Angående anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande
1910-01-18 · 144 sidor, varav 139 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 139 av 144 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1910:202, Angående anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande
Dokumentets text
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 202.
1
N:o 202.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande;
gifven Stockholms slott den 29 april 1910.
Under åberopande af härvid fogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att, under förutsättning att det framlagda förslaget till lag om
sjukkassor af innevarande års Riksdag antages,
medgifva, att Kungl. Maj:t må äga att för år 1911 af de till underlättande
af arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta
belopp använda hvad som erfordras för att bereda registrerade
sjukkassor statsbidrag i enlighet med följande grunder och under nedan
angifna villkor, nämligen:
A) beträffande sjukkassa och fortsättning skassa, som registrerats enligt
den nya lagen:
att sådan kassa må kunna af nämnda medel tilldelas
dels 1 krona för hvarje medlem, fortsättningskassa dock allenast
25 öre för medlem, därvid antalet medlemmar skall beräknas efter
förhållandena den 31 december nästföregående år; dock att för sjukkassemedlem,
som är medlem jämväl i annan sjukkassa, dylikt bidrag
skall utgå med endast 50 öre,
dels 25 öre för hvarje sjukdag, .söndagar oräknade, för hvilken
udder nästföregående år eller den del däraf, som kassan varit registrerad,
kontant sjukhjälp från kassan utgått med minst 90 öre eller vård
Bih. till Ritcsd. Prat. 1910. 1 tiaml. 1 Afd. 153 Höft. (No 202). 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
å sjukhus af kassan bekostats, dock för sjukkassa minst 50 öre och
högst 2 kronor, samt för fortsättningskassa högst 50 öre, allt per medlem
den 31 december nästföregående år,
dels slutligen ett belopp lika med fjärdedelen af de utgifter, kassan
under nästföregående år eller den del däraf, som kassan varit registrerad,
fått vidkännas för bekostande af läkarvård och läkemedel åt medlemmarna,
dock för sjukkassa högst 1 krona samt för fortsättningskassa
högst 25 öre, allt likaledes per medlem den 31 december nästföregående
år;
att vidare i fråga om statsbidragets beräkning skall gälla:
att statsbidraget, till den del detsamma utgår i förhållande till antalet
medlemmar, icke beräknas för medlem, hvilken tillförsäkrats antingen
begrafningshjälp enbart eller sjukhjälp i mindre omfattning, än sådant
understöd enligt lag om sjukkassor den.........skall utgå till själfförsörjande
medlem, eller ock kontant sjukhjälp till belopp, öfverstigande 4 kronor
per dag; samt att ifrågavarande de! af statsbidraget, för det fall kassan
icke varit registrerad under det nästföregående året i dess helhet, skall
utgå allenast i förhållande till det antal hela månader, kassan under
samma år varit registrerad;
att statsbidraget, till de delar detsamma utgår i förhållande till antal
sjukdagar eller kassans kostnader för läkarvård och läkemedel, skall
beräknas på sätt som ofvan stadgats, vare sig kassan under nästföregående
år eller viss del däraf varit registrerad enligt den nya lagen
eller efter den nu gällande; och
att nyssberörda delar af statsbidraget, icke beräknas för medlem,,
hvilken tillförsäkrats kontant sjukhjälp till belopp, öfverstigande 4 kronor
per dag;
att, slutligen, med afseende å statsbidragets användning och för dess
åtnjutande skola gälla följande villkor, nämligen:
att statsbidraget må användas allenast för enahanda ändamål som
de fasta afgifter, hvilka enligt 20 § i den nya lagen skola upptagas;
att medlem, för hvilken, enligt hvad ofvan är sagdt, statsbidrag
eller viss del däraf icke må beräknas, ej heller vid bestämmandet af de
fasta afgifternas storlek må tillgodoföras andel i nämnda bidrag eller
del däraf;
att, därest sjukkassa meddelar begrafningshjälp till belopp, öfverstigande
200 kronor, statsbidraget skall uteslutande användas för sjukhj
älps verksamheten;
att fortsättningskassa, som upprättats allenast för medlemmar af en
viss sjukkassa, ej må tilldelas den del af statsbidraget, som enligt hvad
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202. 3
ofvan angifvits skall beräknas i förhållande till antalet medlemmar i
kassan;
att kassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, b vilka, med
hänsyn till ändamålet med kassas verksamhet och dess sociala uppgift
pröfvas vara obehöriga, ej må tillerkännas statsbidrag: samt
att kassa, som vid ansökan om statsbidrag uppsåtligen eller af vårdslöshet
meddelat oriktiga uppgifter, skall, efter tillsynsmyndighetens pröfning,
varda statsbidrag förlustig för det år, som är i fråga;
B) beträffande sjukkassa, som är enligt nu gällande lag registrerad:
att sådan sjukkassa må kunna af berörda medel tilldelas:
1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,
1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300,
50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 2,600, samt
25 öre för hvarje medlem därutöfver; under villkor:
att sjukkassan under föregående år haft egna inkomster, uppgående
till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets belopp;
samt
att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till det
antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående är
städse haft.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Hugo Hamilton.
4
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 202.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 29 april 1910.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,
Hederstierna,
SwARTZ,
grefve Hamilton,
grefve Eiirensvård,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow.
Departementschefen, statsrådet grefve Hamilton anförde:
»I samband med genomförandet af nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder
beträffande sjukkasseverksamheten i riket torde det vara nödvändigt
att äfven taga i närmare öfvervägande, i hvad mån denna
verksamhet fortfarande bör af staten ekonomiskt understödjas och efter
hvilka grunder detta skall ske.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 202.
Jag anhåller då att till en början få erinra om de bestämmel- Nn gällande
ser, hvilka för närvarande tillämpas beträffande de under namn af Statsbidrag1
förvaltningsbidrag till de registrerade sjukkassorna utgående under- till regiatrestöden.
Sedan vid olika tillfällen — första gången vid antagandet af nu
gällande sjukkasselag — årliga bidrag af allmänna medel i efter hand
ökad utsträckning blifvit de registrerade sjukkassorna tillerkända, har
Kungl. Maj:t genom nådig kungörelse den 26 maj 1899 fastställt följande
allt fortfarande gällande bestämmelser angående förvaltningsbidrag åt
sjukkassor, nämligen:
att sjukkassa må kunna af statsmedel tilldelas förvaltningsbidrag
under villkor:
l:o) att sjukkassan skall vara hos vederbörande myndighet registrerad
i enlighet med lagen om sjukkassor;
2:o) att sjukkassan skall under föregående år hafva haft egna inkomster,
uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets
belopp; samt
3:o) att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till det
antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående år
städse haft,
med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,
med 1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300,
med 50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 2,600 samt
med 25 öre för hvarje medlem därutöfver.
På sätt jag i det följande kommer att närmare beröra, hafva redan Behofligheten
under föregående tid kraf på förhöjning af dessa bidrag framställts stat°Mdrag
Gifvet är, att inför en ny lagstiftning af den ingående beskaffen- 1111 sjukkaB-.
het, som nu är ifrågasatt, dessa kraf kunna med än större styrka fram- sorna''
föras.
Det kan ej häller förnekas, att de framställda anspråken under
för handen varande förhållanden måste anses ganska berättigade. Tämligen
tungt vägande skäl synas i själfva verket tala för lämpligheten,
för att ej säga nödvändigheten af, att statsbidrag i större utsträckning
än hitintills måtte komma sjukkasseverksamheten till del.
Såsom i annat sammanhang med afseende å det föreliggande lagförslaget
framhållits, har det visat sig vara af behofvet påkalladt att
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
däri upptaga åtskilliga bestämmelser, Indika i ej ringa mån ingripa i
de mera materiella sidorna af sjukkassornas verksamhet.
Sålunda har, bland annat, i förslaget uppställts den fordran, att kontant
sjukhjälp skall till själfförsörjande medlem af sjukkassa utgå med
minst 90 öre per dag. För närvarande utgår emellertid inom ett stort
antal sjukkassor sådan sjukhjälp med afsevärdt lägre belopp; ett 100-tal
kassor utbetala sålunda kontant sjukhjälp till ett belopp af högst 50
öre om dag, och förutom dessa finnas ett 300-tal kassor, inom Indika
det dagliga sjukhjälpsbeloppet icke öfverstiger 75 öre o. s. v.
Inemot 200 kassor meddela vidare sjukhjälp under högst 7 veckor
och jämte dessa ytterligare omkring 450 kassor under högst 9 å 10
veckor per kalenderår, sjukår eller annan liknande tidsperiod. Det minimum
lagförslaget i detta afseende uppställer utgör 90 dagar. Enligt förslaget
skulle det dessutom komma att åläggas sjukkassa att vid olycksfall
meddela sjukhjälp intill sextioförsta dagen efter olycksfallet, oafsedt
i hvilken utsträckning den skadade förut uppburit sjukhjälp från
kassan.
Uppenbarligen äro dessa bestämmelser ägnade att bereda sjukkassorna
ökade utgifter. Utan tvifvel komma sjukförsäkringskostnaderna
inom ett stort antal sjukkassor att härigenom stiga med ett eller annat
10-tal procent. Vissa kassor torde få vidkännas en ökning i sina utgifter
uppgående ända till 50 procent, om icke mera.
Lagförslaget upptager dessutom åtskilliga bestämmelser, som på
annat sätt i större eller mindre utsträckning samt mer och mindre kännbart
måste komma att ingripa i sjukkassornas verksamhet. Sålunda har,
bland annat, uppställts såsom villkor för registrering, att sjukkassa i allmänhet
skall bestå af minst 100 medlemmar. För närvarande äro likväl
ett stort antal registrerade sjukkassor i verksamhet, hvilka icke
fylla detta mått. Vid 1908 års slut funnos 239 sådana kassor med
ett medlemsantal ej öfverstigande 50 samt inalles 700 kassor, af Indika
ingen räknade mer än 75 medlemmar. Medan sjukkassa hittills varit
oförhindrad att meddela begrafningshjelp i obegränsad utsträckning — en
rätt, som äfven i vidsträckt mån begagnats — vill föreliggande förslagbegränsa
sjukkassas rätt härutinnan därhän, att registrerad sjukkassa icke
må äga meddela begrafningshjälp till högre belopp än 500 kronor samt
att sådan kassa, som vill bereda dylikt understöd till högre belopp än
200 kronor, skall vara underkastad vissa strängare bestämmelser. Framhållas
må ytterligare, hurusom lagförslaget afser att påbjuda upptagande
af fasta medlemsafgifter till kassorna äfvensom fondbildning, att
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202. 7
förbjuda medlemskap i mer än en sjukkassa samtidigt, samt att afsevärdt
inskränka sjukkassas rätt att utesluta medlemmar o. s. v.
Nu anförda bestämmelser, hvilka ansetts med hänsyn till sjukkasseverksamhetens
sociala uppgift’ af behofvet påkallade, innebära en
säkerligen ganska kännbar inskränkning i kassornas hittillsvarande
frihet och själfbestämmanderätt, på samma gång de, såsom jag redan
framhållit, äro ägnade att åsamka kassorna i många fall afsevärdt ökade
utgifter.
Skall ett dylikt ingripande från statens sida icke inverka hämmande
på den frivilliga sjukkasseverksamhetens utveckling eller blifva mer än
skäligt betungande för sjukkassornas medlemmar, vill det synas påkalladt
och med billighetens fordringar öfverensstämmande, ej mindre att sjukkassorna
af staten beredas sådana fördelar, som kunna anses uppväga
den inskränkning de få vidkännas i sin frihet, än äfven att staten i
skälig mån bidrager till bestridandet af de ökade kostnader, som komma
att tillskyndas kassorna. Detta torde då lämpligen böra åstadkommas
därigenom, att sjukkassorna blifva tillförsäkrade statsbidrag i större utsträckning
än hittills ägt rum.
För att så bör ske, tala emellertid äfven andra vägande skäl.
Ehuru, såsom jag redan anfört, våra sjukkassors prestationer genom
det nu föreliggande lagförslagets antagande skulle komma att i allmänhet
afsevärdt höjas, hafva dock härutinnan fordringarna icke kunnat ställas
så högt, som varit önskvärd! och öfverensstämmande med nutida anspråk
på eu ändamålsenlig och effektiv sjukförsäkring. Visserligen har,
enligt hvad jag nyss framhållit, i förslaget stadgats en sjukhjälpstid af
minst 90 dagar under en tid af 12 på hvarandra följande månader.
Jämfördt med de fordringar, som i förevarande hänseende blifvit uppställda
inom de länder, hvilka nått en högre utveckling på sjukförsäkringens
område, måste angifna sjukhjälpstid likväl anses tämligen
knappt tilltagen. Inom den obligatoriska försäkringen i Österrike
utgör sålunda den lagstadgade understödstiden 20 veckor (per sjukdomsfall),
och man ifrågasätter dess utsträckande till 52 veckor; i
Ungern har sjukhjälpstiden likaledes fastställts till 20 veckor, i Tyskland
och Norge till 26 veckor, i Danmark, där emellertid sjiddorsäkringen
är frivillig, till 13 veckor. Senast föreliggande förslag till lag om sjukoch
olycksfallsförsäkring i Schweiz, hvilket lagförslag i fråga om
sjukförsäkringen jämväl bygger på frivillighetens grund, bestämmer en tid
af 26 veckor.
Ännu mindre tillfredsställande äro förhållandena inom vårt sjuk
-
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
kasseväsende med afseende på den ringa utsträckning, i hvilken sjukhjälp
meddelas i form af kostnadsfri läkarvård och medicin. Medan
dessa arter af understöd i den obligatoriska försäkringens länder allmänt
förekomma och i sjkifva verket i allmänhet äro i lag påbjudna, utgöra
i vårt land de sjukkassor, inom hvilka understöd af här ifrågavarande
slag lämnas, ett tämligen ringa fåtal.
Att i nu nämnda liksom i vissa andra liknande hänseenden uppställa
strängare fordringar på våra sjukkassor, än som är afsedt att ske,
torde för närvarande icke kunna sättas i fråga. En utveckling af kassornas
understödsverksamhet i dessa hänseenden måste därför åvägabringas
på frivillighet,ens väg, hvilket man ock torde få hoppas kunna ske, ej
minst på tillskyndan af den rådgifvande och ledande myndighet, som
föreslagits skola för sjukkasse verksamheten upprättas. Utan tvifvel vore
det emellertid då af den största betydelse för ernående af önskadt
resultat, att staten uppmuntrade till och underlättade en utveckling i
antydd riktning genom beviljande af bidrag till sjukkassorna, utgående
enligt för sådant ändamål lämpade grunder.
En omständighet, som i kanske än högre grad förtjänar att här
tagas i betraktande, må vidare anföras. Anslutningen till sjukkasseverksamheten
är, såsom ofta framhållits, i vårt land ännu förhållandevis
ringa. Senast föreliggande statistik rörande de registrerade sjukkassornas
verksamhet visar sålunda, att antalet genom medlemskap i registrerad sj ukkassa
sjukförsäkrade personer ännu vid 19o8 års slut utgjorde ej mer än
något öfver 9 procent af rikets folkmängd. En jämförelse i detta hänseende
med de länder, som å förevarande område hunnit längst i utveckling,
utfaller utan tvifvel mindre fördelaktigt för vårt land. Hvad sålunda
först den obligatoriska sjukförsäkringens länder beträffar, äro exempelvis
i Tyskland ej mindre än 20 procent af befolkningen anslutna till
denna försäkring, medan motsvarande siffra för Österrike utgör omkring
11 procent. Af de länder, hvarest sjukförsäkringen såsom i
vårt land är frivillig, har vidare Danmark att uppvisa en anslutning af
ungefär 20 procent samt England och Schweiz af omkring 13 procent
hvardera, medan Frankrike i förevarande afseende står på ungefär
samma ståndpunkt som Sverige.
Häraf torde nu icke den slutsatsen få dragas, att man för vårt
lands vidkommande icke skulle på frivillighetens väg kunna få till stånd
en tillräckligt omfattande sjukförsäkring. Härför synes tala, bland annat,
den omständigheten, att anslutningen till våra sjukkassor alltsedan år
9
Kungl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 202.
1899, då förvaltningsbidragen sist undergingo en förhöjning, i det
närmaste fördubblats, och att de registrerade sjukkassornas sammanlagda
medlemsantal under den senaste tiden ökats med omkring 50,000
årligen.
Men af behofvet påkalladt och önskligt synes icke desto mindre
vara, att utvecklingen genom lämpliga medel påskyndas. Särskildt torde
detta blifva erforderligt för att sjukkasseverksamheten inom en ej alltför
långt aflägsen framtid skall kunna ernå nöjaktig omfattning hvad landsbygden
beträffar.
Ett härutinnan kraftigt verkande medel synes då vara, att staten
genom icke alltför knappt tillmätta bidrag uppmuntrar till och underlättar
bildandet af nya sjukkassor och inträdet i dem.
Hvad jag nyss anfört rörande den ökade anslutningen till sjukkasseverksamheten
i riket, synes tala härför. Ån starkare stöd för denna
mening torde man emellertid kunna hämta från förhållandena inom det
danska sjukkasseväsendet. I Danmark har, såsom jag redan anfört,
sjukkasseverksamheten, ehuru densamma är uppbyggd på frivillighetens
grund, likväl nått en omfattning, jämförlig till och med med den obligatoriska
försäkringens i Tyskland — det land, som i förevarande afseende
står främst bland de länder, hvarest man beträdt den obligatoriska
försäkringens väg. En väsentligt bidragande orsak till det danska
sjukkasse väsendets kraftiga tillväxt är säkerligen att finna i den omständigheten,
att sjukkassorna i detta land blifvit tillförsäkrade betydande
årliga penningbidrag af staten — större än hittills i något annat land.
För att i vårt land få till stånd en tillfredsställande utveckling af sjukkasseväsendet,
utan införande af försäkringstvång, synes man då böra
följa Danmarks föredöme med afseende på meddelande af rikligare statsunderstöd
till sjukkassorna.
Förhållandena i en del främmande länder synas äfven tyda på nödvändigheten
af att sjukkasseverksamheten, därest densamma skall kunna
framdrifvas till en högre grad af utveckling, beredes tillräcklig ekonomisk
lättnad samt att en väsentlig del af den ekonomiska bördan för
sjukförsäkringen aflyftes från de försäkrade. Med afseende härå må
anföras följande siffror, hvilka angifva, huru stor del af de årliga bidragen
till sjukkassorna i vissa främmande länder på grund af föreskrift
i lag för närvarande erlägges eller ifrågasatts skola i framtiden erläggas
annorledes än af de försäkrade själfva, sålunda af staten, kommun eller
af de försäkrades arbetsgivare o. s. v.:
Bill. till Eiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 153 Höft.
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Tyskland (obligatorisk försäkrin
g)..........
för när- varande :
........... Vs
ifrågasatt:
Va
Österrike (
T>
2>
)
...........
Vs
Ungern (
>
2>
)...........
i/2
—
Luxemburg (
>
■
)..........
........... Vs
—
Holland (
)...........
........... —
Vs (minst; ibland mera)
Norge (
)...........
.......... —
5/io (vid frivillig försäkring)
Danmark (frivillig
)....
.......... 30 proc. (omkr.)
—
Schweiz (
>
)..........
........... —
intill 48 proc.
Till jämförelse härmed må anföras, att de nuvarande förvaltningsbidragen
till de registrerade sjukkassorna i riket under senare tid (år 1908) utgått
med i genomsnitt omkring 82 öre per medlem, livilket belopp knappast
vore tillräckligt att täcka en tiondel af den kostnad, som sjukkassa
genomsnittligt taget skulle få vidkännas för beredande af sjukhjälp allenast
i den minsta omfattning, som nu föreliggande lagförslag medgifver.
Visserligen öfverträffa sjukkassorna i förutnämnda länder våra
sjukkassor i anseende till omfattningen af de understöd, som presteras.
Proportionen mellan å ena sidan prestationer och å andra sidan de
understöd, som från staten, respektive arbetsgifvarna eller kommun
komma sjukkassorna till del, ställer sig likväl vida mindre fördelaktig
för vårt lands sjukkassor än för sjukkassorna i nämnda länder.
Hvad särskild! beträffar förhållandena i vårt land i förevarande
hänseende, jämförda med dem i Danmark och Schweiz — en jämförelse,
som erbjuder sitt speciella intresse med hänsyn till att sjukkasseverksamheten
i dessa länder liksom i Sverige är byggd på frivillighetens
grund — visar sig, hvad först Danmark vidkommer, att de danska sjukkassornas
medlemmar, trots sjukkassornas större prestationer, hafva att
vidkännas mindre kostnader för sin sjukförsäkring än våra sjukkassors
medlemmar, detta tack vara det rikligare statsunderstöd, som beskärts
de danska sjukkassorna. Vidkommande Schweiz må anföras, att enligt
förut omnämnda förslag till lag om sjuk- och olycksfallsförsäkring, som
i detta land för närvarande föreligger, de förpliktelser med afseende å
understödens omfattning, hvilka äro afsedda att påläggas sjukkassorna,
icke väsentligen öfverstiga, hvad i enahanda hänseende skulle blifva
ålagdt de svenska sjukkassorna vid genomförandet af den lagstiftning,
som nu är ifrågasatt; hvad statens bidrag till de schweiziska sjukkassorna
beträffar, har detta föreslagits att utgå med 3,65 francs per medlem,
i vissa fall — - nämligen då understöd lämnades i viss utsträckning
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
utöfver det i lagförslaget uppställda minimum — till och med med ej
mindre än 5,48 francs per medlem.
Att vårt sjukkasseväsende är i behof af ett kraftigare stöd från
statens sida, än som för närvarande kommer detsamma till del, synes
ock vara en tämligen allmänt omfattad mening.
Med afseende härå tillåter jag mig till en början erinra, hurusom
tidigare vid flera tillfällen inom Riksdagen fråga varit väckt om förhöjning
af statsbidragen till sjukkassorna. Senast skedde detta vid 1902
års riksdag. Vid detta tillfälle anfördes såsom stöd för behöfligheten af
ökade bidrag, bland annat, hurusom den vid närmast föregående års Riksdag
antagna lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete
stadgade en jämförelsevis lång karenstid. Under denna tid vore den
skadade hänvisad till andra hjälpmedel, i regel sjukkassorna, till hvilkas
verksamhetsområde de snart öfvergående skadorna ock hörde. Det
syntes då emellertid naturligt, att i samband med genomförandet af berörda
lagstiftning dessa kassor beviljades ett kraftigare statsunderstöd.
Den motion, som i ämnet väckts, blef visserligen på statsutskottets afstyrkande
af Riksdagen afslagen. Det visade sig emellertid, att motionen
icke desto mindre tillvunnit sig stora sympatier inom Riksdagen. Betecknande
härutinnan är, hvad statsutskottets vice ordförande vid frågans
behandling i Andra Kammaren anförde. Denne yttrade sålunda, bland
annat, följande:
»Dessa sjukkassor hafva, såvidt jag kunnat finna, inom statsutskottet
mycket stora sympatier. Men förhållandet med dem har inträdt i ett
nytt skede, och jag tror därför, att det vore nyttigt, om regeringen ville
undersöka, på hvad sätt dessa kassor numera lämpligen böra understödjas.
Det gamla sättet med förvaltningsbidrag synes icke vara det rätta, utan
om man anser, att de i sammanhang med den nya olycksfallsersättningslagen
böra på ett mera kraftigt sätt understödjas än hittills, vore det skäl
att därför uppleta nya vägar. De äro kanske icke lätt funna, om man
vill, att understöden å ena sidan skola vara kraftigt verkande och å andra
sidan komma rätta vederbörande till godo. Men det syntes oss i statsutskottet,
att det vore bäst, om ifrån regeringens sida något i den vägen
kunde göras. Som sagdt, sympatierna för dessa sjukkassor äro, såvidt
jag kunnat finna, i statsutskottet på de mest skilda håll mycket stora.»
Sjukkassornas målsmän hafva under de senare åren med allt större
styrka framhållit behofvet och vikten af ökadt statsunderstöd till sjukkasseväsendet.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Vid den första allmänna sjukkassekonferensen i vårt land i Norrköping
år 1905 antogs sålunda en resolution af följande lydelse:
»Statsanslaget till landets sjukkasseverksamhet bör höjas — — —
Konferensen uppdrager åt den centralkommitté, som vid konferensen
kommer att tillsättas, att — — — draga försorg om att någon riksdagsman
genom motion eller på annat sätt för fram konferensens önskemål
i riksdagen, därvid kommittén äfven föreslår ökning i statsanslaget
till exempelvis två kronor för hvarje godkänd medlem, jämte till exempel
Vä af under året utbetalda sjukafgifter».
Omförmälda sjukkassornas centralkommitté ingaf i anledning af konferensens
beslut särskilda underdåniga framställningar till Kungl. Maja
af den 29 november 1905 och den 1 augusti 1906, i hvilka framställningar
särskild! betonades sjukkasseväsendets behof af en ny lagstiftning
samt ett rikligare och mera rationellt anordnad! statsunderstöd. I detta
senare hänseende framställdes, bland annat, det önskemål, att statsbidraget
till sjukkassorna måtte bestämmas till sådan storlek, att hvarje person,
som tillhörde sjukkassa, skulle kunna däraf räkna sig till godo minst
så stort belopp, som motsvarade dels 1 ä af hans anpart i den kontanta
sjukhjälp, som under närmast föregående år blifvit utbetald af de kassor,
han tillhört, dels ock dessutom 2 kronor, allt för år.
Vid den andra allmänna sjukkassekonferensen i Stockholm år 1907
förelågo ett flertal motioner angående uttalanden om behofvet af ökade
statsbidrag till sjukkassorna och ändamålsenligare grunder för bidragens
fördelning. Efter lifliga öfverläggningar beslöt konferensen göra följande
uttalande:
»I betraktande af sjukkasseverksamhetens stora sociala betydelse
finner konferensen det vara klok statshushållning, att densamma i största
möjliga utsträckning af staten understödjes. — •—- — Konferensen uttalar
därför önskvärdheten af, att statens bidrag till sjukkassorna måtte
årligen utgå med 30 procent af de till respektive kassor under närmast
föregående år inbetalda fasta medlemsbidragen, dock högst tre kronor
per person, oberäknad! den del, som varit afscdd till bestridande af
begrafningshjälp å högre belopp än 100 kronor.»
De olika myndigheter, som vid skilda tillfällen haft att yttra sig i
frågan, hafva jämväl enstämmigt vitsordat behofvet af, att sjukkasseverksamheten
kraftigare än som nu sker understödjes från statens sida.
Statskontoret, som anmodades inkomma med yttrande i anledning af
förutnämnda af sjukkassornas centralkommitté gjorda underdåniga framställningar,
uttalade sålunda i sitt den 23 mars 1906 afgifna utlåtande
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 202.
13
deri meningen, att sjukkasseverksamheten i riket borde från statens sida
ytterligare understödjas.
I samma riktning uttalade sig äfven kommerskollegium i dess den
8 september 1906 afgifna utlåtande beträffande sjukkassornas centralkommittés
ofvanberörda underdåniga framställningar. Under åberopande
af en utaf föreståndaren för kollegiets afdelning för arbetsstatistik afgifvet
tjänstememorial, däri flera för sjukkasse väsendet betydelsefulla frågor
behandlades, förklarade sig kollegium med stöd af hvad i berörda tjänstememorial
anförts, i likhet med statskontoret, vara af den meningen, att
den frivilliga sjukkasseverksamheten i riket borde kraftigare än dittills
understödjas af staten, äfven om därigenom en högst afsevärd ökning
uti de dittills för ändamålet beviljade anslagen skulle blifva af nöden.
Vidare må framhållas, hurusom de särskilda sakkunniga, hvilka tillkallats
att inom civildepartementet biträda vid uppgörande af nu föreliggande
förslag till lag om sjukkassor samt med utredningar beträffande
statsbidragen till sjukkassorna, bestämdt uttalat sig för nödvändigheten
af att, därest lagstiftningsåtgärder i sådant syfte, som nu är ifrågasatt,
komme att vidtagas, afsevärdt förhöjda statsbidrag i samband därmed
beviljades sjukkassorna. Härutinnan hafva ock med de sakkunniga
instämt såväl kommerskollegium som riksförsäkringsanstalten och statskontoret,
hvilka blifvit anmodade att yttra sig i ärendet. För hvad de
sakkunniga äfvensom nu nämnda myndigheter i saken andragit, kommer
jag emellertid i det följande att närmare redogöra.
Med stöd af hvad jag här anfört, hvithet allt synes mig otvetydigt
tala för nödvändigheten af att större statsunderstöd än det nuvarande
kommer den frivilliga sjukkasseverksamheten i riket till del, därest för
densamma en ny lagstiftning af mera ingripande beskaffenhet genomföres,
anser jag mig böra bestämdt förorda, att väsentligen ökade bidrag
af allmänna medel i samband med nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder
rörande sjukkasseväsendet beviljas de sjukkassor, hvilka efter
denna lagstiftnings genomförande blifva registrerade. I
I hvad mån statsunderstödet till sjukkasseverksamheten bör höjas
samt efter hvilka grunder ökade statsbidrag böra utgå till de enskilda
sjukkassorna, därom kunna meningarna utan tvifvel vara mera delade.
Jag har emellertid inom civildepartementet låtit verkställa närmare
utredning i dessa frågor, för hvilket ändamål jag tillkallat tvenne af de
samma sakkunniga, hvilka inom departementet varit behjälpliga vid upprättandet
af föreliggande lagförslag. Öfver de förslag, hvilka framgått
Sakkunnigas
förslag till
grunder för
ökade statsbidrag
till
registrerade
sjukkassor
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
såsom resultat af denna utredning, har jag vidare inhämtat kommerskollegii,
riksförsäkringsanstaltens och statskontorets yttranden.»
Efter att hafva lämnat en redogörelse för de sakkunnigas framställning
i ämnet samt de nämnda myndigheternas däröfver afgifna utlåtanden,
anförde departementschefen vidare:
»På grund af hvad de sakkunniga anfört synes mig vara uppenbart
att, därest statsbidragen skola utgå i den utsträckning de sakkunniga
föreslagit, deras karaktär af förvaltningsbidrag måste försvinna,
och bidragen anses utgöra ett understöd till bestridande i väsentlig
mån jämväl af sjukkassornas egentliga sjukförsäkringskostnader.
Under sådana förhållanden torde det vara naturligt och riktigt, att
bidragen till de enskilda sjukkassorna afpassas efter arten och omfattningen
af hvar och en kassas sjukförsäkringsverksamhet, i den mån denna
verksamhet kan anses vara ur det allmännas synpunkt värd uppmuntran
och i verkligt behof af understöd.
Såsom redan är nämndt, hafva flera olika förslag till grunder för
statsbidragens utgående blifvit framställda. Af hvad de sakkunniga haft
att erinra med afseende å såväl dessa förslag som beträffande de grunder,
hvilka nu tillämpas i fråga om de s. k. förvaltningsbidragen, och i betraktande
vidare af hvad de sakkunniga anfört till stöd för de af dem
föreslagna grunder, har jag kommit till den bestämda uppfattningen, att
dessa senare på ett i det stora hela lyckligt sätt låta de olika synpunkter
och kraf, hvilka jag nyss framhållit, komma till sin rätt, och
att de måste tillerkännas ett afgjordt företräde framför förutnämnda
tidigare föreslagna eller nu tillämpade grunder. Denna min uppfattning
har delats af de myndigheter, hvilka blifvit anbefallda att i saken yttra
sig. Jag anser mig under sådana förhållanden kunna här uteslutande
sysselsätta mig med de grunder, som blifvit af de sakkunniga föreslagna,
och lämna de öfriga å sido.
Hvad då först vanlig sjukkassa beträffar, hafva de sakkunniga föreslagit,
att sådan kassa, hvilken blifvit registrerad enligt ny lag, skulle
äga att af statsmedel årligen uppbära:
dels eu. krona för hvarje medlem,
(fels 25 öre för hvarje sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken
under nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad,
— oafsedt om enligt nu gällande lag eller den nya lagen — kontant
sjukhjälp af minst en krona från kassan utgått eller vård å sjukhus af
kassan bokostats, dock minst 50 öre och högst 2 kronor per medlem,
dels en fjärdedel af de utgifter, som kassan under nästföregående
år eller del däraf, som kassan varit registrerad — oafsedt om enligt nu
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
gällande lag eller den nya lagen — fått vidkännas för bekostande af
läkarvård och läkemedel åt sina medlemmar.
Med afseende å sättet för statsbidragens beräkning skulle vidare gälla:
att bidraget, till den del detsamma utginge i förhållande till antalet
medlemmar, skulle beräknas efter medlemsantalet den 31 december nästföregående
år, med bortseende från medlemmar, Indika tillförsäkrats
antingen endast begrafningshjälp eller sjukhjälp till mindre omfattning,
än sådant understöd enligt iagförslaget skulle utgå till själfförsörjande
medlem, eller ock kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per söckendag;
därvid likväl, för den händelse kassan icke varit registrerad under hela
föregående år, ifrågavarande del af statsbidraget skulle utgå allenast i förhållande
till det antal hela månader, som kassan under året varit registrerad;
att medlemsantal, hvarefter statsbidraget, till den del detsamma beräknades
i förhållande till antalet sjukdagar, lägst och högst finge utgå,
likaledes skulle hänföras till förhållandena den 31 december nästföregående
år; samt
att bidraget, till den del detsamma utginge i förhållande till antingen
antalet sjukdagar eller kostnaden för läkarvård och läkemedel, icke
finge beräknas lör medlemmar, hvilka tillförsäkrats en kontant sjukhjälp,
öfverstigande 4 kronor per söckendag.
Med statsbidragens åtnjutande skulle slutligen förknippas följande
villkor, nämligen:
att bidraget Unge användas allenast för enahanda ändamål, som
de fasta medlemsafgifter, hvilka enligt 20 § i lagförslaget skola upptagas
af sjukkassa, med iakttagande tillika, att andel i statsbidrag ej
finge vid de fasta medlemsafgifternas bestämmande räknas sådan medlem
till godo, för hvilken dylikt bidrag, till den del detsamma utginge
i förhållande till medlemsantalet, enligt nyss omförmälda bestämmelser
icke skulle få beräknas;
att, i händelse sjukkassa meddelade begrafningshjälp till belopp,
öfverstigande 200 kronor, statsbidraget skulle odeladt användas för sjukhjälpsverksamketen;
samt
att sjukkassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka med
hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess sociala uppgift
pröfvades vara obehöriga, icke skulle äga bekomma statsbidrag.
Med afseende å fortsättningskassor skulle enahanda bestämmelser
i tillämpliga delar gälla, likväl med iakttagande af:
att statsbidraget, till den del detsamma utginge i förhållande till
medlemsantalet, skulle sättas till 35 öre per medlem;
att statsbidraget, till den del detsamma utginge i förhållande till
16
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 202.
antalet sjukdagar, icke finge öfverstiga ett belopp, motsvarande. 50 _ öre
per medlem — hvaremot en undre gräns — på sätt i fråga om vanlig sjukkassa
stadgats — för denna del af bidraget icke skulle vara gällande;
att fortsättningskassa, som upprättats endast för medlemmar af en
viss sjukkassa, icke skulle äga bekomma statsbidrag i förhållande till
antalet medlemmar i kassan; samt
att fortsättningskassa, hvilken tidigare uppburit statsbidrag enligt
nu gällande grunder och som efter bär föreslagna grunder icke
skulle äga bekomma statsbidrag af lika storlek, som efter förstnämnda
grunder, ändock skulle för högst tre år, efter det kassan blifvit registrerad
enligt ny lag, kunna tilldelas statsbidrag till sistnämnda belopp.
De hufvudsynpunkter, hvilka legat till grund för de sakkunnigas
förslag, äro i korthet följande.
Ehuru, såsom redan framhållits, vid en förhöjning af statsbidragen
i den mån, som nu är ifrågasatt, dessa bidrag icke längre kunna bibehålla
den karaktär af förvaltningsbidrag, de hittills haft, synas tillräckliga
skäl ändock icke förefinnas att helt frångå den för närvarande vid förvaltningsbidragens
utgående tillämpade principen: visst belopp per
sjukkassemedlem. Till grund för denna princip har legat den uppfattningen,
att staten borde bestrida eller åtminstone väsentligen bidraga
till sjukkassornas förvaltningskostnader. Riktigt och lämpligt torde
vara, att en tillräckligt stor del af statsbidraget fortfarande utgår efter
denna princip. Sjukkassorna erhålla därmed en grundplåt, som är lätt att
på förhand beräkna, ett fast, för hvarje sjukkassemedlem lika bidrag, som
■staten meddelar i syfte att underlätta för den obemedlade enskilde att
i sjukkassa sjukförsäkra sig. Denna grundplåt bör å ena sidan icke tilltagas
alltför ''liten, enär i sådant fall, med hänsyn till den stora variationen
i sjukdomsfrekvensen inom olika kassor, bidraget till de skilda kassorna,
på grund af här föreslagna bestämmelser rörande beräkningen af bidraget
i öfrigt, skulle komma att utgå med alltför olika belopp. Men den bör
ej heller tillmätas så stor, att icke full möjlighet vinnes att genom ett
efter andra grunder utgående tillägg i erforderlig grad anpassa statsbidraget
i dess helhet efter kassornas olika behof och skilda verksamhetssätt.
Lämpligen torde denna del al statsbidraget böra till sitt belopp
ungefär sammanfalla med den, genomsnittligt taget, på hvarje medlem
belöpande andelen i sjukkassas förvaltningskostnader. Statsbidraget höfvel’
därigenom äfven ägnadt att fullt nöjaktigt tillgodose de kraf, som
ansetts böra fyllas af det nu utgående bidraget i och med dess egenskap
af förvaltningsbidrag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
IT
Vidare synes det, såsom jag redan antydt, vara ändamålsenligt att,
staten genom lämpligen afvägda statsbidrag underlättar sjukkassornas
verksamhet allt efter den olika grad af behof häraf, som olika kassor
förete, samt uppmuntrar till, att Verksamheten anordnas på ett så effektivt
och ändamålsenligt sätt som möjligt. Därvid torde i främsta rummet
böra tagas i betraktande, att utgörandet af de minimiprestationer,
som föreliggande lagförslag ålagt sjukkassorna, ställer sig mer och
mindre svårt inom olika kassor, beroende i främsta rummet på den
olika sjukdomsfrekvensen inom medlemsstocken alltefter dess sammansättning
i anseende till medlemmarnas yrke, ålder, boningsort m. m.
Den sjukkassa synes sålunda böra bekomma ett högre statsbidrag, som
på grund af nu omförmälda förhållanden har att räkna med en relativt
stor sjukdoms- eller olycksfallsfrekvens.
Men äfven en annan synpunkt torde härvidlag böra göras gällande.
Inom våra sjukkassor kan understödstiden i allmänhet sägas vara alltför
kort. Sjukkassornas medlemmar utnyttja, förklarligt nog, i främsta
rummet möjligheten att kunna tillförsäkra sig en relativt hög sjukhjälp
per dag. Om denna sjukhjälp sedan blir af tillräcklig varaktighet,
kommer i andra rummet; det är ju blott ett fåtal sjukkassemedlemmar,
som få nytta af en mera utsträckt sjukhjälpstid. Utan lämpliga åtgöranden
från statens sida torde därför önskvärdheten af sjukhjälpstidens
utsträckning blifva alltför litet tillgodosedd.
Ur bägge de synpunkter, som nu framhållits, synes det vara ändamålsenligt,
att statsbidraget till sjukkassorna till någon del äfven utgår
i förhållande till antalet sjukdagar, för hvilka sjukhjälp meddelats. Sjukdagarnas
antal sammanhänger nämligen på det närmaste med såväl den
större eller mindre sjukdomsfrekvensen inom en sjukkassa som med sjukhjälpstidens
längd inom densamma, hvadan alltså statsbidraget genom
att beräknas efter sagda dagantal ställes i beroende af nämnda faktorer.
Vid fastställandet af de grunder, efter hvilka statsbidragen skola
utgå, synes emellertid ännu en viktig omständighet böra tagas i betraktande.
Det förhåller sig utan tvifvel så, att de svenska sjukkassorna
ännu alltför litet uppmärksammat vikten af att vid sjukdom bereda
medlemmarna erforderlig läkarvård och läkemedel. Därest understöd i
nu nämnda former i större utsträckning än nu sker meddelades, skulle
tvifvelsutan i många fall de sjuka hastigare återvinna hälsan och för
framtiden bestående men lättare förebyggas, till båtnad i främsta rummet
för de sjuka själfva, men äfven för deras anhöriga och jämväl för respektive
sjukkassor samt för det allmänna. Hvad de sakkunniga i detta afseende
anfört rörande förhållandena i andra länder, bestyrker till fullo betydelsen
af den synpunkt jag här framhållit.
Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 153 Höft.
3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Det nu anförda talar uppenbarligen för lämpligheten af, att statsbidragen
så anordnas, att de äfven uppmuntra sjukkassorna till meddelande
af ifrågavarande förmåner, hvithet ju skulle blifva fallet, därest
bidragen till en del utginge i förhållande till sjukkassas kostnader förberedande
af läkarvård och läkemedel.
Låter man de nu anförda synpunkterna i lämplig mån komma till
sin rätt vid fastställandet af grunderna för statsbidragen, blifva bidragen
icke blott anpassade efter det större eller mindre behof af understöd,
som är till finnandes inom olika kassor, utan därjämte äfven ägnade
att uppmuntra till en sådan utveckling af sjukkassornas verksamhet, som
synes vara i främsta rummet önskvärd. De föreslagna grunderna äga
emellertid ännu en förtjänst, som torde böra framhållas. Statsbidragen
blifva till sin storlek oberoende af den kontanta sjukhjälpens belopp.
De komma vidare icke alls sådana sjukkassemedlemmar till godo, livilka
tillförsäkrat sig en jämförelsevis hög sjukhjälp. Härigenom förebygges i
vidsträckt mån, att bidragen kunna utnyttjas till fördel för personer i
jämförelsevis god ekomisk ställning, hvithet ju måste anses vara riktigt
och ur det allmännas synpunkt af behofvet påkalladt.
Jag öfvergår härmed att närmare beröra de erinringar, för hvilka
de nu anförda grunderna blifvit föremål från de myndigheters sida, som
om dem yttrat sig. Därvid lämnar jag alldeles å sido de anmärkningar,
som varit föranledda af vissa af respektive myndigheter i annat sammanhang
framställda ändringsyrkanden beträffande det nu framlagda
lagförslaget, hvilka yrkanden Kungl. Maj:t emellertid icke ansett böra
till någon åtgärd föranleda.
Ifrågavarande erinringar gälla, bland annat, det särskilda villkor,
som de sakkunniga ansett böra förknippas med utbekommande af statsbidrag,
nämligen att sjukkassa eller fortsättningskassa, som i sina stadgar
upptagit bestämmelser, hvilka, med hänsyn till ändamålet med kassans
verksamhet och dess sociala uppgift, pröfvas vara obehöriga, icke skall
äga bekomma statsbidrag.
Mot bestämmelsen har anmärkts, att densamma vore affattad i alltför
allmänna ordalag, på grund hvaraf dess tillämpning skulle komma att
bereda hvarjehanda svårigheter af delvis grannlaga beskaffenhet. Något
fog torde visserligen finnas för denna anmärkning. Emellertid synes det
icke lätt att finna en bättre formulering. Den förändrade ordalydelse,
som kommerskollegium föreslagit, nämligen att förbehåll i fråga om
statsunderstödet skulle göras för sjukkassor, som i sina stadgar upptagit
bestämmelser, hvilka pröfvas direkt »strida mot den frivilliga sjukkasseverksamhetens
ändamål och samhällsuppgifter», torde knappast äga nå
-
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
19
got bestämdt företräde framför den af de sakkunniga förordade. De
uttalade farhågorna beträffande svårigheter vid bestämmelsens tillämpning
synas mig icke afgörande.
I anslutning till ifrågavarande stadgande har kommerskollegium
ifrågasatt, att ännu andra förbehåll borde förknippas med statsbidragens
åtnjutande. Kollegium har sålunda föreslagit ytterligare följande
tvänne villkor, nämligen: dels att statsbidrag icke må tillerkännas
sjukkassa, som i sina stadgar såsom villkor för medlemskap,
direkt eller indirekt, uppställt fordran på medlemskap i annan förening
eller sammanslutning, dels ock, att dylikt bidrag icke heller må
tillerkännas sjukkassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, som
göra det möjligt att ur kassan utesluta medlem, som uppnått den i lagförslagets
11 § stadgade medlems- eller lefnadsålder, af andra grunder
än att han genom lämnandet af falska uppgifter eller annorledes svikligen
förfarit mot kassan, eller icke behörigen fullgjort sina skyldigheter
mot densamma, eller slutligen genom laga kraftvunnen dom förklarats
medborgerligt förtroende förlustig.
För min del kan jag icke biträda hvad kollegium sålunda föreslagit.
Det vill å ena sidan synas mig öfver hufvud taget stå i mindre
god öfverensstämmelse med beskaffenheten af de lagstiftningsåtgärder,
som nu äro ifrågasatta, att villkor af här ifrågavarande slag stipuleras i
andra fall, än där sådant är i alldeles särskild grad påkalladt. Beträffande
de nyssberörda villkoren anser jag å andra sidan, hvad det förstnämnda
vidkommer, att något större praktiskt behof häraf knappast förefinnes;
med afseende å det senare förefaller det mig icke tillräckligt
konstateradt, att behöfligheten af detta villkor är i den grad framträdande,
att därigenom skulle rättfärdigas de olägenheter, hvilka detsamma,
som lätt inses, komme att medföra för en mycket betydande del af
sjukkasse verksamheten.
I fråga om huru statsbidragen böra till storleken bestämmas, har
kommerskollegium på anförda grunder gjort gällande, att i den mån
sjukhjälp meddelades i form af kostnadsfri vård å sjukhus statsbidragen
skulle utgå icke såsom de sakkunniga ifrågasatt med 25 öre för hvarje
sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken sådan sjukhjälp meddelats, utan
med fjärdedelen af do kostnader sjukkassa fått vidkännas för beredande
af berörda sjukhjälp. Det lärer emellertid förhålla sig så, att sjukkassa,
som meddelar kostnadsfri vård å sjukhus alternerande med kontant sjukhjälp
— under andra förhållanden förekommer här ifrågavarande slag af
sjukhjälp icke — i regel får vidkännas enahanda sjukhjälpskostnader
oberoende af om sjukhjälpen utgår på det ena eller andra af de angifna
sätten; detta på grund däraf, att medlem, som å kassas bekostnad in
-
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
tages på sjukhus, vanligen äger utfå det belopp, hvarmed den eljes utgående
kontanta sjukhjälpen möjligen öfverstiger den kostnad, som vården
å sjukhus betingar. Ett godtagande af kollegii yrkande i förevarande
afseende skulle under sådana omständigheter sannolikt leda därhän, att
sjukkassorna, i anseende till att statsbidragen komme att utgå med mindre
belopp i den mån sjukhjälp meddelas i form af kostnadsfri vård å sjukhus,
upphörde med dylik sjukhjälp, något som måste anses mindre önskvärdt;
och synes mig hvad kollegium i denna del föreslagit därför knappast
vara att förorda.
Hvad af de sakkunniga blifvit föreslaget med afseende å den del
af statsbidraget, som vore afsedd att utgå i förhållande till sjukkassas
kostnader för beredande af kostnadsfri läkarvård och medicin åt medlemmarna,
har äfven synts kollegium lämna rum för invändningar.
En öfre gräns vore sålunda icke fastslagen för denna del af bidraget,
något som syntes kunna leda till att bidraget understundom sprunge
upp till oskäligt stora belopp. Då vidare enligt förevarande bestämmelse
sjukkassa kunde bekomma statsbidrag i förhållande till såväl antal sjukdagar
som till häfda kostnader för läkarvård och medicin åt medlemmarna,
oberoende af hvartannat, kunde detta, enligt kollegii mening, befaras
komma att blifva utnyttjadt till förmån särskilt för de ekonomiskt
bättre lottade inom sjukkasseverksamheten. Därför borde det, anser
kollegium, stadgas, att de delar af statsbidraget, som vore afsedda
att utgå i förhållande till å ena sidan antalet sjukdagar, å andra sidan
kostnaderna för läkarvård ock medicin, tillhopa icke finge öfverstiga
visst angifvet belopp.
Hvad kollegium sålunda anmärkt, synes mig äga sitt berättigande
hvad beträffar behofvet af en öfre gräns för den i förhållande till sjukkassas
kostnader för beredande af läkarvård och medicin utgående delen
af statsbidraget. Att fastställa en dylik gräns torde visserligen, såsom
äfven de sakkunniga framhållit, under nuvarande förhållanden vara tämligen
vanskligt. Det synes mig dock, som kunde man tills vidare begränsa
ifrågavarande del af statsbidraget till högst det belopp, som
motsvarar för vanlig sjukkassa 1 krona och för fortsättningskassa
25 öre per medlem och år. Dessa gränser torde snarare vara för låga
än för höga, men å andra sidan böra desamma lämna rum för tillgodoseende
i ganska vidsträckt mån af det behof, hvaraf ifrågavarande
del af statsbidraget ansetts betingad. Under sådana förhållanden bör
man kunna tillsvidare bestämma sig för de angifna gränserna, i afvaktan
på, att en småningom vunnen erfarenhet sedermera skall lämna säkrare
hållpunkter för deras fixerande.
Däremot delar jag icke alldeles kollegii uppfattning beträffande olämp
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
21
ligheten af att statsbidraget må kunna utgå i förhållande till såväl antal
sjukdagar som kostnaderna för läkarvård och läkemedel, oberoende af
hvartannat. Då behofvet af läkarvård och läkemedel är oafvisligt, för den
obemedlade ej mindre än för den ekonomiskt bättre lottade, måste,
synes det, fördelen af att vara tillförsäkrad nämnda förmåner i en enligt
här föreslagna grunder statsunderstödd sjukkassa vara af värde framförallt
för de mindre burgna och därför, om också kanske endast så småningom,
komma att af dem behörigen uppskattas och tillvaratagas. Måhända skall
man inom de kassor, hvilkas medlemmar befinna sig i en jämförelsevis
god ekonomisk ställning, först skynda att tillgodogöra sig den möjlighet
till större statsunderstöd, som genom ifrågavarande stadgande skulle öppnas.
Denna omständighet torde dock icke böra tilläggas en afgörande betydelse.
Ett godtagande af kollegii förslag i förevarande punkt synes mig dessutom
kunna leda till mindre önskvärda konsekvenser. Medan sålunda de
sjukkassor, hvilka arbeta med stor sjukdomsfrekvens, af denna anledning
komme att redan i och med den i förhållande till antalet sjukdagar utgående
delen af statsbidraget taga i anspråk hela det maximum af statsbidrag,
som stipulerats, men därmed också blefve betagna möjligheten
att därutöfver jämväl erhålla en medverkan från statens sida för beredande
af kostnadsfri läkarvård och medicin, vore däremot tillfälle beredt
för de kassor, hvilka hade att uppvisa en jämförelsevis liten sjukdomsfrekvens,
att tillgodogöra sig statsbidrag för beredande af såväl kontant
sjukhjälp som äfven därjämte understöd i form af kostnadsfri läkarvård
och medicin — något som ju vore mindre rättvist. Då dessa senare
kassor härigenom troligen komme att äfven de kunna tillgodogöra sig
det fastställda maximum af statsunderstöd, vore ock därmed afsikten att
anpassa statsbidragens storlek efter de skilda kassornas olika behof förfelad.
I detta sammanhang må äfven anföras, hurusom, enligt hvad jag
redan nämnt, riksförsäkringsanstalten ifrågasatt, att statsbidraget, till den
del detsamma utginge i förhållande till sjukkassas kostnader för läkarvård
och läkemedel åt medlemmarna, borde bestämmas till hälften af
dessa kostnader. Om så för ändamålet erfordrades, kunde bidraget, enligt
anstaltens mening, till någon annan del utgå med lägre belopp än af de
sakkunniga föreslagits. Jag har dock icke funnit mig öfvertygad om lämpligheten
af hvad anstalten sålunda hemställt. I hvarje fall torde, därest
statsbidrag i förhållande till kostnaderna för läkarvård och läkemedel skall
kunna meddelas i den utsträckning anstalten ifrågasatt, detta blifva möjligt
endast under den af anstalten anp-ifna förutsättning. I anseende till
den ringa omfattning, i hvilken understöd af förevarande slag för närvarande
meddelas, komme emellertid då, åtminstone till en början, statsbidragen
att till flertalet sjukkassor utgå med alltför små belopp.
22
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 202.
Kommerskollegium har i ännu ett afseende uttalat en från de sakkunniga
afvikande mening. Sålunda har kollegium på grunder, som närmare
angifvas i utlåtandet, beträffande statsbidragen till fortsättningskassorna
påyrkat, dels att den i förhållande till antalet medlemmar
utgående delen af bidraget skulle sättas till allenast 10 öre i stället för
35 öre såsom de sakkunniga föreslagit, dels ock att sådant tilläggsbidrag
icke borde ifrågakomma, som af de sakkunniga föreslagits att kunna
utgå till vissa af de nuvarande fortsättningskassorna, i ändamål att dessa
måtte, äfven efter det de registrerats enligt ny lag, fortfarande under
någon tid — förslagsvis 3 år —- komma i åtnjutande af lika högt bidrag
som efter nu gällande grunder.
Jag delar visserligen ej den uppfattning, hvaråt kollegium gifvit
uttryck, nämligen att fortsättningskassorna icke i särskild grad vore
förtjänta att af staten uppmuntras, då, bland annat, det rent af kunde
ifrågasättas, huruvida icke dessa kassor skulle kunna blifva till hinder
för ett framtida rationellt ordnande af sjukkasseverksamheten. Jag
anser, att fortsättningskassorna, åtminstone ännu så länge, hafva en
ganska betydelsefull uppgift att fylla, alldenstund de bereda möjlighet
till och väcka intresse för en utsträckning af sjukhjälpens varaktighet,
om hvars behöflighet man ännu icke tillräckligt kommit till insikt inom
våra sjukkassor. De uttalade farhågorna, att fortsättningskassornas verksamhet
skulle uppställa hinder för ett framtida rationellt ordnande af
sjukkasseväsendet, delar jag icke. Dessa kassor äro därför, enligt min
åsikt, väl förtjänta af uppmuntran och understöd från statens sida, helst
upprättandet af sådana kassor är förenadt med jämförelsevis stora svårigheter.
Fortsättningskasseverksamheten är ock föremål för ett allt lifligare
intresse bland sjukkassefolket. Tilläggas må slutligen, att de belopp,
som kunna komma ifråga för att erforderligen understödja dessa kassor,
ännu så länge åtminstone icke blifva mera afsevärda.
Emellertid vill jag icke bestrida, att de af kommerskollegium med
afseende å statsbidragen till fortsättningskassorna framställda yrkanden
äro till en viss grad berättigade. Med åberopande af hvad kollegium
i öfrigt i saken anfört finner jag därför anledning tillstyrka, att
bidragen till dessa kassor må utgå i förhållande till antalet medlemmar
med allenast 25 öre per medlem, i stället för 35 öre såsom de
sakkunniga föreslagit. Med hänsyn till den öfvergångstid af 5 år,
som i föreliggande lagförslag är ifrågasatt, och under förutsättning att
alla enligt nu gällande lag registrerade sjukkassor och fortsättningskassor,
så länge de ännu icke äro registrerade efter den nya lagen, intill
utgången af nämnda öfvergångstid få uppbära statsbidrag enligt nuvarande
grunder — hvarom jag i det följande ämnar hemställa — finner
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
jag vidare den af de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om tilläggsbidrag
till vissa nu registrerade fortsättningskassor icke vara af behofvet
påkallad.
Slutligen hafva såväl kommerskollegium som riksförsäkringsanstalten
och statskontoret uttalat den meningen att, så länge person samtidigt
tillhörde flera sjukkassor — hvilket enligt föreliggande lagförslag under
vissa förhållanden skulle kunna äga rum —, statsbidrag icke borde få i
oafkortad utsträckning för honom beräknas af samtliga de kassor, i
hvilka han vore medlem. Ehuru jag, i likhet med de sakkunniga och
såsom äfven samtliga nämnda myndigheter medgifvit, finner det vara
med afsevärda praktiska svårigheter förknippadt att vid beviljandet af
statsbidragen taga behörig hänsyn till nu berörda förhållande, anser jagdock
de invändningar, som i förevarande afseende blifvit framställda, ur
såväl principiell som statsfinansiell synpunkt vara af den betydelse, att
de icke kunna lämnas utan afseende. Vid öfvervägande af föreliggande
olika förslag till modifikationer uti de af de sakkunniga föreslagna
grunder i ändamål att tillgose berörda synpunkter, har jag funnit mig
mest tilltalad af hvad statskontoret härutinnan föreslagit, emedan det
synts mig blifva i tillämpningen det enklaste och äfven i öfrigt så
tillfredsställande, som man torde kunna begära. Jag tillstyrker därför
bifall till statskontorets förslag därom, att sjukkassa för medlem, som
tillhör jämväl annan sjukkassa, må af statsbidraget, till den del detta
utgår i förhållande till medlemsantalet, uppbära allenast 50 öre. Hvad
statskontoret i detta sammanhang ifrågasatt beträffande fortsättningskassa,
nämligen att sådan kassa må för medlem, som tillhör jämväl
annan fortsättningskassa, uppbära förevarande del af statsbidraget till
visst mindre belopp än för annan medlem, lärer icke äga betydelse vid
det förhållande att stadgandet i lagförslagets 12 § är afsedt att omedelbart
träda i kraft i fråga om fortsättningskassa.
Då för att en dylik föreskrift må kunna nöjaktigt tillämpas, det
kommer att ligga synnerlig vikt uppå, att tillförlitliga uppgifter rörande
antalet medlemmar, hvilka tillhöra mer än en sjukkassa, af kassorna meddelas,
torde det vara nödvändigt att äfven uppställa bestämmelser, hvilka
bereda erforderlig garanti för att så må komma att ske. För sådant
ändamål tillåter jag mig i detta sammanhang föreslå, att sjukkassa skall
kunna af tillsynsmyndigheten dömas sitt statsbidrag förlustig, i händelse
de uppgifter, som blifvit meddelade att läggas till grund för statsbidragets
beräkning, befinnas oriktiga, och detta uppenbarligen är beroende
af uppsåt eller grof vårdslöshet.
24
Statsbidrag
till förut inregistrerade
sjukkassor,
hvilka ej
registreras
enligt ny lag.
Statsbidragens
storlek.
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 202.
Hvad till sist beträffar riksförsäkringsanstaltens yrkande, att till
grund för statsbidragets beräkning bör läggas icke, såsom de sakkunniga
föreslagit, medlemsantalet den 31 december nästföregående
år, utan i stället ett medlemsmedeltal för samma år, delar jag icke anstaltens
farhågor beträffande faran af missbruk vid tillämpning af den
utaf de sakkunniga föreslagna bestämmelsen. Denna min uppfattning
grundar jag därpå, att en liknande bestämmelse under en lång följd af år
vant tillämpad i Danmark, utan att, såvidt försports, olägenheter af antydt
slag därvid uppstått. A andra sidan finner jag det önskvärd!, att
det medlemsantal, som ligger till grund för beräkningen af statsbidraget,
hänföres till en tid, som är möjligast närbelägen till tidpunkten för bidragens
utgående.
I anledning af den vidtagna ändring i lagförslagets 15 § därhän,
att kontant sjukhjälp till själfförsörjande medlem skall utgå med minst
90 öre per sjukdag, söndagar inberäknade, i stället för eu krona per
sjukdag, söndagar oräknade, såsom de sakkunniga föreslagit, torde äfven
den ändring böra vidtagas i de föreslagna grunderna för statsbidragen,
att statsbidraget skall, till den del detsamma beror af antal sjukdagar,
utgå med 25 öre för hvarje sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken
sjukhjälp från kassan utgått med minst 90 öre eller vård å sjukhus af
kassan bekostats, o. s. v.
Statsbidragets storlek torde icke böra undergå någon ändring i samband
härmed. Vid beräkningen af förevarande del af bidraget skola
därför söndagar fortfarande frånräknas antalet sjukdagar. Denna bestämmelse
innebär i sjulfva verket endast ett sätt att fixera dess storlek
och bör sålunda förblifva oförändrad.
Några mindre förändringar af hufvudsakligen formell natur, synes mig
slutligen böra vidtagas i de af de sakkunniga uppställda bestämmelserna.
Jag anser mig dock icke behöfva här närmare uppehålla mig därvid.
De sakkunniga hafva föreslagit, att de sjukkassor, hvilka registrerats
enligt nu gällande lag, skulle, så länge de icke vunnit registrering enligt
ny lag, tills vidare intill utgången af den öfvergångstid af 5 år,
som vid genomförandet af nu ifrågasatta lagstiftning komme att stipuleras,
äga uppbära statsbidrag enligt nuvarande grunder.
Hvad sålunda föreslagits synes mig icke gifva anledning till invändning.
Det måste äfven taga-s i närmare öfvervägande, huruvida de
på sätt jag här förordat beräknade statsbidragen blifva af den storlek,
som kan anses på samma gång erforderlig och rimlig. Såvidt jag kunnat
finna, uppfylla emellertid de sålunda bestämda bidragen väl de fordringar,
som ur nyssberörda olika synpunkter böra på dem ställas.
25
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 202.
För att härutinnan kunna bilda mig en uppfattning har jag, hvad
först beträffar bidragens genomsnittliga storlek, anställt jämförelser dels
med de bidrag, som utgå till sjukkassorna i andra länder vare sig från
staten eller de sjukförsäkrades arbetsgivare, dels ock med de bidrag, som,
enligt gjorda beräkningar, skolat utgå vid tillämpning af andra tidigare
föreslagna grunder.
Enligt af de sakkunniga verkställda beräkningar skulle statsbidragen,
bestämda på sätt af mig här föreslagits, uppgå till belopp, i genomsnitt
motsvarande 2 kronor 25 öre per medlem. Därvid har dock bortsetts
från den del af bidraget, som vore afsedd att utgå i förhållande till.
sjukkassas utgifter för läkarvård och läkemedel. Nyssnämnda belopp
torde under vanliga förhållanden något, men icke mycket, understiga en
tredjedel af sjukkassas utgifter i samband med den egentliga sjukhjälpsverksamheten,
för det fall nämligen, att sjukhjälpen utgår med det i föreliggande
lagförslag stadgade minimum och såvida understöd i form af
läkarvård och läkemedel icke meddelas. Där dessa sistnämnda slag af
understöd förekomma jämte kontant sjukhjälp, ställa sig sjukkassas utgifter
gifvetvis högre än nyss beräknats, men samtidigt ökas äfven statsbidraget
med intill en krona per medlem, och torde under sådana förhållanden
den nyss angifna proportionen mellan utgifter och statsbidrag
icke väsentligt rubbas.
Af hvad förut anförts beträffande storleken af de bidrag, som i åtskilliga
främmande länder komma sjukkassorna till del från staten, respektive
arbetsgifvarna, har ådagalagts, att dessa bidrag i flertalet angifna
fall motsvarade en tredjedel af sjukkassornas utgifter — samma proportion
således, som visats gälla beträffande do nu föreslagna bidragen till våra
sjukkassor.
En jämförelse mellan sistnämnda bidrag och de bidrag, som enligt
beräkning skolat utgå efter andra förut föreslagna grunder, ter sig
vidare på följande sätt:
Statsbidraget enligt Norrköpingskonferensens förslag.............. kr. 3: 80
» » Sjukkassornas centralkommittés förslag » 3: 60
» » Stockholmskonferensens förslag (majoritetens)
.............................................................................................. » 3: —
Statsbidraget enligt Stockholmskonferensens förslag (minoritetens)
............................................................................................... t 2: 40
Statsbidraget enligt kommerskollegii förslag af år 1906 ......... » 3: —
» » här föreslagna grunder................................. » 2: 25
De nu anförda siffrorna hafva emellertid i vissa fall icke kunnat
med större noggrannhet bestämmas.
Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 153 Stift.
4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
Statsverkets
utgifter för
statsbidrag
till sjukkassorna.
I betraktande af att man väl torde få anse de bidrag, som skolat
utgå enligt af Norrköpingskonferensen och Sjukkassornas centralkommitté
föreslagna grunder, för nuvarande förhållanden vara alltför rundligt
tilltagna, synes mig hvad jag här anfört gifva stöd för den meningen,
att statsbidragen enligt de af mig föreslagna beräkningsgrunder, blifva
till storleken ganska väl afvägda.
Beträffande vidare bidragens storlek, med hänsyn särskild! fäst
vid deras beroende af den olika beskaffenheten af skilda kassors verksamhet
samt af de inom skilda kassor rådande olika förhållanden, må till
en början anföras, hurusom bidragen icke i något fall komme att understiga
1 krona 50 öre per medlem. En hvar sjukkassa blefve därigenom
tillförsäkrad minst lika stort bidrag som under nuvarande förhållanden.
Å andra sidan skulle bidragen aldrig öfverstiga ett belopp motsvarande
3 kronor per medlem, därest läkarvård och läkemedel ej meddelades, i
annat fall 4 kronor per medlem. Dessa maximibidrag torde dock mera
sällan komma att utgå.
Inom nu angifna gränser komme bidragen att till storleken växla
med sjukhjälpstiden men än mera med genomsnittsåldern och framförallt
med sjukligheten inom de olika kassorna. Såsom framgår af den
utredning, de sakkunniga härutinnan verkställt, lämna ifrågavarande
gränser ett ganska stort spelrum, i allmänhet medgifvande de olika
förhållandena inom skilda kassor att komma till sin rätt.
I anseende till den ringa omfattning, i hvilken våra sjukkassor
för närvarande bekosta sina medlemmar vård af läkare och läkemedel,
lärer den del af statsbidraget, som häraf skulle blifva beroende, till
eu början endast i jämförelsevis ringa utsträckning komma att tagas i
anspråk.
Det torde i detta sammanhang till sist förtjäna nämnas att, så länge
icke sistberörda slag af understöd meddelas, statsbidragen enligt de här
föreslagna grunderna komma att understiga de statsbidrag, som för närvarande
utgå till de danska sjukkassorna. Dessa belöpa sig i genomsnitt
till något öfver 3 kronor per medlem. I den mån våra sjukkassor
utvidga sin verksamhet till att jämväl omfatta beredande af sagda
understöd — såsom inom de danska sjukkassorna vanligen sker —
komma emellertid bidragens belopp att stiga till ungefär jämnhöjd med
de i Danmark utgående.
Såsom jag förut meddelat, hafva de sakkunniga verkställt omfattande
beräkningar beträffande de utgifter, statsverket skulle komma att
få vidkännas för de ifrågasatta statsbidragen till sjukkassorna. Gent
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
27
emot dess beräkningar kafva de myndigheter, hvilka i ärendet yttrat sig,
icke haft något att erinra.
Ehuru gifvetvis en viss osäkerhet måste vidlåda dylika beräkningar,
då de i åtskilliga delar måste byggas på antaganden beträffande sjukkasseverksamhetens
framtida utveckling i fråga om anslutning, sjukhjälpens
omfattning inom kassorna o. s. v., torde de dock vara ägnade att gifva en
i det hela riktig föreställning om storleken af de årliga kostnader,
som bidragen till sjukkasseverksamheten, vid tillämpning af de utaf mig
föreslagna grunder för bidragens utgående, torde komma att bereda
staten.
En sammanfattning af resultaten utaf de sakkunnigas beräkningar
må här meddelas. De anförda siffrorna äro i den mån ske kunnat
modifierade med hänsyn till de ändringar jag föreslagit i de sakkunnigas
ursprungliga bestämmelser. Resultaten afse, såsom jag redan nämnt,
de båda åren 1911 och 1912 och gälla under den förutsättning, bland
annat, att samtliga nu registrerade sjukkassor redan under år 1911
komme att låta registrera sig enligt ny lag.
I. Vanliga sjukkassor.
1911.
1912.
Statsbidrag i
förhållande till medlemsantalet kr.
556,400
599,200
> »
1
» antal sjukdagar »
800,000
894,400
» »
2>
» kostnaderna för
läkarvård och medicin
....................................... 2
62,500
68,750
Summa kr.
1,418,900
1,562,350
II. Fortsättning skassor.
Statsbidrag i
förhållande till medlemsantalet kr.
15,750
17,500
2> 2>
»
» antal sjukdagar »
10,625
11,875
» 2>
3-
» kostnaderna för
läkarvård och
medicin
...................................... »
_
_
Summa
kr.
26,375
29,375
Summa summarum
kr.
1,445,275
1,591,725
Till jämförelse må meddelas de motsvarande belopp, som beräknats
utgå enligt nu gällande grunder. Dessa belopp hafva befunnits blifva:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. TNoposition N:o 202.
.för år 1911 ............ 540,000 kronor
» » 1912 ............ 580,000
De sakkunniga hafva framhållit, att beräkningarna äro verkställda
på sådant sätt, att de nämnda slutsiffrorna kunna anses jämförelsevis
rundligt tilltagna.
Vidare hafva de sakkunniga fäst uppmärksamheten därå, att man
med tämligen stor säkerhet kunde utgå ifrån, att icke — såsom vid beräkningarna
förutsatts — samtliga nu registrerade sjukkassor komme att
låta registrera sig enligt den nya lagen redan under första året efter
dess ikraftträdande. En genomgripande omläggning af hela sjukkasseverksamheten
vore därför nödvändig. Det finge då tagas i betraktande,
bland annat, att 30 å 40 procent af samtliga nu registrerade kassor
med afseende å medlemsantal icke fyllde det mått, som den nya lagen
komme att härutinnan kräfva, samt vidare, att flera sjukkassor med
tillsammans eu tämligen stor medlemsnumerär måste, för att kunna registreras,
underkasta sig vidtgående förändringar i sin organisation i
anledning af att de för närvarande meddelade begrafningshjälp i större
utsträckning, än som enligt föreliggande förslag komme att framgent
vara registrerad sjukkassa medgifvet o. s. v. På grund af dessa omständigheter
blefve man mångenstädes sannolikt nödsakad att låta med registreringen
en tid anstå. Vidare funnes anledning förmoda, att det nu allmänt
förekommande bruket att samtidigt tillhöra flera sjukkassor vid
genomförandet af nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder skulle till afsevärd
del försvinna, något som vore ägnadt att icke obetydligt reducera det
årliga anslagsbeloppets storlek.
Med hänsyn till dessa m. fl. omständigheter hafva de sakkunniga,
såsom redan är nämndt, uttalat den förmodan, att anslagsbeloppen
för åren 1911 och 1912 icke komme att öfverstiga respektive 1,000,000
och 1,300,000 kronor och sålunda blefve väsentligt mindre än de
ofvan beräknade.
Gifvet är, att man i nu berörda hänseenden icke med någon större
säkerhet kan bilda sig en uppfattning. Mig synes dock, att hvad de
sakkunniga sålunda sökt göra gällande har all sannolikhet för sig. Jag
vill dessutom framhålla, att de af mig föreslagna ändringar i grunderna
för statsbidragens beräkning till en del bidraga att ytterligare nedbringa
anslagsbeloppet.
Under sådana förhållanden anser jag mig kunna uttala den meningen,
att för år 1911 det anslag af 1,000,000 kronor, som enligt förslag
i årets statsverksproposition skulle uppföras i riksstaten till under
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
29
<
lättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors
bildande, kan antagas tillräckligt för bestridande af statsbidragen till
sjukkassorna enligt de af mig föreslagna grunder. Sistnämnda siffra''
har äfven lagts till grund för det anslag Kungl. Maj:t af innevarande
års riksdag äskat för beredande af ökadt statsbidrag till sjukkassorna.
De sakkunniga hafva på anförda skäl uttalat önskvärdheten af, att Beredande af
medel måtte ställas till förfogande för beredande af tillfällig hjälp åt ara^tiifvissa
vissa sjukkassor, särskildt mindre sådana, att utgå under förhållanden sjukkassor,
och på villkor, som också af de sakkunniga blifvit närmare berörda.
Med stöd af hvad de sakkunniga i saken anfört anser jag emellertid,
att med denna fråga kan tills vidare anstå.
Beträffande det närmare sättet för det årliga anslagsbeloppets upp- Anslagets
tagande i statsverkets utgiftsstat har statskontoret med framhållande af “tataTCrkets1
de mindre tillfredsställande former, hvarunder statsanslagen till sjukkas- utgiftsstat.
sorna hittills blifvit beviljade, uttalat sig för lämpligheten af dels att
ifrågavarande utgiftstitel i form af ett vanligt förslagsanslag inordnades
bland anslagen under sjätte hufvudtiteln, dels ock att detta förslagsanslag,
alldenstund detsamma vore afsedt att utgå enligt af Kungl. Maj:t
och Riksdagen bestämda grunder, oberoende af det belopp som blifvit
för ändamålet i riksstaten uppfördt, samt då utgiften i fråga vore af
permanent natur, uppfördes å ordinarie stat. Häraf skulle följa såväl
att ett eventuellt öfverskott å detta anslag komme statsregleringen i
dess helhet till godo, som ock att, därest det anvisade beloppet öfverskredes,
man undveke nu förekommande oegentligheter.
Hvad statskontoret sålunda föreslagit synes mig vara i princip riktigt
och torde ett följande år böra lända till efterrättelse. Emellertid
har af ifrågavarande anslag allt hitintills utgått jämväl hvad som erfordrats
till utarbetande och offentliggörande genom kommerskollegii
afdelning för arbetsstatistik af statistiska års redogörelser för såväl sjukkasseväsendet
i riket som olycksfall i arbetet. Då vid uppgörande af
1911 års riksstat förutsatts, att så skulle ske äfven för nämnda år, synes
nu icke någon ändring böra göras i förslaget i årets statsverksproposition.
Däremot lärer nästkommande år, såsom jag redan antydt,
statskontorets anvisning böra följas och då uppföras särskildt anslag för
ifrågavarande arbeten inom kommerskollegium.
De sakkunniga hafva föreslagit, att handläggningen af ärenden Handiäggninrörande
statsbidrag till sjukkassorna måtte uppdragas åt den för hela sen fr*s°r
riket gemensamma tillsynsmyndighet, som enligt föreliggande lagförslag bidrag till"
sjukkassor.
30
Departementschefens
hemställan.
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:r 202.
skulle komma att upprättas. En plan för det närmare tillvägagåendet
vid ansökan om och. ^anordnande af statsbidrag har äfven, såsom jag
redan nämnt, blifvit af de sakkunniga uppgjord.
Hvad de sakkunniga i dessa punkter anfört, synes mig i hufvudsak
ägnadt att böra lända till efterrättelse.
Emellertid hafva de sakkunniga föreslagit, att fråga, huruvida
sjukkassa, hvilken i sina stadgar upptagit obehöriga bestämmelser af
det slag, att statsbidrag kunde, jämlikt grunderna för statsbidragens
utgående, kassan förvägras, borde komma i åtnjutande af sådant bidrag
eller icke, skulle af Kungl. Maj:t afgöras. Saken synes mig dock bäst
kunna ordnas på sådant sätt, att ansökning om statsbidrag ingifves till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som afger eget utlåtande beträffande
frågan, huruvida vederbörande sjukkassa på grund af innehållet i sina
stadgar öfver hufvud taget kan anses berättigad till statsbidrag, och
därefter insänder handlingarna till tillsynsmyndigheten. Med hänsyn
till denna frågas ömtåliga beskaffenhet lärer det nämligen kunna vara
af värde att erhålla ett yttrande från ortsmyndigheten, som bör antagas
vara i tillfälle att på närmare håll förvärfva erfarenhet om sjukkassornas
verksamhet. Skulle Kungl. Maj :ts befallningshafvandes och tillsynsmyndighetens
uppfattning i förevarande fråga icke stämma öfverens,
men också endast i detta fall, synes saken böra underställas Kungl.
Maj:ts pröfning.
På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att, under förutsättning att det framlagda förslaget
till lag om sjukkassor af innevarande års riksdag antages, medgifva,
att Kungl. Maj:t må äga att för år 1911 af de till underlättande
af arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta belopp
använda hvad som erfordras för att bereda registrerade sjukkassor statsbidrag
i enlighet med följande grunder och under nedan angifna villkor,
nämligen:
A) beträffande sjukkassa och fortsättning skassa, som registrerats enligt
den nya lagen:
att sådan kassa må kunna af nämnda medel tilldelas
dels 1 krona för hvarje medlem, forsättningskassa dock allenast
25 öre för medlem, därvid antalet medlemmar skall beräknas efter
förhållandena den 31 december nästföregående år; dock att för sjukkassemedlem,
som är medlem jämväl i annan sjukkassa, dylikt bidrag
skall utgå med endast 50 öre.
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
dels 25 öre för hvarje sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken
under nästföregående år eller den del däraf, som kassan varit registrerad^
kontant sjukhjälp från kassan utgått med minst 90 öre eller vård
å sjukhus af kassan bekostats, dock för sjukkassa minst 50 öre och
högst 2 kronor, samt för fortsättningskassa högst 50 öre, allt per medlem
den 31 december nästföregående år,
dels slutligen ett belopp lika med fjärdedelen af de utgifter, kassan
under nästföregående år eller den del däraf, som kassan varit registrerad,
fått vidkännas för bekostande af läkarvård och läkemedel åt medlemmarna,
dock för sjukkassa högst 1 krona samt för fortsättningskassa
högst 25 öre, allt likaledes per medlem den 31 december nästföregående
år;
att vidare i fråga om statsbidragets beräkning skall gälla
att statsbidraget, till den del detsamma utgår i förhållande till
antalet medlemmar icke beräknas för medlem, hvilken tillförsäkrats antingen
begrafningshjelp enbart eller sjukhjälp i mindre omfattning, än
sådant understöd enligt lag om sjukkassor den ..... skall utgå till själfför
sörjande
medlem, eller ock kontant sjukhjälp till belopp, öfverstigande 4
kronor per dag; samt att ifrågavarande del af statsbidraget, för det
fall kassan icke varit registrerad under det nästföregående året i dess
helhet, skall utgå allenast i förhållande till det antal hela månader,
kassan under samma år varit registrerad;
att statsbidraget, till de delar detsamma utgår i förhållande till
antal sjukdagar eller kassans kostnader för läkarvård och läkemedel,
skall beräknas på sätt som ofvan stadgats, vare sig kassan under nästföregående
år eller viss del däraf varit registrerad enligt den nya lagen
eller efter den nu gällande; och
att nyssberörda delar af statsbidraget icke beräknas för medlem, hvilken
tillförsäkrats kontant sjukhjälp till belopp, öfverstigande 4 kronor
per dag;
att1 slutligen, med afseende å statsbidragets användning och för dess
åtnjutande skola gälla följande villkor, nämligen:
att statsbidraget må användas allenast för enahanda ändamål som
de fasta afgifter, hvilka enligt 20 § i den nya lagen skola upptagas;
att medlem, för hvilken, enligt hvad ofvan är sagdt, statsbidrag
eller viss del däraf icke må beräknas, ej heller vid bestämmandet af de
fasta afgifternas storlek må tillgodoföras andel i nämnda bidrag eller
del däraf;
att, därest sjukkassa meddelar begrafningshjälp till belopp, öfverstigande
200 kronor, statbidraget skall uteslutande användas för sjukhjälps
verksamheten;
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
att fortsättningskassa, som upprättats allenast för medlemmar af en
viss sjukkassa, ej må tilldelas den del af statsbidraget, som enligt hvad
ofvan angifvits skall beräknas i förhållande till antalet medlemmar i
kassan;
att kassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka med
hänsyn till ändamålet med kassas verksamhet och dess sociala uppgift
pröfvas vara obehöriga, ej må tillerkännas statsbidrag; samt
att kassa, som vid ansökan om statsbidrag uppsåtligen eller af vårdslöshet
meddelat oriktiga uppgifter, skall, efter tillsynsmyndighetens pröfning,
varda statsbidrag förlustig för det år, som är i fråga.
B) beträffande sjukkassa, som är enligt nu gällande lag registrerad:
att sådan sjukkassa må kunna af berörda medel tilldelas:
1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,
1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300,
50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 2,600, samt
25 öre för hvarje medlem därutöfver; under villkor:
att sjukkassan under föregående år haft egna inkomster, uppgående
till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets belopp;
samt
att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till det
antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående år
städse haft.»
Till hvad föredragande departementschefen sålunda
tillstyrkt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall och förordnade, att proposition härom
skulle till Riksdagen aflåtas af innehåll bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Wilhelm Reuterswärd.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
33
-Bilaga A.
Sakkunniges utlåtande
Till Herr Statsrådet och chefen för Kung!, civildepartementet,
V. P. M.
angående bidrag af statsmedel till sjukkasse verksamhetens främjande.
Den af Kung].. Maj:t den 3 oktober 1884 tillsatta arbetareförsäkringskommittén
(äldre arbetareförsäkringskommittén) upptog i sitt den 24
oktober. 1889 afgifna förslag till lag om sjukkassor två slags dylika
kassör, inregistrerade och erkända, hvilka sistnämnda, med i lagförslaget
angifna undantag, icke skulle få träda i verksamhet, förrän kassans
medlemstal uppginge till minst 150.
Vidkommande frågan om statens ekonomiska understödjande af
sjukkasseverksamheten anförde kommittén, att det för att förmå nuvarande
eller framdeles uppstående sjukkassor att ordna sig på den
föreslagna lagens grund och underkasta sig den kontroll, dess bestämmelser
föreskrefvo, samt därigenom främja en behöflig och önskvärd
större stadga och trygghet i sjukkasseväsendet, vore lämpligt att åt
sjukkassorna lämnades ett direkt understöd af statsmedel. De af kommittén
föreslagna lagbestämmelserna vore visserligen inskränkta till det
nödvändigaste och ej i och för sig hinderliga för kassornas verksamhet,
men med dem följde i allt fall ett ökadt och kostsammare förvaltningsbestyr,
meddelande af statistiska uppgifter och dylikt, som hade sitt
omedelbara gagn mindre för den enskilda sjukkassan än för sjukkasseBih.
till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami 1 Afä. 153 Käft.
Äldre arbetareförsäkringskommitténa
förslag af
1889.
O
Kungl. Maj-.ts
förslag till
1891 års
Riksdag,
34 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 202.
väsendet i det hela. Angående normen för fördelning af det statsbidrag,
som borde utgå till sjukkassorna, kunde olika sätt erbjuda sig,
såsom att låta bidraget utgå i proportion till hvad medlemmarna själfva
inbetalt eller med visst en gång för alla bestämdt belopp för medlem
o. s. v. Enklast vore, att såsom förvaltningsbidrag utginge en rund
summa för år, sålunda bestämd, att inregistrerade sjukkassor med femtio
medlemmar eller däröfver erhölle femtio kronor och erkända sjukkassor
etthundrafemtio kronor. Då de erkända sjukkassorna vore ägnade att
bättre än de inregistrerade tillgodose trafven för en väl ordnad sjukförsäkring,
borde det allmänna låta sig angeläget vara att utöfver förvaltningsbidraget,
som endast afsåge ett speciellt ändamål, bereda dessa
kassor ytterligare understöd. Kommittén föreslog därför, att de erkända
sjukkassorna årligen skulle erhålla bidrag af statsmedel med 1 krona 50
öre för hvarje vid kalenderårets ingång i kassan befintlig medlem, hvilket
bidrag dock endast skulle utgå till kassor, som utdelade en viss lägre
sjukhjälp i penningar, högst 2 kr. 50 öre per dag, och därför kunde
antagas icke i allmänhet omfatta andra än mindre bemedlade personer.
I detta sammanhang torde böra erinras om, att kommitténs berörda
lagförslag upptog bestämmelser i syfte, att en och samma person
icke skulle kunna samtidigt vara medlem af flere erkända sjukkassor,
hvaremot, med afseende å medlemskap i inregistrerade sjukkassor, särskilda
bestämmelser i nämnda afseende icke föreslogos. I
I proposition till 1891 års Riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag
till lag om sjukkassor, hufvudsakligen grundande sig på arbetareförsäkringskommitténs
nyssberörda förslag. I anledning af anmärkningar
från högsta domstolen gjordes dock i Kungl. propositionen ingen åtskillnad
mellan inregistrerade och erkända sjukkassor.
Tillika begärde Kungl. Maj:t anvisande för år 1892 af ett särskildt
statsunderstöd till sjukkasseväsendets främjande. Med afseende härå
anförde föredragande departementschefen, att det för sjukkasseväsendets
utveckling icke syntes tillfyllest, att sjukkassorna och deras medlemmars
rättsliga ställning erhölle stöd af uttryckliga lagstadganden, utan
att därutöfver erfordrades, att de sjukkassor, som läto inregistrera sig
i öfverensstämmelse med i lagen meddelade bestämmelser, bereddes
äfven något understöd från det allmännas sida till bestridande af kostnaden
för deras förvaltning, hvarigenom de kunde uppmuntras till att
inrätta sig efter sjukkasselagens stadganden och underkasta sig de förpliktelser,
som däri ålades dem. Då samtliga registrerade sjukkassor
enligt det framlagda lagförslaget skulle blifva likställda till rättigheter och
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
skyldigheter samt medlemsantalet i kassorna betydligt varierade, vore
det mindre lämpligt att bestämma statsbidraget till enahanda belopp
för dem alla. Å ena sidan vore uppenbart, att ju mindre till ledamotsantalet
en kassa vore, desto större betydelse för densamma hade i allmänhet
statsbidraget. Men å andra sidan läge det en viss vikt uppå,
att ej genom att alltför mycket uppmuntra de små kassorna motverka
uppkomsten af kassor med ett större antal medlemmar. I all försäkringsrörelse
vore det för delägarna fördelaktigt, om skadorna kunde
fördelas på ett större flertal, enär de därigenom blefve mindre tryckande.
Dock vore att märka, att i samma mån delägarnas antal uppnådde en
högre siffra, kassans behof af bidrag från staten till förvaltningskostnaden
i viss mån minskades. Med hänsyn till dessa förhållanden syntes
därför statsunderstödet för de mindre kassorna böra sättas proportionsvis
högre än för de större. Kungl. Maj:t föreslog i följd häraf,
att statsunderstödet till de inregistrerade sjukkassorna skulle för år utgå
i förhållande till det antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under
nästföregående år städse haft, med 1 krona 50 öre för hvarje medlem
till och med 50 och med 50 öre för hvarje medlem härutöfver, dock
ej för något år med sammanlagdt högre belopp för hvarje sjukkassa
än 150 kronor. För att främja inrättandet af sjukkassor, bygda på
försäkringstekniska grunder, föreslogs härjämte, att statsunderstödet
skulle utgå med dubbla beloppet af hvad sjukkassa eljest skulle äga
åtnjuta, i händelse de afgifter, som sjukkassans medlemmar hade att
erlägga till densamma, vore beräknade efter sådana försäkringstekniska
grunder, som af riks försäkrings anstalten funnes nöjaktiga.
Såsom villkor för att sjukkassa skulle komma i åtnjutande af statsunderstöd
upptogs i Kungl. propositionen, utom att sjukkassan skulle
vara i enlighet med lagen om sjukkassor registrerad, att kassans stadgar
skulle innehålla bestämmelser, enligt hvilka medlem, som blefve skadad
till följd af olycksfall i arbete, skulle äga, att, så länge hans arbetsförmåga
genom olycksfallet vore i väsentlig mån minskad, åtnjuta understöd
af kassan under minst femtiotre af de sextio första dagarne efter
olycksfallet. Det nämnda villkoret hade uppställts med hänsyn till bestämmelserna
i ett Riksdagen samtidigt förelagdt lagförslag om försäkring
för olycksfall i arbete därom, att ersättning för olycksfallet skulle
utgå först om detta orsakade arbetsoförmåga under längre tid än 60
dygn (karenstid). Vid bestämmande af en sådan karenstid hade hänsyn,
bland annat, tagits därtill, att sjukkassorna borde kunna under denna tid
träda stödjande emellan.
36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Yrande af Det Riksdagens särskilda utskott n:o 2, som behandlade Kungl.
skilda utskott Maj:ts proposition angående, bland annat, anvisande af medel till sjukna
2. kasseväsendets befrämjande, föreslog vissa ändringar i grunderna för
sjukkassas rätt till statsunderstöd.
Då utskottet i ett annat till Riksdagen afgifvet utlåtande afstyrkt
bifall till Kungl. Maj:ts proposition angående försäkring för olycksfall
i arbete, hemställde utskottet, att den såsom villkor för förvaltningsbidragets
åtnjutande upptagna bestämmelsen, att sjukkassas medlem,
hvilken blefve skadad till följd af olycksfall i arbete, skulle i sjukkassas
stadgar vara tillförsäkrad viss rätt till understöd af kassan under den
första tiden efter olycksfallet, måtte, såsom ägande samband med lagförslaget
om olycksfallsförsäkring, utgå. Det syntes däremot utskottet
behöfligt att, till förebyggande af att statsbidrag begärdes och erhölles
för sjukkassor, som icke utöfvade någon verksamhet, det villkor uppställdes,
att sjukkassa under föregående år skulle hafva haft egna inkomster,
uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets
belopp. Utskottet fann vidare ordet »statsunderstöd» böra utbytas mot
»förvaltningsbidrag», hvarigenom i någon mån framliölles, att statsbidraget
motiverats särskild! af de ökade förvaltningskostnader, sjukkasselagens
bestämmelser ådrogo de kassor, som genom registrering frivilligt ställde
sig under denna lag. I fråga om beloppen af de föreslagna förvaltningsbidragen
ansåg utskottet desamma vara tillräckliga för de större
sjukkassorna och hemställde med hänsyn härtill, att för kassor, hvilkas
medlemsantal öfverstege 250 och hvilka enligt Kungl. propositionen
skulle erhålla endast 150 kronor årligen, förvaltningsbidraget måtte
ökas med 25 öre för hvarje medlem utöfver nämnda antal, dock så att
300 kronor blefve det högsta bidrag, som någon kassa finge för år
åtnjuta. Den af Kungl. Maj:t föreslagna fördubblingen af statsbidragens
belopp till sådana kassor, i hvilka medlemmarnas utgifter voro beräknade
efter försäkringstekniska grunder, afstyrktes af utskottet, hufvudsakligen
af det skål, att sjukkassestatistiken befunne sig i ett outveckladt
skick, och att sjuklighetsförhållandena på olika orter vore alltför
skiljaktiga och alltför litet kända, för att det för det dåvarande skulle
vara möjligt att klassificera de särskilda kassornas bestämmelser med
den noggrannhet, som erfordrades för att afgöra, huruvida en kassa på
grund af en mera tillfredsställande afgiftsberäkning borde komma i åtnjutande
af det högre anslagsbeloppet i stället för det lägre.
I öfrigt tillstyrkte utskottet bifall till den Kungl. propositionen i
förevarande del.
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Utskottets förslag bifölls af Riksdagen och föranledde utfärdande i89i års Riksaf
Kungl. kungörelsen angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor den
30 oktober 1891, genom hvilken kungörelse bestämdes, att sjukkassa kungörelsen
skulle för år 1892 kunna af statsmedel tilldelas förvaltningsbidrag under fsq
iöljanae viilkor: vältning*»-
l:o) sjukkassan skulle vara hos vederbörande myndighet registrerad
i enlighet med lagen om sjukkassor;
2:o) sjukkassan skulle under föregående år hafva haft egna inkomster
uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets
belopp;
3:o) förvaltningsbidraget skulle för år utgå i förhållande till det
antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående år
städse haft
med 1 krona för hvarje medlem till och med 50,
med 50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 250,
samt med 25 öre för hvarje medlem därutöfver,
dock ej för något år med sammanlagdt högre belopp än 300 kronor.
På förslag af Kungl. Maj:t beslöt Riksdagen härefter under hvart af Biksdagaåren
1892, 1893, 1894 och 1895, att förvaltningsbidrag till sjukkassorna 1892—1895.
skulle för det följande året utgå efter de i Kungl. kungörelsen den 30
oktober 1891 angifna grunder.
Vid 1896 års Riksdag väcktes i Andra Kammaren motion af J. A. Motion åt
Fjällbäck om ändring i bestämmelserna rörande förvaltningsbidragen "''ha'' i896b4rB
till sjukkaSSOrna. Riksdag och
Under erinran att en stor del af de existerande sjukkassorna icke inledning1
låtit registrera sig (vid 1895 års slut voro allenast 572 kassor inregi- därafstrerade)
och att anledningen härtill uppenbarligen vore, att förvaltningsbidraget,
framför allt för de större kassorna, vore alltför lågt för
att förmå kassorna att ikläda sig det besvär och de kostnader, som
vore förenade med registreringen, yrkade motionären dels en fördubbling
af beloppet af dittills utgående bidrag från staten, så att dessa
bidrag blefve respektive 2 kronor, 1 krona och 50 öre, dels ock borttagande
af maximigränsen för bidragets belopp till hvarje sjukkassa.
Motionen afstyrktes af statsutskottrt hufvudsakligen på den grund,
att dittills gällande bestämmelser alltför kort tid varit i tillämpning för
att en stadgad erfarenhet skulle kunna anses vunnen om behofvet af
en ändring i samma bestämmelser. Utskottets förslag bifölls ock af
Riksdagen, som enligt samma grunder, som dittills tillämpats, anvisade
Kung!. Maj:ts
förslag till
1897 års
Riksdag
om ändrade
grunder för
förvaltningsbidrag
till
sjukkassorna.
38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
förvaltningsbidrag åt sjukkassorna för år 1897. Inom Andra kammaren
uttalades emellertid från olika håll sympatier för ett kraftigare understödjande
än hittills af sjukkasseväsendet och utlofvade vederbörande
departementschef att ägna frågan om ändrade grunder för statsbidragets
utgående särskild uppmärksamhet.
Genom cirkulär den 5 juni 1896 anbefallde Kungl. Maj:t, enär
erfarenheten gåfve vid handen, att blott en mindre del af sjukkassorna
i riket blifvit registrerade i öfverensstämmelse med lagen om sjukkassor,
samtliga Konungens befallningshafvande att afgifva utlåtande,
huruvida och i hvad män en förhöjning af förvaltningsbidragen till
sjukkassorna borde äga rum.
Den utredning, som i anledning däraf förebragtes, utvisade, att
närmare två tredjedelar af samtliga sjukkassor underlåtit att registrera
sig, och de flesta Konungens befallningshafvandes utlåtanden äfvensom
de yttranden, som införskaffats från sjukkassornas målsmän, gingo ut
därpå, att detta förhållande förorsakats hufvudsakligen däraf, att förvaltningsbidraget
vore för litet i förhållande till de med registreringen
förbundna kostnader och besvär, samt att, därest detta bidrag höjdes,
sannolikt betydligt flera kassor skulle komma att låta registrera sig.
Med hänsyn till den sålunda förebragta utredningen föreslog Kungl.
Maj:t i proposition till 1897 års Riksdag ändrade bestämmelser rörande
förvaltningsbidrag till sjukkassorna. I sådant hänseende anfördes i
propositionen hufvudsakligen följande:
Af de genom försäkringsinpektörens försorg upprättade årsredogörelser
angående de registrerade sjukkassorna inhämtades, att förvaltningsbidragen
till kassorna under hvart och ett af åren 1892—1894
varit något mindre än de uppgifna förvaltningskostnaderna. Då emellertid
förvaltningsbidragen i dessa redogörelser beräknats i förhållande till det
antal medlemmar, hvarje kassa under föregående år ägt, och i följd
däraf af dessa statistiska sammanfattningar icke framginge förhållandet
mellan kassornas förvaltningskostnader och förvaltningsbidrag för hvarje
år, hade med ledning af de inkomna uppgifterna angående de registrerade
sjukkassorna under år 1895 utredning verkställts i förevarande hänseende.
Vid denna utredning hade kassornas medlemmar upptagits i
öfverensstämmelse med uppgifterna därom för 1895 års slut samt förvaltningsbidraget
beräknats till hvad som med då gällande bestämmelser
skulle under år 1896 tillfalla kassorna, under förutsättning att de under
hela året 1895 haft minst det för slutet af samma år uppgifna medlemsantal,
samt att förvaltningskostnaderna upptagits med de belopp, som
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
39
i sådant hänseende nppgifvits hafva under år 1895 utgått. Därvid
hade den på sådant sätt beräknade summan af kassornas förvaltningsbidrag
befunnits uppgå till 45,236 kronor 50 öre och summan af förvaltningskostnaderna
till 45,622 kronor 68 öre. Om man, yttrade
föredragande departementschefen, strängt fasthölle vid grundsatsen,
att statsbidraget till sjukkassorna skulle utgöra endast ett förvaltningsbidrag,
skulle den åberopade utredningen gifva vid handen, att någon
förhöjning i statsbidraget icke erfordrades. Dock vore att märka,
att de inregistrerade sjukkassorna, enligt hvad den angående dem
förebragta statistiken utvisade, utom de utgifter, de hade för kontant
sjuk- och begrafningshjälp jämte läkarvård och medicin, tilllika
nödgades vidkännas rätt betydande kostnader, som i kassornas
räkenskaper rubricerats såsom »andra utgifter». Äfven med iakttagande
af grundsatsen, att staten icke borde lämna bidrag till själfva utgifterna
för sjuk- och begrafningshjälp, kunde således en höjning af statsbidraget
anses af omständigheterna påkallad. Därtill komme att, enligt
hvad inhämtats af åberopade utredning rörande sjukkassornas förvaltningsbidrag,
förhållandet mellan förvaltningsbidragen och förvaltningskostnaderna
blefvo allt ogynnsammare ju större medlemsantalet i
kassorna vore. Under det att sålunda af sjukkassor med ett medlemsantal
af 25—50 allenast 9,6 procent hade större förvaltningskostnader
än förvaltningsbidx-ag, uppginge samma procenttal för de kassor, som
hade 51—100 medlemmar, till 17 procent, för kassor med 101—200
medlemmar till 19,4 procent, för kassor med 201—300 medlemmar till
30,4 procent och för kassor med 300—400 medlemmar till 40 procent.
Då detta förhållande tydligt visade, att särskildt de större kassorna
vore i behof af ökadt förvaltningsbidrag, hemställdes, att förvaltningsbidragen
till de sjukkassor, som under nästföregående år haft mer än
50 medlemmar, skulle höjas till en krona för medlem, dock med den
begränsning, att förvaltningsbidrag icke skulle få till någon sjukkassa
utgå med högre belopp än 1,500 kronor. De kassor, hvilkas medlemsantal
vore särskildt högt, kunde i själfva verket betraktas snarare
som försäkringsanstalter, hvarför man vid bestämmelserna om statsbidrag
åt sjukkassor icke hade någon anledning att särskildt tillgodose
dessa. I fråga om de sjukkassor, som hade ett medlemsantal af allenast
25—50 personer, syntes däremot någon förhöjning i förvaltningsbidragen
icke erforderlig, då dels förvaltningsbidragen till dessa kassor ungefär
motsvarade förvaltningskostnaderna, dels ock dessa sjukkassor, till följd
af deras ringa medlemsantal, vore mindre lämpliga försäkringsassociationer.
I öfrigt föreslogs ingen ändring i dittills gällande bestämmelser
angående förvaltningsbidragen till sjukkassorna.
40
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 202.
Motioner I anledning af förevarande Kungl. proposition väcktes inom Riks
VRiksdag
afS dagens Andra Kammare två motioner. I den ena, afgifven af O. Ek
o.
Ekhmd och lund, påyrkades en förhöjning af bidragens belopp, i hvilket hänseende
J6^mar- föreslogs, att förvaltningsbidraget skulle utgå med 2 kronor för hvarje
medlem till och med 100, med 1 krona för hvarje medlem därutöfver
till och med 300 samt med 50 öre för hvarje medlem utöfver sistnämnda
antal. Mot den fallande skalan för statsbidraget förklarade
sig motionären icke hafva någon erinran att göra, utan syntes densamma
vara riktig. Däremot borde någon maximigräns för bidraget till
hvarje sjukkassa icke bestämmas, enär fastställandet af en sådan gräns
inbjöde de största kassorna att sönderdela sig i flera medelstora.
I den andra motionen, afgifven af C. J. Hammarström, hemställdes
om sådan ändring i villkoren för förvaltningsbidragens åtnjutande, att
vederbörande sjukkassa under föregående år allenast skulle behöfva ägt
egna inkomster till belopp motsvarande hälften af det begärda förvaltningsbidraget.
Därest denna framställning icke vunne Riksdagens bifall,
yrkade motionären, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj: t
anhålla, att vid en blifvande omarbetning af bestämmelserna angående
förvaltningsbidragen åt sjukkassorna måtte tillses, att beloppet af de
egna årsinkomster, sjukkassa skulle hafva haft för att få åtnjuta förval
tningsbidrag, måtte fixeras så lågt som möjligt. Till stöd för sitt
omförmälda förslag anförde motionären, att många sjukkassor, och
bland dem äfven sådana, som blifvit registrerade, vore grundade på
principen om tillfällig uttaxering bland medlemmarna, i följd hvaraf
dessa kassor under de år, då mindre sjuklighet bland medlemmarne
ägde ruin, hade mindre inkomster och sålunda på grund af gällande
bestämmelser härutinnan lätt kunde för ett eller annat år utestängas
från möjligheten att erhålla förvaltningsbidrag.
Yttrande Statsutskottet, till hvars behandling den nämnda Kungl. propositionen
statsutskott 0C^ 1 anledning af densamma väckta motionerna hänvisades, anförde
i afgifvet utlåtande, att för de små och medelstora kassorna förvaltningskostnaderna
i regel vore proportionsvis högre än för de stora, och att det
vore uppenbart, att en sjukkassa i sin uppkomst och innan den vunnit
större tillslutning ofta hade att kämpa med ekonomiska svårigheter och
därför vore i behof af ett jämförelsevis mera betydligt statsbidrag till
förvaltningskostnaderna. I samma mån delägarnas antal uppnådde en
hög siffra, blefve däremot förvaltningsbidraget af mindre betydelse för
kassan. Den princip, som dittills gjorts gällande vid förvaltningsbidragets
utdelande, syntes utskottet därför fortfarande böra komma i
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 202.
41
tillämpning. En förhöjning af de ditintills utgående bidragen ansåg
emellertid utskottet, i likhet med Kungl. Maj:t och hvad i 0. Eklunds
motion påyrkats, erforderlig; och föreslog utskottet fördenskull, att,
med bibehållande af gällande grunder i öfrigt, förvaltningsbidraget till
sjukkassa måtte för år utgå med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till
och med 100, med 1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med
300 samt med 50 öre för hvarje medlem därutöfver, dock ej för något
år med sammanlagdt högre belopp än 1,500 kronor.
Den af C. J. Hammarström afgifna motionen afstyrktes däremot af utskottet,
enär det icke vore ådagalagdt, att den gällande bestämmelsen
om visst förhållande mellan statsbidraget och sjukkassans egna inkomster
vore för sjukkassorna särskildt betungande.
Utskottets hemställan bifölls af Riksdagen.
I enlighet med Riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 28
maj 1897 Nådig kungörelse angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor,
genom hvilken kungörelsen bestämdes, att förvaltningsbidraget skulle
utgå under villkor:
l:o) att sjukkassan skulle vara hos vederbörande myndigheter
registrerad i enlighet med lagen om sjukkassor;
2:o) att sjukkassan skulle under föregående år hafva haft egna inkomster,
uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets
belopp; och
3:o) att förvaltningsbidraget skulle för år utgå i förhållande till
det antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under näst föregående
år städse haft,
med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,
med 1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300, samt
med 50 öre för hvarje medlem därutöfver,
dock ej för något år med sammanlagdt högre belopp än 1,500
kronor.
Till 1898 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t att moment 2:o) i
1897 års Kungl. kungörelse angående förvaltningsbidrag till sjukkassor
måtte erhålla den förändrade lydelse, att såsom villkor för
sådant bidrags åtnjutande stadgades, att sjukkassa skulle under föregående
år hafva haft egna inkomster, uppgående till minst lika mycket som det
begärda förvaltningsbidragets belopp. Denna framställning motiverades
därmed, att den höjning af förvaltningsbidraget, som i enlighet
med beslut vid 1897 års Riksdag ägt rum, komme att särskildt för de
mindre kassorna, och i synnerhet för sådana, hvilka icke uttaxerade
Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 153 Höft. 6
1897 års Riksdagsbeslut
och Kungl.
kungörelsen
den 28 maj
1897 angående
förvaltningsbidrag
till
sjukkassor.
Kungl. proposition
till
1898 års
Riksdag om
viss ändring i
villkoren för
förvaltningsbidrageta
utgående.
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Kungl. kungörelsen
den
27 maj 1898.
Kungl. proposition
till
1899 års Riksdag.
Motion
af O. Eklund.
afgifter annat än i mån af inträffade sjukdomsfall, medföra svårigheter
att uppfylla det dittills stadgade villkoret, att sjukkassa skulle under
föregående år hafva haft egna inkomster, uppgående till minst tre gånger
det begärda förvaltningsbidragets belopp.
På vederbörande utskotts hemställan biföll Riksdagen Kungl.
Maj:ts förslag.
Den 27 maj 1898 utfärdade Kung!. Maj:t kungörelse i ämnet i
enlighet med Riksdagens beslut.
Vid 1899 års Riksdag gjorde Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
framställning om att förvaltningsbidragen till sjukkassorna måtte
för år 1900 utgå efter enahanda grunder, som angåfvos i Kungl. kungörelsen
den 27 maj 1898.
I en vid samma Riksdag i Andra Kammaren väckt motion hemställde
O. Eklund, att ur moment 3) af nyssnämnda kungörelse den 27
maj 1898 måtte utgå bestämmelsen om att förvaltningsbidrag ej finge
för år öfverstiga 1,500 kronor.
Till stöd för sin framställning anförde motionären:
Anledningen, hvarför nämnda begränsning af förvaltningsbidragets
storlek fastslagits, hade uppgifvits vara den, att syftet med detta bidrag
vore att i främsta rummet stödja de små och medelstora kassorna, hvaremot
de allra största sjukkassorna, som blifvit jämförda med försäkringsföreningar,
borde falla utom den kategori, som sjukkasselagstifningen
afsett att befrämja. Huruvida en sjukkassa folie inom eller utom den
kategori, som staten ville uppmuntra genom lämnande af förvaltningsbidrag,
kunde likväl enligt motionärens åsikt icke bestämmas af medlemsantalets
storlek, utan endast af de principer, hvarpå kassan vore
grundad och enligt hvilka den utöfvade sin verksamhet. Så fort en
sjukkassa vore stiftad och arbetade i enlighet med gällande lag om
sjukkassor, vore den, vare sig den hade ett fåtal eller tusentals medlemmmar,
en sjukkassa och borde såsom sådan understödjas af staten.
De stora sjukkassor, som funnes i landet och hvilka begränsningen
drabbade, vore i fråga om principerna för sin verksamhet icke i någon
män afvikande från de mindre.
Statsutskottet, till hvars behandling ärendet remitterades, yttrade
att, då en sammanslutning af på skilda orter verksamma sjukkasseföreningar
eller en ökning af medlemsantalet i redan bildade sjukassor
icke syntes böra genom lagstiftningen motverkas, borde någon förändring
i gällande bestämmelser vidtagas i den af motionären föreslagna
riktning. I sådant afseende hemställde utskottet, att då det högsta
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
medgifna statsbidraget, 1,500 kronor, utbetalades till de registrerade
sjukkassor, hvilkas medlemsantal uppginge till 2,600 eller därutöfver,
förvaltningsbidraget, när medlemsantalet öfverstege sistnämnda siffra,
måtte bestämmas skola utgå med 25 öre för hvarje medlem samt stadgandet
om visst maximibidrag i sammanhang därmed bortfalla.
Riksdagen biföll denna hemställan och utfärdades i öfverensstämmelse
härmed den ännu gällande Kungl. kungörelsen angående förvaltningsbidrag
åt sjukkassor den 26 maj 1899.
Genom denna kungörelse bestämdes således, att sjukkassa må
kunna af statsmedel tilldelas förvaltningsbidrag under villkor:
l:o) att sjukkassan skall vara hos vederbörande myndighet registrerad
i enlighet med lagen om sjukkassor;
2:o) att sjukkassan skall under föregående år hafva haft egna inkomster,
uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets
belopp; samt
3:o) att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till
det antal medlemmar, sjukkassan under nästföregående år städse haft,
med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,
med 1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 300,
med 50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 2,600 samt
med 25 öre för hvarje medlem därutöfver.
I enlighet med Kungl. Majrts särskilda förslag, att de i nämnda
Kungl. kungörelse angifna grunder för förvaltningsbidrag åt sjukkassor,
måtte få fortfarande tillämpas för följande statsregleringsår, hafva
under åren 1900 och 1901 förvaltningsbidrag till sjukkassorna blifvit
af Riksdagen anvisade. I
I anledning af liknande förslag från Kungl. Maj:t till 1902 års
riksdag väcktes i Andra Kammaren af O. Eklund motion om viss ändring
i grunderna för statsbidragets utgående, i det motionären hemställde,
att bidraget från staten måtte utgå med, för år räknadt, 2
kronor för hvarje medlem till och med 100, 1 krona 50 öre för
hvarje medlem därutöfver till och med 300, 1 krona för hvarje
medlem därutöfver till och med 2,600 samt 50 öre för hvarje
medlem därutöfver, allt efter det antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassa
under nästföregående år städse haft. Såsom stöd för detta
yrkande anfördes i motionen, att det syntes böra ifrågasättas, huruvida
icke staten borde sträcka sin hjälpande hand något längre än till blott
och bart ett bidrag till förvaltningskostnaden. »Man torde», yttrade
Kungl. kungörelsen
den
26 maj 1899
angående
förvaltningsbidrag
till
sjukkassor.
1900 och 1901
års Riksdagar.
1902 års Riksdag.
Motion
af O. Eklund.
44
Kung!■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
motionären, »med större skäl nu än tillförene kunna framställa denna
fråga, sedan lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete med mera antagits och i samband därom beslutats inrättande
af en riksförsäkringsanstalt, där staten betalar hela förvaltningskostnaden,
ehuru försäkringstagarna här äro arbetsgifvarna. När därtill
kommer, att i nämnda lag är inrymd en lång karenstid, inom hvilken,
i fall skada till följd af olycksfall föreligger, den skadade är hänvisad
till sina egna hjälpmedel, synes det mig vara rättvist, att staten medverkar
till ytterligare stärkande af dessa hjälpmedel, hvilka i regel äro
sjukkassorna: dessa måste anlitas under karenstiden». Motionären erinrade
vidare om ett yttrande af statsrådet och chefen för Civildepartementet
vid behandling under 1901 års Riksdag af olycksfallsersättningslagen,
hvilket yttrande syntes innebära vissa sympatier för utsträckt
statsbidrag åt sjukkassorna. Yttrandet lydde: »För öfrigt höra dessa
öfvergående sjukdomsfall till sjukkassorna. Där skola de vara och där
äro de också till stor del upptagna. Vill man sedan utsträcka den
subvention, som staten lämnar till de registrerade sjukkassorna, såsom
förhållandet är i Danmark, med afseende på att de skola taga olycksfallen,
så är detta en sak att tänka på». En höjning af statens bidrag
till sjukkasseverksamheten påkallades, anförde motionären ytterligare,
af det förhållande, att olycksfallen i så stor utsträckning folie under
sjukkassornas verksamhet. Sjukkasserörelsen vore också en bland de
mest behjärtansvärda företeelserna på själfhjälpsamhetens område och
densamma hade utfört och utförde ett i högsta grad samhällsgagnande
arbete. Det vore viktigt att så kraftigt som möjligt stödja den allaredan
befintliga, på själfhjälpsidéns grund hvilande försäkring, som
sjukkasserörelsen innebure, och utan hvilken förvisso fattigdom och
bekymmer i månget hem skulle ha inträda när familjeförsörjaren af
sjukdom eller olycksfall blifvit oförmögen till arbete.
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling motionen öfverlämnades,
afstyrkte motionen, men anförde därvid att, därest särskildt
i anledning af den vid 1901 års Riksdag antagna lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete m. in., sjukkasseväsendet
skulle anses böra i ökad utsträckning uppmuntras af staten, de förökade
statsbidragen i allt fall icke borde, på sätt af motionären blifvit
ifrågasatt, erhålla karaktär af förvaltningsbidrag. Utskottets förslagbifölls
af båda kamrarna, i Andra Kammaren efter yttranden af motionären
och statsutskottets vice ordförande, von Friesen, hvilken senares
yttrande, innebärande sympatier för ökadt statsbidrag åt sjukkassorna
och detta bidrags utgående under annan form än såsom förvaltningsbi
-
45
Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
drag, torde förtjäna att återföras i minnet. Herr von Friesen yttrade:
»det är, såsom den föregående ärade talaren, motionären, nämnde så, att
dessa sjukkassor hafva, såvidt jag kunnat finna, inom statsutskottet
mycket stora sympatier. Men förhållandet med dem har inträdt i ett
nytt skede, och jag tror därför, att det vore nyttigt, om regeringen
ville undersöka, på hvad sätt dessa kassor numera lämpligen böra understödjas.
Det gamla sättet med förvaltningsbidrag synes icke vara det
rätta, utan om man anser att de i sammanhang med den nya olycksfallsersättningslagen
böra på ett mera kraftigt sätt understödjas än hittills,
vore det skäl att därför uppleta nya vägar. De äro kanske icke lätt
funna, om man vill att understöden å ena sidan skola vara kraftigt
verkande och å andra sidan komma rätta vederbörande till godo. Men
det syntes oss i statsutskottet, att det vore bäst, om ifrån regeringens
sida något i den vägen kunde göras. Som sagdt, sympatierna för dessa
sjukkassor äro, såvidt jag kunnat finna, i statsutskottet på de mest
skilda håll mycket stora.»
Af Riksdagarna 1903—1909 har förvaltningsbidrag till sjukkassor
anvisats efter samma grunder, som i 1899 års förberörda Kungl. kung.
äro angifna.
Särskilda motioner om ändring af dessa grunder hafva ej under
nämnda år förelegat inom Riksdagen.
Sjukkassornas målsmän hafva under de senare åren med allt större
styrka framhållit behofvet och vikten af ökadt statsbidrag till sjukkasseväsendet,
hvarjemte vägande invändningar framställts mot hittills
varande grunder för statsbidragets utgående.
Vid den första sjukkassekonferensen i vårt land i Norrköping år
1905 antogs sålunda följande resolution: »Statsanslaget till landets
sjukkasseverksamhet bör höjas. Och då den form för utbekommande
af anslaget, som nu tillämpas, lämnar rum för missbruk, anser konferensen,
att alla stadganden angående anslagsfrågan böra såsom särskilda
moment inryckas i sjukkasselagen och där så affattas, att icke mer än
en sjukkassa kan erhålla bidrag af staten för samma person. Likaledes
bör anslagsfrågan så ordnas, att den inbjuder till och bispringer bildandet
af stora och starka sjukkassor. Konferensen uppdrager åt den
centralkommitté, som vid denna konferens kommer att tillsättas, att
dels till Kungl. Maj:t inlämna en petition med förslag till sådan ändring
i lagen, som ofvan föreslagits, dels draga försorg om, att någon riksdagsman
genom motion eller på annat sätt för fram konferensens
önskemål i Riksdagen, därvid kommittén äfven föreslår ökning i stats
-
Riksdagsbeslut
1903—
1909.
Uttalanden
ang. ändring
i grunderna
för förvaltningsbidragens
utgående
af första allmänna
sjukkassekonferensen
i Norrköping
1905.
Underd. framställningar
af
sjukkassornas
centralkommitté
rörande
statsbidrag
till sjukkassorna.
Statskontorets
utlåtande
den 23 mars
1906.
46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
anslaget till exempelvis 2 kronor för hvarje godkänd medlem, jämte
till exempel Vs af under året utbetalda sjukafgifter.» Denna resolution
godkändes af konferensen med stor pluralitet, medan ett mindretal
röster tillföllo ett annat framlagdt resolutionsförslag, däri hemställdes,
att konferensen såsom ett steg i rätt riktning måtte uttala, att ett likformigt
statsunderstöd å 1 krona 50 öre per medlem borde utgå till
de registrerade kassorna, huru små eller stora de än voro, samt att de
borde benämnas sjukkasseunderstöd och icke förvaltningsbidrag.
Sjukkassornas centralkommitté ingaf i anledning af konferensens
beslut särskilda underdåniga framställningar till Kungl. Maj:t dels den
29 november 1905, dels ock den 1 augusti 1906, i hvilka framställningar
uttalades åtskilliga för sjukkasseväsendets utveckling viktiga
önskemål såväl rörande ny lagstiftning för sjukkassor som vidkommande
statsbidragets belopp och grunderna för dess utgående. I detta senare
hänseende uttalades, beträffande de vanliga sjukkassorna, att statsbidraget
borde utgå i sådan utsträckning, att hvarje person, som tillhörde
sjukkassa, skulle kunna däraf räkna sig till godo minst så stort
belopp, som motsvarade dels 1 af hans anpart i den kontanta sjukhjälp,
som under närmast föregående år blifvit utbetald af de kassor,
han tillhört, dels ock dessutom 2 kronor, allt per år. Vidkommande
fortsättningssjukkassorna uttalades i framställningarna, att statsbidraget
till dessa borde väsentligt förhöjas och lämpligast utgå icke efter medlemsantalet,
utan helst i form af viss procent af den utbetalda sjukhjälpen
allena.
Centralkommitténs framställning den 29 november 1905 remitterades
till statskontoret, som i underdånigt utlåtande den 28 mars 1906,
efter afgifven redogörelse för statsmakternas tidigare beslut rörande
bidrag till sjukkasseverksamheten, hufvudsakligen anförde följande.
Redan 1902 års statsutskott hade anmärkt, att statsbidraget till sjukkassorna,
om det skulle höjas utöfver nu fastställdt belopp, komme att
ändra karaktär och blifva bidrag icke blott till betäckande af förvaltningskostnaden,
utan äfven till bestridande af kassornas sjukhjälpsutgifter.
Af de dittills från tiycket utkomna redogörelserna för sjukkasseverksamheten,
hvilka omfattade tiden till och med år 1902, inhämtades
att, medan de registrerade sjukkassornas förvaltningskostnader
för åren 1900—1902 utgjorde respektive 213,194 kronor, 267,075
kronor och 313,947 kronor, så uppgingo de under samma år utbetalda
statsbidragen till respektive 228,763 kronor, 260,044 kronor och 293,659
kronor. Under de två sistnämnda åren hade således ifrågavarande
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
kostnader något öfverstigit statsbidragen, beroende därpå, att för de
större kassorna förvaltningskostnaden per medlem ej, såsom statsbidraget,
minskade i proportion till det stigande medlemsantalet; men
för det stora flertalet kassor både dock förvaltningskostnaderna blifvit
fullt betäckta af statsbidraget. Om nu detta bidrag skulle ökas härutöfver,
syntes det icke finnas anledning till bibehållande af den graderade
skalan, utan bidraget syntes böra, i den mån det fortfarande
komme att hänföra sig till antalet sjukkassemedlemmar, utgå likformigt
1 förhållande till detta antal. Härigenom befrämjades naturligtvis bildandet
af stora och starka kassor, hvilket, såsom vid sjukkassekonferensen
i Norrköping framhållits, måste anses fördelaktigt.
Efter några uppgifter rörande statsbidragets utgående i Danmark,
anförde statskontoret vidare, att en gifven förutsättning för höjning
af det svenska statsbidraget till sjukkassorna syntes vara, att icke mer
än en sjukkassa borde erhålla bidrag från staten för samma person.
Det hade uppgifvits vara mycket vanligt, åtminstone i de större städerna,
att samma person tillhörde mer än en sjukkassa. I huru stor
utsträckning detta förhållande äg''de rum, vore dock icke ännu genom
statistiken utrönt, hvadan det i redogörelsen för nämnda konferens uppgifna
antalet sjukkassemedlemmar ej kunde läggas till grund för tillförlitliga
beräkningar om den kostnad, som genom bifall till konferensens
förslag skulle tillskyndas statsverket. För år 1902, då antalet
sjukkassemedlemmar utgjorde 321,025 kronor och beloppet af den utbetalda
sjukhjälpen uppgick till 2,156,563 kronor, skulle för ett statsbidrag af
2 kronor för hvarje medlem i registrerad sjukkassa samt Vs åt utbetald
sjukhjälp åtgått ett belopp af omkring 1,073,000 kronor. För år 1905,
då antalet sjukkassemedlemmar ansetts kunna approximativt beräknas
till 380,000, skulle, om sjukhjälpen antoges hafva ökats i samma mån,
kostnaden för ett statsbidrag enligt enahanda grunder uppgå till un°-efär
1,275,000 kronor. Dessa siffror kunde emellertid, under förutsättning
att statsbidraget skulle för en och samma person utgå till allenast
en sjukkassa, icke obetydligt reduceras, nämligen — om man antoge
att sjukkassemedlemmarne i städerna tillhörde hvar och en två sjukkassor,
men däremot landsbygdens sjukkassemedlemmar enhvar blott en
sjukkassa. för år 1902 till omkring 770,000 kronor och för år 1905
till omkring 900,000 kronor. Med hänsyn till den ökade anslutning
till de registrerade sjukkassorna, som vore att förvänta, om statsbidraget
så afsevärdt höjdes, — hvarvid särskilt kunde framhållas, att det för
närvarande i riket funnes 400 icke registrerade sjukkassor med inemot
40,000 medlemmar kunde antagas, att statens utgifter för ändamålet
48
Kommerskollegiets
utlåtande
den
8 september
1906.
Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 202.
inom få år skulle komma att öfverstiga en ock en kalf miljon kronor.
Dessa beräkningar kunde emellertid ej tillmätas någon större grad af
tillförlitlighet, men de syntes dock utvisa åtminstone så mycket, att
genom ett bifall till det framställda förslaget kostnaden för statsbidrag
till sjukkassorna, som under år 1905 utgjorde 384,140 kronor 94
öre, skulle högst betydligt ökas. Sjukkasseväsendet i vårt land vore
emellertid ännu, i jämförelse med hvad förhållandet vore i åtskilliga
andra länder, så föga utveckladt, att ett kraftigare understöd från statens
sida syntes vara väl af behofvet påkalladt. I enlighet med
hvad sålunda blifvit anfördt ansåge statskontoret, att sjukkasseverksamheten
i riket borde från statens sida ytterligare understödjas, att i sådant
fall statsbidraget borde utgå likformigt i förhållande till sjukkassornas
medlemsantal och omfattningen af deras verksamhet samt att
likväl icke mer än en sjukkassa borde åtnjuta statsbidrag för en och
samma person.
Då emellertid en tillfyllestgörande statistisk utredning, framför allt
rörande frågan, i huru stor utsträckning sjukkassemedlemmarne i riket
tillhörde mer än en kassa, saknades, syntes för närvarande icke något
förslag i den af centralkommittén åsyftade riktning kunna för Riksdagen
framläggas. Statskontoret hemställde i följd häraf att, därest Kungl.
Maj:t funne sjukkasseväsendet böra i vidsträcktare man än nu skedde
af staten understödjas, den nyssberörda utredningen först borde vidtagas.
Sedan centralkommitténs förutnämnda båda framställningar remitterats
för afgifvande af utlåtande till kommerskollegium, afgaf denna
myndighet den 8 september 1906 underdånigt utlåtande i ämnet. Härvid
åberopade kollegiet hufvudsakligen ett af föreståndaren för kollegiets
afdelning för arbetsstatistik afgifvet tjänstememorial af den 6 i
nämnda månad, i hvithet memorial, som behandlade flera för sjukkasseväsendet
viktiga frågor, uttalades den mening, att det för närvarande
vore lämpligast, att statsbidraget bestämdes att utgå (ill de enskilda
kassorna med ett belopp, som motsvarade 2 dagars sjukhjälp för hvarje
medlem. Då det genomsnittliga antalet sjukdagar per sjukkassemedlem
uppginge till i det närmaste 6 dagar, skulle statsbidraget således täcka
ungefär tredjedelen af den utbetalda sjukhjälpen under normala förhållanden.
Enligt denna beräkningsgrund skulle visserligen statsbidraget
komma att utgå endast i förhållande till den kontanta sjukhjälpen,
men däremot icke med hänsyn till de sjukunderstöd, som lämnades
i form af fri läkarvård, medicin m. m. Detta sjmtes dock för
49
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 202.
närvarande vara en mindre betydande olägenhet i betraktande däraf,
att sjukkassorna icke hos oss visat någon benägenhet att i nämnvärd
utsträckning meddela dylikt understöd. I öfrigt funnes ju äfven möjlighet
att afhjälpa denna olägenhet, i den mån andra förhållanden i
nyssnämnda hänseende blefve rådande, genom att statsbidragets storlek
till en del äfven beräknades i någon viss proportion till utgifterna
för läkarvård, medicin o. s. v. Gifvetvis blefve emellertid i hvarje fall
en begränsning uppåt af statsbidraget nödvändig.
I anledning af hvad statskontoret i sitt förut åberopade under- utredning
dåniga utlåtande af den 23 mars 1906 anfört, verkställdes i kommerskollegium,
på nådig befallning, utredning angående i hvad omfattning medlemskap i
personer voro medlemmar af mer än eu sjukkassa. Denna utredning sjukkassorna,
som, verkställd af undertecknad Kydin, är tryckt i tredje häftet år
1907 af Meddelanden från kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik,
gaf vid handen, att af de 429,518 personer, som år 1906
voro medlemmar af registrerade sjukkassor, 361,091 eller 84,1 procent
tillhörde endast en sjukkassa, 59,372 eller 13,8 procent samtidigt tillhörde
2 sjukkassor, 8,308 eller 1,9 procent tre sjukkassor samt 747
■eller allenast 0,2 procent fjma eller flera sjukkassor.
Vid den andra allmänna sjukkassekonferensen i Stockholm 1907 uttalanden
förelågo ett flertal motioner angående ändrade grunder för statens bi- r°^rdaeg
drag till sjukkasse verksamhetens främjande. Flere af dessa grago ut sjukkassor af
på, att statsbidraget måtte sättas i visst förhållande till den från kas- Jt°dnrna al^__
norna under nästföregående år utbetalta sjukhjälpen. Efter långvariga kassekonfeöfverläffeminajar
stannade konferensen emellertid vid det uttalandet, att rensen i stockstatsbidraget
borde utgå med viss procent åt de till respektive kassor
under närmast föregående år inbetalda fasta medlemsafgifter. Konferensresolutionen
lydde sålunda:
»I betraktande af sjukkasseverksamhetens stora sociala betydelse
finner konferensen det vara klok statshushållning, att densamma i
största möjliga utsträckning af staten understöajes. Det förhöjda statsunderstöd,
hvaraf denna verksamhet sålunda synes vara förtjänt, bör
emellertid, enligt konferensens mening, utgå efter mera ändamålsenliga
grunder än de nuvarande förvaltningsbidragen. Konferensen uttalar
därför önskvärdheten af, att statens bidrag till sjukkassorna måtte årligen
utgå med 30 procent af de till respektive kassor under närmast
föregående år inbetalta fasta medlemsbidragen, dock högst 3 kronor
per person, oberäknad! den del, som varit afsedd till bestridande af
begrafningshjälp å högre belopp än 100 kronor».
Bill. lill Biksä. Bröt. 1910. 1 timid. 1 Afä. Bil Höft.
7
50
Behofvet och
▼ikten af
ökadt statsbidrag
til
sjukkasseverksamketen.
Jämförelser
med utlandet.
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 202.
Denna resolution samlade 265 röster, medan 140 röstande anslöto
sig till väckt yrkande, att statens bidrag till sjukkassorna måtte utgå
med 30 procent af kassas utgifter för kontant sjuklrjälp under nästföregående
år, utan hänsyn till kassans storlek och utan inskränkning
i medlemmarnas föreningsrättsliga ställning (torde afsedt att statsbidrag
skulle lämnas oberoende af om en person vore medlem af flera sjukkassor
eller ej). Denna senare ståndpunkt samlade anhängare hufvudsakligen
från Stockholm. Flere andra förslag förelågo i afgifna reservationer,
såsom t. ex. att statsbidraget måtte utgå med 2 kronor per person
jämte 20 procent af sjukkassas utbetalta sjukhjälp, ett förslag, hvartill
representanterna från Skåne tämligen mangrannt synas hafva slutit
sig. Vid konferensen uttalades äfven, att de s. k. fortsättningssjukkassorna
borde komma i åtnjutande af statsbidrag i samma utsträckning
som vanliga sjukkassor.
Under de senare åren hafva förespråkarne för de olika förslag angående
grunden för statsbidragets utgående, hvilka sålunda väckts af
sjukkassornas målsmän, rätt lifligt kämpat för sina ståndpunkter å möten
och i fackpressen, hvarvid äfven en och annan variation af de nämnda
förslagen sett dagen.
Af den här lämnade redogörelsen framgår obestridligt, att meningarna
om lämpligaste sättet för statsbidragets meddelande äro delade,
och att någon fullt stadgad opinion i nämnda hänseende näppeligen
kan anses föreligga. Angående vikten för sjukkasseverksamhetens utveckling
af statsbidragets betydliga höjning råder däremot ingen som
helst meningsskiljaktighet.
Skall det på frivillighetens grund hvilande sjukkasseväsendet i
vårt land utan alltför lång tidsutdräkt nå en omfattning, som motsvarar
nutida fordringar på en allmän sjukförsäkring för de obemedlade klasserna,
måste sjukkasseväsendets utveckling påskyndas genom ökad
ekonomisk uppmuntran från statens sida.
Sjukkasseverksamheten i vårt land är relativt ung och har först
under de två sista decennierna nått en starkare utveckling. Med beaktande
häraf måste sjukkasserörelsens utbredning betraktas som aktningsbjudande
nog. Antalet medlemmar i de registrerade sjukkassorna
var sålunda år 1907 543,919. Det antal personer, som vid samma tid voro
medlemmar af registrerade sjukkassor, torde kunna uppskattas till 460,000
å 470,000 (för år 1906 beräknades siffran till 429,518). De registrerade
sjukkassornas samtliga utgifter belöpte sig år 1907 till kronor 5,649,239: 33,
51
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
cläraf kronor 4,004,051 för kontant sjukhjälp, kronor 169,605: 84 för
läkararfvoden, medicin m. m. samt kronor 812,779: 72 för begrafningshjälp.
Trots den utveckling, hvarom dessa siffror bära vittne, är anslutningen
till våra sjukkassor ännu otillräcklig och afsevärdt mindre än i
många andra länder. Medan i vårt land något öfver 8 procent af
befolkningen år 1907 var ansluten till de registrerade sjukkassorna,
utgör samma procenttal för England (frivillig sjukförsäkring) 12 procent,
för Belgien (frivillig) 12 procent, för Österrike (obligatorisk sjukförsäkring)
12 procent, för Tyskland (obligatorisk) 20 procent och för
Danmark (frivillig) 20 procent •—- allt approximativt räknadt.
Men det är ej nog med, att anslutningen till sjukkassorna hos oss
är otillräcklig; sjukkasseverksamhetens effektivitet är också för närvarande
otillfredsställande. Vid jämförelse med andra länder lägger
man därvidlag särskildt märke till den i allmänhet alltför knappt tilltagna
sjukhjälpstiden inom våra sjukkassor, de ofta afgjordt otillräckliga
understödsbeloppen, den ringa utsträckning, i hvilken fri läkarvård
och medicin lämnas m. m. Skall sjukkasseverksamheten fylla sin uppgift
och kunna ersätta en social sjukförsäkring, måste ändring i förevarande
afseende komma till stånd.
Åtskilliga bestämmelser i det nya lagförslaget om registrerade
sjukkassor afse att, i den mån omständigheterna för närvarande medgifva
det, åstadkomma den nödvändiga större effektiviteten hos sjukkassorna.
Gifvet är emellertid, att detta icke kan vinnas, utan att
kostnaderna för sjukkassorna blifva större än nu. Redan en höjning
af sjukkassornas prestationer till det i lagförslaget uppställda minimum
pålägga sjukkassemedlemmarna i många fall väsentligt ökade utgifter.
Härutinnan må exempelvis anföras, hurusom ett hundratal sjukkassor
för närvarande utbetala en kontant daglig sjukhjälp af högst
50 öre, och att därutöfver ett trehundratal meddela dylik sjukhjälp till
högst 75 öre, allt per dag, under det att lagförslaget uppställer såsom
minimum 1 kr. per dag. Vidare: inemot 200 kassor meddela sjukhjälp
under högst 56 dagar, och därutöfver närmare 450 kassor under 63 å
70 dagar per år (kalenderår, sjukår, 12 på hvarandra följande månader
o. s. v.), medan det minimum, som lagförslaget härutinnan upptager,
utgör 90 dagar. Lagförslaget innehåller dessutom, att sjukkassa skall
vara pliktig att meddela sjukhjälp vid olycksfall intill sextioförsta dagen
efter olycksfallet. Härmed skulle sjukkassorna påläggas en särskild
samhällsuppgift, för hvars fyllande i en del andra länder särskildt bidrag
af arbetsgivare utgår.
52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
På sätt framgår af här ofvan meddelade redogörelse för hvad i
statsbidragsfrågan förut förekommit, har uttalats, att en förpliktelse för
sjukkassorna att öfvertaga risken för de kortvariga olycksfallen borde
betinga ett ökadt statsunderstöd till sjukkasseverksamheten.
Men det är ej nog med, att, genom lagförslagets antagande, en
större eller mindre, i vissa fall ganska betydande ökning af sjukkassornas
utgifter blir nödig. Härtill kommer också, att det måste
anses önskvärdt, att sjukunderstödens belopp höjas utöfver det minimum,
lagförslaget upptager, och än mer, att sjukhjälpstiden erhåller eu
utsträckning utöfver lagförslagets minsta sjukhjälpstid.
Skulle därför sjukkassorna icke bekomma förhöjdt statsbidrag, blefve
genom lagförslagets upphöjande till lag en i många fall mycket kännbar
ekonomisk börda lagd å sjukkassemedlemmarna. I vissa fall torde det
till och med vara fara värdi, att sjukkassor afhölle sig från registrering
och i samband därmed ginge sin upplösning till mötes. Alldeles uppenbart
är också, att utan ökadt statsbidrag små förhoppningar finnas, att
en utöfver lagens minimifordringar utsträckt understödsverksamhet skall
mera allmänt komma till stånd inom en tillräckligt nära framtid.
En gifven följd af den ifrågavarande lagstiftningen för sjukkassorna
bör således vara, att staten afsevärdt ökar sitt nuvarande bidrag till
sjukkasseverksamheten. Den genomgående röda tråden i allt det arbete,
som sjukkassornas målsmän under senare tiden nedlagt för sjukkasseverksamhetens
utveckling, har också varit det ökade statsbidrag,
som förväntats i sammanhang med en fullständig och rationell lagstiftning
för denna verksamhet.
Förhoppningar om detta ökade statsbidrag hafva också vid olika
tillfällen ingifvits sjukkassorna.
I alla de länder, där eu effektiv sjukhjälpsverksamhet kommit till
stånd, har man funnit skäligt att från de försäkrades axlar aflyfta en
del af den med försäkringen förenade ekonomiska bördan. I hvad mån
detta redan ägt rum eller på senare tid ifrågasatts för framtiden, inhämtas
af följande tablå, utvisande huru stor del af de årliga bidragen
till sjukkassorna erläggas af arbetsgivare eller staten:
För närvarande: Ifrågasatt:
Tyskland.................. Va Va
Österrike.................. x/s Vs
Danmark................. SO procent (c:a) ■—-
Schweiz .................. — 36 k 48 procent
Ungern..................... Vs —
Holland..................... — 1''» (minst; ibland mera)
Norge....................... — Vio å 4/io
53
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Till jämförelse härmed må anföras, att det nuvarande statsbidraget
till de svenska sjukkassorna, hvilket utgår (år 1907) med i genomsnitt
82 öre per sjukkassemedlem, torde utgöra c:a 10 procent af sjukkassornas
kostnader för beredande af lagförslagets minimum af understöd jämte
förvaltning och någon begrafningshjälp. Som bekant lämna i Sverige
arbetsgifvarne icke några obligatoriska bidrag till sjukkassorna.
Huru särskildt förhållandena med afseende å statsbidraget till
sjukkassorna ställer sig i Danmark och Sverige, framgår af nedanstående
uppgifter:
Statsbidrag
till sjukkassorna åren
1897—1907
i
år
Danmark.
Sverige.
1897........
......... kronor
547,678
— kronor 57,506
—
1898........
......... »
621,568
— »
147,990
—
1899........
......... »
710,161
— ®
189,720
—
1900........
......... »
833,745
— »
234,591
—
1901........
......... »
957,741
— »
260,903
—
1902........
........ »
1,067,029
— »
293,659
—
1903........
......... ))
1,182,466
— »
321,610
—
1904.........
......... »
1,307,048
- »
344,387
--
1905........
......... »
1,425,612
— ))
372,597
—
1906........
......... »
1,553,588
— »
406,224
—
1907........
......... )>
1,691,188
— »
432,940
—
Om också de vida högre bidrag från staten, respektive arbetsgifvarne,
som tillförsäkrats sjukkassorna i andra länder, i vissa fall motiveras
däraf, att sjukkassornas prestationer där äro större än hos oss,
må dock framhållas, att statsbidraget i vårt land så väsentligen understiger
arbetsgifvarnas och statens bidrag i flera andra länder, att, jämväl
med beräkning af de större prestationerna utomlands, sjukkassorna
i vårt land äro i en mycket ofördelaktigare ställning än kassorna i
åtskilliga främmande länder. I detta hänseende må också anmärkas,
att medlemsafgiften inom de svenska sjukkassorna redan nu i genomsnitt
öfverstiger de danska sjukkassemedlemmarnas bidrag till sin sjukförsäkring.
Medlemsafgiften i de svenska sjukkassorna, genomsnittligt
taget, utgjorde således enligt 1907 års statistik kr. 9: 62, medan med-*
lemsafgiften i de danska sjukkassorna samma år uppgick till omkring
kr. 7: 35. Äfven om hänsyn tages till att i nämnda siffra för Sverige
jämväl ingår afgiften för begrafningshjälp, medan detta icke är fallet
med den danska siffran, erlägga ändock medlemmarna i Våra sjuk
-
Karaktären af
statens bidrag
till sjukkasseverksamheten.
Förval
tningsbidrag
eller
statsunderstöd
?
54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
kassor, genomsnittligt taget, synbarligen högre afgifter, än medlemmarna
i de danska sjukkassorna. Antages det nu framlagda lagförslaget,
torde dessutom den genomsnittliga medlemsafgiften inom våra
sjukkassor komma att höjas utöfver den ofvan angifna.
Vidare må framhållas, att, hvad särskildt Schweiz beträffar, det
minimum med afseende å sjukkassornas prestationer, som, enligt det i
detta land senast föreliggande förslag till lag om sjukförsäkring, skulle
åläggas sjukkassorna, icke väsentligt (i Schweiz längre sjukhjälpstid
samt moderskapsunderstöd men ej olycksfall) öfverstiger det för de
svenska sjukkassorna enligt det framlagda lagförslaget föreslagna, men
att icke desto mindre statsbidraget till de schweiziska sjukkassorna
ifrågasatts till minst 3,65 francs per medlem och år och för de kassor,
hvilka lämna understöd i viss grad utöfver det fastställda minimum,
till ej mindre än 5,48 francs per medlem och år.
Vid fråga om statens understödjande i större utsträckning än hittills
af sjukkasseverksamheten, torde en närmare uppmärksamhet böra
ägnas åt spörsmålet, hvilken karaktär statsbidraget bör erhålla: om det
fortfarande kan utgå som ett förvaltningsbidrag, eller om det bör omläggas
till ett understöd åt sjukhjälpsverksamheten i dess helhet. När
ett statsunderstöd till sjukkasseverksamhetens främjande först ifrågasattes,
afsågs icke att lämna ett rent förvaltningsbidrag allena, utan
också därutöfver ett visst understöd till själfva verksamheten; men efter
1891 års förut omförmälda riksdagsbeslut har statsbidraget formelt
haft karaktären af ett förvaltningsbidrag.
Enligt vår mening bör denna statsbidragets karaktär af förvaltningsbidrag
upphöra, när detsamma, i sammanhang med en effektivare
lagstiftning för sjukkasseverksamheten i allmänhet, varder till sitt belopp
afsevärdt förhöjdt. De skäl, som varit bestämmande för vår åsigt
härutinnan, hänföra sig hufvudsakligen till följande förhållanden.
Då det särskilda förvaltningsbesvär, som registreringen och hvad
därmed följer är ägnadt att förorsaka sjukkassa, äfven vid en mera
ingående lagstiftning och tillsyn torde vara tillfyllest godtgjordt genom
statsbidrag till ungefär nu utgående belopp, förutsatt att detta lämpligare
fördelas mellan kassorna än hittills, synes det vara svårt att
finna något motiv för att, med bibehållande af bidragets namn och
karaktär af förvaltningsbidrag, höja detsamma. Då vidare ett af de
viktigaste motiven, hvarför staten skulle i högre grad än hittills ekonO''
miskt stödja sjukkasseverksamheten, torde vara det, att sjukkassorna
böra erhålla någon hjälp utifrån till bestridande af de ökade kostnader
55
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
för sjukhjälp, som genom ifrågasatta lagstiftning ansetts böra påläggas
kassorna för ernående af större effektivitet, synes det oegentligt att
låta bidraget bibehålla karaktär och namn af förvaltningsbidrag.
Hvilket löst sammanhang, som för närvarande verkligen förefinnes
mellan statsbidragets belopp och sjukkassornas förvaltningskostnader,
inses af följande:
Enligt sjukkassestatistiken är kostnaden för förvaltningen, per medlem
räknadt, inom olika sjukkassor tämligen obéroende af, huru stora
kassorna äro. Enligt 1907 års statistik utgjorde denna kostnad, i
genomsnitt per medlem, för städernas kassor 1 krona 25 öre och för
landsbygdens kassor 55 å 60 öre, eller för hela riket omkring 1 krona.
Skulle härvidlag något beroende af medlemsantalet göra sig- gällande,
synes detta snarast vara, att förvaltningskostnaderna ökas med mycket
stort medlemsantal. Å andra sidan utfaller statsbidraget efter nu gällande
grunder till olika stora sjukkassor på sätt följande siffror utvisa:
Medlemsantal: Statsbidrag per medlem:
100 eller därunder ....................................... kr. 1: 50
300 .................................................................... » I; 17
500 ............ » 0: 90
1,000 .................................................................... » 0: 70
3.000 ..................................................................... » 0: 53
5.000 .................................................................... » 0: 42
10,000 .................................................................... » 0: 34
40,000 (nykterhetsfolkets sjukkassa) ............ » 0: 30
Slutligen torde kunna anmärkas, att något förbehåll angående det
nuvarande statsbidragets användning enbart för förvaltningsutgifter icke
är gjordt. Namnet förvaltningsbidrag är närmast en vedertagen benämning,
utan verklig mening.
De nuvarande grunderna för förvaltningsbidrag till registrerade sjukkassor.
De närmare grunder, efter hvilka statens förvaltningsbidrag till Kritik af de
sjukkassorna för närvarande utgår, hafva efter hand blifvit föremål för nuvarande.
ett allt djupare rotadt missnöje hos sjukkassorna. ftatlbidragetB
De kunna också, dessa grunder, betraktas såsom i flera afseenden utgåendemindre
rättvisa. För den fallande skala, efter hvilken statsbidraget
utgår, kunna näppeligen giltiga motiv anföras, allraminst när statsbidraget
har karaktär af förvaltningsbidrag Sannt är visserligen, att
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
de små kassorna i allmänhet äro ekonomiskt svaga och föga bärkraftiga
samt därför i större behof af ekonomiskt stöd än kassor med stort
medlemsantal. Men det större statsbidraget till de små, kassorna innebär
en premiering af småkassesystemet, en uppmuntran till flermedlemskap,
och ett försvårande af de större sjukkassornas verksamhet —
hvilket allt måste anses så mycket mindre lämpligt, som de större
kassorna obestridligt beteckna en sundare och solidare sjukkasseverksamhet.
Skall den omständighet, att behofvet af understöd är större hos
små kassor än hos större, tillerkännas någon betydelse med afseende
å statsbidragets fördelning, borde det högre statsbidraget till de små
kassorna just användas till ändamål, som äro ägnade att stärka dessa
senare kassors otillräckliga bärkraft, exempelvis till den fondbildning,
som härutinnan är af synnerlig betydelse. För närvarande utnyttjas
emellertid det högre statsbidraget närmast till ett så mycket som möjligt
nedbringa mecllemsafgifterna.
Såsom en olägenhet med de nuvarande grunderna för statsbidragets
fördelning må ock betecknas, att, då statsbidraget minskas i den män
kassornas storlek ökas, en kassas inkomster därigenom komma att,
eftersom kassan växer, förhållandevis minskas, hvarmed, därest icke
dess prestationer samtidigt nedsättas, hvilket icke kan vara önskvärd!,
jämvikten i kassans ekonomi riskeras.
En viktig invändning mot statsbidragets utgående efter medlemsantalet
allena är ock den, att därmed ingen hänsyn tages hvarken till sjukdomsfrekvensen
inom de olika kassorna, hvilken framför allt är af betydelse
för kassornas ekonomi, eller till möjligheten att genom lämpliga
bestämmelser rörande statsbidragets utgående uppmuntra till en höjning,
inom lämpliga gränser, på frivillighetens väg af sjukkassornas
prestationer.
De mera formella anmärkningar, som gjorts mot de nuvarande
grunderna för statsbidragets utgående och deras vacklande tillämpning,
torde här kunna lämnas åsido.
Olika förslag till grunder för statsbidrag en till registrerade sjukkassor.
Andragrunder Då det således, enligt vår mening, gäller att finna andra grunder
bTdragetä för statsbidragets utgående än de nuvarande, må till en början erinras
utgående, om de hufvudsakliga förslag, som i sådant hänseende framkommit.
Kungl. Maj:ts: Nåd. Proposition N:o 202.
57
I. Statsbidrag utgår till hvarje sjukkassa i förhållande till dess
medlemmars (fasta) af gifter.
Denna beräkningsgrund förordades af sjukkassekonferensen i Stockholm
1907, hvarvid dock konferensen uttalade dels att i de medlemsafgifter,
som sålunda skulle läggas till grund för beräkningen, icke
borde inräknas den del af sådan afgift, hvilken kunde vara afsedd till
bestridande af begrafningshjelp å högre belopp än 100 kronor, dels
ock att statsbidraget till de särskilda kassorna i hvarje fall borde vara
begränsad! till högst 3 kronor pr medlem.
Till förmån för beräkningsgrunden har anförts, att densamma uppmuntrar
sjukkassemedlemmarne till verkliga ansträngningar för att
skaffa sig en tillräcklig sjukförsäkring, enär ju statsbidraget ökas jämsides
med det egna offret, och vidare att, i den mån yrke m. fl. omständigheter
påkalla högre utgifter för sjukförsäkringen, i motsvarande
grad ökas statsbidraget.
De invändningar, som äro att framställa mot beräkningsgrunden,
kunna sammanföras till följande hufvudpunkter:
1. Beräkningsgrunden blir i främsta rummet till fördel för dem,
hvilka på grund af eu jämförelsevis god ekonomisk ställning kunna
ikläda sig höga afgifter för sin sjukförsäkring, under det att statsbidragets
ändamål snarare bör vara att förhjälpa de mindre lyckligt situerade
till en effektiv sjukförsäkring.
2. Beräkningsgrunden premierar kanske närmast en utsträckning
af sjukhjälpen till beredande af höga understödsbelopp. Härvidlag
möter en betänklighet härutinnan, att, då det framlagda lagförslaget
icke, i motsats till hvad som är vanligt inom den obligatoriska sjukförsäkringen,
uppställer något maximum för den kontanta sjukhjälpens
belopp, statsbidraget skulle kunna utnyttjas för att tillförsäkra medlemmarna
ett alltför högt sjukhjälpsbelopp. Statsbidraget synes emellertid
under inga förhållanden böra utgå efter sådana grunder, att därmed
uppmuntras till beredande afen i förhållande till medlemmarnas lefnadsvillkor
oskäligt hög sjukhjälp.
3. Någon hänsyn till de olika förhållanden, under hvilka skilda
sjukkassor arbeta, tages så tillvida icke, som en sjukkassa med mycket
liten sjukdomsfrekvens, genom att höja sjukhjälpsbeloppet kan bli delaktig
af statsbidrag i samma mån som en kassa med mycket stor
sjukdomsfrekvens; afgifterna kunna i båda fallen tänkas lika, allenast
att afgiftens höjd betingas i ena fallet af det höga sjukhjälpsbeloppet
och i andra fallet af den större sjukdomsfrekvensen.
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afl. Ilo Höft. 8
Statsbidrag
efter medlemsafgifter.
58
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 202.
Beträffande särskilt den af Stockholmskonferensen föreslagna
gränsen för statsbidraget, eller 3 kronor per medlem, en gräns som,
söker i någon mån förebygga statsbidragets utnyttjande till beredande
af alltför "höga sjukhjälpsbelopp, kan anmärkas, att den i vissa fall,
nämligen inom kassor med liten sjuklighet och kort sjukhjälpstid, torde
blifva för hög, medan den i andra fall, nämligen inom kassor med stor
sjukdomsfrekvens och lång un der stödstid, kan blifva alltför knapp.
I allmänhet kan det sägas, att nu förevarande fördelningsgrund
kan utnyttjas på olika sätt inom olika sjukkassor, och att alltför liten
garanti finnes för, att därvid det bästa eller under för handen varande
förhållanden lämpligaste sättet erhåller företräde.
4. Äfven med den af Stockholmskonferensen föreslagna modifikation,
enligt hvilken, vid statsbidragets beräkning för en kassa, som
meddelar begrafningshjälp till högre belopp, den del af medlemsafgiften
icke må tagas i betraktande, som belöper sig på en begrafningshjälp
af öfver 100 kronor, blir statsbidraget, i de fall, då begrafningshjälpen
uppgår till högst 100 kronor, i någon mån beroende af begrafningshjälpens
storlek, hvilket icke synes vara riktigt. Formuleringen af
konferensens uttalande gifver icke med full tydlighet vid handen, huruvida
meningen varit, att sjukkassor, som meddela begrafningshjälp till
högre belopp än 100 kronor, skulle erhålla statsbidrag endast i förhållande
till afgiften för sjukhjälpsverksamheten eller om därvid jämväl
de afgifter skulle inräknas, som belöpa sig på begrafningshjälpen, så
långt de betingas för en begrafningshjälp ej öfverstigande 100 kronor.
I hvilketdera fallet som hälst är uppenbart, att fördelningsgrundens
tillämpning härutinnan möter afsevärda praktiska svårigheter med hänsyn
därtill, att, så länge begrafningshjälpen icke utgår med belopp
öfverstigande 200 kronor, men dock öfverskjuter 100 kronor, gemensam
afgift för både sjukhjälp och begrafningshjälp torde komma
att upptagas — lagförslaget fordrar ju särskiljande af afgifterna . för
sjukhjälp och för begrafningshjälp, först när denna senare öfverstiger
200 kronor.
5. Med ifrågavarande beräkningsgrund kan statsbidragets storlek
i vissa fall bli beroende af, huruvida kassan åtnjuter bidrag från andra
utomstående eller ej. Detta förhållande har anförts som eu fördel med
beräkningsgrunden. Riktigheten häraf kan dock ifrågasättas. Huru
som hälst — äfven om kassa mottagit än så höga bidrag från utomstående,
så kunna medlemmarne ändock vilja själfva erlägga ganska
stora afgifter för att skaffa sig en hög sjukhjälp. I sådant tall skulle
staten måhända komma att lämna sin medverkan till en olämpligt
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
59
hög sjukhjälp. En gräns uppåt med hänsyn till den kontanta sjukhjälpen
är därför alltid påkallad.
6. Den makt sjukkassorna enligt förevarande beräkningsgrund
skulle äga att genom egna åtgöranden (ökning af medlemsafgiften)
höja statsbidraget inom möjligen alltför vida gränser (3 kr. per medlem
öfver lag), innebär en fara för, att statsbidragets totalbelopp kan uppdrifvas
högre, än hvad statsmakterna afsett, och vållar dessutom olägenhet
ur statsregleringssynpnnkt, i det att beloppet blir svårt att i förväg
beräkna med tillräcklig säkerhet.
II. Statsbidraget utgår i proportion till sjukkassas kostnader för
kontant sjukhjälp.
Denna beräkningsgrund hade lifliga förespråkare vid sjukkassekonferensen
i Stockholm och omfattades därvid särskildt af representanter
för Stockholms, Göteborgs och Norrköpings sjukkassor.
Beräkningsgrunden bär härutinnan företräde framför den under I
behandlade, att statsbidragets storlek blir helt och hållet oberoende af
begrafningshjälpen, äfvensom af den omständighet, huruvida kassans
utgifter bestridas i sin helhet af medlemmarna själfva eller till större
eller mindre del med tillhjälp af utomstående eller genom donerade
medel.
Mot beräkningsgrunden kunna emellertid göras gällande hufvudsakligen
samma eller analoga invändningar, som anförts under I: 1),
2) och 3).
En olägenhet är också, att statsbidraget till hela sitt belopp blir
beroende af fluktuationerna i sjukligheten och kominer att till storleken
förändras med dessa, hvilket ej kan vara önskvärd! ur statsregleringssynpunkt.
I hvarje fall bör statsbidragets storlek uppåt begränsas, enär
detsamma eljest, genom att sjukhjälpsbeloppert inom kassorna höjas,
kan komma att springa upp till huru stora belopp som hälst.
I likhet med föregående beräkningsgrund, endast i än högre grad
än denna, är det, på sätt under I: 6) framhållits, lagd! i sjukkassornas
hand att inom alltför vida gränser höja statsbidraget, hvilket därmed
blir till sitt'' belopp svårberäkneligt.
Mindre tilltalande är förevarande beräkningsgrund också ur den
synpunkten, att hänsyn därvid icke tages till sjukhjälp under annan
form än kontant understöd.
Statsbidrag
efter den
kontanta sjukbjälpskostnaden.
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Statsbidrag
efter personantal
jämte
efter
»utbetalda
sjukaf gifter»
eller efter utgifven
kontant
sjukhjälp.
Statsbidrag
med två dagars
sjukhjälp
per medlem.
III. Statsbidraget utgår med ett fixt belopp för person, jämte viss del af
»utbetalda sjuhajgif''ten eller af hontant sjukhjälp.
Vid sjukkassekonferensen i Norrköping 1905 förordades sådan omläggning
af statsbidraget, att detta lomme att utgå med 2 kronor för
hvarje i sjukkassa sjukförsäkrad person, jämte bo af »utbetalda sjukafgifter»
(synes hafva afsett mediemsafgifter.)
Sveriges sjukkassors centralkommitté har i sitt uttalande till Kungl.
Maj:t af den 1 augusti 1905 angående statsbidrag till sjukkassorna i
Norrköpingskonferensens nyssberörda förslag, till hvithet kommitténs
uttalande ansluter sig, velat hufvudsakligen se en norm för angifvande
af statsbidragets storlek, men däremot mindre eu för praktisk tillämpning
afsedd grund för dess fördelning. Spörsmålet om statsbidragens lämpliga
fördelning, lämnas af kommittén väsentligen öppen. Hvad som borde
utgå från staten utöfver 2 kronor per medlem, synes dock i centralkommitténs
uttalande hänföra sig till den utbetalda kontanta sjukhjälpen.
Mot denna beräkningsgrund, i hvad den hänför statsbidraget till
mediemsafgifter eller utbetald sjukhjälp, kunna uppenbarligen göras likartade
erinringar, som under I och II anförts mot där behandlade sätt
för statsbidragets fördelning.
Anmärkas må äfven, att, om ett konstant statsbidrag per person
kombineras med ersättning af en femtedel af kassas mediemsafgifter
eller af dess sjukhjälpsutgifter, det konstanta bidraget icke under nuvarande
förhållanden torde kunna ifrågasättas böra utgå till så högt
belopp som 2 kronor.
Norrköpingskonferensens förslag, som synes hafva afsett att jämväl
anvisa en i verkligheten användbar fördelningsgrund, innebär tydligen,
att statsbidraget skulle utgå till samma person endast en gång,
oafsedt huru många kassor han tillhörde. Med det framlagda lagförslaget
kommer flermedlemskap att så småningom upphöra. Ätt emellertid
redan nu söka få statsbidraget hänfördt till person och ej till medlem,
torde möta alltför stora praktiska svårigheter. I detta afseende
må hänvisas till hvad längre fram anföres. IV.
IV. Statsbidraget utgår till de enskilda kassorna med ett belopp,
motsvarande tvä dagars sjukhjälp per medlem
Denna beräkningsgrund är föreslagen af kommerskollegium i dess
förutnämnda underdåniga utlåtande af den 8 september 1908.
Mot densamma kan hufvudsakligen invändas, att därmed ingen
hänsyn tages till den större eller mindre sjukdomsfrekvensen inom
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
61
kassorna, ej keller till sjukhjälpstidens olika längd eller till sjukhjälp,
som utspår i form af läkarvård och läkemedel.
Däremot skulle enligt denna beräkningsgrund statsbidragets storlek
göras beroende af den kontanta sjukhjälpens belopp.
Därmed drabbas förslaget af samma eller likartade invändningar,
som gjorts gällande beträffande föregående förslag och som närmare
utvecklats under I: 1), 2), 3), 6).
Antages nu förevarande beräkningsgrund, synes i hvarje fall, liksom
beträffande beräkningsgrunden II, nödigt, att ett maximum för
statsunderstödet till de enskilda kassorna fastställes, enär bidraget, såsom
varierande med sjukhjälpens belopp, annars lätt kunde springa upp till
alltför stora summor.
Vi öfvergå nu till att beröra de grunder, efter hvilka, enligt vår
mening, statsbidraget till sjukkassorna lämpligas c bör utgå; och få vi
därvid till en början tillfälle att i korthet ange de hufvudsakliga synpunkter
— i hvad de ej förut kommit till uttryck — som torde böra
beaktas, när det gäller att på ett rättvist och tillräckligt enkelt sätt
sjukkassorna emellan fördela statens bidrag till sjukkasseverksamhetens
främjande.
Enligt vår uppfattning föreligga icke tillräckliga skäl för att helt
frångå den princip, som hittills legat till grund för statsbidragets utgående,
eller principen: visst belopp per sjukkassemedlem.
Till grund för denna princip bär hittills legat den uppfattning,
att staten borde bestrida eller åtminstone väsentligen bidraga till sjukkassornas
förvaltningskostnader, ehuru detta, på sätt förut anförts,
allenast ofullkomligt genomförts. Äfven om statsbidragets karaktär af
förvaltningsbidrag öfvergifves, kan det dock vara riktigt och lämpligt
att bibehålla en tillräckligt stor del af statsbidraget efter medlemsprincipen.
Sjukkassorna få därmed en grundplåt, som är lätt att på
förhand beräkna, ett fast, för hvarje sjukkassemedlem lika bidrag, som
staten meddelar i syfte att underlätta för den enskilde att, med skyldigomtanke
om sig och de sina, genom medlemskap i sjukkassa trygga
sig mot nöd, när arbetskraften brytes af sjukdom.
Denna grundplåt bör å ena sidan icke sättas alltför låg, enär i
annat fall, med hänsyn till den stora variationen i sjukdomsfrekvensen
inom olika kassor, bidraget till kassorna skulle komma att utgå med
alltför olika belopp. Men den bör ej heller sättas så stor, att icke full
Synpunkter
till nya grunder
för statsbidragets
utgående.
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
möjlighet vinnes att genom ett efter andra grunder utgående tillägg i
tillräcklig grad anpassa statsbidraget i dess helhet efter kassornas olika
behof och skilda verksamhetssätt.
Vi anse därför, att en väsentlig del af statsbidraget fortfarande
bör utgå efter medlemsantalet i sjukkassa, och att denna del till sitt
belopp bör ungefär sammanfalla med den, genomsnittligt taget, på hvarje
medlem belöpande andelen i sjukkassornas förvaltningskostnader. Denna
del af statsbidraget blir därigenom också ägnad att fullt nöjaktigt tillgodose
de kraf, som ansetts böra fyllas af det nu utgående statsbidraget
i och med dess egenskap af förvaltningsbidrag.
Med statens intresse öfverens stämmer att uppmuntra till en fullt
effektiv och ändamålsenlig sjukkasseverksamhet. Den lagstiftning, som
ifrågasattes, har samma syfte och pålägger kassorna ökade prestationer
i flera afseende!!. Då utgörandet af lagens minimiprestationer ställer sig
för olika kassor mer eller mindre svårt, synes rättvisan fordra, att
staten söker härutinnan träda emellan, underlättande och utjämnande.
Detta kan näppeligen på ett tillfredsställande sätt ske genom en förhöjning
af ett bidrag, som utgår efter medlemsantalet i sjukkassa,
utan torde böra åstadkommas genom ett efter andra grunder afpassadt
tilläggsbidrag.
De olika förhållanden med afseende å sjukdomsrisken, hvarunder
kassorna arbeta, synas härvid främst böra beaktas. De kassor torde
få anses förtjänta af det högsta statsbidraget, som hafva att på grund
af sina medlemmars yrke, ålder, boningsort eller andra dylika förhållanden
räkna med en relativt stor sjukdoms- eller olycksfallsfr
ek vens.
Vidare bör nu förevarande del af statsbidraget läggas efter sådana
grunder, att det uppmuntrar till en utsträckning inom lämpliga gränser
af sjukhjälpstiden. Inom våra sjukkassor kan understödstiden i allmänhet
sägas vara alltför kort. Sjukkassornas medlemmar utnyttja, förklarligt
nog, i främsta rummet möjligheten att kunna tillförsäkra sig
en relativt hög sjukhjälp per dag; om denna sjukhjälp sedan blir af
tillräcklig varaktighet, kommer i andra planet; det är ju blott ett fåtal
sjukkassemedlemmar, som få nytta af en mera utsträckt sjukhjälpstid.
Utan lämpliga åtgöranden från statens sida torde därför önskvärdheten
af sjukhjälpstidens utsträckning blifva alltför litet tillgodosedd. En för
berörda ändamål lämplig åtgärd torde vara, att en del af statsbidraget
till sjukkassorna utgår i förhållande till sjukhjälpstidens längd.
Principiellt riktigt synes härvid vara, att statsbidraget lägges så,
att detsamma icke kan utnyttjas till sjukhjälpstidens utsträckning i allt
-
63
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
för hög grad En mycket lång sjukhjälp stid bör nämligen icke lämpligen
förekomma inom sjukkassorna, enär dessa i vissa hänseenden
sakna förutsättningar för att kunna rätt drifva en dylik sjukförsäkringsverksamhet,
och då deras egentliga uppgift är att koncentrera sig på ett
omhändertagande af de kortvariga sjukdomsfallen och ett första, ej alltför
långt skede af de mera långvariga. Därtill kommer, att de långvariga
sjukdomarna torde inom eu ej alltför aflägsen framtid bli öfvertagna
af en allmän, af staten väsentligen bekostad invaliditetsförsäkring. I
den mån en längre utsträckning af sjukhjälpstiden kan vara värd särskild
uppmuntran, torde detta under nuvarande förhållanden närmast
vara kommunernas sak. Huruvida emellertid den här antydda principen
kan fullt genomföras utan allt för invecklade bestämmelser, blir en
fråga för sig.
På grund af de sålunda anförda synpunkterna anse vi, att — förutom
ett visst bidrag till hvarje medlem — bör af statsmedel utgå ett
visst belopp per sjukdag. Antalet sjukdagar inom en kassa, livilket
under alla förhållanden beror af den varierande sjukdomsfrekvensen,
synes bäst ange, hvar och när behofvet af sjukhjälp är störst. Man
kan säga, att ett statsbidrag efter denna grund, i den mån det tillfaller
olika kassor med förhållandevis olika belopp, väsentligen rättar sig
efter den större eller mindre graden af verkligt behof. Beräkningsgrunden
anpassar sig jämväl på ett känsligt sätt efter växlande yttre
förhållanden och olika verksamhetssätt inom sjukkassorna, men kan
däremot i jämförelsevis ringa mån utnyttjas till fördel för personer i
förhållandevis god ekonomisk ställning. Den underlättar och uppmuntrar
till åvägabringande af en effektiv sjukhjälp, i det att den premierar
en utsträckning af sjukhjälpstiden, alldenstund antalet sjukdagar gifvetvis
är beroende af sjukhjälpstidens längd. Däremot premierar den
icke en höjning af sjukhjälpens belopp, livilket är i många fall olämpligt
och i allmänhet icke behöflig!, enär det enskilda intresset härutinnan
är en tillräckligt kraftig häfstång.
Slutligen synes en del af statsbidraget böra utgå med viss del af
sjukkassas utgifter för läkarvård och läkemedel.
De svenska sjukkassorna torde nämligen icke tillräckligt hafva
uppmärksammat vikten för den sjuke och hans närmaste, att läkarvård
och läkemedel samt, där så lämpligen ske kan, äfven sjukhusvård
beredes de sjuka på sjukkassas bekostnad. Ofta skulle med understöd
i denna form den sjuke snabbare vinna den behandling, hans sjukdom
krafvel’, och således kunna hastigare återvinna hälsan. Att den insjuknade
snarast möjligt tillfrisknar och blir förvärfsduglig är ett intresse,
64
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
främst för honom och hans familj, men äfven för den sjukkassa, han
tillhör, och för det allmänna, som har behof och gagn af de arbetsdugliga.
De mindre tillfredsställande förhållandena i detta afseende inom
vårt sjukkasseväsende ställas i särskildt bjärt belysning, om de jämföras
med de i Danmark och Tyskland rådande.
År 1907 utgjorde således i Danmark hela den af sjukkassorna kontant
utbetalda sjukhjälpen 1,941,710 kronor eller 33,4 procent af alla
utgifter, medan för läkarvård, medicin och sjukhusvård utbetalades
3,393,424 kronor eller 58 procent, däraf för läkarhjälp (jämväl till
hemmavarande minderåriga barn) 2,129,641 kronor eller 36 procent och
för medicin och andra läkemedel 691,234 kronor eller 12 procent.
De tyska sjukkassorna (bergverkskassorna oberäknade) utbetalade
år 1907 i kontant sjukhjälp 121,416,115 mark, medan deras utgifter
för läkarvård och medicin samt sjukhusvård och dylikt belöpte sig till
139,855,742 mark, däraf för läkarvård 63,325,782 mark och för medicin
och andra läkemedel 40,157,749 mark. Utgifterna för läkarvård, medicin
och sjukhusvård utgjorde 48 procent (däraf för läkarvård 22 procent
och för medicin 14 procent) af de totala egentliga sjukhjälpskostnaderna,
inberäknadt kostnaderna för förvaltningen, medan den kontanta
sjukhjälpen uppgick till 42 procent af sagda utgifter.
i Sverige däremot utbetalades 1907 i kontant sjukhjälp 4,004,051
kronor, medan utgifterna för läkarvård, medicin och sjukhusvård belöpte
sig till allenast 169,605 kronor. Den kontanta sjukhjälpen utgjorde
således 83 procent af utgifterna, frånsedt kostnaden för begrafningshjälp,
medan utgifterna för läkarvård, medicin och dylikt allenast uppgingo
till ungefär 3 Va procent.
Sammanfattas hvad ofvan yttrats angående de hufvudprinciper, som
synas böra tillämpas vid uppställandet af förändrade grunder för statsbidragets
till sjukkassorna utgående, skulle alltså sådant bidrag böra utgå:
1) med visst belopp för hvarje medlem,
2) med visst belopp för hvarje sjukdag,
3) med viss del af sjukkassas utgifter för läkarvård och läkemedel;
De nu angifna principerna för statsbidragets utgående synes oss undgå
de invändningar, som enligt hvad förut anförts kunna göras gällande
beträffande tidigare föreslagna beräkningsgrunder. Ett statsbidrag i
enlighet med ofvan angifna förslag bör kunna med nöjaktig säkerhet i
förväg beräknas, och det blir ej heller väsentligen beroende af sjukkassornas
egna åtgärder i syfte att tillvinna sig högsta möjliga statsbidrag.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
65
Förslag till nya grunder för statsbidragets utgående.
Med anslutning till nu berörda synpunkter synas bestämmelser böra
meddelas därom
att sjukkassa och fortsättningskassan, som är registrerad i enlighet
med ny lag angående registrerade sjukkassor, må kunna af statsmedel
tilldelas bidrag
a) med en krona för hvarje medlem i sjukkassa och 35 öre för i
fortsättningssjukkassa sjukhjälpsberättigad;
b) med 25 öre för hvarje sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken
under nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad,
vare sig efter nu gällande eller ny lag, kontant sjukhjälp af minst en
krona utgått eller vård å sjukhus bekostats, dock för sjukkassa minst
50 öre och högst 2 kronor, samt för fortsättningssjukkassa högst 50
öre, allt per medlem; och
c) med en fjärdedel af de utgifter, som kassa under nästföregående
år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare sig efter nu gällande
eller ny lag, fått vidkännas för läkarvård och läkemedel åt sina
medlemmar.
Med afseende å förevarande statsbidrags beräknande torde böra gälla:
1) att statsbidrag enligt a) skall utgå efter medlemsantalet den 31
december nästföregående år, med frånräknande af medlemar, hvilka tillförsäkrats
antingen endast begrafningshjälp, eller sjukhjälp till mindre
omfattning, än sådant understöd enligt lagförslaget skall utgå till själfförsörjande
medlem, eller ock eu kontant sjukhjälp, öfverstigande 4
kronor per söckendag; därvid må om kassan icke varit registrerad under
hela föregående år, ifrågavarande del af statsbidraget utgå allenast
i förhållande till det antal hela månader, som kassan under året varit
registrerad;
2) att medlemsantal, hvarefter statsbidrag enligt b) lägst och högst
utgår, likaledes skall beräknas efter förhållandena den 31 december nästföregående
år;
3) att statsbidrag enligt b) och c) icke skall utgå för medlemmar,
hvilka tillförsäkrats en kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per
söckendag;
4) att, hvad ofvan sägs om medlem, afser i fortsättningssjukkassa
sjukhjälpsberättigad.
Vidare torde böra föreskrifvas:
att statsbidraget må användas allenast för enahanda ändamål, som
de fasta medlemsafgifter, hvilka enligt 20 § i lagförslaget skola uppBih.
till Bikul. Prat. 1910. 1 Snöd. 1 Afä. 153 Hd fl. 9
Förslag till
nya grunder
för statsbidragets
utgående.
66
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Speciell motivering.
tagas af sjukkassa och fortsättningssjukkassa, med iakttagande tillika,
att andel i statsbidrag ej må vid de fasta medlemsafgifternas bestämmande
räknas sådan medlem eller sjukhjälpsberättigad till godo, för
hvilken enligt 1) statsbidrag icke får beräknas;
att, om sjukkassa meddelar begrafningshjälp till belopp, öfverstigande
200 kronor, statsbidrag skall odeladt användas för sjukhjälpsverksamheten;
att
sjukkassa eller fortsättningssjukkassa, som i sina stadgar upptagit
bestämmelser, hvilka, med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet
och dess sociala uppgift, pröfvas vara obehöriga, icke skall äga
bekomma statsbidrag;
att fortsättningssjukkassa, som upprättats endast för medlemmar af
en viss sjukkassa, icke skall äga bekomma statsbidrag, som utgår efter
antalet i sådan kassa sjukhjälpsberättigade; samt
att fortsättningssjukkassa, hvilken tidigare uppburit statsbidrag
enligt nu gällande grunder, och som efter de nya grunderna icke
skulle äga bekomma ett belopp af lika storlek, som efter nu gällande
grunder, ändock må, för högst tre år, efter det kassan blifvit registrerad
enligt ny lag, kunna tilldelas statsbidrag till sistnämnda belopp.
Med afseende å hvad sålunda föreslagits, må anföras följande. De
allmänna skäl, som synts oss tala för ofvan upptagna sätt för statsbidragets
utgående, ha tidigare angifvits. De belopp, som föreslagits, äro
satta under antagande å ena sidan, att staten bör i afsevärdt större
omfattning än hittills ekonomiskt understödja den gagnande och för
samhället betydelsefulla verksamhet, som sjukkassorna utöfva, men att,
å andra sidan, detta understöd icke för närvarande kan påfordras utsträckt
i samma grad, som i en del främmande länder. Till hvad totalbelopp
för år ett statsbidrag efter här föreslagna grunder kan uppskattas,
framgår af de ekonomiska kalkyler, som meddelas längre fram.
Då sjukkassorna allenast succesivt hinna anordna sig efter den nya
lagen och vinna registrering, kommer ökningen af statsbidraget att inträda
successivt under de närmaste fem åren.
Något statsbidrag efter medlemsantalet eller i förhållande till antalet
sjukdagar har icke föreslagits för sådana medlemmar, hvilka tillförsäkrats
understöd i mindre omfattning, än lagförslaget fastställt som
minimum för »själfförsörjande» medlemmar. Däremot synas dessa böra
få medräknas i fråga om statsbidrag i förhållande till kostnaderna för
läkarvård och läkemedel. Statens förpliktelser gent emot dylika medlemmar
torde knappast kunna göras gällande i samma mån, som för de
67
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
själfförsörjande. I hvarje fall vill det synas, som understöd från sjukkassa
bör sådana personer tillförsäkras hufvudsakligen i form af läkarvård
och läkemedel.
Vidkommande beräkningsgrunderna för statsbidraget må anmärkas,
att bidraget föreslagits att utgå efter förhållandena under nästföregående
år och medlemsantalet den 31 december nämnda år, med viss begränsning
för kassa, som icke varit registrerad under hela föregående
år. Huruvida kassa varit registrerad enligt 1891 års lag eller efter den
nya lagen, har härutinnan ansetts icke böra medföra någon inverkan.
För de gamla kassorna blir förhållandet, att kassorna, genast de blifvit
registrerade efter den nya lagen, få statsbidrag efter de nya grunderna,
hänförande sig till kassans verksamhet under föregående året. Gifvetvis
måste emellertid dessa kassor härför afgifva de rapporter, som behöfvas
för den nya beräkningsgrundens tillämpning.
Förslaget bestämmer, att söndagar icke skola inräknas i antalet sjukdagar.
Nödigt har synts vara, att ett uttryckligt stadgande om beräkningsgrunden
i förevarande afseende upptoges. Den därvid föreslagna
principen har synts lämpligast, såsom stående i större öfverensstämmelse
med stadgandet i lagförslagets 15 §, än grundsatsen att icke frånräkna
söndagarna. Den är också praktiskt fördelaktigare, då det gäller att
på lämpligt sätt afväga statsbidragets storlek. Meningen är icke, att
förevarande bestämmelse skall tillämpas på sådant sätt, att, i de fall då
uppgift föreligger om antalet sjukdagar, inberäknadt söndagar — hvilket
torde bli det allra vanligaste —, det inom sjukhjälpstiden fallande antalet
söndagar skall i hvarje fall exakt beräknas, enär därmed alltför
stort besvär skulle orsakas, utan att man bör kunna använda sig af regeln:
antal sjukdagar, söndagar oberäknade = f>/7 af antalet sjukdagar,
söndagar inberäknade.
De praktiska svårigheterna med ett noggrannare beräkningssätt har
också föranledt, att vid sjukdagsberäkningen icke tillika undantagits
»helgdagar».
Då staten icke har anledning att med sitt bidrag stödja sådana
sjukkassemedlemmar, som äro i den ekonomiska ställning, att de kunnat
tillförsäkra sig en jämförelsevis hög sjukhjälp, hafva vidare upptagits
bestämmelser, innebärande att statsbidrag icke i någon form må utgå
för personer, hvilka tillförsäkrat sig en kontant sjukhjälp, öfverstigande
4 kronor per sökendag; en siffra som torde något understiga — hvilket
må anses påkalladt — en skäligen väl situerad kroppsarbetares
dagsinkomst.
68
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Vidkommande den del af statsbidraget, som skall utgå efter antalet
sjukdagar*), har ansetts lämpligt föreskrifva ett minimum och ett maximum,
räknadt pr medlem. Det föreslagna minimum saknar visserligen afsevärdare
praktiskt betydelse, då statsbidraget efter sjukdag allenast i undantagsfall
torde komma att understiga 50 öre pr medlem, men det ger dock
kassa säkerhet för erhållande af ett under alla förhållanden lika högt
belopp, som enligt nu gällande grunder. Sättandet af en maximisiffra kan
visserligen anses mindre konsekvent från den synpunkten, att beräkningsgrunden
framför allt vill ta sikte på sjukdomsfrekvensen i olika
kassor. Detta maximum kommer nämligen i enstaka fall, då genom
särskilda förhållanden sjukligheten blifvit mycket stor, att hindra kassa
att bekomma statsbidrag i hela den utsträckning, behofvet kunde påkalla.
Ett maximum torde emellertid böra sättas, till garanti för,
att denna del af statsbidraget icke måtte springa upp till alltför betydande
belopp. Särskild! synes detta påkalladt med hänsyn till de fall,
då sjukhjälp i större utsträckning lämnas vid långvariga sjukdomar.
Antalet sjukdagar kan nämligen i dessa fall stiga rätt ansenligt. Såsom
redan framhållits, är det visserligen principiellt riktigt, att i det
antal sjukdagar, som skall ligga till grund för statsbidragets beräkning,
den sjuktid icke inräknas, som belöper sig på senare skeden af långvariga
sjukdomar. Vi hafva emellertid, om också ej utan tvekan, bl. a. från
kostnadssynpunkt, trott oss böra uppgifva denna princip för de praktiska
svårigheter, som synts möta för dess rationella genomförande.
Härvid har framför allt beaktats vikten af, att den myndighet, som får
statsbidragets utanordnande om hand, icke betungas med ett alltför
afsevärdt och tidsödande arbete, något som kan befaras, om sjukdagsberäkningen
göras mera invecklad. Ej heller har lämnats ur sikte, att i detta
fall vissa svårigheter sannolikt skulle uppstå för sjukkassorna att själfva
beräkna statsbidragets belopp, hvarmed missförstånd och däraf följande
olägenheter lätt kunde uppkomma.
Hvad särskild! fortsättningssjukkassorna beträffar, synas dessa förtjänta
af statens understöd åtminstone i den mån, de icke iugripa
på det område, som lämpligast bör vara förbehållet en blifvande, af
*) Frågan om gränser för statsbidraget i förhållande till kostnaderna för läkarvård
och läkemedel har ansetts för närvarande böra lämnas öppen, då den verkliga
omfattningen af ifrågavarande kostnader, äfvensom deras variationer, synas vara för
litet kända, för att med ledning af dem, lämpliga sådana gränser skalle kanna uppställas,
och då vidare något större praktiskt behof af gränser i förevarande afseende
icke för närvarande förefinnes, i anseende till den ringa utsträckning, i hvilken berörda
slag af understöd förekomma i vårt land.
69
Kungl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 202.
staten väsentligen bekostad invaliditetsförsäkring. Till en del torde
dock deras understödjande böra vara en kommunernas sak. Sedan med
tillkomsten af en ny lag fortsättningssjukkassornas verksamhet kunnat
lämpligare anordnas och blifvit mera effektiv, torde kommunerna också,
mer än hittills, befinnas villiga att understödja den nyttiga, frivilliga
sjukhjälpsverksamhet, som dessa kassor utöfva, och som minskar kommunernas
fattigvårdstunga eller åtminstone ger denna en mera
tilltalande form genom att den erhåller karaktären af understöd till
fortsättningssjukkasseverksamheten.
Kostnaderna för beredande af fortsatt sjukhjälp i den omfattning,
sådant understöd lämpligen bör i fortsättningssjukkassor meddelas, äro
små i jämförelse med sjukhjälpskostnaderna inom vanliga sjukkassor.
Sjukhjälpskostnaderna inom fortsättningssjukkassa med icke alltför
långt utsträckt sjukhjälpstid, torde sålunda kunna uppskattas till Ve å
1li af en vanlig sjukkassas. I fråga om förvaltningskostnaden i fortsättningssjukkassa,
torde denna kunna sättas till högst Yio af samma
kostnad i vanlig sjukkassa. Det statsbidrag, som bör tillkomma fortsättningssjukkassa,
synes sålunda böra vara så mycket lägre än i andra
sjukkassor, som angifna proportioner utvisa. Det grundläggande konstanta
statsbidraget har emellertid satts till 35 öre eller något högre
än hvad nämnda proportion anger. Det har nämligen syntsnödvändigt
att förebygga, att icke dessa kassor efter de nya grunderna komma att
erhålla ett, åtminstone i allmänhet, afsevärdt lägre bidrag, än de åtnjutit
efter de nuvarande. Några smärre fortsättningssjukkassor skulle i allt
fall efter här föreslagna grunder bekomma mindre bidrag af staten än
hittills. Då det kunde blifva olägligt för sådana kassor att på en gång
få det väsentliga tillskott till kassans ekonomi, som statsbidraget utgjort,
nedsatt, har det ansetts billigt, att fortsättningssjukkassa de första 3
åren efter dess registrering enligt ny lag må kunna bekomma minst
samma belopp, som kassan skolat uppbära enligt nu gällande grunder.
Då fortsättningssjukkassas sjukhjälpstid kan vara helt kort och därmed
dess sammanlagda sjukdagsantal ringa samt följaktligen dess behof
af statens understöd tämligen obetj^dligt, har något minimum för statsbidraget
efter sjukdag ej ansetts böra föreskrifvas för dessa kassor. Ett
maximum är däremot af förut antydda skäl påkalladt jämväl för fortsättningssjukkassornas
vidkommande, och har detta ansetts böra sättas
till 50 öre per medlem. Exempel finnes på, att fortsättningssjukkassa
upprättats för allenast medlemmar, tillhörande eu enda vanlig sjukkassa.
Någon anledning för staten att uppmuntra tillkomsten af dylika kassor,
hvilkas uppgift gifvetvis lika väl och sannolikt med mindre kostnader
70
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
kan fyllas genom en utsträckning af sjukhjälpstiden i primärkassorna,
finnes icke, hvadan för dessa kassor något bidrag efter antalet sjukhjälpsberättigade
icke upptagits. Statsbidraget till dylik kassa kommer
därigenom att i allmänhet utgå med samma belopp, hvarmed statsbidraget
till primärkassan skulle hafva ökats, därest medlemmarna inom
densamma beredts sjukhjälp i den ökade utsträckning, som motsvarar
den fortsatta försäkring, som af fortsättningssjukkassan meddelas.
Ett särskildt förhållande vid fråga om statens understödjande af
sjukkasseverksamheten torde slutligen böra beaktas.
Några sjukkassors stadgar innehålla bestämmelser rörande uteslutning
af medlemmar af skäl, som synas mindre väl öfverensstämma med
en statsunderstödd sjukkässeverksamhets uppgift. Så har t. ex. förhållandet
ansetts vara med de kassor, hvilkas stadgar innehålla bestämmelser
om uteslutning af medlem, som beträdts med »strejkbryteri»,
»blockadbryteri» o. s. v.
Vid sjukkassekonferensen i Norrköping framställde en sjuk- och
begrafningshjälpsförening för kvinnor det förslag, att konferensen måtte
uttala, att i sjukkassornas stadgar borde införas en paragraf af innebörd,
bland annat, att medlem, som utfört strejk- eller blockadbrytararbete,
skulle kunna på grund däraf uteslutas ur sjukkassan. Såsom
motiv till förslaget angaf föreningen, att densamma af vederbörande
registreringsmyndighet förvägrats godkännande af införandet af en paragraf
i angifvet syfte i det för föreningen gällande reglementet. Konferensen
godkände utan diskussion ett af dess beredningsutskott afgifvet,
så lydande utlåtande: »Utskottet, som anser, att sociala såväl som politiska
och religiösa tvister icke böra dragas in i den allmänna sjukkasseverksamketen,
hemställer, att motionen icke må föranleda till någon
konferensens åtgärd.)» Den mening, som i detta yttrande uttalats, torde
också vara den förhärskande inom sjukkassorna.
I fråga om registrering af dylika kassor har i motiveringen till
det framlagda lagförslaget om registrerade sjukkassor anförts följande:
»I detta sammanhang må emellertid framhållas, hurusom det gifvet vore
att anse såsom olämpligt, om en sjukkassa för inträde uppställde fordran
på intagandet af en viss ställning i sociala, politiska eller religiösa
tvistefrågor. Att genom uttryckliga lagbestämmelser förhindra
att så skedde, skulle dock tydligen erbjuda stora svårigheter och synes
ej heller stå väl tillsammans med sjukkasse verksamhetens grundval af
frivillighet, så mycket mindre som enligt förslaget registrering skall
utgöra en nödvändig betingelse för sjukkassas förvärf af rättsperson
-
71
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
lighet. Annorlunda ställer sig spörsmålet, då fråga blir om statens
understödjande af sjukkasseverksamheten. Därvid bör det otvifvelaktigt
vara på sin plats att tillse, huruvida de grunder, på Indika sjukkassa
gjort sig sluten, äro af beskaffenhet, att de må anses främmande
för eller stridande mot sjukkassornas samhällsuppgift, så att det af
sådan anledning icke öfverensstämmer med statsintresset att denna kassa
tillerkännes statsbidrag eller annorledes kommer i åtnjutande af uppmuntran
från statens sida.»
Visserligen torde en kassas slutenhet i allmänhet icke böra föranleda
till att statsbidrag förvägras densamma; men slutenheten kan dock
vara af den beskaffenhet, att staten icke finner sig böra med särskild!
bidrag stödja sådan kassa. Att här draga en lämplig gräns är både
svårt och grannlaga. Att medlemskap i eu sjukkassa göres beroende
af medlemskap i viss förening (t. ex. en nykterhetsorden) kan ej möta
betänklighet.
Emellertid anse vi oss böra räkna med, att staten bör hafva i sin
hand att kunna vägra understöd åt sjukkassor, som pröfvas hafva obehöriga
bestämmelser, hvadan bland bestämmelserna om statsbidrag till
sjukkassor inrymts, att kassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser,
Indika, med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess
sociala uppgift, pröfvas vara obehöriga, icke må tillerkännas statsbidrag.
Till frågan, huru med pröfning häraf lämpligen bör förhållas, återkomma
vi här nedan.
Såsom närmare framhållits i motiveringen till förslaget till lag om
registrerade sjukkassor, är det önskvärd!, att fortsättningssjukförsäkringen
icke splittras på onödigt många fortsättningssjukkassor, helst
dessa kassors verksamhet förutsätter ett jämförelsevis stort medlemsantal.
I vissa yttranden öfver berörda lagförslag, afgifvet af sjukkassornas
målsmän, särskildt styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund
har också hemställts om åtgärder till förekommande af att mer
än en fortsättningssjukkassa å samma ort blefve registrerad. En sådan
bestämmelse öfverensstämmer emellertid icke med lagförslagets ståndpunkt
i registreringsfrågan. Möjligen kunde däremot ifrågasättas att
anse bestämmelser i en fortsättningssjukkassa af innebörd att till medlemmar
i kassan allenast må upptagas viss eller vissa primärkassor
eller medlemmar af sådana kassor, såsom »obehöriga», och på den grund
förvägra sådan kassa statsbidrag. Denna utväg synes emellertid icke tilltalande.
»Obehörighetsgrunden)) bör icke utvidgas mer än den allra
viktigaste hänsynen till den statsunderstödda sjukkasseverksamheten»
oberördhet af politiska, sociala eller religiösa tvister kräfver.
72
Hänsyn ej
tagen till flermedlemskap.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
I förestående grunder för statsbidragets utgående till sjukkassor
och fortsättningssjukkassor har hänsyn icke tagits till det flermedlemskap,
som för närvarande består och enligt det framlagda förslaget
fortfarande skulle för personer, hvilka vid tiden för lagens utfärdande
äro medlemmar af särskilda registrerade sjukkassor, få bestå. Då
det här är fråga om en öfvergångstid, synes ej heller trängande
skäl föreligga att vid statsbidragets meddelande taga sådan hänsyn,
huru teoretiskt berättigadt detta än vore. Synnerligen stora praktiska
svårigheter synas nämligen i annat fall uppkomma. Någon
lämplig princip att tillämpa vid fördelningen af det bidrag, som
belöper på en person, som tillhör flere kassor, dessa kassor emellan
måste utfinnas. Detta är emellertid synnerligen vanskligt. Att dela
beloppet mellan kassorna synes hardt när ogörligt, dels på grund af
den invecklade, tidsödande och därför äfven kostbara procedur, som för
sådant ändamål blefve nödig, dels ock på grund af svårigheten att i
anseende till den olika art och omfattning, som ifrågavarande kassors
verksamhet säkerligen ofta företer, rättvist utföra denna fördelning.
Att öfverlämna bidraget till en enda af dessa kassor stöter också på
olägenheter. Hvarje princip, som därutirman göres gällande, beträffande
hvilken af kassorna, som skall få bidraget, måste bli skäligen godtycklig
och komma att, säkerligen ofta, betraktas såsom orättvis åt de
kassor, som frånkännas bidrag för dylik medlem. För att kunna genomföra
grundsatsen om bidragets öfverlämnande till en kassa måste
inom hvarje kassa klargöras, hvilka personer, som tillhöra andra kassor,
vidare hvilka af dessa kassor en viss person bör tillräknas, tilläfventyrs
— såsom föreslagits — den, hvilken personen längst tillhört —
o. s. v. Sedan på detta sätt de personer blifvit afskilda, för hvilka
kassan ägde uppbära statsbidrag, skulle de för dem utgifna kostnaderna
för läkarvård och läkemedel specificeras, likaså antalet på dem belöpande
sjukdagar, hvilket allt måste bli förenadt med mycket kännbart
besvär. Med antagande af grundsatsen, att bidraget för ifrågavarande
personer öfverlämnas till blott en kassa, blir, då förhållandet mellan
det antal medlemmar, för hvilka kassan ägde uppbära statsbidrag, och
hela antalet växlade från tid till annan, kassans inkomst af statsbidraget
en i kassans budget föränderlig faktor. Kassans ekonomi komme till
följd häraf att sakna nödig jämnvikt, därest icke de medlemmar, för hvilka
kassan icke ägde uppbära statsbidrag, antingen ålades i den mån förhöjda
medlemsafgifter, som motsvarade de öfriga medlemmarnas tillgodohafvande
i statsbidraget, eller ock gjordes delaktiga af en sjukhjälp, som
reducerades i en grad motsvarande den mindre inkomst, dessa medlemmar
tillförde kassan.. Det ligger i öppen dag att häraf måste följa
73
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
stora svårigheter. Att på ett rättvist sätt höja afgifterna, resp. sänka
understöden, att ordna med uppbörd af afgifter och utbetalande af understöd
enligt olika grunder o. s. v., komme dessutom att orsaka ett
afsevärdt större förvaltningsbesvär och ökade förvaltningskostnader. I
allmänhet kan sålunda sägas, att hvarje åtgärd i syfte att för en och
samma person statsbidrag icke skall kunna erhållas i mer än eu kassa,
påkallar speciella anordningar inom kassorna af en både invecklad och
kostsam beskaffenhet. De kostnader, som häraf blefve en följd, komme
under öfvergångstiden att afsevärdt neutralisera förmånen af det ökade
statsbidraget. Lämpligheten af att tillgripa den omständliga apparat,
som kräfves för ändamålet, torde kunna ifrågasättas, med hänsyn särskildt
till att densamma efter öfvergångstidens slut, sedan flermedlemskapet
blifvit bragd ur världen, blefve alldeles onödig. Det bör dessutom
uppmärksammas, att flermedlemskapet fördyrar sjukkasseverksamhetens
förvaltning .därigenom att den, som tillhör flere kassor, måste
betala förvaltningsbidrag till alla dessa kassor, hvadan och med hänsyn
till den klassindelning af sjukkassor, hvarom i lagförslaget meddelas
bestämmelser, antagligt är, att flermedlemskapet i ej ringa utsträckning
kommer att ersättas med ingående i en högre klass i den sjukkassa,
hvaraf medlemmen har största intresset. Sjukkasseverksamheten kan
emellertid af berörda anledning icke tillgodogöra sig statsbidraget i
full utsträckning för den egentliga understödsverksamheten under öfvergångstiden,
därest ej detta bidrag utgår oafsedd flermedlemskapet, enär
statsbidraget måste i större grad än efter öfvergångstiden användas
till förvaltningskostnaderna. Flermedlemskapet har länge florerat och
statsbidraget utgått oafsedt detta. Då nu med en ny lagstiftning flermedlemskapet
skall upphöra, men detta ansetts ej böra ske på en gång,
utan personer, som nu äro medlemmar af flere kassor, skulle få förbli
det, är det också lämpligt att med afseende å statsbidragets åtnjutande
söka göra öfvergången så mjuk som möjligt.
Det framlagda förslaget till lag om registrerade sjukkassor ifrågasätter
en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet, hos hvilken kassorna
jämväl skola registreras.
Det synes lämpligt, att denna myndighet äfven får till åliggande
att handlägga frågor om statsbidrag till sjukkassorna. Med den intima
kännedom, som myndigheten kommer att vinna om sjukkassorna, förebygges
därmed lättast missbruk och garanteras en enhetlig behandling
af statsbidragsfrågorna.
Bill. till Bikscl. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afä. 153 Häft.
Handläggning
af frågor rörande
statsbidrag
till
sjukkassor.
10
Statsbidrag
till kassor,
som ej äro
registrerade
enligt ny lag.
74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Naturligen böra handläggandet och expedierandet af dessa ärenden
ske under så enkla former, som låta sig förena med nödig noggrannhet
och säkerhet. Lämpligen synes kunna förfaras på följande sätt:
Sjukkassas styrelse ingifver skriftlig ansökan om statsbidrag och
uppgifver därvid, hvilken af styrelsens medlemmar äger uppbära beloppet.
Till dylika ansökningar bör formulär fastställas af tillsynsmyndigheten,
hvilka formulär kostnadsfritt tillhandahållas sjukkassorna såväl hos tillsynsmyndigheten
som hos länsstyrelserna. Efter det tillsynsmyndigheten
pröfvat ansökningen, öfversänder den till vederbörande, kostnadsfritt
för kassan, det kassan tillkommande belopp, antingen, om den styrelsemedlem,
som äger uppbära statsbidraget, är bosatt i stad, där riksbankskontor
linnes, i check på riksbanken, eller, i andra fall, i assureradt
bref eller i postanvisning, hvarefter kvitto af kassan insändes
till tillsynsmyndigheten — under tiden, tills så skett, finnes ju alltid
postkvittot som verifikation.
Vid ansökan om statsbidrag bör fogas af styrelsen bestyrkta uppgifter
rörande de förhållanden, som erfordras för bedömande af statsbidragets
belopp. Dessa uppgifter böra meddelas å formulär, som tillsynsmyndigheten
fastställt och som tillhandahållas på sätt om ansökningar
till statsbidrag här ofvan angifvits.
Frågan, huruvida en kassa, i följd af obehöriga bestämmelser i
stadgarna, bör uteslutas från statsbidrags erhållande synes böra pröfvas
af Kungl. Maj:t. En dylik pröfning är alltid en grannlaga sak, och
tillsynsmyndigheten bör så vidt möjligt hållas fri från de kontroverser,
som i anledning häraf kunna uppkomma. Finner därför tillsynsmyndigheten,
att i kassas stadgar intagits bestämmelser, som, enligt hvad
förut anförts, kunna ifrågasättas vara obehöriga, har myndigheten att
hänskjuta frågan om statsbidrag till Kungl. Maj:ts afgörande.
Pröfvar Kungl. Maj:t ifrågavarande bestämmelser vara obehöriga,
är kassan, så länge dessa bestämmelser kvarstå oförändrade, utesluten
från erhållande af statsbidrag; finner Kungl. Maj:t bestämmelserna icke
vara obehöriga, återgår ärendet till tillsynsmyndigheten för ^anordnande
i vanlig ordning af statsbidraget.
För kassor, förut registrerade enligt äldre lag, som ännu icke vunnit
registrering efter ny lag, synes statsbidrag böra utgå till samma
belopp och under samma villkor som hittills. Frågan om statsbidrag
för dessa kassor skulle således fortfarande handläggas enligt Kungl.
kungörelsen den 10 juni 1892. Sådant statsbidrag skulle dock för nu
75
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
ifrågavarande kassor icke utgå under längre tid än den i lagförslaget upptagna
öfvergångstid (sista gången således under femte året efter lagens
ikraftträdande). Enligt det framlagda lagförslaget skulle den nya lagstiftningen
för sjukkassor afse allenast kassor, som jämte sjukhjälp bevilja
begrafningshjälp till och med 500 kronor, medan för sjukkassor,
som bevilja högre begrafningshjälp, 1891 års lag fortfarande skulle
tills vidare förblifva gällande. Komma de kassor, hvarom här är fråga,
icke att inrangera sig under den nya sjukkasselagen, bör visserligen,
under den i samma lag ifrågasatta öfvergångstiden, dessa kassor lika
litet som andra kassor, Indika registrerats enligt äldre lag, förvägras
statsbidrag i enlighet med nu gällande grunder. Men vid öfvergångstidens
slut skulle alla kassor, som ej registrerats enligt den nya lagen,
förlora dylikt bidrag.
Statistisk utredning.
För beräkning af det totala statsanslaget till sjukkasseverksamheten
per år enligt olika grunder för statsbidragets utgående är nödigt att
känna vissa för sjukkasseverksamheten i vårt land betecknande talförhållanden.
Först kommer därvid i beaktande
1. Antalet medlemmar inom de registrerade sjukkassorna.
Denna siffra varierar gifvetvis år från år, och huru detta i en
framtid kommer att ske, kan endast gissningsvis angifvas med ledning
af förhållandena under de gångna åren.
Iiela antalet medlemmar inom de registrerade sjukkassorna och
ökningen däri under de senaste åren, rörande hvilka statistiska uppgifter
härutinnan föreligga, angifves här nedan
År. Medlemsantal 31/i2. Ökning under året.
1905 ............................................................. 437,588 42,884
1906 ........................................ 489,958 52,370
1907 ...................... 543,919 53,691
Medlemsantalet är ett annat än antalet i sjukkassorna försäkrade
personer. Sistnämnda antal torde kunna approximativt beräknas med ledning
af de siffror rörande förekomsten af medlemskap i flere sjukkassor
samtidigt, hvilka för år 1906 beräknats af kommerskollegium på grundvalen
af förut omnämnda utredning.
Beräkningar
af det totala
statsanslagets
belopp efter
olika grunder
för dess utgående.
76
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Såsom synes af de anförda siffrorna, har ökningen under åren
1905—1907 varit i oafbruten tillväxt. Detta gäller äfven tidigare år.
Ökningen under 1907 är sålunda den största, som under något år ditintills
förefunnits.
Tager man i betraktande, att under de ifrågavarande åren hela
den för närvarande blomstrande fortsättningssjukförsäkringen uppstått,
och att fortsättningssjukkassorna vid 1907 års slut torde hafva haft
att uppvisa 20,000 å 30,000 medlemmar — se härom den statistik,
som bifogats det nya lagförslaget — synes man vara berättigad draga
den slutsatsen, att anslutningen till de registrerade egentliga sjukkassorna
icke ökats, utan snarare i någon män gått tillbaka under åren
1906 och 1907. Gifvet är äfven, att med den ganska ansenliga utbredning,
sjukkasseverksamheten redan ernått i vårt land, man i anseende
till den ringa folkökning, Sverige bär att räkna med, näppeligen kan
vänta sig en alltfort stegrad ökning i sjukkassornas medlemsantal —
utan att detta beliöfver innebära något afstannande i sjukkasseverksambetens
utveckling.
Man bär dessutom att taga i betraktande, att, enligt det föreliggande
lagförslaget, efter lagens utfärdande nytillkomna sjukkassemedlemmar
icke längre få tillhöra mer än en sjukkassa samtidigt; vidare,
att med en tilltagande, af lagförslaget främjad klassbildning inom sjukkassorna
den nuvarande flermedlemskapsfrekvensen skall minskas, i det
att många, som för närvarande tillhöra flera sjukkassor, skola öfverflytta
hela sin försäkring till en klassindelad kassa — något som i
själfva verket bör ställa sig billigare än att tillhöra flere kassor.
Säkerligen är man under sådana förhållanden berättigad antaga,
att, äfven om anslutningen till sjukkasseverksamheten på grund af förhöj
dt statsbidrag till sjukkassorna och en genom den nya lagen förbättrad
sjukhjälpsverksamhet, såsom man får hoppas, kommer att ökas,
den årliga tillväxten i antalet sjukkassemedlemmar i riket ändock icke
skall öfverstiga 50,000.
Under dessa förutsättningar kan antalet sjukkassemedlemmar i riket
beräknas under de närmaste åren icke komma att ställa sig högre än
nedan angifves:
År. Medlemsantal 31/i2.
1908 ....................................................................... 600,000
1909 ........................................................................ 650,000
1910 ......................................................................... 700,000
1911 ................................................................... .. 750,000
1912 ........................................................................ 800,000
77
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Snarast torde man kunna antaga, att medlemsantalet skall komma
att understiga dessa siffror.
Den omständigheten torde äfven i någon mån förtjäna afseende,
att åtskilliga sjukkassemedlemmar f. n. äro och sannolikt ålit fortfarande
komma att vara tillförsäkrade sjnkhjälp från kassorna allenast i helt
ringa utsträckning, detta på grund af att de ej äro själfförsörjande
personer; i enlighet med de grundsatser, som i det föregående gjorts
gällande, torde dessa böra lämnas å sido vid en beräkning af här ifrågavarande
slag. Detsamma torde äfven böra äga rum beträffande de
medlemmar, som äro tillförsäkrade sjukhjälp till jämförelsevis högt belopp.
Afgjordt synes vara anledning att bortse från dem, som inom
sjukkassorna äro berättigade till endast begrafningshjälp. Någon utgångspunkt
för en uppskattning af antalet sjukkassemedlemmar, hänförliga
till nu nämnda kategorier, finnes icke, men kunna de säkerligen
antagas uppgå till några tusental.
Med bortseende från fortsättningssjukkassornas medlemmar torde
man, om hänsyn tages jämväl till senast berörda förhållanden, för de
följande beräkningarna kunna utgå ifrån nedan angifna siffror å antalet
medlemmar och personer inom de registrerade sjukkassorna under de
närmaste åren — antalet i sjukkassorna försäkrade personer har
approximativt uppskattats med ledning af de genom kommerskollegii
förut omförmälda utredning funna tal:
Framhållas må emellertid, att detta innebär det antagande, att
samtliga nuvarande och intill en ny lags utfärdande ytterligare tillkomma
registrerade sjukkassor omedelbart låta registrera sig enligt den
nya lagen. Med hänsyn till den i många fall genomgripande omläggning
af verksamheten, som härför fordras, torde man dock med all
sannolikhet kunna antaga, att de förutvarande sjukkassorna först småningom
under loppet af den medgifna respittiden af fem år skola vara färdiga
härmed.
I betraktande häraf torde, hvad åren 1911 och 1912 beträffar, de
verkliga medlemssiffrorna, hänförande sig till de kassor, som vid de
År.
Medlemsantal 31/i2. Motsv. antal personer.
1908..
.1909..
1910..
1911..
1912..
560.000 480,000
605.000 515,000
650.000 550,000
700.000 590,000
750.000 640,000
78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
respektive tidpunkterna äro registrerade enligt den nya lagen, med
säkerhet afsevärdt understiga de ofvan anförda.
Under ofvan antagna förutsättningar skulle, i fråga om fortsättningssjukkassorna,
medlemssiffrorna för åren 1908—1912 gestalta sig
på ungefär följande sätt:
1908 ............................................................................. 35,000
1909 ........................................................................... 40,000
1910 ......................................................................... 45,000
1911 ............................................................................. 50,000
1912 ......................................................................... 55,000
Vi hafva i det föregående icke ifrågasatt en reduktion af statsbidragens
belopp för de större sjukkassorna, på sätt enligt nu gällande
grunder för statsbidragens utgående äger rum. För den händelse en
modifikation af de af oss föreslagna grunderna i sådan riktning skulle
ifrågasättas, må emellertid i detta sammanhang anföras, att enligt de
siffror, som af kommerskollegium blifvit angifna för år 1906 på grundvalen
af hvad i detta hänseende inhämtats genom oftanämnda utredning
angående förekomsten af medlemskap i flere sjukkassor, omkring en
fjärdedel af samtliga sjukkassemedlemmar vid nämnda tid tillhörde
kassor på öfver 400 men högst 5,000 medlemmar. Enligt den offentliggjorda
sjukkassestatistiken för år 1907 utgjorde vidare antalet medlemmar
vid detta års slut inom samtliga registrerade sjukkassor med
öfver 5,000 medlemmar (9 till antalet) 127,319. Inom dessa grupper
af kassor utgå enligt nuvarande grunder statsbidragen med i förra
fallet högst 1 kr. och minst 40 öre och i senare fallet mindre än
40 öre.
2. Medelåldern inom sjukkassorna.
Kännedomen härom är för det spörsmålet, hvarom här är fråga,
af en viss betydelse.
En af undertecknad, Rydin, för någon tid sedan företagen undersökning
beträffande åldersförhållandena inom de registrerade sjukkassorna
under år 1904, gaf följande resultat:
79
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Ålder. Antal medlemmar i procent.
Under 20 år ............................................................... 4 o
20—24 år ...................................................................... 8,9
25—29 » ........................................................................ 13,2
30—34 d ...................................................................... 14,o
35—39 :» ....................................................................... 13,5
40—44 » ...................................................................... 13,3
45—49 » .................................................... 11,2
50—54 » ....................................................................... 8,8
55—59 )> ........................................... 5,8
60—64 » ............... 3)8
65—69 » ......................................................;........... 2,o
70—74 » .................................................................... 1,0
75—79 » ..................................................................... 0,4
80 år eller mera............................................................ 0,1
100,o
I enlighet härmed synes medelåldern bland sjukkassornas medlemmar,
vid den tid undersökningen afsåg, kunna angifvas till omkring
39 år. För de följande beräkningarna har densamma antagits vara
40 år.
3. Sjukligheten inom sjukkassorna.
Denna faktor är af betydelse för frågan om statsbidragets storlek,
därest denna göres beroende af sjukkassornas prestationer.
Densamma varierar med såväl medlemmarnas ålder och lefnadsförhållanden
som sjukhjälpstidens längd inom sjukkassa.
För en beräkning af hela det årliga statsanslagets storlek är af
vikt att kunna fastställa den genomsnittliga sjukligheten inom sjukkassorna,
hvilken för sådant ändamål lämpligen uttryckes genom det
genomsnittliga antalet sjukdagar per år och sjukkassemedlem.
Det gäller då först att klargöra, hvilken den genomsnittliga sjukhjälpstiden
kan antagas blifva inom de sjukkassor, som registrerats
enligt den nya lagen.
a. vanliga sjukkassor.
Hur sjukhjälpstidens längd varierar för närvarande inom sjukkassorna
framgår af följande tablå, där hänsyn är tagen allenast till sjukhjälpstid,
under hvilken sjukhjälp utgått med oafkortadt belopp.
80
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Sjukhjälpstid. Antal kassor. Antal medlemmar.
mindre än 13 veckor
....... 962
166,599
13 ))
....... 554
73,476
större än 13, mindre
än
17
veckor ________
...... 255
105,816
minst 17 men »
»
21
v ........
....... 106
20,733
minst 21 » ))
»
26
)) ........
....... 72
11,319
26 veckor ....................
....... 155
46,804
större än 26 mindre
än
52
veckor .......
....... 6
7,465
52 veckor eller mera
........ 25
7,595
Dessa siffror afse de 2,135 kassor med mera vanliga bestämmelser
angående understödstiden, hvilka i samband med det nya lagförslagets
upprättande varit föremål för en närmare undersökning från de sakkunnigas
sida.
Därest ifrågavarande förslag antages, blifva samtliga enligt detsamma
registrerade kassor ålagda att meddela sjukhjälp till det i lagen
föreskrifna minimum under minst 13 veckor. En längre sjukhjälpstid
torde tämligen säkert för de närmaste åren kunna förutsättas icke komma
att i nämnvärdt större omfattning än för närvarande stipuleras, äfven
om statsbidragen i framtiden komma att delvis utgå efter sådan grund,
att en utsträckning af sjukhjälpstiden premieras. Då nämligen flertalet
kassor, endast för att kunna uppfylla lagens minimifordringar, torde
blifva tvungna att upptaga i någon mån högre medlemsafgifter än hittills,
lärer man väl för en tid stanna härvid och endast småningom besluta
sig för den med en ytterligare höjning af medlemsafgiften förenade
ökning af understödstiden, hvartill grunderna för de framtida
statsbidragen möjligen kunna inbjuda.
De nyss angifna siffrorna synas gifva vid handen, att under sådana
förhållanden sjukhjälpstiden inom kassorna, om afseende fästes endast
vid sådan tid, då sjukhjälpen utgår med oafkortadt belopp, under antagande,
att densamma inom alla kassor med en för närvarande kortare
sjukhjälpstid än 13 veckor ökas upp till sistnämnda längd, torde kunna
sättas till i genomsnitt omkring 17 veekoiy Man torde då näppeligen
göra sig skyldig till en underskattning. Äfven om mot förmodan en
något högre genomsnittssiffra skulle varda gällande, må här tagas i betraktande,
att eu ej alltför stor förhöjning af understödstiden utöfver
17 veckor icke i högre grad inverkar på det genomsnittliga antalet
sjukdagar per individ.
Beträffande i hvilken utsträckning understöd kommer att utgå vid
sjukdomar af längre varaktighet än ett år, antagas i det följande, att
81
Kuwjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
tre år å rad är det genomsnittliga maximum — afseende förfarande
fäst endast vid tid, då sjukhjälp utgår med oafkortad! belopp. Ett
dylikt antagande torde bäst ansluta sig till de nuvarande förhållandena.
\''id beräkning af det genomsnittliga antalet sjukdagar per år och
medlem inom samtliga registrerade sjukkassor torde i öfrigt lämpligen
kunna byggas på den sjukstatistik, som på sin tid upprättats af Svenska
Lifförsäkringsbolaget med ledning af de registrerade sjukkassornas statistiska
redogörelser, och speciellt de därur härledda siffror, hvilka finnas
meddelade i de sakkunnigas betänkande den 30 sistlidne juni; vidare
på de siffror rörande den ekonomiska betydelsen för sjukkassorna af
sjukhjälpstidens längd m. m., hvilka framgått vid en af nämnda sakkunniga
verkställd särskild statistisk utredning och jämväl finnas i omförmälda
betänkande meddelade.
Gifvetvis kan endast ett approximativt riktigt resultat erhållas.
Beräkningarna lämna å det genomsnittliga antalet sjukdagar per
medlem och år, hänfördt till åldern 40 år, och med bortseende från
söndagarna, siffran 5,37 sjukdagar.
För det fall, att antalet sjukdagar, som må inbegripas vid beräkning
af statsbidragen till de enskilda sjukkassor, inskränkes därhän, att ett
visst maximum i detta hänseende föreskrifves i öfverensstämmelse med
de af oss föreslagna grunder för statsbidragens utgående, torde kunna
användas siffran 5,3 sjukdagar, hvilket äfven skett i det följande.
Till jämförelse må anföras, att genomsnittliga antalet sjukdagar per
år och medlem inom de registrerade sjukkassorna enligt 1907 års statistik
utgjorde 6,02 sjukdagar. Därvid torde i de flesta fall samtliga
veckodagar, sålunda äfven söndagar, vara inräknade. Inbegripet är då
tvifvelsutan ett ej ringa antal sjukdagar, för hvilka sjukhjälp utgått
med afkortadt belopp.
b. fortsättningssjuJcJcassor.
I fråga om dessa kassor göra sig i allmänhet ganska olika förhållanden
gällande beträffande sjukligheten, enligt hvad tillgänglig statistik
synes utvisa.
Att beräkna det genomsnittliga antalet sjukdagar per år och medlem
för dessa kassor torde därför föga löna mödan.
Förutsatt att förhållandena under den närmaste framtiden komma
att förblifva i stort sedt enahanda som för närvarande, hvilket synes
sannolikt, torde emellertid det genomsnittliga antalet sjukdagar per år
Bill. till Biksd. Prat. 1910. 1 Sami. 1 Åfd. ISO Höft. 11
82
Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition No 202.
och medlem inom fortsättningssjukkassorna kunna för de här ifrågavarande
ändamål antagas uppgå till omkring 1 dag. Uppenbarligen är
en afvikelse härutinnan af mindre betydelse för statsanslagets storlek,
då fortsättningssjukkasseverksamheten ännu så länge icke torde kunna påräkna
en mera allmän anslutning och sjukligheten inom dessa kassor
dessutom gifvetvis är förhållandevis ringa.
4. Genomsnittliga medlemsafgiften per år och medlem.
För beräkning häraf skulle erfordras kännedom om den genomsnittliga
inträdesåldern för de registrerade sjukkassornas medlemmar.
Då denna icke är känd, nödgas man härutinnan utgå från ett antagande.
För det följande har ifrågavarande tal antagits utgöra 30 år, hvilket
säkerligen icke torde vara för lågt tilltaget.
Med utgående från enahanda förutsättningar som vid deduktionen
af det genomsnittliga antalet sjukdagar per år och sjukkassemedlem,
erhåller man för vanlig sjukkassa ett värde på den årliga nettopremien
(för beredande af sjukhjäip till ett belopp af 1 krona per dag, söndagar
oräknade) uppgående till kronor 7: 30.
För erhållande af bruttopremien torde böra tilläggas omkring 1
krona per medlem för förvaltningskostnaderna — något lägre för landsbyggdens
kassor, något högre däremot för städernas.
För kassa, som jämväl lämnar begrafningskjälp, tillkommer den
härför behöfliga premien, hvilken torde uppgå till i genomsnitt 1 krona
50 öre per 100 kronor begrafningshjälp, eller något mera.
5. Genomsnittliga sjukunderstödet inom de registrerade sjukkassorna.
Enligt 1907 års statistik utgjorde detta i genomsnitt 1 krona 25
öre. Därvid torde emellertid i allmänhet äfven söndagarna hafva tagits
med i beräkningen. Under denna förutsättning skulle det genomsnittliga
understödsbeloppet, per arbetsdag beräknadt, blifva kronor 1: 45.
Tager man i betraktande, att sjukhjälpen i många fall utgått med reduceradt
belopp under en, låt vara mindre, del af sjukhjälpstiden, torde
emellertid det normala genomsnittliga sjukhjälpsbeloppet per dag få
sättas högre än nyss anförda siffra augifver.
Slutligen är att räkna med, att genomsnittliga sjukhjälpsbeloppet,
i anledning af de i det nya lagförslaget uppställda minimifordringarna,
måste ökas.
83
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
Säkerligen torde, på grund af nu anförda förhållanden, det genomsnittliga
sjukhjälpsbeloppet per arbetsdag kunna sättas till kronor 1: 50.
6. Kostnaderna för beredande af läkarvård och läkemedel.
Härom lämnar den svenska sjukkassestatistiken inga användbara
uppgifter, utan är man i detta fall hänvisad till utländsk statistik,
hvars tillämplighet på svenska förhållanden naturligtvis ej obetingadt
är gifven. *
Ifrågavarande kostnad är gifvetvis beroende af understödstidens
längd. För att erhålla en säkrare utgångspunkt för dess beräkning
torde densamma böra sättas i relation till antalet sjukdagar.
Det möter emellertid svårigheter att med ledning af den utländska
statistiken beräkna den genomsnittliga utgiften per sjukdag i läkarvård
och medicin. Tysk och dansk statistik synes dock gifva stöd för
antagandet, att denna kostnad torde belöpa sig till något mer än
1 krona, hvaraf knappa två tredjedelar kommer på läkarvården och
drygt en tredjedel på medicin.
Efter det sålunda de grundläggande siffrorna vunnits, meddelas bär
för de olika föreslagna sätten för statsbidragets utgående följande
Beräkning af det årliga statsanslagets storlek.
1. Statsbidragen utgå i förhållande till xnedlemsafgifterna.
(Stockholmskonferensens majoritets yrkande.)
Enligt hvad ofvan under 4. anförts, skulle medlemsafgiften enbart
för beredande af sjukkhjälp enligt lagens minimifordringar uppgå till
kronor 7: 30. Härtill kommer afgiften för förvaltning, äfvensom för
begrafningsbjälp: den förra i genomsnitt 1 krona, den senare — om
begrafningsbjälpen uppgår till 100 kronor — omkring 1 krona 50 öre;
alltså sammanlagdt kronor 9:80. Ett tillägg för fondbildning torde
ytterligare tillkomma.
Beräknas medlemsafgiften under förutsättning af ett statsbidrag
uppgående till 30 procent af densamma, erhåller man för densamma
84
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
beloppet kronor 7: 70. Statsbidraget per medlem skulle följaktligen
uppgå till i genomsnitt kronor 2: 30.
Statsbidraget för åren 1911 och 1912 enligt förevarande grunder,
beräknadt på grundvalen af medlemssiffrorna per 1 januari de respektive
åren, komme sålunda att uppgå till ungefär respektive 1,495,000
och 1,610,000 kronor.
Emellertid har man att taga i betraktande, att sjukhjälpen för närvarande
inom sjukkassorna, såsom redan framhållits, utgår med i medeltal
sannolikt minst 1 krona 50 öre per arbetsdag.
Med utgående härifrån finner man på liknande sätt som nyss, att
statsbidraget per medlem komme att uppgå till i medeltal kronor 3: 10,
om man bortser från den föreslagna begränsningen därå (3 kronor).
Statsanslagets årsbelopp komme då, under sistnämnda förutsättning,
att för åren 1911 och 1912 utgå med respektive kronor 2,015,000
och 2,170,000; ändock har ingen hänsyn tagits till fortsättningssjukkassorna.
Dessa belopp komme dock att något reduceras af följande skäl:
den föreslagna gränsen, 3 kronor per medlem, komme gifvetvis
att göra sig ganska märkbart gällande;
i vanliga fall blefve medlemsafgiften, på grund af utomståendes
t. ex. arbetsgifvarnes bidrag, mindre än den på angifna sätt beräknade,
hvilket gifvetvis komme att inverka på statsbidragets belopp;
inom många kassor torde begrafningshjälpen utgå med lägre belopp
än 100 kronor — det belopp hvarmed ofvan räknats.
Att närmare angifva de nu nämnda faktorernas inverkan är emellertid
icke möjligt.
Af det anförda framgår äfven, att den föreslagna gränsen 3 kronor
väsentligen begränsar möjligheten att få till stånd den åsyftade
anpassningen af statsbidraget efter medlemsafgifternas olika storlek
inom skilda kassor.
2. Statsbidragen utgå i förhållande till utbetald sjukhjälp.
(Stockholmskonferensens minoritets yrkande.)
Tager man till en början hänsyn endast till den sjukhjälp, som
lagens minimifordringar påbjuda, kommer statsbidraget — med utgående
85
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
från det genomsnittliga antal sjukdagar per år och medlem af 5,3, som
ofvan beräknats — därest detsamma sattes till 30 procent af den utbetalda
sjukhjälpen, att belöpa sig till kronor 1: 60 per medlem.
Det årliga statsanslaget för åren 1911 och 1912 kom me sålunda,
med beräkning per antal medlemmar den 1 januari ifrågavarande år,
att uppgå till respektive 997,700 och 1,073,300 kronor.
Räknar man emellertid med det nuvarande genomsnittliga sjukhjälpsbeloppet,
d. v. s., enligt hvad ofvan påvisats, kronor 1: 50 per
arbetsdag, skulle anslagsbeloppen uppgå till 50 procent högre belopp,
d. v. s. respektive 1,496,600 och 1,610,000 kronor, fortsättningssjukkassorna
ändock oberäknade.
Då fluktuationerna i sjukligheten, enligt hvad sjukkassestatistiken
för de senare åren synes gifva vid handen, kunna uppgå till en storlek,
motsvarande en differens i det genomsnittliga antalet sjukdagar
per medlem och år af åtminstone 0,4 dagar, d. v. s. nära 8 procent,
skulle på grund häraf vid tillämpning af ifrågavarande fördelningsgrund
uppenbarligen tämligen kännbara olägenheter för statsregleringen kunna
uppstå.
3. Statsbidragen utgå med 2 kronor per sjukförsäkrad person, jämte en
femtedel af inbetalta sjukafgifter eller utbetald sjukkjälp. (Norrköpingskonferensen
och Sveriges sjukkassors centralkommitté.)
Därest vidkommande den del af bidraget, som skulle utgå i förhållande
till sjukafgifter eller utbetald sjukhjälp, hänsyn tages allenast
till sjukhjälp i den utsträckning, den föreslagna lagen påfordrar, kommer
man till ungefär följande belopp (»sjukafgift» är här fattadt såsom
åsyftande bruttopremien för beredande af enbart sjukhjälp i nämnd utsträckning).
a) Norrköping skonferensens förslag
1911 .................. kronor 1,683,000: —
1912 .................. » 1,805,400: —
b) Centralkommitténs förslag
1911 ................. kronor 1,664,450: —
1912 .................. » 1,784,200: —
86
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
Räknar man med den nuvarande genomsnittliga sjukhjälpen inom
sjukkassorna, erhåller man naturligtvis icke obetydligt större belopp.
4. Statsbidragen utgå med 2 dagars sjukhjälp pr person.
Räknar man blott med lagens minimum af sjukhjälp enligt det nya
lagförslaget, skulle statsbidragen, hänförda till personantalet vid ifrågavarande
års början, komma att utgå med inalles
1911 .................. kronor 1,100,000: —
1912 .................. )) 1,180,000: —
Om man åter räknar med de nuvarande genomsnittliga sjukhjälpsbeloppen,
blefve anslagsbeloppet förhöjdt med 50 procent d. v. s. till
1911 .................. kronor 1,650,000:''—
1912 .................. » 1,770,000: —
I samtliga de nu föreslagna fallen tillkomma, utöfver de förut anförda
beloppen, statsbidragen till fortsättningssjukkassorna, rörande
hvilka närmare förslag icke blifvit formulerade. Denna omständighet
bör därför tagas i betraktande vid en jämförelse med följande beräkningar.
5. Statsbidragen utgå enligt de af sakkunniga föreslagna grunder.
Beräkningen grundar sig i detta fall, liksom i de föregående, på
antagandet, att samtliga sjukkassor registreras i början af år 1911, en
förutsättning hvilken, såsom förut framhållits, näppeligen torde komma
att motsvaras af verkliga förhållandet, och som därför är ägnad att
gifva en alltför hög siffra å statsanslagets storlek under de första åren.
Antalet medlemmar hänför sig enligt förslagets bestämmelser till
förhållandena den 1 januari ifrågavarande tid.
Genomsnittliga antalet sjukdagar pr år och medlem för år 1910,
hvilken siffra är af betydelse för storleken af det under år 1911 utgå
-
87
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
ende anslaget, har angifvits i enlighet med 1907 års statistik till 5,1,
därvid söndagar äro frånräknade.
a) Vanliga sjukkassor.
1. Den pr medlem utgående delen af statsbidraget (1 kr.).
Enligt förut meddelade siffror å antalet medlemmar den 1 januari
respektive år komme denna del att utgöra:
1911 ..................... kronor 650,000: — -
1912 ..................... » 700,000: —
2. Den pr sjukdag utgående delen.
Med användande af antalet medlemmar i medeltal under närmast
föregående år samt, beträffande det genomsnittliga antalet sjukdagar
pr år och medlem, för år 1911 den nyss anförda siffran 5,1 dagar och
för år 1912 den tidigare angifna siffran 5,3 dagar, finner man följande
belopp å förevarande del af statsanslaget:
1911 ..................... kronor 800,000: —
1912 ..................... :» 894,4.00: —
Anmärkas må här, att de båda gränser — respektive 2 kronor och
50 öre — som understundom kunna inverka på storleken af de enskilda
kassornas bidrag, säkerligen icke nämnvärdt influera på totalsiffrans
storlek, enär de endast i ett fåtal extrema fall göra sig gällande (endast
vid fall af öfver 9 eller under 2,5 sjukdagar, söndagar inberäknade)
och de dessutom verka i motsatt riktning.
3. Den pr kostnad för läkarvård och läkemedel utgående delen.
Under den närmaste framtiden torde ifrågavarande kostnad med
all säkerhet icke komma att uppgå till mera än 200,000 å 300,000
kronor. Åren 1906 och 1907 utgjorde densamma ungefär respektive
150,000 och 170,000 kronor. I det följande har densamma antagits
uppgå till:
för 1910 ............ kronor 250,000: —
)) 1911 ........... » 275,000: —
88
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Statsbidragets af kostnaderna för läkarvård och läkemedel beroende
del komme i enlighet härmed att uppgå till
1911 ........................ kronor 62,500: —
1912 ........................ )) 68,750: —
b) Fortsättningssjukkassor.
I öfverensstämmelse med beräkningarne för föregående fall, med
den skillnad allenast, att den pr medlem utgående delen af statsbidraget
här utgör 35 öre, att genomsnittliga antalet sjukdagar, enligt hvad
förut framhållits, beträffande fortsättningssjukkassorna torde kunna anslås
till 1 dag, och att sjukhjälp i form af läkarvård och medicin under
den närmaste framtiden sannolikt, liksom för närvarande, icke kommer
att af dessa kassor meddelas, finner man följande belopp för statsbidragets
olika delar:
1. Den pr medlem utgående delen:
1911 ....................... kronor 15,750: —
1912 ........................ » 17,500: --
2. Den pr sjukdagar utgående delen:
1911 ...................... kronor 10,625: —
1912 ........................ » 11, S 7 5: —
Härtill skulle komma ett extra bidrag för vissa mindre kassor,
afsedt att utgöra en godtgörelse för minskningen i statsbidragen i förhållande
till de enligt nu gällande grunder utgående. Man torde kunna
antaga detta extra bidrag till 5,000 kronor för hvartdera af de båda
ifrågavarande åren.
Sammanfattas de ofvan beräknade olika beloppen, erhållas för statsanslaget
i dess helhet följande siffror:
1911 .................. kronor 1,544,000: —
1912 .................. i. 1,697,500: —
Ännu en gång må framhållas, såväl att de föregående beräkningarna
hvila på det antagandet, att samtliga sjukkassor blifva registrerade
redan under år 1911, som äfven, att de siffror, hvarpå förestående
beräkningar stödja sig, konsekvent äro högt tilltagna.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SOS.
89
Att förstnämnda förutsättning icke torde komma att motsvaras af
verkligheten, synes mer än sannolikt. Med afseende härå må anföras,
att, såsom redan framhållits, för sjukkassas registrering enligt den föreslagna
lagen en genomgripande omläggning af verksamheten i många
fall blifver nödvändig. Särskilt må härvidlag erinras därom, att, enligt
det framlagda lagförslaget, det för registrering minsta erforderliga
antalet medlemmar skall utgöra 100 — ehuru undantag härutinnan visserligen
kunna medgifvas — att emellertid 30 å 40 procent af vårt lands
sjukkassor för närvarande icke fylla nämnda mått, att ett större antal
af dessa torde komma att af berörda anledning antingen afvakta en
småningom skeende ökning af medlemsantalet upp till nämnda minimum
eller ock vidtaga åtgärder för sammanslagning med en eller flera andra
kassor, innan registrering kommer till stånd; vidare att ett antal sjukkassor
— bland annat Nykterhetsfolkets kassa, hvilken för närvarande
torde räkna mer än 40,000 medlemmar -— med hänsyn till den höga
begrafningshjälp, som af dem meddelas, icke kunna vinna registrering
enligt den föreslagna lagen, med mindre antingen begrafningshjälpsverksamheten
utbrytes och rättsligt särställes i förhållande till den öfriga
verksamheten, eller ock begrafningshjälpens belopp minskas till det för
registrerings vinnande erforderliga maximum — åtgärder, hvilkas genomförande
säkerligen drager ut på tiden och måhända kommer att anses
böra uppskjutas, till dess det nyligen igångsatta lagstiftningsarbetet
beträffande understödsföreningar fullbordats. Med stöd af den inom
sjukkasseversamheten i vårt land på senare tid allt mera utbredda
opinionen för flermedlemskapets afskaffande, i samband med upprättandet
af olika klasser inom sjukkassorna, torde vidare kunna antagas, att
man vid den omläggning af sjukkassornas verksamhet, som för registreringen
enligt den nya lagen blifver nödvändig, i vidsträckt mån skall
söka få en omorganisation af sjukkasseverksamheten i berörda riktning
till stånd. Hvilken betydelse detta kan få, inses, om man tager i betraktande,
att genom flermedlemskapssystemets fullständiga afskaffande
sjukkassornas sammanlagda medlemsantal komme att reduceras med
öfver 100,000.
Beträffande hvad ofvan blifvit ant-ydt i det hänseendet, att de vid
förestående beräkningar använda grundsiffrorna varit i allmänhet högt
tilltagna, må särskildt anföras, att enligt i kommerskollegium inhämtade,
på preliminära öfverslagsberäkningar grundade upplysningar, medlemsantalet
vid 1908 års slut skulle hafva utgjort endast omkring
585,000, i stället för såsom ofvan antagits 600,000. Om detta är med
verkliga förhållandet öfverensstämmande, synes denna omständighet
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 153 Höft. 12
90
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
tyda på, att ökningen i sjukkassornas sammanlagda medlemsantal under
senaste år — på hvilken ökning de höga medlemssiffror för åren 1911
och 1912, hvilka lagts till grund för ofvanstående beräkningar, äro
baserade — försiggått i afsevärdt mindre skala än som blifvit antaget.
De beräknade anslagsbeloppen för de nämnda åren skulle under sådana
förhållanden kunna betydligt reduceras; en tillräckligt säker grund för
eu dylik reduktion finnes emellertid icke.
Tages emellertid samtliga bär ofvan anförda omständigheter i betraktande,
vill det förefalla högst sannolikt, att de anslagsbelopp för
statsbidrag till de registrerade sjukkassorna, som i verkligheten komma
att för åren 1911 och 1912 kräfvas, skola väsentligt understiga de ofvan
beräknade. I huru hög grad detta kan blifva fallet, kan gifvetvis endast
gissningsvis angifvas, men äro vi härutinnan benägna att förmoda, att
de ifrågavarande anslagsbeloppen knappast eller åtminstone icke afsevärdt
komma att öfverstiga resp. 1,000,000 och 1,300,000 kronor.
Statsbidragen utgå enligt nu gällande grunder.
För ett rätt bedömande af den förhöjning, som beträffande statsbidragen
föreslagits, böra dessa ställas mot bakgrunden af de bidrag,
som enligt nu gällande grunder komme att åren 1911 och 1912 utgå
till sjukkassorna. Beräknade efter den genomsnittliga storleken af de
nuvarande förvaltningsbidragen, d. v. s. omkring 80 öre per medlem,
komma de ifrågavarande anslagsbeloppen att utgöra
1911.................... kronor 540,000: —
1912................... » 580,000: —
Det torde äfven böra i korthet beröras, i hvad mån de föreslagna
grunderna för statsbidragens till sjukkassorna utgående förverkliga en
anpassning af bidragens storlek efter kassornas olika behof med hänsyn
till de olika sjuklighetsförhållanden inom kassorna och den olika beskaffenheten
af deras verksamhet i vissa hänseenden.
En dylik anpassning kommer till stånd, såsom af det föregående
framgår, beträffande de delar af statsbidraget, som utgå i förhållande
till antalet sjukdagar och kostnaderna för läkarvård och läkemedel.
Det största intresset torde här anknyta sig till frågan, i hvad män
sjukligheten varierar med olika yrken och ålder, samt huru statsbidragets
storlek samtidigt förändras. Med afseende härå må anföras, hurusom
exempelvis, enligt de österrikiska sjukkassornas erfarenheter under
år 1890, hvarom utförlig statistik föreligger, genomsnittliga antalet
91
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
sjukdagar, hänfördt till förhållandena inom de svenska sjukkassorna,
varierade mellan 2,5 och 9, söndagar frånräknade. Enligt en med ledning
af den svenska sjnkkassestatistiken inom Svenska Folkets Sjukkassa
verkställd undersökning, skulle motsvarande gränser utgöra resp.
ungefär 3 och 8,5 sjukdagar. De motsvarande beloppen, pr medlem
beräknade, af den i förhållande till antalet sjukdagar utgående delen
af statsbidraget utgöra, i förra fallet resp. 60 öre och 2 kronor 25 öre,
i senare fallet resp. 75 öre och 2 kronor 10 öre. I fråga om olika
ålder varierar antalet sjukdagar, enligt Svenska Lifförsäkringsbolagets
förut omförmälda undersökning, mellan åldersgränserna 20 till 60 år
från omkring 3,8 till inemot 9,5; de motsvarande bidragsbeloppen utgöra
95 öre och 2 kronor 40 öre. Häraf synes framgå, att med de för ifrågavarande
del af statsbidraget föreslagna gränserna, maximum 2 kronor
och minimum 50 öre per medlem, de olika förhållandena inom skilda
kassor komma nära fullt till sin rätt. Af det anförda inses äfven, att
ifrågavarande gränser endast helt obetydligt torde influera på storleken
af det årliga anslaget till sjukkassorna.
Beträffande den del af statsbidraget, som utgår i förhållande till
sjukkassornas utgifter för läkarvård och läkemedel, kommer denna,
under förutsättning att ifrågavarande kostnader äro proportionella mot
antalet sjukdagar och i genomsnitt belöpa sig till omkring 1 krona pr
sjukdag — förutsättningar, som dock torde vara endast approximativt
riktiga — att variera mellan ungefär samma gränser som den i förhållande
till antalet sjukdagar utgående delen af statsbidraget eller,
alltefter den olika sjukligheten inom skilda kassor, mellan å ena sidan
något mindre än 1 krona och å andra sidan något mera än 2 kronor.
Sätter man i detta fall en maximigräns af 1 krona pr medlem,
kommer denna gräns gifvetvis att verka mycket olika i fråga om olika
kassor och ställer sig relativt ogynnsamm för kassor med stor sjuklighet.
Det framgår af de förut meddelade beräkningarna, att den enskilda
sjukkassemedl eminens andel i statsbidraget, efter de af oss föreslagna
grunderna, i genomsnitt komme att under den närmaste framtiden uppgå
till omkring 2 kronor 25 öre.
Bidraget blefve sålunda afsevärdt mindre än de bidrag, som sjukkassorna
i exempelvis Tyskland och Danmark åtnjuta af arbetsgifvarne,
respektive staten. Det torde emellertid härutinnan vara anpassadt efter
den nuvarande sjukkasseverksamhetens i vårt land utvecklingsståndpunkt.
Åtgärder för
stärkande af
de små sjukkassornas
ställning.
92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202..
Därvidlag må framhållas, hurusom de svenska sjukkassorna stå sjukkassorna
i de nämnda länderna efter hufvudsakligen beträffande meddelande
af understöd i form läkarvård och läkemedel. I den mån just i detta
hänseende deras prestationer ökas i den grad, att de svara mot förhållandena
inom de danska och tyska sjukkassorna, kommer äfven statsbidraget
att nå sitt fulla belopp. Statsbidraget skulle då uppgå till i
genomsnitt 3 kronor 25 öre eller ungefär detsamma som i Danmark.
De många små sjukkassor, med hvilka man torde vara nödsakad
att ännu länge räkna i vårt land, äro på grund af det ringa antalet
medlemmar icke tillräckligt motståndskraftiga mot tillfälliga fluktuationer
i sjukligheten m. fl. för deras stabilitet betydelsefulla förhållanden. De
torde därför knappast erbjuda erforderlig trygghet för de inom dem
sjukförsäkrade, utan att särskilda åtgärder för sådant ändamål vidtagas.
Att understödja de små sjukkassorna i afsevärdt större omfattning
än andra sjukkassor med årligt statsbidrag torde på förut anförda
grunder näppeligen hafva åsyftad verkan. Andra åtgärder torde därför
böra vidtagas för ändamålet. Härvid synes vara att tänka på,
antingen att bilda en central återförsäkringskassa, ställd under tillsynsmyndighetens
omedelbara uppsikt, på hvilken kassa vissa sjukkassors
risker kunde delvis öfverflyttas, i den mån sådant kunde synas önskvärdt
för åvägabringande af större stabilitet i kassornas verksamhet,
eller att afsätta en särskild fond, afsedd att möjliggöra tillfälliga försträckningar
åt de mindre sjukkassorna till förebyggande af kriser, en
fond, som borde stå under förvaltning af tillsynsmyndigheten, på hvilken
det också borde ankomma att meddela tillfälliga bidrag ur fonden, i
allmänhet med återbetalningsskyldighet under viss tid.
Tillfälle till en fullständigare utredning af denna fråga har icke
gifvits. Det synes oss dock som bildandet af eu fond för ofvanberörda
ändamål skulle vara den lösning af förevarande spörsmål, som närmast
vore att tänka på och lättast kunde realiseras.
Fonden behöfde säkerligen icke tilltagas stor för att med dess afkastning
skulle kunna fyllas de skäliga anspråk, som ställdes på densamma.
Att angifva någon exaktare siffra härvidlag är för närvarande
ej möjligt, men kunde fonden uppbringas till 100,000 kronor eller något
därutöfver, skulle den sannolikt för sitt ändamål förslå och medföra
mycken gagn för ernåendet af en mera stabil verksamhet hos de små
kassorna. Dessa små kassor torde särskildt vara nödvändiga att bibe
-
93
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
hålla på aflägsna^ orter å landsbygden; och det är framför allt landsbygden,
som behöfver nås med en utvidgad sjukkasserörelse. Till främjande
häraf blefve den nu antydda fonden säkerligen af en ej ringa
betydelse.
Yi hafva velat, på sätt som skett, fästa uppmärksamheten å denna
fråga, ehuru ett utarbetadt förslag icke varit möjligt att nu åstadkomma.
Ett sådant kan också näppeligen erhållas, förrän tillsynsmyndigheten
någon tid varit i verksamhet och därunder fått tillfälle att samla erforderligt
materiel och vinna stadgad uppfattning, huru frågan lämpligast
bör i praktiken anordnas.
På grund af hvad sålunda anförts uttala vi därför öuskvärdheten
häraf, att den blifvande tillsynsmyndigheten för sjukkassorna måtte
erhålla i uppdrag att, så snart omständigheterna det medgifva, verkställa
nödiga undersökningar och afgifva förslag, huru och under hvilka
villkor mindre sjukkassor må kunna vid behof genom statens bistånd
beredas tillfällig hjälp för sin verksamhets oafbrutna och säkra gång.
Stockholm den 15 september 1909.
AXEL SCHOTTE.
AXEL RYDIN.
94
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Hittillsvarande
bestämmelser
angående förvaltningsbidrag
åt
sjukkassor.
Milafia B.
Kommerskollegii utlåtande.
Till Herr Statsrådet och chefen för Kung!, civildepartementet»
Genom skrifvelse den 28 sistlidne september har herr statsrådet
anmodat kungl. kommerskollegium att afgifva yttrande öfver en af de
för uppgörande af förslag till lag angående sjukkassor tillkallade sakkunnige
utarbetad P. M. angående-bidrag af statsmedel till sjukkasseverksamhetens
främjande. Till fullgörande häraf och med återställande
af remissakten får kollegium härmed i ärendet anföra följande.
Det förvaltningsbidrag, som i Sverige lämnats åt den frivilliga sjukkasserörelsen,
alltsedan denna rörelse erhöll sin rättsliga reglering genom
1891 års sjukkasselag, afsåg ursprungligen att uppmuntra sjukkassorna
till att inrätta sig efter den nya lagens stadganden och underkasta sig
de förpliktelser, som däri ålades dem. Såsom allmänna förutsättningar
för tilldelande åt sjukkassa af dylikt bidrag stadgades i kungl. kungörelsen
den 30 oktober 1891 dels, att sjukkassa skulle vara hos vederbörande
myndighet registrerad i enlighet med nyssnämnda lag, dels
ock att kassan skulle under föregående år haft egna inkomster, uppgående
till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets belopp.
Hvad åter beträffar förvaltningsbidragets storlek, som beräknas i
förhållande till det antal afgiftspliktiga medlemmar, sjukkassan under
närmast föregående år städse haft, skulle detta enligt 1891 års kungörelse
utgå med 1 krona för hvarje medlem till och med 50, med
50 öre för hvarje medlem därutöfver till och med 250 samt med 25
öre för hvarje medlem därutöfver, dock ej för något år och kassa med
sammanlagdt högre belopp än 300 kronor.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202. 95
De sålunda gifna bestämmelserna hafva sedermera i allt väsentligt
bibehållits oförändrade, men hafva dock i vissa hänseenden modifierats
och utvidgats. Sålunda har genom kungl. kungörelsen den 27 mai
1898 ifråga om de allmänna förutsättningarna för förvaltningsbidrags
erhållande den lättnad föreskrifvits, att sjukkassa såsom villkor härför
endast behöfver hafva under föregående år haft egna inkomster
uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets
belopp. Med afseende åter på grunderna för förvaltningsbidragets beräknande
hafva nya bestämmelser härom utfärdats såväl år 1897 som
år 1899. Genom kungl. kungörelsen den 28 maj förstnämnda år stadgades,
att dylikt bidrag skulle utgå med 1 krona 50 öre för hvarje
medlem till och med 100, med 1 krona för hvarje medlem därutöfver
till och med 300 samt med 50 öre för hvarje medlem därutöfver, dock
ej för något år och kassa med sammanlagdt högre belopp än 1,500
kronor.. Hånligt den ännu i detta hänseende gällande kungörelsen den
26 maj 1899 borttogs först och främst den dittills stadgade begränsningen
af förvaltningsbidragets storlek och föreskrefs i sammanhang
därmed, att förvaltningsbidraget skulle utgå med 50 öre för hvarje
medlem utöfver 300 till och med 2,600 samt med 25 öre för hvarje
medlem därutöfver.
Statsverkets utgifter för här berörda ändamål uppgingo till en början
till synnerligen blygsamma belopp och hade ännu år 1897 icke nått
högre än till c:a 58,000 kronor; Tack vare de ofvan anförda under
sistnämnda och närmast följande båda år vidtagna förändringarna har
emellertid totuloeloppet af till sjukkassorna utbetalta förvaltningsbidrag
under de följande åren hastigt'' ökats och utgjorde för år 1908, enligt
af kungl. statskontoret meddelade uppgifter, kronor 474,020: 99.
Det understöd från statens sida, som på detta sätt kommit den fri- otuiräctiigvilliga
sjukkasserörelsen i vårt land till godo, har länge ansetts o till- heten af det
Vekligt och förväntningarna på ökadt dylikt understöd ha otvifvel- ÄSiaktigt
utgjort det ledande motivet i den lifliga verksamhet i och för st8deten
förbättrad och mera rationell sjukkasselagstiftning, som under den
senare tiden utvecklats af sjukkasseverksamhetens målsmän.
De sakkunnige hafva ock framhållit behofvet och vikten för sjukkasserörelsen
af ökadt statsbidrag och i sådant hänseende bland annat
anfört, att, trots den aktningsbjudande utveckling, som denna rörelse
under de två sista decennierna nått, anslutningen till sjukkassorna dock
ännu vore otillräcklig och afsevärdt mindre än i många andra länder.
Härtill kunde vidare läggas, att sjukkasseverksamhetens effektivitet för
96
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
närvarande vore mindre tillfredsställande särskild! med hänsyn till den
i allmänhet alltför knappt tilltagna sjukhjälpstiden, de ofta afgjordt otillräckliga
nnderstödsbeloppen samt den ringa utsträckning, i hvilken fri
läkarvård och medicin lämnades. Åtskilliga bestämmelser i det nya
lagförslaget om registrerade sjukkassor afsåge visserligen att, i den mån
omständigheterna för närvarande det medgåfve, åstadkomma den nödvändiga
större effektiviteten hos sjukkassorna, men gifvet vore, att detta
icke kunde vinnas, utan att kostnaderna för sjukkassorna blefve större
än nu. Redan en höjning af sjukkassornas prestationer till det i lagförslaget
uppställda minimum pålade sålunda sjukkassemedlemmarna i
många fall väsentligt ökade utgifter. Det vore likväl ej nog med, att,
genom lagförslagets antagande, en större eller mindre, i vissa fall ganska
betydande ökning af sjukkassornas utgifter blefve nödig. Härtill komme
vidare, att det måste anses önskvärd!, att sjukunderstödens belopp höjdes
utöfver det minimum lagförslaget upptoge, och än mer, att sjukhjälpstiden
erhölle en utsträckning utöfver lagförslagets minsta sjukhjälpstid.
Skulle därför sjukkassorna icke bekomma förhöjdt statsbidrag,
blefve genom lagförslagets upphöjande till lag en i många fall mycket
kännbar ekonomisk börda lagd å sjukkassemedlemmarna. I vissa fall
torde det till och med vara fara värdt, att sjukkassor afhölle sig från
registrering och i samband därmed ginge sin upplösning till mötes.
Såsom stöd för sitt yrkande om en afsevärd förhöjning i det af
statsmedel utgående bidraget till sjukkasseverksamheten hafva de sakkunnige
vidare äfven åberopat förhållandena i utlandet och i sådant
hänseende anfört, hurusom man i alla de länder, där en effektiv sjukhjälpsverksamhet
kommit till stånd, har funnit skäligt att från de försäkrades
sida aflyfta en del af den med försäkringen förenade ekonomiska
bördan.
Med afseende på de af de sakkunnige i detta senare sammanhang
meddelade uppgifterna angående storleken af de bidrag, som af arbetsgifvarna
eller staten lämnas till sjukkasserörelsen, anser sig emellertid
kollegium för fullständighetens skull böra erinra därom, att i flertalet
af de här anförda länderna, nämligen Tyska riket, Österrike, Ungern,
Nederländerna och Norge, sjukförsäkringen antingen hvital- eller ock
föreslagits skola hvila på obligatorisk grund och att i själfva verket
endast Danmark med dess redan genomförda och Schweiz med dess
planerade frivilliga sjukförsäkringslagstiftning erbjuda med våra fullt
analoga förhållanden.
Det torde vidare icke få anses alldeles likgiltigt, huruvida det
understöd, som genom lagstiftningen beredes åt sjukkasseverksamheten,
97
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
utgår direkt af statsmedel eller såsom bidrag af vederbörande arbetsgivare.
I förra fallet kommer nämligen ifrågavarande börda att hvila
på samhället i dess helhet, medan däremot i senare fallet densamma
drabbar den egentliga produktionen och ingår bland dess driftskostnader.
I här ofvan åberopade länder med obligatorisk sjukförsäkring
erläggas, med undantag för Norge, de i de sakkunniges P. M. anförda
andelarna af sjukförsäkringsbidragen uteslutande af arbetsgivarna, och
vidkännes sålunda i dessa länder staten såsom sådan icke några direkta
utgifter för denna angelägenhet. Enligt den nyligen utfärdade norska
sjukförsäkringslagen skola däremot kostnaderna för den obligatoriska
sjukförsäkringen bestridas till 7io af staten samt till 1 io af hvardera
arbetsgivaren och kommunen.
Hvad åter själfva saken beträffar, har kollegium redan i sitt underdåniga
utlåtande den 8 september 1906 angående sjukkasseverksamhetens
befrämjande och organiserande framhållit, hurusom kollegium fann den
frivilliga sjukkasseverksamheten i riket böra kraftigare än dittills understödjas
af staten, äfven om därigenom en högst afsevärd förhöjning uti
de för ändamålet beviljade anslagen skulle blifva af nöden. Härtill vall
kollegium under nuvarande förhållanden ytterligare tilläga, att, därest en
ny lagstiftning i ämnet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de sakkunniges
förslag, skulle komma till stånd, det torde blifva så godt som
nödvändigt, att staten för sin del öfvertager en ganska betydande andel
af de härmed förenade bördorna. En dylik förutsättning har ock
legat bakom icke blott sträfvandena inom sjukkassevärlden för erhållandet
af eu förbättrad sjukkasselag utan äfven de sakkunniges eget
förslag.
Redan med ett statsbidrag till sjukkassorna af ungefär nuvarande
belopp torde, enligt hvad de sakkunnige i föreliggande P. M. framhållit,
i stort sedt de särskilda förvaltningsbestyr, som registreringen
och hvad därmed följer är ägnadt att förorsaka sjukkassorna, vara tillfyllest
godtgjordt. 1 och med ett afsevärdt höjande af det nuvarande
statsbidraget torde detta därför icke längre böra hafva karaktären af
ett förvaltningsbidrag utan därjämte utgå såsom understöd åt själfva
den af sjukkassorna utöfvade sjukhjälpsverksamheten. Härtill föreligger
så mycket större anledning, som ett af de viktigaste motiven, hvarför
staten skulle i högre grad än hittills ekonomiskt stödja sjukkasseverksamheten,
enligt hvad ofvan anförts, just torde vara det, att sjukkassorna
kunde göra anspråk på hjälp från det allmännas sida till bestriBih.
till Riksd. Prof. 1910. 1 Smil. 1 Afd. 153 Höft. 13
Statsbidragets
förändrade
karaktär.
Allmänna
förutsättningar
för
statsbidrag till
sjukkassorna.
98 Kung],. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
elände af de ökade kostnader för sjukhjälp, som genom den nu föreslagna
nya lagstiftningen komme att påläggas dem.
Enligt de sakkunniges uppfattning föreligger det emellertid icke
tillräckliga skäl att helt frångå den princip, som hittills legat till grund
för statsbidragets utgående, utan borde en väsentlig del af detta bidrag
fortfarande beräknas efter medlemsantalet i kassan. Därutöfver borde
emellertid statsbidraget normeras i hufvudsak med hänsyn till den olika
sjukrisk, hvarunder kassorna arbeta, och utgå dels med visst belopp
pr sjukdag och dels med viss andel af kassans utgifter för läkarvård
och läkemedel.
Innan kollegium öfvergå!'' till att i det följande närmare uttala sig
rörande de af de sakkunnige i anslutning härtill utarbetade särskilda
bestämmelserna, anser sig kollegium emellertid först böra till skärskådande
upptaga de sakkunniges förslag, i hvad det afser själfva förutsättningarna
för statens understödjande af sjukkasseverksamheten.
Enligt hittills i detta hänseende gällande bestämmelser har, såsom
redan i det föregående framhållits, en sjukkassa varit berättigad att
komma i åtnjutande af förvaltningsbidrag, så snart densamma blifvit i
enlighet med lagen den SO oktober 1891 såsom sådan registrerad, hvarjemte
fordrats, att kassan under föregående år haft egna inkomster,
uppgående enligt den ursprungliga bestämmelsen till minst tre gånger
men enligt 1898 års kungörelse till minst lika mycket som det begärda
förvaltningsbidragets belopp. Med nämnda villkor och under förutsättning,
att en till erhållande af dylikt bidrag berättigad sjukkassa också
vidtagit åtgärder för dess utbekommande, finnes det sålunda jämlikt
nuvarande lagstiftning icke någon åtskillnad mellan registrerade och
statsunderstödda sjukkassor. Däremot utgör registreringen i och för
sig icke någon nödvändig betingelse för sjukkasseverksamhetens utöfvande,
eftersom äfven utan registrering rättskapacitet kan af sjukkassa
förvärfvas och besittas.
Genom den nu planerade nya sjukkasselagstiftningen skulle, på
sätt som redan anförts i kollega underdåniga utlåtande den 29 sistlidne
oktober angående de sakkunniges förslag till ny sjukkasselag, härutinnan
för framtiden ske betydande förändringar. Först och främst skulle
sålunda registrering vara för sjukkassa erforderlig i och för vinnande
af rättspersonlighet. Vidare skulle icke hvarje sjukkassa i och med
registreringen vara berättigad att i enlighet med härför fastställda
grunder erhålla del af de af staten för sjukkasseverksamhetens befräm
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
99
jande anslagna medel. Härtill skulle nämligen, enligt det af de sakkunnige
i föreliggande P. M. (sid. 66) formulerade villkoret, ytterligare
fordras, att kassan icke i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka med
hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess sociala uppgift,
prof vas vara obehöriga.
I sitt ofvannämnda utlåtande den 29 oktober detta år har kollegium
framhållit, hurusom i de sakkunniges motivering till sjukkasselagen
tvänne delvis motsatta grundåskådningar komma till synes. A ena
sidan har sålunda ifråga om de registrerade sjukkassorna betonats, att
dessa kassor, med bibehållande i allt väsentligt af sin egenskap af fullständigt
frivilliga sammanslutningar, skulle komma att tagas i anspråk
för fullföljandet af vissa samhällsuppgifter och med hänsyn härtill dels
hade underkastats vissa materiellt reglerande bestämmelser, dels ock
förutsättas komma i åtnjutande af ett väsentligt ökadt statsbidrag. Å
andra sidan har, i samband med den viktiga frågan om en sjukkassas
befogenhet att göra sig i ett eller annat hänseende sluten, af de sakkunnige
framhållits, hurusom det med hänsyn till deras karaktär af
frivillighet icke läte sig göra att helt och hållet förhindra sjukkassorna
att i sina stadgar upptaga med hänsyn till sjukkasseverksamhetens
sociala uppgifter olämpliga bestämmelser; men att det, då fråganblefve
om statens understödjande af denna verksamhet, otvifvelaktigt vore på
sin plats att tillse, att dylikt understöd icke måtte komma sådana kassor
till del, som i sina stadgar upptagit bestämmelser, hvilka kunde anses
främmande för eller stridande mot kassornas samhällsuppgift.
Det torde ligga i öppen dag, att, därest befogenheten att pålägga
den frivilliga sjukkasserörelsen materiellt reglerande bestämmelser skall
motiveras med en hänvisning till rörelsens sociala uppgifter och det
ekonomiska stöd, som staten förväntas komma att lämna densamma,
befogenheten ifråga endast kan anses nå så långt, som berörda förutsättningar
i verkligheten föreligga, och att sålunda densamma, strängt
taget, icke kan åberopas gentemot kassor, som icke uppfylla ofvannämnda
uppgifter och följaktligen icke heller skulle vara berättigade
till understöd af statsmedel. Följdriktigast hade därför otvifvelaktigt
varit, om de sakkunnige, på sätt kollegium i sitt ofvanberörda utlåtande
framhållit, utarbetat särskilda lagar för hvartdera af ofvan antydda slag
af sjukkassor. Enär likväl så icke skett och då å andra sidan äfven
vissa tungt vägande skäl syntes kunna åberopas mot en dylik dubbel
lagstiftning rörande ett och samma ämne, ansåg sig kollegium dock
icke under sådana omständigheter böra göra något yrkande i här antydd
riktning.
100 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Det enda tillfälle, vid hvilket skillnaden mellan registrerade samt
registrerade och statsunderstödda sjukkassor närmare berörts i motiveringen
till sjukkasselagen, är i ofvan anförda yttrande rörande sjukkassornas
rätt att göra sig till i ett eller annat hänseende slutna organisationer.
Eu närmare utveckling eller ett förtydligande af den här
uttalade grundsatsen har emellertid icke lämnats i föreliggande P. M.,
utan hafva de sakkunnige i sådant hänseende inskränkt sig till framhållandet
af den ofvan återgifna grundsatsen, att statsbidrag ej må tillerkännas
sjukkassa, som pröfvas hafva i sina stadgar upptagit obehöriga
bestämmelser. I och för sig synas dock icke ifrågavarande båda
uttalanden stå i direkt samband med hvarandra. Vid förstnämnda
tillfälle (förslaget till ny sjukkasselag, sid. 90) är det sålunda endast
fråga om de grunder, på hvilka sjukkassa gjort sig sluten, samt huruvida
dessa grunder äro af beskaffenhet, att de må anses »främmande för
eller stridande mot sjukkassornas samhällsuppgift». På det senare stället
(P. M. sid. 66) talas det åter om stadgebestämmelser i allmänhet,
»hvilka, med hänsyn till kassans verksamhet och dess sociala uppgift,
pröfvas vara obehöriga».
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida det öfver hufvud taget
skulle vara ändamålsenligt att på det af de sakkunnige sist föreslagna
sättet i eu allmän författning formulera villkoret för statens understödjande
af sjukkasseverksamheten med dess för denna verksamhet
betydelsefulla konsekvenser. Att under alla omständigheter och enligt
fullt objektiva grunder afgöra, hvilka bestämmelser i eu sjukkassas
stadgar med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess
sociala uppgift vore att betrakta såsom obehöriga, torde blifva synnerligen
svårt, i all synnerhet som det härvid ofta komme att röra sig
om förhållanden, hvarom meningarna kunna vara vidt skilida.
Det enda exempel på i föreliggande hänseende obehöriga bestämmelser,
som af de sakkunnige i detta sammanhang åberopats, är den i
åtskilliga sjukkassors stadgar lämnade föreskriften om uteslutning ur
kassan af medlem, som beträdts med »strejkbryteri», »blockadbryteri»
o. s. v. Att ett dylikt stadgande, som måste ses mot bakgrunden af
den bitterhet, som de ständiga striderna på arbetsmarknaden medfört,
är att betrakta såsom med hänsyn till sjukkasseverksamheten obehörigt,
lärer väl i allmänhet icke bestridas. Men å andra sidan gifves det åtskilliga
områden, såsom exempelvis det religiösa, nykterhetsverksamheten
o. s. v., där ofördragsamheten gentemot oliktänkande torde vara
lika stor, men där ett liknande förbehåll ifråga om statsbidraget till
sjukkasseverksamheten icke lärer anses lika själfklart. Och öfver hufvud
101
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
taget torde det kunna sägas, att hvarje beslut att, med stöd af ett på
ofvan angifna sätt formuleradt villkor, vägra statsbidrag åt sjukkassa,
skulle mötas af en mycket häftig opposition.
A andra sidan synes en formulering af villkoret för statens understödjande
af sjukkasseverksamheten i enlighet med den af de sakkunnige
i motiveringen till 6 § i förslaget till ny sjukkasselag uttalade
grundsatsen, att härvid undantag skulle göras för sjukkassa, som i sina
stadgar intagit bestämmelser, som kunde anses främmande för eller
stridande mot sjukkasseverksamhetens samhällsuppgift, i alltför många
fall komma i konflikt med denna verksamhets egenskap af frivillighet.
Strängt taget skulle nämligen med ett dylikt förbehåll hvarje i sjukkassas
stadgar förekommande bestämmelse i ändamål att göra kassan
sluten utgöra hinder för statsbidrags beviljande.
Gifvet är emellertid, att man vid fastställande af de allmänna förutsättningarna
för statens understödjande af en frivillig sjukkasserörelse,
sådan den i vårt land utvecklat sig, icke bör anlägga en alltför abstrakt
synpunkt, utan att man härvidlag har att taga vederbörlig hänsyn
till de faktiskt gilna förhållandena och med denna utgångspunkt
söka i görligaste måtto bereda rum äfven för de samhälleliga intressena.
. Ty äfven om en stor mängd af våra svenska sjukkassor, hvar
lör sig tagna, icke kunna anses i hvarje hänseende uppfylla de fordringar,
som böra uppställas på en social sjukförsäkring, så lärer det
å andra sidan icke kunna bestridas, att dessa kassor tillsammantagna
utöfva en synnerligen gagnande verksamhet och fylla en mycket betydelsefull
social mission.
Såsom redan framhållits i kollega utlåtande den 29 oktober detta
år, utgör — ur socialförsäkringens synpunkt sedt — det nära samband,
hvari den svenska sjukkasserörelsen står till vissa af vår tids mera
framträdande samhällsrörelser, en af denna rörelses svagaste sidor.
På detta sätt kommer nämligen sjukkasseverksamheten att påverkas af
förhållanden och intressen, som äro för densamma fullkomligt främmande,
och som i många fall äro ägnade att direkt motverka dess
ändamål. Och å andra sidan bidrager nämnda förhållande i viss mån
till att splittra sjukkasseverksamheten och hindrar dess lokala koncentration.
Att i och genom villkoren för statsbidrags beviljande söka helt
och hållet förhindra här berörda sammankoppling torde emellertid så
mycket mindre kunna ifrågasättas, som sjukkasserörelsen i vårt land
för sin utveckling till stor del har att tacka just nämnda samband med
andra folkrörelser. Det förhållande, att eu sjukkassa gjort sig i här
Förbud för
statsunderstödd
sjukkassa
att
fordra medlemskap
i
annan förening
eller
sammanslutning.
102 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
antydda riktning sluten, torde därför icke i och för sig utgöra tillräckligt
skäl att vägra densamma statens understöd. Endast för den
händelse en kassa i detta hänseende tillämpar alldeles obefogade eller
ur sjukförsäkringens synpunkt alltför obilliga bestämmelser, torde en
dylik förvägran vara på sin plats.
Det förekommer ej så sällan, att inträde i eu sjukkassa enligt
stadgarna är medgifvet endast för personer, tillhörande viss förening
eller viss sammanslutning. Bestämmelsen ifråga innebär själfklart, att
medlemskapet i sjukkassan blir beroende af medlemskapet i föreningen
eller sammanslutningen och att följaktligen det förra går förloradt
samtidigt med det senare.
Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att icke ett
dylikt förhållande är att betrakta såsom från sjukkasseverksamhetens
egen synpunkt fullständigt obefogadt och olämpligt. Möjligheten att
vinna inträde i och fortfarande tillhöra sjukkasserörelsen blir nämligen
på detta sätt beroende af omständigheter, som äro främmande för denna
rörelses eget ändamål och upjigifter. Ett dylikt förhållande måste
förefalla så mycket orimligare, då man tager i betraktande, att icke
samtliga ledamöter i den ursprungliga föreningen eller ens majoriteten
af densamma behöfva tillhöra sjukkassan och att följaktligen vitala intressen,
som beröra den senare, kunna afgöras af personer, som icke
en gång såsom medlemmar tillhöra sjukkassan. Det är tydligt, att eu
sådan sjukkassa endast till namnet är att anse såsom ett själfständigt
rättssubjekt.
Hvad särskildt beträffar den viktiga punkten om medlems uteslutning
ur kassan, vill det, ifråga om sjukkassor af här antydd art, synas,
som om reglerna härför icke ens behöfde i stadgarna närmare angifvas.
Ty visserligen har kollegium i sitt underdåniga utlåtande den 29 oktober
detta år påyrkat sådant tillägg till den i 6 § 5 punkten i lagförslaget
gifna bestämmelsen, att sjukkassas stadgar skola angifva bland
annat äfven villkoren för afgång ur kassan. Ifrågasättas kan emellertid,
om det icke desto mindre i föreliggande fall blefve tillräckligt
att, på sätt som skett enligt nu gällande lagstiftning i ämnet, i sjukkassans
stadgar angifva, att utträde ur den ursprungliga föreningen
eller sammanslutningen också medför utträde ur kassan.
Med stöd af hvad sålunda anförts, vill kollegium för sin del uttala
sig för sådant villkor för statens understöd åt sjukkasseverksamheten,
103
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
att dylikt understöd icke må tillerkännas sjukkassa, som i sina stadgar
såsom villkor för medlemskap, direkt eller indirekt, uppställt fordran på
medlemskap i annan förening eller sammanslutning.
En undersökning ur föreliggande synpunkt af de vid 1907 års
utgång registrerade sjukkassornas stadgar, som af kollegium för ändamålet
företagits, har gifvit vid handen, att vid nämnda tidpunkt inalles
257 kassor med sammanlagdt 41,011 ledamöter med afseende på rätten
att tillhöra kassan tillämpade bestämmelser af här angifven art. I förhållande
till hela antalet samtidigt registrerade sjukkassor utgjorde
förstnämnda kassor omkring 11 procent, medan deras medlemsantal
endast utgjorde 7,5 procent af samtliga sjukkassors medlemsstock. Med
afseende åter på arten af den sammanslutning, till hvilken sjukkassan
i hvarje fall var anknuten, fördelade sig här berörda sjukkassor sålunda,
att 52 med 15,794 medlemmar tillhörde fackföreningar eller fackförbund,
104 med 9,857 medlemmar nykterhetsföreningar, 37 med 4,218
medlemmar handtverks- eller yrkesföreningar, 20 med 2,176 medlemmar
religiösa föreningar samt 44 med 8,966 medlemmar föreningar
eller sammanslutningar af annan natur.
Beträffande räckvidden af det här uppställda förbehållet tillåter
sig kollegium i öfrig! anföra följande.
Bestämmelsen ifråga afser gifvetvis icke att drabba slutenheten
inom sjukkasserörelsen i och för sig, utan endast den form däraf, som
gör sjukkassan till ett osjälfständigt bihang till sammanslutningar, som
i öfrigt fullfölja helt andra ändamål. Den lägger intet hinder i vägen
för, att statsbidrag tillerkännes en sjukkassa, som af sina medlemmar
fordrar, att de skola intaga en viss ståndpunkt i religiöst, politiskt
eller socialt hänseende, men den förutsätter, att kassan skall vara en
fullt fristående och själfständig bildning. Hvad särskilt beträffar förhållandet
till den inom det svenska sjukkasseväsendet så starkt framträdande
nykterhetsrörelsen, skulle visserligen en bestämmelse af här
anförd art göra, att statsbidrag icke kunde erhållas af sjukkassa, hvilken
såsom villkor för inträde uppställde fordran på medlemskap i viss
nykterhetsorganisation. Däremot skulle dylikt understöd alltjämt tillkomma
sjukkassor, hvilka, såsom exempelvis fallet är med våra båda
till medlemsantalet största sjukkassor, nämligen Nykterhetsfolkets sjukkassa
(med 43,127 medlemmar) och Nykterhetsvännernas allmänna
sjuk- och begrafningskassa (med 21,728 medlemmar), af sina medlemmar
fordra iakttagande af absolut nykterhet.
Den invändning synes visserligen kunna göras mot en bestämmelse,
sådan som den här ifrågasatta, att dess betydelse i verkligheten skulle
blifva mycket ringa. För att åt en sjukkassa, som i verkligheten vore
Förbud för
statsunderstödd
sjukkassa
att utesluta
medlem,
som viss tid
tillhört kassan.
104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
afsedd endast för medlemmer i en viss förening- eller sammanslutning-,
ändock förskaffa statsbidrag, skulle det nämligen endast erfordras, att
villkoren för medlemskap i kassan formulerades på enahanda sätt som
gällde ifråga om föreningen eller sammanslutningen. Och äfven dessförutan
läte sig i öfrigt en dylik slutenhet utan svårighet genomföra,
då ju en frivillig sjukkassa i och med invalsrätten själf har i sin makt
att bestämma öfver sin sammansättning.
Häremot må först och främst framhållas, att enligt den formulering,
som gifvits åt sagda villkor, äfven en indirekt fordran på medlemskap
i annan förening eller sammanslutning skulle utestänga sjukkassa från
rätten till statsbidrag. Och bortsedt härifrån skulle i allt fall åtminstone
den formella oegentligheten vara undanröjd, att en sjukkassas
sammansättning bestämdes efter grunder, öfver hvilka den själf icke
ägde något som helst afgörande.
Såsom redan i det föregående framhållits, "berör det af kollegium
bär framställda förslaget icke slutenheten inom den svenska sjukkasserörelsen
i och för sig, utan skulle sålunda, med här berörda undantag,
för framtiden liksom enligt nu gällande lagstiftning äfven slutna kassor
vara berättigade till erhållande af statsbidrag. Fortfarande liksom
hittills skulle icke blott inträde utan äfven det fortsatta medlemskapet
i en af staten understödd sjukkassa kunna göras beroende exempelvis
af vederbörandes lefnadsställning, yrke eller anställning, af hans ståndpunkt
till vissa religiösa, politiska eller sociala rörelser eller åskådningar
o. s. v.
Redan den omständigheten, att en af staten understödd sjukkasserörelse,
med uppgift att ersätta en verklig, social sjukförsäkring, skulle
äga i sin makt att för rätt till inträde uppställa fordran på dylika eller
liknande kvalifikationer, kan icke annat än väcka allvarliga betänkligheter.
Härigenom kommer nämligen att från delaktighet i denna rörelse
faktiskt utestängas en hel mängd personer, för hvilka försäkringi
sjukkassa eljest vore i hög grad önskvärd. Af ännu större räckvidd
blir emellertid här berörda omständighet, därigenom att, såsom ofvan
anförts, samma betingelser äfven skulle gälla för ett fortsatt medlemskap
i dylika kassor, och sålunda härigenom en otvetydig rättsgrund
föreligga för att från den statsunderstödda sjukförsäkringens förmåner
utesluta personer af orsaker, som alldeles icke hade med sjukkasseverksamheten
såsom sådan att göra, och oaktadt vederbörande i öfrigt i
allo fullgjort sina skyldigheter till kassan. Särskild! ifråga om personer,
som vid tidpunkten för uteslutningen nått den ålder, att inträde i
105
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
annan kassa icke längre stode dem öppet, måste naturligtvis ett dylikt
medgifvande te sig såsom ur samhällelig synpunkt i hög grad obefogadt
och olämpligt.
Alldeles obegränsad är likväl icke sjukkassornas rätt att göra sig
i sistberörda hänseende slutna. I 11 § af det af de sakkunnige utarbetade
förslaget till ny sjukkasselag finnes sålunda bland annat föreskrifvet,
att i sjukkassas stadgar ej må upptagas bestämmelse, som innebär
rätt att ur kassan utesluta medlem, hvilken tillhört kassan tio år eller,
där han uppnått 45 års ålder, fem år, på grund däraf att han lämnat
visst yrke eller viss anställning. Detta innebär sålunda, att sjukkassa,
som vill åt sig förbehålla rätt att äfven under här angifna förutsättningar
kunna utesluta medlem, icke skulle kunna blifva såsom sådan
registrerad och följaktligen icke heller förvärfva rättssubjektivitet.
Ett dylikt stadgande måste uppenbarligen betraktas såsom ett
ganska betydlikt ingrepp i den svenska sjukkasserörelsens egenskap
af frivillighet och är så mycket märkligare, som det härvidlag för resp.
sjukkassor kan blifva fråga om reella olägenheter. På detta sätt kan
nämligen exempelvis en }Trkes- eller fabrikskassa med relativt mycket
ringa sjukrisk nödgas såsom medlemmar bibehålla personer, som öfvergått
till andra yrken eller anställningar med väsentligt större dylik risk,
utan att, på grund af det i 3:dje stycket i samma § meddelade förbudet,
härför kunna pålägga dem andra eller högre avgifter. Icke desto
mindre måste emellertid ett stadgande af här berörda art anses fullt
berättigadt och ur sjukförsäkringssynpunkt synnerligen påkalladt. Att
i detta hänsende gå ännu längre och ytterligare kringskära sjukkassornas
beslutanderätt, skulle dock onekligen hafva alltför mycket stått i
strid mot föreliggande lagstiftnings grundkaraktär och dess ändamål
att reglera en på frivillighet grundad själfhjälps verksamhet.
Helt annorlunda ställer sig emellertid förhållandet, då det blir fråga
om sjukkasserörelsen såsom en af staten understödd och uppmuntrad
verksamhet. Utan att träda sjukkassornas själfbestämningsrätt för nära
synes man härvid kunna gå åtminstone så långt, att man från rätten
till dylikt understöd utestänger sådana kassor, som i sina stadgar upptagit
bestämmelser, som göra det möjligt att ur kassan utesluta medlem,
som uppnått den i ofvan åberopade 11 § i sjukkasselagen stadgade
medlems- eller lefnadsålder, af andra grunder, än att han genom
lämnandet af falska uppgifter eller annorledes svikligen förfarit mot
kassan, eller icke behörigen fullgjort sina skyldigheter mot densamma,
eller slutligen genom laga kraftvunnen dom förklarats medborgerligt
förtroende förlustig.
Bill. till Riksd. Prof, 1910. 1 Sami. 1 A/d. 153 Höft.
14
106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
I hvad mån ett dylikt villkor skulle utestänga sjukkassorna från
rätten till statsbidrag, torde i hufvudsak komma att bero därpå, huruvida
de jämförelsevis ganska talrika sjukkassor, som bildats bland anhängare
till vissa religiösa, politiska eller sociala åskådningar, skulle
visa nog fördomsfrihet att bland sig tolerera medlemmar, som i dessa
hänseenden förändrat ståndpunkt, sedan de redan uppnått den ålder
såsom medlem eller till lefnadsåren, att en uteslutning icke längre
kunde komma ifråga. Under förutsättning att de sakkunnige hafva rätt
i sitt i motiveringen till 11 § i sjukkasselagen gjorda uttalande om
»den insikt om ock ansvarskänsla inför sjukkasseverksamhetens samhälleliga
ändamål, som må erkännas hafva allt starkare kommit till
synes inom denna verksamhet», torde det antagande icke få anses alltför
orimligt, att sjukkassorna i gemen skulle böja sig för ett villkor,
rörande hvars rättvisa och billighet åtminstone ur sjukförsäkringens
egen synpunkt någon tvekan icke synes kunna råda.
Det torde visserligen kunna invändas, att ett förbud för sjukkassorna
att under andra än de här ofvan närmare angifna förutsätt''
ningarna utesluta en medlem, icke blott skulle beröra den formella rätten
för en sjukkassa att vara i visst hänseende sluten, utan äfven skulle
blifva af materiell betydelse, i det att eu förändrad ståndpunkt med
hänsyn till den norm, efter hvilken sjukkassan gjort sig sluten, äfven
kunde komma att innebära en förändrad sjuk- eller dödlighetsrisk. Så
t. ex. torde man kunna förvänta, att från de sjukkassors sida, som af
sina medlemmar fordra absolut nykterhet beträffande det här ifrågasatta
villkoret för statsbidrags beviljande, kommer att göras gällande,
att de på detta sätt skulle tvingas att, ifråga om personer, som brutit
sitt nykterhetslöfte och härigenom utsatte sig för större sjuklighet,
ikläda sig väsentligt högre risker än beträffande de personer, som fortfarande
uppfyllde medlemsvillkoren.
Gentemot en dylik invändning tillåter sig kollegium först och
främst framhålla, att sjuklighetsförhållandena, hvad vårt land beträffar,
äro alltför litet utforskade, för att det skulle vara möjligt att något så
när bedöma, i hvilken mån den sjukkassorna åliggande risken under
ofvan angifna förutsättning skulle ökas. Härtill kan vidare läggas,
hvad särskildt beträffar sådana kassor af bär omhandlade natur, som i
sig upptaga personer tillhörande alla samhällsklasser och yrken, att
medlemmarna äfven på annat sätt än genom förändrad ställning i nykterhetsfrågan
kunna åsamka kassan väsentligt försämrade risker — såsom
exempelvis genom förändring af yrke eller anställning — utan att
af dylik anledning uteslutning ur kassan i stadgarna ifrågasättes.
107
Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition N:o 202.
Skulle det emellertid verkligen i något fall kunna visas, att en
sjukkassa i och för medlemmar, hvilka kassan för erhållande af statsbidrag
måste bibehålla såsom sådana, oaktadt de icke i öfrigt uppfylla
medlemsvillkoren, nödgas ikläda sig ökad risk, så gifver det nu utarbetade
förslaget till ny sjukkasselag, därest detsamma i berörda hänseende
varder i oförändradt skick antaget, den utvägen, att för dylika
medlemmar fastställa särskilda, förhöjda utgifter. Det i 11 § 3:dje
stycket af nämnda lagförslag för sjukkassa meddelade förbudet att förrätt
att kvarstå i kassan bestämma andra eller högre utgifter eller eljest
uppställa andra villkor än som i allmänhet skola gälla för kassans medlemmar,
afser nämligen endast sådana fall, då något till uteslutning berättigande
förhållande icke föreligger. Där åter detta är händelsen, är
det följaktligen sjukkassa obetaget att för dylika fall föreskrifva särskilda
afgrifter eller villkor. Att en olikhet medlemmarna emellan i afseende
på sjukdoms- eller dödsfallsrisk skall kunna föranleda till olikhet
i afgifterna, har ju också i lagförslaget uttryckligen medgifvits (20 §,
2:dra stycket).
Tydligt är emellertid, att det sålunda för sjukkassa gjorda medgifvandet
icke bör få missbrukas därhän, att härigenom i verkligheten
skapas ett maskeradt tvång till afgång. Det ligger i sakens natur och
bär äfven uttalats i de sakkunniges motivering till här sist åberopade
paragraf i lagförslaget, att det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att
i föreliggande hänseende noggrant pröfva kassans stadgar. Befinnes
det härvid, att kassan för här berörda tillfällen föreskrifvit alltför höga
eller eljest obefogade afgifter, och sker ej rättelse härutinnan, kommer
detta följaktligen att medföra, att registrering vägras dylik kassa.
Med hänsyn till hvad sålunda anförts, får kollegium ytterligare
hemställa om sådant villkor för statens understödjande af sjukkasseverksamheten,
att statsbidrag ej må tillerkännas sjukkassa, som i sina
stadgar upptagit bestämmelser, som göra det möjligt att ur kassan utesluta
medlem, hvilken tillhört kassan tio av eller, där lian uppnätt 45 ars ålder,
fem år, af annan grund, än att han genom lämnandet af falska uppgifter
eller eljest svikligen förfarit mot kassan, eller icke behörigen fullgjort sina
skyldigheter till densamma, eller slutligen genom laga kraftvunnen dom förklarats
medborgerligt förtroende förlustig.
Det har icke undgått kollegii uppmärksamket, att, äfven med här
angifna förbehåll, den statsunderstödda sjukkasseverksamheten i vårt
land skulle bibehålla en ur samhällelig synpunkt sedt alltför hög grad
af slutenhet. Det har dock icke synts kollegium rådlig^ att, med bibe
-
Eventuellt
förbud för
sjukkassa att i
stadgarna
upptaga andra
obehöriga bestämmelser.
108 Klingl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 202.
hållande af sjukkasserörelsens grundval af frivillighet, i detta hänseende
gå längre än här skett. Det är ock att hoppas, att denna rörelse, i
samma mån som den nya lagstiftningens fördelar börja skönjas, mer
och mer skall komma till insikt om olämpligheten af att ifråga om
den frivilliga sjukförsäkringen anlägga alltför trånga och ensidiga synpunkter.
De olägenheter, som med hänsyn till kassornas slutenhet vidlåda
en afsevärd del af den svenska sjukkasseröreisen, skulle dessutom till
stor del neutraliseras, därest det af kollegium i utlåtandet den 29 oktober
detta år väckta förslaget om upprättandet för vårt lands vidkommande
af offentliga, lokala sjukkassor kommer att vinna Kungl. Maj:ts
beaktande och en lagstiftning härom är att för framtiden emotse. Redan
blotta möjligheten att upprätta en dylik sjukkassa skulle helt säkert
särskildt på orter, där rekryteringsmöjligheterna äro relativt fåtaliga,
förmå de frivilliga sjukkassorna att afstå från alla olämpliga
isoleringstendenser.
Äfven i andra hänseenden än de här ofvan anförda låter det sig
ju tänka, att sjukkassa i sina stadgar upptagit bestämmelser, som böra
göra densamma obehörig att komma i åtnjutande af statsbidrag. I betraktande
däraf att arten och formerna för sjukkassornas verksamhet
blifvit i lagen noggrant reglerade, och då stadgarna i hvarje fall i och
för registreringen skola af tillsynsmyndigheten granskas, torde det dock
kunna antagas, att dylika obehöriga bestämmelser endast mera undantagsvis
skola komma till användning och, i förekommande fall, genom
ingripande från nämnda myndighets sida godvilligt rättas. Att åter på
lagstiftningens väg söka förebygga användandet i sjukkassornas stadgar
af dylika bestämmelser skulle endast kunna ske genom ett i allmänna
ordalag hållet, med hänsyn till tillämpningen osäkert förbud. Under
sådana förhållanden vill det synas kollegium, som om det vore bättre
att vid fastställandet af villkoren för statens understöd åt sjukkasseverksamheten
helt och hållet bortse från här berörda eventualitet.
Skulle åter ett dylikt generellt förbud i allt fall anses erforderligt,
torde detsamma böra så formuleras, att förbehåll ifråga om statsunderstödet
göres för sjukkassor, som i sina stadgar upptagit bestämmelser,
som pröfvas direkt strida mot den frivilliga sjukkasseverksamhetens ändamål
och samhällsuppgifter. Man torde nämligen icke kunna i detta hänseende
gå så långt som att fordra, att kassornas stadgar ej skulle få
strida mot sjukförsäkringens egna ändamål och uppgifter. En dylik
fordran måste tillbakavisas redan af den grund, att föreliggande lag
-
109
Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 202.
stiftning med hänsyn till sjukkasserörelsens grundval af frivillighet i
öfrigt måste godkänna åtskilliga bestämmelser, som i betänklig grad
strida mot ändamålet med en allmän sjukförsäkring.
Enligt de af de sakkunnige föreslagna nya grunderna skulle, efter De nya grandet
registrering skett enligt den nya lagen, statsbidrag kunna tilldelas stadtsbidragets
sjukkassa och fortsättningssjukkassa med beräknande.
a) en krona för hvarje medlem i sjukkassa och 35 dre för i fortsättning
ssjukkassa sjukhjäIpsberättigad;
b) 25 öre för hvarje sjukdag söndagar oräknade, för hvilken under
näst föregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare
sig efter nu gällande eller ny lag, kontant sjukhjälp af minst en krona
utgått eller värd å sjukhus bekostats, dock för sjukkassa minst 50 öre
och högst 2 kronor samt för fortsättningskassa högst 50 öre, allt per
medlem, och
c) med en fjärdedel af de utgifter, som kassa under nästföregående
år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare sig efter nu gällande
eller ny lag, fått vidkännas för läkarvård och läkemedel åt sina
medlemmar.
Med afseende på sättet för statsbidragets beräknande hafva vidare
föreslagits detaljerade bestämmelser, innefattande i hufvudsak, att statsbidraget
skall utgå efter förhållandena den 31 december nästföregående
år, samt att dylikt bidrag icke får utgå för medlemmar, hvilka tillförsäkrats
en kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per söckendag.
Slutligen har i sammanhang härmed ansetts böra, utom hvad i det
föregående anförts rörande kassor, som i sina stadgar upptagit obehöriga
bestämmelser, föreskrifvas:
att statsbidraget må användas allenast för enahanda ändamål, som
de fasta medlemsafgifter, hvilka enligt 20 § i lagförslaget skola af sjukkassa
och fortsättningssjukkassa upptagas;
att, om sjukkassa meddelar bagrafningshjälp till belopp, öfverstigande
200 kronor, statsbidraget skall odeladt, användas för sjukkasseverksamheten;
att
fortsättningskassa, som upprättats endast för medlemmar af en
viss sjukkassa, icke äger bekomma statsbidrag, som utgår efter antalet
i kassan sjukhjälpsberättigade; samt
att fortsättningssjukkassa, hvilken tidigare uppburit statsbidrag
enligt nu gällande grunder, och som efter de nya grunderna icke skulle
äga bekomma ett belopp af lika storlek som efter nu gällande grunder,
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Statsbidragets
fasta del.
ändock må, för högst tre år, efter det kassan blifvit registrerad enligt
ny lag, kunna tilldelas statsbidrag till sistnämnda belopp.
Då de bestämmelser rörande statens understödjande af sjukkasseverksamheten,
som af de sakkunnige i föreliggande P. M. framlagts,
synas kollegium hvila på riktiga förutsättningar och i det stora hela
på ett lyckligt sätt lösa denna fråga, anser kollegium sig, med frånträdande
af den i kollegii ofvan åberopade underdåniga utlåtande den
8 september 1906 i detta hänseende intagna ståndpunkten, böra i hufvudsak
tillstyrka, hvad de sakkunnige härutinnan föreslagit. Enär likväl
de sakkunnige ifråga om det af kollegium vid ofvannämnda tillfälle
föreslagna sättet för statsbidragets beräknande eller efter ett
belopp, motsvarande två dagars sjukhjälp för hvarje medlem, bl. a.
anfört, att i hvarje fall ett maximum för statsunderstödet borde fastställas,
anser sig kollegium böra framhålla, att invändningen ifråga tydligen
beror på ett förbiseende. I det vid berörda underdåniga utlåtande
fogade tjänstememorialet har nämligen upprepade gånger uttryckligen
betonats, att vid ett beräkningssätt, sådant som det där föreslagna,
eu begränsning uppåt af statsbidraget i hvarje fall vore nödvändig.
I öfrigt har de sakkunniges förslag föranledt till följande erinringar
från kollegii sida.
Såsom af ofvanstående redogörelse framgår, skulle enligt de sakkunniges
förslag statsbidraget till sjukkassorna sönderfalla i tvänne
hufvudbeståndsdelar, nämligen dels ett bestämdt, efter medlemsantalet
normeradt belopp, af kollegium i det följande för korthetens skull benämndt
statsbidragets fasta deloch dels ett föränderligt, med hänsyn
till kassans prestationer växlande belopp, i det följande kalladt statsbidragets
rörliga dd. I
I förstnämnda hänseende skulle understödet utgå med en krona
för hvarje medlem i sjukkassa och med 35 öre för hvarje (sjukhjälpsberättigad)
medlem i fortsättningssjukkassa, dock att dylikt bidrag icke
skulle tillkomma fortsättningssjukkassa, som upprättats allenast för medlemmar
af en viss sjukkassa. Detta senare förbehåll har af de sakkunnige
i hufvudsak motiverats därmed, att det icke furmes någon anledning
för staten att uppmuntra tillkomsten af dylika kassor, hvilkas
uppgift gifvetvis lika väl och sannolikt med mindre kostnader kunde
fyllas genom en utsträckning af sjukhjälpstiden i primärkassorna.
Enligt kollegii mening kan emellertid, hvad de sakkunnige sålunda
anfört, med fullt fog åberopas gentemot ett beviljande i hvarje fall åt
fortsättningssjukkassa af här omhandlade del af statsbidraget. Med
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 202.
in
allt erkännande åt de sträfvanden, som tagit sig uttryck i bildandet af
dessa kassor, kan dock kollegium icke finna annat, än att deras fortvaro
och fortsatta utveckling i längden kan komma att utgöra ett hinder
för ett fullt rationellt ordnande af sjukkasseverksamheten. Gifvet
är också, att det måste anses ändamålsenligare och bättre för såväl
sjukkasseverksamheten som den enskilda sjukkassemedlemmen, om sjukförsäkring-en,
i förekommande fall, regleras genom en enda i stället för
tvänne olika kassor. I och för sig synes dessutom den nu planerade
sjukkasselagstiftningen, framför allt genom höjandet af sjukkassornas
prestationer, vara ägnadt att i viss mån minska behofvet af fortsättningssjukkassor.
Ett godtagande åter af ofvanstående förslag om statsbidrag åt
fortsättningssjukkassorna skulle otvifvelaktigt verka i rakt motsatt riktning
och direkt befordra uppkomsten af fortsättningskassor, i all synnerhet
som bidraget ifråga blifvit jämförelsevis alltför högt tilltaget.
Såsom redan i det föregående framhållits, hafva nämligen de sakkunnige
utgått från den förutsättning, att det fasta statsbidraget borde
utgå med ett belopp, ungefär sammanfallande med den i genomsnitt på
hvarje medlem belöpande andelen af förvaltningskostnaderna, en andel,
som vidkommande sjukkassorna i gemen af de sakkunnige beräknats
till en krona. Hvad åter beträffar samma kostnader för fortsättningssjukkassorna,
hafva dessa af de sakkunnige ansetts kunna sättas till
högst 1 io af dem i en vanlig sjukkassa, eu proportion, som sålunda
endast skulle berättiga sådan kassa till ett förvaltninarsbidras: af hög-st
10 öre per medlem.
Såsom skäl för ett gynnande, på sätt som skett, af fortsättningssjukkassorna
hafva de sakkunnige i hufvudsak anfört, att det synts
nödvändigt att förebygga, att icke dessa kassor enligt de nya grunderna
skulle komma att erhålla ett, åtminstone i allmänhet, lägre bidrag
än det nuvarande. Såsom en konsekvens häraf hafva de sakkunnige
vidare, enligt hvad redan i det föregående framhållits, föreslagit, att
fortsättningssjukkassa, hvilken tidigare uppburit statsbidrag och enligt
de nya grunderna icke skulle äga att i dylikt bidrag bekomma likastort
belopp som förut, dock skulle kunna för en tid af högst tre år
efter den nya registreringen bekomma minst samma belopp, som den
skolat uppbära enligt nu gällande grunder.
De sakkunniges förslag i denna punkt synes ytterst bottna i den
åsikt, att de nuvarande sjukkassorna skulle kunna med något slags
berättigande göra anspråk på att äfven under eu ny tingens ordning
varda tillerkända lika stort statsbidrag som förut. En dylik åsikt kan
112
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 202.
dock kollegium icke för sin del obetingadt biträda. Att staten icke
utan synnerligen tvingande skäl — såsom exempelvis införandet af
obligatorisk sjukförsäkring — skulle kunna indraga eller minska det
för närvarande till den frivilliga sjukkasserörelsen utgående anslaget,
därom lärer icke någon tvekan kunna råda. Men detta understöd bör
enligt kollegii mening betraktas såsom lämnadt åt den svenska sjukkasserörelsen
i sin helhet och icke åt de särskilda sjukkassorna. Skulle
därför ett mera rationellt ordnande af denna rörelse i sina konsekvenser
kräfva nya bestämmelser för statsunderstödets utgående, kan enligt
kollegii åsikt härvid icke någon hufvudsaklig hänsyn tagas till den
eventuella minskning, som skulle drabba eu eller annan enskild kassa.
Att för fortsättningssjukkassorna statsbidraget enligt den nya ordningen
skulle komma att i vissa fall utgå med lägre belopp än hittills,
beror i öfrigt därpå, att dessa kassor för närvarande uppbära ett proportionsvis
alltför högt förvaltningsbidrag. Medan nämligen fortsättningssjukkassornas
förvaltningskostnader, enligt hvad ofvan anförts, icke
kunna'' uppskattas till mer än högst 1 io af de egentliga sjukkassornas,
och deras sjukhjälpskostnader af de sakkunnige beräknats till endast
1/4 å Vo af dessa senare kassors, åtnjuta dock fortsättningskassorna
samma bidrag af statsmedel som de vanliga sjukkassorna. Såsom bevis
på den gynnade ställning, fortsättningssjukkassorna till följd häraf
intaga, må anföras, att, medan förvaltningsbidraget, enligt af de sakkunnige
verkställda beräkningar, kan anses representera c:a 10 %
af de vanliga kassornas normala utgifter, täckte under år 1908 statsbidraget
något mer än V t af utgifterna inom de kassor tillsammantagna,
som hittills för detta år uppburit statsbidrag och icke bildats på det
sätt, att fast statsbidrag enligt de nya grunderna icke skulle hafva till
dem utgått. Bland de särskilda hithörande kassorna fanns det, åter en,
för hvilken samma bidrag utgjorde c:a 93 % af utgifterna, och en
annan, där samma bidrag öfversteg utgifternas totalbelopp med nära
32 %.
Enligt kollegii åsikt finnes det ingen som helst anledning att äfven
för framtiden upprätthålla ''en dylik oegentlighet och åt fortsättningssjukkassorna
bibehålla denna särskildt gynnade ställning. Att för dessa
kassors vidkommande helt och hållet indraga det fasta statsbidraget
skulle emellertid, om också teoretiskt befogadt, dock måhända vara att
gå alltför långt. Lämpligast synes därför kollegium vara att låta fortsättningssjukkassorna
erhålla statsbidrag enligt alldeles samma grunder
som öfriga sjukkassor och sålunda ifråga om föreliggande del åt stats
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
113
bidraget endast tillerkänna dem ett understöd, motsvarande beloppet af
deras sannolika förvaltningskostnader.
Den invändning, att på detta sätt möjligen en del af de nu existerande
fortsättningssjukkassorna skulle nödgas upphöra med sin verksamhet,
synes icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Sammanslutningar
af denna art, som endast kunna uppehållas genom ett relativt
alltför högt statsunderstöd, sakna nämligen i själfva verket existensberättigande.
Där åter verkligt behof och intresse för saken förefinnes,
torde den nya lagstiftningen bereda tillräckliga möjligheter för förvärfvande,
i förekommande fall, af den utsträckta sjukhjälp, för hvilken
fortsättningssjukkassorna äro afsedda.
På grund af hvad nu blifvit anfördt, får kollegium alltså för sin
del hemställa om sådan ändring, af hvad de sakkunnige i föreliggande
hänseende föreslagit, att dels det förvaltningskostnaderna motsvarande
fixa beloppet måtte för fortsättningssjukkassorna fastställas till 10 öre
för hvarje sjukhjälpsberättigad medlem, dels och att ifråga om statsbidrag
till sådan kassa hänsyn ej måtte tagas till den omständigheten,
att detta bidrag för framtiden möjligen skulle komma att utfalla med
lägre belopp än enligt nu gällande grunder.
Hvad därefter angår den rörliga delen af statsbidraget, som skulle statsbidragets
utgå med hänsyn till den af sjukkassorna under året presterade sjuk- rorhga delhjälpen,
har denna, såsom redan i det föregående framhållits, af de
sakkunnige föreslagits skola utgå med dels 25 öre för hvarje sjukdag,
söndagar oräknade, för hvilken under näst föregående år kontant sjukhjälp
af minst eu krona utgått eller vård å sjukhus bekostats, och dels
en fjärdedel af de utgifter, som kassan under samma tid fått vidkännas
för läkarvård och läkemedel åt sina medlemmar. Någon maximi- eller
minimigräns har icke fastställts beträffande sistnämnda ersättning, men
väl ifråga om den förra. Dylik ersättning skulle nämligen för sjukkassa
uppgå till minst 50 öre och högst 2 kronor samt för fortsättningssjukkassa
till högst 50 öre, allt per år och medlem. Slutligen
har på samma sätt som ifråga om den fasta delen af statsbidraget föreslagits,
att statsbidrag enligt här anförda grunder icke skall utgå för
medlemmar, hvilka tillförsäkrats en kontant sjukhjälp, öfverstigande 4
kronor per söckendag.
Ofvanstående bestämmelser angående statsbidragets beräknande
hafva naturligtvis formulerats med hänsyn till den i lagförslagets 15 §
4:de stycket gifna föreskriften, att sjukkassas minimiprestation skall
utgöra vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel eller slutligen
Bill. till JRiksd, Prut. 1010. 1 Sami. 1 Afd. 101 Höft. 15
114
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
visst belopp i penningar, för själfförsörjande medlem ej understigande
en krona per söckendag, äfvensom till den i motiveringen uttalade förutsättningen,
att den första ock sista af dessa prestationer, i stort sedt,
torde ekonomiskt uppväga hvarandra.
Såsom närmare påvisats i kollegii utlåtande den 29 sistlidne oktober,
är emellertid nämnda antagande icke öfverensstämmande med verkliga
förhållandet, utan uppgå kostnaderna för vård å sjukhus i regel
till mindre och ofta till betydligt mindre belopp än en krona per dag.
Ett godkännande af hvad de sakkunnige i detta hänseende föreslagit,
skulle därför leda därhän, att ifråga om kostnaderna för sjukhusvården
staten finge bidraga icke, såsom förutsatts, med högst 1U utan med en
i regel betydligt högre andel, uppgående ofta till lika mycket eller
till och med mera än sjukkassans egna utgifter för ändamålet. En fördel
skulle möjligen detta medföra, nämligen att det vida öfvervägande
antalet sjukdomsfall komme att behandlas å sjukhus. Men det vill
dock synas kollegium, som om fördelen ifråga skulle vara alltför dyrköpt,
i all synnerhet som sjukhusvården i riket i öfvervägande grad
bestrides åt skattemedel, och sålunda det allmänna redan på detta sätt
i betydande grad understödt sjukhjälpsverksamheten. Därest ofvanberörda
stadgande i lagförslaget angående sjukkassor varder i oförändradt
skick antaget, torde därför den ändring böra göras i motsvarande bestämmelser
angående statsbidraget, att ersättning med 25 öre per sjukdag
endast utgår för sådana dagar, för livilka en kontant sjukhjälp af
minst en krona af sjukkassa betalats, men att, då sjukhjälpen utgått i
form af vård å sjukhus, ersättning härför af statsmedel, på sätt som af
de sakkunnige föreslagits beträffande sjukkassas utgifter för läkarvård
och läkemedel, endast lämnas med en fjärdedel.
I utlåtandet den 29 sistlidne oktober har kollegium ifråga om sjukhjälpens
storlek och sättet för dess utgående påyrkat sådan ändring af
lagförslagets bestämmelser, att sjukkassornas minsta prestationer i hvarje
fall skulle sättas till en krona per sjukdag utan hänsyn till dagarnas
egenskap af arbetsdag eller icke, eller, därest ett dylikt stadgande
skulle anses vara för sjukkasserörelsen alltför betungande, att ersättningsskyldigheten
i hvarje fall beräknades per vecka och sålunda, med
bibehållande af förslagets minimigräns, med minst sex kronor, beräknadt
för hel vecka. Med hänsyn till det här ofvan åberopade förhållandet,
att det ekonomiska värdet af sjukhusvården i regel skulle komma
att väsentligt understiga den föreslagna kontanta sjukhjäipens minimibelopp,
har kollegium vidare förordat sådant tillägg till ifrågavarande
bestämmelse i lagförslagets 15 § 4:de stycket, att, därest kostnaden för
115
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel icke skulle uppgå till
ett belopp, motsvarande den föreslagna kontanta sjukhjälpen, skillnaden
mellan dessa båda summor skulle tillfalla den sjuke medlemmen.
Kollega förstnämnda yrkande torde endast i så måtto behöfva föranleda
till ändring i bestämmelserna angående sättet för statsbidragets
beräknande, att, därest sjukkassornas minsta ersättning i lagen fastställes
till 6 kronor per vecka, statens bidrag bestämmes att utgå
efter ett belopp af 1 krona 50 öre för hvarje vecka, för hvilken under
nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, kontant
sjukbjälp af minst 6 kronor utbetalts. Därest åter den bestämmelse
kommer att i lagen införas, att sjukhjälpen skall utgå med minst 1
krona per dag och sålunda för såväl socken- som sön- och helgdagar,
kan den af de sakkunnige formulerade bestämmelsen angående statsbidraget
i föreliggande hänseende bibehållas med endast den förändring,
att orden »söndagar oräknade» utgå. Ett fastställande på sistnämnda
sätt af sjukkassornas minsta prestationer torde dessutom böra föranleda
därtill, att den af de sakkunnige i föreliggande hänseende föreslagna
maximigränsen för det rörliga statsbidraget, eller 2 kronor per år och
medlem, får vidkännas en motsvarande förhöjning och sålunda sättas
till 2 kronor 33 öre per år och medlem.
Hvad slutligen beträffar yrkandet, att sjukkassornas minsta prestationer
under alla händelser, äfven då understödet utgår i form af sjukhusvård
eller läkarvård och läkemedel, skulle motsvara ett belopp af
6 kronor per hel vecka (eller eventuellt 1 krona per dag), så skulle
med ett dylikt stadgande, bestämmelserna angående den rörliga delen
af statsbidraget kunna i afsevärd grad förenklas. I stället för de af
de sakkunniga föreslagna särskilda bestämmelserna rörande ersättning
i proportion å ena sidan till den kontanta sjukhjälpen (eller sjukhusvården)
och å andra sidan till den af kassan lämnade läkarvården,
skulle det nämligen helt enkelt kunna föreskrifvas, att statsbidraget
utgår med 1 krona 50 öre per hel vecka (eventuellt 25 öre per dag),
hvarunder det i sjukkasselagen föreskrift^ minsta sjukhjälpsbeloppet
utbetalats.
Med afseende på den del af det rörliga statsbidraget, som skulle
utgå i förhållande till sjukkassornas kontanta utgifter för läkarvård
jämte läkemedel, har det väckt kollegii uppmärksamhet, att någon gräns
uppåt för statens understöd i denna form åt sjukkasseverksamheten
icke blifvit i förslaget fastställd. Denna omständighet är af så mycket
större betydelse, som det ju icke finnes någonting, som hindrar, att en
Statsbidrag i
förhållande
till lämnad
läkarvård och
medicin.
116
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
sjukkassa på samma gång lämnar så väl kontant sjukhjälp som läkarvård
jämte läkemedel ock för båda dessa prestationer erhåller bidrag
af statsmedel. Enligt kollega mening finnes det emellertid icke någon
anledning, hvarför staten på detta sätt, till förmån för de i ekonomiskt
hänseende jämförelsevis bättre lottade, skulle medverka till en höjning
af sjukhjälpens belopp.
Ifrågasättas kan emellertid, huruvida det öfver hufvud taget skulle
vara möjligt att ålägga sjukkassorna, att i räkenskaperna särskildt specificera
den del af utgifterna för läkarvård och läkemedel, som erlagts
för medlemmar, som uppburit understöd endast i denna form och sådana,
som därjämte uppburit äfven kontant sjukhjälp. Särskildt inom
sådana sjukkassor, där läkarvården skötes på grund af genom kassan
med en eller flera läkare afslutadt ackord, torde en dylik redovisningmöta
hardt när oöfverstigliga hinder. Därest emellertid den här antydda
utvägen skulle pröfvas vara omöjlig, torde det enda sättet att
undvika här berörda oegentlighet i själfva verket vara att låta förhållandena
i detta hänseende regleras genom fastställandet, på sätt här
nedan angifves, af en maximigräns för den rörliga delen i sin helhet
af statsbidraget.
Såsom redan i det föregående framhållits, hafva gränserna för den
del af statsbidraget, som af de sakkunniga föreslagits skola utgå i förhållande
till den kontanta sjukhjälpen eller sjukhusvården, fastställts
till högst 2 kronor och lägst 50 öre, motsvarande 8 resp. 2 sjukdagar
per år och medlem. Hade förhållandet varit sådant, att de i
15 § sjukkasselagen för sjukhjälpen fastställda trenne alternativen (kontant
sjukhjälp, sjukhusvård eller läkarvård och läkemedel) i ekonomiskt
hänseende uppvägt hvarandra, hade det tydligen varit tillräckligt att
ifråga om statsbidraget föreskrifva, att detsamma skulle, inom ofvan
angifna gränser, utgå med 25 öre för hvarje sjukdag. Härigenom hade
man nämligen vunnit det med ifrågavarande stadgande afsedda syftemålet,
eller att statsbidraget skulle i hvarje fall täcka 7i af sjukkassornas
faktiska utgifter för deras genom lagen föreskrifna minsta prestationer.
Denna grundval bör enligt kollega åsikt icke rubbas genom det
förhållandet, att den genomsnittliga kostnaden för de båda senare af
de här ofvan nämnda alternativen icke låta sig exakt beräknas. Oafsedt
i hvilken form sjukhjälpen utgår, synes densamma sålunda böra
1 sin helhet beräknas inom de här ofvan angifna gränserna af högst
2 kronor och lägst 50 öre per år och medlem.
För vinnande af detta liksom också det här ofvan beträffande kost
-
117
Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
naderna för sjukhusvården anförda ändamålet torde ifråga om sättet
för beräknandet af den rörliga delen af statsbidraget böra stadgas, att
detsamma utgår:
1) med 25 öre för hvarje sjukdag, för hvilken kontant sjukhiälp
af minst 1 krona utbetalats;
2) med eu fjärdedel af de utgifter, som kassan fått vidkännas för
vard a sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel åt sina medlemmar;
dock att den enligt ofvanståeude båda mom. utgående ersättningen
må uppgå för sjukkassa till högst 2 kronor och lägst 50 öre och för
fortsättning ssjukkassa till högst 50 öre, allt per år och medlem.
Naturligtvis skulle de i det föregående i anslutning till kollega
utlåtande den 29 oktober framställda olika alternativen äfven i föreliggande
hänseende föranleda till motsvarande förändringar. Särskild!
skulle sålunda ett stadgande, hvarigenom sjukbjälpen fastställdes att
utgå för såväl socken- som sön- och helgdagar, förutsätta, att den bär
angifna maximigränsen för ersättningen af statsmedel undergick en motsvarande
förhöjning. Med bestämmelser af bär ofvan angifna natur
skulle det visserligen vara möjligt för sjukkassor med relativt låg sjukfrekvens,
som ville åt sina medlemmar bereda exempelvis såväl kontant
sj n kli julp . som läkarvård och medicin, att för båda dessa prestationer
erhålla bidrag af statsmedel. Detta skulle dock endast kunna ske i
jämförelsevis mindre omfattning, medan däremot de af de sakkunnige
i detta hänseende föreslagna bestämmelserna för sjukkassorna öppna
den utvägen att göra detta i, snart sagd!, huru stor utsträckning som
helst.
Genom ett stadgande sådant som det af kollegium bär föreslagna
skulle dessutom vinnas den mycket stora fördelen, att omfånget af de
förpliktelser, som staten för ändamålet iklädde sig, kunde på förband
något så. när beräknas. I motsatt fall låter sig detta svårligen göra
då man icke är i stånd att på förhand afgöra, i hvilken omfattning
sjukkassorna för framtiden skola finna med sin fördel förenligt att bestrida
kostnaderna för läkarvård och läkemedel åt sina delägare. Teoretiskt
föreligger ju alltid den möjligheten, att detta skulle blifva regel,
och att sålunda statens utgifter i och för sjukkasseverksamhetens befrämjande
skulle komma att högst betydligt öfverstiga det af de sakkunnige
beräknade.
Härtill kommer slutligen, att ett statsbidrag, på bär angifvet sätt
begiänsadt, åtminstone under nuvarande förhållande torde kunna anses
uppfylla alla rimliga anspråk på understöd från statens sida åt sjukkasseverksamheten.
Statsbidraget i sin helhet skulle nämligen på detta
118
Statsbidragets
användande
för sjukhjälpsverksamheten.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
sätt komma att uppgå till lägst 1 krona 50 öre och högst 3 kronor
och, under antagande af en genomsnittlig sjukfrekvens af fem sjukdagar
per år, i genomsnitt till 2 kronor 25 öre, allt per år och medlem.
Enligt de sakkunniges beräkningar skulle den sannolika genomsnittliga
medlemsafgiften per år, efter den nya sjukkasselagens antagande,
kunna uppskattas till 8 kronor 30 öre. En jämförelse mellan
dessa båda siffror gifver vid handen, att ett statsbidrag enligt här angifna
grunder skulle komma att uppgå till i rundt tal 27 % af sjukförsäkringens
bruttopremier. Att gå längre torde icke vara rådligt
med hänsyn särskildt därtill, att den frivilliga sjukkasserörelsen i vårt
land äfven efter ett eventuellt genomförande af de nu planerade reformerna
icke i allo kan anses motsvara fordringarna på en verklig social
sjukförsäkring.
Vid denna beräkning har hänsyn icke tagits till den ofvan anförda
omständigheten, att sjukkassorna skulle kunna erhålla statsbidrag
i förhållande till samtidigt lämnad såväl kontant sjukhjälp som läkarvård
och läkemedel. I samma mån, som detta blir vanligt, kommer naturligtvis
också statsbidraget att stiga samt mer och mer närma sig den
här föreslagna maximigränsen. Till en början torde dock icke denna
omständighet komma att spela någon större roll, i all synnerhet som
kostnaderna icke blott för sjukvård utan äfven för läkarvård och medicin
i många fall torde understiga den föreslagna kontanta sjukhjälpens
minimibelopp. Icke heller har vid ofvanstaende sammanställning mellan
statsbidragets medelbelopp och sjukkassornas bruttopremier afseende
fästs vid den af sjukkassorna utöfvade begrafningshjälpsverksamheten,
då det ju icke ifrågasatts, att staten skulle understödja densamma.
Skulle åter detta anses ändamålsenligt, böra naturligtvis särskilda bestämmelser
härför utarbetas och understödet ställas i förhållande till
den inom kassorna faktiskt förekommande dödligheten. Att åter låta
berörda understöd utgå i form af en ökning af det för sjukhjälpsverksamheten
beräknade bidraget, måste nämligen betraktas såsom principiellt
obefogadt. I
I sitt utlåtande angående förslaget till ny sjukkasselag har kollegium
bland annat påyrkat sådan ändring i de i 20 m. fl. §§ meddelade
begrafningshjälpen berörande föreskrifterna, att det belopp, hvars
öfverskridande skulle medföra skyldighet för sjukkassa att för nämnda
ändamål upptaga, använda och bokföra särskilda afgifter skulle ändras
från 200 till 100 kronor. Såsom en följd häraf föranledes kollegium
att förorda motsvarande ändring i den af de sakkunnige i sammanhang
119
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
med bestämmelserna om statsbidraget gjorda hemställan. I stället för
att, som de sakkunnige föreslagit, nämnda bidrag skulle odeladt användas
för sjukhjälpsverksamheten, då en sjukkassa meddelar begrafningshjelp
till högre belopp än 200 kronor, borde detta i öfverensstämmelse
med kollega berörda yrkande vara förhållandet, så snart begrafningshjälpen
öfverstiger 100 kronor.
Eu af de svåraste stötestenarna vid ett rationellt ordnande af statens
understöd åt sjukkasserörelsen utgöres otvifvelaktigt af det inom
denna rörelse vidt utbredda s. k. flermedlemskapet, d. v. s. samtidigt medlemskap
i mera än en sjukkassa. Insikten härom och önskan att råda
bot häremot hafva också vunnit allt större utbredning.
Redan på den första sjukkassekonferensen i vårt land i Norrköping
år 1905 framhölls sålunda i den af konferensen i statsbidragsfrågan
antagna resolutionen bland annat, att bestämmelserna rörande statsbidraget
borde så afmattas, att icke mer än en sjukkassa kunde erhålla
bidrag af staten för samma person. Samma förutsättning återfinnes
likaledes i de utlåtanden, som under loppet af år 1906 afgåfvos af såväl
kungl. statskontoret som kollegium öfver de af sjukkassornas centralkommitté
den 29 november 1905 och den 1 augusti 1906 i föreliggande
ämne ingifna underdåniga framställningar. I berörda yttrande, som afgafs
den 8 september 1906, förklarade sig kollegium sålunda visserligen
finna, att den frivilliga sjukkasseverksamheten i riket borde kraftigare
än dittills understödjas af staten, men att härvid, om ock med lämpliga
öfvergångsbestämmelser, såsom oeftergiflig! villkor syntes böra
uppställas bland annat, att en och samma person icke måtte komma i
åtnjutande af statsbidrag inom mer än en sjukkassa.
Äfven de sakkunnige hafva i motiveringen till det i 12 § sjukkasselagen
meddelade förbudet att under samma tid vara medlem af mera
än en sjukkassa, starkt betonat de svårigheter, som vid ett bibehållande
af flermedlemskapet uppstå i och för en rättvis fördelning af
statsbidraget. Bland annat har sålunda med afseende härå framhållits,
att särskild! de personer, som bäst ha råd att tillhöra flera kassor,
blifva flerfaldigt delaktiga af statens bidrag, under det att de mest behöfvande,
hvilkas tillgångar ej medgifva dem att tillhöra mera än en
kassa, i ringare man komma i åtnjutande af statens understöd.
Icke desto mindre hafva de sakkunnige vid uppgörande af föreliggande
förslag till nya grunder för statens understödjande af sjukkasse
-
Statsbidrag
vid Härmedlemskap.
120 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
verksamheten icke tagit någon hänsyn till de flermedlemskap, som vid
tiden för lagens utfärdande förefinnas, och som jämlikt det i 93 § sjukkasselagen
lämnade medgifvandet fortfarande skola äga bestånd äfven
efter kassornas registrering enligt den nya lagen; och innefattar sålunda
de sakkunniges förslag i detta hänseende, att såväl sjukkassa som fortsättningssjukkassa
skall äga att uppbära statsbidrag enligt i förslaget
angifna grunder, oafsedt om kassans medlemmar i större eller mindre
omfattning samtidigt tillhöra och åtnjuta dylikt bidrag äfven inom andra
statsunderstödda sjukkassor.
Såsom skäl till den sålunda intagna ståndpunkten hafva de sakkunnige
i hufvudsak åberopat de synnerligen stora praktiska svårigheter,
som i annat fall skulle uppkomma. Det vore nämligen mycket
vanskligt att utfinna en lämplig princip för fördelningen de särskilda
kassorna emellan af det bidrag, som belöpte sig på en person, som tillhörde
flera kassor. Att dela beloppet mellan kassorna vore hardt när
ogörligt, dels på grund af den tidsödande och invecklade och därför
äfven kostbara procedur, som härför blefve nödvändig, dels ock på grund
af svårigheten att i anseende till den olika art och omfattning, som
ifrågavarande kassors verksamhet säkerligen ofta företedde, rättvist utföra
denna fördelning. Att öfverlämna bidraget till en enda af dessa
kassor stötte också på olägenheter, enär hvarje princip, som härutinnan
gjordes gällande beträffande, hvilken af kassorna skulle få bidraget,
måste bli skäligen godtycklig och komma, säkerligen ofta, att betraktas
såsom orättvis af de kassor, som frånkändes bidrag för dylik medlem.
Lämpligheten af att tillgripa den omständliga apparat, som för ändamålet
skulle kräfvas, torde också kunna ifrågasättas, med hänsyn särskildt
till att densamma efter öfvergångstidens slut, sedan flermedlemskapet
blifvit bragt ur världen, blefve alldeles onödig
Oaktadt kollegium tillfullo inser de svårigheter, som måste blifva
förenade med ett genomförande af grundsatsen om statsbidragets bestämmande
med hänsyn till det verkliga antalet sjukförsäkrade personer,
finner kollegium likväl denna princip så själfklar och af behofvet
påkallad, att kollegium icke för sin del kan tillstyrka, att densamma,
på sätt de sakkunnige föreslagit, under öfvergångstiden helt och hållet
kastas öfver bord.
Såsom framgår af den utredning, som efter Kungl. Maj:ts uppdrag
verkställdes inom kollegium å dess afdelning för arbetsstatistik, har
flermedlemskapet vunnit eu synnerligen stor utbredning inom den svenska
sjukkasserörelsen. Enligt denna utredning, som afsåg förhållandena
vid i906 års utgång, tillhörde sålunda icke mindre än hvar 5:te sjuk
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SOS.
121
försäkrad person i riket mera än en sjukkassa. Under den tid, som
sedan dess förflutit, har emellertid sjukkasserörelsen alltjämt befunnit
sig i en synnerligen liflig utveckling, så att medlemsantalet i de registrerade
sjukkassorna, som den 31 december 1906 utgjorde 490,000, två
år senare stigit till i rundt tal 586,000. Af allt att döma är denna ökning
att i ej ringa grad tillskrifva den möjlighet, som för närvarande
förefinnes att såsom medlem samtidigt tillhöra mer än en sjukkassa.
Härtill kan ytterligare läggas, att den eventualiteten icke synes utesluten,
att en stor mängd personer skola begagna den frist, som föreligger
intill den nya lagens utfärdande, att, medan ännu tillfälle därtill
gifves, söka förvärfva ett äfven under de nya förhållandena giltigt flermedlemskap.
Icke heller kan kollegium för sin del instämma i den af de sakkunnige
i detta sammanhang uttalade förmodan, att med hänsyn särskildt
till den klassindelning af sjukkassorna, hvarom bestämmelser meddelats
i lagförslaget, flermedlemskapet i ej ringa grad skulle komma
att ersättas med ingående i eu högre klass i en enda sjukkassa. Ty
först och främst är det ju ovisst, huruvida klassindelning komme till
stånd just inom den sjukkassa, hvari vederbörande ansåg sig hafva de
största intressena och sålunda helst ville tillhöra. Och vidare torde härvid
i åtskilliga fall äfven det hindret möta, att den från den enda sjukkassan
utgående sjukhjälpen på detta sätt skulle kunna komma att
öfverstiga 4 kronor per söckendag, och sålunda sjukkassan icke för
dylik medlem få räkna sig till godo statsbidrag.
Huruvida flermedlemskapet efter den nya sjukkasselagens ikraftträdande
kommer att i någon högre grad minskas, torde därför vara ganska
osäkert. Men äfven om så skulle blifva förhållandet, torde denna
minskning hufvudsakligen inträda bland de ekonomiskt svagare ställda
elementen inom sjukkasserörelsen, medan däremot de i ekonomiskt hänseende
jämförelsevis mera lyckligt lottade alltjämt torde komma att bibehålla
sina i föreliggande hänseende redan förvärfvade rättigheter. Ett
godkännande på denna punkt af de sakkunniges förslag skulle därför
kunna sägas innebära ett direkt gynnande af dessa senare element och
torde redan af denna grund icke böra komma ifråga.
Genom att låta statsbidraget utgå, oberoende af medlemmarnas
ställning till andra sjukkassor, skulle det allmänna dessutom beröfvas
ett af de kraftigaste medlen i och för flermedlemskapets motarbetande.
Det ligger nämligen i sakens natur, att sjukkassorna härigenom icke
blott icke skulle föranledas att genom lämpliga överenskommelser sinsemellan
söka undanrödja flermedlemskapet, utan att de tvärtom, då ju
Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sand. 1 Afl. 153 Höft. Iti
122
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 202.
statsbidraget till en betydande del fortfarande skulle utgå efter medlemsantalet,
skulle söka att kvarhålla så många som möjligt af sina
medlemmar. Däremot skulle otvifvelaktigt förstnämnda utveckling i
hög grad befrämjas genom ett stadgande, hvarigenom en sjukkassas
statsbidrag reducerades i proportion till medlemmarnas delaktighet i
jämväl andra statsunderstödda sjukkassor. En dylik reduktion skulle
nämligen i många fall innebära så betydande olägenheter, att sjukkassorna
skulle finna med sitt eget intresse förenligt att söka i största
möjliga utsträckning blifva därifrån befriade.
Det är visserligen sant, att, såsom de sakkunnige i motiveringen
framhållit, det härvidlag endast skulle blifva fråga om en öfvergångstid,
då ju efter den nya lagens utfärdande flermedlemskap icke vidare
skulle kunna förvärfvas. Men då denna öfvergångstid i allt fall skulle
sträcka sig öfver en hel mansålder, och då ett godkännande i föreliggande
punkt af de sakkunniges förslag årligen skulle för statsverket
medföra en ökad utgift af sannolikt 100,000-tals kronor, har det dock
synts kollegium, som om nyssnämnda omständighet icke borde hindra
ett försök till frågans lösning.
Tanken på en begränsning af statsbidraget till sjukkassorna med
hänsyn till flermedlemskapet har vid olika tillfällen formulerats på något
olika sätt. Så t. ex. uttryckes nämnda yrkande i den i det föregående
åberopade resolutionen vid sjukkassekonferensen i Norrköping år 1905
på det sätt, att icke mer än en sjukkassa skulle kunna erhålla dylikt
bidrag för samma person. Samma uttryckssätt användes också af statskontoret
i dess likaledes ofvan anförda underdåniga utlåtande den 23
mars 1906, medan däremot kollegium i sitt utlåtande i samma ämne
den 8 september samma år formulerat tanken så, att en och samma
person icke skulle komma i åtnjutande af statsbidrag inom mer än en
sjukkassa. Tydligt är emellertid, att meningen i båda fallen varit
densamma, eller att statsbidraget bör utgå i förhållande till det verkliga
antalet sjuk försäkrade personer och icke till antalet sjukkassemedlemmar
Ett
realiserande af denna tankegång synes, på sätt de sakkunnige
i föreliggande P. M. antydt, kunna ske på i hufvudsak tvänne olika
vägar, nämligen antingen så, att vid de tillfällen, då eu person befinnes
tillhöra två eller flera sjukkassor, statsbidraget oafkortadt tillfaller
endera af kassorna, eller ock så, att statsbidraget i dylika fall efter
vissa grunder fördelas mellan samtliga dessa kassor. I förstnämnda
hänseende synes den enklaste utvägen onekligen vara att, på sätt som
skett i det senast framlagda förslaget till en sjukkasselag för Schweiz,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
123
tillerkänna statsbidraget åt den sjukkassa, som personen ifråga längst
tillhört. Ett annat sätt vore att låta vederbörande sjukkassemedlem
själf afgöra hvilken kassa, som skulle äga att uppbära det på honom
belöpande statsbidraget. Detta skulle emellertid innebära en stark frestelse
till oärlighet och skulle dessutom förutsätta en högst besvärlig
och tidsödande kontroll. Gentemot båda här anförda utvägar kan dessutom
anföras, att de antagligen skulle föranleda till talrika och synnerligen
svårlösta tvister sjukkassorna emellan, äfvensom att hela saken
skulle betraktas med ovilja och misstro af de sjukkassor, som i dylika
fall frånkändes statsbidraget.
Hvad åter beträffar utvägen att vid förekommande fiermedlemskap
efter vissa grunder fördela statsbidraget mellan de särskilda härvid intresserade
sjukkassorna, så synes densamma vid första ögonblicket innebära
ännu större och ännu mera oöfvervinnerliga svårigheter. Klart
är också, att, om man, såsom de sakkunnige i detta sammanhang synes
hafva förutsatt, härvid anser sig böra eftersträfva en absolut exakt lösning
af problemet, saken måste såsom praktiskt outförbar öfvergifvas.
Enligt kollegii mening är emellertid en dylik fullkomlig lösning alldeles
icke oundgängligen nödig, utan torde man i detta liksom i så många
andra fall mycket väl kunna åtnöjas med ett enklare, om ock mindre
exakt tillvägagångssätt.
Enligt hvad i det föregående påvisats, afser de sakkunniges förslag
till bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkasseverksamheten
i främsta rummet att bereda understöd i och för fullgörandet af de i
sjukkasselagen föreskrifna minsta prestationerna. Äfven vid högre sj ukhjälp
än nyssnämnda erhålla kassorna visserligen dylikt understöd, men
då detsamma utgår med fixa belopp, sjunker naturligtvis dess relativa
betydelse, allteftersom sjukhjälpsbeloppet stiger, intill dess bidraget, då
den kontanta sjukhjälpen öfverstiger 4 kronor per söckendag, helt och
hållet bortfaller. Alldeles samma grundsats, som här kommit till användning,
bör enligt kollegii förmenande tillämpas jämväl ifråga om
flermedlemskapet. Eu person, som genom förvärfvandet af medlemskap
i exempelvis tvänne sjukkassor, tillförsäkrat sig en sjukhjälp, som är
dubbelt så stor som den i sjukkasselagen såsom minsta föreskrifna, bör
naturligtvis icke därigenom anses berättigad till högre statsbidrag, än
om samma sjukhjälp uppnåtts inom en enda sjukkassa. Då emellertid
i här antagna fall den ena sjukkassan likaväl som den andra kan anses
uppfylla förutsättningarna för statsbidragets erhållande, synes billigheten
kräfva, att de anses göra detta till hälften hvar och följaktligen också
Statsbidragets
fördelning
mellan kassorna.
124
Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 202.
erhålla hälften hvar af nämnda bidrag. På samma sätt torde också
böra förfaras, då flermedlemskapet omfattar tre eller flera kassor, och
sålunda hvarje kassa i dylika fall erhålla V?, eller motsvarande mindre
bråkdel af statsbidraget.
Med afseende på själfva sättet för fördelningen, i förekommande
fall, af statsbidraget de olika sjukkassorna emellan, torde det vara
alldeles öfverflödigt att, på sätt de sakkunnige hafva förutsatt, vid
hvarje tillfälle taga hänsyn till den olika art och omfattning, som de
särskilda sjukkassornas verksamhet sinsemellan företer. En dylik detaljerad
beräkning skulle nämligen endast under den förutsättning kunna
anses vara af behofvet påkallad, att hvarje sjukförsäkrad person för sig
kunde anses vara i och för sin sjukförsäkring berättigad till ett visst,
på förhand bestämbart bidrag af statsmedel. Detta är likväl så långt
ifrån förhållandet, att nämnda bidrag tvärt om till största delen kommer
att stå i beroende af den för hvarje år faktiskt förekommande
sjukligheten inom resp. kassor. Men äfven bortsedt härifrån torde
den praktiska betydelsen af ett dylikt mera exakt beräkningssätt icke
vara öfverdrifvet stor. Den enda faktor, som man, strängt taget, härvid
behöfde taga hänsyn till, vore ju —- eftersom sjukhjälpens storlek
icke inverkar på statsbidraget — sjukhjälpstidens längd inom de särskilda
kassorna. Med hänsyn därtill att den efter den dagliga sjukhjälpen
utgående delen af statsbidraget af de sakkunnige blifvit satt
till lägst 50 öre och högst 2 kronor, hvilka båda yttergränser dock i
endast enstaka undantagsfall komma att nås, torde dock icke ett åtminstone
måttligt öfverskridande af det i sjukkasselagen i detta hänseende
föreskrifna minimum af 90 dagar vara af den betydelse, att det
härigenom skulle konstitueras en mera väsentlig olikhet skilda kassor
emellan med afseende å statsbidragets genomsnittliga belopp.
Under sådana förhållanden finner kollegium för sin del hinder icke
möta för en sådan fördelning, vid flermedlemskap, af statsbidraget resp.
sjukkassor emellan, att för dylika fall till de särskilda kassorna
utbetalas, allteftersom flermedlemskapet berör två, tre, fyra o. s. v.
kassor, allenast Va, Vs, W o. s. v. af det belopp, hvartill statsbidraget,
beräknadt i genomsnitt per medlem, i hvarje särskild kassa uppgår.
Om sålunda — för att genom ett exempel belysa saken —■ en sjukkassa,
som räknar 400 medlemmar, och som med hänsyn till såväl detta
medlemstal som under året lämnad sjukhjälp skulle vara berättigad till
ett statsbidrag af i medeltal 2 kronor 50 öre per medlem, enligt medlems
förteckningen räknar 100 delägare, som på samma gång tillhöra
ännu eu, och 50 andra delägare, som tillhöra ytterligare 2 statsunder
-
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
125
stödda sjukkassor, skulle beräkningen af det kassan tillkommande statsbidraget
gestalta sig på följande sätt:
250
250 x j: ................................................................ kronor 625: —
250
100 x -g- ................................................................ » 125: —
250
50 x ................................................................. » 41: 67
o
400 Kronor 791:67
Då det är att förutse, att åtskilliga anmärkningar komma att riktas,
mot hvad sålunda föreslagits, tillåter sig kollegium, till bemötande häraf
och närmare förtydligande af sin ståndpunkt i föreliggande fråga, ytterligare
anföra följande.
Hvad först beträffar den invändningen, att ett beräkningssätt, sådant
som det föreslagna, skulle lämna ett i många fall mindre exakt
resultat, har kollegium redan i det föregående i allt väsentligt besvarat
densamma och anser sig här endast böra ytterligare tillägga, att resultatet
under alla händelser torde få anses bättre och rättvisare än det,
som skulle uppkomma genom att vid statsbidragets tilldelande helt och
hållet bortse från flermedlemskapet.
Af långt större betydelse är onekligen den af de sakkunnige i
detta sammanhang framställda invändningen, att med ett tillämpande
af den princip, som af kollegium här förordats, sjukkassornas ekonomi
skulle komma att sakna nödig jämvikt, därest icke de medlemmar, för
hvilka kassorna icke ägde uppbära statsbidrag, ålades i motsvarande
grad antingen ökade medlemsafgifter eller reducerad sjukhjälp; båda
dessa utvägar vore emellertid förenade med störa svårigheter och afsevärdt
ökade förvaltningsbesvär. Invändningen ifråga har visserligen
gjorts närmast under förutsättning, att vid flermedlemskap statsbidraget
odeladt tillerkändes endast eu af resp. kassor, men torde om än i
mindre grad äfven gälla ifråga om en delning kassorna emellan af
samma bidrag.
Häremot vill kollegium till en början framhålla, att en uppdelning
af medlemmarna, sådan som den här förutsatta, med hänsjm till utgifter
och rättigheter, så långt ifrån är något för den nya sjukkasselagen
främmande, att den tvärtom därstädes uttryckligen förutsetts och närmare
reglerats. Eu uppdelning af här berörda grund af sjukkassorna
126
Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 202.
torde därför icke med större rätt än en vanlig uppdelning i klasser
kunna sägas komma att förorsaka kassorna »ett aisevärdt större förvaltningsbesvär
och ökade förvaltningskostnader». För den händelse
åter bland en sjukkassas medlemmar flermedlemskapet vunnit en sådan
utbredning, att den minskning i inkomster, som skulle blifva följden af
här föreslagna bestämmelser, skulle äfventyra dess fortsatta tillvaro,
finnes det enligt kollegii åsikt ingen som helst anledning att genom
statens mellankomst söka uppehålla en dylik kassa, hvars existensberättigande
ur samhällelig synpunkt kan starkt ifrågasättas.
Med afseende på det praktiska genomförandet af det af kollegium
föreslagna fördelningssättet och möjligheten att vid tillämpningen kontrollera
detsamma, tillåter sig kollegium vidare anföra följande.
Fet torde visserligen vara sant, att styrelserna inom resp. sjukkassor
mycket ofta sakna kännedom om, hvilka sjukkassor de enskilda
medlemmarna möjligen i öfrigt tillhöra. Men kollegium förutsätter,
att i och för kassans registrering enligt den nya lagen en gång
för alla en fullständig utredning härom äger rum. För detta ändamål
skulle styrelsen ha att affordra hvarje i kassan inslcrifven medlem en
på heder och tro härom afgifven förklaring'', hvarefter de på detta sätt
vunna upplysningarna rörande eventuellt förekommande flermedlemskap
skulle i medlemsmatrikeln införas. För framtiden, då flermedlemskap
icke längre skulle kunna förvärfvas, och sålunda inträde i en registrerad
sjukkassa af person, som redan såsom medlem tillhör annan dylik
kassa, med nödvändighet medför afgång ur denna senare kassa, skulle
medlemsförteckningen i föreliggande hänseende endast behöfva kompletteras
med anteckningar, i förekommande fall, rörande upphörande
af förut existerande flermedlemskap.
Vid den ansökan om bidrag af statsmedel, som af sjukkassan inlämnas
till tillsynsmyndigheten skulle det åligga kassans styrelse att,
bland annat, bifoga ett sammandrag af de i medlemsförteckningen rörande
flermedlemskapet förekommande upplysningarna, utvisande icke
blott det antal af kassans ledamöter, som tillhöra ännu en, resp. två,
tre o. s. v. andra registrerade sjukkassor, utan äfven dessa senare
kassors namn samt det antal medlemmar, hvardera af dem öfver hufvud
taget räknar inom den sökande kassan. Genom att med hvarandra jämföra
dessa sammandrag från resp. kassor skulle tillsynsmyndigheten
äga en ganska god utväg att kontrollera tillförlitligheten af de lämnade
uppgifterna. I tvifvelaktiga fall skulle det dessutom stå denna myndighet
öppet att från kassorna infordra deras medlemsförteckningar och
på detta sätt komma eventuella felaktigheter på spåren.
127
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
Då statsbidraget för framtiden skulle komma att spela en jämförelsevis
ganska betydande roll ifråga om sjukkassornas ekonomi,
kan ju häri anses ligga eu särskild frestelse för såväl styrelsen som
de enskilda medlemmarna att med afseende på flermedlemskapet lämna
oriktiga uppgifter. En dylik frestelse föreligger emellertid, livad särskildt
styrelsen beträffar, äfven i andra hänseenden utan att därför
ifrågasatts, att bestämmelserna härom skulle ur sjukkasselagen bortfalla.
Och dessutom skulle styrelsens ledamöter härigenom utsätta sig
för strängt straff, nämligen, förutsatt att handlingen ifråga icke vore
straffbar enligt allmänna strafflagen, jämlikt 84 § sjukkasselagen, böter
från 25 t. o. m. 1,000 kronor. Hvad åter beträffar den enskilda sjuk''
kassemedlemmen, skulle lämnandet af falska uppgifter i föreliggande
liksom i andra hänseenden för honom innebära risken att förlora sitt
delägarskap i kassan.
Vill man för öfrigt med hänsyn till här anförda omständighet förneka
möjligheten att vid förefallande flermedlemskap, på sätt kollegium
här föreslagit, dela statsbidraget de särskilda sjukkassorna emellan,
synes konsekvensen också fordra, att man underkänner betydelsen af
det i förslaget till sjukkasselagen 12 § meddelade förbudet att på samma
gång såsom medlem tillhöra mera än en registrerad sjukkassa. I ena
lika litet som i andra fallet har man nämligen, i saknad af en genomförd
lokal begränsning af sjukkasserörelsen, någon möjlighet till verklig
effektiv kontroll, utan lärer man i båda fallen i hufvudsak få förlita
sig på de enskilda medlemmarnas ärlighet och sanningskärlek.
Med afseende på de sakkunniges förslag ifråga om handläggningen
af frågor rörande statsbidrag åt sjukkassor, har kollegium ingen
annan erinran att göra, än att förslaget ifråga synes innebära en
oegenlighet i så måtto, att hithörande angelägenheter allt efter omständigheterna
skulle komma att handläggas "af olika myndigheter.
Under vanliga förhållanden skulle sålunda- tillsynsmyndigheten öfver
sjukkassorna hafva att både pröfva och afgöra hithörande frågor. Därest
emellertid nämnda myndighet skulle finna, att sjukkassa i sina stadgar
upptagit bestämmelser, som kunde ifrågasättas vara obehöriga, skulle
den ha att hänskjuta frågan om statsbidrag till Kungl. Maj:t, som sålunda
i dylika fall skulle hafva att pröfva och afgöra, huruvida kassan
skulle uteslutas från erhållandet af dylikt bidrag eller icke.
Gentemot detta förslag, som åt de sakkunnige motiverats därmed,
Handläggning
af frågor
rörande statsbidrag
till
sjukkassor.
128
Kungl. Majrts Nåd. Proposition N:o 202.
att tillsynsmyndigheten så vidt möjligt borde hållas fri från de kontroverser,
som i anledning däraf kunde uppkomma, vill kollegium till
en början anmärka, att, eftersom initiativet till ett dylikt innehållande
af statsbidraget skulle utgå från tillsynsmyndigheten, nämnda myndighet
i allt fall icke skulle kunna undgå att taga ställning i frågan.
Huruvida sedermera afgörandet träffades af Kungl. Maj:t eller myndigheten,
lärer väl icke kunna i högre grad inverka på myndighetens förhållande
till sjukkassorna. Snarare synes den senare utvägen innebära
en fördel på så sätt, att den skulle för vederbörande sjukkassa bereda
tillfälle att, genom att i besvärsväg draga ärendet inför Kungl. Maj:t,
närmare utveckla och belysa sin sak.
Att på sätt, som af de sakkunnige föreslagits, låta en underordnad
myndighet besluta i alla sådana fall, där den funne hinder icke möta
för statsbidragets beviljande, medan däremot afgöranderätten i motsatt
fall öfverlämnades åt Kungl. Magt, skulle enligt kollegii mening vara
allt annat än lämpligt och skulle dessutom leda till alldeles ohållbara
konsekvenser. På detta sätt skulle nämligen den underordnade myndigheten
själf äga att bestämma öfver hvilka frågor, den ville öfverlämna
åt Kungl. Maj :t, och sålunda omfånget af Kungl. Maj :ts pröfningsrätt
blifva beroende af den underordnade myndighetens uppfattning.
Enligt kollegii åsikt måste samtliga frågor om statsbidrag åt sjukkassor
afgöras på ett och samma sätt, nämligen antingen genom Kungl. Maj:t
eller tillsynsmyndigheten och hvarje tanke på en delning dem emellan
af kompetensen i föreliggande ämne anses utesluten. Oaktadt det finnes
ganska mycket, som talar för ett afgörande genom Kungl. Maj:t
af frågor rörande statsbidrag åt sjukkasserörelsen, finner sig likväl
kollegium, med hänsyn särskild! till de enkla former, som härvid skulle
användas, kunna, med ofvanberörda förbehåll, förorda den af de sakkunnige
föreslagna anordningen.
De vanskligheter, hvarmed ett beslut i statsbidragsfrågan, enligt
de sakkunniges åsikt skulle vara förenad, och som gjort, att tillsynsmyndigheten
ansetts böra befrias från att i tvifvelaktiga fall härom
träffa afgörande, sammanhänger i allt väsentligt med den obestämda
formulering, som, enligt hvad ofvan anförts, gifvits åt bestämmelserna
angående sjukkassas obehörighet ifråga om rätten till statsbidrag.
Därest emellertid de förslag härutinnan, som af kollegium i det föregående
framställts, komma att vinna beaktande, och sålunda obehörighetsfrågan
lomme att afgöras med hänsyn till vissa bestämda,
klart formulerade förutsättningar, torde det af de sakkunnige i detta
hänseende anförda skälet få anses hafva till största delen förlorat sin
129
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
betydelse. Att afgöra, huruvida i en sjukkassas stadgar innefattas bestämmelser
af den art, som enligt kollega åsikt böra utgöra hinder för
statsbidrags beviljande, torde nämligen åtminstone såsom regel icke
behöfva förorsaka någon tvekan.
Med afseende pa de af de sakkunnige verkställda beräkningarna
rörande beloppet af det statsanslag, som skulle erfordras i och för ett
understöd åt sjukkasseverksamheten enligt de af de sakkunnige föreslagna
grunderna,^ bär kollegium för sin del icke någon erinran att göra, utan
finner kollegium dessa beräkningar utförda med största möjliga noggrannhet^
och omsorg. Icke heller har kollegium någon invändning att
gorå ifråga om den af de sakkunnige i anslutning härtill framställda
åsikten, att det för ändamålet erforderliga anslaget under åren 1911
och 1912 knappast eller åtminstone icke afsevärdt skulle komma att
öfverstiga resp.. 1,000,000 och 1,300,000 kronor. Ty visserligen delar
icke kollegium den af de sakkunnige uttalade meningen att i och
med den nya lagstiftningen flermedlemskapet i afsevärd grad skulle
komma att försvinna. Men å andra sidan torde icke på långt när
samtliga sjukkassor redan under de båda första åren efter lagens utfärdande
hinna blifva i enlighet med densamma registrerade.
Gifvet är emellertid, att de förändrade bestämmelser ifråga om
grunderna för statsbidragets beräknande, som af kollegium i det föregående
framställts, om och i den mån de vinna beaktande, komma att
i sin ordning inverka på storleken af här angifna totalbelopp, och får
kollegium till belysande häraf anföra följande.
Äf den största betydelse men också med afseende på verkningarna
svårast att bedöma torde ett eventuellt antagande af kollegii förslag
rörande statsbidragets beräknande vid flermedlemskap blifva. Hvilket
inflytande på statsanslagets belopp detta skulle kunna få, framgår däraf
att, enligt hvad de sakkunnige anfört, flermedlemskapets fullständiga
afskaffande skulle nedbringa sjukkassornas medlemsantal med öfver
100,000. Efter ett statsbidrag af i genomsnitt 2 kronor 25 öre per
sjukkassemedlem skulle detta sålunda representera en minskning i statsanslaget
af omkring en kvarts million kronor.
Hvad särskildt beträffar den fasta, efter medlemsantalet utgående
delen. af statsbidraget, skulle ett godtagande af de af kollegium uttalade
åtikterna rörande sättet för statens understödjande af fortsättningssjukkassorna
först och främst medföra, att för dessa kassors vidkomBih.
till Piksd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Åfd. 153 Höft. 17
Beräkningarna
rörande
statsanslagets
totalbelopp.
130
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 202.
mande, här berörda del af bidraget nedbringades från de af de
sakkunnige för åren 1911 och 1912 beräknade beloppen af resp.
15,750 och 17,500 kronor till endast resp. 4,500 och 5,000 kronor.
Härtill skulle emellertid ytterligare komma indragningen af det belopp
af 5,000 kronor, som enligt de sakkunniges förslag skulle utgå såsom
extra bidrag till vissa fortsättningssjukkassor såsom godtgörelse för
minskadt statsbidrag, och hvars utgående af kollegium afstyrkts.
Vidkommande åter den rörliga delen af statsbidraget är det vida
svårare att exakt afgöra, hvilka verkningar ett godkännande, i större
eller mindre omfattning, af de af kollegium i detta hänseende framställda
yrkandena, skulle komma att få ifråga om statsbidragets totalbelopp.
I det följande anser sig kollegium därför endast böra till skärskådande
upptaga de hufvudsakliga förändringar, som under bär angifna
förutsättningar skalle uppstå.
Därest, på sätt kollegium i det föregående påyrkat, en maximigräns
för föreliggande del af statsbidraget kommer att fastställas, skulle
detta föranleda till en nedsättning i det för åren 1911 —1912 beräknade
statsanslaget med resp. 62,500 och 68,750 kronor, motsvarande
statens af de sakkunnige beräknade andel i sjukkassornas utgifter
för läkarvård jämte läkemedel. Då ju kostnaderna åtminstone för sjukhusvård
i regel understiga den i sjukkasselagen föreskrifna kontanta
sjukhjälpen, torde det visserligen kunna förutsättas, att en bestämmelse,
hvarigenom statsbidraget vid kontant sjukhjälp fastställdes till 25 öre
per dag, men för öfriga fall till 1U af kassans utgifter för sjukhusvård
äfvensom läkarvård och läkemedel, skulle komma att i någon mån nedbringa
statsanslagets belopp. Men då ju ett dylikt stadgande, enligt
hvad i det föregående framhållits, i åtskilliga fall torde komma att begagnas
i ändamål att erhålla bidrag för samtidigt lämnad såväl kontant
sjukhjälp som sjukhus- eller läkarvård, torde det vara säkrast att
fortfarande räkna med de af de sakkunnige funna beloppen.
Därest i sjukkasselagen skulle komma, i öfverensstämmelse med
kollega därom tidigare framställda yrkande, att intagas den bestämmelse,
att sjukhjälpen i hvarje fall skulle motsvara ett belopp af
en krona per dag, skulle detta icke utöfva något inflytande på de
af de sakkunnige verkställda kostnadsberäkningarna. Dessa hafva nämligen
just verkställts med hänsyn till eu dylik förutsättning. Skulle
slutligen, såsom kollegium i sitt utlåtande den 29 oktober detta år
alternativt föreslagit, sjukersättningen komma att fastställas till en krona
per dag i stället för, såsom i lagförslaget stadgats, med en krona per
söckendag, och statsbidraget i proportion härtill höjas, skulle detta na
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
131
turligtvis nödvändiggöra en motsvarande ökning i det för ändamålet
erforderliga statsanslaget. Approximativt torde förhöjningen ifråga
kunna uppskattas till högst 133,000 och 149,000 kronor för resp. 1911
och 1912.
Vid beräkningen af det blifvande statsanslagets storlek hafva de
sakkunnige helt och hållet lämnat utom räkningen den eventualiteten,
att ett större eller mindre antal sjukkassor, som i sina stadgar hafva
upptagit obehöriga bestämmelser, skulle bibehålla dessa och af denna
anledning frånkännas rätten till statsbidrag. Tydligt är också, att en
dylik omständighet måste undandraga sig hvarje i förväg gjord beräkning.
Enär likväl åtskilliga kassor ovedersägligen i sina stadgar hafva
dylika bestämmelser, och då man sannolikt icke har att förvänta, att
de samtliga, åtminstone till en början, skola befinnas villiga att härutinnan
göra ändring, torde nog äfven af denna anledning det för ändamålet
behöfliga statsanslaget komma att för de närmaste åren i någon
mån reduceras.
I måhända ännu högre grad torde detta blifva förhållandet, därest
såsom förutsättningar för statsbidrags beviljande komma att uppställas
de i föreliggande yttrande angifna villkoren. Sannolikt kommer dock
denna omständighet att erhålla endast öfvergående betydelse. Med den
vikt statsbidraget för framtiden skulle komma att äga för sjukkasserörelsen,
skulle helt säkert de sjukkassor, hvarom det här kunde blifva
fråga, finna med sin fördel förenligt att omlägga sin verksamhet till
öfverensstämmelse med de stadgade villkoren. Redan konkurrensen
från de statsunderstödda sjukkassornas sida torde väl i regel göra detta
till en nödvändighet.
Stockholm den 22 december 1909.
På Kungl. Maj:ts och Rikets kommerskollegii vägnar:
ALFR, LAGERHEIM.
THEOFIL ANDERSSON.
Erik Sjöstrand.
132
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Bilaga C.
Riksförsäkringsanstaltens utlåtande.
Till Herr Statsrådet och chefen för Knngl. Civildepartementet.
Sedan särskilda sakkunnige afgifvit utlåtande angående bidrag af
statsmedel till sjukkasseverksamhetens främjande, bär herr statsrådet
genom remiss den 28 september 1909 anmodat riksförsäkringsanstalten
att i ärendet afgifva yttrande.
I anledning häraf får riksförsäkringsanstalten vördsamt anföra följande:
Sakkunniga
hafva i förevarande hänseende föreslagit, att bestämmelser
borde meddelas därom,
att sjukkassa och fortsättningssjukkassa, som är registrerad i enlighet
med ny lag angående registrerade sjukkassor, må kunna af statsmedel
tilldelas bidrag med
a) en krona för hvarje medlem i sjukkassa och 35 öre för i fortsättningssjukkassa
sjukhjälpsberättigad;
b) 25 öre för hvarje sjukdag, söndagar oräknade, för hvilken under
nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare
sig efter nu gällande eller ny lag, kontant sjukhjälp af minst eu krona
utgått eller vård å sjukhus bekostats, dock för sjukkassa minst 50 öre
och högst 2 kronor samt för fortsättningssjukkassa högst 50 öre, allt
per medlem; och
c) eu fjärdedel af de utgifter, som kassa under nästföregående år
eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare sig efter nu gällande
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202. 133
eller ny lag, fått vidkännas för läkarvård och läkemedel åt sina medlemmar.
Med afseende å förevarande statsbidrags beräknande skulle enligt
sakkunniges förslag gälla:
1) att statsbidrag enligt a) utgår efter medlemsantalet den 31 december
nästföregående år, med framräknande af medlemmar, hvilka tillförsäkrats
antingen endast begrafningshjelp, eller sjukhjälp till mindre
omfattning, än sådant understöd enligt lagförslaget skall utgå till själfförsörjande
medlem, eller ock en kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor
per söckendag;
samt att, om kassan icke varit registrerad under hela föregående
år, ifrågavarande del af statsbidraget utgår allenast i förhållande till
det antal hela månader, som kassan under året varit registrerad;
2) att medlemsantal, hvarefter statsbidrag enligt b) lägst och högst
utgår, likaledes skall beräknas efter förhållandena den 31 december
nästföregående år;
3) att statsbidrag enligt b) och c) icke utgår för medlemmar,
hvilka tillförsäkrats en kontant sjukhjälp, öfverstigande 4 kronor per
söckendag;
4) att hvad ofvan sägs om medlem afser i fortsättningssjukkassa
sjukhjälpsberättigad.
Vidare borde enligt förslaget föreskrifvas:
att statsbidraget må användas allenast för enahanda ändamål, som
de fasta medlemsafgifter, hvilka enligt 20 § i lagförslaget skola upptagas
af sjukkassa och fortsättningssjukkassa, med iakttagande tillika,
att andel i statsbidrag ej må vid de fasta medlemsafgifternas bestämmande
räknas sådan medlem eller sjukhjälpsberättigad till godo, för
hvilken enligt 1) statsbidrag icke får beräknas;
att, om sjukkassa meddelar begrafningshjälp till belopp, öfverstigande
200 kronor, statsbidraget skall odeladt användas för sjukhjälpsverksamheten;
att
sjukkassa eller fortsättningssjukkassa, som i sina stadgar upptagit
bestämmelser, hvilka, med hänsyn till ändamålet med kassans
verksamhet och dess sociala uppgift pröfvas vara obehöriga, icke äger
bekomma statsbidrag;
att fortsättningssjukkassa, som upprättats endast för medlemmar af
en viss sjukkassa, icke äger bekomma statsbidrag, som utgår efter antalet
i kassan sjukhkjälpsberättigade;
samt att fortsättningssjukkassa, hvilken tidigare uppburit statsbidrag
enligt nu gällande grunder, och som efter de nya grunderna
134
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
icke skulle äga bekomma ett belopp af lika storlek, som efter nu gällande
grunder, ändock må, för högst tre år, efter det kassan blifvit
registrerad enligt ny lag, kunna tilldelas statsbidrag till sistnämnda
belopp.
Enligt hvad sakkunnige i sin motivering anföra, skulle förestående
grunder gälla för beräknande af statsbidraget till de sjukkassor, som
registrerats enligt den föreslagna nya lagen angående sjukkassor. För
kassor, registrerade enligt äldre lag, som ännu icke vunnit registrering
efter ny lag, borde statsbidraget utgå till samma belopp och under
samma villkor som hittills.
Af de sakkunnige erinras därom, att man utomlands ansett lämpligt
att fördela kostnaderna för sjukförsäkringen. Sålunda äro i nedan
angifna länder, där i hufvudsak är fråga om försäkring för kroppsarbetare
och med dem i ekonomiskt afseende ungefärligen likställda personer,
kostnaderna fördelade på följande sätt:
Premien erlägges med följande delar af:
de försäkrade
arbetsgivare
staten
kommun
Tyskland f. n..........................
........... s/s
Va
—
—
föreslaget...................
........... v»
1 /„
i 1
—
—
Österrike ...............................
...........
Vs
—
—
Ungern ..................................
........... 7«
V
—
—
Luxemburg ............................
.......... 2/s
Vs
—
—
Nederländerna (föreslaget)...........
.......... 2/s af premien i lägsta
riksklass samt hela
premien för anhöri- gas försäkring.
Det öfriga
Norge, oblig. förs.....................
.......... 6/io
Vio
2/l0
Vio
frivillig förs..................
.......... Vio
—
2/l0
Vio
I Danmark utgår statsbidrag med 2 kronor för medlem och V5 af
medlemsafgiften.
Vidare framhålles af de sakkunnige, att därest sjukförsäkringen
skall såsom hittills grundas på frivillighet och ordnas i enlighet med
det afgifna förslaget till lag angående sjukkassor, det är nödvändigt,
för att sjukförsäkringen skall nå erforderlig utveckling, att bidrag från
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202. 135
det allmännas sida lämnas till väsentligen högre belopp än för närvarande.
Riksförsäkringsanstalten är härom ense med de sakkunnige, och
finner jämväl nödvändigt, att för statsbidragets utgående andra grunder
tillämpas än de som nu gälla.
Af de olika grunder för statsbidragets beräknande, som framställts,
synas de af sakkunnige framlagda vara att föredraga framför de öfriga,
då de — ehuru äfven med deras tillämpning oegentligheter icke kunna
undvikas — bättre äro ägnade att åstadkomma en så vidt möjligt rättvis
och lämplig fördelning af statsbidraget.
I fråga om statsbidrag till sjukkasseverksamheten torde böra gälla,
att dylikt bidrag skall komma till godo allenast de ekonomiskt svagt
ställda, således kroppsarbetare öfver hufvud taget och med dem i ekonomiskt
afseende likställda personer. Vidare torde staten icke böra bidraga
till att förskaffa en sjukkassemedlem en sjukhj Översättning, som
bereder den sjuke större inkomst än det hans arbete i regel lämnar
honom, enär däraf lätt kan föranledas simulation eller misskötande af
en sjukdom. Sakkunnige hafva ock gifvit uttryck åt dessa synpunkter,
då de anföra att staten icke har anledning att med sitt bidrag
stödja sådana sjukkassemedlemmar, som äro i den ekonomiska ställningen,
att de kunna tillförsäkra sig en jämförelsevis hög sjukhjälp. Af
denna anledning har äfven i förslaget upptagits en bestämmelse, innebärande
att statsbidrag icke i någon form må utgå för medlemmar, som
tillförsäkrats en kontant sjukhjälp öfverstigande fyra kronor per söckendag,
hvilken siffra — anföra de sakkunnige — skulle något understiga
en skäligen väl situerad kroppsarbetares dagsinkomst.
Ehuru med den sålunda ifrågasatta bestämmelsen tillräcklig garanti
icke torde kunna vinnas i angifna afseenden, då intet hinder finnes för
en person att bereda sig extra sjukhjälp genom delaktighet i en utanför
de registrerade sjukkassorna stående förening eller sammanslutning
eller genom försäkring annorledes än i sjukkassa, synes det praktiskt
taget vara svårt att erhålla en mera lämplig bestämmelse. Frågan
härom torde kunna framdeles, sedan erfarenhet vunnits på ifrågavarande
område, upptagas till ompröfning, därvid undersökning borde
verkställas, huruvida icke statsbidraget bör inskränkas att afse persosoner,
hvilkas inkomster uppgå högst till eller understiga ett visst
belopp.
Med nyss behandlade ämne sammanhänger frågan om flermedlemskapet.
Sakkunnige hafva ansett, att hänsyn till flermedlemskap icke
bör tagas i afseende å statsbidragets utgående. De framhålla härvid,
136
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
att då det är fråga om en öfvergångstid, synas icke trängande skäl
föreligga att vid statsbidragets meddelande taga sådan hänsyn, huru
teoretiskt berättigadt detta än vore, samt att synnerligen stora praktiska
svårigheter skulle uppkomma vid statsbidragets fördelning.
Härvid är emellertid att märka, att flermedlemskap enligt lagförslaget
skulle komma att bestå i afse värd tid framåt, icke allenast under
öfvergångstiden för lagens trädande i tillämpning.
Flermedlemskapet kan naturligtvis icke utan vidare fördömas; det
kan hafva berättigande, därest sjukkasseverksamheten icke är så organiserad
att sjukkassorna hvar för sig lämna en till storleken lämplig*
sjukhjälp. Emellertid medför flermedlemskapet ett fördyrande af sjukförsäkringen
och lämnar utväg till erhållande af en oskäligt hög sjukhjälpsersättning.
Man är ock tämligen ense om, att detsamma bör motarbetas.
För sjukkassorna själfva är det af vikt, att de så snart som
möjligt organisera sig så, att de hvar för sig kunna lämna erforderlig*
sjukhjälp; och staten bör göra hvad den kan för att påskynda en dylik
ordning. Ett kraftigt medel att påskynda utvecklingen i den angifna
riktningen vore utan tvifvel en inskränkning af statsbidraget i
anledning af flermedlemskap. Att därvid erhålla en rättvis fördelning
af statsbidraget, med hänsyn tagen till det sjukbjälpsbelopp, som de
särskilda kassorna lämna m. m., är, såsom ock de sakkunnige erinra,
praktiskt taget så godt som omöjligt. Men det torde icke vara nödigt
att härvid förfara med alltför ängslig noggrannhet. Anses det oriktigt,
att staten genom sitt bidrag uppmuntrar till flermedlemskap, torde de
sjukkassor, som tillstädja sådant, böra få finna sig i att statsbidraget
till dem utgår med reduceradt belopp.
Reduktionen torde kunna göras på det sätt, att vid beräkning af
statsbidragets storlek till en viss kassa för hvarje medlem, som tillika
är medlem af en annan kassa, bidraget utginge med hälften af det vanliga
beloppet, för hvarje medlem af 2 andra kassor med en tredjedel, för
hvarje medlem af 3 andra kassor med en fjärdedel o. s. v. De utredningar,
som lämnats rörande flermedlemskap, angifva emellertid, att af
dem, som äro medlemmar i flera sjukkassor, flertalet har delägarskap
i allenast två sjukkassor. Endast ett mindre antal personer äro medlemmar
i tre eller flere sjukkassor. Man synes därför kunna bortse
från dessa senare och såsom en enkel metod stadga, att för sjukkassemedlem,
som tillhör två eller flere sjukkassor, endast får beräknas hälften
af det eljest utgående statsbidraget. Tillämpningen af ett dylikt
stadgande lärer icke möta några praktiska svårigheter, då i de uppgifter,
som skola lämnas för statsbidragets erhållande, allenast behöfde
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 202.
137
uppgifvas, huru många af kassans medlemmar som jämväl tillhöra annan
sjukkassa, och då uträkningen af statsbidraget med ledning af
denna uppgift lätt kan verkställas. Det afsedda ändamålet torde genom
en sådan anordning på ett tillfyllestgörande sätt främjas.
Såsom tillägg till skälen mot att hänsyn tages till flermedlemskapet
har af sakkunniga äfven åberopats, att flermedlemskap länge florerat,
och att hittills statsbidrag utgått oafsedt detta. I anledning häraf
och af hvad i samband därmed anförts, torde få erinras, att af utredningen
rörande statsbidraget framgår, att sjukkasseverksamhetens målsmän
länge hyst den meningen, att flermedlemskapet borde bortarbetas
ur sjukkasseverksamheten, samt att nu ifrågasättes ett väsentligen
större bidrag från staten till sjukkassorna än det som hittills utgått.
I fråga om de olika belopp, hvaraf statsbidraget skulle bestå, föreslås,
att bidrag af statsmedel skulle utgå, bland annat, med en fjärdedel
af de utgifter, som kassan under nästföregående år eller del däraf,
som kassan varit registrerad, vare sig efter nu gällande eller ny lag,
fått vidkännas för läkarvård och läkemedel åt sina medlemmar.
Sakkunnige hafva framhållit betydelsen af den sjukkassornas verksamhet,
som består i lämnandet af läkarvård, läkemedel och sjukhusvård.
De anföra härom, att de svenska sjukkassorna icke torde tillräckligt
hafva uppmärksammat vikten för den sjuke och hans närmaste, att
läkarvård och läkemedel samt i förekommande fall äfven sjukhusvård
beredes den sjuke på kassans bekostnad. Ofta skulle med understöd i
denna form den sjuke snabbare vinna den behandling, hans sjukdom
kräfver, och således kunna hastigare återvinna hälsan. Att den insjuknade
— anföres vidare — snarast möjligt tillfrisknar och blir förvärfsduglig,
är af intresse främst för hans familj, men äfven för den sjukkassa,
han tillhör, och för det allmänna, som har behof och gagn af
de arbetsdugliga.
Det kan icke förnekas, att ifrågavarande del af sjukkasseverksamheten
hos oss varit i hög grad försummad. Detta framgår bäst af de
siffror från Danmark och Tyskland, som af de sakkunnige anföras. År
1907 utgjorde i Danmark hela den af sjukkassorna kontant utbetalda
sjukhjälpen 1,941,710 kronor eller 33,4 procent af alla utgifter, medan för
läkarvård, medicin och sjukhusvård utbetalades 3,393,424 kronor eller
58 procent, däraf för läkarhjälp 2,129,641 kronor eller 36 procent och för
medicin och andra läkemedel 691,234 kronor eller 12 procent. De tyska sjukkassorna
utbetalade 1907 i kontant sjukhjälp 121,416,115 mark, medan
kassornas utgifter för läkarvård och medicin samt sjukhusvård belöpte
Bill. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 153 Haft. 18
138
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
sig till 139,855,742 mark, däraf för läkarvård 63,325,782 mark samt
för medicin och andra läkemedel 40,157,749 mark. I Sverige åter utbetalades
år 1907 i kontant sjukhjälp 4,004,051 kronor, medan utgifterna
för läkarvård, medicin ock sjukhusvård belöpte sig till allenast
169,605 kronor. Den kontanta sjukhjälpen utgjorde här 83 procent
af utgifterna, medan utgifterna för läkarvård, medicin och dylikt uppgingo
till ungefär 3 Va procent.
Det bör ligga i statens intresse att tillse, att den sjuke erhåller
den lämpligaste vård, så att han åter kan blifva fullt arbetsduglig och
detta så snart som möjligt. I jämförelse härmed är det från det allmännas
sida af underordnad vikt, om den sjuke under en kortare tid
erhåller ett större eller mindre kontant sjukhjälp sb el opp. Visserligen
är att antaga, att om de sakkunniges förslag vinner bifall, sjukkassorna
skola i större utsträckning än hittills lämna läkarvård och läkemedel;
men det synes som om staten på ett kraftigare sätt, än förslaget innebär,
borde bidraga till främjande af ifrågavarande mål. Riksförsäkringsanstalten
tillåter sig därför hemställa, att den under c) upptagna delen
af statsbidraget bestämmes till hälften af de utgifter, som kassa under
nästföregående år eller del däraf, som kassan varit registrerad, vare sig
efter nu gällande eller ny lag, fått vidkännas för läkarvård och läkemedel
åt sina medlemmar. Om hänsyn tages till hvad riksförsäkringsanstalten
i förevarande afseende anfört, torde möjligen någon jämkning
af de under a) och b) upptagna delarne af statsbidraget böra äga rum.
I fråga om de af sakkunnige föreslagna särskilda bestämmelserna
för statsbidragets beräknande har riksförsäkringsanstalten intet i hufvudsak
att erinra.
Beträffande föreskriften, att beräkningen i vissa fall skall ske efter
förhållanden den 31 december nästföregående år, synes som om en
dylik föreskrift skulle kunna lämna rum för missbruk. Lämpligare
vore, om det låter sig göra, att stipulera ett medelantal af kassans
medlemmar under året, efter hvilket beräkningen skall ske.
Bland villkoren för statsbidragets utgående har föreslagits, att sjukkassa
eller fortsättningssjukkassa, som i sina stadgar upptagit bestämmelser,
hvilka, med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och
dess sociala uppgift, pröfvas vara obehöriga, icke äger bekomma statsbidrag.
En bestämmelse med dylik innebörd torde visserligen vara
behöflig, men önskligt vore, om den kunde erhålla en mera bestämd
affattning. Olägenheten af dess obestämda affattning torde dock kunna
anses i viss mån minskad, därest, såsom sakkunniga föreslagit, pröfningsrätten
stannar hos Kungl. Maj:t.
139
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Föreskriften, att, om sjukkassa meddelar begrafningshjälp till belopp,
öfverstigande 200 kronor, statsbidraget skall odeiadt användas
för sjukhjälpsverksamheten, lärer, likasom de föreslagna bestämmelserna
i öfrigt, komma att undergå jämkning, om och i den mån ändring vidtages
i förslaget till lag angående sjukkassor.
I afseende å grunderna för statsbidragets utgående tillåter sig
riksförsäkringsanstalten slutligen erinra om hvad riksförsäkringsanstalten
härom anfört i sitt underdåniga utlåtande den 31 augusti 1909 rörande
det af särskilda sakkunnige uppgjorda förslaget till lag angående
sjukkassor, såsom, bland annat, beträffande anordnandet af sjukkassor
med fritt tillträde för alla, som äro i behof af sjukförsäkring.
Hvad de af sakkunnige uppgjorda kostnadsberäkningarna angår,
har riksförsäkringsanstalten, i den mån sådant låtit sig göra, sökt
kontrollera dessa. Såsom af de sakkunnige framhålles är det emellertid
vanskligt att vid ifrågavarande beräkningar erhålla något mera pålitligt
resultat, då ett ökadt statsbidrags inverkan på sjukkasseverksamhetens
utveckling under närmaste tiden icke med någon större säkerhet
kan förutses, hvartill kommer den omständigheten, att man icke
kan beräkna, i huru stor utsträckning sjukkassorna under de närmaste
åren låta registrera sig enligt ny lag, och att man således ej kan bedöma
i hvad mån statsbidraget under öfvergångstiden kommer att utgå
enligt de nu föreslagna eller de förutvarande grunderna.
Stockholm den 7 januari 1910.
J. MAY.
IVAR TENGSTKAND. O. F. ENBOM. KARL DICKMAN.
Föredragande.
140
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
Bilaga JD.
Statskontorets utlåtande.
Till Herr Statsrådet och chefen för Snngl. Civildepartementet.
I skrifvelse den 28 sistlidne september har herr statsrådet anmodat
kungl. statskontoret att afgifva utlåtande öfver en af tillkallade
sakkunnige afgifven promemoria angående bidrag af statsmedel till
sjukkasse verksamhetens främjande; och får kungl. statskontoret i anledning
häraf, med remissaktens återställande, i underdånighet anföra
följande.
Bland de i nämnda promemoria omförmälda olika förslag till grunder
för statsbidragets beräknande synes det af de sakkunnige framställda
äga företräde framför de öfriga, då det torde på ett lämpligt
och rättvist sätt tillgodose sjukkassornas af växlande- förhållanden beroende
olika behof af understöd och därigenom vara ägnadt att befrämja
sjukkasse verksamhetens utveckling i önskvärd riktning. Mot
förslagets grundprinciper, att statsbidraget skulle beräknas till en del
efter antalet medlemmar, till en del efter antalet sjukdagar med vissa
begränsningar, och till en del efter de af kassorna bestridda utgifterna
för läkarvård och läkemedel, har kungl. statskontoret alltså intet att
erinra.
I fråga om förslagets detaljer vill det förefalla kungl. statskontoret,
som om den å sid. 65 i promemorian under 2) upptagna bestämmelsen,
»att medlemsantal, hvarefter statsbidrag enligt b) lägst och
högst utgår, likaledes skall beräknas efter förhållandena den 31 decem
-
141
.Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SOS.
ber nästföregående år», skulle sakna erforderlig tydlighet, då det nämligen
ej synes fullt klart huruvida äfven vid beräkning af sistnämnda
medlemsantal hora franräknas de medlemmar, som tillförsäkrats antingen
endast begrafmngshjälp eller sjukhjälp till mindre omfattning, än
sadant understöd enligt lagförslaget skall utgå till själfförsöriande medlem.
Af stadgandet .1 mom. 3) vill det synas, som om ett sådant frånraknande
mahanda ej skulle ske enligt mom. 2). Men då samma skäl
som ligga till grund för att vid beräkning af statsbidrag enligt mom!
a) nyssnämnda kategorier böra frånräknas hela medlemsantalet, torde
kunna aberopas till stöd för en liknande inskränkning vid beräkning
af det medlemsantal, hvarefter statsbidrag enligt b) lägst och högst
utgår, torde kunna ifrågasättas, huruvida ej mom. 2) bör lyda: »att
medlemsantal hvarefter statsbidrag enligt b) lägst och högst utgår,
iik9,i6clGs skall beräknas pa sätt i inom. 1) sä^s».
A^en vid _ ett annat förhållande bär kungl. statskontoret särskild!
fast sm uppmärksamhet. Det nya förslaget till lag om registrerade
sjukkassor innehåller i 12 §, att å samma tid icke någon må vara medlem
af mera än en sjukkassa; och de sakkunniga hafva ock medo-ifvit
aen principiella riktigheten af hvad som, bland annat af kungl. statskontoret
i dess underdåniga utlåtande af den 23 mars 1906, framhållits
darom, att icke mer än en sjukkassa borde åtnjuta statsbidrag för eu
och samma person De sakkunniga hafva emellertid, hufvudsakligen
pa grund åt de praktiska svårigheter, som eljest skulle möta, ansett att
vid statsbidragets utgående hänsyn icke borde tagas till det flermedemsskap,
som pa grund af den i 93 § 4 mom. 2 stycket meddelade
ofvergangsbestämmelse komme att fortfarande en längre tid kvarstå.
1 afseende bara vill kungl. statskontoret medgifva, att beträffande de
denar af statsbidraget, som skulle utgå efter antalet sjukdagar och efter
utgifterna för läkarvård och läkemedel, den ökning i förvaltningsbesvär,
S°1:?1 e , llPPstai därest man vid bestämmandet af dessa andelar af
statsbidraget skulle taga hänsyn till flermedlemsskap, kunde blifva så
S;°!VT Qen knnna 1 ylss mån ^skränka förmånen af det ökade
statsbidraget Men detta torde ej äga giltighet beträffande den efter
medlemsantalet utgående delen af statsbidraget, om man nämligen härvid
loge hänsyn till flermedlemsskap endast i den mån, att för siukkassemedlem,
som ar medlem jämväl af annan sjukkassa, statsbidraget
i någon man nedsattes, till exempel till hälften. Någon afsevärd svårighet
för sjukkassorna att i sina årliga rapporter till tillsynsmyndigheten
uppgifva, huru många af kassans medlemmar dessutom tillhörde
I
*
142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
annan sjukkassa, eller, om fråga är om fortsättningssjnkkassa, annan
sådan, torde knappast föreligga; och någon orättvisa med afseende å
statsunderstödets fördelning mellan de särskilda kassorna skulle icke af
en sådan nedsättning af statsbidragets belopp föranledas. Om alltså
några hinder för en dylik begränsning af statsbidraget för den, som är
medlem af flera sjukkassor, icke kunna anses föreligga, är densamma
å andra sidan, enligt kungl. statskontorets mening, önskvärd såväl ur
synpunkten af eu rättvisare fördelning af statsbidraget i dess helhet,
som ock emedan den antagligen skulle i någon mån bidraga till att
påskynda den afveckling af flermedlemsskapet, som äfven af de sakkunniga
själfva förklarats vara oneklig.
Kung!, statskontoret skulle därför vilja föreslå, att till punkten a)
i de sakkunniges förslag å sid. 65 tillfogades; »dock att för sjukkassemedlem
som därjämte är medlem i annan sjukkassa, detta bidrag utgår
med endast 50 öre, och för i fortsättningssjukkassa sjukhjälpsberättigad,
som tillika är sjukhjälpsberättigad i annan fortsättningssjukkassa, med
blott 20 öre».
Beträffande uträkningen af de statsbidrag, som enligt det föreliggande
förslaget skulle årligen tillkomma de särskilda sjukkassorna,
varder detta icke längre en så enkel sak som hittills. Men då detta
bestyr skulle komma att åligga en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet,
som ej torde komma att sakna utvägar att utöfva en tillfyllestgörande
kontroll öfver riktigheten af de till grund för statsbidragens
beräknande liggande uppgifter, som årligen skola af kassorna
aflämnas, synes ur denna synpunkt någon betänklighet mot förslaget
ej möta.
Mot de sakkunnigas beräkningar af kostnaden för det blifvande
statsbidraget har kungl. statskontoret ej funnit anledning till erinran.
Då åtskilliga af de framställda olika förslagen till grunder för statsbidragets
utgående leda till ganska likartade resultat i fråga om beräkningen
af totalkostnaden, i det att de nämligen häntyda på eu kostnad
af omkring 1 Va million kronor, synes det gifva ett visst stöd för den
meningen, att nämnda summa är ungefär det belopp, hvarmed svenska
staten med hänsyn till den grad af utveckling, sjukkasseverksamheten
i vårt land har nått, lämpligen bör under den närmaste tiden understödja
densamma. I betraktande af vissa af de sakkunniga påpekade
omständigheter synes det dock troligt, att under de första åren efter
den nya lagens trädande i kraft kostnaderna komma att uppgå till afsevärdt
mindre belopp.
Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 202.
143
Slutligen anser sig kungl. statskontoret böra vidröra frågan om
sättet för denna utgiftstitels upptagande i riksstaten. Då Kungl. Maj: t
år 1890 första gången hos Riksdagen gjorde framställning om beredande
af medel för underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande, ansågs det lämpligt att »af befintligt
öfverskott å 1891 års statsreglering)) afsätta ett belopp af 100,000
kronor för sådant ändamål. Afsättning af medel för samma ändamål
har sedermera ägt rum för hvart och ett af åren 1892—1895 med
100,000 kronor, för hvart och ett af åren 1899—1904 med 250,000
kronor, för år 1905 med 350,000 kronor, samt för hvart och ett af
åren 1906—1910 med 500,000 kronor. Utgifterna från ifrågavarande
medel hafva ställt sig sålunda, att behållningen å samma medel, som
vid 1895 års slut utgjorde 384,552 kronor 48 öre, sedermera småningom
nedgick till 49,499 kronor 89 öre vid 1903 års slut, hvarefter
under åren 1904—1906 utgifterna öfverstego de förefintliga tillgångarne,
så att brist uppstod, hvilken utgjorde år 1904 54,482 kronor 61 öre,
år 1905 88,605 kronor 55 öre och år 1906 10,305 kronor 5 öre. Vid
1907 års slut förefanns åter eu behållning af 30,146 kronor 12 öre och
vid 1908 års slut eu behållning af 34,229 kronor 38 öre. Nyssnämnda
förhållande, att brist uppstår å medel af ifrågavarande art, måste anses
såsom oegentligt och såsom främmande för de principer, efter hvilka
budgeten är ordnad. Då numera de årligen gjorda afsättningarne icke
torde kunna betraktas såsom några »öfversko tf smedel», samt någon förräntning
och fondbildning aldrig varit för dessa medel ifrågasatt, vill
det synas kungl. statskontoret, som om det vore lämpligast att ifrågavarande
utgiftstitel i form af ett vanligt förslagsanslag inordnades bland
anslagen under sjätte hufvudtiteln. Då utgifterna för statsbidrag åt
sjukkassor utgå enligt af Kungl. Maj:t och Riksdagen bestämda grunder
och oberoende af det belopp, som i riksstaten är för ändamålet
uppfördt, samt utgiften är af permanent natur, synas nödiga förutsättningar
föreligga för uppförande å ordinarie stat under nämnda hufvudtitel
af ett förslagsanslag till statsbidrag åt sjukkassor. Häraf skulle
följa, såväl att ett eventuellt öfverskott å detta anslag komme statsregleringen
i dess helhet till godo, som ock att, om det anvisade beloppet
öfverskredes, man undveke ofvan antydda oegentlighet. Detta
anslag, som enligt de sakkunnigas utredning synes kunna för närvarande
begränsas till en million kronor, borde emellertid vara afsedt
endast för statsbidrag åt sjukkassor, i hvilket fall för inrättande af
tillsynsmyndigheten samt för de kostnader för sjukkasse- och olycks
-
144
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 202.
fallsstatistik, som hittills bestridts af of vanberörda afsätta medel, särskilda
anslag lära blifva erforderliga. Kungl. statskontoret är emellertid
för sin del icke i tillfälle att kunna afgifva förslag rörande storleken
af dessa anslag.
Stockholm den 18 januari 1910.
HANS WACHTMEISTER.
PER SÖDERMARK.
Gustaf Aldra.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1910.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1910:157 Skrifvelse till Konungen i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande, dels ock i ämnet väckt m s. 48 i texten
- Rskr. 1910:158 Skrifvelse till Konungen i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande af en tillsynsmyndighet öfver sjukkasseväsendet i riket och anvisande s. 51 i texten
- 3SärU 1910:10 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 3) Utlåtande Nr 10 s. 1 i texten
- 3SärU 1910:11 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 3) Utlåtande Nr 11 s. 1 i texten