Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om arbetarskydd

230 sidor, varav 227 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 227 av 230 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:104, Med förslag till lag om arbetarskydd

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

1

N:o 104.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om arbetarskydd; gifven Stockholms slott den 29

mars 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om arbetarskydd.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Theodor Adelswärd.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 höft. (Nr 104.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Förslag

till

Lag om arbetarskydd.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §■

Denna lag äger tillämpning å hvarje rörelse, industriell eller icke,

hvari arbetare användes till arbete för arbetsgifvares räkning, så ock å

hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenafledning eller annat dylikt särskildt

arbetsföretag, hvari arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana

förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgifvaren att vaka

öfver arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres af medlem af arbetsgifvarens familj, samt

c) arbete, som utföres af sjöfolk och är att hänföra till skeppstjänst,

ehvad arbetet utföres ombord eller icke.

Beträffande arbete inom jordbruket skall denna lag äga tillämpning

allenast i hvad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande

af maskinella hjälpmedel för tillvaratagande, utvecklande eller

tillgodogörande af mekanisk kraft, kreatursvandringar därunder inbegripna,

eller vid användande af sådana ångpannor, kokare eller andra

kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

3

2 §■

I denna lag förstås med arbetare enhvar, som utför arbete för

annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom

sjelfständig företagare, och med arbetsgivare enhvar, för hvilkens räkning

arbete utföres af sådan arbetare, utan att mellan dem står någon

tredje person, hvilken såsom själfständig företagare åtagit sig att ombesörja

arbetets utförande.

Föreskrifter till förekommande af olycksfall och ohälsa i arbete.

3 §•

Arbetsgivare är pliktig iakttaga allt, som i afseende å arbetslokaler,

maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur

skäligen kan anses af nöden för att skydda hos honom sysselsatta

arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet.

Det åligger arbetarna att iakttaga tillbörlig försiktighet och jämväl

i öfrigt låta sig angeläget vara att, i hvad på dem ankommer, medverka

till förekommande af olycksfall och ohälsa i arbetet.

4 §•

Till förekommande af olycksfall i arbetet skall af arbetsgivare

särskildt iakttagas:

a) Å ställen, där arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom

fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets natur

sådant medgiver, nödiga skyddsinrättningar anordnas, såsom att golföppningar,

ställningar, gallerier, hissar och dylikt förses med betryggande

hägnad samt att ledstänger anbringas i trappor.

b) Hissar, kranar, hängbanor och andra därmed jämförliga transportanordningar

skola underkastas besiktning och profning på sätt, som

kan anses betryggande; och skall, där det utan större olägenhet låter

sig göra, å dem finnas på lämpligt ställe tydligt angifvet den bärighet

i vikt, hvarför de vid senaste besiktning godkänts, jämte dagen för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 104.

denna besiktning äfvensom, då de äro • afsedda för persontrafik, det

antal personer, som utan fara kan på en gång begagna dem.

c) Kar, bassänger och andra öppna kärl, hvilka med hänsyn till

läge och innehåll eller djup medföra fara, skola, därest så lämpligen

kan ske, vara behörigen kringgärdade.

d) För arbetarnas räddande vid eldsvåda skola sådana åtgärder

träffas, som med hänsyn till arbetets natur, arbetslokalens belägenhet

och beskaffenhet samt arbetarnas antal kunna anses tillfyllestgörande,

såsom anbringande af lätt öppnade utgångar och fönster, säkerhetsstegar,

brandsäkra trappor och dylikt.

e) Gångar i arbetslokaler skola vara så breda och höga, att

arbetarna icke utsättas för att skadas af i gång varande maskiner.

Golf i arbetslokal skall, särskildt i närheten af farliga maskiner och å

andra farliga platser, hållas i sådant skick, att arbetarna ej utsättas för

att snafva eller halka.

f) Motor skall, där den ej uppställes i särskildt rum utan har sin

plats i arbetslokalen, inhägnas eller anbringas så, att de arbetare, åt

hvilka dess skötsel icke är anförtrodd, ej utsättas för att komma i

beröring med dess rörliga delar.

g) Maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarna,

skola kringgärdas eller eljest så anordnas, att såvidt möjligt den med

dem förbundna fara undanröjes, hvarjämte dessa inrättningar, när de

äro i gång, skola å ställen, där arbetarna äro utsatta för att med dem

komma i beröring, vara så belysta, att de kunna tydligt urskiljas.

h) Elektriska apparater och ledningar skola vara så anordnade,

att arbetarna icke utsättas för fara att skadas genom elektrisk ström.

i) Innan transmission sättes i gång, skall detta på förut bekantgjordt

sätt tillkännagifvas i hvarje arbetslokal, dit drifkraft förmedelst

transmissionen öfverföres. Inom hvarje arbetslokal skola tillfredsställande

anordningar vara vidtagna i ändamål att kunna så skyndsamt

som möjligt stanna i lokalen befintlig hufvudtransmission eller, där flera

sådana finnas, enhvar af dem.

k) Arbetsmaskin med hastig rörelse skall så vidt möjligt vara

försedd med inrättning ej mindre för dess hastiga stannande än äfven

till förhindrande af oafsiktlig igångsättning.

l) För till- och frånslagning af transmissionsrem eller -lina skall,

där sådan åtgärd är förenad med fara, finnas ändamålsenlig anordning.

m) Därest maskin eller transmission måste rengöras eller smörjas,

medan den är i gång, skola, i den mån sådant är möjligt, åtgärder

vara vidtagna till förekommande af olycksfall.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

n) Sådan ångpanna, kokare eller annat kärl under tryck, som

genom explosion kan förorsaka olycksfall, skall med hänsjm till material,

konstruktion och utrustning erbjuda betryggande säkerhet och för den

skull underkastas besiktning och profning på sätt, som för utrönande

af dess säkerhet i berörda afseenden kan anses tillfyllestgörande.

o) Vid förflyttning af tunga föremål skall tillses, att arbetet ordnas

och ledes på betryggande sätt samt att för arbetet använda redskap

erbjuda tillräcklig säkerhet.

p) Till arbete, där bristande kunskap eller färdighet måste anses

medföra fara för olycksfall, må arbetare ej användas, med mindre han

visat erforderlig skicklighet eller honom lämnas nödig undervisning och

ledning.

5 §•

Till förekommande af ohälsa i följd af arbetet skall af arbetsgifvare

särskildt iakttagas:

a) I sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel

ej understigande tio kubikmeter för hvarje där sysselsatt arbetare, jämte

erforderlig, lämpligt anordnad luftväxling.

b) Arbetet skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt

så lämplig värmegrad, som arbetets natur och platsen för detsamma

skäligen medgifva.

c) Verksamma anordningar skola, i den mån arbetets natur det

medgifver, vidtagas för att hindra damm, gaser eller ångor att i arbetslokal

spridas i en för arbetarnas hälsa skadlig mängd.

d) Explosionsmotor, gasgenerator eller till sådan hörande reningsapparat

må icke uppställas i arbetslokal, med mindre lokalen är sa stor

och luftig eller motorn, generatorn eller reningsapparaten så väl inbyggd,

att besvärande ansamling af gas ej genom dess användande kan

uppkomma i lokalen.

e) Tiden för arbetares användande till särskildt hälsofarlig sysselsättning

skall tillbörligen inskränkas.

f) Renlighet skall iakttagas med hänsyn såväl till arbetslokaler

som till maskiner och redskap. Dammspridande sopning skall så vidt

möjligt undvikas i arbetslokal, där arbetet pågår. I arbetslokal bör

finnas nödigt antal spottkärl af lämplig beskaffenhet.

g) Sysselsattes å ett och samma ställe samtidigt och på stadigvarande

sätt ett större antal arbetare, böra dessa på sätt, som kan

anses tillfredsställande med hänsyn till antal, fördelning på kön och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

arbetets natur, å eller invid arbetsstället äga tillgång till tvätt- och

dricksvatten samt afträden äfvensom lämplig plats för ombyte och förvaring

af kläder; därjämte böra de af arbetarna, som icke äro bosatta i

närheten af arbetsstället, såvidt möjligt därstädes äga tillgång till lämplig

plats för intagande af måltider samt lägenhet att värma medförd mat.

h) Till lämnande af den första hjälpen vid olycksfall skola finnas

vidtagna sådana anordningar, som kunna anses erforderliga med hänsyn

till arbetets beskaffenhet.

i) Arbetet bör, där dess natur det medgifver, så anordnas, att

arbetarna komma i åtnjutande af erforderlig söndagshvila.

6 §•

Där så finnes nödigt, skola i arbetslokal eller å annan lämpligplats

anslås föreskrifter om hvad arbetarna böra iakttaga för att undvika

olycksfall och ohälsa i arbetet. Vederbörande yrkesinspektör eller

bergmästare är pliktig att på framställning af arbetsgivare granska

förslag till dylika föreskrifter.

A särskildt farliga ställen skola anbringas anslag, som uppmana

till synnerlig försiktighet.

Arbetarna skola ställa sig till noggrann efterrättelse nu omförmälda

föreskrifter och uppmaningar.

7 §•

Finnes för tillämpningen af 3 § i afseende å visst slag af sysselsättning

eller användande af visst slag af maskin, redskap eller arbetslokal

behof af närmare föreskrifter, ankommer på Konungen att utfärda

sådana föreskrifter.

Särskilda föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete.

8 §•

Med minderårig förstås i denna lag den, som är under aderton

år, och med arbetstid den tid, hvarunder arbetet pågår, raster icke

inbegripna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

7

9 §•

Minderårig må icke användas i arbete, förr än den minderårige

fyllt tretton år. Ej heller må minderårig användas i arbete, förr än den

minderårige inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot

svarande kunskaper och färdigheter eller erhållit behörigt tillstånd

att lämna folkskolan; dock skall denna föreskrift icke utgöra hinder för

den minderåriges användande till arbete å ferietid under högst fyra

månader af året.

10 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårig i arbete på sådant sätt,

att den minderåriges användande skäligen kan anses medföra fara för

olycksfall eller för öfveransträngning eller annan menlig inverkan på

den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller för den minderårige

innebära våda i sedligt afseende.

Minderårig skall lämnas erforderlig ledighet för deltagande i kurs

för religions- eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning, som

helt eller delvis bekostas af staten eller kommun.

11 §•

Minderårig under femton år må icke användas till arbete under

jord i stenbrott eller grufva.

12 §.

Minderårig, som användes till kringförande af varor, uträttande af

bud eller ärenden eller till arbete i handel, skall åtnjuta oafbruten

ledighet från arbetet under minst elfva timmar hvarje dygn, och skall

tiden mellan kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m. ingå i denna ledighet.

13 §.

Beträffande minderårigs användande till bergverks-, bruks-, fabriks-,

handtverks- eller annat industriellt arbete eller till byggnadsarbete, ändå

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

att det ej är att hänföra till industriellt arbete, skola gälla följande

bestämmelser:

a) Den minderåriges arbetstid må ej öfverskrida för minderårig

under fjorton år åtta timmar af dygnet eller fyrtioåtta timmar i veckan

och för annan minderårig tio timmar af dygnet eller sextio timmar i

veckan.

Då natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets regelbundna gång,

må eftergift från här gifna bestämmelser kunna beträffande minderårig,

Bom fyllt fjorton år, meddelas af vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare

för högst en månad och af yrkesinspektionens chefsmyndighet

för högst fyra månader.

b) Deltager den minderårige med arbetsgifvarens vetskap i kurs

för sådan undervisning, som i 10 § omförmäles, vare arbetsgifvaren

skyldig så begränsa den minderåriges arbetstid, att sammanlagda undervisnings-

och arbetstiden för dygn ej öfverstiger den i a) af denna §

medgifna arbetstid.

c) Den minderåriges arbete skall afbrvtas genom lämpliga och,

där arbetets natur det medgifver, regelbundet återkommande raster.

Under rasterna må den minderårige ej tillåtas att uppehålla sig i arbetslokal,

där till följd af arbetets beskaffenhet luften är förorenad af ämnen,

hvilka äro skadliga för hälsan; åliggande det, där så är förhållandet,

arbetsgifvaren att anvisa lämpligt annat rum, hvarest den minderårige

kan under rasterna vistas och intaga sina måltider.

d) Den minderårige må icke användas till arbete å tid mellan

kl. 7 e. m. och kl. 6 f. m.; dock må minderårig af mankön, hvilken

fyllt femton år, användas till arbete å tid, som nu är nämnd, där hans

arbetstid är begränsad till högst åtta timmar af dygnet och arbetet

icke oftare än under hvar tredje vecka infaller å tid mellan kl. 11 e. m.

och kl. 5 f. in.

14 §.

Användes minderårig ej blott till sådant arbete, hvarå 12 eller

13 § äger tillämpning, utan jämväl till annat arbete för samma arbetsgifvares

räkning, skola dessa arbeten gemensamt vara underkastade

bestämmelserna i den af nämnda §§, som äger tillämpning å lörstberörda

arbete. Användes minderårig för samma arbetsgifvares räkning

till såväl arbete, hvarå 12 §, som arbete, hvarå 13 § äger tillämpning,

skola dessa arbeten äfvensom annat arbete, hvartill den minderårige

användes för arbetsgifvarens räkning, gemensamt vara underkastade

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104. 9

bestämmelserna i 13 §. Under annat arbete inbegripes här äfven sådant

arbete, hvarå denna lag eljest icke äger tillämpning.

15 §.

Bedrifves industriellt arbete å ett arbetsställe i sådan omfattning,

att för arbetet i regel användas minst tio arbetare eller drifkraft om

minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst fem arbetare jämte drifkraft

om minst tre effektiva hästkrafter, må minderårig användas i

arbetet allenast under villkor, att till arbetsgifvaren aflämnats intygsbok

för den minderårige; skolande sådan bok vara utfärdad på sätt i 34 §

föreskrifves och innehålla dels uppgift om den minderåriges fullständiga

namn, födelseår och födelsedag samt, för det fall att fråga icke är om

arbete endast under ferietid, intyg att den minderårige inhämtat den

för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper

och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan,

dels ock läkarbetyg, utvisande att den minderårige icke företer sjuklighet,

svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet,

att den minderårige icke kan anses komma att lida men af

den sysselsättning, hvartill den minderårige användes. Sådant läkarbetyg,

hvilket, då intygsboken aflämnas till arbetsgifvaren, ej må vara äldre

än ett år, kan äfven utgöras af anteckning, som vid besiktning enligt

35 § införts i boken af besiktningsläkare.

16 §.

Beträffande sådant arbete, som i 15 § angifves och som af tekniska

skäl måste oafbrutet fortgå såväl natt som dag eller tidvis måste forceras,

må Konungen, i den mån så finnes af behofvet påkalladt, för minderårig

af mankön, hvilken fyllt femton år, meddela eftergift från det i

13 § d) gifna förbud utöfver hvad där medgifves.

17 §•

Finnes minderårigs användande i visst slag af sysselsättning medföra

synnerlig fara i något afseende, hvarom i 10 § första stycket förmärs,

ankommer på Konungen att föreskrifva vissa villkor för minderårigs

användande i sådan sysselsättning eller att minderårig ej må

användas däri.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete.

18 §•

Kvinna må icke användas till arbete under jord i stenbrott eller

grufva.

19 §.

Kvinna, som födt barn, må ej användas i sådant arbete, som 15 §

angifver, förrän minst sex veckor förflutit, från det hon före sin nedkomst

senast användts i dylikt arbete, och ej heller förr än medelst

tillförlitligt intyg visats, att minst fyra veckor förflutit efter nedkomsten.

Företer kvinna, som användes i arbete af nämnda slag, intyg af

läkare eller barnmorska, att hon med sannolikhet kan vänta sin nedkomst

inom två veckor, må ledighet från arbetet ej förvägras henne.

Intyg, som föreskrifves i första stycket af denna §, skall förvaras

af arbetsgifvaren, till dess vederbörande tillsynsorgan vid besök

å arbetsstället tagit del af intyget.

20 §.

Kvinna, som själf ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig

ledighet härför.

21 §.

År åt kvinnor, som användas i annat arbete, än 15 § angifver,

understöd tillförsäkradt under sådan ledighet, som 19 § omförmäler,

må Konungen föreskrifva, att hvad i sistnämnda § stadgas skall äga

tillämpning jämväl beträffande dylika kvinnor.

Finnes kvinnas användande i visst slag af sysselsättning medföra

synnerlig fara för olycksfall eller vara för kvinna synnerligen ansträngande

eller hälsofarligt eller kunna för kvinna medföra synnerlig våda

i sedligt afseende, ankommer på Konungen att föreskrifva vissa villkor

för kvinnas användande i sådan sysselsättning eller att kvinna ej må

användas däri.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majte Nåd. Proposition N:o 104.

11

22 §.

Angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i

vissa industriella företag är stadgadt i särskild lag.

Om tillsyn å lagens efterlefnad m. m.

23 §.

Tillsyn å efterlefnaden af denna lag och med stöd af densamma

meddelade föreskrifter utöfvas, under öfverinseende och ledning af yrkesinspektionens

chefsmyndighet, utaf särskilda tillsynsorgan, nämligen

yrkesinspektörer, bergmästare, underinspektörer och kommunala tillsynsorgan.

Yrkesinspektörernas tillsyn omfattar hvarje verksamhet, hvari

industriellt eller annat slag af arbete bedrifves i den omfattning, 15 §

angifver, och som icke är underkastad bergmästares tillsyn eller att

hänföra till jordbruk eller handel; tillkommande det därjämte yrkesinspektörerna

att leda underinspektörernas och öfva inseende öfver de

kommunala tillsynsorganens tillsyn. Såsom yrkesinspektör må jämväl

anställas kvinna, och skall sådan yrkesinspektris förnämligast utöfva

tillsyn beträffande kvinnliga arbetare.

Bergmästarnas tillsyn omfattar bearbetning af inmutningsbara

fyndigheter och stenkolsfyndigheter samt annat bergverksarbete, för

såvidt detsamma helt eller delvis bedrifves under jord, äfvensom de

utvunna produkternas upp- och framforsling, deras invid fyndorten försiggående

skrädning, anrikning och brikettering samt därstädes belägna,

för bedrifvandet af nu nämnda slag af arbeten afsedda verk och inrättningar.

Underinspektörerna hafva att inom verksamhet, som ej är underkastad

yrkesinspektörs eller bergmästares tillsyn, öfva tillsyn till förekommande

af olycksfall vid användande af maskinella hjälpmedel för

tillvaratagande, utvecklande eller tillgodogörande af mekanisk kraft,

kreatursvandringar därunder inbegripna, eller vid användande af sådana

ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck, som genom explosion

kunna förorsaka olycksfall.

De kommunala tillsynsorganen hafva att inom verksamhet, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition iV :o 104.

ej är underkastad yrkesinspektörs'' eller bergmästares tillsyn, öfva tillsyn

i de afseenden, beträffande hvilka det ej tillkommer underinspektör att

hafva tillsyn.

På Konungen ankommer att bestämma ej mindre de gränser, inom

hvilka hos yrkesinspektör anställd assistent må af yrkesinspektören anlitas

för utförande af inspektion på yrkesinspektörens ansvar, än äfven

i hvilken ordning grufingenjör har att utöfva befogenhet, som enligt

denna lag tillkommer bergmästare.

Utan hinder af hvad ofvan är sagdt må Konungen förordna, att

tillsyn å visst slag af verksamhet skall utöfvas af specialinspektör, samt

meddela föreskrifter rörande sådan inspektörs befogenhet. Konungen må

jämväl, där så finnes påkalladt för vinnande af en mer ändamålsenlig

anordning af tillsynen, meddela föreskrifter rörande jämkning af gränserna

för skilda tillsynsorgans befogenhet.

24 §.

De i 23 § omnämnda kommunala tillsynsorgan utgöras af hälsovårdsnämnd

eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd; varande dock

hälsovårds- eller kommunalnämnd berättigad utöfva den nämnden åliggande

tillsyn genom en eller flera lämpliga, af nämnden utsedda, särskilda

personer, män eller kvinnor. Har nämnd för tillsynens utöfvande

utsett särskild person, åligger det nämnden att ofördröjligen därom

lämna vederbörande yrkesinspektör underrättelse med angifvande af den

utsedda personens namn, jurke och postadress.

Skulle hälsovårds- eller kommunalnämnd brista i fullgörandet af

hvad som åligger nämnden beträffande här ifrågavarande tillsyn och

kommer sådant förhållande, genom anmälan från yrkesinspektör eller på

annat sätt, till Konungens befallningshafvandes kännedom, skall Konungens

befallningshafvande tillhålla nämnden att vidtaga de åtgärder, som

kunna erfordras för åvägabringande af rättelse, och äger Konungens

befallningshafvande i fall af behof för nämnda ändamål förelägga lämpliga

viten. Underlåter nämnden att ställa sig Konungens befallningshafvandes

anmaning till efterrättelse, må Konungens befallningshafvande,

där så finnes nödigt, i större eller mindre omfattning öfverflytta tillsynens

utöfvande å person, som af Konungens befallningshafvande för

ändamålet förordnas. För sådan person, hvilken är att anse som kommunalt

tillsynsorgan enligt denna lag, äger Konungens befallningshafvande

i fall af behof att bestämma godtgörelse att utgå af kommunens

medel.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

13

Tillsyn skall i främsta rummet ägnas sådan verksamhet, hvari

arbetet måste anses medföra fara för olycksfall, ohälsa eller annat missförhållande,

som denna lag afser att förekomma. Kan i afseende å viss

verksamhet dylik fara i regel anses utesluten, är vederbörande tillsynsorgan

ej förpliktadt företaga inspektion å arbetsställe, där sådan verksamhet

utöfvas, med mindre anmälan eller annan särskild omständighet

gifver skälig anledning misstänka, att bestämmelse i denna lag

eller föreskrift, meddelad med stöd af lagen, därstädes icke tillbörligen

iakttages.

Vid utöfvande af tillsyn böra tillsynsorganen gå arbetsgifvarna

tillhanda med upplysningar, råd och anvisningar. De böra därvid städse

akta på, huru i hvarje särskildt fall ändamålet med denna lag må vinnas

med minsta möjliga olägenhet och kostnad för arbetsgifvaren.

Närmare föreskrifter angående tillsynens anordning och sättet för

dess utöfvande meddelas af Konungen.

26 §.

Vill arbetsgivare underställa vederbörande yrkesinspektör eller

bergmästare förslag till ny-, om- eller tillbyggnad af arbetslokal eller

till ny eller ändrad anordning för arbetets bedrifvande, äger han att

till yrkesinspektören eller bergmästaren insända dylikt förslag, åtföljdt

af sådana ritningar och uppgifter, som må erfordras för förslagets

granskning; och åligger det yrkesinspektören eller bergmästaren, som

ej må för sådan granskning uppbära någon godtgörelse, att snarast

möjligt efter mottagandet af erforderliga handlingar återsända förslaget

med det yttrande, hvartill granskningen med hänsyn till denna lag och

med stöd af densamma meddelade föreskrifter kunnat gifva anledning.

27 §.

Det åligger skolråd och skolstyrelser samt i statens eller kommuns

tjänst anställda läkare, som få kännedom om förhållande, som

strider mot denna lag eller mot föreskrift, meddelad med stöd af

lagen, att göra anmälan om förhållandet hos vederbörande tillsynsorgan;

och vare dessutom polismyndighet samt nyss berörda myndigheter och

tjänsteinnehafvare pliktiga att lämna tillsynsorganen de upplysningar

och det biträde, som af deras tjänsteåligganden enligt denna lag kunna

påkallas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

28 §.

Yrkesinspektör eller underinspektör må ej för egen eller annans

räkning drifva eller hafva del eller anställning i företag, som är underkastadt

hans tillsyn, eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot

ersättning. Hvad nu är sagdt skall äfven gälla assistent med hänsyn

till de företag, som äro underkastade tillsyn af den yrkesinspektör, hos

hvilken assistenten är anställd. Yrkesinspektör eller assistent må ej

heller på något af nyss angifna sätt taga befattning med företag,

hvari bedrifves sådant arbete, som angifves i 15 §, ändå att företaget

icke är underkastadt hans tillsyn. Från här stadgade förbud må c^pck

yrkesinspektionens chefsmyndighet för särskildt fall kunna meddela eftergift,

där så pröfvas kunna ske utan men för tjänsten.

29 §.

De, som hafva att taga befattning med tillsyn å efterlefnaden af

denna lag, skola efter tillsägelse hos vederbörande arbetsgivare eller

hans ställföreträdare å arbetsstället, när helst de så påfordra, äga tillträde

till de arbetsställen, hvilka deras tjänsteåligganden afse, äfvensom

rätt att där företaga undersökningar, hvartill dessa tjänsteåligganden

kunna gifva anledning; varande arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare

å arbetsstället pliktig att därvid tillhandagå med erforderliga upplysningar

samt att hålla de i denna lag föreskrift^ böcker, förteckningar

och intyg tillgängliga.

För bevarande af yrkeshemlighet må dock från inspektion undantagas

viss del af arbetsställe. Skulle af arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare-

å arbetsstället i sådant afseende gjord framställning af

inspektionsförrättare ej godkännas, varde frågans pröfning af denne

hänskjuten till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

30 §.

Vid arbetsställe, där sådant arbete, som i 15 § angifves, bedrifves

på stadigvarande sätt, skall finnas en för ändamålet lämplig bok, i

hvilken vederbörande inspektionsförrättare vid besök å arbetsstället har

att anteckna de anvisningar och råd, hvartill förhållandena å arbetsstället

kunna gifva anledning och hvilka han anser böra affattas skriftligen,

eller ock sin afsikt att framdeles meddela sådana. Alla tjänste
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

meddelanden, som röra tillämpningen i afseende å arbetsstället af denna

lag eller med stöd af lagen meddelade föreskrifter och som icke blifvit

införda i berörda anteckningsbok, skola biläggas densamma.

Anteckningsbok och i densamma icke införda meddelanden, hvarom

här ofvan sägs, skola förvaras å arbetsstället under minst fem år,

räknadt beträffande anteckningsbok från den tid, då sista anteckningen

däri gjordes, och beträffande meddelande från detsammas datum. Ofverlåtes

verksamheten å arbetsstället, skall öfverlåtaren till den nya innehafvaren

öfverlämna å arbetsstället förvarade anteckningsböcker och

meddelanden.

31 §.

Hafva arbetarna å visst arbetsställe utsett ett eller flera ombud

att till vederbörande inspektionsförrättare framföra arbetarnas önskemål

beträffande arbetets säkerhet eller sundhet, åligger det inspektionsförrättaren

vid besök å arbetsstället att lämna ombuden tillfälle att fullgöra

detta uppdrag. Anmälan om sådant val bör göras hos arbetsgifvaren,

och är sedan denne eller hans ställföreträdare å arbetsstället

pliktig att, när inspektionsförrättaren infinner sig, underrätta såväl denne

om arbetarnas berörda åtgärd som ock arbetarnas ombud om inspektionsförrättarens

närvaro å arbetsstället.

32 §.

Det åligger arbetsgifvare, som använder minderårig till arbete, att

hafva den minderåriges namn, födelseår och födelsedag införda i en särskild

förteckning äfvensom att vid den minderåriges afgång ur arbetet

afföra den minderårige från förteckningen. Dylik förteckning föres för

kalenderår, och skall vid förnyadt uppläggande af förteckningen iakttagas,

att i densamma införas samtliga minderåriga, som vid årsskiftet

kvarstodo i arbetet. Arbetsgifvaren är pliktig förvara förteckningen å

arbetsstället under ett år utöfver det kalenderår, förteckningen afser.

Beträffande minderårig, som användes i annat arbete, än 15 § angifver,

skall arbetsgifvaren vara försedd med intyg om den minderåriges

ålder och, där användandet ej allenast afser ferietid, att den minderårige

inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande

kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna

folkskolan.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

33 §.

Arbetsgivare, som använder en eller flera minderåriga i sådant

arbete, som 15 § angifver, skall inom fjorton dagar, från det han började

i arbetet använda dylik arbetskraft, därom hos Konungens befallningshafvande

göra skriftlig anmälan äfvensom på samma sätt, likaledes

inom fjorton dagar, anmäla, då han icke vidare i arbetet använder någon

minderårig. Åger användandet af sådan arbetskraft rum allenast under

viss eller vissa tider af året och kan arbetsgifvaren därom på förhand

lämna tillförlitlig upplysning, må anmälan, som innehåller sådan upplysning,

gälla så länge de anmälda förhållandena fortfarande äga bestånd.

34 §.

Intygsböcker, hvarom i 15 § förmäles och hvartill formulär fastställes

af yrkesinspektionens chefsmyndighet, tillhandahållas genom

pastorsämbetena.

Det åligger pastor, hos hvilken minderårigs fader, moder eller

målsman eller minderårig, som fyllt femton år, framställer begäran om

intygsbok, att, där den minderåriges namn och ålder äro för pastor kända

eller behörigen styrkas, för den minderårige utfärda intygsbok och däruti

gorå anteckning om den minderåriges fullständiga namn, födelseår och

födelsedag äfvensom, då intygsbok begärts af den minderåriges fader,

moder eller målsman, om sådan persons namn och hemvist. År för

pastor kunnigt eller styrkes för honom, att den minderårige inhämtat

den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper

och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan,

skall pastor i boken införa intyg jämväl härom. Har sådant intyg

icke kunnat införas vid bokens utfärdande, skall det sedermera, då

den minderårige visar sig därtill berättigad, på begäran införas af den,

som utfärdat boken, eller af annan pastor eller ock af vederbörande

skollärare eller skolföreståndare.

I intygsboken skall arbetsgivare, hvilken använder den minderårige

i sådant arbete, som 15 § angifver, anteckna företagets namn eller

firma, dag då den minderårige börjar användas i arbetet, det slag af

sysselsättning, hvartill den minderårige användes, den tid af dygnet,

hvarunder arbetet för den minderårige pågår, äfvensom den minderåriges

afgång ur arbetet eller annan förändring i nu angifna afseenden

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

jämte dag därför. E j må intygsbok förses med anteckning eller märke,

som kan lämna upplysning om den minderårige i annat afseende än här

omförmälts. Arbetsgifvaren är pliktig att, så länge den minderårige

kvarstår i arbetet, hafva i förvar den minderåriges intygsbok.

Minderårig, som afgått ur arbetet, är berättigad att återfå sin intygsbok.

Dock må åt minderårig, som ej fyllt femton år, intygsbok

utlämnas allenast på begäran af den minderåriges fader, moder eller

målsman. Arbetsgivare, som har i förvar intygsbok för minderårig,

då denne uppnår aderton år eller då boken af annan anledning blir

obehöflig för den minderårige, skall öfverlämna sådan intygsbok till

vederbörande besiktningsläkare.

Har den minderårige ej fader, moder eller målsman, som tager

vård om honom, må intygsbok, ändå att den minderårige ej fyllt femton

år, utfärdas eller utlämnas på begäran af den minderårige själf.

35 §.

En gång hvarje kalenderår äfvensom eljest, då Konungens befallningshafvande

flnner anledning därom förordna, skall vid arbetsställe,

där minderåriga användas i sådant arbete, som 15 § angifver, företagas

läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida sysselsättning,

hvartill minderårig användes, är för dennes hälsa eller kroppsutvecklingmenlig.

Det åligger därvid besiktningsläkaren att rörande en hvar besiktigad

minderårig i dennes intygsbok, med angifvande af dagen för besiktningen,

göra anteckning om den minderåriges hälsotillstånd och

kroppsutveckling. Skulle besiktningsläkaren finna nödigt föreskrifva

särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande till viss

sysselsättning eller den minderåriges skiljande därifrån, skall besiktningsläkaren

därom göra anteckning såväl i den minderåriges intygsbok som

i den uti 30 § omförmälda anteckningsbok med angifvande, när fråga är

om den minderåriges skiljande från viss sysselsättning såvidt möjligt al

det slag af sysselsättning, hvartill den minderårige må användas. Arbetsgivare

må icke i strid mot sålunda meddelad föreskrift i arbete använda

minderårig, intill dess annorlunda kan varda af yrkesinspektionens chefsmyndighet

förordnadt; ägande arbetsgifvaren påkalla denna myndighets

pröfning af föreskriftens befogenhet. Ändras eller upphäfves föreskriften,

skall anteckning därom genom chefsmyndighetens försorg göras såväl

i den minderåriges intygsbok som i berörda anteckningsbok.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. (Nr 104.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Till förrättande af besiktning, hvarom härofvan förmäles, förordnar

Konungen befallningshafvande legitimerad läkare, som icke har anställning

hos arbetsgifvaren; och åligger det besiktningsläkaren att i god

tid före besiktningen underrätta arbetsgifvaren om tiden därför. Har

arbetsgifvaren för arbetarna anställt särskild läkare, äger denne, om

han så önskar, vid besiktningen närvara och häröfver, om han är åt

olika mening med besiktningsläkaren, afgifva yttrande.

36 §.

Hvad i 29 § sägs, skall gälla jämväl med hänsyn till besiktningsläkare

och af sådan läkare verkställd besiktning.

Det åligger arbetsgifvare eller hans ställföreträdare å arbetsstället

föranstalta därom, att för besiktningen lämplig lokal finnes att tillgå

vid arbetsstället äfvensom, för såvidt på honom ankommer, att samtliga

vid arbetsstället till arbete använda minderåriga infinna sig vid besiktningen.

37 §.

Å arbetsställe, där sådant arbete, som 15 § angifver, bedrifves på

stadigvarande sätt, skola på lämplig plats finnas anslagna ej mindre

denna lag jämte de författningar, som innefatta ändring i eller tillägg

till densamma eller utfärdats med stöd af lagen och som röra arbetsställen

af ifrågavarande slag, än äfven vederbörande tillsynsorgans

namn och postadress så ock, därest minderårig sysselsättes å arbetsstället,

uppgift å de tider, då för den minderårige arbetet börjas och

slutas, samt huru rasterna för den minderårige äro anordnade.

38 §.

På framställning af yrkesinspektör eller bergmästare eller där så

eljest pröfvas nödigt, äger Konungens befallningshafvande förbjuda

arbetsgifvare, sedan han blifvit i saken hörd, att efter utsatt, skälig

tid bedrifva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap

eller arbetsmetod utan att hafva vidtagit af Konungens befallningshafvande

vid förbudets meddelande angifven åtgärd i något afseende,

hvarom förmäles i 4, 5 eller 6 § eller som eljest inbegripes under 3 §.

År synnerlig fara för handen, må Konungens befallningshafvande, utan

att afbida arbetsgifvarens yttrande, meddela dylikt förbud att träda i

kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

19

39 §.

Skulle arbetsgivare beträffande i lians arbete använd minderårig

åsidosätta hvad 10 § stadgar, äger Konungens befallningshafvande,

på framställning af yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet

eljest kommer till Konungens befallningshafvandes kännedom, att efter

arbetsgivarens hörande föreskrifva vissa villkor för minderårigs användande

uti ifrågavarande arbete eller att minderårig ej vidare må användas

däri.

40 §.

På Konungen ankommer ej mindre att meddela närmare föreskrifter

rörande läkarundersökning, som förutsättes i 15 §, och läkarbesiktning,

hvarom stadgas i 35 §, än äfven att fastställa taxa å godtgörelse

såväl för sådan läkarundersökning, där den förrättas af läkare,

anställd i statens eller kommuns tjänst, som för dylik läkarbesiktning;

skolande i afseende å det senare slaget af förrättning godtgörelsen, i

hvad den afser resekostnad, bestridas af statsmedel men i öfrigt af

arbetsgifvaren.

Det ankommer jämväl på Konungen att bestämma viss godtgörelse

för utfärdande af intygsbok enligt 34 §.

41 §.

Konungen må i sådant fall, som afses i 17 §, föreskrifva, att

hvad i 33—36 §§ stadgas i större eller mindre utsträckning skall äga

tillämpning jämväl beträffande minderårig, som användes i annat arbete,

än 15 § angifver.

Likaledes må Konungen föreskrifva, att de i 30 och 37 §§ meddelade

bestämmelser skola utsträckas till att gälla jämväl andra arbetsställen,

än nämnda §§ afse.

Ansvarsbestämmelser.

42 §.

Ställer sig arbetsgivare ej till efterrättelse bestämmelse i 9, 11,

12, 13, 14 eller 18 §, 19 § första stycket, 35 § eller föreskrift, meddelad

med stöd af 39 §, straffes med böter från och med tio till och med

femhundra kronor. Har här afsedd förseelse beträffande användande af

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

minderårig skett med den minderåriges faders eller målsmans vetskap

och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter från

och med fem till och med tjugo kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,

hvarom i denna § förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han

varder därtill lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats

och delgifvits, fällas till de böter, som äro bestämda för sådan

förseelse.

43 §.

För underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse, hvad i 15 §,

19 § tredje stycket, 30, 32, 33 eller 34 §, 36 § andra stycket eller 37 §

föreskrifves, straffes arbetsgifvaren med böter från och med fem till och

med tvåhundra kronor.

Lag samma vare, där arbetsgifvarens ställföreträdare å arbetsstället

underlåter att ställa sig till efterrättelse, hvad i 36 § andra stycket

föreskrifves.

44 §.

Har arbetsgifvaren eller annan för arbetsgifvarens räkning i förteckning

enligt 32 § eller anmälan enligt 33 § eller i intygsbok för

minderårig mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, straffes med

böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

45 §.

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som

meddelats enligt 38 §, straffes med böter från och med tio till och med

femhundra kronor, eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,

med fängelse i högst sex månader.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,

hvarom i denna § förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han

varder därtill lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför

utfärdats och delgifvits, fällas till det ansvar, som är bestämdt för sådan

förseelse.

46 §.

Har arbetare olofligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt

ur bruk skyddsanordning, straffes med böter från och med fem till och

med tvåhundra kronor.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

21

47 §.

Den, som har eller haft att taga befattning med tillsyn å efterlefnaden

af denna lag, vare förbjudet att röja yrkeshemlighet och må

ej heller, där det ej kan anses påkalladt i tjänstens intresse, yppa driftanordning

eller affärsförhållande vid arbetsställe, i afseende å hvilket

han har eller haft att taga sådan befattning. Gör han sig skyldig till

dylik förseelse, straffes med böter från och med tjugufem till och med

ett tusen kronor. Sker det för att göra skada eller begagnar han sig

af sin kännedom om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet

till egen eller annans fördel, då må till fängelse dömas.

Framgår af omständigheterna, att han om yrkeshemligheten, driftanordningen

eller affärsförhållandet erhållit kännedom å tid, då han ej hade

att taga befattning med tillsyn å efterlefnaden af denna lag eller att

yppandet af driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra

skada för det företag, som bedrefs å arbetsstället, må ansvars- eller

ersättningsskyldighet icke åläggas honom.

Hvad nu är sagdt, gälle ock om besiktningsläkare.

48 §. ''

Förseelse, hvarom i 46 § sägs, må ej åtalas, med mindre vederbörande

yrkesinspektör eller bergmästare anmält förseelsen till åtal.

Å förseelse, hvarom i 47 § sägs, må allmän åklagare tala allenast

efter angifvelse af målsäganden.

Talan på grund af 47 § skall anhängiggöras vid allmän domstol.

Förseelse mot annan bestämmelse i denna lag skall åtalas vid polisdomstol,

där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

49 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

efter allmän strafflag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Allmänna bestämmelser.

50 §.

Hvad i 17 kapitlet 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som

rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärende gå, gälle

ock dem, som hafva att taga befattning med tillsyn å efterlefnaden af

denna lag.

51 §.

Öfver beslut af yrkesinspektionens chefsmyndighet eller Konungens

befallningshafvande i fråga, som omförmäles i denna lag, må klagan

föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom tid, som för

öfverklagande af förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är

bestämd.

52 §.

Vid meddelande af föreskrift med stöd af 7, 17, 21 eller 41 §

må Konungen tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock

må sådant straff i intet fall sättas högre än fängelse i sex månader.

53 §.

Beträffande verksamhet, som bodrifves af staten eller kommun,

skall, hvad i denna lag är stadgadt om arbetsgivare, gälla arbetsföreståndaren.

Stadgandet i andra punkten af andra stycket i 29 § samt föreskrifterna

i 38 och 39 §§ skola icke äga tillämpning å verksamhet, som

bedrifves af staten, utan skola i afseende å sådan verksamhet gälla

följande bestämmelser:

a) Därest framställning i det afseende, hvarom nämnes i andra

punkten af andra stycket i 29 § icke vinner godkännande, varde frågan

hänskjuten till Konungens pröfning.

b) skulle yrkesinspektör eller bergmästare finna förhållande å

visst arbetsställe påkalla åtgärd, som afses i 38 eller 39 §, skall yrkes
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

inspektören eller bergmästaren därom göra anmälan hos den myndighet,

hvilken öfver verksamheten har öfverinseende, hvarefter denna myndighet

har att, efter omständigheterna, antingen vidtaga den påkallade åtgärden

eller oek underställa ärendet Konungens pröfning.

Genom denna lag upphäfvas

lagen den 10 maj 1889 angående skydd mot yrkesfara,

lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och

kvinnors användande till arbete i industriellt yrke,

förordningen den 18 november 1881 angående minderåriges

användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan

handtering, i hvad denna förordning ännu gäller,

15 § 4 mom. och 19 § i förordningen den 18 juni 1864

angående utvidgad näringsfrihet samt

hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 i hvad

denna stadga åsyftar att bereda skydd åt arbetare vid användande

till sådant arbete, hvarå denna lag äger tillämpning.

Däremot skall denna lag ej verka rubbning i de bestämmelser,

som eljest i lag eller särskild författning finnas gifna i ämne, hvarom

i denna lag är stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1913.

I afseende å verksamhet, industriell eller icke, som ej bedrifves i den

omfattning 15 § angifver och som utöfvats redan före den tid, då denna

lag träder i kraft, men ej varit underkastad lagen den 10 maj'' 1889

angående skydd mot yrkesfara, skall, så länge verksamheten utöfvas af

samma arbetsgivare och i samma lokal, dock högst under tio år från

denna lags ikraftträdande, ej på grund af hvad i 5 § a) föreskrifves

påfordras större luftutrymme än sju kubikmeter för hvarje i lokalen

sysselsatt arbetare.

Hvad i 9 och 11 §§ finnes stadgadt angående viss ålder för

minderårig, skall icke utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande

i det arbete, hvari den minderårige användes vid tiden för lagens

ikraftträdande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 104.

Hvad i 15 § stadgas, skall ej äga tillämpning i afseende å minderårig,

som vid tiden för lagens ikraftträdande redan användes i sådant

arbete, som samma § angifver; men åligger det arbetsgivare att

senast tre månader efter nämnda tid vara försedd med föreskrifven

intygsbok för den minderårige, i hvilken bok dock läkarbetyg då ej

erfordras. Intygsbok, hvarom här är fråga, vare pastor pliktig att utfärda

jämväl på begäran af arbetsgifvaren.

Vid användande af minderårig i sådant arbete, som angifves i 8 §

1 mom. af lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors

användande till arbete i industriellt yrke, må å arbetsställe, där

samma lagrum hittills kommit till tillämpning, arbetstiden för minderårig

af mankön, hvilken fyllt femton år, fortfarande utsträckas på sätt

detta lagrum medgifver, intill dess med tillämpning af 16 § af denna

lag bestämmelse härutinnan kan varda meddelad, dock ej under längre

tid än tre år, från det denna lag trädt i kraft.

s. 25 Kontrollera mot PDF

.Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

I

25

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 december

1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EhrensväRD,

Statsråden: Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd anförde

i underdånighet följande:

»Med anledning af tvenne Riksdagens skrivelser den 20 maj 1902

och den 14 mars 1903 uppdrog Eders Kungl. Maj:t den 20 januari

1905 åt en kommitté, sedermera vanligen benämnd yrkesfarekommittén,

att verkställa revision af lagen angående skydd mot yrkesfara den 10

maj 1889 och lagen angående minderårigas och kvinnors användande

till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900 jämte andra därmed

sammanhängande författningar i syfte att tillse, hvilka ändringar i

eller tillägg till nämnda lagar och författningar kunde finnas påkallade

Bihang till Riksdagms protokoll 1912. 1 samt. 78 käft. (Nr 104.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

af förhållanden, som framträdt vid deras tillämpning, särskild! i fråga

om utstakande af mera än nu bestämda gränser mellan fabriksmässig

drift och handtverksmässig näring. I sammanhang härmed skulle kommittén

verkställa utredning, huruvida och vid hvilka industriella företag

kvinnlig yrkesinspektion kunde finnas behöflig, huru densamma

borde anordnas och hvilka kompetensvillkor sökande till inspektrisbefattning

borde uppfylla. Kommittén skulle sedermera till Eders Kungl.

Maj:t afgifva de utlåtanden och förslag, som af berörda revision och

utredning kunde föranledas.

Kommittén fick redan vid sitt tillsättande mottaga ett stort

antal yttranden från myndigheter, korporationer och enskilde beträffande

de frågor, som kommitténs uppdrag afsåg. För att bereda

sig ytterligare upplysningar infordrade kommittén yttranden i vissa

ämnen från rikets samtliga besiktningsläkare för minderåriga arbetare

m. fl. samt höll öfverläggningar ej blott med yrkesinspektörer och

andra särskild! tillkallade sakkunnige utan äfven med arbetsgivare

och arbetare inom ett betydande antal olika fack. För sistberörda

ändamål företogo jämväl kommitténs ledamöter och sekreterare under

två månader en resa inom landet, hvarvid talrika industriella anläggningar

besöktes. För att vinna närmare kännedom om lagstiftningsarbetet

med hänsyn till hemindustrien lät kommittén en på detta område

sakkunnig person besöka England, Tyskland och Österrike, och

fick kommittén sedermera från honom mottaga eu framställning om

hemindustriens reglering genom lag.

Vid slutet af år 1909 afgaf kommittén sitt betänkande, hvilket,

förutom redogörelser för utländsk lagstiftning samt utdrag af yttranden

och öfverläggningsprotokoll in. m., innehåller förslag jämte motivering

till lag om arbetarskydd, till lag angående hemindustrielit arbete och

till lag angående kommunala tillsyningsman enligt lagen om arbetarskydd

samt ett förslag till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter.

Öfver kommitténs betänkande hafva yttranden afgifvits af telegraf-,

järnvägs-, väg- och vattenbyggnads-, medicinal-, domän-, landtbruksoch

vattenfallsstyrelserna, riksförsäkringsanstalten, öfverståthållarämbetet

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, 84 magistrater

och en municipalstyrelse, samtliga bergmästare och yrkesinspektörer,

två förste provinsialläkare, en förste folkskoleinspektör och

fem folkskoleinspektörer, samtliga hushållningssällskaps, med undantag

af ett, förvaltningsutskott, järnkontoret, sex handelskammare samt åtta

fabriks- och handtverksföreningar eller därmed likartade institutioner,

Sveriges industriförbund, Sveriges verkstadsförening, Sveriges allmänna

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. 2faj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

handelsförening, ordföranden i Sveriges handtverksorganisation, tre

tekniska föreningar, städernas folkskoleinspektörsförbund, centralstyrelsen

för Sveriges allmänna folkskollärareförening, ett folkskollärarmöte

för ett stift, två arbetsgifvarfacksammanslutningar, landssekretariatet

jämte till landsorganisationen anslutna fackförbund, en afdelning

af ett fackförbund, svenska arbetarförbundet, en arbetarförening

samt två industrifirmor. Dessutom hafva samtliga domkapitel och

Stockholms stads konsistorium afgifvit utlåtanden öfver 36 § i kommitténs

förslag till lag om arbetarskydd.

Slutligen har kommerskollegium, till hvilket samtliga härofvan

berörda yttranden, med undantag af några sent afgifna, ingifvits eller

blifvit remitterade för att tagas i öfvervägande, afgifvit underdånigt

utlåtande öfver betänkandet. I detta utlåtande, hvilket torde få biläggas

detta protokoll, redogör kollegium för de mer beaktansvärda

anmärkningar och yrkanden, som från andra håll framställts beträffande

kommitténs förslag, samt framlägger själf en del ändringsförslag men

tillstyrker dock öfverhufvudtaget kommitténs förslag.

Förslaget till lag om arbetarskydd, som utgör det förnämsta

resultatet af kommitténs verksamhet, afser att bereda ersättning för

förut omnämnda lagar angående skydd mot yrkesfara (yrkesfarelagen)

och angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i

industriellt yrke (minderårighetslagen) samt förordningen angående

minderårigas användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan

handtering den 18 november 1881 (minderårighetsförordningen). Då

bestämmelserna angående skydd mot yrkesfara samt angående minderårigas

och kvinnors användande i arbete väsentligen hafva samma ändamål

och, enligt kommitténs mening, jämväl böra hafva samma tillämpningsområde

och till sin efterlefnad öfvervakas af samma myndigheter,

har det synts kommittén ändamålsenligt att sammanföra ifrågavarande

bestämmelser i en gemensam lag.

Nu gällande svenska lagstiftning angående arbetarskydd — detta

ord taget i mer inskränkt och egentlig bemärkelse — utgöres hufvudsakligen

af nyssnämnda författningar. Efterlefnaden af yrkesfare- och

minderårighetslagarna öfvervakas för närvarande af 8 yrkesiuspektörer

och en inspektör öfver sprängämnestillverkningen. Tillsynen öfver

minderårighetsförordningens iakttagande åter saknar egna organ och

är anförtrodd åt vederbörande hälsovårdsnämnd eller, där sådan ej

finnes, kommunalnämnden.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 104.

Vill man angifva de väsentligaste bristerna, som för närvarande

vidlåda det lagstadgade arbetarskyddsväsendet här i landet, torde man

hafva anledning att i första rummet stanna vid de snafva gränserna

för skyddslagstiftningens tillämpning. Samtliga nyss berörda författningar

afse nämligen endast att bereda skydd åt arbetare vid industriella

företag. Bortser man från minderårighetsförordningen, hvartill

denna författnings ringa iakttagande lär berättiga, kan man till och

med säga, att vår skyddslagstiftning i själfva verket är inskränkt till

den fabriksmässiga industrien. Emellertid påkallar arbetet inom åtskilliga

andra verksamhetsområden i lika, ja stundom högre grad

skyddsbestämmelser, och motsvarande lagstiftning i andra kulturstater

har äfven i regel en betydligt vidare omfattning.

I andra rummet skulle jag vilja framhålla den bristande möjligheten

att utfärda specialbestämmelser för särskilda slag af sysselsättningar.

För att bereda ett effektivt skydd utan onödiga olägenheter

kräfves i många fall, att de allmängiltiga skyddsstadgandena, som ju

alltid måste gifvas en tämligen vid och sväfvande affattning, kompletteras

med föreskrifter, anpassade efter de förhållanden, hvarunder en

viss sysselsättning utöfvas.

För det tredje torde i detta sammanhang böra påpekas inspektionsväsendets

otillfredsställande organisation och bristande arbetskrafter.

Yrkesinspektörerna stå visserligen under inseende af kommerskollegium,

men någon verkligt sammanhållande, ledande och kontrollerande

chefsmyndighet hafva de ej. Af de arbetsställen, som äro i''egistrerade

såsom underkastade yrkesinspektörernas tillsyn, inspekteras

årligen endast omkring en niondel — i ett flertal andra länder skall

hvarje arbetsställe inspekteras minst en gång om året.

Till afhjälpande af den första af ofvan angifna brister i skyddsväsendet

föreslår kommittén att åt lagen om arbetarskydd gifva en

nära nog allmängiltig tillämplighet och detta ej blott i afseende å de

olika slag af verksamhet, den skulle omfatta, utan äfven med hänsyn

till de kategorier af arbetande, som skulle komma i åtnjutande af dess

skydd. Enligt kommitténs mening låter det rationellt taget sig ej

göra att uppdraga någon snäfvare gräns för tillämpligheten, emedan

missförhållanden, åtminstone i sanitärt afseende eller beträffande minderårigas

användande, kunna förekomma inom alla slag af verksamhet

och med hänsyn till alla kategorier af arbetande och det från samhällets

synpunkt måste anses önskvärdt, att hvarje sådant missförhållande

måtte kunna förekommas eller afhjälpas.

För att råda bot på den andra bristen har kommittén i flera

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nio 104.

afseende» föreslagit befogenhet för Eders Kungl. Maj:t att, biträdd af

ett »arbetsråd» utfärda kompletterande specialbestämmelser. Kommittén

torde beträffande skyddslagstiftningens anordning kunna sägas göra

gällande, att endast de hufvudsakliga bestämmelserna, som hafva karaktär

af verkliga, allmängiltiga rättsregler, böra intagas i lagen. Föreskrifter,

som kunna erfordras för de allmänna rättsreglernas tillämpning

i afseende å särskilda slag af sysselsättningar eller användande af

särskilda slag af maskiner eller dylikt, böra däremot enligt kommitténs

mening utfärdas på administrativ väg, så att de kunna smidigt lämpas

efter förhållandena och följa teknikens hastiga framsteg. Kommittén

har emellertid ej i allo följt dessa grundsatser utan har i sitt förslag

till lag om arbetarskydd funnit sig föranlåten upptaga jämväl en del

föreskrifter af sist angifna art, emedan de redan förekomma i den

gällande skyddslagstiftningen.

Med hänsyn till den tredje bristen i skyddsväsendet har kommittén

bland annat framlagt förslag till en chefsmyndighet för yrkesinspektionen

och till en högst betydlig ökning af tillsynsorganen.

Nu angifna brister och de åtgärder, som föreslagits till deras

afhjälpande, hafva naturligen blifvit närmare belysta af kommittén

och skola jämväl från min sida blifva föremål för vidare uppmärksamhet,

men det liar synts mig lämpligt att i detta sammanhang något

beröra dem, emedan de gifva en föreställning om den väsentliga innebörden

af förevarande ärende.

Kommitténs förslag till lag angående liemindustriellt arbete berör

ett för den svenska skyddslagstiftningen hittills främmande ämne. Hemindustrien

har under de senare åren varit föremål för mycket lagstiftningsarbete

i andra länder, och jag tror, att man äfven här i Sverige

kan hafva anledning att uppmärksamma de förhållanden, hvarunder

denna industri bedrifves. En mångfald undersökningar, däribland äfven ,

beträffande vissa områden för sådan industri i vårt land, utvisa nämligen,

att det hemindustriella arbetet i stor utsträckning utöfvas på

ett sätt, som med hänsyn till lokal, arbetstid, minderårigas och kvinnors

användande samt synnerligast i afseende å arbetslönen från samhällelig

synpunkt måste betecknas såsom otillfredsställande. Hen fortskridande

utvecklingen af skyddslagstiftningen för verkstadsarbetet anses för öfrigt

leda till ökning af hemindustrien, särskildt på så sätt, att minderåriga

och kvinnor, hvilkas sysselsättande med verkstadsarbete försvåras eller

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

omöjliggöres genom skyddslagstiftningen, tvingas taga sin tillflykt till

det hemindustriella arbetet.

Kommittén torde sålunda ej saknat skäl att framlägga sitt här

ifrågavarande lagförslag — en direkt anledning därtill hade dessutom

gifvits genom en till kommittén remitterad, af centralförbundet för

socialt arbete gjord underdånig framställning angående lagstiftning för

hemarbetet. I sitt underdåniga utlåtande öfVbr kommitténs betänkande

förklarar sig äfven kommerskollegium ej hafva något att i hufvudsak

erinra mot lagförslaget.

Emellertid framhåller kommittén själf, såsom motivering till att

kommittén ej vågat föreslå mer långt gående åtgärder, att kännedomen

om utbredningen af det hemindustriella arbetet här i landet och om de

villkor, hvarunder detsamma utöfvades, för närvarande vore alltför

ofullständig. Ehuru kommittén onekligen vid affattande! af sitt förslag

till lag angående hemindustriellt arbete gått till väga med ganska stor

varsamhet, anser jag mig, med hänsyn till nyss berörda bristande

kännedom, ej kunna på frågans nuvarande ståndpunkt tillstyrka förslagets

upphöjande till lag. Detsamma har äfven på vissa håll, där

hemindustri i någon större omfattning förekommer, framkallat starkt

ogillande från näringsidkarnas sida.

Då lagstiftningsåtgärder mot missförhållandena inom hemindustrien,

såsom redan antydts, emellertid lära vara af behofvet påkallade, torde

en såvidt möjligt fullständig och tillförlitlig undersökning af de förhållanden,

hvarunder det hemindustriella arbetet bedrifves här i Sverige,

böra utan dröjsmål igångsättas. Jag anhåller att få återkomma härtill

i en särskild framställning.

Kommitténs tredje lagförslag, angående kommunala tillsyningsman

enligt lagen om arbetarskydd, har kommerskollegium, som föreslår en

afsevärd inskränkning af det kommunala inspektionsväsendet, ansett

lämpligen kunna ersättas med en ny paragraf i sistberörda lag. Som

jag delar kollegii åsikt i denna fråga, har jag ej upptagit förslaget

till lag angående kommunala tillsyningsman.

De kvarstående af kommitténs förslag, till lag om arbetarskydd

och till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter, hafva,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

till afhjälpande af en del anmärkta och eljest enligt min mening förefintliga

brister hos förslagen, blifvit delvis omarbetade inom departementet.

Jag skall nu öfvergå till att paragrafvis redogöra för de ändringar,

jag låtit vidtaga i kommitténs förslag till lag om arbetarskydd.

Dessförinnan må emellertid framhållas, att jag ej funnit anledning

frångå nu angifna, af kommittén föreslagna rubrik för lagen. Visserligen

torde denna rubrik, som mött åtskilligt ogillande, ej vara fullt

tillfredsställande, men någon bättre synes, såsom kommerskollegium

anmärker, ej vara möjlig att åstadkomma.

1 §•

Nu gällande skj-ddslagstiftning beträffande arbetets säkerhet och

sundhet samt minderårigas och kvinnors sysselsättande kan, såsom förut

påpekats, i hufvudsak sägas vara inskränkt till den fabriksmässiga industrien.

Denna begränsning måste emellertid otvifvelaktigt anses

för snäf.

Ser man till en början endast till den uppgift för skyddslagstiftningen,

som i främsta rummet plägar uppmärksammas, nämligen att

förekomma olycksfall i arbete, är det uppenbart, att arbetet inom

många, nu utom denna lagstiftning liggande verksamhetsområden er

bjuda lika, ja stundom t. o. m. större faror än nyssberörda industri.

Lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete

den 5 juli 1901 omfattar också, förutom fabriksrörelse, ett afsevärdt

antal grupper af verksamhet, och dess tillämpningsområde anses likväl,

enligt ett af vederbörande myndigheter uppgjord t och granskadt revisionsförslag,

böra i betydande mån utsträckas.

Söker man sedan bestämma, hvilka verksamhetsområden skyddslagstiftningen

kan behöfva omfatta för att förekomma ohälsa till följd

af arbete, finner man, att afsevärda hygieniska missförhållanden, t. ex.

bristande utrymme, luftväxling, belysning eller uppvärmning, kunna

förekomma inom flertalet sådana områden.

Beträffande slutligen sysselsättandet af minderåriga och kvinnor

är det tydligt, att missbruk, exempelvis användande af alltför unga

minderåriga, för lång arbetstid eller sysselsättande af kvinnor inom för

kort tid efter deras nedkomst, kunna äga rum inom hvarje slag af

verksamhet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition No 104.

Att ett slag af verksamhet i regel skall erbjuda en viss, högre

grad af fara för missförhållanden, synes ej böra sättas såsom villkor

för skyddslagstiftningens tillämplighet. Tvärtom torde man på en god

skyddslagstiftning böra kunna ställa den fordran, att densamma skall

bereda möjlighet till alhjälpande af hvarje missförhållande, hvarå lagstiftningen

har afseende, oafsedt inom hvilken verksamhet det förekommer.

Frekvensen af missförhållanden inom olika slag af verksamhet

får alltså ej vara afgörande för skyddslagstiftningens tillämplighet, men

naturligtvis bör man, särskilt beträffande inspektionsväsendet, taga

hänsyn därtill, så att sådana verksamhetsgrenar, som vanligen ej förete

några afsevärda missförhållanden, i regel besparas känning af skyddslagstiftningen.

På här anförda skäl kan jag ej annat än dela den af yrkesfarek

om mitten framställda meningen, att åt förevarande skyddslagstiftning

bör gifvas en i det väsentliga allmängiltig tillämplighet. Jag tror för

öfrigt, att en dylik utsträckning af skyddslagstiftningens tillämpningsområde

ej blott måste anses väl befogad med hänsyn till den ständigt

växande användningen af maskiner och andra farliga, tekniska hjälpmedel

utan äfven bäst öfverensstämma med vår tids sträfvanden för

förbättring af folkhygienen samt ungdomens andliga och kroppsliga

utveckling.

Uti de yttranden, som afgifvits öfver yrkesfareskommitténs

betänkande, erkännes äfven i allmänhet, att skyddslagstiftningen behöfver

utsträckas, men från åtskilliga håll göres gällande, att kommittén

i detta afseende gått för långt. Flertalet af de myndigheter,

hvilka yttrat sig — däribland äfven kommerskollegium — förorda emellertid

i hufvudsak eller hafva ej något väsentligt att erinra mot en

sådan utsträckning af skyddslagstiftningens tillämpningsområde, som

kommittén föreslagit.

Finner man sig alltså böra åt här ifrågavarande lag gifva ett

väsentligen allmängiltigt tillämpningsområde, har man att se till, huru

man på lämpligaste sätt skall gifva uttryck däråt. Kommittén säger

helt generellt och kortfattadt, att lagen, med vissa undantag, äger tilllämpning

å hvarje verksamhet, industriell eller icke, hvari arbete utföres

för arbetsgifvares räkning. I viss mån liknande resultat kan

dock äfven vinnas genom en uppräkning af samtliga något så när

afsevärda slag af verksamhet, för hvilka lagen kan vara af betydelse.

Till förmån för det af kommittén använda sättet och emot en

uppräkning kunna anföras följande skäl. Det förra sättet torde bäst

tillgodose det kraf på allmängiltighet, som här ofvan motiverats. Med

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

en generell formulering behöfver man nämligen ej befara, att vissa

slag af verksamhet, för hvilka skyddslagstiftningen kan vara af behofvet

påkallad, blifva uteglömda. Ej heller erfordras några lagändringar

eller andra åtgärder för att få nyuppkommande slag af verksamhet

inbegripna under lagen. Någon tvekan för en arbetsgivare, huruvida

hans verksamhet är underkastad lagen eller ej, behöfver ej förekomma

— med en uppräkning däremot lär ej kunna undvikas, att tvekan stundom

uppstår, om en verksamhet är att hänföra till någon af de uppräknade

kategorierna. Med hänsyn bland annat till att beteckningarna å olika

slag af verksamhet ofta nog ej hafva någon fullt bestämd innebörd

enligt språkbruket, möter det slutligen alltid svårighet att på tillfredsställande

sätt formulera en uppräkning af ifrågavarande art.

För uppräkningssystemet åter talar, att lagen med detsamma ej

behöfver omfatta en del verksamhetsgrenar, för hvilka den endast kan

hafva ganska liten betydelse samt att det mer tydligt och åskådligt

angifver hvad som faller under lagen, så att man lättare kan bilda sig

ett begrepp om lagens tillämpningsområde.

I valet mellan här berörda två system har jag ansett det förra

otvifvelaktigt böra gifvas företräde.

Har jag alltså ansett mig kunna i hufvudsak upptaga kommitténs

förslag till angifvande af lagens tillämpningsområde, har jag likväl

funnit anledning vidtaga vissa ändringar i förslaget.

I afseende å första stycket af 1 § har anmärkts, att det ej fullt

tydligt angåfve, att det där förekommande ordet »verksamhet» vore

att hänföra till arbetsgifvaren. Till afhjälpande af denna otydlighet

hafva orden »hvari arbete utföres för arbetsgifvares räkning» ersatts

med »hvari arbetare användes till arbete för arbetsgifvares räkning».

Mot detta stycke har vidare anmärkts, att dess affattning medförde;

fara för att de kooperativa företagen komme att uteslutas från lagens

tillämpning. I den mån arbetet i dylika företag icke kan sägas äga

rum för någon arbetsgifvares räkning, måste nog äfven så blifva förhållandet.

Kooperatören är i sådant fall hvarken arbetare eller arbetsgivare

och synes, lika litet som handtverkaren, hvilken arbetar utan

biträde, skäligen kunna åläggas att till sitt eget skyddande vidtaga

skyddsanordningar, begränsa sin arbetstid eller dylikt. I öfvervägande

mån lär väl emellertid arbetet i de kooperativa företagen utföras mot

aflöning eller på annat sådant sätt, att det måste anses äga rum för

den kooperativa sammanslutningen såsom arbetsgivare.

Till de af kommittén föreslagna undantagen från lagens tillämpBihang

till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

ning har jag ansett mig böra foga ännu ett, hvilket med hänsyn till

dess allmängiltighet upptagits i främsta rummet. Mot lagens nära nog

obegränsade tillämplighet kan nämligen med skäl invändas, att dess

bestämmelser stundom skulle komma att drabba personer, af hvilka

man ej skäligen kan begära, att de skola hafva någon kännedom om

eller tanke på lagen och hvilka dessutom ofta sakna den sakkunskap,

lagens iakttagande i vissa fall förutsätter. Så skulle till exempel vara

förhållandet, om en person tillfälligtvis anlitar en minderårig för att

utföra ett ärende efter klockan 7 e. in. eller utan att förvissa sig om,

att den minderårige afslutat sin skolgång, eller om ägaren af en villabyggnad

låter eu arbetare mot dagspenning utföra reparationsarbeten

å densamma. Särskildt obillig komme lagens tillämpning att te sig,

för den händelse ett olycksfall inträffar. Arbetsgifvaren skulle kanske

då på grund af bristande säkerhetsåtgärder, hvarom ej lian men arbetaren

ägt insikt — ehuru denne ej vårdat sig om att vidtaga sådana

— blifva dömd att utgifva ett ruinerande skadestånd.

Sin egentliga betydelse kommer skyddslagstiftningen naturligtvis

att hafva för den verksamhet, som bedrifves yrkesmässigt. Idkaren af

sådan verksamhet kan i regel ej vara okunnig om, att hans verksamhet

regleras af åtskilliga lagbestämmelser, bland annat skyddslagstiftningens,

och vanligen besitter han äfven själf eller har eljest tillgång till den

sakkunskap, som kan erfordras för skyddsbestämmelsernas behöriga

iakttagande. I afseende å dylik mer permanent verksamhet torde också

kostnaderna för skyddsanordningar så att säga gifva mer valuta.

Man kunde sålunda med visst fog ifrågasätta att begränsa lagen

om arbetarskydd till att äga tillämpning allenast på verksamhet, som

bedrifves på yrkesmässigt sätt. En dylik begränsning skulle emellertid

från lagens skydd måhända utesluta rätt många arbetsföretag, som, om

också ej hänförliga .till yrkesmässig verksamhet, dock äro af så pass

stadigvarande art och bedrifvas på sådant sätt, att lagens tillämpning

å dem hvarken kan anses opåkallad eller oskälig. Med hänsyn härtill

har jag valt att genom eu undantagsbestämmelse från lagens tillämpning

fritaga arbete, som är af tillfällig beskaffenhet, med den inskränkning

likväl, att arbetet ej utföres i någon såsom näring eller

eljest på yrkesmässigt sätt utöfvad verksamhet.

De i kommittéförslaget under a)—d) angifna undantagen hafva

bibehållits oförändrade, men undantaget för arbete ombord å fartyg

har, då det synts vara af mer speciell karaktär än öfriga undantag,

upptagits sist. Beträffande den i ett af dessa undantag förekommande

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104. 35

beteckningen »medlem af arbetsgifvarens familj» delar jag kommerskollegii

mening, att densamma ej skäligen kan tagas i så snäf bemärkelse,

som kommittén angifvit i sin motivering, utan bör gifvas

den något vidare tolkning, kollegium gör gällande.

Det af kommittén under e) upptagna undantaget har kommerskollegium

funnit sig böra fullständiga med arbete vid undervisningseller

fattigvårdsanstalt, hvarjämte kollegium ersatt straffinrättning med

anstalt för tvångsarbete eller fångvård. Till här ifrågavarande slag af

anstalter har af mig fogats uppfostringsanstalter. Kollegium synes, att

döma af dess motivering, inbegripa sådana anstalter under undervisningsanstalter,

men då detta förhållande ej torde vara uppenbart, har

jag ansett dem böra särskildt nämnas. Till förekommande att någon,

som ville tillgodonjuta förevarande undantag, skulle kunna vinna detta

syfte genom att gifva ett produktionsföretag formen af undervisningseller

uppfostringsanstalt, har beträffande dessa anstalter tillfogats bestämningen

»allmän». Tydligtvis har äfven undantaget större skäl för

sig med hänsyn till allmänna dylika anstalter, emedan dessa i regel

lära vara underkastade mer betryggande kontroll än motsvarande enskilda

anstalter.

Kommittén bär jämställt ifrågavarande undantag med de öfriga

under 1 § upptagna, d. v. s. från lagens tillämpning helt och hållet

uteslutit det arbete, undantaget afser. Kommerskollegium, som funnit

detta vara att gå för långt, föreslår att begränsa undantaget till lagens

speciella minderårighetsbestämmelser. För min del kan jag ej finna

annat, än att lagens stadganden till skydd mot olycksfall och ohälsa i

arbetet skäligen böra och kunna äga tillämpning å sådant arbete, som

bär är fråga om. Hvad däremot angår de allmänna minderårighetsbestämmelserna

och föreskrifterna rörande kvinnors användande i arbete,

delar jag ej kollega åsikt utan tror, att de ej skulle blifva till mycken

nytta men möjligen förorsaka olägenheter. Jag har alltså låtit undantaget

afse lagens samtliga bestämmelser rörande minderåriga och kvinnor.

Med anledning af de talrika anmärkningar, som framställts mot

jordbrukets inbegripande under lagen om arbetarskydd, söker kommerskollegium

i sitt utlåtande utreda behofvet af skyddsbestämmelser för

jordbruksarbetet. Kollegium kommer härvid, ehuru det ej förbiser, att

ett undantagande, om ock blott delvis, af en viss näringsgren icke

står i öfverensstämmelse med de allmänna grunderna för lagförslaget,

till det resultat, att det förklarar sig ej hafva något att erinra mot.

att lagen i afseende å arbete inom jordbruket får tillämpning allenast

i hvad den afser åtgärder till förekommande af olycksfall i arbete vid

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

användande af maskiner. Då, såsom kollegium framhåller, lagens bestämmelser

i öfrigt ej torde vara af något afsevärdare behof påkallade

för jordbruksarbetet och det vidare måste anses angeläget att söka i

möjligaste mån begränsa inspektionsväsendet och kostnaderna för detsamma,

har jag ansett mig böra biträda kollega mening. I öfverensstämmelse

härmed har jag till paragrafen fogat en inskränkande bestämmelse

beträffande arbete inom jordbruket. Denna bestämmelse

har emellertid gifvits en något mindre snäf affattning än kollega uttalande,

i det »maskiner» utbytts mot »maskinella hjälpmedel» samt

därmed likställts ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck.

2 § i kommittéförslaget har till ändamål dels att, i brist på en

verklig definition af begreppet »industriell verksamhet», gifva en föreställning

om hvad kommittén åsyftat med detta begrepp och dels att

jämte 3 § angifva, hvad som enligt lagen skulle förstås med fabriksoch

handtverksmässig drift. Beträffande det förra ändamålet synes

detsamma ej böra tillgodoses på denna plats i lagen. Begreppet industriell

verksamhet har nämligen ej så stor betydelse för lagens tillämpning,

att det kan anses motiveradt att angifva dess innebörd omedelbart

efter bestämmelsen om lagens tillämpningsområde. Genom vissa i

lagförslaget vidtagna ändringar har för öfrigt denna betydelse minskats.

Med hänsyn till det senare af nyssberörda ändamål skulle jag vara

böjd att frångå beteckningarna »fabriks»- och »handtverksmässig».

Dessa beteckningar, som, förekommande i olika bemärkelser i skilda

författningar (se kommittébetänkandet s. 65—67), redan förorsakat

mycken svårighet vid lagtillämpningen, hafva nämligen numera ej

mycket skäl för sig, sedan maskinella hjälpmedel, som varit det väsentligt

utmärkande för fabriksindustrien, i alltjämt växande omfattning

kommit till användning jämväl inom handtverkerierna. För andra

verksamhetsområden än industrien torde äfven dessa beteckningar vara

oanvändbara. En viss särskillnad till driftens omfattning måste visserligen

anses erforderlig i en del afseenden, men den spelar, såsom

kommittén påpekat, ej samma roll som »fabriksmässigheten» för yrkesfare-

och minderårighetslagarna, d. v. s. att vara afgörande för lagarnas

tillämplighet, utan har betydelse endast för tillämpningen af ett fåtal

bestämmelser. Enligt min mening torde såväl i afseende å begreppet

»industriell verksamhet» — i förevarande förslag ersatt med »industri
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

ellt arbete» — som å berörda särskillnad beträffande driftens omfattning

gälla, att begreppet eller särskillnaden lämpligast tydliggöres i det första

lagrum, hvars tillämpning kan vara beroende däraf. A öfriga ställen

i lagen får man sedan i fall af behof begagna sig af hänvisning till

detta lagrum.

2 §•

Med hänsyn till den betydelse begreppen »arbetare» och »arbetsgivare»

hafva för lagens tillämpning, har jag försökt dels något närmare

bestämma det förra begreppet, dels ock — såsom från åtskilliga

håll påyrkats — angifva innebörden af det senare. För att närmare

bestämma begreppet arbetare har från detta begrepp uttryckligen afskilts

sådan för annans räkning arbetande person, som i förhållande

till denne andre är att anse såsom själfständig företagare. Den, för

hvars räkning arbetet utföres, kan då ej anses såsom arbetsgivare

utan blir kund, och förhållandet mellan de båda parterna i fråga beröres

ej af skyddslagstiftningen. Definitionen af arbetsgivare anknyter

sig till definitionen af arbetare och angiver såsom arbetsgivare

enhvar, för hvilkens räkning arbete utföres af arbetare — sist anförda

ord taget i den bemärkelse nyss förut angivits — under den förutsättning

likväl att ej mellan de båda parterna står någon tredje person

såsom själfständig företagare. Där så är fallet, såsom då en arbetare

utför ett arbete, som en kund beställt hos hans arbetsgivare, uppstår

ej något egentligt arbetsförhållande mellan arbetaren och den, för hvars

räkning arbetet utföres, utan den mellankommande, själfständiga företagaren,

eller, där ett uppdrag om arbete förmedlas af mer än en

sådan person, den själfständiga företagare, som står arbetaren närmast,

blir att anse som hans arbetsgivare.

3 §•

Mot kommittéförslagets 5 §, som dock i hufvudsak öfverensstämmer

med nu gällande bestämmelse i ämnet, har från åtskilliga

håll gjorts gällande, att den vore för sträng, och påyrkats vissa ändringar.

Bland annat har från ett par arbetsgifvarsammanslutningars

sida framställts yrkande på, att uttrycket »äro nödiga» måtte utbytas

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

mot »kunna anses nödiga». Visserligen torde ifrågavarande stadgande

ej medföra några mot rättvisa och billighet stridande konsekvenser vid

lagens tillämpning i och för sig, men nekas kan ej, att detta stadgande,

åberopadt som stöd för talan om skadestånd — här är ej fråga

om talan enligt förut berörda lag angående ersättning för skada till

följd af olycksfall i arbete — för ett i arbetet inträffadt olycksfall,

synes kunna leda till dylika konsekvenser. En arbetsgivare har t. ex.

vidtagit alla vanliga skyddsåtgärder vid ett arbete, men ett olycksfall

inträffar ej dess mindre. Undersökningen beträffande olycksfallet gifver

vid handen, att detsamma kunnat förekommas genom en åtgärd, som

arbetsgivaren emellertid saknat anledning att tänka på. Olyckans

inträffande visar, att denna åtgärd varit nödig, och då arbetsgivaren

är skyldig att vidtaga alla de åtgärder, som äro nödiga för att skydda

hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall i arbetet, lär det ej vara

uteslutet, att han enligt strafflagens 6:te kapitel, jämfördt med här

ifrågavarande stadgande, skulle kunna blifva dömd till skadestånd,

oaktadt han ej gjort sig skyldig till något enligt vanlig uppfattning

straffvärdt förhållande. Till undvikande af en sådan obillig konsekvens

har jag ansett orden »vidtaga alla de åtgärder, som--äro nödiga»

böra utbytas mot »iakttaga allt som — — skäligen kan anses af

nöden». På samma gång en sådan ändring begränsar arbetsgivarens

skyldighet till hvad enligt vanlig mänsklig iakttagelse och bedömande

kan finnas erforderligt i skyddsafseende, lär densamma ej gärna kunna

sägas lända arbetarna till nackdel, då den på sätt och vis torde medgifva

inspektionspersonalen en något större frihet vid föreskrivandet

af skyddsåtgärder.

Vidare har i ett flertal yttranden påyrkats, att i 5 § skulle uttryckligen

angivas, att man vid bedömande af behofvet af skyddsåtgärder

finge utgå från, att arbetarna iakttoge vanlig försiktighet. Eu

sådan förutsättning måste emellertid redan anses ligga i bestämningen

»nödiga» — »af nöden» enligt förevarande förslag — och torde sålunda ej

behöfva gifvas ytterligare uttryck. Dock har jag trott det vara lämpligt

att förevarande paragraf, som ju är af grundläggande betydelse

för lagens bestämmelser mot yrkesfara, i hufvudsak angåfve ej blott

hvad arbetsgivarna utan äfven hvad arbetarna hade att iakttaga till

förekommande af dylik fara. I sådant ändamål har jag till paragrafen

fogat ett tillägg, hvilket ålägger arbetarna att iakttaga tillbörlig försiktighet

och hvilket därjämte upptager den i kommittéförslagets 9 § förekommande

bestämmelsen om arbetarnas skyldighet att medverka till

förekommande af olycksfall och ohälsa i arbetet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

39

4 §•

b).

Uti 6 § b) af kommitténs förslag har kommerskollegium föreslagit

den ändring, att momentets senare del skulle göras beroende af förutsättningen

»där så lämpligen låter sig göra». En inskränkande förutsättning

synes visserligen härvidlag kunna hafva skäl för sig, men

torde den enligt min mening böra stanna vid »där det utan större

olägenhet låter sig göra».

Ordet »linbanor» i kommittéförslaget har utbytts mot »hängbanor»,

hvilken beteckning torde hafva en allmängiltigare innebörd.

e).

Med hänsyn till att den i kommittéförslagets 6 § e), efter yrkesfarelagens

2 § 2 mom. e), upptagna förutsättningen »där de iakttaga

vanlig försiktighet» synes kunna gifva anledning till den tolkning, att

ifrågavarande förutsättning ej skulle gälla beträffande öfriga skyddsföreskrifter,

där den ej finnes uttryckligt angifven, har denna förutsättning

uteslutits.

I enlighet med kommerskollegii förslag har ordet »golfvet» i

samma lagrum ändrats till »golf».

i)

Med anledning af en del anmärkningar mot ordet »hastigt» i momentets

senare punkt, hvilka synas föranledda af den föreställning, att

detta ord skulle vara liktydigt med »omedelbart», har »hastigt» blifvit

utbytt mot »så skyndsamt som möjligt».

P)-

^ Då den ändring kommerskollegium föreslagit beträffande kommittéförslagets

6 § p) synes undanröja anledningen till de anmärkningar,

som riktats mot detta moment, har jag ansett mig böra upptaga

momentet i den af kollegium föreslagna affattningen.

5 §•

a).

Uti yrkesfarelagens 2 § 3 mom. föreskrifves bland annat ett luftutrymme

af minst 7 kbm. per arbetare. För redan befintlig fabrik

eller verkstad, där synnerligen verksam anordning för luftväxling vid
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

tages, medgifves emellertid mindre luftutrymme. Yrkesfarekommittén

kar höjt det minsta tillåtna luftutrymmet till i allmänhet 10 kbm.

per arbetare. Någon undantagsbestämmelse för redan befintliga arbetslokaler

har kommittén ej föreslagit, utan har kommittén ansett, att

den i viss män obestämda formen för nyss angifna mått skulle göra

en sådan undantagsbestämmelse öfverflödig. Den af kommittén föreslagna

skärpningen i afseende å luftutrymmet har mött klander i ett

flertal yttranden men tillstyrkes af kommerskollegium.

Ehuru en höjning af måttet för luftutrymmet otvifvelaktigt, såsom

kommerskollegium framhåller, måste anses hafva goda skäl för sig med

hänsyn till folkhygienen och särskildt kampen mot lungtuberkulosen,

lär det ej kunna förnekas, att ett påbud om i allmänhet 10 kbrms

luftutrymme per arbetare för många redan befintliga mindre företag,

som hittills ej varit underkastade någon reglering i förevarande hänseende

— jag tänker i främsta rummet på de små handtverkerierna —

skulle medföra synnerligen svåra för att ej säga ödeläggande verkningar.

Till förmildrande af dessa verkningar har jag ansett mig höra

till lagen foga en öfvergångsbestämmelse, hvilken medgifver idkare af

dylika mindre företag att under en tid af 10 år från lagens ikraftträdande

använda lokaler med endast 7 kbm:s luftutrymme per arbetare.

Kommerskollegium har beträffande kommittéförslagets 7 § a) i

sitt utlåtande föreslagit dels en omformulering af redaktionell innebörd

och dels — med anledning af ett utaf yrkesinspektörerna framställdt

yrkande — att till momentet skulle fogas ett tillägg om skyldighet för

arbetsgifvare, att, där inspektionsförrättare meddelat anvisning angående

högsta tillåtna antalet arbetare i en arbetslokal, hafva sådan

anvisning anslagen i lokalen. Det förra af dessa förslag har jag ansett

mig böra upptaga, hvarjämte jag ersatt uttrycket »i allmänhet» med

»i regel». Hvad åter det senare förslaget angår, har jag ej ansett

detsamma kunna lämpligen upptagas i lagen. Yrkesinspektörs anvisning

angående högsta tillåtna antalet arbetare i en arbetslokal är, liksom

yrkesinspektörernas anvisningar i öfrigt, icke förbindande för arbetsgifvaren

utan har endast karaktären af ett råd. Härmed torde enligt

mitt förmenande ej låta sig väl förena att genom ett lagbud ålägga

arbetsgifvaren att hafva sådan anvisning, oafsedt om han funne densamma

befogad eller ej, anslagen i arbetslokalen. I viss mån lär det

med de ifrågasatta anslagen afsedda syftemålet kunna tillgodoses på det

sätt, att inspektionsförrättaren antecknar anvisning om arbetarantalet

uti den i 29 § föreskrifna anteckningsbok. Visa sig särskilda föreskrifter

i ämnet af behofvet påkallade, kunna sådan utfärdas med stöd af 7 §.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 104.

41

b), f), g), h) och i).

Uti b), f), h) och i) har jag ansett mig böra vidtaga de

ändringar, som kommerskollegium föreslagit. Uti sistnämnda moment

har vidare ordet »erforderlig» framför »söndagshvila» uteslutits, enär

detsamma ej synts ägnadt att på något sätt närmare bestämma det

mått af hvila, hvarom här är fråga.

Beträffande g) har jag följt kollegii förslag i afseende å momentets

första stycke, hvaremot jag uteslutit dess andra och tredje stycken.

Dessa stycken hafva mött mycket ogillande och nekas kan ej heller,

att de, särskildt till följd af sin obestämda affattning, synas ägnade

att framkalla tvister och svårigheter vid tillämpningen. Vidare äro

bestämmelserna i dessa stycken af så speciell art, att de ej låta 3ig

väl infoga i en lag af den allmänna och grundläggande natur, som

förevarande lag äger. Enligt kommitténs motivering skulle det förra

af nu ifrågavarande två stycken förnämligast afse större byggnadsföretag,

under det det senare stycket företrädesvis skulle åsyfta att bereda skydd

åt de norrländska skogsarbetarna. Till ersättning för dessa styckens

bestämmelser kan Eders Kungl. Maj:t med stöd af 7 § meddela särskilda

föreskrifter för byggnads- och skogsarbeten, och kunna då dessa

föreskrifter också närmare anpassas efter de förhållanden, hvarunder

dylika arbeten pläga bedrifvas.

6 §•

Detta lagrums första och andra stycken motsvara 8 § i kommittéförslaget,

men har det första stycket till sin formulering något ändrats

i enlighet med kommerskollegii förslag.

Såsom ett tredje stycke har tillfogats den med förevarande lagrum

nära förbundna första föreskriften i kommittéförslagets 9 §.

Med hänsyn till att den allmänna bestämmelsen i kommittéförslagets

9 § om arbetarnas skyldighet att medverka till afvärjande

af fara för olycksfall och ohälsa i arbetet, på skäl som anförts vid 3 §

i förevarande lagförslag, öfverflyttats till detta lagrum och att förstnämnda

paragrafs åläggande för arbetarna att ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter och uppmaningar, hvarom förmäles i förevarande lagförslags

6 §, intagits i denna paragraf, har ej någon mot kommittéförslagets

9 § svarande paragraf upptagits i förevarande förslag.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.)

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

Mot kommittéförslagets 10 § har bland annat från flera håll anmärkts,

att detta lagrum skulle innebära en orättvisa mot de svenska

maskintillverkarna och -försäljarna, emedan detsamma ej kunde göras gällande

mot utländska leverantörer af maskiner. Vidare lär kunna anmärkas,

att paragrafen berör ett förhållande, hvarå lagen enligt dess

1 § ej torde äga tillämpning, och att densamma vid olycksfall till följd

af bristande skyddsanordningar eller dylikt skulle leda till svårigheter

i afseende å bedömandet af skadeståndsfrågan. Med hänsyn härtill och

då jag särskildt anser det vara af vikt att undvika hvarje lagstiftningsåtgärd,

som kan hafva sken att gynna utländska näringsidkare på de

svenskas bekostnad, har jag från lagförslaget uteslutit här ifrågavarande

lagrum jämte det därmed sammanhängande 2:dra stycket af kommittéförslagets

11 §.

I sin motivering beträffande skyddslagstiftningens anordning framhåller

yrkesfarekommittén, att dess förslag till lag om arbetarskydd ej

åsyftar att utgöra en fullständig sammanfattning af alla för olika fall

erforderliga skyddsbestämmelser. En tillfredsställande sådan sammanfattning

vore nämligen nära nog omöjlig att åstadkomma, då å ena

sidan densamma borde vara allmängiltigt hållen för att kunna tilllämpas

på alla möjliga i det oändliga varierande fall, men å andra

sidan densamma tillika, för att göra det åsyftade skyddet något så

oär verksamt, måste meddela detaljerade och preciserade föreskrifter

på många områden — två fordringar som svårligen läte sig tillbörligt

tillgodose i en och samma författning. Vidare talade emot en sådan

sammanfattning, att de allmängiltiga bestämmelserna, såsom varande

af grundläggande betydelse och mer ägnade att äga bestånd för framtiden,

lämpligen kunde hafva karaktär af lag, under det att specialföreskrifterna,

hvilka närmast vore att anse såsom regler för de allmängiltiga

bestämmelsernas tillämpning på vissa områden och hvilka

måste kunna lätt ändras och fullständigas för att följa teknikens rastlösa

utveckling, borde få utfärdas under enklare och mindre tidsödande

former än dem, som gällde för lagars åstadkommande. I öfverensstämmelse

härmed förklarar kommittén, att den med ifrågavarande

lagförslag förnämligast afsett att åt vår skyddslagstiftning gifva en

allmängiltig grundval, på hvilken den mer speciella skyddslagstiftningen

sedermera, inom af lagen angifna gränser, i mån af behof och med

anpassning efter förhandenvarande omständigheter kunde bygga vidare.

7

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

Den första bestämmelse i kommitténs lagförslag, som syftar på

en sådan kompletterande lagstiftning, möter man i lagförslagets 11 §.

Äfven nu gällande yrkesfarelag är i väsentlig mån en författning

af nyss berörda, grundläggande karaktär, men den förutser ej behofvet

af sin komplettering. Ett sådant behof har emellertid gjort sig

gällande, och har man sökt tillgodose detsamma på det sätt, att yrkesinspektörerna

vid gemensamma öfverläggningar inför vederbörande

byråchef i kommerskollegium godkänt en del skyddsregler beträffande

vissa slag af sysselsättningar m. m. Dessa regler hafva sedan offentliggjorts

i de s. k. yrkesinspektionens cirkulär, hvaraf intill utgången

af år 1910 utfärdats ett antal af 19. Någon tillfredsställande komplettering

står emellertid ej att vinna på detta sätt, emedan cirkulären

ej hafva förbindande kraft för arbetsgifvarna, ja ej ens för yrkesinspektörerna

själfva.

Med hänsyn till de särskilda arbetsställena kunde man naturligtvis

komma till ungefärligen samma resultat genom inspektionsorganens

ingripande med stöd af de allmänna skyddsbestämmelserna som

genom kompletterande speciallagstiftning enligt förevarande paragraf,

ty sådan lagstiftning skulle ju ej heller kunna sträcka sig längre än hvad

3 § angifver. Men då inspektionsorganen hafva att vända sig till hvarje

arbetsställe för sig och gifva anvisningar och råd, som ofta nog måste

förnyas, innan de efterkommas, ja ej sällan för sitt förverkligande påkalla

hänvändelse till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, och

liera år kunna förflyta mellan inspektionsbesöken å ett arbetsställe,

inses lätt, att detta sätt för genomförande af eu viss skyddsåtgärd

medför mycken omgång och tidsförlust. Har man genom tillfyllestgörande

utredning kommit till den uppfattning, att en viss skyddsåtgärd

måste anses af nöden i afseende å ett visst slag af sysselsättning, är

det tydligtvis mest rationellt att helt enkelt påbjuda vidtagandet af

denna åtgärd genom en författning, som gäller till allmän efterrättelse.

T dylika specialfall, som låta sig väl öfverblicka och bedöma, bör det

äfven kunna anses befogadt att till effektivitetens höjande förbinda

skyddsföreskrifterna med direkt straffansvar.

Här ofvan har anförts yrkesfarekommitténs yttrande, att ifrågavarande

specialföreskrifter borde få utfärdas under enklare och mindre

tidsödande former än dem, som gälla för lagars åstadkommande.

Skulle sådana föreskrifter utfärdas såsom tillägg till lagen om arbetarskydd,

d. v. s. med riksdagens medverkan, måste man i regel vara

beredd på en afsevärd tidsutdräkt. Sedan kunde det hända, att lagtillägget,

tack vare den tekniska utvecklingens snabbhet, redan vid

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

sitt utfärdande vore antikveradt men ändå måste oförändradt förblifva

i kraft, till dess riksdagen hunne samtycka till dess ändring.

Vår gällande skyddslagstiftning erbjuder egentligen blott ett

exempel på speciallagstiftning för en särskild sysselsättning, nämligen

förordningen angående försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand

(fosfornekros) bland arbetare i tändsticksfabriker den 9 december

1896, men denna förordning har tillkommit oberoende af yrkesfarelagen.

Yrkesfarekommittén anför i sin motivering en del exempel

på hvad .som, om man hölle sig till yrkesinspektörernas berättelser

samt framställningar till kommittén, möjligen kunde ifrågakomma att

närmare reglera genom specialförfattningar enligt denna paragraf.

Dessutom lämnar kommittén en förteckning öfver de olika slag af

företag eller sysselsättningar, som i Tyskland och England gjorts till

föremål för sådana författningar.

För att ytterligare belysa innebörden och betydelsen af ifrågavarande

kompletteringsförfarande, som förekommer i flertalet kulturstater,

skall här nedan lämnas några exempel på speciallagstiftning

beträffande yrkesfara i ett par mindre, med Sverige mer jämförliga stater.

I Danmark har sålunda utfärdats författningar angående boktryckerier

och stilgjuterier, cigarr- och tobaksfabrikör, järngjuterier

och maskinfabriker, skofabriker, textilfabriker, tvätt- och strykinrättningar

samt valkerier och färgerier, snickerier och andra träförarbetningsföretag,

enskilda krutfabriker, bagerier och konditorier, inrättningar

för rengöring af tyger, hvari bensin och dylika eldfarliga vätskor

användas, anordning och bruk af hastigt löpande slipstenar och

-skifvor samt af mekaniskt drifna elevatorer äfvensom angående anordning

och drift af generatorgasanläggningar till motorbruk.

Uti Belgien, där likväl lagstiftningen rörande s. k. klassificerade

anläggningar gifver myndigheterna anledning och tillfälle att meddela

särskilda skyddsföreskrifter i afseende å ett mycket stort antal företag,

har regeringen utfärdat specialförfattningar angående bland annat visst

arbete vid fönsterglastillverkning, fabrikation af tändstickor samt af

blyhvitt och andra blyföreningar, vaccination af arbetare, som handtera

lump, byggnadsverksamhet och jordarbeten, arbete i stenbrott, belysningen

i kolgrufvor, åtgärder mot masksjukan i vissa kolgrufvor,

användande af blyhvitt vid målning af byggnader, företag för lastning,

lossning, reparation och underhåll af fartyg och båtar, uppehållslokaler

för arbetarna vid tegelbruk m. m., tillhandahållande af portativa andningsapparater

i vissa kolgrufvor samt desinfektion af hår, afsedt till

borsttillverkning.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Befogenheten att utfärda här ifrågavarande kompletterande författningar

skulle enligt yrkesfarekommitténs förslag tillkomma Eders

Kungl. Maj:t. Eu sådan anordning synes ej blott väl öfverensstämma

med den ekonomiska lagstiftningsrätt, Konungen af ålder ägt, utan

har äfven på senare tid kommit till användning i afseende å ett

flertal lagar.

Kommittén har, förnämligast för att bereda Plders Kungl. Maj:t

tillgång till sakkunnigt biträde vid det lagstiftningsarbete, som enligt

dess lagförslag skulle ankomma på Eders Kungl. Maj:t, föreslagit inrättandet

af ett arbetsråd, sammansatt af arbetsgifvar- och arbetarrepresentanter

samt några s. k. opartiska ledamöter. Enligt en vid slutet

af kommitténs lagförslag införd bestämmelse skulle Eders Kungl. Maj:t

icke äga att utfärda allmänna föreskrifter till lagens komplettering

utan detta råds hörande.

Enligt min mening torde det ej för nyssberörda ändamål vara af

behofvet påkalladt att inrätta ett arbetsråd, som komme att medföra

afsevärd kostnad och som för öfrigt måste blifva en till ställning och

uppgifter för vår administrativa organisation skäligen främmande institution.

Yrkesinspektionens tillämnade chefsmyndighet, hvars organ

i första hand komme att få kännedom om de förhållanden, som kunde

kräfva kompletterande specialföreskrifter, torde nämligen blifva väl

kvalificerad för ifrågavarande lagstiftningsarbete. För att gifva chefsmyndigheten

ökad sakkunskap samt låta arbetsgifvares och arbetares

intressen och önskemål behörigen göra sig gällande synes dessutom

chefsmyndigheten vid sådant arbete lämpligen kunna förstärkas med

representanter för arbetsgivare och arbetare inom det eller de fack,

som beröras af lagstiftningsåtgärden i fråga.

För att bättre förtydliga afsikten med 7 § har åt detta lagrum

gifvits en från kommittéförslagets 11 § något afvikande affattning.

8 §■

Denna paragraf öfverensstämmer med 12 § i kommittéförslaget.

9 §■

Nu gällande bestämmelser rörande minderårigas användande till

arbete — i minderårighetslagen och minderårighetsförordningen — äro,

som förut påpekats, inskränkta till att gälla industrien, eller om man

bortser från sistberörda, föga iakttagna förordning, den fabriksmässiga

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

industriel!. Enligt kommitténs förslag skulle minderåriga inom snart

sagdt alla möjliga slag af verksamhet inbegripas under skyddslagstiftningen.

Men de minderårigas sysselsättande inom flertalet verksamhetsområden

skulle endast vara underkastadt några allmänna, i vanliga

fall föga kännbara bestämmelser och ej någon mer ingående reglering.

En sådan reglering bibehålies för industrien samt utsträckes till handeln.

Kommittén har likväl därmed ej afsett, att denna reglering skulle

vara öfverflödig för alla öfriga verksamhetsgrenar och kunna definitivt

inskränkas till industri och handel. Men då kommittén ej funnit sig

kunna företaga någon undersökning och utredning af de minderårigas

användande inom alla möjliga yrken, har kommittén ansett sig böra

nöjas med nyssnämnda utsträckning och med att i afseende å öfriga

slag af verksamhet endast bereda möjlighet till regleringens utvidgning

på administrativ väg i den mån så kunde finnas af behofvet påkalladt,.

Mot nu antydda anordning synes med fog kunna göras den anmärkning,

att ett par af de bestämmelser, som begränsats till att gälla

industrien och handeln, nämligen rörande ålder och afslutad skolgång,

fullfölja syftemål, som väsentligen äro oberoende af sysselsättningens

art. När man med åldersbestämmelsen åsyftar att bereda de minderåriga

tillfälle nå en viss kroppsutveckling, innan de börja användas i

förvärfsarbete, samt hindra, att de alltför tidigt undandragas föräldrarnas

ledning och tillsyn, har detta i regel berättigande, hvilken

sysselsättning det än är fråga om. Och ser man på bestämmelsen om

afslutad skolgång, framträder karaktären af allmängiltighet ännu tydligare.

På den undervisning, skollagstiftningen vill tillförsäkra barnen,

bör naturligen ej det ena slaget af förvärfsarbete få mer än det andra

inverka störande. I afseende å nu berörda bestämmelser må för öfrigt

påpekas, att åldersbestämmelsen anses vara af betydelse äfven för undervisningen.

Saknad af sådan bestämmelse eller en låg åldersgräns lär

nämligen motverka undervisningens utveckling och tillgodogörande, då

det ofta gör sig gällande en benägenhet att låta de minderåriga så

tidigt som möjligt få börja deltaga i förvärfsarbete.

På nu anförda skäl har jag ansett mig böra såsom allmängiltiga

villkor för minderårigas användande till sådant arbete, som är underkastadt

lagen, uppställda fordran på viss minimiålder och afslutad

skolgång. Yrkanden i den riktning, dessa villkor angifva, hafva äfven

framställts af representanter för folkskolan, såsom städernas folkskoleinspektörsförbund

och centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening.

Här ifrågavarande minimiålder har satts till fyllda 13 år i likhet

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

med hvad kommittén föreslagit i afseende å den fabriksmässiga industrien

och kommerskollegium förordat jämväl beträffande handtverket

och handeln. Kommerskollegium visar med siffror, hämtade ur folkundervisningskommitténs

statistiska material (kollegii utlåtande s. 27),

att af de barn, som år 1909 afgått från folkskolan efter afslutad lärokurs,

omkring 83 procent ach af dem, som samma år afgått efter att

endast hafva inhämtat den s. 1c. minimikursen eller eljest erhållit tillstånd

att lämna skolan, omkring 91 procent varit 13 år gamla eller

äldre. Skall minimiåldern, så som förut antydts jämväl vara afsedt

med densamma, motverka de minderårigas för tidiga afgång från skolan,

kan denna ålder sålunda ej gärna sättas lägre än till 13 år.

Bestämmelsen om afslutad skolgång har formulerats något annorlunda

än i kommittéförslagets 17 § b) m. fl. lagrum. Denna förändring

har vidtagits med hänsyn särskilt till att den obligatoriska fortsättningsundervisning,

hvartill förslag nu äro å bane och som väl skulle

anses - ingå i den minderåriges skolplikt, eljest skulle kunna förhindra

den minderåriges användande i arbete.

Medgifvandet att använda minderårig till arbete under ferietid

har begränsats till att gälla högst fyra månader af året, hvilket motsvarar

den tidrymd, ferierna vid s. k. heltidsläsning pläga omfatta.

Syftet med denna begränsning har varit att motverka den s. 1c. halftidsläsningen,

hvarvid ferierna kunna uppgå till åtta månader af året.

Här bör måhända erinras om att i förevarande paragraf intagna

villkor om viss ålder och afslutad skolgång, tack vare undantagsbestämmelserna

under 1 §, ej beröra bland annat föräldrars rätt att

använda sina barn till arbete eller minderårigas sysselsättande, vare

sig af föräldrar eller andra, med hushållsarbete.

10 §.

Detta lagrum motsvarar 13 § i kommittéförslaget men har omformulerats

i flera afseenden. Sålunda har åt bestämmelsen om de

minderårigas skyddande mot fara för olycksfall, olika slag af hälsoslcadlig

inverkan eller sedlig våda gifvits en mer objektiv affattning,

hvilken dels torde vara ägnad att i viss mån undanrödja det klander,

som från arbetsgifvarhåll riktats mot bestämmelsen, och dels äfven

synes lämpa sig bättre med hänsyn till bestämmelsens uppgift att utgöra

grundval för den kompletterande lagstiftning, som förutses i 16 §.

Med anledning af de anmärkningar, som framställts mot förevarande

bestämmelse i afseende å den sedliga vådan, må påpekas, att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

här naturligtvis ej är fråga om sådana faror af moralisk art, som man

ej kan undgå att möta i det dagliga lifvet, utan om sedliga faror af

större styrka eller frekvens. Exempel på dylika faror lämna en del

utländska skyddsförfattningar, som förbjuda bland annat minderårigas

användande till förfärdigande af preventiva medel, till framställande

af sådana tryckalster m. in., hvilkas försäljning såsom stridande mot goda

seder förbjudas af strafflagarna eller Indika eljest kunna såra de minderårigas

moral, eller till arbete å utskänknings- och förlustelseställen.

Beträffande bestämmelsen om ledighet för deltagande i undervisning

har jag i det väsentliga följt kommitténs förslag. Dock har jag,

till angifvande att här afses mer ordnad och stadigvarande undervisning,

från kommerskollegii ändringsförslag upptagit uttrycket »kurs för» etc.

Vidare har »konfirmationsundervisning», i enlighet med yrkande af en

reservant inom kommittén och kommerskollegii ändringsförslag, utbytts

mot den mer allmängiltiga beteckningen »religionsundervisning». Till

»skolundervisning» har slutligen fogats bestämningen »fortsatt» för att

tydliggöra, att här i främsta rummet åsyftas den s. k. fortsättningsundetvisningen

— den vanliga folkskolekursen måste ju den minderårige

enligt 9 § i regel hafva inhämtat, innan han får börja användas

i arbete.

Kommerskollegii förslag att borttaga bestämningen »som helt

eller delvis bekostas af staten eller kommun» och endast uppställa

en fordran på att ledighet för undervisningens begagnande blifvit på

visst sätt begärd, har jag icke ansett mig kunna upptaga. Det torde

nämligen vara oskäligt att lagligen förplikta arbetsgifvaren att bereda

den minderårige ledighet för begagnande af hvad för undervisning som

helst. Dessutom synes man kunna befara, att en dylik utsträckning

af arbetsgifvarens berörda skyldighet skulle i afsevärd mån försvaga

förevarande bestämmelses efterlefnad öfverliufvudtaget, hvilket måste

anses betänkligt med hänsyn särskildt till den obligatoriska fortsättningsundervisning,

som väl lär vara att förvänta.

Kommittéförslagets 14 § har på de skäl, kommerskollegium anfört,

icke upptagits i förevarande lagförslag.

11 §•

Detta lagrum öfverensstämmer med kommittéförslagets 15 §.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 104.

49

12 §.

Minderårigas användande till s. k. springsysslor regleras af kommittéförslaget

närmare endast i afseende å handel och industri. Bestämmelserna

i ämnet äro emellertid affattade på ett sätt, som torde vara

ägnadt att föranleda en viss osäkerhet vid tolkningen. Sådana minderåriga,

som användas till springsysslor utom arbetsstället, t. ex. för att

bära hem varor till kunderna, synas nämligen endast med tvekan

kunna sägas vara sysselsatta i handel eller industriell verksamhet.

Tolkar man dock kommitténs minderårighetsbestämmelser för handel

och industri på sådant sätt, att dylika minderåriga inbegripas under

dessa bestämmelser, kommer man till det resultat, att lika arbete blir

underkastadt olika bestämmelser. Och ännu större orättvisa måste

ifrågavarande bestämmelser anses innebära med hänsyn till användandet

af minderåriga till springsysslor vid arbetsställen, som ej äro att hänföra

till handel eller industri, t. ex. banker, expressbyråer, telegraf- och

järnvägsstationer, d. v. s. där de minderårigas användande icke skulle

vara föremål för någon dylik reglering alls.

För att undanröja berörda osäkerhet och orättvisa har jag bland

annat trott mig böra i lagen upptaga en uttrycklig, allmängiltig föreskrift

om viss nattledighet för här ifrågavarande minderåriga. Denna

föreskrift skulle, oafsedt de allmänna bestämmelserna i 10 §, jämte

föreskrifterna om viss ålder och afslutad skolgång i 9 § reglera de

minderårigas användande till springsysslor. Samma reglering har synts

lämpligen kunna gälla äfven för minderårigas sysselsättande uti egentlig

handelsverksamhet. I båda fallen är nämligen arbetet af mer intermittent

natur, och enligt kommittéförslaget, med kommerskollegii däri

föreslagna ändringar, skulle minderårigas användande i handel regleras

hufvudsakligen i nyssnämnda afseenden.

Bestämmelserna mot minderårigas nattarbete äro i kommittéförslaget

(16 § e) och 17 § f)), liksom för öfrigt i gällande skyddslagstiftning,

affattade på sådant sätt, att de förbjuda minderårigas användande

mellan viss tid å aftonen och viss tid å morgonen. För industrien,

som i allmänhet äger möjlighet att förlägga och begränsa sin arbetstid

efter godtfinnande, kan en dylik affattning af nattarbetsförbudet

vara lämplig. Men för här ifrågavarande slag af verksamhet synes

arbetstiden med hänsyn till kundernas vanor och kraf m. m. ej gärna

låta sig allmängiltigt fixera till vissa klockslag, utan torde det vara

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 104.

mer ändamålsenligt att, i likhet med lagen angående förbud mot

kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag

den 20 november 1909, föreskrifva en nattledigbet af viss längd, hvari

den egentliga natt-tiden, begränsad till en kortare period, alltid skall

ingå. Med denna kortare period, den allmängiltiga förbudstiden, satt

till tiden mellan kl. 10 e. in. och 5 f. m. erfordras ej något undantag

i afseende å säsongarbete, såsom kommittén föreslagit. Ej heller torde

förevarande bestämmelse hindra minderårigas användande såsom biträden

vid försäljning af mjölk och andra landtmannaprodukter, hvilket

den af kommittén föreslagna tidsgränsen vid kl. 6 f. m. möjligen

kunde göra.

I)å, på de skäl kommerskollegium anfört, ej några bestämmelser

om arbetstidens längd eller raster synas påkallade i afseende å minderåriga,

som sysselsättas uti handel, samt bestämmelser rörande sådana

minderåriga i öfriga afseenden, som regleras genom 16 § i kommittéförslaget,

meddelas i förevarande förslags 9 och 12 §§, har ej någon

mot 16 § i kommittéförslaget svarande paragraf upptagits i förevarande

förslag.

13 §.

Med hänsyn till den allmängiltiga bestämmelsen om minimiålder

i 9 § finnes ej längre något skäl att begränsa förevarande paragrafs

tillämpning till den större industrien, utan har den utsträckts till att

afse såväl den större som den mindre industrien.

Såsom redan tidigare motiverats, har förtydligandet af begreppet

»industriell», hvilket förtydligande intagits i kommittéförslagets 2 §, ansetts

böra inflyta i förevarande lagrum. Till förekommande af osäkerhet

vid tillämpningen af de särskilda bestämmelserna rörande industrien

har kommerskollegium i afseende å kommittéförslagets nyssnämnda

paragraf föreslagit, att till densamma skulle fogas ett bemyndigande

för Eders Kungl. Maj:t att, där så funnes erforderligt, meddela bestämmelser,

huruvida visst slag af verksamhet enligt lagen skulle räknas

såsom industriellt eller icke. Något dylikt bemyndigande anser jag

emellertid ej vara af behofvet påkalladt. Yrkesinspektionens chefsmyndighet

kan meddela sina underordnade organ direktiv beträffande

sådana tvifvelaktiga fall, och då öfriga myndigheter, som hafva att

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

taga befattning med lagens tillämpning, antagligen i regel skulle godtaga

dessa direktiv, torde småningom på grundval af desamma en tillfyllestgörande

rättspraxis komma att utbilda sig.

I motiveringen till kommittéförslagets 2 och 3 §§ framhålles bland

annat, att uti byggnadsverksamhet, särskildt husbyggnad, vanligen ingår

ett flertal olika slag af verksamhet, hvaraf somliga äro att anse som

industriella andra däremot ej. Då det måste anses olämpligt att utaf

de minderåriga, som arbeta vid ett och samma företag, somliga skola

vara föremål för förevarande paragrafs tillämpning under det andra,

hvilkas arbete kanske är mer ansträngande, sakna någon motsvarande,

skyddande reglering, har jag trott mig böra låta paragrafen omfatta

jämväl byggnadsarbete. Förutom nu nämnda skäl må äfven framhållas,

att industriellt och byggnadsarbete i många fall gå så i hvarandra,

att det möter stor svårighet ''att afgöra, hvad som rätteligen är att

hänföra till det ena eller det andra. Någon större olägenhet för

arbetsgifvarna inom byggnadsfacket torde man ej behöfva befara af

paragrafens bestämmelser, emedan dels dessa bestämmelser ej lära föreskrifva

mycket annat, än hvad redan allmänt iakttages, och dels inom

detta fack sysselsättas relativt få minderåriga och af dessa förmodligen

endast en mindre del med annat än industriellt arbete. — Någon motsvarande

utvidgning af tillämpningsområdet för öfriga bestämmelser i

lagen, hvilka angifvas afse industriellt arbete, så att de äfven skulle

gälla byggnadsarbete, synes, särskildt med hänsyn till sistberörda arbetes

i regel ambulatoriska karaktär, ej böra ifrågasättas.

Begreppet »byggnadsarbete» är här, liksom industriellt arbete,

taget i vidsträckt bemärkelse och afser sålunda att inbegripa ej blott

uppförande af hus samt utförande af väg- och vattenbyggnadsarbeten

utan äfven framdragande af ledningar i terrängen samt verkställande

af sådana till föregående grupper ej hänförliga jord- och stenarbeten,

som innebära en mer betydande omformning af marken.

I likhet med öfriga minderårighetsbestämmelser i förevarande

förslag har paragrafens tillämpning anknutits till vissa slag af »arbete » här

industriellt arbete och byggnadsarbete, i stället för den i motsvarande

lagrum, 17 §, af kommittéförslaget använda beteckningen »verksamhet».

Regleringen af de minderårigas användande torde nämligen otvifvelaktigt

böra såvidt möjligt anpassas efter arten af deras användande.

Men detta låter sig ej på tillfredsställande sätt göra, om man anknyter

tillämpningen till viss verksamhet, enär i en och samma verksamhet ofta

förekomma ganska olikartade arbeten, t. ex. verkstads- och kontorsarbete.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj ds Nåd Proposition N:o 104.

17 § a) och b) i kommittéförslaget ersättas i hufvudsak af 9 §

i förevarande förslag. Den i förstnämnda lagrum förekommande undantagsbestämmelsen

beträffande vissa slag af lätt arbete har emellertid

uteslutits. Denna bestämmelse, som kommerskollegium för öfrigt velat

omformulera till större allmängiltighet, har nämligen synts dels ej vara

af något starkare behof påkallad, då de minderåriga ju endast mer

undantagsvis sluta skolan, förr än de fyllt 13 år, och dels vara ägnad

att i afsevärd mån motverka de med åldersbestämmelsen i 9 § afsedda

syften.

De särskilda momenten af 13 § i förevarande lagförslag öfverensstämma

i hufvudsak med kommittéförslagets 17 § c)—g), affattade

med iakttagande af kommerskollegii ändringsförslag. Emellertid har

jag i b) ansett mig böra begränsa den sammanlagda undervisningsoch

arbetstiden till den tidslängd, som a) medgifver i afseende å arbete,

hvarjämte e) kompletterats till att afse jämväl det förhållande, att

den minderårige å samma dag användes till arbete af mer än eu

arbetsgivare.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 18 § i kommittéförslaget.

Såsom förut framhållits i afseende å kommittéförslagets 2 §, har

det synts mig lämpligast, att förutsättningarna för drift i sådan större

omfattning, som kommittén betecknat »fabriksmässig», angifvas i den

första paragraf, hvars tillämpning är beroende af dessa förutsättningar.

I enlighet härmed hafva de intagits i förevarande lagrum. När sedan

tillämpningen af någon efterföljande bestämmelse i lagen skall vara

inskränkt till hvad kommittén benämner »industriell verksamhet, som

bedrifves i fabriksmässig omfattning» angifves detta med uttrycket

»sådant arbete, som angifves i 14 §» eller dylikt. Den vid 13 § påpekade

förändringen, att minderårighetsbestämmelserna anknutits till

»arbete» i stället för »verksamhet» är här af särskild betydelse, emedan

detta medför, att man vid afgörande af frågor om driftens omfattning

har att hålla sig endast till det industriella arbetet och icke skall medräkna

sådana arbetare, som användas till annat arbete, t. ex. handelseller

kontorsgöromål, hvilket utöfvas i samband med det industriella

arbetet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition No 104.

Kommerskollegii förslag att förekomsten »i regel» af visst arbetarantal

eller visst drifkraftbelopp skulle utbytas mot sådan förekomst

»under någon tid af nästföregående eller löpande år», torde, om också

medförande lättnad med hänsyn till tolkning och bevisning, innebära

en alltför godtycklig begränsning för att böra upptagas i lagförslaget.

Då, såsom framhållits vid 13 §, nämnda paragraf skulle afse jämväl

den mindre, handtverksmässiga industrien, finnes ej någon anledning

att i förevarande förslag upptaga någon mot 19 § i kommittéförslaget

svarande, särskild paragraf rörande minderårigas användande i sådan

industri.

15 §.

Denna paragraf motsvarar kommittéförslagets 20 §. Ehuru detta

lagrum gjorts till föremål för reservation inom kommittén samt äfven

framkallat anmärkningar från andra håll, har jag i öfverensstämmelse

med kommerskollegium ansett mig böra upptaga detsamma i väsentligen

oförändrad affattning.

16 §.

Det bemyndigande, kommittéförslagets 21 § lämnar Eders Kungl.

Maj:t att utfärda kompletterande specialföreskrifter rörande minderårigas

användande i viss sysselsättning, är antingen, enligt paragrafens

första stycke, betingadt af »hänsyn till särskilda omständigheter» och

begränsadt till bestämmelser, som falla inom ramen för lagens direkta

minderårighetsstadganden beträffande den fabriksmässiga industrien, eller

ock, enligt det senare stycket, bundet vid förutsättningen af synnerlig

fara för olycksfall, synnerlig ansträngning etc. och i detta fall innebärande

oinskränkt befogenhet att förbjuda eller föreskrifva villkor för

de minderårigas användande.

Enligt 40 § i förevarande lagförslag äger Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande att i särskilda fall meddela föreskrifter tjll förverk
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

Tigande af 10 §:ns stadganden. På samma sätt som Eders Kungl. Maj:t

kan sägas kafva befogenhet att med stöd af 7 § gifva allmängiltighet

åt alla sådana föreskrifter, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

enligt 39 § kan meddela för tillämpandet i särskilda fall af 3 §, synes

det böra tillkomma Eders Kungl. Maj:t att utfärda allmängiltiga föreskrifter

i alla de afseenden, där Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

äger att meddela föreskrifter till tryggande af 10 §:ns tillämpning.

I enlighet härmed har jag ansett mig böra utesluta de villkor

och inskränkningar, som kommittén knutit till ifrågavarande bemyndigande,

och affatta förevarande paragraf i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med 7 §.

17 §•

Med det nu gällande förbudet mot kvinnas användande till arbete

under jord i stenbrott eller grufva har kommittén sammanställt ett

förbud mot användande af kvinnor under 21 år till lastning, stufning

eller lossning af varor ombord å fartyg af viss minsta dräktighet. Det

senare förbudet har emellertid enligt min uppfattning ej sin rätta plats

i lagen om arbetarskydd utan torde lämpligare kunna meddelas på

administrativ väg. För att göra åsyftadt gagn utan onödiga och oskäliga

olägenheter måste nämligen ett dylikt förbud gifvas en ganska

detaljerad affattning samt kunna lätt ändras efter omständigheterna —

fordringar, som föga öfverensstämma med förevarande lagförslags allmängiltiga

och grundläggande karaktär.

En af kommitténs ledamöter har reservationsvis påyrkat, att till

kommittéförslagets 25 § skulle fogas en bestämmelse, motsvarande andra

stycket af samma förslags 21 § men afseende kvinna i stället för minderårig.

Kommerskollegium har upptagit denna reservation utom i

hvad den rör våda i sedligt afseende. Förbudet mot arbete under jord

samt kommitténs förslag till förbud mot lastningsarbete med mera ombord

å fartyg visa dock oförtydbart, att anledning ej saknas att i öfverensstämmelse

med reservationen beakta jämväl den våda i sedligt afseende,

viss sysselsättning kan medföra för kvinnliga arbetare.

På grund af hvad ofvan anförts har förbudet i kommittéförslagets

22 § beträffande kvinnas användande ombord å fartyg uteslutits ur

förevarande lagförslag. Genom upptagande, i andra stycket af 20 §,

af nyss berörda reservationsvis påyrkade bestämmelse har tillfälle emellertid

beredts Eders Kungl. Maj:t att tillgodose det ändamål, som det

uteslutna förbudet åsyftar.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

55

18 §.

Kommittén har, i 23 § af sitt förslag, beträffande den s. k. barnsängshvilan

för kvinnliga arbetare i det väsentliga bibehållit samma

bestämmelser, som nu gälla. I sin motivering framhåller kommittén

emellertid, att det vore i hög grad önskvärdt, att tiden för denna hvila,

hvilken i regel skall belöpa sig till fyra veckor men på tillstyrkan af

läkare kan förkortas, afsevärdt utsträcktes men säger vidare, att kommittén

ej ansett sig kunna föreslå någon utsträckning, då det ej funnes

någon anordning, hvarigenom barnsängskvinnan tillförsäkrades skäligt

underhåll under den tid, lagen hindrade henne att skaffa sig arbetsförtjänst.

Så snart önskemålet om moderskapsförsäkring förverkligats,

borde enligt kommitténs mening en lagändring vidtagas till förlängning

af barnsängshvilan.

En af kommitténs ledamöter har reservationsvis påyrkat, att

barnsängshvilan i regel skulle uppgå till sex veckor. Kommerskollegium

föreslår ej någon ändring af kommittéförslaget i förevarande afseende

men framhåller sin anslutning till kommitténs uttalande om önskvärdheten

af en förlängning af barnsängshvilan, när moderskapsförsäkring

blifvit införd.

Den 19 innevarande december hafva sakkunniga, tillkallade inom

civildepartementet, afgifvit ett betänkande angående införande af moderskapsförsäkring,

och enligt upplysningar, inhämtade från nämnda departement,

lär proposition i ämnet antagligen komma att aflåtas till

nästkommande års riksdag. Då möjlighet sålunda finnes för att moderskapsförsäkring

kan vara inrättad här i landet vid den tid, då lagen

om arbetarskydd träder i kraft, har jag, lifligt förvissad om den hygieniska

och sociala betydelsen af längre ledighet vid barnsbörd, ansett

mig böra föreslå sådan ändring af denna lags bestämmelse om barnsängshvila,

att densamma komme att omfatta hela den tid, eller sex

veckor, för hvilken understöd enligt berörda betänkande skulle utgå.

Någon ändring af tillämpningsområdet för ifrågavarande bestämmelse

har jag däremot ej anledning föreslå, enär den föreslagna obligatoriska

moderskapsförsäkringen skulle vara inskränkt till den s. k. fabriksmässiga

industrien.

I öfverensstämmelse med hvad som gäller i vissa främmande

länder, t. ex. Tyskland och Schweiz, och som äfven från några håll

påyrkats beträffande den svenska lagstiftningen i ämnet, har barnsängshvilan

utsträckts till att afse äfven tiden före nedkomsten. Någon viss

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

tids ledighet före nedkomsten har emellertid ej föreskrifvits — därtill

låter, såsom redan framhålles i kommitténs motivering mot ledighet

under nu ifrågavarande tid, dagen för den väntade nedkomsten ej med

tillräcklig säkerhet bestämma sig. Men den blifvande modern är berättigad

till ledighet, när hon medelst intyg af läkare eller barnmorska

kan visa, att hennes nedkomst sannolikt är att vänta inom två veckor.

Efter nedkomsten skall alltid förflyta minst fyra veckor, innan hon får

återtagas i arbete. Har hon börjat sin ledighet jämnt två veckor före

nedkomsten, får hon återtagas på dagen fyra veckor efter densamma,

men har hon, som kanske oftast blir fallet, gått från arbetet senare,

kan hon ej få återinträda i arbetet förrän efter längre tids förlopp,

från nedkomsten räknadt, än fyra veckor. Skulle hon åter hafva fått

ledigt tidigare än två veckor före nedkomsten, kommer hennes ledighet,

då hon ej under något förhållande får återtagas i arbetet förrän

fyra veckor efter nämnda händelse, att sträcka sig öfver en längre tidrymd

än sex veckor. I afseende å sistberörda fall är för öfrigt att

märka, att arbeterskan under den tid, hvarmed hennes ledighet öfverskrider

sex veckor, ej komme att vara tillförsäkrad understöd på grund

af moderskapsförsäkringen.

I ändamål att säkerställa arbeterskans ledighet åtminstone med

hänsyn till de fyra veckorna efter nedkomsten har, såsom villkor för

hennes återtagande i arbetet, föreskrifvits, att medelst tillförlitligt intyg

skall visas, att nämnda tid förlupit. Till möjliggörande af kontroll

stadgas, att sådana intyg skola förvaras, till dess vederbörande tillsynsorgan

tagit del af dem.

Såsom komplement till bestämmelsen om barnsängshvilan lämnas

i paragrafens andra stycke ett par föreskrifter, som afse att skydda

den kvinnliga arbetaren mot förlust af hennes anställning. Det kan

nämligen ej anses tillfyllestgörande att endast bereda arbeterskan ersättning

för mistade löneförmåner under den henne påtvungna ledigheten,

hvithet nu moderskapsförsäkringen i större eller mindre mån skulle

göra. Man måste äfven, såväl med hänsyn till rättskänslans kraf som

i betraktande af arbeterskan-moderns i regel ökade behof af arbetsförtjänst,

söka förekomma, att arbetsgifvaren afskedar henne till undvikande

af de olägenheter, iakttagandet af bestämmelsen om barnsängslivila

kunde medföra. Enligt berörda föreskrifter är en arbetsgivare

i regel förbjuden att afskeda arbeterska, som är hafvande eller åtnjuter

barnsängshvila. För rätt därtill förutsättes, att särskildt förhållande,

såsom genom hafvandeskapet betydligt nedsatt arbetsförmåga, lägger

väsentligt hinder i vägen för hennes användande.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

57

19 §.

Det i kommittéförslagets 24 § meddelande stadgande om erforderlig

ledighet åt kvinna, som har att sköta hushåll, har kommerskollegium,

under hänvisning till bland annat stadgandets obestämda

affattning och en af kollegium i dess underdåniga utlåtande påyrkad

utredning angående begränsning af vuxna kvinnors arbetstid, ansett

kunna utelämnas. Delande kollega nu angifna uppfattning, har jag

uteslutit ifrågavarande stadgande.

Åt bestämmelsen om ledighet för kvinna, som ammar sitt barn,

har med anledning af att denna bestämmelse ansetts böra förbindas

med straffansvar, gifvits en något ändrad affattning.

Kommerskollegium har under beteckningen 24 + 1 § föreslagit ett

påbud om sittplatser åt kvinnlig butikpersonal. En bestämmelse i

detta syfte synes mig visserligen hafva skäl för sig, men jag finner ej,

att den lämpligen kan upptagas i en lag af den beskaffenhet, hvarom

här är fråga. Däremot lär en dylik specialbestämmelse kunna åvägabringas

på det sätt, 7 § angifver, d. v. s. meddelas i en af Eders Kungl.

Maj:t utfärdad specialförfattning.

20 §.

Såsom här ofvan beträffande 18 § anförts, har bestämmelsen

rörande barnsängshvila bibehållits att gälla endast beträffande den

fabriksmässiga industrien. Tydligtvis är emellertid behofvet af sådan

hvila, särskildt med hänsyn till fullgörandet af modersplikterna mot

barnet, ej inskränkt till nämnda verksamhetsområde, men den föreslagna

moderskapsförsäkringen, har väl förnämligast af statsfinansiella

skäl, begränsats till detta område. I den mån berörda försäkring kan

komma att utvidgas eller skäligt understöd på annat sätt kan blifva

tillförsäkradt kvinnliga arbetare under barnsängshvila, böra alltså

lagens föreskrifter angående dylik hvila utsträckas. Befogenhet att

förordna om sådan utsträckning har, såsom äfven kommittén föreslagit,

ansetts böra öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:t.

I paragrafens andra stycke har, såsom redan angifvits vid 17 §,

upptagits bestämmelse om befogenhet för Eders Kungl. Maj:t att under

Bihang Ull Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Knngl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

vissa förutsättningar meddela förbud eller föreskrifva villkor beträffande

kvinnors användande i särskilda slag af sysselsättning.

21 §.

I enlighet med kommerskollegii yrkande under beteckningen

25 + 1 § har jag ansett lämpligt att bland lagförslagets särskilda föreskrifter

rörande kvinnors användande upptaga en erinran om lagen

angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa

industriella företag den 20 november 1909.

22 §.

Kommitténs förslag till omorganisation af skyddslagstiftningens

myndigheter torde, såsom kommerskollegium påpekat, vara den del af

kommitténs betänkande, som mött mest ogillande. Framför allt har

den vidlyftiga och komplicerade inspektionsapparaten och de kostnader,

densamma måste medföra, gifvit anledning till anmärkningar. Kommerskollegium

har äfven i sitt utlåtande framlagt förslag till vissa förenklingar

i inspektionsväsendet. Dessa förenklingar hafva upptagits af

mig. Dessutom må i detta sammanhang erinras om mina förut berörda

förslag att väsentligt inskränka lagens tillämpning i afseende å jordbruksarbete

och att öfverflytta arbetsrådets hufvudsakliga uppgifter på yrkesinspektörernas

chefsmyndighet, förstärkt med tillkallade sakkunnige.

Organisationen af skyddslagstiftningens myndigheter kan synas

egentligen vara en fråga af administrativ natur, men fördelningen af

tillsynsbefogenheten i afseende å skilda slag af verksamhet på olika

grupper af tillsynsorgan torde vara af den allmänna betydelse, att

densamma bör regleras genom lag. Detta är hufvudsyftet med förevarande

paragraf. Antalet aflönade tillsynsorgan inom de olika grupperna

måste åter tydligen närmast blifva beroende af de anslagsbelopp,

som komma att beviljas.

Kommittéförslagets 26 §, som motsvarar förevarande paragraf,

torde, oafsedt hvad här ofvan yttrats beträffande inspektionsapparatens

vidlyftiga och komplicerade beskaffenhet, gifva skälig anledning till

anmärkningar i flera afseenden. Jag har däraf funnit mig föranlåten

att, förutom hvad kommerskollegium föreslagit, underkasta paragrafen

en del förändringar.

I första styckets första punkt har »kommunala tillsyningsman»

enligt kommerskollegii förslag utbytts mot »kommunala tillsynsorgan».

Uti andra punkten har införts »tillsynsorgan» för att erhålla

en gemensam beteckning för alla dem, som hafva att utöfva

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

tillsyn å lagens efterlefnad. Med orden »med den befogenhet här nedan

angifves» har afsetts att framhålla paragrafens ändamål att angifva fördelningen

af tillsynsbefogenheten på de olika slagen af tillsynsorgan.

Bestämmelserna rörande de skilda tillsynsorganens kompetens

inledes i kommittéförslaget med angifvande af bergmästarnas befogenhet.

Med hänsyn till den dominerande ställning, som skulle tillkomma yrkesinspektörerna

i afsende å inspektionsväsendet, har jag ansett, att yrkesinspektörerna

böra upptagas i främsta rummet. Enligt kommittéförslaget

skulle yrkesinspektörernas tillsyn omfatta hvarje verksamhet,

som afses i lagen och som icke är underkastad bergmästares tillsyn,

men kommittén säger vidare, att yrkesinspektörerna i främsta rummet

skola ägna tillsyn åt sådan verksamhet, industriell eller ej, som bedrifves

i den omfattning, kommittén gifvit beteckningen »fabriksmässig».

I sitt förslag till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter talar

kommittén också beträffande yrkesinspektörerna om en omedelbar och en

medelbar tillsyn — med den förra åsyftande tillsynen å fabriksmässig verksamhet,

med den senare yrkesinspektörernas tillsyn i öfrigt. Då deras medelbara

tillsyn skulle afse områden, hvilkas öfvervakande egentligen skulle

åligga underinspektörer och kommunala tillsyningsman, och sålunda

ej kunna förväntas få någon afsevärd praktisk betydelse men ådraga

yrkesinspektörerna ett omotiveradt vidsträckt ansvar för tillsynens fullgörande,

har jag ansett mig lämpligen kunna begränsa deras tillsyn

till de områden, hvaröfver de verkligen skola utöfva uppsikt — en

ändring, som synes ägnad att medföra större enkelhet och reda i tillsynens

fördelning. En sådan begränsning till hvad kommittén kallar

yrkesinspektörernas »omedelbara tillsyn» skulle för öfrigt ej utesluta att

yrkesinspektörerna, såsom kommittén afsett, kunde komma att ingripa

till kompletterande af de underordnade tillsynsorganens tillsyn. Dels

torde nämligen deras befogenhet att leda underinspektörernas och

öfva inseende öfver de kommunala tillsynsorganens tillsyn i viss mån

bereda dem tillfälle och anledning därtill, och dels skulle genom det

bemyndigande, paragrafens sista punkt lämnar Eders Kungl. Maj:t att

meddela föreskrifter rörande jämkning af gränserna för skilda tillsynsorgans

befogenhet, dylik kompletterande tillsyn vid behof kunna åvägabringas.

I öfverensstämmelse med kommerskollegii förslag har ej

blott jordbruk utan äfven handel, oafsedt i hvilken omfattning den

bedrifves, undantagits från yrkesinspektörernas tillsyn.

I kommittéförslaget upptages yrkesinspektris såsom ett särskildt

slag af tillsynsorgan, men tillika föreskrifves, att beträffande henne skall,

på sätt utfärdad instruktion närmare angifver, i tillämpliga delar gälla,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

hvad lagen stadgar om yrkesinspektör. Det synes då ej finnas mycket

skäl för att genom en särskild beteckning gifva henne en särställning,

som måste bidraga att göra inspektionsapparaten komplicerad. Stycket

rörande yrkesinspektrisen har därför uteslutits, och har i stället uti

stycket angående yrkesinspektörerna intagits ett medgifvande, att såsom

sådan inspektör jämväl må anställas kvinna. Kommittén angifver

yrkesinspektrisens uppgift vara att utöfva tillsyn i afseende å kvinnliga

arbetare. För att kvinnlig yrkesinspektör, såsom äfven kommittén

afsett, skall kunna ensam handhafva tillsynen å vissa arbetsställen,

torde emellertid hennes befogenhet ej böra bestämdt begränsas till att

afse endast kvinnliga arbetare — särskilt kan naturligtvis ifrågasättas

att utsträcka hennes tillsyn till minderåriga arbetare. I föreliggande

förslag säges därför, att kvinnlig yrkesinspektör, på sätt instruktion

närmare angifver, förnämligast skall utöfva tillsyn beträffande kvinnliga

arbetare.

Den af kommittén föreslagna bestämmelsen att assistenternas inspektionsverksamhet

skulle äga rum på yrkesinspektörernas ansvar,

har kommerskollegium velat utesluta, emedan en sådan öfverflyttning

af ansvaret vore främmande för vår rättsuppfattning och ägnad att

medföra svårigheter vid tolkning och tillämpning. Bestämmelsen har

emellertid upptagits i förevarande förslag. Den torde nämligen innebära

en lämplig garanti för att yrkesinspektörerna iakttaga tillbörlig

varsamhet vid anlitande af assistenterna för utförande af inspektioner,

och synes för öfrigt vara en naturlig konsekvens af assistenternas

ställning af biträden hos yrkesinspektörerna.

Uti bestämmelsen rörande bergmästarna har slutet ändrats i

det syfte, kommerskollegium framhållit, men gifvits en affattning,

som synts bättre än kollegii ansluta sig till bestämmelsens formulering

i öfrigt.

Underinspektörernas befogenhet angifves på ett sätt, som i sak

öfverensstämmer med kommerskollegii förslag men i form innebär en

förenkling.

Beträffande de kommunala tillsynsorganen gäller detsamma, som

nyss sagts om underinspektörerna. Dock har medgifvandet till utsträckning

af den kommunala tillsynens befogenhet utelämnats, emedan

det ansetts vara inbegripet under förut omnämnda, i paragrafens sista

punkt lämnade bemyndigande för Eders Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter

rörande jämkning af gränserna för skilda tillsynsorgans befogenhet.

Bestämmelsen rörande specialinspektörer har, i enlighet med

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 104.

kommerskollegii förslag, placerats efter bestämmelserna angående öfriga

i paragrafen omnämnda tillsynsorgan. Kommittéförslaget angifver ej,

hvilken myndighet det skulle tillkomma att besluta om anställande af

specialinspektör. Då en dylik åtgärd emellertid kan innebära en ganska

betydelsefull ändring i den af lagen fastställda fördelningen af tillsynen,

har jag ansett det böra förbehållas Eders Kungl. Maj:t att förordna

därom. Detta utesluter naturligtvis ej, att själfva antagningsrätten,

när det gäller specialinspektör af mer underordnad ställning, kan öfverlänmas

åt yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Åt den af kommerskollegium föreslagna bestämmelsen om rätt

för yrkesinspektionens chefsmyndighet att i afseende å visst arbetsställe

föreskrifva jämkning af gränsen mellan bergmästares och yrkesinspektörs

tillsynsområden har jag, såsom förut antydts, ansett böra gifvas

en mer allmängiltig karaktär, och har i sammanhang härmed berörda

rätt öfverflyttats på Eders Kungl. Maj:t. — I regel lära bestämmelser

rörande myndigheters organisation och kompetensfördelningen

mellan dess olika organ meddelas af Eders Kungl. Maj:t på administrativ

väg. När man emellertid beträffande tillsynen å förevarande

lags efterlefnad, på skäl som förut angifvits, funnit sig böra lagfästa

dylika bestämmelser, synes det för åstadkommande i de särskilda fallen

af en effektiv tillsyn för minsta kostnad vara nödvändigt att kunna

utan lagändring i någon mån rubba de skrankor, lagen uppställer

mellan de olika tillsyns organens befogenhet och detta jämväl i afseende

å förhållandet mellan andra tillsynsorgan än yrkesinspektörer och

bergmästare. Öfverflyttningen af ifrågavarande befogenhet till Eders

Kungl. Maj:t skulle ej innebära, att det i hvarje särskildt fall skulle ankomma

på Eders Kungl. Maj:t att föreskrifva jämkning, utan skulle Eders

Kungl. Maj:t med hänsyn till fall af mindre räckvidd eller betydelse

kunna uppdraga sådan befogenhet åt yrkesinspektionens chefsmyndighet.

23 §.

Förut berörda anmärkningar mot kommitténs förslag till organisation

af skyddslagstiftningens myndigheter har i särskildt hög grad gällt

de kommunala tillsyningsmännen. Kommerskollegium, som funnit de

framställda anmärkningarna ej kunna frånkännas befogenhet, har framlagt

ett förslag, som i hufvudsak går ut på, att särskilda tillsyningsman

i regel ej skulle tillsättas, utan att den kommunala tillsynen, liksom

enligt gällande minderårighetsförordning, skulle utöfvas af hälsovårds-

eller kommunalnämnd. Den kommunala tillsynen skulle dock

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

stå under yrkesinspektörernas öfverinseende, ock i fall af behof skulle

särskilda personer kunna tillsättas för dess utöfvande. Bestämmelserna

härom skulle meddelas i en ny paragraf i lagen om arbetarskydd, och

någon särskild lag angående de kommunala tillsyningsmännen skulle

ej behöfvas.

Jag har ansett mig böra i allt väsentligt följa kommerskollegii

förslag.

I förevarande lagrum, som utgör berörda nya paragraf, har dock

tredje stycket underkastats ett par ändringar. För det första har jag

uteslutit det af kommerskollegium föreslagna uttryckliga åläggandet

för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att hålla hand öfver, att

hälsovårds- och kommunalnämnder fullgöra sina skyldigheter beträffande

tillsynen. Ett sådant åläggande torde nämligen kunna föranleda

den missuppfattning, att öfverinseendet öfver den kommunala tillsynen

i första rummet skulle tillkomma Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och ej, såsom ämnadt är, yrkesinspektörerna och yrkesinspektionens

chefsmyndighet. För det andra har det synts påkalladt att

tillerkänna Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande befogenhet att förelägga

lämpliga viten för att förmå tredskande nämnder fullgöra sina

här ifrågavarande åligganden. Den af kommerskollegium föreslagna

påföljden, förordnande af särskild person såsom tillsynsorgan, kan ej i

alla fall, t. ex. vid tredska att afgifva föreskrifna uppgifter, lämpligen

komma till användning, och äfven i andra fall torde det kunna vara

önskvärdt att i första hand äga tillgång till en påföljd af mindre ingripande

natur. Bestämmelsen om rätt att förelägga viten får naturligtvis

ej anses förhindra Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att

i här afsedda fall omedelbart, utan föregående föreläggande af vite.

förordna tillsynsorgan.

Sista stycket af förevarande paragraf i kommerskollegii förslag

har utelämnats, emedan den bestämmelse rörande den kommunala tillsynen,

till hvilken stycket hänförde sig, på förut angifna skäl blifvit

utesluten. Det bemyndigande, som stycket lämnar Eders Kungl. Maj:t,

torde för öfrigt ingripas i den befogenhet, som åsyftas med sista stycket

af nästföljande paragraf.

24 §.

Kommerskollegium har föreslagit, att det genom en direkt bestämmelse

i lagen skulle gifvas ett tydligt uttryck åt den af kommittén i dess

motivering framställda principen, att den regelbundna tillsynen skäli
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

gg.... p« Xungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

gen kunde inskränkas till sådana områden, där arbetet i regel innebär

en viss fara för olycksfall, ohälsa eller andra sådana missförhållanden,

för hvilka lagen afser att råda bot. Emot detta förslag kan invändas,

att den angifna principen är tämligen själfklar och alltid i viss mån

måste göra sig gällande vid hvarje något så när rationellt ordnad tillsyn,

och vidare att, om principen öfver hufvud taget skall komma till

uttryck genom en författningsbestämmelse, detta borde ske i instruktionen

för yrkesinspektionen. I betraktande af de betänkligheter, som

lagens vidsträckta tillämpningsområde på många håll framkallat såväl

med hänsyn till möjligheten af en effektiv tillsyn och som till obehaget

af en allt och alla omfattande inspektion, har jag emellertid trott det

vara lämpligt att gifva uttryck åt berörda princip i lagen. Detta har,

i öfverensstämmelse med kommerskollegii förslag, skett genom att infoga

ett nytt stycke i den paragraf, som lämnar föreskrifter om sättet

för tillsynens utöfvande, d. v. s. som motsvarar kommittéförslagets 27 §.

Affattningen af ifrågavarande bestämmelse, som innehålles i första

stycket af förevarande paragraf, har af mig något modifierats. Det

har synts lämpligt att inleda bestämmelsen med en allmän, positiv

föreskrift i ämnet, och vidare hafva, med hänsyn till de af mig föreslagna

allmängiltiga bestämmelserna rörande minderåriga arbetares ålder

och skolgång i 9 §, hänvisningarna till vissa mer speciella bestämmelser

rörande minderårigas och kvinnors ''sysselsättande ej bibehållits.

I paragrafens sista punkt har vidtagits den förändring, att Eders

Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att meddela närmare föreskrifter jämväl

angående tillsynens anordning. Härmed har särskildt åsyftats tillsynens

fördelning på distrikt o. d.

Af de två bestämmelserna i kommittéförslagets 28 § har den

förra, som synts lämpligare böra meddelas vid lagens slut, i något

ändrad affattning upptagits såsom 53 § i förevarande förslag. Den

senare bestämmelsen har däremot uteslutits, då den med densamma

afsedda befogenheten väl ändå i regel måste anses tillkomma Eders

Kungl. Maj:t.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

25 och 26 §§.

Dessa lagrum motsvara kommittéförslagets 29 och 30 §§, men

hafva i dem vidtagits de ändringar, som kommerskollegium föreslagit.

27 §.

Hvad kommittéförslagets 31 § föreskrifver beträffande yrkesinspektörerna,

utgör väsentligen endast en af lagens utsträckta tillämpning

motiverad utveckling af bestämmelsen i yrkesfarelagens 5 §, tredje

stycket. Kommerskollegium har ej heller uti ifrågavarande föreskrift

föreslagit annan ändring, än att den i paragrafens sista punkt angifna

möjligheten till undantag skulle fritagas från begränsningen »i hvad

de röra delägarskap».

Från yrkesinspektörernas sida har emellertid gjorts gällande, att

berörda paragraf i kommittéförslaget vore öfver höfvan sträng mot

yrkesinspektörerna och ej hade motsvarighet i de regler, som i allmänhet

gällde för statens tjänstemän i förevarande afseende. Enligt min

mening torde det ej kunna förnekas, att yrkesinspektörerna hafva åtskilligt

fog för sina erinringar. Genom lagens tillämplighet å snart

sagdt alla möjliga verksamhetsområden skulle yrkesinspektörs rätt att

utöfva sådana ekonomiska funktioner, som här afses, blifva i synnerligt

hög grad kringskuren, och detta fastän en dylik utöfning i afseende

å många områden uppenbarligen ej kunde medföra någon afsevärd fara

för partiskhet eller innebära någon olägenhet från konkurrenssynpunkt.

Den verksamhet, i afseende å hvilken paragrafens bestämmelser rörande

yrkesinspektörerna egentligen kunna anses pakallade, är och förblir

nämligen den fabriksmässiga industrien eller sådan verksamhet,

som åsyftas i förevarande lagförslags 14 §. Med hänsyn härtill har jag

ansett mig kunna begränsa paragrafens förbud beträffande yrkesinspektör

till att gälla i första rummet sådana företag, som äro underkastade

hans tillsyn, och vidare sådana företag, hvarå 14 § har afseende, ändå

att de icke äro underkastade hans tillsyn.

I bestämmelsen rörande eftergift har, såsom kommerskollegium

föreslagit, begränsningen »i hvad de röra delägarskap» uteslutits.

I stället har bestämmelsen, i öfverensstämmelse med hvad härofvan

utvecklats, underkastats den inskränkningen, att »fråga icke är om

företag, hvari bedrifves sådant arbete, som angifves i 14 §». förutsättningen

att hänsyn till billighet skulle så påfordra, har uteslutits.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

då det från statens sida ej kan anses befogadt fordra mer, än att eftergiften

kan ske utan men för tjänsten.

Beträffande underinspektörerna är paragrafen i sak förändrad

endast med hänsyn till förut angifna tvenne uteslutningar ur eftergiftsbestämmelsen.

Assistenterna hafva enligt kommerskollegii förslag likställts med

yrkesinspektörerna.

28 §.

Den i kommittéförslagets 32 §, som motsvarar förevarande paragraf,

intagna bestämmelsen om att rätten till tillträde är begränsad

till tiden mellan klockan 7 f. m. och 8 e. m. å söckendagar eller eljest

då arbetet pågår, har synts mig mindre motiverad. I det fall att

man ej utifrån kan bedöma, huruvida arbetet i en arbetslokal pågår

eller ej, skulle nämnda begränsning kunna förhindra ett tillsynsorgan

att skaffa sig tillträde för att konstatera, om minderåriga eller kvinnor

olagligen användas till nattarbete. Med hänsyn härtill har begränsningen

utbytts mot en föreskrift om rätt till tillträde, »när helst de

så påfordra». För att trygga arbetsgifvarna mot opåkallade inspektionsbesök

å olämpliga tider torde emellertid tillsynsorganen i sin instruktion

böra åläggas att ej företaga inspektioner nattetid eller å

sön- eller helgdagar, med mindre de veta eller hafva skälig anledning

misstänka, att arbetet pågår.

Kommittén har från motsvarande bestämmelser i yrkesfare- och

minderårighetslagarna upptagit orden »arbetsgivare eller arbetsföreståndare».

Beteckningen »arbetsföreståndare» användes emellertid såväl

i nämnda lagar som i förevarande lagförslag för att angifva den

som förestår en af staten eller kommun bedrifven verksamhet, och

föreskrifves det däri, att beträffande sådan arbetsföreståndare skall gälla,

hvad som är stadgadt angående arbetsgifvare. Denna beteckning torde

sålunda i nyssberörda bestämmelser vara tagen i annan bemärkelse.

Då det måste anses olämpligt, att i samma lag använda en beteckning

i olika bemärkelser, och då ordet »arbetsföreståndare» dessutom ej

synes på något särskildt lyckligt sätt angifva hvad här är fråga om,

har jag ersatt här ofvan först anförda uttryck med »arbetsgifvare eller

hans ställföreträdare å arbetsstället». Anmärkas bör måhända, att med

»ställföreträdare» ej afsetts person, utrustad med formligt bemyndigande

att representera arbetsgifvaren utan endast — i enlighet med den tolkBihang

till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 käft. (Nr 104.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

ning, som nu i praxis lär gifvas åt »arbetsföreståndare» — den som

på ett arbetsställe med hänsyn till de faktiska förhållandena för tillfället

måste anses företräda arbetsgifvaren, d. v. s. i regel den högsta

arbetsledare, som är närvarande å arbetsstället.

29 §.

Kommerskollegium har beträffande kommittéförslagets 33 § föreslagit,

att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle fastställa formulär

för de i denna paragraf föreskrifna anteckningsböcker. Då jag ej kan

finna någon särskild uppställningsform påkallad för de anteckningar,

som skulle göras i dessa böcker, och då det knappast torde vara

lämpligt, att en obetydlig afvikelse från det fastställda formuläret

skulle föranleda straffpåföljd, har jag ansett mig ej böra upptaga kommerskollegii

ändringsförslag. Med hänsyn till att anteckningsbok bör

hafva tillräckligt stort format och om möjligt äfven vara försedd med

anordning för förvaring af sådana tjänstemeddelanden, som skola

biläggas boken, torde yrkesinspektionens chefsmyndighet emellertid

böra söka förmå någon firma att utgifva dylika böcker, inrättade i

enlighet med af chefsmyndigheten godkänd modell.

Paragrafens början har något omredigerats i ändamål att förekomma,

att ifrågavarande böcker skulle anses tillgängliga för hvem

som helst och möjligen kunna utnyttjas i konkurrenssyfte. I betraktande

af att bestämmelserna om anteckningsböcker ej låta sig genomföra

i afseende å arbetsställen för ambulatorisk verksamhet — särskildt

gäller detta med hänsyn till paragrafens senare stycke — har jag

inskränkt paragrafens tillämpning till sådana fall, där arbetet »bedrifves

på stadigvarande sätt». Då det ej kan anses påkalladt, att inspektionsförrättaren

skall anteckna anvisningar och råd äfven af den obetydligaste

innebörd, har ifrågavarande anteckningsskyldighet begränsats

genom bestämningen »som han anser böra affattas skriftligen».

30 §.

Den arbetsgifvaren eller arbetsföreståndaren i 34 § af kommittéförslaget

ålagda skyldigheten att underrätta inspektionsförrättaren om

arbetarnas val af ombud och dessa om inspektionsförrättarens närvaro

å arbetsstället har gjorts beroende af den betingelsen, att arbetsgifvaren

eller arbetsföreståndaren mottagit anmälan om sådant val. Detta

är emellertid ej lämpligt i afseende å arbetsföreståndaren eller, såsom

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 104.

han här, på grund af hvad i 28 § anförts, benämnes »arbetsgifvarens

ställföreträdare å arbetsstället», då ju därmed ej skulle afses någon viss,

på särskildt sätt bemyndigad person utan den som vid inspektionstillfället

å arbetsstället faktiskt måste anses företräda arbetsgifvaren.

Med hänsyn härtill har paragrafens senare punkt delvis omformulerats.

31 §.

Kommittéförslagets bestämmelser rörande intygsböcker, i 18 §,

och förteckningar öfver minderåriga arbetare, i andra stycket af 35 §,

skulle äga tillämpning allenast å den fabriksmässiga industrien. Kommerskollegium,

har i en paragraf, betecknad 34+1, på såsom det

synes mig goda grunder, föreslagit, att arbetsgifvarna inom handel

och handtverk, livilka verksamhetsgrenar ju med hänsyn till användande

af minderåriga skulle vara underkastade eu med fabriksindustrien

tämligen likartad reglering, borde åläggas ej mindre att föra förteckningar

öfver sina minderåriga arbetare än äfven att vara försedda med

intyg om dylika arbetares ålder och därom att dessa, för såvidt ej

användandet afsåge allenast ferietid, afslutat sin skolgång.

Genom 9 § i förevarande lagförslag hafva bestämmelserna rörande

ålder och skolgång utsträckts till att gälla alla minderåriga, som

användas i sådant arbete, som skall vara underkastadt lagen. En nödvändig

konsekvens häraf har synts mig vara att i motsvarande omfattning

utsträcka arbetsgifvarnas förpliktelse att vara försedda med

intyg angående nu nämnda förhållanden. Och då ofvan berörda förteckningar,

oafsedt deras önskvärdhet för möjliggörande af statistik

öfver här ifrågavarande minderåriga, torde erfordras för kontrollen

beträffande de minderåriga, har jag funnit mig föranlåten att jämväl

föreslå en lika långt gående utsträckning af skyldigheten att föra förteckningar.

32 §.

Denna paragraf, som motsvarar första stycket af kommittéförslagets

35 §, är affattad i väsentlig öfverensstämmelse med kommerskollegii

ändringsförslag.

33 §.

Af rikets samtliga domkapitel samt Stockholms stads konsistorium,

hvilka, såsom tidigare omförmälts, afgifvit utlåtanden öfver 36 § i

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

kommittéförslaget, har det stora flertalet förklarat sig i hufvudsak ej

hafva något att erinra mot eller ej vilja afstyrka nämnda lagrums

bestämmelser rörande sättet för intygsböckers utfärdande m. m. Kommerskollegium

har beträffande dessa bestämmelser föreslagit vissa förändringar,

hvilka jag ansett mig böra upptaga. Åt det sista, af

kollegium tillfogade stycket, har jag likväl gifvit en något förenklad

affattning.

34 §.

Medicinalstyrelsen har i afseende å kommittéförslagets 37 § ifrågasatt,

huruvida ej de däri föreskrifna, årliga läkarbesiktningarna af

minderåriga arbetare kunde inskränkas till att äga rum blott hvart

annat år. Emot en sådan inskränkning anföras emellertid från kommerskollegii

sida flera skäl, hvilka synas mig af sådan betydelse, att

jag ej funnit mig kunna upptaga medicinalstyrelsens förslag.

Flertalet af de ändringar, som kommerskollegium föreslagit i

paragrafen, hafva upptagits af mig. Endast i afseende å andra styckets

sista punkt kan jag ej dela kollegii mening. Att, såsom kollegium

föreslagit, utsträcka den däri stadgade rätten till ändringssökande till

att gälla jämväl den minderåriges målsman, ja möjligen äfven den

minderårige själf, synes mig nämligen icke af behofvet påkalladt, då

besiktningsläkaren väl endast på ganska starka skäl lär föreskrifva

ändring i den minderåriges användande, men däremot vara ägnadt att

förorsaka osäkerhet och förvecklingar. Kollegii förslag att flytta hela

ifrågavarande stadgande till ett senare lagrum, 43 § i kommittéförslaget,

som särskildt skulle vara afsedt för bestämmelser om ändringssökande

i olika fall, har ej följts, emedan det i öfrigt saknats anledning

att i förevarande lagförslag upptaga någon mot nämnda lagrum

i kommittéförslaget svarande paragraf.

35 §.

Enligt första stycket af kommittéförslagets 38 § skall besiktningsläkare

äga lika rätt till tillträde till arbetslokal, som 32 § i nämnda

lagförslag tillförsäkrar dem, som hafva att taga befattning med tillsyn

å lagens efterlefnad. I den förra paragrafens andra stycke ålägges

arbetsgifvare eller arbetsföreståndare att vid besiktning tillhandagå

besiktningsläkaren med erforderliga upplysningar och att hålla i lagen

föreskrifna böcker och förteckningar tillgängliga — d. v. s. samma

ålägganden, som i den senare paragrafen stadgas gent emot dorn,

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

som hafva att taga befattning med tillsynen. Då nu jämväl öfriga bestämmelser

i denna senare paragraf — om rätt att företaga undersökningar

och om bevarande af yrkeshemlighet — synas lämpligen kunna

äga tillämpning med hänsyn till besiktningsläkare och besiktningsförrättning,

har jag i förevarande paragrafs första stycke föreslagit, att

hela 28 §, som motsvarar 32 § i kommittéförslaget, skall gälla i afseende

å besiktningsläkare och af sådan läkare verkställd besiktning.

I paragrafens andra stycke, ur hvilket de tvenne senare föreskrifterna

uteslutits med anledning af första styckets förändring, har i något

ändrad affattning upptagits det af kommerskollegium föreslagna tilllägget

om skyldighet för arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare att

föranstalta om att samtliga vid arbetsstället sysselsatta minderåriga

infinna sig till besiktningen.

36 och 37 §§.

Dessa paragrafer hafva affattats i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med kommerskollegii förslag till ändring af kommittéförslagets 39 och

40 §§•

I den förra paragrafens andra stycke har dock hänvisningen till

paragrafen om barnsängshvila uteslutits, emedan tidigare återinträde i

arbete med stöd af läkarbetyg enligt förevarande lagförslag ej längre skulle

vara medgifvet. Ej heller synes det läkarbetyg, som detta förslags

stadgande om barnsängshvila omnämner såsom betingelse för rätt

att lämna arbetet med hänsyn till väntad nedkomst, behöfva beaktas

i detta sammanhang, då det kan ersättas med intyg af barnmorska

och sådan rätt för öfrigt väl endast i undantagsfall lär komma att

göras gällande.

38 §.

De i kommittéförslagets 41 § angifna paragrafnummer hänvisa

dels till bestämmelser, hvilka väsentligen utgöra ett komplement af

formell innebörd till lagens tidigare minderårighetsföreskrifter af mer

reell natur, och dels till vissa ordningsbestämmelser. Dessa båda kategorier

af bestämmelser hafva synts mig böra fördelas på skilda stycken.

Bestämmelserna af den förra kategorien, hvilka innehållas i den andra

t. o. m. den femte af de uppräknade paragraferna, torde med hänsyn

till härifrågavarande utsträckning böra vara beroende af samma förut
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 104.

sättning, som är uppställd för tillämpningen af 16 §. Den senare kategoriens

bestämmelser, meddelade i den första och sista af de upptagna

paragraferna, hafva inskränkts till arbetsställen, där arbetet på stadigvarande

sätt bedrifves i den omfattning 14 § angifver — till ambulerande

eller mindre arbetsställen torde en utsträckning af bestämmelserna

knappast med skäl kunna ifrågakomma.

På de skäl, som tvenne reservanter inom kommittén samt kommerskollegium

och åtskilliga andra myndigheter m. fl. anfört mot 42 §

i kommittéförslaget, har ej någon mot detta lagrum svarande paragraf

upptagits i förevarande lagförslag.

Med hänsyn till att ej något af de fall af beslutanderätt för yrkesinspektörer

och bergmästare, som kommittéförslagets 43 § omnämner,

ansetts böra bibehållas, har jämväl denna paragraf utelämnats.

39 §.

Första stycket af denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets

44 §, har bibehållits väsentligen oförändradt.

Andra stycket af kommittéförslagets 44 § förutsätter ett bytesaftal.

Nu kan det emellertid förekomma, att arbetslokal, maskin eller

redskap begagnas af annan än ägaren utan dylikt aftal, t. ex. när en

person åtagit sig att åt en skogsägare försäga en del virke vid en

skogsägaren tillhörig såg. Då det synes lämpligt, att förevarande paragraf

kan tillämpas jämväl i sådana fall, har åt dess senare stycke

gifvits en något allmängiltigare affattning.

Enligt sista punkten i kommittéförslagets 44 § skulle sådant förbud,

som paragrafen afser, lända till efterrättelse utan hinder af besvär.

Detta innebär en skärpning i jämförelse med yrkesfarelagens 8 §, som

föreskrifver dylikt ovillkorligt ikraftträdande endast i fall af synnerlig

fara. Denna yrkesfarelagens ståndpunkt torde äfven hafva fog för sig.

I afseende å andra fall måste nämligen en bestämmelse om ett ovillkorligt

ikraftträdande i regel te sig som en omotiverad stränghet mot

arbetsgifvaren. Dessutom skulle en föreskrift i nu berörda syfte i af
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

sevärd mån göra besvärsrätten illusorisk, då arbetsgifvaren kanske i

många fall kunde blifva tvungen bekosta den, anbefallda skyddsåtgärden,

innan hans besvär upptagits till pröfning eller blifvit afgjorda.

Med hänsyn härtill och då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

äfven enligt förevarande förslag skulle äga att i fall af synnerlig fara

meddela förbud att träda i kraft omedelbart, har jag icke upptagit

ifrågavarande punkt från kommittéförslaget.

40 och 41 §§.

Dessa paragrafer öfverensstämma i sak med kommittéförslagets

45 och 46 §§.

42 §.

Första punkten af denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets

47 §, har fullständigats med hänvisningar till ett par nya paragrafer,

9 och 12, hvarjämte hänvisning upptagits till den i 19 § af

förevarande förslag intagna bestämmelsen om ledighet för kvinna att

amma sitt barn. Förseelse mot denna bestämmelse har nämligen, såsom

förut omförmälts, synts mig böra föranleda straffansvar. Den omformulering,

punkten i öfrigt undergått, är föranledd af de förändrade

bestämmelserna rörande kvinnors barnsängsledighet.

Paragrafens andra stycke har uteslutits på den grund, att betingelsen

om afslutad skolgång genom 9 § utsträckts till att gälla minderårigas

användande i hvarje arbete, som är underkastadt lagen.

Kommittéförslagets 48 § har ej ansetts behöfva upptagas i förevarande

förslag, då det ej lär råda någon tvekan om Eders Kungl.

Maj:ts befogenhet att stadga straffansvar i författningar, som det ankommer

på Eders Kungl. Maj:t att utfärda.

43 §•

Förutom de fall, för hvilka kommittéförslagets 49 § stadgar straff,

har i förevarande paragraf föreslagits straffansvar för arbetsgifvaren

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

dels för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse bestämmelsen i >

tredje stycket af 18 § angående skyldighet att förvara sådant intyg,

som föreskrifves i denna paragraf, och dels för underlåtenhet att, på

sätt 35 § angifver, medverka beträffande läkarbesiktning af minderåriga

arbetare.

44 §.

Denna paragraf öfverensstämmer i sak med kommittéförslagets

50 §.

45 §.

Första stycket af denna paragraf, som motsvarar 51 § i kommittéförslaget,

har omformulerats i syfte att tydligare framhålla, mot hvem

paragrafens ansvarsbestämmelse är riktad.

46 §.

Med 52 § i kommittéförslaget har hufvudsakligen åsyftats att

råda bot på arbetarnas mycket klandrade benägenhet att aflägsna

skyddsanordningar, men har ifrågavarande paragraf affattats på sådant

sätt, att densammas tillämplighet sträcker sig vida utöfver hvad som

kan anses påkalladt för nämnda syftemål. Kommerskollegium framhåller

äfven, ehuru detsamma ej vill afstyrka paragrafen, att man kan

känna sig något tveksam om dess räckvidd och verkningar. Enligt

min mening torde det vara nödvändigt att inskränka här ifrågavarande

bestämmelse till det område, för hvilket densamma ursprungligen varit

afsedd.

Bestämmelsen har sålunda för det första begränsats till att afse

arbetare. Mot arbetsgifvarna saknas anledning att vända sig i detta

sammanhang, då framtvingandet af deras beaktande af skyddsväsendets

kraf regleras genom andra bestämmelser i lagen. Vidare har bestämmelsen

inskränkts till att gälla skyddsanordnings borttagande eller —

såsom därmed tämligen likställdt — försättande ur bruk. »Åsidosättande

af skyddsföreskrift» har nämligen ej ansetts kunna bibehållas

med hänsyn till den vidsträckta och obestämda innebörden af ordet

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

»skyddsföreskrift», som torde i sig innefatta föreskrift, meddelad i lag

eller annan författning, af tillsynsmyndigheter eller af arbetsgifvaren,

och inbegripa jämväl föreskrift af så ringa betydelse, att dess åsidosättande

ej skäligen kan påkalla straff. Efter vidtagande af nu

nämnda begränsningar synes ej längre något behof föreligga att såsom

förutsättning för lagrummets tillämpning kräfva, att annan skall genom

tillvägagåendet uppenbarligen utsättas för allvarlig fara till lif eller

hälsa. En arbetares åtgärd att borttaga eller försätta ur bruk en

skyddsanordning skulle sålunda, såsom sig bör, i regel blifva belagdt

med straff.

Nu kan det naturligtvis inträffa, att en skyddsanordning borttages

på order från arbetsgifvaren eller för att möjliggöra rengöring,

reparation eller dylikt. I ändamål att utesluta straffansvar i sådana fall

hafva införts bestämningarna »olofligen» och »utan giltiga skäl». Dessutom

har såsom särskild straflfrihetsgrund anförts det förhållande, att

tillvägagåendet ifråga skäligen är att tillskrifva bristande kännedom

eller insikt beträffande skyddsanordningen.

Med hänsyn till att jämväl begreppet »skyddsanordning» är af ganska

obestämd innebörd, skulle enligt 49 §, på sätt kommittén föreslagit,

åtalsrätten vara beroende af yrkesinspektörs eller bergmästares angifvelse.

47 §.

Kommittén har för tillämpningen af den i 53 § af dess lagförslag

angifna straffrihetsbestämmelsen uppställt fordran på att arbetsgifvaren

förmår visa, att den åtalade förseelsen icke skäligen kan läggas honom

till last, d. v. s. förutsatt, ej mindre att arbetsgifvaren i viss mån skall

bevisa sin oskuld än äfven att åtal, hvarom här är fråga, alltid i första

hand skall riktas mot arbetsgifvaren. Hvad kommittén sålunda föreslagit

beträffande arbetsgifvarens bevisskyldighet, torde emellertid alltför

mycket afvika från de regler, som i allmänhet gälla om bevisbördans

fördelning i brottmål, och den föreslagna anordningen måste

äfven anses olämplig i sådana fall, då det, när fråga om åtal uppstår, redan

är uppenbart, att den förseelse, åtalet skulle gälla, icke skäligen kan

läggas arbetsgifvaren till last. Bestämmelsen har därför ändrats på

sådant sätt, att arbetsgifvaren fritagits från berörda bevisskyldighet,

så att åtalet kan omedelbart riktas mot den som i stället för arbetsgifvaren

bör bära ansvaret för förseelsen.

Med hänsyn till att beteckningen »arbetsgifvarens ställföreträdare

å arbetsstället» införts på flera ställen i lagen till ersättning af »arbetsBihang

till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 käft. (Nr 104.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

föreståndare», har det synts lämpligt att bär upptaga denna beteckning

jämte annan arbetsledare.

48 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 54 §, hafva

upptagits kommerskollegii ändringsförslag, hvarjämte jag funnit mig

föranlåten att i dess affattning vidtaga några ändringar af redaktionell

innebörd.

49-52 §§.

Dessa lagrum öfvei''ensstämma i det väsentliga med kommittéförslagets

55—58 §§.

Mellan 51 och 52 §§ har infogats en ny afdelningsrubrik »Allmänna

bestämmelser», emedan därefter följande stadganden ej kunna

hänföras till ansvarsbestämmelser.

53 §.

Såsom tidigare anmärkts, har den förra af bestämmelserna i kommittéförslagets

28 § ansetts böra flyttas till lagens slut.

Den i kommittéförslaget intagna bestämmelsen om skyldighet för

Eders Kungl. Maj:t att höra arbetsrådet, innan Eders Kungl. Maj:t med

stöd af lagen utfärdade kompletterande specialförfattningar, har uteslutits

i enlighet med hvad i 7 § yttrats beträffande ett öfverflyttande

på yrkesinspektionens chefsmyndighet af bestyret med dylika författningars

utarbetande.

Efter den paragraferade lagtexten hafva intagits fyra öfvergångsbestämmelser.

Motiven till den första af dessa bestämmelser hafva angifvits

under 5 § a).

Den andra, af kommerskollegium föreslagna bestämmelsen har

ändrats af mig, dels emedan dess form ej väl passade till det nya,

allmängiltiga åldersstadgandet i 9 § och dels på den grund, att densamma

synts mig innebära alltför långt gående undantag. Enligt

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

kollega affattning skulle t. ex. en minderårig, anställd i verksamhet,

som ej är underkastad minderårighetslagen, kunna få i strid mot lagen

om arbetarskydd fortfarande användas med en oskäligt lång arbetstid

eller i nattarbete under kanske fem, sex år. Någon öfvergångsbestämmelse

i afseende å arbetstidens längd kan ej gärna anses nödvändig,

och i afseende å nattarbetet förtjänar anmärkas, att enligt den sista,

af kommittén föreslagna öfvergångsbestämmelsen skulle åldersgränsen,

utan hänsyn till redan i sådant arbete sysselsatta 14-åringar, omedelbart

höjas till 15 år. I betraktande häraf har den andra öfvergångsbestämmelsen

synts böra inskränkas till att meddela eftergift från endast 9

och 11 §§.

I den tredje, jämväl af kommerskollegium föreslagna öfvergångsbestämmelsen

har jag funnit mig föranlåten infoga ett stadgande om

straffansvar, hvarjämte bestämmelsens sista sats omformulerats till

vinnande af större tydlighet.

Den fjärde öfvergångsbestämmelsen öfverensstämmer i allt väsentligt

med kommittéförslaget.»

Departementschefen uppläste härefter berörda inom finansdepartementet

omarbetade förslag till lag om arbetarskydd af den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställde, att lagrådets utlåtande

öfver förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, genom utdrag af protokollet infordras.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i

nåder lämna bifall. •

Ur protokollet:

Emil Sundberg.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

Förslag

till

Lag om arbetarskydd.

Med upphäfvande af lagen angående skydd mot yrkesfara den

10 maj 1889, lagen angående minderårigas och kvinnors användande

till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900 samt förordningen

angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, handtverk eller

annan handtering den 18 november 1881 förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å hvarje verksamhet, industriell eller

icke, hvari arbetare användes till arbete för arbetsgifvares räkning.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete af tillfällig beskaffenhet, hvilket icke utföres i någon af

arbetsgifvaren såsom näring eller eljest på yrkesmässigt sätt utöfvad

verksamhet,

b) arbete, som utföres i arbetarens hem eller å annan plats, där

det ej kan anses tillkomma arbetsgifvaren att vaka öfver arbetets

anordnande,

c) arbete, som utföres i arbetsgifvarens hem allenast för hans

hushållsbehof,

d) arbete, som utföres af medlem af arbetsgifvarens familj, samt

e) arbete, som utföres å fartyg och är att hänföra till tjänsten

ombord.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 104.

Arbete, som utföres vid allmän undervisnings- eller uppfostringsanstalt

af elev därstädes eller å anstalt för tvångsarbete, fång-, fattigeller

sjukvård af å sådan anstalt intagen person, skall icke vara underkastadt

lagens bestämmelser rörande minderåriga och kvinnor.

Beträffande arbete inom jordbruket skall denna lag äga tillämpning

allenast i hvad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande af

maskinella hjälpmedel, ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck.

2 §•

I denna lag förstås med arbetare enhvar, som utför arbete för

annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom

sjelfständig företagare, och med arbetsgifvare enhvar, för hvilkens räkning

arbete utföres af sådan arbetare, utan att mellan dem står någon

tredje person, hvilken såsom sjelfständig företagare åtagit sig att ombesörja

arbetets utförande.

Föreskrifter till förekommande af olycksfall och ohälsa i arbete.

3 §•

Arbetsgifvare är pliktig iakttaga allt, som i afseende å arbetslokaler,

maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur

skäligen kan anses af nöden för att skydda hos honom sysselsatta

arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet.

Det åligger arbetarna att iakttaga tillbörlig försiktighet och jämväl

i öfrigt låta sig angeläget vara att, i hvad på dem ankommer, medverka

till förekommande af olycksfall och ohälsa i arbetet.

4 §•

Till förekommande af olycksfall i arbetet skall af arbetsgifvare

särskildt iakttagas:

a) Å ställen, där arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom

fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets natur

sådant medgifver, nödiga skyddsinrättningar anordnas, såsom att golf
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

t

öppningar, ställningar, gallerier, hissar och dylikt förses med betryggande

hägnad samt att ledstänger anbringas i trappor.

b) Hissar, kranar, hängbanor och andra därmed jämförliga transportanordningar

skola underkastas besiktning och profning på sätt, som kan

anses betryggande; och skall, där det utan större olägenhet låter sig

göra, å dem finnas på lämpligt ställe tydligt angifvet den bärighet i

vikt, hvarför de vid senaste besiktning godkänts, jämte dagen för

denna besiktning äfvensom, då de äro afsedda för persontrafik, det

antal personer, som utan fara kan på en gång begagna dem.

c) Kar, bassänger och andra öppna kärl, hvilka med hänsyn till

läge och innehåll eller djup medföra fara, skola, därest så lämpligen

kan ske, vara behörigen kringgärdade.

d) För arbetarnas räddande vid eldsvåda skola sådana åtgärder

träffas, som med hänsyn till arbetets natur, arbetslokalens belägenhet

och beskaffenhet samt arbetarnas antal kunna anses tillfyllestgörande,

såsom anbringande af lätt öppnade utgångar och fönster, säkerhetsstegar,

brandsäkra trappor och dylikt.

e) Gångar i arbetslokaler skola vara så breda och höga,, att

arbetarna icke utsättas för att skadas af i gång varande .maskiner.

Golf i arbetslokal skall, särskild! i närheten af farliga maskiner och å

andra farliga platser, hållas i sådant skick, att arbetarna ej utsättas för

att snafva eller halka.

f) Motor skall, där den ej uppställes i särskild! rum utan har sin

plats i arbetslokalen, inhägnas eller anbringas så, att de arbetare, åt

hvilka dess skötsel icke är anförtrodd, ej utsättas för att komma i

beröring med dess rörliga delar.

g) Maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarna,

skola kringgärdas eller eljest så anordnas, att såvidt möjligt den med

dem förbundna fara nndanröjes, hvarjämte dessa inrättningar, när de

äro i gång, skola å ställen, där arbetarna äro utsatta för att med dem

komma i beröring, vara så belysta, att do kunna tydligt urskiljas.

h) Elektriska apparater och ledningar skola vara så anordnade, att

arbetarna icke utsättas för fara att skadas genom elektrisk ström.

i) Innan transmission sättes i gång, skall detta på förut bekantgjordt

sätt tillkännagifvas i hvarje arbetslokal, dit drifkraft förmedelst

transmissionen öfverföres. Inom hvarje arbetslokal skola tillfredsställande

anordningar vara vidtagna i ändamål att kunna så skyndsamt som möjligt

stanna i lokalen befintlig liufvudtransmission eller, där flera sådana

finnas, enhvar af dem.

k) Arbetsmaskin med hastig rörelse skall så vidt möjligt vara

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

försedd med inrättning ej mindre för dess hastiga stannande än äfven

till förhindrande af oafsigtlig igångsättning.

l) För till- och frånslagning af transmissionsrem eller -lina skall,

där sådan åtgärd är förenad med fara, finnas ändamålsenlig anordning.

m) Därest maskin eller transmission måste rengöras eller smörjas,

medan den är i gång, skola, i den mån sådant är möjligt, åtgärder vara

vidtagna till förekommande af olycksfall.

n) Sådan ångpanna, kokare eller annat kärl under tryck, som

genom explosion kan förorsaka olycksfall, skall med hänsyn till material,

konstruktion och utrustning erbjuda betryggande säkerhet och för den

skull underkastas besiktning och profning på sätt, som för utrönande

af dess säkerhet i berörda afseenden kan anses tillfyllestgörande.

o) Vid förflyttning af tunga föremål skall tillses, att arbetet ordnas

och ledes på betryggande sätt samt att för arbetet använda redskap

erbjuda tillräcklig säkerhet.

p) Till arbete, där bristande kunskap eller färdighet måste anses

medföra fara för olycksfall, må arbetare ej användas, med mindre han

visat erforderlig skicklighet eller honom lämnas nödig undervisning och

ledning.

5 §■

Till förekommande af ohälsa i följd af arbetet skall af arbetsgifvare

särskildt iakttagas:

a) I sluten ai''betslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel

ej understigande tio kubikmeter för hvarje där sysselsatt arbetare, jämte

erforderlig, lämpligt anordnad luftväxling.

b) Arbetet skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt

så lämplig värmegrad, som arbetets natur och platsen för detsamma

skäligen medgifva.

c) Verksamma anordningar skola, i den mån arbetets natur det

medgifver, vidtagas för att hindra damm, gaser eller ångor att i arbetslokal

spridas i en för arbetarnas hälsa skadlig mängd.

d) Explosionsmotor, gasgenerator eller till sådan hörande reningsapparat

må icke uppställas i arbetslokal, med mindre lokalen är så stor

och luftig eller motorn, generatorn eller renings apparaten så väl inbyggd,

att besvärande ansamling af gas ej genom dess användande kan uppkomma

i lokalen.

. e) Tiden för arbetares användande till särskildt hälsofarlig sysselsättning

skall tillbörligen inskränkas.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

f) Renlighet skall iakttagas med hänsyn såväl till arbetslokaler

som till maskiner och redskap. Dammspridande sopning skall så vidt

möjligt undvikas i arbetslokal, där arbetet pågår. I arbetslokal bör

finnas nödigt antal spottkärl af lämplig beskaffenhet.

g) Sysselsättes å ett och samma ställe samtidigt och på stadigvarande

sätt ett större antal arbetare, böra dessa på sätt, som kan

anses tillfredsställande med hänsyn till antal, fördelning på kön och

arbetets natur, å eller invid arbetsstället äga tillgång till tvätt- och

dricksvatten samt afträden äfvensom lämplig plats för ombyte och förvaring

af kläder; därjämte böra de af arbetarna, som icke äro bosatta i

närheten af arbetsstället, såvidt möjligt därstädes äga tillgång till lämplig

plats för intagande af måltider samt lägenhet att värma medförd mat.

h) Till lämnande af den första hjälpen vid olycksfall skola finnas

vidtagna sådana anordningar, som kunna anses erforderliga med hänsyn

till arbetets beskaffenhet.

i) Arbetet skall så anordnas, att arbetarna komma i åtnjutande

af söndagshvila eller, där arbetets natur det ej medgifver, af annan

däremot svarande ledighet.

6 §•

Där så finnes nödigt, skola i arbetslokal eller å annan lämplig

plats anslås föreskrifter om hvad arbetarna böra iakttaga för att undvika

olycksfall och ohälsa i arbetet. Vederbörande yrkesinspektör eller

bergmästare är pliktig att på framställning af arbetsgivare granska

förslag till dylika föreskrifter.

Å särskildt farliga ställen skola anbringas anslag, som uppmana

till synnerlig försiktighet.

Arbetarna skola ställa sig till noggrann efterrättelse nu omförmälda

föreskrifter och uppmaningar.

7 §•

Finnes för tillämpningen af 3 § i afseende å visst slag af sysselsättning

eller användande af visst slag af maskin, redskap eller arbetslokal

behof af ytterligare föreskrifter, utöfver hvad i 4—6 §§ stadgas,

ankommer på Konungen att utfärda sådana föreskrifter.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

81

Särskilda föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete.

8 §•

Med minderårig förstås i denna lag den, som är under aderton

år, och med arbetstid den tid, hvarunder arbetet pågår, raster sålunda

icke inbegripna.

9 §.

Minderårig må icke användas i arbete, förr än den minderårige

fyllt tretton år samt inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen

eller- däremot svarande kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt

tillstånd att lämna folkskolan; dock skall denna senare föreskrift

icke utgöra hinder för den minderåriges användande till arbete å ferietid

under högst fyra månader af året.

10 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårig i arbete på sådant sätt,

att den minderåriges användande skäligen kan anses medföra fara för

olycksfall eller för öfveransträngning eller annan menlig inverkan på

den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller för den minderårige

innebära våda i sedligt afseende. Minderårig skall lämnas erforderlig

ledighet för deltagande i kurs för religions- eller sådan yrkes- eller

fortsatt skolundervisning, som helt eller delvis bekostas af staten eller

kommun.

11 §■

Minderårig under femton år må icke användas till arbete under

jord i stenbrott eller grufva.

12 §.

Minderårig, som användes till kringförande af varor, uträttande af

bud eller ärenden eller till arbete i handel, skall åtnjuta oafbruten

ledighet från arbetet under minst elfva timmar hvarje dygn, och skall

tiden mellan kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m. ingå i denna ledighet.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 78 höft. (Nr 104.)

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Knngl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 104.

13 §•

Till bergverks-, bruks-, fabriks-, liandtverks- eller annat industriellt

arbete eller till byggnadsarbete må minderårig användas allenast under

iakttagande af följande bestämmelser:

a) Den minderåriges arbetstid må ej öfverskrida för minderårig

under fjorton år åtta timmar af dygnet eller fyrtioåtta timmar i veckan

och för annan minderårig tio timmar af dygnet eller sextio timmar i

veckan.

På natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets regelbundna gång,

må eftergift från'' här gifna bestämmelser kunna beträffande minderårig,

som fyllt fjorton år, meddelas af vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare

för högst en månad och af yrkesinspektionens chefsmyndighet

för högst fyra månader.

b) Deltager den minderårige med arbetsgifvarens vetskap i kurs

för sådan undervisning, som i 10 § omförmäles, vare arbetsgifvaren

skyldig så begränsa den minderåriges arbetstid, att sammanlagda undervisnings-

och arbetstiden för dygn ej öfverstiger den i a) af denna §

medgifna arbetstid.

c) Arbetstiden för minderårig skall afbrytas genom lämpliga och,

där arbetets natur det medgifver, regelbundet återkommande raster.

Under rasterna må minderårig ej tillåtas att uppehålla sig i arbetslokal,

där till följd af arbetets beskaffenhet, luften är förorenad af ämnen,

hvilka äro skadliga för hälsan; åliggande det i sådant fall arbetsgifvaren

att anvisa lämpligt annat rum, hvarest minderåriga kunna under rasterna

vistas och intaga sina måltider.

Det tillkommer Konungen att, där så linnes erforderligt, utfärda

närmare bestämmelser rörande rasternas anordnande.

d) Den minderårige må icke användas till arbete å tid mellan

kl. 7 e. in. och kl. 6 f. in.; dock må minderårig af mankön, hvilken

fyllt femton år, användas till arbete å tid, som nu är nämnd, där hans

arbetstid är begränsad till högst åtta timmar af dygnet och arbetet icke

oftare än hvar tredje vecka infaller å tid mellan kl. 11 e. in. och

kl. 5 f. in.

e) Arbetsgivare, som använder den minderårige ej blott till sådant

arbete, hvarå denna § äger tillämpning, utan äfven till annat arbete

eller som vet, att den minderårige förut å samma dag varit använd

till arbete jämväl af annan arbetsgivare, vare pliktig tillse, att den

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

minderåriges användande, med hänsyn till sammanlagda tiden därför,

ej kommer i strid med bestämmelserna i a) och b) af denna §. Under

annat arbete inbegripes här äfven sådant arbete, som eljest icke skall

vara underkastadt denna lag.

14 §.

Bedrifves industriellt arbete å ett arbetsställe i sådan omfattning,

att för arbetet i regel användas minst tio arbetare eller drifkraft om

minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst fem arbetare jämte drifkraft

om minst tre effektiva hästkrafter, må minderårig antagas i arbetet

allenast under villkor, att den minderårige är försedd med intygsbok,

utfärdad på sätt i 33 § föreskrifves och innehållande dels uppgift om

den minderåriges fullständiga namn, födelseår och födelsedag samt, för

det fall, att fråga icke är om arbete endast under ferietid, intyg att den

minderårige inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot

svarande kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd

att lämna folkskolan, dels ock läkarbetyg, hvilket icke må vara

äldre än ett år, utvisande att den minderårige icke företer sjuklighet,

svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet,

att den minderårige icke kan anses komma att lida men af

det ifrågasatta arbetet.

Såsom läkarbetyg enligt denna § må äfven gälla sådan anteckning,

som vid besiktning enligt 34 § införes i intygsboken af besiktningsläkare.

15 §.

Beträffande sådant arbete, som 14 § angifver och som af tekniska

skäl måste oafbrutet fortgå såväl natt som dag eller som tidvis måste

forceras, må Konungen, i den mån så finnes af behofvet påkalladt, för

minderårig af mankön, hvilken fyllt femton år, meddela eftergift från

det i 13 § d) gifna förbud utöfver hvad där medgifves. Vid meddelande

af sådan eftergift må Konungen föreskrifva de villkor, hvarunder

densamma må tillgodonjutas.

16 §.

Finnes för tillämpningen af 10 § i afseende å visst slag af sysselsättning

behof af ytterligare föreskrifter, utöfver hvad i 11—14 §§

stadgas, ankommer på Konungen att utfärda sådana föreskrifter.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete.

17 §•

Kvinna må icke användas till arbete under jord i stenbrott eller

grufva.

18 §.

Kvinna, som födt barn, må ej användas i sådant arbete, som 14 §

angifver, förrän minst sex veckor förflutit, från det hon kan hafva före

sin nedkomst senast användts i dylikt arbete, och ej heller förr än medelst

tillförlitligt intyg visats, att minst fyra veckor förflutit efter nedkomsten.

Företer kvinna, som användes i arbete af nämnda slag, intyg af

läkare eller barnmorska, att hon med sannolikhet kan vänta sin nedkomst

inom två veckor, må ledighet från arbetet ej förvägras henne.

Hafvande kvinna, som användes i sådant arbete, som 14 § angifver,

må icke af skedas, med mindre hafvandeskapet medför betydlig

nedsättning af hennes arbetsförmåga eller annat särskildt förhållande

lägger väsentligt hinder i vägen för hennes fortsatta användande. Det

åligger arbetsgifvaren att, där ej väsentligt hinder möter, bereda kvinna

tillfälle att efter den i nästföregående stycke föreskrifna ledighetstidens

förlopp återinträda i arbetet.

Intyg, som härofvan föreskrifves, skall förvaras af arbetsgifvaren,

till dess vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare vid besök å

arbetsstället tagit del af intyget.

19 §.

Kvinna, som själf ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig

ledighet härför.

20 §.

Finnes i afseende å annat arbete, än 14 § angifver, understöd

tillförsäkradt kvinna under sådan ledighet, som 18 § omförmäler, må

Konungen förordna, att hvad i sistnämnda § stadgas skall äga tillämpning

jämväl beträffande dylikt annat arbete.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Visar sig kvinnas användande i visst slag af sysselsättning medföra

synnerlig fara för olycksfall eller vara för kvinna synnerligen ansträngande

eller hälsofarligt eller kunna för kvinna medföra synnerlig våda i sedligt

afseende, ankommer på Konungen att förbjuda kvinnas användande i

sådan sysselsättning eller att föreskrifva under hvilka särskilda villkor

kvinna må användas däri.

21 $.

Angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i

vissa industriella företag gäller, hvad därom finnes stadgadt i särskild lag.

Om tillsyn å lagens efterlefnad ni. in.

Tillsyn å efterlefnaden af denna lag och med stöd af densamma

meddelade föreskrifter utöfvas, under öfverinseende och ledning af yrkesinspektionens

chefsmyndighet, utaf yrkesinspektörer, bergmästare, underinspektörer

och kommunala tillsynsorgan. Hvart och ett af nu uppräknade

tillsynsorgan har att med den befogenhet, här nedan angifves,

utöfva tillsyn inom det område, som blifvit detsamma anvisadt.

Yrkesinspektörernas tillsyn omfattar hvarje verksamhet, hvari

industriellt eller annat slag af arbete bedrifves i den omfattning 14 §

angifver och som icke är underkastad bergmästares tillsyn eller att

hänföra till jordbruk eller handel; tillkommande det därjämte yrkesinspektörerna

att leda underinspektörernas och öfva inseende öfver de

kommunala tillsynsorganens tillsyn. Såsom yrkesinspektör må jämväl

anställas kvinna, och skall kvinnlig yrkesinspektör, på sätt instruktion

närmare angifver, förnämligast utöfva tillsyn lieträffande kvinnliga

arbetare.

Hos yrkesinspektör anställd assistent må inom de gränser, Konungen

bestämmer, af yrkesinspektören anlitas för utförande af inspektion

på yrkesinspektörens ansvar.

Bergmästarnas tillsyn omfattar bearbetning af inmutningsbara

fyndigheter och stenkolsfyndigheter samt annat bergverksarbete, för

såvidt detsamma helt eller delvis bedrifves under jord, äfvensom de

utvunna produkternas upp- och framforsling, deras invid fyndorten för
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Begående skrädning'', anrikning- och brikettering samt därstädes belägna,

för bedrifvandet af nn nämnda slag af arbeten afsedda verk och inrättningar.

I de fall, då på grund af föreskrifter, som äro eller varda meddelade,

grufingenjör företräder bergmästare, skall hvad i denna lag

sägs om bergmästare äga tillämpning å grufingenjören.

Underinspektörerna hafva att inom verksamhet, som ej är underkastad

yrkesinspektörs eller bergmästares tillsyn, öfva tillsyn å efterlefnaden

af de bestämmelser, livilka åsyfta att förekomma olycksfall vid

användande af maskinella hjälpmedel, ångpannor, hökare eller andra kärl

under tryck.

De kommunala tillsynsorganen hafva att inom verksamhet, som

ej är underkastad yrkesinspektörs eller bergmästares tillsyn, öfva tillsyn

i de afseenden, beträffande hvilka det ej tillkommer underinspektör att

hafva tillsyn.

Utan hinder af hvad här ofvan är sagdt må Konungen förordna,

att tillsyn å visst slag af verksamhet skall utöfvas af specialinspektör,

samt meddela föreskrifter rörande sådan inspektörs befogenhet. På

Konungen ankommer jämväl att, där så finnes påkalladt för vinnande

af eu mer ändamålsenlig anordning af tillsynen, meddela föreskrifter

rörande jämkning af gränserna för skilda tillsynsorgans befogenhet.

23 §.

De i 22 § omnämnda kommunala tillsynsorgan utgöras af hälsovårdsnämnd

eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd; varande dock

hälsovårds- eller kommunalnämnd berättigad utöfva den nämnden åliggande

uppsikt genom en eller flera, af nämnden utsedda särskilda personer,

män eller kvinnor.

Har nämnd för uppsiktens utöfvande utsett särskild person, åligger

det nämnden att ofördröjligen därom lämna vederbörande yrkesinspektör

Underrättelse med angifvande af den utsedda personens namn, födelseår,

yrke och postadress; och skall hvad i denna lag sägs om kommunala

tillsynsorgan äga tillämpning å sådan person.

Skulle hälsovårds- eller kommunalnämnd brista i fullgörandet af

hvad som åligger nämnden beträffande här ifrågavarande uppsikt och

kommer sådan brist genom anmälan från yrkesinspektör eller på annat

sätt till Konungens befallningshafvandes kännedom, skall Konungens

befallningshafvande tillhålla nämnden att vidtaga de åtgärder, som

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

kunna erfordras för bristens afhjälpande, och äger Konungens befallningshafvande

i fall af behof för nämnda ändamål förelägga lämpliga viten.

Underlåter nämnden att ställa sig Konungens befallningshafvandes anmaning

till efterrättelse, må Körningens befallningshafvande äfven, där

sa linnes nödigt, i större eller mindre omfattning öfverflvtta uppsiktens

utöfvande å af Konungens befallningshafvande för ändamålet förordnad

person. För sådan person, som jämväl är att anse som kommunalt tillsynsorgan

enligt denna lag, äger Konungens befallningshafvande i fall

åt behof att bestämma godtgörelse, som skall utgå af kommunens medel.

24 §.

De i 22 § angifva tillsynsorgan hafva i främsta rummet att ägna

tillsyn åt sådana arbetsställen, där arbetet kan anses medföra fara för

olycksfall eller ohälsa eller där minderåriga eller kvinnor sysselsättas.

År arbetet å ett arbetsställe med hänsyn till såväl olycksfall som ohälsa

i regel ofarligt och sysselsättas där hvarken minderåriga eller kvinnor,

är vederbörande tillsynsorgan ej förpliktadt företaga - inspektion å

arbetsstället, med mindre anmälan eller annan särskild omständighet

gifver skälig anledning misstänka, att bestämmelse i denna lag eller

föreskrift, meddelad med stöd af lagen, därstädes icke tillbörligen

iakttages.

\id utöfvande! af tillsyn böra tillsynsorganen gå arbetsgifvarna

tillhanda med upplysningar, råd och anvisningar. De böra därvid

städse akta på, huru i hvarje särskilt fall ändamålet med denna lag

må vinnas med minsta möjliga olägenhet och kostnad för arbetsgivaren.

Närmare föreskrifter angående tillsynens anordning och sättet för

dess utöfvande meddelas af Konungen.

25 §.

Vill arbetsgivare underställa yrkesinspektör eller bergmästare förslag

till ny-, om- eller tillbyggnad af arbetslokal eller till ny eller ändrad

anordning för arbetets bedrifvande, äger han att till yrkesinspektören

eller bergmästaren insända dylikt förslag, åtföljdt af sådana ritningar

och uppgifter, som må erfordras för förslagets granskning; och åligger

det yrkesinspektören eller bergmästaren, som ej må för sådan granskning

uppbära någon godtgörelse. att snarast möjligt efter mottagande

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

af erforderliga handlingar återsända förslaget med det yttrande, hvartill

granskningen med hänsyn till denna lag och med stöd af densamma

meddelade föreskrifter kunnat gifva anledning.

26 §.

Polismyndighet äfvensom andra myndigheter, hvilka hafva att taga

befattning med frågor, som röra allmän säkerhet eller hälsovård, böra,

i hvad på dem ankommer, medverka till uppnående af det med denna

lag åsyftade ändamål och hafva förty ej mindre att vid föreskrifters

meddelande beakta lagens bestämmelser och syfte än äfven att vid iakttagande

af förhållanden, hvilka strida däremot, söka åvägabringa rättelse

eller göra anmälan om förhållandet hos vederbörande tillsynsorgan.

Sist angifna skyldighet åligger jämväl skolråd och skolstyrelser samt

vederbörande provinsial-, extra provinsial-, stads- och stadsdistriktsläkare;

och vare dessutom samtliga här berörda myndigheter och tjäna teinnehafvare

pliktiga att lämna tillsynsorganen de upplysningar och det

biträde, som af deras tjänsteåligganden enligt denna lag kunna påkallas.

27 §!

Yrkesinspektör eller underinspektör må ej för egen eller annans

räkning drifva eller hafva del eller anställning i företag, som är underkastadt

hans tillsyn, eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot

ersättning. Hvad nu är sagdt skall äfven gälla assistent med hänsyn

till de företag, som äro underkastade tillsyn af den yrkesinspektör, hos

hvilken assistenten är anställd. Yrkesinspektör eller assistent må ej

heller på något af nyss angifna sätt taga befattning med företag,

hvari bedrifves sådant arbete, som angifves i 14 §, ändå att företaget

icke är underkastadt hans tillsyn. Från här stadgade förbud må dock

yrkesinspektionens chefsmyndighet lör särskildt fall kunna meddela ettergift,

där så pröfvas kunna ske utan men för tjänsten och fråga icke

är om företag, hvari bedrifves sådant arbete, som angifves i 14 §.

28 §.

De som enligt 22 § hafva att taga befattning med tillsyn å elterlefnaden

af denna lag, skola efter tillsägelse hos vederbörande arbetsgivare

eller hans ställföreträdare å arbetsstället, när helst de så påfordra,

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

äga tillträde till de arbetsställen, hvilka deras tjänsteåligganden afse,

äfvensom rätt att där företaga undersökningar, hvartill dessa tjänsteåligganden

kunna gilva anledning; varande arbetsgifvaren eller hans

ställföreträdare å arbetsstället pliktig att därvid tillhandagå med erforderliga

upplysningar samt att hålla de i denna lag föreskrifna böcker

och förteckningar tillgängliga.

För bevarande af yrkeshemlighet må dock från yrkesinspektion

undantagas viss del af arbetsställe. Skulle af arbetsgifvaren eller hans

ställföreträdare å arbetsstället i sådant afseende gjord framställning af

inspektionsförrättare ej godkännas, varde frågans pröfning af denne

hänskjuten till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

29 §.

Vid arbetsställe, där sådant arbete, som 14 § angifver, bedrifves

på stadigvarande sätt, skall arbetsgifvaren tillhandahålla en för ändamålet

lämplig bok, i hvilken vederbörande inspektionsförrättare vid

besök å arbetsstället har att anteckna de anvisningar och råd, hvartill

förhållandena å arbetsstället kunna gifva anledning och som han anser

böra affattas skriftligen, eller ock sin afsikt att framdeles meddela sådana.

Alla dylika tjänstemeddelanden, som icke blifvit införda i denna anteckningsbok,

skola biläggas densamma.

Anteckningsbok och i densamma icke införda meddelanden, hvarom

bär ofvan sägs, skola förvaras å arbetsstället under minst fem år,

räknadt beträffande anteckningsbok från den tid, då sista anteckningen

däri gjordes, och beträffande meddelande från detsammas datum. Öfverlåtes

verksamheten å arbetsstället, skall öfverlåtaren till den nya innehafvaren

öfverlämna å arbetsstället förvarade anteckningsböcker och

meddelanden.

30 §.

Hafva arbetarna å visst arbetsställe utsett ett eller flera ombud

att till vederbörande inspektionsförrättare framföra arbetarnas önskemål

beträffande arbetets säkerhet eller sundhet, åligger det inspektionsförrättaren

att vid besök vid arbetsstället lämna ombuden tillfälle att fullgöra

detta uppdrag. Anmälan om sådant val bör göras hos arbetsgifvaren,

och är sedan denne eller hans ställföreträdare å arbetsstället

pliktig att, när inspektionsförrättaren infinner sig, underrätta såväl denne

Bihang till Biksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. [Nr 104.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

om arbetarnas berörda åtgärd som ock arbetarnas ombud om inspektionsförrättarens

närvaro å arbetsstället.

31 §•

Det åligger arbetsgivare att vid antagande af minderårig till

arbete införa den minderåriges namn, födelseår och födelsedag i en särskild

förteckning äfvensom att vid den minderåriges afgång ur arbetet

afföra den minderårige från förteckningen. Dylik förteckning föres för

kalenderår, och skall vid förnyadt uppläggande af förteckningen iakttagas,

att i densamma införas samtliga minderåriga, som vid årsskiftet

kvarstodo i arbetet. Arbetsgifvaren är pliktig förvara förteckningen å

arbetsstället under ett år utöfver det kalenderår, förteckningen afser.

Beträffande minderårig, som användes i annat arbete, än 14 § angifver,

skall arbetsgifvaren vara försedd med intyg om den minderåriges

ålder och, där användandet ej allenast afser ferietid, att den minderårige

inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande

kunskaper eller färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna

folkskolan.

32 §.

Arbetsgivare, som använder en eller flera minderåriga i sådant

arbete, som 14 § angifver, skall inom fjorton dagar från det han började

använda dylik arbetskraft, därom hos Konungens befallningshafvande

göra skriftlig anmälan, äfvensom på samma sätt, likaledes inom fjorton

dagar, anmäla, då han icke vidare i arbetet använder någon minderårig.

Äger användandet af sådan arbetskraft rum allenast under viss eller

vissa tider af året och kan arbetsgifvaren därom på förhand lämna tillförlitlig

upplysning, må anmälan, som innehåller sådan upplysning, gälla

så länge de anmälda förhållandena fortfarande äga bestånd.

Konungens befallningshafvande, som har att underrätta den i 34

§ omförmälda besiktningsläkaren om den gjorda anmälan, skall, så snart

ske kan, öfversända densamma till vederbörande yrkesinspektör eller

bergmästare.

33 §.

intygsböcker, hvarom i 14 § förmäles och hvartill formulär fastställes

af yrkesinspektionens chefsmyndighet, tillhandahållas genom pastorsämbetena.

Det åligger pastor, hos hvilken minderårigs fader, moder eller

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

målsman eller minderårig, som fyllt femton år, framställer begäran om

intygsbok, att där den minderåriges namn och ålder äro för pastor kända

eller behörigen styrkas, för den minderårige utfärda intygsbok och däruti

göra anteckning om den minderåriges fullständiga namn, födelseår och

födelsedag äfvensom, då intygsbok begärts af den minderåriges fader,

moder eller målsman, om sådan persons namn och hemvist. År för

pastor kunnigt eller styrkes för honom, att den minderårige inhämtat

den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper

och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan,

skall pastor i boken införa intyg jämväl härom. Har sådant intyg

icke kunnat införas vid bokens utfärdande, skall det sedermera, då

den minderårige visar sig därtill berättigad, på begäran införas af den,

som utfärdat boken, eller af annan pastor eller ock af vederbörande

skollärare eller skolföreståndare.

För utfärdande af intygsbok må pastor uppbära godtgörelse med

femtio öre.

1 intygsboken skall arbetsgifvaren anteckna företagets namn eller

firma, dag för den minderåriges antagande i arbetet, det slag af sysselsättning,

hvartill den minderårige användes, den tid af dygnet, hvarunder

arbetet för den minderårige pågår, äfvensom den minderåriges

afgång ur arbetet eller annan förändring i nu angifna afseenden jämte

dag därför. Ej må intygsbok förses med anteckning eller märke, som

kan lämna upplysning om den minderårige i annat afseende än här

omförmälts. Arbetsgifvaren är pliktig att, så länge den minderårige

kvarstår i arbetet, hafva i förvar den minderåriges intygsbok.

Minderårig, som afgått ur arbetet, är berättigad att återfå sin intygsbok.

Dock må åt minderårig, som ej fyllt femton år, intygsbok

utlämnas allenast på begäran af den minderåriges fader, moder eller

målsman. Arbetsgifvare, som har i förvar intygsbok för minderårig,

då denne uppnår aderton år, eller då boken af annan anledning blir

obehöflig för den minderårige, skall öfverlämna sådan intygsbok till

vederbörande besiktningsläkare, hvilken det åligger att insända boken

till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Har den minderårige ej fader, moder eller målsman, som tager

vård om honom, må intygsbok, ändå att den minderårige ej fyllt femton

år, utfärdas eller utlämnas på begäran af den minderårige själf.

34 §.

En gång hvarje kalenderår äfvensom eljest, då konungens befallningshafvande

finner anledning därom förordna, skall vid arbetsställe,

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

där minderåriga användas i sådant arbete, som 14 § angifver, företagas

läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida arbete, hvartill

minderårig användes, är för dennes hälsa eller kroppsutveckling

menligt.

Det åligger därvid besiktningsläkaren att rörande en hvar besiktigad

minderårig i dennes intygsbok, med angifvande af dagen för besiktningen,

göra anteckning om den minderåriges hälsotillstånd och

kroppsutveckling. Skulle besiktningsläkaren finna nödigt föreskrifva

särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande till visst

arbete eller den minderåriges skiljande därifrån, skall besiktningsläkaren

därom göra anteckning såväl i den minderåriges intygsbok som i den

uti 29 § omförmälda anteckningsbok med angifvande, när fråga är om

den minderåriges skiljande från arbetet såvidt möjligt af det eller de

slag af arbete, hvartill den minderårige må användas. Arbetsgivare

må icke i strid mot sålunda meddelad föreskrift i arbete använda

minderårig, intill dess annorlunda kan varda af yrkesinspektionens chefsmyndighet

förordnadt; ägande arbetsgifvaren påkalla denna myndighets

pröfning af föreskriftens befogenhet.

Till förrättande af besiktning, hvarom nu förmäles, förordnar

Konungens befallningshafvande legitimerad läkare, som icke har anställning

hos arbetsgifvaren. Har arbetsgifvaren för arbetarna anställt särskild

läkare, äger denne, om han så önskar, vid besiktningen närvara

och däröfver, om han är af olika mening med besiktningsläkaren, afgifva

yttrande.

Öfver besiktningsförrättningen skall läkaren ofördröjligen till

Konungens befallningshafvande afgifva rapport enligt af yrkesinspektionens

chefsmyndighet fastställdt formulär, och åligger det Konungens

befallningshafvande att skyndsamt öfversända rapporten till vederbörande

yrkesinspektör eller bergmästare.

35 §•

Hvad i 28 § sägs skall gälla jämväl med hänsyn till besiktningsläkare

och af sådan läkare verkställd besiktning.

Det åligger arbetsgifvare eller hans ställföreträdare å arbetsstället

föranstalta därom, att för besiktningen lämplig lokal finnes att tillgå

vid arbetsstället äfvensom, för såvidt på honom ankommer, att samtliga

vid arbetsstället sysselsatta minderåriga infinna sig vid besiktningen.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

93

36 §.

Närmare bestämmelser rörande sådan läkarundersökning, som

förutsattes i 14 §, och sådan läkarbesiktning, hvarom stadgas i 34 §,

meddelas af Konungen.

För sådant läkarbetyg, som omförmäles i 14 §, må, därest betyget

utfärdas af civil eller militär tjänsteläkare, icke fordras högre betalning

än 1 krona 50 öre.

Taxa å godtgörelse för besiktning enligt 34 § fastställes af Konungen;

skolande ersättning för själfva förrättningen gäldas af arbetsgifvaren,

hvaremot resekostnadsersättning, där sådan skall utgå, bestrides

af statsmedel.

37 §.

A arbetsställe, där sådant arbete, som 14 § angifver, bedrifves på

stadigvarande sätt, skola denna lag med de tillägg och ändringar, som

framdeles kunna varda stadgade och röra dylika arbetsställen, äfvensom

vederbörande yrkesinspektörs eller bergmästares namn och postadress

finnas å lämplig plats anslagna så ock, därest minderårig sysselsättes å

arbetsstället, uppgift å de tider, då för minderårig arbetet börjas och

slutas, samt huru rasterna äro anordnade.

38 §.

Konungen må, där så finnes påkalladt för det syfte, hvarom i

16 § sägs, förordna, att hvad i 32—36 §§ stadgas i större eller mindre

utsträckning skall äga tillämpning jämväl i afseende å minderårigs användande

i annat arbete, än 14 § angifver.

Likaledes må Konungen förordna, att de i 29 och 37 §§ meddelade

bestämmelser skola utsträckas till att gälla jämväl arbetsställen, där

annat än industriellt arbete på stadigvarande sätt bedrifves i den omfattning,

14 § angifver.

39 §.

På framställning af yrkesinspektör eller bergmästare, eller där så

eljest pröfvas nödigt, äger Konungens befallningshafvande förbjuda

arbetsgivare, sedan han blifvit i saken hörd, att efter utsatt, skälig

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

tid bedrifva visst arbete eller att använda viss arbetslokal, maskin, redskap

eller arbetsmetod utan att hafva vidtagit af Konungens befallningshafvande

vid förbudets meddelande angifven åtgärd i något afseende,

hvarom förmäles i 3, 4, 5 eller 6 § eller i föreskrift utfärdad enligt

7 §. År synnerlig fara för handen, må Konungens befallningshafvande,

utan att afbida arbetsgifvarens yttrande, meddela dylikt förbud att träda

i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas.

Bedrifves arbetet i sådan lokal eller med sådan maskin eller sådant

redskap, som af annan upplåtits åt arbetsgifvaren till begagnande, må

hvad nu är sagdt i fråga om förbud gälla äfven beträffande den, som

upplåtit lokalen, maskinen eller redskapet och hänföra sig, till dess

fortsatta upplåtande.

40 §.

Skulle arbetsgifvare beträffande i hans arbete sysselsatt minderårig

åsidosätta hvad 10 § stadgar, äger Konungens befallningshafvande, på

framställning af yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet

eljest kommer till Konungens befallningshafvandes kännedom, att efter

arbetsgifvarens hörande föreskrifva vissa villkor för minderårigs sysselsättande

uti ifrågavarande arbete eller att minderårig ej vidare må

sysselsättas däri.

41 §.

Skulle underinspektör eller kommunalt tillsynsorgan finna förhållande

å visst arbetsställe påkalla tillämpning af 39 eller 40 §, skall

underinspektören eller det kommunala tillsynsorganet göra anmälan

därom hos vederbörande yrkesinspektör.

Ansvarsbestämmelser.

42 §.

Ställer sig arbetsgifvare ej till efterrättelse bestämmelse i 9, 11,

12, 13 eller 17 §, 18 § första eller andra stycket eller 19 § eller föreskrift,

meddelad med stöd af 34 eller 40 §, straffes med böter från

och med tio till och med femhundra kronor. Har här afsedd förseelse

beträffande användande af minderårig skett med den minderåriges faders

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

eller . målsmans vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen

förfallen till böter från och med fem till och med tjugo kronor.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,

hvarom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när

han varder därtill lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför

utfärdats och delgifvits, fällas till de böter, som äro bestämda för sådan

förseelse.

43 §.

För underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse, hvad i 14 §,

18 § tredje stycket, 28, 29, 31 eller 32 §, 33 § fjärde eller femte stycket,

35 eller 37 § föreskrifves, straffes arbetsgifvaren med böter från och med

fem till och med tvåhundra kronor.

44 §.

Har någon i förteckning enligt 31 § eller anmälan enligt 32 §

eller i intygsbok för minderårig lämnat veterligen falsk uppgift, straffes

med böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

45 §.

Underlåter arbetsgivare eller den som, på sätt i 39 § förmäles,

till annan upplåtit lokal, maskin eller redskap, att ställa sig till efterrättelse

förbud, som meddelats enligt nämnda §, straffes ined böter

från och med tio till och med femhundra kronor, eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,

hvarom i denna § förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han

varder därtill lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats

och delgifvits, fällas till det ansvar, som är bestämdt för sådan

förseelse.

46 §.

Har arbetare olofligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt

ur bruk skyddsanordning, straffes, ändå att skada ej sker, med böter

från och med fem till och med tvåhundra kronor. År arbetarens tillvägagående

skäligen att tillskrifva bristande kännedom eller insikt beträffande

skyddsanordningen, må dock ej till ansvar dömas.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

.47 §.

Har förseelse, som afses i 42 eller 43 §, ägt rum, men kan förseelsen

icke skäligen läggas arbetsgifvaren till last, må hans ställföreträdare

å arbetsstället eller annan arbetsledare i stället kunna dömas

till ansvar enligt nämnda lagrum.

48 §.

Den som tiar eller haft att enligt 22 § taga befattning med tillsyn

å efterlefnaden af denna lag, vare förbjudet att röja yrkeshemlighet

och må ej heller, där det ej kan anses påkalladt i tjänstens intresse,

yppa driftan ordning eller affärsförhållande vid arbetsställe, i afseende å

hvilket han har eller haft att taga sådan befattning. Gör han detta,

straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor.

Sker det för att göra skada, eller begagnar han sig af sin kännedom

om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet till egen

eller annans fördel, då må till fängelse från och med en månad till

och med två år dömas. Har skada uppkommit, vare han ock skyldig

den till fullo godtgöra. Framgår af omständigheterna, att han om

yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet erhållit kännedom

å tid, då han ej hade att i afseende å arbetsstället taga befattning,

hvarom härofvan sägs, eller att yppandet af driftanordningen eller

affärsförhållandet ej skäligen kunnat befaras medföra skada för det

företag, som bedrefs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet

icke åläggas honom.

Hvad nu är sagd!, gälle ock i tillämpliga delar om besiktningsläkare.

49 §.

Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse, hvarom i 42, 43,

44, 45 eller 46 § sägs; skolande förseelsen åtalas vid polisdomstol, där

särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, dår sådan

ej finnes, vid allmän domstol.

Förseelse, hvarom i 46 § förmäles, må dock ej åtalas, med mindre

förseelsen angifvits till åtal af vederbörande vrkesinspektör eller bergmästare.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

97

50 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

efter allmän strafflag. ,

Allmänna bestämmelser.

51 §.

Hvad i 17 kapitlet 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som

rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärende gå, galle

ock de i 22 § af denna lag angifna tillsynsorgan.

52 §.

Beträffande verksamhet, sorg bedrifves af staten eller af kommun,

skall, hvad i denna lag är stadgadt om arbetsgivare, gälla arbetsföreståndaren.

Stadgandet i andra punkten af andra stycket i 28 § samt föreskrifterna

i 39 och 40 §§ skola icke äga tillämpning å företag, som

drifves af staten, utan skola i afseende å sådant företag gälla följande

bestämmelser:

a) Därest framställning i det afseende, hvarom nämnes i andra

punkten af andra stycket i 28 §, icke godkännes af inspektionsförrättaren,

varde frågan af denne hänskjuten till Konungens pröfning.

b) Skulle yrkesinspektör eller bergmästare finna förhållande å

visst arbetsställe påkalla åtgärd, som afses i 39 eller 40 §, skall yrkesinspektören

eller bergmästaren därom göra anmälan hos den myndighet,

hvilken öfver rörelsen har öfverinseende, hvarefter denna myndighet

har att, efter omständigheterna, antingen vidtaga den påkallade

åtgärden eller ock underställa ärendet Konungens pröfning.

53 §.

Hvad i denna lag är stadgadt skall icke verka rubbning af tillsyn,

som enligt annan lag‘''eller särskild författning finnes anordnad för

öfvervakande af verksamhet, hvarå denna lag äger tillämpning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 höft. (N:r 104.)

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Denna lag träder i kraft den ..................................•••••

I afseende å verksamhet, som icke bedrifves i den omfattning

14 § angifver och som utöfvats redan före den tid, då denna lag

träder i kraft, men ej varit underkastad lagen angående skydd mot yrkesfara

den 10 maj 1889, skall, så länge verksamheten utöfvas af samma

arbetsgifvare och i samma lokal, dock högst under tio år från denna

lags ikraftträdande, ej påfordras större luftutrymme än sju kubikmeter

för hvarje i lokalen sysselsatt arbetare.

Hvad i 9 och 11 §§ finnes stadgadt angående viss ålder för

minderårig, skall icke utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande

i det arbete, hvari den minderårige användes vid tiden för lagens

ikraftträdande.

För minderårig, som vid lagens ikraftträdande är sysselsatt i sådant

arbete, som 14 § angifver, åligger det arbetsgifvaren att vid straff,

som finnes utsatt i 43 §, senast vid näst därpå följande läkarbesiktning

enligt 34 § vara försedd med intygsbok, hvarom i 14 § förmäles; dock

vare ej erforderligt, att dylik bok då innehåller läkarbetyg.

Vid användande af minderårig A sådant arbete, som angifves i 8 §

1 mom. af lagen angående minderårigas och kvinnors användande till

arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900, må å arbetsställe, där

samma lagrum hittills kommit till tillämpning, arbetstiden för minderårig

af mankön, hvilken fyllt femton år, fortfarande utsträckas på sätt

detta lagrum medgifver, intill dess med tillämpning af 15 § af denna

lag bestämmelse härutinnan kan varda meddelad, dock ej under längre

tid än tre år, från det denna lag trädt i kraft.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

99

Till Konungen.

På grund af nådig remiss har kommerskollegium att afgifva

underdånigt utlåtande öfver det betänkande med därtill hörande förslag,

som den 9 december 1909 afgifvits af den, enligt nådigt beslut

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

den 20 januari 1905, tillsatta kommittén för revision af lagarna angående

skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 ock angående minderårigas

och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den 17

oktober 1900 jämte därmed sammanhängande författningar.

Jämlikt föreskrift i remissen anmodade kollegium genom särskilda

skrifvelse!'' den 26 februari 1910 öfverståthållarämbetet och

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen, att efter det

dels handelskammare, fabriks- och handtverksföreningar, arbetarföreningar

samt andra intresserade föreningar och enskilda lämnats tillfälle

att yttra sig, dels ock från hushållningssällskapens förvaltningsutskott

och magistraterna i rikets städer utom Stockholm infordrats

yttranden, inkomma till kollegium med de yttranden, som sålunda

kunde varda afgifna, jämte egna utlåtanden. Genom cirkulärskrifvelse,

likaledes af den 26 februari 1910, anmodades vidare samtliga bergmästare

och yrkesinspektörer att till kollegium inkomma med yttranden

i ärendet.

I anledning häraf har kollegium genom öfverståthållarämbetet

och länsstyrelserna fått mottaga, jämte dessa myndigheters utlåtanden,

yttranden af samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott med

undantag af hushållningssällskapens i Malmöhus och Värmlands län, 84

magistrater och en municipalstyrelse, förste provinsialläkarne i Jönköpings

och Kronobergs län, Stockholms handelskammare, handelskamrarna

i Göteborg och Gäfle, Smålands och Blekinge handelskammare,

Södra Älfsborgs läns industriidkare- och köpmannaförening med

industri- och handelskammare, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammares

kommitterade, Eksjö, Uppsala och Filipstads fabriks- och

handtverksföreningar, Göteborgs handtverks- och industriförening, fabriksföreningen

i Gäfle, Sveriges verkstadsförening, tekniska samfundet i

Göteborg, tekniska föreningen i Västerås, landssekretariatet jämte till

landsorganisationen anslutna fackförbund, svenska arbetareförbundet,

Visby arbetareförening, Hyllinge stenkols- och lerindustriaktiebolag samt

Klippans pappersbruksaktiebolag.

Direkt till kollegium hafva inkommit yttranden af järnkontoret,

Sveriges allmänna handelsförening, svenska glasindustriidkareföreningen,

Stockholms fabriksförening, Jönköpings handtverks- och industriidkareförening,

tekniska föreningen i Gäfle samt ordföranden i Sveriges handtverksorganisation,

hvarjämte från Sveriges industriförbund tillhandakommit

kollegium häftet n:r 5 af förbundets »meddelanden», innehållande

förhandlingar vid diskussionsmöte den 30 november och 1

december 1910 rörande bland annat yrkesfarekommitténs betänkande.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Bergmästarne hafva hvar för sig inkommit med yttranden, hvaremot

yrkesinspektörerna åberopat utdrag af protokollet vid gemensamt

sammanträde af yrkesinspektörerna inför vederbörande föredragande i

kollegium den 6, 15 och 17 juni 1910. Yrkesinspektören i Göteborgs

distrikt har därjämte inkommit med eu särskild skrifvelse.

För att tagas i öfvervägande vid afgifvande af det genom förenämnda

nådiga remiss infordrade utlåtande har Eders Kungl. Maj:t

genom särskilda remisser till kollegium öfverlämnat yttranden från

telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

med till denna styrelse inkomna yttranden, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

domänstyrelsen, landtbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

Malmöhus’ läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, förste

folkskoleinspektören i Stockholm, folkskoleinspektörerna i Malmö, Norrköping,

Jönköping och Gäfle, städernas folkskoleinspektörsförbund,

centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening, Skånes

handels-, industri- och sjöfartskammare, Sveriges bleck & plåtslageriarbetsgifvareförbunds

lista distrikt, Eskilstuna fabriksförening samt

Svenska bleck- och plåtslagareförbundets afdelning n:r 6.

Kollegium får, jämte öfverlämnande af samtliga till ärendet

hörande handlingar, härmed för egen del afgifva utlåtande.

Till fullgörande af det nämnda kommitté (yrkesfarekommittén)

lämnade uppdrag, för hvars innebörd närmare redogöres i den underdåniga

skrifvelse, hvarmed kommitténs betänkande öfverlämnas till

Eders Kungl. Maj:t, har kommittén utarbetat särskilda förslag till lag

om arbetarskydd, lag angående hemindustrielit arbete samt lag angående

kommunala tillsyningsman enligt lagen om arbetarskydd, hvarjämte

kommittén framlagt förslag till organisation af skyddslagstiftningens

myndigheter.

Förslaget till lag om arbetarskydd.

Hvad beträffar förslaget till lag om arbetarskydd har kommittén,

efter en redogörelse för den svenska arbetarskyddslagstiftningens uppkomst

och utveckling, i betänkandet lämnat en allmän motivering af

skyddslagstiftningens anordning och omfattning enligt lagförslaget.

Under hänvisning i öfrigt till förslaget samt berörda redogörelse

och motivering anser sig kollegium här höra framhålla följande.

Bestämmelser, afsedda att motsvara och ersätta dem, som meddelats

genom förenämnda lagar af den 10 maj 1889 (yrkesfarelagen)

Förslaget

till lag

om arbetarskydd.

Allmänna

grunder.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 104.

och den 17 oktober 1900 (minderårighetslagen) hafva blifvit sammanförda

i lagförslaget. Medan berörda två nu gällande lagar äro inskränkta

till att i allmänhet afse endast industriella företag, som bedrifvas

i fabriksmässig omfattning, samt närmare angifva de särskilda

slag af industriell rörelse, som falla under lagarnas bestämmelser, så

skulle enligt det föreliggande förslaget (1 §) den nya lagen, om ock

med vissa undantag, äga tillämpning å hvarje verksamhet, industriell

eller icke, hvari arbete utföres för arbetsgifvares räkning. I anslutning

härtill skulle med arbetare i denna lag förstås en hvar, som utför

arbete för arbetsgifvares räkning (4 §). Härigenom skulle skyddslagstiftningen

komma att afse såväl kroppsarbetare som äfven andra samhällsmedlemmar,

hvilka stundom arbeta under mycket otillfredsställande

förhållanden och vid olycks- och sjukdomsfall ej hafva större ekonomisk

motståndskraft än kroppsarbetare.

Enligt hvad kommittén uppgifva (sid. 51), har kommittén med

förslaget till lag om arbetarskydd förnämligast afsett att åt vår skyddslagstiftning

gifva en allmängiltig grundval, på hvilken den mer speciella

skyddslagstiftningen inom de af lagen angifna gränser sedermera i mån

af behof och med anpassning efter för handen varande omständigheter

kunde bygga vidare.

Ifrågavarande förslag innehåller i hufvudsak dels bestämmelser

af nära nog allmängiltig tillämplighet, dels föreskrifter afseende stora

grupper af företag och sysselsättningar eller kategorier af arbetare.

Till åvägabringande af här ofvan berörda kompletterande speciallagstiftning

lämnar lagen vidare under vissa förutsättningar bemyndigande

åt Eders Kungl. Maj:t att utfärda de kompletterande föreskrifter, som

kunna erfordras för att vid speciella sysselsättningar tillförsäkra arbetarne

det skydd, lagens allmänna stadganden åsyfta. I ett visst fall har

Eders Kungl. Maj:t äfven tillagts befogenhet att meddela eftergift från

lagens bestämmelser. Uti nu berörda lagstiftningsverksamhet har kommittén

tänkt sig, att Eders Kungl. ''Majit skulle åtnjuta biträde af ett

arbetstid, sammansatt delvis af arbetsgivare och arbetare.

Beträffande ändamålsenligheten af lagförslagets sålunda i allmänhet

angifna anordning och omfattning hafva uti de afgifna yttrandena

uttalats olika meningar.

Jämte det endast undantagsvis invändning framställts mot sammanförandet

i en gemensam lag af yrkesfare- och minderårighetslagarnas

bestämmelser, har i allmänhet icke blifvit bestridt, att en utsträckning

af nu gällande skyddslagstiftnings giltighetsområde är af förhållandena

påkallad. Den uppfattning synes äfven vara allmän, att ifrågavarande

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 104.

lagstiftning bör utsträckas att omfatta alla de slag af yrken och verksamhet,

som afses i lagen angående ersättning för skada till följd af

olycksfall i arbete den 5 juli 1901. Huruvida utsträckningen bör gå

afsevärdt längre och särskildt huruvida den bör gå så långt som kommittén

föreslagit, därom synes å många håll råda tvekan eller en bestämd

uppfattning att så icke bör ske. Denna uppfattning torde utgå

hufvudsakligen därifrån, att lagens giltighet icke bör utsträckas till

andra områden än sådana, där ett verkligt behof af skydd kan visas

förefinnas och där skyddsföreskrifternas iakttagande kan blifva föremål

för effektiv tillsyn. I enlighet härmed göres gällande den mening,

att en uppräkning af de verksamhetsområden, hvarå lagen äger tillämpning,

är att föredraga framför att lagen skall omfatta hvarje arbetsförhållande,

som icke uttryckligen undantages därifrån. Äfven har i

sammanhang härmed ifrågasatts lämpligheten af att lagens räckvidd

skulle kunna i den omfattning, förslaget innebär, utsträckas genom lagstiftning

i administrativ väg. Å andra sidan, där man godtagit de allmänna

grunder, hvarå lagförslaget är byggdt, har man i flera fall påyrkat

undantagande från lagens tillämpning af visst verksamhetsområde

eller del däraf.

Hvad särskildt beträffar de myndigheter, som yttrat sig öfver

lagförslaget, har emellertid ett mycket öfvervägande antal förordat

eller icke haft något af betydenhet att erinra mot nu ifrågavarande

hufvuddrag af lagförslaget.

Kollegium anser äfven för sin del, att en utsträckning af gällande

skyddslagstiftnings tillämpningsområde gifvetvis bör äga rum. Den af

kommittén i förevarande hänseende anförda motiveringen finner sig

kollegium kunna i hufvudsak åberopa. Öfver det af kommittén omförmälda,

af riksförsäkringsanstalten den 10 januari 1908 afgifna underdåniga

utlåtande med förslag rörande ändring i vissa delar af lagen

den 5 juli 1901 afgaf kollegium den 15 april 1909 infordradt underdånigt

utlåtande, och uttalade sig därvid jämväl kollegium för en betydande

utsträckning af denna lagstiftnings tillämpningsområde. Hänsynen

till arbetsgifvarnes berättigade anspråk på att äga tillgång till

anvisningar rörande nödiga åtgärders vidtagande till förekommande af

olycksfall lärer otvifvelaktigt kräfva utsträckandet af skyddslagstiftningen

till att omfatta minst samma område som olycksfallslagstiftningen.

Förutom att den alltjämt ökade omfattning, i hvilken maskiner

med mekanisk drifkraft och maskinarbete komma till användning äfven

å andra arbetsområden än dem, som falla under den nu gällande skydds
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

Rubriken.

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Poprosition N:o 104.

lagstiftningen, påkallar utsträckta skyddsåtgärder till förekommande af

olycksfall i arbete, lärer erfarenheten ådagalagt, att förhållandena inom

dessa andra arbetsområden med hänsyn såväl till hygienens berättigade

fordringar som till angelägenheten af en lämplig begränsning af minderårigas

arbete icke sällan äro af beskaffenhet att göra ingripande och

kontroll från statens sida önskvärda.

Genom att åt lagen gifva den af kommittén föreslagna omfattningen

torde visserligen få anses uteslutet att medelst en regelbundet

återkommande inspektion från det allmännas sida kunna kontrollera

lagens efterlefnad inom hela det område lagen omfattar, men å andra

sidan skulle vinnas den fördel, att det, såsom kommittén framhållit,

beredes möjlighet till åstadkommande af rättelse, hvarhälst ett arbete

äger rum under förhållanden, som från skyddssynpunkt måste anses

otillfredsställande.

Kollegium delar vidare kommitténs uppfattning om lämpligheten

af att de specialföreskrifter, som å förevarande lagstiftningsområde må

finnas erforderliga, kunna lätt ändras och fullständigas för att följa

teknikens rastlösa utveckling och därför böra utfärdas under de jämförelsevis

enkla och föga tidsödande former, som kunna iakttagas, om

Eders Kungl. Maj:t finge utan Riksdagens medverkan utfärda sådana

föreskrifter med biträde af arbetsrådet.

Kollegium finner alltså, ur synpunkten af de intressen, hvilkas

vårdande särskildt tillhör kollegii ämbetsverksamhet, sig icke i hufvudsak

hafva något att erinra i afseende å de allmänna grunderna för den

föreslagna lagstiftningens anordning och omfattning.

Rubriken.

Rubriken »Lag om arbetarskydd» har gifvit anledning till anmärkningar

ej blott från en reservant inom kommittén utan äfven i

åtskilliga yttranden öfver lagförslaget. I allmänhet gå dessa anmärkningar

ut på, att rubriken är för vid. Ehuru anmärkningarna i viss

mån hafva fog för sig, anser dock kollegium, då begreppet »arbetarskydd»

förekommer ej blott i vidsträckt utan äfven i inskränkt bemärkelse

och då någon kortfattad, fullt adekvat rubrik ej synes möjlig att

åstadkomma, sig ej böra framhålla någon erinran mot kommitténs förslag

i förevarande hänseende.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Vid den granskning af de särskilda paragraferna i lagförslaget,

hvartill kollegium nu öfvergår, möter beträffande

1 §■

frågan om vissa undantag från den allmänna bestämmelsen om lagens i §•

tillämpni ngsområde.

1 § a).

Enligt punkt a) skulle, med hänsyn hufvudsakligen till den sär- i § a),

skilda lagstiftningen för sjöfarten, undantagas arbete, som utföres å

fartyg och är att hänföra till tjänsten ombord. Allt arbete, som af

ett fartygs folk utföres annorstädes än å fartyget, är, såsom i motiveringen

framhålles, oberördt af undantagsbestämmelsen. Däremot skall

lagen, enligt kommitténs afsikt, äga tillämpning å arbete, som utföres

å fartyg af personer, ej tillhörande besättningen eller eljest ej anställda

ombord, till exempel lastningsr, lossnings- eller reparationsarbete med

främmande folk.

I anslutning till en inom kommittén afgifven reservation hafva

några af dem, som yttrat sig i ärendet, uttalat den mening, att med

arbete ombord äfven borde likställas lastnings- och lossningsarbete samt

annat därmed jämförligt arbete, som utföres af fartygsbesättning, när

denna för arbetets utförande befinner sig utom fartyget, exempelvis å kaj.

Sedan den af kommittén i motiven till förevarande punkt omförmälda,

af Eders Kungl. Maj:t den 21 december 1906 tillsatta kommittén

för verkställande af utredning angående kontroll å fartygs sjövärdighet

m. m. (sjöfartssäkerhetskommittén) den 16 december 1910 afgifvit

betänkande med därtill hörande förslag till lagstiftningsåtgärder

rörande sjöfartssäkerheten, är till följd af nådig remiss den 24 sistlidne

mars nu nämnda betänkande och förslag beroende på handläggning af

kollegium, som enligt remissens innehåll har att efter samtliga Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes hörande beträffande vissa delar af

berörda förslag, i ärendet afgifva utlåtande före den 1 januari 1912.

Innehållet af nu omförmälda betänkande jämte förslag synes kollegium

icke föranleda någon ändring af undantagsbestämmelsen i förevarande

punkt af 1 §, och finner kollegium ej heller i öfrigt anledning

föreligga till någon erinran beträffande densamma.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 höft. (N:r 104.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

1 § d).

Beteckningen »medlem af arbetsgifvarens familj» åsyftar, enligt

motiveringen, arbetsgifvarens anförvanter i rätt ned- eller uppstigande led.

Det innehåll, som sålunda gifvits begreppet »familj» torde icke

öfverensstämma med allmänt gängse uppfattning, Till arbetsgifvarens

familj lär enligt denna uppfattning nämligen böra under vissa förhållanden

räknas såväl andra släktingar till arbetsgifvaren som äfven med

honom icke befryndade personer (såsom fosterbarn, myndlingar m. fl.),

när dessa med honom lefva i gemensamt bo eller tillhöra hans hushåll.

1 § e).

1 § e)- Beträffande den sista undantagsbestämmelsen under 1 § anser

kollegium, att kommittéförslaget går för långt, då det från lagens tilllämpning

helt och hållet utesluter sådant arbete i sjukvårdsanstalt eller

straffinrättning, som utföres af å anstalten eller inrättningen intagen

person. Onekligen skulle lagens speciella stadganden rörande minderårigas

sysselsättande i industriell verksamhet ej väl låta sig tillämpa

på ifrågavarande slag af arbete, men i afseende å lagens bestämmelser

i öfrigt torde ej något undantag vara af nöden. Snarare vill det synas

ganska önskvärdt, att dylikt arbete, i den mån det nu kan anses utfördt

för arbetsgifvares räkning, inbegripes under de föreslagna allmänna

stadgandena till skydd mot yrkesfara och angående minderårigas

användande till arbete. För öfrigt lär nu gällande skyddslagstiftning,

formellt taget, ej kunna frånkännas tillämplighet på förevarande områden.

Kommittén har begränsat undantaget till arbete i sjukvårdsanstalter

och straffinrättningar, under hvilken sistnämnda beteckning kommittén

dock enligt sin motivering inbegriper såväl fängelser som tvångs.

arbetsinrättningar. Då det emellertid, såsom äfven från en af Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes sida påpekats, ej torde vara oomtvistligt,

att tvångsarbetsinrättningar äro att hänföra till straffinrättningar, synes

det lämpligt att låta undantagsbestämmelsen uttryckligen omfatta arbete

i tvångsarbetsanstalt.

Arbete, som utföres å fattigvårdsinrättning af därstädes intaget

hjon, har kommittén i motiveringen förklarat sig ej finna skäl undantaga

från lagens tillämpning. Tillämpningen å dylikt arbete af de

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

speciella stadgande^ angående minderårigas användande i industriell

verksamhet skulle emellertid enligt kollegii mening möta svårigheter

af samma art, som kunde befaras vid stadgandenas tillämpning i sjukvårdsanstalter

och straffinrättningar. Kollegium anser sig därför böra

föreslå, att jämväl arbete, som utföres i fattigvårdsanstalt af därstädes

intagen person, undantages från berörda minderårighetsstadganden.

Beträffande slutligen sådan verksamhet, hvari arbetet är förenadt

med utbildningssyfte, skiljer kommittén mellan det fall, att utbildningen

är hufvudsaken, såsom vid egentliga läro- eller uppfostringsanstalter,

och det att åstadkommandet af en arbetsprodukt, såsom vid sysselsättande

af lärlingar, är det med verksamheten i främsta rummet

åsyftade ändamålet. I det förra fallet, där det ej kan vara fråga om

arbete för arbetsgifvares räkning, skulle lagen ej äga tillämpning men

väl i det senare. Nu torde det dock äfven med hänsyn till egentliga

läro- och uppfostringsanstalter ej alltid vara så lätt att afgöra, huruvida

visst arbete skall anses utfördt för arbetsgifvares räkning eller ej.

Till förekommande af tvekan synes därför elevernas arbete i uppfostrings-

och undervisningsanstalter böra i likhet med här förut berörda

slag af arbeten uttryckligen fritagas från tillämpning af de speciella

minderårighetsstadgandena i afseende å industriell verksamhet.

Kollegium föreslår, att sista stycket af 1 § må erhålla följande

förändrade lydelse:

> Beträffande arbete, som utföres vid undervisningsanstalt af

elev därstädes eller å anstalt för tvångsarbete, fång-, fattig- eller

sjukvård af å sådan anstalt intagen person, skola lagens bestämmelser

i 17 och 18 samt 35—37 §§ icke äga tillämpning.»

Den omständighet, att ifrågavarande skyddslagstiftning skulle utsträckas

till att omfatta jordbruket, har föranledt särskilda uttalanden

i åtskilliga af de inkomna yttrandena. Sålunda anse tre hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och en länsstyrelse, att jordbruket bör

undantagas från lagens tillämpningsområde, samt fem förvaltningsutskott

och fyra länsstyrelser, jämte, bland andra, fullmäktige i järnkontoret,

att lagens tillämpning, hvad jordbruket beträffar, bör inskränkas till

att afse förekommande af olycksfall vid maskiner. Därjämte hålla två

förvaltningsutskott före, att skyddsbestämmelser, afpassade för jordbruket,

böra gifvas i en särskild lag. Å andra sidan hafva af öfriga

Undantag

från lagens

tillämpnings - område i

fråga om

jordbruket.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

hushållningssällskaps förvaltningsutskott tio äfvensom landtbruksstyrelsen

förklarat sig, åtminstone i hufvudsak, icke hafva något att erinra

mot det föreliggande förslaget.

Till stöd för den uppfattningen att jordbruket, åtminstone delvis,

bör undantagas från lagens giltighetsområde, har åberopats, hufvudsakligen,

att med hänsyn till de förhållanden, hvarunder arbetet inom

jordbruket i regeln bedrifves, skyddsbehofvet, utom vid maskinella anordningar,

såväl i allmänhet som äfven hvad särskildt beträffar minderåriga

och kvinnor är mindre än inom de flesta andra yrken. Dessutom

har framhållits, att ifrågavarande begränsning af lagens giltighetsområde

vore egnad att minska de svårigheter, som ansåges möta i afseende

å en lämplig anordning af tillsynen öfver lagens efterlefnad.

I betraktande af hvad sålunda förekommit, synes det böra tagas

i öfvervägande, huruvida i fråga om jordbruket någon inskränkning af

lagens giltighet kan anses böra vidtagas.

Faran för olycksfall lärer visserligen inom jordbruket vara större

än man i allmänhet synes föreställa sig, men flertalet af de inträffade

olycksfallen torde vara sådana, för hvilkas inträffande knappast författningsföreskrifter

eller anvisningar af tillsyningsmyndighet kunnat

skydda. Enligt hvad den tyska olycksfallsstatistiken utvisar, hafva af

de i landtbruk (och skogsskötsel) genom olycksfall drabbade arbetare

endast omkring Vid skadats vid användande af motorer, transmissioner,

arbetsmaskiner och dylikt, hvaremot omkring 7.i af alla arbetare skadats

genom nedfallande föremål, vid åkning eller vid fall från träd, stegar,

trappor eller vid behandling af kreatur och dylikt. Skyddsföreskrifter

af den art, hvarom här är fråga, synes endast kunna äga tillämpning

å arbeten, som förekomma vid motorer, arbetsmaskiner och dylikt,

hvaremot flertalet öfriga stadganden, som eljest i hithörande lagstiftning

pläga införas till minskande af olycksfallsrisken, icke inom jordbruksnäringen

torde hafva afsedd tillämplighet. Hvad skydd i afseende

å minderårigas och kvinnors arbete inom jordbruket angår, s.å torde

dess karaktär af ett under de i väderlekshänseende gynnsammaste tiderna

af året bedrifvet säsongarbete samt sättet för dess bedrifvande i öfrigt

öfver hufvud taget innebära färre vådor än andra slag af arbeten, där

barn och kvinnor sysselsättas.

Inom jordbruket, äfven det mindre, komma maskinella hjäpmedel

allt mer till användning. Till förekommande af olycksfall i arbete

inom jordbruket vid användande af maskiner — dessa må drifvas med

mekanisk kraft eller så kallad kreatursvandring — bör otvifvelaktigt

skyddslagen äga tillämpning i den omfattning, som häraf påkallas. I

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Rungl. Maj ds Nåd. Proposition N:.o 104.

öfrigt vill det däremot, på grund af hvad ofvan anförts, synas kollegium

som om ur skyddssynpunkt jordbruket utan olägenhet kunde

undantagas från lagens tillämpning. Genom en sådan åtgärd skulle

den fördel vinnas, att icke så stor kontrollapparat behöfde tagas i

anspråk för tillsynen öfver lagens efterlefnad, och att kostnaderna för

denna tillsyn kunde nedbringas.

Med afseende härå finner kollegium — som emellertid icke förbiser,

att undantagande, om ock allenast delvis, af en viss näringsgren

från lagens tillämpningsområde icke står i öfverensstämmelse med de

allmänna grunderna för lagförslaget, men som håller före, att denna

omständighet i betraktande af förhållandena i öfrigt i förevarande fall

icke bör tillerkännas afgörande betydelse — sig icke hafva något att

erinra däremot, att lagen jämte de föreskrifter, som kunna komma att

utfärdas med stöd af densamma, förklaras äga tillämpning å arbete

inom jordbruket allenast i hvad den afser åtgärder till förekommande

af olycksfall i arbete vid användande af maskiner.

Då jordbruket icke tillhör de näringar, hvilkas intressen särskildt

falla inom kollega ämbetsbefattning, har kollegium ansett sig böra

allenast göra ett allmänt uttalande i ämnet, utan att tillika afgifva

något närmare förslag till ändring i förevarande hänseende af lagförslaget.

2 §•

I 1 § af lagen angående förbud mot kvinnors användande till

arbete nattetid i vissa industriella företag den 20 november 1909,

hvilken lag jämväl utarbetats af yrkesfarekommittén, upptages bland

de olika där anförda slagen af industriell verksamhet efter handtverk

»eller därmed jämförlig handtering». Detta tillägg torde under sig

inbegripa ett flertal arter af verksamhet, hvilka, ehuru ej att hänföra

till hvad man närmast brukar förstå med industri, dock skäligen synas

böra räknas som industriella och vara underkastade samma skyddsbestämmelser

som den egentliga industrien. Då tillägget sålunda måste

anses vara af betydelse för ett riktigt bestämmande af begreppet »industriell

verksamhet», anser kollegium, att det äfven borde upptagas

i 2 § af lagen om arbetarskydd.

Jämväl i ett annat afseende finner kollegium formuleringen af

förstnämnda lagrum vara att föredraga framför den affattning, kommittén

gifvit åt 2 § i förevarande lagförslag. Lagen angående förbud

mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kung!. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 104.

skall endast tillämpas på företag af sådan omfattning, att däri under

någon tid af nästföregående eller löpande år sysselsatts visst arbetarantal.

I förslaget till lag om arbetarskydd göres begreppet »fabriksmässig

omfattning» beroende af att ett visst arbetarantal etc. användes i regel.

Detta uttryck skulle otvifvelaktigt, synnerligast i afseende å säsongyrkena,

förorsaka åtskilliga svårigheter med hänsyn till tolkning och

bevisning. Dylika svårigheter synats däremot ej vara att befara med

den förra tidsbestämningen, hvilken för öfrigt ganska nära öfverensstämmer

med den, som yrkesinspektörerna enligt sin öfverenskommelse

den 3 december 1902 för närvarande tillämpa i fråga om arbetarantalet

såsom afgörande för en rörelses fabriksmässighet.

I ett flertal utlåtanden af olika myndigheter och institutioner

har, med hänsyn till den osäkra innebörden af begreppet »industriell

verksamhet», framhållits lämpligheten af att lagen angåfve en särskild

form för afgörande af frågor om hvad skulle räknas till sådan verksamhet

eller icke. Visserligen har nu ej nämnda begrepp samma

grundläggande betydelse som »industriellt yrke» för yrkesfare- och

minderårighetslagarna, men tillämpningen af ett antal viktiga och med

direkt straffansvar förenade stadganden är dock beroende af detta

begrepp.

Kommittén anför i sin motivering, att den ej ansett sig kunna

i lagen uppställa någon, tillfredsställande definition af begreppet »industri».

Ej heller har kommittén velat söka åstadkomma någon fullständig

uppräkning af hvad som är att hänföra till industriell verksamhet,

emedan en sådan uppräkning alltid måste blifva mer eller

mindre bristfällig — om ej af annat skäl så på grund af den ständiga

uppkomsten af nya industrigrenar. Ehuru detta kommitténs tillvägagående

otvifvelaktigt har fog för sig, kan kollegium ej undgå att från

praktisk synpunkt finna det betänkligt att i det antagligen ej ringa

antalet tvifvelaktiga fall öfverlämna i första hand åt arbetsgifvarna

och sedan åt inspektionsmyndigheterna och domstolarna att tolka här

ifrågavarande begrepp, livilket enligt kommitténs mening ej ännu vunnit

full stadga i språkbruket. Visserligen lämnar kommittén i lagförslagets

motivering en utveckling af sin uppfattning af begreppet »industriell

verksamhet», men denna motivering, hvartill kanske endast ett fåtal

komma att ha tillgång, är ju ej normgifvande och den däri förekommande

utvecklingen torde ej göra anspråk att på ett uttömmande sätt

behandla ämnet.

Lämpligaste sättet att råda bot på nu berörda missförhållande

synes vara att, i likhet med hvad som gäller beträffande lagens kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

plettering i flera andra afseenden, bemyndiga Eders Kungl. Maj:t att

i mån af behof bestämma, huruvida enligt lagen viss verksamhet skall

anses som industriell eller icke. Med stöd af ett sådant bemyndigande

skulle Eders Kungl. Maj:t lämpligen kunna låta upprätta en förteckning

öfver de mer vanliga slag af verksamhet, om hvilkas industriella

karaktär tvifvel kan råda, med angifvande huru de i förevarande afseende

skola betraktas enligt lagen. Denna förteckning kunde sedermera,

när omständigheterna påkallade det, kompletteras och äfven

korrigeras.

Enligt kollegii mening borde 2 § erhålla följande lydelse:

»Idkas bergverks-, bruks- eller fabriksdrift, handtverk eller

därmed jämförlig handtering eller annan industriell verksamhet å

ett arbetsställe i sådan omfattning, att därstädes under någon tid''

af nästföregående eller löpande år användts minst tio arbetare

eller drifkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst

fem arbetare jämte drifkraft om minst tre effektiva hästkrafter,

skall verksamheten enligt denna lag anses drifvas i fabriksmässig

omfattning.

Konungen äger att, där så finnes erforderligt, meddela bestämmelser,

huruvida visst slag af verksamhet skall enligt denna

lag räknas såsom industriell eller icke.»

5 §•

I afseende å förevarande lagrum, hvilket, såsom kommittén framhållit,

utgör den allmänna grundvalen för lagens skyddsbestämmelser,

har i några af de inkomna yttrandena den mening vunnit uttryck, att

med paragrafens affattning arbetsgifvarna ålades vidtaga äfven åtgärder,

som icke rimligen borde af dem begäras eller ens alltid kunde af dem

utföras. Med anledning häraf har till förtydligande af paragrafen föreslagits,

bland annat, att i början af paragrafen mellan orden »att»

och »vidtaga» skulle insättas orden »så vidt möjligt», samt att genom

ett tillägg till paragrafen borde uttryckligen angifvas, att man vid

bedömandet, om skyddsåtgärderna vore tillräckliga för sitt ändamål,

hade att utgå från den förutsättning, att arbetarna iakttoge vanlig

försiktighet.

Det vill emellertid synas kollegium, att nuvarande affattning af

paragrafen, som i hufvudsak öfverensstämmer med yrkesfarelagens 2 §

1 mom., innebär erforderlig begränsning beträffande hvilka åtgärder

arbetsgivare är pliktig vidtaga. Enligt paragrafens ordalydelse är det

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

här nämligen fråga endast om sådana åtgärder, som »med hänsyn till

arbetets beskaffenhet äro nödiga» för att skydda mot olycksfall och

ohälsa i arbetet. Det må ock framhållas, att för underlåtenhet af

arbetsgifvare att ställa sig till efterrättelse ifrågavarande bestämmelser

— likasom specialbestämmelserna i 6 och 7 §§ — något direkt straffansvar

icke är stadgadt. Först genom brott mot sådant af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelat förbud, som omförmäles i

44 §, utsätter sig arbetsgifvare för straffpåföljd i förevarande hänseende.

6 § b).

Vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande anmärkt, att en sträng

* tillämpning af 6 § b) skulle medföra betydande svårigheter i afseende

å flyttbara lyftkranar, som användas vid tillfälliga arbeten.

Förra delen af detta lagrum, som endast stadgar besiktning och

profning på betryggande sätt utan att uppställa några närmare regler

därför, synes ej med en förståndig tillämpning behöfva i något fall

förorsaka oskäliga olägenheter. Hvad åter den senare delen beträffar,

kan iakttagandet af densamma, som ju endast har formell innebörd,

möjligen i vissa fall möta svårigheter, hvilka kanske ej alltid uppvägas

af den åsyftade nyttan. Kollegium har därför trott, att föreskrifterna

i lagrummets senare del skäligen kunde inskränkas till att

afse de fall, där deras genomförande lämpligen läte sig göra. Orden

»på lämpligt ställe» skulle då uteslutas till undvikande af upprepning

och torde äfven vara öfverflödiga, då ordet »tydligt» måste anses

innebära, att de föreskrifna uppgifterna skola vara anbragta å lämpligt

ställe.

Punkten skulle sålunda erhålla följande ändrade lydelse:

»Hissar — —--anses betryggande; och skall, där så

lämpligen låter sig göra, å dem finnas---dem».

6 § e).

Kollegium anser i enlighet med yrkesinspektörerna, att »golfvet»

bör utbytas mot »golf», emedan denna senare form, såsom lämpligt

synes, torde inbegripa jämväl plattformer och dylikt.

6 § P).

Mot 6 § p) har från flera håll anmärkts, att dess stadgande

skulle förorsaka betydande olägenheter, enär detsamma dels ofta skulle

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

hindra arbetsgifvaren att vid förfall för den ordinarie skötaren af en

maskin eller dylikt få hans arbete utfördt och dels skulle komma att

i afsevärd mån försvåra arbetarnas rekrytering och yrkesutbildning.

Ehuru nu angifna farhågor måhända äro något öfverdrifna, har kollegium

dock ansett sig böra föreslå den komplettering af stadgandet,

att nödig undervisning och ledning skulle kunna ersätta förutsättningen

af kompetens.

Punkten skulle lyda sålunda:

»Till — — — — olycksfall, må arbetare ej användas med

mindre han har visat erforderlig kompetens eller honom lämnas

nödig undervisning och ledning».

7 § a).

Kommitténs förslag till bestämmelse om minsta tillåtna luftut- i § a),

rymme per arbetare innebär i jämförelse med motsvarande, för den

fabriksmässiga industrien nu gällande stadgande skärpning i tvenne

afseenden. Måttet för berörda luftutrymme har nämligen höjts från

7 till i allmänhet 10 kubikmeter, och undantaget för äldre fabrik

eller verkstad, där synnerligen verksam anordning för luftväxling vidtages,

har uteslutits.

Dessa skärpningar hafva framkallat anmärkningar från någi*a

handelskammare och hushållningssällskap äfvensom från öfverståthållareämbetet.

Å andra sidan framhålles från ett arbetarförbund, att bestämningen

»i allmänhet» kan missbrukas och göra föreskriften om visst

luftminimum verkningslös. Jämväl yrkesinspektörerna vilja utesluta

denna bestämning.

Enligt kollegii mening torde en ökning af det minsta tillåtna

luftutrymmet hafva goda skäl för sig. Betydelsen för folkhygienen af

tillfredsställande luft i arbetslokalerna lär nämligen ej kunna öfverskattas

och måste, särskildt med hänsyn till den allmänna kampen

mot lungtuberkulosen, beaktas af lagstiftaren. Uteslutandet af undantaget

för äldre arbetslokaler synes ej heller sakna skäl, då »synnerligen

verksam anordning för luftväxling» visserligen kan vidtagas men sällan,

i anseende till det däraf uppkommande draget, lär kunna hållas i funktion

i trånga arbetslokaler.

Beträffande bestämningen »i allmänhet» kan ej förnekas, att den

innebär ett försvagande af den välbefogade ökningen af luftutrymmet,

men med hänsyn till stadgandets synnerligen vidsträckta tillämplighet,

och att bestämningen på sätt och vis skulle ersätta merberörda undan
Bihang

till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 käft. (Nr 104.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

tåg för äldre arbetslokaler, synes bestämningen ej gärna kunna undvaras.

Af inspektionsmyndigheterna borde väl för öfrigt kunna förväntas,

att de endast undantagsvis, och blott i den mån särskilda

omständigheter rättfärdiga det, skola medgifva mindre luftutrymme än

10 kubikmeter. Att märka är äfven att luftutrymmet enligt förevarande

lagrum alltid skall vara tillräckligt — en fordran, som, där

luftutrymmet understiger 10 kubikmeter per arbetare, kan anses uppfylld

i betraktande af till exempel utmärkt ventilation eller arbetets

.kortvarighet.

Ehuru kollegium sålunda gillar de af kommittén föreslagna ändringarna

på här ifrågavarande område, har kollegium ej funnit affattningen

af 7 § a) fullt lämplig utan föreslår en omformulering af detta

lagrum.

Med hänsyn till 8 § i lagförslaget ha yrkesinspektörerna föreslagit

en föreskrift, att i hvarje sluten arbetslokal skulle anslås uppgift

om lokalens kubikinnehåll och det antal arbetare, som finge sysselsättas

i lokalen, hvilken senare uppgift borde lämnas af vederbörande

inspektionsmyndighet. Då en dylik .föreskrift väl närmast skulle utgöra

en komplettering af 7 § a), har frågan därom upptagits i förevarande

sammanhang. Enligt kollegii uppfattning skulle den föreslagna

föreskriften, särskildt i betraktande af lagens nära nog allmängiltiga

tillämpningsområde, i stor utsträckning förorsaka besvär utan

motsvarande nytta. Man tänke exempelvis på ämbets-, bank- och

kontorslokaler och större butiker. Ja till och med för en afsevärd del

af industrien, hvars arbetslokaler ofta äro mångdubbelt större än lagen

fordrar, skulle föreskriften förefalla tämligen meningslös. Inskränker

man däremot den ifrågasatta skyldigheten till de fall, då vederbörande

inspektionsförrättare finner densamma påkallad, har kollegium ej något

att erinra. Har inspektionsförrättaren lämnat anvisning om det tilllåtna

antalet arbetare i en lokal, synes emellertid anslag om lokalens

kubikinnehåll ej hafva afsevärdt skäl för sig.

I enlighet med nu angifna uppfattning föreslår kollegium följande

lydelse af 7 § a):

»I sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i

allmänhet ej understigande tio kubikmeter för hvarje där sysselsatt

arbetare, jämte erforderlig, lämpligt anordnad luftväxling.

Har vederbörande inspektionsförrättare meddelat anvisning

beträffande det antal arbetare, som må sysselsättas i arbetslokal,

skall sådan anvisning finnas anslagen å lämpligt ställe i lokalen».

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

115

7 § b).

Yrkesfarelagens 2 § 3 mom. föreskrifver bland annat »så lämplig '' § b),

värmegrad som förhållandena medgifva.» Kommittén, som funnit angifna

begränsning >väl godtyckligt binda föreskriftens tillämpning vid

de för handen varande förhållandena å hvarje arbetsställe», har ändrat

föreskriften till »så lämplig värmegrad, som arbetets natur medgifver».

Mot denna ändring har i ett flertal yttranden framhållits, att föreskriften

icke är inskränkt till arbete inomhus, och att äfven beträffande

sådant arbete värmegraden bör få rättas efter de lokala förhållandena.

Då det ej lär kunna förnekas, att en strängt bokstaflig tolkning

af begränsningen »som arbetets natur medgifver» i åtskilliga fall, till

exempel vid arbete i magasinsbyggnader, skulle leda till något oskäliga

konsekvenser, har kollegium ansett sig böra föreslå, att värmegraden

göres beroende af ej blott hvad arbetets natur utan äfven hvad platsen

för detsamma medgifver.

Punkten skulle alltså komma att lyda:

»Arbetet — — — — värmegrad, som arbetets natur och

platsen för detsamma skäligen medgifva.»

7 § e).

Under åberopande af här bilagda, inom kollegii afdelning för 1 § e).

arbetsstatistik med anledning af yrkesfarekommitténs betänkande upprättade

promemoria angående vissa förhållanden rörande vuxna arbetares

arbetstid och särskildt af den i samma promemoria omförmälda, af

nämnda afdelning verkställda och offentliggjorda utredning beträffande

arbetstidens längd inom industri och handtverk i Sveidge, finner kollegium

sig i detta sammanhang böra framhålla, att frågan om reglerandet

af de vuxna manliga arbetarnes arbetstid tillsvidare torde kunna öfverlämnas

åt de frivilliga aftalen. Lagstiftningsåtgärder på denna del af

arbetarskyddsväsendets område torde nämligen för närvarande icke

vara af behofvet påkallade i andra fall än där det kan visa sig nödvändigt

till förekommande af ohälsa eller andra missförhållanden inom

vissa hälsofarliga eller ifråga om organisationsväsendet ringa utvecklade

yrken, där arbetsgivare och arbetare icke på annat sätt kunna

eller vilja åvägabringa en lämplig begränsning af arbetstiden. Hvad

särskildt beträffar frågan om begränsning af de minderårigas och de

vuxna kvinnliga arbetarnas arbetstid, får kollegium tillfälle därom ut
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

tala sig vid behandlingen af de utaf kommittén föreslagna specialbestämmelserna

rörande minderårigas och kvinnors användande i arbete.

Då det emellertid måste anses vara synnerligen önskvärdt och,

såsom i nyssberörda promemoria påpekats, äfven inom Riksdagen vid

flera tillfällen framhållits såsom nödvändigt, att arbetsförhållandena

framför allt inom hälsofarliga yrken ordnas, på ett betryggande sätt,

vill kollegium icke underlåta att understryka betydelsen af det här i

7 § e) af kommitténs lagförslag förekommande stadgande, enligt hvilket

tiden för arbetares användande i hälsofarlig sysselsättning skall tillbörligen

inskränkas. Kollegium vill ifråga om detta stadgande särskildt

framhålla, att det enligt kommitténs motivering, hvilken kollegium

finner synnerligen välgrundad, skulle afse icke allenast sådana sysselsättningar,

hvilkas hälsofarliga inverkan är mer uppenbar och hastigt

verkande, såsom arbete i skadliga gaser eller ovanligt stark hetta och

där det gäller en eller annan timmes längre eller kortare arbetstid,

utan att med bestämmelsen äfven åsyftats att nå sysselsättningar med

mer långsamt verkande, hälsofördärfligt inflytande, såsom exempelvis

torrslipning, i hvilket fall arbetet lämpligen torde kunna så anordnas,

att arbetaren användes till den hälsofarliga sysselsättningen endast

under en kortare, begränsad tid åt gången och därefter under tillräcklig

tid sysselsättes med annat, för andningsorganen oskadligt arbete.

Slutligen vill kollegium uttala önskvärdheten af att, vid tillämpning

af den rätt att efter arbetsrådets hörande utfärda förordningar rörande

ytterligare föreskrifter för arbetets bedrifvande vid bland annat viss

hälsofarlig sysselsättning, hvilken rätt enligt 11 § i kommittéförslaget

medgifvits Eders Kungl. Maj:t, särskildt afseende måtte fästas vid möjligt

behof af bestämmelser i nu berörda hänseende.

7 § f).

Det af kommittén i 7 § f) föreslagna förbudet mot sopning af

arbetslokal, då arbetet pågår, har rönt motstånd från åtskilliga håll.

Särskildt har man mot detsamma anfört, att det skulle förhindra bortskaffandet

af affall, som uppkommer under arbetets gång, och att det

i fråga om arbetslokaler för kontinuerlig drift skulle omöjliggöra afl

sopning. Till undanröjande af dessa anledningar till anmärkning föreslår

kollegium, att förbudet inskränkes till dammspridande sopning

och göres i någon mån villkorligt genom förutsättningen »såvidt

möjligt».

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

117

7 § g).

I 7 § g) har kommittén föreslagit en grupp för vår skyddslag- - §

stiftning nya bestämmelser. Mot desamma, hvilka redan inom kommittén

rönt motstånd och föranledt reservation från en kommittéledamots

sida, ha anmärkningar framställts af ett flertal af Eders

Kung], Maj:ts befallningshafvande äfvensom af ett antal hushållningssällskap

och handelskammare med flera. I öfvervägande mån gå dessa

anmärkningar, i öfverensstämmelse med berörda reservation, ut på att

ifrågavarande bestämmelser, ehuru möjligen befogade i afseende å vissa

områden, på åtskilliga håll skulle blifva oskäligt betungande. I några

yttranden går man dock längre och påyrkar uteslutande af hela lagrummet.

Att 7 § g), som ålägger arbetsgifvarna en del nya förpliktelser,

måste möta ogillande på många håll, är ju förklarligt. Kollegium

tror emellertid, att dessa förpliktelser redan nu iakttagas i stor utsträckning,

och anser för öfrigt, att de, med den försiktiga affattning

kommittén föreslagit, i hufvudsak ej torde innebära annat än hvad

skäligen kan förväntas af hvarje god arbetsgivare.

Beträffande anmärkningen att ifrågavarande bestämmelser skulle

förorsaka olägenheter å verksamhetsområden, för hvilka de egentligen

ej äro afsedda, vill kollegium framhålla, att det första stycket af 7 § g)

enligt kollegii mening synes tydligt inskränkt till att afse endast

permanenta, större arbetsställen. Kollegium skulle till och med vilja

säga, att detta styckes affattning tyder på ett afsevärdt högre mått

af permanens och arbetsstyrka än hvad kommittén i sin motivering

angifver som gränsmått nedåt, nämligen minst 10 arbetare och 6

månaders varaktighet. Det andra stycket, som afser sysselsättning

under bar himmel på ett och samma ställe under längre tid, har framkallat

farhågor särskildt med hänsyn till jordbruket. Kollegium delar

emellertid kommitténs i motiveringen uttalade åsikt, att dylik sysselsättning

väl ytterst sällan torde förekomma inom jordbruket. Att det

tredje stycket borde vara tillämpligt allenast i Norrland, synes ej vara

af behofvet påkalladt att angifva i lagen. Den förpliktelse detta

stycke ålägger arbetsgifvaren torde nämligen ej vara längre gående

än att den, äfven om förhållandena annorstädes ej göra densamma så

trängande som i de norrländska obygderna, likväl alltid måste anses

motiverad under de förutsättningar, detta stycke angifver.

I afseende å formuleringen af 7 § g) vill kollegium föreslå några

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

mindre ändringar. Uti första stycket förekommer bestämningen »i

närheten af arbetsstället» på två ställen. På det förra måste bestämningen

anses liktydig med »i omedelbar närhet af arbetsstället» —

eljest skulle de åsyftade förmånerna blifva tämligen illusoriska —

under det bestämningen på det senare stället torde inbegripa ett

större afstånd. Denna bristande öfverensstämmelse, som möjligen kunde

föranleda svårighet vid tolkningen, synes lämpligen kunna undvikas

genom att på det förra stället utbyta »å eller i närheten af arbetsstället»

mot »å eller invid arbetsstället». En likartad skiljaktighet

förekommer äfven med hänsyn till det i första och andra styckena

använda ordet »stadigvarande». Detta ord torde nämligen i andra

stycket, där det kompletterats med bestämningen »under längre tid»,

innebära en lägre eller annat slags permanens än i det första stycket.

Då det förefaller öfverflödigt i det senare stycket, föreslår kollegium

att där utesluta ifrågavarande ord. Slutligen vill kollegium föreslå,

att den i sista stycket förekommande satsen »att han icke skäligen

kan begifva sig dit» etc., ändras till »att det icke skäligen kan begäras,

att han skall begifva sig dit» etc., hvilken affattning synes mer tillfredsställande

i språkligt afseende.

7 § h).

8 >0 Denna punkt skulle möjligen, såsom äfven framgår af ett yttrande

öfver kommitténs betänkande, med hänsyn till ordet »arbetsställe»

kunna anses ålägga arbetsgifvaren att hålla tillgängliga här ifrågavarande

medel å hvarje plats, där arbete utföres. Då en dylik skyldighet,

hvilken till exempel skulle nödga en jordbrukare att förse

hvarje arbetare, som han skickade ut på arbete, med förbandsmedel,

onekligen torde gå något för långt, föreslår kollegium en omformulering,

som undviker ordet »arbetsställe». Vid denna omformulering

har därjämte »medel» utbytts mot »anordningar», hvilket ord synes

lämpligare med hänsyn till de olika slag af åtgärder, som kunna

anses erforderliga inom skilda slag af verksamhet.

Enligt kollegii förslag skulle sålunda 7 § h) lyda:

»Till lämnande af den första hjälpen vid olycksfall skola

finnas vidtagna såsom anordningar, som kunna anses erforderliga

med hänsyn till arbetets beskaffenhet».

7 § i).

I skrifvelse den 29 mars 1910 anhöll Riksdagen, att Eders Kungl.

§ T Maj:t ville låta verkställa utredning, i hvad mån inom vårt land

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

behöflig söndagshvila utan berättigad anledning åsidosättes, särskildt

inom industri, handel och andra närliggande arbetsområden, äfvensom,

därest utredningen skulle därtill gifva anledning, för Riksdagen framlägga

erforderligt lagförslag i ämnet. Den utredning rörande arbetstidens

längd inom industri och handtverk i Sverige, hvilken af kollega

afdelning för arbetsstatistik sedan dess offentliggjorts, utvisar bland

annat, att ordinarie sön- och helgdagsarbete under år 1905 förekom å

1,877 arbetsställen för sammanlagdt 17,521 arbetare, af hvilka 12,379

voro skiftarbetare. Öfver hälften af dessa arbetare (8,776) hade dylikt

arbete hela året om, och uppgick bruttoarbetstiden för 42, a procent af

alla arbetare med ordinarie söndagsarbete till 12 timmar eller därutöfver.

Af en annan inom nämnda afdelning af kollegium verkställd undersökning

framgår, att vid 1908 års ingång i 1,348 mellan arbetsgifvare

och arbetare ingångna kollektivaftal, omfattande 9,324 arbetsgifvare

och 198,82/ arbetare, särskilda stadganden meddelades angående söndagsarbete

och ersättning därför.

Kommittén har i 7 § visserligen föreslagit en bestämmelse afsedd

att fästa uppmärksamheten vid behofvet af söndagshvila, men då den

formulering kommittén gifvit detta stadgande icke synes kollegium

tillräckligt effektiv, särskildt i betraktande af det behof af skydd,

som här torde föreligga, ett behof, som belyses af de ofvan anförda

förhållanden och siffror, hemställer kollegium, att förevarande punkt

må erhålla följande ändrade affattning:

»Arbetet skall så anordnas, att arbetarna komma i åtnjutande

af erforderlig söndagshvila eller, där arbetets natur det ej medgifver,

af annan däremot svarande ledighet».

8 §•

Kommittén har i 8 § ändrat yrkesfarelagens bestämmelse angående

anslag af föreskrifter om hvad arbetarna böra iakttaga till undvikande

af olycksfall och ohälsa i arbetet på sådant sätt, att arbetsgifvaren,

som hittills varit förpliktad inhämta vederbörande yrkesinspektörs godkännande

af dylika föreskrifter, framdeles endast skulle blifva berättigad

att få föreskrifterna granskade af yrkesinspektör eller bergmästare. I

sitt gemensamma yttrande synas yrkesinspektörerna ej gilla denna förändring.

Kollegium finner emellertid i likhet med kommittén det

böra vara arbetsgifvaren obetaget att i sin arbetslokal anslå föreskrifter

af här ifrågavarande art, äfven om de icke äro godkända af vederbörande

inspektionsmyndighet.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

Med anledning af en anmärkning, att det ej alltid lämpligen

låter sig göra att anbringa de föreskrifna anslagen i själfva arbetslokalen,

till exempel en grufva, föreslår kollegium följande omformulering

af paragrafens början:

»Där så finnes nödigt, skall i arbetslokal eller å annan

lämplig plats anslås föreskrifter — — — försiktighet».

11 §•

I denna paragraf kommer för första gången till synes den af

kommittén föreslagna anordningen, att Eders Kungl. Maj:t skulle äga

att i vissa afseenden komplettera lagen. Kollegium, som redan förut,

i början af detta utlåtande, uttalat sig för denna anordning, anser

det böra här framhållas, att ifrågavarande anordning mött relativt litet

motstånd. Paragrafens första stycke har sålunda endast föranledt anmärkningar

från några få håll, där dess uteslutande påyrkats.

I ändamål att gifva tydligare uttryck åt den allmängiltighet,

som stadgandet bör äga och som otvifvelaktigt äfven är afsedd, föreslår

kollegium, följande något kompletterade affattning af paragrafens

första stycke:

»Finnes för visst slag af sysselsättning eller för användande

af visst slag af maskin, redskap eller arbetslokal behof af — —

— — förordna.»

12 §•

I fråga om den så kallade öfre minderårighetsgränsen hafva uti

till kollegium inkomna yttranden kommit till synes samma olika

meningar som de, hvilka beröras i kommitténs motivering till förevarande

paragraf.

För sin del ansluter kollegium sig till kommitténs förslag.

13 §•

De i 13 § föreslagna allmänna bestämmelserna angående arbetsgifvares

skyldigheter gent emot sina minderåriga arbetare hafva i

några yttranden ansetts alltför långt gående. Kollegium kan emellertid

ej dela denna mening, särskildt i betraktande af att åsidosättandet af

dessa bestämmelser ej är belagdt med straff, utan endast kan medföra

tillämpning af 45 §.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 104.

Beträffande den sista af paragrafens bestämmelser, som ålägger

arbetsgivare tillse, att arbetet ej hindrar den minderårige att deltaga

i konfirmationsundervisning eller i sådan skol- eller yrkesundervisning,

som helt eller delvis bekostas af staten eller kommun, har en af kommitténs

ledamöter reserverat sig under yrkande på en så lydande affattning:

»— — eller hindrar den minderårige att deltaga i skol-,

religions- eller yrkesundervisning.» Såsom nämnda reservant närmare

utvecklat, torde den af kommittén föreslagna begränsningen i afseende

å undervisningen vara mindre väl motiverad. Otvifvelaktigt är en viss

begränsning påkallad för att hindra, att den minderårige när som helst,

då han af en eller annan anledning funne lämpligt, skulle kunna afbryta

arbetet under uppgift, att han ämnade begagna något slag af undervisning.

Men att genom någon bestämmelse i lagen angifva, till hvilket

eller hvilka slag af undervisning arbetsgifvaren vid arbetets anordnande

bör taga hänsyn, torde, såsom undervisningsväsendet för närvarande är

ordnadt här i landet, icke låta sig göra. I enlighet härmed vill kollegium,

som anser ifrågavarande skyldighet endast böra gälla mer ordnad,

stadigvarande undervisning, föreslå följande förändrade affattning af

paragrafens sista bestämmelse:

>--eller hindrar den minderårige att deltaga i kurs för sådan

skol-, religions- eller yrkesundervisning, för hvars begagnande den

minderåriges fader, moder eller målsman eller den minderårige

själf, där han fyllt femton år, i skälig tid före kursens början

begärt ledighet.»

I de inkomna yttrandena hafva från skolmännens sida, för tillgodoseende

af de minderårigas uppfostran och undervisning, framställts

åtskilliga önskemål beträffande förevarande lagstiftning.

Förutom att kollegium, såsom nyss nämnts, föreslagit borttagande

i 13 § af inskränkningen till visst slag af undervisning, har kollegium,

med ytterligare beaktande af berörda önskemål, på sätt längre fram i

utlåtandet närmare inhämtas, föreslagit dels höjning af minimiåldern

för anställning i handel och handtverk, dels meddelande af föreskrift

om upphörd skolplikt såsom villkor för anställning i handel och dels

upptagande i 30 § af skolråd och skolstyrelser såsom direkt medverkande

för uppnående af lagens syftemål.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. (Nr 104.)

Folkbildningsväsendets

omorganisation

i

praktisk

riktning.

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

H §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

I öfrigt lära för åstadkommande af en ändamålsenlig folkundervisning

reformer erfordras å skollagstiftningens område. Först sedan

folkundervisningen reformerats i praktisk riktning med vederbörlig

hänsyn tagen till angelägenheten af, att de unga lära sådant, hvaraf

de kunna hafva gagn för sin vidare utbildning och framtida utkomst,

synas ytterligare kraf skäligen kunna ställas på arbetarskyddslagstiftningens

vidare anpassning med hänsyn till skolväsendet. Med skollagstiftningens

reformering lärer väl bland annat följa en utsträckning af

den obligatoriska undervisningen, hvilket åter torde föranleda en, äfven

ur andra synpunkter önskvärd, höjning af minimiåldern för minderårigas

yrkesanställning utöfver hvad som med hänsyn till folkundervisningens

nuvarande ståndpunkt lämpligen kan äga rum.

Fn lösning af den ej mindre med hänsyn till näringarnas intresse

än äfven ur allmänt social synpunkt så synnerligen viktiga frågan om

folkbildningsväsendets omorganisation i praktisk riktning torde väl för

öfrigt snart vara att emotse, då denna fråga är föremål för behandling af

den utaf Eders Kungl. Maj:t tillsatta folkundervisningskommittén samt,

i afseende särskildt å yrkesundervisningen, af den, likaledes af Eders

Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för ordnande af den lägre tekniska

undervisningen.

14 §.

Denna paragraf innehåller förbud mot användande af minderåriga

till vissa slag af arbeten och har sin motsvarighet i minderårighetslagens

6 §. I jämförelse med innehållet i sistnämnda författningsrum

är förbudet i lagförslaget mera omfattande med hänsyn till det antal

olika slag af arbeten, som faller under detsamma. Å andra sidan är

emellertid det af kommittén föreslagna förbudet i fråga om flera slag

af arbeten inskränkt till viss ålder hos de minderåriga, hvarjämte möjligheten

till undantag från förbudet blifvit utsträckt.

Kommittén har i motiveringen förmält, bland annat, hurusom

bestämmelserna i förevarande paragraf utgöra föreskrifter för tillämpningen

i några särskilda hänseenden af det allmänna stadgandet i 13

§, att arbetet ej får vara af sådan beskaffenhet, att minderårigs sysselsättande

därmed medför fara för olycksfall. Bestämmelserna i 14 §

afse emellertid, enligt hvad kommittén påpekar, ej att lämna några

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

uttömmande regler i ämnet, utan är det genom 21 § öfverlämnadt åt

Eders Kungl. Maj:t att komplettera den med föreskrifter för sådana

andra slag af sysselsättning, som medföra synnerlig fara för olycksfall.

Möjligen kunde det, yttrar kommittén vidare, med hänsyn till lagens

allmängiltiga karaktär synas riktigast, att i lagen ej upptaga några

dylika specialföreskrifter, utan låta alla sådana komma till stånd på

nyss angifna sätt. Kommittén hade dock ansett praktiska skäl tala

för att redan i lagen intaga de föreskrifter, om hvilkas behöflighet

kommittén funnit sig öfvertygad.

I afseende å förevarande paragraf förete de inkomna yttrandena

uttalanden från åtskilliga håll. Yrkesinspektörerna framhålla, att utom

de maskinella anordningar, som minderåriga under 16 år, enligt paragrafen,

i allmänhet förbjudas att sköta, det finnes en mängd arbetsmaskiner,

som för den därvid sysselsatte innebär sådan risk för olycksfall,

att minderårigas användande vid dylika borde på samma sätt inskränkas.

Såsom exempel anföras rikthyflar, förvalsar vid tegelpressar,

vissa slag af stansmaskiner med flera. I öfrigt hafva ur olika synpunkter

anmärkningar riktats mot ifrågavarande bestämmelser, därvid dels påyrkats

skärpning af dem och dels gjorts gällande, att bestämmelserna,

åtminstone i åtskilliga fall, onödigtvis inskränka användningen af

minderåriga.

De förhållanden, paragrafen afser att reglera, äro gifvetvis af

mycket växlande beskaffenhet. Nya sysselsättningar uppkomma, som

kunna vara för minderåriga olämpliga. Skyddsteknikens utveckling

kan göra förut farliga sysselsättningar ofarliga. Erforderliga specialföreskrifter

böra därför särskildt å förevarande område kunna lätt ändras

för att anpassas efter för handen varande förhållanden. Bestämmelserna

i minderårighetslagens 6 §, hvilka emellertid, det må i förbigående

anmärkas, sannolikt icke allmänneligen efterlefvas, har, såsom ofvan

framhållits, i förslaget blifvit dels utvidgade och dels begränsade. Förslagets

affattning i 14 § kan dock, äfven enligt kollegii mening, icke

anses tillfredsställande, utan tarfvar, om paragrafen öfver hufvud taget

skall bibehållas, otvifvelaktigt omedelbar komplettering.

I betraktande häraf och i anslutning till hvad kollegium i öfrigt

här ofvan anfört, håller kollegium emellertid för ändamålsenligast, att,

i öfverensstämmelse med de allmänna grunderna för lagförslaget, samtliga

de specialbestämmelser, som må erfordras för tillämpningen af det allmänna

stadgandet i 13 § till förekommande af olycksfall, utfärdas i

administrativ väg, och tillstyrker kollegium därför, att de i förslagets

14 § intagna bestämmelserna icke upptagas i lagen.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

Kollegium vill dock framhålla angelägenheten af, att ifrågavarande

administrativa föreskrifter må komma till stånd och utfärdas i god

tid före lagens ikraftträdande.

16 § a).

Kommittén har som enda villkor för minderårigs antagande till

§ a), arbete i handel uppställt fordran på att den minderårige skall hafva

fyllt 12 år. För antagande till arbete i industriell verksamhet förutsätter

kommittén därjämte upphörd skolplikt, och är det fråga om

dylik verksamhet, som bedrifves i fabriksmässig omfattning, har kommittén

dessutom höjt åldersgränsen till 13 år. Såsom skäl för den

lindrigare behandlingen af liandelsyrket anför kommittén, att handeln,

särskildt i de större städerna, vore af synnerlig betydelse för de yngre

minderårigas arbetsförtjänst, enär den i relativt stor utsträckning erbjöde

tillfälle till stadigvarande sysselsättning af kortare varaktighet per dag,

det vill säga arbete, som läte förena sig med barnens skolgång. Kommittén

medgifver emellertid äfven, att berörda sysselsättning ur flera

synpunkter gåfve anledning till anmärkningar. Enligt kollega mening

torde ej heller det af kommittén anförda skälet, hur behjärtansvärdt

det än kan synas, få tillerkännas afgörande betydelse. Hänsynen till

de minderårigas hälsa och kroppsutveckling samt ej minst deras skolgång

synes kollegium böra föranleda en höjning af här ifrågavarande

åldersgräns till 13 år. Äfven Sveriges allmänna handelsförening har

uti sitt i ärendet afgifna yttrande uttalat sig för en sådan höjning.

Hvad nu särskildt skolgången beträffar, måste, såsom äfven från

skolmännens sida vid upprepade tillfällen betonats, densamma tydligtvis

lida åtskilligt afbräck, när den minderårige samtidigt sysselsättes med

yrkesarbete. Att de minderåriga i regeln kvarstå i skolan tills de fyllt

13 år, framgår af det statistiska material, folkundervisningskommittén

låtit hopbringa, och af hvilket material kollegium fått taga del.

Ser man på de uppgifter, detta material lämnar om afgångsåldern

vid de mer talrikt besökta skoltyperna, finner man bland annat, att

procenttalet barn, som efter afslutad lärokurs (enligt 47 § folkskolestadgan)

lämna skolan redan vid 12 års ålder, år 1909 utgjorde vid

skolor af A-typ (med 19,574 afgående elever) för gossar 14,5,") och för

flickor 13,04, vid skolor af B-typ (9,471 afgående) 10,19 respektive

11,55, vid skolor af C-typ (17,342 afgående) 20,17 respektive 23,85,

vid skolor af E-typ (14,432 afgående) 12,96 respektive 14,2-2, vid skolor

af F-typ (6,878 afgående) 13,07 respektive 14,82 samt vid skolor af

G-typ (3,786 afgående) 21,34 respektive 22,94. Procenttalen för de

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

barn, som nämnda år afgått från skolan efter att endast ha inhämtat

den så kallade minimikursen eller eljest erhållit tillstånd att lämna

folkskolan (enligt 48 § folkskolestadgan) uppgifves för A-typens skolor

(2,649 afgående) till 6,2 1 respektive 7,35, för B-typens (1,139 afgående,

till 6,08 respektive 7,2 7, för C-typens (1,920 afgående) till 7,21 respektive

9,59, för E-typens (2,080 afgående) till 10,o t respektive 13,6 3, för

F-typens (799 afgående) till 5,7 3 respektive 4,2 7 samt för G-typens

(337 afgående) till 4,84 respektive 13,25. I medeltal torde af här ifrågavarande

barn 12-åringarna hafva uppgått bland dem, som afgått enligt

47 § i nämnda stadga, till omkring 16 procent och bland dem, som afgått

enligt 48 §, till omkring 8 procent. Då nu kanske knappt 1 procent af

barnen afgå, förr än de fyllt 12 år, följer häraf, att omkring 83 procent

af de barn, som afgå enligt 47 §, och omkring 91 procent af dem, som

afgå enligt 48 §, vid sin afgång från skolan äro 13 år gamla eller

äldre. Att märka är slutligen, att en jämförelse mellan här ofvan

anförda procenttal och motsvarande tal för år 1901, det första år som

ifrågavarande material omfattar, oförtydbart gifver vid handen, att

procenten 12-åringar bland de afgående i genomsnitt afsevärdt nedgått,

det vill säga att barnens afgångsålder är i stigande.

Kommittén har i samband med höjning, i 17 § a), af den så

kallade lägre minderårighetsgränsen vid fabriksmässig industriell verksamhet

från 12 till 13 år ansett sig böra genom en särskild undantagsbestämmelse

bereda möjlighet till användande af 12-åringar under

vissa förutsättningar. Då nu kollegium, som ej heller vill alltför

hårdhändt kringskära 12-åringarnas arbetstillgång, föreslår en liknande

höjning i afseende å handelsyrket, tror sig kollegium, särskild! i betraktande

af att arbetet inom detta yrke väl i regel måste anses lättare

och mindre hälsofarligt än industriarbetet, ej kunna underlåta att i

16 § a) upptaga en undantagsbestämmelse. Denna bestämmelse, för

hvilken enligt kollega mening affattningen lämpligen kunde vara

gemensam med motsvarande undantagsbestämmelse för industrien, synes

höra göras mer allmängiltig och rationell än kommitténs förslag till

17 § a) genom att såsom betingelser endast upptaga, att arbetet skall

vara lätt och bedrifvas under för hälsan gynnsamma förhållanden. I

afseende å sättet för undantagets tillgodonjutande har kollegium, i

öfverensstämmelse med kommittén, tänkt sig, att arbetsgivare!! ej

skulle få själf afgöra, när de i lagen angifna allmänna förutsättningarna

vore för handen, utan att han skulle antingen afvakta, att yrkesinspektionens

chefsmyndighet utfärdade närmare bestämmelser, som utvisade,

att lian finge begagna sig af undantaget, eller ock begära

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

16 § b).

vederbörande bergmästares eller yrkesinspektörs medgifvande att begagna

sig af detsamma. Chefsmyndigheten och bergmästaren eller

yrkesinspektören skulle naturligtvis i här berörda fall äga att uppställa

inskränkande villkor beträffande de minderårigas arbetstid.

I anledning af hvad kollegium framhållit rörande 16 § a), föreslår

kollegium en så lydande affattning af detta lagrum:

»a) Den minderårige skall hafva fyllt tretton år; till arbete,

som är lätt och bedrifves under för hälsan gynnsamma förhållanden,

må dock jämväl användas minderårig, som fyllt tolf men ej tretton

år. Det tillkommer yrkesinspektionens chefsmyndighet att utfärda

närmare bestämmelser om de förutsättningar, hvarunder nu berörda

undantag må tillgodonjutas; ägande därjämte vederbörande bergmästare

eller yrkesinspektör att i visst fall medgifva tillgodonjutande

af sådant undantag.»

16 § b).

Såsom en konsekvens af hvad kollegium under nästföregående

moment yttrat och föreslagit angående höjning af åldersgränsen för

minderårigas användande i handel får kollegium föreslå, att jämväl för

sådant användande skall gälla den af kommittén i 17 § b) uppställda

betingelsen beträffande upphörd skolplikt.

Hvad angår de i förevarande med flera moment af 16 § utaf

kommittén föreslagna bestämmelserna rörande arbetstidens längd, är

kollegium ej öfvertygad om, att de hafva skäl för sig. Arbetet inom

handeln torde nämligen, såsom kollegium jämte medicinalstyrelsen redan

den 10 december 1892 anförde beträffande ett då förevarande kommittéförslag

till revision af minderårighetsförordningen, i allmänhet ej

kräfva en så jämn och fortgående kroppsansträngning som fabriks- och

egentligt handtverksarbete utan lämna tillfälle till större omväxling.

Härtill kommer att en effektiv kontroll i afseende å arbetstidens längd,

synnerligast beträffande de minderåriga, som användas till »springsysslor»,

skulle möta betydande svårigheter och ställa stora kraf på

det, enligt kollegii förmenande, ändå betänkligt vidlyftiga och komplicerade

inspektionsväsendet. Slutligen torde väl äfven lagen om förbud

mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid den 5 juni 1909 i

viss mån ersätta här ifrågavarande bestämmelser om arbetstidens längd.

Med hänsyn till hvad nu anförts, anser kollegium, att de af

kommittén föreslagna momenten b), c), d) och f) böra uteslutas ur 16 §.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

127

17 §.

De skäl, som föranledt kollegium att i afseende å handeln föreslå

en höjning af den lägre minderårighetsgränsen från tolf till tretton år,

synas äga giltighet äfven beträffande handtverket. I underdånigt utlåtande

den 15 februari 1910 öfver ett af särskildt utsedde kommitterade

afgifvet förslag till lag om vissa lärlingsaftal tillstyrkte kollegium att,

i enlighet med hvad kommitterade föreslagit, minimiåldern för att kunna

antagas till lärling måtte bestämmas till fjorton år. Ordföranden i

Sveriges handtverksorganisation har i sitt öfver yrkesfarekommitténs

betänkande afgifna yttrande uppgift, att i fråga om åldern för intagande

i handtverksyrke allmänna meningen inom handtverkskretsar

nog vore den, att tretton år borde vara minimum, och har vidare,

under hänvisning till nyssnämnda förslag om åldern för anställning

såsom lärling, förmält, att ett så att säga »profår» före anställningen

såsom lärling torde vara tillfyllest, men att två sådana år skulle vara

för mycket.

Då efter en höjning af åldersgränsen från tolf till tretton år den

handtverksmässiga industrien skulle blifva underkastad hela 17 §, och

denna paragraf sålunda komme att blifva gemensam för den fabriksoch

handtverksmässiga industrien, får kollegium föreslå, att åt paragrafens

inledning gifves följande lydelse:

»Uti industriel! verksamhet må minderårig sysselsättas allenast

under iakttagande af följande bestämmelser:»

17 § a).

Den i 17 § a) intagna undantagsbestämmelsen kan kollegium

såsom redan antydts vid 16 § a), ej fullt gilla. Förutsättningen att

arbetet skall försiggå i fria luften, synes mindre väl motiverad, då

denna omständighet ej alltid innebär någon garanti för hygieniskt

tillfredsställande arbetsförhållanden, utan snarare under vintertiden

måste anses medföra en viss hälsofara. Ej heller torde den föreslagna

betingelsen, att arbetet icke direkt regleras af mekanisk drifkraft,

■vara vidare lyckad. Oafsedt att arbetet väl sällan direkt regleras af

den mekaniska drifkraften utan af någ-on maskinell anordning, kan

anmärkas, att mattet af ansträngning vid matning eller passning af en

maskin i hög grad beror på, i hvilken takt och hur länge arbetet

pågår. År takten långsam eller pågår arbetet endast under korta

17 §.

17 § a).

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

perioder, synes ej det förhållandet, att det regleras på här ifrågavarande

sätt, skäligen böra förhindra undantag. Beträffande slutligen

lätt arbete i glashytta kan kollegium ej finna befogadt eller rättvist

att åt detta arbete gifva någon särställning — i den mån dylikt

arbete uppfyller lagens betingelser för undantag, må sådant medgifvas,

eljest icke.

Då jämväl för här ifrågavarande undantag de rationella förutsättningarna

synas vara, att arbetet är lätt och försiggår under för

hälsan gynnsamma förhållanden, torde undantagsbestämmelsen under

17 § a) böra affattas i öfverensstämmelse med hvad kollegium föreslagit

vid 16 § a).

17 § c).

17 § c). I förordningen angående minderårigas användande i arbete vid

fabrik, handtverk eller annan handtering den 18 november 1881 (minderåriglietsförordningen)

föreskrefs en daglig arbetstid af högst 6 timmar

för sådana minderåriga under fjorton år, som sysselsattes med fabriksarbete.

Minderårighetslagen medgifver 6 timmars daglig arbetstid för

minderåriga under tretton år men 10 timmar för dem, som fyllt tretton

år. Yrkesfarekommittén, som visserligen finner en förkortning af arbetstiden

för trettonåringarna kunna hafva skäl för sig, har dock ej föreslagit

någon ändring i sådan riktning, enär en dylik ändring skulle

betänkligt kringskära trettonåringarnas arbetstillfällen samt på sätt

och vis verka som en uppflyttning af åldersgränsen för antagande i

arbete till fjorton år. Från kommitténs beslut i detta ämne har

emellertid halfva antalet af kommitténs ledamöter reserverat sig under

yrkande, att högsta medgifna arbetstiden för trettonåringar måtte sättas

till 8 timmar af dygnet och 48 timmar i veckan. Såsom skäl för sitt

yrkande anföra reservanterna i hufvudsak, att 10 timmars arbetstid

för tretton års barn, med deras behof af hvila och lek, lått kunde

medföra rubbning af kroppens normala utveckling, samt att det vore

väl behöfligt, att de minderåriga, hvilka ju enligt kommitténs förslag

i regel ej finge börja användas till fabriksarbete förrän de fyllt tretton

år, finge tillfälle att under en period med lindrigare arbetstid så småningom

vänja sig vid arbetet.

Medicinalstyrelsen har, på i hufvudsak samma skäl som anförts

af reservanterna, tillstyrkt arbetstidens begränsning i enlighet med

deras förslag.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t» Nåd. Proposition No 104. 129

Kollegium, som nu föreslagit, att jämväl i afseende å handtverket

den lägre minderårighetsgränsen skall förläggas till tretton år, finner

det icke böra af trettonåringar fordras en arbetstid, som numera af

många anses väl lång för vuxna män. Ehuru de af kommittén anförda

skälen för bibehållande af 10 timmars arbetstid för ifrågavarande åldersklass

af minderåriga måste tillerkännas betydelse, anser kollegium sig

alltså böra biträda det reservationsvis framställda förslaget om nedsättning

af arbetstiden för denna åldersklass till 8 timmar per dag och

48 timmar per vecka.

Med hänsyn till kollegii förslag att höja den lägre minderårighetsgränsen

i afseende å handtverket till tretton år, finnes ej längre

anledning att i 17 § c) bibehålla någon bestämmelse om arbetstiden

för minderåriga under nämnda ålder. Få sådana minderåriga undantagsvis

användas till arbete inom industrien, torde deras arbetstid

lämpligen böra fastställas i samband med öfriga förutsättningar för

undantaget.

Minderårighetslagen medgifver undantag från stadgandet om arbetstidens

längd för minderåriga arbetare i det fall, att natur- eller olyckshändelse

afbrutit arbetets regelbundna gång. Kommittén har härmed

jämställt det förhållande, att arbetet eljest undantagsvis i följd af särskilda

omständigheter af tillfällig art måste forceras, men har begränsat

undantagsbestämmelsen till att gälla endast minderåriga öfver fjorton

år. Mot den föreslagna utvidgningen af undantagsbestämmelsen hafva

två af kommitténs ledamöter reserverat sig. Med hänsyn till att redan

en arbetstid om 10 timmar måste anses lång för minderåriga, och

att, såvidt kollegium kunnat finna, ej några kraf på en dylik utvidgning

gjorts gällande från arbetsgifvarnas sida, synes densamma

böra utgå.

I enlighet med hvad här ofvan anförts, får kollegium föreslå,

att åt 17 § c) gifves följande affattning:

»Den minderåriges arbetstid må icke öfverskrida för minderårig

under fjorton år 8 timmar af dygnet eller 48 timmar i veckan

och för annan minderårig 10 timmar af dygnet eller 60 timmar i

veckan.

Då natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets regelbundna

gång, må eftergift från här gifna bestämmelser kunna beträffande

minderårig, som fyllt fjorton år, meddelas af vederbörande bergmästare

eller yrkesinspektör för en tid af högst en månad och af

yrkesinspektionens chefsmyndighet för högst fyra månader.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. (Nr 104.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

17 § d).

17 § d). Med hänsyn till den ändring, kollegium föreslagit af sista be
stämmelsen

i 13 §, torde början af förevarande lagrum lämpligen böra

affattas sålunda:

»Deltager den minderårige i kurs för sådan undervisning,

som i 13 § omförmäles» etc.

17 § e).

17 § e). Den af kommittén föreslagna anordningen, att yrkesinspektionens

chefsmyndighet äfvensom vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör

skulle äga att meddela bestämmelser rörande anordnandet af de minderårigas

raster, har från ett par länsstyrelser samt ett flertal handelskammare

och arbetsgifvarsammanslutningar i hufvudsak framkallat anmärkningar,

hvilka gå ut på, att det bör tillkomma arbetsgifvaren

ensam att bestämma om rasternas anordning och att den föreslagna

befogenheten ej låter sig väl förena med nämnda myndigheters uppgifter

i öfrigt.

Äfven kollegium finner det önskvärd^ att närmare bestämmelser

rörande rasternas anordnande kunde meddelas på administrativ väg —

för närvarande tillkommer det domstolarna att afgöra frågor härom.

Men det synes kollegium, att en dylik komplettering af lagen bör

försiggå på samma sätt, som kommittén i regel föreslagit, när det

gällt lagens fullständigande i något visst afseende, nämligen genom

ett bemyndigande för Eders Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga

föreskrifter.

Senare delen af 17 § e) borde sålunda enligt kollega åsikt ändras

till följande affattning:

»Det tillkommer Konungen att, där så finnes erforderligt,

utfärda närmare bestämmelser rörande rasternas anordnande.»

17 § f).

17 § f). I nu gällande minderårighetslag är föreskrifvet, att minderårig i

regel icke må sysselsättas med arbete i industriellt yrke före klockan

6 på morgonen eller efter klockan 7 på aftonen. Enligt nu förevarande

punkt f) af 17 § har föreslagits, att tiden på aftonen skulle

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

ändras till klockan 8 i stället för klockan 7. Ändringen har föranledts

af klagomål, att förbudet mot minderårigas användande efter klockan

7 eftermiddagen förorsakade svårigheter å arbetsställen, där de vuxnas

arbete vore beroende af de minderårigas och fortgingo efter nämnda

tid. Visserligen hafva, enligt hvad kommittén upplyst, besiktningsläkarne

för minderåriga arbetare, hvilka läkare af kommittén anmodats

yttra sig i frågan, i öfvervägande mån uttalat sig emot förändringen,

men då genom densamma ej skulle medgifvas någon förlängning af de

minderårigas arbetstid, och lefnadsvanorna onekligen å vissa orter

undergått en sådan förskjutning i tiden, att klockan 8 eftermiddagen

ej längre där betraktades som någon sen timme, har kommittén ansett

sig kunna i förevarande afseende tillmötesgå de framställda önskemålen.

Med hänsyn till kommitténs motivering, och då det ju icke gällde

någon ökning af själfva arbetstiden, har medicinalstyrelsen förklarat

sig icke vilja motsätta sig den föreslagna ändringen.

I betraktande emellertid af den uppfattning, som förefinnes hos

besiktningsläkarnes flertal, och då, såsom af den utaf kollegii afdelning

för arbetsstatistik verkställda, tidigare åberopade undersökningen rörande

arbetstidens längd i industri och handtverk framgår, flertalet icke

skiftarbetare sluta sin arbetsdag klockan 7 eftermiddagen eller tidigare,

och sålunda en dylik tidpunkt synes vara den för industriarbetets

dagliga afslutande för närvarande i vårt land allmänt gängse, finner

kollegium sig icke äga anledning förorda någon ändring af nu gällande

bestämmelser i förevarande hänseende.

Början af punkten f) bör alltså enligt kollegii mening lyda:

»Den minderårige må icke användas till arbete å tid mellan

klockan 7 eftermiddagen och klockan 6 förmiddagen.»

18 §.

Förslaget i förevarande paragraf att i stället för de nu i 12 §

minderårighetslagen föreskrift^ registerböckerna införa intygsböcker

har i de till kollegium inkomna yttrandena i hufvudsak icke rönt

afsevärdt motstånd. På grund af hvad i kommitténs motivering anförts

till stöd för anordningen med intygsböcker, i hvilket afseende särskildt

må framhållas det värde, intygsböckerna med tiden skulle erhålla såsom

ett statistiskt material för det fortsatta arbetet på skyddslagstiftningens

utveckling samt för undersökningar rörande folkhygienen, finner

kollegium sig böra biträda kommitténs ifrågavarande förslag.

18 §.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

19 §.

19 §. I enlighet med hvad kollegium här ofvan under 17 § föreslagit,

skulle 19 §, sådan den lyder i kommitténs förslag, utgå.

20 §.

20 §. Förevarande förslag om rätt för Eders Kungl. Maj:t att, i den

mån sådant kan finnas af behofvet påkalladt, medgifva eftergift från

det i 17 § ’f) gifna förbud rörande minderårigas nattarbete har inom

kommittén varit föremål för reservationer ur skilda synpunkter, och

hafva de därvid uttalade åsikterna jämväl gjorts gällande i några af

de afgifna yttrandena.

Medicinalstyrelsen har, med förmälan att styrelsen ej vågade förneka,

att det i vissa fall kunde vara af största vikt för industrien,

att ifrågavarande rätt funnes åt Eders Kungl. Maj:t inrymd, ansett

sig på grund däraf böra tillstyrka bifall till 20 §, hälst Eders Kungl.

Maj:t icke torde underlåta att blott varsamt och först efter vederbörande

myndigheters hörande medgifva här ifrågasatta undantag.

Kollegium finner sig, med afseende å den utaf kommittén förebragta

motiveringen, höra biträda medicinalstyrelsens hemställan.

23 §.

23 §. Då obligatorisk barnsängshvila såsom ett nödvändigt komplement

fordrade någon anordning, hvarigenom modern tillförsäkrades skäligt

underhåll under den tid, lagen hindrade henne att skaffa sig arbetsförtjänst,

har kommittén, enligt hvad af motiveringen inhämtas, för

närvarande ej ansett sig kunna föreslå någon utsträckning af tiden

för barnsängshvilan utöfver de nu i minderårighetslagens 7 § föreskrifna

fyra veckor. Så snart det nu under utredning varande önskemålet om

moderskapsförsäkring förverkligats, borde, enligt hvad kommittén vidare

anfört, tydligtvis en lagändring vidtagas för att bättre tillgodose här

berörda ändamål.

Kollegium har ansett sig böra särskildt framhålla sin anslutning

till kommitténs sistnämnda uttalande.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

24 §.

I betraktande af bland annat stadgandets obestämda affattning

samt med hänsyn till den utredning angående begränsning af vuxna

kvinnors arbetstid, hvarom kollegium i det följande kommer att göra

framställning, har kollegium icke något att erinra mot att, såsom i

flera yttranden påyrkats, orden »eller har att sköta hushåll» ur paragrafen

utgå.

24 § skulle sålunda lyda:

»Kvinna, som själf ammar sitt barn, bör beredas erforderlig

ledighet härför.»

24 + 1 §.

Arbetet inom butikhandel medför vanligen att biträdena få vistas

mycket på stående fot. Det är ej nog med, att själfva arbetet i regel

kräfver eu sådan kroppsställning, utan dessutom lär en del arbetsgivare

fordra, att biträdena skola stå, jämväl då så ej påfordras af

nyssberörda anledning, emedan det anses tilltala kunderna att finna

biträdena stående, färdiga att betjäna dem. Ett dylikt stående, är

emellertid icke blott tröttsamt, det är äfven förenadt med direkt fara

för hälsotillståndet. Af mycket stående alstras nämligen lätt vissa

sjukliga förändringar i organismen, särskildt hos kvinnor. Till motverkande

af ifrågavarande missförhållande, har kollegium, efter föredömet

från ett mycket stort antal främmande stater, däribland England,

Tyskland, Frankrike och Belgien, trött sig böra föreslå en bestämmelse

af följande lydelse:

»För kvinna, hvilken sysselsättes såsom biträde i handelsbutik,

skall tillgång till lämpligt anbringad sittplats vara beredd. Arbetsgivare

må ej förhindra sådant biträde att, i den mån arbetet det

medgifver, begagna sig af sittplats.»

25 §.

Under hänvisning i öfrigt till innehållet af ofvan under 7 § e)

omförmälda promemoria vill kollegium framhålla, hurusom det synes

kollegium vara af vikt, att vid meddelande i lagstiftningen af föreskrifter

till skydd för de kvinnliga arbetarna särskild uppmärksamhet

ägnas åt de faror, för hvilka kvinnorna utsättas genom användande

•till arbete vid farliga maskiner och redskap eller inom hälsovådliga

24 §.

24 + ‘ §.

25 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

yrken. Dels torde det icke vara osannolikt, att kvinnorna på grund

af sin klädedräkt, hårklädsel eller andra orsaker lättare än öfriga vuxna

arbetare kunna blifva offer för olycksfall, dels synes det af under de

senare åren inom åtskilliga länder verkställda undersökningar vara

ådagalagdt, att kvinnornas organism sämre än männens äger förmåga

motstå det ogynnsamma inflytandet af hög temperatur eller af giftiga

gaser och ämnen, hvilka senare visat sig särskildt ägnade att framkalla

sjukliga förändringar i de kvinnliga generationsorganen, i all

synnerhet under fosterutvecklingsperioden. Af sådan anledning finner

kollegium det vara af behofvet påkalladt, att i en lagstiftning om

arbetarskydd för vårt land, i likhet med hvad som synes vara regel i

flertalet kulturländer, införa ett särskildt stadgande till skydd mot

kvinnans användande i med särskild olycksfalls- eller hälsofara förenadt

arbete. Lämpligast torde därvid vara att i lagen införa endast en

bestämmelse af allmännare innebörd och att åt Eders Kungl. Maj:t

öfverlämna att, efter arbetsrådets hörande, utfärda de närmare föreskrifter,

som i hvarje särskildt fall kunna visa sig vara af behofvet

påkallade. I sådant syfte och med anslutning delvis till en inom kommittén

afgifven reservation föreslår kollegium, att till 25 § fogas ett

andra stycke af följande lydelse:

»Finnes kvinnas användande i viss sysselsättning medföra

synnerlig fara för olycksfall eller vara för kvinna synnerligen ansträngande

eller hälsofarligt, ankommer på Konungen att förbjuda

kvinnas användande i sådan sysselsättning eller att föreskrifva,

under hvilka särskilda villkor kvinna må användas däri.»

25 + 1 §.

25 +1 §. Om ock kollegium, i likhet med kommittén, anser att omständig
heterna

icke ovillkorligen påkalla inarbetande uti nu ifrågavarande lag

af bestämmelserna i lagen angående förbud mot kvinnors användande

till arbete nattetid i vissa industriella företag den 20 november 1909,

synes det emellertid kollegium lämpligt, att bland arbetarskyddslagens

särskilda bestämmelser rörande kvinnors användande i arbete intages

en hänvisning till nämnda nattarbetslag.

Kollegium föreslår därför införande af en paragraf, så lydande:

»Angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid

i vissa industriella företag gäller hvad därom finnes stadgadt

i särskild lag.»

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

I sammanhang med behandlingen af de utaf kommittén föreslagna

särskilda bestämmelserna rörande kvinnors användande i arbete finner

kollegium sig slutligen, under åberopande af innehållet i meranämnda,

inom kollegii afdelning för arbetsstatistik utarbetade promemoria,

särskildt den del däraf, som afhandlar kvinnoskyddslagstiftningen, böra

hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning och

undersökning, huruvida — i likhet med hvad som skett i åtskilliga

andra europeiska länder — äfven i Sverige en begränsning af arbetstiden

för vuxna kvinnor borde genom lagstiftningen komma till stånd.

26 §.

Kommitténs förslag till ordnande af inspektionsväsendet torde i

högre grad än någon annan del af kommitténs betänkande gifvit anledning

till anmärkningar, och detta från såväl olika slag af myndigheter

som institutioner till företrädande af näringarnas intressen.

Särskildt har man funnit den föreslagna kontrollapparaten onödigt stor

och kostsam. Vissa inspektionsorgan, såsom yrkesinspektrisen, underinspektörerna

och de kommunala tillsyningsmännen hafva å sina håll

ansetts mer eller mindre öfverflödiga och kunna undvaras eller inskränkas

till antalet. I detta sammanhang må dock äfven påpekas, att man å

några håll funnit den föreslagna inspektionsapparaten för liten för att

kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.

För sin del kan kollegium ej heller neka till, att den af kommittén

framlagda planen till organisation af tillsynen å lagens efterlefnad

vid första påseende förefaller tämligen vidlyftig. Vid en granskning

af de uppgifter, den föreslagna skyddslagstiftningen med sin vidsträckta

tillämpning skulle ålägga tillsynsmyndigheten, kommer man

emellertid till den uppfattning, att berörda plan ej omfattar annat

eller mera än hvad som kan hafva skäl för sig. Då denna plan

emellertid torde utgöra det största hindret för lagförslagets förverkligande,

har kollegium sökt och äfven trott sig finna möjlighet till

vissa förenklingar och inskränkningar. Härvid har kollegium särskildt

låtit sig leda af den utaf kommittén omfattade principen, att den

regelbundna tillsynen skäligen kunde inskränkas till sådana områden,

där arbetet i regel innebure en viss fara för olycksfall, ohälsa eller

andra missförhållanden, för hvilka lagförslaget afser att råda bot. Åt

denna princip har kollegium för öfrigt funnit sig böra föreslå ett tydligare

uttryck genom en direkt lagbestämmelse, som ansetts kunna

infogas vid 27 §.

Begränsning

af arbetstiden

för

vuxna

kvinnor.

26 §.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Mot de hufvudsakliga dragen af kommitténs förslag till organisation

af inspektionsväsendet tiar kollegium icke eljest något att erinra.

För här ofvan berörda förenklingar och inskränkningar samt kollegii

öfriga ändringsförslag beträffande 26 § skall redogöras i den ordning,

hvartill föreskrifterna i denna paragraf gifva anledning. Hvad åter

angår de olika tillsynsmyndigheternas organisation, deras personals

anställningsvillkor och dylikt, skall kollegium upptaga dessa ämnen

till behandling i en senare del af utlåtandet.

Med hänsyn till den förändrade organisation, kollegium, på sätt

längre ned närmare angifves, ämnar föreslå af den kommunala tillsynen,

får kollegium föreslå, att »tillsyningsman» i paragrafens första stycke

utbytes mot »tillsynsorgan».

Det i andra styckets sista sats förekommande ordet »driftens»

synes ej fullt tydligt angifva, att därmed endast afses drifvande af sådan

verksamhet, som förut omnämnts i stycket. Till vinnande af större

tydlighet torde berörda sats lämpligen kunna omformuleras sålunda:

»för upprätthållandet af nu nämnda slag af verksamhet afsedda verk

och inrättningar.»

Vid uppdragandet af gränserna för bergmästarnes tillsyn har

kommittén låtit sig leda ej blott af hänsyn till sakkunskapen utan

äfven, »till utnyttjande af nämnda funktionärers inspektionsbesök»,

låtit dem ägna uppsikt åt en del arbeten, i afseende å hvilka de

kanske ej alltid kunna anses särskildt kvalificerade. Då den föreslagna

begränsningen onekligen har praktiska skäl för sig och dessutom lär

öfverensstämma med hvad bergmästarna och yrkesinspektörerna vid

gemensamt sammanträde enats om, vill kollegium ej föreslå någon

direkt ändring af stadgandet om bergmästarnas tillsynsområde. Kollegium

anser sig emellertid böra framhålla, att det otvifvelaktigt i vissa

fall, till exempel beträffande ångpanneanläggningar, skulle vara lämpligt,

att uppsikten kunde få öfverflyttas till yrkesinspektören. Å andra sidan

torde det äfven finnas sådana fall, då ett motsatt tillvägagående skulle

vara önskvärdt, — man tanke sig exempelvis en invid en grufva belägen

hytta. Med hänsyn till att bergmästarnas och yrkesinspektörernas

tillsynsområden enligt lagförslaget äro skarpt skilda, kan ej yrkesinspektionens

chefsmyndighet utan vidare ordna denna angelägenhet,

utan erfordras härför ett uttryckligt bemyndigande i lagen. Ett sådant

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

bemyndigande, vid hvars meddelande emellertid torde få förutsättas,

att yrkesinspektionens chefsmyndighet i förevarande hänseende handlar

efter samråd med bergsöfverstyrelsen, skulle enligt kollega mening

kunna infogas mellan 26 §:s fjärde och femte stycken och gifvas följande

affattning:

»Yrkesinspektionens chefsmyndighet äger att beträffande

arbetsställe, där så finnes påkalladt med hänsyn till en ändamålsenlig

anordning af tillsynen, föreskrifva jämkning af gränsen mellan

bergmästares och yrkesinspektörs tillsynsområden.»

I fjärde stycket bör af samma anledning, som angifvits vid första

stycket, »tillsyningsmännens» utbytas mot »tillsynsorganens» och »tillsyningsman»

mot »tillsynsorgan».

Beträffande specialinspektörer har kommittén, i paragrafens femte

stycke, endast beaktat de inskränkningar, sådana inspektörers uppdrag

skulle kunna påkalla i yrkesinspektörernas befogenhet. Då dylika

inskränkningar enligt kollegii förmenande äfven kunde finnas af nöden

i afseende å andra inspektionsorgan, tror kollegium’ det vara lämpligt

att placera ifrågavarande stycke sist i paragrafen och gifva det en så

lydande affattning:

»Utan hinder af hvad här är sagdt må tillsyn å visst slag

af verksamhet uppdragas åt specialinspektör med befogenhet, som

bestämmes vid uppdragets meddelande.»

I sitt förslag till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter

anför kommittén i framställningen om yrkesinspektrisen, bland

annat, att hon i mån af behof sedermera kunde beredas biträde af en

eller flera kvinnliga assistenter. Uti förevarande paragrafs text, där

sjunde stycket endast nämner yrkesinspektörernas assistenter, synes

emellertid ej denna möjlighet vara beaktad. Sjätte stycket innehåller

visserligen en föreskrift, att för vrkesinspektris skall, på sätt utfärdad

instruktion närmare angifver, i tillämpliga delar gälla hvad denna lag

stadgar om yrkesinspektör, men denna föreskrift torde ej gärna kunna

anses innebära någon auktorisering af hennes assistenter. Till vinnande

af detta syfte synes paragrafens sjunde stycke böra ändras sålunda:

»Hos yrkesinspektör eller yrkesinspektris anställd assistent

må af yrkesinspektören eller yrkesinspektrisen inom de gränser,

som instruktion angifver, anlitas för utförande af inspektion.»

Den af kommittén föreslagna bestämmelsen, att assistenterna skulle

utföra sina inspektioner på yrkesinspektörernas ansvar, har kollegium

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 78 käft. (Nr 104.) 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

uteslutit från sitt förslag till omformulering af sjunde stycket, emedan

en sådan öfverflyttning af ansvaret måste anses främmande för vår

rättsuppfattning och ägnad att medföra svårigheter vid bestämmelsens

tolkning och tillämpning. Då assistenternas inspektionsverksamhet ändå

skall särskilt begränsas i instruktionen, synes för öfrigt ifrågavarande

bestämmelse lämpligen kunna ersättas med tillfyllestgörande restriktioner

i instruktionen.

Enligt kommitténs förslag hafva underinspektörerna att öfva tillsyn

inom vissa slag af verksamhet, där det användes mekanisk drifkraft

eller vissa farligare redskap, och detta på sådant sätt, att de skola

öfvervaka lagens efterlefnad i alla afseenden. Häremot hafva två af

kommitténs ledamöter reserverat sig under yrkande, att underinspektörernas

tillsyn skulle inskränka sig till att gälla endast mekaniskt

drifna maskinella anordningar och redskap af berörda slag — åt den

kommunala tillsynen skulle anförtros att öfvervaka lagens iakttagande

i öfriga afseenden.

Underinspektörerna skulle enligt kommitténs förslag hafva en viss

teknisk utbildning, så att de skulle kunna inspektera maskinella anordningar

och dylikt. Någon särskild kompetens för hygienisk inspektion

eller öfvervakandet af minderårighetsbestämmelsernas efterlefnad har

däremot ej förutsatts hos dem. Då sålunda en öfverflyttning af tillsynen

på sätt reservanterna påyrkat ej torde innebära någon försämring

af uppsikten, men däremot bereda möjlighet att i någon mån inskränka

underinspektörernas antal, anser sig kollegium böra förorda en dylik

öfverflyttning.

Kommittén har föreslagit, att all jordbruksverksamhet, oafsedt i

hvilken omfattning den bedrifves, skall öfvervakas af underinspektörer

eller kommunala tillsyningsmän. Enligt kollegii mening kunde med

fog ifrågasättas eu liknande anordning med hänsyn till handeln. Det

torde nämligen ej finnas mycket skäl för att upptaga yrkesinspektörernas

relativt dyrbara tid med inspektion af de större handelsföretagen.

Åt den kommunala tillsynen, under hvilken handeln i öfrigt,

det vill säga den alldeles öfvervägande delen af denna verksamhet,

enligt lagförslaget skulle falla, synes lämpligen kunna anförtros att

öfvervaka äfven de större företagen. Såsom en konsekvens häraf torde

tillsynen å alla sådana förut berörda maskinella anordningar och redskap,

som förekomma inom handeln, böra uppdragas åt underinspektörerna.

Om underinspektörerna säges i lagförslaget: >hvilka i enlighet

med instruktion skola gå yrkesinspektörerna tillhanda. > Denna bestäm
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

melse torde hafva tillkommit med hänsyn till den rätt, yrkesinspektörerna

skulle äga att påkalla biträde af underinspektör för vinnande af

upplysning om bestämdt, uppgifvet förhållande, i hvilket fall underinspektör,

där så erfordrades, skulle äga tillträde jämväl till sådant

arbetsställe, som eljest ej vore underkastadt hans tillsyn. Då den möjlighet

till inspektionsbesök af ett flertal olika inspektionsfunktionärer,

som kommitténs organisationsförslag innebär, lärer förefalla arbetsgifvarna

mycket motbjudande, synes ifrågavarande, för öfrigt i och för

sig tämligen onödiga bestämmelse böra utgå.

I enlighet med hvad här anförts beträffande underinspektörerna,

skulle kollegium vilja föreslå, att 26 §:s åttonde stycke gifves följande

affattning:

»Underinspektörerna hafva att inom jordbruk och handel

samt inom sådana andra slag af verksamhet, som icke äro underkastade

bergmästares tillsyn och bedrifvas i den uti 3 § angifna

omfattning, öfva tillsyn beträffande åtgärder till förekommande af

olycksfall vid användande af maskinella hjälpmedel samt ångpannor,

kokare och andra kärl under tryck.»

Förut berörda klander mot kommitténs förslag till ordnande af

inspektionsväsendet har i särskildt hög grad gällt de kommunala tillsyningsmännen.

I ett flertal yttranden hafva de betecknats såsom helt

och hållet öfverflödiga och i andra såsom åtminstone ej erforderliga i

den utsträckning kommittén föreslagit. Mot förslaget framhålles vidare,

bland annat: att det skulle möta stora svårigheter att, särskildt i

mindre kommuner, finna för uppdraget lämpliga och kompetenta personer;

att kostnaderna för ifrågavarande tillsyn skulle blifva betungande

och drabba kommunerna orättvist, då här vore fråga om ett statsändamål;

att tillsyningsmännen ej komme att blifva opartiska utan

beroende af den politiska maktställningen inom kommunen; samt att

möjligheten till utsträckning i vissa fall af den kommunala tillsynens

befogenhet utöfvar det för densamma egentligen afsedda området måste

anses såsom olämplig.

Kommitténs förslag beträffande den kommunala tillsynen innebär

emellertid ej någon egentlig nyhet, utan utgör ett försök att för tillsyn

å sådana arbetsställen, hvilkas öfvervakande i regel ej kräfver större

sakkunskap, taga i anspråk och utveckla den uppsikt, som för närvarande

finnes påbjuden — fastän den kanske föga utöfvas — med

hänsyn till handtverket i 1881 års minderårighetsförordning.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

Enligt kollegii förmenande kunna här ofvan berörda anmärkningar

ej frånkännas befogenhet. Hvad då angår behofvet af särskilda

tillsyningsman, synas onekligen dylika befattningshafvare vara öfverliödiga

i kommuner, där handtverk och handel förekomma endast i

ringa utsträckning — i afseende å jordbruksarbete utan maskiner skulle,

om nu sådan verksamhet alls komme att vara underkastad lagens tilllämpning,

enligt förutberörda, af kollegium föreslagna tillägg till ‘27 §,

ej någon regelbunden inspektion behöfva förekomma. Kollegium skulle

alltså vilja föreslå, att den kommunala tillsynen, i öfverensstämmelse

med hvad nu gäller, uppdrages åt hälsovårds- eller, där sådan ej finnes,

kommunalnämnd, med rätt likväl för nämnden att inom eller utom sig

utse en eller flera särskilda personer för tillsynens utöfvande. Med

hänsyn till de af kommittén föreslagna anordningarna, att den kommunala

tillsynen skulle stå under kontroll af yrkesinspektörerna, hvilka

med ej alltför långa mellantider skulle mottaga redogörelser för dess

verksamhet, och att till dess ledning skulle tjäna ej blott instruktion

utan äfven en af yrkesinspektionens chefsmyndighet utgifven handbok,

torde man vara berättigad förvänta, att ifrågavarande nämnder under

vanliga förhållanden i regel skulle någorlunda tillfredsställande fullgöra

sin uppsikt. Finner en nämnd sig ej kunna på tillbörligt sätt utöfva

den nämnden åliggande tillsynen, bör den uppdraga tillsynen åt särskild

person. Underlåter den detta, synes lämplig myndighet, enligt kollegii

mening Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, böra äga att söka

förmå nämnden utse sådan person eller i nödfall själf förordna sådan

person.

Beträffande den af kommittén f öreslagna möjligheten till utsträckning

af den kommunala tillsynen, torde en sådan möjlighet ej lämpligen

kunna undvaras. Vissa slag af verksamhet, såsom de af kommittén

exempelvis anförda byggnadsverksamhet och hamnarbete, bedrifvas nämligen

på sådant sätt, att uppsikten öfver desamma, om den skall medföra

afsedt gagn, kräfver synnerligen täta inspektionsbesök, hvilket ej

skäligen kan förväntas af något annat än ett lokalt uppsiktsorgan.

Däremot kan kollegium ej tillstyrka, att de kommunala myndigheterna

skulle äga besluta om utsträckning af förevarande slag. En dylik åtgärd

torde i flera afseenden vara så pass ingripande och betydelsefull, att

det bör förbehållas Eders Kungl. Maj:t att besluta därom.

Kollegii förslag, att den kommunala tillsynen i första hand skulle

åligga hälsovårds- eller kommunalnämnd, gör beteckningen »kommunal

tillsyningsman» oanvändbar. I stället för denna beteckning, som, då

den ju äfven skulle inbegripa kvinnliga befattningshafvare, ändå ej kan

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104. 141

anses vidare lämplig, synes kunna ifrågasättas »kommunalt tillsynsorgan».

Då enligt den af kollegium föreslagna anordningen af den kommunala

tillsynen, det i regel ej skulle åligga de kommunala myndigheterna

att utse särskild person för tillsynens utöfvande, borde det ej heller

behöfvas några närmare föreskrifter beträffande dylika personers antal,

val och valbarhet m. m. Kommitténs förslag till lag angående kommunala

tillsyningsman enligt lagen om arbetarskydd, hvilket lagförslag

hufvudsakligen innehåller sådana föreskrifter, synes alltså kunna utgå

och ersättas med en ny, efter 26 § i lagen om arbetarskydd infogad

paragraf.

Med anledning af hvad kollegium här ofvan yttrat rörande den

kommunala tillsynen, skulle kollegium vilja föreslå,

dels att nionde stycket af 26 § i nyssberörda lag finge följande

lydelse:

»De kommunala tillsynsorganen hafva att inom de slag af

verksamhet, som angifvits tillhöra underinspektörs tillsyn, öfva

uppsikt å lagens efterlefnad i sådana afseenden, beträffande hvilka

det ej tillkommer underinspektör att hafva tillsyn; ägande dock

Konungen att, där så finnes lämpligt för vinnande af en mer effektiv

tillsyn å visst slag af verksamhet inom en kommun, förordna om

utsträckning af den kommunala tillsynens befogenhet utöfver nu

angifna uppsiktsområde»,

och dels att närmast efter 26 § tillfogas eu så lydande paragraf:

»De i 26 § omnämnda kommunala tillsynsorgan utgöras af

hälsovårdsnämnd eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd; varande

dock hälsovårds- eller kommunalnämnd berättigad utöfva

den nämnden åliggande uppsikt genom eu eller flera, af nämnden

utsedda särskilda personer, män eller kvinnor.

Har nämnd för uppsiktens utöfvande utsett särskild person,

åligger det nämnden att ofördröjligen lämna vederbörande yrkesinspektör

uppgift å den utsedda personens namn, födelseår, yrke

och postadress; och skall hvad i denna lag sägs om kommunala

tillsynsorgan äga tillämpning å sådan person.

Konungens befallningshafvande skall hålla hand däröfver, att

hälsovårds- och kommunalnämnder fullgöra hvad som åligger dem

beträffande här ifrågavarande uppsikt, och har förty att. då brist

härutinnan, genom anmälan från yrkesinspektör eller på annat

sätt, kommer till Konungens befallningshafvandes kännedom, tillhålla

nämnden att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för

s. 142 Kontrollera mot PDF

27 §.

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

bristens aflijälpande. Visar sig rättelse ej stå att vinna på detta

sätt, må Konungens befallningshafvande, där så finnes nödigt, i

större eller mindre omfattning öfverflytta uppsiktsgöromålen å af

Konungens befallningshafvande för ändamålet förordnad person.

För sådan person, som jämväl är att anse som kommunalt tillsynsorgan

enligt lagen, äge Konungens befallningshafvande i fall

af behof att bestämma godtgörelse, som skall utgå af kommunens

medel.

Har Konungen, på sätt i 26 § sägs, förordnat om kommunal

tillsyns utsträckning, må Konungen därjämte meddela erforderliga

föreskrifter om uppsiktens utöfvande å det område, som beröres

af utsträckningen».

27 §.

Kommittén har ansett det vara för skyddsväsendets utveckling

lämpligast att söka i det väsentliga upprätthålla yrkesinspektörernas

hittillsvarande ställning såsom sakkunniga rådgifvare åt arbetsgifvarne

i afseende å skyddsbestämmelsernas tillämpning. Det i allmänhet goda

och förtroendefulla förhållande, som hittills rådt mellan yrkesinspektörer

och arbetsgivare här i landet, har, såsom kommittén vidare

anfört, sannolikt i betydlig mån för yrkesinspektörerna underlättat

fullgörandet af deras svåra och ömtåliga uppgifter och synes ej böra

äfventyras genom att åt yrkesinspektionen gifva en mer än nödigt

polismässig karaktär.

Denna kommitténs uppfattning har i de till kollegium inkomna

yttrandena — om ock å några håll påyrkats, att yrkesinspektörerna

skulle erhålla större befogenhet och maktmedel — dock i allmänhet

icke rönt gensägelse.

Kollegium, som delar kommitténs omförmälda uppfattning, har

med afseende härå icke något att erinra mot bibehållande af de i

yrkesfarelagens 5 § intagna bestämmelserna med de mindre ändringar

kommittén föreslagit. Under åberopande emellertid af hvad kollegium

här ofvan under 26 § anfört, hemställer kollegium, att såsom ett första

stycke i 27 § må upptagas följande bestämmelse:

»Å sådana arbetsställen, där arbetet med hänsyn till såväl

olycksfall som ohälsa i regel är af alldeles ofarlig beskaffenhet och

där icke heller 16, 17, 23 eller 24+1 § eller föreskrift utfärdad

enligt 21 eller 25 §, kan komma till tillämpning, äro bergmästare,

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

yrkesinspektörer och kommunala tillsynsorgan ej förpliktade företaga

inspektion med mindre anmälan eller annan särskild omständighet

gifver skälig anledning misstänka förseelse mot lagen eller

mot föreskrift meddelad enligt densamma».

29 §.

Kollegium, som i hufvudsak biträder hvad kommittén i motiveringen

anfört till stöd för ifrågavarande stadgande, finner det emellertid

vara mindre lämpligt att ålägga bergmästare och yrkesinspektörer

att inom viss tid afgifva yttrande öfver inkomna ^byggnadsförslag

m. m. Föreskriften att detta skall ske »snarast möjligt» synes böra

vara tillfyllest. Afsedt lärer vara att yttrande, hvarom här är fråga,

skall afgifvas utan ersättning. Uttrycklig bestämmelse härom synes

böra intagas i paragrafen. Det torde emellertid då ock böra framhållas,

att vederbörandes granskningsskyldighet — ordet »bedömande»

torde böra utbytas mot ordet »granskning» såsom mera öfverensstämmande

med paragrafens affattning i öfrigt — är inskränkt till sådant,

hvartill hänsynen till denna lag och enligt densamma utfärdade föreskrifter

kunna gifva anledning.

Yrkesinspektörerna hafva uttalat den mening, att ifrågavarande

ritningar och uppgifter borde insändas i två exemplar, hvaraf det ena

skulle stanna i vederbörande bergmästares eller yrkesinspektörs arkiv.

Då underställandet af här åsyftade förslag, ehuru i allmänhet önskvärdt,

dock icke ansetts böra åläggas arbetsgifvare såsom en skyldighet,

synes man, enligt kollegii åsikt, böra undvika en föreskrift sådan

som den af yrkesinspektörerna afsedda, hvilken med all sannolikhet

skulle göra arbetsgifvarna mindre benägna att begagna sig af ifrågavarande

förfarande.

Senare delen af 29 § skulle alltså enligt kollegii mening erhålla

följande ändrade lydelse:

— — — — »som kunna erfordras för förslagets granskning;

och åligger det bergmästaren eller yrkesinspektören, som ej må

för sådan granskning uppbära någon godtgörelse, att snarast möjligt

efter mottagande af erforderliga handlingar återsända förslaget

med det yttrande, hvartill granskningen med hänsyn till

denna lag och enligt densamma utfärdade föreskrifter kunnat gifva

anledning».

29 §.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

30 §.

31 §.

30 §.

Såsom kollegium redan i sammanhang med behandlingen af 13

§ anfört, anser kollegium, att skolråd och skolstyrelser böra i lagen

anvisas ställning såsom direkt medverkande för uppnående af lagens

syftemål. Enahanda ställning synes emellertid äfven böra tillerkännas

de i 30 § omförmälda läkarne.

Det är utan tvifvel af vikt och intresse för tillsynsorganen att

erhålla upplysning om utgången af åtal för förseelser mot skyddslagstiftningen.

Kommittén har, såsom af motiveringen framgår, vid affattningen

af paragrafens senare punkt haft sin uppmärksamhet fästad å

berörda förhållande. Kollegium har velat än ytterligare framhålla, att

i syftemålet med paragrafens bestämmelser i denna del ingår, att vederbörande

skola erhålla upplysningar uti ifrågavarande hänseende.

SO § synes böra erhålla följande lydelse:

d Polismyndighet — — — — hos vederbörande bergmästare,

inspektör eller kommunalt tillsynsorgan. Sist angifna skyldighet

åligger jämväl skolråd och skolstyrelser samt vederbörande provinsial-,

extra provinsial-, städs- och stadsdistriktsläkare, och vare

dessutom samtliga här berörda myndigheter och tjänsteinnehafvare

pliktiga att lämna bergmästare, inspektörer och kommunala tillsynsorgan

de upplysningar — — — — påkallas.»

31 §.

I betraktande af lagens vidsträckta tillämpningsområde och med

hänsyn till de förutsättningar, paragrafen uppställer för eftergift från

här ifrågavarande förbud, synes med skäl kunna ifrågasättas att i viss

mån utsträcka möjligheten till undantag från förbudet. För sin del

skulle kollegium, i enlighet med hvad yrkesinspektörerna hemställt,

vilja föreslå, att paragrafens slutord: »i hvad de röra delägarskap»

utgå.

Enligt kommitténs förslag skulle under ledighet för yrkesinspektör

assistent i regel förordnas till vikarie. Såväl med hänsyn härtill som

ock i betraktande af kollegii vid 26 § uttalade mening, att assistenterna

icke, på sätt kommittén föreslagit, borde utföra sina inspektioner

på yrkesinspektörernas ansvar, håller kollegium före, att ifrågavarande

beträffande yrkesinspektörerna meddelade förbud bör utsträckas till att

gälla äfven för assistenterna.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

Enligt kollegii förslag skulle 31 § lyda:

»Yrkesinspektör eller assistent — — — — — från här

stadgade förbud».

32 §.

Under framhållande af att den från nu gällande lagstiftning i

ämnet bibehållna föreskriften om tillsägelse hos arbetsgivare eller

arbetsföreståndare såsom villkor för vederbörande inspektionsförrättares

befogenhet att vinna tillträde till arbetsställe icke innebär skyldighet

för inspektionsförrättare att på förhand lämna sådan tillsägelse, utan

måste anses uppfylld äfven därigenom, att inspektionsförrättaren vid

ankomsten till arbetsstället därom underrättar arbetsgifvaren. eller den

på platsen varande högste arbetsledaren, vill kollegium, som antager,

att den utaf yrkesinspektörerna i öfverensstämmelse härmed hittills

iakttagna praxis kommer att fortsättas, uttala sin anslutning till kommitténs

förslag i förevarande hänseende.

33 §.

Kollegium, som delar kommitténs uppfattning rörande de fördelar,

som synas stå att vinna genom anordningen med ifrågavarande anteckningsböcker,

finner sig med afseende härå kunna i hufvudsak lämna

förslaget utan erinran.

Boken i fråga skall enligt paragrafens affattning vara »för ändamålet

lämplig.» I stället för dessa ord synes, i öfverensstämmelse med

hvad yrkesinspektörerna hemställt, böra i paragrafen föreskrifvas, att

formulär för anteckningsboken skall fastställas af yrkesinspektionens

chefsmyndighet.

Med dessa ändringar skulle paragrafen lyda:

»A arbetsställe — — — — — finnas en bok-----

bilägges densamma.

* Anteckningsbok, hvartill formulär fastställes af yrkesinspektionens

chefsmyndighet, och —----meddelanden».

34+1 §.

I fråga om minderåriga, som användas till arbete i handel eller

i handtverksmässig industri, har kommittén icke i lagen föreskrifvit

läkarundersökning och intygsböcker.

Bihang till Piksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.)

32 §

33 §.

34+> §

19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

35 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Det är måhända med hänsyn härtill som kommittén ej heller

för arbetsgifvare inom nu ifrågavarande näringsgrenar påbjudit förande

af sådan särskild förteckning öfver minderåriga, som i 35 § andra

stycket ålägges arbetsgifvare inom den fabriksmässiga industrien. Då

emellertid dessa förteckningar skulle hafva till ändamål, utom att tjäna

som stomme och register till de minderårigas intygsböcker, äfven att

underlätta insamlandet af uppgifter till statistiken öfver de minderårigas

användande till arbete, hvartill kommer den betydelse förteckningarna

böra äga för utöfvandet af kontrollen a efterlefnaden af

minderårighetsbestämmelserna, hemställer kollegium, att skyldigheten

att föra särskilda förteckningar öfver minderåriga utsträcka till att

afse arbetsgifvare såväl i handelsföretag som ock vid industriell verksamhet,

som bedrifves i handtverksmässig omfattning.

Vidare synes det kollegium ur kontrollsynpunkt böra föreskrifvas,

att arbetsgifvare, som sysselsätter minderårig i handelsföretag eller i

industriell verksamhet, som bedrifves i handtverksmässig omfattning,

skall vara försedd med intyg om den minderåriges ålder och, där

sysselsättningen ej allenast afser ferietid, att den minderårige fullgjort

sin skolplikt eller erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan.

Ifrågavarande bestämmelser torde lämpligen kunna inrymmas i

en särskild paragraf näst efter den 34:de och, med hänsyn till bland

annat ett af yrkesinspektörerna beträffande 35 § framställ dt yrkande

om skyldighet för arbetsgifvaren att redan vid antagandet införa den

minderårige i förteckningen, erhålla följande lydelse:

»Det åligger arbetsgifvare att vid antagande af minderårig

till arbete i handelsföretag eller industriell verksamhet införa den

minderåriges namn, födelseår och födelsedag i en särskild förteckning

äfvensom att vid den minderåriges afgång ur arbetet afföra

den minderårige från förteckningen.

Sysselsattes den minderårige i handelsföretag eller i industriell

verksamhet, som bedrifves i handtverksmässig omfattning, skall

arbetsgifvaren vara försedd med intyg om den minderåriges ålder

och, där sysselsättningen ej allenast afser ferietid, att den minderårige

fullgjort sin skolplikt eller erhållit behörigt tillstånd att

lämna folkskolan.»

35 §.

Under åberopande af hvad kollegium ofvan anfört, hemställer

kollegium, att andra stycket i förevarande paragraf må utgå.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Med förmälan att bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 14 §

minderårighetslagen understundom skulle tolkas såsom åläggande arbetsgifvaren

sådan skyldighet i afseende å hvarje särskild af honom använd

minderårig arbetare, har kommittén, enligt hvad i motiven uppgifves,

sökt genom någon omformulering tydliggöra, att anmälningsskyldigheten

endast afser att angifva, huruvida å arbetsstället användes minderårig

arbetskraft eller icke.

Denna afsikt med anmälningsskyldigheten synes dock måhända

kunna än tydligare angifvas.

Ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att

till paragrafen borde fogas en bestämmelse om, att periodiskt återkommande

säsongarbete (exempel tegeltillverkning och torfindustri)

skulle för undvikande af mångskrifveri anses såsom oafbrutet arbete,

samt att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande borde från arbetsgivare

erhålla uppgift om, under hvilken tid af året dylikt säsongarbete

påginge.

Med afseende å hvad sålunda förekommit, hemställer kollegium,

att 35 § må erhålla följande ändrade lydelse:

»Arbetsgivare, som å arbetsställe, där industriell verksamhet

bedrifves i fabriksmässig omfattning, använder en eller flera minderåriga

till arbete, skall inom 14 dagar från det han började använda

sådan arbetskraft, därom hos Konungens befallningshafvande

göra skriftlig anmälan — — — — —. Äger användandet af

sådan arbetskraft rum under viss eller vissa tider af året, och kan

arbetsgivaren därom på förhand lämna tillförlitlig upplysning,

må anmälan, som innehåller dylik upplysning, gälla tillsvidare

eller intill i anmälningen utsatt tid.»

•

36 §.

Beträffande de anteckningar, som skola införas i intygsbok vid

dess utfärdande, har en af kommitténs ledamöter reservationsvis påyrkat,

att desamma jämväl skulle afse uppgift om den minderåriges

föräldrar eller målsman — detta med hänsyn såväl till den minderåriges

identifiering som till det i paragrafens sista stycke stadgade förbud

mot att utlämna intygsbok för minderårig under 15 år annat än på

begäran af den minderåriges fader, moder eller målsman. I ett flertal

af de yttranden, som afgifvits öfver lagförslaget, hafva liknande yrkanden

blifvit gjorda. Då en komplettering i berörda afseende ej torde förorsaka

någon svårighet i det fall, att intygsbok begäres af den minder
-

36 §.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

åriges fader, moder eller målsman, men däremot kunna medföra afsevärd

nytta, anser sig kollegium böra föreslå följande ändring i första

punkten af 36 §:s andra stycke:

— — — — — »för den minderårige utfärda intygsbok och

däruti göra anteckning om den minderåriges fullständiga namn,

födelseår och födelsedag äfvensom, då sådan bok begärts af den

minderåriges fader, moder eller målsman, om dennes namn och

hemvist.»

Kommittén har föreslagit, att minderårig skall få sin första intygsbok,

förutsatt att den utfärdas af pastor i den församling, där den

minderårige är kyrkoskrifven, utan afgift, hvaremot i andra fall pastor

skulle äga att för utfärdande af intygsbok uppbära godtgörelse med

50 öre. Mot denna anordning synes med skäl kunna anmärkas, att

det i många fall skulle möta stora svårigheter för pastor att kontrollera,

om intygsbok förut utfärdats för den minderårige eller ej. I regel

finge han väl utan vidare taga den minderåriges eller hans faders,

moders eller målsmans uppgift därom för god. För att säkrare tillgodose

det med afgiften åsyftade ändamålet — att förmå den minderårige

akta ock förvara sin bok, äfven om anteckningarna däri ej skulle

behaga honom — torde det enligt kollegii förmenande vara bäst att

låta pastor i hvarje fall uppbära godtgörelse för utfärdande af intygsbok.

Åt paragrafens tredje stycke synes alltså böra gifvas följande

affattning: ’ .

»För utfärdande af intygsbok må pastor uppbära godtgörelse

med femtio öre.»

I afseende å den arbetsgifvaren ålagda anteckningsskyldigheten

anmärka yrkesinspektörerna i sitt gemensamma utlåtande, att arbetsgifvaren

äfven bör angifva, när den minderårige förflyttas från ett slag

af arbete till ett annat, emedan dessa slag af arbeten från såväl hygienisk

som annan synpunkt kunna vara af mycket olika art. Sannolikt

torde kommittén hafva ansett, att anteckning skulle göras om sådana

förändringar i arbetsförhållandena, men då lagens ordalag ej lämna

uttryckligt besked därom, synes första punkten af paragrafens fjärde

stycke lämpligen kunna ändras på följande sätt:

»I intygsboken skall arbetsgifvaren anteckna företagets namn

eller firma, dag för den minderåriges antagande i arbetet, det

slag af sysselsättning, hvartill den minderårige användes, den

tid af dygnet, hvarunder arbetet för den minderårige pågår,

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

äfvensom den minderåriges afgång ur arbetet eller annan förändring

i nu angifna afseenden jämte dag därför.»

Uti några yttranden hafva anmärkningar framställts mot förbudet

i sistberörda stycke att förse intygsbok med anteckning eller märke,

som kan lämna upplysning om den minderårige i annat afseende, än

paragrafen omförmäler, och tvärtom påyrkats, att intygsboken skall

utvecklas till en verklig betygsbok rörande den minderåriges uppförande

och arbetsduglighet m. m. Som förut antydts, komme antagligen

intygsböckerna med sina upplysningar om, bland annat, tiden för anställning

å olika arbetsställen redan i det af kommittén föreslagna skick

ej att blifva särdeles populära hos de minderåriga. Skulle ifrågavarande

böcker utvecklas till verkliga betygsböcker, synes med skäl kunna

befaras, att de minderåriga skulle i sådan utsträckning kasta bort eller

förstöra dem, att det af kommittén med böckerna åsyftade hufvudsak - liga ändamål skulle i afsevärd mån äfventyras.

Kommittén har i afseende å minderåriga under femton år gjort

intygsboks utfärdande och utlämnande beroende af att den minderåriges

fader, moder eller målsman därom framställt begäran. Den föreslagna

anordningen torde otvifvelaktigt hafva goda skäl för sig, men

kommittén synes beträffande densamma hafva förbisett en omständighet.

Det kan nämligen hända och lär, såsom äfven påpekats i motiveringen

till 6 § i det den 14 januari 1909 afgifna förslaget till lag om vissa

lärlingsaftal, särskildt med hänsyn till barnhusbarn och andra utom

äktenskapet födda minderåriga, ej vara så sällsynt, att minderåriga

sakna fader, moder och målsman eller, om så ock ej är förhållandet,

likväl icke äro föremål för omvårdnad från någon dylik persons sida.

Enligt kommitténs förslag skulle alltså vissa minderåriga kunna blifva

förhindrade att få intygsbok för sig utfärdad eller till sig utlämnad,

det vill säga blifva urståndsätta att söka arbete inom den fabriksmässiga

industrien. Till förekommande af här berörda konsekvens

synes till paragrafen höra fogas följande bestämmelse:

»Kan det visas, att minderårig, som ej fyllt femton år, icke

har fader, moder eller målsman eller att hvarken fader, moder

eller målsman vårdar sig om den minderårige på sådant sätt, att

det skäligen kan förväntas, att dylik person skall för den minderårige

framställa begäran, hvarom i denna paragraf sägs, må intygsbok

utfärdas och utlämnas jämväl på begäran allenast af den

minderårige själf.»

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

37 §.

37 §.

I sitt utlåtande öfver lagförslaget framhåller medicinalstyrelsen

bland annat, att de i förevarande paragraf föreskrift^ läkarbesiktningarna,

ehuru naturligtvis nyttiga, ej nödvändigt behöfde företagas ärligen,

utan kunde inskränkas till att äga rum hvartannat år.

Det torde väl egentligen icke åligga kollegium att yttra sig i

nu berörda fråga, som är af väsentligen medicinsk innebörd. I betraktande

af frågans vikt och den stora betydelse medicinalstyrelsens

mening däri antagligen kommer att tillmätas, finner emellertid kollegium,

som har en annan uppfattning af frågan, sig föranlåten framställa

några erinringar mot styrelsens här ofvan anförda uttalande.

Först skulle då kollegium vilja anmärka, att medicinalstyrelsens

omdöme om besiktningen egentligen synes gälla denna förrättning,

sådan den hittills varit anordnad. Genom de nya, af kommittén föreslagna

bestämmelserna rörande besiktningen skulle densamma få en

helt annan och storm betydelse än nu, då den ej sällan lär utföras

ganska summariskt.

Det hufvudsakliga syftet med besiktningarna kan såväl i minderårighetslagen

som i kommitténs lagförslag sägas vara att utröna,

huruvida arbetet är menligt för den minderårige i sanitärt afseende.

Visserligen skall den minderårige vara försedd med läkarbetyg för att

få antagas till arbete, men då det i många fall torde vara omöjligt

för läkaren att på förhand bedöma arbetets inverkan på den minderårige,

synes besiktningarna vara det väsentliga korrektivet mot olämplig

användning'' af minderåriga arbetare. Har en minderårig blifvit

satt till ett för honom skadligt arbete, måste det väl anses önskvärdt,

att han ju förr dess hellre blir förflyttad därifrån. I åtskilliga fall

lär en sådan förflyttning komma till stånd besiktningsläkaren förutan,

men i andra fall, såsom då de menliga verkningarna af arbetet äro

mindre uppenbara, synes ett års olämplig sysselsättning kunna göra

skada nog. I ett flertal svar på kommitténs frågecirkulär till besiktningsläkarne

framhålles äfven, att besiktning borde förrättas oftare än

en gång om året.

Med införande af intygsböckerna, hvari vid besiktningarna anteckningar

på visst föreskrifvet sätt skulle göras om hvarje minderårigs

hälsotillstånd och kroppsutveckling, har kommittén bland annat åsyftat

att åstadkomma ett statistiskt material, som skulle lämna upplysning

om olika sysselsättningars inverkan på de minderåriga och sålunda

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

kunna tjäna till ledning för det fortsatta arbetet på minderårighetslagstiftningens

område. Skulle nu besiktningarna inskränkas till att

äga rum blott hvart annat år, komme de unga ai’betarna ej att bli

föremål för sådan undersökning mer än två, högst tre gånger under

sin minderårighetstid, hvilket måste anses alldeles otillräckligt för att

gifva upphof åt något för nyss berörda syften användbart statistiskt

material.

Genom den af medicinalstyrelsen ifrågasatta inskränkningen af

besiktningarna skulle alltså nyttan af dessa förrättningar så förringas,

att man enligt kollegii förmenande med skäl kan tveka, om de öfver

hufvud taget böra bibehållas.

Det i paragrafens andra styckes andra punkt angifna alternativet,

att besiktningsläkaren skulle kunna föreskrifva den minderåriges förflyttande

till mindre ansträngande arbete, har framkallat anmärkningar

från ett par håll. Ehuru bestämmelsen ifråga, enligt kollegii mening,

ej skäligen torde kunna tolkas därhän, att den skulle innebära någon

rätt för den minderårige gent emot arbetsgifvaren till arbete af berörda

slag, vill kollegium dock föreslå följande ändrade affattning af förevarande

punkt — en affattning som dessutom synes riktigare angifva

läkarens tillvägagående:

»Skulle besiktningsläkaren finna nödigt föreskrifva särskilda

villkor för den minderåriges fortsatta användande till visst arbete

eller den minderåriges skiljande därifrån, skall besiktningsläkaren

därom göra anteckning såväl i den minderåriges in tygsbok som

i den uti 33 § omförmälda anteckningsbok med angifvande, när

fråga är om den minderåriges skiljande från arbetet, såvidt möjligt

af det eller de slag af arbete, hvartill den minderårige må

användas.»

Med hänsyn till den sista punkten i paragrafens andra stycke

har i några yttranden anmärkts, att jämväl den minderåriges målsman

borde äga den rätt till sökande af ändring, som punkten tillerkänner

arbetsgifvaren. Kollegium, som anser, att sådan rätt icke gärna kan

förmenas den minderåriges målsman, ja möjligen ej heller den minderårige

själf, om han fyllt femton år, skulle emellertid vilja föreslå, att

hela punkten öfverflyttas till 43 §, som handlar om ändrings sökande

hos yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Kollegium, som på skål, hvilka angifvas under 39 §, anser, att

jämväl sådan läkarundersökning, som afses i 18 §, bör regleras genom

närmare bestämmelser, meddelade af Eders Kung!. Maj:t, föreslår, att

s. 152 Kontrollera mot PDF

38 §.

152 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

paragrafens fjärde stycke uteslutes och ersättes med ett för dylika

läkarundersökningar och de årliga besiktningarna gemensamt stadgande

i 39 §.

I afseende å paragrafens sista stycke hafva yrkesinspektörerna

anmärkt, att läkarrapporterna böra från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

genast öfversändas till vederbörande bergmästare eller

yrkesinspektör. Då dessa rapporter onekligen kunna innehålla åtskilligt

af betydelse för inspektionstjänsten, anser kollegium, att ifrågavarande

stycke bör gifvas följande affattning:

»Öfver besiktningsförrättningen skall läkaren ofördröjligen

till Konungens befallningshafvande afgifva rapport enligt af yrkesinspektionens

chefsmyndighet fastställdt formulär, och åligger det

Konungens befallningshafvande att skyndsamt öfversända rapporten

till vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör.»

38 §.

. Från besiktningsläkarens sida har klagats öfver, att de minderåriga

ej sällan uteblifva från besiktningarna. Underlåter en arbetsgivare

tillhålla sina minderåriga arbetare att infinna sig till besiktningen,

eller skulle han, hvilket ju äfven låter sig tänka, afsiktligt hålla

någon eller några af dem borta från förrättningen, utsätter han sig enligt

nu gällande bestämmelser för att möjligen få bekosta ny besiktning.

Äfven enligt kommitténs förslag äger Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att, där anledning förekommer, förordna om sådan besiktning,

men då kommittén föreslagit, att besiktningsläkarens resekostnader

skola utgå af statsmedel, ligger ej längre häri något afseviirdt korrektiv.

Till förekommande af nyssberörda missförhållande, hvilket ju

äfven skulle medföra onyttiga utgifter för statsverket, får kollegium

föreslå följande ändring af paragrafens andra stycke:

»Det åligger arbetsgivare eller arbetsföreståndare att såvidt

möjligt föranstalta därom, att samtliga vid arbetsstället sysselsatta

minderåriga infinna sig till besiktning och att för besiktningen

lämplig lokal---— — tillgängliga.»

Vidare förordar kollegium, att 38 § upptages bland de lagbestämmelser,

livilkas åsidosättande medför straff'' enligt 49 §. Ej blott

åläggandet beträffande de minderårigas tillstädesvaro vid besiktning,

utan jämväl öfriga föreskrifter i 38 §:s andra stycke synas nämligen

böra förbindas med straffgaranti.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

39 §.

I öfverensstämmelse med hvad kollegium under 37 § anfört, hemställer

kollegium, att i nu förevarande paragraf intages stadgande

därom, att närmare bestämmelser rörande sådana läkarbesiktningar,

som afses i 18 och 37 §§, meddelas af Eders Kungl. Maj:t.

Medicinalstyrelsen anser, att ersättningen för läkarbetyget bör

med hänsyn till omfattningen af den undersökning, som i allmänhet

måste föregå betygets utfärdande, höjas från en till tre kronor. En

förste provinsialläkare föreslår ett belopp af två kronor. Kollegium,

som icke kan undgå att finna någon höjning af ersättningsbeloppet

af omständigheterna betingad, anser dock att beloppet icke lämpligen

bör bestämmas till högre belopp än 1 krona 50 öre.

Enligt kommitténs förslag skulle i motsats till hvad för närvarande

är förhållandet enligt minderårighetslagen, besiktningsläkarnes

resekostnader utgå af statsmedel. Förslaget härom har uti de till

kollegium inkomna yttrandena i hufvudsak icke föranledt någon erinran.

En länsstyrelse, nämligen Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Jämtlands län, har, med uttalande af att förslaget synes hafva skäl

för sig, emellertid tillika betonat den redan af kommittén framhållna

angelägenheten af ett ändamålsenligt planläggande af besiktningsverksamheten,

så att onödiga kostnader undvikas.

Då kommitténs motivering för förslaget om resekostnadernas bestridande

uti ifrågavarande fall af staten icke synes kunna frånkännas

betydelse, och då Eders Kungl. Maj:t skulle hafva i sin hand att närmare

reglera besiktningsverksamheten och därvid taga nödig hänsyn

till angelägenheten af kostnadernas begränsning, finner kollegium sig

böra biträda förslaget i fråga.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att fall inträffat, då

svårighet mött för besiktningsläkare att utfå honom tillkommande ersättning

för besiktning i enlighet med minderårighetslagen. Det synes

därför önskvärdt, att i en blifvande taxa införes bestämmelse, motsvarande

stadgandet i 13 § af nådiga taxan den 31 oktober 1890 för

arfvode åt vissa i civil tjänst anställde läkare om rätt för dem att

njuta handräckning hos öfverexekutor för utfående af arfvode m. m.

Enligt kollegii mening borde 39 § erhålla följande lydelse:

»Närmare bestämmelser rörande sådana läkarundersökningar,

som afses i 18 och 37 §§, meddelas af Konungen.

För sådana läkarbetyg--— — 1 krona 50 öre.

Taxa--— — statsmedel.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 78 käft. (Nr 104.)

§ 39.

20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

40 §.

41 §•

42 §.

40 §.

I enlighet med hvad yrkesinspektörerna i sitt gemensamma yttrande

till kollegium hemställt, vill kollegium föreslå, att jämväl uppgift

om vederbörande bergmästares eller yrkesinspektörs namn och postadress

skall finnas anslagen å arbetsställe, hvarom här är fråga.

Paragrafen skulle med tillägg härom komma att lyda:

»Å arbetsställe, där industriell verksamhet bedrifves i fabriksmässig

omfattning, skall denna lag med de tillägg och ändringar,

som framdeles kunna varda stadgade och röra dylika arbetsställen,

äfvensom vederbörande bergmästares eller yrkesinspektörs namn

och postadress finnas å lämplig plats anslagna så ock----

anordnade.»

41 §•

Paragrafen bör afse jämväl de bestämmelser, som enligt kollega

förslag skulle meddelas och inrymmas i en ny paragraf näst efter 34 §

angående skyldighet för arbetsgivare, som i handelsföretag eller industriell

verksamhet sysselsätter minderåriga, att öfver dem föra särskild

förteckning m. m.

I 41 § bör sålunda hänvisning ske äfven till ifrågavarande nya

paragraf.

42 §.

Enligt denna paragraf skulle bergmästare och yrkesinspektör

kunna under viss förutsättning förbjuda arbetsgivare att efter utsatt,

skälig tid, ej under en månad från delfåendet, fortsätta visst arbete

eller använda viss maskin, redskap eller arbetsmetod, utan att hafva

vidtagit viss anordning. Arbetsgivares underlåtenhet att ställa sig

förbudet till efterrättelse skulle medföra straffansvar enligt 51 §.

Två ledamöter af kommittén hafva i afgifna reservationer uttalat

sig mot upptagandet i förslaget af förevarande paragraf, därvid bland

annat framhållits, att en sådan befogenhet som den i 42 § ifrågasatta

innebure en betänklig afvikelse från den allmänna regeln i 27 § angående

yrkesinspektörernas ställning såsom sakkunniga rådgifvare åt

arbetsgivarna, samt att syftemålet med stadgandet i 42 § vunnes äfven

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

med det tillvägagångssätt, som omförmäles i 44 §, och hvilket i allt

fall måste tillgripas där skyndsamhet vore af nöden.

I de till kollegium inkomna yttranden hafva, bland andra, öfverståthållarämbetet

och nio länsstyrelser äfvensom åtskilliga institutioner

för näringarnes befrämjande samt arbetsgifvarsammanslutningar antingen

anslutit sig till omförmälda reservationer eller eljest påyrkat uteslutning

af 42 §.

Till hvad här ofvan anförts mot förevarande stadgande skulle

kollegium vilja foga ytterligare några erinringar till dess belysande

från andra synpunkter.

Kommitténs syfte med paragrafen torde hafva varit att tillmötesgå

det med anledning af arbetsgifvarnas stundom visade tredska framkomna

krafvet på ökad befogenhet för yrkesinspektörerna. Paragrafen

synes emellertid tillgodose detta syfte på ett mycket otillfredsställande

sätt. Yrkesinspektörernas ökade befogenhet måste nämligen alltid blifva

begränsad till det relativt lilla område, där chefsmyndigheten kunnat och

hunnit att godkänna skyddsanordningar. En egendomlig konsekvens

häraf skulle blifva, att ett obetydligt missförhållande kanske komme

att föranleda förbud med straffpåföljd, under det att ett samtidigt

konstateradt allvarligt missförhållande endast gåfve anledning till råd

eller anvisning från yrkesinspektörens sida.

Enligt lagförslagets 11 § ankommer det på Eders Kungl. Maj:t att

utfärda de ytterligare föreskrifter, som beträffande viss sysselsättning

eller användning af visst redskap kunna finnas af behofvet till förekommande

af olycksfall eller ohälsa i arbetet. Såvidt kollegium kan

förstå, måste utöfvandet af denna befogenhet i många fall taga sig

uttryck i påbud om användandet af vissa anordningar, det vill säga

leda till detsamma som tillämpningen af förevarande paragraf. Häraf

kan uppkomma osäkerhet och möjligen konflikter i afseende å befogenheten

att meddela normer af ifrågavarande slag. Dessutom kan anmärkas,

att samma normer, som. då de utfärdas af Eders Kungl. Maj:t,

erfordra arbetsrådets hörande, kunna påbjudas af chefsmyndigheten

utan vidare.

Att chefsmyndigheten låter utarbeta och offentliggöi’a förslag till

skyddsanordningar är otvifvelaktigt synnerligen lämpligt och önskvärdt,

så länge arbetsgifvarna hafva finhet att följa förslagen eller ej. Men

blir vidtagandet af de föreslagna anordningarna obligatoriskt, såsom

genom 42 § väl i väsentlig mån skulle blifva fallet, kan man befara,

att skyddsteknikens utveckling däraf skall lida skada, och att arbetsgifvarna

stundom skola påtvingas mindre lämpliga skyddsanordningar.

s. 156 Kontrollera mot PDF

43 §.

44 §.

46 §.

47 §.

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Chefsmyndigheten lär nämligen ej kunna följa maskintypernas utveckling

på alla områden och därefter ändra sina förslag till skyddsanordningar.

Med stöd af hvad här anförts, får jämväl kollegium tillstyrka,

att 42 § uteslutes.

43 §.

I öfverensstämmelse med hvad kollegium under 17 § e) och 42 §

föreslagit, skulle andra stycket i 43 § utgå.

Beträffande paragrafen i öfrigt erfordras omredigering med hänsyn

till kollegii förslag om uteslutande af 14 §, om ändrad affattning af

16 § a) samt om uteslutande af sista punkten i 37 §:s andra stycke.

43 § skulle sålunda komma att lyda:

»Bergmästares eller yrkesinspektörs beslut i fråga om medgifvande

af undantag enligt 16 § a) eller 17 § a), så ock besiktningsläkares

föreskrift enligt 37 § må af arbetsgifvaren eller annan

— — — —; skolande emellertid beslutet eller föreskriften lända

— — — — förordnas.»

44 §.

Kollegium har här ofvan föreslagit införande näst efter 24 § af

en ny paragraf rörande beredande af sittplatser åt kvinnliga biträden

i handelsbutiker.

I öfverensstämmelse härmed hemställer kollegium, att i 44 §

hänvisning meddelas jämväl till första punkten af ifrågavarande nya

paragraf.

46 §.

Ordet »tillsyningsman» skulle enligt kollegii förslag utbytas mot

ordet »kommunalt tillsynsorgan.»

47 §.

Bärest kollegii förslag om uteslutandet ur lagen af de utaf kommittén

föreslagna 14 och 19 §§ vinner godkännande, utgår hänvisningen

till dessa paragrafer i 47 §.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

157

49 §.

Hänvisning bör ske jämväl till de nya paragrafer, kollegium

föreslagit till intagande i lagen dels näst efter 24 §, i hvad angår

förbud för arbetsgivare att hindra kvinnligt biträde i handelsbutik

att, i den mån arbetet det medgifver, begagna sig af sittplats och

dels näst efter 34 §, innefattande såväl åliggande för arbetsgivare,

som använder minderåriga i handelsföretag eller industriell verksamhet,

att föra förteckning öfver de minderåriga som äfven förpliktelse för

arbetsgivare, som sysselsätter minderårig i handelsföretag eller i industriell

verksamhet, som bedrifves i handtverksmässig omfattning, att

vara försedd med vissa intyg angående den minderårige.

52 §.

Med denna paragraf har kommittén i främsta rummet afsett att

motverka arbetarnas mycket klandrade benägenhet att aflägsna skyddsanordningar.

Kommittén har emellertid ej ansett sig kunna stanna

därvid, utan framlagt en mer allmängiltig ansvarsbestämmelse, om

hvars räckvidd och verkningar man dock kan känna sig något tveksam.

Med hänsyn till att åtgärder onekligen synas af behofvet påkallade

mot berörda benägenhet, och att kommittén försiktigtvis gjort

åtalsrätten beroende af vederbörande yrkesinspektör, vill kollegium

dock ej uttala sig mot paragrafen. I yttrandena öfver lagförslaget

har ej heller kommit till synes något starkare ogillande af densamma.

54 §.

Den skärpning af inspektionspersonalens tystnadsplikt, som denna

paragraf innebär, har, såsom naturligt är, framkallat gensagelser från

yrkesinspektörernas sida. Denna skärpning förefaller äfven kollegium

något långt gående. Att, såsom yrkesinspektörerna föreslå, inskränka

tystnadsplikten till de förhållanden, för hvilka arbetsgifvaren skriftligen

påkallat paragrafens tillämpning, skulle emellertid antagligen

vara liktydigt med paragrafens uteslutande, då väl ytterst få arbetsgivare

skulle komma sig för med att hålla vederbörande inspektionsorgan

på så sätt underrättadt.

Till någon lindring af paragrafens stränga stadgande skulle kollegium

dock vilja föreslå, dels att första punktens sats »där ej hans

s. 158 Kontrollera mot PDF

55 §.

158 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

tjänsteåligganden sådant påkalla» ändras till »där det ej kan anses

påkalladt i tjänstens intresse», och dels att åt slutet af första stycket

gifves följande affattning:-----»eller att yppandet af drift
anordningen

eller affärsförhållandet ej skäligen kunnat befaras medföra

skada» etc.

55 §.

En af kommitténs ledamöter har reservationsvis påyrkat, att till

första stycket af förevarande paragraf, i väsentlig öfverensstämmelse

med 10 § yrkesfarelagen, skulle fogas följande bestämmelse: Han vare

ock pliktig att utföra åtal å dylik förseelse, som hos honom af vederbörande

bergmästare eller yrkesinspektör angifves.

I sitt gemensamma utlåtande öfver lagförslaget hafva yrkesinspektörerna

anslutit sig till det af reservanten framställda yrkandet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län har uti

sitt yttrande öfver lagförslaget förklarat sig anse, att kommitténs förslag

i denna del, som öfverensstämde med motsvarande bestämmelse i

minderårighetslagen, vore riktigt. Att ålägga åklagare en särskild

strängare åtalsplikt än som eljest ålåge honom, syntes befallningshafvanden

icke vara lämpligt. Åklagaren borde ej vara tvungen att anställa

åtal i fall, då han vore öfvertygad, att icke någon förseelse ägt

rum. Sådana fall vore icke utan motsvarighet i verkligheten, då yrkesinspektör

påyrkat, men åklagare vägrat att anställa åtal, samt befallningshafvanden

vid pröfning af saken nödgats gifva åklagaren rätt.

Ville man tillförsäkra yrkesinspektören att i fråga om ett åtal under

alla förhållanden få sin vilja fram, borde man gifva honom själf

åtalsrätt.

Enligt kollegii mening synes det i någon mån tvifvelaktigt, huruvida

med den anförda bestämmelsen i yrkesfarelagen verkligen afsetts

att ålägga allmänna åklagaren en ovillkorlig skyldighet att åtala på

angifvelse af yrkesinspektör. Såsom förut nämnts, har bestämmelsen

ej heller upptagits i den senare tillkomna minderårighetslagen. Då

åtalen på grund af skyddslagstiftningen i regel afse förseelser mot

minderårighetslagen, men ytterst sällan sådana mot yrkesfarelagen,

skulle kommitténs förslag beträffande åtalsrätten i hufvudsak komma

att öfverensstämma med hvad hittills gällt uti ifrågavarande afseende.

Huruvida ett sådant tillägg, som reservanten påyrkat, skulle

medföra någon afsevärdt ökad effektivitet åt lagen, är väl osäkert.

Yrkesinspektörer och bergmästare torde nämligen ej alltid kunna bedöma

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

de juridiska förutsättningarna för en framgångsrik talan, och man lär

äfven kunna befara, att en åklagare, som af en främmande, honom

icke öfverordnad myndighet tvingas att anställa åtal, ej skall utföra

åtalet med något synnerligen stort nit eller intresse. Yisar en allmän

åklagare tredska att efter yrkesinspektörs angifvelse anställa åtal, när

tillfyllestgörande grund därför finnes, skulle han antagligen ej visa sig

mycket mer benägen att ställa sig till efterrättelse yrkesinspektörens

order om åtal — ansvaret för tjänstefel komme väl att i båda fallen

blifva ungefär detsamma.

På grund häraf och då kommitténs förslag torde bäst öfverensstämma

med den allmänna anordningen af åtalsrätten här i landet,

anser kollegium, att paragrafens första stycke bör lämnas oförändradt.

Beträffande paragrafens andra stycke har från åtskilliga håll, ej

blott från institutioner företrädande näringsidkarnes intressen utan

äfven från ett par af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande påyrkats,

att arbetsgivare borde äga rätt att oberoende af bergmästare och

yrkesinspektör angifva till åtal förseelse mot 52 §. Sistnämnda lagrum

riktar sig emellertid såväl mot arbetare som arbetsgivare, och då det

väl ej gärna kan ifrågasättas att frigifva åtalsrätten endast i afseende

å den ena af dessa parter, skulle ett tillmötesgående af nyss berörda

yrkande medföra, att hela andra stycket af 55 § uteslötes.

Som redan antydts vid 52 §, anser kollegium ifrågavarande bestämmelse

innebära en välbehöflig garanti mot omotiverade åtal och

trakasserier och kan ej tro, att dess uteslutande skulle lända arbetsgivarna

till fördel.

57 §.

Med hänsyn till att här, liksom förut i 26 §, ej upptages yrkesinspektris’

assistent, hvarom kommittén dock talar i framställningen

om skyddslagstiftningens myndigheter, och att beteckningen »tillsyningsman»

enligt kollega förslag till ändring af sistnämnda lagrum ej längre

skulle användas, finner sig kollegium föranlåten föreslå en ändring af

57 §. Då »tillsyningsman» i detta sammanhang ej synes lämpligen

kunna ersättas med »kommunalt tillsynsorgan» och det dessutom ej

torde skada, att jämväl öfriga i 26 § omnämnda, men här ej angifna

funktionärer direkt inbegripas under paragrafen, skulle kollegium vilja

åt densamma gifva följande, mer allmänt hållna affattning:

»Hvad i 17 kapitlet 11 § rättegångsbalken förordnas om dem,

som rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärende

57 §.

s. 160 Kontrollera mot PDF

58 §.

Öfverg&ngs

bestämmel

ser.

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

gå, galle ock dem, hvilka enligt 26 § af denna lag utöfva tillsyn

öfver lagens efterlefnad.»

58 §.

Vattenfallsstyrelsen har i afseende å denna paragraf påpekat den

bristande konsekvens, som ligger däri, att undantag för statens och

kommunens företag ej stadgas jämväl beträffande 48 §. Anmärkningen

har onekligen skäl för sig, men påkallar enligt kollegii mening ej någon

ändring af 58 §. Hela den uppfattning, hvarå denna paragrafs, från

nu gällande skyddslagstiftning upptagna bestämmelser hvila, synes

nämligen kollegium egentligen bottna i en statens organ emellan mindre

motiverad etikettshänsyn. På samma sätt som rådsturätten i den

minsta stad äger handlägga mål mot olika myndigheter, ja till ock

med mot Eders Kungl. Maj:ts och kronan, borde enligt kollegii förmenande

vederbörande inspektionsmyndighet i regel hafva lika befogenhet

gent emot statens institutioner som gent emot motsvarande företag

af enskild natur. Så lär för öfrigt vara förhållandet i afseende å den

elektriska inspektionen.

Då här berörda fråga ej torde hafva någon större praktisk betydelse,

vill kollegium emellertid ej föreslå någon ändring i enlighet med

sitt nu gjorda uttalande.

Till följd af de vid 2 § och 17 § e) framställda förslagen om

utsträckning af Eders Kungl. Maj:ts befogenheter enligt lagen, fåi

kollegium föreslå, att i stadgandet om arbetsradet jämväl upptagas nu

nämnda två lagrum.

Förutom den af kommittén föreslagna öfvergångsbestämmelse, som

torde vara af beliofvet påkallad, skulle kollegium i ändamål att bespara

en del i arbete redan anställda minderåriga en tids arbetslöshet vilja

föreslå följande bestämmelse:

»Lagens bestämmelser om viss ålder såsom villkor för minderårigs

sysselsättande på visst sätt skola icke utgöra hinder för minderårigs

fortsatta sysselsättande på det sätt, hvarpå den minderårige

sysselsättes vid tiden för lagens ikraftträdande.»

Enligt lagförslagets 18 § erfordras intygsbok endast vid minderårigs

antagande i arbete, men ej för sysselsättande af minderårig. En

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Eungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 104.

följd häraf skulle blifva, att de minderåriga, som redan vid lagens

ikraftträdande vore antagna i arbete, kunde användas utan sådan bok.

Då detta ur flera synpunkter måste anses olämpligt, har slutligen kollegium

ansett sig böra föreslå, att bland öfvergångsbestämmelserna jämväl

upptages följande föreskrift:

»För sådan minderårig, som vid lagens ikraftträdande är

sysselsatt i industriell verksamhet, hvilken bedrifves i fabriksmässig

omfattning, åligger det arbetsgifvaren att senast vid näst därpå

följande läkarbesiktning enligt 37 § vara försedd med intygsbok,

hvarom i 18 § förmäles; dock må läkarbetyg ej erfordras i boken.»

Förslaget till lag angående hemindustriellt arbete.

Enligt 1 § b) i kommitténs förslag till lag om arbetarskydd är Förslaget till

från denna lags tillämpningsområde undantaget arbete, som utföres i la|emfndu.de

arbetarens hem eller å annan plats, där det ej kan anses tillkomma striellt

arbetsgifvaren att vaka öfver arbetets anordnande. arbete.

Såsom i motiveringen till nu nämnda lagrum anföres, utgör det

i praktiskt afseende sannolikt viktigaste slaget af arbete, som inbegripes

under detta undantag, föremål för kommittén förslag till lag angående

hemindustriellt arbete.

Med »hemindustriellt arbete» skulle enligt 1 § i sistnämnda lagförslag

förstås sådant industriellt arbete, som förläggare eller annan

arbetsgifvare för sin yrkesmässigt bedrifna näring uppdrager åt arbetare

till utförande i arbetarens hem eller å annan plats, där det icke kan

anses tillkomma arbetsgifvaren att vaka öfver arbetets anordnande.

I afseende å denna lagstiftningsfrågas allmänna innebörd, dess

uppkomst och utveckling samt den utländska lagstiftningen i ämnet

har kommittén hänvisat till en i bihanget till betänkandet intagen

särskild redogörelse benämnd »Anteckningar till frågan om hemarbetets

eller hemindustriens reglering genom lag.»

Jämte det ifrågavarande lag angående hemindustriellt arbete är

afsedd att i någon mån bereda ersättning för skyddsbestämmelserna i

lagen angående skydd mot yrkesfara, har den förra lagen dock i främsta

rummet till syfte att genom åtgärder, som skulle kunna leda till förbättrande

af arbetames lönevillkor, söka råda bot på de missförhållanden,

som, på sätt närmare angifves i förberörda, betänkandet bilagda

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 höft. (Nr 104,) 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 104.

redogörelse, ej sällan utmärka det hemindustriella arbetet, och som till

öfvervägande del hafva sin grund i en oskäligt låg arbetsförtjänst.

I nämnda syfte innehåller lagförslaget föreskrifter, som, enligt

hvad kommittén uppgifvit, dels hafva till ändamål att i viss mån låta

den allmänna meningen, uppsiktsmyndigheternas bemedling och arbetarnes

samhörighet verka reglerande på arbetslönerna, och dels åsyftar

att skydda arbetarne mot förluster till följd af slarf eller oredlighet å

arbetsgifvarnes eller de så kallade mellanmännens sida.

I de till kollegium inkomna yttrandena öfver yrkesfarekommitténs

betänkande föreligger i många fall icke något som helst uttalande i

anledning af nu förevarande lagförslag. Af dem, som yttrat sig i ämnet,

bär ett jämförelsevis litet antal bestämdt afstyrkt den föreslagna lagstiftningen.

Åtskilliga hafva ställt sig tveksamma i fråga om behofvet

eller ändamålsenligheten af densamma. Det öfvervägande antalet af de

myndigheter, som yttrat sig rörande lagförslaget, har emellertid åtminstone

i hufvudsak förklarat sig icke hafva något att erinra mot detsamma.

Hvad särskilt beträffar de sammanslutningar af arbetsgivare

eller arbetare, som yttrat sig, må framhållas, att från de förras sida i

allmänhet gjorts gällande den mening, att behofvet af den ifrågasatta

lagstiftningen icke vore ådagalagd. Från arbetarhåll föreligger endast

ett yttrande, nämligen från svenska arbetareförbundet, som förklarat

sig anse förslaget vara en god början till det på ifrågavarande område

synnerligen trängande behofvet af lagstiftningens ingripande.

Det synes kollegium ligga i sakens natur, att med det hemindustriella

arbetet, särskilt när det bedrifves såsom hufvudsysselsättning,

lätteligen förenas vissa missförhållanden. Dessa torde åtminstone delvis

vara af beskaffenhet att kunna och böra genom lagstiftningsåtgärder

motverkas. I detta sammanhang bör äfven beaktas, att, i den mån

lagstiftningen till skydd för arbetet inom den fabriksmässiga industrien

utvecklas och skärpes, torde, såsom erfarenheten från andra länder

utvisar, arbetarne, framför allt kvinnor och minderåriga, i viss mån

öfvergå till hemindustrien, synnerligast där denna är genom lagstiftningen

oreglerad.

Lagstiftningsåtgärder å sistnämnda område torde emellertid böra

vidtagas endast med stor varsamhet. Hemarbetet är ju nämligen såsom

inkomstkälla och, när det bedrifves under någorlunda sunda former,

äfven ur andra synpunkter af stor betydelse.

Det föreliggande förslaget till hemarbetslag synes kollegium utgöra

ett med nödig varsamhet uppgjordt första försök till lagstiftning å området

i fråga. De föreslagna bestämmelserna äro ägnade att bereda

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

kännedom om det hemindustriella arbetets utbredning och förekomstsätt

samt i öfrigt främja syftemålet med lagen. Kollegium finner sig

därför icke hafva något att i hufvudsak erinra mot förslaget.

Hvad beträffar 1 §, torde, i öfverensstämmelse med hvad kolle- 1 §•

gium föreslagit under 2 § i arbetarskyddslagen rörande begreppet

»industriell verksamhet», här böra intagas ett tillägg om bemyndigande

för Eders Kungl. Maj:t att, där så finnes erforderligt, meddela bestämmelser,

huruvida visst slag af arbete skall enligt denna lag räknas

såsom industriellt eller icke.

I 5 § har kommittén, med hänsyn därtill, att vid hemarbete de § 5.

bearbetade föremålen i betydligt högre grad än vid verkstadsarbete

äro utsatta för att bemängas med sjukdomssmitta, upptagit några föreskrifter

till förekommande af smittosamma sjukdomars spridande med

produkter af hemindustriellt arbete.

En ledamot af kommittén har reserverat sig emot förslaget i denna

del. Enligt reservantens mening falla bestämmelserna i 5 § alldeles

utanför ramen af förevarande lagstiftning, som har till syfte att förbättra

de hemindustriella arbetsförhållandena. Denna paragraf har ett

helt annat syfte, nämligen att förhindra en allmän fara eller, närmare

bestämdt, utbredande af smittosamma sjukdomar bland allmänheten.

Den hade sålunda icke sin plats i lagen angående hemindustriellt arbete

utan i hälsovårdsförfattningarna. Redan af denna anledning borde

paragrafen utgå, men reservanten ansåge därjämte, att den vore obehöflig,

då tillfyllestgörande skyddsbestämmelser redan funnes i hälsovårdsstadgan

för riket den 25 september 1874, förordningen den 19

mars 1875 angående åtgärder mot införande och utbredning af smittosamma

sjukdomar bland rikets innevånare samt läkarifistruktionen den

31 oktober 1890.

Flera af de länsstyrelser, som yttrat sig öfver hemarbetslagförslaget,

hafva äfven med anslutning till omförmälda reservation uttalat

sig för uteslutning af 5 §.

Jämväl kollegium håller för sin del före, att ifrågavarande föreskrifter

mera höra till hälsovårdsförfattningarna än till förevarande lag.

Ändamålsenligheten af föreskrifterna torde dessutom kunna dragas i

tvifvelsmål. Den förpliktelse, som enligt paragrafen ålägges arbetare

att göra anmälan om yppadt sjukdomsfall, skulle nämligen väl i allmänhet

komma i strid med arbetarens eget intresse och därför göra

honom obenägen att verkställa anmälan.

Det synes kollegium därför att 5 § bör utgå.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Förslaget till

lag angående

kommunala

tillsyningsman

enligt

lagen om

arbetarskydd

.

Förslaget till

organisation

af skyddslagstiftningens

myndigheter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

I fråga om innehållet af begreppet »familjemedlem» i 6 § åberopar

kollegium, hvad kollegium anmärkt under 1 § d) i arbetarskyddslagen.

Förslaget till lag angående kommunala tillsyningsman enligt lagen

om arbetarskydd.

I enlighet med hvad kollegium anfört och föreslagit vid behandlingen

af 26 § i förslaget till arbetarskyddslag skulle någon särskild

författning angående kommunala tillsyningsman icke erfordras.

Förslaget till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter.

I kommitténs förslag till organisation af skyddslagstiftningens

myndigheter (sid. 187—203) lämnas en närmare redogörelse för kommitténs

afsikter beträffande de olika inspektionsorganens uppgifter och

ställning in. m.

Till hvad kollegium vid behandlingen af 26 § i förslaget till lag

om arbetarskydd anfört i fråga om inspektionsväsendet anser kollegium

sig här böra foga följande.

Med hänsyn därtill att frågor föreligga om ändrad organisation

såväl af kollegium som af statsdepartementen, lärer anordningen af

yrkesinspektionens chefsmyndighet böra blifva provisorisk i afbidan på

lösningen af berörda organisationsfrågor. Det vill ock synas kollegium,

som om den fast anställda personalen å den föreslagna yrkesinspektionsbyrån,

åtminstone till en början, kunde inskränkas till en öfveryrkesinspektör

såsom chef med en aflöning af 7,500 kronor, den nuvarande

yrkesinspektionsassistenten (byråingenjör) samt en sekreterare

med administrativ utbildning. Lämpligt torde vara, att yrkesinspektionsbyrån

tills vidare sam organiseras med kollegii industribyrå, ungefär

på samma sätt som sjukkassebyrån anordnats i anslutning till kollegii

afdelning för arbetsstatistik.

För att tillförsäkra Eders Kungl. Maj:t tillgång till sakkunniga

förslag och yttranden i främsta rummet beträffande skyddslagstiftningens

utveckling men jämväl i afseende å dess tillämpning har kommittén

föreslagit upprättande af ett arbetsråd. Med hänsyn till det

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

omfattande lagstiftningsarbete, som måste förutsättas för att åt de i

förslaget till lag om arbetarskydd meddelade allmänna skyddsstadgandena

förläna effektivitet inom de talrika speciella verksamhetsområden,

där arbetsförhållandena tarfva en närmare reglering, synes en särskild

institution sådan som den nu ifrågavarande onekligen hafva skäl för

sig. En dylik permanent institution, sammansatt af på skyddsväsendets

område sakkunnige samt representanter för arbetsgifvare och arbetare,

måste otvifvelaktigt anses hafva stora förutsättningar att på ett tillfredsställande

sätt fullgöra det lagstiftningsarbete, hvarom här är fråga.

Kollegium har för sin del desto större skäl att förorda upprättandet

af ett arbetsråd, som kollegium föreslagit att i ytterligare några afseenden,

utöfver hvad lagförslaget angifver, Eders Kungl. Maj:t skulle

äga att utfärda kompletterande skyddsbestämmelser.

Kommittén har föreslagit, att yrkesinspektörernas antal skulle

ökas från åtta till tolf. Kommittén har därvid framhållit, att det sålunda

föreslagna antalet yrkesinspektörer måste anses såsom ett minimiantal,

hvartill kommittén endast med hänsyn till förslaget om inrättandet

af ett afsevärdt antal nya, underordnade inspektionstjänster inskränkt

sig. Äfven med tolf yrkesinspektörer skulle de under yrkesinspektörernas

omedelbara tillsyn hörande industriella arbetsställena i regel

komma att inspekteras allenast hvart annat eller hvart tredje år.

Inrättandet af minst fyra nya yrkesinspektörsbefattningar synes

äfven kollegium vara af förhållandena oeftergifligt påkalladt.

Med afseende å de för yrkesinspektörerna föreslagna aflöningsbeloppen,

anser kollegium att dessa böra, på sätt vid senare löneregleringar

skett, fördelas i lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg,

samt att dessa sistnämnda bestämmas till 400 kronor i Stockholm samt.

200 kronor i Göteborg och Malmö samt å sådana öfriga orter, där ett

dylikt tillägg anses böra utgå. Ortstillägg torde under enahanda förhållanden

böra proportionsvis utgå äfven till andra befattningsinnehafvare

vid yrkesinspektionen.

Hvad den blifvande nya distriktsindelningen beträffar, torde kollegium

framdeles beredas tillfälle att därom afgifva förslag.

Kommittén har föreslagit anställande af eu yrkesinspektris, hvilken

skulle vara bosatt i Stockholm och ägna tillsyn öfver hela riket åt

arbetsställen med öfvervägande eller talrik kvinnlig personal.

I betraktande af vårt lands stora utsträckning och det betydande

antal kvinnor, som användas i industriellt arbete, synes det emellertid

kollegium med fog kunna ifrågasättas att redan från början anställa

mer än en yrkesinspektris.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kung!,. Ma-j:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Vidkommande yrkesinspektris’ aflöning vill det synas kollegium,

dels att denna borde sättas något högre än kommittén föreslagit —

exempelvis till 3,600 kronor — dels ock att ålderstilläggen, likasom

för yrkesinspektör, borde bestämmas till tre (å 300 kronor).

Assistenterna skulle enligt kommitténs förslag vara lika många

som yrkesinspektör erna och fördelade till tjänstgöring med en inom

hvarje distrikt. I afseende härå har kollegium icke något annat att

erinra än att det kan ifrågasättas, huruvida ej det af kommittén med

hänsyn till den kvinnliga inspektionens framtida utveckling framställda

förslaget, att hos yrkesinspektris skulle anställas kvinnlig assistent,

redan från början borde förverkligas. Säiskildt synes en sådan anordning

kunna vara af behofvet påkallad för det fall, att endast en yrkesinspektris

komma att tillsättas.

Hvad beträffar aflöning åt kvinnlig assistent, synes denna skäligen

kunna bestämmas till 2,000 kronor med två ålderstillägg å 300 kronor.

I fråga om underinspektörerna anser kommittén att tillsvidare

möjligen 24 sådana kunna vara tillfyllest. I regel skulle alltså på

hvarje yrkesinspektörs distrikt komma två underinspektörer, men skulle

detta antal, enligt hvad kommittén tänkt sig, i distrikt med ovanligt

liten eller mycken användning af mekanisk kraft inom jordbruk och

handtverk kunna minskas till en, respektive höjas till tre.

I öfverensstämmelse med hvad kollegium anfört med afseende å

26 § i arbetarskyddslagförslaget borde underinspektörernas antal i någon

mån kunna inskränkas. Kollegium föreslår en minskning af det utaf

kommittén föreslagna antalet med åtminstone sex.

Hvad i öfrigt beträffar organisationen af de statsmyndigheter,

som skulle utöfva tillsynen öfver efterlefnaden af ifrågavarande lagstiftning,

deras personals anställningsvillkor och dylikt, finner kollegium

sig kunna i hufvudsak lämna kommitténs förslag utan erinran.

En hvar af de nuvarande yrkesinspektörerna uppbär ett belopp

af 1,500 kronor att mot redovisningsskyldighet användas till bestridande

af kostnaderna för skrifbiträden och likartade utgifter äfvensom

för hyra, uppvärmning, belysning och städning af expeditionslokal.

Det föreslagna anställandet hos yrkesinspektör af assistent har till syfte,

bland annat, att tillgodose yrkesinspektörs behof af mera kvalificeradt

skrifbiträde. Det utsträckta verksamhetsområde, som enligt den ifrågavarande

nya lagstiftningen skulle tillhöra yrkesinspektör — i hvilket

afseende må erinras äfven om den ledning af underinspektörs verksamhet

samt kontroll öfver den kommunala tillsynen, som skulle åligga yrkesinspektören

— kommer emellertid gifvetvis att medföra afsevärdt ökade

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kuncjl. Maj.ts Nåd. Proposition N;o 104.

skrifgöromål. En stor del af de yrkesinspektör tillhörande skrifgöromålen

torde dock blifva af beskaffenhet att lämpligen böra utföras genom

mindre kvalificerad arbetskraft. Vidare torde för yrkesinspektör i allmänhet

uppstå behof af rymligare expeditionslokal än för närvarande.

Där bör nämligen finnas plats ej mindre för assistenten än äfven för

vederbörande underinspektör, för hvilken särskild expeditionslokal ej

torde böra ifrågakomma, därest han, såsom i regel torde vara lämpligt,

är stationerad på samma ort som yrkesinspektören.

Med hänsyn till bland annat nu anförda omständigheter lära till

bestridande af kostnaden för skrifbiträden och likartade utgifter äfvensom

för hyra, uppvärmning, belysning och städning af expeditionslokal

medel böra ställas till en hvar af yrkesinspektörernas förfogande med

minst samma belopp som hittills.

Jämväl åt yrkesinspektris torde för bestridande af dylika utgifter

höra anvisas skäligt belopp.

I fråga om de kommunala tillsyningsmännen hänvisar kollegium

till hvad kollegium anfört vid behandlingen af 26 § i arbetarskyddslagen.

Vidkommande beloppet af det förhöjda anslag af statsmedel, som

skulle erfordras för yrkesinspektionen, anser sig kollegium för närvarande

sakna möjlighet att göra någon förslagsberäkning, men vill

kollegium redan nu framhålla, att ett blifvande anslag bör ställas till

Eders Kungl. Maj:ts förfogande i form af ett förslagsanslag.

Stockholm den 22 juni 1911.

Underdånigst

ALFR. LAGERHEIM.

PER G. FRIBERG. HENNING ELMQUIST. EMIL HUBNER.

. Föredragande.

Axel Kor aen.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

Bilaga.

»

P. M.

angående vissa bestämmelser rörande vuxna industriarbetares arbetstid

med anledning af kommerskollegii utlåtande om yrkesfarekommitténs

betänkande.

Kommittén.

Riksdagen.

I motiven till det af kommittén i 7 § 1) föreslagna stadgande

anför kommittén, att den »af flera skäl och synnerligast med hänsyn

till riksdagens vid flera tillfällen ådagalagda, afvisande hållning i frågan

ej ansett sig böra i förevarande lag upptaga några allmänna bestämmelser

rörande arbetstidens begränsning.»

Nämnda uttalande synes vara det enda, som i kommitténs betänkande

förekommer rörande frågan om arbetstidens reglering för

vuxna arbetare. Med undantag af stadgandet angående söndagshvila

i 7 § 1), innehåller kommitténs lagförslag nämligen icke någon bestämmelse

af sådan innebörd. Ej heller har kommittén lämnat någon redogörelse

för den utländska lagstiftningen i detta hänseende. Det synes

emellertid vara obestridligt, att denna fråga, särskild^ i vissa dess

delar, är af central betydelse för arbetarskyddslagstiftningen på dess

nuvarande utvecklingsståndpunkt.

Kommittén har, enligt hvad nyss anförts, såsom skäl för att icks

upptaga detta spörsmål till närmare behandling, förnämligast angifvit

riksdagens afvisande hållning i frågan. Det torde då vara af intresse

att något närmare redogöra för den behandling ärenden af denna art

undergått i riksdagen.

Redan vid 1856 års riksdag väcktes af herr Nils Hansson i Varalöf

en motion med yrkande bland annat, »att arbetstiden inom alla

rikets fabriker genom ett statsmakternas sammanstämmande beslut måtte

blifva bestämd till högst tolf timmar om dagen för fullvuxna personer

och de öfver 16 år samt till åtta timmar om dagen för ungdom under

16 års ålder». Motionen torde hafva utgjort en medverkande orsak

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

till en skrifvelse af riksdagen med begäran om lagstiftningens ingripande

till förmån för en reglering af minderårigas arbete. Sedan en

sådan lagstiftning hade genomförts i 1881 års minderårighetsförordning,

bragtes frågan om lagstadgad arbetstid för vuxna arbetare ånyo före

i riksdagen genom en motion år 1886 af lierr S. A. Hedlund, hvilken

väckte förslag om införande af en maximalarbetsdag å nio timmar för de

näringar, som komme att understödjas genom skyddstullar. Motionen

afstyrktes af lagutskottet och föll i båda kamrarna.

Den på tyska kejsarens initiativ sammankallade internationella

arbetarskyddskonferensen i Berlin år 1880, vid hvilken äfven Sverige

låtit sig representeras och som bland annat uttalade sig för en lagstadgad

maximalarbetsdag för kvinnor, torde hafva gifvit den närmaste

impulsen till att frågan om en begränsning af de vuxna arbetarnes

arbetstid redan år 1891 ånyo gjordes till föremål för behandling i

riksdagen, denna gång genom eu motion af herr F. Berg. I denna

motion yrkades, att »Kungl. Maj:t täcktes genom sakkunniga personer

låta utreda, i hvad mån åtgärder äfven i vårt land kunna vara lämpliga

för ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare

beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt inom alla sådana näringsgrenar,

som äro underkastade yrkesinspektionen». Motionen afstyrktes

af det Andra kammarens tillfälliga utskott, dit den hänvisats och

kammaren godkände utskottets framställning. Samma öde rönte en

af samma motionär år 1893 framburen motion med samma yrkande.

Då motionen återkom år 1894, väckt äfven nu af herr Berg och med

instämmanden af 12 bland kammarens ledamöter, rönte den emellertid

ett annat mottagande. Det tillfälliga utskott, som afgaf utlåtande däröfver,

gaf frågan en grundlig behandling och. hemställde i sitt yrkande,

att skrifvelseförslaget skulle omfatta »sådana fabriker och andra industriella

inrättningar, i hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar

på arbetarens hälsa». Med denna begränsade formulering godkändes

utskottets framställning med 101 röster mot 89. Vid den behandling,

som ärendet sedermera undergick i Första kammaren, afslogs Andra

kammarens beslut emellertid såväl af utskott som kammare.

Då frågan, vid 1895 års riksdag ånyo upptogs af samma motionär,

framställde denne sitt yrkande i öfverensstämmelse med föregående

års andrakammarbeslut. Nu bifölls det, efter vederbörande utskotts

hemställan, i Andra kammaren med den mot år 1894 förstärkta majoriteten

af 133 röster mot 73. Men ehuru äfven behandlingen af ärendet

i medkammaren denna gång var gynnsammare, i det att dess tillfälliga

utskott efter en utförlig motivering enhälligt tillstyrkte Andra kamBihang

till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.) 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

marens beslut, så föll frågan likväl i Första kammaren efter en längre

debatt, men utan votering.

Sedan 1895 har frågan inom representationen kvilat i 13 år och

upptogs ånyo först vid 1908 års riksdag. Då väcktes af den socialdemokratiska

riksdagsgruppen motion med yrkande om skrifvelseförslag

med begäran om utredning, »huruvida och i hvilken utsträckning en

maximalarbetstid af 48 timmar under en vecka och 8 timmar under

ett dygn må bestämmas för arbetare och biträden i industriellt och

därmed jämförligt yrke, handtverk, byggnadsarbeten af alla slag, transportväsende

och därmed sammanhörande arbete samt statens och

kommunens arbeten och företag». Det andra kammarens tillfälliga

utskott, dit detta ärendes behandling hänvisats, afstyrkte motionärernas

förslag efter en motivering, som framför allt vände sig mot ett lagstadgande

om en maximalarbetsdag af så kort varaktighet som den

föreslagna 8 timmarsdagen och hänvisade rörande möjligheten att öfverhufvud

åstadkomma en allmän begränsning genom lag af arbetstiden

till nödvändigheten af internationell öfverenskommelse eller internationell

praxis. Däremot hyste utskottet den uppfattningen, att staten

både kunde hafva rätt och plikt att ingripa till arbetstidens förkortande,

där denna tids öfverdrifna längd ur hälsovårdssynpunkt innebure

verklig våda för samhället eller individen. Andra kammaren godkände

utskottets hemställan och afslog motionen, hvarvid i debatten

likväl äfven från arbetsgifvarehåll betonades betydelsen af en begränsning

af arbetstiden, där sådan kunde befinnas vara af hygieniska eller

andra giltiga skäl nödvändig.

I anslutning till dessa uttalanden af utskottet och under debatten

vid 1908 års riksdag väcktes af herrar Kropp och Svensson vid 1910

års riksdag en motion med yrkande om utredning, »huruvida och i

hvilken utsträckning en lagstadgad maximalarbetsdag må bestämmas

för arbetare och biträden i hälsofarliga industrier och yrken». Det

Andra kammarens tillfälliga utskott, där ärendet behandlades, afstyrkte

motionen och denna utskottets hemställan blef af kammaren godkänd.

Det förtjänar likväl uppmärksammas, att, enligt hvad af utskottets

motivering framgår, detta icke hyst någon tvekan om nödvändigheten

af arbetstidens begränsning inom vissa yrken, men att det icke ansett sig

böra föreslå någon riksdagsskrifvelse i ämnet, enär yrkesfarekommitténs

lagförslag snart väntades komma under Riksdagens behandling och däri

förekomma föreskrifter, hvilka syntes vara afsedda att råda bot för de

i motionen påpekade missförhållanden. Utskottet hänvisade i sådant

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

afseende till de i kommittéförslaget förefintliga bestämmelserna i 7 § e)

samt 11 § äfvensom till föreskrifterna om inrättandet af ett arbetsråd.

Till frågan om i riksdagen väckta förslag rörande arbetstidens

begränsning skall slutligen för fullständighetens skull ytterligare tilläggas,

att vid 1895 och 1896 års riksdagar motionerades om arbetstiden i

bagerier, utan att likväl föranleda något Riksdagens beslut rörande lagstiftning

eller utredning i ämnet, samt att vid 1911 års riksdag väcktes

motionen om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående reglering genom

lag af arbetstiden inom handel samt restaurang-, kafé- och hotellrörelsen

äfvensom med upprepande af en vid 1910 års riksdag väckt,

men afslagen motion, för personalen å badinrättningar samt rakstugor

och herr- och damfrisérsalonger. Lagutskottet vid 1911 års riksdag

afstyrkte de sistnämnda motionerna, hvarvid likväl fyra reservanter

påyrkade en undersökning rörande personalens i hotell-, restaurangoch

kaférörelse arbetstid och arbetsförhållanden samt sex reservanter

en utredning rörande begränsning af arbetstiden för personalen å badinrättningar

samt herr- och damfrisérsalonger. Första kammaren godkände

lagutskottets afstyrkande hemställan, hvaremot medkammaren

gaf sitt bifall åt de reservationsvis framförda yrkandena.

Den nu i korthet meddelade öfversikten rörande den behandling,

som frågan om en begränsning af vuxna arbetares arbetstid undergått

i riksdagen, gifver vid handen, att de i sådant sjette väckta förslagen

visserligen icke vid något tillfälle vunnit Riksdagens bifall, men att

likväl Andra kammaren tvenne gånger uttalat sig till förmån för en

reglering af arbetstiden inom hälsofarliga industrier samt dessutom för

en utredning rörande arbetstiden för personalen i hotell-, restaurangoch

kaférörelse, badinrättningar samt herr- och damfrisérsalonger. Dessutom

har ett Första kammarens och senare ett Andra kammarens utskott

utan meningsskiljaktighet uttryckt sin tillslutning till krafvet på

en begränsning af arbetstiden inom hälsovådliga yrken.

Fordran på en sådan anordning af arbetsförhållandena, att tiden Allmänna

för arbetarens användande till yrkesarbete i erforderlig grad regleras, ^etstfdens"

synes hvila på en grundsats, hvilken numera knappast på något håll röner begränsning,

allvarligt motstånd. Denna grundsats utgör ett uttryck för den uppfattningen,

att å ena sidan arbetarens fysiska kraft skall utnyttjas endast

på sådant sätt, att den så länge som möjligt skall kunna tagas i

bruk för tryggande af arbetarens ekonomiska existens och att å andra

sidan ett tillräckligt mått af tid och kraft skall af arbetaren kunna

sparas från yrkesarbetet för det enskilda lifvets kraf. Den på en dylik

grundsats byggda fordran har likväl tills vidare icke såsom någon all
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Vuxna manliga

industriarbetares

arbetstid.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 104.

männare regel genomträngt arbetareskyddslagstiftningen, åtminstone ej

dem af denna lagstiftnings kapitel, hvilka gälla vuxna manliga industriarbetare.

I fråga åter om minderårigas och kvinnors arbete, så bar

äfven frågan om arbetstidens reglering i viktiga fall blifvit den betydelsefullaste

bestämmelsen i hithörande lagstiftning. Men härtill är orsaken

närmast den, att åt dessa båda kategorier af arbetare i detta afseende

i regel anvisats en undantagsställning, betingad af särskilda omständigheter.

De förnämsta skälen hafva därvid varit dessa arbetargruppers

ogynnsamma ställning vid arbetsaftalets afslutande samt de för samhället

hotande farorna af befolkningsmaterialets försämring på grund

af ostäfjadt utnyttjande af kroppskrafterna hos människor, som befinna

sig i utvecklingsåren, eller af kvinnor såsom det uppväxande släktets

vårdarinnor och den kommande generationens mödrar.

Hvad en allmän laglig reglering af arbetstiden för vuxna manliga

industriarbetare beträffar, så synes denna fråga, hvilken, som nämts, i

allmänhet för närvarande icke genom lagstiftningen lösts, tillsvidare

böra hänföras till dem, inför hvilka socialpolitiken lämpligen bör iakttaga

en afvaktande hållning. Det är visserligen sannt, att bland de

europeiska staterna några finnas, där lagstiftningen fastställt en maximalarbetsdag

för alla vuxna arbetare. Sålunda har Ryssland en dylik

arbetsdag för industrien af 11 Va samt Österrike och Schweiz af hvardera

11 timmar, hvarvid likväl icke inbegripas arbetsställen med kontinuerlig

drift. Dessutom gäller i Frankrike ännu 1848 års lag, enligt hvilken

föreskrifves 12 timmars maximalarbetsdag i alla företag, som använda

motorer eller sysselsätta mer än 20 arbetare. Men i alla dessa länder

— sannolikt med undantag af Ryssland, där den berörda lagstiftningen

för öfrigt knappast torde vara särdeles effektiv — har man i praktiken

i själfva verket oftast en kortare arbetstid än den i lag föreskrifna.

Sålunda visade en under år 1906 verkställd statistisk utredning rörande

arbetstiden i den österrikiska industrien, att endast omkring 16 procent

af samtliga af utredningen berörda 1,0 4 millioner arbetare nådde

upp till eu arbetsdag af 11 timmar — 10 procent arbetade längre än

11 timmar, men voro i regel sysselsatta i kontinuerlig drift — och redan

under midten af 1890-talet konstaterades i Frankrike, att blott omkring

Vr, af industriens arbetsdagar voro längre än 11 timmar. En schweizisk

undersökning af år 1901, omfattande cirka 243,000 arbetare, visade,

att högsta arbetstiden synes hafva varit 65 timmar i veckan, således

för ingen arbetare uppgått fullt till lagens maximigräns.

Ett större praktiskt värde för en effektiv förkortning af arbetstiden

för manliga industriarbetare hafva de bestämmelser, som inom åtskilliga

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

länder utfärdats till skydd för arbetare i vissa hälsofarliga industrier.

Främst bland dessa har graf drif ten varit föremål för reglering. För detta

yrke är 8-timmars dagen genomförd i England, Frankrike och Bayern

samt 9-timmarsdagen i Österrike och Belgien. Dessutom stadgas i

Preussen, att arbete i stenkolsgrufvor ej får bedrifvas med längre arbetstid

än 6 timmar, därest den vanliga temperaturen å arbetsssället öfverskrider

28’ C. Arbetet i bagerier är regleradt i ett flertal länders lagstiftning,

af livilka må nämnas den tyska, enligt hvilken arbetstiden

inom yrket begränsats till 12 timmar, med särskilda bestämmelser angående

skiftindelning, den norska, som bestämt dagarbetstiden, måltidstimmar

och raster inberäknade, till 12 samt nattarbetstiden (äfven

brutto) till 10 timmar, och slutligen den finska lagstiftningen, som fastställt

maximalarbetsdagen i bagerier till 10 timmar om dygnet, dock med

högst 48 timmars arbetsvecka. Andra industrigrenar, där en lagstadgad

begränsad arbetstid förekommer, äro i Tyskland bland annat stenindustrien

med en maximalarbetsdag af 9 till 10 timmar för vissa arbeten, blyhyttor

med 8 timmar för vissa och 10 timmar för de flesta öfriga

arbeten, blyfärg sfabriker med 10 timmar för alla arbetare, som komma

i beröring med bly eller blyhaltiga ämnen, ackumulatorfabriker med 8

timmar, afbrutna af 1V2 timmes paus eller 6 timmar utan paus, allt

för särskilda sysselsättningar, samt gummivarumlkanisering med 4 timmars

maximalarbetstid vid användande af kolsvafla, hvarvid dessutom

1 timmes rast måste anordnas efter 2 timmars arbete. I de preussiska

järnvägsverkstäderna har 8-timmarsdagen införts, för den engelska statens

skeppsvarf och skeppsverkstäder äfvensom vid flertalet kommunala gasverk

i England gäller 8-timmarsdag, o. s. v.

Denna i största korthet meddelade öfversikt af nu gällande bestämmelser

i de europeiska staternas arbetarskyddslagstiftning ifråga

om begränsning af de vuxna manliga industriarbetarnes arbetstid visar, att

dessa stadgande!! inskränkt sig till att i några fall fastslå ett visst generellt

arbetstidsmaximuin, hvilket emellertid ligger högre än den numera i

praktiken i allmänhet nådda gränsen, samt att dessutom, vare sig en dylik

maximalarbetsdag fastställts eller icke, för vissa industrier föreskrifva

en arbetstid, i hvarje särskildt fall bestämd med hänsyn till det inom

industrien förekommande arbetets hälsovåda samt väl äfven industriens

ekonomiska ståndpunkt. Det är emellertid icke några större områden,

som på detta sätt direkt regleras af lagstiftningen. Men likväl torde

ifråga om vuxna mäns arbetstid för närvarande knappast några allvarligare

missförhållanden förekomma vare sig i de af den här refererade

lagstiftningen berörda länder eller i de stater, hvilkas sociala lag
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

stiftning icke innehålla några bestämmelser till skydd för männens

arbetstid. Orsaken härtill synes främst böra sökas i den omständigheten,

att arbetstidens längd i så betydande utsträckning blifvit föremål

för reglering i de kollektiva överenskommelser mellan arbetsgifvarnes

och arbetarnes organisationer, hvilka bilda grundvalen för arbetsförhållandets

ordnande på åtskilliga arbetsområden i flertalet af Europas

ekonomiskt framåtskridna eller framåtgående stater. Och äfven där

dylika kollektivaftal ej finnas upprättade, hafva arbetarne dock genom

sitt organisationsväsen lyckats genomföra en begränsning af arbetstiden

inom allt större delar af industrien. Den möjlighet, som gifvits att på

dylikt sätt afpassa arbetstidens längd efter de skilda industriernas olika

förutsättningar och de där sysselsatta arbetsgifvarnes och arbetarnes

skilda kraf, synes ock innebära en afgjord fördel framför den generalisering,

som ett lagligt fastställande af en allmän maximalarbetsdag på

detta område alltid måste innebära, men som här kan framkalla verkningar

af ogynnsam art.

De undersökningar rörande arbetstidens längd, som verkställts

inom åtskilliga europeiska stater, bekräfta i allmänhet den erfarenheten,

att det lyckats arbetarne att på den frivilliga öfverenskommelsens väg

begränsa arbetstidens längd till rimliga mått. Den tidigare anförda

utredningen rörande Österrike visade, att år 1906 af alla industriarbetare

49 procent arbetade högst 10 timmar om dagen samt 24 procent 107;

timmar. De äfvenledes tidigare omnämnda siffrorna för Schweiz af år

1901 gåfvo vid handen, att 46 procent af industriarbetarne arbetade

högst 60 timmar per vecka, medan återstoden hade en veckoarbetstid

af öfver 60, men högst 65 timmar. Från öfriga länder, där någon

lagstadgad allmän maximalarbetsdag icke finnes, föreligga äfven åtskilliga

uppgifter i detta hänseende. Sålunda framgår af en finsk undersökning

för år 1910, berörande omkring 82,000 industri- och handtverksarbetare,

att för 82,4 procent af dem arbetstiden per vecka uppgick

till mindre än 60 och för 17,6 procent till 60 timmar och däröfver.

En motsvarande dansk undersökning, utförd år 1906 och berörande

207,000 industri- och handtverksarbetare, uppvisade för 90,*

procent af dem högst 10 timmars och för 9,2 procent öfver 10 timmars

arbetsdag. Från Ungern för år 1900 föreliggande uppgifter, omfattande

cirka 248,000 arbetare i industri och handtverk, utvisade en arbetstid

per dag, för 55,7 procent af arbetarne uppgående till högst 10 timmar

och för 11,6 procent till mer än 10, men högst 11 timmar.

Huru förhållandena i detta hänseende gestalta sig i vårt land,

framgår af den utredning rörande arbetstidens längd inom industri och

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

handtverk i Sverige, som af kollegii afdelning för arbetsstatistik verkställts

och offentliggjorts. Utredningen afser visserligen år 1905, men

torde dess siffror sannolikt fortfarande böra tillmätas en hög grad af

aktualitet. Af undersökningen berörda voro 345,446 arbetare, af hvilka

257,775 vuxna och 34,226 minderåriga manliga arbetare. Den ordinarie

nettoarbetstiden per dag utgjorde i genomsnitt för samtliga manliga

arbetare jämt 10 timmar. Den längsta arbetstiden för dessa arbetare

förekom inom trämasse- och pappersindustrien samt malmförädlingsindustrien,

båda med 10,G timmar, hvarefter följde textilindustrien med

10,3 timmar. Kortast befanns åter nettoarbetstiden vara för arbetare

inom grufdriften (8,5 timmar — jämför den flerstädes i utlandet lagstadgade

åttatimmarsdagen) och den grafiska industrien (9, l timmar).

Den dagliga nettoarbetstiden för arbetareantalet i dess helhet utgjorde:

Antal arbetare

procent

mindre än 10 timmar............................................... 18,6

10 timmar .................................................................... 51,9

mer än 10 timmar.................................................... 26,2

obestämdt .................................................................... 3,3

Summa 10 0,0

Sedan år 1885 syntes i genomsnitt för samtliga arbetare en minskning

i arbetstiden af 1, i timme kunna konstateras.

Denna undersökning, som omfattar större delen af industriens

och handtverkets arbetarantal, synes gifva vid handen, att i vårt land

arbetstidens längd utan lagbestämmelser, till stor del på grundvalen af

frivilligt träffade överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare,

begränsats till ett normalt mått af 10 timmar per dag. Tendensen

synes dessutom gå i riktningen mot ytterligare förkortningar af arbetstiden,

åtminstone per vecka, i det att i de under de senare åren

afslutade kollektivaftal en sträfvan gjort sig gällande att förkorta

särskildt lördagsarbetstiden.

När det gäller fastställandet af arbetstiden för vuxna män, vill

det sålunda synas som om denna fråga tillsvidare torde kunna öfverlämnas

åt de frivilliga aftalen för närmare reglering och som om lagstiftningsåtgärder

på detta område af arbetarskyddet för närvarande

icke vore af behofvet påkallade i andra fall än där det skulle visa sig

nödvändigt till förekommande af ohälsa eller på grund af andra orsaker

inom vissa hälsofarliga eller ifråga om organisationsväsende ringa utvecklade

yrken, där arbetsgivare och arbetare icke på annat sätt

s. 176 Kontrollera mot PDF

Kvinno
skyddslag
atiftningen.

176 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 104.

kunde eller ville åvägabringa en lämplig begränsning af arbetstiden.

Då det emellertid måste anses vara synnerligen önskvärdt och, såsom

tidigare påpekats, äfven har inom riksdagen vid flera tillfällen framhållits

såsom nödvändigt, att arbetsförhållandena framför allt inom

hälsofarliga yrken ordnas på ett betryggande sätt, torde betydelsen af

det i 7 § e) af kommitténs lagförslag förekommande stadgande böra

understrykas, enligt hvilket tiden för arbetares användande i hälsofarlig

sysselsättning skall tillbörligen inskränkas. Särskildt synes i

fråga om detta stadgande böra framhållas, att det enligt kommitténs

motivering skulle afse icke allenast sådana sysselsättningar, hvilkas

hälsofarliga inverkan är mer uppenbar och hastigt verkande, såsom

arbete i skadliga gaser eller ovanligt stark hetta och där det gäller

en eller annan timmes längre eller kortare arbetstid, utan att med

bestämmelsen äfven åsyftats att nå sysselsättningar med mer långsamt

verkande, hälsofördärfligt inflytande, såsom exempelvis torrslipning, där

arbetet lämpligen torde kunna så anordnas, att arbetaren därmed

sysselsattes endast under en kortare, begränsad tid åt gången och

därefter under tillräcklig tid med annat, för andningsorganen oskadligt

arbete. Det torde ock slutligen böra framhållas såsom önskvärdt,

att vid tillämpning af den rätt att efter arbetsrådets hörande utfärda

förordningar rörande ytterligare föreskrifter för arbetets bedrifvande

vid bl. a. viss hälsofarlig sysselsättning, hvilken rätt enligt 11 § i

kommittéförslaget medgifvits Konungen, särskildt afseende måtte fästas

vid möjligt behof af bestämmelser i nu berörda hänseende.

Frågan om en begränsning af de minderårigas och de vuxna

kvinnliga arbetarnas arbetstid intager en särskild ställning inom ramen

af spörsmålet om arbetstidens allmänna begränsning. Såsom tidigare

antydts, synes ifråga om dessa båda arbetarekategorier en effektiv

reglering af arbetstiden knappast kunna genomföras utan lagstiftningens

hjälp, och den är här dessutom i särskild grad önskvärd, enär

skyddsbehofvet framträder starkare än när det är fråga om de vuxna

männen. Beträffande de minderåriga torde det här anförda icke behöfva

närmare motiveras. Men äfven rörande kvinnorna gäller det

att å ena sidan deras behof af skydd är af mera speciell och för det

allmänna betydelsefullare art än männens och att å andra sidan deras

förmåga att förskaffa sig detta skydd på den frivilliga öfverenskom
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

melsens väg är männens väsentligt underlägsen. Kvinnan såsom yrkesarbeterska

tarfvar ett särskildt skydd på grund af sin ringare fysiska

prestationsförmåga och större mottaglighet för vissa skadliga verkningar

af arbetet samt på grund af sina funktioner som moder och som ledare

af eller hjälpkraft i familjehushållets arbete. Men de kvinnliga arbetarna

hafva endast i ringa utsträckning förmått eller förstått att begagna

sig af den styrka, som vid ordnandet af arbetsförhållandena

ligger i stödet hos gemensamma sammanslutningar. Flertalet kvinnliga

industriai-betare äro ännu i alla länder endast ofullständigt organiserade

eller ock sammanslutna i med svag aktionsförmåga utrustade

organisationer. Därför äro-de ock ifråga om villkoren för sitt arbete

i stor utsträckning hänvisade till lagstiftningens hjälp, och denna hjälp

hvarken kan eller bör undandragas dem, så länge icke deras förhållanden

i här berörda hänseende förändrats.

De fordringar, som ur dessa synpunkter måste ställas på en

kvinnoskyddslagstiftning, afse tillbörlig begränsning af arbetstiden,

förbud mot nattarbete, helt eller partiellt förbud mot kvinnors sysselsättande

i vissa slag af arbeten eller yrken samt förbud mot arbete

under viss tid före och efter nedkomsten. Alla dessa kraf hafva också

i större eller mindre utsträckning beaktats af nu gällande skyddslagstiftning

i de europeiska staterna.

Den vanligast förekommande af de särskilda kvinnoskyddsbestämmelserna

är den, som föreskrifver en viss tids ledighet efter nedkomsten.

Bland europeiska stater förefinnes ett dylikt stadgande —

oftast afseende en hviloperiod af fyra veckor — allestädes utom i Finland

och Frankrike. Beliofvet af hvila före nedkomsten har i bindande

form tillgodosetts endast af den spanska lagstiftningen, men möjliggöres

en dylik ledighet äfven för de tyska och schweiziska industriarbeterskorna.

I den italienska och spanska lagstiftningen återfinnas

särskilda föreskrifter till fromma för arbetande mödrar, som hafva barn

att amma, och i de tyska och schweiziska skyddslagarna stadgas, att

arbeterskor, som hafva att sköta hushåll, skola gifvas ledighet en half

timme före middagsrasten, såvida ej denna belöper sig till minst 1 1 2

timme.

Den synnerligen betydelsefulla bestämmelsen angående förbud mot

nattarbete för vuxna kvinnor är numera genomförd i de flesta europeiska

stater, tack vare en internationell öfverenskommelse, hvilken

biträdts af Europas alla länder, utom Ryssland, Balkanstaterna och

Norge. Förbudet, hvilket för Sveriges vidkommande införts genom

lagen den 20 november 1909, gäller som bekant kvinnors användande

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. (Nr 104.) 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 104.

till arbete nattetid i företag med minst 10 arbetare och föreskrifver

en oafbruten nattkvila af minst 11 timmar, hvari tiden mellan klockan

10 e. m. och 5 f. m. skall ingå.

Förbud att använda kvinnor till bergverksarbete under jord gäller

i flertalet kulturstater, äfvensom förbud mot kvinnors användande till

rengöring och skötsel af i gång varande maskiner och transmissioner.

Hvad eljes förbudet mot kvinnors användande till arbete i tunga, med

särskild olycksfallsfara förenade eller hälsovådliga sysselsättningar beträffar,

så synes regeln vara den, att lagstiftningen genom en allmän föreskrift

i detta afseende likställt kvinnorna med de minderåriga arbetarne

och sålunda låtit dem komma i åtnjutande af starkare skydd i detta

hiinseende än männen och reglerat dessa slag af arbete genom särskilda,

i förordningsväg utfärdade föreskrifter. Så synes i allmänhet förhållandet

vara i de stora industristaterna, och särskildt hafva Tyskland, England

och Frankrike genom en rad förordningar i anslutning till skyddslagstiftningens

allmänna bestämmelser antingen helt och hållet uteslutit

kvinnorna från vissa med olycksfalls- eller kälsofara förenade arbeten

och industrier eller ock medgifvit deras sysselsättning endast under

iakttagande af särskilda försiktighetsmått eller viss tidsbegränsning.

Såsom exempel på föreskrifter af denna art må anföras följande,

för närvarande i Tyskland gällande stadganden. I fabriker för tillverkning

af elektriska ackumulatorer få kvinnor icke sysselsättas vid

sådana arbeten, där de kunna utsättas för beröring med bly eller blyföreningar,

liksom i blyhyttor och fabriker för tillverkning af blyfärger

och andra kemiska blyprodukter användandet af kvinnor är förbjudet,

såvida de utsättas för faran att inandas eller komma i beröring med

blyhaltigt stoft eller blyhaltiga ångor och ämnen. I tegelbruk, zinkhyttor,

fabriker för tillverkning af cikoria, glashyttor och glassliperier,

råsockerfabriker, sockerraffinaderier och melassfabriker, valsverk, stenbrott

och stenhuggerier, alkalichromatfabriker få arbeterskor sysselsättas

endast vid vissa arbeten eller i vissa delar af lokalerna, hvarvid

bestämmelserna ofta äro så stränga, att de blifva liktydiga med förbud

mot användande af kvinnliga arbetare. Härtill bör läggas att lagen

— således ej särskilda förordningar — uttryckligen förbjudit kvinnors

sysselsättning i koksberedningsanstalter samt vid transport af material

vid byggnadsföretag (från den 1 april 1917).

Det synes vara af särskild vikt, att vid meddelande i lagstiftningen

af föreskrifter till skydd för de kvinnliga arbetarna ägna uppmärksamhet

åt de faror, för hvilka kvinnorna utsättas genom användande

till arbete vid maskiner, ångpannor eller andra arbetsanordnin
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

gar eller inom halsofarliga yrken. Dels torde det icke vara osannolikt,

att kvinnorna på grund af sin klädedräkt, hårklädsel eller andra orsaker

lättare än öfriga vuxna arbetare kunna blifva offer för olycksfall, dels synes

det af under de senare åren inom åtskilliga länder verkställda undersökningar

vara ådagalagdt, att kvinnornas organism sämre än männens

äger förmåga motstå det ogynnsamma inflytandet af hög temperatur

eller af giftiga gaser och ämnen, hvilka senare visat sig särskildt ägnade

att framkalla sjukliga förändringar i de kvinnliga generationsorganen,

i all synnerhet under fosterutvecklingsperioden. Af sådan anledning

torde det vara af beliofvet påkalladt, att i en lagstiftning om arbetarskydd

äfven för vårt land, i likhet med hvad som synes vara regel för

öfriga länder, införa ett särskildt stadgande till skydd för kvinnas

användande i med särskild olycksfalls- eller kälsofara förenadt arbete.

Lämpligast torde därvid vara att i lagen införa endast en bestämmelse

af allmännare innebörd och att åt Konungen öfverlämna att efter

arbetsrådets hörande utfärda de närmare föreskrifter, som i hvarje särskildt

fall kunna visa sig vara af behofvet påkallade.

Af de stadgande!!, som tillhöra den speciella kvinnoskyddslagstiftningen,

äro vid sidan af nattarbetsförbudet, de viktigaste de, hvilka

föreskrifva en viss allmän begränsning af kvinnornas arbetstid. Dylika

stadganden återfinnas i Englands, Tysklands och Frankrikes, sålunda

de trenne största europeiska industrinationernas lagstiftning. '') I England

är maximalarbetsdagen för kvinnor inom textilindustrien 10 timmar

alla hvai''dagar utom lördagar, då den är 5 1/i timmar, således en veckoarbetstid

af 55 Va timmar. Inom öfriga delar af industrien är veckoarbetstiden

för kvinnorna fastställd till 60 timmar, hvaraf på lördagarna

få komma högst 7 1 j och på öfriga hvardagar 10 Va timmar.

I Tyskland är i företag med minst 10 arbetare, eller där af elementärkraft

drifven motor användes, tiotimmarsdagen maximalarbetsdag för

alla kvinnor och arbetstiden på lördagar inskränkt till 8 timmar; så

att v e c k o a r b e t s ti d e 11 når ett maximum af 58 timmar. Inom den franska

industrien är äfven tiotimmarsdagen lagstadgad för de kvinnliga arbetarna.

Där har det viktiga tillägget i lagen gjorts, att samma maximalarbetsdag

skall tillkomma också de vuxna manliga arbetare, som arbeta

i samma företag som skyddade kvinnor och minderåriga. Härigenom

hafva 40 procent af industriens alla arbetare kommit i åtnjutande af

'') Ett stort antal af den nordamerikanska unionens stater kafva infört bestämmelsen

om tio timmars maximal arbetsdag för kvinnor, växlande med stadgande om 58

å 60 timmars veckoarbetstid.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

lagens skydd i detta afseende, och genom denna lagbestämmelse bär

särskildt betonats den betydelse, som en blott för vissa arbetarkategorier

föreskrifven maximalarbetsdag äger och i praktiken visat sig äga för

genomförandet af en motsvarande begränsning af arbetstiden äfven för

öfriga arbetare, hvilkas arbete i ett eller annat afseende är beroende

af eller äger tekniskt samband med de skyddade arbetarnas arbete.

Då Europas ledande industristater sålunda numera infört den lagstadgade

tiotimmarsdagen för kvinnliga arbetare ''), synas de af den

internationella konkurrensen betingade, svåraste hindren mot samma

lagstiftnings genomförande äfven i andra länder vara väsentligen undanröjda.

Också har den internationella föreningen för lagstadgadt arbetarskydd,

hvilken tidigare tagit initiativet till och äfven lyckats genomföra

det i så godt som alla Europas stater gällande förbudet mot

kvinnors nattarbete, i anslutning till ett tidigare berördt, af den internationella

Berlinkongressen år 1890 gjort uttalande, på sitt aktionsprogram

upptagit frågan om en lagstadgad maximalarbetsdag af tio

timmar för kvinnliga arbetare. Kedan vid föreningens sammanträde

i Luzern år 1908 gjordes i ämnet följande uttalande: >Maximalarbetsdagen

för alla af Bernkonventionen (rörande nattarbetet) berörda kvinnliga

arbetare bör genom internationell öfverenskommelse fastställas till

10 timmar. Införandet genom lag af denna maximalarbetsdag bör ske

genom successiv begränsning af arbetstiden». Vid föreningens nästa

sammanträde, i Lugano år 1910, bekräftades detta beslut och uttalades

dessutom, att föreningen, på grund däraf att åtskilliga staters lagstiftning

infört tiotimmarsdagen för kvinnliga arbetare, ansåge den

lämpliga tidpunkten vara inne för att genom internationell öfverenskommelse

utsträcka giltigheten af denna tiotimmarsdag till alla stater,

åtminstone för alla företag med minst tio arbetare. I anslutning härtill

anmodades föreningens verkställande organ, internationella arbetsbyrån

i Basel, att vidtaga nödiga mått och steg för genomförande af

en dylik öfverenskommelse.

En maximalarbetsdag af tio timmar för kvinnliga arbetare synes

sålunda på skyddslagstiftningens nuvarande utvecklingsståndpunkt motsvara

det mått af arbetstidens begränsning för industriarbeterskorna,

som allmänt anses vara antagligt och genomförbart ur synpunkten af

såväl industriens som arbeterskornas intressen. Vid en närmare pröf
-

:) I dessa dagar har det holländska parlamentet under behandling af arbetarskyddslagstiftningen

i en ny lag rörande barns och kvinnors arbete infört bestämmelse

om 10 timmars maximalarbetsdag och 58 timmars maximalarbetsvecka för kvinnor.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

ning af frågan rörande införandet af en på sådant sätt begränsad

arbetsdag äfven i vårt land, torde det främst vara af intresse att erhålla

någon kännedom om, huru de kvinnliga industriarbeterskornas

arbetstid för närvarande gestaltar sig hos oss. Af den tidigare anförda

utredningen rörande arbetstidens längd inom den svenska industrien

och handtverket framgå följande siffror till belysande af denna omständighet.

Arbetstid.

Antal kvinnliga

arbetare.

Procent.

Under 8

timmar ..........................

893

M

8

1,245

2,3

8 V2

?? ...........................

''978

1,8

9

...........................

5,117

9,6

9 Vä

?? ........................

4,982

9,3

10

5? ...........................

26.956

50,4

10 Va

..........................

6,317

11,8

11

5,292

9,9

11 Vs

..........................

252

0,5

12

j? .........................

396

0,8

Öfver 12

..........................

53

0,1

Obestämdt antal timmar.............

964

1,8

Summa

53,445

100,o

För något öfver hälften af arbeterskorna utgjorde således nettoarbetstiden

10 timmar per dag. Antalet af dem, som hade kortare

arbetstid, var ungefärligen lika stort som antalet af dem, hvilkas arbetsdag

öfversteg 10 timmar. Af dessa senare, hvilkas totalantal utgjorde

12,310, hade 6,317 arbeterskor eller 11,8 procent af samtliga en arbetstid

af 10 V2 samt 5,292 eller 9,9 procent en arbetstid af 11 timmar.

Hvad särskildt de yrkesgrupper beträffar, där kvinnorna äro talrikast

representerade, så visade utredningens siffror, att nettoarbetstiden inom

textilindustrien uppgick till öfver 10 timmar för icke mindre än 7,889

eller 45,o procent af samtliga arbeterskor. Af dessa arbetade 3,608 10 Va

och 4,198, således mer än hälften, 11 timmar, under det att endast

83 hade en längre arbetsdag än 11 timmar. Inom beklädnadsindustrien,

som näst textilindustrien räknade det största antalet kvinnliga

arbetare, voro förhållandena gynnsammare, i det af dess arbeterskor

1,263 eller endast 12,i procent arbetade längre än 10 timmar om dagen.

Hvad beträffar närings- och njutningsämnesindustrien, dit jämväl ett

s. 182 Kontrollera mot PDF

182 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

relativt stort antal kvinnliga arbetare hörde, så var den dagliga arbetstiden

där för 1,246 eller 13,procent af samtliga arbeterskor — företrädesvis

anställda vid maltdrycksbryggerier och mälterier, råsockerbruk,

bagerier o. s. v. — längre än 10 timmar. Af samtliga arbeterskor

med längre arbetstid än 10 timmar kommo ej mindre än omkring

84 proc. på de tre nu nämnda yrkesgrupperna.

Af de nu anförda siffrorna synes sålunda framgå, att om också

omkring tre fjärdedelar af Sveriges industriarbeterskor för närvarande

torde genom frivillig öfverenskommelse hafva nått fram till eu arbetsdag

af högst 10 timmar, så måste likväl återstoden eller en fjärdedel

af hela antalet arbeta eu half eller eu hel. understundom ända till två

och flere timmar längre om dagen än denna tid. Det förtjänar därvid

särskildt påpekas, att de yrkesgrupper, inom hvilka dylika längre arbetstider

förekomma, äro de, som förnämligast eller ock i betydande omfattning

begagna sig af den kvinnliga arbetskraften. Hvad i all synnerhet

textilindustrien beträffar, så bör erinras om, att inom detta yrke,

där i vårt land en längre arbetstid än 10 timmar synes vara i det

närmaste lika allmän som eu till detta timantal begränsad arbetsdag,

världens förnämsta textilvaruproducerande land, England, redan sedan

länge har infört eu strängare begränsning af kvinnornas arbetstid —

till 55 Va timmar i veckan — än för öfriga yrken. Också synes det

hafva varit af särskild hänsyn till de framför allt inom textilindustrien

förekommande långa arbetstiderna, som icke blott i England, utan ock

i Tyskland och Frankrike den lagliga begränsningen af kvinnornas

arbetstid genomförts. Då nämligen en längre arbetstid än den normala

oftast framträdt just inom de yrken, där kvinnorna utgjorde den vida

öfvervägande delen af arbetsstyrkan, så har detta med rätta måst tolkas

såsom eu yttring af kvinnornas på grund af ett ofullkomligt organisationsväsende

tidigare påpekade svagare ställning än männen vid arbetsaftalets

ingående. Men då samhället ansett sig ifråga om reglering af

kvinnornas arbetsförhållanden äga särskilda intressen att bevaka, har

ifråga om sträfvandet för arbetstidens begränsning ingen annan utväg

stått öppen för vinnande af det åsyftade målet än att låta en dylik

reglering ske genom lagstiftningens ingripande.

Det vill synas som vore förhållandena i här berörda hänseenden

äfven i vårt land af liknande innebörd. Pin längre arbetstid än den

för industrien i dess helhet till synes normala tiotimmarsdagen torde,

enligt hvad nyss anförda siffror gifva vid handen, förekomma för ett

betydande antal kvinnor inom de viktigaste bland de industrier, där

kvinnorna utgöra majoriteten af arbetarantalet. Å andra sidan torde

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kunfjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

äfven organisationsarbetet och organisationsförhållandena bland dessa

industriers kvinnliga arbetare uppvisa de största svagheterna och omfattningen

af sammanslutningens genomförande ännu inom flertalet af

dessa arbetargrupper vara jämförelsevis ringa. Erfarenheten från den

hittillsvarande utvecklingsgången af detta organisationsarbete och af de

på grundval däraf slutna öfverenskommelserna med arbetsgifvarne synas

icke heller gifva stöd för ett antagande, att i dessa afseenden några

väsentliga förändringar under den närmare framtiden skola inträda.

Under sådana omständigheter torde från det allmännas sida en viss

uppmärksamhet böra ägnas denna fråga, särskilt med hänsyn till de

för samhället betydelsefulla intressen det här kan gälla att skydda.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen

den 27 mars 1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver finansärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 december

1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för

det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver upprättadt

förslag till lag om arbetarskydd.

Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits af byråingenjören Arthur Molin.

I fråga om den föreslagna lagens tillämpningsområde yttrade

justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

I en hvar af de nu gällande författningar, som det föreliggande

lagförslaget afser att ersätta, hafva uttryckligen angifvits de särskilda

slag af verksamhet, å hvilka författningen äger tillämpning. I förslaget

åter har man för bestämmande af den föreslagna lagens tillämpningsområde

valt en annan väg, i det att först helt generellt utsagts,

att lagen skall äga tillämpning å hvarje verksamhet, industriell eller

icke, hvari arbetare användes till arbete för arbetsgifvares räkning, och

sedermera gjorts vissa undantag från denna regel och modifikationer i

densamma.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Detta sätt att gå till väg a synes visserligen vara att föredraga

framför det nu använda uppräkningssystemet. Men det för ock gärna

med sig den olägenhet, att lagen kommer att blifva utsträckt jämväl

till områden, där den icke kan finna lämplig användning; man är

sålunda utsatt för faran af att förbise den viktiga grundsats, hvilken

bör göra sig gällande vid all lagstiftning, att behofvet af de ifrågasatta

lagbestämmelserna skall tjäna till rättesnöre vid fastställandet af lagens

verkningsområde. Till den del lagen går utanför gränsen af ett verkligt

och påvisligt behof får lagen en för dess auktoritet icke alldeles ofarlig

karaktär af mera teoretiskt lagverk.

Nu antydda olägenhet synes icke hafva tillräckligt beaktats vid

upprättandet af det föreliggande förslaget, utan torde dettas tillämpningsområde

hafva utsträckts afsevärdt längre än behofvet föranleder. Härvid

är särskild! att märka, att i förslaget åt begreppet arbetare gifvits en

omfattning, som går vida utöfver den betydelse detta ord äger såväl

enligt allmänna språkbruket som eljest i gällande eller ifrågaställa lagar

eller författningar. Under nämnda begrepp skulle nämligen enligt den

bestämning däraf, som ges i förslagets 2 §, komma att hänföras ej blott

de personer, hvilkas arbete är väsentligen kroppsligt, utan jämväl utöfvare

af de så kallade fria yrkena (ingenjörer, läkare, artister, informatorer

och dylika) samt ämbets- och tjänstemän äfvensom öfriga personer,

hvilkas anställning är annan än den egentlige kroppsarbetarens.

Att den föreslagna lagens tillämpningsområde härutinnan är alltför

vidsträckt, framträder i vissa fall redan i förhållandet enskilda

emellan. Och ännu mera visar sig detta beträffande arbetsförhållande,

däri staten är arbetsgivare. Visserligen böra stadgandena i en lag af

förevarande art blifva tillämpliga, då staten drifver rörelse, ändå att den

icke idkas såsom näring, eller uppträder såsom utöfvare af särskildt

arbetsföretag, detta ord taget i dess vanliga betydelse af företag, däri

användas hufvudsakligen kroppsarbetare. Men annorlunda ställer det

sig, då fråga är om sådan statens verksamhet, som utöfvas för uppfyllandet

af statens ändamål, d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten.

Vid denna verksamhet lära i regel icke förekomma

missförhållanden af den art, hvarå förslaget har afseende, särskildt icke

beträffande minderårigas och kvinnors användande i arbete; och i allt

fall bör uppenbarligen behofvet af skydd till förekommande af tänkbara

sådana missförhållanden, t. ex. ohälsa till följd af arbetslokalers

osundhet, tillgodoses i helt andra former än genom kontrollföreskrifter

i en författning af allmän civillags natur. Det må icke heller förbises,

hurusom en tillämpning af de i förslaget angifna inspektionsbeBihang

till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. (Nr 104.) 24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 104.

stämmelserna i vissa fall skulle kunna leda till uppehåll eller hinder i

arbetet eller eljest vara olämplig. Särskilt torde detta befinnas vara

fallet på det rent militära området. Omständigheterna kunna där vara

sådana, att staten måste i förslagets mening vara att anse såsom

arbetsgifvare åt arbetare; men att inrymma äfven denna verksamhet

under de föreslagna bestämmelserna vore knappast förenligt med de speciella

kraf, som föranledas af ifrågavarande arbetsförhållandes egenartade

beskaffenhet. För öfrigt torde, om förslaget skulle tillämpas å den

egentliga tjänstemannaverksamheten, det näppeligen alltid låta sig afgöra

hvem som i fråga om visst arbete eller viss arbetare vore att

anse såsom den enligt 52 § i förslaget ansvarige arbetsföreståndaren,

t. ex. beträffande arbete inom kollegiala ämbetsverk.

Hvad nu sagts om statens verksamhet äger i hufvudsak motsvarande

tillämpning å sådan verksamhet, som drifves för kommuns räkning.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts torde böra sökas en utväg,

som utan bibehållande af den nu använda uppräkningsmetoden likväl

bringar den ifrågasatta lagstiftningen inom mera rationella gränslinjer

än förslaget uppdrager. En dylik utväg synes ock utan större svårighet

kunna finnas, nämligen därigenom att man bygger lagstiftningen på begreppet

rörelse. Under detta begrepp inrymmes först och främst all verksamhet,

som utöfvas i och för ett näringsyrke, alltså icke blott den verksamhet,

som utan tvekan är att hänföra till fabrik, handtverk eller handtering,

utan äfven näringsverksamhet af sådan art, att den väl icke fullt

passar in på någon af de nämnda grupperna, men kan anses stå någon

af dem nära. Till rörelse af ett eller annat slag torde sålunda kunna

hänföras alla de särskilda verksamhetsgrenar, å hvilka yrkesfarekommittén

i motiveringen till 2 och 3 §§ i sitt förslag fäst särskild uppmärksamhet

från den synpunkten huruvida de kunna betecknas såsom industriell

verksamhet eller icke; och skulle vidare lagstiftningen genom att

bygga på begreppet rörelse komma att omfatta handel af hvarje slag

äfvensom yrkesmässig drift afseende kommunikation, såväl egentlig transportverksamhet

som annan hit hänförlig verksamhet, t. ex. allmänhetens

betjänande med telefon, likasom jämväl bank-, försäkrings- och annan

dylik verksamhet. Och då rörelse icke är inskränkt till hvad som förstås

med näringsdrift, komme på så sätt att under lagen falla jämväl

sådan på yrkesmässigt sätt bedrifven verksamhet, som icke idkas såsom

näring. Dylik verksamhet drifves i rätt stor omfattning både af

staten och af vissa kommuner. Såvidt fråga är om sådan af staten

eller kommun utöfvad verksamhet, som är att hänföra till rörelse,

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 104.

kan det ju icke heller, såsom förut påpekats, finnas någon grundad anledning

att utesluta verksamheten från lagens tillämpningsområde.

Naturligtvis kan man dock, såsom i det föregående redan antydts,

icke stanna vid att låta all verksamhet, som icke kan inordnas under

begreppet rörelse, falla utanför den ifrågavarande lagstiftningen. Man

måste uppenbarligen taga med alla särskilda arbetsföretag, detta ord

fattadt i dess förut angifna vanliga betydelse, såsom hus-, väg- eller

vattenbyggnad, vattenafledning eller annat dylikt arbetsföretag, vare sig

de utföras af enskild person eller af staten eller kommun. Dylika företag

kunna väl för arbetsgifvaren innebära utöfning af yrkesmässig verksamhet,

men förhållandet kan naturligtvis också vara ett annat. Därest

emellertid särskilda arbetsföretag i lagen upptagas vid sidan af sådan

verksamhet, som inbegripes under rörelse, torde härmed på ett uttömmande

och jämväl tillräckligt tydligt sätt vara angifven den innebörd

af lagen, som bör tillkomma densamma.

Det behöfver knappast påpekas, att, om man på nu angifvet sätt

fastställer lagens tillämpningsområde, man icke därigenom begränsat

de åsyftade skyddsbestämmelserna till att afse allenast sådana i rörelsen

eller det särskilda arbetsföretaget sysselsatta personer, som äro att hänföra

till arbetare i den betydelse, hvari detta ord allmänneligen tages.

En dylik begränsning låter sig emellertid icke genomföra, ehuru det

nog ej kan förnekas, att lagen, praktiskt taget, icke har någon egentliguppgift

att fylla i fråga om vissa personer, som i rörelsen eller företaget

tagas i anspråk för tillgodoseende af förefintligt behof af annat arbete

än verkligt kroppsarbete.

Eu ändring af förslaget i angifven riktning skulle medföra, att

det under 1 § c) upptagna undantaget från lagens tillämpningsområde

icke blefve behöflig!; och det kan ifrågasättas, huruvida icke undantaget

under 1 § a) skulle blifva af så ringa praktisk betydelse, att jämväl

samma undantag må anses obehöflig!.

För den händelse åter förslagets allmänna ståndpunkt i förevarande

hänseende finnes böra bibehållas oförändrad, synes på grund af hvad i

det föregående erinrats beträffande den gängse betydelsen af begreppet

arbetare hvad 2 § i förslaget innehåller böra få plats omedelbart efter

första stycket af 1 §. Härigenom skulle den åsyftade omfattningen af

den föreslagna lagens verkningsområde genast framträda på ett mera

åskådligt sätt än nu kan sägas vara fallet. Därjämte torde bestämmelserna

i 24 § af förslaget böra underkastas den omarbetning, att beträffande

sådan statens eller kommuns verksamhet, som, enligt hvad

förut anmärkts, borde uteslutas från den föreslagna lagens tillämpnings
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

område, vederbörande tillsynsorgan icke må företaga inspektion med

mindre anmälan eller annan särskild omständighet gifver skälig anledningmisstänka

försummelse i fråga om lagens efterlefnad.

Regeringsrådet Ernberg anförde:

Att en väsentlig utsträckning af den ifrågavarande lagstiftningens

tillämpningsområde är af förhållandena påkallad synes den i ärendet

verkställda utredningen otvetydigt gifva vid handen. Detta framgår,

hvad beträffar förebyggande af olycksfall i arbete, redan däraf att,

enligt hvad statistiken utvisar, olycksfall inom en hel del arbetsområden,

som icke falla under nu gällande skyddslagstiftning, förekomma i lika

stor om ej större utsträckning än inom åtskilliga af de yrken, som

denna lagstiftning omfattar. Lagen om ersättning för skada till följd

af olycksfall i arbete äger ock tillämpning å eu ganska stor mängd

yrkesgrupper, som icke falla under den nuvarande yrkesfarelagen;

och förslag till en ej oväsentlig utvidgning af förstnämnda lags

giltighetsområde föreligger redan. Äfven förekommer användning af

minderårigas arbetskraft uppenbarligen inom en mängd verksamhetsgrenar,

hvilka icke beröras af den nuvarande lagstiftningen i ämnet,

i sådan omfattning och under sådana förhållanden, att lagstiftningens

ingripande till förekommande af missbruk måste anses önskvärdt och

behöfligt.

Däremot synes det med fog kunna starkt ifrågasättas, huruvida

det verkligen kan anses nödigt eller lämpligt att gifva den ifrågavarande

lagstiftningen en så vidsträckt tillämpning, som med förslaget åsyftas.

Såsom redan inom lagrådet framhållits, skulle som regel under

förslaget falla all verksamhet i statens eller kommuns tjänst, så snart

staten eller kommunen är att betrakta som arbetsgifvare, således äfven

den rent tjänstemannamässiga verksamheten i alla dess former. Hvad

till en början beträffar statstjänsten, är ju visserligen obestridligt, att

äfven inom nyssberörda område, eller det rent tjänstemannamässiga,

arbetet understundom kan komma att bedrifvas under förhållanden,

ägnade att framkalla eller befordra ohälsa i ett eller annat hänseende

hos de arbetande, t, ex. i följd af bristfälliga eller olämpliga tjänstelokaler

eller dylikt. Något afsevärdt behof af den nu ifrågavarande

lagstiftningens tillämpning å hithörande områden torde emellertid knappast

förefinnas; och i hvarje fall synas de missförhållanden, som i sådant

hänseende någon gång må kunna yppas, lämpligen böra af hjälpas

på annat sätt än genom meddelande af föreskrifter af allmän civillags

natur.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Majds Nåd. Proposition N.o 104.

Beträffande särskildt vissa delar af statstjänsten faller på grund

af tjänstgöringens egenartade natur genast i ögonen, att det svårligen

kan vara lämpligt eller välbetänkt att därtill utsträcka lagens tillämplighet.

Detta gäller framför allt om den egentliga militärtjänsten, hvilken

äfven den i ganska betydande omfattning skulle falla under förslagets

bestämmelser.

Hvad nyss i allmänhet sagts om statstjänsten i antydda delar

gäller i hufvudsak äfven om det arbete i kommuns tjänst, som har

karaktär af egentlig tjänstemannaverksamhet.

Förslagets bestämmelser skulle vidare komma att erhålla tillämpning

å A7issa slag af verksamhet, som med afseende å själfva arbetets

art eller de förhållanden, hvarunder det bedrifves, förete ganska mycken

likhet med den förut, omförmälda tjänstemannaverksamheten. Jag åsyftar

här sådant arbete, som förekommer i bank-, försäkrings- och annan

dylik verksamhet, i grosshandels- och annan därmed jämförlig rörelse,

såvidt angår det rent affärs- eller kontorsmässiga arbetet, äfvensom arbete,

som utföres å byråer för advokat-, ingenjörs- och annan affärsverksamhet.

Beträffande samtliga verksamhetsgrupper af nu antydd art

torde, liksom i afseende å den egentliga tjänstemannaverksamheten, med

skäl kunna sägas, att, om än naturligtvis missförhållanden af den art,

den ifrågasatta lagstiftningen vill förebygga, äfven å nämnda arbetsområden

kunna tänkas förekomma, behof af en sådan lagstiftning för

dessa områden icke på minsta sätt framträdt eller gjort sig gällande.

Efter all sannolikhet skulle därför lagens bestämmelser bär icke få någon

nämnvärd betydelse. Detsamma torde ock gälla i fråga om åtskilliga

slag af arbete, som förrättas af personer, hvilka af enskilda anlitas såsom

biträden i verksamhet af hufvudsakligen intellektuell beskaffenhet, såsom

exempelvis arbete, som utföres af biträden, anställda hos domare eller

andra ämbetsmän, hos läkare, författare, vetenskapsmän, konstnärer eller

andra med dem jämförliga personer.

Af det sagda framgår, att enligt min uppfattning åt förslagets

bestämmelser gifvits ett väsentligt vidsträcktare tillämpningsområde än

af förhållandena kan anses påkalladt. Visserligen kan häremot invändas,

att, såsom departementschefen ock framhållit, missförhållanden af

den art, förevarande lagstiftning afser att förebygga eller afhjälpa,

kunna tänkas förekomma inom snart sagdt hvarje arbetsområde samt

att å denna lagstiftning därför bör ställas den fordran, att därigenom

beredes möjlighet till undanröjande af hvarje dylikt missförhållande.

I afseende härå må dock, såsom redan blifvit inom lagrådet antydt, anmärkas

att, därest åt en lag gifves ett tillämpningsområde, vidsträcktare

s. 190 Kontrollera mot PDF

190 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

än det, med afseende hvarå lagen uppbäres af ett mera afsevärdt praktiskt

behof, lagen, särskildt om densamma såsom här är fallet för sin

effektivitet krafvel- särskilda direkta kontrollåtgärder, lätteligen delvis

blir en lag allenast på papperet, till men för den auktoritet, lagen bör

äga. Erinras må i detta sammanhang ock, att tillsynen öfver lagens

efterlefnad beträffande en stor mängd under lagen fallande verksamhetsområden

enligt förslaget på sådant sätt begränsats, att berörda tillsyn

antagligen skulle i fråga om dessa områden få ganska ringa betydelse.

Så snart arbetet å ett arbetsställe med hänsyn till olycksfall och ohälsa

i regel är ofarligt och därstädes sysselsättas hvarken minderåriga eller

kvinnor, skall nämligen enligt förslaget vederbörande tillsynsorgan icke

vara pliktigt att där anställa inspektion med mindre anmälan eller annan

särskild omständighet gifver anledning misstänka, att lagens bestämmelser

eller i anledning däraf meddelade föreskrifter icke behörigen

iakttagas. Vid sådant förhållande ligger äfven den faran nära, att

inspektionsåtgärderna å dylika arbetsställen ej sällan blifva beroende af

rent tillfälliga omständigheter. Detta, som måste anses innefatta eu

svaghet i förslaget, gifver ock stöd åt den ofvan uttalade uppfattningen

i fråga om det verkliga behofvet af den ifrågasatta lagstiftningen. Svårigheten,

att icke säga omöjligheten, att öfver hela det område förslaget

omfattar .åstadkomma en någorlunda verksam inspektion, ligger äfven i

öppen dag. T själfva verket torde ock den generalisering, som gifvits

åt förslagets bestämmelser om den tilltänkta lagens tillämpningsområde,

bero icke så mycket åt förut antydda mera teoretiska grunder som fastmera

af en önskan att undvika de svårigheter, som ansetts förenade

med att annorledes på ett tydligt och uttömmande sätt uppdraga gränserna

för lagens tillämpningsområde. Dessa svårigheter torde dock, om

än bety dande nog, icke vara oöfvervinneliga. I allt fall torde äfven på

annan väg än den i förslaget i förevarande afseende använda ett praktiskt

taget fullt tillfredsställande resultat kunna ernås.

Tydligt synes härvid till en början vara, att eu lagstiftning af

förevarande art har sin egentliga betydelse för sådana verksamhetsområden,

där kroppsarbetare i afsevärd omfattning användas i arbetet.

Detta är ock den ståndpunkt, nu gällande lagstiftning i ämnet, likasom

ock lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete,

intagit. Förnekas må emellertid icke, att äfven inom vissa andra områden

— exempelvis handel och kommunikationsverksamhet — arbetet

delvis bedrifves under sådana former, att ett lagstiftningens ingripande

må anses påkalladt till skydd för där anställd personal, som väl icke

enligt gängse språkbruk är att hänföra till arbetare i vanlig mening

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

meu dock utöfvar sitt arbete på sätt och under förhållanden, att densamma

väsentligen kan därmed likställas. Däremot torde, beträffande

andra områden, ett djdikt ingripande, förutom i mera sällsynta undantagsfall,

till livilka lagstiftningen knappast har tillräcklig anledning att taga

hänsyn, icke kunna anses nödigt. Att det här möter svårigheter att uppdraga

de lämpliga gränslinjerna liggei i sakens natur. Dock torde dessa

i sak knappast vara större än t. ex. på arbetsaftalslagstiftningens område,

där en liknande utvidgning af arbetarbegreppet, taget i nyss angifna

mening, varit ifrågasatt. En sammanfattning under vissa gemensamma

beteckningar af de särskilda kategorier, som i sådant afseende å nu förevarande

område böra ifrågakomma, synes emellertid till vinnande af

nödig tydlighet önskvärd. Såsom exempel å beteckningar af dylik innebörd

må nämnas handelsbiträden, personal eller betjäning, använd vid

själfva driften af vissa angifna slag af anstalter eller inrättningar, eller

motsvarande. Att, på sätt enligt olycksfallsersättningslagen är fallet,

äfven arbetsförmän böra under den ifrågasatta lagen inbegripas, lärer

få anses gifvet.

Vill man nu på antydt sätt begränsa lagens tillämpningsområde och

sålunda låta detta väsentligen blifva beroende af arbetets art — graden

af dess farlighet och de förhållanden, hvarunder det i öfrigt i allmänhet

utöfvas — synes det ligga i sakens natur, att den lämpligaste metoden

för angifvande! i lagen af gränserna för dess giltighetsområde

är att i lagen uttryckligen uppräkna de särskilda slag af verksamhet,

hvarå lagen är afsedd att äga tillämpning.

På sätt departementschefen anfört, kan ifrågasättas, huruvida icke

lagens tillämpning borde begränsas till den yrkesmässigt utöfvade verksamheten,

hvarigenom ock den fördel skulle vinnas, att lagen bragtes i

en som det vill synas härutinnan naturlig öfverensstämmelse med olycksfallsersättningslagen.

Af skäl, som departementschefen antydt, torde

dock måhända vara riktigast att härutinnan bibehålla förslagets ståndpunkt.

Där verksamhet, som i allmänhet anses böra falla under lagen,

utöfvas af staten eller kommun, torde lagen som regel böra erhålla

tillämpning äfven å denna verksamhet.

Hvad härefter beträffar frågan om de särskilda verksamhetsgrupper,

som böra under lagen intagas, är detta tydligen ett spörsmål,

som kan lösas endast efter en härpå särskildt inriktad närmare undersökning.

Att i ärendets nuvarande skick åstadkomma ett härutinnan

fullt tillfredsställande förslag är icke gärna möjligt. På grundval af den

föreliggande utredningen torde dock en omarbetning af förslaget i sådan

riktning icke möta alltför stora svårigheter. Härvid erbjuda såväl yrkes
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

inspektörernas förslag som ock gällande lagstiftning angående ersättning

för olycksfall i arbete, jämte det af riksförsäkringsanstalten i utlåtande den

10 januari 1908 afgifna förslag till utvidgning af samma lags giltighetsområde

med däröfver afgifna yttranden, åtskilliga hållpunkter af betydelse.

Till en början synes sålunda vara klart, att under lagen böra innefattas

de verksamhetsgrenar, som falla under nu gällande skyddslagstiftning,

eller således i hufvudsak den fabriksmässiga industrien, äfvensom

handtverk och därmed jämförlig handtering.

Till intagande i enumerationen torde vidare böra ifrågakomma:

åtskilliga slag af verksamhet, som afse tillgodogörande af vissa

naturprodukter, såsom grufdrift och därmed jämförligt arbete, skogsafverkning

samt upptagning af is eller torf m. m. dylikt, allt försåvidt

verksamheten icke är att hänföra till arbete inom jordbruket;

byggnadsverksamhet, äfven i den mån denna icke är att hänföra

till industri, inbegripna jämväl arbeten, som innefatta bearbetning af

jordmassan, såsom schaktning, borrning in. m., samt byggande af vatten-,

aflopps-, gas- eller andra dylika ledningar äfvensom rifningsarbeten;

drift af anläggningar för samfärdsel eller transport, såsom järnvägs-

och spårvägsdrift, skötsel af kanal- och slussverk, drift af telegrafoch

telefonanläggningar samt allmänhetens betjänande med åkeri- eller

automobilrörelse eller annan transportverksamhet äfvensom flottning;

butikshandel samt lager- och magasinsrörelse äfvensom kringförande

af varor till försäljning;

vissa andra slag af verksamhet i samfärdselns eller omsättningens

intresse, såsom lastning, lossning, stufning samt arbete vid brädgårdar

och andra dylika upplagsplatser;

renhållning af vägar, gator och andra allmänna platser samt åt

byggnader, gårdsutrymmen och kloaker äfvensom skorstensfejeri- och

dykeri verksam het;

drift af vissa inrättningar och anstalter för allmänhetens betjänande

med härbärge och förplägning m. m., såsom hotell, restauranger och

utskänkningsställen, badanstalter, rak- och frisérstugor; äfvensom

drift af för allmänheten afsedda nöjesetablissemang, såsom teatrar,

varietéer, biografer och andra liknande inrättningar.

Möjligen skall vid en närmare granskning visa sig, att ätven andra

slag af verksamhet än de nu omförmälda kunna till införande i enumerationen

ifrågakomma eller att en eller annan af dem bör af någon anledning

uteslutas. De allra bestå af dem, som för närvarande böra

uppmärksammas, torde dock vara angifna eller åtminstone till sin allmänna

beskaffenhet antydda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19B

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

På sätt förslaget afser, torde lagens bestämmelser, i hvad desamma

åsyfta förekommande af olycksfall, böra erhålla tillämpning jämväl i fråga

om jordbruket hufvudsakligen i den omfattning, som i förslaget afses.

Mot de i förslaget upptagna undantagen från lagens tillämpningsområde

är från de af mig i förevarande hänseende framhållna synpunkter

icke något att erinra.

Med tillämpning af de grunder, som sålunda angifvits, skulle enligt

min uppfattning lagens verkningsområde bringas inom riktigare och

lämpligare gränser än enligt förslaget samt förut antydda, därmed förknippade

o egentligheter undvikas; och anser jag mig därför böra hemställa,

att det måtte tagas under öfvervägande, huruvida icke förslaget

bör i sådan riktning omarbetas.

För den händelse förslagets allmänna ståndpunkt i förevarande

hänseende anses böra bibehållas i hufvudsak oförändrad, har jag emellertid

funnit mig böra jämväl under sådan förutsättning ingå i granskning

af förslaget.

I öfrigt föranledde förslaget de anmärkningar, som innefattas i

nedanintagna yttranden:

1 §•

Lagrådet: .

Utöfver hvad angående förevarande § redan inom lagrådet erinrats

må ytterligare anmärkas, att den föreslagna lydelsen af det under b)

upptagna undantag icke stämmer rätt väl öfvereus därmed att det i 12 §

omförmälda arbete med kringförande af varor samt uträttande af bud

eller ärenden hufvudsakligen utföres å plats, där det ej kan anses tillkomma

arbetsgifvaren att vaka öfver arbetets anordnande, äfvensom att

under den särskilda lagstiftningen för sjöfarten synas böra inrymmas

erforderliga skyddsföreskrifter rörande allt sådant arbete af sjöfolk, som

är att hänföra till skeppstjänsten, ehvad arbetet utföres ombord eller

icke, och att förty den under e) upptagna undantagsföreskriften bör i

motsvarande mån utvidgas.

5 §■

Lagrådet:

Såsom i kommerskollegiets utlåtande öfver kommittéförslaget erinras,

har Riksdagen i skrifvelse den 29 mars 1910 anhållit, att Kungl. Maj:t

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 höft. (Nr 104.) 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

måtte låta verkställa undersökning i hvad mån inom vårt land behöflig

söndagshvila utan berättigad anledning åsidosättes, särskild! inom industri,

handel och andra närliggande arbetsområden, äfvensom, därest utredningen

skulle därtill gifva anledning, för Riksdagen framlägga erforderligt lagförslag

i ämnet. Den 27 oktober 1911 har kommerskollegiet anbefallts att i

detta ärende afgifva utlåtande. Vid sådant förhållande torde det knappast

vara tillrådligt att föregripa den af Riksdagen begärda utredningen genom

en bestämmelse af så vidsträckt innebörd som den i förevarande § i)

upptagna. Bestämmelsen lärer nämligen, ehuru ej fullt tydligt affattad,

knappast kunna tolkas annorlunda än såsom ett förbud mot allt söndagsarbete

i andra fall än där arbetets natur med nödvändighet påkallar utförandet

af dylikt arbete. Det skulle således i regel ej ens vara tillåtet

att i särskild! brådskande fall tillfälligtvis anordna öfvertidsarbete på

söndagar.

Å andra sidan synes det med hänsyn till söndagshvilans utomordentligt

stora betydelse ur hygienisk synpunkt icke böra ifrågakomma

att ur förevarande lagförslag utesluta hvarje bestämmelse uti ifrågavarande

hänseende, utan torde här lämpligen höra upptagas eu erinran

till arbetsgifvaren att i den mån arbetsförhållandena det medgifva så

anordna arbetet att arbetarna komma i åtnjutande af tillräcklig söndagshvila.

Eu sådan bestämmelse skulle ock åt vederbörande tillsynsorgan

bereda tillräckligt tillfälle att ingripa till undanröjande af förefintliga

missförhållanden.

Därest ifrågavarande stadgande anses böra bibehållas, synes i allt

fall erforderligt att detsamma kompletteras med bestämmelser till förhindrande

däraf att arbetare under tiden för honom af arbetsgivare

beredd söndagshvila eller annan däremot svarande ledighet användes till

arbete hos annan arbetsgifvare; och må i detta sammanhang vidare

erinras att under angifna förutsättning den i 13 § a) meddelade föreskriften

om begränsning af minderårigs arbetstid till 48, respektive 60,

timmar i veckan är öfverflödig och fördenskull måhända kan föranleda

missförstånd.

7 §•

Justitieråden Sundberg och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Enligt förslaget kan ansvar för öfverträdelse af bestämmelserna i

4—6 §§ ej omedelbart ifrågakomma. För att de i förslaget införda

stadgandena om ansvar skola vinna tillämpning beträffande nämnda

bestämmelser fordras att, med stöd af desamma, för arbetsgifvare med
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

delats förbud enligt 39 §; och först då detta förbud ej efterlefves, blir

arbetsgifvaren underkastad straff.

I full öfverensstämmelse härmed har också förslaget erhållit en

affattning, som tydligt nog utmärker, att de i 4—6 §§ intagna bestämmelser,

hvilka med vissa undantag äro helt allmänt affattade, icke skola

vara uttömmande utan äro att anse allenast såsom exempel, innefattande

de skyddsåtgäi’der, som företrädesvis böra vidtagas. Förbud enligt 39 §

behöfver alltså icke nödvändigt stödja sig på behofvet af någon i dessa

bestämmelser omförmäld skyddsåtgärd utan kan meddelas med afseende

å annan såsom behöflig ansedd åtgärd. Förutsättningen för förbud är

i detta hänseende allenast, att förbudet tjänar till att upprätthålla den

i 3 § angifna grundregeln. Detta torde ock få anses vara i 39 § uttaladt

därmed att 3 § däri åberopas.

De föreskrifter åter, hvilka 7 § i förslaget gifver Konungen rätt

att utfärda såsom komplettering af bestämmelserna i 4—6 §§, skola,

enligt hvad som framgår af förarbetena till förslaget, kunna förbindas

med stadganden om straff att omedelbart ådömas för öfverträdelse af

samma föreskrifter.

Detta framgår emellertid icke af själfva förslaget. Väl är det

gifvet, att då 3 § innehåller hufvudregeln, till hvilken 4—6 §§ ansluta

sig såsom exempel, Konungen skulle äga, äfven utan uttryckligt stadgande

därom i den föreslagna lagen, att i instruktioner för tillsynsorganen

eller genom särskilda kungörelser eller cirkulär meddela kompletterande

bestämmelser för tillämpningen af hufvudregeln i 3 §, hvadan

7 § borde antagas hafva äfven annan innebörd än att tillerkänna Konungen

denna rätt. Men 7 § har erhållit en sådan affattning, att särskildt vid

en jämförelse med innehållet i 39 § man icke lärer kunna därur härleda

annan rätt för Konungen än att utfärda föreskrifter, som beträffande

formen för deras tillämpning äro likställda med föreskrifterna i 4—6

§§. Skall förty rätt att med sålunda utfärdade föreskrifter förbinda

straffbestämmelser vara Konungen medgifven, torde vara nödigt att, till

förtydligande i afseende härå af förslagets innebörd, någon jämkning

vidtages antingen i 7 § eller i 39 §.

Det är emellertid icke otvifvelaktigt, att eu dylik vidsträcktare

rätt bör vara Konungen medgifven. Fasthellre är, principiellt sedt, den

anordning, som härigenom skapas, ägnad att ingifva starka betänkligheter.

Genom denna anordning skulle nämligen 39 § lätt komma att

blifva allenast af den sekundära betydelse, att däri angifna föreskrifter

om förbuds meddelande finge tillgripas såsom en nödhjälp i sådana fall,

där särskilda, med straffbestämmelser förbundna föreskrifter ännu icke

s. 196 Kontrollera mot PDF

196 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

medhunnits eller ock funnits ej kunna eller böra utfärdas. Men ett

sådant förringande af 39 paragrafens betydelse står uppenbarligen i

strid med förslagets allmänna grunder och lärer knappast heller vara

lämpligt. Oegentligt synes det ock vara, att Konungen skulle kunna i

administrativ ordning utfärda huru ingripande föreskrifter som helst,

t. ex. om införande af normalarbetsdag, och genom stadgande af omedelbart

straff för öfverträdelse af dessa föreskrifter undandraga desamma

sådan pröfning af en eller annan åtgärds lämplighet, som 39 § för sin

tillämpning förutsätter. För öfrigt må erinras, att därest en uppräkning

af exempel, såsom skett i 4—6 §§, skall något så när försvara sin plats

i en allmän civillag, dessa exempel böra vara så valda, att de peka på

de viktigaste och nödvändigaste skyddsåtgärderna, och att de skyddsåtgärder

af annan art, hvarom i 7 § lämnats åt Konungen att meddela

föreskrifter, endast äro mindre väsentliga sådana. Härmed låter icke

väl förena sig, att öfverträdelse af dylika, af Konungen meddelade

föreskrifter skulle kunna omedelbart bestraffas, men öfverträdelse af de

i lagen gifna, viktigare föreskrifterna icke kunna åtkommas med straff

annorlunda än i den mera omständliga ordning 39 § anvisar. Förslagets

ståndpunkt härutinnan ter sig så mycket mera otillfredsställande, som

vissa af de i 4 och 5 §§ intagna bestämmelserna, t. ex. de i 4 § b), i)

och n) samt i 5 § a), och bestämmelserna i 6 § äro af det innehåll,

att det i förekommande fall torde kunna utan svårighet afgöras, huruvida

de efterlefts eller icke.

Hvad nu erinrats afser egentligen föreskrifter i andra hänseenden

än de i 4—6 §§ berörda. Beträffande åter sådana föreskrifter, som allenast

innebära en närmare utveckling af de generella reglerna i samma

§§, synas dylika föreskrifter, därest de äro af den vikt att de kräfva

omedelbart straffskydd, böra, lika väl som stadgandena i 11—14 §§,

införas i själfva lagen; äro de åter icke af sådan vikt, saknas anledning

att i lagen intaga något som helst stadgande angående dem, enär

Konungens rätt att meddela kompletterande instruktionella föreskrifter

icke är beroende af det medgifvande därtill 7 § innehåller.

På grund häraf och då anledning icke synes föreligga att i den

föreslagna lagen nu införa detaljerade, med omedelbart straffskydd förbundna

föreskrifter för tillämpning af bestämmelserna i 4—-ö §§, hemställes,

att 7 § ur förslaget uteslutes utan att ersättas af annat stadgande.

Justitierådet Borgström:

Innebörden af det i förevarande § upptagna stadgande är ej rätt

klar. Af motiven att döma är därmed hufvudsakligen afsedt att åt

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Konungen medgifva rätt att utfärda de särskilda detaljföreskrifter, som

för uppnåendet af de i 3 § afsedda syftemål kunna finnas erforderliga

beträffande visst slag af sysselsättning eller användandet af visst slag

af maskin, redskap eller arbetslokal; och dessa detaljföreskrifter borde

enligt departementschefens förmenande kunna så noga specialiseras, att

för öfverträdelse af desamma lämpligen kunde stadgas straffansvar. Såsom

förut inom lagrådet erinrats har emellertid åt stadgandet gifvits en

sådan affattning, att detsamma, sammanställdt med den i 39 § upptagna

hänvisningen till förevarande §, närmast synes inrymma befogenhet

för Konungen att utfärda de mera generella föreskrifter, som kunna

finnas erforderliga till komplettering af de i 4—6 §§ upptagna bestämmelser

och hvilka föreskrifter med afseende å formerna för tillämpningen

skulle blifva likställda med nämnda bestämmelser. Att i den ifrågasatta

lagen fasfslå en dylik befogenhet för Konungen torde emellertid af skäl,

som redan inom lagrådet framhållits, icke vara erforderligt eller lämpligt.

Däremot synas mig öfvervägande praktiska skäl tala för att i lagförslaget

bibehålla rätten för Konungen att utfärda för de särskilda fallen

afpassade detalj föreskrifter, förbundna med straffansvar för deras öfverträdande.

Jag föranlåtes fördenskull hemställa om sådan omarbetning

af förevarande stadgande, att detsamma icke kommer att innehålla annat

än bestämmelse om befogenhet för Konungen att utfärda dylika detaljföreskrifter,

i sammanhang hvarmed i 39 § hänvisningen till 7 § torde

böra uteslutas.

8—21 §§.

Lagrådet:

I lagförslaget upptagas i skilda afdelningar föreskrifter rörande

minderårigas och beträffande kvinnors användande i arbete. Med fästadt

afseende å de fall, då fråga är om minderårig kvinnas användande i

arbete, synes denna anordning icke motsvara krafvet på en systematisk

lagstiftning; och det är för öfrigt icke uteslutet, att samma anordning

kan föranleda missförstånd vid lagtillämpningen. I sådant hänseende

må särskildt påpekas, att bestämmelserna i 20 § andra stycket, som enligt

sin ordalydelse hafva afseende jämväl å minderårig kvinna, icke stå

väl tillsammans med de i 10 § beträffande minderårig i allmänhet gifna

stadganden. På grund häraf hemställes om sådan omarbetning af förslaget

att föreskrifterna i fråga sammanföras under en afdelning.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

8 §■

Lagrådet:

Enär af den i 13 § c) upptagna bestämmelsen att arbetstiden för

minderårig skall afbrytas genom raster, jämförd med hvad förut i samma

§ föreskrifves angående arbetstid, uppenbarligen framgår hvad man velat

i förevarande § utsäga angående rätta betydelsen af arbetstid eller att

arbetsgifvaren vid beräkningen af den tid af dygnet, hvarunder den

minderårige användes till arbete, äger fråndraga tiden för rasterna,

torde hvad förevarande § innehåller angående arbetstid kunna uteslutas.

Därest emellertid den i paragrafen intagna — i redaktionellt hänseende

mindre tillfredsställande — definitionen å begreppet arbetstid bibehålies,

synes någon omarbetning af 13 § c) böra vidtagas.

9 §•

l

Lagrådet:

Uti den i förevarande § upptagna rögeln göres en modifikation i

syfte att minderårig, som fyllt tretton år, må utan hinder däraf att den

minderårige hvarken inhämtat här angifvet kunskapsmått eller erhållit

tillstånd att lämna folkskolan kunna användas till arbete å ferietid.

Denna modifikation kan dock icke anses hafva genom paragrafens föreslagna

affattning kommit till fullt tydligt uttryck.

Vidare torde, såsom paragrafen är affattad, däraf föranledas skyldighet

för arbetsgivare, som vill under ferietiden använda sådan minderårig, som

nyss nämnts, att efterforska, huruvida den minderårige tilläfventyrs redan

förut under ferietiden användts i arbete hos annan och, där detta finnes

vara fallet, tillse, att sammanlagda tiden för hans användande under

ferierna icke öfverstiger den stadgade maximitiden af fyra månader.

Det vill dock med afseende å den i 42 § stadgade straffbestämmelsen

synas, som om ny arbetsgivare, i öfverensstämmelse med hvad i 13 § e)

för där afsedt fall föreskrifves, icke bör förbindas till vidsträcktare skyldighet

än att tillse, att minderårig, hvilken han vet förut under ferietiden

hafva användts till arbete hos annan, icke kommer att af den nye

arbetsgifvaren användas under så lång tid, att därigenom sammanlagda

tiden för hans användande öfverskrider maximitiden.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

199

13 §.

Lagrådet:

Då byggnadsarbete i allmänhet är af beskaffenhet att falla under

begreppet industriellt arbete, torde till undvikande af missförstånd, särskilt

vid tolkningen af 14 §, ingressen i 13 § böra undergå någon

jämkning i redaktionen.

Andra stycket af 13 § c), hvilket stycke med hänsyn särskildt till

affattningen af paragrafens ingress erhållit en mindre lycklig plats, torde

lämpligen böra sammanföras med annat lagrum i förslaget.

Genom 13 § e) stadgas viss begränsning uti den förut i paragrafen

arbetsgifvare medgifna rätten att använda minderårig till arbete, som

i samma § afses. Innebörden af detta stadgande synes vara den, att i

arbetstid, hvarom i a) och b) förmäles, skall inräknas den tid, hvarunder

arbetsgifvaren använder den minderårige till annat arbete än nyss

sagts, ehvad detta arbete är underkastadt den föreslagna lagen eller

icke, samt jämväl den tid, hvarunder med arbetsgifvarens vetskap den

minderårige förut å samma dag af annan arbetsgifvare användts till

arbete, likaledes oberoende af huruvida detta arbete är underkastadt

samma lag eller ej. Stadgandets nu angifna innebörd har emellertid

icke i förslaget erhållit ett klart uttryck, enär sista punkten af stadgandet

efter sin ordalydelse icke äger tillämpning å den minderåriges arbete

hos annan arbetsgifvare. En omredigering af stadgandet synes fördenskull

vara erforderlig.

Mot affattningen af 13 § e) kan vidare erinras, att med samma

stadgande torde i strid emot dess syfte låta förena sig såväl att minderårig

af mankön, hvilken fyllt femton år, under samma dygn användes

enligt medgifvandet i d) af en arbetsgifvare till nattarbete 8 timmar

samt dessutom, på grund af bestämmelsen i a), 2 timmar antingen af

samme arbetsgifvare till arbete, som ej faller under 13 §, eller af annan

arbetsgifvare till arbete af hvad slag som helst, som ock att minderårig,

som af en arbetsgifvare användes till arbete, hvarom sägs i 12 §, under

samma dygn användes af annan arbetsgifvare till nattarbete i den utsträckning,

hvilken medgifves i 13 § d). Till afhjälpande af den olägenhet,

som härutinnan vidlåder förslaget, synes i 13 § e) böra ske hänvisning

ej blott till a) och b) i samma §, utan äfven till d) och till 12 §.

Justitierådet Sundberg:

Stadgandet i 13 § e) leder, såvidt det afser arbete hos två eller

flera arbetsgifvare, i vissa fall till resultat, som för rättskänslan te sig

s. 200 Kontrollera mot PDF

200 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

stötande. Såsom exempel härpå må allenast påpekas, hurusom en arbetsgivare

blir förhindrad, vid äfventyr af straff, att använda en minderårig

i öfverensstämmelse med ingånget aftal därigenom att, sedan detta

aftal träffats, en annan arbetsgivare tager sig före att tidigare på dagen

en eller annan timme använda den minderårige i arbete hos sig, hvaremot

denne andre arbetsgifvare, som dock är den i detta fall illojale,

undgår straff. Det kan fördenskull ifrågasättas, huruvida icke detta

stadgande bör så modifieras, att det kommer att afse allenast arbete

hos en och samme arbetsgifvare, hvarigenom för undanröjande af sådana

missförhållanden, på hvilka stadgandet i öfrigt är inriktadt, endast den

väg står öppen, som anvisas i 40 §.

I hvad fall som helst torde för begränsning af tiden för minderårigs

arbete hos eu arbetsgifvare enligt 13 § icke böra, såsom förslaget

innehåller, tagas hänsyn till hvarje annat arbete, af hvad slag detta än

må vara och äfven om det icke är underkastadt den föreslagna lagen.

Då för arbete af tillfällig beskaffenhet ofta nog den tid, som därtill åtgått,

icke kan bestämmas och dylikt arbete för öfrigt väl i. allmänhet

är föga att räkna med till förekommande af den minderåriges öfveransträngning;

då uppsikten öfver den minderårige i fråga om arbete,

som han verkställer för sin familjs räkning, bör uteslutande tillkomma

hans föräldrar eller dem, som eljest hafva honom i sin vård, särskilt

om detta arbete sker i hemmet, iivilket må vara såvidt möjligt fridlyst

från inspektion och efterforskningar; samt då arbete, som afliandlas i

1 § näst sista stycket, såvidt det utföres i allmän undervisnings- eller

uppfostringsanstalt, får anses inbegripet i den undervisningstid, hvarom

förmäles i 13 § b), och i öfrigt, likasom arbete å fartyg, endast i sällsynta

undantagsfall kan vara förenligt med arbete enligt 13 §, hemställer

jag om den omarbetning af ifrågavarande stadgande, att den antydda

begränsningen kommer att, i den mån den afser arbete, som icke

är underkastadt den föreslagna lagen, hänföra sig allenast till dels arbete,

som omförmäles i 1 § b) och icke är af beskaffenhet att utföras föi

den minderåriges familjs räkning, dels arbete, hvarom sågs i 1 § c), och

dels sådant arbete inom jordbruket, som icke sker för den minderåriges

familjs räkning.

14 §.

Lagrådet:

Den uti ifrågavarande § meddelade föreskriften att minderårig

icke må antagas i arbete, som här afses, med mindre denne är försedd

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kung!. Maj:t.s Nåd. Proposition N:o 104.

med iniygsbok synes ej rätt väl lämpa sig för det fall att den minderårige

medan hans anställning vid visst arbetsställe ännu fortfar vill

söka anställning vid annat arbetsställe af den beskaffenhet, hvarom

här är fråga. Då det ju icke kan vara tal om att för detta fall den

minderårige skulle äga vare sig rätt eller skyldighet att skaffa sig ny

intygsbok, måste för tillämpningen i nämnda fäll af ifrågavarande

stadgande förutsättas skyldighet för arbetsgifvaren att redan på ett

tidigare stadium än afgången ur arbetet utlämna intygsboken till

den minderårige. Sådan skyldighet torde emellertid, särskildt med

hänsyn till de olägenheter, som för arbetsgifvaren skulle uppstå i händelse

af upprepade åtgärder från den minderåriges sida för vinnande af

annan anställning, icke böra ifrågakomma. Enligt 33 § af förslaget

åligger också skyldighet härutinnan arbetsgifvaren först vid den minderåriges

afgång ur arbetet. Jämte det denna förslagets ståndpunkt bör

bibehållas, synes på grund af det nu sagda förevarande § böra undergå

ändring därhän att arbete icke må för minderårig börjas under annat

villkor än som enligt samma paragrafs föreslagna lydelse stadgats för

antagandet i arbetet. En dylik ståndpunkt intager redan förslaget i

fråga om minderårigs användande i annat arbete än i 14 § angifves

(31 § andra stycket).

Ett ytterligare skäl till vidtagande af angifna ändringen — hvilken

betingar någon jämkning jämväl i 33 § fjärde stycket —ligger däri att

ett bibehållande af ifrågavarande stadgande oförändradt skulle medföra

svårigheter vid dess tillämpning i sådant fall att den rörelse eller det

företag, hvari minderåriga arbetare användas, i något af de angifna

hänseendena utvidgas och först härigenom kommer att hänföras till

rörelse eller företag af beskaffenhet, som i förevarande § afses.

Med hänsyn därtill att sådan anteckning, som vid besiktning enligt

34 § införes i boken af besiktningsläkare, naturligtvis icke alltid motsvarar

det enligt första stycket af förevarande § erforderliga innehållet

i läkarbetyget torde andra stycket böra undergå någon jämkning

i redaktionen.

15 §.

Lagrådet:

Sista punkten i förevarande § torde såsom öfverflödig kunna helt

och hållet utgå. Därjämte torde första punkten till undvikande af den

säkerligen ej åsyftade tolkning att där skulle afses jämväl annat arbete

än sådant, som angifves i 14 §, böra undergå någon jämkning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sarnl. 78 höft. (Nr 104.)

26

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kung!.. Maj:ts Råd. Proposition N:o 104.

16 §.

Justitieråden Sundberg och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Förevarande § intager såtillvida en annan ställning än 7 §, som

11—14 §§ innehålla föreskrifter, Indika icke utgöra allenast exempel

utan angifva skyddsåtgärder för tillämpning af det generella stadgandet

i 10 §, hvilkas underlåtande omedelbart medför i den föreslagna lagen

stadgadt straff. Härmed har lagen uppdragit eu gräns mellan sådana

viktigare skyddsåtgärder och dem, hvilkas uraktlåtande icke bör föranleda

straff i annan ordning än den, som anvisas i 40 §; tillbörlig

konsekvens i lagstiftningen synes då fordra, att den sålunda i lagen

uppdragna gränsen icke må rubbas genom administrativa förordningar,

utan att beträffande andra skyddsåtgärder än dem, lagen angifvit såsom

hörande till den viktigare gruppen, får gälla hvad i 40 § stadgas.

Enligt hvad som framgår af förarbetena till förslaget, afses vidare

med förevarande § att tillerkänna Konungen rätt att meddela föreskrift

därom att flera eller färre af stadgandena i 11—14 §§ skola äga tillämpning

äfven å annan verksamhet än den i dessa §§ omtalade. Då emellertid

de i sistnämnda §§ meddelade föreskrifter ansetts vara af den vikt, att

de upptagits i själfva lagen, synes däraf böra följa, att en utsträckning

af deras tillämplighet till andra slag af sysselsättning än dem, som där

omförmälas, endast bör kunna ske genom ändring i eller tillägg till

lagen men däremot icke genom föreskrifter gifna i administrativ ordning.

På grund häraf hemställes, att förevarande § måtte ur förslaget utgå.

Justitierådet Borgström:

Jag instämmer i hvad lagrådets öfriga ledamöter anmärkt i fråga

om den föreslagna rätten för Konungen att meddela föreskrift om utsträckt

tillämpning af stadgandena i 11—14 §§.

Hvad ofvan under 7 § anförts om olämpligheten af att uppdraga

åt Konungen utfärdandet af ytterligare erforderliga mera generella

skyddsföreskrifter torde i hufvudsak här äga motsvarande tillämpning.

På grund af det nu anförda hemställes, att förevarande § måtte

undergå däraf betingad omarbetning.

18 §.

Lagrådet:

Orden »kan hafva» i första punkten höra utgå.

De i andra stycket af förevarande § upptagna bestämmelserna,

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kung!. Maj:ts Nåd Proposition N:o 104.

hvilka tillkommit i syfte att hindra arbetsgifvaren att till undvikande

af de med föreskrifterna om barnsängshvila förknippade olägenheter för

honom afskeda sådan arbeterska, som här afses, äro af en helt annan

natur än förslagets bestämmelser i öfrigt. De innebära nämligen

en reglering i visst hänseende af den i förslaget eljest oberörda frågan

om tiden för arbetsaftalets bestånd. Det kan starkt ifrågasättas,

huruvida icke med hänsyn till den föreslagna lagens allmänna karaktär

lagen bör hållas alldeles fri från bestämmelser af nyss angifna

innebörd. I hvarje fall är emellertid hvad förslaget härutinnan innehåller

icke af beskaffenhet att kunna tillstyrkas. Med förslagets ordalydelse

skulle enligt detsamma, frånsedt särskilt angifna undantagsförhållanden,

arbetsgifvaren vara pliktig att från det hafvandeskapet

begynt behålla kvinnan i anställningen oafsedt hvad arbetsaftalet

må innehålla i fråga om dennas varaktighet. Att stadgande af dylik

innebörd icke står i öfverensstämmelse med en god rättsordning, ligger

i öppen, dag. Det enda, som i förevarande hänseende synes kunna

komma i fråga, är att i lagen intaga föreskrift därom att arbetsgifvaren

icke må, äfven om aftalet härom innehåller förbehåll, äga att på grund

af hafvandeskap vare sig håfva aftalet omedelbart eller uppsäga detsamma

till upphörande tidigare än eljest skulle vara möjligt. Med en

på detta sätt begränsad föreskrift vinnes emellertid föga för det syfte,

som ligger till grund för bestämmelserna uti ifrågavarande stycke; och

hemställes på grund häraf, att nämnda bestämmelser uteslutas ur förslaget.

Något giltigt, skäl till att, såsom i tredje stycket föreskrifves,

arbetsgifvaren skall vara pliktig att förvara intyg, hvarom i andra

punkten af första st3mket förmäles, synes knappast förefinnas; och hemställes

därför, att hvad tredje stycket i sådant hänseende innehåller

måtte utgå.

20 §.

Lagrådet:

Enligt hvad som framgår af departementschefens yttrande, afses

med det i första stycket af förevarande § upptagna stadgandet att åt

Konungen inrymma befogenhet att, i den mån föreskrifter om moderskapsförsäkring

komma till stånd, omfattande annat än den fabriksmässiga

industrien, eller skäligt understöd under barnsängshvila på annat

sätt varder tillförsäkradt kvinnliga arbetare, som icke användas i dylik

industri, utsträcka lagförslagets bestämmelser angående dylik hvila.

Med den affattning, som gifvits åt stadgandet, synes emellertid den ifråga
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

satta befogenheten för Konungen vara inskränkt till de fall, då utsträckningen

omfattar samtliga kvinnor i riket, som finnas anställda i något

visst slag af arbete. Förordnande skulle således t. ex. icke kunna meddelas

beträffande kvinnor, som å en viss ort äro anställda i ett och

samma yrke, äfven om särskildt åt dem funnes tillförsäkradt understöd

under barnsängshvila. Då detta uppenbarligen icke är åsyftadt, hemställes

om någon omarbetning af ifrågavarande stycke.

21 §.

Lagrådet:

Förevarande lagförslag utgör en sammanfattning af föreskrifter,

motsvarande hvad som nu finnes upptaget i lagen angående skydd mot

yrkesfara, lagen angående minderårigas och kvinnors användande till

arbete i industriellt yrke samt förordningen angående minderårigas användande

i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handterlig. Då

icke någon som helst anledning torde förefinnas att vid kodifikation af

lagstiftningen om arbetarskydd utesluta bestämmelserna i lagen angående

förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella

företag, hemställes, att dessa bestämmelser varda i förslaget inarbetade.

22-41 §§.

Lagrådet:

Förslaget innehåller, särskildt i den afdelning, som inrymmes under

rubriken »Om tillsyn å lagens efterlefnad m. in.», åtskilliga stadganden,

hvilka uppenbarligen, såsom varande af administrativ natur, icke hafva

sin rätta plats i en allmän civillag. Dit höra i främsta rummet de

detaljerade föreskrifterna angående tillsynsorganens åligganden samt bestämmelserna

om godtgörelse för utfärdande af intygsbok och läkarbetyg.

Sådana stadganden synas böra i möjligaste män utgallras ur

förslaget. Att denna utgallring i ett eller annat fall skulle komma att

drabba stadganden i ämnen, om hvilka bestämmelser intagits i lagen

angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt

yrke, torde icke innebära afgörande skäl däremot, särskildt som nyssnämnda

lag, vid hvars tillkomst högsta domstolens yttrande icke inhämtats,

förty icke blifvit stiftad i den för allmän civillag stadgade

ordning.

1 öfverensstämmelse med hvad nu sagts hemställes, att ur förslaget

måtte uteslutas följande stadganden, nämligen: 24 § andra

stycket; 25 och 26 §§; 32 § andra stycket; hvad 33 § innehåller om

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

arfvode och intygsboks insändande; 34 § sista stycket; 36 § andra

stycket; samt 41 §.

Ur förslaget torde ytterligare böra uteslutas andra punkten i första

stycket af 22 §, hvilket stadgande allenast innehåller ett uttalande, som

i och för sig saknar betydelse men icke står i full öfverensstämmelse

med den i paragrafens andra stycke meddelade föreskriften om

yrkesinspektörs tillsyn öfver underinspektörernas och de kommunala

tillsynsorganens verksamhet.

22 §.

Lagrådet:

I andra stycket sista punkten af förevarande § angifves såsom

normerande med afseende å kvinnlig yrkesinspektörs verksamhet den

för henne utfärdade instruktion. Då här väl ej behöfver utsättas något

annat än att föreskrifter i ämnet skola utfärdas af Konungen, synes uttrycket

i fråga lämpligen böra utbytas mot orden »på sätt Konungen

närmare bestämmer» eller liknande.

Enligt grufvestadgan samt lagen den 28 maj 1886 angående

eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter äger bergverksstyrelsen

att öfver den i dessa författningar afsedda grufdriften utöfva

sådan tillsyn, att nödig trygghet beredes arbetsmanskapet; och inrymmes

åt bergmästare befogenhet att förelägga grufägare, respektive koncessionsinnehafvare,

att inom viss tid vid stadgadt äfventyr hafva utfört anstalt,

som funnits nödig till trygghet för arbetsmanskapet, äfvensom att, där

grufarbetet finnes medföra synnerlig våda för arbetsmanskapet, förbjuda

detsamma. Sådant förbud skall stå fast intill dess på förd klagan

annorlunda förordnas af bergsöfverstyrelsen, hos hvilken myndighet

besvär må anföras jämväl öfver föreläggande, som nyss nämnts. Enligt

det föreliggande lagförslaget åter är bergmästare jämväl med afseende

å tillsyn af ofvan omförmäld beskaffenhet ställd under öfverinseende

och ledning af yrkesinspektionens chefsmyndighet. Hans befogenhet

är inskränkt till att tillhandagå arbetsgifvaren med upplysningar, råd

och anvisningar. Anser bergmästare erforderligt att särskilda åtgärder

vidtagas till förekommande af olycksfall vid grufarbete, har han

att därom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande, som

äger meddela föreskrifter i sådant hänseende och i sammanhang därmed

förbjuda arbetets fortsatta bedrifvande, en befogenhet som tillkommer

Konungens befallningshafvande äfven utan särskild anmälan.

Att döma af stadgandet i 53 § af förslaget är det afsedt att bestämmelserna

i ofvannämnda författningar skulle bestå jämte före
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o lOi.

skrifterna i den ifrågasatta lagen. Bergmästare skulle följaktligen i

fråga om sådan tillsyn, som afses i sagda författningar, stå under

öfverinseende af såväl bergsöfverstyrelsen som yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Han skulle vidare äga ett slags valfrihet mellan att i förekommande

fall själf förordna om vidtagande af erforderliga åtgärder

till arbetarnas trygghet Och om inställande af särskild! farligt arbete

eller att därom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande; och

det skulle kunna inträffa, att fråga om vidtagande af särskilda säkerhetsanordningar

blefve föremål för bedömande såväl af bergsöfverstyrelsen

som af Konungens befallningshafvande. En sådan anordning

kan icke anses tillfredsställande; och hemställes förty, att antingen de

i grufvestadgan och lagen den 28 maj 1886 upptagna bestämmelser,

som afse beredande af nödig trygghet åt arbetarna, inarbetas i det nu

föreliggande lagförslaget eller ock det uttryckligen utsäges, att den föreslagna

lagen icke skall äga tillämpning med afseende å den tillsyn, som

omförmäles i de nämnda författningarna.

Att, såsom i femte stycket skett med afseende å grufingenjör,

uttryckligen förklara att för den, som enligt gällande föreskrifter företräder

en tjänsteman, ock skall äga tillämpning hvad om sådan tjänsteman

stadgas torde knappast vara erforderligt; och hemställes förty att,

därest någon bestämmelse om grufingenjörs befogenhet uti ifrågavarande

hänseende skall bibehållas i den ifrågasatta lagen, densamma inskränkes

till en hänvisning till de stadganden, som af Konungen meddelas

om grufingenjörs rätt att utöfva den bergmästare tillkommande

tillsynen.

Slutligen hemställes, att de särskilda bestämmelser angående

Konungens befogenhet, som finnas böra meddelas i förevarande §, måtte

föras tillsammans.

23 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Enligt gällande hälsovårdsstadga åligger det i stad hälsovårdsnämnd

att vaka öfver att fabriker och näringar icke inrättas eller drifvas

så att de blifva i hälsoväg till men för arbetare, närboende eller det

allmänna. Förefinnes sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande

att vidtaga tjänliga åtgärder till dess afhjälpande. Verkställes

ej detta, äger nämnden, om den anmärkta olägenheten finnes svår, tills

vidare förbjuda fabrikens eller näringens fortsatta drifvande. Vidare

har nämnden att, där inom fabrik, verkstad eller annat rum, hvarest

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

vanligen samlas ett större antal människor, saknas anordning för åstadkommande

af tillräcklig luftväxling eller i erforderliga fall för luftens

rensande på annat sätt, förelägga viss tid för dess åvägabringande.

Nämnden äger i dessa fall, där påföljd eljest ej finnes bestämd, att

genom föreläggande af viten göra sig hörsammad. Å landet tillkommer

det kommunalnämnden att ägna synnerlig uppmärksamhet åt att icke

fabrik eller annan näring inom kommunen anlägges, anordnas eller

drifves på sådant sätt, att den blifver menlig för arbetarnas eller närboendes

hälsa. Nämnden äger att, då behof förefinnes och ansvar ej

eljest är bestämdt, göra sig hörsammad genom lämpliga viten. Konungens

befallningshafvande skall vaka däröfver att hälsovårds- och kommunalnämnder

fullgöra sina åligganden i afseende å allmänna hälsovården.

Enligt bestämmelserna i 53 § af det föreliggande lagförslaget

synes det vara afsedt att anmärkta föreskrifterna i hälsovårdsstadgan

skola äga tillämpning vid sidan af stadgandena i den föreslagna lagen.

Till den del sagda föreskrifter omfatta arbetsställen, beträffande hvilka

enligt lagförslaget tillsynen å efterlefnaden af dess bestämmelser tillkommer

hälsovårds- eller kommunalnämnd, skulle följaktligen för denna

tillsyn väsentligen olikartade bestämmelser kunna vara att tillämpa

af samma tillsynsorgan, hvilket dessutom vid utöfningen af sin befattning

skulle stå under öfverinseende af olika myndigheter. Beträffande

åter sådana arbetsställen, med afseende å hvilka hälsovårdsstadgans

föreskrifter äro tillämpliga men där enligt lagförslaget tillsynen

skall utöfvas af annat tillsynsorgan än hälsovårds- eller kommunalnämnd,

kunna lätteligen uppkomma kompetenskonflikter mellan de

särskilda tillsynsmyndigheterna.

Olägenheterna af en dylik anordning hafva förut i annat sammanhang

blifvit berörda; och hemställes nu, att erforderliga bestämmelser

till undanröjande af desamma varda vidtagna.

24 §.

Lagrådet:

Då uppenbarligen de i förslaget meddelade föreskrifter för tillsynsorgan

skola gälla samtliga de tillsynsorgan, som omförmälas i förslaget,

och ej blott de i 22 § angifna, torde förevarande § böra undergå häraf

betingad jämkning i affattningen. Dylik jämkning bör ock ske beträffande

28, 48 och Öl §§.

Den omständighet att minderåriga eller kvinnor sysselsättas å ett

arbetsställe är icke i och för sig af beskaffenhet att böra föranleda

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts håd. Proposition N:o 104.

särskild inspektion af arbetsstället — man tanke blott på bank- eller

handelskontor, där i regel kvinnliga biträden finnas anställda. Den i

förevarande § upptagna bestämmelsen att tillsyn i främsta rummet skall

ägnas åt, bland annat, arbetsställen, där minderåriga eller kvinnor sysselsättas,

skulle alltså lätt nog kunna leda därtill att tillsynsorganens tid

och arbete förslösades utan motsvarande nytta. Med hänsyn härtill

hemställes, att nämnda bestämmelse måtte undergå någon modifikation.

27 §.

Lagrådet:

Det här stadgade ovillkorliga förbudet för yrkesinspektör eller assistent

att taga befattning med företag, däri bedrifves arbete, som angifves

i 14 §, synes under vissa omständigheter innefatta en obillig stränghet;

och hemställes därför, att de i slutet af paragrafen förekommande orden

»och fråga icke är om företag, hvari bedrifves sådant arbete, som angifves

i 14 §» måtte utgå.

28 §.

Lagrådet:

Någon jämkning af första stycket torde böra äga rum med hänsyn

därtill att de i den föreslagna lagen föreskrifna intyg, hvilka det

åligger arbetsgifvaren att förvara, böra, lika väl som däri omförmälda

böcker och förteckningar, hållas tillgängliga för vederbörande tillsynsorgan.

31 §.

Lagrådet:

Bifall till hvad vid 14 § hemställts i fråga om ändring af första

stycket af nämnda § torde föranleda behof af motsvarande ändring

beträffande införandet uti den i förevarande § föreskrifna förteckningen

af minderårig arbetares namn, födelseår och födelsedag.

33 §.

Lagrådet:

Beträffande föreskrifterna i fjärde stycket må erinras, att det kan

blifva föremål för tvekan huruvida eller i hvad mån föreskrifterna skola

gälla äfven för det fall att förhållandena å arbetsstället undergå sådan

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 104. 209

förändring, att det där bedrifna arbete icke längre faller under bestämmelserna

i 14 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Då den, för hvilken intygsbok utfärdats, synes böra äga en viss

förfoganderätt öfver densamma, samt härtill kommer, att äfven för den,

som uppnått aderton års ålder, uppgifterna i intygsbok kunna vara af

betydelse vid sökande af arbetsanställning och att det knappast kan

tänkas något fall, då det med visshet kan afgöras att boken är obehöflig

för minderårig, torde bestämmelserna i femte stycket om arbetsgifvares

skyldighet att öfverlämna intygsbok till vederbörande besiktningsläkare

böra undergå af det anmärkta betingad jämkning.

34 §.

Lagrådet:

Föreskrift synes böra meddelas därom att beslut af yrkesinspektionens

chefsmyndighet i fråga, som afses i sista punkten af andra

stycket, skall införas i intygsbok och anteckningsbok.

Med hänsyn till hvad tredje stycket af förevarande § innehåller

om rätt för läkare, som arbetsgifvare anställt, att närvara vid läkarbesiktning

samt till de förpliktelser med afseende å besiktningen, som

enligt 35 § påhvila arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare, synes i förevarande

§ höra upptagas föreskrift om skyldighet för besiktningsläkaren

att om besiktningen i god tid därförut underrätta arbetsgifvaren.

36 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i första och tredje styckena synas böra sammanföras

med föreskrifterna i 38 §.

37 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Med hänsyn såväl till innehållet af 38 § andra stycket, enligt

hvilket bestämmelserna i förevarande § skola kunna utsträckas till att

gälla i fråga om arbetsställen, där tillsynen skall utöfvas af annan än

yrkesinspektör eller bergmästare, som ock till den i sista stycket af 22 §

meddelade bestämmelsen angående specialinspektör torde förevarande

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sarnl. 78 käft. (Nr 104.) 27

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

§, såvidt angår skyldighet för arbetsgifvaren att hafva vederbörande

yrkesinspektörs eller bergmästares namn och postadress anslagna å lämpligt

ställe, böra undergå sådan jämkning, att nämnda föreskrift i stället

kommer att helt allmänt afse vederbörande till synsorgan.

39 §.

Lagrådet:

Affattningen af första punkten i första stycket synes kunna föranleda

dels att Konungens befallningshafvande skulle äga meddela

förbud mot visst arbete utan att göra förbudet beroende af underlåtenhet

att vidtaga viss åtgärd och dels att Konungens befallningshafvande

vid meddelande af förbud mot användande af viss arbetslokal, maskin,

redskap eller arbetsmetod icke skulle, såsom vid förbud mot visst arbete,

behöfva utsätta skälig tid för förbudets ikraftträdande. Då emellertid

uppenbarligen hvarken det ena eller det andra är åsyftadt, hemställes

om någon jämkning i affattningen.

Hvad beträffar andra stycket, stannar man i en viss tvekan angående

den där upptagna bestämmelsens rätta innebörd. Denna bestämmelse

synes emellertid, med den affattning den erhållit, innebära,

att förbudet, såvidt angår upplåtaren, skall åsyfta åliggande för denne

att hindra arbetsgifvaren att vidare begagna ifrågavarande arbetslokal,

maskin eller redskap, försåvidt den af Konungens betallningslaatvande i

sammanhang med förbudets meddelande angifna åtgärden icke åt arbetsgifvaren

vidtages omedelbart eller, där viss tid för dess vidtagande utsatts,

inom denna tid. I sådan utsträckning låter det sig dock näppeligen

göra att ålägga upplåtaren förpliktelse i förevarande hänseende. Bestämmelsen

i fråga skulle nämligen föranleda skyldighet för upplåtaren

att bryta ett löpande legoaftal; och ett sådant åliggande lärer icke vara

förenligt med god rättsordning. Vill man åter begränsa upplåtarens

åliggande till att underlåta förnyad utlegning efter löpande legotids

utgång, måste stadgandet undergå sådan ändring, att med erforderlig

tydlighet framgår hvad som för detta fall får anses vara upplåtarens

skyldighet, nämligen att han icke får ånyo upplåta lokalen, maskinen

eller redskapet, med mindre han tillsett, att den föreskrifna åtgärden

vidtagits, eller — där den utsatta tiden för åtgärdens vidtagande ännu

icke är inne — i det nya legoaftalet bereder sig rätt att häfva aftalet,

för den händelse arbetsgifvaren skulle underlåta att inom nämnda tid

ställa sig till efterrättelse hvad som föreskrifvits. \ idare må anmärkas,

att förevarande stadgande utan all begränsning hänför sig till upplåtande

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

äfven åt annan än den arbetsgivare, som vid förbudets meddelande har

lokalen åt sig upplåten. Det kan dock lätt inträffa, att en arbetslokal,

som måste utdömas såvida visst speciellt slag af arbete skall där bedrifvas,

utan vidare måste anses lämplig i fråga om bedrifvande af annat

slag af arbete. Det nu nämnda torde gifva vid handen, att förevarande

stadgande, om det skall bibehållas, är i behof af väsentlig omarbetning.

Denna torde emellertid med nödvändighet utmynna i tämligen invecklade

bestämmelser, hvilka för öfrigt knappast skulle kunna affattas så, att de

blefve för alla förhållanden tillfyllestgörande. Men äfven bortsedt härifrån

är det tvifvel underkastadt, huruvida ett verkligt behof finnes af

ett stadgande i det syfte, som ligger till grund för ifrågavarande bestämmelse.

Det vill synas som om hvad i första stycket föreskrifvits

skulle vara tillräckligt effektivt i förevarande hänseende. Fördenskull

hemställes, att andra stycket måtte ur förslaget uteslutas.

Bifall härtill föranleder, att någon jämkning af stadgandet i 45 §

bör vidtagas.

42 §.

Lagrådet:

För sådan vägran, som omförmäles i andra punkten af 18 §

första stycket, bör straff å arbetsgifvaren uppenbarligen icke ifrågakomma,

då kvinnan trots dylik vägran begagnar sig af den henne enligt

förslaget tillförsäkrade rätt till ledighet; och i motsatt fall torde

hennes kvarstannande i arbetet näppeligen kunna visas bero på annat

än att hon själf afstått från att begagna denna sin rätt, hvadan icke

heller i sådant fall arbetsgifvarens vägran synes böra medföra straff för

honom. Likaså torde bestämmelserna i andra stycket af 18 §, därest

detta stycke kommer att i förslaget bibehållas oförändradt eller med

någon jämkning, samt stadgandet i 19 § icke vara af beskaffenhet att

öfverträdelse däraf må blifva föremål för straff. Fördenskull torde den

i förevarande § intagna hänvisningen till 19 § böra utgå och hänvisningen

till 18 § böra ändras så, att den kommer att afse allenast första

punkten i samma §. Den i förevarande § gifna straffbestämmelsen synes

ock böra genom någon jämkning i förslaget göras tillämplig å öfverträdelse

i antydt hänseende beträffande arbete, hvarom Konungen meddelat

förordnande enligt 20 § första stycket.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Det synes icke vara otvifvelaktigt, att verkligen minderårigs fader

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

eller annan målsman bör kunna ställas till ansvar för öfverträdelser i

fråga om den minderåriges användande till arbete hos annan. Skall

emellertid sådant straff ifrågakomma, bör det uppenbarligen icke, på sätt

andra punkten af förevarande paragrafs första stycke innehåller, inskränkas

till de fall, att arbetsgifvaren gjort sig skyldig till ansvar för

lagstridigt användande af den minderårige, utan bör omfatta äfven sådana,

särskildt på grund af föreskrifterna i 12 § och 13 § b) och e)

väl tänkbara fall, att den minderårige med faders eller annan målsmans

vetskap och vilja olagligen användes, utan att dock arbetsgifvaren har

kännedom om de förhållanden, som göra den minderåriges användande

otillåtet.

43 §.

Lagrådet:

Då arbetsgifvare, som öfverträder hvad i 28 § stadgas om lämnande

af tillträde till arbetsställe och af handräckning, därigenom gör

sig förfallen till ansvar enligt 10 kap. 23 § strafflagen och det torde

sakna praktisk betydelse att i vidsträcktare mån än straff sålunda ifrågakommer

stadga ansvar för öfverträdelse af föreskrifterna i 28 §, hemställes,

att den hänvisning till samma §, som är intagen i förevarande §,

måtte därur uteslutas.

Vidare hemställes om någon jämkning af förevarande § med hänsyn

därtill att straff å arbetsgifvare för vägran att utlämna intygsbok

torde böra ifrågakomma lika väl i det fall att under de i sista stycket

af 33 § angifna förhållanden begäran om intygsboks utbekommande

framställes af den minderårige själf som i det uti samma paragrafs

femte stycke om förmälda fall.

44 §.

Lagrådet:

Straff enligt förevarande § skulle, såsom paragrafen affattats, kunna

ådömas pastor eller annan i offentlig tjänst anställd person, hvilken

enligt förslaget är ålagdt att göra anteckningar i intygsbok. Då emellertid

sådan person genom förfarande, som här afses, i hvarje fall gör sig

skyldig till ämbetsbrott och därigenom för förfarandet blir straffskyldig

enligt annan lag, torde förevarande § lämpligen böra undergå sådan

omarbetning, att den icke kommer att afse person, som nu nämnts.

Orden »lämnat veterligen falsk uppgift» torde böra utbytas mot

det mera korrekta uttrycket »mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift».

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

213

46 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Såsom föredragande departementschefen uttalat bör arbetares åtgärd

att borttaga eller försätta ur bruk en skyddsanordning i regel

blifva belagd med straff. Gifvetvis kan dock, i öfverensstämmelse

med innebörden af första punkten i förevarande §, straff icke ifrågakomma

i det fall att arbetaren till sin åtgärd haft lof eller eljest ägt

giltigt skäl; lämpligt synes ock vara att, såsom i 49 § stadgas, låta

anställandet af åtal för dylik åtgärd blifva beroende på pröfning af

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Det undantag från den

angifna regeln, som innehålles i sista punkten af förevarande §, synes

däremot icke vara af beskaffenhet att böra vinna godkännande. Man

kan nämligen med fog fordra, att arbetare icke utan giltigt skäl må

rubba anordningar, om lxvilka han saknar kännedom huruvida de äro

skyddsanordningar eller tillkommit uteslutande för annat ändamål och

beträffande hvilka han i öfrigt icke har nödig insikt. Skulle den, som

utan att hafva förskaffat sig kunskap i nu antydt hänseende borttager

en skyddsanordning eller försätter densamma ur bruk, därigenom handla

i strid mot gifvet förbud, saknas uppenbarligen hvarje anledning att af

det subjektiva skäl, förevarande punkt anger, fritaga honom från straff för

denna hans åtgärd; och straffrihet synes ej heller böra vara medgifven

beträffande dylik åtgärd, som väl ej står i strid mot uttryckligt förbud

men vidtages allenast af okynne eller eljest utan giltigt skäl. Ifrågavarande

punkt torde fördenskull böra utgå ur förslaget.

Lagrådet:

Hvad i förevarande § sägs därom att straffbarheten af här åsyftade

förfarande icke är beroende af att skada sker saknar betydelse för bedömande

af samma förfarande men kan måhända verka vilseledande i

fråga om tolkningen af andra i förslaget intagna straffbestämmelser.

På grund häraf hemställes, att ur förevarande § måtte uteslutas de i

första punkten förekommande orden »ändå att skada ej sker».

47 §.

Lagrådet:

De förpliktelser, hvilkas eftersättande bestraffas i 42 och 43 §§,

hafva genom förslaget i allmänhet uttryckligen lagts å arbetsgifvaren,

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o lOé.

men i vissa undantagsfall af beskaffenhet att afses i 43 § har hans

ställföreträdare genom detsamma tillförbundits särskild skyldighet. Enligt

allmänna rättsgrundsatser skulle arbetsgifvaren i alla de fall, då förpliktelser

ålagts honom, ock bära ansvaret för deras åsidosättande, men

i den mån viss skyldighet ålagts ställföreträdaren, denne vara för

bristande iakttagande däraf ansvarig. Genom stadgandet i förevarande

§ har emellertid förslaget intagit en härifrån afvikande ståndpunkt.

Tillfyllestgörande skäl härför torde knappast förefinnas. På grund häraf

och under erinran att, på sätt kommittén påpekat, stadgande af nu

ifrågavarande innebörd ansetts icke böra inflyta i lagen angående förbud

mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag,

hemställes, att förevarande § måtte ur förslaget xiteslutas och att i

stället måtte vidtagas den jämkning af 43 §, att därigenom stadgas

straff för arbetsgifvares ställföreträdare, där sådant enligt hvad antydt

blifvit bör ifrågakomma, med iakttagande därvid att af enahanda skäl,

som anförts vid 43 §, straff icke torde böra här bestämmas för öfverträdelse

af föreskrifterna i 28 §.

48 §.

Lagrådet:

Då det icke under några förhållanden lärer böra vara medgifvet

för den, som utöfvar tillsyn enligt den föreslagna lagen, eller för besiktningsläkare

att, där det ej kan anses påkalladt i tjänstens intresse,

yppa hvad han i tjänsten får sig bekant rörande driftanordning eller

affärsförhållande å ett arbetsställe, hemställes, att hvad sista punkten

af förevarande paragrafs första stycke innehåller i fråga om frihet från

ansvar för sådant yppande må undergå den omarbetning, att ansvarsfrihet

icke äger rum i vidsträcktare omfattning än kommittén härutinnan

föreslagit.

I öfrigt synes förevarande § böra underkastas jämkningar med

hänsyn till

dels att, då första punkten i första stycket innehåller förbud i två

särskilda hänseenden, den i andra punkten förekommande hänvisningen

till första punkten icke kan anses korrekt affattad,

dels att maximum och minimum af det fängelsestraff, som enligt

förevarande § må kunna ådömas, såsom sammanfallande med den i

2 kap. 4 § strafflagen angifna latitud för omedelbart ådömdt fängelsestraff

icke bör särskildt utsättas,

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 104.

dels att, enär skyldigheten att utgifva ersättning, såväl då fråga

är om skadestånd vid brottslig gärning som där sådan skyldighet påyrkas

utan sammanhang med ansvarspåstående, torde höra bedömas

efter de om skadestånd i allmänhet gällande regler, den föreslagna

lagen ej bör innehålla föreskrifter i nämnda hänseende,

dels att det ej bör vara tillsynsorgan eller besiktningsläkare medgifvet

att yppa yrkeshemlighet, driftanordning eller affärsförhållande,

hvarom han erhåller kännedom på grund af sin tjänstebefattning men

som afser annat arbetsställe än det, hvarmed han själf har eller haft

att taga befattning,

dels ock att, enär hvad i första stycket af paragrafen stadgas

skall i allo gälla besiktningsläkare, det i andra stycket förekommande

uttrycket »i tillämpliga delar» saknar betydelse.

49 §.

Lagrådet:

Med den i första stycket förekommande uppräkning af de förseelser,

hvilka det åligger allmän åklagare att åtala, torde egentligen

vara afsedt att utsäga att förseelse, som omförmäles i 48 §, icke skall

höra under allmänt åtal, ej ens efter angifvelse. Frånsedt att denna

regel kunnat utsägas på ett sätt, som mera öfverensstämmer med stadgandet

i 19 § 2 mom. af promulgationsförordningen till strafflagen,

kan det ifrågasättas, om ej äfven beträffande de i 48 § af förslaget

afsedda förseelser åtalsplikt för allmän åklagare bör föreligga, då angifvelse

sker.

I andra stycket synes ordet »angifvits» böra utbytas mot »anmälts».

53 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Stadgandet i förevarande § torde — frånsedt de vid 22 § omförmälta

föreskrifter i grufvestadgan och lagen den 28 maj 1886 — hufvudsakligen

hafva afseende å de i åtskilliga administrativa författningar

förekommande bestämmelser af här antydd art. Såsom kommittén påpekat,

låter det tänka sig att ett bibehållande af ytterligare tillsyn utöfver

den enligt lagförslaget anordnade kan gifva anledning till dubbelinspektion

och kompetenskonflikter. Ifrågavarande stadgande kan därför

s. 216 Kontrollera mot PDF

216 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 104.

tillstyrkas allenast under förutsättning att särskild uppmärksamhet ägnas

åt att förekomma dessa olägenheter.

I sådant hänseende må, utöfver hvad vid 23 § erinrats angående

hälsovårds- och kommunalnämnd, ytterligare påpekas

att enligt byggnadsstadgan för rikets städer de särskilda städernas

byggnadsordningar skola innehålla föreskrifter huru de för byggnadsarbete

nödiga ställningar böra uppföras för att ej medföra fara för

arbetarna eller andra,'' med åliggande för byggnadsnämnden att noga

vaka öfver sådana föreskrifters efterlefnad,

att enligt förordningen angående försiktighetsmått till förekommande

af käkbensbrand bland arbetare i tändsticksfabriker det tillkommer

Konungens befallningshafvande att hålla hand däröfver att

hvad i förordningen föreskrifves behörigen iakttages

samt att enligt stadgan om elektriska anläggningar för belysning

eller arbetsöfverföring tillsynen öfver anläggningarna utöfvas af kommerskollegiet

samt under kollegiet lydande inspektörer, Indika förordnas

af Konungen.

I förordningen angående förbud för barn att idka viss försäljning

och förordningen angående förbud mot barns användande vid offentliga

förevisningar äro i fråga om rätt för arbetsgivare att använda minderåriga

meddelade bestämmelser, hvilka i viss mån äro strängare än förslagets.

Då all anledning saknas till antagande att det icke skulle vara

afsedt, att berörda bestämmelser fortfarande skola lända till efterrättelse,

men det icke på grund af något stadgande i förslaget otvetydbart framgår,

att samma bestämmelser utan vidare komma att bibehållas vid

gällande kraft, synes för utmärkande häraf ett tillägg till förevarande §

vara af behofvet påkalladt.

Justitierådet Sundberg:

Den i förevarande § gjorda hänvisningen till annan lag eller särskild

författning torde icke kunna afse annan författning af civillags

natur än grufvestadgan och lagen den 28 maj 1886, om hvilka författningars

bristande öfverensstämmelse med det föreliggande förslaget lagrådet

yttrat sig vid 22 §. Hvad åter angår andra nu gällande, i administrativ

ordning tillkomna och under Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt

lydande författningar ankommer det gifvetvis på Konungen att,

därest förslaget varder upphöjdt till lag, i sammanhang med publicerandet

af denna lag taga i öfvervägande, huruvida nämnda författningar, må

upphäfvas eller i hvad mån de fortfarande skola blifva gällande i de

delar de ej strida mot den nya lagen; och det förefaller fördenskull

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

mindre egentligt att i förslaget intaga något som helst yttrande angående

dessa författningars giltighet.

Med hänsyn härtill hemställer jag, att förevarande § måtte ur förslaget

uteslutas.

Lagrådet:

I förslaget torde böra införas bestämmelser i fråga om ordningen

för öfverklagande af beslut, som meddelats af yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Lagrådet:

Af de i förslaget meddelade öfvergångsbestämmelserna gifva de i

näst sista st}mket upptagna anledning till följande erinringar. Det synes

icke riktigt att såsom den tidpunkt, inom hvilken bär afsedd arbetsgivare

skall vid ansvarspåföljd hafva förskaffat sig vederbörliga intygsböcker,

utan vidare bestämma den näst efter lagens ikraftträdande följande^

Iäkarbesiktningen. Åtminstone torde, därest förslagets föreskrift

härutinnan skall bibehållas, förslaget böra kompletteras med stadgande

därom att den åsyftade Iäkarbesiktningen icke får äga rum förr än

viss skälig tid förflutit efter det tillsägelse om besiktningen gjorts hos

arbetsgifvaren. Lämpligare torde dock vara att fastställa viss tid från

lagens ikraftträdande, inom hvilken arbetsgifvaren skall hafva fullgjort

sin ifrågavarande skyldighet.

Särskild föreskrift lärer vara af nöden i syfte att bereda arbetsgivare,

som är skyldig att vara försedd med intygsböcker, rätt att

rekvirera sådana hos vederbörande.

Första stycket torde böra undergå någon jämkning i affattningen,

så att det tydligen framgår, att hvad där stadgas afser äfven annan än

industriell verksamhet, som bedrifves i mindre omfattning än i 14 § sägs.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.)

28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Näjd

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars

1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd anmälde

i underdånighet lagrådets genom utdrag af statsrådsprotokollet

öfver finansärenden för den 30 december 1011 inhämtade utlåtande öfver

det vid samma protokoll fogade förslag till lag om arbetarskydd.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
»I

anledning af de anmärkningar, som inom lagrådet blifvit framställda

beträffande förslaget, har detsamma blifvit öfversedt inom finansdepartementet

och ändradt i flertalet af de afseenden, som de framställda

anmärkningarna åsyftat. Därvid har tillika vidtagits eu del andra ändringar,

väsentligen dock af allenast redaktionell innebörd.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. MajHs Nåd. Proposition N:o 104.

Den föreslagna lagens tillämpningsområde hafva lagrådets samtliga

ledamöter funnit lör vidsträckt. Men huru detsamma skulle kunna på

lämpligaste sätt inskränkas, därom hafva två skilda meningar gjort sig

gällande. Enligt den ena, som omfattas af tre utaf lagrådets ledamöter,

borde lagens tillämpning anknytas till begreppet »rörelse» men därjämte

äfven omfatta hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenafledning eller annat

dylikt särskildt arbetsföretag. Den andra meningen, som företrädes af

den återstående af lagrådets ledamöter, går åter ut på, att lagens tillämpning

borde begränsas till vissa uppräknade slag af verksamhet och

vidare inom dessa afse allenast användandet af vissa angifna kategorier

af arbetande eller i hufvudsak kroppsarbetare och vissa andra grupper

af personer, som i anseende till sina arbetsförhållanden kunna med dem

jämställas.

Nekas kan ej, att från lagrådets sida anförts åtskilliga vägande

skäl för en inskränkning af den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Det sätt därför, som afses i den senare af härofvan återgifna meningar,

torde emellertid på grunder, som jag redan anfört i mitt yttrande

till statsrådsprotokollet den 30 sistlidne december, ej böra lagfästas.

Hvad däremot angår den af lagrådets flertal förordade inskränkningen,

synes densamma, praktiskt taget, ej innebära något väsentligt afsteg

från principen om lagens allmängiltighet utan i hufvudsak allenast

medföra ett uteslutande af sådana slag af verksamhet, för Indika lagen

ej kunde få någon större praktisk betydelse. Vid sådant förhållande

och då den föreslagna inskränkningen otvifvelaktigt torde vara ägnad

att undanröja åtskilliga, i viss mån berättigade invändningar och betänkligheter

i afseende å det remitterade lagförslaget, har jag ansett mig

böra upptaga densamma.

1 §-0

Med den ofvan omförmälda inskränkningen af lagens tillämplighet

till rörelse och vissa arbetsföretag lärer det, såsom äfven påpekas af de

lagrådets ledamöter, som förordat inskränkningen, kunna ifrågasättas,

huruvida det finnes skäl för att bibehålla det under a) upptagna undantaget.

Svaret på denna fråga beror på, huruvida under arbetsföretag,

hvarå lagen skall äga tillämpning, skola anses inbegripna äfven sådana

tillfälliga arbeten, som afses i det ifrågavarande undantaget. Enligt min

3) Paragrafnummer utan parentes hänföra sig till det till lagrådet remitterade

lagförslaget, paragrafnummer inom parentes till det ändrade förslaget.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

mening torde så ej vara förhållandet, utan måste på arbetsföretag, såsom

afgörande för lagens tillämpning, ställas fordran på en viss omfattning

och varaktighet, så att dess bedrifvande blir någorlunda jämförligt med

samma slag af verksamhet, utöfvad såsom rörelse. Undantaget under

a) har alltså ansetts kunna uteslutas.

Nyssberörda inskränkning af lagens tillämpningsområde torde äfven

medföra, att den under 1 § upptagna undantagsbestämmelsen rörande

arbete, som utföres vid allmän undervisnings- eller uppfostringsanstalt

etc., kan uteslutas. Det vid här ifrågavarande anstalter förekommande

arbetet, som för öfrigt ofta nog icke utföres för arbetsgifvares räkning,

lärer väl nämligen mycket sällan kunna sägas ingå i någon såsom

rörelse eller särskild! arbetsföretag utöfvad verksamhet.

Uti det till lagrådet remitterade lagförslaget säges, att lagen beträffande

arbete inom jordbruket skall äga tillämpning allenast i hvad

lagen åsyftar att förekomma olycksfall vid användande af maskinella

hjälpmedel, ångpannor, koljare eller andra kärl under tryck. Denna

bestämmelse har visserligen ej föranledt någon anmärkning från lagrådets

sida, men synes onekligen till följd af den något obestämda

innebörden af de uppräknade beteckningarna kunna leda till osäkerhet

i afseende å lagens tillämpning å jordbruket. Till förekommande af

denna osäkerhet, som måhända i viss mån skulle äfventyra den med

bestämmelsen åsyftade inskränkningen af lagens tillämpning, har till

beteckningen »maskinella hjälpmedel» fogats »för tillvaratagande, utvecklande

eller tillgodogörande af mekanisk kraft». Härmed har afsetts att

under maskinella hjälpmedel inbegripa kraftmaskiner för tillvaratagande

af vatten- eller vindkraft eller för utvecklande af mekanisk kraft medelst

ånga, elektricitet eller förbränning (explosionsmotorer) samt alla slag af

arbetsmaskiner, som tillgodogöra kraft från dylika kraftmaskiner jämte

till kraft- och arbetsmaskiner hörande transmissioner och andra inrättningar.

Under de angifna maskinella hjälpmedlen har ansetts böra uttryckligen

inbegripas kreatursvandringar. Vidare har till beteckningarna

»ångpannor, kokare och andra kärl under tryck» fogats den i

kommittéförslagets 6 § n) upptagna bestämningen »som genom explosion

kunna förorsaka olycksfall».

7 och 16 (17) §§.

Mot 7 och 16 (17) §§, som innehålla de väsentliga stadgandena om

Kungl. Maj:ts befogenhet att på administrativ väg komplettera lagen

medelst specialförfattningar, hafva tre af lagrådets ledamöter ställt sig

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

afvisande och hemställa om dessa paragrafers uteslutande ur lagförslaget.

Den återstående af lagrådets ledamöter framställer en del anmärkningar

mot förevarande lagrum men anser dock, att deras åsyftade

innehåll bör i viss omfattning lagfästas och paragraferna förty i viss

mån omarbetas.

Såsom af yrkesfarekommittén och jämväl af mig förut framhållits,

bör arbetarskydd slagstiftningen, som ju har att reglera synnerligen

mångskiftande och växlande förhållanden, ej alltför mycket uttryckas

i allmängiltiga stadganden eller fastlåsas i de tunga formerna för civillags

stiftande och ändrande. För att vinna effektivitet utan att i

onödan betunga näringarna måste nämligen skyddslagstiftningen på

många områden utmynna i specialiserade och preciserade bestämmelser,

hvilka böra kunna ändras utan alltför mycken omgång för att smidigt

anpassas efter teknikens hastiga utveckling.

I öfverensstämmelse härmed har, såsom äfven upprepade gånger ''

påpekats, med den föreslagna lagen ej åsyftats att framlägga en fullständig

skyddslagstiftning, utan är den i väsentlig mån att anse som

en grundval, på hvilken den kompletterande speciallagstiftningen skall

bygga vidare. Fullt konsekvent har nu angifna tankegång dock icke

tillämpats på lagförslaget särskildt af det skål, att man tvekat att till

administrativ reglering öfverlämna, hvad som redan gällde som lag.

Kungl. Maj:ts befogenhet enligt 7 och 16 §§ att meddela kompletterande

föreskrifter kan ej anses stridande mot de principer, som i

lagen uppställas för dess genomförande. 1 det af dessa paragrafer afsedda

syfte äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande redan enligt gällande

lagstiftning att meddela för visst arbetsställe preciserade föreskrifter,

hvilkas åsidosättande medför straffansvar. Utöfvas nu en sysselsättning

på så likformigt sätt, att den, hvarhelst den än förekommer, innebär

samma fara, lärer det väl ligga nära till hands att ersätta Kungl. Maj:ts

befallningsliafvandes till en mångfald olika arbetsgivare ställda föreskrifter

med en därmed likartad men för samtliga arbetsgifvarna gällande

föreskrift, utfärdad af Kungl. Maj:t.

Det ligger i öppen dag, att Kungl.. Maj:ts befogenhet att meddela

kompletterande föreskrifter måste tillerkännas stor betydelse med hänsyn

till skyddsväsendets effektivitet. Har man kommit till visshet om behofvet

af en särskild skyddsåtgärd under vissa, gifna arbetsförhållanden,

t. ex. anbringande af eu viss skyddsanordning å en viss maskintyp,

måste det betecknas såsom ganska otillfredsställande att låta genomförandet

af denna skyddsåtgärd blifva beroende af vederbörande inspektionsorgans

besök, hvarmed kanske kan dröja flera år, och sedan af den

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

långsamma proceduren med råd och anvisningar och, när dessa ej följas,

af förbud från Kungl. Maj:ts befallningshafvande samt måhända därtill

äfven besvär öfver nämnda förbud. Uppenbart är också, att ett dylikt

tillvägagångssätt måste anses innebära ett betänkligt slöseri med inspektionsapparatens

arbetskrafter.

Slutligen må erinras därom, att erfarenheten från nära nog samtliga

öfriga kulturstater talar för skyddslagstiftningens komplettering på

administrativ väg.

På ofvan utvecklade skäl och med hänsyn till det behof af kompletterande

speciallagstiftning som, särskildt i betraktande af skyddslagstiftningens

föreslagna utsträckning till ett flertal nya, olikartade

områden, otvifvelaktigt i ganska stor omfattning torde göra sig gällande,

har jag ej ansett mig kunna lororda förut berörda hemställan af lagrådets

flertal. Jag har funnit mig äga så mycket större anledning att

’ stanna vid denna mening, som redan den gällande, uuder Riksdagens

medverkan tillkomna skyddslagstiftningen — uti 10 § af lagen den 17

oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors användande till arbete

i industriellt yrke — uttryckligen godkänner den grundsatsen, att denna

lagstiftning bör kunna fullständigas på administrativ väg.

Med hänsyn till merberörda hemställan af lagrådets flertal må

det för öfrigt tillåtas mig att här göra ett par anmärkningar mot dess

motivering i afseende å 7 §. Däri framhålles bl. a., att det i 39 (38) §

omförmälda förfarandet lätt skulle kunna blifva af blott sekundär betydelse

och komma att endast tjäna såsom en nödhjälp. Då den kompletterande

lagstiftningen, som ju blott skulle kunna afse viss sysselsättning

eller användande af visst slag af maskin, redskap eller arbetslokal,

väl ej komme att taga befattning med andra arbetsförhållanden än dem,

som innebure en viss större fara för olycksfall eller ohälsa, torde berörda

farhåga, särskildt med hänsyn till skyddslagstiftningens stora tillämpningsområde,

vara i någon mån öfverdrifven. Vidare kan jag ej dela

den meningen, att Kungl. Maj:t med stöd af 7 § skulle kunna utfärda

hur ingripande föreskrifter som helst, t. ex. om införande åt normalarbetsdag.

Befogenheten enligt detta lagrum är nämligen tydligen begränsad

på sätt i 3 § angifves, eller till hvad »skäligen kan anses af

nöden för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och

ohälsa i arbetet».

Ifrågavarande två paragrafer hafva emellertid underkastats omarbetning

i den riktning, som angifvits af den återstående af lagrådets

ledamöter. Därvid har i 7 § uttrycket »ytterligare föreskrifter» utbytts

mot »närmare föreskrifter» i ändamål att tydliggöra, att här endast är

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 104.

fråga om preciserade detaljföreskrifter. I sammanhang härmed har hänvisningen

till 7 § uteslutits ur 39 § (38 §). Då någon inskränkning,

likartad med den i 7 § vidtagna, på grund af innebörden hos bestämmelserna

i 11—14 (15) §§ ej väl låter sig göra i afseende å 16 § (17 §),

bär jag funnit mig föranlåten inskränka den däri afsedda befogenheten

på samma sätt, som i 20 (21) § andra stycket gjorts beträffande speciallagstiftning

rörande kvinnliga arbetare. Härigenom har i den föreslagna

lagen allenast upprätthållits en, på sätt redan antydts, i gällande skyddslagstiftning

angående minderåriga erkänd princip rörande befogenhet

att på administrativ väg meddela föreskrifter till denna lagstiftnings

komplettering.

Beträffande Kungl. Maj:ts rätt att med här ifrågavarande kompletterande

föreskrifter förbinda straffansvar har i ett nytt lagrum (52 §)

dels intagits ett uttryckligt erkännande af denna rätt dels ock stadgats

en begränsning till det högsta straffmått, som i lagen finnes angifvet

för förseelse, begången af arbetsgivare.

8-21 (22) §§.

I afseende å lagförslagets särskilda föreskrifter rörande minderårigas

^ och kvinnors användande i arbete, hvilka föreskrifter, på sätt

kommittén föreslagit, upptagits i två skilda afdelningar af lagen, har

lagrådet hemställt om sådan omarbetning, att dessa föreskrifter blefve

sammanförda under eu afdelning. Ehuru lagrådets hemställan, förnämligast

dock från systematisk synpunkt, ej saknar skäl för sig, lär

emellertid enligt mitt förmenande berörda uppdelning ej gärna, såsom

lagrådet ifrågasätter, kunna föranleda missförstånd vid lagtillämpningen.

Snarare synes eu dylik uppdelning, som ju har sin naturliga grund i

de väsentligt olika syften, som fullföljas af bestämmelserna i de båda

afdelningarna, vara ägnad att främja reda och öfverskådlighét samt

underlätta lagens tillämpning. Lagrådets ifrågavarande hemställan har

således ej ansetts böra föranleda ändring.

9 §•

Lagrådet har beträffande medgifvandet att använda minderårig å

ferietid anmärkt, att, såsom paragrafen vore affattad, arbetsgivare, som

ville begagna sig af detta medgifvande, måste anses skyldig efterforska,

huruvida minderårig, som han ämnade använda, tilläfventyrs redan

förut under ferietiden användts i arbete hos annan arbetsgivare och i

s. 224 Kontrollera mot PDF

224 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

sådant fall taga hänsyn därtill i afseende å tiden för den minderåriges

användande — en skyldighet, som vore för sträng och borde ändras

till öfverensstämmande med hvad 13 § e) föreskrefve rörande ett i

viss mån likartad! förhållande. Berörda strängare skyldighet synes

emellertid i förevarande fall, där det är fråga om tillgodonjutande af

en undantagsbestämmelse, hafva skäl för sig, och någon bristande

öfverensstämmelse med den åsyftade föreskriften i 13 § e) kommer ej

heller att kunna göras gällande, emedan denna föreskrift af skäl, som

närmare angifvas i det följande, uteslutits ur lagförslaget.

13 §.

Det i andra stycket af 13 § c) intagna stadgandet om befogenhet

för Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser rörande rasternas

anordnande har lagrådet ansett böra sammanföras med annat lagrum i

förslaget, hvarmed uppenbarligen afsetts annat stadgande, som i förevarande

afdelning meddelas rörande befogenhet för Kungl. Maj:t att

utfärda kompletterande bestämmelser. Här ifrågavarande stadgande

afviker emellertid från lagens öfriga stadganden af nu berörda innebörd

i det afseendet, att detta stadgande ej begränsar Kungl. INIaj: ts normgifvande

befogenhet till att afse visst slag af sysselsättning e. d. Då

det synes tvifvelaktigt, om eu sådan vidsträcktare befogenhet skall anses

påkallad i fråga om rasternas anordnande, liar jag funnit mig böra utesluta

förevarande stadgande. I den mån närmare bestämmelser rörande

rasternas anordnande kunna finnas erforderliga, torde den beiogenhet,

som enligt 16 § (17 §) tillkommer Kungl. Maj:t, kunna göra tillfyllest.

De erinringar, lagrådet framställt mot affattningen af 13 § e),

träffa förnämligast det fall, att minderårig under samma dag användes

till arbete af mer än en arbetsgivare. Enligt kommitténs motivering

är förevarande moment att anse som ett nödvändigt komplement till

bestämmelserna om arbetstidens längd för den minderårige, och nekas

kan ej heller, att man, om den minderårige skall fullständigt säkerställas

mot för lång arbetstid, kan hafva anledning beakta nyss berörda fäll.

Någon fullständig säkerhet i dylikt afseende lär emellertid med de

undantag från lagens tillämpning, som stadgas i 1 §, ej stå att vinna

och torde ej heller vara påkallad af något afsevärdt, praktiskt behof.

Mot den i det remitterade lagförslaget angifna fördelningen mellan de

olika arbetsgivarna af skyldigheten att iakttaga lagens bestämmelser

rörande den minderåriges arbetstid bär äfven anmärkts, att det ej kan

anses rättvist, att denna skyldighet, oafsedt arbetsaftalets innehåll och

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

hvem af arbetsgifvarna först träffat aftal om den minderåriges användande,

alltid skall komma att påhvila den arbetsgifvare, hos hvilken

den minderårige användes senast på dagen. En tillfredsställande, lagstadgad

fördelning mellan de olika arbetsgifvarna af nu berörda skyldighet

synes för öfrigt knappast vara möjlig att åstadkomma. Med

hänsyn till hvad här anförts, torde det, såsom ock en utaf lagrådets

ledamöter ifrågasätter, vara lämpligast att vid lagens reglering af

minderårigas användande till arbete lämna åsido det fall, att den minderårige

användes af mer än en arbetsgifvare.

Då det jämväl bör åligga arbetsgifvare, som använder minderårig

enligt 12 §, att taga hänsyn till annat arbete, hvartill han kan använda

den minderårige, bär 13 § e) ersatts med en ny paragraf (14 §), som

afser att meddela bestämmelser dels för det fall att minderårig, som

användes till arbete vare sig enligt 12 eller 13 §, tillika användes till

annat arbete, och dels för det fall att minderårig användes såväl till

arbete, som afses i 12 § som till arbete, som omtalas i 13 §, eventuellt

i förening med annat arbete. Vid affattandet af denna nya paragraf

har arbetsgifvarens åliggande ansetts böra utsträckas till att ej blott,

såsom lagrådet påyrkat, beakta bestämmelsen rörande nattarbete utan

till samtliga bestämmelser i 13 §.

En af lagrådets ledamöter har i afseende å 13 § e) ifrågasatt eu

viss begränsning af innebörden utaf den här använda beteckningen

»annat arbete». En sådan begränsning torde emellertid, särskildt i

betraktande af att stadgandet i ämnet inskränkts till att afse allenast

den minderåriges användande för en och samma arbetsgifvares räkning,

enligt min mening ej vara påkallad.

21 (22) §.

Lagrådet hemställer, att bestämmelserna i lagen angående förbud

mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag

måtte inarbetas i förslaget till lag om arbetarskydd. Ett sammanförande

af de båda lagarnas bestämmelser skulle onekligen ur flera synpunkter

vara önskvärd men synes ej för närvarande lämpligen kunna äga rum.

Förstberörda lag blef nämligen, då man ville göra den så lindrig, som

kunde vara förenligt med ordalagen i den konvention, hvarpå den grundar

sig, i viss mån byggd efter andra principer än förevarande lagförslag.

Skulle ifrågavarande lagbestämmelser inarbetas i lagförslaget, borde

detta väl ske på sådant sätt, att förbudsbestämmelserna i afseende å

kvinnors nattarbete, i öfverensstämmelse med flertalet öfriga skärpande

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 78 käft. (Nr 104.) 29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

bestämmelser i lagförslaget, blefve anknutna till sådant arbete, som

angifves i 14 (15) §. Detta skulle emellertid innebära en utvidgning af

förbudsbestämmelsernas tillämpning i en omfattning, om hvars betydelse

man ej utan en särskild statistisk undersökning kan göra sig något

säkert begrepp. För öfrigt synes det mig icke vara välbetänkt att af

enbart systematiska skäl företaga i viss mån sakliga ändringar af en

lag, som varit i kraft blott något öfver ett år — ja, i visst afseende

ännu ej trädt i full tillämpning — och om hvars verkningar man således

ej ännu kan hafva någon afsevärd erfarenhet.

22 (23) §.

Beträffande den kvinnliga vrkesinspektören säges i lagförslaget —

för att påpeka att hon i vissa afseenden skulle intaga en särställning —

att hennes tillsyn skall utöfvas »på sätt instruktion närmare angifver».

Denna bestämning anser lagrådet böra utbytas mot »på sätt Konungen

bestämmer» eller liknande, men hemställer vidare, att de särskilda bestämmelserna

angående Kungl. Maj:ts befogenhet, hvilka finnas böra meddelas

i förevarande paragraf, måtte sammanföras. Då efter en sådan

sammanföring ofvanberörda syfte med ifrågavarande bestämning skulle

blifva i afsevärd mån förfeladt, och bestämningen i och för sig icke

synes mig behöflig, har densamma uteslutits.

Till undvikande af vissa olägenheter, som kunna befaras uppkomma

däraf, att såväl grufvestadgan jämte lagen den 28 maj 1886

angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter som lagen

om arbetarskydd skulle blifva tillämpliga på grufarbetet, har lagrådet

hemställt, att antingen de i förstnämnda två författningar upptagna

bestämmelser, som afse att bereda nödig trygghet åt arbetarna, inarbetas

i lagförslaget eller ock det uttryckligen utsäges, att den föreslagna

lagen icke skall äga tillämpning med afseende å den tillsyn, som omförmäles

i nämnda två författningar.

Af de sålunda angifna utvägarna synes ingendera lämpligen

kunna komma till användning. Den förra torde nämligen påkalla en

afsevärd omarbetning af grufvestadgan jämte lagen den 28 maj 1886

och skulle vidare tillföra lagen om arbetarskydd en del specialbestämmelser,

hvilka ej komme att stämma väl öfverens med lagens allmängiltiga

karaktär. Dessutom skulle ett dylikt inarbetande medföra befogenhet

för bergmästarna att, när det gällde grufarbetets säkerhet,

meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd — detta i olikhet

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

med livad som skulle gälla ej blott för öfriga tillsynsorgan utan äfven

för bergmästarna själfva i afseende å andra områden för deras tillsyn.

I afseende å den senare utvägen lärer kunna ifrågasättas, huruvida

det verkligen låter sig göra att afskilja tillsynen å grufarbetet från den

föreslagna lagens tillämpning utan att tillika undantaga detta arbete

från tillämpningen af lagens reella skyddsbestämmelser i afseende å

arbetets säkerhet — en åtgärd, som från skyddssynpunkt måste anses

betänklig, enär dessa bestämmelser äro mer vidtgående än säkerhetsföreskrifterna

i förut berörda två författningar rörande grufdriften.

Men äfven ett dylikt afskiljande allenast af tillsynen skulle medföra

afsevärda olägenheter. Därigenom skulle nämligen tillsynen i afseende

å grufarbetets säkerhet komma att sortera under en annan öfverordnad

myndighet än den tillämnade, speciella centralmyndigheten för arbetarskyddslagstiftningen,

och jämväl i detta fall skulle vissa i den föreslagna

lagen upptagna anordningar, såsom de i 25 (26) och 30 (31) §§ omförmälda,

ej komma grufarbetet till godo. För tillsynsorganen, som

skulle hafva att tillämpa än den ena än den andra lagstiftningen, och

detta på närgränsande och stundom likartade områden, komme väl

också ifrågavarande anordning att medföra åtskilliga svårigheter.

Ehuru lagrådet ej saknat anledning till ifrågavarande hemställan,

har jag alltså ej ansett mig böra tillmötesgå densamma. För öfrigt

torde härofvan berörda olägenheter enligt mitt förmenande knappast

kunna tillmätas någon större praktisk betydelse.

Samma inskränkande bestämning, som jag i 1 § föreslagit med

hänsyn till lagens tillämpning å arbete inom jordbruket, har jag på de

skäl, som anförts vid nämnda lagrum, funnit mig föranlåten tillfoga

jämväl i afseende å underinspektörernas tillsynsbefogenhet.

23 (24) §.

De af lagrådet anmärkta förhållandena i afseende å de kommunala

tillsynsorganen och deras i viss mån dubbla kompetens, enligt den föreslagna

lagen och enligt hälsovårdsstadgan för riket, synes ej kunna

på tillfredsställande sätt undvikas annat än genom att låta skyddslagstiftningen,

där den gäller, ensam meddela bestämmelser till tryggande

af arbetets sundhet. I enlighet härmed förklaras vid lagförslagets slut,

dit uppräkningen af de författningar, som skulle upphäfvas genom den

föreslagna lagen, ansetts böra flyttas, hälsovårdsstadgan upphäfd i hvad

den åsyftar att bereda skydd åt arbetare vid användande till sådant

arbete, hvarå lagen äger tillämpning.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

24 (25)—26 (27) §§.

Lagrådet har i afseende å ett flertal bestämmelser, livilka icke

ansetts vara af civillags natur, hemställt om uteslutande ur lagförslaget.

I hvad denna hemställan afser 24 (25) § andra stycket, 25 (26) § och

senare delen af 26 (27) § har jag ej ansett mig böra biträda densamma.

Dessa bestämmelser, af hvilka den första och sista väsentligen äro

hämtade från gällande skyddslagar, äro nämligen af den allmängiltiga

betydelse, att det måste anses mer ändamålsenligt att gifva dem plats i

den föreslagna lagen än i författningar af instruktions natur, till hvilka

de väl eljest skulle hänföras.

33 (34) §.

Såsom kommittén framhåller i sin motivering till förslaget om

intygsböcker för minderåriga arbetare, skulle dessa böcker tjäna ej blott

som en skyddsåtgärd i afseende å hvarje särskild minderårig utan jämväl

att lämna material till statistiska undersökningar rörande olika yrkens

och sysselsättningars inflytande i hygieniskt afseende — undersökningar

som måste anses af vikt för den vidare utvecklingen af skyddslagstiftningen

beträffande de minderåriga. Då intygsböckerna således skulle

tillgodose ett betydelsefullt statsintresse, synes ej någon jämkning böra

företagas i det afseende, tre af lagrådets ledamöter påkallat.

36 och 38 §§.

Dessa paragrafer hafva med anledning af anmärkningar från lagrådet

flyttats till slutet af förevarande afdelning af lagförslaget (40 och

41 §§) och därjämte underkastats vissa ändringar af väsentligen redaktionell

innebörd.

42 §.

Lagrådet har påkallat sådan jämkning af straffbestämmelsen i 42 §,

att densamma skulle blifva tillämplig å öfverträdelse af hvad som stadgas

om barnsängshvila jämväl i det fäll, att dylik hvila blifvit påbjuden af

Kungl. Maj:t med stöd af 20 (21) § första stycket. Visserligen skulle i detta

fall öfverträdelsen blifva alldeles likartad med de öfverträdelser mot 18

(19) § första stycket, som afses i förevarande paragraf, men — oafsedt att

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

liknande förhållanden kunde inträda i åtskilliga andra fall, där Kungl. Maj:t

äger att förordna om utsträckt tillämpning af lagens bestämmelser —

synes det mindre egentligt att stadga straffansvar för öfverträdelser med

hänsyn till föreskrifter, om hvilka man ej vet, huruvida de någonsin

komma till stånd. För öfrigt lär det ej vara uteslutet att i vissa fall,

då förordnande meddelas om utsträckning af lagens bestämmelser —

ehuru kanske mindre i afseende å stadgandet om barnsängshvila —

hvilka fall ju alltid skulle få en mer specialiserad karaktär, det kuude

finnas anledning att för stafflatituden uppdraga snäfvare gränser än i

lagen. Med hänsyn härtill har jag ansett det vara riktigast att i lagförslaget

ej i något fäll stadga straff för öfverträdelser i afseende å föreskrifter,

meddelade af Kung!. Maj:t. Däremot har, såsom redan påpekats

vid 7 och 16 (17) §§, Kungl. Maj:ts rätt att förbinda dylika föreskrifter

med straffansvar ansetts böra regleras genom eu särskild ny bestämmelse

(52 §).

Två af lagrådets ledamöter hafva framställt anmärkning mot att

det i förevarande paragraf stadgade straffansvaret för den minderåriges

fader eller målsman är inskränkt till det fall, att den minderåriges arbetsgifvare

gjort sig skyldig till ansvar enligt paragrafen. Denna inskränkning,

som öfverensstämmer med hvad nu gäller, torde kunna förklaras

därmed att man — i öfverensstämmelse med en uppfattning, hvaråt

äfven nämnda två ledamöter gifvit uttryck — i viss mån tvekat om

lämpligheten att ställa fadern eller målsmannen till ansvar för förseelse,

hvarom här är fråga, och därför stannat vid att begränsa faderns eller

målsmannens ansvarighet till det fall, att kriminell talan ändå skall

väckas mot arbetsgifvaren. Då en dylik tvekan ej synes mig obefogad,

har anmärkningen ej föranledt ändring.

53 §.

Stadgandet i denna paragraf har ansetts lämpligen kunna inbegripas

i en allmängiltigare bestämmelse, införd närmast efter uppräkningen

af de författningar, som i större eller mindre mån skulle upphäfvas

genom den föreslagna lagen, hvilken bestämmelse därjämte

skulle ha till ändamål att tillgodose den af tre utaf lagrådets ledamöter

framställda erinran i afseende å förordningarna angående förbud för

barn att idka viss försäljning och angående förbud mot barns användande

vid offentliga förevisningar. Härigenom skulle också, som lämpligt

torde vara, tydliggöras, att den föreslagna lagen ej skulle inverka på

giltigheten af de reella skyddsföreskrifterna i förordningen angående

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 78 käft. (Nr 104.) 30

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 104.

försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand bland arbetare i

tändsticksfabriker eller stadgan om elektriska anläggningar för belysning

eller arbetsöfverföring.

öfriga från lagrådets sida framställda anmärkningar, som icke

här blifvit berörda, bar jag genom vidtagna ändringar sökt tillmötesgå.»

Departementschefen nppläste härefter ifrågavarande, ändrade lagförslag

och hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen

föreläggas Riksdagen till antagande genom nådig proposition.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall; och skulle nådig proposition i ämnet, af den

lydelse bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar, till

Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Gunnar Schumacher.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1SärU 1912:1 Utlåtande i anledning af dels Kungl, Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetarskydd, dels ock i anledning däraf väckta motioner. s. 1 i texten