Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om kollektiv aftal mellan arbetsgifvare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående ändrad lydelse af 158 § utsökning slag en samt lag angående ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907

1911-02-06 · 182 sidor, varav 173 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 173 av 182 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1911:43, Med förslag till lag om kollektiv aftal mellan arbetsgifvare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående ändrad lydelse af 158 § utsökning slag en samt lag angående ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

1

Nr 43.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om kollektiv aftal mellan arbetsgifvare och arbetare,

lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa

arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående ändrad

lydelse af 158 § utsökning slag en samt lag angående

ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i

afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni 1907; gifven Stockholms slott den

6 februari 1911.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och lagrådet förda prototokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:

Ö Ö o Ö

1) lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare;

2) lag om särskild domstol i vissa arbetstvister;

3) lag om vissa arbetstvister;

4) lag om vissa arbetsaftal;

5) lag angående ändrad lydelse af 158 § utsökningslagen; samt

6) lag angående ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad iakttagas

skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom

den 14 juni 1907.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Häft. (Nr 43.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

om koilektivafta! mellan arbetsgivare och arbetare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Arbetsgivare eller förening af arbetsgivare äge att med de härnedan

eller eljest i lag stadgade inskränkningar sluta aftal med fackförening,

fackförbund eller annan dylik förening af arbetare om villkor, som

skola lända till efterrättelse vid arbetsaftals ingående, samt om förhållandena

i öfrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

Har på grund af föreskrift i kollektivaftal, som ofvan sägs, tvist om

förhållande mellan arbetsgifvare och arbetare, hvarom bestämmelse ej i aftalet

träffats, blifvit afgjord genom skiljedom, skall i fråga om yrkesgrupper

och inom område, som i skiljedomen af ses, hvad sålunda genom

skiljedomen stadgats gälla såsom vore det i kollektivaftalet intaget.

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman och den,

som innehar därmed jämförlig anställning.

2 §•

Kollektivaftal skall upprättas skriftligen.

Vid tolkning af kollektivaftal skall tagas hänsyn ej blott till den

upprättade handlingens innehåll utan äfven till hvad som förekommit vid

förhandlingar rörande aftalets tillkomst eller eljest skäligen kan tjäna till

ledning i fråga om tolkningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

3

3 §•

Kollektivaftal skall i fråga om yrkesgrupper och inom område, som

i aftalet afses, lända till efterrättelse ej mindre för arbetsgivare eller arbetare,

som vid dess ingående var medlem af förening, som slutit aftalet,

än äfven för den, som sedermera inträdt i föreningen.

Skyldighet att iakttaga kollektivaftal åligger medlem af förening

jämväl mot föreningen samt, där flera deltagit i aftalet å samma.sida,

dessa mot hvarandra.

Hafva flera föreningar sammanslutit sig till en förening, skola enligt

denna lag såsom medlemmar af den förening anses jämväl medlemmarna

af de föreningar, som sammanslutit sig.

4 §•

Ingås arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, för hvilka kollektivaftal

skall lända till efterrättelse, skola, ändå att annorlunda öfverenskommits,

kollektivaftalets bestämmelser blifva gällande.

5 §•

Arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, af hvilka endast den

förre är bunden af kollektivaftal, skall anses vara slutet på de i kollektivaftalet

angifna villkor i den mån arbetsaftalet icke innehåller andra bestämmelser.

6 §•

Kollektivaftal vare ej bindande utöfver fem år från det aftalet slöts.

År i aftalet sagda tid öfverskriden, och vill endera parten frånträda aftalet

när den tid förflutit eller sedermera, innan den i aftalet utsatta tid

gått till ända, äge han uppsäga aftalet, dock ej till annan kalenderdag än

som motsvarar den, då aftalet enligt sin lydelse skolat upphöra; och vare

uppsägningstid tre månader.

År ej tiden för aftalets giltighet bestämd, skall aftalet anses ingånget

för ett år.

Uppsäges ej aftal inom därför bestämd tid eller, då viss uppsägningstid

ej är stadgad, tre månader före giltighetstidens slut, skall aftalet

anses förlängdt för ett år.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

7 §•

Varder, då å ena sidan flera deltagit i kollektivaftal, hos en af dem

aftalet uppsagdt, och vill af sådan anledning någon af de öfriga uppsäga

aftalet, äge tid därtill inom tre veckor efter den dag, då enligt aftalet

eller bestämmelse i 6 § uppsägning eljest skolat senast verkställas; uppsäger

en af dem själf aftalet, och vill förty någon af de öfriga frånträda

aftalet, eller den, hos hvilken uppsägning skett, frånträda aftalet i hvad

rörer dem, som ej uppsagt, eller någon af dem, vare lag samma.

B §•

Under den tid kollektivaftal är gällande må ej, ändå att annorlunda

i aftalet bestämts, i anledning af tvist mellan arbetsgivare och arbetare,

som äro af aftalet bundna, af arbetsgivaren eller arbetarna vidtagas arbetsinställelse

(lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig

åtgärd.

9 §•

Bryter arbetsgivare eller arbetare mot bestämmelse i kollektivaftal

eller mot hvad i 8 § stadgas, eller underlåter förening att fullgöra hvad

den i aftalet åtagit sig, gälde däraf uppkommen skada. År skadan förorsakad

af flera arbetsgivare eller arbetare, varde ersättningsskyldigheten

dem emellan fördelad efter ty skäligt pröfvas.

Har förening, som i 1 § afses, medverkat till åtgärd, hvarom i 8 §

sägs, och är åtgärden vidtagen i strid mot sistnämnda § eller mot bestämmelse

i kollektivaftal, vare ock föreningen ansvarig för skadan. Lag

samma vare, där dylik förening lämnat understöd åt någon, som i strid

mot 8 § eller bestämmelse i aftalet vidtagit arbetsinställelse eller däri

deltagit.

I fall, hvarom förut i denna § sägs, må dock, där omständigheterna

därtill föranleda, ersättningsskyldigheten bestämmas till lägre belopp än

hela skadan, eller fullständig befrielse från ersättningsskyldighet äga rum.

10 §.

Varder kollektivaftal åsidosatt, må talan på grund däraf föras ej

mindre af den, som själf deltagit i aftalet, än äfven af en hvar arbetsgivare

eller arbetare, hvars rätt blifvit genom aftalets åsidosättande omedelbart

kränkt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 43.

Har genom arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, som vidtagits

i strid mot 8 § eller mot aftalet, eller genom afskedande i strid

mot aftalet skada tillskyndats medlemmar af förening, som slutit aftalet,

äge föreningen föra talan om ersättning för skadan; dock att, där innan

sådan talan pröfvats medlem själf väckt påstående om skadestånd eller vid

domstolen anmält sig ej medgifva, att talan om den andel i ersättningen, som

må anses belöpa å honom, föres af föreningen, den andel ej må tilläggas

föreningen.

11 §•

Har arbetsgivare, som slutit kollektivaftal, vidtagit åtgärd, hvarom

i 8 § sägs, i strid mot nämnda § eller mot aftalet, eller har förening,

som ingått sådant aftal, eller, där föreningen är medlem af annan förening,

denna senare mot någon, för hvilken aftalet är gällande, gjort sig skyldig

till förhållande, hvarom i 9 § andra stycket förmäles, eller varder eljest

aftalet väsentligen åsidosatt, må aftalet af domstol förklaras icke vidare

vara gällande.

Hafva å ena sidan flera deltagit i aftalet, och varder på talan mot

någon af dem aftalet häfdt, må aftalet inom tre veckor uppsägas jämväl

hos de öfriga.

År aftal af domstol förklarad! icke vidare vara gällande, och har på

samma sida som den, hvilken därom fört talan, jämväl annan deltagit i

aftalet, äge denne att inom tre veckor uppsäga aftalet.

Uppsäges aftal efter ty nu sagts, skall det genast upphöra att gälla.

12 §.

Uppsägning af kollektivaftal skall ske skriftligen.

Hvad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stämning

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning.

Träffas ej den, hvilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde

uppsägningen i rekommenderadt bref under hans vanliga adress aflämnad

å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen insänd till kommerskollegium;

skolande uppsägningen anses hafva skett, när hvad sålunda

föreskrifvits blifvit fullgjordt.

13 §.

Det åligger dem, som slutit kollektivaftal, att inom en månad därefter

till kommerskollegium insända ett exemplar af den upprättade handlingen.

Varda i enlighet med kollektivaftalet i särskild handling bestäm
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

meker upptagna angående arbetslön, som beräknas efter arbetets myckenhet

eller beskaffenhet, vare insändande af dylik ackordsprislista ej erforderligt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912 och, med''undantag

för bestämmelserna i 6 § första stycket, 7 §, 8 § i hvad densamma

innehåller förbud mot arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig åtgärd i anledning af tvist, som under den tid kollektivaftal är

gällande uppkommer rörande förhållande mellan arbetsgivare och arbetare,

hvarom bestämmelse icke blifvit i aftalet träffad, samt 13 §, äga tillämpning

jämväl i fråga om kollektivaftal, som slutits före nämnda dag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

7

Förslag

till

Lag

om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För handläggning af mål, hvarom nedan sägs, skall finnas en särskild

domstol med säte i Stockholm. Denna domstol benämnes arbetsdomstolen

och skall bestå af sju ledamöter.

2 §.

Arbetsdomstolen skall handlägga mål om skadestånd i anledning af

arbetsinställelse, blockad, bojkott eller därmed jämförlig åtgärd, som förmenas

stå i strid mot kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare eller

mot lagen om sådant aftal eller mot lagen om vissa arbetstvister, så ock

mål om skadestånd i anledning af afskedande, som förmenas stå i strid

mot kollektivaftal.

Mål, som rörer kollektivaftal men ej är sådant, som i första stycket

sägs, skall, ock af arbetsdomstolen handläggas, ehvad fråga är om fullgörande

af aftalet, om påföljd af underlåtenhet därutinnan, om aftalets

giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller om dess häfvande.

Mål, som rörer arbetsaftal och ej är sådant, som i första stycket

sägs, tillhöre allmän domstols upptagande, ändå att tvisten afser bestämmelse

i arbetsaftalet, som grundar sig på kollektivaftal.

Yppas under handläggning vid allmän domstol af mål, som rörer

arbetsaftal, tvist om kollektivaftals giltighet, bestånd eller rätta innebörd,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

och är målets utgång (Häraf beroende, hänvise rätten parterna att vid arbetsdomstolen

utföra tvisten om kollektivaftalet, och varde målet i öfrigt

förklaradt hyllande i afbidan på tvistens afgörande.

3 §•

Tre ledamöter af arbetsdomstolen utnämnas af konungen. Bland

dessa ledamöter skola minst två, af hvilka en förordnas att fora ordet i

rätten, vara lagkunniga män, hvilka fullgjort hvad författningarna föreskrifva

dem, som må nyttjas uti domareämbeten.

4 §•

Fyra i arbetsförhållanden erfarna och kunniga män förordnas af

konungen till ledamöter för två år i sänder; skolande för dessa utses åtta

suppleanter.

Förslag för tillsättande af dessa ledamöter och suppleanter må afgifvas

af arbetsgifvareförening, som omfattar minst etthundra arbetsgivare,

samt af fackförening, fackförbund eller annan dylik förening af arbetare,

som omfattar minst tiotusen arbetare. Sådant förslag skall för att vinna

afseende omfatta minst dubbelt så många personer som de, hvilka skola för

den sidan förordnas, och vara åtföljdt af skriftlig förklaring från en hvar

af de föreslagna, att han är villig att åtaga sig uppdraget.

Bland de från hvardera sidan föreslagna förordnas två ledamöter

och fyra suppleanter för dessa ledamöter. Är å någondera sidan förslag

ej afgifvet, förordne konungen för den sidan lämpliga män till ledamöter

och suppleanter.

5 §•

Ledamot eller suppleant, som i 4 § afses, skall vara svensk medborgare

och hafva uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehafvas af den,

som står under förmynderskap,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag

förmår, gitter visa, att han är fri från deras kraf, eller hvars egendom,

utan att vara afträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är ställd

under framtiden eller tilltalad af allmän åklagare för brott, som kan medföra

dylik påföljd, eller

som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra

annans talan inför rätta.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

9

6 §•

Har ledamot eller suppleant, som i 4 § af ses, åtagit sig uppdraget,

äge han ej att varda därifrån entledigad, med mindre särskilda omständigheter

därtill föranleda.

Afsägelse af uppdraget att vara ledamot eller suppleant pröfvas af

konungen.

Afgår ledamot eller suppleant, förordne konungen för återstående

delen af den tid, för hvilken den afgångne varit förordnad, bland de förut

föreslagna eller sedan nytt förslag infordrats annan ledamot eller suppleant.

7 §•

Skulle vid något rättegångstillfälle ledamot, hvarom i 4 § sägs, uteblifva

eller finnas vara af jäf hindrad att tjänstgöra, och kan ej suppleant

tillkallas, äge arbetsdomstolen utse en i arbetsförhållanden kunnig man

att vid det tillfälle träda i den ledamots ställe.

8 §•

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse af ordföranden så ofta

sådant för måls handläggning erfordras. Domstolen må, där den så pröfvar

nödigt, sammanträda jämväl å ort utom Stockholm.

9 §•

Den, som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen, ingifve till

domstolens ordförande skriftlig ansökning om stämning å motparten.

Då sådan ansökning inkommit, gifve ordföranden stämning, däri skall

utsättas, inom hvilken tid före dagen, då saken skall företagas vid domstolen,

stämningen skall vara svaranden delgifven.

Ej må stämningstiden sättas längre, än för inställelsen vid domstolen

skäligen erfordras.

Hänskjuta parterna i gemensam skrift uppkommen tvist till domstolen,

varde saken utan stämning upptagen, och meddele ordföranden

parterna, när saken skall vid domstolen företagas.

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

10 §.

Vid arbetsdomstolen må af den, som slutit kollektivaftal, föras talan

om aftalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd, ändå att påstående ej

väckts om aftalets fullgörande eller om skadestånd för underlåtenhet

därutinnan.

Sådan talan må ock föras af den, som, efter ty i 2 § sägs, därtill

erhållit hänvisning af allmän domstol.

11 §•

Vid skrift eller handling, som ingifves till arbetsdomstolen, skall

fogas styrkt afskrift, hvilken, försedd med påskrift om målet och dagen

för ingifvandet, till motparten utgifves. Aro flera motparter, och kunna

de ej enas, hvilken af dem skall afskriften mottaga, må den ej utlämnas.

Åberopas endast viss del af handling, må afskriften omfatta allenast denna del.

Hvad sålunda är stadgadt om skyldighet att ingifva afskrift äge

dock ej tillämpning i afseende å handling, som af part enligt domstolens

föreläggande eller på motpartens begäran ingifves; och må eljest, där handlingens

beskaffenhet därtill föranleder, domstolen medgifva befrielse från

sagda skyldighet.

12 §.

Ingifna skrifter och handlingar skola för hvarje mål sammanföras i

en akt; och skall ej sådan skrift eller handling i domboken intagas utan

allenast där omförmälas med hänvisning till akten.

13 §.

I tvist vid arbetsdomstolen må den, som efter lag är jäfvig att

vittna, utan ed höras, dock ej den, som är yngre än femton år eller saknar

förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

14 §.

Finnes för sakens utredning eller pröfning nödigt, att arbetsdomstolen

besiktigar arbetsplats eller föremål, som ej lämpligen kan till domstolen

flyttas, må syn å stället kunna, efter domstolens förordnande, hållas

af ordföranden och två af de domstolens ledamöter, som i 4 § afses. Sålunda

sammansatt synerätt äge samma befogenhet som fulltalig arbetsdomstol,

dock må den ej meddela slutligt utslag i målet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

11

15

Så snart en del af ett mål kommit i sådant skick, att afgörande

däraf kan ske, äge arbetsdomstolen att i denna del af målet meddela utslag.

16 §.

Skiljaktig mening, som vid omröstning i arbetsdomstolen uttalas, må

ej i domboken intagas eller omförmälas, utan skall rörande sådan skiljaktighet

föras särskildt omröstningsprotokoll.

17 §.

I fråga om rättegången vid arbetsdomstolen skall hvad enligt lag

gäller om rättegången vid rådstufvurätt äga tillämpning, där ej här ofvan

annorlunda stadgats.

18 §.

Har arbetsdomstolen förklarat sig ej vara behörig att upptaga mål,

som där anhängiggjorts, eller varder af svaranden gjord invändning mot

domstolens behörighet ogillad, må klagan öfver beslutet föras i den ordning

nedan stadgas. Ej må i andra fall än nu sagts talan fullföljas mot

domstolens beslut eller utslag.

19 §.

År svaranden missnöjd med beslut, hvarigenom invändning mot domstolens

behörighet blifvit ogillad, anmäle sitt missnöje till domstolens

protokoll, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats. Försummas

det, vare rätten till talan mot beslutet förlorad.

20 §.

Den, som vill söka ändring i arbetsdomstolens beslut, som efter ty

i 18 och 19 §§ sägs må öfverklagas, skall innan klockan tolf å tjugonde

dagen från beslutets dag, den dagen oräknad, till konungens nedre justitierevision

tvefaldt ingifva sina till konungen ställda besvär; bifoge ock ej

mindre det öfverklagade beslutet samt domstolens öfriga protokoll i målet,

med undantag af omröstningsprotokollet, än äfven styrkt afskrift af skrifter

och handlingar, som till arbetsdomstolen ingifvits, jämte de till saken

hörande handlingar, klaganden eljest kan anse nödigt förete.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Varda ej inom nu nämnd tid besvär tvefaldt ingifva, stånde beslutet

fast.

Klagandens motpart har att hos nedre justitierevisionen själf efterhöra,

huruvida inom besvärstidens utgång besvär inkommit, och, där besvär anförts,

uttaga ena exemplaret af besvärsskriften. Aro flera motparter, och

kunna de ej enas, hvilken af dem skall berörda handling uttaga, må den

ej utlämnas. Motparten äge tid af tjugu dagar från besvärstidens utgång

att till nedre justitierevisionen ingifva förklaring jämte de handlingar, han

vill åberopa; försittes den tid, äge han - ej vidare varda i målet hörd.

22 §.

I beslut, som må öfverklagas, gifve arbetsdomstolen till känna, hvad

parterna enligt 19, 20 och 21 §§ hafva att iakttaga.

23 §.

Närmare föreskrifter om afgifvande af förslag, hvarom i 4 § förmäles,

och om arbetsdomstolens verksamhet meddelas af konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912; dock att mål,

hvari stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas enligt äldre

lag. Förslag, hvarom i 4 § förmäles, skola första gången afgifvas under

år 1911. Intill dess annorlunda varder stadgadt, skall anstå med utnämnande

af de ledamöter af domstolen, som i 3 § afses, och skola i stället

befattningarna uppehållas på förordnande. Förordnad såsom lagfaren ledamot

må endast vara innehafvare af annan domarebeställning eller den, som

innehaft dylik beställning, hvars bibehållande lagligen ej kan med uppdraget

förenas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

13

Förslag

till

Lag

om vissa arbetstvister.

Med upphäfvande af lagen den 31 december 1906 angående medling

i arbetstvister förordnas som följer:

Om medlingsmyndigheter och deras verksamhet.

1 §•

För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål

af konungen indelas, förordnar konungen en förlikningsman med uppgift

att verka för lösning af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare, så ock

af tvister mellan arbetsgifvare inbördes och mellan olika grupper af arbetare,

för så vidt dessa tvister angå eller hafva inverkan på arbetsförhållandena

inom distriktet.

För hela riket skall finnas en förlikningskommission med uppgift att

verka för lösning af sådana mellan arbetsgifvare och arbetare uppkomna

tvister, som innebära synnerlig fara för arbetsfreden. Kommissionen skall

bestå af tre ledamöter, hvilka, jämte två suppleanter, förordnas af konungen.

En af ledamöterna förordnas att föra ordet i kommissionen.

2 §•

Förlikningsman åligger:

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom

distriktet; ''

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan

till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå; samt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

att eljest, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare till hända med

upplysningar och råd i fråga om (överenskommelser, som afse arbetsförhållandet

och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan arbetsgivare

och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.

3 §•

Har inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet, att

den synes hota att medföra eller medfört arbetsinställelse af större betydenhet,

bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats, där

tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande,

göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, kalla de tvistande att,

själfva eller genom utsedda ombud, å bestämd tid och plats sammankomma

till förhandling med hvarandra inför förlikningsmannen samt söka

att under dessa förhandlingar, Indika anordnas på sätt lämpligast synes,

åvägabringa tvistens lösning.

4 §.

För inkallande af de tvistande skall förlikningsmannen, i den mån

de ej lämpligen kunna personligen underrättas om kallelsen, anlita annan

utväg, som efter omständigheterna kan anses ändamålsenlig, såsom meddelande

till förening, hvilken de tvistande å endera sidan tillhöra, eller till

någon, som å endera sidan för talan i tvisten, eller anslag å eller vid

arbetsplatsen eller kungörelse i tidning. Arbetsgifvaren är pliktig att på

begäran af förlikningsmannen låta å eller vid arbetsplatsen anslå kallelse

å arbetarna.

Det åligger de tvistande att efterkomma förlikningsmannens kallelse.

5 §•

År ej arbetsinställelse för handen, och hafva de tvistande, sedan

förhandling ägt rum, å båda sidor för förlikningsmannen tillkännagifvit,

att de anse fortsatt förhandling ej vara till gagn för tvistens lösning, må

kallelse å de tvistande ej vidare af förlikningsmannen utfärdas; dock äger

han, om ändrade förhållanden därtill föranleda, inbjuda de tvistande till

nya förhandlingar.

6 §•

De förhandlingar, som af förlikningsmannen anordnas med och mellan

de tvistande, skola i främsta rummet hafva till syfte att åvägabringa

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

3jKurgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller förslag, som under förhandlingarna

kunna blifva framställda från de tvistande själfva; ankommande

därvid på förlikningsmannen att, om och i den mån sådant kan

anses ägnadt att befordra en god lösning af tvisten, hemställa om de

jämkningar eller medgifvanden, som för ändamålet kunna synas lämpliga.

Förhandlingarna inför förlikningsmannen skola bedrifvas så skyndsamt

omständigheterna medgifva, och bör förlikningsmannen särskild!

tillse, att ej till förfång för endera sidan förhandlingarna genom åtgörande

å motsidan varda obehörigen förlängda.

7 §•

Det bör vara en hvar af de tvistande angeläget att, i den mån sådant

erfordras för att bereda förlikningsmannen tillförlitlig grund för

tvistens bedömande, på anhållan af förlikningsmannen gifva honom del af

räkenskaper och andra handlingar samt meddela statistiska och andra uppgifter,

hvaröfver den tvistande förfogar, äfvensom hålla vederbörande arbetsplatser

för förlikningsmannen tillgängliga. Den, som enligt hvad nu är

sagdt går förlikningsmannen till hända, äger att, i den omfattning han

finner behöflig!, göra förbehåll, att hvad förlikningsmannen på sådant sätt

erfar ej må af denne yppas.

8 §•

Kan icke vid förhandlingarna inför förlikningsmannen enighet vinnas,

må han uppmana de tvistande att lämna en eller flera personer, hvilkas

utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att, efter pröfning

om och i hvilken mån de från ena eller andra sidan framkomna påståendena

må vara befogade och på hvilket sätt följaktligen den föreliggande

tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan.

9 §■

Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i 8 §

sägs, har förlikningsmannen att, i den mån så finnes behöflig!, söka utjämna

de meningsskiljaktigheter, som kunna uppstå i fråga om den eller

de personer, åt hvilka det i nämnda § omförmälda uppdrag skall lämnas;

och åligger det förlikningsmannen särskildt att på de tvistandes vägnar

lämna den eller dem, som blifva utsedda, underrättelse om uppdraget samt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

att i öfrigt tillhandagå med de åtgöranden, som kunna verka därtill, att

det af de tvistande önskade afgörandet må komma till stånd.

Ej må förlikningsman själf åtaga sig uppdrag, hvarom nu är sagdt.

10 §.

Utlåtande, hvarom förmäles i 8 §, skall afgifvas skriftligen, och skall

af detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan samt

till förlikningsmannen utlämnas.

11 §•

Hvad i 3 § är stadgadt afser icke arbetstvist, som uppstått inom

näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhandlings-

eller förlikningsnämnd under opartisk ledning eller särskild skiljenämnd

är upprättad, med mindre de tvistande å båda sidor påkalla förlikningsmannens

mellankomst, eller förhållandena göra sannolikt, att den

särskilda nämnden icke varder för tvistens biläggande anlitad.

Ej heller äga stadgandena i berörda § tillämpning i fråga om tvist,

som är anhängig vid arbetsdomstolen eller under behandling af förlikningskommissionen.

12 §.

Varder tvist, som angår slutande af kollektivaftal mellan arbetsgivare

och arbetare, ej löst genom förlikningsmannens medverkan, och

hänskjutes den ej heller af de tvistande till afgörande enligt 8 §, skall

förlikningsmannen ofördröjligen anmäla förhållandet hos förlikningskommissionen

och därvid tillika öfversända redogörelse för hvad i saken förekommit

jämte tillgängliga handlingar och afskrift af det protokoll, som

må hafva förts vid förhandlingarna inför förlikningsmannen.

13 §.

Har tvist, enligt hvad i 12 § sägs, af förlikningsmannen anmälts

hos förlikningskommissionen, äger denna, därest tvisten synes hota att

medföra eller medfört arbetsinställelse af synnerlig omfattning, att upptaga

tvisten till handläggning.

Sådan jämlikt 11 § första stycket från förlikningsmannens handläggning

undantagen tvist, som angår slutande af kollektivaftal mellan arbets
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj tfa Nåd. Proposition Nr 43.

gifvare och arbetare, må ock af förlikningskommissionen upptagas till behandling,

om tvisten synes hota att medföra eller medfört arbetsinställelse

af synnerlig omfattning.

Tvist, som ej angår slutande af kollektivaftal mellan arbetsgivare

och arbetare, må ej af förlikningskommissionen upptagas till behandling,

med mindre konungen på grund af tvistens synnerliga vikt förordnat kommissionen

att tvisten handlägga, eller ock tvisten står i sådant sammanhang

med någon af kommissionen upptagen tvist, att för dessa tvisters

biläggande erfordras gemensam handläggning af desamma.

14 §.

Upptager förlikningskommissionen tvist till behandling, kallar kommissionen

de tvistande att, själfva eller genom utsedda ombud, å bestämd

tid och plats inför kommissionen förhandla i saken.

Hvad i 4—9 §§ stadgas om förlikningsman skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om förlikningskommissionen. Stadgandena i 10 § äge

ock motsvarande tillämpning beträffande skiljenämnd, som tillsatts enligt

kommissionens hemställan.

Förlikningsman skall på kallelse af förlikningskommissionen närvara

vid dess förhandlingar.

Medlingsförslag, som af förlikningskommissionen framlägges, må ej

genom dess försorg offentliggöras, med mindre kommissionen enhälligt anser

sådan åtgärd vara ägnad att bidraga till tvistens lösning.

O o ö

15 §.

Finner förlikningskommissionen sig icke böra till behandling upptaga

tvist, som blifvit af förlikningsman anmäld, har kommissionen att

därom underrätta förlikningsmannen samt därvid till honom öfversända af

kommissionen mottagna handlingar rörande tvisten.

16 §.

I fråga om rättsverkan, som må tillkomma de tvistandes överenskommelser,

utfästelser eller andra beslut under förhandlingar, hvilka enligt

denna lag äga rum, gäller, allt efter beslutens innehåll och det sätt, hvarpå

de tillkommit, hvad allmän lag förmår.

Bihang till Bilcsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

17 §•

Omfattar utbruten tvist, som påkallar förlikningsmans ingripande,

mera än ett distrikt, åligger det de förlikningsman, hvilkas distrikt beröras

af tvisten, att, så fort ske kan, om tvistens utbrytande äfvensom, såvidt

möjligt, angående densammas omfattning insända underrättelse till konungen,

som förordnar förlikningsman att i tvisten medla.

18 §.

Finnes i något fall på grund af antalet eller omfattningen af de

tvister, som förlikningsman liar att handlägga, erforderligt, att han befrias

från viss del af sina åligganden, må annan af konungen förordnas att i

förlikningsmannens ställe fullgöra dessa åligganden.

Konungen äger, där sådant i särskildt fall finnes lämpligt, att uppdraga

åt eu eller dera personer att inträda såsom tillfälliga ledamöter i

förlikningskommissionen.

19 §•

Förlikningsman och förlikningskommissionens ordförande skola föra

dagbok angående hvad som förefaller i de tvister, hvilka blifva föremål

för åtgärd enligt denna lag. Överenskommelser, utfästelser eller andra

beslut af de tvistande så ock utlåtande, som enligt 8 § afgifves, skola i

nämnda dagböcker fullständigt intagas eller desamma biläggas.

Förlikningsman och förlikningskommissionen skola inom tre månader

efter hvarje kalenderårs ingång till kommerskollegium insända berättelse

om sin verksamhet under det närmast föregående kalenderåret och förloppet

af de tvister, som under detsamma handlagts.

Berättelserna skola genom kommerskollegiets försorg till trycket befordras.

20 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmannens och förlikningskommissionens

verksamhet meddelas af konungen.

21 §•

Angående ersättning till förlikningsman och ledamot af förlikningskommissionen

galle hvad särskildt stadgas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

19

Om vissa villkor för arbetsinställelse eller liknande åtgärd.

22 §.

Har i anledning- af tvist mellan arbetsgivare och arbetare förlikningsmannen

jämlikt 3 § utfärdat kallelse till förhandling, må ej, etter

erhållen kännedom härom, arbetsgifvaren eller arbetarna på grund af

tvisten vidtaga eller utvidga arbetsinställelse, med mindre förhandlingarna

blifvit utan tvistens biläggande förda till slut, eller i anledning af tredska

å motsidan förlikningsmannen efter kallelsens utfärdande förklarat, att

förhandlingar icke komma till stånd eller påbörjade förhandlingar icke

kunna fullföljas, eller ock trettio dagar förflutit antingen från kallelsens

utfärdande eller, om kallelse till förhandling i tvist om slutande af nytt

kollektivaftal i stället för äldre sådant aftal utfärdats under sistnämnda

aftals giltighetstid, från detsamma^ utlöpande.

Hvad nu är stadgadt skall ock äga tillämpning, där, efter det försök

till medling enligt hvad nyss sagts gått om intet, förlikningsmannen

ånyo kallar de tvistande till förhandling; dock varde tiden af trettio

dagar efter kallelses utfärdande räknad från den kallelse, som först utfärdades

i tvisten.

23 §.

Arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, hvaraf arbetets fortgång

beröres, må ej vidtagas, utan att afsikten därtill med angifvande af

dagen för den tillämnade åtgärden gifvits motsidan tillkänna minst så

lång tid förut, som för uppsägning af arbetsaftalet gäller, eller, om viss

uppsägningstid ej är aftalad eller den aftalade uppsägningstiden är kortare

än sju dagar, sist å sjunde dagen före nämnda dag. Möter för arbetsgivare

eller arbetare, som efter hvad nu är sagd! gifvit tillkänna afsikt

att vidtaga arbetsinställelse, jämlikt 22 § hinder att å den angifna dagen

sådan åtgärd vidtaga, då skall, om afsikten fullföljes, efter hindrets upphörande

göras nytt tillkännagifvande sist å andra dagen före den för

arbetsinställelsen då utsatta dag.

24 §.

Arbetsaftal, som är ingånget för bestämd tid, må ej rubbas genom

arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, hvaraf arbetets fortgång

beröres.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd

må ej vidtagas för att bispringa annan i fall, då för honom gäller

förbud mot att själf vidtaga åtgärden.

26 §.

Angående förbud, utöfver hvad i 22—25 §§ sägs, mot vidtagande

af arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd

galle hvad därom är särskildt stadgadt eller i aftal bestämdt.

27 §.

Innefattar ej tillkännagifvande om arbetsinställelse bestämdt meddelande,

att därmed åsyftas uppsägning af arbetsaftal, skola de arbetsaftal,

som af arbetsinställelsen beröras och ej särskildt uppsagts, allenast anses

satta ur tillämpning så länge arbetsinställelsen pågår, och skall arbetare,

åt hvilken arbetsgifvaren tillhandahåller bostad, utan att särskildt hyresaftal

är ingånget eller arbetaren är i arbetsgifvarens kost, äga att behålla

bostaden, till dess efter arbetsaftalets upphörande arbetarens rätt till bostaden

i laga ordning upphör.

28 §.

Tillkännagifvande, som i 23 § omförmäles, må, ehvad detsamma

innefattar uppsägning af arbetsaftal eller icke, meddelas arbetarna genom

allmänt synliga anslag å arbetsplatsen samt för arbetare, som tillhöra fackförening,

fackförbund eller annan dylik förening, hos arbetsgifvaren göras

af föreningen; och skall i sistnämnda fall tillkännagifvandet anses omfatta

alla hos arbetsgifvaren anställda medlemmar af föreningen, hvilka ej ofördröjligen

meddela arbetsgifvaren, att de icke deltaga i den åtgärd tillkännagifvandet

afser.

År arbetsinställelse för handen, må uppsägning af arbetsaftal af

arbetsgifvaren göras genom allmänt synliga anslag vid arbetsplatsen.

29 §•

Har, i strid mot hvad i 22, 23, 24 eller 25 § sägs, arbetsgifvare

vidtagit i nämnda §§ omförmäld åtgärd eller arbetare i sådan åtgärd del
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

21

tagit, gälde af åtgärden uppkommen skada. År skadan förorsakad af flera

arbetsgivare eller arbetare, värde ersättningsskyldigheten dem emellan fördelad

efter ty skäligt pröfvas.

Finnes förening af arbetsgivare eller fackförening, fackförbund eller

annan dylik förening af arbetare hafva medverkat till öfverträdelse, som i

första stycket sägs, eller lämnat understöd åt någon, som gjort sig skyldig

till sådan öfverträdelse, vare ock föreningen ansvarig för skadan.

I fall, hvarom förut i denna § sägs, må dock, där omständigheterna

därtill föranleda, ersättningsskyldigheten bestämmas till lägre belopp

än hela skadan eller fullständig befrielse från ersättningsskyldighet

äga rum.

30 §.

Har genom öfverträdelse, hvarom i 29 § förmäles, skada tillskyndats

medlemmar af förening, som i samma § sägs, äge föreningen föra talan

om ersättning för skadan; dock att, där innan sådan talan pröfvats medlem

själf väckt påstående om skadestånd eller vid domstolen anmält sig ej medgifva,

att talan om den andel i ersättningen, som må anses belöpa å honom,

föres af föreningen, den andel ej må tilläggas föreningen.

Har föreningen med andra sådana föreningar sammans] utit sig till en

förening, och vill denna senare föra talan enligt hvad nu är sagdt, äge därtill

företräde. Hvad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om

förbening, som sist är nämnd, i sin ordning är medlem af annan dylik

förening.

O

Om undantag från lagens tillämpning.

31 §■

I fråga om förhållandet mellan staten och arbetare, hvilka äro i

någon af staten utöfvad rörelse anställda såsom tjänstemän, äge denna lag

ej tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

om vissa arbetsaftal.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsaftal, hvarå denna lag äger tillämpning.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å aftal, hvarigenom en arbetare åtager

sig att under bestämd tid eller tillsvidare mot ersättning arbeta åt en arbetsgivare

i industri, handtverk, jordbruk eller handel, vid järnvägs- eller

spårvägsdrift eller i annat näringsyrke eller vid hus-, väg- eller vattenbyggnad,

vattenafledning eller annat dylikt särskildt arbetsföretag, där ej

aftalet gäller arbetare, som i 4 § sägs.

Utöfvar staten, kommun eller municipalsamhälle rörelse, lände denna

lag till efterrättelse angående arbetsaftal, som med arbetare i den rörelse

slutes, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring.

2 §.

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman och den,

som innehar därmed jämförlig anställning.

3

§•

Arbetsaftal enligt denna lag föreligger jämväl, om arbetaren tillsläpper

material, därest detta kan anses allenast såsom ett tillbehör till arbetet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

•)

O

O

4 §•

A arbetare, som är i någon af staten utöfvad rörelse anställd såsom

tjänsteman, å tjänare, som antagits enligt legostadgan, så ock å lärlingar

och sjöfolk äge denna lag ej tillämpning.

Om ingående och uppsägning af arbetsaftal.

5 §•

Arbetsgivare och arbetare äge att med de i denna lag eller eljest

stadgade inskränkningar öfverenskomma om lön, tid för arbetsaftalets bestånd

och öfriga villkor.

Arbetsaftal kan ingås muntligen eller skriftligen.

Ö §•

År ej öfverenskommelse träffad om bestämd tid för arbetsaftalets

bestånd eller om viss uppsägningstid, upphöre aftalet omedelbart vid endera

partens tillsägelse.

Lag samma vare, där, efter det tid för arbetsaftals bestånd gått till

ända, arbetsgifvaren utan nytt aftal låter arbetaren fortsätta arbetet.

Skall enligt hvad ofvan sagts aftalet omedelbart upphöra vid endera

partens tillsägelse, må emellertid arbetaren ej lämna arbetet under sådana

omständigheter, att däraf skulle uppkomma tara för annans lif eller hälsa

eller för vanskötsel af husdjur eller uppenbarligen tillskyndas arbetsgifvaren

synnerligt men; dock vare arbetaren ej af anledning nu är nämnd

pliktig att kvarstå i arbetet längre tid än tolf timmar efter det han tillkännagifvit

sin afsikt att därmed upphöra.

7 §•

I arbetsaftal må ej bestämmas olika uppsägningstid för arbetsgifvaren

och arbetaren eller endast för endera göras förbehåll om uppsägningstid.

Asidosättes hvad nu är stadgadt, vare i förra fallet den kortare af

de bestämda uppsägningstiderna och i senare fallet den för endera stadgade

uppsägningstid gällande för båda.

8 §•

Arbetsaftal vare ej för arbetaren bindande för längre tid än ett år,

då han vid aftalets ingående ej fyllt aderton år, och tre år, där det

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

slutes med arbetare, som uppnått den ålder. Är i aftalet den sålunda för

hvarje fall stadgade längsta tid öfverskriden, och vill arbetaren frånträda

aftalet när sagda tid förflutit eller sedermera, innan den i aftalet utsatta

tid gått till ända, äge han uppsäga aftalet; och vare uppsägningstid två

månader.

9 §•

Omyndig, som fyllt aderton år, äge att själ!'' sluta arbetsaftal- Enahanda

rätt tillkomme omyndig, som fyllt femton men ej aderton år,

därest målsman för honom icke finnes eller målsmannen vistas å okänd

ort. Arbetsaftal, som för omyndig ingås af målsman, galle ej längre än

till dess den omyndige fyllt aderton år.

10 §.

Har vid arbetsaftals ingående endera parten begagnat sig af den

andres trångmål, oförstånd eller lättsinne till att betinga sig villkor, som

uppenbart är oskäligt, vare aftalet ogild; och njute arbetaren för arbete,

som af honom må vara utfördt, skälig godtgörelse.

Om arbetsgifvares och arbetares rättigheter och skyldigheter.

11 §■

Arbetsgivare!! äge att leda och fördela arbetet samt i sådant hänseende

gifva arbetaren erforderliga föreskrifter och utöfva tillsyn öfver

arbetaren. Har arbetaren antagits till utförande af visst slag af arbete,

må han icke utan sitt medgifvande afl arbetsgivaren användas till annat

arbete, där ej fråga är om handräckning åt annan eller eljest göromål,

som enligt gällande sedvänja det åligger arbetaren att utföra; dock att,

äfven i annat fall än nu är sagdt, arbetare, som antagits för visst slag

af jordbruksarbete, må, där omständigheterna sådant påkalla, för någon

kortare tid användas till annat dylikt arbete.

Skall förrättning för politiskt eller kommunalt val hållas i orten,

och kan ej arbetaren utöfva honom därvid tillkommande rösträtt utan erhållande

af ledighet från arbetet, må arbetsgifvaren, där arbetaren sist å

tredje dagen förut framställt begäran om ledighet, icke förvägra honom

sådan, utan så är att arbetets beskaffenhet lägger hinder för ledighetens

beviljande eller eljest af särskild anledning arbetets inställande skulle

medföra betydande olägenhet. Hvad sålunda stadgats galle, ändå att

annorlunda aftalats.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition Nr 43.

25

Angående arbetsgifvares skyldighet att vidtaga anordningar till skydd

för arbetares lif och hälsa samt tillse, att arbetare erhåller undervisning,

galle hvad särskild t är stadgadt.

12 §.

Är arbetaren i arbetsgivare^ hus och kost, vare arbetsgivaren

skyldig att förse arbetaren med tjänligt husrum samt sund och tillräcklig

föda äfvensom bereda honom nödig vård under sjukdom. Upphör arbetsaftalet,

värde arbetsgivaren sjuk arbetare, till dess denne kan flyttas från

arbetsgivarens hus; och må ej flyttning ske, innan den kan äga rum utan

fara för arbetarens lif eller hälsa och vården af annan öfvertages.

13 §.

Tillhandahåller arbetsgivaren bostad åt arbetare, som ej är i arbetsgivarens

kost, och är ej hyresaftal angående bostaden särskiidt ingånget,

vare arbetaren, ändå att annorlunda öfverenskommits, ej skyldig att från

bostaden afflytta tidigare än fjorton dagar efter det arbetsaftalet upphört;

dock vare arbetaren, efter det arbetsaftalet upphört, pliktig att för den

tid han fortfarande är till bostad berättigad Atnöjas med annan tjänligbostad,

som genom arbetsgivarens försorg beredes arbetaren.

Hvad nu är stadgadt galle ej, då arbetsaftalet ingåtts för viss tid och

denna gått till ända, ej heller ifråga om upplåtelse af bostad åt arbetare,

som antagits för tillfälligt arbete och har sitt egentliga hemvist annorstädes.

Är särskiidt hyresaftal slutet och är ej hyrestiden bestämd, vare kortaste

uppsägningstid fjorton dagar. Ej må i hyresaftalet hyrestiden bestämmas

med hänsyn till arbetsaftalets bestånd eller för arbetaren stadgas

arbetsskyldighet i arbetsgivarens företag. Bestämmelse, som strider mot

hvad nu sagts, vare ogin.

14 §.

Har arbetsgivaren satt annan i sitt ställe till ledning af arbetet,

och förbryter denne sig i eller för arbetet mot arbetaren, utgifve arbetsgivaren

det skadestånd, hvartill arbetaren kan finnas berättigad, och söke

sitt åter bäst han gitter.

Arbetaren äge ej utan arbetsgivarens lof sätta annan i sitt ställe

eller låta visst arbete utföras af annan.

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

15 §.

Arbetsgivare!! skall tillhandahålla arbetaren nödiga redskap och

materialier, där ej på grund af sedvänja arbetaren är pliktig dem själf

anskaffa. Skall betalning för hvad arbetsgivaren sålunda lämnar af arbetaren

erläggas, må, äfven om annorlunda öfverenskommits, i orten gångbart

pris ej öfverskridas.

16 §.

Arbetaren vare pliktig att till arbetsgivaren i behörigt skick återställa

i’edskap, oanvända råämnen och annan egendom, som varit honom

för arbetet anförtrodda.

17 §.

Lönen må beräknas efter tid, efter det utförda arbetets myckenhet

eller beskaffenhet eller efter annan mellan arbetsgifvaren och arbetaren

öfverenskoinmen grund.

Har afbrott i arbetet inträffat, utan att vållande därtill ligger arbetsgifvaren

eller arbetaren till last, då skall, därest ej annat är uttryckligen

öfverenskommet eller eljest på grund af omständigheterna må anses aftaladt

eller ock följer af sedvänja, arbetaren, om lönen beräknas etter tid,

åtnjuta lön för den tid han stått till arbetsgivarens förfogande men i annat

fall vara berättigad till lön allenast för arbete, som af honom utförts.

18 §.

År arbetsaftal slutet, utan att lönen kan anses bestämd, utgifve ar*

betsgifvaren den lön arbetaren fordrar, där den ej kan anses oskälig.

19 §•

Arbetaren äge, ändå att annorlunda öfverenskommits, att själf eller

genom ombud deltaga i mätning, vågning eller annan undersökning, som

må erfordras för bestämmande af lönens belopp.

År viss andel i vinsten af arbetsföretaget tillförsäkrad arbetaren,

åligger det ai''betsgifvaren att tillhandahålla arbetaren eller hans ombud

alla de upplysningar, som äro af nöden för beräkning af nämnda andel.

Till ombud, som i denna § sägs, må arbetaren ej använda någon,

hvars deltagande i undersökningen kan medföra fara för yppande af yrkeseller

affärshemlighet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 43.

20 §.

Arbetsgivare]! äge ej att i stället för utfäst kontant lön lämna anvisning

å penningar eller varor.

Är ej öfverenskommelse träflad om tiden för betalning åt den kontanta

lönen, skall betalning ske, då lönen beräknas efter tid, hvar sjunde

da o- och, då lönen beräknas efter arbetets myckenhet eller beskaffenhet,

när arbetet är fullbordadt; dock att i sistnämnda fall betalning ej må

fordras oftare än hvar sjunde dag, samt att, där för arbetets fullgörande

erfordras längre tid än sju dagar, arbetaren är berättigad att hvar

sjunde dag i män åt utfördt arbete utfå skäligt lörskott. Hvad om iakt

tagande af en tid af sju dagar nu är sagdt galle ej beträffande arbetare

i jordbruk, utan varde för dem i motsvarande fall fjorton dagar räknade.

Lön, som ej utgår i penningar, skall erläggas i förskott för tid, som

i orten är bruklig.

21 §.

Varder ej lön erlagd å förfallodagen, och hade arbetaren i rätt tid

inställt sig å plats, där lönen skolat betalas, vare arbetsgivare!!, om häri

ej till dröjsmålet är utan skuld, pliktig att utöfver lönebeloppet till arbetaren

gälda en tjugondedel däraf.

22 §.

Arbetsgivaren äge ej att gorå afdrag från arbetarens lön för gäldande

af ersättning" för skada eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat

arbetsgivaren, med mindre ersättningsanspråket blifvit af domstol

fastställdt eller eljest är ostridigt; och må ej, ändå att annorlunda öfverenskommits,

arbetsgivaren, så länge arbetsaftalet fortfar, till gäldande åt

den ersättning af arbetarens lön afdraga mera än en femtedel af den hvarje

gång betalning sker förfallna kontanta lönen. Har ej arbetsgivaren sist

vid det aflöningstillfälle, som infaller näst efter det en månad fölflutit

från det arbetsgivaren vunnit kännedom om arbetarens förhållande, fram

ställt anspråk på ersättning, vare han förlustig jämväl den rätt att göra

afdrag å lönen, hvarom nu sagts.

23 §.

Är aftal träffadt om rätt för arbetsgivaren att innehålla någon del

af arbetarens lön till säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldighetei,

skall, ehvad sålunda blifvit aftaladt, gälla,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

att icke mera än en femtedel af clen förfallna kontanta lönen må

innehållas vid hvarje tillfälle, då betalning sker,

att då de innestående medlen uppgå till ett belopp motsvarande den

kontanta lönen för femton arbetsdagar, vidare afdrag för ifrågavarande

ändamål ej må göras, så länge lönen ej höjes, samt

att arbetsgifvaren skall å innestående medel tillgodoföra arbetaren

sex procent årlig ränta, som vid hvarje kalenderårs slut eller, om arbetsaftalet

upphör före årets slut, vid slut-likvid till arbetaren utbetalas.

24 §.

År arbetsgifvaren enligt såväl 22 som 23 § berättigad att gorå afdrag

från arbetarens lön, må ej, ehvad därom aftalats, af dragen tillsammans, sa

länge arbetsaftalet fortfar, vid något aflöningstillfälle uppgå till mera än en

femtedel af den till betalning förfallna kontanta lönen.

År mellan arbetsgifvaren och arbetaren aftaladt, att öfverträdelse af

ordningsföreskrift eller annan förseelse af arbetaren skall för honom medföra

penningplikt, må ej, ehvad sålunda blifvit aftaladt, dylik plikt för

någon öfverträdelse eller förseelse öfverstiga hälften af det belopp, hvartill

den kontanta lönen för dagen uppgått eller kunnat uppgå, eller hvad

arbetaren sålunda mister användas till annat ändamål än de vid företaget

anställda arbetarnas gemensamma bästa.

2G §.

Då arbetsaftal uppsäges eller, där uppsägningstid ej gäller, då aftalet

upphör, åligger det arbetsgifvaren att på arbetarens begäran till honom

utgifva intyg angående den tid, hvarunder arbetaren varit hos arbetsgifvaren

anställd, samt anställningens art. I intyget skall, då arbetaren

så begär, jämväl meddelas yttrande om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort

sina åligganden. I fråga om arbetare i jordbruk må sådant yttrande''

införas i intyget, äfven om begäran därom ej af arbetaren framställes.

Ej må intyg förses med sådant märke eller utfärdas i sådan form,

som afser att om arbetaren lämna uppgift, den där ej framgår af ordalydelsen

i intyget.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

29

Om aftalets upplösning’ i vissa fall.

Har arbetaren till följd af sjukdom eller skada varit urståndsätta att

arbeta under en vecka eller, om tiden för aftalets bestånd utgör ett hälft

år eller mera, under eu månad, stånde arbetsgifvaren fritt att omedelbart

bäfva arbetsaftalet.

Hvad nu är sagdt äge ej tillämpning, om sjukdomen eller skadan

tillkommit genom arbetsgifvarens vållande, eller om arbetaren utan uppsåt

eller groft vållande ådragit sig sjukdomen eller skadan i eller för arbetet.

28 §.

Arbetsgifvaren äge att omedelbart hafva arbetsaftalet:

1) om arbetaren vid aftalets ingående åberopat falskt intyg eller

missledt arbetsgifvaren genom falsk uppgift;

2) om arbetaren misshandlar eller groft missfirmar arbetsgifvaren

eller någon af hans husfolk eller den, som är satt i arbetsgifvarens ställe,

eller arbetskamrat eller eljest svårare förbryter sig mot någon, som nu

är nämnd;

3) om arbetaren i arbetet utsätter annan för fara till lif eller hälsa;

4) om arbetaren yppar yrkeshemlighet beträffande arbetsgifvarens

rörelse;

5) om arbetaren genom utslag, som äger laga kraft, dömts att undergå

urbota straff, och bestraffningen icke är verkställd;

6) om arbetaren finnes vara uppenbart oskicklig till åtaget arbete;

7) om arbetaren deltager i arbetsinställelse, som är mot lag eller

aftal stridande;

8) om arbetaren eljest utan laga förfall två arbetsdagar i följd är

borta från arbetet;

9) om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosätter de skyldigheter

mot arbetsgifvaien, som i eller för arbetet åligga honom; eller

10) om arbetaren, där han är i arbetsgifvarens hus och kost, finnes

vara behäftad med smittosam könssjukdom.

Ej må dock arbetsgifvaren för åtnjutande af den rätt, nu är sagd,

åberopa förhållande, hvarom under 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 eller 9 förmäles,

sedan han med vetskap därom låtit arbetaren inträda i arbetet, eller, där

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

arbetsgivare!! först efteråt erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre

tid än en vecka därefter förflutit.

29 §.

Har genom eldsolycka eller annan händelse, den där ej härrör af

arbetsgivarens vållande, i arbetet uppstått afbrott, som ej är blott tillfälligt,

må arbetsgivare!! jämväl omedelbart hafva aftalet.

30 §.

Arbetaren äge att omedelbart bäfva arbetsaftalet:

1) om arbetsgivaren vid aftalets ingående missledt arbetaren genom

falsk uppgift;

2) om arbetsgivaren eller den, som är satt i hans ställe, misshandlar

eller groft missfirmar arbetaren eller någon af hans husfolk eller eljest

svårare förbryter sig mot någon, som nu är nämnd;

3) om arbetsgivaren, med missbrukande af sin ställning såsom arbetsgivare,

söker förleda arbetaren till lagstridiga eller osedliga handlingar;

4) om arbetsgivaren utsätter arbetaren för fara till lif eller hälsa;

5) om arbetsgivaren, sedan arbetaren i rätt tid inställt sig å plats,

där lönen skolat betalas, dröjer med erläggande af lönen utöfver två söckendagar

efter förfall odagen, eller om arbetsgivaren oaktadt påminnelse af

arbetaren underlåter att lämna honom husrum eller underhåll, såsom i 12 §

sägs, där dylik förmån betingats;

6) om arbetsgivaren, där arbetaren skall erhålla betalning efter det

utförda arbetets myckenhet, oaktadt påminnelse underlåter att bereda arbetaren

tillräcklig sysselsättning;

7) om arbetsgivaren i strid mot lag eller aftal vidtager arbetsinställelse,

hvarigenom arbetaren utestänges från arbetet;

8) om arbetsgivaren eljest väsentligen åsidosätter de skyldigheter

mot arbetaren, som i eller för arbetet åligga honom; eller

9) om arbetarens lif eller hälsa skulle under arbetets fortsättande

utsättas för påtaglig fara, som ej kunnat förutses, då aftalet slöts.

Ej må dock arbetaren iör åtnjutande af den rätt, nu är sagd,

åberopa förhållande, hvarom under 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller 8 sägs, sedan han

med vetskap därom inträdt i arbetet, eller, där arbetaren först efteråt

erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre tid än en vecka därefter

förflutit.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

31 §•

Kvinnlig arbetare, som ärnar ingå äktenskap, åge, sedan en lysning

till äktenskapet skett, uppsäga arbetsaftalet att upphöra fjorton dagar

därefter.

32 §.

Försättes arbetsgivare!''! i konkurs, äge borgenärerna uppsäga arbetsaftalet

att omedelbart upphöra, ehvad förut varit gällande i fråga om tiden

för dess giltighet eller i afseende å dess uppsägning; dock äge sådan uppsägningsrätt

ej ruin, sedan tre veckor förflutit från det offentlig stämning

utfärdats. Vill arbetaren själf uppsäga aftalet, vare lag samma. Under

den tid aftalet är gällande svare borgenärerna för lönens gäldande.

Om ansvar och skadestånd för öfverträdelse af denna lag,

så ock om rättegången.

33 §.

Afskeda!1 arbetsgivaren utan laga skäl arbetaren, innan tiden för

arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller varder arbetsaftalet uppsagdt af

arbetsgivarens borgenärer efter ty i 32 § sägs, eller häfver arbetaren

arbetsaftalet af skäl, hvarom i 30 § 1, 2, 3, 4, 5, 7 eller 8 förmäles, vare

arbetsgivaren pliktig att ersätta arbetaren dennes skada.

Upphör arbetaren utan laga skäl med sitt arbete hos arbetsgivaren,

innan tiden för arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller häfver arbetsgivaren

arbetsaftalet af skäl, hvarom i 28 § 1, 2, 3, 4, 7, 8 eller 9 förrnäles,

vare arbetaren pliktig att ersätta arbetsgifvaren dennes skada.

34 §.

Arbetsgivare, som utan laga skäl vägrar att på begäran lämna arbetare

sådant intyg, som i 26 § omförmäles, eller i dylikt intyg meddelar

sämre vitsord än han vet arbetaren förtjäna eller bryter mot föreskriften

i sista stycket af nämnda §, byte från och med fem till och med

etthundra kronor, där ej gärningen är belagd med straff i allmän strafflag.

Har arbetsgivare i intyg meddelat sämre vitsord än arbetaren förtjänat

eller förfarit i strid mot nyssberörda föreskrift, vare arbetsgifvaren pliktig

att utfärda ny, behörig handling.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 43.

Förmenar arbetare, att han i intyg, hvarom nu sagts, erhållit sämre

vitsord än han förtjänat, skall talan därom instämmas inom en månad

efter det handlingen till honom öfverlämnades.

o

35 §.

Förseelse, hvarom i 34 § förmäles, må ej åtalas af annan än målsägande.

36 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

Föreskrifterna i 15 § 1 och 3 inom., 17 § 2, 3 och 4 mom. och 22 §

i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 samt

21 § i nämnda förordning, i hvad detta lagrum innehåller hänvisning

till 17 § 2 mom. i samma förordning, galle ej i afseende å aftal, hvarå

denna lag äger tillämpning.

Denna lag skall tråda i kraft den 1 januari 1912; dock skall å

arbetsaftal, som före nämnda dag ingåtts för bestämd tid, nu gällande

lag tillämpas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

33

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 158 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 158 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Vägrar arrendator eller hyresgäst att afflytta, då bestämd legotid är

till ända eller eljest, utan att legorätten förverkats, för honom inträdt

skyldighet att afflytta, och gitter han ej visa sannolika skäl, att han ändock

äger kvarsitta, då må öfverexekutor förordna om hans vräkande. Menar

ägaren, att arrendator eller hyresgäst förverkat legorätten, må ock förordnande,

som nyss sagts, meddelas, där öfverexekutor finner uppenbart,

att rätten är förverkad. Såsom hyresgäst skall härvid anses jämväl arbetare,

åt hvilken bostad är enligt arbetsaftal af arbetsgivare!! upplåten.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gitves, att sin

talan vid domstol utföra, galle hvad i 157 § sägs.

Bihang till Riksd. Prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Håft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å

införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen om hvad iakttagas skall i

afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14

juni 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

I fråga om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne

är särskildt stadgadt.

Om hyresaftal mellan arbetsgifvare och arbetare gäller hvad i lagen

om vissa arbetsaftal är stadgadt, i den mån det innefattar afvikelse från

nya lagens bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

35

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 2 december 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwARTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Krusenstierna.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Petersson följande:

»Genom nådig proposition till innevarande års riksdag föreslog Eders

Kungl. Maj:t riksdagen att antaga, bland annat, förslag till lag om kollektivaftal

mellan arbetsgifvare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa

arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal och lag om ändring af 2 § lagen angående

medling i arbetstvister den 31 december 1906. Med föranledande af

propositionen väcktes inom båda kamrarna ett stort antal motioner, åsyftande

dels afslag å ett eller flera af lagförslagen och dels ändring i de särskilda bestämmelserna.

Det af riksdagen för behandling af förslagen tillsatta särskilda

utskottet tillstyrkte antagandet af de tre förstnämnda förslagen med

åtskilliga förändringar. Medlingslagen, i fråga om hvilken Eders Kungl.

Maj:ts förslag endast afsåg en mindre jämkning, gjordes af utskottet på

grundval af eu inom andra kammaren väckt motion till föremål för en mera

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

genomgripande omarbetning i ändamål att stärka det offentliga medlingsförfarande!.

Förslaget till lag om vissa arbetsaftal antogs af första kammaren

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad utskottet tillstyrkt men afslogs

i sin helhet af andra kammaren. Beträffande innehållet i de föreslagna lagarna

om kollektivaftal och om den särskilda domstolen stannade kamrarna

i olika beslut, och ett af utskottet uppgjordt sammanjämkningsförslag antogs

visserligen af första kammaren men afslogs af den andra. Utskottets

förslag till ny medlingslag godkändes af båda kamrarna, men förslaget föll

dock, enär dess antagande af första kammaren gjorts beroende af antagandet

af de andra två senast nämnda lagförslagen. Yissa andra i propositionen

framlagda mindre lagförslag, Indika stodo i samband med den föreslagna

arbetsaftalslagen, blefvo ej heller af riksdagen antagna.

Vid detta ärendes föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 10 sistlidne

juni anförde jag följande. Af den behandling, för hvilken propositionen

inom riksdagen utgjort föremål, syntes framgå, att skiljaktigheten mellan

kamrarna icke berott därpå, att någondera kammaren underkänt behofvet

af att lagstiftning i förevarande ämnen så snart som möjligt komme till

stånd. Tvärtom syntes inom båda kamrarna önskvärdheten af en sådan lagstiftning

i allmänhet vara till fullo erkänd, och ehuru särskild! inom andra

kammaren i afseende å vissa delar af propositionen framträdt meningar,

som ganska väsentligt afveke från de i propositionen uttalade, torde dock ej

denna olikhet i uppfattning vara sådan, att man på grund däraf skulle behöfva

afstå från förhoppningen, att kamrarna skulle kunna enas om

eu lagstiftning på hufvudsakligen de grunder, som i propositionen angifvits.

Med hänsyn härtill och då jag för min del fortfarande ansåge det vara angeläget,

att ifrågavarande för hela landet så viktiga rättsområde ordnades genom

lagstiftning, funne jag mig böra tillstyrka, att arbetet för åstadkommande

af dylik lagstiftning oförtöfvadt måtte fullföljas.

I enlighet med den af mig sålunda uttalade uppfattning beslöt Eders

Kungl. Maj:t, att arbetet å lagstiftning på förevarande område skulle fortgå,

och att i sådant ändamål till en början skulle infordras yttranden dels

från kommerskollegium efter förlikningsmännens hörande öfver de i förenämnda

proposition innefattade förslagen till lag om kollektivaftal mellan

arbetsgifvare och arbetare och lag om särskild domstol i vissa arbetstvister

samt öfver särskilda utskottets förslag till lag om medling i arbetstvister,

dels öfver berörda jämte öfriga här ofvan omnämnda lagförslag från öfverståthållareämbetet

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen.

Dessa skulle hafva att lämna arbetsgifvare och arbetare inom industri,

handtverk, jordbruk, handel eller annat näringsyrke samt föreningar af dylika

arbetsgifvare eller arbetare tillfälle att yttra sig öfver förslagen, därvid

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

37

särskildt skulle påpekas önskvärdheten af att i de yttranden, som komme

att afgifvas öfver förslaget till lag om vissa arbetsaftal, beaktades vissa

spörsmål, framställda i en vidfogad promemoria. Denna afsåg att framhålla

och precisera de punkter af större betydelse, hvarom vid förslagets behandling

inom riksdagen syntes råda mera afsevärd meningsskiljaktighet eller tvekan.

Sedermera anmodades jämväl länens hushållningssällskap att afgifva

yttranden öfver sistnämnda förslag.

Jämte de utlåtanden, som i anledning af berörda remiss inkommit från

däri afsedda myndigheter, hafva yttranden afgifvits af ett icke oväsentligt

antal arbetsgifvare och arbetare samt organisationer af sådana. Det är dock

att beklaga, att man på arbetaresidan icke i större omfattning användt sig

af tillfället att mera i detalj angifva sin uppfattning i fråga om förslaget

till lag om vissa arbetsaftal utan i allmänhet nöjt sig med att intaga eu principiellt

afvisande ställning.

Arbetet med lagförslagens öfverseende har därefter fortgått med ledning

af såväl hvad vid förhandlingarna i särskilda utskottet och riksdagens

kamrar förekommit som ock hvad i de inkomna utlåtandena och yttrandena

anförts. Såsom resultat af detta arbete föreligga nu åtskilliga lagförslag,

nämligen:

1) förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare;

2) förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister;

3) förslag till lag om vissa arbetstvister;

4) förslag till lag om vissa arbetsaftal;

5) förslag till lag angående ändring af 158 § utsökningslagen; samt

6) förslag till lag angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas

skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den

14 juni 1907.

Sistnämnda två förslag äro i allo öfverensstämmande med de motsvarande

i propositionen innefattade förslagen, och har jag beträffande dem

icke något att erinra utöfver det tidigare sagda.

Vid behandlingen af öfriga förslag torde jag få börja med framställning

af hvad som angår de under 1—3 upptagna, hvilka hafva ett närmare samband

inbördes. I någon mån kommer jag därvid att beröra frågor, som angå

äfven förslaget till lag om vissa arbetsaftal. I hufvudsak torde emellertid

sistnämnda förslag, såsom efter vidtagna förändringar mera fristående, böra

utgöra föremål för särskild framställning i ett sammanhang. Angående de

punkter, i fråga om hvilka någon ändring i de äldre förslagen ej vidtagits

och ej heller större meningsskiljaktighet inom riksdagen yppat sig, torde jag

i allmänhet ej behöfva nu särskildt yttra mig utan kunna hänvisa till mina

tidigare uttalanden härutinnan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utveckling

af medlings

förfarandet

Kungl. Afaj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

De lagförslag rörande det ifrågavarande ämnet, som jag för ett år

. sedan anmälde för Eders Kungl. Maj :t, afsågo företrädesvis att gifva en

rättslig reglering- af själfva aftalsförhållandet mellan arbetsgivare oclr arbetare

samt att i sammanhang därmed införa en särskild domstol för behandling

af tvister, som grunda sig på kollektivaftal. Vissa i förslaget till

lag om kollektivaftal intagna bestämmelser åsyftade dock mera omedelbart

att vidmakthålla arbetsfreden mellan arbetsgivare och arbetare, som voro

bundna af kollektivaftal. Däremot innehöllo förslagen ej några stadganden

till förebyggande eller biläggande af arbetstvister mellan arbetsgifvare och

arbetare, hvilkas inbördes förhållande ej var regleradt af kollektivaftal, utan

skulle i detta hänseende fortfarande gälla allenast livad i lagen den 31 december

1906 angående medling i arbetstvister funnes stadgadt. Jag gaf emellertid

redan vid ofvannämnda tillfälle uttryck åt den uppfattningen, att de lagförslag,

som jag då anmälde, icke innefattade allt, som från lagstiftningens sida

kunde åtgöras till befrämjande af arbetsfreden i vårt land, ehuru jag ansåg

det då ännu vara för tidigt att söka genomföra bestämmelser af mera omfattande

räckvidd än de af mig föreslagna. Redan den omständigheten, att

ifrågavarande lagförslag utgjorde det första försöket hos oss att åstadkomma

eu rättslig reglering af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare,

syntes mig utgöra eu maning att tills vadare begränsa uppgiften. Men därjämte

saknades då ännu eu mera stadgad uppfattning angående de gränser,

som borde uppställas för arbetsgifvares och arbetares rätt att vidtaga arbetsinställelse

eller därmed jämförlig åtgärd, och eu lagstiftning, som redan då

försökt reglera denna fråga i hela dess vidd, skulle därför kommit att hvila

på en alltför lös grundval. Särskild! fann jag det beaktansvärd!, att, såvidt

jag kunnat inhämta, .1907 års kommitté ej haft för af sikt att framlägga

förslag i sådan riktning.

Under det år, som sedan dess förflutit, har emellertid eu väsentlig ändring

i förhållandena inträdt. Genom lagförslagens framläggande för riksdagen

bereddes tillfälle för olika åskådningar att komma till uttryck, och de

beslut, som framgingo ur riksdagens förhandlingar, lämnade ytterligare ledning

för lösningen af ofvannämnda fråga. Jämväl de från åtskilliga myndigheter

äfvensom från arbetsgifvare och arbetare samt deras organisationer

inkomna yttranden öfver de olika lagförslagen hafva lämnat bidrag till

kännedom om den rådande rättsuppfattningen på nu ifrågavarande område,

samtidigt som vissa af dem innehållit beaktansvärda uppslag för ett fortsatt

lagstiftningsarbete. Jag har därför ansett tiden nu vara mogen för ett försök

att åvägabringa eu lagstiftning, som kunde på ett verksammare sätt än

den nu förefintliga befrämja arbetsfreden ej blott mellan arbetsgifvare och

arbetare, hvilka sig emellan upprättat kollektivaftal, utan på arbetsfältet i

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

dess helhet, Den betydande utvidgning, som därigenom gifvits åt förevarande

lagstiftningsuppgift, har i främsta rummet kommit till synes i en genomgripande

omarbetning af 1906 års lag om medling men äfven föranledt

ganska väsentliga ändringar i de öfriga lagförslagen.

Då jag förra gången anmälde detta ärende, gaf jag uttryck åt den uppfattningen,

att den genom 1906 års lag införda förlikningsmansinstitutionen i

det hela verkat på ett tillfredsställande sätt och motsvarat de förväntningar,

som vid dess inrättande fastades vid densamma. I denna min uppfattning

instämde särskilda utskottet vid 1910 års riksdag och fann därjämte, att just

det sålunda angifna förhållandet kunde göra det lämpligt att i vissa delar utvidga

och fullständiga 1906 års lag.

För att klargöra den hufvudsakliga innebörden i och skälen för de af

särskilda utskottet föreslagna ändringarna i lagen om medling i arbetstvister

tillåter jag mig att återgifva en del af utskottets motivering. Jag

vill dock förutskicka den erinran, att i förenämnda till grund för förslaget

liggande motion jämväl ingick yrkande om tillsättande af särskilda skiljedomare

eller möjligen äfven skiljenämnder, hvilka kunde af tvistande vid

behof anlitas. Hemställan härom har ock gjorts af förlikningsmännen i

deras utlåtande. Samma syfte vill kommerskollegium vinna genom upphäfvande

af det nu gällande förbudet för förlikningsman att åtaga sig uppdrag

såsom skiljeman.

Särskilda utskottet yttrade i anledning af motionen bland annat:

»I förenämnda motion har föreslagits sådan omarbetning af 1906 års

lag, att dels stadgas skyldighet för parterna att hörsamma förlikningsmans

kallelse till inställelse för förhandling inför denne, dels eu särskild förlikningskommission

inrättas såsom andra instans för behandling af frågor

rörande framtida kollektivaftal, dels ock särskilda skiljedomare, eventuellt

jämväl skiljenämnder, tillsättas för afgörande af arbetstvister, som parterna

besluta dit hänskjuta. Motionärens hemställan i sistnämnda afseende torde

icke böra föranleda någon åtgärd. Behofvet af särskilda skiljedomare och

skiljenämnder, utöfver de för vissa näringsgrenar eller delar däraf genom

parternas överenskommelser skapade permanenta inrättningarna i detta

syfte, skall säkerligen väsentligt förminskas, om arbetsdomstolen kommer

till stånd. Man torde därför böra se tiden an och låta det bero på den

blifvande utvecklingen, huruvida det kan komma att anses föreligga tillräcklig

anledning att genom det allmännas försorg och på dess bekostnad

tillhandahålla tvistande parter särskilda skiljedomare eller skiljenämnder.

Däremot har utskottet funnit sig böra i hufvudsak biträda hvad motionären

i öfrigt hemställt samt utarbeta förslag till bestämmelser i enlighet därmed.

Forskningsinstitutionens anlitande är för närvarande för arbetsgif
-

Utskottets

förslag.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

vare och arbetare fullt frivilligt. Det har dock jämförelsevis sällan inträffat,

att part vägrat att efterkomma eu af förlikningsman till parterna

riktad inbjudning att inför honom sammanträda till förhandling med hvarandra.

Att döma efter hittills vunnen erfarenhet torde alltså införande af

lagstadgad skyldighet för parterna att hörsamma förlikningsmans kallelse

icke innebära någon mera väsentlig ändring i förhållandena. Ej heller

synes genom ett sådant stadgande något obilligt anspråk ställas på parterna.

Den föreslagna liksom den gällande lagstiftningen i ämnet afser endast

arbetstvister, som medfört eller synas hota att medföra arbetsinställelse af

större betydenhet, och dylika arbetsinställelser kunna förorsaka så omfattande

och svåra verkningar äfven för andra än dem, som äro inblandade

i den ursprungliga tvisten, att de tvistande icke böra utan vidare undandraga

sig att tillmötesgå en af det allmännas representant framställd uppmaning

till förhandling. Förlika ingsmännen synas hittills hafva förstått

att vid förhandlingars inledande iakttaga den varsamhet deras ömtåliga

uppdrag kräfver, och det torde icke behöfva befaras, att den föreslagna utvidgningen

af deras myndighet skulle medföra någon förändring häri. Det

förefaller alltså utskotiet lämpligt att på angifna sätt söka bereda förlikningsmannen

ökad auktoritet.

Dedan det förslag till förordning angående medling i arbetstvister,

som 1901 afgafs af en kommitté och som i väsentliga delar legat till grund

för 1906 års lag, gick ut från att parterna borde vara skyldiga att iakttaga

inställelse. För att förmå dem därtill skulle mot dem kunna utöfvas

ett visst tvång genom vädjan till offentligheten i närmare föreskrifven ordning.

Någon motsvarighet till de sistnämnda bestämmelserna ingår icke

i nu förevarande förslag, utan enligt detsamma — liksom enligt den nyligen

antagna danska lagen om utnämning af en förlikningsman i arbetstvister

— skall man låta bero vid parts försummelse att efterkomma förlikningsmans

kallelse. Det torde icke finnas något tvifvel om, att ett lagbud

om förpliktelse för parterna att tillstädeskomma skall i så godt som

alla fall blifva åtlydt, utan att särskilda tvångsmedel anlitas.

Äfven den föreslagna förlikningskommissionen har till ändamål att

gifva förlikningsförfarandet ökad styrka och auktoritet. Det ligger i sakens

natur och har jämväl af erfarenheten bekräftats, att eu af lämpligt antal

sakkunniga personer sammansatt kommission kan göra sig kraftigare gällande

och med större framgång söka åvägabringa medling än en ensam

förlikningsman. Med stöd af 12 § i gällande medlingslag har Kungl. Maj:t

vid några tillfällen anordnat en förstärkt förlikningsmansinstitution för

medling i tvister af särskild vikt. Säkerligen vore det till gagn, om möjligheten

att anlita en dylik institution icke vore beroende af mera till
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:U Nåd. Proposition Nr 43.

fälliga omständigheter, utan donna alltid funnes att tillgå för sådana tvister,

som äro af den betydelse, att det allmänna bör gorå allt livad göras

kan för att få medling till stånd. .Såsom motionären framhållit, synes detta

i synnerhet gälla frågor om slutande af kollektivaftal. Kommissionen bör

därför i första rummet få till uppgift att vara en andra instans för medling

i tvister af berörda slag, och det bör åligga förlikningsman, som handlagt

sådan tvist utan att den blindt löst, att hänvisa densamma till kommissionens

behandling.

Det torde dock icke vara lämpligt att göra det till eu skyldighet

för förlikningskommissionen att till handläggning upptaga alla tvister, som

den sålunda skulle få till sig öfverlämnade. Ur ett dylikt stadgande kunde

uppstå det missförhållandet, att parterna komme att tillmäta förhandlingarna

inför förlikningsmannen mindre vikt och först inför kommissionen

lade sig vinn om att få slut i saken. Särskildt för part, som hade något

intresse af att draga ut förhandlingarna på tiden, skulle det vara frestande

att låta frågan fullföljas inför kommissionen. Det kan befaras, att sådant

alltför ofta skulle förekomma, och att förlikningskommissionen kanske i

regel skulle anlitas äfven för tvister, som bort kunna lösas inför förlikningsmannen.

Tvistefrågors handläggning inför kommissionen bör vara

ett undantagsförfarande, afsedt endast för särskildt stora och svåra frågor.

Utskottet har därför ansett sig höra föreslå, att, då tvist anmälts hos kommissionen,

denna skall själf äga att pröfva, huruvida med hänsyn till tvistens

omfattning eller faran för dess ytterligare utbredning'' saken är af

den vild, att den bör handläggas af kommissionen. Då part alltså ej skall

hafva någon ovillkorlig rätt att få tvist dragen under kommissionen, torde

förlikningsmannens inflytande icke lida något intrång eller det nuvarande

förlikningsförfarandet förlora i betydelse.

Motionären bär ifrågasatt, att när tvist rörde mer än ett förlikningsman

sdistrikt och alltså gällde aftal af större omfattning mellan hufvudorganisationer,

den skulle kunna af parterna själfva omedelbart hänskjutas

till förlikningskommmissionen, om parterna vore ense därom. Att sålunda

låta parterna förbigå förlikningsmannen vid handläggning af vissa viktiga

tvistefrågor synes emellertid icke vara tillrådligt med hänsyn till dennes

auktoritet. Ej heller förefaller det sannolikt, att sakens snabba och lyckliga

afveckling därigenom skulle befrämjas.

Däremot synes det utskottet, som om det borde medgifvas förlikningskommissionen

att i vissa undantagsfall på eget initiativ taga tvistefrågor

under behandling Enligt de i gällande lags 4 § innefattade stadgandena,

hvilka enligt utskottets förslag lämnas oförändrade, har förlikningsman

i allmänhet icke befogenhet att ingripa, när arbetstvist uppstår

Bill. till Piksd. Prut. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kung i Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild

förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad. Misslyckas sådan

nämnd att åstadkomma enighet mellan parterna, göres alltså ej från

det allmännas sida något försök att medla i tvisten. Synnerligen stora

allmänna, intressen kunna emellertid std på spel just i vissa af de fall,

som sålunda äro undantagna från det offentliga förlikningsförfarandet. Om

nu inrättas en högre förlikningsmyndighet, som kan antagas erhålla eu

särdeles kompetent och förtroendeingifvande sammansättning, synes det

icke vara osannolikt, att ingripande från denna myndighet stundom skulle

kunna leda till öfverenskommelse mellan parterna, ehuru någon sådan icke

framgått ur den enskilda nämndens arbete. Förlikningskommissionen torde

oek komma att erbjuda full trygghet för att inskridande inne skulle ske

i andra fall än då detsamma ägde verkligt berättigande. Det synes därför

vara att förorda, att förlikningskommissionen skall vara behörig upptaga

till behandling — förutom frågor som förlikningsman enligt hvad

förut är sagdt anmält bos kommissionen — sådana jämlikt ofvannämnda

stadgande!! från förlikningsmans handläggning undantagna tvister, som angå

slutande af kollektivaftal.»

Det nya Jag finner mig kunna i all hufvudsak instämma i hvad utskottet sålunda

''féndlinH anfört* Enligt min åsikt bör följaktligen stadgas rätt för förlikningssun

pun, . mynfpgjief- g f]e tvistande utfärda kallelse samt skyldighet för dessa att

efterkomma dylik kallelse. Äfven torde skäl tala för att inrätta en förlikningskommission

med den sammansättning och väsentligen de befogenheter,

som utskottet tänkt sig.

Val torde utskottets uppfattning, att endast jämförelsevis sällan part

vägrat att efterkomma en af förlikningsman till parterna riktad inbjudning

att inför honom sammanträda till förhandling med hvarandra, icke fullt öfverensstämma

med verkliga förhållandet. Under år 1907, då hela antalet af

förlikningsmannen handlagda ärenden utgjorde 135, har sålunda part i 12

fall vägrat att hörsamma förlikningsmans inbjudning till förhandling, och

under 1908 steg sistnämnda siffra till 24, ehuru antalet af de fall, i hvilka

medling af förlikningsman försöktes, då var lägre än under 1907 eller endast

119. Det torde dock kunna sägas, att i det hela parternas uppfattning visat

sig gå i den riktningen, att ett afvisande af förlikningsmans medlingsförsök

vore mindre lämpligt. Och just med hänsyn till de undantag, som därutinnan

förekommit, torde det vara påkalladt att genom ett lagstadgande, som

ålägger parterna att hörsamma förlikningsmans kallelse, bereda förlikningsmannen

och de af dem ledda förhandlingarna ökad auktoritet, hvilket i sin

mån komme att bidraga till arbetsfredens vidmakthållande. Någon påföljd

att inträda vid hvarje fall af underlåtenhet att hörsamma kallelse, som nyss

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

43

nämnts, har jag liksom utskottet ansett icke erforderlig. Däremot har jag,

på sätt jag sedermera kommer att närmare utveckla, funnit lämpligt att vid

kallelsen anknyta en viss rättsverkan till inskränkning i den rätt att vidtaga

arbetsinställelse, som eljest kan tillkomma den kallade.

Hvad angår förlikningskommissionens befogenhet torde densamma böra

i någon mån utsträckas utöfver den gräns, som af särskilda utskottet uppdragits.

Kommerskollegium har förordat, att kommissionen skulle äga ingripa,

förutom vid mera betydande arbetstvist, som angår slutande af kollektivaftal,

jämväl vid annan arbetstvist af den beskaffenhet, att den medfört

eller synes hota att medföra arbetsinställelse af synnerlig omfattning.

Kommerskollegium har anmärkt, att äfven om i regel de mera omfattande

konflikterna härleda sig af oenighet parterna emellan om de bestämmelser,

som skola inflyta i ett blifvande kollektivaftal, det dock icke är uteslutet,

att arbetsfreden inom vidsträckta arbetsområden kan tänkas hotad äfven af

andra anledningar. Riktigheten af denna anmärkning torde ej kunna bestridas,

men den synes ej böra föranleda en så långt gående utsträckning

af kommissionens befogenhet, som nyss angifvits. De fall, då dess inskridande

påfordras enbart i anledning af tvist, som ej angår slutande af kollektivaftal,

blifva säkerligen ganska sällsynta. Det vill dä synas mindre

lämpligt, att kommissionen skall onödigt upptagas af den formella pröfningen

och afvisandet af en mängd af förlikningsmännen underställda tvister af

mindre betydenhet. Gifves åter åt kommissionen rätt att utan vidare ingripa

oberoende af förlikningsmans anmälan, mister man den bestämda gräns emellan

dessa båda myndigheters verksamhetsområde, hvars befintlighet torde innebära

en beaktansvärd fördel. Enklast och fullt tillfyllestgörande för de nu

ifrågavarande undantagsfallen synes vara, att Eders Kungl. Maj :t äger uppdraga

dylik tvists handläggning åt kommissionen, hvithet då naturligen alltid

komme att ske först efter dess anmälan eller efter samråd med densamma.

För ett annat fall däremot torde en utvidgning af kommissionens allmänna

kompetens böra göras. Erfarenheten visar nämligen, att understundom

flera tvistefrågor af olika slag, uppkomna på olika områden och måhända

hvar för sig ej af allt för stor räckvidd, kunna, efter att genom förhandling

inför centralorganisationer å ömse sidor sammanförts till en så att

säga formell enhet, tillhopa bilda en tvist af svårartad natur, som näppeligen

låter sig lösas annat än i ett sammanhang. Det torde därför vara

nödvändigt att, äfven där ej alla sålunda sammanförda tvistepunkter angå

slutande af kollektivaftal, förlikningskommissionen erhåller rätt att upptaga

dem samtliga till behandling. Stadganden i nu angifven riktning torde

följaktligen böra i lagen inflyta.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Af livad jag redan yttrat framgår, att jag icke liar för afsikt att

föreslå bestämmelser i syfte att genom statens försorg skulle utses särskilda

personel med uppgift att på anmodan tjänstgöra som skiljedomare eller

ordförande i skiljenämnder för afgörande af tvister mellan arbetsgivare och

arbetare. På sätt särskilda utskottet framhållit, torde man böra nöja

sig med anordnandet af den tilltänkta arbetsdomstolen och afvakta

resultatet af dess verksamhet, innan ytterligare offentliga institutioner tillskapas

för handläggning af nyssnämda slag af tvister. Och hvad beträffar

det af kommerskollegium framställda förslaget om upphäfvande af nu

gällande förbud för förlikningsman att fungera som skiljedomare, kan jag

ej därtill ansluta mig. Kommerskollegium anser väl, att nämnda förbud

otvifvelaktigt varit öfvervägande gagneligt under de första åren af förlikningsmansinstitutionens

tillvaro, men finner, att det numera, sedan denna

institution hunnit förvärfva sig ett stadgadt anseende och ej ringa auktoritet,

knappast längre är behöfligt utan verkar till hinder för mottagande

af ett skiljedomareuppdrag, som mången gång kunnat förefalla såväl förlikningsmannen

som vederbörande parter helt naturligt. Kommerskollegium

påpekar vidare, att det yttrande af sakkunniga, tillkallade för granskning

af lörslaget till medlingslag, som gifvit anledning till förbudet, endast gick

ut därpå, att förlikningsman i allmänhet ej borde åtaga sig uppdrag såsom

skiljedomare. Det synes mig dock, därest man medger riktigheten af sistberörda

åsikt, vara mindre lämpligt att låta det bero på förlikningsmannens

fila val, om han vill åtaga sig sådant uppdrag. Äfven om detta val träffades

med den största försiktighet och urskiljning, stode man dock alltid

inför den af omförmälda sakkunniga framhållna faran, att förlikningsmannens

åtgöranden såsom skiljedomare skulle kunna sätta på spel hans anseende

för opartiskhet och det förtroende, som han nödvändigtvis måste åtnjuta

för att kunna till gagn utöfva sin egentliga verksamhet. Och olägenheten

häraf torde ej vara mindre nu än tillförne. Tilliten till institutionen

beror uppenbarligen på det förtroende, som åtnjutes af dess särskilda

medlemmar. Minskas detta, lärer institutionens redan vunna auktoritet

blifva svårt hotad. Och att vidtaga en åtgärd, som ens med någon grad af

sannolikhet kan medföra ett dylikt resultat, torde böra undvikas.

rutten Såsom redan antydts tror jag omständigheterna nu medgifva att ej

"attvidtaga stanna vid hvad utskottet föreslagit till medlingsförfarandets stärkande utan

Ttällete taga ännu ett betydelsefullt steg i sådant syfte. Äfven med det förut omförs

a e se. stadgandet om skyldighet för de tvistande att hörsamma förliknings
mans

kallelse till förhandling förblifver det dock dem obetaget att i samma,

utsträckning som hittills vidtaga eller utvidga arbetsinställelse. De kunna

gorå detta icke blott innan tvisten blifvit bekant för förlikningsman
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

nen och denne således fått anledning att ingripa. I vissa fall kan åtgärden

tillgripas omedelbart utan någon förutgående tillsägelse, hvarigenom

förlikningsmannen sättes ur stånd att på förhand få kännedom om det

hot fn de fredsbrottet. Men för de tvistande finnes icke ens något i lag stadgadt

hinder att under pågående förlikningsförfarande låta arbetsinställelse

inträda eller utvidgas. Det ligger i öppen dag, att nämnda förhållande innebär

en svaghet hos det nu tillämpade systemet. I många fall skulle arbetsinställelse

kunnat undvikas, därest förlikningsmannen fått tillfälle att i

tid inskrida. Därest åter de tvistande öfvergå till öppen konflikt, sedan

förlikningsförfarandet tagit sin början, eller utvidga redan dessförinnan

vidtagen arbetsinställelse, torde förlikningsmannens arbete i de

flesta fall komma att försvåras. Frånsedt den ömsesidiga bitterhet, som

alltid uppstår vid en arbetsinställelse och som växer ju längre striden pågår,

skapar en arbetsinställelse merendels nya tvistefrågor, som ofta nog

kunna vara svårare att bilägga än den ursprungliga tvisten, hvilken ej

sällan under stxådens fortgång skjutes i bakgrunden. Därest medlingsinstitutet

skall lyckas i någon högre grad vidmakthålla arbetsfreden, bör det

därför förenas med ett mer eller mindre vidsträckt förbud mot vidtagande

af arbetsinställelse innan medling blifvit försökt.

Onekligen kommer genom ett stadgande i dylik riktning att å parterna

läggas ett tvång, som i ganska betydlig mån inskränker deras handlingsfrihet.

Någon afgörande betydelse torde dock icke kunna tillerkännas nämnda

synpunkt. Samhällets intresse af arbetsfredens upprätthållande har ju alltmera

skjutits i förgrunden, och så snart man öfverhufvud erkänner medlingsinstitutionen

såsom ett verksamt medel att upprätthålla arbetsfreden,

kan det ej få bero på de enskilda tvistande, i hvilken utsträckning berörda

medel skall få göra sig gällande. Så vidt jag kunnat finna, har äfven inom

aibetsgifvarnas och arbetarnas egna kretsar den åskådning börjat vinna allt

större anslutning, att arbetsinställelse ej får vidtagas, innan fredliga medel

att utjämna tvisten blifvit försökta. Ett mycket stort antal kollektivaftal,

omfattande öfver 60 % af samtliga af kollektivaftal berörda arbetare, innehåller

sålunda bestämmelser, afsedda att förebygga ett omedelbart utbrott

af arbetsinställelse utan föregående förhandlingar parterna emellan eller att

genom skiljedom helt förhindra hvarje afbrott i arbetet. Att uppfattningen

åtminstone på vissa håll är den, att parterna, sedan statens förlikningsman

inskridit, äro skyldiga afhålla sig från strejk eller lockout samt låta arbetet

fortgå intill dess förhandlingarna inför förlikningsmannen afslutats, framgår

otvetydigt af åtskilliga yttranden i det af de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd afgifna utlåtande öfver de vid innevarande års riksdag

framlagda förslagen i ämnet. I nämnda uppfattning har man säkerli
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

gen att finna en af orsakerna till att förlikningsförfärandet redan i sin nuvarande

gestaltning kunnat leda till så tillfredsställande resultat. Å andra

sidan gifver densamma äfven vid handen, att ett uttryckligt lagbud, hvarigenom

arbetsgifvares och arbetares frihet att vidtaga arbetsinställelse inskränkes

till förmån för den offentliga medlingens ostörda fortgång, ej skulle

innebära någon väsentlig förändring i nu rådande förhållanden utan blott

lagfästa en redan erkänd princip.

Alltid måste dock iakttagas, att nämnda inskränkning ej göres strängare

än med hänsyn till ändamålet är nödvändigt, och jag skall därför närmare

granska de olika system, som synas kunna ifrågakomma. En synnerligen intressant

förebild erbjuder den lagstiftning rörande detta ämne, som för närvarande

är gällande i Kanada. Sedan den s. k. Conciliation Act af år 1900

infört ett förliknings- och skiljedomsförfarande, hvars anlitande var för arbetsgivare

och arbetare helt och hållet frivilligt, togs genom Railway labour

disputes act af år 1903 ett nytt steg på den offentliga medlingens väg. Denna

lag, hvilken dock endast afsåg tvister vid järnvägar, inskränkte ej användningen

af medling och skiljedom till de fall, i hvilka dylikt förfarande

påkallades af de tvistande parterna, utan tilläde arbetsministern befogenhet

att på begäran af vare sig de tvistande eller af tvisten berörda myndigheter

eller ock af eget initiativ anställa undersökning och tillsätta en förlikningsnämnd

vid arbetskonflikter berörande järnvägar. Om förlikningen strandade,

ägde ministern att hänskjuta tvisten till en af honom tillsatt skiljenämnd,

hvars utslag dock icke var bindande för parterna. De båda nu omnämnda

lagarna sammanfördes år 1906 i en lag under namn af Conciliation and labour

act, hvilken i sin ordning följande år ersattes af den s. k. Industrial

disputes investigation act. Denna afser att förhindra eller bilägga alla sådana

konflikter, som kunna sägas beröra det allmännas intresse, särskildt arbetstvister

vid grufvor, kommunikationsverk, företag för belysning och vattenledning

samt kraftanläggningar. För detta ändamål föreskrifver den,

att hvarje konflikt inom nämnda verksamhetsgrenar skall underställas eu

förliknings- och undersökningsnämnd, innan arbetsinställelse får vidtagas.

Denna nämnd, angående hvars sammansättning lagen meddelar närmare bestämmelse,

skall framför allt verkställa en noggrann utredning af tvistens

orsaker, men i öfrigt vidtaga alla åtgärder, som den finner lämpliga för ernående

af en fredlig uppgörelse. Det stadgande, som i detta sammanhang

emellertid är af största intresse, är att lagen förklarar hvarje lockout eller

slj ( jk olaglig, som vidtages, innan tvisten blifvit slutbehandlad af nämnden.

Påföljden är böter, för arbetsgifvare 100—1,000 dollars, för arbetare 10—50

dollars under hvarje dag arbetsinställelsen varar. Något stadgande om obligatorisk

skiljedom har däremot ej upptagits i 1907 års lag, och den afser ej

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

heller att till hvarje pris uppehålla arbetsfreden, utan den vill blott hindra

utbrottet af arbetsinställelse, intill dess uppkommen tvist blifvit vederbörligen

utredd. Man har hoppats att genom det uppskof, som därigenom vinnes,

och genom de förhandlingar, som under tiden äga rum inför nämnden

mellan de tvistande, arbetsinställelsens utbrott i de flesta fall skall undvikas.

Så synes verkligen också hafva blifvit förhållandet. Intill den 31 mars

1909 hade det i lagen stadgade förlikningsförfarande! kommit till användning

i 49 fall. I 47 af dessa ledde förhandlingarna inför nämnd eu till fredsslut

mellan parterna, och äfven i de 2 fall, i hvilka strejk utbröt, återupptogs

arbetet sedermera på de villkor, nämnden föreslagit.

Med begagnande af det uppslag den kanadensiska lagstiftningen sålunda

gifvit hafva förlikningsmannen i sitt ofvan omförmälda utlåtande förordat

ett allmänt förbud mot vidtagande i arbetstvist af strejk, lockout,

blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd, innan försök till medling

i t,visten ägt rum genom statens förlikningsman och, där tvisten rörer

upprättande af kollektivaftal, jämväl genom förlikningskonunissionen, såvida

ej denna förklarat sig sakna skäl att upptaga tvisten till handläggning.

Då arbetstvist uppkommit, skulle det åligga de tvistande att därom underrätta

vederbörande förlikningsman. Förslaget innebär i korthet sagdt införande

af obligatorisk medling i vår lagstiftning. Fn annan ståndpunkt intages

af kommerskollegium i dess utlåtande. Däri föreslås nämligen, såvidt

nu är i fråga, dels att förlikningskommissionen skall kunna ingripa, då arbetstvist

befinnes vara af den beskaffenhet, att den medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse af synnerlig omfattning, dels ock att, därest förlikningsmannen

eller förlikningskommissionen kallat till förhandling, vidtagande

af arbetsinställelse eller utvidgande af redan utbruten sådan skall vara

förbjudet, intill dess ifrågavarande förhandlingar ägt rum och blifvit

afslutade, eller förlikningskommissionen eventuellt förklarat sig sakna skäl

upptaga tvisten till behandling. För att bereda förlikningsmannen tillfälle

att ingripa skulle skriftlig anmälan hos honom göras, så snart tvist, som

kunde väntas leda till arbetsinställelse, förelåge, och i så god tid, att erforderliga

åtgärder för medling kunde iakttagas. Detta system afser således ej

att söka förhindra utbrottet af hvarje arbetsinställelse utan endast af sådana,

hvilka förlikningsmannen eller förlikningskommissionen funnit vara

af den större betydenhet, att ett ingripande från deras sida bör äga rum.

Af de olika lmfvudprinciper, som kommit till uttryck i de af mig omnämnda

förslagen, anser jag den, som ligger till grund för kommerskollegii

förslag, vara att föredraga. För densamma talar först och främst

den tungt vägande omständigheten, att den skulle utgöra en fullt organisk

utveckling af den princip, på hvilken den nu gällande lagen om medling är

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

uppbyggd. I dess 3 § stadgas skyldighet för förlikningsman att ingripa

allenast i de fall, då inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet,

att den medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse af större

betydenhet. Med denna grundsats stämmer bäst att inskränka förbudet

mot vidtagande af arbetsinställelse, innan försök till medling ägt rum, till de

fall, i hvilka förlikningsmannen af eget initiativ kallar de tvistande parterna

till förhandling. Att ett sålunda begränsad! förbud redan nu uppbäres

af den allmänna åskådningen bland arbetsgifvare och arbetare har jag

redan förut haft tillfälle att framhålla. Ett totalt förbud mot vidtagande

af arbetsinställelse, innan medling försökts, skulle däremot innebära en genomgripande

rubbning af de principer, som hittills vunnit erkännande af

lagstiftningen, och den på grundval af denna utbildade rättsuppfattningen.

För en lagändring i dylik riktning bör därför kunna åberopas ett synnerligen

tvingande behof. Något sådant synes dock icke förefinnas. Af tillgängliga

statistiska uppgifter framgår, att af de arbetsinställelser, som hittills

förekommit i vårt land, ett mycket stort antal utgjort småkonflikter.

Under åren 1903—1907 omfattade sålunda nära hälften eller 49 ''/c af de

då påbörjade arbetsinställelserna högst 25 arbetare. Den tid, under hvilken

dessa arbetsinställelser pågått, torde äfven i regel hafva varit mycket

kort. Under samma femårsperiod hafva nämligen 44 % af alla arbetsinställelser

afslutats inom kortare tid än eu vecka, och då de tillhopa omfattat

endast 25 °/o af alla af arbetsinställelser berörda arbetare, synas inom denna

grupp företrädesvis falla just arbetsinställelser af nyssnämnda ringa

omfattning. Visserligen kunna äfven dylika mera obetydliga arbetsinställelser

i sin mån bidraga att skärpa motsatsförhållandet mellan arbetsgifvare

och arbetare. Äfven kan eu i upprinnelsen föga omfattande arbetsinställelse

efter hand antaga från början oanade dimensioner, därvid svårigheterna

att åstadkomma förlikning mellan parterna kunna blifva betydligt större

än om förlikningsmannens ingripande ägt rum på ett tidigare stadium.

I stort sedt förefinnes dock icke vid dylika småkonflikter ur vare sig arbetsfredens

eller den allmänna samhällsekonomiens synpunkt något verkligt

behof af offentlig medling. Ihågkommas bör äfven att, därest dylik

arbetsinställelse skulle antaga en ur någon synpunkt elakartad karaktär,

någondera parten helt visst kommer att begagna den honom redan enligt nu

gällande lagstiftning tillkommande rätt att själf påkalla förlikningsmannens

medling. Därest denna åter göres obligatorisk, skulle, på sätt kommerskollegium

i sitt utlåtande framhållit, förlikningsmännens tid och arbete

bomma att oskäligt tagas i anspråk för handläggningen af en mängd

obetydliga tvister, hvilket i sin ordning skulle hafva till följd, dels att förlikningsmännens

antal måste ökas, utan att något verkligt större behof där
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kurtgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

af iorelåge, dels ock att de därigenom blefve förhindrade att ägna erforderlig

tid, uppmärksamhet och omtanke åt de för arbetsfreden afgjordt menliga

arbetsinställelsernas förebyggande och biläggande. För arbetsgivare

och arbetare skulle åter eu skyldighet att vid hvarje arbetstvist, som

hotar att medföra arbetsinställelse, göra anmälan hos förlikningsmannen

och sammanträda till förhandling inför honom innebära ett betydande

tvång, som skulle kännas mera tryckande, ju mindre det vore påkalladt af

något verkligt samhällsintresse. Det kan ej vara välbetänkt att uteslutande

i ändamål att till hvarje pris förebygga arbetsinställelser föreskrifva samma

förfarande för det mindre jordbruket eller det lilla handtverket som för

storindustrien. I detta sammanhang förtjänar äfven en annan omständighet

att påpekas. De företeelser på arbetsfältet, om hvilka här är fråga, äro

ännu så föga utredda, att det i vissa fall kan möta svårigheter till och med

att afgöra, huruvida eu arbetsinställelse (lockout eller strejk) föreligger

eller endast en fullt legitim massuppsägning af arbetsaftal. Part, som vill

undgå att göra sig skyldig till lagöfverträdelse eller i allt fall att ställas

till ansvar för sådan, torde därför komma att i alla tveksamma fall påkalla

förlikningsmannens inskridande. Därmed skulle dock, praktiskt sedt, vara

infördt ett tvångssystem, som säkerligen inom kort skulle utdöma sig själft.

Jag har emellertid haft under öfvervägande jämväl eu tredje princip,

som kan anses intaga en mellanställning mellan den af förlikningsmännen

och den af kommerskollegium förordade. Det ligger ju ganska nära till

hands att tänka sig en sådan lösning, att å ena sidan, såsom kommerskollegium

föreslagit, förlikningsmannens skyldighet att ingripa fortfarande

begränsades till tvister, som hotade att medföra arbetsinställelser af

större betydenhet, men å andra sidan arbetsinställelse icke blefve förbjuden

först i och med att förlikningsmannen utfärdat kallelse å de tvistande,

utan sådant förbud gällde utan vidare, ända till dess antingen förhandlingar

blifvit slutförda eller ock förlikningsmannen förklarat, att han ej funne anledning

taga befattning med tvisten eller att af någon anledning förhandlingar

ej kunde komma till stånd. Härigenom skulle förebyggas den enligt

kommerskollegii förslag förefintliga möjligheten, att strid utbryter, innan

förlikningsmannen hunnit utfärda kallelse å de tvistande, och förlikningsmannens

ingripande alltså kommer för sent. Därest denna princip lades

till grund för stadgandet i ämnet, skulle obestridligen åtskilliga af de olägenheter,

som enligt hvad jag förut anfört äro förknippade med den af förlikningsmännen

förordade principen, bortfalla, samtidigt som man tillgodogjorde

sig den större garanti för arbetsfredens vidmakthållande, som

sistnämnda princip erbjuder. Äfven mot ett stadgande af det innehåll,

jag nu senast antydt, kan emellertid riktas den anmärkning, att detsamma

Bihang till Riksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. SO Höft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

gör för stor inskränkning i parternas handlingsfrihet.

Såsom jag förut nämnt, hafva såväl förlikningsmännen som kommerskollegium

föreslagit, att anmälan om uppkommen arbetstvist skall göras hos vederbörande

förlikningsman. Ett liknande anmälnings tvång skulle, jämväl

om uttryckligt stadgande därom icke meddelades, följa af det nu omförmälda

tredje systemet. För part, som ville vidtaga arbetsinställelse, blefve det af

nöden att antingen få förhandlingar i tvisten slutförda eller oek af förlikningsmannen

erhålla en förklaring, som medförde rätt att utan föregående

förhandlingar upptaga strid, och sådan part skulle därför vara nödsakad att

vända sig till förlikningsmannen med eu anmälan om tvisten. Enligt samtliga

dessa system skulle sålunda föreligga en anmälningsskyldighet, som afsåge

äfven de mest obetydliga fall och finge så mycket större omfattning genom

den förut berörda svårigheten att uppdraga en säker och klar gräns mellan

å ena sidan arbetsinställelse samt å andra sidan ett större eller mindre antal

arbetsförhållandens samtidiga upplösning utan arbetsinställelse. Hvad jagnyss

anmärkt mot obligatorisk medling är emellertid, om än i mindre grad,

tillämpligt äfven å eu dylik vidsträckt anmälningsskyldighet, och jag anser

mig därför icke kunna förorda meddelande af bestämmelser, som innebära

eller medföra ett tvång af nu angifvet slag.

Då alltså den af mig antydda tredje principen i förevarande ämne, trots de

med densamma förenade fördelar, icke synes lämpligen kunna genomföras,

torde den bästa utvägen vara att ansluta sig till kommerskollegii förslag med

den af hvad jag senast anfört betingade förändring, att skyldighet till anmälan

om uppkommen tvist ej ålägges de tvistande. Obestridligen förökas

genom denna förändring i icke oväsentlig mån den jämväl förut med nämnda

system förenade risken, att förlikningsmannens ingripande skall komma för

sent, men man synes det oaktadt kunna hysa förhoppning, att denna risk icke

skall visa sig äga alltför stor praktisk betydelse. Den hittills vunna erfarenheten

lärer gifva vid handen, att förlikningsmännen, äfven utan anmälan

från parterna, i det vida öfvervägande antalet fall erhållit kännedom om

uppkomna arbetstvister af större betydenhet i så god tid, att de haft tillfälle

inskrida, innan arbetsinställelse vidtagits, och det förefaller sannolikt att så

alltmera skall blifva förhållandet redan på grund af den växande benägenheten

att anlita förlikningsmännen och det tilltagande intresse, hvarmed

allmänheten och tidningspressen följa stridigheter mellan arbetsgifvare och

arbetare.

Af stor betydelse i detta afseende är äfven en annan bestämmelse, som

innefattas i föreliggande förslag. Förlikningsmännen och kommerskollegium

hafva förordat, att den, som vill vidtaga arbetsinställelse, skall vara

skyldig gifva motparten denna af sikt tillkänna viss tid, innan åtgärden vid
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 43.

tages. Att på detta sätt en skälig beredelsetid lämnas motparten synes mig

vara en synnerligen välgrundad fordran, som för öfrigt utan stadgande i lag

torde redan förut hafva i ganska stor utsträckning iakttagits. Jag har därför

låtit i förslaget införa bestämmelse, att tillsägelse skall göras minst sju dagar

förut, dock att, såsom jag sedan skall närmare utveckla, denna bestämmelse

icke är afsedd att gälla öfver hela linjen utan endast under förutsättning, att

uppsägningstid för arbetsaftalet icke är aftalad eller den aftalade uppsägningstiden

är kortare än sju dagar.

Arbetsinställelse skall sålunda enligt förslaget icke under några förhållanden

kunna komma alldeles plötsligt och oväntadt, utan en viss tid skall hafva

förflutit efter eu tillsägelse, genom hvilken kännedom om den ti 11 ämna de åtgärden

ej blott beredes motparten utan kan förmodas blifva spridd äfven i

vidare kretsar. Härigenom ökas sannolikheten för att förlikningsmannen

skall i tid få veta hvad som är å bane. Jämväl förefaller det antagligt,

att den part, som hotas af arbetsinställelsen, i allmänhet skall finna med sin

fördel förenligt att direkt fästa förlikningsmannens uppmärksamhet därå.

Vid den kortaste tillsägelsetidens bestämmande till sju dagar har tagits hänsyn

till, att under densamma förlikningsmannen i vanliga fall skall hinna att

få underrättelse om tvisten och kalla de tvistande till förhandling.

I enlighet med hvad förut anförts har jag låtit utarbeta stadganden, som

hvila på den grundsats att, därest i anledning af tvist mellan arbetsgifvare

och arbetare förlikningsman utfärdat kallelse till förhandling, arbetsgifvaren

eller arbetarna, efter erhållen kännedom därom, ej må på grund af tvisten

vidtaga eller utvidga arbetsinställelse, innan det visat sig, att utsikt till

eu fredlig lösning af tvisten ej förefinnes. Så är förhållandet, om förhandlingarna

blifvit i vanlig ordning slutförda, utan att enighet mellan parterna

kunnat åstadkommas, eller ock motparten till den, som vill anlita maktmedel,

genom tredska att åtlyda förlikningsmannens kallelse omöjliggjort förhandlingars

påbörjande eller fullföljande, samt förlikningsmannen till följd häraf

förklarat, att försöket till medling måste uppgifvas. I dessa fall bör det

därför ej längre möta hinder att tillgripa arbetsinställelse. Tydligt är

att den, som vill företaga dylik åtgärd, icke kan förvärfva rätt därtill genom

att själf uteblifva från förhandlingar, till hvilka han blifvit kallad. Vidtager

eller utvidgar en sådan tredskande part arbetsinställelse, är denna alltid mot

lag stridande.

Den mest vägande betänklighet, som kan göras gällande mot förenämnda

förslag, torde vara den, att förhandlingarna kunna oskäligt dragas ut på tiden

och därigenom part, till betydande olägenhet för honom, hindras att å

tid, som varit åsyftad och för honom läglig, vidtaga eu åtgärd, hvilken han

anser för sina intressen vara nödvändig. Särskild! kan det befaras, att mot
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 43.

parten skall söka på sådant sätt begagna förhandlingarna till sin fördel.

Oförnekligt är att, om dylika olägenheter skola med säkerhet undvikas, mycken

duglighet, raskhet och omtanke erfordras från förlikuingsmännens sida.

Ett drygt ansvar kommer att hvila på dessa tjänstemän, och det blir ännu

mera än hittills en viktig uppgift för dem att tillse, att ej någondera parten

uppehälles längre, än verklig utsikt finnes att nå det med förhandlingarna

åsyftade målet och det allmännas intresse alltså kräfver deras fortsättande.

Jag tror dock icke, att man har anledning misströsta om, att förlikningsmännen

skola motsvara de anspråk, som sålunda ställas på dem. Förslaget innebär

ju för öfrigt i sak icke någon fullständig nyhet, utan pläga, såsom jag

förut påpekat, tvistande parter redan nu iakttaga den regel, att under pågående

förhandlingar nya stridsåtgärder icke skola förekomma. Då emellertid

eu väsentlig ändring af förhållandena ligger däri, att afhållsamhet från dylika

åtgärder göres till en rättslig förpliktelse för parterna, synes det mig

vara lämpligt att, till skydd mot oskälig tidsutdräkt, bestämma en viss tid,

efter hvilken fortsatta förhandlingar ej skola utgöra hinder för parterna att

vidtaga eller utvidga arbetsinställelse.

Enligt förslaget har berörda tidsgräns dragits så, att parterna ej längre

skola vara bundna, då sextio dagar förflutit antingen från kallelsens utfärdande

eller, om kallelse till förhandling i tvist om slutande af nytt kollektivaftal

i stället för äldre sådant utfärdats under sistnämnda aftals giltighetstid,

från detsammas utlöpande. Att i det senare fallet tiden skall räknas från

kollektivaftalets utlöpande och icke från kallelsen beror särskild! därpå, att

den gynnsammaste tidpunkten för att ernå det åsyftade resultatet af medlingen

ofta torde infalla efter aftalstidens slut, då parterna starkast känna

nödvändigheten att genom öfverenskommelse hindra eu eljest förestående

strid. Man bör därför icke utsätta sig för möjligheten att, på grund af tidig

kallelse till förhandling, vid nämnda tidpunkt de sextio dagarna skulle

redan hafva utlupit eller endast eu otillräcklig del af dem skulle återstå.

Från såväl förlikuingsmännens som kommerskollegii sida har förordats,

att i de fall, då förlikningskommissionen vore behörig att upptaga en tvist till

handläggning, parterna skulle vara förhindrade att vidtaga eller utvidga

arbetsinställelse, innan jämväl förhandlingarna inför kommissionen slutförts

eller kommissionen förklarat sig icke vilja upptaga tvisten. Ehuru jag icke

vill bestrida, att ett sådant stadgande vore från teoretisk synpunkt

följdriktigt och i vissa fall kunde vara till gagn, har jag ansett, att

man icke bör gå så långt i begränsning af parternas handlingsfrihet.

Jag har härvid låtit leda mig af delvis samma skäl, som ligga till

grund för förslaget, att förhandlingarna inför förlikningsmannen endast

intill viss tid skola hafva den rättsverkan, att strid är förbjuden. Det

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

allmännas anspråk på, att förhandling skall äga ram, innan strid får

utbryta, bör icke sträckas därhän, att en för någondera parten verkligt

menlig tidsutdräkt kan befaras uppstå genom sakens natur eller

motpartens åtgöranden. Förslagets ståndpunkt är ju också den, att det allmännas

ingripande i parternas mellanhafvande i regel skall vara inskränkt

till förhandlingarna inför förlikningsmannen. Förlikningskommissionen

skall hafva befattning endast med särskild! svåra och omfattande tvister;

dess upptagande af eu tvist skall utgöra ett verkligt undantagsfall. Tvång

att iakttaga fred torde emellertid icke skäligen kunna åläggas parterna längre

än under det normala förfarandet, under de förhandlingar, genom hvilka

samhällets fredsstiftande uppgift oftast anses vara fullgjord. Skulle häraf

följa, att förlikningskommissionen i allmänhet endast finge behandla tvister,

i hvilka arbetsinställelse redan är förhanden, vore detta utan tvifvel att beklaga.

Måhända skulle det dock under alla förhållanden blifva kommissionens

förnämsta åliggande att efter någon tids strid söka afveckla särskild!

stora och svårlösta konflikter. I de undantagsfall, då förhandlingar inför

förlikningskommissionen skulle kunna ifrågasättas, komma för öfrig! så stora

intressen att å ömse sidor stå på spel, att hänsynen därtill torde kunna antagas

utgöra en ganska kraftig garanti mot förhastadt vidtagande af arbetsinställelse.

Det synes därför icke vara osannolikt, att parterna ofta nog själfmant

skulle gifva förlikningskommissionen rådrum att ingripa, innan strid

inleddes.

De nu omförmälda föreskrifterna hafva erhållit sin plats i en ny afdelning

af medlingslagen. Där hafva inrymts äfven en del andra stadganden

rörande förhållandena vid arbetstvister. Då dessa stadganden, för hvilka jag

längre fram skall redogöra, icke röra medlingsförfarandet, torde lagens titel

ej kunna bibehållas oförändrad. Lagen torde böra benämnas lag om vissa

arbetstvister.

I detta sammanhang torde jag få upptaga till behandling eu annan fråga Arbetsinrörande

tillåtligheten af arbetsinställelse. I de genom propositionen fram- stdllelses inlagda

förslagen till lag om kollektivaftal och till lag om vissa arbetsaftal fanns arbetmjintagen

bestämmelse därom, att arbetsinställelse ej finge vidtagas så, att där- talet

igenom arbetsaftal, ingånget för bestämd tid, blefve rubbadt, och att, där för

arbetsaftal gällde viss uppsägningstid, denna tid skulle vid arbetsinställelse

iakttagas. Stadganden af enahanda innehåll föreslogos ock af riksdagens särskilda

utskott. Nu har af förlikningsmännen och kommerskollegium liksom

oek förut inom riksdagen framhållits såsom lämpligare, att för parterna

stadgades skyldighet att, innan arbetsinställelse sattes i verket, gifva meddelande

om afsikten därtill viss tid förut, lika lång för alla fall och oberoende

af de tilläfventyrs olika uppsägningstiderna för de arbetsaftal, som skulle

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

beröras af arbetsinställelsen. Principen, att den, som vore bunden af arbetsaftal

för bestämd tid, ej under denna tid finge vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse,

skulle däremot enligt förlikningsmännens och kommerskoilegii

åsikt lämnas orubbad.

Såsom skäl för den föreslagna förändringen anföres bland annat, att därigenom

skulle tydligare framhållas lagstiftarens anslutning till den gängse

uppfattningen, att deltagande i arbetsinställelse i och för sig innebär icke ett

häfvande af arbetsaftalet utan endast ett tillfälligt suspenderande af dess

rättsverkningar. Sådant torde dock bättre utmärkas genom ett uttryckligt

stadgande härom, hvithet jag ock är sinnad att föreslå. Berörda uppfattning

synes nämligen i långt högre grad, än jag tidigare haft anledning antaga,

vunnit allmän utbredning och stadga.

Däremot kan jag ingalunda dela åsikten, att arbetsinställelse skulle få

äga rum utan hänsyn till den uppsägningstid, som kan gälla beträffande de

enskilda arbetsaftalen, eller under fortvaron af arbetsaftal, ingånget för bestämd

tid. I båda de nu nämnda fallen har afsikten med aftalets slutande på

sätt som skett varit att tillförsäkra parterna det ostörda tillgodonjutandet af

de på aftalet grundade rättigheterna under den sålunda på det ena eller andra

sättet angifna tidrymden. Intresset af stabilitet i arbetsförhållandet framträder

måhända ännu tydligare vid aftal för bestämd tid, hvithet förhållande

synes hafva påverkat nyss omförmälda myndigheter, då de beträffande sådant

aftal uttalat sig för otillåtligheten af arbetsinställelse under aftalstiden.

Men någon principiell skillnad i förevarande afseende mellan de två angifna

slagen af arbetsaftal torde icke föreligga. Ingen lärer vilja bestrida, att brott

mot aftalet äger rum, då en enskild arbetare upphör med arbetet, innan arbetsaftal

för bestämd tid gått till ända eller stadgad uppsägningstid förflutit,

eller då arbetsgifvaren under samma förhållanden underlåter att betala

arbetaren den lön, som tillkommer honom. Hvarför skulle då saken

bedömas annorlunda, därför att ett dylikt förfaringssätt vidtages af

eller mot flera samtidigt och i syfte att tvinga motparten till en eller

annan eftergift? Just under sådana förhållanden blifva med all sannolikhet

de olägenheter, som man velat undvika genom öfverenskommelse om viss

uppsägningstid eller bestämd aftalstid, ännu mera kännbara. Ej heller kan

grund för ett annat bedömande hämtas från den omständigheten, att i lag fastslås

den nyss omförmälda uppfattningen af arbetsinställelse såsom i och för

sig allenast innebärande ett suspenderande för någon tid af arbetsaftalet.

Arbetsinställelsen medför ju dock ett annullerande, låt vara endast tillfälligt,

af just de förpliktelser, som utgöra det väsentliga i aftalet, skyldigheten för

arbetaren att förrätta arbetet och för arbetsgif varen att gälda lönen för arbetet.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 43.

55

Något sken af berättigande skulle måhända kunna tillkomma åsikten om

behörigheten af att låta arbetsinställelse inträda utan hänsyn till stadgad uppsägningstid

för arbetsaftalet i det fall att arbetsinställelsen skulle tjäna till

stödjande af ett intresse, som i betydelse stode ojämförligt öfver intresset af

arbetsaftalets vidmakthållande. Åsiktens försvarare låta oek säkerligen i allt

för hög grad leda sig af den känslan, att det kollektiva intresse, som söker sitt

förverkligande genom arbetsinställelsen såsom medel, har vida större vikt

än de enskilda parternas anspråk på arbetsaftalets fullgörande. Men här är

icke i sista hand fråga om ett vägande af privata intressen mot hvarandra,

utan om upprätthållande af en utaf rättsordningens grundvalar, ett ingånget

aftals helgd. För öfrigt, hvilken garanti gifves för att arbetsinställelsen har

ett ändamål, som gifver den någon högre grad af berättigande? Så är långt

ifrån alltid händelsen. De mest orimliga och obefogade anspråk och uppfattningar

kunna understödjas genom arbetsinställelse. Ett godtagande i lagstiftningen

af en princip, motsatt den af mig förfäktade — hvilken senare af lagrådets

ledamöter vid deras granskning af de förra lagförslagen betecknats såsom

själfklar —, skulle enligt min mening medföra synnerligen olyckliga konsekvenser.

Därigenom vore godtycke satt öfver aftal.

De bestämmelser, hvilka gåfvo uttryck åt satsen om arbetsaftalets helgd,

voro såsom nämnts tidigare upptagna i såväl förslaget till lag om kollektivaftal

som förslaget till lag om vissa arbetsaftal. Vid den nu gjorda omarbetningen

hafva dessa bestämmelser för att erhålla en mera vidsträckt

räckvidd öfverflyttats till den förut omförmälda nya afdelningen i den förutvarande

medlingslagen.

Inom området för den ifrågasatta lagstiftningen om kollektivaftal mel- Kollektiv

lan arbetsgifvare och arbetare hafva de starkaste meningsbrytningarna visat aftal? versig

beträffande frågan om kollektivaftalets verkan till förhindrande af ar-*''Tindrande

betsinställelser och andra stridsåtgärder under aftalstiden. Uppenbarligen0/ orhetsin

förnekas af ingen, att det högsta målet för all lagstiftning om förhållandet ställelsemellan

arbetsgifvare och arbetare bör vara att söka så vidt möjligt förebygga

tvister dem emellan och sörja för att, då dylika tvister ändock förekomma,

de i görligaste mån må lösas utan användande af kampmedel. Frågan gäller

blott, huru långt man härvid kan med lagstiftningens hjälp komma, hvilka

åtgärder äro möjliga att genomföra och verkligen, ej blott skenbart, till gagn

för samhället i dess helhet. Klart är, att man vid bedömandet häraf måste

räkna med förhållandena sådana de vid den gifna tidpunkten gestalta sig och

icke låta förleda sig att, därför att man ej genast kan vinna allt, släppa äfven

det mindre, som kan ernås.

I nu förevarande afseende är alltså spörsmålet det, hvilken verkan såsom

fredsdokument man för närvarande skäligen kan genom lagstiftningen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

tillägga kollektiva!talet. Jag vill redan nu särskild! betona, att därmed kollektivaftalets

fredsstiftande förmåga ingalunda är uttömd. För parterna återstår

ju alltid möjligheten att, då omständigheterna så medgifva eller påfordra,

i aftalet gå längre än hvad lagstiftaren ansett sig kunna såsom generell

regel stadga.

Det i årets proposition innefattade förslaget innebär för olika fall antingen

fullständigt upphäfvande af eller inskränkning i rätten för arbetsgivare

eller arbetare, bundna af kollektivaftal, att under aftalets giltighetstid

begagna sig af arbetsinställelsens vapen och andra jämförliga stridsmedel.

Förbud skulle gälla för dylik åtgärds vidtagande för vinnande af ändring i

kollektivaftalet eller i anledning af rättstvist rörande aftalet d. v. s. tvist om

dess tillämpning eller tolkning. Om rättmätigheten af ett sådant stadgande

hafva olika meningar ej yppats, ehuruväl nödvändigheten häraf ifrågasatts.

Vidare upptog förslaget förbud mot strid under aftalstiden i ändamål att genomföra

bestämmelser i nytt kollektivaftal, afsedt att tillämpas efter utgången

af det förra, men gjorde härvid ett undantag i syfte att möjliggöra en

uppkommen tvistefrågas afgörande för ett större område på en gång. Mot

befogenheten af berörda undantag framställdes invändningar från åtskilliga

håll såväl inom som utom riksdagen, och dennas båda kamrar visade sig slutligen

beredda att låta det nu ifrågavarande förbudet undantagslöst gälla.

Ehuru jag fortfarande är af den åsikten, att den af mig förut förordade anordningen

långt ifrån att vara till skada för arbetsfreden tvärtom skulle vara

ägnad att befordra densamma, anser jag mig dock vid nyss angifna förhållande

icke böra vidare motsätta mig förbudets giltighet utan inskränkning.

Äfven i en annan punkt finner jag mig kunna i förevarande afseende

tillstyrka afvikelse från det äldre förslaget. I detta gåfvos vissa föreskrifter

till förebyggande af förhastadt användande af kampmedel i anledning

af tvist om förhållande mellan arbetsgivare och arbetare, hvarom bestämmelse

ej träffats i kollektivaftalet, men i öfrigt lämnades parterna härutinnan

obundna. Min farhåga för att gå längre, hvilken grundats på skäl af

öfvervägande teoretisk natur, kan måhända vid den praktiska tillämpningen

visa sig mindre befogad. Jag utgick från den synpunkten, att äfven tvister

om frågor, som ej reglerats i kollektivaftalen, kunde gifva anledning till så

svåra slitningar mellan parterna, att det ej vore tillrådligt att afskära möjligheten

till sådana tvisters afgörande genom anlitande af maktmedel. Emellertid

har, enligt hvad särskilda utskottet uppgifvit, inom detta från såväl

arbetsgivare- som arbetaresidan vitsordats, att tvister af nyss angifven beskaffenhet

hittills icke förekommit i afsevärd omfattning, samt att i allmänhet

svårigheterna att i sådana fall komma till en fredlig uppgörelse icke visat

sig stora, utan dessa tvister endast i undantagsfall ledt till öppen strid.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Utskottet förordade — ock riksdagens båda kamrar anslöto sig enhälligt till

detta förslag — att lagen skulle innehålla förbud mot strid i anledning af

intressetvist under det kollektivaftal är gällande. Samma mening har uttalats

af förlikningsmännen och kommerskollegium. Några af sevärda betänkligheter

torde följaktligen ej höra möta mot lagens inrättande på angifvet

sätt, och detta desto mindre, om åt stadgandet icke gifves retroaktiv

verkan. Parterna hafva då tillfälle att göra de aftal, som slutas efter lagens

ikraftträdande, tillräckligt fullständiga och att i dem träffa de bestämmelser

med afseende å slitande af det ifrågavarande slaget af tvister, som må befinnas

nödiga.

Hvad därefter angår den s. k. sympatistriden finner jag nu liksom tidigare

det icke låta sig göra att för närvarande gifva kollektivaftalet någon lagstadgad

verkan till inskränkning af parternas befogenhet att vidtaga sådan.

De af mig härför tidigare anförda skälen torde icke behöfva här återgifvas.

Ett ytterligare stöd för min åsikt synes kunna hämtas af den omständigheten,

att den delas af förlikningsmännen och kommerskollegium. Jag

vill därför nu endast ingå på vissa punkter af frågan. Det afgörande

för mig har varit, att ett förbud mot sympatilockout och sympatistrejk

skulle drabba de båda sidorna på ett helt olika sätt och därigenom framstå

såsom orättvist. Arbetsgifvarna — jag talar ej nu om arbetsgifvarna inom

jordbruket — skulle helt och hållet beröfvas sin enda möjlighet att med någon

utsikt till framgång möta arbetarnas vapen, strejken, som i följd af

sin natur ej skulle i allmänhet genom förbudet minskas i kraft. Häremot har,

äfven från håll, där man medgifvit riktigheten däraf att förbudet skulle afsevärdt

försvaga arbetsgifvarnas motståndskraft, framhållits den invändningen,

att åter med den nuvarande friheten i förevarande afseende arbetsgifvarna

skulle hafva i sin hand det ojämförligt starkaste vapnet. Jagkan

dock icke annat än vidhålla min uppfattning, att den utsträckta lockouten

är för arbetsgifvarna själfva i de flesta fall så förlustbringande och

kan medföra så svåra följder, att den uppenbarligen ej kan annat än i nödfall

och med långa mellanrum användas. Den relativa styrkan af dessa arbetsgifvarnas

och arbetarnas kampmedel heror dock alltid i sista hand på de

för tillfället rådande ekonomiska konjunkturerna, hvilka därutinnan gifva

utslaget till förmån än för den ena och än för den andra sidan.

Såsom en tänkbar utväg att komma ifrån det nuvarande tillståndet

har jag anvisat åstadkommande af kollektivaftal, omfattande hela industrier,

och stadgande af gemensam utlöpningstid för aftalen inom sammanhörande

industrier. Jag förmodar, att en tanke i samma riktning legat till

grund för det förslag, som inom riksdagen framställdes, att nämligen lagen

skulle innehålla förbud mot hvarje arbetsinställelse under af talstiden men

Bihang till Rihsd. Prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Hälft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43*

tillika medgifva, dock för eu begränsad tidrymd från lagens ikraftträdande,

att förbehåll om rätt till sympatilockout och sympatistrejk finge med

laga verkan i kollektivaftal intagas. En sådan tidsbegränsning synes mig

emellertid oriktig. Står man öfver hufvud taget på den ståndpunkten, att de

nuvarande förhållandena ej tillåta ett fullständigt aflysande af sympatiåtgärder,

kan väl icke ens med någon grad af sannolikhet på förhand beräknas,

vid hvilken tidpunkt ett sådant aflysande må vara möjligt.

Eu annan väg, som från samma och andra håll förordats, finner jag

ej heller användbar. Den skulle bestå däri, att man genomförde den erforderliga

lagstiftningen för inrättande af arbetsdomstolen men om kollektivaftalet

gåfve endast de nödvändigaste och för detta aftals begrepp grundläggande

rättssatserna. Härmed skulle åt arbetsdomstolen öfverlämnas att

genom sina domslut småningom skapa eu praxis, som finge utfylla lagstiftningens

luckor. Jag tror dock, att det vore ytterst betänkligt att beträffande

särskildt den nu behandlade svårlösta frågan öfverlämna den lagstiftande

makten åt en domstol, hur väl skickad för sitt rättsskipande värf

den än må vara. Det duger icke att åberopa, att så skett på andra områden.

Här blifva konsekvenserna af att den ena eller den andra åsikten göres

gällande af den synnerligen stora betydelse, att lagstiftaren väl knappast

bör skjuta ifrån sig ansvaret för hvilkendera skall blifva rådande och lägga

det på annan, särskildt med hänsyn därtill, att frågan svårligen lärer låta

sig lösas med stöd af allmänna rättsgrundsatser. Hvad vunne man föröfrigt

med ett sådant förfarande? Såvidt jag förstår intet utom ett kort

uppskof med afgörandet. Domstolen måste ju bestämma sig för endera åsikten.

Antingen måste den tillägga kollektivaftalet eu fredsstiftande verkan

för alla fall eller ock endast, där aftalet uttryckligen eller i enlighet med

de af båda parterna vid aftalets ingående underförstådda förutsättningarna

sådant stadgade. Hvad man riskerade vore däremot domstolens ställning

och förtroendet till densamma, litet torde ej lida något tvifvel, att i detta

fall den part, som ansåge sina intressen åsidosatta genom ett domslut, som

ej grundades på uttrycklig lag, skulle blifva benägen för misstro gent

emot domstolen.

Af majoriteten bland förlikningsmännen har slutligen framhållits

som lämpligast, att lagen principiellt utginge från otillåtligheten af strid

under kollektivaftalstiden men dock lämnade öppet för parterna att i aftalet

förbehålla sig rätt att använda kampmedel i ändamål att stödja andra.

Härigenom skulle lagstiftningen ansluta sig till den ursprungliga uppfattningen

i vårt land, som ännu lefde kvar på vissa områden och vore den för

arbetsfreden gynnsammaste. Vid en sådan reglering af förhållandet kun
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43. 59

de man ej heller med samma fog som eljest tala om eu legalisering af sympatistriden.

Onekligen ligger det vid första påseendet något ganska tilltalande i

tanken att på sådant sätt ordna saken. Det kan dock ifrågasättas, om verkligen

sättet är fullt lämpligt och tillfredsställande. Af omständigheternas

makt har tydligen utvecklingen drifvits därhän, att numera inom ganska

få områden hos båda parterna förefinnes den ofvan såsom den ursprungliga

betecknade uppfattningen om kollektivaftalets fredsgaranterande verkan.

Där inom doktrinen sistberörda uppfattning uttalats, har man dock allmänt

erkänt, att densamma ej har sin grund i aftalets egen natur. I stället

har utgångspunkten varit den, att i flertalet fall parternas — märk väl

båda parternas — afsikt med aftalet varit att genom detsamma fullkomligt,

säkerställa arbetsfreden under aftalstiden. Men då såsom nyss nämnts denna

förutsättning icke längre föreligger, synes man icke berättigad att vidhålla

de slutsatser, som därpå grundats. Hvad dessutom angår den ifrågasatta

anordningens inverkan till fromma för arbetsfreden synes den mer

än tvifvelaktig. Med den åsikt jag hyser, att rätten till sympatistrid för

arbetsgifvarna i de ojämförligt flesta fallen är oundgängligen nödvändig

för undvikande af en allt för underlägsen ställning gent emot arbetarnas

stridsmedel, och att å andra sidan denna rätt ej innebär ett otillbörligt

stärkande af arbetsgif varnas makt utan endast upprätthållande af ett för

arbetsfredens bevarande nödigt jämviktsläge i fråga om den ömsesidiga

styrkan, låter ett lagstadgande af det antydda innehållet knappast förena

sig. Lagstiftaren hade därmed i själfva verket uttalat ett principiellt ogillande

af ett förhållande, som han samtidigt insåge vara i regel oundvikligt.

Därmed hade ju endast gifvits anledning till en mångfald strider, som säkerligen

i annat fall uteblifvit.

Vid det af mig nu om sympatistriden yttrade har jag endast haft i

sikte arbetsområden, som ligga utom jordbruket. — Jag har dock därmed

ingalunda velat påstå, att förhållandena öfverallt inom industri, handtverk,

transportväsen in. m. äro fullt ensartade. Men lagstiftningen måste uppenbarligen

räkna med de reguliära fallen. — Inom jordbruket ligger åter

saken annorlunda. Där är lockouten icke för arbetsgifvaren af något som

helst värde såsom vapen. Arbetet kan där särskildt vid vissa tidpunkter icke

afstanna, utan att hela årets arbetsresultat därigenom sättes på spel.

Hvarje särskildt arbete är endast en länk i den långa kedja af arbeten, som

alla måste i rätt tid utföras för att frambringa produkten. Hvad som en

gång försummats kan ej sedermera godtgöras. Men just på grund af dessa

förhållanden är för jordbrukaren tillgången till den enskilde arbetarens

arbetskraft af en helt annan och ojämförligt mycket större betydelse än för

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 43.

arbetsgifvaren inom t. ex. industrien. Redan ett ringa antal arbetares

lämnande af det åtagna arbetet kan medföra oersättlig skada. Jordbrukaren

måste därför söka sitt skydd i arbetsaftal på bestämd, lämpligt afpassad

tid åtminstone med den fasta arbetarstammen, den som nödvändigt erfordras

för arbetets fortgång. Och behofvet af dylika aftal kommer att göra sig gällande

med samma styrka, äfven om kollektivaftalen erhålla större betydelse

för jordbruket än nu. Jordbruket kan ej tåla afbrott i arbetet vid kollektivaftalets

utlöpande och ej heller under dess fortvaro vare sig genom arbetsinställelse

eller genom ett sådant arbetarnas öfvergifvande af arbetet, som

sker utan att därigenom konstitueras en arbetsinställelse i ordets tekniska

bemärkelse. Det torde ock kunna ifrågasättas, huruvida kollektivaftal, som

för närvarande knappast förekomma på jordbrukets område, någonsin skola

där vinna något mera betydande insteg. I hvarje fall torde ej kunna betviflas,

att dylika aftal hufvudsakligen höra hemma inom andra näringar och

inom dessa spela sin största roll.

Då man nu under de sålunda angifna förutsättningarna går att lagstifta

om kollektivaftalet och tillika utgår ifrån, att lagstiftningen måste vara

lika beskaffad för alla kollektivaftal, hvilka arbetsaftal de än äro afsedda

att reglera — förslag i annan riktning torde ej hafva utsikt att kunna realiseras

—, synes det mig, att man främst måste taga hänsyn till förhållandena

på de områden, där kollektivaftalet redan vunnit fullt burskap och där

det alltså i stor omfattning kommer att utöfva sina verkningar. Att därvid

jordbruket, som ännu är så godt som främmande för kollektivaftalet,

måste sättas i andra rummet synes helt naturligt, och detta desto mera då

man, såsom jag ofvan antydt, för dess del kan hänvisa till andra och närmare

liggande utvägar för tillgodoseende af dess berättigade kraf. Det bör

ock beaktas, att det icke är fråga om att släppa efter på inskränkningar, som

genom slutande af kollektivaftal redan nu skulle påläggas parterna i deras

frihet att använda maktmedel mot hvarandra, utan spörsmålet är, huru

långt lagen för närvarande skäligen kan gå vid uppdragandet af nya och

trängre gränser i sådant hänseende. Den varsamhet, hvars iakttagande

man beträffande andra delar af förevarande lagstiftning på de flesta håll

så strängt krafvel-, synes icke böra göra sig mindre gällande här. Jag

erinrar ånyo om, att aftalet själft kan i hvarje fall, där så befinnes lämpligt,

gifva strängare begränsningar af parternas rörelsefrihet.

Med hänsyn till hvad jag nu anfört torde lagens stadgande i det hänseende,

som nu är i fråga, böra innehålla förbud mot strid i anledning af

tvist, af hvad slag den vara må, emellan arbetsgifvare och arbetare, som

äro bundna af kollektivaftal, men ej förbud mot sympatistrid.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Det torde böra anmärkas, att kommerskollegium kommit till samma resultat

vid sin pröfning, huru frågan lämpligast borde lösas.

I Eders Kungi. Maj :ts tidigare förslag funnos införda bestämmelser, att

arbetsinställelse eller annan dylik åtgärd ej finge af dem, som vore bundna

af kollektivaftal, tillgripas för att bispringa annan, som själf vore af lag

eller aftal förhindrad att vidtaga sådan åtgärd. Denna begränsning synes

fortfarande böra i lag göras, men då principen uppenbarligen är riktig för

alla fall och icke blott då den, som vill hjälpa annan, är bunden af kollektivaftal,

har åt stadgandet gifvits en mera generell affattning och detsamma

öfverflyttats till den föreslagna lagen om vissa arbetstvister.

Vid det förslag, som åsyftar inrättandet af eu särskild arbetsdomstol

för handläggning af vissa arbetstvister, möter främst spörsmålet, huruvida

denna domstol bör —- bortsedt från frågor om domstolens behörighet

— vara enda instans, eller om rätt till talan mot domstolens utslag i allmänhet

bör medgifvas. Inom riksdagen uttalade sig icke någon för bibehållande

af appelrätten. önskningar i sådant hänseende hafva ej heller framställts

i flera än två af de öfver förslaget afgifna yttrandena från arbetsgivare

eller arbetare. Fördelarna af appellrättens borttagande hafva tydligen

ansetts på detta område så betydande, att de betänkligheter fått

vika, som eljest möta mot ett dylikt system. Vid sådant förhållande och då

genom domstolens sammansättning rättssäkerheten torde vara i möjligaste

mån betryggad, finner jag mig böra acceptera den af riksdagen intagna

ståndpunkten, dock under förutsättning att genom sättet för bestämmandet

af domstolens kompetensområde vissa garantier ernås för rättsenhetens

säkerställande. Till detta senare spörsmål skall jag längre fram återkomma,

sedan jag först något berört ett af kommerskollegium framställdt förslag

med afseende å domstolsorganisationen.

I sina hufvud drag innehåller kommerskollegii berörda yttrande i denna

del följande. Äfven med den begränsning, som arbetsdomstolens kompetensområde

enligt Eders Kungl. Maj ds tidigare förslag skulle erhålla,

syntes det uppenbart, att enbart en stor domstol icke kunde blifva tillfyllest

för handläggning af alla de rättstvister, hvarom här blefve fråga, eller vara

för uppgiften lämplig. Å ena sidan vore det praktiskt och ekonomiskt

omöjligt för en stor del aflägset boende, af kollektivaftal berörda arbetsgivare

och arbetare att vända sig till arbetsdomstolen. Å andra sidan blefve

denna säkerligen öfverhopad med massor af rena bagatellmål, särskildt

från organisationerna i Stockholm med omnejd. Det vore därför nödigt att

hänvisa de mindre betydande tvisterna och sådana af mera lokal natur till

afgörande i orterna genom lokala arbetsdomstolar, hvilkas antal till en början

kunde inskränkas till fyra med säte i Stockholm, Göteborg, Malmö och

Arbets
domstolen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Sundsvall för att sedan möjligen ökas. Hvarje lokal arbetsdomstol

borde bestå af en fast anställd arbetsdomare samt sakkunniga bisittare,

vare sig tillfälliga eller mera permanenta, t. ex. för hvarje mål

utsedda från på förhand uppgjorda listor. För ernående af en enhetlig

rättstillämpning vore måhända nödigt att medgifva klagan från lokal

arbetsdomstol till den centrala. Till arbetsdomstolarnas kompetensområde

borde hänföras icke blott, såsom af reservanter inom särskilda utskottet yrkats,

mål rörande kollektivaftal och detta fattadt så vidsträckt, att dit skulle

hänföras äfven hvarje mål om arbetsaftal, där anspråket ytterst bottnade

i ett kollektivaftal, vare sig tvist om kollektivaftalet förelåge eller ej, utan

äfven mål om vissa arbetsaftal, som icke grundade sig på kollektivaftal. Behofvet

af specialdomstolar för afgörande af rättstvister i allmänhet mellan

arbetsgivare och arbetare hade nämligen alltmera framträdt.

Beträffande lämpligheten af att inrätta lokala arbetsdomstolar och

uppdela målen mellan dessa och den centrala domstolen uttala förlikningsmännen

ungefär enahanda åsikter, men anse sig ej för närvarande böra

framställa något förslag i sådan riktning.

Det önskemål, hvars realiserande kommerskollegium närmast synes

åsyfta, är inrättandet af specialdomstolar för tvister, härflytande af rättsförhållandet

i allmänhet mellan arbetsgivare och arbetare. Det synes mig

dock hvarken lämpligt eller möjligt att på det sätt dess förslag ger vid

handen åstadkomma dylika domstolar. Eders Kungl. Majt:s förslag om

upprättande af en särskild domstol för tvister angående kollektivaftal

grundade sig på uppfattningen, att dessa tvister äro af en alldeles särskild

beskaffenhet. Enär kollektivaftalet har till uppgift att reglera kollektiva

intressen, torde man kunna utgå därifrån, att tvister, som hafva till föremål

anspråk, grundade på sådant aftal, i regel äro af den mera omfattande

natur, att de innebära en väsentlig fara för arbetsfredens störande, därest

de ej blifva på ett sakkunnigt och snabbt sätt afgjorda. Det fanns därför

nödigt att i sammanhang med det rättsliga reglerandet af kollektivaftalet

tillse, att för handläggning af dylika rättstvister funnes tillgänglig

en dömande institution, som genom sin sammansättning erbjöde de bästa

garantier för särskild rätts- och sakkunskap samt stark auktoritet och därigenom

tillförsäkrade denna institution förtroende och tillit från parternas

sida. Dessa hänsyn hafva föranledt berörda institutions gestaltande såsom

en flennansdomstol, där såväl rättskunskapen som de på det ifrågavarande

området förefintliga särskilda rättsåskådningarna och den genom praktisk

erfarenhet vunna sakkunskapen vore kraftigt representerade. Att angifna

hänsyn skulle göra sig på samma sätt gällande vid inrättandet af specialdomstolar

för afgörande af rättstvister rörande det enskilda arbetsaftalet

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 43.

torde icke med fog kunna påstås. Väl vore det måhända lämpligt att sörja

för en mera speciell sakkunskap vid sådana tvisters bedömande"— därom

vill jag dock ej i detta sammanhang närmare uttala mig —, men i motsats

till hvad som gäller om tvister rörande kollektivaftal torde kunna bestämdt

påstås, att tvisterna mellan arbetsgifvare och enskilda arbetare i

regel åro att närmast hänföra till bagatellmål, för hvilkas behandling ingalunda

kräfves den stora och kostsamma domstolsorganisation, som ansetts

af omständigheterna betingad för de mål, som gälla kollektiva intressen.

Otvifvelaktigt är det af vikt, att stor försiktighet iakttages vid inrättandet

af specialdomstolar, såväl i allmänhet som särskildt med afseende å den

på dagordningen stående frågan om hela vart domstols- och rättegångsväsendes

ombildning. Denna reform, som naturligen ej låter sig undanskjutas

så snart härför erforderlig arbetskraft står till buds, skulle säkerligen

afsevärdt försvåras genom befintligheten af ett flertal specialdomstolar

för skilda områden. Vid en dylik reform kommer utan tvifvel att

pröfvas frågan om inrättandet af bagatelldomstolar med ett särskildt snabbt

och med ringa kostnad för parterna förenadt förfarande, dit då de enskilda

aibetstvisterna kunde hänvisas, möjligen såsom jag redan antydt

med hänsyn därvid tagen till behofvet af särskild sakkunskap genom förändring

af domstolens sammansättning för olika fall. Det torde*’ock kunna

betviflas, att tillsättandet af ett jämförelsevis ringa antal specialdomstolar,

på sätt kommerskollegium ifrågasatt, för de enskilda arbetstvisternas behandling

skulle innebära ett mera afsevärdt upphjälpande af rättsskipningen

i hvad dem angår. Någon hänsyn måste ock uppenbarligen tagas till

kostnadsfrågan.

Vidkommande därefter den uttalade farhågan för att en enda arbetsdomstol

ej skulle förslå för handläggning af samtliga de tvister, som

enligt Eders Kungl. Majt:s förslag skulle dit hänskjutas, lärer svårligen

kunna med bestämdhet afgöras, huruvida den är befogad eller ej. Något

statistiskt material eller någon erfarenhet att bygga på finnes, såsom kändt,

icke. Jag anser dock, att faran bör beaktas och åtgärder vidtagas för dess

förebyggande, ehuru på sätt jag strax skall angifva i annan riktning än

kommerskollegium åsyftat. En ganska stor betydelse måste naturligtvis

tillmätas den omständigheten, att 1907 års kommitté, i hvilken sutto flera

representanter för de organiserade arbetsgifvarna och arbetarna, i sitt _

visserligen ej fullt definitiva — förslag stannat vid tanken på allenast eu

domstol, och att vid detta ars riksdag något behof af förändring i sådant

hänseende ej framhållits. Ej heller synes den olägenhet, som kan uppkomma,

därigenom att forum för parter från hela riket är att finna vid

en enda domstol, hafva verkat afskräckande, en olägenhet som för (ifrigt

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

minskas genom möjligheten för domstolen att förflytta sig till olika platser.

Man har tydligen tagit hänsyn till det förhållande, som öfver hufvud taget

gjort det möjligt att söka genomföra en sådan anordning, nämligen att

talan vid domstolen är afsedd att i de flesta fall föras af organisationer,

och att dessa synas hafva benägenhet att alltmera centraliseras.

Fördelarna af nämnda anordning äro uppenbara. Förutom det att,

såsom redan berörts, härigenom åt domstolen kunnat gifvas en synnerligen

betryggande sammansättning, är säkerligen mycket att vinna i det afseendet,

att på sådant sätt på detta nya och hittills ej bearbetade rättsområde redan

från början skapas en fullt enhetlig praxis. Ett uppdelande af målen

på flera domstolar skulle tillika med nödvändighet innebära ett återinförande

af appellrätt till högre instans och således ett äfventyrande af den

snabbhet i af görandet, hvars befordrande på de flesta håll just ansetts påkalla

borttagande af den i Eders Kungl. Maj:ts tidigare förslag bibehållna

rätten att fullfölja talan mot arbetsdomstolens beslut. I förbigående kan

jag ej heller underlåta att framhålla — ehuru naturligen denna omständighet

ej är af någon afgörande betydelse —, att gränsen mellan bagatellmålen,

som enligt kominerskollegii förslag skulle gå till de lokala domstolarna,

och de mera viktiga, hvilka borde afgöras direkt af centraldomstolen,

torde vara synnerligen svår att uppdraga. De eljest brukliga indelningsgrunderna

för bestämmande af ett måls egenskap af bagatellmål

synas här föga användbara.

Skulle emellertid farhågan för att arbetsdomstolen skulle blifva öfverhopad

af smärre tvister vara befogad, synes mig den lämpligaste utvägen

vara att begränsa dess kompetensområde i den mån så låter sig göra till

enbart sådana mål, som med hänsyn till grunderna för domstolens inrättande

enligt sin natur böra dit hänföras, d. v. s. mål, där ett kollektivt intresse är i

fråga. Gränsbestämningen var ej fullt så gjord i det genom årets

proposition framlagda förslaget, enligt hvithet äfven tvister berörande

endast enskilda arbetare skulle kunnat blifva dragna inför arbetsdomstolen.

Däremot synes mig i nu berörda hänseende den rätta gränslinjen

träffas i det förslag, som först framställdes af två bland lagrådets

ledamöter och sedermera upptogs af det särskilda utskottet. Detta innebar,

att mål rörande kollektivaftal skulle tillhöra arbetsdomstolen, men mål

rörande arbetsaftal, äfven om detta grundade sig på kollektivaftal, allmän

domstol. Från den senare regeln gjordes undantag för de fall, att fråga

vore om skadestånd på grund af arbetsinställelse eller dylik åtgärd eller

afskedande, som strede mot kollektivaftal eller lagen om sådant aftal.

Tvist, som vid allmän domstols handläggning af mål rörande arbetsaftal

yppades om kollektivaftals giltighet, bestånd eller rätta innebörd, skulle hän
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 43.

65

visas till afgörande af arbetsdomstolen, och skulle målet i öfrig t blifva

hvilande, intill dess sådant afgörande skett.

Såsom jag nyss nämnt, voro åtskilliga ledamöter af utskottet af annan

mening och påyrkade bibehållande af det system, som omfattades af Eders

Kungl. Majt:s förslag, dock med den ytterligare utsträckning att arbetsdomstolen

skulle hafva att upptaga alla mål om arbetsaftal, där anspråket

ytterst bottnade i ett kollektivaftal, äfven om tvist rörande detta senare ej

förelåge. Härigenom skulle enligt reservanternas åsikt till fördel för parterna

vinnas en enklare och mera lättfattlig anordning, under det att den

af utskottet tillstyrkta förmenades skola vålla parterna betydande olägenheter.

För egen del har jag tidigare gifvit uttryck åt den uppfattningen,

att vissa fördelar för parterna skulle ernås genom det ursprungliga förslaget,

hvilka ej stå till buds enligt utskottets. Men om med det förras

antagande skulle följa, att arbetsdomstolen blefve oskäligt betungad och

hämmades i sin egentliga och mest maktpåliggande verksamhet till slitande

af kollektiva tvister, skulle nackdelarna häraf inom kort vida öfverväga de

vunna fördelarna. Och att så skulle blifva fallet med reservanternas förslag

synes uppenbart. Säkerligen skulle arbetsdomstolen ej räcka till för

handläggning af alla de tvister, som mellan de öfver 200,000 af kollektivaftal

berörda arbetarna och deras arbetsgifvare kunna uppkomma i ämnen,

om hvilka den grundläggande bestämmelsen gifvits i kollektivaftalen.

Jag tror ej heller, att olägenheterna af det nu ifrågasatta systemet

kunna blifva afsevärda. Utskottets uppfattning, att allmän domstol ej i

särdeles talrika fall skulle nödgas hänvisa uppkommen tvist om kollektivaftalet

till arbetsdomstolen, synes mig hafva goda skäl för sig. Genom

ett lämpligt handhafvande af reglerna om gäldande af rättegångskostnad

torde ock kunna i hög grad rådas bot för den befarade benägenheten

till obehörigt dröjsmål med framställande af invändning, som hänför sig

till kollektivaftalet och skulle kunna gifva anledning till incidenstvist vid

arbetsdomstolen.

Det för mig särskildt afgörande skälet har emellertid varit det förändrade

läge, hvari frågan kommer, därest rätten till klagan öfver arbetsdomstolens

beslut i sakfrågor borttages. Betänkligheterna häremot måste

vara desto större, ju mera det åt arbetsdomstolen anförtrodda verksamhetsområde

sträcker sig ut öfver förhållanden, som närmare sammanhänga

med rättssystemet i öfrigt. Man står då inför den faran, att vid denna

domstol kan utbildas en emot de allmänna domstolarnas tillämpning af

lagar och rättsgrundsatser af mera allmän karaktär stridande praxis. Genom

att, på sätt det af mig nu upptagna förslaget innebär, från arbetsdomstolens

behörighetsområde undantaga arbetsaftalsförhållandet skulle i den

Bihang till RiksJ. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

mån så kan ske vinnas den garanti för rättsenhetens bevarande, som enligt

hvad jag här förut antydt synes mig utgöra en förutsättning för

möjligheten att medgifva appellrättens bortfallande.

Förenings- Bestämmelser till skydd för föreningsrätten och arbetets frihet voro

ratt m. m. Upptagna uti de för riksdagen framlagda förslagen till lag om kollektivaftal

och till lag om vissa arbetsaftal. Dessa bestämmelser möttes af

mångahanda gensägelse^ I enlighet med särskilda utskottets sammanjämkningsförslag,

som därutinnan öfverensstämde med andra kammarens

beslut och som godkändes af första kammaren, har jag uteslutit berörda

bestämmelser ur förstnämnda förslag. Men äfven i öfrigt har jag ansett särskildt

lagstadgande till skydd för föreningsrätten kunna i detta sammanhang

undvaras. Frågan om dylikt skydd står icke i det omedelbara sammanhang

med lagstiftning om arbetsaftal, att den med nödvändighet där kräfver sin

lösning. Ett legislatur ordnande i någon större omfattning af föreningsrätten

måste sträcka sig öfver- vidare områden, då kränkning af föreningsrätten

kan förekomma äfven annorledes än vid arbetsaftals ingående eller

upplösning. Och eu lagstiftning till skydd för föreningsrätten förutsätter

äfven en begränsning af detta skydd såväl med hänsyn till arten af de

föreningar, till förmån för hvilka det skall gälla, som äfven med hänsyn

till andra lika berättigade samhällsintressen, med hvilka föreningsrätten

kan kollidera. Att upptaga alla dessa ämnen i en lag om arbetsaftal

kan naturligtvis icke ifrågakomma; att däri inrycka allenast ett mera allmänt

hållet stadgande har visat sig icke tillfredsställande. Att nu framlägga

förslag till lagstiftning om föreningsrätten i hela dess omfattning

ligger uppenbarligen icke inom möjlighetens gränser, då nödiga förarbeten

saknas. Jag bör emellertid erinra därom, att den nu föreslagna lagstiftningen

icke alldeles saknar bestämmelser, syftande till att trygga föreningsrätten.

Jag tänker härvid på stadgandena i 10 § lagen om kollektivaftal

och 2 § lagen om arbetsdomstolen, i hvilka lagrum särskildt uttalas, att

i vissa fall, som praktiskt taget torde vara de viktigaste, kränkning af

föreningsrätten ligger under organisationernas talerätt och tillhör arbetsdomstolens

handläggning. Af den sålunda vidtagna uteslutningen ur arbetsaftalslagen

af föreningsrättsbestämmelsen torde betingas, att jämväl de kompletterande

föreskrifterna rörande arbetets frihet böra utgå. Det torde

lämpligast böra tillsvidare öfverlämnas åt arbetsgifvare och arbetare själfva

att genom utveckling af aftalen i förenämnda hänseenden vidare utbilda en

allmän rättsuppfattning, till hvilken lagstiftningen sedermera kan anknyta

sig och på hvilken den kan bygga.

Lagarnas I motioner inom andra kammaren yrkades vid årets riksdag, att

giltighetstid. gatntliga de lagförslag, som kunde i anledning af Eders Kungl. Maj:ts pro
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

position varda antagna, måtte godkännas allenast för viss kortare tid, sa

att de efter utgången af den för deras giltighet bestämda tiden skulle

upphöra att gälla, därest de ej blifvit genom vederbörligt beslut förnyade.

Detta yrkande bifölls af andra kammaren med 111 röster mot 104.

Jag tror icke, att det vore lyckligt, om lagarna på dylikt sätt blefve

antagna ”endast provisoriskt. Låt vara, att man här delvis rör sig på ett

nytt område, där man mötes af många svårlösta spörsmål, i fråga om

hvilka intressena på olika sidor starkt bryta sig mot hvarandra. . Så kan

dock vara händelsen i många andra fall, framför allt på det sociala området

men äfven annorstädes. Skall lagstiftaren hvarje gång särskilda

svårigheter uppstå, eller man tror sig ej fullt kunna öfverblicka lagstiftningens

verkningar och konsekvenser, tillgripa utvägen att göra lag på

prof för viss kortare tid, befarar jag, att tillståndet inom kort blir olidligt

med rättsosäkerhet och oreda på många områden. Äfven förutsatt att

något dylikt ej skulle ifrågakomma i annat fall än det förevarande, måste

jag ställa mig afvisande till tanken på en försökslagstiftning i den bemärkelsen.

Jag kan icke inse, att något afgörande skäl talar för att i trots af

de svåra olägenheter, som måste erkännas hota, om lagarna till utgången af

deras giltighetstid ej blifva förnyade, här göra experiment i den angifna

riktningen. Och redan osäkerheten, huruvida sådant förnyande kommer

att äga rum, är ägnad att åstadkomma icke normala förhållanden, hvilka

framkalla oro och förvirring samt kunna förrycka lagarnas verkningar,

så att, då fråga blir om deras förnyande, tillförlitlig erfarenhet i sådant

hänseende ändock icke finnes att bygga på. Såsom jag i riksdagen påpekade

lära ock de ifrågavarande lagarna beträffande utsikterna att få nödiga

ändringar verkställda snarare vara gynnsammare ställda än andra lagar,

enär i de förra behandlade frågor äro af den stora betydelse och det intresse

för allmänheten, att den kommer att föra fram krafvet på ändringar, som

befunnits behöfliga, med alldeles ovanlig styrka. Det enda möjliga medlet

att trygga sig mot oberäkneliga verkningar af lagarna synes mig stå

att finna däri, att dessa så litet som möjligt ingripa ändrande och omläggande

i de faktiskt bestående förhållandena. Framgår man med nödig

försiktighet därutinnan, kan enligt min åsikt här liksom eljest lagstiftningen

med trygghet gestaltas på det sätt, som ensamt är lämpadt att skapa

ordning och lugn.

Förslaget ti!! lag om koSäektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

Af anledning, som jag vid behandlingen af förslaget till lag om

vissa arbetsaftal skall närmare angifva, har jag från berörda lags tillämp
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

lighetsoinråde uteslutit arbetsaftal med han delsbiträden. För bibehållande

af den åsyftade öfverenstämmelsen mellan lagarna har därför ock ur nu

ifrågavarande paragraf fått utgå hvad däri stadgats om handelsbiträden,

så att jämväl här gränsen uppåt för begreppet arbetare angifvits genom

bestämmelse, att såsom arbetare anses äfven arbetsförman och den, som

innehar därmed jämförlig anställning.

Till paragrafen har äfven gjorts ett tillägg. Därest, såsom jag tänkt

mig, lagen kommer att innehålla förbud för dem, som äro bundna af

kollektivaftal, att under den tid aftalet gäller öppna strid jämväl i anledning

af tvist dem emellan om något förhållande, som ej kan anses

regleradt genom kollektivaftalet, bör det vara för parterna ännu mera

angeläget än hittills att till förebyggande af slitningar och misstämning

sörja för utvägar till lösande af dylika tvister. Man torde kunna hysa

den förhoppningen, att i sådant syfte parterna skola i stor omfattning

finna sig föranlåtna att, jämte det de vidare utveckla och fullkomna de

flerstädes redan brukliga förhandlingsordningarna, som visat sig vara af stor

betydelse och nytta, tillika införa vare sig genom de egentliga kollektivaftalen

eller genom aftal i hvarje förekommande fall institutioner för de

nämnda tvisternas slutliga afgörande genom skiljedom. Det synes då ock

lämpligt, att lagen genom uttryckligt stadgande gifver åt sålunda meddelad

skiljedom samma helgd och verkan, som tillkommer kollektivaftalet. Ett

sådant stadgande har här upptagits. Att en genom bindande skiljedom

meddelad tolkning af kollektivaftal ingår såsom beståndsdel i aftalet torde

utan särskild bestämmelse härom vara fullt tydligt.

Då det i 3 § första stycket, sådant lagrummet lydde enligt det

äldre förslaget, stadgats, att kollektivaftal skall lända till efterrättelse för

medlemmar af aftalsslutande förening, såvidt de tillhöra yrkesgrupp, som

afses i aftalet, har därmed åsyftats att gifva såväl en så att säga kvalitativ

som ock en lokal begränsning af aftalets giltighetsområde. Den senare

begränsningen torde ej hafva tydligt framgått af ordalagen, hvilka därför

undergått någon jämkning,

I 11 § upptogs tidigare en bestämmelse därom, att tillämpning af

kollektivaftal finge påkallas af förening mot dess medlemmar och, om

flera deltagit i aftalet å samma sida, af dessa inbördes. Berörda bestämmelse,

med hvilken gifvits uttryck åt den tanken, att kollektivaftalet medför

förpliktelser ej blott mellan dem, som med hvarandra slutit aftalet,

utan äfven mellan flera kontrahenter, som må hafva uppträdt å samma

sida, och för föreningsmedlemmar emot föreningen, har såsom innebärande

en mera materiell rättsregel ansetts icke lämpligen böra hafva sin

plats i omförmälda paragraf, som eljest handlar om den formella rätten

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

69

att föra talan på grund af aftalet. Bestämmelsen har därför öfverflyttats

hit och erhållit en mot dess syfte mera svarande redaktion.

Den ändrade affattningen af 5 § innebär lika litet som det af sär- 5 §.

skilda utskottet framlagda förslag till paragrafens lydelse någon saklig

ändring af dess innebörd i den tidigare formen utan utgör allenast ett

förtydligande af dess mening, eller att i det fall, som där omtalas, arbetsvillkoren

för den arbetare, som ej genom medlemskap i aftalsslutande

förening är bunden af kollektivaftalet, skola i brist på annan öfverenskommelse

anses vara de i kollektivaftalet stadgade, hvaremot aftalet såsom sådant

ej blir för denne arbetare bindande.

Af reservanter inom särskilda utskottet, hvilkas mening följdes af 7 §.

andra kammaren, yrkades, att 7 § skulle utgå. Sammanjämkningsförslaget

gick äfven i samma riktning. Då jag det oaktadt har ansett mig böra

tillstyrka paragrafens bibehållande, har jag kunnat hämta stöd för denna

min mening från åtskilliga af de öfver lagförslaget afgifna yttrandena.

Grunderna för lagrummets bestämmelser har jag förut utvecklat. De hvila

på den uppfattningen, att ett koilektivaftal, där på endera eller båda sidorna

flera uppträdt såsom kontrahenter, icke desto mindre för ett naturligt

betraktelsesätt framstår som en enhet, hvilken betingats af ett praktiskt

behof och därför icke bör kunna genom åtgörande från en af dessa

kontrahenter brytas. Enligt förlikningsmannens åsikt kan en sådan bestämmelse

som den hä,r föreslagna vara till åtskilligt gagn, under det att

de emot densamma anförda betänkligheterna icke synas allt för tungt

vägande. Särskildt påpekas, att åvägabringande af dylik bestämmelse genom

aftal kan tänkas medföra svårighet och omgång, framför allt därest å endera

sidan kontrahenternas anslutning icke sker samtidigt utan successivt, samt att

dessutom anledning finnes att här lika väl som i 6 § räkna med de fall, då parterna

vid upprättande af koilektivaftal förbise behofvet af det ena eller andra

stadgandet om uppsägning. Kommerskollegium uttalar sig i enahanda riktning.

De omförmälda myndigheterna anse dock, att retroaktiv verkan

icke bör tilläggas stadgandet. Då, på sätt inom riksdagen anförts, fall

kunna tänkas, där stadgandet skulle åstadkomma en rubbning i hvad parterna

verkligen velat genom aftalet bestämma, så, ehuru man naturligen

därvid endast har att räkna med rena undantagsfall, har jag, för att därmed

undanröja eljest möjligen kvarstående betänkligheter mot paragrafens

antagande, för dess del i slutbestämmelsen gjort undantag från regeln om

lagens tillämplighet på tidigare aftal.

Af kommerskollegium har såsom efterföljansvärdt framhållits det i 9 §.

den nyligen antagna danska lagen införda systemet för reglerande af påföljder

utaf brott mot koilektivaftal. Enligt denna lag skall för sådant

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

brytande mot aftalet kunna ådömas eu »bot», hvars storlek skall, då skada

skett, beräknas efter skadans storlek och tillfalla den skadelidande. Hänsyn

skall vid botens bestämmande tagas till i hvad mån den begångna

öfverträdelsen af aftalet må vara ursäktlig; vid särskildt förmildrande omständigheter

kan den aftalsbrytande helt befrias från påföljd.

Det betraktelsesätt, som legat till grund för dessa bestämmelser, har

varit ledande jämväl vid det förevarande förslagets affattande, och det

förefaller mig, som om de fördelar, man sökt uppnå med de förra, i det

stora hela förefinnas äfven vid det senare. I detta har vid utmätande af

skadestånd lämnats ett stort utrymme åt subjektiva mildringsgrunder att

göra sig gällande, och jag är sinnad föreslå eu ytterligare utsträckning

därutinnan. Därtill återkommer jag längre fram. Den lättnad i bevisföringen

i fråga om liden skadas storlek, som man på sina håll velat finna

i de danska reglerna, torde vara mera skenbar. Där stadgas ju, att boten

skall, då skada skett, beräknas efter dennas storlek, och bevisning härom

förutsättes sålunda såsom nödvändig, i händelse att svaranden bestrider

kärandens värdering af skadan. Med den frigjordhet från formalistiska

bevisregler, som alltmera utmärker vår rättspraxis i allmänhet och säkerligen

skall i än högre mått blifva tillfinnandes hos arbetsdomstolen, torde för

öfrigt bevisbördan i och för bestämmande af skadeståndets belopp ej blifva

särdeles betungande. Den största vinsten af det danska systemet synes

man emellertid vänta däraf, att äfven då skada ej timat, en pekuniär påföljd

af aftalsbrott skall kunna ådömas. Jag vill härvid erinra, att käranden

i ett stort antal fall torde komma till sin rätt genom en talan, som går

ut på förpliktande för motparten att något göra eller låta. Har denna talan

bifallits, kan domens fullgörande framtvingas genom af öfverexekutor

ålagda viten. Men bortsedt från denna utväg, som naturligen ej alltid är

fullt tillfredsställande, vågar jag uttala den förmodan, att arbetsdomstolen

endast undantagsvis kommer att afvisa en i öfrigt befogad talan om skadestånd

med det besked, att någon skada ej uppkommit. Jag utgår då från

den uppfattningen, att gällande lag ej lägger något hinder för domstolen

att utdöma skadestånd, äfven där skadan ej är af rent ekonomisk natur,

och tillika från den förutsättningen, att arbetsdomstolen kommer att utnyttja

alla medel, som lagligen äro den gifna, till beredande af så verksamt

skydd för kollektivaftalet som möjligt.

Jag håller följaktligen före, att de genom förslaget, sådant det i

propositionen framlades och modifieradt i enlighet med särskilda utskottets

hemställan, gifna möjligheter att reagera mot aftalsbrott äro tillfyllestgörande.

Dock torde ännu en modifikation böra, såsom jag nyss antydde,

göras. Enligt nämnda förslag skulle det stå domstolen öppet att med

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

hänsyn till omständigheterna nedsätta skadestånd under skadans verklig

belopp eller frikänna från skadeståndsskyldighet allenast då det gällde

förening, som medverkat till skadan. Jag är benägen att låta denna möjlighet

att vinna nedsättning i skadestånds belopp eller befrielse från skyldighet

att gälda sådant utsträckas till enskilda arbetsgifvare eller arbetare.

Härmed skulle visserligen göras en måhända större afvikelse från vanliga

regler än det hittills föreslagna stadgandet inneburit, Den torde dock låta

försvara sig af samma hänsyn, som föranledt det senare. Förhållandena

äro på detta område så egenartade,att ett aftalsbrott äfven beträffande dem,

som själfva begått det och därigenom direkt förorsakat skadan, kan framstå

såsom i större eller mindre grad ursäktligt. För att nämna ett par

exempel kan dels motparten genom något sitt förfarande hafva framkallat

den aftalsbrytande handlingen såsom ett slags nödvärn, och kunna dels, då

fråga är om en facklig sammanslutning, som besluta eu obehörig åtgärd,

vissa af de enskilda medlemmarna, hvilka åtlydt beslutet, synas jämförelsevis

oskyldiga ^ till skadegörelse, som däraf följt. Därest åt förevarande

bestämmelse gifves den utsträckning jag nu angifvit, har därmed bortfallit

anledningen till den åt särskilda utskottet vidtagna uteslutningen ur

paragrafen af det uttryckliga stadgandet om förenings skadeståndsplikt

i fall af underlåtenhet att fullgöra hvad föreningen i kollektivaftalet

särskilt åtagit sig. Anledningen var, såsom af utskottets motivering

framgår, af rent formell natur, och då stadgandet synes lämpligt såsom

innebärande ett. tydligt utsägande af hvad ändock afsetts skola ligga i

paragrafen, har jag ånyo upptagit detsamma.

I enlighet med reservanternas inom utskottet tillstyrkan gick andra

kammarens beslut i den riktningen, att ersättningsskyldighet, som i fäll

hvarom nu är fråga skulle åligga flera, alltid borde på lämpligt sätt fördelas

mellan ^ dem. Eders Kungl. Maj:ts förslag, som omfattades af utskottet

och första kammaren, föreskref sådan fördelning endast mellan

flera arbetsgifvare eller arbetare, hvilka gemensamt förorsakat skada. Den

längre gående utsträckningen af fördelningsprincipen, som förordas jämväl

af förlikningsmannen och kommerskollegium, skulle emellertid, såvidt jag

rått förstått dess innebörd, innefatta en bestämd motsägelse mot en annan

del af paragrafen. Den affattning, som valts för att uttala regeln om

förenings ansvarighet för skada genom aftalsbrott, hvartill den medverkat,

utmärker, att föreningen svarar för skadeståndet solidariskt med de enskilde

arbetgifvarna eller arbetarna, och att flera föreningar, hvilka äro samtidigt

ansvariga, äro det solidariskt. Stadgas nu åter i en annan punkt fördelning af

ansvarsskyldigheten, äfven då förening är en af dem, som skola gälda skadan,

upphäfves tydligen den förra bestämmelsen, som dock torde vara nödvändig,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

10 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

därest föreningsansvaret skall vara af någon verklig betydelse. Genom den domstolen

tillförsäkrade rätten att utmäta skadestånd efter omständigheterna har

redan sörjts för, att ej heller föreningarnas skadeståndsplikt blir oskälig.

Förening, som medverkat, får då åtnjuta den nedsättning i skadeståndet, som

bör den tillgodokomina, men för den del af skadan, som sålunda ansetts böra

falla på föreningen, bör den naturligen svara solidariskt med de enskilda.

Äfven om reservanternas förslag skulle åsyfta endast en fördelning

mellan dom, som stå så att säga på samma linje, d. v. s. förutom mellan

de enskilda, som förorsakat skadan, äfven mellan flera föreningar, som

kunnat samtidigt medverka vid öfverträdelsen, lärer den hufvudsakliga

vinsten häraf för föreningarna redan vara ernådd genom den andra här

förut omförmälda modifikationen i skadeståndsplikten. Fn hvar af föreningarna

blir förpliktad att utgifva det belopp, som på grund af dess subjektiva

skuld och andel i skadan finnes rättvist, och blott intill detta belopp

inträder lör en hvar solidariteten med de andra. I en sålunda begränsad

solidaritet kan ej ligga någon obillighet.

I 10 §, motsvarande 11 § i det äldre förslaget, hafva ej vidtagits

andra ändringar än de af särskilda utskottet tillstyrkta. Dessa gingo

därpå ut, att i lagen skulle gifvas positivt uttryck åt satsen, att förening,

som slutit kollektivaftal, därigenom förvärfvat en sjelfständig talerätt pa

grund af aftalet, samt att förenings talerätt för dess medlemmar sträckte

sig äfven till det fall, att fråga vore om skadestånd i anledning af avskedande

i strid mot kollektivaftal. Härjämte har, såsom redan nämnts, en

viss punkt öfverflyttats till 3 §.

1 likhet med särskilda utskottet finner jag den af en motionär

inom riksdagen ifrågasatta, af reservanterna tillstyrkta och af andra kammaren

godkända utsträckning af förenings rätt till talan för medlemmarna

och inskränkning i dessas befogenhet att själfva göra sin rätt gällande icke

af behofvet påkallad. Härutöfver tillåter jag mig påpeka en omständighet,

som torde förtjäna något beaktande. Ett sadant ordnande af förhållandena,

som här'' och i "fråga om arbetsdomstolens kompetensområde föreslagits

af reservanterna, innebär, att äfven arbetare, Indika ej tillhöra förening,

men hvilkas arbetsaftal jämlikt 5 § i förevarande lagförslag hämta

sitt innehåll ur kollektivaftal, skulle hafva att med sina pa arbetsaftalet och

indirekt på kollektivaftalet grundade rättsanspråk vända sig till arbetsdomstolen,

samt å andra sidan, att enskild föreningsmedlem ej finge själf där föra

sin talan, om ej föreningen vägrat att tala för honom. Af dessa regler sammanställda

torde följa, att den arbetare, som utan att tillhöra förening ville

anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen, skulle blifva nödsakad antingen att

föra bevisning om, att han ej tillhörde den förening eller någon af de före
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maja» Nåd. Proposition Nr 43.

ningar, som slutit det ifrågavarande k o 11 e k t i v a ft a 1 o t, eller någon underafdelning

af sådan förening, hvilken bevisning torde vara ytterst vansklig

att åstadkomma, eller ock att af den af talsslutande föreningen, med hvilken

arbetaren eljest icke hade något att gorå, begära ett rent formellt besked,

att föreningen ej ville för honom föra talan. Dessa konsekvenser synas

föga tilltalande. Och såsom utskottet antydt torde det af mig antagna

systemet i praktiken komma att leda till så godt som enahanda resultat

som reservanternas.

Beträffande 11 § — 12 § i det förra förslaget — har jag funnit den 11 §.

af särskilda utskottet vidtagna förändringen lämplig. I fråga om paragrafens

senare del får jag hänvisa till hvad jag om därmed sammanhängande

stadgande i 7 § yttrat.

I 12 § har upptagits ett helt nytt stadgande i hufvudsaklig öfver- lag.

ensstämmelse med förlikningsmannens och kommerskollegii tillstyrkande.

De förra hafva påpekat, att emellanåt arbetsinställelse föranledts häraf,

att under pågående förhandlingar om nytt kollektivaftals slutande den ena

parten ensidigt proklamerat ändring i arbetsvillkoren. Det har därför ansetts

nödigt att förebygga sådant genom en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare

och arbetare att i fråga om arbetsvillkoren tillämpa ett kollektivaftal,

som eljest upphört att gälla, intill dess någon öfverenskommelse i annan

riktning träffats. Denna öfverenskommelse behöfver naturligen ej vara en

kollektiv sådan utan kan ock träffas enskildt mellan arbetsgivare och arbetare.

Det är ju ej. gifvet, att ett kollektivaftal alltid aflöses af ett nytt.

Pa sätt särskilda utskottet hemställt har den tid, inom hvilken U §■

upprättadt kollektivaftal skall insändas till kommerskollegium, bestämts till

en månad från dess slutande, samt stadgandet om bötespåföljd för underlåtenhet

att fullgöra berörda skyldighet uteslutits. I anledning af en utaf

nämnda myndighet gjord anmärkning, att kollegium borde äga att för

visst fall befria den ena af parterna från samma skyldighet, vill jag

erinra om hvad jag förut påpekat — hvilket ock tydligt framgår af lagtexten

— att förpliktelsen är fullgjord, så snart ett exemplar af kollektivaftalet

inkommit till kollegium, vare sig detta skett genom båda parternas

eller enderas försorg.

Om de förändringar, som vidtagits i slutbestämmelsen med afseende Slutbeå

lagens. retroaktiva verkan, och om skälen därför har jag här förut påsUimmdsenvederbörliga

ställen yttrat mig.

Bihang till Piksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Håft.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 43.

Förslaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Såsom jag redan angifvit, har jag anslutit mig till det särskilda utskottets

ståndpunkt beträffande arbetsdomstolens kompetensområde och borttagandet

af rätten till klagan öfver domstolens beslut i sakfrågor. Jämväl

öfriga af utskottet tillstyrkta ändringar i förevarande lagförslag har jagfunnit

vara af beskaffenhet att böra godtagas. Innebörden af dessa ändringar,

i hvad de icke blott äro eu konsekvens af appellrättens inskränkning

till behörighetsfrågor, är i hufvudsak följande. Juridiska kvalifikationer

erfordras ej ovillkorligen för mer än två bland de tre utan förslag

utsedda ledamöterna af domstolen; i fråga om den tredje platsen är

valet icke inskränkt till någon viss krets af personer. Rätt att föreslå

öfriga ledamöter tillkommer på arbetaresidan endast förening med minst

tiotusen medlemmar. Föreslagna personer hafva ej skyldighet att emottaga

uppdraget, med mindre de därtill förklarat sig villiga; förslag

skall därför vara åtföljdt af skriftlig förklaring i sådant afseende från de

föreslagna. Vid arbetsdomstolen kan, med vissa undantag, den, som efter

lag är jäfvig att vittna, höras utan ed. Syn på stället kan efter arbetsdomstolens

förordnande hållas allenast af tre ledamöter med samma

befogenhet för sålunda sammansatt synerätt som för fulltalig domstol,

dock att den ej äger meddela slutligt utslag i mål. Delar af ett mål må

hvar för sig afgöras, så snart de kommit i det skick, att så lämpligen

kan ske. Slutligen förbjudes yppande af skiljaktig mening, som uttalas

vid omröstning till dom inom arbetsdomstolen. Någon förklaring af dessa

stadgande!! utöfver hvad utskottet därom anfört torde ej erfordras.

I anledning af ett utaf förlikningsmannen väckt förslag, att rätten att vid

arbetsdomstolen höra den, som enligt lag är jäfvig att vittna, borde utöfver

hvad utskottet förordat utsträckas att gälla äfven den, som ej fyllt

femton år, vill jag endast anmärka, att jag ej funnit skal att härutinnan gå

längre än utskottet hemställt. Något verkligt behof häraf torde ej föreligga.

Till arbetsdomstolens handläggning torde böra hänvisas äfven andra

mål än de förut angifna målen rörande kollektivaftal. På sätt jag längre

fram kommer att vidare utveckla har jag funnit skadeståndsskyldighet böra

stadgas såsom påföljd af öfverträdelse af de förbud mot arbetsinställelse

och andra dylika åtgärder, som äro afsedda att inrymmas i den medlingslagen

ersättande nya lagen. För handläggning af mål om skadestånd på

sådan grund, där ju ett kollektivt intresse är i fråga, torde otvifvelaktigt

arbetsdomstolen vara bäst lämpad, om ock vissa svårigheter därvid möta med

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

75

afseende därå, att icke blott organiserade utan äfven oorganiserade arbetare i

stor omfattning kunna komma att blifva parter i dessa tvister. Fördelarna

af att lägga berörda mål till arbetsdomstolen torde dock vara öfvervägande.

Från olika håll såväl inom som utom riksdagen har uttalats önskvärdheten

af att i lagen infördes föreskrift om, att mål angående kollektivaftal,

som enligt aftalet borde afgöras genom skiljedom, icke finge af

arbetsdomstolen upptagas. Man har förmenat, att eljest missförstånd lätteligen

skulle uppkomma, liksom ock att genom en sådan föreskrift det

frivilliga skiljedomsväsendels betydelse skulle till fromma för dess utveckling

framhäfvas. Med hänsyn härtill har jag till nämnda paragraf

gjort ett tillägg af innehåll att dylikt mål skall af domstolen afvisas,

därest invändning mot domstolens behörighet göres, ehuruväl denna princip

redan i andra lagrum finnes fullt tydligt uttalad. Däremot anser jag

ej lämpligt att såtillvida tillmötesgå de framställda önskningarna, som de

afse, att domstolen skulle hafva behörighet att afvisa mål, rörande hvilket

skiljeaftal slutits, utan att detta dock af någon part göres gällande. Jag

föreställer mig, att det ej kan vara någon uppmuntran för parter att sluta

skiljeaftal, därest däraf skulle blifva följden, att de ej kunna anlita arbetsdomstolen

i stället, äfven om de sedermera å ömse sidor af någon anledning

finna sådant för sig lämpligare.

Förlikningsmannen och kommerskollegium hafva äfven ifrågasatt

lämpligheten af att såsom ledamot af arbetsdomstolen finge sitta den,

som vore aflönad funktionär hos arbetsgifvare- eller arbetareorganisation,

därvid kollegium erinrat om ett stadgande i motsvarande norska

lagförslag af innehåll, att med befattningen såsom fast bisittare i den föreslagna

skiljedomstolen icke finge förenas uppdrag att vara styrelsemedlem

i dylik organisation eller att mot betalning utföra arbete åt sådan.

Stadgande i denna riktning återfinnes däremot ej i den nyligen antagna

danska lagen om skiljedomstol i arbetstvister.

Det särskilda utskottet synes hafva hyst en åsikt, motsatt den, som

tagit sig uttryck i det norska förslaget. Inom utskottet yppades nämligen

farhågor för, att gällande regler om domarejäf skulle beträffande arbetsdomstolen

vara alltför stränga och deras tillämpning leda till, att de personer,

som särskilt på arbetaresidan torde komma att föreslås såsom bisittare

i domstolen, allt som oftast skulle befinnas jäfviga att deltaga i

ett måls handläggning. Efter undersökning af jäfsbestämmelsernas innebörd

kom emellertid utskottet till det resultat, att exempelvis en ledamot

af landsorganisationens stvrelse torde kunna fungera såsom ledamot i arbetsdomstolen

i mål, där fråga vore om aftal, i hvars slutande landsorganisationen

såsom sådan ej deltagit, och att ej heller såsom domarejäf

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

11 §■

vore att anse, att ledamot af arbetsdomstolen å förenings vägnar deltagit

i förhandling till biläggande af tvist, som sedermera anhängiggjorts

vid arbetsdomstolen. Utskottet har således tydligen tänkt sig, att det ej

i regel borde läggas hinder i vägen för organisationernas representanter

och tjänstemän att vara bisittare i domstolen. Emot den sålunda uttalade

uppfattningen har jag ej funnit skäl att föreslå något tillägg i det af förlikningsmannen

antydda syftet till de i 5 § gifna bestämmelserna om anledningarna

till obehörighet att vara ledamot af arbetsdomstolen.

Angående protokollsföringen vid arbetsdomstolen samt parternas

skyldighet att gälda afgift för protokoll och utslag uttalades inom särskilda

utskottet vissa önskemål. Det framhölls såsom lämpligt, att dithörande

förhållanden så ordnades, att skriftlig inlaga eller skriftligt bevis, som vid

arbetsdomstolen af part åberopas, skall åtföljas af bestyrkt afskrift, hvilken

försedd med påskrift om dagen för dess ingifvande och målet,

hvartill den hör, utgifves till motparten, att sådana handlingar ej

må intagas i domstolens protokoll utan skola samlas till en akt för hvarje

mål, att utslag ej må utfärdas i sammanhang med protokollet eller

skrifvas med rubrik utan skall såsom ingress innehålla allenast angifvande

af parterna och saken, att part ej skall vara skyldig att utlösa protokoll,

att ett exemplar af utslag skall afgiftsfritt utgifvas till hvardera sidan,

samt att härförutan såsom lättnad för domstolen inedgifves densamma att

ej behöfva efter memorialanteckningarna uppsätta protokoll, med mindre

sådant af part begäres.

Något förslag till stadganden i berörda hänseende framlades ej af

utskottet, som dock ansåg sig böra förorda, att alla de lättnader, som

kunde vara möjliga, måtte beredas arbetsdomstolen.

Vidkommande först frågan, huruvida arbetsdomstolen bör vara frikallad

från skyldighet att uppsätta protokoll öfver förhandlingarna, därest

ej part därom framställer begäran, synes det mig till en början .sannolikt,

att med hänsyn till vikten och betydelsen af de mål, som skola af arbetsdomstolen

handläggas, de fall komma att vara jämförelsevis sällsynta, då

ej någondera parten anser sig vara i behof af protokoll öfver förhandlingarna,

hvadan lättnaden för domstolen i själfva verket skulle blifva mera

skenbar än verklig. Och antaget, att motsatsen skulle inträffa, lärer bristen

på protokoll kunna medföra ej oväsentliga olägenheter. Hur kraftigt

domstolen än må utöfva sin processledande verksamhet och söka hålla parterna

till koncentration och skyndsamhet, kommer esomoftast uppskof i

mål att icke kunna undvikas. Den ombildning af hela rättegångsförfarandet,

som skulle erfordras för att nedbringa behofvet af uppskof till ett

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

77

minimum, låter sig uppenbarligen af flera skäl icke för närvarande och enbart

för arbetsdomstolens del genomföras.

Vid förekommande uppskof åter synes i protokoll fixerad, af domstolen

själf kontrollerad sammanfattning af hvad vid domstolen förhandlats ej

kunna umbäras ens för de ledamöter af domstolen, som vid dem närvarit,

och ännu mindre, därest ändring i domstolens sammansättning äger rum.

Äfven en annan synpunkt bör beaktas. Jag syftar här på betydelsen af

domstolens utslag såsom vägledande för praxis, såsom prejudikat. I sådant

häseende är det såväl för domstolen själ!'' för vinnande af enhetlig

lag-tillämpning som för den allmänhet, hvars rättsförhållanden skola af

domstolen afgöras, af vikt, att samtliga de omständigheter, hvilka legat

till grund för ett domslut, kunna framdeles konstateras. Därförutan kan

oftast någon klar uppfattning af den gjorda lagtillämpningen ej erhållas.

Vill man ej alldeles åsidosätta denna domens betydelse, måste i brist på

protokoll domstolen åläggas att i domen gifva en noggrann, ehuru sammanträngd

framställning af sakförhållandet och tvistefrågorna i målet.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke ett sådant åliggande vore minst lika

betungande för domstolen som skyldigheten att föra protokoll. Kan

man ej helt betaga parterna möjligheten att erhålla protokoll — och sådant

synes ej hafva ifrågasatts —, skulle i många, kanske de flesta fall domstolen

hafva blifvit pålagd en dubbel börda. Jag tror således ej, att man

bör slå in på den ofvan angifna vägen.

Däremot anser jag förslaget om förpliktande för part att ingifva

skrifter och handlingar, som af honom vid domstolen åberopas, i två exemplar

böra vinna beaktande. Någon lättnad i protokollföringen torde

därmed erhållas, hvarjämte behofvet för motparten att förskaffa sig utdrag

af protokollet därigenom afsevärdt minskas. Ett stadgande i berörda syfte

har jag alltså upptagit i 11 § af förevarande,, lagförslag. Skyldigheten

har dock ansetts ej böra göras undantagslös. Alägges part af domstolen

att ingifva handling eller sker sådant ingifvande på begäran af motparten,

synes den förre skäligen ej böra betungas med dess afskrifvande. Äfven

kunna handlingar vara af den synnerliga vidlyftighet eller eljest af den

beskaffenhet, att domstolen bör kunna medgifva undantag från regeln.

I båda dessa fall ankommer det på motparten att lösa eller ombesörja

afskrift af handlingen eller hos domstolen taga del af densamma.

öfriga inom utskottet uttalade, nyss återgifna önskemål torde ej

böra föranleda några bestämmelser i denna lag. I den mån föreskrifter

böra gifvas om protokollsföringens närmare ordnande, om uppställningen

af arbetsdomstolens utslag, om parts rätt att utan lösen erhålla utslag

samt om frihet från skyldighet att lösa protokoll, torde det tillkomma

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Eders Kungl. Maj:t att utfärda sådana liksom ock att stadga de villkor,

under hvilka till domstolen ingifna originalhandlingar kunna återtagas.

Kommer arbetsdomstolen till stånd, är jag beredd att vid framläggande

inför Eders Kungl. Maj:t af förslag till de författningar rörande domstolens

verksamhet, som då blifva erforderliga, taga den största möjliga

hänsyn till förenämnda önskemål, utan att jag dock nu är i tillfälle att

bestämdt angifva min ståndpunkt i fråga om alla detaljer vid denna verksamhets

ordnande. Under samma förutsättning torde ock i sinom tid

Eders Kungl. Maj:t göra framställning till riksdagen om de tillägg till eller

ändringar i förordningen om stämpelafgiften, som må befinnas nödiga.

13 §. Enär redan i 8 § gifves stadgande om rätt för arbetsdomstolen att sam
manträda

å annan ort än den vanliga, har den af särskilda utskottet föreslagna

bestämmelsen angående syn å stället, som återfinnes under 13 §

i förevarande lagförslag, till sin affattning något jämkats, så att densamma

endast innehåller medgifvandet, att sådan syn må företagas af domstolen

med färre antal ledamöter än eljest för fulltalighet erfordras,

äfvensom den nödiga begränsningen af dylik synerätts befogenhet.

Förslaget till lag om vissa arbetstvister.

Förslaget till lag om vissa arbetstvister har uppdelats i två afdelningar.

Den ena, om medlingsmyndigheter och deras verksamhet, motsvarar

lagen om medling i arbetstvister med däri af förlikningskommissionens

inrättande eller eljest föranledda förändringar, under det att i den

andra hafva inrymts de nya eller från andra tidigare lagförslag öfverflyttade

bestämmelser, som afse att i vissa hänseenden reglera arbetsinställelser

och därmed jämförliga åtgärder samt hvad därmed sammanhänger.

Utöfver hvad jag här förut angående delar af förslaget anfört och

särskilda utskottet yttrat beträffande den af detsamma vidtagna omarbetningen

af medlingslagen, till hvilket yttrande jag tillåter mig att hänvisa,

torde vissa af förslagets detaljbestämmelser erfordra särskild! omnämnande.

l §. Af den i förslaget gjorda utsträckning af förlikningskommissionens

befogenhet att omfatta äfven andra tvister än dem, som angå slutande af

kollektivaftal, har föranledts en jämkning af ordalagen i 1 §, så att däri

endast angifves kommissionens uppgift i allmänhet, under det att de nödiga

begränsningarna af denna befogenhet gifvits i 11 §.

3 §. Då en viss rättsverkan skall anknytas vid den omständigheten, att

de tvistande erhållit kännedom om kallelse, som af förlikningsman utfär
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

79

data, måste i någon mån större kraf än hittills ställas på möjligheten att

erhålla bevis för att kallelsen blifvit af vederbörande känd. Det ligger

dock i sakens natur, att i lagen ej kunna gifvas bestämda föreskrifter angående

det sätt, på hvilket kallelsen bör bringas till de tvistandes kännedom.

Förhållandena äro allt för växlande för att förlikningsmannen

härvid kan bindas vid visst förfarande. Det bör därför ankomma på honom

själf att afgöra, hvilket sätt för hvarje fall må vara mest ändamålsenligt.

I förslaget hafva följaktligen endast angifvits vissa exempel på olika

förfaringssätt, men äfven andra kunna af förlikningsmannen väljas. Det

är icke ens nödvändigt, att kallelsen i skriftlig form kommer de tvistande

till hända. Kan i särskild! fall tillräcklig- trygghet ernås genom muntlig

kallelse, är sådan ej heller utesluten. Svårigheterna att behörigen träffa

de tvistande med kallelse äro för visso stundom ej obetjMliga. Dock tror

jag ej, att de äro större, än att med ganska stor tillförsikt kan förväntas,

att förlikningsmannen skola vara i stånd att öfvervinna dem. De framträda

egentligen, då en tvist berör ett flertal arbetsplatser samt helt eller

i någon större omfattning oorganiserade arbetare. Då arbetarna tillhöra

organisation, torde kunna förmodas, att i allmänhet en underrättelse till

organisationen om kallelsen skall vara till fyllest. För att i viss mån underlätta

för förlikningsmannen att nå arbetarna med sin kallelse har ansetts

böra stadgas skyldighet för arbetsgifvaren att efter anmodan af förlikningsmannen

låta på lämplig plats anslå kallelsen. Denna skyldighets fullgörande

torde oftast ligga i arbetsgifvarens eget intresse, hvarför någon påföljd

för underlåtenhet däraf ej synes erforderlig.

Det är uppenbart, att förlikningsmannen äfven framgent, liksom

hittills lärer varit fallet, skola lägga sig vinn om, att de förhandlingar,

som inför dem föras mellan de tvistande, ej varda mer än nödigt förlängda,

utan deras snabba fortgång befrämjas, såvidt detta låter förena sig

med deras syfte. Med införande af förbud mot arbetsinställelse efter

ågången kallelse från förlikningsmannen och intill dess förhandlingarna

blifvit slutförda kan naturligen för endera parten deras obehöriga utdragande

medföra större olägenhet än förut. I viss mån har sådant förebyggts

genom den redan omnämnda begränsningen af förbudets giltighetstid.

För att emellertid förhindra den eljest till äfventyra uppkommande uppfattningen,

att tills denna gräns blifvit nådd skyndsamhet ej skulle vara

af nöden, och för att gifva förlikningsmannens försök att påverka parterna

till snabbare bedrifvande af förhandlingarna större styrka torde det ej

vara ur vägen att i lagen intaga en erinran om förpliktelsen att undvika

obehörigt dröjsmål.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

I lagen är för närvarande såsom ett af förlikningsmannens åligganden

angifvet, att han skall uppmana de tvistande att i afbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse. Med den

förutsättning, hvarifrån förslaget utgår, eller att i regel förlikningsmans

kallelse skall utfärdas, innan arbetsinställelse kommit till stånd, och utan

vidare hafva den verkan, att dylik åtgärds vidtagande är otillåtet, synes ej

fullt förenligt att låta berörda stadgande kvarstå, hvarför det ur förslaget

uteslutits. Häraf följer naturligen icke, att förlikningsman i förekommande

fall skulle sakna befogenhet att göra en hemställan af det angifva innehållet.

En sådan befogenhet ligger redan i hans allmänna åliggande att

söka åvägabringa fred mellan de tvistande.

Af liknande konsekvenshänsyn har äfven föranledts en mindre omkastning

af ordalagen i början af första stycket.

Enligt 4 § i gällande medlingslag är från förlikningsmans behörighetsområde

undantagen tvist, som uppstått inom näringsgren, industriell

anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhandlings-, förliknings- eller

skiljenämnd är upprättad, med mindre de tvistande å båda sidor påkalla

förlikningsmannens mellankomst, eller förhållandena göra sannolikt, att

den särskilda nämnden ej varder anlitad för tvistens lösning. Det skulle

kunna ifrågasättas, huruvida icke, då åt förlikningsmans ingripande gifves

den verkan, att därefter arbetsinställelse är förbjuden till dess den, som

vill vidtaga åtgärden, i hvad på honom ankommer medverkat till att förhandlingar

kommit till stånd och blifvit förda till slut, förlikningsmannen

borde hafva rätt att taga om hand alla tvister af någon större betydelse.

Så långt torde man dock icke böra gå. Afsikten med berörda undantag

bär varit att bevara betydelsen af det enskilda, enligt aftal inrättade

medlingsförfarandet, och det synes vara af stor vikt, att denna betydelse

fortfarande upprätthålles. Hvarje aftal om anlitande af förhandlingar

angående uppkommen tvist innebär naturligen, att innan detta villkor

blifvit uppfylldt arbetsinställelse ej må äga rum. öfverträdelse häraf utgör

ett brytande mot aftalet och drabbas af den påföljd, som för aftalsbrott

i allmänhet gäller. Emellertid torde ej hvarje slags förhandlingsnämnd

genom sin sammansättning erbjuda den garanti för allvarliga och af

ensidiga hänsyn obundna medlingsförsök, hvilken måste kräfvas för att det

allmänna skall afstå från att genom sin representant söka åstadkomma

samförstånd mellan de tvistande till arbetsfredens bevarande. Den fordran

bör kunna i sådant hänseende framställas, att utom de ur de tvistandes

egna led tagna medlemmarna af nämnden i densamma skall finnas en

utomstående, opartisk ledare, genom hvilkens inflytande skiljaktigheterna

kunna utjämnas och större förståelse för hvardera sidans kraf bibringas

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

81

den andra sidan. Samma tankegång återfinnes i propositionens och särskilda

utskottets förslag rörande villkoren för tillgripande af arbetsinställelse

under kollektivaftals giltighetstid, då sådant öfver hufvud vore medgifvet.

I enlighet med det sagda har i förslaget förlikningsmannens kompetens

blifvit utvidgad. Huru omfattande denna utvidgning i praktiken

skulle blifva, låter sig ej angifva. Den tillgängliga statistiken omförmäler,

att vid ingången af år 1908 i 516 kollektivaftal, omfattande 6,041 arbetsgifvare

och 121,448 arbetare, d. v. s. 47,5 procent af hela antalet af dylika

aftal berörda arbetare, funnos stadganden om förliknings- och skiljenämnder.

Däremot kan af denna statistik ej inhämtas vare sig'' antal eller

omfattning af aftal med stadganden om förlikningsnämnd enbart eller i

hvad mån sådana nämnder stå under opartisk ledning. Att sistnämnda

förhållande ej alltid äger rum framgår däremot af uppgifterna. Man torde

dock ej behöfva befara, att den föreslagna utvidgningen i och för sig skulle

innebära någon mera afsevärd tillökning i förlikningsmannens arbetsbörda,

så att betänkligheter mot densamma på sådan grund skulle yppas.

I utskottets förslag finnes inryckt — 11 § tredje stycket — en uppmaning

till de tvistande att i den omfattning, som erfordras för ett rätt bedömande

af tvisten, lämna förlikningskommissionen tillgång till räkenskaper

och andra handlingar samt statistiska och andra uppgifter äfvensom tillträde

till arbetsplats, med rätt för den, som sålunda gånge kommissionen

till banda, att kräfva tystnadsplikt angående hvad den på så sätt inhämtat.

Enär uppenbarligen förlikningsmannen för att kunna behörigen fullgöra

sitt uppdrag hafva enahanda behof som förlikningskommissionen af tillmötesgående

från de tvistandes sida i berörda hänseenden, har omförmälda

stycke af 11 § i utskottets förslag med någon omredigering upptagits i

den del af det nya förslaget, som berör förlikningsmannens och de tvistandes

inbördes förhållande. Genom en hänvisning i 12 § har angifvits,

att samma regler hafva tillämpning med afseende på förlikningskommissionens

verksamhet.

Sedan i 1 § förlikningskommissionens uppgift i allmänhet angifvits

vara den att verka för lösning af sådana mellan arbetsgivare och arbetare

uppkomna tvister, Indika innebära synnerlig fara för arbetsfreden, hafva på

sätt förut nämnts i 11 § gifvits de närmare begränsningarna af dess befogenhet.

Den äger sålunda, under nyss angifna förutsättning, att inskrida,

dels då tvist om slutande af kollektivaftal ej blifvit genom förlikningsmannens

medverkan bilagd, och dels då det gäller dylik tvist, med

hvilken det ej tillkommer den senare att taga befattning. Jag har redan

framhållit skälen, hvarför kommissionen äfven i vissa andra fall bör sättas

i tillfälle att taga hand om uppkomna tvistefrågor, och i enlighet med

Bihang till Riksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

det då sagda har här medgifvits kommissionen rätt att behandla i närmare

samband med hvarandra stående frågor, äfven om ej alla afse slutande af

kollektivaftal, äfvensom åt Kungl. Maj:t inrymts befogenhet att särskildt

hänskjuta annan tvist af synnerlig vikt till kommissionen.

12 §. Förlikningsman hade i utskottets förslag ålagts skyldighet att på

förlikningskommissionens kallelse närvara vid dess handläggning af tvist,

som tidigare varit föremål för den förres medlande verksamhet. Förlikningsmannen

hafva i sitt yttrande uttalat önskvärdheten af att förlikningsman

i hvarje fall må hafva rätt att tillstädeskomma vid kommissionens

förhandlingar för att lämna upplysningar utöfver handlingarnas innehåll

och utveckla sin ståndpunkt i frågan, särskildt därest af honom framlagts

medlingsförslag. Äfven borde, enligt samma yttrande, det stå kommissionen

fritt att, där den funne sådant erforderligt, till öfverläggning inkalla jämväl

en eller flera af öfriga förlikningsmän. Hvad sålunda föreslagits synes

mig hafva goda skäl för sig, hvarför stadganden i sådant syfte i förslaget

upptagits.

Kommerskollegium tillstyrker en något längre gående förändring.

Med hänsyn till uttalade farhågor för att förlikningskommissionens tillkomst

och verksamhet skulle komma att föranleda minskning af förlikningsmannens

auktoritet, finner kollegium önskvärd!, att den förlikningsman,

som handlagt en tvist på ett tidigare stadium, må äga att på kallelse

af kommissionen inträda såsom tillfällig ledamot af denna och deltaga

i dess öfverläggningar och beslut. Med en sådan frihet lämnad åt

kommissionen torde dock, enligt min tanke, snart blifva en genomgående

regel, att vederbörande förlikningsman inkallas såsom ledamot. Skall så

ske emellanåt men ej alltid, är nämligen ej uteslutet, att underlåtenheten

däraf i vissa fall skulle kunna af parterna uppfattas såsom innebärande

ett visst misstroende mot den förlikningsman, som sålunda blefve utesluten

från medlemskap, till men för hans framtida verksamhet. Men att på

dylikt sätt göra förlikningsmän nen till ständiga medlemmar af kommissionen

synes mig ej önskvärdt eller motsvarande den uppfattning, som tagit

sig uttryck i förslaget om kommissionens inrättande. Lämpligast torde

vara att åt kommissionen bevaras karaktären af en högre instans, hvars medlemmar

stå fullt obundna af en förut hyst och måhända genom tidigare

medlingsförslag till synes kommen åsikt om bästa sättet för lösande af

den ifrågavarande tvisten. Tillbörligt inflytande lärer vara förlikningsmannen

tillförsäkradt genom deras rätt att gå kommissionen till hända

med upplysningar och råd.

13 §. Beträffande förhållandet mellan förlikningsman och förlikningskom
missionen

i fråga om tvister, som ligga inom bådas kompetensområde,

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

stadgas i förslaget, att dylik tvist, där den ej blifvit löst genom förlikningsmannens

medverkan, skall af denne med öfverlämnande af handlingarna

i ärendet hänskjutas till kommissionen, som då pröfvar huruvida densamma

bör upptaga tvisten, samt att, om kommissionen anser sig böra afvisa

tvisten, förlikningsmannen skall därom underrättas och de mottagna handlingarna

till honom återställas. Sistnämnda stadgande har gifvit kommerskollegium

anledning till en anmärkning, som synes mig bero på en icke riktig tolkning

af förslaget. Kollegium utgår nämligen vid denna anmärkning från den

uppfattningen, att, äfven om kommissionen förklarat sig icke upptaga eu

tvist, den likväl skulle vara oförhindrad att sedermera, när den funne

omständigheterna hafva förändrat sig, när som helst ingripa i tvisten med

sin medlande myndighet. I följd häraf syntes det för kommissionen vara

af vikt att jämväl efter tvistens afvisande äga tillgång till handlingarna

i ärendet.

Att förlikningsmannen skulle fråntagas all befogenhet med afseende

å tvist, som han visserligen vid ett första försök icke lyckats lösa, men

som i alla fall på grund af sin mindre betydenhet tillbakavisats af förlikningskommissionen,

torde ej hafva varit kommerskollegii mening och skulle

säkerligen ej vara lämpligt. Tvärtom måste förlikningsmannen bäst vara

i stånd att närmare följa den af honom redan mera ingående behandlade

tvistens vidare utveckling och afgöra, när tidpunkten för ett förnyadt inskridande

må vara inne. Att åter låta såväl den ena som den andra af

förlikningsmyndigheterna vara kompetent att taga hand om tvisten synes

ej tillrådligt utan kunna, äfven om förlikningsmannen och kommissionen

komme att såsom naturligt är stå i liflig förbindelse med hvarandra, leda

till oreda och kollisioner, hvilka ej vore utan skada för institutionen, och

i hvarje fall föranleda omgång och dröjsmål. Mest ändamålsenligt torde

därför vara att, sedan förlikningskommissionen en gång afvisat tvisten,

den därefter icke utan förnyadt hänskjutande från förlikningsmannen må

upptaga densamma till behandling. Förberörda stadgande, mot hvilket

kommerskollegium gjort anmärkning, synes gifva uttryck för den af mig

sålunda omfattade meningen och har därför ansetts böra bibehållas.

I detta sammanhang vill jag erinra, att sedan förlikningskommissionen

påbörjat handläggning af tvist, den äger att, om ock förhandlingarna

afbrutits, sedermera taga förnyad befattning med tvisten. Att så är förslagets

mening framgår af jämförelse mellan stadgandena i 3 och 12 §§,

enligt hvilka kommissionen väl ej har rätt att vidare kalla de tvistande,

om från båda sidor fortsatt medling afböjts, men dock må, om omständigheterna

därtill föranleda, inbjuda de tvistande till förnyade förhandlingar.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

16 §. Särskilda utskottet uteslöt i sitt förslag'' det i medlingslagens 12 §

upptagna stadgandet, att Kungl. Maj:t skall äga att, där så i särskilda

fall linnes lämpligt, uppdraga åt annan än den ordinarie förlikningsmannen

att medla i uppkommen tvist. Utskottet ansåg, att behofvet

af sådant förordnande i hufvudsak skulle upphöra i och med förlikningskommissionens

inrättande. Denna finge nämligen antagas besitta erforderlig

auktoritet äfven för de största tvister. Emellertid kan, på sätt förlikningsmannen

erinrat, behof af dylikt stadgande äfven framgent yppas i

de fall, då vederbörande förlikningsman ej medhinner handläggning samtidigt

af flera förekommande tvister. Däremot torde icke, såsom jämväl

ifrågasatts, behöfvas stadgande, som gifver Kungl. Maj:t befogenhet att

vid förfall af ett eller annat slag för förlikningsman förordna annan i

hans ställe. Befogenheten härtill synes vara utan särskild bestämmelse

därom gifven. Jag har därför i förslaget förbehållit Kungl. Maj:t rätt att

förordna annan än ordinarie förlikningsman att handlägga viss tvist, då så

C CC 1

erfordras på grund af antalet eller omfattningen af de tvister, hvilkas behandling

ankommer på förlikningsmannen.

17 §. 1 enlighet med förlikningsmannens, af kommerskollegium biträdda

hemställan har jag ansett skäligt att till lättnad för förlikningsmyndigheterna

befria dem från skyldigheten att kvartalsvis afgifva berättelse öfver

sin verksamhet. Dessa berättelser torde utan olägenhet kunna utbytas

mot årsberättelser. Äfven har med föranledande af yrkande från samma

håll borttagits åliggandet för förlikningsman att lämna redogörelse för

förhandlings-, förliknings- och skiljenämnder inom distriktet samt deras

verksamhet, i den mån han kan därom få kännedom. Behöfliga upplysningar

i sådant hänseende erhåller kommerskollegium direkt från organisationerna.

so §. Den i 20 § föreskrifna inskränkningen i rätten att på grund af

arbetstvist anlita maktmedel afser endast arbetsinställelse. Anledningen

härtill är, att åtgärder af annat slag åtminstone i de flesta fall torde

antingen vidtagas såsom en följd af arbetsinställelse, i syfte att gifva

denna ökad verkan, eller ock utgöra sympatiåtgärder. Någon själfständig

betydelse såsom påtryckningsmedel för en part mot en annan

i en mellan dem pågående tvist lära dessa åtgärder hittills i allmänhet

icke hafva erhållit. Äro desamma endast följdåtgärder, erfordras

i afseende å dem ej särskild medling, enär den medling, som afser

att förebygga arbetsinställelsen, utan vidare inverkar äfven på de åtgärder,

till hvilka denna skulle föranleda. Hvad åter sympatiåtgärder

beträffar, ingår det icke i förevarande lagstiftnings plan att kräfva medling

vid arbetsinställelse, som vidtages för att bispringa annan, och det

kan då ännu mindre komma i fråga att uppställa eu sådan fordran be
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

85

träffande andra åtgärder i liknande syfte. Då en tvist icke föreligger

mellan parterna utan fråga allenast är om understödjande af någondera

sidan i en på annat håll utbruten tvist, torde utsikten att genom medling

afvärja strid vara ganska ringa och icke utgöra tillräcklig anledning att

vidtaga den högst väsentliga utvidgning af medlingsmyndigheternas organisation,

som säkerligen vore nödvändig, om medling skulle kunna kräfvas

jämväl i dessa fall. Tydligt är också, att, om man vill göra en föregående

medling till villkor för andra åtgärder än arbetsinställelse, medlingsmyndigheternas

allmänna befogenhet, sådan den är angifven i nuvarande

medlingslag och i den förra afdelningen af detta lagförslag, måste

utsträckas till att omfatta äfven de fall, då berörda åtgärder äro i fråga.

En dylik förändring torde emellertid icke vara lämplig.

Det för användande af tvångsmedel i 21 § uppställda villkoret, att tillsägelse

skall hafva gjorts hos motparten viss tid förut, afser såväl sympatiåtgärd

som åtgärd i anledning af tvist mellan parterna men är begränsadt

till arbetsinställelse och därmed jämförlig åtgärd, hvaraf arbetets fortgång

beröres. Såsom jag förut framhållit, är för de fall, då uppsägningstid för

arbetsaftalen finnes, tiden för dylik tillsägelse bestämd så, att uppsägningstiden

skall iakttagas. Skyldighet härtill kan icke skäligen åläggas

parterna, utan att det är fråga om åtgärder, som innebära upphörande

med arbetet. För tvångsåtgärder af annat slag skulle endast iakttagande

af den allmänna tillsägelsetiden af sju dagar kunna fordras. 1 fråga om

sådana åtgärder torde emellertid en beredelsetid icke äga samma betydelse

för motparten, som då det gäller arbetsnedläggelse, och synes därför något

anspråk på tillsägelse viss tid förut öfver hufvud taget icke böra uppställas.

A andra sidan bör skyldigheten att göra tillsägelse icke inskränkas

till de fall, då verklig arbetsinställelse är förestående. Nedläggande af

arbetet kan nämligen förekomma, utan att arbetsinställelse i detta ords

vanliga bemärkelse är för handen. Så är förhållandet särskildt, om arbetare

vägra taga befattning med gods, härledande sig från en arbetsplats, där

strid pågår mellan arbetsgivare och arbetare. Dylik vägran kan, allteftersom

godset är mer eller mindre behöfligt för arbetets fortgång, stå

en arbetsinställelse mer eller mindre nära. Den synes därför också vara

jämförlig med sådan åtgärd, och samma skäl som i fråga om vanlig arbetsinställelse

tala för, att tillsägelse skall göras viss tid förut.

Då den, som vill vidtaga arbetsinställelse eller annan åtgärd, hvarom

i denna paragraf stadgas, gifver motparten meddelande härom, skall detta

meddelande jämväl innehålla uppgift om den dag, då åtgärden är att

förvänta. År det fråga om arbetsinställelse på grund af tvist mellan parterna,

kan emellertid inträffa att å den angifna dagen parten enligt 20 §

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

är förhindrad att sätta sin afsikt i verket. Förlikningsmannen kan, efter

det meddelandet lämnades, hafva ingripit med kallelse till förhandlingar,

hvilkas afsilande icke medhinnes till den för arbetsinställelsen utsatta

dagen. Äfven kan förekomma, att part, som önskar att få vidtaga arbetsinställelse

så snart som möjligt efter pågående förhandlingars slut, gör

tillsägelse hos motparten under förhandlingstiden och därvid för arbetsinställelsen

angifver en dag, till hvilken det därefter befirmes omöjligt att

få förhandlingarna afslutade. Föras sedermera förhandlingarna till slut

utan tvistens biläggande, synes det icke vara lämpligt, att parten skulle

äga att omedelbart öppna strid. Den förut gjorda tillsägelsen bör icke

anses hafva varit definitiv, då ju möjlighet förefunnits, att förhandlingarna

skulle leda till en fredlig afveckling af tvisten, och motparten kan i förhoppningen

om en sådan utgång hafva haft anledning att underlåta vidtagande

af de åtgärder, för hvilka tillsägelsen afser att bereda tid. I dylika

fall bör därför parten, om han vill fullfölja sin afsikt, vara pliktig

att efter hindrets upphörande göra ny tillsägelse. Den erforderliga tiden

mellan denna och arbetsinställelsen torde emellertid skäligen kunna förkortas

till två dagar.

23 §. Det i förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och

arbetare upptagna stadgandet, att arbetsinställelse och dylik åtgärd ej må

vidtagas för att bispringa den, som själf skulle vara af lag eller aftal

förhindrad att vidtaga åtgärden, har såsom jag förut angifvit öfverförts

till förevarande lagförslag och därmed erhållit giltighet för alla fall, sålunda

ej blott då den, som på sådant sätt skulle lämna annan bistånd,

vore bunden af kollektivaftal. Befogenheten häraf torde vara uppenbar.

2-i §■ Härjämte har det ansetts nödigt, att i denna lag gifves en erinran

om att, utöfver hvad där stadgas, kan enligt annan lag eller enligt aftal

gälla förbud mot vidtagande af sådan åtgärd, som nyss nämnts.

25 §. Det i propositionen till 1910 års riksdag innefattade förslaget till

lag om vissa arbetsaftal innehöll i 7 § — i sammanhang med föreskrift

om skyldighet för arbetsgivare och arbetare att vid arbetsinställelse iakttaga

uppsägningstid, som kunde gälla för arbetsaftalet — bestämmelse,

därom, att tillkännagifvande om arbetsinställelse finge göras af arbetsgivaren

genom anslag å arbetsplatsen samt för organiserade arbetare af

deras förening. Särskilda utskottet, som upptog dessa stadgande^ tilläde

ett nytt af innehåll att dylikt tillkännagifvande icke skulle anses innefatta

uppsägning af arbetsaftalet, om ej tillkännagivandet bestämdt utmärkte,

att uppsägning åsyftades. I annat sammanhang har jag redan förklarat

mig godkänna sistberörda stadgande. Det synes mig dock lämpligt, att

detsamma närmare utföres på sådant sätt, att däraf tydligare framgår

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

87

arbetsinställelses inverkan på arbetsaftalet. I sådant afseende torde böra

utsägas, att, om tillkännagifvandet ej uttryckligen afser uppsägning af

arbetsaftal, de arbetsaftal, som beröras af arbetsinställelsen, skola anses

allenast satta ur tillämpning under den tid denna pågår, dock så att naturligen

rätten att genom särskild uppsägning i laga ordning bringa arbetsaftalet

till upphörande kvarstår äfven under arbetsinställelsen. Att arbetsaftalet

sättes ur tillämpning innebär själffallet, att arbetarens förpliktelse

att utföra arbete och arbetsgifvarens skyldighet att betala lön för tillfället

upphöra. I sistberörda hänseende bör dock, om ordet lön tages i vidsträcktaste

bemärkelse, gälla en modifikation. Af ett på annat ställe i förslaget till lag om

vissa arbetsaftal förekommande stadgande därom att arbetare, åt hvilken arbetsgifvaren

utan särskildt hyresaftal tillhandahåller bostad men som ej är i arbetsgifvarens

kost, är berättigad att sitta kvar viss tid efter arbetsaftalets upphörande,

torde framgå, att sådan arbetares rätt till bostaden ej förloras

genom arbetsinställelsen. Äfven denna sats bör dock tydligt här uttalas.

En ledamot af lagrådet framhöll vid de förra förslagens granskning,

att då arbetsinställelse inträdt efter tillkännagifvande från arbetarnas sida,

det kunde, för den händelse arbetare begifvit sig från orten, möta svårigheter

för arbetsgifvaren att därefter utöfva den honom tillkommande rätten

att uppsäga arbetsaftalet. Han ifrågasatte i anledning häraf, att stadgande

borde meddelas om rätt för arbetsgifvaren att vid dylik arbetsinställelse

verkställa uppsägning medelst anbringande af allmänt synliga anslag å

plats vid arbetslokalen. Det synes mig vara billigt, att eu sådan rätt

inedgifves arbetsgifvaren. Det kan ej anses oskäligt att af arbetare, hvilka

genom arbetsaftal äro fortfarande bundna vid en arbetsplats men själfva

satt aftalen tills vidare ur tillämpning, kräfva sådan uppmärksamhet på

förhållandena å platsen, att de hålla sig underkunniga om hvad där tilldrager

sig. Därest arbetsgifvaren vidtagit arbetsinställelsen, kunna ej

samma skäl göras gällande för att tillerkänna honom ifrågavarande rättighet.

Dock förefaller det, som om rent praktiska hänsyn tala för att så

borde ske. Det kan befaras, att arbetsgifvaren i saknad af detta medel

att med uppsägning, om han under arbetsinställelsen skulle anse sådan

nödig, träffa äfven arbetare, som tillsvidare lämnat platsen, skulle finna

sig föranlåten att redan i tillkännagifvandet om arbetsinställelsen inrycka

en uppsägning af arbetsaftalen. Skulle sådant inträffa i ett flertal fall,

vore därmed förhållandena genom de nya lagbestämmelserna ingalunda

förbättrade utan tvärtom i väsentlig grad försämrade. Äfven måste bemärkas,

att, på sätt uppgifterna i den officiella statistiken rörande arbetsinställelser

gifva vid handen, i ett ej obetydligt antal fall arbetsinställelsernas

karaktär af lockout eller strejk svårligen låter sig med säkerhet

26 §.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

bestämmas, äfvensom att sådana förekomma, hvilka äro att hänföra till

båda slagen samtidigt. Jag kan ej heller Unna, att någon väsentlig tunga

skulle påläggas arbetarna genom den ifrågasatta utvidgningen af stadgandets

tillämplighet. Äfven vid en af arbetsgifvaren igångsatt arbetsinställelse

skulle det ju endast vara fråga om arbetare, hvilka genom att

ej själfva uppsäga arbetsaftalet visat sig vilja hålla fast vid den ifrågavarande

anställningen och förty kunna antagas ej ställa sig utan kännedom

om dithörande förhållanden. På nu anförda grunder har jag ansett

riktigast, att uppsägning under arbetsinställelse får af arbetsgifvaren i

hvarje fall göras på det sätt, som nyss angifvits.

§• Därest arbetsgivare eller arbetare, som af förlikningsmannen kallats

till förhandling i anledning af uppkommen tvist, öfverträder det i lagen

gina påbudet, att därefter och intill dess vissa villkor blifvit uppfyllda

arbetsinställelse ej må vidtagas eller utvidgas, bör uppenbarligen den, som

gör sig härtill skyldig, kunna drabbas af någon påföljd af öfverträdelsen.

Vid bestämmandet af denna påföljd kan valet stå mellan två vägar. Antingen

kan man låta staten träda emellan med sin straffande verksamhet

och således stadga kriminell ansvarspåföljd, eller kan man stanna vid

skadeståndsskyldigheten såsom korrektiv mot underlåtenhet att ställa sig

lagbudet till efterrättelse. — Jag frånser här möjligheten af något slags

mellanting mellan båda såsom exempelvis det i det föregående omförmälda

danska systemet med en s. k. bot. — Det förra af de angifna alternativen

förordas af kommerskollegium i dess utlåtande, det senare åter af

förlikningsmannen.

Äfven om man vill medgifva att, såsom kommerskollegium anser,

principiella skäl tala för dess ståndpunkt, lärer dock ur vissa synpunkter

den andra utvägen vara att föredraga. Väl måste erkännas, att skadeståndsskyldigheten

i en del fall, särskild! gent emot arbetarna, icke är af någon

större betydelse eller besitter en mera återhållande kraft. Ä andra sidan

åter har man där tillgång till den garanti för arbetsfreden, som vinnes

genom att låta äfven de fackliga organisationerna blifva ansvariga för

olagliga arbetsinställelser, till hvilka de medverkat. En liknande garanti

står ej till buds, därest straffrättsligt ansvar skulle användas. Sådant kan

ej enligt hos oss rådande rättsprinciper ådömas förening såsom sådan. Afgörande

för frågan synes dock vara nödvändigheten att åstadkomma enhetlighet

i påföljden af otillåten arbetsinställelse, vare sig åtgärdens obehörighet

beror på den ena eller andra orsaken. Eu arbetsinställelse kan

nämligen strida såväl mot nyssberörda lagbud som ock samtidigt emot t. ex.

bestämmelsen, att dylik åtgärd ej må sättas i verket förr än, efter tillsägelse

om afsikten att vidtaga densamma, så lång tid förflutit, som gäller för

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

89

uppsägning af de arbetsaftal, Indika skulle af arbetsinställelsen beröras.

Att stadga straff för öfverträdelse af sistnämnda slag torde ej kunna ifrågakomma.

Genom en dylik har endast ett rent privat intresse blifvit kränkt,

åtminstone såvida den tillsägelsetid af sju dagar iakttagits, som ansetts nödigt

att föreskrifva af hänsyn till det allmännas kraf, att förlikningsmannen

må få tillfälle att medlande ingripa i tvisten, innan den öfvergår till öppen

strid. Att påföljden af samma arbetsinställelse då skulle vara olika allt

eftersom denna betraktades från skilda synpunkter torde ej vara lämpligt.

I hvarje fall är en förutsättning för möjligheten häraf, att en och samma

domstol skulle vara behörig att upptaga saken i hela dess vidd, d. v. s.

att arbetsdomstolen skulle göras till brottmålsdomstol. Men med en enda

sådan domstol, visserligen endast beträffande ett visst slag af brott, skulle

man stå inför praktiska svårigheter af betänklig art. Man torde sålunda

ej böra utsätta sig för möjligheten att nödgas i sista hand till en centraldomstol

hämta tilltalade från olika trakter af hela riket.

Med afseende å nu andragna omständigheter har jag funnit skäligt

att grunda samtliga stadganden om påföljd af arbetsinställelse och andra

åtgärder af likartad beskaffenhet, som vidtagas i strid mot lag eller aftal,

på skadeståndsprincipen. Att vid sådant förhållande bestämmelserna i

förevarande lagförslag om skadeståndsskyldighet vid öfverträdelser af sagda

slag böra öfverensstämma med motsvarande föreskrifter i förslaget till lag

om kollektivaftal torde vara själffallet. Angående sistnämnda föreskrifters

innebörd och grunderna för dem får jag hänvisa till hvad jag därom på

sitt ställe yttrat.

Jämväl böra tvister af nu omhandlad beskaffenhet tillhöra arbetsdomstolens

handläggning: därom är stadgande gifvet i förslaget till lag om

nämnda domstol. Likaledes synes erforderligt att i dylika fall medgifva

arbetsgivare- och arbetareorganisationerna enahanda talerätt för sina medlemmar,

som är afsedd att finnas vid skadeståndstalan på grund af arbetsinställelse

i strid mot kollektivaftal. En olikhet i förhållandena härvidlag

bör dock beaktas. Talerätten, då fråga är om brott mot kollektivaftal, är

tillerkänd den förening, som slutit aftalet. Denna bestämmelse kan ej här

användas. Emellertid kan det inträffa, att den förening, hvari arbetsgivaren

eller arbetaren närmast ingår såsom medlem, i sin ordning är medlem

af annan dylik förening o. s. v. Frågan blir då, hvilken af dessa

föreningar skall hafva befogenhet att utöfva talerätten. En bestämd regel,

att en af dessa skall vara uteslutande behörig, torde ej motsvara det praktiska

behofvet. Förhållandena kunna därutinnan vara betydligt växlande,

beroende på arbetsinställelsens omfattning, den omständigheten, huruvida

den därjämte står i strid mot kollektivaftalslagen, in. in. Bäst torde bejBihang

till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 12

2S §.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

hofvet tillgodoses genom ett stadgande, att en hvar af föreningar, af

hvilka en är medlem af en annan, äger att föra ifrågavarande talan, dock

att den senare alltid har företräde, om den vill utöfva rättigheten. Det

torde i alla händelser ej behölva befaras, att icke genom öfverenskommelse

föreningarna emellan saken varder utan svårighet ordnad.

Förslaget till lag om vissa arbetsaftai.

De vid 1910 års riksdag från en del håll framställda anmärkningarna,

att den då föreslagna aftalslagstiftningen icke föregåtts af den sorgfälliga

utredning, som hade varit erforderlig för att de ifrågasatta lagarnas

olika bestämmelser skulle kunna med säkerhet bedömas, riktade sig äfven,

och med särskild styrka, mot förslaget till lag om vissa arbetsaftai. Det vill

emellertid synas, som om dessa anmärkningar beträffande sistnämnda lagförslag

äga än mindre fog än i afseende å berörda lagstiftning i öfrigt. Till

grund för lagförslaget ligger ju, förutom den förberedande behandling, som

kommit samtliga lagförslagen till del, jämväl ett den 19 oktober 1901 af en

kommitté i samma ämne afgifvet lagförslag, öfver hvilket efter dess öfverlämnande

till Kungl. Maj:t yttranden inhämtades från myndigheterna samt

representanter för arbetsgifvare och arbetare. Att detta kommittéförslag

icke, med större eller mindre jämkningar, sedermera förelädes riksdagen torde

hufvudsakligen hafva berott därpå, att någon hänsyn till kollektivaftalen

mellan arbelsgifvare och arbetare icke tagits i detsamma samt en lagstiftning

om arbetsaftalet ensamt utan samtidig reglering af kollektivaftalet icke

ansågs tillfyllestgörande. I öfrigt synes från kommittéförslaget och de däröfver

afgifna yttrandena fortfarande kunna hämtas god ledning vid denna

lagstiftningsfrågas handläggning. I afseende å det personliga arbetsaftalet

och lagstiftningens uppgifter med hänsyn till detsamma torde nämligen icke

det sista årtiondet hafva medfört sådana förändringar, att de synpunkter,

som vid nämnda tidpunkt voro bestämmande, nu skulle i allmänhet vara föråldrade

eller eljest hafva förlorat sin betydelse.

Att undanskjuta ifrågavarande lagförslag af den anledning, att det

icke skulle hvila på erforderlig utredning, synes mig därför icke vara berättigadt,

och jag kan så mycket mindre tillstyrka, att med lagförslaget skall

få anstå, som jag hyser den uppfattningen, att dess snara genomförande är

mycket angeläget. För arbetsfredens bevarande har väl måhända denna lagstiftning

icke samma stora och omedelbara betydelse som lagstiftningen om

kollektivaftalet. Emellertid är det ju för närvarande och kommer säkerligen

länge att förblifva så, att vårt lands arbetsgifvare och arbetare till mycket

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

91

stor del icke äro bundna af kollektivaftal utan hafva sina inbördes rättsförhållanden

bestämda endast genom personliga arbetsaftal, och äfven bland

dessa arbetsgifvare och arbetare kunna uppstå tvister, hvilka, om än i allmänhet

icke så omfattande eller af sådan betydelse som en del tvister på det

af kollektivaftal reglerade arbetsområdet, dock kunna inverka störande på

arbetets fortgång. För dylika tvisters förebyggande är det af vikt, att lagstiftningen

söker, i den mån sådant lämpligen kan ske, bereda klarhet om

grunderna för arbetsförhållandet och sålunda fylla ut hvad som brister i

de ofta ofullständiga och obestämda arbetsaftalen. Otvifvelaktigt kunna

jämväl mellan parter bundna af kollektivaftal ovisshet och tvist om deras

ömsesidiga rättigheter och skyldigheter lättare uppstå, så länge lagstiftning

om arbetsaftalet saknas. Arbetsaftalen och kollektivaftalen utfylla och

fullständiga hvarandra, och aftalslagstiftningens olika delar gripa därför

också på många punkter in i hvarandra. Arbetsaftalet är dessutom säkerligen

från vissa synpunkter det viktigaste af alla aftal på det ekonomiska

området. Ingen annan aftalsform är i så hög grad som denna grundläggande

för lefnadsvillkoren inom större delen af befolkningen och för landets näringslif.

Att detta aftal hittills endast i begränsad omfattning och på ett numera

föråldradt sätt reglerats af lagstiftningen måste därför betecknas såsom

en väsentlig brist, som bör afhjälpas så snart sig göra låter.

I allmänhet synas ock jämväl de, som vid 1910 års riksdag motsatte

sig antagande af det då framlagda förslaget till lag om vissa arbetsaftal, hafva

medgifvit, att åstadkommande af lagstiftning i detta ämne är i hög grad

behöfligt och önskvärdt. Motståndet mot förslaget såsom helhet grundades

—- förutom på den nyss omförmälda uppfattningen, att utredningen i ämnet

vore bristfällig — i första rummet därpå, att förslaget ansågs omfatta ett

större område än som lämpligen kunde regleras i en och samma lag. Denna

anmärkning afsåg det förhållandet, att förslaget gällde, jämte det egentliga

industriella arbetsaftalet, äfven sådana inom handel, handtverk och jordbruk

ingångna aftal om väsentligen kroppsligt arbete, som ej på grund af legostadgans

tillämplighet å desamma eller af annan särskild orsak undantagits från

förslaget. I anledning häraf har i den promemoria, som, enligt hvad jag förut

nämnt, bilagts förslaget vid den nu företagna remissen till myndigheterna

äfvensom arbetsgifvare och arbetare samt deras organisationer, bl. a. framställts

förfrågan, om och i hvad mån förslagets stadganden vore mindre

lämpliga för sistberörda tre näringsområden. Hvad handeln beträffar, hafva

i sådant afseende erhållits upplysningar, som föranledt, att handelsbiträden

icke i de nu föreliggande lagförslagen upptagas såsom arbetare. Däremot

hafva inga önskningar, att arbetsaftalen med de egentliga handelsarbetarna

skulle lämnas utanför denna lagstiftning, gjort sig gällande, och ej

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

heller hafva dylika yrkanden förekommit beträffande arbetsaftalen inom

handtverket. I fråga om jordbruket äro, såsom också är naturligt, meningarna

mera växlande. Från åtskilliga håll betonas att legostadgan bör, efter

genomgången revision, fortfarande utgöra den allmänna grundvalen för arbetsaftalen

inom denna näring, och i ett eller annat yttrande sträckes denna

fordran så långt, att någon annan lag än eu till större eller mindre del omarbetad

legostadga förklaras icke vara behöflig eller lämpligen böra komma till

stånd i afseende å berörda arbetsaftal. I ganska många yttranden omnämnes

såsom önskvärdt, att på grund af det nära sammanhanget mellan legostadgan

och de nu föreslagna bestämmelserna, i hvad de skola gälla jordbruket, förslag

till ny legostadga och till lagstiftning om de mera tillfälliga arbetsaftalen

inom jordbruksnäringen skola samtidigt komma under pröfning. Den

allmänna meningen bland dem, som yttrat sig i ämnet, synes emellertid,

såvidt jag kan finna, vara den, att en lagstiftning med hufvudsakligen det

innehåll, som förslaget till lag om vissa arbetsaftal utvisar, skall blifva till

gagn för jordbruket, åtminstone intill dess legostadgans revision fullbordats

och sannolikt äfven därefter.

Den nu åvägabragta utredningen gifver sålunda i stort sedt icke stöd åt

yrkandena, att lagstiftningen om de arbetsaftal inom jordbruket, hvilka för

närvarande icke regleras af legostadgan, skall uppskjutas till den tid, då förslag

till ny legostadga eller tjänstelag kan framläggas. För min del kan

jag ej heller finna en sådan förminskning af förevarande lagförslags omfattning

vara lämplig eller tillrådlig. Oförnekligen hade det varit förenadt

med fördelar, om lagar för dessa närstående områden hade kunnat antagas

samtidigt, men dessa fördelar synas mig icke vara så öfvervägande, att

man för deras skull bör afstå från möjligheten att redan nu företaga reglering

af de inom jordbruket förekommande mera tillfälliga och lösliga eller

eljest ej under legostadgan fallande arbetsförhållandena. Skulle sedermera,

då förslag till ny tjänstelag blir föremål för slutlig bearbetning — och jag

behjärtar i hög grad önskningarna, att därmed icke måtte behöfva anstå länge

—- sammanhanget med sistberörda förslag finnas föranleda någon förändring

i arbetsaftalslagstiftningen i öfrigt, torde en sådan förändring utan svårighet

kunna genomföras, och detta äfven i det i min tanke föga antagliga fall

att, såsom från en del håll ifrågasattes, samtliga aftal om jordbruksarbete

skulle befinnas lämpligen kunna regleras i tjänstelagen. Jordbrukets intressen

skulle alltså enligt min mening icke bättre utan sämre tillgodoses, om

denna näring ställdes utanför det nu föreliggande lagförslaget. Lika litet

kan jag anse en dylik begränsning af lagförslaget vara påkallad för industriens

skull. Det torde vara svårt att i förslaget påvisa några bestämmelser,

som af hänsyn till jordbruket erhållit eu för industrien ofördelaktig affatt
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

ning eller som lämpligen skulle kunna utgå ur förslaget, om ej jordbruket

berördes af detsamma. Däremot torde af jordbrukets målsmän framställda

erinringar därom, att vissa i de äldre förslagen förekommande, efter industriens

förhållanden lämpade stadganden icke äro fullt passande för jordbruket,

i några fall vara berättigade, och jag har därför i sådana fall låtit i förevarande

förslag införa från de allmänna reglerna i viss mån afvikande bestämmelser

för jordbrukets del.

Vidare har mot det tidigare förslaget såsom helhet inom riksdagen anmärkts

hufvudsakligen, att detsamma i fråga om behandlingen af vissa viktiga

principiella frågor skulle vara ofullständigt eller alltför allmänt hållet.

Såväl denna erinran som vissa andra mot förslaget framställda torde kunna i

korthet bemötas genom en hänvisning till förslagets syfte och uppgift. I sakens

natur ligger, att eu lagstiftning om arbetsaftalet icke kan eller bör afse

att innebära en fullständig i detalj gående reglering af arbetsaftalet utan

måste åsyfta endast att bestämma hufvudgrunderna för detsamma. Det blir

sedan de aftalande parternas sak att närmare ordna arbetsvillkoren på olika

orter eller i olika näringsgrenar efter förefintliga förhållanden och behof.

Härmed sammanhänger att förslaget endast i ringa utsträckning innehåller

tvingande bestämmelser. Det förutsätter, att arbetsförhållandena i allmänhet

bäst regleras genom aftalen. Allenast då dessa sakna erforderliga bestämmelser

om uppkommande frågor samt i ett fåtal andra fall skall den föreslagna

lagstiftningen träda emellan, oftast blott med angifvande af allmänna

grunder för frågornas bedömande men någon gång med mera detaljerade

bestämmelser, det senare särskildt beträffande ämnen, som i regel förbigås i

aftalen.

Någon anledning att frångå de grundsatser, som voro bestämmande för

det riksdagen förelagda lagförslaget, har enligt min uppfattning icke gifvits

vare sig af riksdagsförhandlingarna eller af den därefter åstadkomna utredningen.

Det nuvarande lagförslaget öfverensstämmer därför också i hufvudsak

med det tidigare, hvars bestämmelser i sin ordning till stor del voro

hämtade från 1901 års kommittéförslag. Under den förnyade bearbetning,

för hvilken förslaget utgjort föremål, hafva emellertid vissa mera omfattande

förändringar vidtagits i detsamma.

Den viktigaste af dessa förändringar är den, att de i de äldre förslagen

förefintliga stadgandena om arbetsordning uteslutits ur nuvarande förslag.

Mot berörda stadganden framställdes under riksdagsförhandlingarna ur synpunkten

af arbetarnas intressen särskildt den anmärkningen, att desamma

icke erbjöde erforderlig trygghet för, att arbetarnas skäliga anspråk på trefnad

i arbetet vunne beaktande och billighetens fordringar i öfrigt tillgodosåges.

För min del anser jag visserligen obestridligt, att arbetsgifvaren såsom

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 43.

ägare af företaget och ledare af arbetet bör i princip vara befogad att meddela

föreskrifter om ordningen å arbetsplatsen och därmed sammanhängande

förhållanden, men det synes mig dock icke böra förnekas, att det vore fördelaktigt,

om i lag kunde beredas utväg att vinna rättelse i dylika föreskrifter,

som befunnes verkligen vara oskäliga. Att åstadkomma tillfredsställande

bestämmelser i sådant afseende är emellertid förenadt med stora svårigheter.

Den enda möjligheten vore väl att låta arbetsordningen pröfvas af offentlig

myndighet. Äfven om man därvid, såsom jag för min del skulle anse lämpligt,

icke gjorde föregående pröfning och fastställelse till villkor för arbetsordningens

giltighet utan nöjde sig med att stadga rätt till Överklagande af

oskäliga föreskrifter i utfärdad arbetsordning, skulle säkerligen starka betänkligheter

göra sig gällande. Förutom det att några i alla afseenden fullt

lämpliga myndigheter för pröfning af dylika klagomål icke för närvarande

torde finnas i vårt land, komme nämligen införande af sådan klagorätt utan

tvifvel och med visst fog att betecknas såsom ett första steg mot lagstadgadt

tvång för arbetsgivare och arbetare att underkasta intressetvister utomstående

personers afgörande. Med hänsyn härtill torde framför meddelande

af bestämmelser i angifna riktning vara att föredraga, att nuvarande förhållanden

på detta område lämnas orubbade. Erfarenheten lärer icke gifva

vid handen, att några särskildt kännbara olägenheter föranledts af desamma.

Såvidt jag har mig bekant, kan endast i något enstaka undantagsfall påvisas,

att arbetsgivare missbrukat den makt i fråga om arbetsordnings utfärdande,

som han hittills på grund af sakens natur utöfvat. Än mindre behöflig!; blir

lagstiftningens ingripande, i den mån kollektivaftalen tilltaga i antal och omfattning

samt därmed äfven dessa ämnen alltmer ordnas genom parternas

överenskommelser. Eu sådan utveckling synes gifva frågan den lyckligaste

lösningen, hvilken måhända skulle motverkas, om lagstiftningen uttryckligt

tilläde arbetsgivare!! ensam rätt att bestämma arbetsordningens innehåll.

En annan förändring i förslaget är, att ur kapitlet om arbetsgifvares och

arbetares rättigheter och skyldigheter uteslutits vissa mera allmänna bestämmelser,

hufvudsakligen gifvande uttryck åt, att arbetsgifvarna och arbetarna

böra ömsesidigt visa största möjliga hänsyn och samvetsgrant uppfylla de

förpliktelser, som, äfven utan uttrycklig öfverenskommelse, böra anses följa

af arbetsaftalet. Dessa, såsom de under riksdagsförhandlingarna benämndes,

etiska föreskrifter hafva på vissa håll väckt motvilja, enär de ansetts

bära eu alltför gammaldags prägel och förutsätta ett mera personligt förhållande

än det nuvarande mellan arbetsgivare och arbetare. För min del

är jag visserligen icke öfvertvgad om, att nämnda bestämmelsers utelämnande

innebär någon förbättring af förslaget vare sig i allmänhet eller

med hänsyn till arbetarnas intressen. Någon olägenhet ligger bl. a. däri, att

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

vissa stadgande]! om rätt att hafva arbetsaftalet måhända blifva i viss mån

mindre tydliga än enligt de äldre förslagen. I dessa var sådan rätt medgifven,

om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosatte de skyldigheter, som

»enligt lag eller arbetsaftal» ålåge honom, eller arbetsgifvaren gjorde sig

skyldig till en liknande, väsentlig försummelse. Med hänvisningen till stadganden

i lag afsågos härvid särskildt de bestämmelser som nu uteslutits.

Med denna uteslutning har därför följt nödvändighet att jämväl utelämna

berörda hänvisning, och stadgandena om liäfningsrätten hafva därför, såsom

29 § 9) och 31 § 8) i förevarande förslag utvisa, erhållit den förändrade affattning,

att sådan rätt finnes vid motpartens åsidosättande af de skyldigheter,

som »i eller för arbetet» åligga honom. Emellertid torde de i förberörda

bestämmelser omförmälda rättigheter och skyldigheter kunna anses antingen

vara själfklara eller ock framgå af andra stadganden i förslaget, och det

synes därför i sak vara ganska betydelselöst, om man bibehåller dessa bestämmelser

eller, i enlighet med förslaget, tillmötesgår önskningarna om deras

utelämnande.

Vidare har äfven ur detta förslag på förut af mig angifna skäl uteslutits

det i de äldre förslagen förefintliga, i visst hänseende begränsade förbudet

mot att genom aftal göra intrång å arbetsgifvares eller arbetares föreningsrätt

eller deras frihet att ingå arbetsaftal jämväl med andra än medlemmarna i

vissa föreningar.

De i det riksdagen förelagda lagförslaget innefattade bestämmelserna om

skyldighet att vid arbetsinställelse och liknande åtgärder göra tillsägelse så

lång tid förut som den för arbetsaftalet gällande uppsägningstid, om förbud

mot att genom dylika åtgärder rubba arbetsaftal på bestämd tid samt om

verkningarna af tillsägelse angånde arbetsinställelse och sättet för sådan tillsägelses

meddelande hafva, såsom jag förut nämnt, med utvidgad omfattning

öfverflyttats till förslaget till lag om vissa arbetstvister.

Hvad i öfrigt beträffar det nu ifrågavarande lagförslagets detaljer har

jag i de flesta punkter funnit mig kunna biträda de, delvis viktiga, ändringsförslag,

som under 1910 års riksdag framställdes af det särskilda utskottet.

I några punkter äger emellertid enligt min mening det i propositionen innefattade

lagförslaget sådant företräde framför utskottets förslag, att det förra

bör, oförändradt eller med någon jämkning, vidhållas. Vissa bestämmelser,

som af det särskilda utskottet lämnades oförändrade, hafva vid den förnyade

bearbetningen af förslaget funnits böra i ett eller annat afseende jämkas.

Såsom jag förut nämnt, har bestämmelsen, att handelsbiträde är att

anse såsom arbetare, uteslutits ur förslaget.

Ett stort antal föreningar af bokhållare, kontorister eller biträden inom

handeln har begagnat det nu beredda tillfället för dem att yttra sig öfver

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

förslaget och har därvid sä godt som enhälligt yrkat vidtagande af omförmälda

förändring, i hvithet yrkande de arbetsgivare inom handeln, som uttalat

sig i frågan, samt flera myndigheter instämt. Till stöd för detsamma har

anförts hufvudsakligen följande. Att, såsom det äldre förslaget innebar, göra

skillnad mellan handelsbiträden å ena och t. ex. handelsbokhållare å andra

sidan samt låta förslaget gälla de förra men icke de senare, är oberättigadt och,

praktiskt sedt, omöjligt. Handelsbiträden eller, för att närmare bestämma

detta begrepp, butiks- och lagerbiträden äro i fråga om sysselsättning och

lefnadsvillkor jämställda med kontorister och bokhållare eller åtminstone

endast oväsentligt skilda från dessa, och då tillika talrika öfvergångsformer

finnas, kan en bestämd gräns mellan berörda klasser icke uppdragas. Däremot

skilja sig handelsbiträdena väsentligt från kroppsarbetarna såväl i socialt

hänseende som äfven, då det är fullkomligt oriktigt att anse handelsbiträdens

arbete såsom hufvudsakligen kroppsligt, i fråga om göromålens beskaffenhet.

En lagstiftning, hvarigenom berörda i handeln anställda personers

rättsförhållanden blefve ordnade, är visserligen i hög grad önskvärd,

men den nu föreslagna motsvarar i många viktiga afseenden på intet sätt de

anspråk, som böra ställas på en sådan lagstiftning.

De sålunda anförda skälen äga, såsom oek i en del yttranden särskild!

framhållits, giltighet endast i fråga om de egentliga handelsbiträdena med

eu viss högre ställning men icke i afseende å handelsarbetarna. Att dessa,

som närmast torde vara att anse såsom transportarbetare, ingå under förslaget,

följer af stadgandena i 1 §.

Den i 4 § vidtagna förändringen är endast redaktionell. Den tidigare föreslagna

lydelsen, enligt hvilken från lagens tillämpning skulle undantagas

arbetare, som innehade offentlig tjänsteanställning, har gifvit anledning till

tvekan i olika afseenden. Sålunda har varit ifrågasatt, huruvida med detta

uttryck åsyftades alla arbetare i statens tjänst eller endast de statens arbetare,

som innehade tjänstemannaställning, i senare fallet möjligen med den

ytterligare begränsning, att arbetarnas löner skulle utgå efter lönestater, som

blifvit af riksdagen fastställda. Vidare har dragits i tvifvelsmål, om icke

jämväl arbetare hos kommuner och måhända äfven enskilda järnvägars personal

kunde inbegripas under berörda uttryck. Af den nu föreslagna affattningen

torde tydligt framgå, att undantaget gäller endast statspersonal med

tjänstemannaställning men å andra sidan all sådan, oafsedt efter hvilka grunder

lönerna utgå.

Denna begränsning, som var den med det tidigare förslaget åsyftade, synes

äfven i sak vara den riktiga. Att från förslagets tillämplighetsområde

undantaga enskilda järnvägars personal torde icke vara lämpligt.

Hvad åter beträffar kommunernas arbetare, skulle väl skäl kunna

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 43.

anföras för att göra undantag i afseende å dem, i den mån de innehade

verklig tjänstemannaställning. För närvarande torde emellertid

icke några kroppsarbetare vid kommunala verk eller företag vara att

anse såsom tjänstemän eller utan särskild lagstiftning kunna erhålla sådan

ställning, och då förevarande lagförslag blott gäller kroppsarbetare, skulle

alltså ett undantag för kommunal tjänstepersonal nu vara betydelselöst. Vid

statens verk och företag däremot sträcker sig tjänstemannabegreppet numera

äfven till en talrik personal af kroppsarbetare enligt de närmare regler, som i

särskilda instruktioner och reglementen äro bestämda. För hela denna tjänstemannakår,

hufvudsakligen bestående af den egentliga driftspersonalen, böra

gälla regler tillhörande den offentliga rätten. Skulle undantaget omfatta endast

sådana tjänstemän, hvilkns lönm- u i gånge efter stater, som riksdagen

fastställt, kom me den nu föreslagna lagen att i allmänhet erhålla

tillämpning å de icke ordinarie tjänstemän, hvilkas arbete vore hufvudsakligen

kroppsligt. Häraf skulle emellertid, såsom äfven det särskilda utskottet

omnämnt, följa den olägenheten, att olika regler skulle gälla för personer med

samma tjänsteåligganden och gemensam tjänstgöring. I fråga om de kroppsarbetare

i statens tjänst, till livilka tjänstemannabegreppet icke utsträckts,

bör däremot arbetsaftalslagstiftningen få giltighet.

Den i propositionen införda bestämmelsen, att då ej öfverenskommelse

träffats om tiden för arbetsaftalets bestånd, af talet skulle gälla, till dess sju

dagar förflutit, från det uppsägning å någondera sidan skett, förändrades af

det särskilda utskottet därhän, att i dylika fall aftalet skulle omedelbart upphöra

vid endera partens tillsägelse.

För bestämmande af hvad lagstiftningen i detta ämne bör innehålla är

det af vikt att tillse, i hvad mån hittills, da lag saknats och uppsägningstid

alltså icke gällt utan särskildt aftal, parterna funnit lämpligt att i sina aftal

införa stadgande om skyldighet att iakttaga uppsägningstid. Tydligt är nämligen

att, om eu lagbestämmelse i sistnämnda syfte endast innebär lagfästande

af en förpliktelse, som på grund af parternas frivilliga åtagande redan förut

i allmänhet åligger dem, denna bestämmelse kan lättare genomföras och

är af mera otvifvelaktigt gagn, än om densamma står i strid mot hvad förut

är brukligt.

Jag tillåter mig därför att ur den i december nästlidet år af kommerskollegii

afdelning för arbetsbiatistik afgifna redogörelsen för kollektivaftalen

i Sverige meddela några uppgifter om de stadgande!! angående uppsägningstid

för det personliga arbetsaftalet, som förekommo i de den 1 januari 1908

gällande kol lektivaftalen. Sådant stadgande fanns i 710 kollektivaftal, omfattande

SS,175 arbetare eller 34,5 procent af de arbetare, som berördes af kollektivaftalen

. Det var sålunda, såsom i redogörelsen framhålles, långt ifrån

Bihang till RUcsd. prat lull. 1 Sami. 1 Afd. 2C Höft. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 43.

flertalet kollek ti väft al, som innehöll sådana bestämmelser. Enligt 61S af berörda

aftal, omfattande 77,419 arbetare eller 87,8 procent af de arbetare, för

hvilka uppsägningstid var bestämd, utgjorde densamma en eller två

veckor. Sistnämnda tid var den vanligaste. Längsta uppsägningstiden, tre

månader, förekom i 17 aftal, omfattande 1,381 arbetare, flertalet inom järnvägsdriften.

8 inom jordbruket träffade aftal, omfattande 681 arbetare, föreskrefvo,

att städsel, uppsägning och afflyttning skulle ske i enlighet med legostadgan.

Enligt 49 aftal, omfattande 6,554 arbetare, var uppsägningstiden

fyra veckor. Mindre än en veckas uppsägningstid var stadgad i 15 aftal, omfattande

1,943 arbetare. Äfven uppsägningstider af två månader eller tre

veckor förekommo, men endast undantagsvis.

Vidare vill jag erinra om, att i den förut omförmälda promemoria, som

var bilagd lagförslaget, då yttranden öfver detsamma nu senast inhämtades,

jämväl var framställd förfrågan, om inom vederbörande arbetsområden uppsägningstid

för arbetsaftalet vanligen gällde och i så fall hvilken. Den utredning,

som genom svaren på denna fråga erhållits, omfattar ett vidsträcktare

område än den nyss omförmälda, i det att den afser äfven arbetsgivare

och arbetare, för hvilka kollektivaftal icke gäller, samt i fråga om parter

bundna af kollektivaftal angifver äfven uppsägningstider, som stadgats endast

i arbetsaftalen. För industriens del synas de sålunda vunna upplysningarna

gå i den riktningen, att uppsägningstid, vanligen sju eller fjorton

dagar förekommer i ett flertal industrier, men att dock icke så få betydande

industrier finnas, inom hvilka uppsägningstid ej plägar vara stadgad. Beträffande

jordbruket har utredningen gifvit det resultat, att uppsägningstid

icke eller åtminstone endast undantagsvis gäller, då det är fråga om tillfälliga

arbetsaftal, hvaremot i aftal ingångna för år ofta bestämmes, att om ej från

någondera sidan uppsägning skett viss tid, vanligen tre månader, före aftalstidens

utgång, aftalet anses förnyadt för ett år.

I samma promemoria begärdes äfven yttrande, huruvida lagen borde såsom

regel stadga iakttagande af uppsägningstid, då i sådant hänseende ingen

öfverenskommelse träffats. De meningar, som i anledning häraf uttalats,

äro ganska växlande. I åtskilliga yttranden, i synnerhet från ämbetsmyndigheter

men äfven från representanter för arbetsgifvare och arbetare, har

förslaget om införande af h\gstadgad uppsägningstid tillstyrkts eller lämnats

utan anmärkning. Så t. ex. har svenska arbetareförbundets styrelse förordat

Eders Kung], Maj:ts förslag i denna del. Äfven den motsatta uppfattningen

har emellertid vunnit starkt understöd. De svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd har erinrat om, att ’ beträffande behofvet

af viss uppsägningstid vid enskilda arbetsaftal meningarna vore

synnerligen delade hos såväl arbetsgifvare som arbetare. Mot upp
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs Nåd. Proposition AV 43. 99

sägningstiden anfördes från arbetsgifvarnas sida, att eu arbetare, som ville

lämna sin anställning, alltför ofta gjorde detta utan att taga hänsyn till föreskri

fveu uppsägningstid, samt att, om uppsägning skedde från arbetsgifvarens

sida, arbetaren ofta under den återstående tiden för arbetsaf talets bestånd

förrättade så underhaltigt arbete, att hans arbetsprestation under denna

tid blefve värdelös. I anledning häraf och då en lättjefull och olydig arbetares

kvarvarande på eu arbetsplats ofta ledde till betydande olägenheter

och obehag, föredroge en del arbetsgivare vid uppsägning af arbetare att genast

permittera dem för den återstående arbetstiden med utbetalning af full

lön för densamma. Från arbetarnas sida frarnhölles, att uppsägningstid kunde

leda till hinder för arbetare att mottaga eu erbjuden förmånligare anställning

hos annan arbetsgivare. Å andra sidan iakttoge ordentliga och aktningsvärda

arbetare i allmänhet stadgad uppsägningstid, och vid sådant förhållande

vore denna naturligen till förmån för arbetsgivaren, enär han under

densamma både möjlighet att skaffa sig annan arbetare, liksom det ju för

arbetarna onekligen måste vara eu fördel att icke genast kunna af arbetsgivaren

ställas utan anställning. Vid öfvervägande af dessa skäl för och emot

kunde mången vara tveksam. Emellertid syntes det som om uppsägningstiden

vore att föredraga vid anställning af mera stadigvarande art, men att

däremot vid rent tillfälliga arbetsaftal det kunde leda till skada för arbetsgivarna,

om viss uppsägningstid blefve gällande, då ej annat uttryckligt aftalats.

Af sådan anledning har förtronderådet förordat utskottets förslag. Samma

yrkande har framställts af svenska landtarbetsgifvareföreningarnas fullmäktige.

Det syntes nämligen, som om rörande tillfälliga arbetare det för såväl

arbetsgivaren som arbetaren mången gång skulle möta svårigheter att

iakttaga en uppsägningstid af sju dagar, enär den tillfälliga anställningen ofta

vore beroende af omständigheter, såsom väderleksförhållanden o. d., Indika

icke kunde förutses. Den sålunda uttryckta åsikten, att uppsägningstid ej

bör stadgas i fråga om jordbruksarbetare med mera tillfällig anställning,

har bekräftats af så godt som alla öfriga representanter för jordbruket, Indika

yttrat sig i frågan. Äfven Sveriges verkstadsförening har tillstyrkt utskottets

förslag. Dock har föreningen tillika förklarat sig icke hafva något

att erinra mot ett lagstadgande om ömsesidig uppsägningstid, ehuru dylik i

allmänhet icke förekomme inom verkstadsindustrien.

Den förebragta utredningen synes sålunda gifva vid handen, att genomförande

af det tidigare förslaget i denna fråga skulle innebära en icke oväsentlig

rubbning af nuvarande förhållanden, samt att många af dem, som

skulle närmast beröras af förändringen, icke anse denna önskvärd eller lämplig.

Inom riksdagen vann ej heller förslaget bestämdt understöd från något

håll. På sätt särskilda utskottet framhållit, torde det ock vara sannolikt, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

1UU

elt stadgande, som strider mot hvad hittills i vidsträckt omfattning varit

brukligt, kan medföra vissa praktiska svårigheter. Missförstånd och tvister

skulle lätt uppkomma, och sitta!sbrott skulle begås i eu mängd fall, jämväl

utan att den, som gjort sig skyldig därtill, förstått innebörden af sitt handlingssätt.

Härtill kommer att, ehuru det i propositionen innefattade förslaget

otvifvelaktigt är det teoretiskt riktiga, fördelarna af detsamma måhända

icke äro så stora och starkt framträdande, som man skulle vara benägen

att antaga. Enligt hvad från arbetsgifvarsidan framhållits, kunna förhållandena

stundom vara sådana, att arbetsgifvaren hellre låter en arbetare,

som blindt uppsagd, omedelbart lämna anställningen än kvarhåller honom under

uppsägningstiden. För arbetaren är iakttagande af uppsägningstid, enligt

hvad det uppgifves, olägligt i det afseendet, att, om eu fördelaktigare anställning

erbjuder sig, tillträde i allmänhet måste ske omedelbart. Att erhålla

löfte om anställning med rätt att tillträda densamma senare lär nämligen vara

förenadt med svårigheter. Af samma anledning påstås det för arbetaren oftast

icke vara möjligt att under uppsägningstiden förskaffa sig ny plats, något

som ju också försvåras därigenom, att lian under berörda tid fortfarande

är upptagen af arbetet i den dåvarande anställningen.

Då de i inkomna yttranden framställda invändningarna mot lagstadgad

uppsägningstid hufvudsakligen afse mera tillfälliga arbetsaftal, ligger den

tanken nära, att i förevarande hänseende borde göras skillnad mellan dylika

aftal och aftal om anställning af mera varaktig natur. Oafsedd svårigheten

att uppdraga eu för alla fall lämplig gräns mellan tillfällig och mera varaktig

anställning torde det emellertid icke kunna förnekas, att de förut påpekade

praktiska olägenheterna af den föreslagna bestämmelsen göra sig gällande

äfven vid anställning af mindre tillfällig beskaffenhet.

Med hänsyn till nu angifna förhållanden finner jag mig böra biträda

hvad det särskilda utskottet i denna del föreslagit.

I propositionen innefattades vidare stadgande om att, då arbetsaftal ingåtts

med tillämpning af kollektivaftal och detta upphörde att gälla, arbetsaftalet

skulle få uppstigas att omedelbart upphöra, äfven om detsamma varit ingånget

för längre tid eller uppsägningstid varit bestämd. Detta stadgande

bibehölls af det särskilda utskottet med någon förändring i affattningen. Under

förslagets behandling i andra kammaren väcktes emellertid fråga, huruvida

nämnda bestämmelse under alla förhållanden vore lämplig, och framhölls

särskild! att det vore äfventyrlig! för jordbrukarna, om clen trygghet

de genom arbetsaftal på viss tid eller med viss uppsägningstid sökt bereda

sig skulle gå om intet, när ett kollektivaftal upphörde, utan att ett nytt sådant

afslutats dessförinnan. Dessa betänkligheter synas icke vara ogrundade.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 43. 101

Men äfven andra skal torde tala för att bestämmelsen i fråga ej bör bibehållas.

Kent principiellt taget finnes ingen anledning att göra arbetsaftalets giltighetstid

beroende häraf, att det kollektivaftal, som bildar underlag för arbetsaftalet,

går till ända. Till stöd för nyssberörda stadgande i det förra förslaget

åberopades vissa praktiska hänsyn. Såsom jag vid detta förslags framläggande

inför Eders Kungl. Maj :t framhöll, hade detsamma i framstå, rummet

till syfte att förebygga de olägenheter, som skulle vara förenade

därmed, att efter kol! ektivaftals utlöpande parterna, i ändamål

att stå obundna af hvarandra och kunna vid den lämpliga tidpunkten

tillgripa arbetsinställelse, skulle uppsäga arbetsaftalen samt efter dessas

upphörande låta arbetet ligga nere för att ej ånyo blifva bundna af uppsägningstid.

Bestämmelsen sammanhängde därmed, att enligt föregående förslag

uppsägningstid i regel skulle gälla jämväl, om arbetsgifvaren efter aftalstidens

slut utan nytt aftal läte arbetaren fortsätta arbetet. Om nu detta

förändras därhän, att i sådant fall af talet upphör omedelbart vid endera partens

tillsägelse, blir bestämmelsen ej längre behöflig ur nyss angifna synpunkt.

Emellertid skulle stadgandet kunna så till vida fortfarande hafva betydelse,

att olika grupper af arbetsgivare och arbetare, Indika hade gemensamt

kollektivaftal men vore bundna af arbetsaftal af olika innehåll i fråga

om arbetsaf talets varaktighet, vid kol] ektivaf talets utlöpande komme att

ställas så, som om dylik olika lång giltighetstid för arbetsaftalen icke förefunnes.

De skulle vara berättigade att utan hänsyn till hvad arbetsaftalen

innehållit om viss aftalstid eller viss uppsägningstid samtidigt och omedelbart

efter kollektivaftalets utgång tillgripa arbetsinställelse.

Men detta synes ej stämma rätt väl öfver ens med de bestämmelser, som

jag ansett mig böra föreslå i fråga om afveckling af arbetstvister. Till en

början har sålunda föreslagits, att en arbetsinställelse icke får under några

förhållanden vidtagas, utan att tillsägelse därom hos motsidan gjorts så lång

tid förut, som för uppsägning af arbetsaftal et kan vara stadgad, eller, där

uppsägningstid ej är bestämd eller denna liv kortare än sju dagar, i alla

händelser sju dagar förut. Gäller arbetsaf ta,let för bestämd tid, skulle under

den tiden arbetsinställelse ej få äga. ruin. Vidare är föreslaget, att om förlikningsmannen

ansett sig böra för medling i tvisten ingripa med kallelse till

förhandlingar, ingen arbetsinställelse får vidtagas, innan förhandlingarna

slutförts eller viss tid förflutit, utan att resultat däraf vunnits, och i sammanhang

därmed stadgas, att under medlingens fortgång skola gälla de arbetsvillkor,

som kunna vara fastställda i ett möjligen förefintligt kollektivaftal,

äfven om dettas giltighetstid därunder utlöper.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Om dessa bestämmelse!'' godtagas, synes "det knappast lämpligt att i något

af omförmälda hänseenden göra undantag särskild! för det fall, att ett

kollektivaftal, därå arbetsaftalet grundas, utlöper. Hvad angår arbetsaftal,

ingångna tills vidare med viss uppsägningstid, skulle, med afseende därå att

enligt förslaget ej skulle för rätt att vidtaga arbetsinställelse erfordras ett verkligt

häfvande af aftalet, undantaget i fråga endast afse befrielse från skyldigheten

att göra tillkännagifvande om afsikten att inställa arbetet så lång

tid i förväg, som motsvarade uppsägningstiden. Men något intresse af den

stora betydelse, att det kunde rättfärdiga ett afsteg från nämnda princip,

torde ej föreligga. Den praktiska betydelsen af ett sådant undantag lärer i

allmänhet ej vara särdeles stor. Den handlingsfrihet, som genom detsamma

skulle beredas tvistande parter, är i viktigare fall dem betagen genom andra

bestämmelser, och under de förhandlingar, som äro stadgade, har i de flesta

fall tillsägelsetiden gått till ända. Skulle för något särskildt fall uppsägningstiden

vara ovanligt lång, så är detta uppenbarligen betingadt af alldeles

särskilda förhållanden, och då är ock intresset af arbetets fortgång under

denna tid så stort, att det ur samhällets synpunkt måste vara af öfvervägande

vikt, att detta intresse tillgodoses. Ej heller torde ett undantagsstadgande af

ifrågavarande innebörd vara af det praktiska behofvet i någon högre grad

påkalladt för att möjliggöra för samtliga dem, som äro bundna af ett och

samma kollektivaftal, att uppträda gemensamt vid en arbetsinställelse. Inom

en näringsgren, som omfattas af ett kollektivaftal, förekomma endast undantagsvis

några afvikelse!'' af betydenhet i fråga om villkoren för arbetsaftalens

bestånd. Af samtliga kollektivaftal, som innehålla bestämmelser om uppsägningstid,

stadgar endast ett ringa fåtal — enligt den förut åberopade statistiken

femton aftal — olika uppsägningstider för de af aftalet berörda, och af

de öfver förslagen afgifna yttrandena i hvad de innefatta upplysningar, huruvida

uppsägningstid förekommer eller icke förekommer inom de olika näringsgrenarna,

synes framgå, att ensartade bestämmelser härutinnan gälla

inom hvarje näringsgren för sig.

Vidkommande arbetsaftal, ingångna för bestämd tid, är tydligen intresset

af arbetets fortgång under denna tid ändå mera starkt framträdande än

vid aftal med viss uppsägningstid. Arbetsaftal af det förra slaget torde så

godt som aldrig förekomma inom industrien och användas öfverhufvudtaget

endast inom jordbruket. Där hafva de åter eu synnerligt stor betydelse, och

såsom jag redan nämnt, hafva betänkligheter yppats vid att för jordbrukets

del låta ett befintligt kollektivaftåls upphörande inverka på arbetsaftalens

giltighet. Med hänsyn särskildt till önskvärdheten af att säkra och stadgade

arbetsförhållanden med långa aftalstider råda inom jordbruket, finner jag

nödigt att för alla fall upprätthålla den omförmälda regeln, att arbetsaftal

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

lör bestämd tid ej får genom arbetsinställelse rubbas. En annan omständighet

får härvid jämväl beaktas. Enligt förenämnda statistiska redogörelse hade

af de inom jordbruket slutna kollektivaftalen mer än halfva antalet, jämväl

omfattande^ mer än halfva antalet utaf aftalen berörda arbetare, ingåtts

endast för ett år eller kortare tid. Det torde knappast vara skäligt att låta

ett sådant aftals utlöpande inverka på giltigheten af ett måhända omedelbart

förut ingånget arbetsaftal för lika lång eller längre tid.

Af de skäl jag nu anfört har jag ansett ifrågavarande, i det äldre förslaget

upptagna undantagsstadgande böra utgå.

I vissa af de öfver förslaget afgifna yttrandena hafva anförts betänklig- n ,

heter mot bestämmelsen, att arbetare, som antagits till utförande af visst slag

af arbete, icke må utan sitt medgifvande af arbetsgifvaren användas till annat

arbete, där ej fråga är om handräckning åt annan eller eljest göromål, som

enligt gällande sedvänja det åligger arbetaren att utföra. Denna bestämmelse

har nämligen ansetts innebära för stark begränsning af möjligheten för arbetsgifvaren

att ordna arbetet efter förefintliga förhållanden och i mån af

behof företaga en tillfällig öfverflyttning af arbetare från ett slag af arbete

till ett annat. Det förefaller som om dessa betänkligheter företrädesvis skulle

äga berättigande inom jordbruket. I jordbruksarbetets natur ligger, att detsamma

väsentligt växlar efter årstid och väderlek, samt att följaktligen jordbruksarbetaren

i större utsträckning än andra arbetare måste för att äga

jämn och ständig sysselsättning vara beredd att taga befattning med såväl

det ena som det andra slaget af arbete. Det torde då också vara billigt, att,

om arbete af visst slag saknas, jordbrukaren skall äga att åt arbetare, hvars

anställning närmast afser sådant arbete, för någon kortare tid gifva annan

sysselsättning. Särskildt det jordbruksarbete, som afser kreaturens vård, är

dessutom af den beskaffenhet, att äfven kortare uppskof därmed icke får förekomma,

och det är därför af vikt att, om den ordinarie arbetskraft, som

är anstalld för dylika göromål, vid något tillfälle på grund af sjukdom eller

af annan orsak icke är åt t påräkna, annan tillgänglig arbetskraft får sättas i

dess ställe. Då dessa och liknande synpunkter icke alltid torde med säkerhet

tillgodoses genom ratten att af arbetare fordra handräckning eller arbete, som

åligger honom enligt sedvänja, har ett tillägg gjorts till första stycket i 11 §.

Beträffande arbetarens rätt till ledighet för deltagande i politiskt eller

kommunalt val ifrågasatte det särskilda utskottet förändringar i propositionen

i två afseenden, nämligen dels att framställande af begäran om ledighet

i god tid förut icke skulle erfordras, dels att ledighet skulle få förvägras allenast,

om arbetets beskaffenhet lade hinder för ledigheten, och ej därjämte i

andra fall, då arbetets inställande skulle medföra särskild olägenhet.

s. 104 Kontrollera mot PDF

13 §.

104 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 43.

Anledningen till den förra förändringen torde hafva varit, att uttrycket

»i god tid förut» ansågs vara alltför obestämdt. Det synes emellertid vara ett

skäligt anspråk, att arbetare, som önskar ledighet för berörda ändamål, skall

gorå anmälan därom någon tid förut; och att detta iakttages är under vissa

förhållanden till fördel äfven för arbetaren, enär arbetsgifvaren därigenom

erhåller bättre tillfälle att vidtaga anordningar, som kunna vara behöfliga

för att möjliggöra ledighetens beviljande. Omförmälda anspråk har därför

vidhållits i förevarande förslag, men med den begränsning att begäran om

ledighet skall hafva framställts minst tre dagar förut.

Hvad åter beträffar förutsättningen för att begärd ledighet skall kunna

förvägras, synes utskottets förslag hafva alltför starkt inskränkt arbetsgifvarens

rätt i sådant hänseende. Å andra sidan var måhända enligt propositionen

gränsen för denna rätt betecknad i väl allmänna ordalag, som kunnat

medgifva eu vidsträcktare användning än den med desamma åsyftade. I anledning

häraf har nu åt ifrågavarande bestämmelse gifvits en förändrad lydelse,

enligt hvilken ledighet må förvägras dels i det af det särskilda utskottet

upptagna fallet dels i vissa andra fall, som, med något strängare begränsning

än enligt propositionen, angifvits i öfverensstämmelse med en af lagrådet

i dess yttrande öfver det tidigare förslaget ifrågasatt affattning.

Hvad i propositionen föreslagits angående arbetsgifvares och arbetares

ömsesidiga rättigheter och skyldigheter för det fall, att ett arbetsaftal, enligt

hvithet arbetaren åtnjuter bostad men icke kost, upphör att gälla, tillstyrktes

af det särskilda utskottet med den förändring, att den tid, efter hvilken arbetaren

är skyldig afflytta från bostaden, skall alltid räknas från arbetsaftalets

upphörande och icke antingen från det aftalet blifvit uppsagdt eller

ock från dess häfvande. Denna förändring synes mig kunna godkännas.

I reservationer inom utskottet liksom ock under förhandlingarna i andra

kammaren anmärktes emellertid, att berörda viktiga angelägenhet icke skulle

hafva blifvit tillräckligt omsorgsfullt och fullständigt reglerad i propositionen,

och sattes särskild! i fråga att skillnad borde göras dels mellan förhållandena

i stad och på landet dels mellan det fall, att arbetaren sjelfmant lämnar

sin anställning, och det, att han afskeda* af arbetsgifvaren.

Äfven denna fråga hör till dem, som vid infordrande af yttranden öfver

förslaget upptagits i en särskild promemoria. I denna begärdes upplysning,

huruvida arbetsgifvarens och arbetarens ömsesidiga rättigheter kunna regleras

på eif mera detaljerad! sätt än förslaget innebär, med olika regler alltefter

som anledningen till arbetsförhållandets upphörande gifvits af arbetsgifvaren

eller af arbetaren eller eljest är af olika art. De erhållna svuren

innebära ej några nya uppslag. Från en del håll, dock icke särdeles många.

bär gifvits uttryck åt den meningen, att bestämmelserna i ämnet borde an
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 43.

passas efter de olika anledningarna till arbetsförhållandets upphörande. Men

några utvägar till undanröjande af de svårigheter, som äro förenade med en

sådan lösning af frågan, hafva icke anvisats.

I åtskilliga yttranden har framhållits, att förslagets genomförande skulle

kunna föranleda stora svårigheter för arbetsgifvarna, i synnerhet inom jordbruket.

Ehuru jag anser ciessa svårigheter ingalunda böra underskattas,

finner jag de humanitära skäl, som varit bestämmande för förslaget, icke

medgifva någon väsentlig begränsning af detsamma, vare sig i allmänhet

eller för någon särskild näringsgren.

Otvifvelaktigt kan den tid, arbetaren har behof af att behålla bostaden,

vara olika lång under olika förhållanden och kan det härvid vara af betydelse,

om initiativet till arbetsaftalets upphörande utgått från arbetsgifvaren eller

arbetaren, liksom ock arbetarens förlägenhet kan synas mera behjärtansvärd,

när han själf är utan skuld därtill än när sådan skuld ligger honom till last.

h ör min del hyser jag emellertid i denna fråga samma uppfattning, som jag

vid föregående tillfällen uttalat, nämligen att det icke låter sig göra och knappast

vore lämpligt att i lagstiftningen skilja mellan alla dessa olika fall. Det

är hufvudsakligen vid tillfällen, då ett större antal arbetares anställning på

en gång upphör, som svårighet kan antagas möta för arbetarna att anskaffa nya

bostäder och för arbetsgifvaren att bereda nya arbetare bostäder utan de föregående

arbetarnas afflyttning. Frågan har därför sin största betydelse vid

arbetsinställelser, men att afgöra, huruvida eu arbetsinställelse rätteligen

är att hänföra till strejk eller lockout kan stundom vara så godt som omöjligt.

Ännu mera ovisst måste det ofta vara, på hvilken sida rätten ligger. Att

ställa skyldigheten till afflyttning vid viss tid i beroende af sådana omständigheter

kan fördenskull icke vara riktigt, och detta så mycket mindre som

stadgandet i ämnet bör vara af den enkla och klara beskaffenhet, att administrativ

myndighet kan omedelbart bedöma, huruvida detsamma är tillämpligt.

De afgörande skälen äro för öfrigt ytterst de humanitära — skyddandet

af arbetarens familj — och dessa äro under alla förhållanden desamma. Man

synes alltså vara nödsakad att öfver hela linjen låta gälla samma tid, bestämd

så att å ena sidan arbetaren under vanliga förhållanden hinner att förskaffa

sig ny bostad och å andra sidan arbetsgifvaren icke längre än skäligt är hindras

att förfoga öfver den med arbetsförhållandet förenade bostaden på annat

sätt. Jag håller fortfarande före, att den föreslagna tiden af fjorton dagar

i dessa afseenden betecknar en lämplig medelväg.

De humanitära skälen torde emellertid icke med nödvändighet kräfva,

att arbetaren och hans familj under den tid de åtnjuta anstånd med afflyttning

skola få

saken är, att de icke ställas utan skälig bostad. Jag har därför låtit i förBiliang

till RiJcsd. Prof.. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 26 Höft. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

17 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

slaget införa bestämmelse, att arbetaren efter arbetsaftalets upphörande är

pliktig att för den tid lian fortfarande är till bostad berättigad åtnöjas med

annan tjänlig bostad, som genom arbetsgifvarens försorg beredes arbetaren.

En sådan rätt att omedelbart låta arbetaren flytta från eu bostad till en annan

synes kunna vara värdefull för arbetsgifvaren särskildt, när det är fråga

om bostad med det läge, att den, som skall fullgöra vissa göromål, behöfver

hafva tillgång till just denna bostad, t. ex. eu portvaktslägenhet. Äfven i

andra fall torde, såväl i stad som på landet, genom tillämpningen af berörda

stadgande arbetsgifvarens svårigheter kunna förminskas, utan att arbetarens

befogade anspråk trädas för nära.

Att i andra stycket af 13 § orden »å annan ort» utbytts mot det allmännare

uttrycket »annorstädes» beror på det i ett yttrande påpekade förhållandet,

att någon gång för särskilda arbeten tillfällig bostad upplåtes jämväl åt

arbetare, som hafva sin egentliga bostad inom samma kommun eller eljest

på obetydligt afstånd från arbetsplatsen. Tydligen är arbetarens bibehållande

vid rätten till den med arbetet förenade bostaden i dylika fall ännu

mindre behöflig!, än om han har sitt egentliga hemvist »å annan ort», hvarmed

i allmänhet torde betecknas ett något längre afstånd.

Det särskilda utskottet uteslöt ur det för riksdagen framlagda förslaget

de stadganden (27 § andra och tredje styckena), som gingo ut på att angifva,

i hvad mån arbetaren skulle vara berättigad till lön för tid, under hvilken

arbete icke blifvit utfördt. Enligt utskottets motiv synes denna åtgärd hafva

föranledts däraf, att man ansåg berörda stadganden vara alltför obestämda

och tillika befarade, att på dem skulle från arbetarnas sida kunna grundas

påståenden, som ej vore med billighet öfverensstämmande. Om med bestämmelsernas

uteslutande åsyftades att vinna lindring i den betalningsskyldighet,

som enligt desamma skulle åligga arbetsgifvaren, torde emellertid

detta mål icke hafva vunnits. Snarare torde ifrågavarande åtgärd hafva

kunnat medföra ett strängare ansvar för arbetsgifvaren, enär man blifvit

hänvisad till att draga slutsatser af andra i förslaget förefintliga stadganden,

hvilka, utan den begränsning de uteslutna bestämmelserna inneburo,

möjligen kunnat anses gifva uttryck åt eu allmän betalningsskyldighet i dylika

fall. Huru härmed än må vara, förefaller det mig uppenbart, att lagen

icke bör sakna stadganden i ett ämne af sådan vikt som det ifrågavarande.

Vissa upplysningar, huru det vid ofrivilliga afbrott i arbetet för närvarande

plägar förfaras i fråga om utbetalning af lön, kunna hämtas ur kommerskollegii

förut omförmälda redogörelse för kollektivaftalen i Sverige. Bero

dylika afbrott på att yrket är säsongyrke, erhålles så godt som aldrig ersättning

för den tid, under hvilken arbete ej är att tillgå. Däremot är det synnerligen

vanligt, att aftalen tillförsäkra arbetaren ersättning vid tillfälliga

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kung!.. Maj:ts l\ ad. Proposition Nr åii.

afbrott i arbetet. I synnerhet är detta fallet vid ackordsarbete. iSädana bestämmelser

förekomma, i aftal för flottningsarbetare, för det fall, att afbrott

i arbetet sker på grund af ogynnsam väderlek o. d. Enligt andra aftal skall

detsamma gälla vid tillfällig arbetsbrist eller vid maskinskada. Ett aftal

föreskrifter, att vid stillestånd i arbetet under tid ej öfverstigande tio dagar

arbetarna skola erhålla half timpenning. I åtskilliga aftal påträffas stadganden

om väntpenningar, i synnerhet vid materialbrist under ackordsarbete.

Andra aftal innehålla visserligen ej bestämmelser om väntpenningar,

men stadga, att arbetsgifvaren är skyldig tillse, att brist på material ej afbryter

arbetet, eller att i de fall, då arbetaren ej erhåller full sysselsättning

i sitt vanliga arbete, tillfälle till annat arbete skall beredas honom. Inom eu

del yrken, där lönen icke utgår i form af timpenning utan såsom veckolön,

föreskrifves att vid afbrott i arbetet utan arbetarens vållande afdrag icke

får göras å lönen. I eu del aftal göres undantag för sådana afbrott i driften,

som förorsakas af »force majeure, såsom eldsvåda, strejk o. d.». Några aftal

fastslå, att vid afbrott på grund af maskinskada den förlorade lönen icke

skall godtgöras arbetaren.

_ Då det i afseende å arbetarens rätt att utbekomma tidlön för tid, under

hvilken arbetet varit afbrutet, synes äga eu viss inverkan, om lönen beräknas

för timme eller för längre tid, vill jag ur samma redogörelse äfven återgifva

eu del uppgifter angående förekomsten af olika slag af tidlön. Härvid

vill jag dock erinra, att i åtskilliga fall, då tidlön är bestämd, lönen i själfva

verket icke utgår efter tid, utan tidlönsbestämmelserna allenast ligga till

grund för de aekordspris, efter Indika lönen utmätes. Enligt flertalet kollektivaftal

eller 1,205 omfattande 172,617 arbetare (67,4 procent af hela antalet

utaf kollektivaftal berörda arbetare) utgår lönen i form af timpenning,

enligt 76 aftal omfattande 11,735 arbetare (4,6 procent) i form af dagspenning,

enligt 410 aftal omfattande 36,115 arbetare (14,l procent) såsom veckolön

och enligt 194 aftal omfattande 25,972 arbetare (10,2 procent) såsom månads-

eller årslön. I de flesta industrigrenar är timlönen vanligast förekommande,

ofta med mycket stor öfvervikt öfver andra aflöningsformer. Så

t. ex. beräknas i maskin- och skeppsbyggnadsindustrin timlön för 99,4 procent

af de arbetare, som beröras af kollektivaftalen, inom trävaruindustrin

för 94,6 procent, inom malmförädlingsindustrien för 90,1 procent och inom

metallindustrin för 89,7 procent. För byggnadsverksamheten är motsvarande

siffra 99,6 procent. Inom jordbruket däremot äro månads- och årslön

(38 procent) samt daglön (35,6 procent) vanligare än timlön (26,2 procent).

Ofta fastställes aflöning efter längre tidsperiod för arbetare med mera fast

anställning, under det att timpenning betalas för arbete af mera tillfällig

natur. Det framhålles i redogörelsen, att inom näringsgrenar med starka

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

växlingar i arbetstillgången frågan om lönens beräkning såsom timpenning

eller för längre tidsperiod är af särskild betydelse. Där timpenning är den

vanliga formen för lönens beräkning inom dessa näringsgrenar, är det

icke ovanligt, att en mera regelbunden inkomst tillförsäkras arbetaren genom

väntpenningar eller därigenom att viss arbetstid för dag eller vecka garanteras

honom.

I den jämväl förut åberopade promemoria, som vid remissen till myndigheterna

in. fl. var bilagd lagförslaget, framställdes förfrågan, hvilka regler

i de olika orterna i allmänhet tillämpades beträffande arbetsgifvares

skyldighet att gälda lön till arbetare för tid, hvarunder denne genom tillfällligt,

af honom själf oberoende hinder satts ur stånd att utföra det arbete,

hvartill han antagits. Svaren härpå hafva utfallit olika. Jag torde emellertid

kunna åtnöja mig med att redogöra för de från vissa centralorganisationer

inkomna yttrandena, såsom varande de mest belysande. De svenska

arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd meddelar, att olika regler gälla

alltefter aflöningssystem. Vid ackordsarbete är på grund af dess natur regel,

att aflöning i sådana fall icke utbetalas, ehuru i undantagsfall nog inträffar,

att vid något längre afbrott i driften under vissa villkor s. k. väntpenningar

betalas. Vid timaflöning gäller såsom allmän regel, att arbetaren

endast erhåller betalning för den tid han verkligen arbetat, men äfven

vid denna aflöningsform förekomma en eller annan gång väntpenningar.

Vid månads- och veckoaflöning torde arbetaren i nu afsedda fall

oftast erhålla betalning, och vid dagaflöning torde väl i de flesta fall förhållandet

vara det samma. Enligt hvad Sveriges verkstadsförening anför,

gäller såsom regel, att lön utbetalas endast för tid, som användts till effektivt

arbete samt resor i arbetsgifvarens tjänst. Svenska landtarbetsgifvareföreningarnas

fullmäktige upplysa, att vid ackordsarbete aldrig

betalas annat än för utfördt arbete, och att vid tim- och dagaflöning

förhållandet i regel torde vara enahanda. Allmän sedvänja inom

jordbruket är, att tillfälliga arbetare, som särskildt vid skördetid användas,

icke erhålla aflöning under regn vädersdagar, då arbetsgifvaren icke

för dem har sysselsättning. Svenska arbetareförbundets styrelse framhåller,

att äfven i de fall, då arbetsgifvarens skyldighet att betala lön icke fastslagits

genom aftal, arbetsgifvaren vanligen anser själf klart, att arbetaren bör

erhålla lön, hvarför tillfälligt arbete anskaffas, så att arbetaren icke skall

gå lönen förlustig.

Jämväl hvad lagstiftningen i ämnet bör innehålla har i yttrandena varit

föremål för olika meningar. Nyssnämnda centralorganisationer hafva

anfört följande. Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd förmenar

det vara allmänt erkändt, att de i propositionen innefattade bestämmel
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

109

serna äro i hög grad orättvisa mot arbetsgivare^ i det han kan tvingas

gifva betalning för arbete, som han icke bekommit, och tillika i högsta grad

svåra ja nästan omöjliga att tillämpa. Utskottets förslag i denna del tillstyrkes

därför. Samma yrkande framställes af Sveriges verkstadsförening.

Äfven svenska landtarbeisgifvareföreningarnas fullmäktige ansluta sig till

denna mening under framhållande, att tillfälliga arbetares aflönande äfven

under regnvädersdagar, då sysselsättning för dem saknas, skulle för arbetsgivarna

inom jordbruket blifva alltför betungande. Svenska arbetareförbundets

styrelse yttrar att, om lagstiftning genomföres, utan att skyldighet i berörda

afseende ålägges arbetsgivaren, denne gifvetvis kommer att förfara

efter läglighet och arbetarens ställning på många områden blir mycket

osäker.

Det, såsom jag förut nämnt, enligt min mening obestridligen förefintliga

behofvet af uttrycklig bestämmelse i förevarande ämne synes mig närmare

kunna begränsas därhän, att stadgande erfordras, huruvida arbetare skall

hafva rätt till lön, då afbrott i arbetet inträffat, utan att vållande därtill

ligger vare sig arbetsgifvaren eller arbetaren till last. För de fall, då vållande

föreligger, torde allmänna rättsgrundsatser lämna tillräckligt tydligledning

och särskild! stadgande alltså icke vara behöflig!.

Beräknas lönen efter tid, synes skillnad böra göras mellan de fall, då

arbetaren under tiden för afbrottet står till arbetsgifvarens förfogande, och

de fall, då så icke är händelsen. Eu arbetare, som icke står till arbetsgifvarens

förfogande, torde, äfven om han är utan skuld därtill, icke hafva anspråk på

lön, med mindre sådant är särskild! aftaladt eller eljest följer af förhållandena.

Om, för att nämna det vanligaste fallet, arbetaren genom sjukdom

hindras att fullgöra sina åligganden, är lian sålunda i allmänhet icke berättigad

till lön. Står däremot arbetaren till arbetsgifvarens förfogande, synes

såsom regel böra gälla, att arbetaren skall hafva rätt till lön, äfven om på

grund af tillfälliga omständigheter sysselsättning för honom icke finnes.

Hvad arbetsgifvaren genom arbetsaftalet betingat sig, nämligen att få förfoga

öfver arbetaren för visst arbete, är från dennes sida uppfyll dt, och arbetsgifvaren

bör då också vara skyldig fullgöra hvad enligt samma aftal

åligger honom eller utbetalning af lön. Att arbetsgifvaren af en eller annan

anledning icke kunnat använda arbetarens arbetskraft och alltså icke haft

det förväntade gagnet af densamma, bör så mycket mindre få förringa

arbetarens rätt, som dennes tid ju i alla händelser varit upptagen och

han varit förhindrad att förskaffa sig arbete och inkomst på annat håll. Den

förlust, som uppstår genom tillfälliga afbrott i arbetet, bör snarare drabba

arbetsgifvaren, som äger företaget och drager vinsten däraf, än arbetaren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Tydligt är emellertid, att hvad nu anförts äger giltighet endast under

föi utsättning, att ej annat framgår af aftalet eller de förhållanden, under

hvilka detta ingåtts. Har parternas afsikt, uttalad eller underförstådd,

varit, att lön icke skall utgå, bör densamma lända till efterrättelse. I hvad

mån en sådan afsikt, utan att hafva kommit till särskild! uttryck, kan hafva

förelegat vid aftalets ingående får bedömas efter omständigheterna. Gäller

bestämd sedvänja i ett eller annat afseende, får, om annat ej visas, antagas

att parterna velat rätta sig därefter. Likaså kunna i aftalet införda bestämmelser

i andra ämnen gifva vid handen hvad parterna åsyftat. Om t. ex.,

såsom det uppgifves, allmän sedvänja inom jordbruket är, att tillfälliga

jordbruksarbetare icke erhålla lön för dagar, då på grund af väderleksförhållanden

arbete icke kunnat utföras, rubbas alltså icke denna regel genom

förslaget. Lika litet förändras hvad enligt sedvänja kan gälla angående

lönen för tid, da arbetet måst afbrytas till följd af brist på material. Den inverkan,

lönens bestämmande såsom timpenning hittills kan hafva haft på

rätten till lön i förevarande fall, kommer fortfarande att göra sig gällande.

Eu mångfald af omständigheter kan på detta sätt utöfva inflytande och

medföra undantag från den allmänna regeln. Att i lag närmare bestämma

gränserna för de fall, då lön skall eller icke skall betalas, torde icke vara

möjligt. Lagstiftningen får nöja sig med att fastslå hufvudgrunderna, på

hvilka sedan rättstillämpningen får bygga i de särskilda fallen. Hvad förslaget

i denna del innehåller öfverensstämmer i sak med motsvarande stadgande

i det för riksdagen framlagda förslaget. Det har emellertid ansetts

lämpligt att, till förebyggande af missförstånd, fullständiga hänvisningen

till de särskilda förhållanden, som kunna upphäfva eller inskränka den angifna

hufvudregelns tillämpning i olika fall.

Då lönen beräknas efter annan grund än efter tid, i allmänhet efter det

utförda arbetets myckenhet eller beskaffenhet, står arbetarens anspråk på

lön i ett väsentligt närmare beroende af arbetsresultatet, än då det är fråga

om tidlön. Det synes därför vara berättigad! att i detta, fall låta eu motsatt

hufvudregel mot den förut angifna gälla, något som också torde äga stöd

i hvad hittills varit brukligt.. T öfverensstämmelse jämväl med det tidigare

förslaget står därför nu förevarande förslag på den ståndpunkten, att, då

tillfälligt afbrott i arbetet inträffat, arbetaren skall vara berättigad till lön,

som beräknas annorledes än efter tid, allenast för den tid han varit i arbetet

sysselsatt. Äfven i detta fall kan emellertid eu afvikelse betingas af sedvänja

eller andra särskilda förhållanden, och nu ifrågavarande löneformer

hafva därför enligt förslaget i sådant hänseende likställts med tidlönen.

Den i det tidigare förslaget införda bestämmelsen i sistnämnda ämne afsag

närmast det fall. att arbetaren blifvit genom arbetsgifvarens förvållande

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kimgl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

hindrad i sitt arbete, och angaf endast indirekt hvad som skulle gälla för den

händelse, att vållande till afbrottet icke låg någondera till last. Såsom jag

förut nämnt, synas emellertid särskilda stadganden, då vållande föreligger,

icke vara erforderliga, och nu förevarande förslag upptager därför till behandling

endast de fall, då så icke är förhållandet. Detta innebär dock icke

någon förändring i sak.

Enligt det för riksdagen framlagda förslaget skulle aflöningsperioden, 20 §.

då annat ej var aftaladt, utgöra fjorton dagar. I det särskilda utskottets

förslag förkortades denna tid till sju dagar. Till stöd härför anförde utskottet

hufvudsakligen följande. Äfven antaget, att den i propositionen föreslagna

bestämmelsen motsvarade hvad som kunde anses vara det normala,

syntes dock utvecklingen gå i den riktningen, att löns betalning en gång

i veckan blefve alltmer vanlig. För arbetarna, särskildt i städerna, framstode

det som ett önskemål af vikt, att förhållandena så ordnades. För arbetsgifvaren

åter iunebure så ofta återkommande aflöningstillfällen i många

fall en viss tunga, som framför allt gjorde sig gällande inom större industriella

företag, där tillverkningen omfattade en mängd detaljer och arbetet utfördes

på ackord, för hvithet fall aflöningsbeloppens uträknande droge eu

synnerligt afsevärd tid och kräfde större personal, ju oftare sådan uträkning

ägde rum. Då emellertid aftal kunde träffas om annan aflöningstid än den

lagen presumtionsvis uppställde, syntes ej större betänkligheter böra möta

mot att föreskrifva aflönings utbetalande eu gång i veckan såsom det normala.

I kommerskoll egii redogörelse för kollektivaftalen i Sverige meddelas

beträffande denna fråga, att aflöningsdagen vanligen infaller eu gång i veckan

men ofta äfven en gång hvar fjortonde dag. Att aflöningen utbetalas

blott en gång i månaden förekommer också, men endast sällan. I de båda senare

fallen pläga arbetare, som sådant önska, under vecka, då ordinarie aflöning

ej förekommer, af sin intjänta arbetslön utbekomma s. k. matpenningar.

I några aftal inom stufverirörelsen föreskrifves utbetalning af lönen hvarje

dag.

Att aflöningens utbetalande antingen hvar vecka eller hvar fjortonde

dag är det vanliga inom industrien framgår äfven af de yttranden, som inkommit

i anledning af den företagna remissen, vid hvilken särskild uppmärksamhet

påkallats jämväl för denna fråga. Inom jordbruket åter synes

den vanligaste aflöningsperioden vara en månad. Dock förekommer äfven

att aflöningen utbetalas hvar fjortonde dag, och i Skåne är veckoaflöning

allmän.

Det af utskottet framlagda förslaget, som inom riksdagen icke synes hafva

väckt något motstånd, finner äfven jag kunna förordas, såvidt angår

andra näringsgrenar än jordbruket. Hvad åter sistnämnda näring beträf
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

far, torde aflöningens utbetalande hvarje vecka alltför mycket strida mot

hvad hittills, med undantag för eu landsdel, varit brukligt, för att iakttagande

af denna aflöningsperiod nu lämpligen skulle kunna stadgas såsom regel.

Jordbrukets representanter från skilda håll hafva också yrkat, att kortare

tid än fjorton dagar mellan hvarje aflöning icke skall bestämmas. Med

anledning häraf har jag låtit i förslaget införa ett undantag i denna riktning

för jordbrukets del.

Det särskilda utskottet vidtog i samma paragraf äfven eu annan förändring

i sak. Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle, när fullgörande af

sådant arbete, som betalas efter dess myckenhet och beskaffenhet, kräfde

längre tid än den normala aflöningsperioden, arbetaren vara berättigad att

å normal aflöningsdag i förskott utfå det belopp, som af den eljest på arbetsplatsen

för sådan arbetare tillämpade, efter tid beräknade lön belöpte

på den af arbetaren använda arbetstiden. Utskottet föreslog däremot eu lydelse,

enligt hvilken arbetaren i dylika fall skulle vara berättigad att å den

normala aflöningsdagen i mån af utfördt arbete utfå skäligt förskott. Denna

förändring synes hafva grundats på farhåga, att eu försumlig arbetare

skulle enligt Eders Kungl. Maj ds förslag kunna erhålla högre aflöning, än

som motsvarades af det utförda arbetet. Onekligen äger berörda farhåga

ett visst berättigande, och äfven ifrågavarande ändringsförslag synes därför

kunna godkännas.

21 §. Såsom påföljd för det fall, att lön ej erlades å förfallodagen, föreslogs

i propositionen förpliktelse för arbetsgifvaren att utöfver lönebeloppet till

arbetaren gälda en tjugondedel däraf. Häri gjorde det särskilda utskottet

af billighetsskäl den förändringen, att nämnda regel skulle gälla endast, då

dröjsmålet varit beroende på försummelse från arbetsgifvarens sida. I och

för sig synes ej något vara att häremot erinra. Men om, såsom enligt utskottets

förslag är förhållandet, skyldigheten att åstadkomma bevisning om

anledningen till dröjsmålet lägges på den arbetare, som vill utkräfva den honom

enligt bestämmelsen tillkommande rätt, torde denna få mycket liten betydelse.

Det regelmässiga bör vara, att i berörda fall lönebeloppet skall utgå

med angifna förhöjning. Blott om arbetsgifvaren kan göra sannolikt, att

dröjsmålet föranledts af särskilda förhållanden, till hvilka han är utan skuld

— en bevisning, som det i förekommande fall icke bör vara omöjligt för arbetsgifvaren

att åvägabringa — bör han undgå den stadgade påföljden. Bestämmelsens

lydelse har därför nu något jämkats i ändamål att öfverflytta bevisningsskyldigheten

på arbetsgifvaren.

23 §. I afseende å rätt för arbetsgifvaren att innehålla någon del af arbetarens

lön till säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter hafva under

denna lagstiftningsfrågas föregående behandling olika förslag förelegat.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungi. MajUs Nåd. Proposition Nr 43.

Det förslag, som var föremål för lagrådets yttrande, innan propositionen

till 1910 års riksdag afläts, gick ut på att, om enligt aftal mellan arbetsgifvaren

och arbetaren sådan rätt funnes, skulle, äfven om annat aftalats,

gälla, att icke mer än en femtedel af den kontanta lönen finge innehållas vid

hvarje tillfälle, då betalning skedde, att, då dessa afdrag sammanlagdt uppginge

till ett belopp motsvarande den kontanta lönen för femton arbetsdagar,

vidare afdrag ej skulle få göras, samt att innehållet belopp skulle af arbetsgifvaren

inom en månad insättas å arbetarens namn i postsparbanken eller

annan sparbank under förbehåll, att medlen finge lyftas af arbetsgifvaren

eller arbetaren allenast med den andres medgifvande eller på grund af domstols

beslut. Mot detta förslag anmärktes af eu ledamot i lagrådet hufvudsakligen,

att med de stränga bestämmelser, som sålunda vore meddelade i

fråga om afdragens högsta belopp» och förfarandet med innehållna medel,

décomptsystemet syntes för säkerställandet af arbetsgivare^ skadestånds1''ordran

liksom ock med afseende å dess inverkan på arbetaren vara så värdelöst,

att allt innehållande af lön lika gärna kunde vara förbjudet. Då däremot

några talande skäl mot att öfverlämna frågan till kontrahenternas aftalsfrihet

ej syntes föreligga, hemställde nämnde ledamot, att hela stadgandet

i ämnet skulle uteslutas ur lagförslaget.

Då frågan därefter återkom till behandling i statsrådet, anförde jag, att

man visserligen ej syntes böra gå så långt, som omförmälde ledamot i lagrådet

föreslagit, men att det dock kunde icke utan fog göras gällande, att i

förslaget alltför stränga restriktioner pålagts arbetsgifvaren, utan att de såsom

regel kräfdes af ett tillbörligt beaktande af arbetarens intresse. Vid vägande

af arbetarnas risk att i ett eller annat fall icke utfå innestående lönemedel,

trots den dem tillkommande starka förmånsrätt för desamma, mot

olägenheterna af, att déeomptsystemets användning så godt som omöjliggjordes

för arbetsgivarna, syntes skäl tala för uppgifvande af betänkligheterna

i förstnämnda afseende. Därest arbetsgifvaren frikallades från förpliktelsen

att insätta innehållen lön i bank på sådant sätt, att han ej vidare kunde

fritt förfoga öfver medlen, borde emellertid för det fall, att icke arbetsgifvaren

frivilligt eller jämlikt det med arbetaren ingångna aftal iakttoge

detta förfaringssätt, stadgas skyldighet för honom att gälda viss hög ränta.

I enlighet härmed föreskrefs i propositionen, med bibehållande af de förut

föreslagna bestämmelserna i öfrigt, att, om ej innehållet belopp inom en månad

insattes å arbetarens namn i postsparbanken eller annan sparbank under

förut omförmäldt förbehåll, arbetsgifvaren skulle å beloppet gälda ränta

efter tio procent om året.

Det särskilda utskottet ansåg, att äfven med den sålunda vidtagna förändringen

de i förslaget uppställda reglerna vore så stränga, att systemet

Bihang till Rifcsd. prof. Bill. 1 Sand. 1 Afd. 26 Höft.

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

kunde anses i det närmaste värdelöst. Då missbruk af ifrågavarande förut

obegränsade rätt, utskottet veterligen, icke förekommit, syntes man kunna

nöja sig med allenast den garanti, att afdrag icke skulle vid något tillfälle

få uppgå till mer än en femtedel af den förfallna kontanta lönen.

Då det nu åter gäller att intaga ståndpunkt i denna angelägenhet, finner

jag för min del icke någon anledning att frångå de hufvudgrunder, som

varit gemensamma för de båda tidigare inför Eders Kungi. Maj:t framlagda

lagförslagen. Jag anser sålunda tydligt, att förbud för arbetsgifvare

och arbetare att öfverenskomma om rätt till décompt icke

skäligen kan ifrågasättas, så mycket mindre som uppfattningen, att

denna rätt kan hafva icke så ringa värde särskilt inom jordbruket

men äfven inom industrien, vunnit bekräftelse genom yttranden, som

afgifvits i anledning af remissen och i samband därmed särskild! framställd

förfrågan jämväl i detta ämne. Arbetsgifvaren bör emellertid ej hafva

rätt att göra dylikt afdrag utan att aftal därom träffats mellan parterna.

De för afdraget föreslagna högsta belopp torde böra bibehållas, då å ena sidan

med hänsyn till arbetarens i allmänhet svaga ekonomiska ställning det

kan innebära en viss risk att medgifva större afdrag, och å andra sidan en

ytterligare begränsning af afdragsrätten säkerligen skulle för mycket nedsätta

dess betydelse. Likaså torde finnas öfvervägande skäl för vidhållande

af uppfattningen, att det är lämpligt genom särskilda bestämmelser trygga

ai betarens rätt till de innehållna medlen, låt vara att, med hänsyn till gällande

förmånsrätt och det förhållandet, att afdrag icke skall få göras utan

särskild! aftal, denna fråga måhända icke är af särdeles stor vikt.

Af de tidigare förslagen i sistberörda hänseende gaf det, enligt hvilket

innehållna medel skulle insättas i bank, såsom inom lagrådet framhölls skäl

till den anmärkningen att, om arbetaren bråte aftalet, arbetsgifvaren för att

åtkomma de innestående medlen skulle nödgas anställa en rättegång, hvilken,

om ej redan stämningens delgifvande mötte hinder i omöjligheten att

anträffa arbetaren, i alla händelser skulle medföra risk för arbetsgifvaren

att själf få vidkännas sin rättegångskostnad, måhända uppgående till högre

belopp än de afsätta lönemedlen. Då sådan rättegång säkerligen ofta icke

skulle anställas och arbetaren för sin del icke hade någon rätt att utfå medlen,

kan det befaras, att af dragna belopp i ganska stor omfattning icke skulle

komma vare sig arbetsgifvaren eller arbetaren till godo utan för all framtid

finge innestå i bankerna.

Äfven mot det förslag, som innefattades i propositionen, kunna erinringar

göras. Säkerligen komme den höga ränta arbetsgifvaren hade att erlägga

å medel, som icke insatts i bank, ofta att verka såsom ett tvång till insättning.

Härmed skulle då också följa de olägenheter, som förut nämnts.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Det förefaller antagligt, att företrädesvis arbetsgivare med svag ekonomi

skulle begagna möjligheten att mot erläggande af dylik ränta få själfva förfoga

öfver de innehålla medlen, och biefve så fallet, skulle arbetaren löpa

risk att förlora både kapitalet och räntan.

Det synes därför vara önskvärdt att finna en annan utväg, som bättre

än de förut ifrågasatta på eu gång tillgodoser arbetsgifvarens rätt och bereder

arbetaren den åsyftade tryggheten. En sådan utväg torde vara att

stadga skyldighet för arbetsgifvaren att ställa säkerhet för de medel, som

han på grund af aftal med arbetaren vill innehålla. Är säkerhet ställd, synes

det icke möta någon betänklighet att låta medlen innestå hos arbetsgifvaren.

Denne sättes härigenom i tillfälle att, om ett skadeståndsanspråk uppstår,

göra sig betäckt för detsamma utan omgång eller kostnad. Arbetaren

å sin sida är betryggad i sin rätt att vid arbetsaftalets upphörande utbekomma

de medel arbetsgifvaren icke äger att behålla. Att arbetsgifvaren icke

vid afdrags verkställande öfverskrider det belopp, för hvilket säkerhet blifva

ställd, kan lämpligen kontrolleras af arbetarna själfva och deras föreningar.

Det synes icke vara någon obillig fordran, att arbetsgifvaren skall föra

särskild längd öfver andra personer tillkommande medel, som han till sin

fördel får innehålla, och ej heller att denna längd skall vara tillgänglig för

dem, som medlen tillkomma, eller deras representanter.

Från bestämmelsen om ställande af säkerhet och tillhandahållande af

särskild längd bör emellertid göras undantag för det fall, att staten på

grund af aftal med sina arbetare innehåller någon del af deras lön, och ett

liknande undantag synes skäligen kunna göras för kommunerna.

I sammanhang med de i 23 § meddelade bestämmelserna torde erfordras

stadgande, huru en arbetsgivare, som ställt säkerhet för innehållna medel,

skall kunna återfå densamma, för den händelse att han upphört att använda

décompt eller begagnar sig däraf endast i mindre omfattning, än vid säkerhetens

ställande afsågs. Villkor härför bör vara, att löneafdrag ej innestå

hos arbetsgifvaren eller åtminstone beloppet af innestående medel ej är så

högt, att hela den ställda säkerheten är behöflig. Bevisning härom i vanlig

mening torde det emellertid ofta kunna blifva så godt som omöjligt för

arbetsgifvaren att åvägabringa. Man synes ock kunna nöja sig med, att arbetsgifvaren

till stöd för sin begäran om säkerhets återfående ingifver en

skriftlig förklaring, att medel ej innestå, eller uppgift å innestående medel

och till bekräftande däraf bifogar styrkt afskrift af den i 23 § föreskrifna

längden öfver innehållna medel, under förutsättning dock att icke öfverxekutor

eller utmätningsmannen har kännedom om något förhållande, som utgör

hinder mot bifall till ansökningen. Någon större våda lärer en sådan

bestämmelse icke medföra, så mycket mindre som en arbetsgifvare, hvilken

24 §■

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

genom oriktiga uppgifter bereder sig tillfälle att återfå säkerhet, torde, om arbetare

till följd däraf lider förlust, blifva förfallen till ansvar enligt 22 kap.

strafflagen.

Jämväl torde böra meddelas bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare

att på anfordran återlämna det om ställd säkerhet utfärdade beviset, därest

säkerheten försämrats och på grund häraf öfverexekutor eller utmätningsmannen

finner densamma ej vidare kunna godtagas eller ej vara tillräcklig

för det från början bestämda beloppet.

Det särskilda utskottet föreslog, att afdragens begränsning till en femtedel

af den till betalning förfallna kontanta lönen skulle gälla, äfven om arbetsgivaren

samtidigt hade anspråk på décompt och på ersättning för

skada eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat arbetsgivaren.

De afdrag, som gjordes af dessa båda anledningar, skulle alltså icke vid

något aflöningstillfälle få tillsammans öfverstiga näinnda del af lönen. Hvad

utskottet sålunda föreslagit synes vara skäligt, och en dylik bestämmelse har

därför nu införts i förslaget.

I fråga om den penningplikt, som, på grund af aftal mellan arbetsgivaren

och arbetaren, öfverträdelse af ordningsföreskrift eller annan förseelse

af arbetaren skall kunna för honom medföra, var i propositionen föreslaget,

att sådan penningplikt icke för någon öfverträdelse eller förseelse skulle få

öfverstiga hälften af det belopp, hvartill den kontanta lönen för dagen uppgått

eller kunnat uppgå. Det sålunda föreslagna högsta beloppet af plikten

nedsattes af det särskilda utskottet till eu fjärdedel af dagslönen. Häremot

anmälde emellertid åtskilliga utskottsledamöter från första kammaren reservation,

under framhållande att redan den i propositionen föreslagna gränsen

vore ganska snäf och en ytterligare inskränkning säkerligen skulle göra arbetsgivarens

rätt i berörda hänseende värdelös; och i enlighet med reservanternas

hemställan biföll denna kammare Eders Kungl. Maj ds förslag.

Äfven i de på grund af remissen inkomna yttranden, där denna fråga upptagits

till behandling, har i allmänhet yrkats antingen förhöjning af det tilllåtna

pliktbeloppet eller åtminstone bibehållande af Hvad i propositionen

föreslagits. Det riktiga synes mig vara att lämna Eders Kungl. Maj ds tidigare

förslag i denna del utan förändring.

Enligt hvad i propositionen föreslogs, skulle arbetsgivaren vid meddelande

af arbetsintyg äga att däri afgifva yttrande om det sätt, hvarpå arbetaren

fullgjort sina åligganden, äfven om arbetaren ej begärt sådant yttrande.

Denna bestämmelse uteslöts af det särskilda utskottet. Ehuru Eders

Kungl. Maj ds förslag principiellt är att föredraga, synes det, då den praktiska

betydelsen af tjänstgöringsbetygens innehåll i berörda afseende numera

torde särskilt inom industrien vara väsentligt mindre än förr, icke möta

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

någon synnerlig betänklighet att i allmänhet godkänna utskottets förslag. Det

kommer ju dessutom alltid att stå arbetsgifvaren fritt att, då eu arbetare

icke företer fullständigt intyg, vägra honom anställning. För jordbruket

synes emellertid den i propositionen innefattade bestämmelsen böra bibehållas.

Densamma står säkerligen på detta område i full öfverensstämmelse

med ännu rådande sedvänja, och åtskilliga representanter för jordbruket

hafva i inkomna yttranden framhållit vikten af att denna sedvänja bevaras.

Beträffande de lagstadda arbetarna, som ju inom jordbruket utgöra det väsentligt

öfvervägande antalet, gäller enligt legostadgan, att arbetsgifvaren

är icke blott berättigad utan skyldig att i orlofseclel angifva, huru arbetaren

sin tjänst bestrida och det kan icke vara lämpligt att i detta afseende låta

alltför stor skiljaktighet uppstå mellan de olika slagen af jordbruksarbetare.

Då i det tidigare förslaget arbetsgifvaren förklarades berättigad att omedelbart

håfva arbetsaftalet, om arbetaren svårare förgått sig mot vissa angifna

personer, afsågs härmed, såsom äfven de uppräknade särskilda fallen

gåfvo vid handen, att arbetarens förfarande skulle vara af brottslig natur.

För att bereda tydligare uttryck häråt har nu i 29 § 2) ordet »förgår» utbytts

mot »förbryter».

I punkten 7) af samma paragraf bär såsom anledning till omedelbart

häfvande upptagits det fall, att arbetaren deltager i arbetsinställelse, som

är emot lag eller aftal stridande. Enligt särskild! stadgande, som

numera öfverflyttats till förslaget til! lag om vissa arbetstvister,

skall arbetare, ''för hvilken gäller^ uppsägningstid, hos arbetsgifvaren göra

tillsägelse om en till ämnad arbetsinställelse minst så lång tid förut som

den bestämda uppsägningstiden. Af nämnda bestämmelse följer äfven, att

eu arbetsgivare, som ej önskar behålla de strejkande arbetarna, får tillfälle

att säga upp arbetsaftalen, så att desamma upphöra samtidigt därmed att arbetet

nedlägges. Denna möjlighet bör arbetaren icke kunna beröfva arbetsgifvaren

genom att underlåta den stadgade tillsägelsen, utan bör arbetsgifvaren,

om arbetsinställelse vidtages utan föregående tillsägelse, äga att mot de

i åtgärden deltagande arbetarna omedelbart bäfva arbetsaftalen. Samma rätt

synes böra tillkomma arbetsgifvaren i andra fall, då arbetsinställelse vidtages

i strid mot lag eller aftal. En sådan åtgärd innebär ett så betydande brott

mot arbetsaftalen, att omedelbart häfvande af desamma torde vara fullt befogad!.

Äfven under punkten 8) har införts en ny grund för arbetsaftals omedelbara

häfvande. Det har nämligen ansetts lämpligt att uppdraga någon gräns

för den tid arbetaren med rätt att bibehålla sin anställning skall kunna vara

borta från arbetet utan laga förfall. Uppenbarligen vore det orimligt, om en

arbetare, som antagits för någon längre tid, skulle efter att hafva varit borta

29 §.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

en kanske väsentlig del däraf kunna återfordra sin plats, som val då i allmänhet

skulle vara besatt med annan arbetare. Inom ''det särskilda utskottet,

där denna fråga var före, ansågs det att arbetsgivare^ intresse skulle vara

tillräckligt skyddadt genom rättigheten att afskeda en arbetare, som oaktadt

erhållen varning åsidosätter sina skyldigheter. Att meddela en frånvarande

arbetare varning kan emellertid ofta mota hinder, och häfningsrätten bör

därför icke vara beroende af att sådant iakttagits.

Anledningen till att stadgandet under 9) erhållit en något förändrad

lydelse har jag förut angifvit.

Till stadgandet om rätt för arbetsgifvaren att omedelbart hafva aftalet,

om genom eldsolycka eller annan händelse, som ej härrör af hans vållande,

i arbetet uppstått afbrott, som ej är blott tillfälligt, gjorde det särskilda utskottet

det tillägget, att sådan rätt ej skall tillkomma arbetsgifvaren, då afbrottet

i arbetet förorsakats af arbetsinställelse. Detta tillägg synes icke böra

bibehållas. Enligt det nu föreslagna stadgandet i 29 § 7) skall nämligen arbetsgifvaren

äga häfningsrätt i förhållande till arbetare, som deltaga i arbetsinställelse,

om denna strider emot lag eller aftal. Af samma stadgande torde

å andra sidan följa, att häfningsrätt vid arbetsinställelse endast, när särskilda

omständigheter därtill föranleda, skall tillkomma arbetsgifvaren under andra

förutsättningar än de i stadgandet angifna, och att sådan rätt alltså i allmänhet

icke skall finnas mot arbetare, som deltaga i en arbetsinställelse af annat

slag eller som stå utanför en vid företaget af vissa arbetare anordnad arbetsinställelse

af vare sig det ena eller det andra slaget. En bestämmelse i ämnet

synes så mycket mindre böra ingå i förevarande paragraf, som denna afser

naturhändelser och därmed jämförliga tilldragelser, till hvilka arbetsinställelser

icke kunna hänföras.

Jag vill i förbigående erinra om, att i denna paragraf stadgas endast

om arbetsgifvarens rätt att hafva arbetsaftalet men ej om skyldigheten att

betala lön. I hvad mån dylik skyldighet åligger arbetsgifvaren under afbrott

i arbetet på grund af sådana händelser, som i paragrafen omförmälas, får

bedömas efter bestämmelserna i 17 § och allmänna rättsgrundsatser. På samma

sätt förhåller det sig med skyldigheten att betala lön under arbetsinställelse.

Skulle t. ex. ett företags drift afstanna till följd däraf, att en del af

arbetarstammen nedlagt arbetet, upphör gifvetvis arbetsgifvarens skyldighet

att betala lön jämväl i förhållande till de icke strejkande arbetarna, om dessa

medverkat till arbetsinställelsen och alltså jämte de strejkande kunna anses

vållande till afbrottet i arbetet.

I fråga om stadgandet i 31 § 2), 7) och 8) hänvisar jag till hvad jag

förut anfört angående motsvarande bestämmelser i 29 § 2), 7) och 9).»

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Föredragande departementschefen hemställde härefter, att lagrådets

utlåtande öfver ifrågavarande lagförslag af den lydelse bilagorna vid

detta protokoll utvisa måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål, inhämtas genom utdrag af protokollet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

Ur protokollet

Israel Myrberg.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag’

till

Lag

om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

Härigenom förordnas som följer:

Arbetsgivare eller förening af arbetsgivare äge att med de härnedan

eller eljest i lag stadgade inskränkningar sluta aftal med fackförening,

fackförbund eller annan dylik förening af arbetare om villkor, som

skola lända till efterrättelse vid arbetsaftals ingående, samt om förhållandena

i öfrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

Har på grund af föreskrift i kollektivaftal, som ofvan sägs, tvist om

förhållande mellan arbetsgivare och arbetare, hvarom bestämmelse ej i avtalet

träffats, blifvit afgjord genom skiljedom, skall i fråga om yrkesgrupper

och inom område, som i skiljedomen afses, hvad sålunda genom

skiljedomen stadgats gälla såsom vore det i kollektivaftalet intaget.

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman och den,

som innehar därmed jämförlig anställning.

2 §•

Kollektivaftal skall upprättas skriftligen.

Vid tolkning af kollektivaftal skall tagas hänsyn ej blott till den

upprättade handlingens innehåll utan äfven till hvad som förekommit vid

förhandlingar rörande aftalets tillkomst eller eljest skäligen kan tjäna till

ledning i fråga om tolkningen.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

121

3 §•

Kollektivaftal skall i fråga om yrkesgrupper och inom område, som

i aftalet afses, lända till efterrättelse ej mindre för arbetsgivare eller arbetare,

som vid dess ingående var medlem af förening, som slutit aftalet,

än äfven för den, som sedermera inträdt i föreningen.

Skyldighet att iakttaga kollektivaftal åligger medlem af förening

jämväl mot föreningen samt, där flera deltagit i aftalet å samma sida,

dessa mot hvarandra.

Hafva flera föreningar saminanslutit sig till eu förening, skola enligt

denna lag såsom medlemmar af den förening anses jämväl medlemmarna

af de föreningar, som saminanslutit sig.

4 §•

Ingås arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, för hvilka kollektivaftal

skall lända till efterrättelse, skola, ändå att annorlunda öfverenskommits,

kollektivaftalets bestämmelser blifva gällande.

5 §■

Arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, af hvilka endast den

förre är bunden af kollektivaftal, skall anses vara slutet på de i kollektivaftalet

angifna villkor i den mån arbetsaftalet icke innehåller andra bestämmelser.

6 §.

Kollektivaftal vare ej bindande utöfver fem år från det aftalet slöts.

År i aftalet sagda tid öfverskriden, och vill endera parten frånträda aftalet,

när den tid är ute, uppsäge detsamma tre månader förut. Ej må

dock, där i aftalet är bestämdt, att detsamma skall upphöra å viss dag,

uppsägning ske till annan kalenderdag,* ändå att aftalet sålunda varder

gällande utöfver fem år.

Är ej tiden för aftalets giltighet bestämd, skall aftalet anses ingånget

för ett år.

Uppsäges ej aftal inom därför bestämd tid eller, då viss uppsägningstid

ej är stadgad, tre månader före giltighetstidens slut, skall aftalet

anses förlängdt för ett år.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami, 1 Afd. 26 Käft. IG

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

7 §•

Varder, då å ena sidan flera deltagit i kollektivaftal, hos en af dem

aftalet uppsagdt, och vill af sådan anledning någon af de öfriga uppsäga

aftalet, äge tid därtill inom tre veckor efter den dag, då enligt aftalet

eller bestämmelse i 6 § uppsägning eljest skolat senast verkställas; uppsäger

en af dem själf aftalet, och vill förty någon af de öfriga frånträda

aftalet, eller den, hos hvilken uppsägning skett, frånträda aftalet i hvad

rörer dem, som ej uppsagt, eller någon af dem, vare lag samma.

8 §•

Under den tid kollektivaftal är gällande, må ej, ändå att annorlunda

i aftalet bestämts, i anledning af tvist mellan arbetsgivare och arbetare,

som äro af aftalet bundna, af arbetsgivaren eller arbetarna vidtagas arbetsinställelse

(lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig

åtgärd.

o O

9 §•

Bryter arbetsgivare eller arbetare mot bestämmelse i kollektivaftal

eller mot föreskrift i 8 §, eller underlåter förening att fullgöra hvad den

i aftalet åtagit sig, gälde däraf uppkommen skada. År skadan förorsakad

af flera arbetsgifvare eller arbetare, varde ersättningsskyldigheten dem

emellan fördelad efter ty skäligt pröfvas.

Har förening, som i 1 § afses, medverkat till åtgärd, hvarom i 8 §

sägs, och är åtgärden vidtagen i strid mot sistnämnda § eller mot bestämmelse

i kollektivaftal, vare ock föreningen ansvarig för skadan. Lag

samma vare, där dylik förening lämnat understöd åt någon, som i strid

mot bestämmelse i 8 § eller i aftalet vidtagit arbetsinställelse eller däri

deltagit.

I fall, hvarom ofvan sagts, må dock, där omständigheterna därtill

föranleda, ersättningsskyldigheten bestämmas till lägre belopp än hela skadan,

eller fullständig befrielse från ersättningsskyldighet äga rum.

10 §.

Varder kollektivaftal åsidosatt, må talan på grund däraf föras ej

mindre af den, som själf deltagit i aftalet, än äfven af en hvar arbetsgifvare

eller arbetare, hvars rätt blifvit genom aftalets åsidosättande omedelbart

kränkt.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

123

Har genom arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, som vidtagits

i strid mot 8 § eller mot aftalet, eller genom afskedande i strid

mot aftalet skada tillskyndats medlemmar af förening, som slutit aftalet,

äge föreningen föra talan om ersättning för skadan; dock att, där innan

sådan talan pröfvats medlem själf väckt påstående om skadestånd eller vid

domstolen anmält sig ej medgifva, att talan om den andel i ersättningen, som

må anses belöpa å honom, föres af föreningen, den andel ej må tilläggas

föreningen.

Har arbetsgifvare, som slutit kollektivaftal, vidtagit åtgärd, hvarom

i 8 § sägs, i strid mot nämnda § eller mot aftalet, eller har förening,

som ingått sådant aftal, eller, där föreningen är medlem af annan förening,

denna senare mot någon, för hvilken aftalet är gällande, gjort sig skyldig

till förhållande, hvarom i 9 § andra stycket förmäles, eller varder eljest

aftalet väsentligen åsidosatt, må aftalet af domstol förklaras icke vidare

vara gällande.

Hafva å ena sidan flera deltagit i aftalet, och varder på talan mot

någon af dem aftalet häfdt, må aftalet inom tre veckor uppsägas jämväl

hos de öfriga.

År aftal af domstol förklarad! icke vidare vara gällande, och har på

samma sida som den, hvilken därom fört talan, jämväl annan deltagit i

aftalet, äge denne att inom tre veckor uppsäga aftalet.

Uppsäges aftal efter ty nu sagts, skall det genast upphöra att gälla

12 §.

Upphör kollektivaftal att gälla, och uppkommer tvist om arbetsvillkoren,

skola kollektivaftalets bestämmelser i sådant hänseende fortfarande

tillämpas, intill dess annan öfverenskommelse om arbetsvillkoren

träffats.

13 §.

Uppsägning af kollektivaftal skall ske skriftligen.

Hvad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stämning

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning.

Träffas ej den, hvilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde

uppsägningen i rekommenderadt bref under hans vanliga adress aflämnad

å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen insänd till kommerskollegium;

skolande uppsägningen anses hafva skett, när hvad sålunda

föreskrifvits blifvit full gjordt.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

14 §.

Det åligger dem, som slutit kollektivaftal, att inom en månad därefter

till kommerskollegium insända ett exemplar af den upprättade handlingen.

Varda i enlighet med kollektivaftalet i särskild handling bestämmelser

upptagna angående arbetslön, som beräknas efter arbetets myckenhet

eller beskaffenhet, vare insändande af dylik ackordsprislista ej erforderligt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912 och, med undantag

för bestämmelserna i 6 § första stycket, 7 §, 8 § i hvad densamma

innehåller förbud mot arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig åtgärd i anledning af tvist, som under den tid kollektivaftal är

gällande uppkommer rörande förhållande mellan arbetsgivare och arbetare,

hvarom bestämmelse icke blifvit i aftalet träffad, samt 14 §, äga tillämpning

jämväl i fråga om kollektivaftal, som slutits före nämnda dag.

l

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

125

Förslag

till

Lag
om

särskild domstol i vissa arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För handläggning af mål, hvarom nedan sägs, skall finnas en särskild

domstol med säte i Stockholm. Denna domstol benämnes arbetsdomstolen

och skall bestå af sja ledamöter.

Arbetsdomstolen skall handlägga mål om skadestånd i anledning’ af

arbetsinställelse, blockad, bojkott eller därmed jämförlig åtgärd eller avskedande,

som förmenas stå i strid mot kollektivaftal mellan arbetsgifvare

och arbetare eller mot lagen om sådant aftal eller mot lagen om vissa

arbetstvister.

Mål, som rörer kollektivaftal men ej är sådant, som i första stycket

sägs, skall ock af arbetsdomstolen handläggas, ehvad fråga är om fullgörande

af aftalet, om påföljd af underlåtenhet därutinnan, om aftalets

giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller om dess häfvande.

Mål, som rörer arbetsaftal och ej är sådant, som i första stycket

sägs, tillhöre allmän domstols upptagande, ändå att tvisten afser bestämmelse

i arbetsaftalet, som grundar sig på kollektivaftal.

Yppas under handläggning vid allmän domstol af mål, som rörer

arbetsaftal, tvist om kollektivaftals giltighet, bestånd eller rätta innebörd,

och är målets utgång häraf beroende, hänvise rätten parterna att vid arbetsdomstolen

utföra tvisten om kollektivaftalet, och varde målet i öfrig

förklaradt hvilande i afbidan på tvistens afgörande.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Bör mål, som vid arbetsdomstolen anhängiggöres, enligt träffadt aftal

afgöras af skiljemän, och gör svaranden därom i behörig ordning invändning’,

vise domstolen målet ifrån sig.

O" Ö

3 §•

Tre ledamöter af arbetsdomstolen utnämnas af konungen. Bland

dessa ledamöter skola två, af hvilka en förordnas att föra ordet i rätten,

vara lagkunniga män, hvilka fullgjort hvad författningarna föreskrifva dem,

som må, nyttjas uti domareämbeten.

4 §■

Fyra i arbetsförhållanden erfarna och kunniga män förordnas af

konungen till ledamöter för två år i sänder; skolande för dessa utses åtta

suppleanter.

Förslag för tillsättande af dessa ledamöter och suppleanter må afgifvas

af arbetsgifvareförening, som omfattar minst etthundra arbetsgifvare,

samt af fackförening, fackförbund eller annan dylik förening af arbetare,

som omfattar minst 10,000 arbetare. Sådant förslag skall för att vinna

afseende omfatta minst dubbelt så många personer som de, hvilka skola för

den sidan förordnas, och vara åtföljdt af skriftlig förklaring från en hvar

af de föreslagna, att han är villig att åtaga sig uppdraget.

Bland de från hvardera sidan föreslagna förordnas två ledamöter

och fyra suppleanter för dessa ledamöter. År å någondera sidan förslag

ej afgifvet, förordne konungen för den sidan lämpliga män till ledamöter

och suppleanter.

5 §•

Ledamot eller suppleant, som i 4 § afses, skall vara svensk medborgare

och hafva uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehafvas af den,

som står under förmynderskap,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag

förmår, gitter visa, att han är fri från deras kraf, eller hvars egendom,

utan att vara afträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är ställd

under framtiden eller tilltalad af allmän åklagare för brott, som kan medföra

dylik påföljd, eller

som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra

annans talan inför rätta.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

127

6 §-

Har. ledamot eller suppleant, som i 4 § afses, åtagit sig uppdraget,

äge han ej att varda därifrån entledigad, med mindre särskilda omständigheter

därtill föranleda.

Afsägelse af uppdraget att vara ledamot eller suppleant pröfvas af

konungen.

Afgår ledamot eller suppleant, förordne konungen för återstående

delen af den tid, för hvilken den afgångne varit förordnad, bland de förut

föreslagna eller sedan nytt förslag infordrats annan ledamot eller suppleant

7 §-

Skulle vid något rättegångstillfälle ledamot, hvarom i 4 § sägs, uteblifva

eller finnas vara af jäf hindrad att tjänstgöra, och kan ej suppleant

tillkallas, äge arbetsdomstolen utse en i arbetsförhållanden kunnig man

att vid det tillfälle träda i den ledamots ställe.

8 §•

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse af ordföranden så ofta

sådant för måls handläggning erfordras. Domstolen må, där den så pröfvar

nödigt, sammanträda jämväl å ort utom Stockholm.

9 §.

Den, som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen, ingifve till

domstolens ordförande skriftlig ansökning om stämning å vederparten.

Då sådan ansökning inkommit, gifve ordföranden stämning, däri skall

utsättas, inom hvilken tid före dagen, då saken skall företagas vid domstolen,

stämningen skall vara svaranden delgifven.

Ej må stämningstiden sättas längre, än för inställelsen vid domstolen

skäligen erfordras.

Hänskjuta parterna i gemensam skrift uppkommen tvist till domstolen,

varde saken utan stämning upptagen, och meddele ordföranden

parterna, när saken skall vid domstolen företagas.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

10 §.

Vid domstolen må af den, som slutit kollektivaftal, föras talan om

aftalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd, ändå att påstående ej väckts

om aftalets fullgörande eller om skadestånd för underlåtenhet därutinnan.

Sådan talan må ock föras af den, som, efter ty i 2 § sägs, därtill

erhållit hänvisning af allmän domstol.

11 §•

Vid skrift eller handling, som ingifves till arbetsdomstolen, skall

fogas styrkt afskrift Häraf, hvilken, försedd med påskrift om dagen för

ingifvandet och målet, till hvilket den hör, utgifves till motparten. Aro

flera motparter, och kunna de 0 ej enas, hvilken af dem skall afskriften

mottaga, må den ej utlämnas. Åberopas endast viss del af handling, ma

afskriften omfatta allenast denna del.

Hvad sålunda är stadgadt om skyldighet att ingifva afskrift äge

dock ej tillämpning i afseende å handling, som af part enligt domstolens

föreläggande eller på motpartens begäran ingifves; och må eljest, där handlingens

beskaffenhet därtill föranleder, domstolen medgifva befrielse från

sagda skyldighet.

12 §.

I tvist vid arbetsdomstolen må den, som efter lag är jäfvig att

vittna, utan ed höras, dock ej den, som är yngre än femton år eller saknar

förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

Domstolen pröfva, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas den af hördes

utsaga.

13 §.

Finnes för sakens utredning eller pröfning nödigt, att arbetsdomstolen

besiktigar arbetsplats eller föremål, som ej lämpligen kan till domstolen

flyttas, må syn å stället kunna, efter domstolens förordnande, hållas

af ordföranden och två af de domstolens ledamöter, som i 4 § afses. Sålunda

sammansatt synerätt äge samma befogenhet som fulltalig arbetsdomstol,

dock må den ej meddela slutligt utslag i målet.

14 §.

Så snart eu del af ett mål kommit i sådant skick, att afgörande

däraf kan ske, äge arbetsdomstolen att i denna del af målet meddela utslag.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

15 §.

Skiljaktig mening, som vid omröstning till dom i arbetsdomstolen

uttalas, må ej intagas i domboken eller meddelas part eller annan. Om

sålunda yppad skiljaktighet äger ledamot att af domstolen erhålla skriftligt

intyg.

16 §•

I fråga om rättegången vid arbetsdomstolen skall hvad enligt lag

gäller om rättegången vid rådstufvurätt äga tillämpning, där ej här ofvan

annorlunda stadgats.

17 §.

Har arbetsdomstolen förklarat sig ej vara behörig att upptaga mål,

som där anhängiggjorts, eller varder af svaranden gjord invändning mot

domstolens behörighet ogillad, må klagan mot beslutet föras i den ordning

nedan stadgas. Ej må i andra fall än nu sagts talan fullföljas mot domstolens

beslut eller utslag.

18l§.

Är svarande missnöjd med beslut, hvarigenom invändning mot domstolens

behörighet blifvit ogillad, anmäle sitt missnöje till domstolens

protokoll, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats. Försummas

det, vare rätten till talan mot beslutet förlorad.

19 §.

Den, som vill söka ändring i arbetsdomstolens beslut, som efter ty

i 17 och 18 §§ sägs må öfverklagas, skall innan klockan tolf å tjugonde

dagen från beslutets dag, den dagen oräknad, till konungens nedre justitierevision

tvefaldt ingifva sina till konungen ställda besvär; bifoge ock det

öfverklagade beslutet samt domstolens öfriga protokoll i målet jämte de

till saken hörande handlingar, klaganden kan anse nödigt förete.

Varda ej inom nu nämnd tid besvär tvefaldt ingifna, stånde öfverklagade

beslutet fast.

20 §.

Klagandens motpart har att hos nedre justitierevisionen själf efterhöra,

huruvida inom besvärstidens utgång besvär inkommit, och, där be
Bihang

till Rilcsd. prot. 1911. 1 Sand. 1 Afd. 26 Ilåft.

17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

svär anlörts, uttaga ena exemplaret af besvärsskriften. Äro flera motparter,

och kunna de ej enas, hvilken af dem skall berörda handling uttaga,

må den ej utlämnas. Motparten äge tid af tjugu dagar från besvärstidens

utgång att till nedre justitierevisionen ingifva förklaring jämte de handlingar,

han vill åberopa; försittes den tid, äge han ej vidare varda i målet

hörd.

21 §■

I beslut, som må öfverklagas, gifve arbetsdomstolen till känna, hvad

parterna enligt 18, 19 och 20 §§ hafva att iakttaga.

22 §.

Närmare föreskrifter om afgifvande af förslag, livarom i 4 § förmäles,

och om arbetsdomstolens verksamhet meddelas af konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912; dock att mål,

hvari stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas enligt äldre

lag. Förslag, hvarom i 4 § förmäles, skola första gången afgifvas under

år 1911. Intill dess annorlunda varder stadgadt, skall anstå med utnämnande

af de ledamöter af domstolen, som i 3 § afses, och skola i stället

befattningarna uppehållas på förordnande. Såsom lagfaren ledamot må

endast förordnas innehafvare af annan domarebeställning.

o

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 43.

131

Förslag

till

Lag

om vissa arbetstvister.

Med upphäfvande af lagen den 31 december 1906 angående medling

arbetstvister förordnas som följer:

Om medlingsmyndigheter och deras verksamhet.

1 §•

För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål

af konungen indelas, förordnar konungen en förlikningsman med uppgift

att verka för lösning af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare, så ock

af tvister mellan arbetsgifvare inbördes och mellan olika grupper af arbetare,

för så vidt dessa tvister angå eller hafva inverkan på arbetsförhållandena

inom distriktet.

För hela riket skall finnas en förlikningskommission med uppgift att

verka för lösning af sådana mellan arbetsgifvare och arbetare uppkomna

tvister, som innebära synnerlig fara för arbetsfreden. Kommissionen skall

bestå af tre ledamöter, hvilka, jämte två suppleanter, förordnas af konungen.

En af ledamöterna förordnas att föra ordet i kommissionen.

2 §.

Förlikningsman åligger:

o Oo

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom

distriktet;

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan

till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå; samt

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

att eljest, på anmodan, gå arbetsgifvare och arbetare till hända med

upplysningar och råd i fråga om öfverenskommelser, som afse arbetsförhållandet

och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan arbetsgdfvare

och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.

o

3 §•

Har inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet, att

den synes hota att medföra eller medfört arbetsinställelse af större betydenhet,

bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats,

där tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de

tvistande, göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, kalla de

tvistande att, själfva eller genom utsedda ombud, å bestämd tid och plats

sammankomma till förhandlina: med hvarandra inför förlikningsmannen

samt söka att under dessa förhandlingar, hvilka anordnas på sätt lämpligast

synes, åvägabringa tvistens lösning.

Kallelse å de tvistande skall efter förlikningsmannens bepröfvande

på lämpligt och betryggande sätt bringas till de tvistandes kännedom, såsom

genom kallelsens delgifning med de tvistande personligen eller förening,

som någondera tillhör, eller annan, som för någondera i tvisten för

talan, anslag å eller vid arbetsplatsen eller kungörelse i tidning. Arbetsgifvaren

är pliktig att på begäran af förlikningsmannen låta å eller vid

arbetsplatsen anslå kallelse å arbetarna.

Det åligger de tvistande att efterkomma förlikningsmannens kallelse.

Förhandlingarna inför förlikningsmannen skola bedrifvas så skyndsamt

omständigheterna medgifva, och bör förlikningsmannen särskilt tillse,

att ej till förfång för endera sidan förhandlingarna genom åtgörande å

motsidan varda obehörigen förlängda.

År ej arbetsinställelse för handen, och hafva de tvistande, sedan

förhandling ägt rum, å båda sidor för förlikningsmannen tillkännagifvit, att

de anse fortsatt förhandling ej vara till gagn för tvistens lösning, må

kallelse å de tvistande ej vidare af förlikningsmannen utfärdas; dock äger

han, om ändrade förhållanden därtill föranleda, inbjuda de tvistande till

nya förhandlingar.

4 §.

Fl vad i nästföregående paragraf är stadgadt afser icke arbetstvist, som

uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där

särskild förhandlings- eller förlikningsnämnd under opartisk ledning eller

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition Nr 43.

särskild skiljenämnd är upprättad, med mindre de tvistande å båda sidor

påkalla förlikningsmannens mellankomst, eller förhållandena göra sannolikt,

att den särskilda nämnden icke varder för tvistens biläggande anlitad.

Ej heller äga stadgandena i berörda paragraf tillämpning i fråga

om tvist, som är anhängig vid arbetsdomstolen eller under behandling

af förlikningskommissionen.

5 §•

De förhandlingar, som af förlikningsmannen anordnas med och mellan

de tvistande, skola i främsta rummet hafva till syfte att åvägabringa

en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller förslag, som under förhandlingarna

kunna blifva framställda från de tvistande själfva; ankommande

därvid på förlikningsmannen att, om och i den mån sådant kan

anses _ ägnadt att befordra eu god lösning af tvisten, hemställa om de

jämkningar eller medgifvanden, som för ändamålet kunna synas lämpliga.

6 §•

Det bör vara en hvar af de tvistande angeläget att, i den mån sådant

erfordras för att bereda förlikningsmannen tillförlitlig grund för

tvistens bedömande, på anhållan af förlikningsmannen gifva honom del af

räkenskaper och andra handlingar samt meddela statistiska och andra uppgifter,

hvaröfver den tvistande förfogar, äfvensom hålla vederbörande arbetsplatser

för förlikningsmannen tillgängliga. Den, som enligt hvad nu är

sagdt går förlikningsmannen till banda, äger att, i den omfattning han

finner behöfligt, göra förbehåll, att hvad förlikningsmannen på sådant sätt

erfar ej må af denne yppas.

7 §•

Kan icke vid förhandlingarna inför förlikningsmannen enighet vinnas,

må han uppmana de tvistande att lämna en eller flera personer, hvilkas

utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att, efter pröfning

om och i hvilken mån de från ena eller andra sidan framkomna påståendena

må vara befogade och på hvilket sätt följaktligen den föreliggande

tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan.

8 §•

Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i 7 §

sägs, har förlikningsmannen att, i den mån sådant finnes behöfligt, söka

utjämna de meningsskiljaktigheter, som kunna uppstå i fråga om den eller

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

de personer, åt Indika det i nämnda paragraf omförmälda uppdrag skall

lämnas; och åligger det förlikningsmannen särskildt att på de tvistandes

vägnar lämna den eller dem, som blifva utsedda, underrättelse om uppdraget

samt att i öfrigt tillhandagå med de åtgöranden, som kunna

verka därtill, att det af de tvistande önskade afgörandet må komma till stånd.

Ej må förlikningsman själf åtaga sig uppdrag, hvarom nu är sagdt.

9 §.

Utlåtande, hvarom förmäles i 7 §, skall afgifvas skriftligen, och skall

af detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan samt

till förlikningsmannen utlämnas.

10 §.

Varder tvist, som angår slutande af kollektivaftal mellan arbetsgivare

och arbetare, ej löst genom förlikningsmannens medverkan, och hänskjutes

den ej heller af de tvistande till afgörande enligt 7 §, skall förlikningsmannen

ofördröjligen anmäla förhållandet hos förliknings kom missionen

och därvid tillika öfversända redogörelse för hvad i saken förekommit

jämte tillgängliga handlingar och afskrift af det protokoll, som må

hafva förts vid förhandlingarna inför förlikningsmannen.

11 §•

Har tvist, enligt hvad i 10 § sägs, af förlikningsmannen anmälts

hos förlikningskommissionen, äger denna, därest tvisten synes hota att medföra

eller medfört arbetsinställelse af synnerlig omfattning, upptaga tvisten

till handläggning.

Sådan jämlikt 4 § första stycket från förlikningsmannens handläggning1

undantagen tvist, som angår slutande af kollektivaftal mellan arbetsgifvare

och arbetare, må ock af förlikningskommissionen upptagas till behandling,

om tvisten synes hota att medföra eller medfört arbetsinställelse

af synnerlig omfattning.

Tvist, som ej angår slutande af kollektivaftal mellan arbetsgivare

och arbetare, må ej af förlikningskommissionen upptagas till behandling,

med mindre konungen på grund af tvistens synnerliga vikt förordnat kommissionen

att tvisten handlägga, eller ock tvisten står i sådant sammanhang

med någon af kommissionen upptagen tvist, att för dessa tvisters biläggande

erfordras gemensam handläggning af desamma.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

12 §.

Upptager . förlikningskommissionen tvist till behandling, kallar kommissionen

de tvistande att, själfva eller genom utsedda ombud, å bestämd

tid och plats inför kommissionen förhandla i saken.

Hvad i 3 § stadgas om sättet för kallelses utfärdande, om skyldighet

att efterkomma kallelse, om förhandlingars skyndsamma bedrifvande,

om begränsning af kallelserätten samt om rätt att inbjuda de tvistande till

förnyade förhandlingar, så ock stadgandena i 5—9 §§ äga motsvarande

tillämpning i fråga om förlikningskommissionens verksamhet.

Förlikningsman, som handlagt tvisten, äger att närvara vid förhandlingarna

inför förlikningskommissionen och är på kallelse af kommissionen

därtill pliktig. Jämväl andra förlikningsman må inkallas till öfverläggning

med förlikningskommissionen, om denna finner sådant lämpligt.

Medlingsförslag, som af förlikningskommissionen framlägges, må ej genom

dess försorg offentliggöras, med mindre kommissionen enhälligt anser

sådan åtgärd vara ägnad att bidraga till tvistens lösning.

13 §.

Finner förlikningskommissionen sig icke böra till behandling upptaga.

tvist, som hos densamma blifvit af förlikningsman anmäld, har kommissionen

att därom underrätta förlikningsmannen samt därvid till honom

öfversända af kommissionen mottagna handlingar rörande tvisten.

14 §.

I fråga om rättsverkan, som må tillkomma överenskommelser, utfästelser

eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas under

förhandlingar, hvilka enligt denna lag äga rum, gäller, allt efter beslutens

innehåll och det sätt, hvarpå de tillkommit, hvad allmän lag förmår.

15 §.

Omfattar utbruten tvist mera än ett distrikt, och har den ej anhängiggjorts

vid arbetsdomstolen, åligger det de förlikningsman, hvilkas

distrikt beröras af tvisten, att, så fort ske kan, om tvistens utbrytande

äfvensom, såvidt möjligt, angående densammas omfattning insända underrättelse

till konungen, som förordnar förlikningsman att i tvisten medla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

13G

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

16 §.

Finnes i något fall på grund af antalet eller omfattningen af de

tvister, som förlikningsman har att handlägga, erforderligt, att han befrias

från befattningen med viss tvist, må annan i hans ställe af konungen förordnas

att såsom förlikningsman handlägga tvisten.

Konungen äger, där sådant i särskildt fall finnes lämpligt, uppdraga

åt en eller flera personer att inträda såsom tillfälliga ledamöter i förlikningskommissionen.

17 §.

Förlikningsman och förlikningskommissionens ordförande skola föra

dagbok angående hvad som förefaller i de tvister, hvilka blifva föremål för

åtgärd enligt denna lag. överenskommelser, utfästelser eller andra beslut,

som af de tvistande ingås eller fattas, så ock utlåtande, som enligt 7 § afgifves,

skola i nämnda dagböcker fullständigt intagas eller desamma biläggas.

Förlikningsman och förlikningskommissionen skola inom tre manader

efter hvarje kalenderårs ingång till kommerskollegium insända berättelse

om sin verksamhet under det närmast föregående kalenderåret och förloppet

af de tvister, som under detsamma handlagts.

Berättelserna skola genom kommerskollegiets försorg till trycket befordras.

18 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmannens och förlikningskommissionens

verksamhet meddelas i instruktioner, som utfärdas af

konungen.

19 §.

Angående ersättning till förlikningsman och ledamot af förlikningskommissionen

varder särsluldt stadgadt.

Om vissa villkor för arbetsinställelse eller liknande åtgärd.

20 §.

Har i anledning af tvist mellan arbetsgivare och arbetare förlikningsmannen

jämlikt 3 § utfärdat kallelse till förhandling, må ej, efter

erhållen kännedom härom, arbetsgivare!! eller arbetarna på grund af tvisten

vidtaga eller utvidga arbetsinställelse, med mindre förhandlingarna blifvit

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

137

utan tvistens biläggande förda till slut, eller i anledning af tredska å motsidan

förlikningsmannen efter kallelsens utfärdande förklarat, att förhandlingar

icke komma till stånd eller påbörjade förhandlingar icke kunna fullföljas,

eller ock sextio dagar förflutit antingen från kallelsens utfärdande

eller, om kallelse till förhandling i tvist om slutande af nytt kollektivaftal

i stället för äldre sådant aftal utfärdats under sistnämnda aftals giltighetstid,

från detsammas utlöpande.

21 §.

Arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, hvaraf arbetets fortgång

beröres, må ej vidtagas, utan att afsikten därtill med angifvande af

dagen för den tillämnade åtgärden gifvits motsidan tillkänna minst så lång

tid förut, som för uppsägning af arbetsaftalet gäller, eller, om viss uppsägningstid

ej är aftalad eller den aftalade uppsägningstiden är kortare än

sju dagar, minst sju dagar före nämnda dag. Möter för arbetsgifvare eller

arbetare, som efter hvad nu är sagdt gifvit tillkänna afsikt att vidtaga

arbetsinställelse, jämlikt 20 § hinder att å den angifna dagen sådan åtgärd

vidtaga, då skall, om afsikten fullföljes, efter hindrets upphörande göras

nytt tillkännagifvande minst två dagar före den för arbetsinställelsen då

utsatta dag.

22

Arbetsaftal, som är ingånget för bestämd tid, må ej rubbas genom

arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, hvaraf arbetets fortgång

beröres.

23 §.

Arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd

må ej vidtagas för att bispringa annan i fall, då för honom gäller

förbud mot att sjäif vidtaga åtgärden.

24 §.

Angående förbud, utöfver hvad i 20—23 §§ sägs, mot vidtagande

åt arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd

galle hvad därom är särskilda stadgadt eller i aftal bestämdt.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft.

18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

25 §.

Innefattar ej tillkännagifvande om arbetsinställelse enligt 21 § bestämdt

meddelande, att därmed åsyftas uppsägning af arbetsaftal, skola de

arbetsaftal, som af arbetsinställelsen beröras och ej efter tillkännagifvandet

särskildt uppsagts, allenast anses satta ur tillämpning, så länge arbetsinställelsen

pågår, och skall arbetare, åt hvilken arbetsgifvaren tillhandahåller

bostad, utan att särskildt hyresaftal är ingånget eller arbetaren är i arbetsgifvarens

kost, äga att behålla bostaden, till dess efter arbetsaftalets upphörande

jämväl arbetarens rätt till bostaden i laga . ordning upphör.

26 §.

Tillkännagifvande, som i 21 § omförmäles, må, ehvad detsamma

innefattar uppsägning af arbetsaftal eller icke, meddelas arbetarna genom

allmänt synliga anslag å arbetsplatsen samt för arbetare, som tillhöra

fackförening, fackförbund eller annan dylik förening, hos arbetsgifvaren

göras af föreningen; och skall i sistnämnda fall tillkännagifvandet anses

omfatta alla hos arbetsgifvaren anställda medlemmar af föreningen, hvilka

ej ofördröjligen meddela arbetsgifvaren, att de icke deltaga i den åtgärd

tillkännagifvandet afser.

Är arbetsinställelse för handen, må uppsägning af arbetsaftal af

arbetsgifvaren göras genom allmänt synliga anslag vid arbetsplatsen.

27 §.

Har, i strid mot hvad i 20, 21, 22 eller 23 § sägs, arbetsgivare

vidtagit i nämnda §§ omförmäld åtgärd eller arbetare i sådan åtgärd deltagit,

gälde af åtgärden uppkommen skada. År skadan förorsakad af flera

arbetsgifvare eller arbetare, varde ersättningsskyldigheten dem emellan fördelad

efter ty skäligt pröfvas.

Finnes förening af arbetsgifvare eller fackförening, fackförbund eller

annan dylik förening af arbetare hafva medverkat till öfverträdelse, som i

första stycket sägs, eller lämnat understöd åt någon, som gjort sig skyldig

till sådan öfverträdelse, vare ock föreningen ansvarig för skadan.

I fall, hvarom ofvan sagts, må dock, där omständigheterna därtill

föranleda, ersättningsskyldigheten bestämmas till lägre belopp än hela skadan

eller fullständig befrielse från ersättningsskyldighet äga rum.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

139

28 §.

Har genom öfverträdelse, hvarom i 27 § förmäles. skada tillskyndats

medlemmar af förening, som i samma § sägs, äge föreningen föra talan

om ersättning för skadan; dock att, där innan sådan talan pröfvats medlem

själ!’ väckt påstående om skadestånd eller vid domstolen anmält sig ej medgifva,

att talan om den andel i ersättningen, som må anses belöpa å honom,

föres af föreningen, den andel ej må tilläggas föreningen.

Har föreningen med andra sådana föreningar sammansluta sig till en

förening, och vill denna senare föra talan enligt hvad nu är sagd! äge därtill

företräde. Hvad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om

förening, som sist är nämnd, i sin ordning är medlem af annan dylik förening.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

om vissa arbetsaffaL

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsaftal, hvarå denna lag äger tillämpning.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å aftal, hvarigenom eu arbetare åtager

sig att under bestämd tid eller tillsvidare mot ersättning arbeta åt en arbetsgivare

i industri, handtverk, jordbruk eller handel, vid järnvägs-eller

spårvägsdrift eller i annat näringsyrke eller vid hus-, väg- eller vattenbyggnad,

vattenafledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, där ej

aftalet gäller arbetare, som i 4 § sägs.

Utöfvar staten, kommun eller municipalsamhälle rörelse, lände denna

lag till efterrättelse angående arbetsaftal, som med arbetare i den rörelse

slutes, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring.

2 §•

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman och den,

som innehar därmed jämförlig anställning.

§•

Arbetsaftal enligt denna lag föreligger jämväl, om arbetaren tillsläpper

material, därest detta kan anses allenast såsom ett tillbehör till arbetet.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

141

4 §•

O

A aibetaie, som är i någon af staten utöfvad rörelse anställd såsom

tjänsteman, å tjänare, som antagits enligt legostadgan, så ock å lärlingar

och sjöfolk äge denna lag ej tillämpning.

Om ingående och uppsägning af arbetsaftal.

5 §•

Arbetsgivare, och arbetare äge att med de i denna lag eller eljest

stadgade inskränkningar öfverenskomma om lön, tid för arbetsaftalets bestånd

och öfriga villkor.

Arbetsaftal kan ingås muntligen eller skriftligen.

6 §•

År eJ öfverenskommelse träffad om viss tid för arbetsaftalets bestånd

eller om viss uppsägningstid, upphöre aftal et omedelbart vid endera partens

tillsägelse. r

Lag samma vare, där, efter det tid för arbetsaftals bestånd gått till

ända, arbetsgifyaren utan nytt aftal låter arbetaren fortsätta arbetet.

Skall enligt hvad ofvan sagts aftalet omedelbart upphöra vid endera

partens tillsägelse, må emellertid arbetaren ej lämna arbetet under sådana

omständigheter, att däraf skulle uppkomma fara för annans lif eller hälsa

eller för vanskötsel af husdjur eller uppenbarligen tillskyndas arbets Afval.

en synnerligt men; dock vare arbetaren ej af anledning nu är nämnd pliktig

att kvarstå i arbetet längre tid än tolf timmar efter det han tillkännagivit

sin afsikt att därmed upphöra.

7 §•

I arbetsaftal må ej bestämmas olika uppsägningstid för arbetsAfvaren

ocji arbetaren eller endast för endera göras förbehåll om uppsägnin°-stid.

Asidosättes hvad nu. är stadgadt, vare i förra fallet den kortare°af

de bestämda uppsägningstiderna och i senare fallet den för endera stadgade

uppsägningstid gällande för båda.

8 §•

Arbetsaftal vare ej bindande för längre tid än ett år, då arbetaren

vid af talets ingående ej fyllt aderton år, och tre år, där det slutes med

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

arbetare, som uppnått den ålder. Är i aftal et den sålunda för hvarje fall

stadgade längsta tid öfverskriden, och vill arbetsgifvaren eller arbetaren

frånträda aftalet, när sagda tid är ute, skall uppsägning ske två månader

förut.

9 §•

Omyndig, som fyllt aderton år, åge att själf sluta arbetsaftal. Enahanda

rätt tillkomme omyndig, som fyllt femton men ej aderton år, därest

målsman för honom icke finnes eller målsmannen vistas a okänd ort. Arbetsaftal,

som för omyndig ingås af målsman, galle ej längre än till dess

den omyndige fyllt aderton år.

10 §.

Har vid arbetsaftals ingående endera parten begagnat sig af den andres

trångmål, oförstånd eller lättsinne till att betinga sig villkor, som uppenbart

är oskäligt, vare aftalet ogillt; och njute arbetaren för arbete, som

af honom må vara utfördt, skälig godtgörelse.

Om arbetsgifvares och arbetares rättigheter och skyldigheter.

11 §•

Arbetsgifvaren äge att leda och fördela arbetet samt. i sådant hänseende

gifva arbetaren erforderliga föreskrifter och utöfva tillsyn öfver

arbetaren. Har arbetaren antagits till utförande af visst slag af arbete, inä

han icke utan sitt medgifvande af arbetsgifvaren användas till annat arbete,

där ej fråga är om handräckning åt annan eller eljest göromål, som enligt

gällande sedvänja det åligger arbetaren att utföra; dock att, äfven i annat

fall än nu är sagdt, arbetare, som antagits för visst slag af jordbruksarbete,

må, där omständigheterna sådant påkalla, för någon kortare tid

användas till annat dylikt arbete.

Skall förrättning för politiskt eller kommunalt val hållas i orten,

och kan ej arbetaren utöfva honom därvid tillkommande rösträtt utan erhållande

åf ledighet från arbetet, må arbetsgifvaren, där arbetaren minst

tre dagar förut framställt begäran om ledighet, icke förvägra honom sådan,

utan så är att arbetets beskaffenhet lägger hinder för ledighetens beviljande

eller eljest af särskild anledning arbetets inställande skulle medföra betydande

olägenhet. Hvad sålunda stadgats gälle, ändå att annorlunda aftalats.

Angående arbetsgifvares skyldighet att vidtaga anordningar till skydd

för arbetares lif och hälsa samt tillse, att arbetare erhåller undervisning,

gälle hvad särskild! är stadgadt.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

143

12 §.

_ År arbetaren i arbetsgifvarens hus och kost, vare arbetsgifvaren

skyldig att förse arbetaren med tjänligt husrum samt sund och tillräcklig

föda äfvensom bereda honom nödig vård under sjukdom. Upphör arbetsaftalet,

. värde arbetsgifvaren sjuk arbetare, till dess denne kan flyttas från

arbetsgifvarens hus; och må ej flyttning ske, innan den kan äga rum utan

fara för arbetarens lif eller hälsa och vården af annan öfvertagres.

o

13 §.

Tillhandahåller arbetsgifvaren bostad åt arbetare, som ej är i arbetsgifvarens

kost, och är ej hyresaftal angående bostaden särskildt ingånget,

vare arbetaren, ändå att annorlunda öfverenskommits, ej skyldig att från

bostaden afflytta tidigare än fjorton dagar efter det arbetsaftalet upphört;

dock vare arbetaren, efter det arbetsaftalet upphört, pliktig att för den

tid lian fortfarande är till bostad berättigad åtnöjas med annan tjänlig

bostad, som genom arbetsgifvarens försorg beredes arbetaren.

Hvad nu är stadgadt galle ej, då arbetsaftalet ingåtts för viss tid och

denna gått till ända, ej heller i fråga om upplåtelse af bostad åt arbetare,

som antagits för tillfälligt arbete och har sitt egentliga hemvist annorstädes.

År särskildt h}7resaftal slutet och är ej hyrestiden bestämd, vare kortaste

uppsägningstid fjorton dagar. Ej må i hyresaftalet hyrestiden bestämmas

med hänsyn till arbetsaftalets bestånd eller för arbetaren stadgas

arbetsskyldighet i arbetsgifvarens företag. Bestämmelse, som strider mot

hvad nu sagts, vare ogill.

14 §.

Har arbetsgifvaren satt annan i sitt ställe till ledning af arbetet,

och förbryter denne sig i eller för arbetet mot arbetaren, utgifve arbetsgifvaren

det skadestånd, hvartill arbetaren kan finnas berättigad, och söke

sitt åter bäst han gitter.

Arbetaren äge ej utan arbetsgifvarens lof sätta annan i sitt ställe

eller låta visst arbete utföras af annan.

15 §.

Arbetsgifvaren skall tillhandahålla arbetaren nödiga redskap och

materialier, där ej på grund af sedvänja arbetaren är pliktig dem själf

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 43.

anskaffa. Skall betalning för hvad arbetsgifvaren sålunda lämnar af arbetaren

erläggas, må, äfven om annorlunda öfverenskommits, i orten gångbart

pris ej öfverskridas.

16 §.

Arbetaren vare pliktig att till arbetsgifvaren i behörigt skick återställa

redskap, oanvända råämnen och annan egendom, som varit honom

för arbetet anförtrodda.

17 §■

Lönen må beräknas efter tid, efter det utförda arbetets myckenhet

eller beskaffenhet eller efter annan mellan arbetsgifvaren och arbetaren

öfverenskommen grund.

Har afbrott i arbetet inträffat, utan att vållande därtill ligger arbetsgifvaren

eller arbetaren till last, då skall, därest ej annat är uttryckligen

öfverenskommet eller eljest på grund af omständigheterna må anses aftärd

t eller ock följer af sedvänja, arbetaren, om lönen beräknas efter tid,

åtnjuta lön för den tid han stått till arbetsgifvarens förfogande men i annat

fall vara berättigad till lön allenast för den tid han varit i arbetet sysselsatt.

18 §.

Är arbetsaftal slutet, utan att lönen kan anses bestämd, utgifve arbetsgifvaren

den lön arbetaren fordrar, där den ej kan anses oskälig.

19 §.

Arbetaren äge, ändå att annorlunda öfverenskommits, att själf eller

genom ombud deltaga i mätning, vågning eller annan undersökning, som

må erfordras för bestämmande af lönens belopp.

Är viss andel i vinsten af arbetsföretaget tillförsäkrad arbetaren,

åligger det arbetsgifvaren att tillhandahålla arbetaren eller hans ombud

allå° de upplysningar, som äro af nöden för beräkning af nämnda andel.

Till ombud, som i denna § sägs, må arbetaren ej använda någon,

hvars deltagande i undersökningen kan medföra fara för yppande af yrkeseller

affärshemlighet.

20 §.

Arbetsgifvaren äge ej att i stället för utfäst kontant lön lämna anvisning

å penningar eller varor.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

145

År ej öfverenskommelse träffad om tiden för betalning af den kontanta

lönen, skall betalning ske, då lönen beräknas efter tid, hvar sjunde

dag och, då lönen beräknas efter arbetets myckenhet eller beskaffenhet,

när arbetet är fullbordadt; dock att i sistnämnda fall betalning ej må

fordras oftare än hvar sjunde dag, samt att, där för arbetets fullgörande

erfordras längre tid än sju dagar, arbetaren är berättigad att hvar

sjunde dag i mån af utfördt arbete utfå skäligt förskott. Hvad om iakttagande

af en tid af sju dagar nu är sagdt galle ej beträffande arbetare

i jordbruk, utan varde för dem i motsvarande fall fjorton dagar räknade.

Lön, som ej utgår i penningar, skall erläggas i förskott för tid, som

i orten är bruklig.

21 §•

Varder ej lön erlagd å förfallodagen, och hade arbetaren i rätt tid

inställt sig å plats, där lönen skolat betalas, vare arbetsgifvaren, om han

ej till dröjsmålet är utan skuld, pliktig att utöfver lönebeloppet till arbetaren

gälda en tjugondedel däraf.

22 §.

Arbetsgifvaren äge ej att göra afdrag från arbetarens lön för gäldande

af ersättning för skada eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat

arbetsgifvaren, med mindre ersättningsanspråket blifvit af domstol fastställdt

eller eljest är ostridigt; och må ej, ändå att annorlunda öfverenskommits,

arbetsgifvaren, så länge arbetsaftaiet fortfar, till gäldande af den ersättning

af arbetarens lön afdraga mer än en femtedel af den hvarje gång betalning

sker förfallna kontanta lönen. Hur ej arbetsgiivaren sist vid det aflöningstillfälle,

som infaller näst efter det en månad förflutit från det arbetsgifvaren

vunnit kännedom om arbetarens förhållande, framställt anspråk på

ersättning, vare han förlustig jämväl den rätt att göra afdrag å lönen,

hvarom nu sagts.

23 §.

År aftal träffadt om rätt för arbetsgifvaren att innehålla någon del af

arbetarens lön till säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter,

ställe arbetsgifvaren, innan han sådan rätt begagnar, hos öfverexekutor eller

utmätningsmannen i orten pant eller borgen till visst belopp för de medel,

som må komma att innehållas; och skall vidare gälla,

att högre belopp icke sammanlagdt må innehållas än det, för hvilket

säkerhet sålunda blifvit ställd,

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Håft.

19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

att icke mer än en femtedel af den förfallna kontanta lönen må

för någon arbetare innehållas vid hvarje tillfälle, då betalning sker,

att då de för en arbetare innehållna medlen uppgå till ett belopp

motsvarande den kontanta lönen för femton arbetsdagar, vidare afdrag från

hans lön för ifrågavarande ändamål ej må göras, så länge lönen ej höjes,

att arbetsgifvaren skall å innestående medel tillgodoföra arbetaren

sex procent årlig ränta, som vid hvarje kalenderårs slut eller, om arbetsaftalet

upphör före årets slut, vid slutlikvid till arbetaren utbetalas, samt

att arbetsgifvaren skall öfver innestående medel föra särskild längd,

som, jämte bevis om den ställda säkerheten, skall hållas tillgänglig för arbetarna

och fackförening, fackförbund eller annan dylik förening, som arbetarna

tillhöra.

öfverenskommelse, som strider mot ofvan meddelade bestämmelser,

vare utan verkan.

Staten eller kommun vare ej pliktig att enligt hvad nu är sagdt

ställa säkerhet eller föra särskild längd.

24 §.

Vill arbetsgifvaren återfå enligt 23 § ställd säkerhet, ingifve till

öfverexekutor eller utmätningsmannen förklaring, att medel, som i samma

§ omförmälas, ej hos honom innestå, eller uppgift å beloppet af innestående

medel, så ock styrkt afskrift af den öfver innehållna medel förda

längd. Säkerheten må ej till arbetsgifvaren återställas, därest veterligen

hos honom innestå dylika medel, för hvilka säkerhet, enligt hvad i

nämnda § sägs, därefter ej skulle finnas.

Finnes ställd säkerhet hafva försämrats, vare, på anfordran af öfverexekutor

eller utmätningsmannen, arbetsgifvaren pliktig att, mot erhållande

af nytt bevis om det belopp säkerheten kan anses motsvara, genast

återställa det angående säkerheten förut utfärdade beviset. Tredskas arbetsgifvaren,

äge öfverexekutor förelägga honom vite och honom till sådant

vite fälla.

25 §.

År arbetsgifvaren enligt såväl 22 som 23 § berättigad att göra afdrag

från arbetarens lön, må ej, ehvad därom aftalats, af dragen tillsammans, så

länge arbetsaftalet fortfar, vid något afiöningstillfälle uppgå till mer än en

femtedel af den till betalning förfallna kontanta lönen.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition Nr 43.

26 §.

Är mellan arbetsgifvaren och arbetaren aftaladt, att öfverträdelse af

ordningsföreskrift eller annan förseelse af arbetaren skall för honom medföra

penningplikt, må ej, ehvad sålunda blifvit aftaladt, dylik plikt för

någon öfverträdelse eller förseelse öfverstiga hälften af det belopp, hvartill den

kontanta lönen för dagen uppgått eller kunnat uppgå, eller hvad arbetaren

sålunda mister användas till annat ändamål än de vid företaget anställda

arbetarnas gemensamma bästa.

27 §.

Då arbetsaftal uppsäges eller, där uppsägningstid ej gäller, då aftalet

upphör, åligger det arbetsgifvaren att på arbetarens begäran till honom

utgifva intyg angående den tid, hvarunder arbetaren varit hos arbetsgifvaren

anställd, samt anställningens art. I intyget skall, då arbetaren

så begär, jämväl meddelas yttrande om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort

sina åligganden. 1 fråga om arbetare i jordbruk må sådant yttrande

införas i intyget, äfven om begäran därom ej af arbetaren framställes.

Ej må intyg förses med sådant märke eller utfärdas i sådan form,

som afser att om arbetaren lämna uppgift, den där ej framgår af ordalydelsen

i intyget.

Om aftalets upplösning vissa fall.

28 §.

Blifver arbetaren till följd af sjukdom eller skada satt ur stånd att

arbeta, äge arbetsgifvaren hafva arbetsaftalet, om tiden för aftalets bestånd

utgör ett hälft år eller längre tid, efter en månad och i öfriga fall

efter en vecka.

Hvad nu är sagdt äge ej tillämpning, om sjukdomen eller skadan

tillkommit genom arbetsgifvarens vållande, eller om arbetaren utan uppsåt

eller groft vållande ådragit sig sjukdomen eller skadan i eller för arbetet.

29 §.

Arbetsgifvaren äge att omedelbart hafva arbetsaftalet:

1) om arbetaren vid aftalets ingående åberopat falskt intyg eller

missledt arbetsgifvaren genom falsk uppgift;

2) om arbetaren misshandlar eller groft missfirmar arbetsgifvaren

eller någon af hans husfolk eller den, som är satt i arbetsgifvarens ställe,

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

eller arbetskamrat eller eljest svårare förbryter sig mot någon, som nu

är nämnd;

3) om arbetaren i arbetet utsätter annan för fara till lif eller hälsa;

4) om arbetaren yppar yrkeshemlighet beträffande arbetsgifvarens

rörelse;

5) om arbetaren genom utslag, som äger laga kraft, dömts att undergå

urbota straff, och bestraffningen icke är verkställd;

6) om arbetaren finnes vara uppenbart oskicklig till åtaget arbete;

7) om arbetaren deltager i arbetsinställelse, som är mot lag eller

aftal stridande;

8) om arbetaren eljest utan laga förfall två arbetsdagar i följd är

borta från arbetet;

9) om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosätter de skyldigheter

mot arbetsgifvaren, som i eller för arbetet åligga honom; eller

10) om arbetaren, där han är i arbetsgifvarens hus och kost, finnes

vara behäftad med smittosam könssjukdom.

Ej må dock arbetsgifvaren för åtnjutande af den rätt, nu är sagd,

åberopa förhållande, hvarom under 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 eller 9 förmäles, sedan

han med vetskap därom låtit arbetaren inträda i arbetet, eller, där arbetsgifvaren

först efteråt erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre

tid än en vecka därefter förflutit.

30 §.

Har genom eldsolycka eller annan händelse, den där ej härrör af

arbetsgifvarens vållande, i arbetet uppstått afbrott, som ej är blott tillfälligt,

må arbetsgifvaren jämväl omedelbart hafva aftalet.

31 §.

Arbetaren äge att omedelbart hafva arbetsaftalet:

1) om arbetsgifvaren vid aftalets ingående missledt arbetaren genom

falsk uppgift;

2) om arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe, misshandlar

eller groft missfirmar arbetaren eller någon af hans husfolk eller eljest

svårare förbryter sig mot någon, som nu är nämnd;

3) om arbetsgifvaren, med missbrukande af sin ställning såsom

arbetsgivare, söker förleda arbetaren till lagstridiga eller osedliga handlingar;

4) om arbetsgifvaren utsätter arbetaren för fara till lif eller hälsa;

5) om arbetsgifvaren, sedan arbetaren i rätt tid inställt sig å plats,

där lönen skolat betalas, dröjer med erläggande af lönen utöfver två söcken
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

149

dagar efter förfallodagen, eller om arbetsgifvaren oaktadt påminnelse af

arbetaren underlåter att lämna honom husrum eller underhåll, såsom i 12 §

sägs, där dylik förmån betingats;

6) om arbetsgifvaren, där arbetaren skall erhålla betalning efter

det utförda arbetets myckenhet, oaktadt påminnelse underlåter att bereda

arbetaren tillräcklig sysselsättning;

7) om arbetsgifvaren i strid mot lag eller aftal vidtager arbetsinställelse,

hvarigenom arbetaren utestänges från arbetet;

8) om arbetsgifvaren eljest väsentligen åsidosätter de skyldigheter

mot arbetaren, som i eller för arbetet åligga honom; eller

9) om arbetarens lif eller hälsa skulle under arbetets fortsättande

utsättas för påtaglig fara, som ej kunnat förutses, då aftalet slöts.

Ej må dock arbetaren för åtnjutande af den rätt, nu är sagd,

åberopa förhållande, hvarom under 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller 8 sägs, sedan han

med vetskap därom inträdt i arbetet, eller, där arbetaren först efteråt

erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre tid än en vecka därefter

förflutit.

32 §.

Kvinnlig arbetare, som ärnar ingå äktenskap, äge, sedan en lysning

till äktenskapet skett, uppsäga arbetsaftalet att upphöra fjorton dagar

därefter.

33 §.

Försättes arbetsgifvaren i konkurs, äge borgenärerna uppsäga arbetsaftalet

att omedelbart upphöra, ehvad förut varit gällande i fråga om tiden

för dess giltighet eller i afseende å dess uppsägning; dock äge sådan uppsägningsrätt

ej rum, sedan tre veckor förflutit från det offentlig stämning

utfärdats. Vill arbetaren själf uppsäga aftalet, vare lag samma. Under

den tid aftalet är gällande svare borgenärerna för lönens gäldande.

Om ansvar och skadestånd för öfverträdelse af denna lag,

så ock om rättegången.

34 §.

Afskeda!- arbetsgifvaren utan laga skäl arbetaren, innan tiden för

arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller varder arbetsaftalet uppsagdt af

arbetsgifvarens borgenärer efter ty i 33 § sägs, eller häfver arbetaren arbetsaftalet

af skäl, hvarom i 31 § 1, 2, 3, 4, 5, 7 eller 8 förmäles, vare arbetsgifvaren

pliktig att ersätta arbetaren dennes skada.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Upphör arbetaren utan laga skäl med sitt arbete hos arbetsgivare^

innan tiden för arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller häfver arbetsgivaren

arbetsaftalet af skal, hvarom i 29 § 1, 2, 3, 4, 7, 8 eller 9 förmäles,

vare arbetaren pliktig att ersätta arbetsgivaren dennes skada.

35 §.

Arbetsgifvare, som utan laga skäl vägrar att på begäran lämna arbetare

sådant intyg, som i 27 § omförmäles, eller i dylikt intyg meddelar

sämre vitsord än han vet arbetaren förtjäna eller bryter mot

föreskriften i sista stycket af nämnda §, böte från och med fem till och

med etthundra kronor, där ej gärningen är belagd med straff i allmän

strafflag. Har arbetsgifvare i intyg meddelat sämre vitsord än

arbetaren förtjänat eller förfarit i strid mot nyssberörda föreskrift, vare

arbetsgifvaren pliktig att utfärda ny, behörig handling.

Förmenar arbetare, att han i intyg, hvarom nu sagts, erhållit sämre

vitsord än han förtjänat, skall talan därom instämmas inom en månad

efter det handlingen till honom öfverlämnades.

36 §.

Förseelse, hvarom i 35 § förmäles, må ej åtalas af annan än

målsägande.

37 §.

Böter, som ådöinas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

Föreskrifterna i 15 § 1 och 3 inom., 17 § 2, 3 och 4 mom. och 22 §

i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 samt

21 § i nämnda förordning, i hvad detta lagrum innehåller hänvisning

till 17 § 2 mom. i samma förordning, galle ej i afseende å aftal, hvarå

denna lag äger tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912; dock skall å

arbetsaftal, som före nämnda dag ingåtts för bestämd tid, nu gällande

lag tillämpas.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

151

Förslag

till

Lag

angående ändring af E58 § utsökningsiagen.

Härigenom förordnas, att 158 § utsökningsiagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Vägrar arrendator eller hyresgäst att afflytta, då bestämd legotid är

till ända eller eljest, utan att legorätten förverkats, för honom inträdt

skyldighet att afflytta, och gitter han ej visa sannolika skäl, att han ändock

äger kvarsitta, då må öfverexekutor förordna om hans vräkande. Menar

ägaren, att arrendator eller hyresgäst förverkat legorätten, må ock förordnande,

som nyss sagts, meddelas, där öfverexekutor finner uppenbart,

att rätten är förverkad. Såsom hyresgäst skall härvid anses jämväl arbetare,

åt hvilken bostad är enligt arhetsaftal af arbetsgifvaren upplåten.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin

talan vid domstol utföra, gälle hvad i 157 § sägs.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

angående ändring af it) § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å

införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen om hvad iakttagas skall i

afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14

juni 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

I fråga om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne

är särskild! stadgadt.

Om hyresaftal mellan arbetsgivare och arbetare gäller hvad i lagen

om vissa arbetsaftal är stadgadt, i den mån det innefattar afvikelse från

nya lagens bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

153

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen

den 31 januari 1911.

N ärvarande:

Justitieråden Quensel,

friherre Marks yon Wurtemberg,

Petrén,

Regeringsrådet Wall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedeparteinentsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 2 december

1910, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för

det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver de inom

justitiedepartementet utarbetade förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare

och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag

om vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående ändring af

158 § utsökningslagen och lag angående ändring af 10 § lagen om hvad

iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni 1907.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits af revisionssekreteraren friherre Bo Leijonhufvud; och blefvo

desamma nu företagna till slutlig behandling.

Lagrådet och dess särskilda ledamöter afgåfvo nedan intagna yttranden:

Förslaget till lag om liollektivaftal mellan arbetsgivare och

arbetare.

6 §.

Lagrådet:

Affattningen af stadgandena i andra och tredje punkterna af paragrafens

första stycke lider af vissa oegentligheter, som fördunkla stad
Bihang

till Riksd. prot. 1911. 1 Sa?nl. 1 Afd. 26 Häft. 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 43.

gandenas innebörd. Särskild! må framhållas det oegentliga i att uppställa

såsom regel hvad som i andra punkten är åsyftadt, nämligen att

kollektivaftal, som slutits för mer än fem år, skall kunna genom uppsägning

bringas att upphöra å hvilken tid som helst från och med feinårstidens

utgång, och såsom undantag hvad som stadgas i tredje punkten,

nämligen att om aftalet är ställdt att upphöra viss dag, uppsägning får

ske allenast till motsvarande kalenderdag. Aftal, som slutits för längre

tid än fem år, torde alltid vara ställda att upphöra å viss dag och således

falla under tredje punktens bestämmelse, hvadan andra punkten, långt ifrån

att i förhållande till den tredje kunna utgöra hufvudregel, i själfva verket

knappast någonsin torde kunna vinna fullständig tillämpning.

Hvad som med omförmälda stadgande!! åsyftas torde kunna sammanfattas

sålunda: att om den i första punkten stadgade tid af fem år

är i aftalet öfverskriden och endera parten vill frånträda aftalet när sagda

tid förflutit eller sedermera innan den i aftalet utsatta tid gått till ända,

han äger uppsäga aftalet; att aftalet dock ej i följd af sådan uppsägning

må upphöra förr än å kalenderdag, som motsvarar den, då aftalet enligt

sin lydelse skolat gå till ända; samt att uppsägningstiden är tre månader.

Det synes önskvärd!, att ett förtydligande i sålunda angifven riktning

äger rum.

8 §•

Justitierådet friherre Marks von Wilrtemberg:

I motsats till det för nästlidna års riksdag framlagda förslaget afser

det nu föreliggande att förbjuda arbetsinställelse och jämförliga påtryckningsåtgärder

icke allenast i tvister rörande kollektivaftals tolkning och

tillämpning utan äfven i s. k. intressetvister, som under sådant aftals giltighetstid

kunna uppstå mellan arbetsgivare och arbetare, för hvilka aftalet

gäller. Önskvärdheten af ett dylikt utsträckande af förbudet förefaller

påtaglig. Men, på sätt under ärendets tidigare behandling blifvit

från vissa håll erinradt, torde på intressetvisternas såväl som på rättstvisternas

område gälla, att ett förbud mot nämnda påtryckningsåtgärder med

nödvändighet påkallar, att för tvistefrågornas afgörande anordnas någon

annan utväg än maktmedlens. Äfven om intressekonflikter hittills ej ofta

förekommit under tiden för kollektivaftals bestånd, lärer det ingalunda

kunna med visshet förutses, att äfven framdeles anledningar till sådana

konflikter skulle uteblifva. Det är svårt att tänka sig, att ej en eller

annan gång någon viktigare uppfinning eller en mera väsentlig ändring i

arbetsmetoderna eller en af konjunkturförhållanden föranledd omläggning

af drift skulle medföra, att bestämmelser i kollektivaftal före aftalstidens

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 43.

utgång blefve otillämpliga, och förr eller senare måste det äfven — huru

mycket man vid kollektivaftals upprättande må eftersträfva fullständig

reglering af tänkbara frågor — inträffa, att spörsmål, som vid sådant aftala

ingående förbigåtts, före aftalstidens slut erhålla en aktualitet, som

framtvingar någon lösning.

Särskilda utskottet vid 1910 års riksdag, med hvars förslag det nu

föreliggande på denna punkt öfverensstämmer, har ansett förbudet mot

kampmedels användande i intressetvist af ifrågavarande slag innebära, att

om lösning i godo af tvisten eller öfverenskommelse om skiljedom ej kunde

komma till stånd, vid bestående förhållanden måste förblifva till aftalstidens

slut, hvarmed lärer vara åsyftadt, att arbetsgifvaren intill dess vore

förhindrad att begagna sig af en ny uppfinning eller arbetsmetod eller att

omlägga sin tillverkning. Ytterst tvifvelaktigt förefaller emellertid, huruvida

enligt förslaget så skulle blifva händelsen. I hvarje fall torde det

ligga i öppen dag, huru föga tillfredsställande ur det allmännas synpunkt

och på samma gång huru obillig mot arbetsgifvaren den ståndpunkt vore,

vid hvilken man sålunda funnit sig böra stanna.

Af nu anförda skäl anser jag det oundgängligt, att förslaget på

förevarande punkt kompletteras med bestämmelser om skyldighet för parter,

som äro bundna af kollektivaftal, att för afgörande af tvist, som ej kan

på grund af kollektivaftalet lösas, underkasta sig en för återstoden af

aftalstiden gällande skiljedom; och torde närmare bestämmelser om skiljenämndsförfarandet

böra inflyta antingen i lagen om kollektivaftal eller i

en särskild lag. I fråga om skiljenämndens sammansättning synas sedvanliga

principer böra gälla, så att parterna utse lika antal skiljemän och

de sålunda utsedde ytterligare en. För lösning af det ömtåliga spörsmålet

rörande förordnande af skiljeman, om hvars tillsättande de af parterna

utsedde ej kunna enas, synes man lämpligen kunna begagna sig af den

föreslagna arbetsdomstolen genom att åt dess ordförande uppdraga att i

nämnda fall förordna skiljeman. Skiljenämndsförfarandet borde ifrågakomma,

när under kollektivaftals giltighetstid tvist yppades mellan dem,

som ingått aftalet, eller några af dem, som äro af aftalet bundna, rörande

förhållande, som skulle under aftalstiden gälla mellan de tvistande, samt

antingen dessa vore öfverens, att tvisten ej kunde afgöras med tillämpning

af kollektivaftalet, eller ock arbetsdomstolen på enderas talan funnit

aftalet ej äga tillämpning å tvisten. Hvad skiljemännens beslut innehölle

borde genast äga enahanda verkan mellan de tvistande parterna, som vore

kollektivaftal därom slutet för återstående delen af det förut ingångna

kollektivaftalets giltighetstid. Klagan öfver beslutet borde icke få föras

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 43.

på annan grund, än att skiljeman varit jäfvig eller att klaganden ej blifvit

vederbörligen hörd eller att skiljemännen öfverskridit sitt uppdrag. D}dik

klagan borde det tillhöra arbetsdomstolen att upptaga. De bestämmelser,

som utöfver de nu anförda kunde erfordras, torde ej vara af större omfattning.

Justitierådet Petrén:

Önskvärdheten däraf att, såsom det nu föreliggande förslaget i motsats

till det tidigare innebär, förbudet mot arbetsinställelse eller därmed

jämförlig åtgärd under kollektivaftals bestånd utsträckes att afse jämväl

vidtagande af dylik åtgärd i anledning af s. k. intressetvister ligger i

öppen dag; och sedan det numera visat sig, att man å såväl arbetsgifvaresoin

arbetaresidan anser en sådan utsträckning möjlig och lämplig, synes

det icke böra ifrågasättas att återgå till det äldre förslagets ståndpunkt

härutinnan.

Anledningen till att man i sistnämnda förslag icke upptog förbud

mot användande af maktmedel för afgörande af intressetvister af ifrågavarande

slag var, att ett dylikt förbud ansågs med nödvändighet påkalla

införande af obligatorisk skiljedom för dessa tvisters slitande och att man

fann en sådan anordning icke vara för våra förhållanden lämplig eller

önskvärd. Det nu föreliggande förslaget innehåller emellertid icke några

bestämmelser om sättet för dylika tvisters afgörande. Visserligen hafva

såväl de intresserade parterna själfva — arbetsgivare och arbetare —

som äfven förlikningsmannen, hvilkas omdöme i denna fråga bör tillmätas

den allra största betydelse, ansett sådana bestämmelser icke vara erforderliga,

men då det redan lärer hafva förekommit, att tvister af ifrågavarande

slag icke kunnat lösas genom fredlig uppgörelse och det näppeligen kan

betviflas att sådana fall komma att inträffa äfven i framtiden, synes det

mig svårligen låta sig göra att förbjuda kampmedel för dessa tvisters afgörande

utan att angifva någon utväg för deras lösande.

Huru föga tilltalande jag än finner det vara att ålägga parterna i

kollektivaftal skyldighet att underkasta sig skiljedom för slitande af tvister

af ifrågavarande art, särskildt då, såsom här synes blifva fallet, föreskrift

i sådant hänseende skulle meddelas mot arbetsgifvarnas och arbetarnas

egna önskningar, anser jag mig dock, då annan utväg för dessa tvisters

lösande icke torde stå att finna, böra hemställa om införande i förslaget

af bestämmelser om dylikt skiljedomsförfarande.

Justitierådet Q.uensel:

Jag anser mig ej kunna underlåta att erinra om det tillstånd af

rättslöshet, som kan uppkomma därigenom, att det väl förbjudes att

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

157

under den tid, kollektivaftal är gällande, i anledning af tvist mellan

arbetsgivare och arbetare, som äro bundna af aftalet, vidtaga arbetsinställelse

och därmed sammanhängande åtgärder men icke i stället anvisas

någon annan utväg att få så kallade intressetvister mellan kontrahenterna

lösta.

12 §.

Lagrådet:

Såsom förlikningsmannen framhållit, har arbetsinställelse stundom

inträffat i följd däraf att, när kollektivaftal utlupit men förda underhandlingar

om nytt kollektivaftal ännu ej varit afslutade, endera parten utan

vidare proklamerat ändring i arbetsvillkoren. Att förebygga dylik ensidig

åtgärd är, enligt hvad föredragande departementschefen uttalat, syftet med

stadgandet i förevarande paragraf.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida något stadgande i sådant

syfte i själfva verket är af nöden. Enligt 20 § i förslaget till lag om

vissa arbetstvister är det, intill dess en viss tid från kol lekt! väft als utlöpande

gått till ända, parterna förbjudet att under pågående förhandlingar

inför förlikningsman vidtaga eller utvidga arbetsinställelse. Detta förbud

måste i och för sig anses innebära, att under den tid förbudet omfattar

de förutvarande arbetsvillkoren ej må — annat än så vidt rörer enstaka

arbetare — ändras genom ensidig åtgärd.

Skulle det emellertid finnas nödigt att i lagen upptaga uttryckligt

stadgande i omförmälda syfte, må erinras, att stadgandet då måste utsträckas

till vissa andra fall, än att ett kollektivaftal utlupit och förhandlingar

pågå rörande ett nytt. Nyssnämnda, i den föreslagna lagen om

vissa arbetstvister intagna förbud mot arbetsinställelse under pågående

förhandlingar afser äfven det fall, att något äldre kollektivaftal ej föreligger.

En uttrycklig bestämmelse om de förutvarande arbetsvillkorens

tillämpande under förbudstiden är tydligen lika mycket eller lika litet af

nöden i detta fall, som när kollektivaftal förefunnits, och bestämmelsens

afpassande för allenast det ena fallet skulle tilläfventyrs kunna föranleda

missförstånd. Äfven det i 21 § af den föreslagna lagen om vissa arbetstvister

förekommande förbudet mot vidtagande af arbetsinställelse, förr än

sju eller i visst fall två dagar förflutit efter tillkännagifvande, torde utan

vidare medföra, att ändring i arbetsvillkoren, som ej afser allenast enstaka

arbetare, icke må vidtagas under den tid, då i följd af paragrafens föreskrifter

arbetsinställelse är otillåten. Men också härom torde uttrycklig

föreskrift blifva erforderlig, därest sådan föreskrift skall ifrågakomma- till

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

förebyggande af arbetsvillkorens ensidiga ändrande under förhandlingar

om utlupet kollektivaftals ersättande med nytt.

Innebörden af stadgandet i nu förevarande paragraf lärer emellertid

ej vara inskränkt till hvad som i det föregående angifvits vara därmed

åsyftadt. Äfven under tid, då enligt förslaget arbetsinställelse skulle vara

lagligen tillåten, sålunda bland annat när förhandlingar om nytt kollektivaftal

strandat eller den i 20 § af lagen om vissa arbetstvister bestämda

tid af sextio dagar från det äldre aftalets utlöpande gått till ända, skulle

enligt förslaget det förutvarande kollektivaftalet tillämpas, till dess om

arbetsvillkoren träffats annan öfverenskommelse, vare sig kollektiv eller

personlig. Jämväl i detta hänseende torde en lagbestämmelse vara öfverflödig

och tilläfventyrs olämplig. Om under tid, då arbetsinställelse skulle

vara tillåten, arbetet fortsättes utan något slags öfverenskommelse, lärer

af allmänna rättsgrundsatser och lagtillämpningsregler följa, att de förutvarande

villkoren skola gälla. Har åter något slags öfverenskommelse —

kollektiv eller individuell — träffats om ändrade arbetsvillkor, är det klart,

att kollektivaftalets villkor helt eller delvis upphört att gälla. Måhända

skulle man vilja i stadgandet inlägga, att öfverenskommelse, som sålunda

skulle sätta det utlupna kollektivaftalets villkor ur tillämpning, måste vara

uttrycklig. Något sådant lärer helt visst ej med fog kunna härledas ur

paragrafens ordalag; men för den händelse det likväl skulle vara åsyftadt,

må däremot framhållas, att någon anledning ej lärer föreligga att i fråga

om individuella arbetsaftal frångå den i allmänhet gällande grundsaten,

att överenskommelser äga samma giltighet, vare sig de träffas genom

uttryckliga uttalanden eller otvetydigt låta sig härleda ur parternas förhållande

i öfrigt. Därest arbetsgifvaren tillkännagifver sin afsikt att i ett

eller annat afseende få ai-betsvillkoren ändrade och arbetet därefter — änskönt

arbetarne icke enligt 20 eller 21 § i lagen om vissa arbetstvister

skulle vara förhindrade att vidtaga arbetsinställelse — varder utan invändning

fortsatt, ligger naturligtvis häri en öfverenskommelse om arbetsvillkorens

ändrande, och att betrakta denna såsom mindre bindande än

ett uttryckligt aftal skulle vara föga lämpligt.

Med hänsyn till hvad som i det föregående blifvit anfördt hemställes,

att förevarande paragraf måtte uteslutas. Skulle det anses nödigt

att meddela uttryckligt stadgande i fråga om de arbetsvillkor, som skola

gälla under tid, då enligt 20 eller 21 § i lagen om vissa arbetstvister

arbetsinställelse är otillåten, lärer detta stadgande böra inflyta i nyssnämnda

lag.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

159

Förslaget till lag om särskild domstol i visso arbetstvister.

2 §•

.Lagrådet:

Då afskedande ej kan stå i strid mot lagen om kollektivaftal eller

mot lagen om vissa arbetstvister, toi’de första stycket böra i någon mån

omredigeras.

Hvad som med bestämmelsen i paragrafens sista stycke åsyftas

framgår redan af 1 § i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 samt

10 kap. 29 § och 16 kap. 2 § rättegångsbalken; och hemställes därför,

att den nu föreslagna bestämmelsen måtte utgå.

O O

3 §.

Lagrådet:

Föreskriften, att två af de utaf Konungen utnämnda ledamöterna

i arbetsdomstolen skola vara lagkunniga och hafva fullgjort hvad författningarna

föreskrifva dem, som må nyttjas uti domareämbeten, innebär,

såsom ock af chefen för justitiedepartementet framhållits, i fråga om den

tredje af de i denna paragraf afsedda platserna i domstolen, att valet icke

är inskränkt till någon viss krets af personer. Det synes emellertid vara

af vikt, att föreskriften icke, såsom ordalagen möjligen kunde anses föranleda,

må tolkas därhän, att till innehafvare af den ifrågavarande tredje

platsen icke skulle kunna utses en lagfaren man. Tydligt är, att om af

två eller flera, som eljest i lika hög grad äga erforderliga förutsättningar

för ledamotskap i domstolen, någon skulle vara lagfaren, detta, långt ifrån

att göra honom inkompetent, bör anses som ett företräde. Följaktligen

hemställes, att framför ordet »två» måtte inskjutas ordet »minst».

11 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall vid skrift eller handling, som ingifves

till arbetsdomstolen, i regel fogas styrkt afskrift däraf, hvilken utgifves

till motparten. Med denna föreskrift åsyftas, enligt hvad föredragande

departementschefens yttrande gifver vid handen, dels att erhålla lättnad

i protokollsföringen och dels att minska behofvet för motparten att förskaffa

sig utdrag af protokollet. För vinnande af förstnämnda ändamål

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

erfordras tydligen sådan anordning, att ingifna skrifter och handlingar

icke intagas i domboken; och förutsättningen härför torde vara, att s. k.

aktbildningssystem införes. Att låta en för rättegångsförfarandet så viktig

fråga som den angående sättet för protokollsföringen i arbetsdomstolen

regleras genom bestämmelser af administrativ natur torde emellertid icke

böra ifrågakomma. Det synes därför vara nödigt, att i lagen införes ett

stadgande af hufvudsakligt innehåll, att ingifna skrifter och handlingar

skola för hvarje mål sammanföras till en akt och att de ej få i domboken

intagas utan skola där allenast omförmälas såsom ingifna.

12 §.

Lagrådet:

Till föreskriften, att i tvist vid arbetsdomstolen den, som efter lag

är jäfvig att vittna, må — med vissa undantag — höras utan ed, har

fogats den bestämmelse, att domstolen skall pröfva, hvilken verkan såsom

bevis må tilläggas den afhördes utsaga. Då denna bestämmelse innefattar

en regel, som enligt numera rådande uppfattning gäller äfven i fråga om

vittnesmål, synes bestämmelsen såsom ägnad att grumla berörda uppfattning

böra utgå.

15 §.

Justitieråden friherre Marks von Wurtemberg och Petrén samt regeringsrådet

Wall:

Det i paragrafen förekommande förbudet mot skiljaktig menings

intagande i domboken och yppande för part eller annan har förknippats

med stadgande om rätt för skiljaktig ledamot att erhålla intyg rörande

sin afvikande mening, ett stadgande, som tydligen har till ändamål att

bereda den skiljaktige ledamoten utväg att i händelse af åtal frigöra sig

från ansvarighet för utslaget. Hvad paragrafen sålunda innehåller lärer

icke kunna genomföras utan ändring i tryckfrihetsförordningen. För att

intyg af nämnda art skola kunna vid förefallande behof meddelas, måste

vid domstolen föras särskilda anteckningar, utvisande såväl i hvilka fall

skiljaktiga meningar förekommit som deras innehåll i hvarje fall. Domstolens

ledamöter kunna uppenbarligen ej i detta afseende lita på sitt minne.

Lång tid kan förbyta, innan intyg påkallas, och ett intyg, som utfärdas

kort efter domens meddelande, kan, när det långt senare behöfver åberopas,

befinnas vara förkommet. Hänsyn måste också tagas till möjligheten

af att i följd af dödsfall eller andra omständigheter en eller flere

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

af domstolens ledamöter varda urståndsätta att meddela erforderliga upplysningar.

Om det således torde vara uppenbart, att förslaget måste framtvinga

förande och samlande af anteckningar rörande skiljaktiga meningar,

lärer det vara lika tydligt, att dylika anteckningar ej utan att tryckfrihetsförordningen

ändras kunna undanhållas offentligheten. De måste nämligen

hänföras till handlingar, af hvilka enligt denna grundlags nuvarande

affattning enhvar äger att hos domstolen taga del.

Behofvet att vid arbetsdomstolen föra anteckningar rörande yppade

skiljaktigheter skulle, om ej helt försvinna, dock väsentligen minskas, om

förslaget ändrades därhän, att skiljaktig ledamot oberoende af begäran

skulle omedelbart efter beslutets meddelande erhålla intyg om sin skiljaktighet.

Ett stadgande af detta innehåll skulle emellertid tilläfventyrs

minska effektiviteten af förbudet mot skiljaktighets yppande. I alla händelser

förefaller det föga lämpligt att af hänsyn till utsikten af åtal —

en utsikt, som i hvarje särskilt fåll är ytterst ringa — meddela en ovillkorlig

föreskrift om intygs utlämnande rörande hvarje skiljaktighet.

Snarare kunde det måhända ifrågasättas, huruvida man icke, med

bibehållande af förbudet mot skiljaktighets protokollerande och meddelande

till utomstående, kunde låta föreskriften om intyg helt och hållet bortfalla

och alltså i de sällsynta undantagsfall, då åtal ifrågakomme, nöja sig med

sådana upplysningar, som eljest kunde stå att vinna. Icke heller denna

anordning synes dock vara att förorda. Frånsedt de svårigheter den skulle

medföra vid ett eventuellt åtal, kan mot densamma anmärkas, att den icke

behörigen tillgodoser det kraf, som ur andra synpunkter måste ställas på

ett bestämdt konstaterande af meningarna inom domstolen. Det är tydligen

af vikt, ej minst för vidmakthållande af domstolsledamöternas ansvarskänsla,

att hvarje ledamot, som i någon mån hyser betänkligheter mot den

af majoriteten omfattade meningen, tvingas att för sig själf och kollegerna

bestämdt klargöra, huruvida han vidhåller eller uppöfver dessa betänkligheter;

och det kan befaras, att en anordning sådan som den nyss

nämnda lätt skulle leda till eu viss oklarhet i sagda hänseende.

Det nu anförda torde utvisa, att hvad man med förevarande paragraf

velat vinna — nämligen att från offentligheten undandraga arbetsdomstolens

omröstningar — lämpligast uppnås genom att i tryckfrihetsförordningen

införa förbud mot utlämnande af arbetsdomstolens omröstningsprotokoll

i vidare män, än som af åtal mot någon domstolens ledamot

kan föranledas. En afsevärd betänklighet häremot vore naturligen,

om i afbidan på en dylik grundlagsändrings slutliga genomförande hela

det föreliggande lagförslaget skulle tills vidare behöfva lämnas oafgjordt.

Så torde emellertid ej vara förhållandet. Med den ifrågasatta nya grundB

ili a no till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

lagsbestämmelsen stode visserligen det i nu förevarande paragraf förekommande

förbudet mot afvikande menings yppande så till vida i samband,

att detta förbud ej förr än efter grundlagsändringens afgörande kunde i

civillag genomföras. Men förbudet skulle lätt kunna utbrytas ur sitt nuvarande

sammanhang och, med ett under alla förhållanden erforderligt

tillägg om rätt att i händelse af åtal yppa skiljaktighet, inflyta i ett särskildt

lagförslag, som behandlades först i sammanhang med grundlagsändringens

definitiva genomförande.

För den händelse att, i strid med den uppfattning som nu uttalats,

den förevarande paragrafen skulle i hufvudsak bibehållas, må erinras, hurusom

i lagtexten torde böra tydligt utmärkas, att intyg rörande skiljaktighet

skall angifva, icke allenast att sådan förekommit, utan äfven dess

innehåll.

Slutligen kan ifrågasättas, huruvida icke, i ändamål att hos mindre

lagkunnige inskärpa betydelsen af förbudet mot skiljaktig menings yppande,

i paragrafen bör angifvas, att förbudets öfverträdande medför ansvar såsom

för ämbetsfel.

Justitierådet Quensel:

Bestämmelsen, att skiljaktig mening, som vid omröstning till dom

i arbetsdomstolen uttalas, ej må intagas i domboken eller meddelas part

eller annan, torde hvila på en farhåga, att de ledamöter, hvarom i 4 §

sägs, kunde, om det blefve kändt, att deras mening gått den sida emot,

på hvars förslag de blifvit förordnade, utsättas för obehag och att i följd

däraf deras opartiskhet skulle äfventyras, i det de ställdes inför frestelsen

att mot sin öfvertygelse gifva den sida rätt, från hvilken de utgått. Men

att befara, att ledamöter i en domstol skulle låta sig bestämmas af dylika

inflytelser — sammanhängande med den oriktiga föreställningen, att deras

uppgift vore, icke den opartiske domarens utan den för bevakande af ena

partens intressen utsedde fullmäktigens — synes mig innebära en misstro,

som jag vill hoppas vara ogrundad.

För dem åter, som anse en sådan misstro berättigad, bör densamma,

såvidt jag kan finna, framkalla den slutföljd, att domsrätt — och därtill

domsrätt i enda instans — icke må anförtros dem, om Indika man måste

på förhand betvifla, att de äga förmåga att inse sin domareställning och

sjelfständighet nog att stå för den åsikt, de anse vara den rätta. Att

anordna en sådan domstol vore, enligt min mening, att uppgifva samhällets

kraf på rättsordningens upprätthållande för att vinna i jämförelse

därmed vida underordnade syften.

Jag tillstyrker, att 15 § måtte ur förslaget uteslutas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

17 §.

Justitierådet Petrén, med hvilken justitierådet Quensel instämde:

I det nu föreliggande förslaget har, i motsats till hvad som var förhållandet

enligt det under sistlidet år af lagrådet granskade, arbetsdomstolen

gjorts till enda instans i de tvister, som skulle tillhöra dess afgörande.

Att eu sådan anordning skulle medföra mycket betydande fördelar

är påtagligt, och dessa fördelar hafva iiyom lagrådet framhållits

vid den under fjolåret företagna granskningen. A andra sidan synes det

mig emellertid obestridligt, att allvarliga betänkligheter möta mot appellrättens

borttagande. Det är här fråga om att göra en specialdomstol till

enda instans i privaträttsliga tvister af största vikt. Befaras kan, att i

framtiden äfven beträffande andra områden af privaträtten framställas

anspråk på dylik ställning för inrättade specialdomstolar, och till stöd därför

torde i vissa fall kunna åberopas de hufvudsakligaste skäl, som nu blifva

anförda, nämligen specialdomstolens stora sakkunnskap i jämförelse med

de allmänna domstolarnas och vikten af ett snabbt afgörande. Genom eftergifter

för dylika anspråk skulle tydligen enheten i rättsskipningen tillspillogifvas.

Af chefen för justitiedepartementet har med fog framhållits, att betänkligheterna

mot appellrättens borttagande måste vara desto större, ju

mera det åt arbetsdomstolen anförtrodda verksamhetsområdet sträcker sig

ut öfver förhållanden, som närmare sammanhänga med rättssystemet i öfrigt.

1 syfte att så mycket som möjligt förringa dessa betänkligheter har

också i det föreliggande förslaget arbetsdomstolens kompetensområde inskränkts,

så att det hufvudsakligast skulle omfatta mål, som röra kollektivaftal.

Äfven med denna begränsning, hvilken enligt min mening är ett

oeftergiflig! villkor för appellrättens borttagande, lärer det emellertid icke

kunna undvikas, att alldeles likartade rättsfrågor komme att pröfvas af de

allmänna domstolarna och af arbetsdomstolen. Säkerligen komma mången

gång bestämmelser, lika lydande med dem, som finnas i kollektivaftal, att

inflyta i personliga arbetsaftal, som icke grunda sig på kollektivaftal. Om,

för att taga ett nära till hands liggande exempel, en kommun icke finner

det lämpligt att sluta kollektivaftal med sina arbetare utan med dem ingår

allenast personliga arbetsaftal, kan det lätt tänkas, att i dessa intagas

en mängd bestämmelser, som äro ordagrannt lika lydande med de i kollektivaftal

allmänt förekommande. Därest fråga är om eu dylik bestämmelse,

som influtit i ett kollektivaftal, skall den tolkas af arbetsdomstolen. Finnes

bestämmelsen åter i ett personligt arbetsaftal, tillhör det allmän domstol

att tolka densamma. Om nu den, som är part i ett kollektivaftal, tol
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

kar en bestämmelse på visst sätt och handlar i öfverensstämmelse därmed

men arbetsdomstolen finner lians tolkning oriktig, kan följden blifva,

att han fälles att utgifva ett bet}^dande skadestånd. Alldeles samma bestämmelse

kan emellertid vara föremål för allmän domstols bedömande,

och det kan inträffa, att högsta domstolen godkänner den tolkning, som

omfattats af den ofvannämnda parten.

Eu annan omständighet synes mig äfven vara värd beaktande. Därest

arbetsdomstolen göres till enda instans, synes det antagligt, att den

mera får karaktären af skiljedomstol, än om den så att säga inramades i

den allmänna domstolsorganisationen. Tyvärr har det i det vanliga skiljedomsförfarandet

visat sig, att de af parterna utsedda skiljemännen mången

gång icke rätt fattat sin ställning såsom domare utan betraktat såsom sin

uppgift att så mycket som möjligt bevaka den parts intressen, hvilken utsett

dem. Skulle en liknande åskådning göra sig gällande hos de efter

förslag af arbetsgivare- och arbetareorganisationer förordnade ledamöterna

i arbetsdomstolen, vore det högeligen att beklaga och mera än något annat

ägnadt att förringa domstolens auktoritet.

Trots de uttalade betänkligheterna mot förslagets ståndpunkt i förevarande

afseende, anser jag mig dock, främst med hänsyn till den stora

vikt som ligger därpå, att tvister af ifrågavarande art varda skyndsamt afgjorda,

icke böra hemställa om någon ändring af förslaget i detta ämne,

under den bestämda förutsättning likväl att arbetsdomstolens kompetensområde

begränsas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad förslaget

innehåller.

Justi tierådet friherre Marks von Wurtemberg, med hvilken regeringsrådet

Wall förenade sig:

Jag anser mig böra framhålla, att då jag tillstyrker det i förevarande

paragraf upptagna förbudet mot klagan öfver arbetsdomstolens beslut

och utslag, detta sker allenast under förutsättning, att domstolens

kompetensområde icke kommer att vidgas utöfver de gränser det nu föreliggande

förslaget uppdrager.

19 §.

Lagrådet:

Därest, på sätt vid 11 § blifvit hemställdt, stadgande införes därom,

att ingifna skrifter och handlingar ej må i domboken intagas, bör klagande

part vara pliktig att vid besvären foga jämväl afskrifter af dylika

skrifter och handlingar.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

165

Öfvergångsbestämmelserna.

Regeringsrådet Wall:

I det af chefen för justitiedepai''tementet till statsrådsprotokollet

den 15 april 1910 afgifna yttrande, hvaruti hemställdes om proposition

till riksdagen om anslag till arbetsdomstolen, framhölls, att det

kunde finnas önskvärdt att till ordförande i arbetsdomstolen utse en

ledamot af Konungens högsta domstol. Detta skulle emellertid under

den tid, de lagfarna ledamöternas i arbetsdomstolen befattningar komma

att uppehållas på förordnande, icke låta sig göra, om, såsom i förslaget

skett, i öfvergångsbestämmelserna intages en föreskrift, att såsom lagfaren

ledamot endast må förordnas innehafvare af annan domarebeställning.

Ledamot af högsta domstolen skulle nämligen icke kunna mottaga

ett dylikt förordnande utan att samtidigt afgå från sitt justitierådsämbete.

Förslaget till lag om vissa arbetstvister.

1 §•

Lagrådet:

I förslaget till lag om vissa arbetsaftal undantagas från lagens tilllämpningsområde

arbetare, som äro i någon af staten utöfvad rörelse anställda

som tjänstemän. Något motsvarande undantag förekommer icke i

nu förevarande lagförslag. Anledningen därtill torde vara, att tvist af den

art, som i detta förslag åsyftas, d. v. s. sådan tvist, som kan leda till

arbetsinställelse, ansetts icke kunna ifrågakomma, när det gäller statens

tjänstemän. Arbetsinställelse från arbetsgifvårens sida är naturligtvis här

vid lag utesluten; och hvad beträffar strejk är tydligt, att då statstjänstemän

i allmänhet äro vid ansvarspåföljd skyldiga att, till dess afsked beviljats,

kvarstå i tjänsten och utföra därmed förenade göromål, en allmän

tjänstemannastrejk inom något område icke lagligen skulle kunna förekomma

under annan form, än att afsked samfälldt begärdes och afvaktades.

Men uppenbart är, att om den likväl skulle komma till stånd, de bestämmelser

förevarande lagförslag innehåller icke vore lämpliga. Detta gäller

såväl de föreslagna föreskrifterna om medlingsmyndigheter och deras verksamhet

som den afdelning af förslaget, hvilken handlar om vissa villkor

för arbetsinställelse eller liknande åtgärd. Vid nu anförda förhållanden

synes det önskvärdt, att i lämpligt sammanhang upptages en bestämmelse,

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

som otvetydigt angifver, att lagen ej äger tillämpning å arbetstvister mellan

staten och sådana tjänstemän, som här förut nämnts.

För den händelse en dylik bestämmelse ej skulle varda meddelad,

må redan här erinras, att 21 § i förslaget bör undergå sådan redaktionell

ändring, att den ej, såsom med den föreslagna alfattningen skulle kunna

tänkas, gåfve upphof till det betänkliga missförstånd, att statstjänstemän

lagligen ägde vidtaga arbetsinställelse, om blott tillkännagifvande därom

gjordes sju dagar i förväg.

Justitierådet Quensel:

Då i paragrafens andra stycke bestämmelsen, att kallelse å de tvistande

skall efter förlikningsmannens bepröfvande på lämpligt och betryggande

sätt bringas till de tvistandes kännedom, åtföljes af eu exemplifiering

af de sätt, som i detta hänseende kunna ifrågakomma, ligger den föreställning

nära till hands, att, om någon af de sålunda i lagen såsom lämpliga

och betryggande omförmälda utvägar blifvit använd, kallelsen ock därigenom

skall anses bringad till de tvistandes kännedom, ehvad dylik kännedom

faktiskt förefinnes eller icke, och att följaktligen de enligt 20 och

27 §§ med kännedom om kallelsen förknippade rättsverkningar inträda, så

snart kallelsen blifvit kungjord på något af de i 3 § särskildt anvisade

sätt.

Ur chefens för justitiedepartementet anförande framskymtar emellertid,

att afsikten icke varit att åt berörda stadgande i tredje paragrafen

gifva ofvannämnda innebörd, utan att man väl åsyftat, att kallelsen skall

bringas till de tvistandes verkliga kännedom, men tillika velat anvisa förlikningsmannen

vissa sätt, af hvilka under olika förhållanden det ena eller

andra kunde i regel förmodas lända till eu sådan kännedom.

Ofvan angifna missförstånd af den sålunda åsyftade mening torde

emellertid böra på ett eller annat sätt förebyggas.

Justitieråden friherre Marks von Wiirtemberg och Petrén samt regeringsrådet

Wall:

På sätt justi tierådet Quensel yttrat, torde ett förtydligande i den

af honom angifna riktning vara önskvärd, men framhållas må, att detta

förtydligande "icke synes böra komma till stånd genom uteslutande af de

i förslaget upptagna exemplen på olika sätt för parternas inkallande.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

167

12 §.

Lagrådet:

Vid förlikningskommissionens förhandlingar skall enligt förslaget

förlikningsman, som förut handlagt tvisten, icke allenast vara pliktig att

på kallelse af kommissionen tillstädeskomma utan ock, oberoende af&kallelse,

äga rättighet att närvara. Hvad denna rättighet innebär framgår ej

fullt tydligt af lagtexten, men närmast till hands ligger, att man°velat

bereda förlikningsmannen full rätt att deltaga i såväl förhandlingarna som

kommissionens öfverläggningar, något som ock vinner stöd af hvad i motiveringen

uttalas om förlikningsmannens rätt att gå kommissionen till

hända med upplysningar och råd och utveckla sin ståndpunkt i frågan.

Ifrågasättas kan, huruvida en sådan anordning är under alla förhållanden

ägnad ^ att främja förlikningskommissionens grannlaga uppgift, eller om

icke förlikningsmannens ställning uti omförmälda hänseende snarare bör

göras beroende af kommissionens bepröfvande, såsom fallet skulle blifva

genom uteslutande af hvad förslaget innehåller om hans rätt att tillstädeskomma.

Den i paragrafens andra stycke förekommande hänvisning till vissa

delar af 3 § torde åsyfta allt hvad sistnämnda paragraf innehåller utom

de i dess första stycke intagna allmänna uttalanden om förlikningsmannens

^ åligganden. Vid sådant förhållande skulle hänvisningen vinna i

enkelhet och tydlighet, om 3 £5 uppdelades så, att dess första stycke komme

att utgöra en särskild paragraf.

15 §.

Lagrådet:

Då paragrafen uppenbarligen afser endast sådana tvister, hvilka påkalla

förlikningsmans ingripande, men dylikt ingripande är enligt förslaget

uteslutet äfven i andra än det i lagtexten omförmälda fall, då tvisten

anhängig)orts arbetsdomstolen, torde paragrafen böra erhålla en nåu-ot

förändrad affattning.

o

16 §•

Lagrådet:

Därest förlikningsmans göromål vid något tillfälle befinnas vara af

den omfattning, att han icke medhinner att fullgöra dem, lärer Konungen

utan stöd af någon föreskrift i lagen liga att på ansökan af förlikningsmannen

befria honom från en del af göromålen och uppdraga dessa åt

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

annan. Stadgandet i paragrafens första stycke synes därför vara öfverflödigt^^

emellertid eu bestämmelse i angifna syfte erforderlig, torde

densamma icke böra afmattas så, att befrielse från en del af åliggandena

kan beredas förlikningsman allenast på det sätt, att befattningen med viss

tvist uppdrages åt annan. Under vissa förhållanden toide uppdelningen

af göromålen lämpligare ske på annat sätt, t. ex. så, att förlikningsmannen

bibehålies vid befattningen med viss eller vissa tvister och befrias från

sina öfriga åligganden.

20 §.

Justitieråden friherre Maries von Wurtemberg och Petren:

Bestämmelserna i denna paragraf innebära en väsentlig inskränkning

i parternas frihet att, i den mån gällande aftal ej lägga hinder i vägen,

välja lämplig tidpunkt för användande af sådant stridsmedel, som i paragrafen

afses. Val lära, såsom chefen för justitiedepartementet framhållit,

tvistande parter i allmänhet redan nu iakttaga den regeln, att under pågående

förhandlingar nya stridsåtgärder ej skola förekomma. Men förbises

får ej, att en part för närvarande äger möjlighet att, i den stund han finner

sig lida alltför stort men af den med förhandlingarna förenade vapenhvila^

afbryta förhandlingarna och därmed erhålla fria händer, hvaremot

enligt förslaget den, som ensidigt afbrutit förhandlingarna, kan komma att

under eu tid af ända till sextio dagar från det kallelse till förhandling

utfärdats af förlikningsmannen eller i visst fall från kollektivaftals utlöpande

vara förhindrad att vidtaga arbetsinställelse och under samma tid

ej lagligen kan bispringas medelst s. k. sympatiåtgärder. Huru länge inom

nämnda maximitid parterna sålunda skola vara bundna kommei enligt förslaget

att i det väsentliga bero af förlikningsmannen, och såsom departementschefen

påpekat blir det ännu mera än hittills en viktig uppgift föi

honom att tillse, att ej någondera parten uppehälles längre, än verklig

utsikt finnes att nå det med förhandlingarna åsyftade målet och det allmännas

intresse alltså kräfver deras fortsättande. Utan att visa miss

troende mot förlikningsmannainstitutionen torde man måhända kunna ifrågasätta,

huruvida ej den makt att påbjuda vapenhvila, som enligt föislaget

skulle tillkomma förlikningsmannen, lämpligen kunde så till vida inskränkas,

att omförmälda maximitid i någon mån förkortades, exempelvis till

trettio dagar. Att döma af tillgängliga upplysningar vill det förefalla, som

om denna senare tid i det hela skulle vara tillräcklig, och faran för a

endera parten skulle kunna genom förhandlingarnas uppehållande lida förfång

skulle i väsentlig mån minskas genom en dylik förkortning.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

169

Lagrådet:

Af 3 § framgår, att förlikningsmannen kan upprepade gånger kalla

de tvistande att sammankomma med hvarandra till förhandling inför förlikningsmannen.

Förnyad kallelse i förslagets mening lärer dock ifrågakomma,

först sedan förlikningsmannen förklarat, att de med föregående

kallelse inledda förhandlingarna ej komma att fortsättas. Enligt 20 § kan

kallelse till förhandling medföra den verkan, att de tvistande under

sextio dagar från kallelsens utfärdande eller i visst fall från kollektivaftals

utlöpande äro förhindrade att vidtaga eller utvidga arbetsinställelse.

Huruvida eller i hvad mån en sådan verkan tillkommer en förnyad

kallelse är enligt förslaget ej tydligt. A ena sidan lärer det ej vara lämpligt

och är förmodligen ej heller åsyftadt att tillägga förnyad kallelse den

påföljd, att tiden för berörda inskränkning i arbetsgifvarens och arbetarnes

handlingsfrihet ytterligare förlänges, så att ny tid af sextio dagar inträder

på grund af förnyad kallelse. Ä andra sidan sjmes förslaget, som

skiljer mellan kallelse och inbjudan till förhandling, dock tillägga den förnyade

kallelsen en viss rättsverkan. Denna vore då att söka däri, att

sedan förhandlingarna efter eu första kallelse afslutats utan resultat och

de tvistande därigenom erhållit handlingsfrihet men arbetsinställelse icke

alls eller ej i full omfattning inträdt, en förnyad kallelse skulle medföra,

att denna handlingsfrihet åter kunde upphäfvas för återstoden af den tidsperiod

af sextio dagar, hvarunder på grund af första kallelsen arbetsinställelse

kunde vara utesluten.

Förslagets innebörd i denna del torde i alla händelser böra erhålla

ett tydligare uttryck.

21 §.

Lagrådet:

Paragrafen innehåller, att arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd

ej må vidtagas utan att sådant tillkännagifvits viss tid före dagen

för den tillämnade åtgärden. För ett fall bestämmes denna tid till minst

sju dagar, för ett annat till minst två dagar. Olika meningar kunna råda

i fråga om tolkandet af dylika tidsbestämmelser, och särskild! huruvida

dagen för tillkännagivande! bör inräknas. Med afseende på den stora

vikten af att hvarje tvifvel i berörda hänseende undanrödjes hemställes,

att omförmälda tidsbestämmelser utbytas mot andra af mera otvetydig

beskaffenhet, förslagsvis »sist å sjunde dagen före nämnda dag» och »sist

å andra dagen före den för arbetsinställelsen då utsatta dag».

Bihang till Piksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Häft.

22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslaget till lag om vissa arbetsaftal.

8 §•

Lagrådet:

Erfarenheten under senare tid har ådagalagt, att det stundom kan

vara för arbetsgifvaren högeligen önskvärdt att kunna åt vissa arbetare

bereda eu ställning, som så till vida liknar en tjänstemans, att godtyckligt

afskedande ej kan ifrågakomma; och i sådana fall bör arbetsgifvaren kunna

göra arbetsaftalet för sig själ!'' bindande utan begränsning till viss tid. Detta

gäller särskild! om kommuner men torde äga tillämpning äfven för vissa

andra arbetsgivare. På grund häraf synes önskvärdt, att åt lagen gifves

sådan affattning, att arbetsgivare må utan någon i lagen bestämd tidsbegränsning

göra ett arbetsaftal för sig bindande. En eller annan

af de dispositiva bestämmelser, som förslaget innehåller, synes visserligen

ej stå väl tillsammans med ett aftal af sistnämnda beskaffenhet; men det

lärer med skäl kunna förutsättas, att detta förhållande behörigen uppmärksammas

vid aftalets ingående.

11 §‘

Lagrådet:

Under hänvisning till den vid 21 § i förslaget till lag om vissa aroetstvister

gjorda anmärkning hemställes, att det i andra stycket af förevarande

paragraf förekommande uttryck »tre dagar förut» måtte utbytas

mot »å tredje dagen förut».

17 §•

Lagrådet:

När afbrott i arbete inträffat utan vare sig arbetsgivarens eller arbetarens

vållande, skall enligt den föreslagna affatta ingen af paragrafens

senare stycke för arbetare, hvars lön beräknas annorledes än efter tid, i

allmänhet gälla, att lön skall utgå allenast för den tid han vaxdt i arbetet

sysselsatt. Denna affattning innebär en motsägelse. Hvad som åsyftas

torde vara, att lön skall utgå för det arbete, som utförts.

22 §.

Justitierådet Quensel:

Det nu föreliggande förslaget afviker från Kungl. Maj:ts proposition

till 1910 års riksdag därutinnan, att — under det i propositionen den

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

arbetsgifvaren enligt allmänna rättsregler tillkommande befogenhet att å

arbetarens lön afdraga ersättning för skada eller förlust, som arbetaren i

eller för arbetet tillskyndat arbetsgifvaren, inskränktes endast så till vida,

att densamma begränsades till en femtedel af den hvarje gång betalningsker

förfallna kontanta lönen — det sist utarbetade förslaget innehåller,

att för gäldande af ersättning af nyssnämnda slag arbetsgifvaren ej äger

göra afdrag från arbetarens lön, med mindre ersättningsanspråket blifvit

åt domstol fastställdt eller eljest är ostridigt. Denna olikhet mellan de

båda förslagen innebär, att i händelse af skilda meningar mellan arbetsgifvaren

och arbetaren i fråga om den senares ersättningsskyldighet det

tillkommer, enligt det äldre förslaget arbetaren att utsöka det innehållna

lönebeloppet, men enligt senare förslaget arbetsgifvaren att genom rättegång

söka ersättning för skada eller förlust. Då en jämförelse mellan

utsikterna för den ena och den andra parten att i händelse af ett gynnsamt

domslut få sitt rättsanspråk genom domens verkställande realiseradt

torde utfalla till väsentlig nackdel för arbetsgifvaren, synes mig den i

propositionen intagna ståndpunkt vara att föredraga framför det föreliggande

förslagets.

23 och 24 §§.

Justitieråd en friherre Marks ron Wiirtemben/ och Petrén samt regeringsrådet

Wall:

Beträffande den i dessa paragrafer afhandlade frågan om rätt för

arbetsgifvaren att innehålla någon del af arbetarens lön är det nu föreliggande

förslaget så till vida öfverensstämmande med det under sistlidet

år af lagrådet granskade, att dylik rätt tillägges arbetsgifvaren endast i

händelse öfverenskommelse därom är träffad, att vid hvarje betalningstillfälle

icke får innehållas mera än en femtedel af den förfallna kontanta

lönen, samt att hvad som för en arbetare må innehållas är begränsadt till

ett belopp, motsvarande den kontanta lönen för femton arbetsdagar. I

det tidigare förslaget var därjämte stadgadt, att innehållet belopp skulle

af arbetsgifvaren inom eu månad insättas å arbetarens namn i postsparbanken

eller annan sparbank under förbehåll, att medlen finge lyftas af

arbetsgifvaren eller arbetaren allenast med den andres medgifvande eller

på grund af domstols beslut.

Tydligt är att, såsom ock under ärendets föregående behandling

blifvit framhållet, en bestämmelse sådan som den sistnämnda ofta skulle

göra det praktiskt omöjligt för arbetsgifvaren att vid aftalsbrott från arbetarens

sida begagna sig af sin rätt att ur det innestående beloppet

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

gorå sig betäckt för sin skadeståndsfordran. Häraf följer dock ej, att

rätten att göra afdrag å lönen skulle vara helt och hållet värdelös för arbetsgifvaren.

Ett aftalsbrott af arbetaren skulle ju, äfven om arbetsgifvaren

ej kunde utbekomma det innestående beloppet, medföra, att detta

ginge förloradt för arbetaren, och vetskapen härom borde vara ägnad att

mana denne till betänksamhet. Emellertid lärer det vara obestridligt, att

föreskriften om skyldighet att insätta det innehållna beloppet i bank är

förenad med sådana olägenheter för arbetsgifvaren, att det vore högeligen

önskvärd!, om annan utväg att bereda arbetaren säkerhet för beloppet

kunde utfinnas.

I det nu föreliggande förslaget har också sagda föreskrift utbytts

mot bestämmelse om åliggande för arbetsgifvaren att hos öfverexekutor

eller utmätningsmannen i orten ställa pant eller borgen för de medel, som

må komma att innehållas. Öfverexekutor eller utmätningsman skulle

lämna bevis om det belopp, hvarför säkerhet ställts, och högre belopp

skulle icke fä innehållas. Om den ställda säkerheten funnes hafva försämrats,

skulle arbetsgifvaren, på anmodan af öfverexekutor eller utmätningsman,

vara pliktig att, mot erhållande af nytt bevis om det belopp

säkerheten kunde anses motsvara, återställa det angående säkerheten förut

utfärdade beviset.

Den sålunda föreslagna anordningen torde visserligen i åtskilliga

hänseenden erbjuda fördelar framför den, som innefattas i det tidigare

förslaget, men medför också väsentliga svårigheter. Så saknas hvarje bestämmelse

om förfarandet, i händelse de innehållna medlen komma att

öfverstiga det belopp, hvarför säkerhet ställts. Sådant förhållande kunde,

äfven om behörig kontroll utöfvades af arbetarna vid afdragens verkställande,

komma att inträffa därigenom, att säkerheten försämrades. Tvekan

skulle då uppstå, huruvida samtliga arbetarna ägde att återbekomma

sina innestående medel eller allenast så mycket däraf finge återkräfvas,

som öfversköte säkerheten, och i sistnämnda händelse, huruvida de arbetare,

som först framställde sina anspråk, skulle utfå hela sitt tiligodohafvande

eller någon annan ordning skulle följas.

En annan svårighet är att afgöra, hvilka förpliktelser i fråga om

säkerheten, som skulle åligga den myndighet, hos hvilken densamma blifvit

ställd. Förslagets bestämmelser härutinnan äro icke tydliga. Meningen

synes vara, att myndigheten icke skulle hafva annan förpliktelse än att,

om säkerheten upphört att gälla eller af annan anledning blifvit värdelös

eller försämrats och myndigheten erhållit kännedom därom, återfordra det

om säkerheten utfärdade beviset och, i händelse säkerheten ännu hade

något värde, utfärda nytt bevis om det belopp den kunde anses motsvara.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

173

Myndigheten skulle således ej hafva någon skyldighet att tillse, det säkerheten

blefve förnyad, där sådant erfordrades, eller att af egen drift göra

några undersökningar för vinnande af upplysning, huruvida säkerheten

försämrats. Att ålägga myndigheten några dylika förpliktelser torde ej

heller vara lämpligt, särskildt i betraktande däraf, att säkerheter af ifrågavarande

slag kunde komma att ställas i stor omfattning. En sådan begränsning

af myndighetens åligganden, som nu angifvits, torde emellertid

medföra, att säkerheten ofta komme att bereda arbetarna föga trygghet.

Om t. ex. säkerheten vore af den beskaffenhet, att den upphörde att gälla

efter viss tid, skulle myndigheten icke hafva annan befogenhet än att, då

denna tid utlupit, återfordra det lämnade beviset, och arbetarna skulle äga

att på grund af bristande säkerhet utkräfva sina innestående medel först

då ingen säkerhet vidare funnes.

Med afseende å det anförda synes hvad förslaget innehåller om

skyldighet för arbetsgifvaren att ställa säkerhet för afdragna lönemedel

icke kunna tillstyrkas. Annan utväg torde knappast föreligga än att antingen

återgå till den anordning, som innehölls i det tidigare af lagrådet

granskade förslaget, eller ock afstå från att bereda arbetarna annan säkerhet

än den, som innefattas uti den enligt 17 kap. 4 § handelsbalken dem

tillkommande förmånsrätt för de innestående medlen.

Justitieråd et Quensel:

Vid granskning af det för 1910 års riksdag afsedda förslag hemställdes

å min sida, att bestämmelserna om s. k. décompte skulle uteslutas

och öfverlämnas åt kontrahenternas aftalsfrihet. Bland andra skäl,

som härutinnan anfördes, åberopades jämväl, hurusom den då föreslagna

anordningen med de innehållna medlens insättande i bank gåfve anledning

till väsentliga anmärkningar. Detsamma synes vara förhållandet med

föreliggande förslags bestämmelse, att arbetsgivare, innan han begagnar

sin rätt att innehålla någon del af arbetarens lön till säkerhet för dennes

fullgörande af sina skyldigheter, skall hos öfverexekutor eller utmätningsman

ställa pant eller borgen. Förslaget lämnar nämligen olösta frågorna om

såväl exekutors skyldighet att tillse, huruvida den ställda säkerheten minskats

i värde, som — i händelse så inträffat — den ordning, hvari anspråken

att ur säkerheten utbekomma de innehållna beloppen må tillgodoses.

Med hänsyn härtill och på de skäl i öfrigt, jag till lagrådets protokoll

den 8 mars 1910 i förevarande hänseende anfört, tillstyrker jag

fortfarande, att bestämmelserna angående décompte måtte ur förslaget

uteslutas.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

30 §.

Lagrådet:

Paragrafen lämnas utan anmärkning, dock med framhållande, att

detta icke innefattar godkännande af den uti motiveringen gifna tolkning,

att arbetsinställelse ej under några omständigheter skalle kunna hänföras

till sådan händelse, som i paragrafen afses.

Förslaget till

lag angående ändring af 158 § utsökningslagen.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag angående ändring af JO § lagen om hvad

iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt

till fast egendom den tf juni 1907.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 43.

175

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majå Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

måndagen den 6 februari 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwARTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Etter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde

chefen för justitiedepartementet statsrådet Petersson lagrådets den 31

nästlidna januari afgifna utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut

den 2 december 1910 till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare;

2) lag om särskild domstol i vissa arbetstvister;

3) lag om vissa arbetstvister;

4) lag om vissa arbetsaftal;

5) lag angående ändring af 158 § utsökningslagen; och

6) lag angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i

afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14

juni 1907. '' ‘ ‘

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 43.

Efter att hafva redogjort för det afgifna utlåtandets innehåll anförde

föredragande departementschefen:

»Lagrådet har, enligt hvad dess utlåtande gifver vid handen, icke

hatt något att i princip erinra mot de i förslaget till lag om vissa arbetstvister

intagna stadgande!!, som afse att utveckla det offentliga medlingsförfarande!

samt gifva detsamma större kraft och förmåga att bidraga till

arbetsfredens vidmakthållande, hvilka stadgande!! innebära en afseyärd m - het i jämförelse med de lagförslag i förevarande ämne, som förelädes

1910 års riksdag. Beträffande särskilda af detta och de öfriga förslagens

bestämmelser hafva emellertid inom lagrådet framställts anmärkningar, och

har jag i anledning häraf ansett nödigt att vidtaga vissa ändringar i förslagen.

Vid den omarbetning af dem, som i enlighet härmed gjorts, har

hvad lagrådet eller dess flesta ledamöter hemställt blifvit iakttaget utom i

fråga om ett par punkter, för hvilka i det följande skall redogöras.

'' I motsats till det genom 1910 års proposition framlagda förslaget

till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare innehåller nu

ifrågavarande förslag i 8 § förbud mot tillgripande under kollektivaftals

giltighetstid af arbetsinställelse eller annan därmed jämförlig åtgärd i

anledning af tvist mellan de af aftalet bundna arbetsgifvarna och arbetarna

rörande förhållande, hvarom bestämmelse ej träffats i aftalet. Mot upptagande

af ett dylikt förbud utan att samtidigt i lag anvisas någon utväg

att få dessa s. k. intressetvister lösta hafva tre utaf lagrådets ledamöter

hvar för sig uttalat starka betänkligheter, och af dessa ledamöter hafva

två hemställt, att förbudet måtte kompletteras med bestämmelser om skyldighet

för parterna att för afgörande af intressetvister under aftalstiden

underkasta sig skiljedom.

De sålunda framhållna betänkligheterna hafva, på satt mina tidigare

uttalanden i saken utvisa, ingalunda vant för mig främmande utan föranledde'',

då jag ansåg obligatorisk skiljedom ej böra föreskrifvas, att enligt

det första förslaget medgafs användande af maktmedel för lösande af

dylika tvister äfven under den tid, da kollektivaftal vore gällande. De af

lagrådets omförmälda ledamöter anförda skälen mot förslagets nuvarande

ståndpunkt, hvilka i hufvudsak öfverensstämma med dem, som tidigare

varit bestämmande för min syn på frågan, torde visserligen knappast

kunna teoretiskt vederläggas. Men, såsom jag vid ärendets föredragning

inför Eders Kungl. Magt "den 2 sistlidne december antydde, synes kunna

antagas, att förhållandena praktiskt taget gestalta sig pa annat sätt.

Hvarken! inom riksdagen vid dess behandling af det tidigare förslaget eller

i de yttranden, som däröfver afgifvits af de myndigheter, hvilka genom

sill befattning med arbetstvister vunnit den största erfarenheten i dit
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

in

hörande förhållanden, samt af arbetsgifvare- och arbetareorganisationer,

hafva yppats farhågor för, att med en lagstiftning sådan den i förevarande

del af särskilda utskottet föreslagits och i det till lagrådet remitterade

förslaget bibehållits skulle uppkomma svårigheter genom bristen på

bestämmelser om intressetvisters lösande genom skiljedom. Vid sådant

förhållande och då å ena sidan en återgång till det först ifrågasatta systemet

med rätt till strid för afgörande af berörda tvister lärer vara föga

önskvärd, och å andra sidan, på sätt jag tidigare anfört, betänkligheter

uppenbarligen möta mot införande af obligatorisk skiljedom i fråga om

tvister af ifrågavarande art, anser jag förslaget i hvad angår nu behandlade

fråga böra lämnas orubbadt.

Vid 15 § i det remitterade förslaget till lag om särskild domstol i

vissa arbetstvister, innehållande dels förbud mot intagande i arbetsdomstolens

dombok eller yppande af skiljaktig mening, som uttalas i domstolen,

dels föreskrift att ledamot äger att om sin skiljaktiga mening erhålla

intyg af domstolen, har af tre bland lagrådets ledamöter anmärkts,

att hvad man med denna paragraf velat vinna, nämligen att från offentligheten

undandraga arbetsdomstolens omröstningar, lämpligast skulle uppnås

genom att i tryckfrihetsförordningen införa förbud mot utlämnande

af arbetsdomstolens omröstningsprotokoll i vidare män, än som af åtal

mot någon domstolens ledamot kunde föranledas. De skäl för denna

åsikt, som inom lagrådet anförts, synas mig öfvertygande. Anlitande af

utvägen att ändra tryckfrihetsförordningen för genomförande af förbudet

mot offentliggörande af arbetsdomstolens omröstningar skulle visserligen

medföra, att förbudet ej kunde genomföras förr än efter ingången af nästkommande

år. Men dröjsmålet torde ej behöfva blifva afsevärdt, och ej

heller synes någon verklig olägenhet kunna förorsakas däraf, att under en

kortare tid i början af arbetsdomstolens verksamhet berörda förbud icke

skulle gälla.

Jag har alltså för afsikt att hos Eders Kungl. Maj:t hemställa om

aflåtande till riksdagen af särskild proposition med förslag till omförmälda

ändring i tryckfrihetsförordningen och skall sedermera i annat sammanhang

återkomma till denna fråga. Emellertid synes det mig lämpligt, att

redan i det föreliggande lagförslaget införas dels i stället för det stadgande,

som gifvits i den nu behandlade paragrafen och som torde böra

utgå, en föreskrift af innehåll att skiljaktig mening, som uttalas vid omröstning

i arbetsdomstolen, ej må intagas eller omförmälas i domstolens

dombok utan skall upptagas i ett särskild! omröstningsprotokoll, och dels

en af det blifvande förbudet mot utlämnande af nämnda protokoll betingad

bestämmelse om undantag i hvad samma protokoll rörer från den eljest

Bihang till Piksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 A fä. 26 Käft. 28

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

stadgade skyldigheten för den, som vill i behörighetsfråga öfverklaga arbetsdomstolens

beslut, att till öfverdomstolen ingifva den förra domstolens

protokoll i målet. Väl skulle de sålunda ifrågasatta lagstadgandena framstå

såsom något oegentliga under den tid, som kunde förflyta till dess

grundlagsändringen blifvit genomförd, men å andra sidan torde vara angeläget

att undvika en ändring af lagen om arbetsdomstolen nästan omedelbart

efter dess ikraftträdande. Bestämmelser af nu angifven innebörd

hafva därför upptagits i 16 och 20 §§ af det omarbetade förslaget.

I afseende å det föreslagna första stycket i 16 § af förslaget till lag

om vissa arbetstvister (18 § i det omarbetade förslaget) har lagrådet erinrat,

att därest förlikningsmans göromål vid något tillfälle befinnas vara af

den omfattning, att han icke medhinner att fullgöra dem, Konungen lärer

utan stöd af någon föreskrift i lagen äga att på ansökan af förlikningsmannen

befria honom från en del af göromålen och uppdraga dessa åt

annan. Stadgandet i nämnda stycke syntes därför vara öfverflödigt. Ansåges

emellertid en bestämmelse erforderlig, borde den föreslagna lydelsen

jämkas i viss angifven riktning.

Det synes mig vara lämpligt, att uttrycklig bestämmelse meddelas

om rätt för Konungen att, därest förlikningsman skulle blifva för mycket

öfverhopad af göromål, uppdraga någon del af dessa åt särskildt förordnad

person. Jag har därför låtit berörda stadgande kvarstå och däri

allenast vidtagit den af lagrådet föreslagna jämkning.

Enligt 20 § af det remitterade förslaget till lag om vissa arbetstvister

(22 § i det omarbetade förslaget) skulle det i paragrafen gifna förbudet

mot vidtagande eller utvidgande af arbetsinställelse efter erhållen

kännedom om förlikningsmannens kallelse till förhandlingar i alla händelser

ej vara gällande längre än till dess sextio dagar förflutit från kallelsens

utfärdande eller i visst fall från kollektivaftals utlöpande. Vid berörda

paragraf hafva två af lagrådets ledamöter af anförda skäl ifrågasatt,

huruvida ej den makt att påbjuda vapenhvila, som sålunda skulle tillkomma

förlikningsmannen, lämpligen kunde så till vida inskränkas, att omförmälda

maximitid i någon mån förkortades, exempelvis till trettio dagar.

I anledning af hvad sålunda inom lagrådet framhållits har jag tagit

under förnyadt öfvervägande, huru tiden för parternas bundenhet genom

törlikningsmannens ingripande lämpligast bör begränsas. Obestridligt är

det af vikt, att då genom lag pålägges arbetsgifvarc och arbetare en förut

icke förefintlig inskränkning i deras befogenhet att anlita maktmedel för

afgörande af sina mellanhafvanden, lagstiftaren går till väg a med all försiktighet,

så att ej de nya bestämmelserna mötas med misstro och ovilja.

Ju mera den ena eller den andra parten i en arbetstvist kan med fog hysa

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

farhåga för att den påtvungna underlåtenheten att gripa till strid skall

innebära en väsentlig nackdel för honom i fråga om möjligheten att tillvarataga

sina intressen, desto mera kommer lagen att af denna part kännas

som ett obehörigt tvång och dess genomförande försvåras. Uppenbarligen

måste dock jämväl tillses, att den större effektivitet, som man velat

bereda förlikningsmannens medlingsförsök, icke äfventyras genom att endast

otillräcklig tid gifves honom för tvistens utredande och vidare behandling

under de mera gynnsamma omständigheter, som måste anses föreligga

innan öppen strid utbrutit. Vid denna tids sättande till sextio dagar

har måhända i allt för hög grad sistnämnda synpunkt fått göra sig

gällande.

Åt den tillgängliga statistiska bearbetningen af förlikningsmannens

berättelser öfver sin verksamhet framgår, att i omkring fyra femtedelar af

de fall, då förlikningsmans ingripande i arbetshäst ledt till förhandling inför

honom, tiden mellan det första förhandlingssammanträdet och den tidpunkt,

da antingen uppgörelse i tvisten träffats eller medlingen såsom utsiktslös

afbrutits, ej öfverstigit en månad. Visserligen kan eu alldeles bestämd

slutsats häraf ej dragas för bedömande af föreliggande fråga, enär

dels i beräkning tagits jämväl fall, då arbetsinställelse varit förhanden och

förhandlingarna således möjligen just i följd af arbetsinställelsens inträdande

blifvit afbrutna, och dels uppgift saknas om den tid, som i hvarje

fall förflutit mellan förlikningsmannens ingripande i tvisten och det första

medlingssammanträdet, hvilken tid dock emellanåt synes hafva varit af

ej obetydlig längd. Emellertid hafva i ungefär två tredjedelar af de

redovisade fallen förhandlingarna varit slutförda redan inom två veckor,

och af den femtedel, beträffande hvilka förhandlingstiden öfverstigit en månad,

har endast ett ringa fåtal kunnat slutbehandlas inom två månader,

utan de flesta ännu längre tid varit föremål för förlikningsmannens handläggning.

oo o

Det synes sålunda sannolikt, att den inom lagrådet ifrågasatta tidsbegränsningen

icke skulle i mera betydande mån förringa värdet af det

föreslagna påbudet om upprätthållande af fredstillstånd under pågående

medlingsförsök inför förlikningsmannen, och då de af lagrådets omförmälda

ledamöter och af mig nu framhållna synpunkterna, hvilka tala för

en sådan begränsning, icke torde kunna frånkännas sin stora betydelse,

har jag funnit skäligt att i öfverensstämmelse härmed ändra tidsbestämmelsen

i paragrafen till trettio dagar.

I anledning af den erinran, som i öfrigt vid förevarande paragraf

gjorts af lagrådet, har jag låtit till densamma göra ett tillägg i syfte att

gifva ett tydligare uttryck åt dess innebörd, nämligen att, sedan förhand
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

lingar inför förlikningsmannen afslutats utan resultat, och de tvistande

därigenom erhållit full handlingsfrihet, men arbetsinställelse ej alls eller

ej i full omfattning inträdt, en förnyad kallelse af förlikningsmannen

verkar till ny inskränkning i berörda handlingsfrihet, dock ej för längre

tid än till dess trettio dagar förflutit antingen från den första kallelsen

eller, om denna kallelse i anledning af tvist om slutande af nytt kollektivaftal

i stället för äldre sådant aftal utfärdats under sistnämnda aftals

giltighetstid, från detsammas utlöpande.

Hvad därefter beträffar de i 23 och 24 §§ af förslaget till lag om

vissa arbetsaftal innefattade bestämmelserna i fråga om rätt för arbetsgifvarcn

att innehålla någon del af arbetarens lön till säkerhet för dennes

fullgörande af sina skyldigheter, uttalade jag vid remissen till lagrådet

den" meningen, att öfvervägande skäl funnes för vidhållande af uppfattningen,

att det vore lämpligt genom särskilda bestämmelser trygga arbetarnas

rätt till de innehållna medlen, låt vara att med hänsyn till gällande

förmånsrätt och det förhållandet, att afdrag icke skulle få göras utan särskildt

aftal, denna fråga måhända icke vore af särdeles stor vikt. Jag

framhöll vidare, att på grund af de anmärkningar, som förefunnes mot

de tidigare inför Eders Kungl. Maj:t framlagda lagförslagens stadganden i

detta ämne, det vore önskvärdt att finna en utväg, som bättre än de förut

ifrågasatta på en gång tillgodosåge arbetsgifvarens rätt och beredde arbetaren

den åsyftade tryggheten. En sådan utväg syntes mig vara att

stadga skyldighet för arbetsgifvaren att ställa säkerhet för medel, som han

på grund af aftal med arbetaren ville innehålla.

Tre ledamöter i lagrådet hafva emellertid visserligen funnit den

sålunda föreslagna anordningen i åtskilliga hänseenden erbjuda fördelar

framför den, som innefattas i det tidigare af lagrådet granskade förslaget,

men likväl afstyrkt densamma på grund af de väsentliga svårigheter den

ur vissa angifna synpunkter skulle medföra. Samma ledamöter hafva ansett

annan utväg knappast föreligga än att antingen återgå till den anordning,

som innehölls i nämnda tidigare förslag, eller ock afstå från att

bereda arbetarna annan säkerhet än den, som innefattas uti den enligt

17 kap. 4 § handelsbalken dem tillkommande förmånsrätt för de innestående

medlen. En ledamot har, med förnyande af sin vid det tidigare

förslagets granskning gjorda hemställan, tillstyrkt, att bestämmelserna angående

decompt måtte ur förslaget uteslutas.

Äfven jag är villig medgifva, att det i det remitterade förslaget

angifna sätt för tryggande af arbetarnas rätt till innehållna medel i vissa

afseenden är mindre tillfredsställande, och jag anser därför förslaget i

denna del icke böra mot lagrådets enhälliga afstyrkande vidhållas. Ätt i

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

181

stället, såsom lagrådets flertal alternativt ifrågasatt, återgå till det förslag

i ämnet, som nästlidet år utgjorde föremål för lagrådets granskning, torde

på grund af de vid olika tillfällen af mig omförmälda betänkligheterna

mot detta förslag icke vara att förorda. Däremot finner jag mig böra biträda

det andra af lagrådets flesta ledamöter angifna alternativet. I syfte

att genom särskild anordning skydda berörda medel hafva nu olika utvägar

pröfvats, utan att någon befunnits lämplig. Någon ny utväg är jag

icke i tillfälle att föreslå, och jag delar den af nämnda ledamöter uttryckta

mening, att en sådan knappast torde föreligga. Det synes därför icke

återstå annat än att åtnöjas med den trygghet, som redan är i lag beredd

genom den starka förmånsrätt dylika medel åtnjuta på grund af den nästlidet

år antagna ändrade lydelsen af 17 kap. 4 § handelsbalken. Några

viktigare erinringar synas mig, såsom jag förut antydt, icke vara att framställa

mot denna lösning af frågan. Det torde nämligen endast vara i

sällsynta undantagsfall en arbetare icke skulle kunna med stöd af förmånsrätten

utfå innehållna lönemedel af arbetsgifvaren.

I öfverensstämmelse med den af mig nu uttalade åsikt har lydelsen

af 23 § jämkats och 24 § uteslutits, i sammanhang hvarmed den genom

sistnämnda åtgärd påkallade förändringen af därefter följande paragrafers

n u in m eib e t e c k n i n g iakttagits.

I hvilka delar af förslagen ändringar vidtagits på grund af de inom

lagrådet framställda anmärkningarna framgår af följande sammanfattning.

I förslaget till lag om kollektiv aftal mellan arbetsgifvare och arbetare

har lydelsen af 6 § jämkats. 12 § i samma förslag har uteslutits, i anledning

hvaraf förutvarande 13 och 14 §§ erhållit paragrafnumren

12 och 13.

I förslaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister hafva 2

och 3 §§ i någon mån omredigerats. Efter 11 § har införts en ny paragraf

med nummer 12, i sammanhang hvarmed nummerbeteckningen å de

följande paragraferna samt förekommande hänvisningar till särskilda paragrafer

undergått erforderlig förändring. I förutvarande 12 § har sista

punkten uteslutits. Vidare hafva förutvarande 15 och 19 §§ samt slutbestämmelsen

erhållit delvis förändrad lydelse.

I förslaget, till lag om vissa arbetstvister har 3 § så uppdelats, att dåra,!’

bildats tre paragrafer, med nummer 3, 4 och 5, samt ett stadgande öfverflyttats

till förutvarande 5 § såsom dess andra stycke. Förutvarande 4 §

har flyttats efter förutvarande 9 § samt erhållit nummer 12, hvar]ände

erforderlig förändring skett i andra paragrafers nummerbeteckning och

förekommande hänvisningar till paragrafer. I förutvarande 12, 15, 16, 20

och 21 §§ hafva förändringar vidtagits. Under särskild rubrik har en ny

paragraf, nummer 31, införts i förslaget.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

I förslaget till lag om vissa arbetsaftal hafva 8, 11, 17 och 23 §§

undergått förändring. 24 § har uteslutits, hvaraf föranledts jämkning i

andra paragrafers nummerbeteckning och i vissa hänvisningar.

Härutöfver hafva vid förslagens omarbetning i en del paragrafer

redaktionella jämkningar vidtagits.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter de ifrågavarande

förslagen och hemställde, att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas nådig proposition

af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

110461 Stockholm 1911. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin (1)

  1. Niklas Selberg, Erik Sjödin, Inrangering av gula fackföreningar i svensk kollektiv arbetsrätt, SvJT 2023 s. 335, på s. 354 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1911:133 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:t proposition med förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild domsto s. 7 i texten
  2. 1SärU 1911:1 Riksdagens särskilda utskotts (Nr T) utlåtande Nr 1 a1 i texten
  3. LU 1911:7 Lagutskottets memorial Nr 7 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 2023 s. 335 Niklas Selberg, Erik Sjödin, Inrangering av gula fackföreningar i svensk kollektiv arbetsrätt s. 354 i texten