Med förslag till förordning angående biografföreställningar
1911-03-10 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1911:160, Med förslag till förordning angående biografföreställningar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
1
Nr 160.
Kungl. Maj.ls nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till förordning angående biografföreställningar; gifven
Stockholms slott den 10 mars 1911.
Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta Riksdagens
yttrande öfver bilagda förslag till förordning angående biografföreställningar;
och vill Kungl. Maj:t, efter emottagandet af Riksdagens svar,
företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och förordna om utfärdande
af författning i ämnet.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Hugo Hamilton.
Bihang till Rihsd. prof. 1911. 1 Sand. 1 Åfd. 105 Käft. (Nr 160.)
1
2
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
Förslag
till
Förordning angående biografföreställningar.
§ 1.
Hvar och en, som vill offentligen förevisa rörliga fotografiska bilder
eller så kallade biografbilder, skall därom göra ansökan i stad hos vederbörande
polismyndighet och å landet bos kronofogden eller, där Kungl.
Maj:ts befallningshafvande så förordnat, länsmannen; och vare sökanden
pliktig, när det af polismyndigheten påfordras, att ej mindre styrka, att
den uppgifna lokalen blifvit af ägaren eller innebafvaren upplåten för
ändamålet, än äfven om föreställningens närmare beskaffenhet lämna
polismyndigheten de upplysningar, denna äskar för att kunna meddela
erforderliga ordningsföreskrifter.
Där hinder ej anses möta för det sökta tillståndet, har polismyndigheten
att meddela tillståndsbevis. Innan sådant erhållits, vare förbjudet
att utlämna inträdeskort, fordra, begära eller mottaga afgift.
Meddeladt tillstånd må återkallas, när helst skälig anledning därtill
förekommer.
§ 2.
Visar sig, att föreställning, som omförmäles här ofvan, åsyftar eller
innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder
till svårare oordning, eller att af polismyndigheten meddelade ordningsföreskrifter
rörande föreställningen icke åtlydas, äge polismyndigheten
förbjuda dess förnyande. I nu nämnda fall äfvensom då tillställningen
äger rum utan vederbörligt tillstånd eller i strid mot meddeladt tillstånd,
eller bland de närvarande uppkommer oordning af svårare beskaffenhet,
den där icke genom deltagarnas i densamma aflägsnande kan undanröjas,
må föreställningen af polismyndighet inställas eller upplösas; och
vare alla de, som församlat sig å stället, pliktiga att, på nämnda myndighets
uppmaning, begifva sig därifrån, vid bot från och med 5 till
och med 100 kronor för en hvar, som icke ställer sig sådan uppmaningtill
efterrättelse.
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
§ 3.
Barn under 15 år må ej lämnas tillträde till biografföreställning,
där förevisning äger rum af andra bilder än sådana, som, på sätt bär
nedan sägs, blifvit godkända till förevisning jämväl för barn, ej heller,
där barnet icke åtföljes af målsman, till sådan föreställning, som afslutas
senare än klockan åtta eftermiddagen.
Genom tydliga anslag skall utmärkas, huruvida barn äger tillträde
till biografföreställning eller icke.
§ 4.
Vid föreställning, som afses i § 1, må ej förevisas bilder, såvida de
icke dessförinnan blifvit efter verkställd granskning godkända ijden ordning
här nedan sägs.
Hvad sålunda föreskrifvits gäller ej i afseende å bilder, som troget
skildra nyligen inträffade händelser och förevisas under en tid af högst
10 dagar efter det de skildrade händelserna ägt rum; dock att icke heller
dylika bilder må förevisas, innan polismyndigheten godkänt desamma.
§ 5.
Den i § 4 första stycket omnämnda granskning af biografbilder
skall för hela riket verkställas i Stockholm af en eller flera utaf Kungl.
Maj:t därtill förordnade granskningsmän.
Granskningsman äger af den, som påkallat granskningen, åtnjuta
godtgörelse enligt särskild taxa. Denna taxa fastställes af Kungl. Maj :t,
som jämväl meddelar närmare föreskrifter i öfrigt angående granskningsmännens
verksamhet.
§ 6.
Granskningsman må ej godkänna biografbilder, hvilkas förevisande
skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka
förråande, upphetsande eller till förvillande af rättsbegreppen. Bilder,
som framställa skräckscener, själfmord eller grofva förbrytelser på sådant
sätt eller i sådant sammanhang, att dylik verkan kan åstadkommas, må
sålunda icke godkännas.
Till förevisning vid sådan föreställning, till hvilken barn under 15
år lämnas tillträde, må ej heller godkännas bilder, som äro ägnade att
skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga
utveckling eller hälsa.
Bilder af annan beskaffenhet, än nu nämnts, må granskningsman ej
vägra godkänna.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
§ 7.
Film, som blifvit till granskning godkänd, skall till bevis därom
åtryckas med registreringsnummer försedd stämpel, hvarjämte granskningsman
skall utfärda intyg öfver godkännandet, innehållande
1) namnet på den firma, från hvilken filmen utgått,
2) kortfattad beskrifning af bilderna med rubrik och underrubriker,
om sådana äro anbragta å filmen,
3) uppgift å filmens längd och, om någon del af filmen af granskningsman
uteslutits, måttet å filmen efter uteslutningen samt
4) det i stämpeln upptagna registreringsnumret.
I stämpeln och intyget skall tillika angifvas, huruvida bildserien
blifvit eller icke blifvit godkänd till förevisning vid föreställning, till
hvilken barn under 15 år lämnas tillträde.
Intyg, som nu sagts, skall vid anfordran tillhandahållas polismyndighet.
§ 8.
Den, som utan tillstånd eller i strid mot föreskrifterna i meddeladt
tillståndsbevis gifver föreställning,- som afses i § 1, eller icke ställer sig
till efterrättelse af polismyndighet för föreställningen meddelade ordningsföreskrifter
eller upplåter lokal för föreställning, som gifves utan tillstånd,
böte från och med 10 till och med 500 kronor.
Till enahanda ansvar vare den förfallen, som öfverträder föreskrifterna
i § 3 eller § 4.
§ 9.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som
omförmäles i § 8, fortsätter eller förnyar samma förseelse, skall, för hvarje
gång stämning därför utfärdats och delgifvits, fällas till ansvar enligt
samma §.
§ io.
Förseelse, som omförmäles i § 8, skall åtalas af allmän åklagare,
i stad hos polisdomstol, därest särskild sådan är inrättad, men eljest hos
poliskammare och, där sådan icke finnes, vid allmän domstol samt å
landet vid allmän domstol; och gälle i fråga om klagan öfver domstols
eller poliskammares beslut i dessa mål hvad i allmänhet angående besvär
i brottmål finnes förordnadt.
5
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
§ 11.
Af böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla hälften kronan
och hälften åklagaren. Finnes särskild angifvare, tage han hälften
af åklagarens andel.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.
§ 12.
Öfver granskningsmans beslut må klagan hos Kungl. Maj:t i vederbörande
statsdepartement föras i den ordning, som för ekonomimål i
allmänhet är stadgad.
§ 13-
Hvad i denna förordning är stadgadt galle ej i fråga om förevisning
af biografbilder vid andaktsöfning eller i sammanhang med föreläsning,
som anordnas vid läroanstalt eller med statsunderstöd, ej heller
i andra fall då Kungl. Maj:t på ansökan meddelar befrielse från förordningens
tillämpning.
Denna förordning träder i kraft den 1 november 1911.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
Förordning
ang. biografföreställningar.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 mars 1911.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Hederstierna,
SwARTZ,
grefve Hamilton,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow,
von Krusenstierna.
Departementschefen, statsrådet grefve Hamilton anförde:
»Härmed tillåter jag mig påkalla Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
rörande frågan om åstadkommande af en verksam kontroll å biografföreställningar.
Här i Sverige lära biografer såsom folknöje börjat mera allmänt
förekomma först omkring år 1905. Deras antal växte snabbt, och i närvarande
stund lära omkring 200 biografteatrar finnas i riket.
Snart nog visade sig, att dessa biografteatrars program lämnade rum
för mycket befogade anmärkningar. Det blef allt mera uppenbart, att
åtgärder måste vidtagas för vinnande af rättelse, och den 13 november
1908 utfärdade Eders Kungl. Maj;t till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i riket följande cirkulär:
»Vår uppmärksamhet har blifvit fäst därå, att rikets polismyndigheter
vid pröfningar af ansökningar om tillstånd, där sådant erfordras,
till anordnande af biografförevisningar och liknande tillställningar icke
7
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
alltid träffa nödiga anstalter till förekommande däraf, att vid dylika tillställningar
förevisas något, som strider mot sedlighet eller eljest uppenbarligen
icke bör offentligen framställas, samt att polismyndigheterna
understundom jämväl brustit i behörig tillsyn öfver dessa tillställningar.
Med anledning häraf hafva vi härigenom velat anbefalla Eder att erinra
vederbörande polismyndigheter om angelägenheten att iakttaga, hvad
med gällande författningars innehåll i förekommande ärenden öfverensstämmer.
»
I det stora hela visade det sig emellertid, att cirkuläret ej medförde
den önskade förändringen i biografprogrammens karaktär i landet.
Vid 1909 års Riksdag väcktes också i Riksdagens båda kamrar lika
lydande motioner i syfte _ att råda bot mot dessa missförhållanden. I
anledning häraf beslöt Riksdagen i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t
anhålla, att Eders Kungl. .Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida mera
bestämda och effektiva föreskrifter matte kunna utfärdas till förebyggande
af det skadliga inflytandet af biografföreställningar, särskild! på den uppväxande
ungdomen i vårt land, samt, därest verkställd utredning därtill
gåfve anledning, till Riksdagen göra de framställningar, som häraf kunde
föranledas. I skrifvelsen anförde Riksdagen bland annat:
»Det torde ej kunna förnekas, att biografföreställningar med goda
och gedigna program kunna i viss mån utgöra verksamma bildningsmedel
och för allmänheten vara en både nyttig och nöjsam förströelse.
Men å andra sidan har erfarenheten tyvärr redan visat, att de mången
gång urartat till ett mer eller mindre osundt geschäft, som går ut på
att, genom att ibland de goda och bildande numren i programmen insticka
omoraliska, rafflande, skrämmande dylika, ockra på allmänhetens
godtrogenhet. I stället för att verka bildande och förädlande, verka de
därför ofta skadligt och förråande. De hafva därigenom börjat blifva eu
verklig fara speciellt för det uppväxande släktet. Det förhållandet, att
biografteatern framställer lefvande bilder, gör, att intrycken häraf
djupare inpräglas i de ungas sinnen. Och särskild! torde det vara just
de mest rafflande scenerna, som på barnasinnet utöfva ett oemotståndligt
inflytande. Det torde därför ej råda mer än en mening därom, att
man bör göra allt hvad göras kan för att söka råda bot på de allvarliga
och svåra missförhållanden, som på jämförelsevis kort tid börjat
inrota sig i fråga om biografföreställningar.))
I enlighet med chefen för civildepartementet vid föredragning af
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse gifvet bemyndigande har jag sedermera
uppdragit åt notarien vid öfverståthållarämbetet för polisärenden,
juris och filosofie kandidaten Per Cronwall, adjunkten vid folkskolesemi
-
8
Departements
chefen.
Behofvet af
särskilda
åtgärder.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
nariet i Stockholm Marie Louise Gagner samt ordföranden i svenska filmsförbundet
C. Magnusson att inom civildepartementet i egenskap af sakkunniga
biträda vid beredning af frågan om kontroll å biografföreställningar.
De sakkunniga hafva den 2 september 1910 afgifvit betänkande
jämte förslag till förordning, innefattande vissa bestämmelser angående
förevisning af biografbilder.
Öfver förslaget har öfverståthållarämbetet, efter polismästarens i
Stockholm hörande, samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
rikets samtliga län, efter hörande af en del polismyndigheter i länen,
afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden.»
Efter att hafva redogjort för de sakkunnigas förslag och de i ärendet
afgifna utlåtandena anförde departementschefen vidare:
»Att åtgärder snarast måste vidtagas för att råda bot mot de missförhållanden,
som föreligga med afseende å biografföreställningar, därom
lära meningarna numera knappast vara delade. Den axplockning ur
biografprogram, som förekommer i de vid 1909 års Riksdag väckta
motionerna, är för öfrigt — ehuru den ingalunda torde vara ett urval
af de värsta nummer, som visats — mer än belysande. Oafsedt att
understundom förekomma bilder, som kunna anses såra tukt och sedlighet
och hvilkas förevisande således är belagdt med straff enligt allmän
lag, utgöras biografprogrammens mest lockande delar ofta nog åt
brott och ruskigheter af alla slag samt uppskakande och sensationella
dramer, skildrade i så drastiska färger som möjligt. Ej nog med att
sådana bilder, som ohölj dt ockra på sensationslystnaden, som framställa
förbrytaren, hans skarpsinne och djärfhet i en lockande dager, äro ägnade
att förråa smaken, de förvilla rättsbegreppen och locka direkt —
såsom tyvärr många exempel visa — genom suggestionens makt till brott.
Faran af dylika olämpliga biografbilder är så mycket större, som
en stor del af biografernas publik utgöres af barn och ungdom, hvilkas
sinnen äro alldeles särskildt mottagliga för intryck.
Enligt den utredning, som genom den frivilliga biografkommittén
i Stockholm förelåg vid 1909 års Riksdag, hade genom beräkningar,
gjorda på grund af 205 biografbesök — för hvarje biograf en g;ång i
veckan och vid olika tider — utrönts, att antalet besökande per biograf
och föreställning i medeltal uppgått till 82 personer, af hvilka åtminstone
34 barn. Hvarje vecka gåfvos då på 24 biografer i Stockholm
922 föreställningar, till hvilka således sålts 75,604 biljetter, hvaraf
31,348 till barn i skolåldern. De uppgifna talen, som visserligen icke
kunna tillmätas exakt värde, då antalet besökande är i hög grad väx
-
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 160-2
9
lande, voro säkerligen icke för höga utan tvärtom för små, emedan kommitténs
undersökningar ej sträckt sig till lördagar och. söndagar, då publiken
på biograferna är utan jämförelse talrikast. Det förtjänar i detta
sammanhang nämnas, att antalet barn i Stockholms folkskolor vårterminen
1909 utgjorde 25,871, medan öfriga barn i folkskolåldern utgjorde
vid pass 8,500. Man kan sålunda utan öfverdrift påstå, att på hvarje
barn i skolåldern då kom i genomsnitt ett biografbesök i veckan.
Att barnbesöken på Stockholms biografteatrar sedan dess ej minskats,
framgår af en undersökning, som genom den frivilliga biografkommittén
verkställts under vintern 1910—1911. Till grund för undersökningen
hafva lagts 250 besök af kommitténs kontrollanter å Stockholms
samtliga 30 biografer. Besöken hafva ägt rum en gång i veckan och
på olika tider. Sammanlagda barnantalet vid de sålunda besökta biografföreställningarna
har utgjort 12,795. Medeltalet barn per biograf och
föreställning skulle sålunda hafva stigit från 34 vintern 1908—1909 till
51 vintern 1910—1911.
Jag nämnde nyss, att åseendet af olämpliga, suggererande biografbilder
understundom lockat till brottsliga handlingar. Jag har blifvit
satt i tillfälle att taga del af en utaf medicine doktor J. Billström här
i Stockholm innevarande mars månad afgifven rapport rörande en åttaårig
gosse, som några gånger huggit med knif efter kamrater i skolan
och en gång jämväl sårat en annan gosse. Slutresultatet af sin undersökning
sammanfattar doktor Billström sålunda, att fallet för honom
står såsom en direkt genom den suggestiva inverkan af biografupplefvelse
framkallad handling af ett enligt vanligt språkbruk och uppfattning
icke abnormt barn.
Professorn i psjdriatri .vid karolinska institutet, öfverläkaren vid
Stockholms hospital B. E. Gadelius har också gjort ett uttalande rörande
biografteatrarnas menliga inverkan på det uppväxande släktet, ett uttalande,
som jag här torde få återgifva. Professor Gadelius yttrar
sålunda:
Mngen skildring, hvarken i tal eller skrift, kan så rycka den unga
publiken med sig som dessa rörliga scenerier, där själfva lifvet illusoriskt
återgifves. Bedan häri bör för vederbörande ligga en maning att
utöfva en skarp kontroll på dylika förströelser, hvilka med sina obegränsade
suggestionsmedel utöfva ett nästan oemotståndligt inflytande
på barnasinnet, ett inflytande som tyvärr kan räcka längre än den
timme föreställningen varar.
Villigt erkännande de goda saker, naturscenerier, bilder ur djurens
Bihang till Biksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 105 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
lif, sagoskildringar in. in., som bjudas åskådaren vid ett besök på våra
biografteatrar, måste man dock beklaga, att en mängd, kanske flertalet,
dylika förlustelseställen, utan tanke på den skada de göra, ofta välja
program, där brott och ruskigbeter af alla slag afspelas inför publiken,
som tyvärr till stor del består af barn mellan 10 och 15 år. Det är
intet ovanligt, att programmen efter livartannat upptaga nummer, däri
mord, rån och mord, själfmord o. s. v. förekomma, och den minsta
eftertanke måste säga oss, att åtminstone barnen böra förskonas från
en alltför tidig inblick i lifvets många fasor.
Betydelsen af en dålig uppfostran och de dåliga exemplen för dem,
som sedermera själfva hemfalla till brott, är ju numera en så erkänd
sak, att ingen drager denna betydelse i tvifvel, och bland de dåliga
exemplen äro de gifvetvis de farligaste, som kraftigast insuggereras
i barnens fantasi. Undertecknad har själf af brottslingar hört uppgifvas,
huru den första tanken på en förbrytelse varit en barnslig lust att
efterlikna hjälten i en spännande brottmålsroman, och då redan skildringar
i ord på detta påtagliga sätt visa sin medryckande förmåga på
det unga sinnet, huru mycket farligare är icke då det illusoriska lif,
som afspelas på eu biografteater.
Oafsedt denna rent depraverande inverkan måste man också taga
hänsyn till det omedelbart skrämmande och på barnasinnet ohälsosamt
uppskakande inflytande, biografteatrarnas kusliga skildringar kunna åstadkomma.
Att sinnesrörelsen hos mera ömtåliga barn kan stegras till
en verklig nervschock, ur hvilken en abnorm, länge kvarstående känslighet
och rädsla utveckla sig, det har erfarenheten i en del fall visat.
Hysteri är en sjukdom, som i barnaåldern ej är sällsynt, och jag är
öfvertygad om att biografteatrarnas program ofta är ägnadt att sprida
denna sjukdom bland de små. Efter hvad en för saken intresserad
och väl underrättad dam upplyst mig, hafva sålunda konvulsioner hos
barn omedelbart efter besök på biografteatrar iakttagits.
Beaktar man till sist de yttre hygieniskt dåliga omständigheter,
hvarunder detta andliga gift serveras tusentals barnasjälar, den usla luften
på de illa ventilerade lokalerna och de alltför långa föreställningarna,
så kan man tryggt säga, att vissa biografteatrar representera ett socialt
ondt, mot hvilket vederbörande, ej blott föräldrar och målsmän, men
ock den allmänna ordningens handhafvare snarast böra inskrida af omtanke
för det uppväxande släktets lekamliga och andliga välfärd.»
En tyvärr alltför allmän företeelse är vidare, att barn föröfva tillgrepp
för att skaffa sig medel till biografbesök. Enligt meddelande från
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
11
föreståndaren för barnavårdsnämndens barnhem för gossar i Stockholm
hafva de vanartade gossar, som där intagas, nästan undantagslöst föröfvat
tillgrepp, och i de flesta fallen — under år 1910 omkring 30 af
35 — har uppgifvits, att de genom tillgreppen åtkomna penningarna
användts till biografbesök. Åtskilliga andra exempel i samma riktning,
om hvilka jag erhållit kännedom, skulle kunna nämnas, men det sagda
torde vara nog.
De i ärendet afgifna utlåtandena äro också enstämmiga därutinnan,
att eu strängare kontroll öfver biografföreställningar är af behofvet påkallad,
och jag är såsom nämndt fullkomligt af samma mening.
De inom departementet tillkallade sakkunniga hafva för sin del Huvuddragen
ansett uppenbart, att det enda effektiva medlet att vinna rättelse i de jj® förslag"
rådande missförhållandena är att låta biografbilderna underkastas granskning,
innan de offentligen förevisas. Denna förhandsgranskning bör
enligt de sakkunnigas åsikt centraliseras och öfverlämnas till ett för hela
landet gemensamt organ. Endast därigenom kan, mena de, vinnas den
likformighet i tillämpningen, som måste kräfvas och som hittills ingalunda
uppnåtts. I icke alltför sällsynta fall har inträffat, att samma
bildserie tillåtits på en ort, men förbjudits på en annan, och den osäkerhet,
som härigenom uppkommit, har varit till skada icke minst för filmsimoortörer
och biografägare.
Censurens centraliserande komme därjämte, påpeka de sakkunniga,
att medföra betydlig besparing af tid, arbete och kostnad för kontrollen
å biografprogrammen. Sedan en bildserie blifvit granskad af den centrala
censorsmyndigheten, vore det en gång för alla fastslaget, huruvida
den finge eller icke finge offentligt förevisas, och särskild granskning
för hvarje gång den flyttades till en ny biografteater obehöflig.
Då de sakkunniga på grund af hvad sålunda anförts föreslagit
inrättandet här i Sverige af preventiv, central biografcensur, hafva de
till stöd härför åberopat jämväl de i samma riktning gående utvecklingstendenser
på biografkontrollens område, hvilka framträdt i utlandet, hvarjämte
de hänvisat till de önskningar, som gjort sig gällande hos Sveriges
biografägare och fått uttryck i särskilda till Eders Kungl. Maj:t ingifna
framställningar i ämnet.
Enligt de sakkunnigas uppfattning böra bestämmelserna om censur
å biografbilder lämpligen meddelas i en fristående författning, omfattande
hela riket, såväl städerna som landsbygden. Innebörden i de sakkunnigas
författningsförslag, hvilket torde få biläggas detta protokoll
är sålunda, att biografbilder i allmänhet ej få förevisas, såvida de ej
12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 160.
dessförinnan blifvit af censorn godkända. Huruvida, sedan en bildserie
blifvit sålunda godkänd, för dess förevisande därutöfver fordras tillstånd
af den lokala polismyndigheten, är en fråga, som ej behandlas i den
föreslagna författningen. Denna fråga skulle bedömas efter hittills tilllämpade
regler. Utan att upphäfva den å landsbygden hittills rådande
friheten att utan förut erhållet tillstånd af myndighet gifva offentliga
föreställningar af hvad slag som helst, skulle man således genom den
af de sakkunniga föreslagna lagstiftningen, jämväl hvad landsbygden
beträffar, vinna kontroll å biografbilders beskaffenhet, under det att i
städerna skulle, förutom censors godkännande af biografbilderna, fortfarande
såsom hittills kräfvas polismyndighetens tillstånd till gifvande
af biografföreställningar.
De i ärendet hörda myndigheterna hafva i allmänhet icke haft några
principiella anmärkningar att framställa mot de sakkunnigas förslag utan
tillstyrka, att en lagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med grunderna
i detta förslag kommer till stånd. Endast Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Kopparbergs län hyser eu i princip afvikande
mening. Under erinran att i vårt land icke finnes införd någon preventiv
censur beträffande offentliga föreställningar, anför sålunda Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att genom införande, på sätt föreslagits,
af dylik censur i fråga om förevisning af biografbilder sådana förevisningar
skulle sättas i en alldeles särskild ställning. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande säger sig emellertid icke kunna gilla en sådan
speciallagstiftning utan anser, att, därest nu gällande allmänna lagbestämmelser
icke äro tillräckliga för motarbetande af de beträffande biograferna
öfverklagade missförhållandena, dessa bestämmelser, i hvad rör
såväl biografer som andra likartade föreställningar, böra ändras. Att
vid sidan om nu gällande lagstiftning lägga afgörandet huruvida biografbilder
få förevisas eller ej i en censors eller polismyndighets hand anser
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke tillrådligt.
För egen del är jag villig medgifva, att de af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande framförda synpunkterna kunna hafva ett visst teoretiskt
berättigande. Men å andra sidan är att märka, att något praktiskt
behof af en på förhand skedd granskning af program vid andra
offentliga föreställningar än biografförevisningar icke torde föreligga och
att man på förevarande område gifvetvis icke bör gå utöfver hvad som
betingas af nödvändigheten. Det förefinnes för öfrigt en väsentlig skillnad
mellan offentliga föreställningar i allmänhet, å ena, och biografförevisningar,
å andra sidan, med hänsyn till dessa senares art och publik
samt de låga biljettprisen. Och vidare är att erinra, att de, som när
-
Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
13
mast äro intresserade af frågan, biografägarna, långt ifrån att ställa sig
afvisande till saken tvärtom gjort framställningar om en förhandsgranskning
i den riktning, som af de sakkunniga föreslagits.
Då jag lika med de sakkunniga anser, att en bättre kontroll svårligen
kan erhållas än genom förbud mot förevisning af biografbilder,
som ej förut blifvit granskade och godkända genom en för hela riket
gemensam myndighet, har jag sålunda anslutit mig till grunderna i de
sakkunnigas förslag. Detta förslag innefattar, såsom redan nämnts, allenast
föreskrifter om biografbilders granskning genom en särskild censurmyndighet,
medan frågan om biografföreställning öfverhufvudtaget skall
få äga rum skulle bedömas efter nuvarande bestämmelser. I stad och
köping eller annan plats, där ordningsstadgan för rikets städer är gällande,
skulle sålunda polismyndighets tillstånd till biografförevisning afvaktas,
medan å öfriga orter på landsbygden full frihet fortfarande skulle
råda i detta hänseende. Emellertid har upplysning vunnits, att biografföreställningar
ofta nog gifvas på sistnämnda platser, hufvudsakligen i
större fabriks- och brukssamhällen, där ordningsstadgan ej tillämpas.
Särskild! på grund af biografernas eldfarlighet har jag dock funnit angeläget,
att ansökan alltid skall göras om rätt att offentligen förevisa
biografbilder, på det att polismyndigheten må blifva i tillfälle att besiktiga
lokal, där föreställning skall gifvas och jämväl i öfrigt meddela
nödiga ordningsföreskrifter.
I öfverensstämmelse härmed har jag låtit inom civildepartementet
upprätta ett förslag till förordning angående biografföreställningar, b vilket
jämväl i vissa andra hänseenden skiljer sig från de sakkunnigas förslag».
Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda förslag, anförde
han beträffande förslagets särskilda delar följande:
»I §§ 1 och 2 hafva upptagits i tillämpliga delar motsvarande bestämmelser,
som återfinnas i 13 § af ordningsstadgan för rikets städer
samt i 2, 3 och 5 §§ af nådiga kungörelsen den 13 november 1908
angående rätt för utlänning och vissa i utlandet bosatta svenska undersåtar
att här i riket gifva offentlig föreställning m. m. eller att därvid
medverka.
Bland de missförhållanden, som förekommit och uppmärksammats
särskildt å hufvudstadens biografteatrar, har varit, att å sådana teatrar
uppträdt varietéartister med plumpa visor eller andra underhaltiga nummer,
och de sakkunniga hafva ansett sig böra taga i öfvervägande, huruvida
med hänsyn till biografteatrarnas karaktär af särdeles frekventerade,
särskildt af barn och ungdom i hög grad besökta folkförlustelseställen,
Förslag till
förordning
angående biografEöreställningar.
§§ 1 och 2.
14
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 160.
hvilka, enligt hvad erfarenheten visat, det är förbundet med stora svårigheter
att underkasta en effektiv lokal kontroll, förbud borde meddelas
mot varieté artisters uppträdande å dylika teatrar.
Emellertid hafva de kommit till den uppfattningen, att ett generellt
förbud mot varietéprestationer å biograferna ej bör meddelas, utan att
ett reglerande härutinnan lämpligast bör äga rum genom de lokala polismyndigheterna,
i den mån deras tillstånd erfordras för tillställningar af det
ena eller andra slaget, och de sakkunniga antaga, att, sedan erfarenhet
numera vunnits angående vådan af alltför stor frihet i nyssnämnda afseende,
polismyndigheternas pröfning skall förebygga, att biograferna urarta till
dåliga varietéer. I detta afseende omnämnes särskildt, att öfverståthållarämbetet
på sista tiden icke meddelat tillstånd till varietéprestationers utförande
å kufvudstadens biografteatrar. Anser man, att polismyndigheternas befogenhet
icke innebär tillräcklig garanti i detta hänseende, och vill man
af sådan anledning generellt visa bort alla varieténummer från biografteatrarna,
måste man ju, påpeka de sakkunniga, frukta för, att polismyndigheternas
befogenhet att tillåta biografnummer å varietéerna kan
leda till att dessa praktiskt taget förvandlas till biografer och liknande
missförhållanden därvid yppas. Korrektiv häremot skulle då kunna
vinnas endast därigenom, att man alldeles förbjöde hvarje förevisande af
biografbilder i sammanhang med andra tillställningar, men ett sådant
förbud anse de sakkunniga vara väl rigoröst och af omständigheterna
ej påkalladt. För öfrigt är det ju, anföra vidare de sakkunniga, tydligt,
att det kan vara i hög grad tilltalande att med en biografbild förena
ackompagnerande musik, sång eller deklamation, och att låta mellanakterna
å en biografteater utfyllas af t. ex. pianomusik lärer icke
heller kunna anses olämpligt. Vill man generellt förbjuda varietéuppträdande
å biografteatrarna, skulle det blifva förenadt med svårigheter
att tillfredsställande angifva gränsen mellan sådant, som, enligt
hvad nyss sagts, icke bör förhindras, och olämpliga uppträdanden, hvilka
ej äro önskvärda. Det kunde lätt, mena de sakkunniga, hända, att man
omöjliggjorde åtskilligt, som kan vara af stor betydelse för biografernas
lyftande till en etiskt och konstnärligt högre nivå.
Vissa af de i ärendet hörda myndigheterna hafva emellertid hemställt,
att i förslaget måtte inrymmas bestämmelser i syfte att vid föreställningar,
där förevisning af biografbilder äger rum, icke därjämte må
förekomma tillställningar af sådan beskaffenhet, att de kunna hänföras
till varieté.
Med hänsyn till de af de sakkunniga anförda skäl finner jag mig
ej böra biträda ett dylikt förslag, särskildt om min hemställan att till
-
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
stånd alltid skall erfordras för offentlig förevisning af biografbilder vinner
bifall. Under sådana förhållanden blir ju polismyndigheten i hvarje
särskildt fall i tillfälle att pröfva Lämpligheten af de prestationer, som
skola förekomma i samband med biografföreställningen. Och skulle det
visa sig, att olämpliga varieténummer uppföras, äger polismyndigheten
återkalla redan meddeladt tillstånd.
De sakkunniga hafva i sitt förslag (1 §) upptagit den bestämmelsen,
att vid offentlig tillställning, till hvilken barn under 15 år lämnas tillträde
utan att vara åtföljdt af äldre person, må endast förevisas biograf
bilder, som blifvit godkända till förevisning jämväl vid dylik tillställning.
Till motivering af sitt förslag i dessa delar hafva de sakkunnige
anfört, att, om man vill draga barnen undan allt skadligt inflytande af
biografbesöken utan att likväl förhindra offentligt förevisande af bilder,
som visserligen kunna inverka menligt på barns fantasiiif och karaktärsutveckling,
men väl lämpa sig att visas för äldre personer, det blir
nödvändigt att vid granskningen och godkännandet af biograf bild erna
skilja mellan sådana, som få visas endast för äldre personer, och sådana
som få visas jämväl för barn. Därvid är emellertid enligt de sakkunnigas
mening att märka, att det ej lärer vara lämpligt att förbjuda barn
att bevista i och för sig tillåtna biografföreställningar, därest de infinna
sig i sällskap med föräldrar, målsmän eller andra äldre personer. Ett
sådant förbud skulle, då barnföreställningarna väl i allmänhet torde blifva
förlagda till tämligen tidigt på eftermiddagarna, i stor utsträckning
hindra de äldre att medfölja barnen å biograferna. Faran för skadlig
inverkan å deras fantasiiif genom nervretande biografbilder anse de sakkunniga
också väsentligen förminskas, om de under föreställningarna
påverkas af det lugnande inflytande, som äldre personers närvaro medför.
Emot de af de sakkunniga i detta hänseende föreslagna bestämmelserna
hafva åtskilliga af de i ärendet hörda myndigheterna framställt
anmärkningar. Sålunda har framhållits, dels att den af de sakkunniga
antagna förutsättningen, att barn åtföljande äldre personer alltid äro
lämpade att lugnande påverka barnen, ofta torde vara oriktig, helst enligt
de föreslagna bestämmelserna den åtföljande äldre personen icke ens
behöfver vara en anhörig, dels ock att erfarenheten på åtskilliga håll
oförtydbart gifvit vid handen olämpligheten af att öfverlåta till föräldrars
och målsmäns omdöme, huruvida barn böra få medtagas å en viss biografföreställning.
16
Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 160.
Sedan jag inhämtat ytterligare upplysningar rörande erfarenheterna på
förevarande område här från Stockholm, anser jag mig icke kunna underkänna
betydelsen af de gjorda anmärkningarna. Jag har därför funnit
mig böra föreslå, att barn under 15 år, oafsedt huruvida de åtföljas af
äldre person eller icke, ej må lämnas tillträde till biografföreställning,
där förevisning äger rum af andra bilder än sådana, som blifvit godkända
till förevisning jämväl för barn. Jag har ansett mig så mycket
hellre kunna förorda denna anordning, som det synes mig uppenbart,
att, när det gäller att skydda det uppväxande släktet från dåliga inflytelser,
det är bättre att göra för mycket än för litet.
De sakkunniga hafva vidare föreslagit ett stadgande (5 §) därom,
att barn under 15 år, hvilket icke åtföljes af äldre person, ej må efter
klockan åtta eftermiddagen lämnas tillträde till offentlig förevisning af
biografbilder.
Häremot har af vissa myndigheter häfdats den uppfattningen att
barn under 15 år ej alls böra få tillträde till aftonföreställningar, hvarjämte
påpekats, att, om barn lämnas tillträde till föreställning, som börjar
klockan 8 på kvällen, föreställningen ofta nog drager ut till klockan
Va 10 eller senare. Under hänvisning till motsvarande bestämmelser i
en förordning för Dresden har föreslagits, att barnföreställningar skola
vara afskräde senast klockan 8 eftermiddagen.
I dessa uttalanden kan jag i hufvudsak instämma. Erfarenheten
från stockholmsbiograferna under sista året lärer visa, att det blir allt
mera vanligt, att äfven små barn besöka föreställningar, som börja
klocken 8 eller 9 på kvällen, något som öfver hufvud taget icke torde
vara lämpligt och ofta nog kan verka skadligt. Att emellertid sa ingripa
i familjelifvet, att barn och föräldrar förhindras att tillsammans besöka
kvällsföreställningar på biografer, synes mig icke tillrådligt. Jag har
därför såsom en medelväg ansett mig böra föreslå, att barn under 15
år, som icke åtföljes af målsman, icke må lämnas tillträde till biografföreställning,
som afslutas senare än klockan åtta eftermiddagen.
I anledning af erinringar från i ärendet hörda myndigheter har
jag i mitt förslag upptagit ett stadgande i syfte att genom tydliga anslag
■— exempelvis »barn äga tillträde», »barn äga icke tillträde»
kommer att utmärkas, huruvida föreställning är tillgänglig för barn
under 15 år eller icke.
§ 4 innehåller liufvudstadgandet rörande förbud att förevisa biografbilder,
som ej blifvit efter föregående granskning godkända och är affattad
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
Sålunda har jag i syfte att bereda större möjlighet att å biografteatrarna
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 160.
17
förevisa illustrationer till dagshändelserna föreslagit, att den i paragrafen
föreskrifna granskningen icke skall tillämpas i afseende å bilder, som
troget skildra nyligen inträffade händelser och förevisas under en tid
af högst 10 dagar efter det de skildrade händelserna ägt rum. I förevarande
fall synes dock böra kräfvas särskildt godkännande af bilderna
från polismyndigheten, något som icke torde vålla nämnvärd tidsutdräkt.
I § 5 har jag upptagit bestämmelserna rörande granskningsmännen
och ersättning till dem i öfverensstämmelse med de sakkunnigas förslag
med vissa formella jämkningar, som icke torde kräfva närmare motivering.
De sakkunniga hafva i sitt betänkande framhållit, hurusom uppdraget
att vara censor eller, såsom jag föreslagit benämningen, granskningsman
af sin innehafvare krafvel'' stora kvalifikationer. Omfattande
bildning, säker omdömesförmåga och stor takt äro hufvudbetingelser
därför. Med hänsyn därtill att biografcensurens kanske största betydelse
ligger däri, att den skall rädda det uppväxande släktet från påverkan
af dåliga biografbilder, och då afgörandet, huruvida en biografbild lämpar
sig för barn, ofta är särdeles svårt och ömtåligt, anse de sakkunniga
därjämte vara högeligen önskvärdt, att granskningsmännen besitter pedagogisk
erfarenhet. Till dessa uttalanden ansluter jag mig fullständigt.
Uppdraget blir utan tvifvel ganska ansträngande. Att dagligen
under längre tid syssla med bedömande af biografbilder torde knappast
någon stå ut med; därigenom skulle en granskningsmans energi och
uppmärksamhet allt för fort slappas. Det torde därför, i öfverensstämmelse
med hvad de sakkunniga förutsatt, vara nödvändigt, att institutionen
inrättas så, att en granskningsman ej behöfver åt granskningen
ägna mer än i genomsnitt högst tre timmar dagligen.
Att på förhand med anspråk på exakthet uträkna den tid, som kan
antagas komma att åtgå för granskningen af alla till förevisande i Sverige
afsedda biografbilder, har ej varit de sakkunniga möjligt. För att emellertid
bilda sig ett omdöme härutinnan hafva de verkställt vissa beräkningar
och därvid kommit till den uppfattningen, att till en början borde
förordnas två granskningsmän, hvilka då skulle årligen tagas i anspråk
hvar och en under en tid af 600 timmar.
Granskningsmans arfvode torde böra betalas af den, som påkallar
hans granskningsåtgärd. Beträffande storleken af arfvodet hafva de sakkunniga
tänkt sig ett belopp af 1 krona för hvarje granskad bildserie
med tillägg af 50 öre för hvarje påbörjadt femtiotal meter, hvarmed
Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Samt. 1 Afd. 105 Höft.
O
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
filmens längd öfverstiger 100 meter. 100 meter uppspela» på ungefär
5 minuter, och den nu föreslagna taxan skulle alltså för granskningsm
an nen representera ungefär 10 å 12 kronor för hvarje timme, som
han använder för att åse uppspelandet af filmer. Då han ju därutöfver
har åtskilligt arbete med mottagande af anmälningar, öfvervakande att
meddelade föreskrifter om uteslutande af en eller annan del af granskade
filmer efterkommas, utfärdande af bevis om godkännande samt stämplande
af godkända filmer in. m., anse de sakkunniga denna taxa ej vara
för hög. Till denna fråga torde jag senare få återkomma, efter det
ytterligare utredning blifvit verkställd.
Lokal för granskningen hafva de sakkunniga ansett staten böra
tillhandahålla samt förse med erforderliga anordningar för uppspelning
af filmer. För att statsverket må beredas ersättning för kostnaderna
härför hafva de sakkunniga tänkt sig, att granskningsmans bevis om
godkännande af anmäld film skulle förses med stämpel till lämpligt belopp.
Skulle stämpeln bestämmas till exempelvis 50 öre, borde inkomsten
häraf kunna beräknas uppgå till omkring 2,000 kronor årligen..
Lika med de sakkunniga finner jag lämpligt, att staten tillhandahåller
lokal för granskningen. Till en början torde, därest särskilda
kostnader härför blifva nödiga, dessa kunna utanordna» under förskottstitel,
och lärer sedermera erforderligt anslag böra äskas af Riksdagen.
Då frågan om stämpelafgift å granskningsmans bevis ankommer
på chefens för finansdepartementet föredragning, lärer ärendet i denna
del böra öfverlämnas till nämnda departement.
Denna paragraf angifver de grunder, enligt hvilka granskningsmyndiglieten
skall förfara vid bedömandet af anmälda biografbilder. Där
föreskrifves beskaffenheten af de bilder, som icke få godkännas, samt, å
andra sidan, att granskningsman skall vara skyldig godkänna alla bilder,
hvilka icke falla under de förbjudna kategorierna,
Att finna en tillfredsställande formulering af den nu ifrågavarande
instruktionen för granskningsmyndigheten erbjuder tydligen stora svårigheter.
Det är å ena sidan erforderligt att tillse, att granskningsman
erhåller tillräcklig rörelsefrihet, så att han kan gallra bort allt, som icke
bör offentligen framställas, men å andra sidan måste en bestämd gräns
uppdragas för hans befogenhet i sådant afseende, så att godtyckliga
afgöranden såvidt möjligt förebyggas. De sakkunniga hafva såsom norm
för granskningsmans verksamhet angifvit — förutom allmän lag, hvilket
ju faller af sig själft — att han ej må godkänna bilder, hvilkas
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
19
förevisande skulle vara anstötligt i sedligt, religiöst eller politiskt hänseende
eller eljest verka förråande eller till förvillande af rättsbegreppen.
Vid meddelande af tillstånd till biografföreställningar hafva polismyndigheterna
i Sverige på vissa orter förbjudit bilder, som skildra
mord, rån eller andra brott. Ett sådant förbud hafva de sakkunniga
icke ansett lämpligen böra meddelas i förevarande författning. Den
brottsliga handlingen kan, säga de, ingå såsom ett hastigt utspeladt
moment i en dramatisk handling på sådant sätt, att befogad anmärkning
mot dess förekomst i bilden ej kan framställas. En detaljerad och
omständlig skildring af ett brott på biografduken, där de psykologiska
motiven för handlingen icke eller endast otydligt framträda, är väl i
allmänhet olämplig, men icke ens en sådan skildring torde enligt de
sakkunnigas mening under alla omständigheter vara förkastlig. Dylika
detaljerade skildringar af brott förekomma ju, påpeka de sakkunniga,
t. ex. i äldre och nyare skådespel af stort och oomtvistligt värde, och
det synes ej böra komma ifråga att utan vidare förbjuda sådana skådespels
återgifvande medelst biografbilder. De sakkunniga hafva trott,
att den af dem formulerade föreskriften (3 §) skall vara tillräcklig att
förhindra godkännandet af olämpliga skildringar utaf brott.
I de sakkunnigas förslag har jag ansett mig böra vidtaga vissa
jämkningar. Politiska synpunkter böra gifvetvis icke göra sig gällande
vid bedömande af huruvida en bild får förevisas eller icke, något som
ju icke hindrar att en biografbild kan behandla ett politiskt ämne eller
en politisk personlighet på sådant sätt, att bilden uppenbarligen icke
bör få offentligen förevisas. Äfven frågan om hvad som kan anses
vara i religiöst hänseende anstötligt torde i viss mån vara beroende på
vederbörandes individuella uppfattning i hithörande ting, hvadan jag
anser de sakkunnigas formulering icke heller i denna del höra vinna
godkännande. Jag liar förestjillt mig, att man såsom lämpliga riktlinjer
för granskningsmannens verksamhet skulle kunna angifva, att han icke
må godkänna biografbilder, hvilkas förevisande skulle strida mot allmän
lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upphetsande eller
till förvillande af rättsbegreppen.
Af polismyndigheten i Uppsala har uttalats önskvärdheten af uttryckligt
förbud mot förevisande af framställningar af mord, själfmord,
rån och andra gröfre brott. Det är nämligen, säger polismyndigheten,
en alltför ofta bestyrkt erfarenhet, att biografförevisningar af brott
väckt brottsliga instinkter till lits hos åskådaren, och det torde enligt
polismyndighetens mening i hvarje fall icke finnas någon giltig anled
-
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
ning, hvarför ogärningar skola förevisas å biograf. Polismyndigheten
framhåller härvid, att det är en helt annan sak, om i en bok eller på
en teaterföreställning brottet med dess motiv, utveckling och följder
framställas, särskildt om det sker mot en social bakgrund eller ur psykologiska
synpunkter. Äfven sådana fullt lojala framställningar hafva
dock, anföres vidare, icke sällan haft menliga inverkningar på omogna
läsare eller åskådare, och då så är, linnes det enligt polismyndighetens
mening intet skäl att genom biografförevisningar af enbart den brutala
brottsgärningen öka möjligheterna till osund inverkan i detta afseende,
detta så mycket mindre, som biografpubliken i regel utgöres af de för
suggestion minst motståndskraftiga personerna.
Jag delar visserligen uppfattningen om olämpligheten af skräcksceners
framförande på biografteatrar, men kan dock ej förorda ett fullständigt
förbud mot framställning af brott eller själfmord. Allt beror
på framställningssättet och det sammanhang, i hvithet den brottsliga
gärningen skildras. På erfarenheten pekar på en utveckling af biografen
mot verklig teater, skulle man genom ett dylikt allmänt förbud kunna
förhindra framställningar af både moralisk innebörd och konstnärligt
värde. Emellertid är det gifvetvis angeläget, att granskningsmannen
förfar med alldeles särskild noggrannhet, då det gäller att bedöma bilder
med det innehåll, hvarom nu är fråga. Jag har därför ansett lämpligt,
att i författningen såsom ett särskildt direktiv för granskningsmännen
angifves, att bilder, som framställa skräckscener, själfmord eller grofva
förbrytelser på sådant sätt eller i sådant sammanhang, att de kunna
verka förråande, upphetsande eller till förvillande af rättsbegreppen, icke
må godkännas.
I fråga om bilder, afsedda för barnförevisningar, anser jag lika med
de sakkunniga, att granskningsmyndigheten bör äga full frihet att bedöma,
hvad som för barnen kan vara skadligt eller icke skadligt.
§ 7. I denna paragraf hafva upptagits bestämmelserna angående bevis
om godkännande af film. De öfverensstämma med de sakkunnigas
förslag, men hafva något fullständigats med anledning af erinringar från
i ärendet hörda myndigheter.
§§ 8 och 9. De sakkunniga hafva såsom straff för öfverträdelse af de utaf dem
ifrågasatta stadgandena föreslagit böter från och med 5 till och med
100 kronor
Åtskilliga af de i ärendet hörda myndigheterna hafva ansett dessa
straffbestämmelser alltför lindriga och till och med föreslagit, att frihets
-
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
straff skulle ingå i straffskalan. Äfven jag finner de föreslagna straffmåtten
väl låga och har därför upptagit en strafflatitud af 10—500
kronor.
Med hänsyn till den af mig föreslagna utvidgningen af författningens
innehåll hafva kompletterande straffbestämmelser införts i förslaget.
Dessa paragrafer innehålla vissa processuella stadganden, hvilka §§ 10-12.
icke torde behöfva närmare motiveras.
I första stycket af 1 § i de sakkunnigas förslag har upptagits en § 13.
föreskrift, att föregående granskning ej erfordras beträffande biografbilder,
som visas i sammanhang med föreläsning vid läroanstalt. De
sakkunniga säga sig icke kunna underlåta att uppmärksamma, att skäl
kunna anföras för önskvärdheten af undantagets utsträckande jämväl till
exempelvis föreläsningar i allmänhet öfver vetenskapliga, litterära eller
konstnärliga ämnen, föredrag öfver resor och möjligen andra liknande
allmänna föredrag, men svårigheten att finna mot missbruk betryggande
bestämmelser har föranledt dem att i anslutning till hvad i 13 § 1 ordningsstadgan
för rikets städer stadgas i fråga om frihet från skyldighet
att anmäla föreläsning vid läroanstalt begränsa nu ifrågavarande undantag
till dylika föreläsningar. Att i analogi med nyssnämnda författningsrum
göra undantag äfven för andaktsöfningar hafva de sakkunniga
ej funnit vara af något i Sverige förefintligt praktiskt behof påkalladt.
Med anledning af upplysning i en myndighets utlåtande att det
lärer vara vanligt, att i missionshus i sammanhang med andaktsöfningar
af missionärer och andra förevisas biografbilder af religiöst innehåll, har
jag ansett förevisning af biografbilder vid andaktsöfning icke böra falla
under författningens stadganden.
Ej heller torde vara nödigt, att dess föreskrifter tillämpas i fråga
om förevisning af biografbilder i sammanhang med statsunderstödda
föreläsningar, då dylika föreläsningar i allt fall äro underkastade kontroll.
Slutligen synes böra utsägas, att författningens bestämmelser ej
skola tillämpas, då Eders Kungl. Maj:t på ansökan meddelar befrielse
från förordningens tillämpning. Härigenom fästes uppmärksamheten på
att dispens kan beviljas i fråga om förevisning af biograf bilder exempelvis
vid vetenskapliga eller populärvetenskapliga föreläsningar eller
föredrag.
För att för biografägama underlätta öfvergangen till de nya för- Förordningens
hållandena och för dem möjliggöra ostörd förbrukning: af redan delvis ikjaft*rä
°
00 0 dande.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
till förevisning använda filmer äfvensom för att bereda tid för anskaffande
af lokal för granskningsmyndigheten m. m., torde böra stadgas,
att författningen i ämnet skall träda i kraft först den 1 november 1911.
Ehuruväl ifrågavarande författning tillhör den ekonomiska lagstiftningens
område, anser jag mig, med hänsyn till frågans vikt och beskaffenhet,
böra förorda, att framställning göres om Riksdagens yttrande
öfver författningsförslaget.
Jag hemställer alltså, att Eders Kung!. Maj:t måtte genom nådig
proposition inhämta Riksdagens yttrande öfver det af mig nu framlagda
förslag till förordning angående biografföreställningar, med förklarande,
att Kungl. Maj:t vill, efter emottagande af Riksdagens svar, företaga
den slutliga pröfningen af samma förslag och förordna om utfärdande
af författning i ämnet.
Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla
samt förordnade, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition af den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Carl Stålhammar.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
23
Bilaga.
Förslag
till
Förordning, innefattande vissa bestämmelser angående
förevisning af biografbilder.
1 §•
1. Lefvande fotografiska bilder eller så kallade biografbilder må
ej offentligen förevisas, såvida de icke dessförinnan blifvit efter verkställd
granskning godkända i den ordning bär nedan sägs.
Vid offentlig tillställning, till hvilken barn under 15 år lämnas tillträde
utan att vara åtföljdt af äldre person, må endast förevisas biografbilder,
som blifvit godkända till förevisning jämväl vid dylik tillställning.
2. Hvad i mom. 1 är stadgadt afser icke biograf bilder, som visas
i sammanhang med föreläsning vid läroanstalt.
Därjämte skall vederbörande polismyndighet vara befogad medgifva,
att bilder, som skildra nyligen inträffade händelser, utan sådant godkännande,
som ofvan sägs, förevisas under eu tid af högst 10 dagar efter
det de skildrade händelserna ägt rum.
2 §•
Den i 1 § omnämnda granskning af biografbilder verkställes af en
eller flera utaf Kungl. Maj:t förordnade censorer.
Meddeladt förordnande att vara censor kan när som helst återkallas.
Censor äger af den, som påkallat granskningen, åtnjuta godtgörelse
enligt särskild taxa. Denna taxa fastställes af Kungl. Maj:t, som jämväl
meddelar närmare föreskrifter i öfrigt angående censorernas verksamhet.
8 §.
Censor må ej godkänna biografbilder, hvilkas förevisande skulle
strida mot allmän lag, vara i sedligt, religiöst eller politiskt afseende
anstötligt eller eljest kunna verka förråande eller till förvillande af rättsbegreppen.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.
Till förevisning vid sådan tillställning, som omnämnes i 1 § 1 mom.
andra stycket, må ej heller godkännas bilder, som äro ägnade att på ett
onaturligt sätt Uppjaga barns fantasi eller eljest skadligt inverka på
deras andliga eller kroppsliga utveckling.
Bilder af annan beskalfenhet, än nu nämnts, må censor ej vägra
godkänna.
4 §•
Films, som blifvit vid granskning godkänd, skall till bevis därom
åtryckas stämpel, hvarjämte censor skall utfärda intyg öfver godkännandet,
innehållande en kortfattad beskrifning af bilderna samt upptagande
rubrik och underrubriker, om sådana äro anbragta å filmen,
äfvensom, där viss del af filmen blifvit före godkännandet på tillsägelse
af censor utesluten, anmärkning härom. I stämpeln och intyget skall
tillika angifvas, huruvida bildserien blifvit eller icke blifvit godkänd till
förevisning vid sådan tillställning, som omnämnes i 1 § 1 mom. andra
stycket.
Intyget är den, som förevisar bilderna, pliktig pa anmodan uppvisa
för vederbörande polismyndighet.
5 §•
Barn under 15 år, hvilket icke åtföljes af äldre person, må ej
efter klockan åtta eftermiddagen lämnas tillträde till offentlig förevisning
af biografbilder.
6 §■
Öfverträdelse af hvad i 1 och 5 §§ stadgas belägges med böter
från och med 5 till och med 100 kronor.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för sådan förseelse,
fortsätter eller förnyar densamma, skall för hvarje gång, åtal mot
honom ägt ram och han däraf undfått del, fällas till ansvar enligt
denna paragraf.
7 §•
Förseelse mot denna förordning åtalas vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan
icke finnes, vid allmän domstol; och gälle i fråga om klagan öfver
domstols eller poliskammares beslut i dessa mål hvad i allmänhet angående
besvär i brottmål finnes förordnadt.
Stockholm, K. L. Beckmans boktr., 1911.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1911:227 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Majds proposition med förslag till förordning angående biografföreställningar. s. 6 i texten
- Rskr. 1911:204 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i förordningen angående stämpelafgift en den 18 september 1908. s. 1 i texten
- BevU 1911:37 Betänkande, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition angående ändring i förordningen angående stämpelafgiften den 18 september 1908. s. 4 i texten
- LU 1911:48 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning angående biografföreställningar. s. 1 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar i 1 dokument.
- JT 2007/08 s. 343 s. 361 · s. 362 i texten · dokumentnivå