig af statens

vattenfall för drifvande af sin rörelse.

Mot mitt förslag, att arrendatorn erhåller optionsrätt till förnyadt

arrende af vattenfallslägenheten för viss i författningen bestämd tid,

talar visserligen den af kommitterade framhållna omständigheten, att

kronan själf kan behöfva taga lägenheten i anspråk viss kortare tid

efter den första arrendeperiodens utgång. Då emellertid det nya

arrendeaftalet icke skall gälla för längre tid än 30 år, lärer det,

innan kronan behöfver afgöra, om kronan vill återtaga lägenheten efter

utlöpande af den första arrendeperioden, med någorlunda stor säkerhet

kunna bedömas, huruvida den skall blifva för kronan behöflig under

den tid, det nya arrendeaftalet afser. Det står då kronan öppet att mot

lösen återtaga vattenfallslägenheten samt att därefter träffa uppgörelse

med arrendatorn om rätt för honom att fortfarande använda lägenheten,

till dess densamma behöfver tagas i anspråk af kronan. Då det finnes

all anledning antaga, att det är till fördel för arrendatorn att så länge

som möjligt få bruka lägenheten, torde en dylik uppgörelse utan svårighet

kunna åvägabringas.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201. 57

Till beredande af större trygghet för att arrendator:! fullgör sina

förpliktelser enligt arrendeaftalet synes det mig lämpligen kunna stadgas

såsom påföljd för ett förverkande af arrenderätten, att arrendatorn skall

vara skyldig att, om förverkandet skett under den första arrendeperioden,

till kronan utan lösen afstå honom tillhöriga, å lägenheten befintliga

vattenverksbyggnader. Enär arrendatorn vid utgången af den tid, för

hvilken det nya aftalet gäller, kan vara skyldig att till kronan utan lösen

afstå ej blott omförmälda vattenverksbyggnader utan äfven viss annan

honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, lärer lian böra förpliktas

att, därest arrenderätten af honom förverkas under nämnda tid,

till kronan utan ersättning öfverlämna såväl vattenverksbyggnaderna

som ifrågavarande egendom.

Äfven om arrendetiden bestämmes på sätt jag nu föreslagit, synas

dock särskilda bestämmelser böra meddelas rörande byggnadstiden vid

upplåtelse af obebyggda vattenfall.

Såsom ofvan nämnts, har byggnadstiden beräknats till fem år.

Dnderstundcm lärer det emellertid kunna inträffa — isynnerhet där de

rättsliga förhållanden, som behöfva ordnas, innan fallets bebyggande kan

påbörjas, åro mera invecklade än vanligt — att nämnda tid visar sig icke

vara till fyllest. Där detta kan förutses vid upprättande af arrendekontraktet,

torde det föranleda, att arrendetiden sättes längre än den

normala, tiar uppskofvet med byggnadsarbetets påbörjande däremot

icke kunnat på förhand beräknas, kan tydligtvis lätt hända, att, därest

ej särskildt aftal träffas mellan kronan och arrendatorn om förlängning

af arrendetiden, denna biff ver kortare än som ansetts erforderligt

för amortering af vattenkraftanläggningen. En dylik utsträckning af

upplatelsetiden lärer emellertid icke böra arrendatorn förvägras, då han

gjort hvad på honom ankommit för att fullborda anläggningen inom

den bestämda tiden och då det finnes grundad anledning antaga, att

amorteringstiden skulle blifva alltför knappt tillmätt, om ej förlängning

medgåfves. Såsom vattenkraftföreningen ifrågasatt, torde emellertid

vara lämpligt, att i författningsförslaget uttryckligen utsäges, att en

utsträckning af byggnadstiden kan beviljas, när sådana skäl därtill, som

nu antydts, föreligga.

Ett stadgande om rätt för Kung!. Maj:t att medgifva längre upplatelsetid

än den normala synes emellertid böra bibehållas jämväl om

arrendetiden för obebyggda vattenfall bestämmes på sätt jag nyss företagit.

Förhållanden kunna nämligen förekomma, då en förlängning af

arrendetiden skäligen herde böra medgifvas. Så synes vara fallet, där

enskilda personer eller bolag utgifvit betydande belopp för ett vattenfall

Bill. till liiksd. Prof. 1010. 1 Sand. 1 Afd. 102 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 201.

i den tro att äganderättsförhållandena voro fullt klara eller måhända länge

innehaft och begagnat vattenfall i god tro, men kronan plötsligen uppträdt

och liäfdat anspråk på äganderätten till vattenkraften. I sådana

fall, af hvilka ett flertal redan föreligger, torde såväl billighetsskäl som

hänsynen till industriens utveckling eller bestånd tala för en längre arrendetid.

Det gäller nämligen därvid att under arrendetiden ej blott amortera

anläggningskostnaderna utan äfven den erlagda köpeskillingen eller det

bokförda värdet för vattenfallet. Jag har därför ansett mig böra föreslå,

att i författningen intages ett stadgande, hvarigenom Kungl. Maj:t bemyndigas

att, när det föreligger förhållanden af omförmäldt slag, medgifva

ytterligare utsträckning af arrendetiden, dock ej för längre tidsperiod

än att arrendetiden under första och andra arrendeperioderna

sammanlagdt uppgår till högst nittio år.

Under de omständigheter, som nyss angifvits, kan det ock blifva fråga

om lägre arrendeafgift än den, som skulle kunnat påräknas, därest fallet

städse varit kronans ostridiga egendom. Därjämte måste antagas, att i arrendekontrakten

kunna komma att införas jämväl andra bestämmelser än

de i föreliggande förslag såsom regel förutsatta, därest de icke stå i strid

mot författningen. Sålunda bör exempelvis enligt mitt förmenande från

kronans sida intet hinder möta för att, redan innan en eventuell rättegång

om äganderätten blifvit slutligen afgjord, med vederbörande innehafvare

träffa öfverenskommelse om fallets upplåtelse till nyttjande,

hvilken öfverenskommelse gifvetvis förfaller, därest kronans anspråk på

äganderätten blifva ogillade. Detta naturligtvis under förutsättning att

kronan icke har omedelbar användning för fallet för egen räkning. På

sådant sätt lider den enskilde, som råkat i en dylik brydsam situation, minsta

möjliga olägenhet af de ändrade förhållandena, under det att kronan

befordrar industriel^ fortbestånd eller utveckling samt får dispositionsrätt

till fallet, när arrendetiden utlöper.

Hvad angår villkoren för den nya upplåtelsen, har vattenkraftföreningen

föreslagit, att dessa icke skola för arrendatorn blifva mera

betungande än de ursprungliga. Detta synes mig emellertid vara

mindre lämpligt än författningsförslagets föreskrift, att upplåtelse må

ske mot den arrendeafgift och de villkor i öfrigt, hvilka med hänsyn

till de vid arrendetidens utgång rådande förhållanden kunna anses

skäliga. Det torde icke vara lämpligt, att, om staten för att främja

en ny och för landet viktig industri, som till en början ej kan bära

ett normalt kraftpris, beviljat densamma upplåtelse af ett vattenfall på

synnerligen fördelaktiga villkor, staten vid arrendetidens utgång, när det

industriella företaget måhända utvecklats till en mycket vinstgifvande

affär, skulle vara förhindrad att betinga sig den arrendeafgift och de

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

öfriga villkor, som motsvara då gällande kraftpris. Det synes kunna

befaras, att den af vattenkraftföreningen föreslagna formuleringen skulle

anses utgöra hinder därför. A andra sidan inrymmer föreningens formulering

icke heller det fall, att arrendeafgiften med hänsyn till rådande

förhållanden bör sänkas. Om författningsförslagets affattning väljes, saknas

för öfrigt icke en objektiv norm för bestämmandet af villkoren. Uttrycket

»skälig» lärer nämligen gifva vid handen, att hänsyn skall tagas

till förhållandena vid andra'' jämförliga vattenfall.

Vidare har vattenkraftföreningen framhållit såsom en angelägenhet

af synnerlig vikt att vid upplåtelsetidens slut ersättning lämnas

för de vattenverksbyggnader, som genom arrendets upphörande blifva

för arrendatorn värdelösa, och detta vare sig de ligga på statens lägenhet

eller icke. Häremot förtjänar till en början erinras, att staten icke

gärna kan tillförbinda sig att inlösa byggnader, belägna å annan tillhörig

mark, utan att vara tillförsäkrad rätt att de få kvarstå på oförändrade

villkor. Aro byggnaderna belägna å arrendatorn tillhörig mark

och arrendatorn förbinder sig att jämte byggnaderna jämväl afstå marken,

innefattar en dylik utfästelse löfte om försäljning af fast egendom,

hvilket icke är juridiskt förpliktande för jordägaren.

Vattenkraftföreningen har slutligen anfört, att, då staten öfvertager

vattenfallslägenheten, dåvarande afnämare borde hafva företrädesrätt

till erhållande af disponibel kraft på skäliga villkor, vare sig från

samma anläggning (eller från annat håll, och borde detta gälla såsom

regel icke blott vid den första arrendeperiodens utgång utan äfven senare.

■ En bestämmelse i dylik riktning torde emellertid icke böra upptagas

i den blifvande författningen. Oaktadt staten gifvetvis kommer

att reservera vattenfall för egna kommande behof, i den mån dessa

kunna förutses, lärer det dock, på sätt i författnings förslaget förutsättes,

kunna förekomma, att staten kan behöfva återtaga en utarrenderad vattenfallslägenhet.

Reglerna i 14 § (13 § i mitt förslag) rörande kronans

skyldighet att för sådant fall gälda lösen äro för kronan mycket

stränga. Det är då gifvet, att kronan återlöser vattenfallslägenheten,

endast om kronan med nödvändighet behöfver använda kraften från

vattenfallet för något sitt ändamål. Därest dittillsvarande kraftafnämare

tillförsäkras rätt att under ■ alla omständigheter påfordra, att kronan

tillhandahåller dem kraft i samma utsträckning som förut, skulle

kronans inlösningsrätt blifva fullständigt illusorisk. I författningsförslaget

har ifrågasatts, att kraftabonnenterna i stället skulle få ersättning,

som håller dem skadeslösa för upphörande af kraftleveransen.

Deras rätt synes då vara i tillfyllestgörande grad tillgodosedd. Äfven

i det fall, dä. vattenfallslägenheten vid arrendetidens utgång hem
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

5 och 6 §§.

Anläggnings

utförande.

Arrendes förverkande.

Kommitte
rade.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

fuller till kronan, kan det vara förenadt med olägenheter, om kronan

blir bunden att utsluta nja kontrakt om kraftleverans med de dittillsvarande

kraftabonnenterna. Arrendatorn kan ju icke ingå aftal om

leverans af kraft från vattenfallet för längre tid än arrendeaftalet gäller,

hvadan kraftafnämarna icke kunna åberopa någon laglig grund för ett

dylikt yrkande. Eu föreskrift sådan som den af vattenkraftföreningen

ifrågasatta synes dessutom så mycket mindre erforderlig, som det i de

allra flesta fall ligger i kronans intresse att förutvarande energileveranser

fortfara. Emellertid bör kronan icke vara betagen möjligheten att vid

upplåtelsetidens utgång utarrendera vattenfallslägenheten till en industri,

som bättre och till större fördel för det allmänna tillgodogör vattenkraften

i vattenfallet, äfven om därigenom personer, hvilka enligt kontrakt

med förutvarande arrendatorn därifrån erhållit kraft, skulle blifva

nödsakade att på annat sätt fylla sitt kraftbehof.

Skulle arrenderätten af arrendatorn förverkas och vattenfallslägenheten

på grund däraf återfalla till kronans disposition före den aftalade

arrendetidens slut, bör staten tydligtvis tillse, att af arrendatorn behörigen

kontrahera de kraftleveranser få fortfara. Någon föreskrift härom

torde emellertid icke behöfva inflyta i författningen.

Då enligt kommitterades förslag de vatlenverksbyggnader, som af

nyttjanderättshafvaren utföras å vattenfallslägenheten, i regel skola vid

upplåtelsetidens utgång utan lösen tillfalla kronan, hafva de, på sätt

förut omnämnts, ansett, att såsom ett nödvändigt komplement härtill

nyttjanderättshafvaren bör åläggas att, innan vattenfallets bebyggande

får påbörjas, till vattenfallsstyrelsen ingifva förslag till de anläggningar

för vattenkraftens utnyttjande, hvilka han har för afsikt att utföra.

Nämnda styrelse borde därvid öfver vaka, att de planerade anläggningarna

icke komma att stå i vägen för ett uttagande af det ytterligare

kraftbelopp, som kan ur vattendraget utvinnas, eller för genomförande

af sjöreglering eller annat företag, som är ägnadt att öka dess uttagbara

energimängd.

För tillgodoseende af det allmännas intresse med afseende å vattenverksbyggnadernas

utförande finna kommitterade det äfven vara nödigt,

att vattenfallsstyrelsen tillerkännes rätt att utöfva kontroll öfver arbetets

utförande och tillse, att detta verkställes på ändamålsenligt och

betryggande sätt i öfverensstämmelse med godkända ritningar.

I de två första stjmkena af 6 § hafva kommitterade infört en bestämmelse

om rätt för kronan att uppsäga aftalet, om nyttjanderättshafvaren

gör större afvikelse från den godkända planen för anlägg
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

ningen eller icke utför denna på betryggande sätt eller icke fullgör

honom i aftalet förelagd skyldighet att inom viss tid hafva påbörjat,

respektive afslutat arbetet med fallets bebyggande. Detta stadgande

torde, anmärka kommitterade, stå i full öfverensstämmelse med 10

punkten af 2 kap. 36 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Ett behörigt fullgörande af nyttjanderättshafvarens skyldigheter i omförmälda

hänseenden måste nämligen enligt kommitterades uppfattning

anses vara af den synnerliga vikt för kronan, att nyttjanderättshafvaren,

om han åsidosätter dessa sina skyldigheter, därför bör kunna gå förlustig

sin rätt till don upplåtna lägenheten.

I sista stycket af samma § hafva kommitterade ifrågasatt, att

arrendet skall, om kronan det påfordrar, vara af arrendatorn förverkadt,

därest upplåten vattenkraft eller däraf alstrad energi användes för annat

ändamål än i aftalet förutsatts. Denna bestämmelse ansluter sig nära

till punkt 3 i sist omförmälda § af lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, utan att den dock torde falla därunder. Att en dylik förändring

med afseende å användningen af upplåten kraft kan vara af

den synnerliga vikt för kronan, att den innebär giltig anledning till förverkande

. af nyttjanderätten, finna kommitterade icke vara underkastadt

tvifvel. Har exempelvis en vattenfallslägenhet upplåtits på för

nyttjanderättshafvaren synnerligen förmånliga villkor, därför att denne

uppgifvit sig skola använda den kraft, han erhåller från vattenfallet, för

att börja en ny och för landet viktig fabrikation, som icke är i stånd

att bära ett högt kraftpris, men nyttjanderättshafvaren, sedan väl vattenfallslägenheten

blifvit till honom upplåten, begagnar kraften till en annan

och ekonomiskt mera bärkraftig industri, skulle genom ett dylikt förfarande

betydande belopp undandragas kronan, hvilka borde hafva influtit

genom högre afgift för upplåtelsen.

Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva i sitt utlåtande af den Kammarkoiie14

oktober 1909 ifrågasatt, huruvida icke åt förslagets af behofvet utan gii och dotvifvel

påkallade stadgande rörande förverkande af arrenderätt om upplåten

vattenkraft eller däraf framställd energi användes för annat ända- utIätando

mål än som i arrendeaftalet förutsatts, borde gifvas eu sådan lydelse, den i909.tober

att nyttjanderättshafvare, som på föreskrifvet sätt nyttjar lägenheten,

ej af samma bestämmelse förhindras att fritt disponera öfver det öfverskott

af kraft, som efter anläggningens utförande kan förefinnas.

Tillförordnade kammarrådet Dufwa ansåg emellertid, att sådan rätt

för arrendatorn att fritt disponera öfverskottskraft borde göras beroende

s. 62 Kontrollera mot PDF

Vattenfalls
styrelsen.

Vattenkraft
föreningen.

62 Kung},. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

däraf att kraftöfverskottet tagits i beräkning vid arrendeafgiftens bestämmande.

Vattenfallsstyrelsen bär för sin del anfört, att, då det i åtskilliga

fall synes kunna lämnas nyttjanderättshafvaren öppet att använda vattenkraften

eller däraf alstrad energi för det ändamål, som är för honom

lämpligast, och således någon bestämmelse därom icke behöfver inflyta

i arrendeaftalet, styrelsen ansett sista stycket i 6 § böra så jämkas, att

det icke åligger vattenfallsstyrelsen såsom en ovillkorlig skyldighet att

i arrendeaftalet inrycka en bestämmelse om det ändamål, för hvilket

upplåten vattenkraft eller energi skall tagas i anspråk.

Under erinran därom att arrenderättens förverkande kan enligt 12

§ medföra anläggningens omedelbara öfvergång till staten har vattenkraftföreningen

anfört, att det med hänsyn till ogynnsamma omständigheter,

som kunna inträffa under byggnadstiden, ofta torde vara mycket

svårt att afgöra, huruvida det varit nödvändigt att afvika från godkända

ritningar eller om arbetet ej utförts på ändamålsenligt och betryggande

sätt, hvarför det kunde synas liårdt, att arrendator!! i sådana

fall skulle gå förlustig alla nedlagda kostnader.

Då vidare vattenfallen af kronan som fallägare afses upplåtna efter

vanliga affärsprinciper utan nämnvärd hänsyn till det allmännas intresse,

finner föreningen ej motiveradt, att vattenfallsstyrelsen utan lösen

skall kunna afhysa en arrendator, som på grund af ändrade konjunkturer

eller af andra skäl nödgas söka annan användning för kraften än

som från början afsågs. I hvarje fall bör en sådan åtgärd enligt föreningens

åsikt ej kunna vidtagas, där arrendatorns anbud varit det enda

afgifna eller där arrendator!! redan helt eller till väsentlig del fullbordat

anläggningen enligt ursprungligen afsedda grunder.

Rörande rätt att använda öfverskottskraft eller kraft, som vinnes

genom vattendragets reglering, instämmer föreningen i hvad kammarkollegium

och domänstyrelsen härom anfört. Utnyttjande af dylik

öfverskottskraft torde då rättvisligen böra ske pa arrendatorns risk

utan rätt till ersättning för därå nedlagda kostnader och med skyldighet

för arrendatorn att vid arrendets upphörande eventuellt bortskaffa

för ändamålet uppförda byggnader m. in.

Föreningen anför slutligen, att det vid hvarje förverkande af arrendekontraktet

i regel synes nödvändigt, att inteckningsinnehafvare,

eventuellt andra intressenter, beredas tillfälle att öfvertaga arrendet

på gällande villkor, och att, där en sådan anordning icke befinnes

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd,. Proposition N:o 201. 63

lämplig, inteckningshafvarnas intressen synas böra af kronan på annat

sätt tillgodoses.

I affattningen af 5 § har jag företagit vissa jämkningar, livilka,

utan att medföra någon egentlig ändring i sak, torde vara ägnade att

gorå de i paragrafen meddelade bestämmelserna tydligare.

Bestämmelsen i 6 § därom att arrenderätten enventuellt skall vara

förverkad, om arrendator!! icke utför anläggningen på ändamålsenligt

och betryggande sätt, torde icke innebära någon fara för arrendatorn,

d-å kronan är ägare till vattenfall slägenheten. Stadgandet lärer hafva

tillkommit därför, att det ansetts nödigt och lämpligt att hafva garanti

för att anläggningens utförande blir tillfredsställande, då ju dels häri

ligger en ytterligare säkerhet för arrendets fullgörande, dels kronan i

det stora flertalet fall skall blifva ägare af vattenverksanläggningen

efter arrendetidens utgång. I praktiken bör gifvetvis stadgandet tilllämpas

och kommer väl äfven alltid att tillämpas med ali nödig hänsyn

så att yrkande om arrenderättens förverkande framställes, endast

om anläggningarna förete brister af verklig betydenhet och arrendatorn

icke är villig att vidtaga erforderliga åtgärder för deras botande. Tillräcklig

säkerhet mot att stadgandet missbrukas torde för öfrigt ligga i

arrendatorns rätt att få frågan om uppsägningens giltighet pröfvad af

domstol. För tydlighets skull synes emellertid stadgandet böra jämkas

därhän, att förverkande äger rum, endast om arrendatorn icke ställer sig

till efterrättelse åt vattenfallsstyrelsen meddelade föreskrifter i och för

anläggningens utförande på ändamålsenligt och betryggande sätt.

I förslaget har, såsom nämnts, upptagits en bestämmelse därom att

arrenderätten skall på kronans yrkande vara förverkad, om upplåten

vattenkraft eller däraf framställd energi användes för annat ändamål

än som afsetts i arrendeaftalet, en bestämmelse, som vattenkraftföreningen

för sin del funnit olämplig.

Emellertid lärer, på sätt jag förut framhållit, just det ändamål,

hvarför kraften skall tagas i anspråk, dess större eller mindre nytta

för det allmänna, böra blifva af väsentlig betydelse vid pröfning om

anbud å arrende af ett vattenfall. Vid sådant förhållande synes nödigt,

att, då en dylik synpunkt inverkat på arrendeaftalets innehåll, arrendatorn

också blir förpliktad att verkligen utnyttja kraften för det uppgift^

ändamålet.

A andra .sidan torde ej sällan förekomma, att ändamålet med vattenkraftens

tillgodogörande icke öfvat något inflytande vid ett anbuds

antagande eller på arrendevillkoren, och synes då onödigt att på det i

Departements
chefen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

förslaget afsedda sätt binda arrendatorn i fråga om kraftens användande.

Den af vattenfallsstyrelsen ifrågasatta jämkningen med afseende å förevarande

bestämmelse torde därför lämpligen böra iakttagas. Härigenom

lära de af vattenkraftföreningen mot förslaget framställda anmärkningarna

i väsentliga delar bortfalla.

Det nu föreslagna stadgandet torde för öfrigt i praktiken icke

komma att besanna de uttalade farhågorna, då man kan förutsätta, att

vattenfallsstyrelsen ej kommer att resa hinder mot en befogad, exempelvis

af förändrade konjunkturer föranledd begäran att taga vattenkraften

eller däraf alstrad energi i anspråk för annat ändamål än som

ursprungligen afsetts. Den lämpligaste vägen för sakens ordnande

under sådana förhållanden synes dock vara. att framställning i ämnet

göres hos vattenfallsstyrelsen och att efter förhandlingar med styrelsen

kontraktet modifieras eller ersättes med ett nytt. Skulle vattenfallsstyrelsen

mot förmodan uppställa oskäliga fordringar, står ju alltid arrendatorn

öppet att genom Överklagande af styrelsens beslut hänskjuta

frågan till Kungl. Mapts bedömande.

Beträffande den ifrågasatta rätten till fritt användande af s. k.

öfverskottskraft torde någon bestämmelse härom icke böra upptagas i

författningen, då ett stadgande i dylik riktning lämnar utväg öppen

att kringgå en eventuell föreskrift i kontraktet om kraftens användande

för visst angifvet ändamål.

Gentemot det uttalade önskemålet att vid hvarje förverkande af

arrenderätten inteckningshafvare och eventuellt andra intressenter böra

beredas tillfälle att öfvertaga arrendet, torde till en början böra erinras,

att, då vatten fallslägenheten innehafves på vanligt arrende, inteckning

i nyttjanderätten icke kan förekomma. Arrendatorn kan emellertid

innehafva en del af vattenfallet, exempelvis ena stranden med tillhörande

vattenområde, med äganderätt och i denna sin egendom hafva

inteckningar, under det han af kronan arrenderar öfriga delar af

vattenfallet. Värdet af dessa inteckningar kan tydligtvis i hög grad

beröras af arrenderättens förverkande. Ett stadgande därom att inteckningshafvaren

under sådana förhållanden skall vara berättigad att

öfvertaga arrendet synes emellertid icke vara förenligt med ett behörigt

skyddande af kronans rätt. Det kan i hvarje fall förutsättas, att vattenfallsstyrelsen

visar inteckningshafvare och öfriga intressenter allt det

tillmötesgående, som kan ske med tillvaratagande af kronans intressen.

I händelse det nya rättsinstitutet vattenfallsrätt kommer till stånd

och vattenfallslägenheten upplåtes med sådan rätt, torde inteckningshafvarnas

rätt blifva tillgodosedd i de lagbud, som lära komma att

meddelas rörande denna form af upplåtelse.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

Det i 2 kap. 27 § andra stycket af lagen om nyttjanderätt till r §.

fast egendom intagna stadgandet att, där utarrenderad egendom lämnar FUrllö?nin? i

arrendator!! ökad afkomst och nytta på grund af visst förhållande eller

viss. åtgärd, för hvilken jordägaren fått utgifva ersättning, denne är Kommitterade.

berättigad att frånträda aftalet, om arrendatorn icke vill vidkännas skälig

förhöjning af arrendeafgiften, är meddeladt endast beträffande jordbruksarrende.

På grund af det särskilda föremål för upplåtelse, hvarom

nu är fråga, anse kommitterade det vara lämpligt, att en liknande bestämmelse

inflyter i förevarande förslag. Har nämligen upplåtet vattenfall

tillskyndats fördel genom reglering af sjö eller annat vattendrag,

synes det enligt kommitterades mening vara riktigt, att nyttjanderättshafvaren

är skyldig att underkasta sig skälig förhöjning af den årliga

afgiften för upplåtelsen för den genom regleringen vunna ökning af

vattenkraften, som af honom tages i anspråk, med rätt för vattenfallsstyrelsen

att frånträda aftalet, om nyttjanderättshafvaren vägrar att utgifva

dylik förhöjning af afgiften. Förslaget innefattar, att nämnda påföljd

skall kunna inträda, äfven om kronan tilläfventyrs icke åsamkats

kostnad för reglering af vattendraget. Jämväl under dylik förutsättning

finna nämligen kommitterade det vara med billighet öfverensstämmande,

att nyttjanderättshafvaren icke under upplåtelsetiden får ensam

njuta den fördel, som genom regleringen tillskyndats vattenfallet. I

likhet med hvad 2 kap. 27 § andra stycket i lagen om nyttjanderätt

till fast egendom därom innehåller har emellertid föreslagits en tid af

ett år, efter hvars förlopp kronan icke äger uppsäga aftalet. Att, såsom

stadgats i sistnämnda lagrum beträffande diknings- eller annat vattenafledningsföretag,

räkna ifrågavarande preklusionstid från det företaget

fullbordades, hafva kommitterade i nu förevarande fall icke ansett lämpligt.

I stället har föreslagits, att kronan skall vara förlustig sin rätt

att frånträda aftalet, om uppsägning icke sker inom ett år, sedan nyttjande!

ättshafvaren vägrat att erlägga afgift för den genom regleringen

vunna ökade vattenkraft, som af honom användes.

Svenska vattenkraftföreningen har i sitt yttrande anfört, att före- Vattenkraftningen

funnit den i förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen väl- föreninsengrundad.

Föreningen har emellertid påpekat, att föreskrift saknas om

huru förhållandena skola ordnas, där aftalet från statens sida uppsäges.

I sådant fall anser föreningen, att bestämmelserna i § 14 om arrendets

öfvertagande böra tillämpas.

Gifvetvis har jag icke något att erinra mot att ett stadgande af Departementsden

innebörd, förevarande paragraf angifver, kommer att inflyta i den chefen
Bill.

till Riksd. Prof. 1910. 1 Salu!. 1 Afd. 152 Haft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

blifvande författningen. Paragrafen synes mig emellertid icke vara i

allo lyckligt formulerad. Den ifrågasatta preklusionstiden, ett år. från

det arrendatorn vägrat att vidkännas skälig förhöjning i arrendeafgiften,

tager sålunda icke hänsyn till den eventualiteten, att arrendatorn visserligen

icke vägrar att vidkännas förhöjning i arrendeafgiften men ändock

icke erlägger densamma. Enligt min uppfattning bör emellertid paragrafen

icke innehålla några bestämmelser härom utan endast stadga

skyldighet för arrendatorn att erlägga skälig afgift för den genom

regleringen viinna vattenkraft, som åt honom tages i anspråk. Mycket

ofta lärer det möta stora svårigheter att med säkerhet afgöra, huruvida

vattenkraft, som af arrendatorn tillgodogöres, vunnits genom regleringen

eller ej. Denna fråga liksom ock bestämmande af afgiftens storlek torde

emellertid, i händelse godvillig öfverenskommelse icke kan träffas, böra

afgöras på sätt i 16 § (15 § i mitt förslag) finnes föreskrifvet. Skulle

arrendatorn, sedan skiljenämnden förklarat honom pliktig att erlägga

viss afgift för den genom regleringen vunna vattenkraft, som af honom

tillgodogöres, ändock icke fullgöra sin skyldighet härutinnan, synes

ett dylikt förfarande draga med sig samma påföljd, som enligt 2 kap.

36 § i lagen den 14 juni 1907 angående nyttjanderätt till fast egendom

inträder vid försumlighet att erlägga den i aftalet bestämda arrendeafgiften.

I enlighet med hvad jag nu anfört har jag vidtagit en jämkning

1 paragrafens affattning.

8 och 9 §§. I anslutning till 16 och 17 punkterna åt nådiga kungörelsen den

Brandförsäk- 4 junj 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans

jordbruksdomäner hafva kommitterade föreslagit skyldighet för nyttjan
K°radeW

derättshafvaren att på egen bekostnad för kronans räkning brandförsäkra

kronan tillhörig, å vattenfallslägenheten befintlig egendom af

beskaffenhet att kunna skadas genom brand. Någon afvikelse från lagen

om nyttjanderätt till fast egendom innebär dock icke detta förslag, enär

2 kap. 15 § i nämnda lag icke är tillämplig å s. k. lägenhetsarrende.

Vidare hafva kommitterade ansett det lämpligen böra åläggas nyttjanderättshafvaren

att bota inträffad brandskada i den omfattning, styrelsen

bestämmer, mot godtgörelse af utfallande brandskadeersättning. Någon

betänklighet häremot synes enligt kommitterades mening icke böra

möta, då de kronan tillhöriga byggnader, som äro utsatta för brandskada,

torde utgöras af husbyggnader samt af vissa mindre väsentliga

delar af vattenverksbyggnaderna. I fråga om dylika byggnader samt

i fråga om maskiner, ledningar och annat dylikt kan det, såga kommitterade,

antagas, att nyttjanderättshafvaren äger tillgång till erforderlig

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

67

sakkunskap för att kunna på ett tillfredsställande sätt ombesörja nybyggnad

och nyanskaffning. I flertalet fall borde det blifva till fördel,

att arbetet utföres af nyttjanderättshafvaren, särskildt då vattenfallslägenheten

ligger afsides och har dåliga kommunikationer. Därest den

timade skadan icke är större än att anläggningens drift kan åtminstone

delvis fortsättas, torde det, enligt hvad kommitterade vidare framhålla,

dessutom vara föga lämpligt, att någon annan än nyttjanderättshafvaren

ombesörjer erforderliga nybyggnads- och reparationsarbeten. Skulle det

i något fall pröfvas vara förmånligare, att skadans botande ombesörjes

af kronan, borde det naturligtvis stå vattenfallsstyrelsen öppet att därom

träffa öfverenskommelse med nyttjanderättshafvaren.

De kronan tillhöriga anläggningar eller öfrig egendom, som finnas

å vattenfallslägenheten, kunna understundom, anmärka kommitterade,

representera ett synnerligen stort värde. Det kan då icke rimligen,

såsom stadgats i kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade

grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, under alla förhållanden

åläggas nyttjanderättshafvaren, där skada genom eld skall

botas genom hans försorg, att förskjuta den kostnad, hvarmed skadans

afhjälpande öfverstiger den kronan tillerkända brandskadeersättningen,

utan torde detta öfverskjutande belopp böra tillhandahållas honom, af

kronan.

För den händelse å vattenfallslägenheten befintlig, kronan tillhörig

egendom utan arrendatorns vållande annorledes än genom vådeld

förstöres eller så skadas, att ny byggnad eller ny anskaffning af maskiner,

ledningar och dylikt därigenom nödvändiggöres, hafva kommitterade,

såsom framgår af andra momentet i 9 § (9 § 3:o i mitt förslag),

upptagit den i 2 kap. 15 § af lagen om nyttjanderätt till fast

egendom uttalade principen, att skadans botande skall åligga jordägaren.

Det torde nämligen, säga kommitterade, kunna antagas, att

sådan skada, hvarom nu är fråga, vållad genom vattenflöde, jordras

eller annan sådan händelse, skall i främsta rummet drabba vattenverksbyggnaderna,

hvilkas återställande fordrar särskild sakkunskap,

hvarför det synes vara lämpligt, att vattenfallsstyrelsen får sig ålagdt

att ombesörja skadans botande, med rätt för styrelsen att, där sådant

finnes utan olägenhet kunna ske, efter öfverenskommelse öfverlåta

detta å nj^ttjanderättshafvaren. Dessutom måste, anmärka kommitterade,

den omständigheten tagas i betraktande, att någon försäkring icke

torde kunna erhållas för skada, som nu sagts, hvadan kronan själf

måste draga kostnaden för dess afhjälpande. Redan denna omständighet

nödvändiggör, att en öfverenskommelse träffas med nyttjanderätts
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Vattenkraft
föreningen.

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

hafvaren, hvilken för öfrigt bör beredas tillfälle att göra sin mening

hörd äfven rörande omfattningen och sättet för botande af skadan.

Gifvetvis skulle det, framhålla kommitterade vidare, åligga kronan att

utan dröjsmål vidtaga åtgärder för verkställande af nybyggnad eller

nyanskaffning, i den mån sådan icke kan utan olägenhet undvaras. Till

värnande af nyttj an der ättshafvar ens rätt, därest kronan skulle brista åt

denna sin skyldighet, har föreslagits rätt för nyttjanderättshafvaren att

uppsäga aftalet och bekomma skadestånd.

Den sålunda antagna principen, att annan skada å kronan tillhörig

egendom än brandskada skall, där den är af större omfattning, utan

dröjsmål afhjälpas genom vattenfallsstyrelsens försorg, hafva emellertid

kommitterade ansett icke lämpligen böra under alla omständigheter träda

i tillämpning. Fall kunna nämligen förekomma, då en dylik skyldighet

kan blifva synnerligen betungande för kronan. Har exempelvis på

40 års arrende upplåtits ett vattenfall, som vid arrendetidens utgång

är afsedt att indämmas och tillgodogöras vid en större, längre ned i

vattendraget planerad kraftstation, och en kronan tillhörig dammbyggnad

å lägenheten rasar, skulle kronan, om nämnda princip alltid skulle

tillämpas, vara nödsakad att nedlägga en måhända betydande kostnad

å byggnader, som kort tid därefter skulle vara för kronan onyttiga.

Kommitterade anse därför det böra beredas kronan möjlighet att under

dylika säregna förhållanden uppsäga aftalet mot skyldighet att hålla

nyttjanderättshafvaren skadeslös för förlusten af arrenderätten och att

till honom utgifva lösen för byggnader in. in. Bestämmandet af lösen,

ersättning eller skadestånd, som kronan i fall, hvarom nu är fråga,

kan blifva skyldig utgifva, hafva kommitterade ifrågasatt skola ske

enligt samma grunder, som i 14 § föreslagits (13 § i mitt förslag) för

det fall, att kronan eljest vill före arrendetidens utgång återtaga upplåten

vattenfallslägenhet.

Mom. 3 i 9 § (9 § 4:o i mitt förslag) är affattadt i öfverensstämmelse

med 2 kap. 15 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

I sin förutnämnda skrift har svenska vattenkraftföreningen anmärkt,

att föreskriften i 9 § ko att brandskada skall botas till den omfattning,

vattenfallsstyrelsen bestämmer, synes medföra befogenhet för

styrelsen att alls icke låta bota skadan, något som också stundom kan

vara motiveradt, men att i sådant fall arrendatorn tydligen bör i

öfverensstämmelse med 14 § (13 § i mitt förslag) tillerkännas ersättning

för mistning af arrendet. Uppstår utan arrendatorns förvållande

skada af sådan omfattning, att driften under afsevärd tid måste inställas

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

och minskad inkomst för arrendator!! sålunda blir en följd, anser föreningen,

att arrendetiden bör i motsvarande grad förlängas.

Hvad kommitterade föreslagit angående reglerandet af förhållandet Departementsmellan

staten och arrendatorn vid fall af brandskada eller skada till chefen''

följd af annan olyckshändelse synes mig vara af beskaffenhet att kunna

i hufvudsak godkännas. Dock torde med anledning af vattenkraftföreningens

anmärkning böra såsom hufvudregel i 9 § l:o stadgas,

att inträffad brandskada skall botas. Å andra sidan synes, på sätt

föreslagits i fråga om skada, orsakad af annan anledning än genom

eldsolycka, kronan böra beredas möjlighet att frånträda aftalet, om

brandskada inträffar under sådana förhållanden, att dess botande icke

medför nytta för kronan. I enlighet härmed har jag låtit vidtaga erforderliga

jämkningar i paragrafen.

Stadgandet i 9 § 2:o första stycket i kommitterades förslag angående

skyldighet för kronan att bota skada, som annorledes än genom

brand träffar kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom lärer dessutom

icke böra i oförändradt skick inflyta i författningen. Med hänsyn

till svårigheten att med säkerhet bedöma, huruvida dylik skada, som

åkommer maskiner, ledningar och dylikt, vållats af arrendator!! eller

ej, torde nämligen kronans skyldighet att bota sådan skada böra begränsas

till att omfatta endast skada å byggnader.

Vattenkraftföreningens hemställan om stadgande i syfte att arrendetiden

under viss förutsättning skulle förlängas synes mig icke böra

föranleda någon åtgärd, då sådana frågor torde kunna lösas genom

ömsesidig öfverenskommelse. I fråga om vanligt lägenhetsarrende

lärer för öfrigt en sådan klausul aldrig ifrågakomma.

Enligt 10 § i förslaget skall nyttjanderättshafvaren förpliktas att på io §.

egen bekostnad uppföra och underhålla all stängsel, som erfordras för Stän9sel

lägenhetens afskiljande från annan egendom.

Mot detta stadgande är från min sida intet annat att erinra än

att stadgandets affattning synes böra något jämkas.

11 § upptager stadgandena om säkerhet för fullgörande af arrende- ii §.

villkoren och öfverensstämmer fullkomligt med 26 punkten i nådiga aftaiettfuiikungörelsen

angående förändrade grunder för förvaltningen af statens görande.

jordbruksdomäner.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Vattenfallsstyrelsen tiar emellertid ansett, att bestämmelsen i första

stycket bör jämkas. Då det mången gång kan vara fråga om synnerligen

dyrbara anläggningar och det arrende, som skall utgöras för eu

vattenfallslägenhet, kan uppgå till betydande belopp, är det nämligen

enligt styrelsens mening icke lämpligt att i hvarje fall berättiga^arrendatorn

att såsom säkerhet ställa borgen af enskilda personer. Åtminstone

då arrendet gäller ett vattenfall af någon betydenhet, anser styrelsen

det vara nödvändigt, att borgen för kontraktets fullgörande

för att kunna godtagas skall vara tecknad af bankinrättning med af

Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning. Bankborgen lärer emellertid,

erinrar styrelsen, icke alltid behöfva fordras, i synnerhet då det gäller

vattenfall, ur hvilka endast en relativt ringa energimängd kan uttagas.

Vattenfallsstyrelsen anser därför, att det bör stå styrelsen öppet att,

då omständigheterna därtill föranleda, godkänna borgen äfven af enskilda

personer. Första punkten i 11 § bör därför enligt styrelsens åsikt

ändras så, att däri föreskrifves, att såsom säkerhet för fullgörande af

arrendevillkoren bör ställas borgen af bankinrättning, hvars bolagsordning

blifvit af Kungl. Maj:t fastställd, eller ock, där vattenfallsstyrelsen

pröfvar sådant kunna ske, för eu tid af minst fem och högst åtta år af

minst två personer, de där borga en för båda och båda för en såsom

för egen skuld, och hvilkas vederhäftighet är af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

eller domaren styrkt.

Hvad vattenfallsstyrelsen sålunda föreslagit anser jag mig böra

biträda.

Därjämte torde bland de obligationer, hvilka må godkännas såsom

säkerhet för arrendeafgiftens erläggande, böra upptagas sådana som utgifvits

af konungarikets Sveriges stadshypotekskassa. Å andra sidan

synas bland de värdepapper, som kunna godkännas, icke böra upptagas

obligationer, utfärdade af rikets hypoteksföreningar, då dessa föreningar

sedan lång tid tillbaka äro förbjudna att utgifva obligationer och sådana

ej heller längre finnas utelöpande.

Andra stycket i förevarande paragraf torde böra ändras jämväl i

hvad den afser beloppet af de obligationer och andra säkerhetshandlingar,

som arrendator! kan få aflämna såsom säkerhet för uppfyllandet

af arrendevillkoren i deras helhet. Då en modern vattenkraftanläggning,

såsom förut erinrats, representerar ett ofta synnerligen stort värde,

men på samma gång den arrendeafgift, som af arrendator! utgöres, i

regel lärer komma att fastställas till ett relativt måttligt belopp, synes

det mig uppenbart, att värdehandlingar till belopp motsvarande endast

tre års arrendeafgift icke kunna innebära tillfyllestgörande säkerhet för

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

kronan. Då emellertid, arrendeafgiften för de vattenfall, som utarrenderas

i bebyggdt skick, gifvetvis kunna sättas högre än då fråga är

om ett vattenfall, som vid upplåtelsen till nyttjande ännu var obebyggdt,

har jag funnit mig kunna antaga, att i fråga om bebyggdt

vattenfall kronan erhåller antaglig säkerhet för kontraktets fullgörande,

om arrendatorn aflämnar värdehandlingar motsvarande fem års arrendeafgift.

Särskildt med hänsyn därtill, att en arrendator af obebyggdt

vattenfall vid arrendets uppkörande, skall till kronan aflämna sina vattenverksbyggnader

och viss annan i aftalet angifven egendom, samt

den arrendeafgift som af honom erlägges, kan antages blifva relativt

låg, torde det böra fordras, att arrendator af dylikt vattenfall för fullgörande

af sina förpliktelser enligt arrendeaftalet deponerar värdehandlingar

motsvarande ej blott fem års arrendeafgift utan därutöfver fem

procent af den utaf vattenfällsstjnelsen uppskattade anläggnings- och

anskaffningskostnaden för de byggnader och den öfriga egendom, som

enligt aftalet kunna komma att utan lösen tillfalla kronan.

Mom. 1. Såsom förut omförmälts, hafva kommitterade ansett nödigt

att, med afseende å nyttjanderättshafvarens skyldighet att underhålla

vissa å vattenfallslägenheten befintliga byggnader, meddela strängare

bestämmelser än hvad 2 kap. 10 § af lagen om nyttjanderätt till

fast egendom uppställer såsom regel i fråga om jordbruksarrende. I

anslutning till 14:de punkten i nådiga kungörelsen den 4 juni 1908

angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner

har nämligen ifrågasatts, att nyttjanderättshafvaren skulle i

aftalet tillförbindas att städse i fuligodt stånd underhålla de å lägenheten

befintliga vattenverksbyggnaderna. Det allmänna intresset af att

dessa städse befinna sig i ett fullt betryggande skick har synts kommitterade

böra föranleda en dylik strängare underhållsskyldighet icke

blott beträffande vattenverksbyggnader, som ägas af kronan, utan

äfven beträffande sådana, som tillhöra nyttjanderättshafvaren. År emellertid

nyttjanderättshafvaren fritagen från skyldighet att utan ersättning

afstå vattenverksbyggnaderna till kronan eller uppstå under upplåtelsetiden

särskilda förhållanden, som göra det för kronan olägligt att

öfvertaga dessa byggnader, bör naturligtvis, anmärka kommitterade,

nyttjanderättshafvaren kunna erhålla lättnad i underhållsskyldigheten.

Detta är äfven i förslaget iakttaget.

Mom. 2. Detta moment står i full öfverensstämmelse med hvad i

2 kap. 10 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgadt om

j ordbruksarrende.

13 §.

(12 § i departementschefens

förslag.)

Underhållsskyldighet.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

Mom. 3. De från sistnämnda lag delvis afvikande bestämmelserna

om syn, som upptagas i mom. 3, hafva gifvetvis tillkommit för att tillförsäkra

synenämnden sakkunskap rörande sådana anläggningar, hvarom

här är fråga. Synemännens antal skall enligt förslaget kunna ökas till

fem för att hvardera parten må kunna i synenämnden insätta två personer,

en sakkunnig i fråga om vattenbyggnader och en i fråga om

elektriska anläggningar.

Mot innehållet i denna paragraf har jag ej funnit anledning till

erinran i vidare män än att den i 4 § af mitt förslag upptagna bestämmelsen

i fråga om skyldighet för arrendatorn att vid arrendets upphörande

utan lösen till kronan afstå, förutom vattenverksbyggnader, jämväl

annan honom tillhörig egendom synes böra föranleda därtill, att

enahanda underhållsskyldighet, som enligt mom. 1 i förevarande paragraf

åligger arrendatorn beträffande de å vattenfallslägenheten befintliga

vattenverksbyggnader föreskrifves äfven i fråga om egendom,

som sålunda kan komma att hemfalla till kronan.

14 §. Då det måste anses vara af stor betydelse för främjande af lan
/j

o 1? * J i —

mentschPefens dets industri, att kronan tillhöriga vattenfall i största möjliga utsträckförsiag.

) ning tagas i anspråk antingen genom att af kronan själf bebyggas eller

Återiösnings- genom upplåtelse till nyttjande af annan, samt följaktligen endast såarrendetiden,

dana vattenfall höra reserveras för något kronans framtida behof, som

beräknas blifva därför utnyttjade inom en relativt kort tidsperiod, torde

det, anmärka kommitterade, icke kunna helt undvikas, att det för kronan

kan blifva nödigt att för tillgodoseende af något dess ändamål åter

komma i besittning af en upplåten vattenfallslägenhet, innan den af talade

upplåtelsetiden gått till ända. Kommitterade hafva därför ansett,

att kronan bör beredas möjlighet att utlösa nyttjanderättshafvaren, så

att vattenfallslägenheten återfaller till kronans omedelbara disposition.

Något hinder härför möter icke, påpeka kommitterade, i 2 kap. 3 §

af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, då nämnda § icke är tilllämplig

å s. k. lägenhetsarrende. Tillämpning af en dylik utlösningsrätt,

hvilken tydligtvis närmast är att betrakta såsom eu expropriation,

om än ett sådant fall, hvarom nu är fråga, icke torde kunna inrymmas

under gällande förordning om jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof, anse emellertid kommitterade endast i mycket sällsynta

undantagsfall behöfva ifrågakomma och torde därför icke i nämnvärd

mån kunna göra upplåtelse af kronan tillhörig vattenfallslägenhet mindre

begärlig för spekulanter. Kedan till följd af det starka ingrepp i

nyttjanderättshafvarens rätt, som en dylik utlösning skulle innebära,

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

73

bör det enligt kommitterades mening uppenbarligen ankomma på Kungl.

Maj:t att afgöra, huruvida den kronan förbehållna rätten till inlösen af

anläggningen före den aftalade upplåtelsetidens utgång i något särskildt

fall skall komma till användning. Där på grund af ett vattenfalls obetydliga

energimängd eller af annan orsak det icke gärna kan blifva

fråga om att vattenfallet behöfver utnyttjas för något kronans ändamål,

borde någon bestämmelse om sådan inlösningsrätt för kronan., som

nu afses, icke intagas i aftalet.

Då kommitterade ansett sig kunna förutsätta, att kronan skall

kunna beräkna, huruvida ett vattenfall skall behöfva tagas i anspråk

för något dess ändamål inom en tidrymd af 20 år, hafva de föreslagit,

att kronan skall vara berättigad att utlösa nyttjanderättshafvaren

först efter det nämnda tidrymd förflutit från det vattenfallslägenheten

upplåtits. Härigenom blir det äfven nyttjanderättshafvaren möjligt

att hinna amortera en del af anläggningskostnaderna. Rörelsen bör

hafva vunnit sin fulla utveckling och en säkrare måttstock har därför

vunnits för bedömande af nyttj anderättens värde vid tiden för inlösningen.

Begagnar kronan sin inlösningsrätt, anse kommitterade skälig hänsyn

till nyttjanderättshafvaren böra medföra, att villkoren för inlösningen

bestämmas på sådant sätt, att denne hålles skadeslös för det

ingrepp i hans rätt, som ligger i skyldighet att afstå vattenfallslägenheten.

Kronan bör sålunda icke blott förklaras berättigad att inlösa

sådana, å lägenheten befintliga delar af anläggningen, som kronan anser

sig behöfva, utan äfven vara skyldig att, om nyttjanderättshafvaren

det yrkar, inlösa öfriga arrendator!! tillhöriga byggnader, maskiner och

annat dylikt å lägenheten, för så vidt det användes för driften af nyttjanderättshafvarens

anläggning. Likaledes borde kronan gifva nyttjanderättshafvaren

ersättning för mistning af nyttj anderätten under den del

af upplåtelsetiden, som återstår, då inlösen sker. Vid beräknande

af detta nyttjanderättens värde bör enligt kommitterades uppfattning

hänsyn ej få tagas till spekulationsvärden utan endast till den nettoafkastning

anläggningen redan lämnat.

Men det bör, säga kommitterade, icke stanna vid att kronan utgifver

ersättning för de delar af anläggningen, som finnas å den upplåtna

vattenfallslägenheten. Under vissa omständigheter synes nämligen

kronans inlösningsskyldighet böra omfatta äfven annan nyttjanderättshafvarens

egendom utanför lägenheten. Blifver nämligen sådan innehafvaren

af lägenheten tillhörig egendom, såsom fabrik eller annan

anläggning, som drifves genom kraft från vattenfallet, eller ock bygg
Bih.

till Rilcsd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afl. 152 Käft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 201.

nåd eller annan anläggning, som tillkommit för vattenkraftens tillgodogörande,

genom inlösning för honom onyttig eller lider den synnerlig

minskning i värde, torde nyttjanderättshafvaren — i analogi med hvad

som äger rum vid andra fall af tvångsinlösen — enligt kommitterades

mening böra förklaras berättigad påfordra, att nämnda egendom med

maskiner och tillbehör skall af kronan inlösas. Där den mark, hvarå

ifrågavarande egendom ligger, tillhör innehafvare!! af vattenfallslägenheten,

borde denne äfven äga rätt att påyrka, det jämväl nämnda mark

skall efter uppskattning öfvertagas åt kronan.

Den kronan vid tvångsinlösen åliggande ersättningsskyldighet anse

kommitterade emellertid skäligen böra utsträckas jämväl därhän, att

kronan förklaras skyldig att till tredje man, som med innehafvare!! af

vattenfallslägenheten ingått aftal om leverans af kraft från lägenheten,

utgifva skadestånd i de fall, då kronan ej vill öfvertaga leveransen.

För att icke innehållet af denna kronans skadeståndsskyldighet skall

löpa ut i det ovissa hafva kommitterade föreslagit, att densamma skall

bestämmas så, att kronan skall ersätta leveranstagaren den kostnadsökning,

som under den återstående delen af leveranstiden, dock

i intet fall längre än till utgången af arrendetiden, tillskyndas honom

för anskaffande af annan drifkraft till den myckenhet aftalet gäller.

Nödgas leveranstagaren att för drifvandet af sin anläggning öfvergå

till ångdrift, kan visserligen, anmärka kommitterade, det skadestånd,

som kronan kännes skyldig utgifva, komma att uppgå till betydande

belopp, men bestämmes skadeståndet på sätt föreslagits, vinnes å andra

sidan den fördelen, att skadeståndsskyldighetens innebörd i det enskilda

fallet kan med någorlunda säkerhet på förhand beräknas. Har leveransaftalet

ingåtts, efter det kronan för innehafvaren af vattenfallslägenheten

gifvit tillkänna sin afsikt att inlösa anläggningen, synes leveranstagaren

enligt kommitterades mening icke böra äga rätt till skadestånd

af kronan.

För bestämmande af beloppet utaf lösen, ersättning eller skadestånd,

som skall af kronan utgöras, när kronan sålunda återtager vattenfallslägenheten,

hafva kommitterade ansett sig böra upptaga vissa regler.

På grund af 12 § bör, enligt hvad kommitterade framhålla, kronan,

där i aftalet intagits föreskrift om skyldighet för nyttjanderättshafvaren

att vid upplåtelsetidens utgång till kronan utan lösen afstå

honom tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader, vid

hvarje tidpunkt af upplåtelsetiden, under angifven förutsättning, anses

hafva förvärfvat så stor del af ifrågavarande vattenverksbyggnader,

som med hänsyn till den tilländagångna delen af upplåtelsetiden skäligen

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

75

kan anses vara af nyttjanderättshafvaren amorterad. Då denne dessutom

enligt 13 § l:o (12 § l:o i mitt förslag) är skyldig att städse

under upplåtelsetiden hålla de å lägenheten befintliga vattenverksbyggnaderna

i fullgodt stånd, har i förslaget upptagits, att vid tvångsinlösen

löseskillingen för sådana byggnader, som enligt aftalet skulle

vid upplåtelsetidens utgång utan ersättning tillfalla kronan, skall bestämmas

till ett belopp motsvarande deras anläggningskostnad, minskad

dels med skälig amortering för den förflutna delen af upplåtelsetiden

dels ock med kostnaden för deras försättande i fullgodt stånd. För

annan egendom åter, för hvilken enligt förslaget betalning skall af

kronan utgöras, skulle ersättningen bestämmas till dess fulla värde vid

tiden för inlösningen.

Såsom ofvan nämnts, skola de regler rörande skyldighet för kronan

att utgifva lösen, ersättning eller skadestånd, hvilka innefattas i denna §,

enligt förslaget äga tillämpning äfven där kronan frånträder aftalet af

anledning, som omförmäles i 9 § 2:o andra stycket (9 § 3:o enligt mitt

förslag).

Det synes mig vara med klok förtänksamhet förenligt att, på sätt

kommitterade föreslagit, i arrendeaftal om kronans vattenfallslägenheter

införa sådana bestämmelser, att kronan må kunna äfven före arrendetidens

utgång återtaga det utarrenderade, därest sådant finnes nödvändigt

för något kronans behof. Gifvet är, att kronan då också måste

vara beredd att gälda all den skada, som häraf kan uppkomma. De af

kommitterade härutinnan föreslagna bestämmelser synas mig också väl

afvägda. Allenast i ett par afseenden torde en jämkning böra äga rum.

Tillförordnade kammarrådet Dufwa, som, på sätt förut nämnts,

deltagit i afgifvandet af kammarkollegii och domänstyrelsens underdåniga

utlåtande i ärendet af den 14 oktober 1909, har nämligen framhållit

lämpligheten däraf att — till förebyggande af att en arrendator

genom träffande af nya aftal om kraftleverans försvårar lägenhetens inlösande

för kronans räkning — kronans skadeståndsplikt i detta fall

inskränkes sålunda, att leveranstagaren ej skall äga rätt till skadestånd

af kronan, då aftalet ingåtts efter det fråga väckts om anläggningens

inlösande för kronans räkning. Svenska vattenkraftföreningen liar

visserligen ansett en sådan anordning kunna blifva betungande för

arrendatorn och därtill lämna rum för godtycke. Nödig försiktighet

synes emellertid bjuda, att den ifrågavarande bestämmelsen upptages

i författningen, dock på sådant sätt jämkad, att skadestånd ej skall

utgå, då aftalet ingåtts efter det kronan uuderrättat arrendatorn, att

Departements
chefen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

15 §.

(14 § enligt

departementschefens

förslag.

)

Hembudsskyldyighet

vid

arrendes upphörande.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

fråga väckts om anläggningens inlösande för kronans räkning. Med

denna formulering lärer åtminstone senare delen af vattenkraftföreningens

anmärkning förfalla.

Då det icke torde vara möjligt att i grunderna för förvaltningen

af vattenfallen reglera tredje mans rätt till skadestånd, lärer en omredigering

af 1 mom. fjärde stycket af denna paragraf vara nödvändig.

Stadgandet synes lämpligen böra ändras därhän, att däri föreskrifves

skyldighet för kronan att hålla arrendatorn skadeslös för det skadestånd,

som arrendatorn kan kännas skyldig utgifva till leveranstagaren.

I öfrigt synes förslaget kunna bibehållas i hufvudsak oförändradt. I

enlighet med hvad jag nu antydt, har jag i mitt förslag gifvit stadgandet

eu annan affattning. Jag tillåter mig i detta sammanhang påpeka,

att Kungl. Maj:t gifvetvis icke kommer att med begagnande af

nu föreslagna bestämmelser återtaga det utarrenderade utan att Riksdagens

medgifvande inhämtas.

När nyttjanderätt till upplåten vattenfallslägenhet upphör af någon

anledning, hvilken denna än må vara, och lägenheten följaktligen återgår

till kronans disposition, synes det, anföra kommitterade, vara naturligast,

att kronan äger rätt att efter uppskattning öfvertaga den del af

vattenkraftanläggningen jämte tillbehör, som finnes å lägenheten och

som icke enligt bestämmelse i aftalet skall utan lösen tillfalla kronan.

För nyttjanderättshafvaren bör det, enligt hvad vidare framhålles, uppenbarligen

äfven i regel vara till fördel, att, när han icke längre får begagna

vattenfallslägenheten, kronan mot lösen öfvertager nämnda del

af anläggningen. Hur önskvärdt det än understundom kunde vara för

kronan, att nyttjanderättshafvaren i aftalet förpliktas att efter uppskattning

afstå jämväl sådana delar af anläggningen, som ligga å honom

tillhörig mark, jämte det utmål, hvarå de äro belägna, har någon föreskrift

härom icke upptagits i förslaget, enär en dylik bestämmelse såsom

innebärande ett löfte om framtida försäljning af fast egendom icke

enligt kommitterades mening torde stå i öfverensstämmelse med gällande

lag och följaktligen icke lärer vara för nyttjanderättshafvaren bindande.

Man kan därför ej komma längre än till en skyldighet för nyttjanderättshafvaren

att hembjuda kronan till inlösen de delar af vattenkraftanläggningen,

som ligga å själfva den till honom upplåtna vattenfallslägenheten.

Likaledes kan nyttjanderättshafvaren uppenbarligen icke

förpliktas att utan lösen afstå andra vattenverksbyggnåder än dem, som

uppförts å lägenheten. Detta kan åter, påpeka kommitterade, medföra,

att de byggnader, som hemfalla till kronan, endast utgöra en ringa del

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

af vattenkraftanläggningen i dess helhet. Åger exempelvis kronan

endast ena stranden med därtill hörande vattenrätt, under det att

nyttjanderättshafvaren äger den andra och å denna utför anläggningen,

kommer kanske endast ena landfästet och den å kronans grund i vattendraget

uppförda delen af dammen att vid upplåtelsetidens utgång utan

ersättning tillfalla kronan.

Kommitterade betona särskild!, att, om aftalet innehåller att vattenverksbyggnaderna

skola, när arrende upphör af anledning, som i 12 §

omförmäles, utan lösen tillfalla kronan, nyttjanderättshafvaren bör, om

arrendet upphör af annan anledning än nyss sagts, äga att bekomma

åtminstone någon lösen för nämnda byggnader och följaktligen jämväl

dessa böra af honom hembjudas till kronan.

Utom i de fall, som afses i 9 § 2:o andra stycket (9 § 3:o

i mitt förslag) samt 14 § (13 § i mitt förslag) anse kommitterade

det böra stå i kronans skön att afgöra, huruvida kronan vill inlösa

den arrendatorn tillhöriga egendom, som af honom liembjudits.

Denna rätt för kronan torde emellertid enligt kommitterades mening

icke böra begränsas så, att kronan har att antingen öfvertaga

nämnda egendom i dess helhet eller att alldeles afstå från densamma.

I regel lärer en inlösning nämligen vara till fördel såväl för kronan

som för nyttjanderättshafvaren, äfven om kronan öfvertager endast vissa

delar af ifrågavarande egendom. Gfifvetvis tillkommer det emellertid

kronan att utan oskäligt dröjsmål lämna arrendatorn besked, huruvida

kronan vill begagna sin inlösningsrätt eller icke.

Sådan nyttjanderättshafvaren tillhörig, å vattenfallslägenheten befintlig

egendom, som kronan icke önskar inlösa, bör nyttjanderättshafvaren

naturligtvis vara skyldig att bortföra från lägenheten. För

undvikande af tvist om äganderätten till sådan egendom, som nu sagts

och som icke inom viss förelagd tid blifvit från lägenheten undanskaffad,

hafva kommitterade föreslagit, att nämnda egendom skall utan lösen

tillfalla kronan, då det synes kunna tagas för gifvet, att, om egendomen

för nyttjanderättshafvaren är af värde, han skall i rätt tid vidtaga åtgärder

för dess bortförande från lägenheten, och följaktligen en dylik

föreskrift icke innebär någon obillighet mot nyttjanderättshafvaren.

År egendomens kvarstående för kronan olägligt, anse kommitterade det

böra stå kronan öppet att låta bortskaffa den på nyttjanderättshafvarens

bekostnad. Slutligen erinra kommitterade, att den tid, inom hvilken

vattenfallsstyrelsen äger förelägga nyttjanderättshafvaren att från vattenfallslägenheten

bortföra hvad kronan icke önskar öfvertaga, med hänsyn

till 18 § i 2 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom måste

sättas till minst tre månader.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

16 §.

(15 § enligt

departementschefens

förslag.

)

Lösens och

ersättnings

bestämmande.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 201.

Af 9 § ±o andra stycket (9 § 3:o enligt mitt förslag) samt af

14 § (13 § enligt mitt förslag) framgår, att arrendatorns hembuds
skyldighet

i de fall, som där afses, enligt förslaget motsvaras af skyldighet

för kronan att efter uppskattning öfvertaga hvad som hembjudits.

Under alla förhållanden torde emellertid, påpeka kommitterade,

en inlösning icke behöfva förekomma. Har nyttjanderättshafvaren enligt

bestämmelse i aftalet, tillkommen på grund af 15 § i kommitterades

förslag (14 § i mitt förslag), till kronan hembjudit sådan egendom,

som han själ! önskar behålla, samt öfvertagandet däraf icke är lägligt

för kronan, lärer det nämligen, oafsedt hvad aftalet innehåller, stå

vattenfallsstyrelsen öppet att med nyttjanderättshafvaren träffa öfverenskommelse

därom att inlösningen icke innefattar nämnda egendom,

utan att denna får af nyttjanderättshafvaren bortföras från lägenheten.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna synas mig

vara i allo lämpliga. Med hänsyn därtill att kronan enligt 4 § l:o

tredje stycket i mitt förslag kan blifva skyldig att till arrendator!! utgifva

lösen för vattenverksbyggnaden och annan egendom, har jag

emellertid vidtagit eu mindre jämkning i paragrafens affattning.

I 16 § hafva kommitterade i hufvudsaklig anslutning till 2 kap.

8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom föreslagit, att lösen,

ersättning eller skadestånd, som skall utgå i anledning af nyttjanderättens

upphörande, skall bestämmas af tre eller, då någondera parten det

påyrkar, fem ojäfviga, sakkunniga skiljemän, valda på sätt paragrafen närmare

angifver, men med rätt för part, som ej åtnöjes med hvad de

flesta skiljemän nen säga, att draga tvisten under pröfning af domstol.

I förslaget har upptagits, att, därest endera parten tredskas att utse

skiljeman eller om de utsedda ej kunna förena sig om ordförande,

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, inom hvilket vattenfallet

är beläget, eller, där vattenfallet ligger på gränsen mellan två län,

öfverståthållarämbetet skali äga förordna om valet. Då på grund af

parts klandertalan en afsevärd tid kan hinna tilländagå, innan beloppet af

löseskilling eller ersättning, som skall utgifvas enligt 14 § l:o och 2:o,

(13 § l:o och 2:o i mitt förslag), blifvit slutgiltigt bestämd, har i förslaget

14 § 3:o (13 § 3:o i mitt förslag) ifrågasatts rätt för part att

påkalla ny värdering, när så lång tid förflutit från den redan företagna,

att värdet af den egendom, för hvilken lösen eller ersättning skall utgå,

kan antagas hafva undergått någon större förändring.

Mot förslaget att öfverståthållarämbetet under viss förutsättning

skulle utse skiljeman hafva kammarkollegium och domänstyrelsen i sitt

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

utlåtande den 14 oktober 1909 gjort invändning och hemställt, att, då

öfverståthållarämbetet i här afsedda fall ej kali förutsättas äga nödigperson-

och sakkännedom, ifrågavarande befogenhet måtte under angifna

förutsättning anförtros åt länsstyrelserna i de respektive länen

gemensamt.

Hvad ämbetsverken sålunda anmärkt har jag iakttagit i förslaget,

som i öfrigt i förevarande del icke föranleder annan erinran från min

sida än att hvad jag här ofvan anfört beträffande 7 § synes nödvändiggöra

ett tillägg till nu ifrågavarande paragraf.

Lika med kommitterade finner jag, att, särskild! när ett vattenfall

upplåtits till nyttjande i bebyggd!, skick, det är af stor vikt för kronan,

att arrendator af vattenfallslägenhet eller särskilt utmål icke får i sitt

ställe sätta annan, som icke af kronan godtages. Förbud mot öfverlåtelse

af arrende utan vattenfallsstyrelsens medgifvande har därför

inrymts i förslagets 18 § (§ 16 i mitt förslag).

Departementschefen uppläste härefter ett i öfverensstämmelse med

hvad han sålunda anfört uppgjordt förslag till grunder för förvaltningen

af vissa kronan tillhöriga vattenfall samt hemställde, att förslaget måtte

föreläggas Riksdagen till antagande.

Hvad departementschefen sålunda hemställt, däruti

statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla samt

förordnade, att proposition i ämnet af den lydelse,

bilaga till protokollet utvisar, skulle aflåtas till Riksdagen.

18 §.

(16 § enligt

departementschefens

förslag.

)

Öfverlåtelse

af arrende.

Ur protokollet:

Sölve Berger.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Bilaga A.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående grunder för förvaltningen af

vissa kronan tillhöriga vattenfall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Nedan angifna vattenfall och för deras tillgodogörande afsedda

fastigheter skola förvaltas af vattenfallsstyrelsen nämligen:

a) kronan tillhöriga vattenfall i Göta älf;

b) Ålfkarleby vattenfall;

c) de vattenfall, som redan inköpts eller framdeles komma att förvärfvas

för elektrisk drift å statsbanorna;

d) sådana i Norrland belägna vattenfall, som enligt särskilda bestämmelser

i afvittringsförfattningarna reserverats för kronans räkning;

samt

e) kronan tillhöriga vattenfall, hvilka enligt särskilda beslut, som

af Konungen meddelas, öfverflyttas från annan myndighet till förvaltning

af styrelsen.

2 §.

Där vattenfall, som förvaltas af vattenfallsstyrelsen, icke tagits i

anspråk för kronans räkning, äge Konungen förordna, huruvida det

skall reserveras för något kronans ändamål eller om vattenfallet med

eller utan utmål af mark skall af kronan upplåtas åt annan till nyttjande.

Har förordnande meddelats om upplåtelse tiil nyttjande af vattenfallslägenhet,

som nu sagts, skall lägenheten i enlighet med här nedan

stadgade grunder genom styrelsens försorg upplåtas antingen på arrende

eller med vattenfall srätt.

Det tillkommer Konungen att föreskrifva, i hvilken ordning de

närmare villkoren för upplåtelsen skola bestämmas.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

3 §•

Skall vattenfallslägenhet utarrenderas, åligger det vattenfallsstyrelsen,

_ där ej på grund af äganderättsförhållandena till vattendraget

eller till de strandområden, som erfordras för tillgodogörande af vattenkraften,

eller till följd af andra särskilda omständigheter ett offentligt

utbjudande af arrendet icke skäligen bör ifrågakomma, att genom kungörelse,

som införes i allmänna tidningarna och i tidningar inom orten

samt i vattenfallsstyrelsens lokal offentligen anslås, infordra skriftliga

anbud å arrendet. I kungörelsen skall lämnas uppgift å vattenfallets

läge och beskaffenhet, det arrendevärde, styrelsen ansett lägenheten

böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar.

Anbud skall innehålla uppgift å arten af den anläggning, för hvars

drift anbudsgifvaren vill arrendera lägenheten, samt vara åtfölj dt af förberedande

förslag till de anordningar, han har för afsikt att vidtaga för

tillgodogörande af vattenkraften.

Vattenfallsstyrelsen äger till arrendator antaga den högstbjudande,

som för sitt anbud ställt godkänd säkerhet, där han icke befinnes till

arrendator olämplig; styrelsen dock obetaget att antaga lägre anbud,

där de anläggningar, som planeras af den, som afgifvit det lägre anbudet,

kunna antagas lända till större fördel för kronan.

År antagligt anbud, motsvarande minst det åsätta arrendevärdet,

icke afgifvet, bör arrendet, på sätt ofvan är stadgadt, ånyo utbjudas,

där ej af anledning, som i första stycket af denna § omförmäles, ytterligare

offentligt utbjudande finnes ej böra ske. År sådan anledning,

som nu sagts, för handen, eller varder ej heller efter förnyadt offentligt

utbjudande antagligt anbud afgifvet, ankommer det på vattenfallsstyrelsen

att, på sätt den finner lämpligast, vidtaga åtgärder för lägenhetens utarrendering.

Ej må någon föra klagan däröfver att hans anbud ej antagits.

4 §•

Upplåtelse af vattenfallslägenheten på arrende skall, då vattenfallet

är bebyggdt, ske för eu tid af fyrtio år men eljest för en tid af fyrtiofem

år; dock må erforderlig inskränkning göras i arrendetiden, när

särskilda omständigheter därtill föranleda.

Beräknas vattenfallets bebyggande kräfva betydliga kostnader i

förhållande till fallets storlek eller pröfvas eljest nödigt, att upplåtelse

på arrende af vattenfallslägenhet sker på längre tid än nyss är sagdt,

äge, på framställning af vattenfallsstyrelsen, Konungen medgifva dylik

utsträckning af arrendetiden.

Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afä. 162 Haft.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majrts Nåd. Proposition No 201.

5 §•

Arrendator]! skall i arrendeaftalet åläggas att, innan vattenfallets

bebyggande får påbörjas, till vattenfallsstyrelsen ingifva förslag till de

anläggningar för vattenkraftens utnyttjande, livilka han har för afsikt att

vidtaga; och skall vattenfallsstyrelsen förbehållas rätt att öfvervaka, dels

att de anläggningar, som af arrendatorn utföras, icke komma att hindra

eller i högre grad försvåra ett ytterligare tillgodogörande af vattenkraften

i vattendraget eller genomförande af en reglering af detsamma,

dels ock att nämnda anläggningar varda verkställda på ett ändamålsenligt

och betryggande sätt samt i öfverensstämmelse med af vattenfallsstyrelsen

godkända ritningar.

6 §•

I arrendeaftalet skall föreskrifvas, att, om arrendatorn vid utförande

af vattenkraftanläggningen gör större afvikelse från de af vattenfallsstyrelsen

godkända ritningarna till anläggningen eller icke utför anläggningen

på ett ändamålsenligt och betryggande sätt, arrenderätten skall,

om kronan det påfordrar, vara af arrendatorn förverkad och kronan vara

berättigad att uppsäga aftalet.

Därest i arrendeaftalet stadgas skyldighet för arrendatorn att inom

viss föreskrifven tid hafva påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande

eller hafva fullbordat anläggningen i dess helhet, skall i aftalet tillika

intagas bestämmelse därom, att arrendatorn, i händelse af försummelse

i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas, anses

hafva förverkat arrenderätten och kronan förty vara berättigad att uppsäga

aftalet.

Skulle upplåten vattenkraft eller däraf framställd energi användas

för annat ändamål än som i arrendeaftalet förutsatts, skall, om kronan

det påfordrar, arrenderätten jämväl vara förverkad och kronan vara

berättigad att uppsäga aftalet. '' Förbehåll härom skall i arrendeaftalet

intagas.

7 §.

Sker sådan reglering af sjö eller annat vattendrag, hvarigenom

upplåtet vattenfall tillskyndas fördel, men vill ej arrendatorn vidkännas

skälig förhöjning i arrendeafgiften för den genom regleringen vunna

ökning af vattenkraft, som af honom tages i anspråk, vare kronan öppet

att frånträda aftalet; uppsäge dock aftalet inom ett år efter det arren
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201. 8

datorn vägrat att vidkännas dylik förhöjning i arrendeafgiften eller vare

sin rätt därtill förlustig. Förbehåll härom skall i arrendeaftalet intagas.

8 §•

Arrendatorn skall tillförbindas att i inländsk brandförsäkringsanstalt

för kronans räkning ombesörja och utan afdrag å arrendet bekosta

brandförsäkring till fulla värdet af å lägenheten befintliga, kronan tillhöriga

byggnader, maskiner, ledningar och annat dylikt af beskaffenhet

att böra försäkras mot eldskada; skolande åt vattenfallsstyrelsen förbehållas

rätt att, när anledning därtill förekommer, bestämma, hvilken

del af nämnda egendom, som skall försäkras, det belopp, hvarför försäkring

bör sökas, samt den anstalt, där försäkringen må äga rum.

Därjämte skall arrendatorn i aftalet förpliktas att, i enlighet med

hvad i aftalet närmare bestämmes, för vattenfallsstyrelsen förete bevis

därom, att brandförsäkringen fortfarande gäller.

9 §•

l:o) Inträffar brandskada å egendom, som i 8 § afses, skall arrendatorn

vara skyldig att bota skadan till den omfattning, vattenfallsstyrelsen

bestämmer. Kronan skall äga uppbära brandskadeersättningen,

hvilken, sedan vattenfallsstyrelsen fastställt plan för byggnaden eller för

anskaffning af de maskiner, ledningar och annat dylikt, som skall ersätta

det, som genom branden förstörts, af kronan tillhandahålles arrendatorn,

i den må sådant för ändamålet erfordras.

Fordrar vattenfallsstyrelsen, att arrendatorn skall ombesörja återställande

eller nyanskaffning till sådan omfattning, att kostnaden därför

öfverstiger den kronan tillerkända ersättningen, skall det Överskjutande

beloppet tillhandahållas arrendatorn af kronan, där ej särskild

öfverenskommelse kan träffas därom, att denna Överskjutande kostnad

skall af arrendatorn förskjutas eller af honom gäldas.

2:o. Varder kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom af

annan anledning än här ofvan under l:o omförmäles utan arrendatorns

vållande förstörd eller så skadad, att nybyggnad eller nyanskaffning

af maskiner, ledningar och annat dylikt erfordras, åligger det kronan,

där icke byggnaden eller nyanskaffningen utan olägenhet kan undvaras,

att utan oskäligt dröjsmål ombesörja nybyggnaden eller nyanskaffningen;

underlåter kronan det, äge arrendatorn uppsäga aftalet och njute

skadestånd.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Skulle skada, som nu sagts, inträffa under sådan tid eller vara

af sådan art, att enligt vattenfallsstyrelsens bedömande dess botande,

med hänsyn till vattenfallslägenhetens disposition efter arrendetidens

utgång, icke för kronan medför nytta, skall kronan vara berättigad att

uppsäga arrendeaftalet och återtaga livad som utarrenderats; skolande

i dylikt fall tillämpas hvad i 14 § för där afsedt fall stadgas om skyldighet

för kronan att utgifva lösen, ersättning eller skadestånd.

3:o. Var skada, som här ofvan under 2:o afses, ringare än där

omförmäles, ligge å arrendatorn att på egen bekostnad ombesörja dess

botande.

4:o. Förbehåll om hvad enligt denna § skall gälla skall i arrendeaftalet

intagas.

10 §.

Arrendatorn skall tillförbindas att på egen bekostnad uppföra och

underhålla all den stängsel, som erfordras för lägenhetens afskiljande

från annan egendom.

ii §■

Såsom säkerhet för fullgörande af arrendevillkoren bör för en tid

af minst fem och högst åtta år vara ställd borgen af minst två personer,

de där borga en för bägge och bägge för en såsom för egen skuld,

och hvilkas vederhäftighet är af Konungens befallningshafvande eller

domaren styrkt. Ansvarighet på grund af dylik borgen må dock icke

utsträckas utöfver den tid, för hvilken borgen blifvit ingången.

Arrendator, som sådant föredrager, må antingen, jämte ställande

af borgen för arrendevillkoren i öfrigt, såsom säkerhet för arrendeafgiftens

erläggande aflämna af staten, allmänna hypoteksbanken, rikets

kypoteksföreningar eller af kommuner med Konungens tillstånd utgifna

obligationer eller andra af vattenfallsstyrelsen godkända säkerketshand1

in gar, motsvarande två års arrendeafgift, eller ock, i stället för borgen

för uppfyllande af arrendevillkoren i deras helhet, nedsätta dylika obligationer

eller säkerhetshandlingar till belopp, uppgående till tre års arrendeafgift.

I afseende å obligationernas uppskattning gälle enahanda bestämmelser,

som äro meddelade i fråga om obligationer vid uppbördsborgen.

Minst ett år före utgången af den tid, för hvilken borgen blifvit

ställd, skall ny borgen aflämnas, så beskaffad som ofvan sägs. Angå
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

85

ende arrendatorns skyldighet i sistnämnda hänseende skall uttrycklig

bestämmelse intagas i aftalet med stadgande såsom äfventyr för underlåtenhet

att fullgöra densamma, att vattenfallsstyrelsen skall vara berättigad

att uppsäga aftalet samt kronan äga bekomma ersättning för

skada.

12 §.

I arrendeaftalet skall efter omständigheterna föreskrifvas, antingen

att arrendatorn skall vid arrendetidens utgång eller vid utgången

af den tid, för hvilken med tillämpning af stadgandet i 17 § första

stycket arrendatorn kan få lägenheten till sig ånyo upplåten, eller om

arrendet upphör till följd af förverkande till kronan utan lösen afstå

samtliga arrendatorn tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader,

eller och att arrendatorn, när arrendet upphör af anledning, som

nyss är sagd, skall vara berättigad att för sådana byggnader utfå lösen

af kronan.

Med vattenverksbyggnader förstås i denna förordning anordningar

dels för vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggningen,

såsom dammar, rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels

ock för flottningen och fiskens gång, såsom llottningsutskof, timmerledare,

laxtrappor och ålledare, äfvensom hvad till dylika anordningar

hör, såsom luckor med manöveranordningar, isgrindar och dylikt. Dessa

vattenverksbyggnader skola i arrendeaftalet noggrann!, angifvas.

13 §.

l:o. Alla å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader skola, där

ej på grund af särskilda omständigheter medgifves undantag, af arrendatorn

vårdas och underhållas, så att de under hela arrendetiden äro

i fullgodt stånd. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom,

vare han skyldig att till kronan utgifva ersättning, när lägenheten

afträdes.

2:o. Kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom af annat

slag än vattenverksbyggnader skall af arrendatorn vårdas och underhållas,

så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter

arrendatorn hvad sålunda åligger honom, vare han pliktig att utgifva

ersättning till kronan, när lägenheten afträdes; finnes arrendatorn då

hafva afhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför godtgörelse

af kronan.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

3:o. I fråga om egendom, som bär ofvan under l:o och 2:o afses,

skall hvad i 2 kap. 10 § andra stycket, 11 § andra och tredje styckena

samt 12 ocli 13 §§ af lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till

fast egendom stadgas angående syn å utarrenderad fastighet i tillämpliga

delar lända till efterrättelse. Syn, som jämlikt nämnda stadganden

hålles å egendom, hvarom nu är fråga, skall förrättas af tre eller,

där någondera parten det påfordrar, fem ojäfviga, sakkunniga män;

skolande sådan underrättelse om syn, hvarom i 12 § af nämnda lag

förmäles, alltid, där den skall medföra laga verkan, delgifvas vattenfallsstyrelsen.

Angående utseende af synemän förfares såsom här nedan

i 16 § är stadgadt rörande val af skiljemän.

4:o. Förbehåll angående hvad bär ofvan under l:o, 2:o och 3:o

föreskrifves skall i arrendeaftalet intagas.

14 §.

I arrendeaftalet skola vidare, där ej särskilda omständigheter påkalla

undantag, införas följande bestämmelser:

l:o. Sedan tjugu år förflutit från arrendetidens början, skall kronan

vara berättigad att när som helst under arrendetiden efter arrendatorn

två år förut lämnad underrättelse återtaga hvad som utarrenderats samt

inlösa å lägenheten befintliga, arrendatorn tillhöriga vattenverksbyggnader

jämte tillbehör, såvida Konungen pröfvar sådant vara nödvändigt

för tillgodoseende af något kronans ändamål. Vill kronan begagna sig

af rätt, som nu är sagd, vare, där arrendatorn det yrkar, kronan skyldig

att jämväl inlösa öfrig arrendatorn tillhörig och å lägenheten befintlig

egendom, som användes för anläggningens drift, såsom byggnader,

maskiner, ledningar och dylikt.

Dessutom vare kronan pliktig att utöfver den lösen, som sålunda

skall utgå, till arrendatorn utgifva ersättning för mistning af arrendet

under den del af arrendetiden, som återstår, då inlösen sker. Där så

lämpligen kan ske, skall denna ersättning utgå i form af kraft.

Kommer genom inlösningen arrendatorn tillhörig, utanför vattenfallslägenlieten

belägen egendom, såsom fabrik eller annan anläggning,

som drifves genom kraft från vattenfallet, eller ock byggnad eller

annan anläggning, som tillkommit för vattenkraftens tillgodogörande,

att lida synnerlig minskning i värde, äge arrendatorn påfordra, att

nämnda egendom med maskiner och tillbehör äfvensom den mark,

hvarå den ligger, där denna mark tillhör arrendatorn, skall af kronan

inlösas.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

Har arrendator!! ingått aftal med annan om leverans af kraft från

vattenkraftanläggningen, vare denne, där ej kronan vill öfvertaga

leveransen, berättigad att erhålla skadestånd, motsvarande den kostnadsökning,

som under den återstående delen af leveranstiden, dock

i intet fall längre än till utgången af arrendetiden, tillskyndas honom

för anskaffande af annan drifkraft till den myckenhet aftalet gäller.

Var aftalet ingånget efter det kronan underrättat arrendator!!, att anläggningen

af kronan inlöses, äge dock leveranstagaren ej rätt till

skadestånd af kronan.

2:o. Upphör arrendet af anledning, som här ofvan i denna § under

1:° sägs, skall ersättningen för de arrendator!! tillhöriga, å lägenheten

befintliga vattenverksbyggnader, hvilka enligt aftalet skulle vid arrendetidens

utgång utan lösen hemfalla till kronan, bestämmas till ett belopp,

hvilket motsvarar deras anläggningskostnad, minskad dels med amortering,

som skäligen kan anses belöpa å den del af arrendetiden, hvilken

vid inlösningen förflutit, dels ock med kostnaderna för deras försättande

i fullgodt skick, därest brister skulle i sådant afseende förefinnas.

För annan arrendatorn tillhörig egendom, som här ofvan under

l:o omförmäles, skall ersättning utgå efter fulla värdet vid tiden för

inlösningen. Kostnad, som göres å anläggningen efter det arrendatorn

erhållit underrättelse om kronans afsikt att inlösa densamma, må. vid

värdets eller ersättningens bestämmande tagas i beräkning, allenast så

vidt kostnaden pröfvas hafva varit nödig och nyttig samt icke företagen

i uppenbar afsikt att vinna högre ersättning.

3:o. År frågan om beloppet af lösen eller ersättning, som här

ofvan under l:o och 2:o sägs, icke slutligen afgjord före utgången af

det år, som följer närmast efter det, under hvilket värderingen skett,

skall ny värdering äga rum, därest någondera parten det fordrar.

15 §.

När arrende upphör, skall arrendatorn hembjuda kronan till inlösen

de delar af anläggningen jämte därtill hörande maskiner, ledningar,

transformatorstationer och öfriga byggnader, hvilka finnas å vattenfallslägenheten

och icke enligt bestämmelse i arrendeaftalet skola utan

lösen tillfalla kronan. Vill i annat fall än i 9 § 2:o andra stycket eller

i .14 § afses kronan ej helt eller delvis inlösa hvad sålunda hembjudits

^ eller bär kronan ej inom två månader efter det hembud gjordes

förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra egendomen eller

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

den del däraf, som kronan icke önskar öfvertaga. År livad arrendatorn

sålunda äger från vattenfallslägenlieten skilja icke bortfördt inom

viss af vattenfallsstyrelsen förelagd tid, tillfälle det kronan utan lösen;

äge ock kronan, där kronan det hellre vill, låta på arrendåtorns bekostnad

bortföra egendom, hvarom nu är fråga.

Förbehåll angående hvad i denna § föreskrifves skall i arrendeaftalet

intagas.

16 §.

l:o. Lösen, ersättning eller skadestånd, som jämlikt bestämmelserna

i 9 § 2:o andra stycket, 12 §, 14 § l:o och 2:o eller 15 § kronan

finnes skyldig att utgifva, skall, där parterna icke kunna enas om

löseskillingens, ersättningens eller skadeståndets belopp, bestämmas af

tre eller, om någondera parten det påyrkar, fem ojäfviga, sakkunniga

skiljemän. I skiljenämnd, som nu är sagd, äge parterna insätta lika

antal ledamöter, hvarefter de sålunda utsedda tillkalla ytterligare en

skiljeman såsom ordförande. Tredskas någondera parten att utse skiljeman

eller kunna de utsedda ej förena sig om valet af ordförande, äge

Konungens befallningshafvande i det län, inom hvilket vattenfallet är

beläget, eller, där vattenfallet ligger på gränsen mellan två län, öfverståthållarämbetet

att förordna om valet. Nöjes ej part med hvad de

flesta skiljemännen säga, gälle hvad därom finnes stadgadt i 2 kap. 8

§ af lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

2:o. Skall eljest enligt bestämmelse i aftalet eller ock enligt allmän

lag kronan gälda skadestånd i följd af arrendes upphörande eller

är af sådan anledning arrendator!! enligt bestämmelse i aftalet eller

enligt allmän lag skadeståndsskyldig, gälle i fråga om bestämmande

af skadeståndets belopp hvad här ofvan under l:o sägs.

3:o. Förbehåll angående hvad under l:o och 2:o föreskrifves skall

i arrendeaftalet intagas.

17 §■

Arrendator!! må i arrendeaftalet berättigas att efter arrendetidens

utgång för tid, som i nämnda aftal bestämmes, mot den arrendeafgift

och de villkor i öfrigt, Indika med hänsyn till de vid arrendetidens

utgång rådande förhållanden kunna anses skäliga, få lägenheten till sig

ånyo upplåten, såvida icke vattenfallsstyrelsen senast fem år före arrendetidens

utgång underrättar honom, att dylik förlängning icke af kronan

medgifves.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Därest på grund af bestämmelse i arrendeaftalet vattenverksbyggnader

utan lösen öfvergå till kronan vid arrendetidens utgång, äge

arrendatorn påfordra, att hänsyn härtill tages vid bestämmande af

arrendeafgift för den tid, det nya arrendeaftalet afser; skolande förbehåll

härom intagas i aftalet.

18 §.

Ej må arrenderätt till vattenfallslägenhet eller till utmål, som särskild!

upplåtits, af arrendatorn öfverlåta utan vattenfallsstyrelsens medgifvande.

Förbehåll härom skall i aftalet intagas.

19 §.

Skall vattenfallslägenhet upplåtas med vattenfallsrätt, skall hvad

här ofvan i 3—17 §§ är föreskrifvet beträffande arrende af dylik lägenhet

äga motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft genast efter utfärdandet.

r

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Raft.

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 201.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Till vattenfall, som äges af kronan, så ock till dylikt vattenfall

jämte kronan tillhörigt utmål af mark må, under de villkor och i den

ordning här nedan i 2 och 3 §§ stadgas, upplåtas nyttjanderätt af beskaffenhet

att kunna intecknas för fordran.

Nyttjanderätt, som nu sagts, kallas vattenfallsrätt.

2 §•

Upplåtelse af vattenfallsrätt må ej ske, med mindre af landtmätare

efter vederbörligt förordnande det område, upplåtelsen afser, blifvit noga

bestämdt, vattenfall till sina gränser ofvan och nedan och utmål till

storlek, läge och gränser, samt utstakning af gränserna verkställts så

ock karta upprättats med angifvande, såvidt angår vattenfall, af dettas

gränser ofvan och nedan.

3 §•

Upplåtelse af vattenfallsrätt skall ske för viss tid.

Aftal om upplåtelse af vattenfallsrätt skall upprättas skriftligen

och med vittnen; skolande upplåtelsehandlingen, under hänvisning till

karta, som i 2 § omförmäles, innehålla så noggrann beskrifning å hvad

som upplåtes, att någon osäkerhet i afseende å områdets läge och grän
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

ser samt storleken af utmål, där sådant upplåtes, ej kan uppstå, samt

uttryckligen angifva, att upplåtelsen afser vattenfallsrätt.

Öfverlåtes vattenfallsrätt, skall ock aftalet därom upprättas skriftligen

och med vittnen.

4 §•

Hvad i 4 kap. 3— 7 samt 9 §§ i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom är stadgadt angående tomträtt skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om vattenfallsrätt.

5 §.

År, då område, hvartill upplåtits vattenfallsrätt, återgår till kronan,

denna enligt upplåtelsehandlingen pliktig att gälda lösen för byggnad

eller annat, som finnes å området, eller att utgifva ersättning för mistning

af nyttjanderätten, må ej, där inteckning är meddelad i vattenfallsrätten,

sådan lösen eller ersättning utgifvas till nyttjanderättshafvaren,

utan varde beloppet nedsatt hos öfverexekutor, som har att kungöra

det inteckningshåtvarna och lagligen fördela beloppet. Menar inteckningshafvare,

som ej fått sin fordran till fullo betäckt, att löseskillingen

eller ersättningen icke blifvit bestämd i enlighet med aftalet, äge

han med kronan tvista om löseskillingens eller ersättningens belopp.

6 §•

1 fråga om inskrifning af vattenfallsrätt, om inskrifning af fång till

sådan rätt samt om inteckning i vattenfallsrätt skall hvad i lag är beträffande

tomträtt stadgadt i fråga om inskrifning och inteckning äga

motsvarande tillämpning; skolande, när ansökan göres om inskrifning

af vattenfallsrätt, sökanden vid den i 4 § i lagen om inskrifning af

tomträtt samt af fång till sådan rätt stadgade påföljd till rätten ingifva

vederbörligen styrkt kopia af karta, som här ofvan i 2 § omförmäles.

7 §•

Har vattenfallsrätt upplåtits, och yppas därefter för nyttjanderättshafvaren

behof af utmål eller, där upplåtelsen omfattade äfven utmål,

behof af ytterligare sådant, äge kronan, där det erforderliga området

blifvit så bestämdt, utstakadt och kartlagdt, som i 2 § sägs, att i den

ordning, som för upplåtelse af vattenfallsrätt föreskrifves i 3 § andra

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kung!■ Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

stycket, med nyttjanderättshafvaren sluta aftal, hvarigenom vattenfallsrätten

utsträckes till att gälla sagda område.

Har aftal, som nu sagts, slutits, må på ansökan af nyttjanderättshafvaren

anteckning därom i rättens protokoll göras under enahanda villkor

och i samma ordning, som för inskrifning af vattenfallsrätt stadgats.

År inteckning förut sökt eller meddelad i vattenfallsrätten, må dock

dylik anteckning ej ske, med mindre inteckningshandlingen uppvisas för

rätten, och varde bevis därom handlingen åtecknadt.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1910-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1910:170 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall samt en i ämn s. 1 i texten
  2. JoU 1910:112 Utlåtande i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall samt en i ämnet väckt motion s. 1 i texten