Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen

1912-03-29 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:109, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 109.

1

N:o 109.

Kungl. Maj;ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§

strafflagen; gifven Stockholms slott den 29 mars 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad

lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Gast. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 83 käft. (Nr 109.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Rimgl. May.ts Nåd. Proposition N:o 109.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 14 kap. 33, 34 och 40 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 33, 34 ock 46 §§ strafflagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

33 §.

Har någon, på sätt i 30 § sägs, utsatt eller från sig skilt sjuklig,

bräcklig eller eljest hjälplös person, den han pliktig var att vårda,

eller har någon satt ut eller öfvergifvit den han sig åtagit eller eljest

pliktig var att fortskaffa eller ledsaga; och skedde det å sådant ställe

eller under sådana omständigheter, som i 30, 31 eller 32 § sägas;

vare lag, som där för hvarje fall stadgadt är.

34 §.

Har kvinna, som af oloflig beblandelse varit hafvande, i annat

fall, än i 22 § sägs, uppsåtligen dödat sitt barn, och var gärningen

föröfvad under inflytande af den öfvergifna eller nödställda belägenhet,

hvari hon i följd af barnets födelse befunnit sig; då må straff efter 1

eller 3 § nedsättas till straffarbete i fyra år eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till straffarbete i två år.

Där brottet stannat vid försök, må straff, som enligt 2 § eller

18 § 1 mom. å gärningen följa bort, nedsättas till straffarbete i sex

månader. Har kvinnan under de omständigheter, som i 1 mom. sagts,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

utsatt barnet eller det eljest uppsåtligen från sig skilt och såmedelst i

hjälplöst tillstånd försatt, då må jämväl straff efter 30 § eller 31 § andra

punkten nedsättas under hvad eljest å gärningen följa bort, dock lägst

till straffarbete i sex månader.

40 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 19, 28 eller 40 §,

eller i annat fall, än 34 § afser, fälles till straff efter 1 eller 2 § eller

18 § 1 mom., skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag

samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § pröfvas skyldig

till straffarbete i minst sex månader.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EHRENSVÄRD,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde

Riksdagens skrifvelse den 21 mars 1911, däruti Riksdagen på anförda

skäl anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och på

hvad sätt lindrigare straff kunde stadgas för kvinna, som, utan att de

i 14 kap. 22—25 §§ strafflagen stadgade förutsättningar vore för handen,

dödat sitt barn eller gjort försök därtill, samt för Riksdagen framlägga

det förslag, som däraf kunde föranledas.

Efter att hafva redogjort för innehållet i nämnda skrifvelse anförde

departementschefen:

»Vår nu gällande strafflag stadgar i 14 kap. 22 § ett väsentligt

mildare straff för barnamord än för mord och dråp i allmänhet. Under

Historik.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 109.

det mord bestraffas med dödsstraff eller straffarbete på lifstid och straffskalan

för dråp äfven vid s}rnnerligen mildrande omständigheter icke går

längre ned än till straffarbete i sex år, är straffminimnm för barnamord,

oafsedt om brottet har mords- eller dråpkaraktär, straffarbete i allenast

ett år. Det är dock först under senare tider, som den svenska rätten kommit

att intaga denna ståndpunkt. I äldre tider var förhållandet det motsatta.

I landslagarna likställdes sålunda barnamord med annat af fader

eller moder föröfvadt mord å barn och straffades i följd däraf såsom

kvalificeradt mord. I 1734 års lag innehåller 16 kap. missgärningsbalken

följande bestämmelse: »Kona, som af oloflig beblandelse warder

hafvande, och thet ej uppenbarar för födseln, söker enslighet vid sielfwa

födseln och therefter lägger fostret å lön; hon skall halshuggas och å

håle brännas, ehwad hon föregifwer fostret wara dödt födt, eller ej fullgångit.

Warder thet genast framskaffadt, och pröfwes thet ej fullgångit

vara, eller finnes ej något wåldsamt tekn therå; tå straffes modren med

ris, fängelse eller arbete: plichte ock thertill för lägersmålet.» Straffet

för barnamord, sådant detta brott här finnes beskrifvet, är alltså detsamma

som för annat mord, hvilket innebär en mildring i förhållande

till straffet för dödande af eget barn i allmänhet. Den särskilda skärpning

i dödsstraffet — mistande af högra handen — som eljest fanns

stadgad för fader eller moder som »med vilja och stadgadt råd» dräpt

sitt barn, skulle nämligen icke tillämpas i det fall, som angifves i den

ofvan citerade bestämmelsen. Sitt största intresse erbjuder emellertid

berörda stadgande härutinnan, att barnamordet genom detsamma för

första gången afskiljts såsom en särskild förbrytelse, som närmare beskrifvits

i lagen och gjorts till föremål för särskilda regler i fråga om

bevisningen. Redan nu återfinnas nämligen de utmärkande kännetecknen

på barnamord enligt vår gällande rätt, att brottslingen skall vara en

kvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, samt att dödandet

skall stå i ett visst närmare sammanhang med födseln. Brottsbegreppet

begränsas emellertid här till det fall, att kvinnan dolt såväl hafvandeskapet

som nedkomsten.

Såsom af det sagda framgår, tog 1734 års lag i fråga om straffet

icke någon egentlig hänsyn till de förmildrande omständigheter, som

vanligen äro för handen, då en ogift moder inom den närmaste tiden

efter födseln dödar sitt barn, utan straffade barnamordet med den yttersta

stränghet. De ändringar, som under inflytande af upplysningstidehvarfvets

humanare uppfattningssätt skedde på förevarande område, voro ej heller

synnerligen omfattande, utan rörde hufvudsakligen endast den i 1734

års lag stadgade bevispresumtionen, enligt hvilken straffet för lönläggning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

skulle vara detsamma som för fullt bevisadt mord, såvida icke fostret

genast framskaffades och pröfvades ofullgånget eller utan »våldsamt

tekn». Enligt kung!, förordningen den 20 januari 1779 skulle nämligen

dödsstraffet endast tillämpas, om kvinnan visades hafva företagit lönläggningen

i fullt uppsåt att afhända fostret lifvet.

Såväl lagkommittén som lagberedningen förfäktade däremot med

full tydlighet den ståndpunkten, att barnamordet borde erhålla en privilegierad

ställning samt gåfvo vidare genom en bestämdare formulering

af själfva brottsbegreppet ett klarare uttryck åt den uppfattning om de

med detta brott förenade förmildrande omständigheter, som nu alltmera

började göra sig gällande.

Lagkommitténs förslag upptar sålunda följande bestämmelse: »Dödar

moder, med uppsåt, sitt oäkta barn, under födseln eller inom ett dygn

därefter, ehvad det sker genom handaverkan eller genom underlåtenhet

af det, som till barnets bibehållande vid lif nödigt varit; dömes för

barnamord till straffarbete i första grad».

Vid motiveringen af nämnda stadgande framhöll kommittén, att

de bevekelsegrunder, som allmännast föranledde den af oloflig beblandelse

hafvande kvinnan att afhända sitt foster lifvet, vore fruktan för

vanära, med alla däraf för henne själf uppkommande menliga följder,

och bekymmer öfver förlägenhet för barnets skötsel och underhåll. Då

ifrågavarande bevekelsegrunder till barnamord aldrig kunde fullkomligen

motverkas, och de ej heller vore af neslig beskaffenhet, såsom de, hvilka

vanligen föranledde annat mord, syntes enligt kommitténs mening skäl

vara att anse det förra mindre straffbart än det senare. Men härtill

komme en annan hufvudsaklig grund, som ovillkorligen bjöde strafflindring

för barnamord, och den vore afseendet på kvinnans fysiska

och psykiska tillstånd i gärningens stund. Om den med omsorg vårdade

och af inga näringsbekymmer plågade äkta makan icke vid sin

nedkomst kunde bibehålla lugn och redig sinnesförfattning, kunde man

ännu mindre antaga full besinning hos den oäkta barnaföderskan, hvilken,

utom kroppens smärtor vore blottställd för alla själens lidanden, som

väcktes af föreställningen om följderna af hennes nedkomst. Hon befunne

sig i ett tillstånd, där tanken på mord lätteligen kunde uppkomma

och öfvergå i handling.

Vid bestämmande af barnamordets begrepp låter kommittén sålunda

icke såsom den då gällande lagstiftningen det förhållande vara

afgörande, att kvinnan ej före födseln uppenbarat sitt tillstånd och att

hon sökt enslighet vid själfva födseln. Angående sin ståndpunkt i detta

afseende anför kommittén: »Skälet, hvarföre detta skett i nu gällande

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

lag, är tvifvelsutan det, att lagstiftaren utgått från den åsikt, att motivet

af fruktan för vanära vore den enda grund, hvarföre barnamord borde

beläggas med mindre sträft’ än annat mord af föräldrar å barn, och

att yppandet af såväl hafvandetillståndet som nedkomsten vittnade om

frånvaron af detta motiv. Men dessa båda förutsättningar kunna ej

medgifvas. Afvärjandet af vanära är ej den enda och ej heller den

hufvudsakligaste grunden för barnamords mindre straffbarhet. Denna

senare kan fullkomligt rättfärdigas genom det tillstånd af kropps- och

själslidande, hvari barnaföderskan sig befinner; och däraf, att kvinna ej

för anhöriga eller andra förtrogna dolt sitt hafvandetillstånd, eller att

hon till och med själf gifvit dem kunskap därom, följer i öfrigt icke,

att hon ej sedermera genom barnets dödande sökt bevara sitt goda

namn; ty ett meddelande af hennes tillstånd för några få, på hvilkas

tystlåtenhet hon möjligtvis kan lita, blottställer henne ej för sådan

olägenhet, som barnets födsel, när den till allmän kunskap kommer».

Lagkommittén lägger sålunda en hufvudsaklig vikt därvid, att kvinnan

vid brottets begående ännu befinner sig i det i viss mån abnorma

kropps- och själstillstånd, som födandet framkallat, men fasthåller vid

sidan däraf vid barnets oäkta börd. I sistnämnda förhållande finner

nämligen kommittén, att det drifvande motivet till brottets begående

eller fruktan för vanära ligger inneslutet.

Såväl lagberedningen,- hvilken utan någon väsentlig ändring upptog

den af lagkommittén föreslagna brottsbestämningen, som den senare

lagstiftningen på detta område hafva i hufvudsak anslutit sig till den

uppfattning, lagkommittén gjort gällande, och låta sålunda endast

kvinnans tillstånd efter födseln i förening med barnets oäkta börd

och ej endera af dessa omständigheter för sig verka straffmildrande.

1 den år 1859 till Riksdagen aflåtna kungl. propositionen i ämnet gjordes

den ändring, att i stället för en bestämd tidsgräns uttrycket »vid födseln

eller strax derefter» infördes i förevarande paragraf. Sedan lagutskottet

ej häri gjort annan ändring än att ordet »strax» ändrades till »snart)),

återremitterades emellertid förslaget af Riksdagen, som anmärkte, att

hvarken ordet strax eller ordet snart vore fullt lyckligt valdt för att

utmärka fortvaron af det abnorma själstillstånd, hvari kvinnan genom

födsloarbete! blifvit försatt. Vidare yttrades, att uttrycket oäkta kärn

kunde blifva förvillande och gifva anledning till det antagande, att

därunder icke skulle hänföras barn af fästekvinna eller af en under

äktenskapslöfte häfdad kvinna, enär sådana barn räknades för äkta.

Då gällande lagens uttryckssätt icke veterligen gifvit anledning till

oriktig uppfattning af ifrågavarande brotts karaktär, föreslog lagutskottet

s. 8 Kontrollera mot PDF

Riksdagens

skrifvelse den

21 mars 1911.

8 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

i stället ett närmande till missgärningsbalkens redaktion, hvarigenom

väl icke uttryckligen angåfves någon slags tidsbestämning, men där ej

mindre användandet af ordet foster i stället för barn än äfven ordställningen

i öfrigt bäntydde på gärningens omedelbara sammanhang

med den ställning, hvari kvinnan genom själfva födseln blifvit försatt.

I öfverensstämmelse härmed erhöll barnamordsstadgandet i kungl. förordningen

angående mord, dråp och annan misshandel den 29 januari

1861 följande lydelse: »Har kvinna, som af oloflig beblandelse blifvit

hafvande, vid födseln eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare

sig genom bandaverkan eller underlåtenhet af det, som till fostrets bibehållande

vid lif nödigt var; dömes, för barnamord, till straffarbete från

och med fyra till och med tio år». Detta stadgande upptogs sedermera

i alldeles oförändradt skick i 1864 års strafflag, 14 kap. 22 §; och

någon ändring i själfva begreppsbestämningen bär ej sedermera ägt

rum, hvaremot först genom lagen den 20 juni 1890 och sedermera

genom lagen den 12 juli 1907 strafflatituden ändrats i mildrande riktning.

Det nu gällande straffet för barnamord är straffarbete från och med

ett till och med sex år med förhöjning till straffarbete i tio år vid

synnerligen försvårande omständigheter.

Rörande den ställning, vår lagstiftning sålunda intager i detta

fall, anför Riksdagen i sin skrifvelse den 21 mars 1911 följande: »Den

begreppsbestämning, som i vår lag gifvits, lämnar visserligen en viss,

om än begränsad möjlighet för domaren att med betraktande af omständigheterna

i det särskilda fallet bedöma de förhållanden, som här

åsyftas. Men å andra sidan ligger i dessa lagens uttryck, jämförda

med det ovillkorliga straffbudet i fråga om vanligt mord, som uttalats

i strafflagens 14 kap. 1 § och enligt hvilket straffet skall bestå i lifvets

förlust eller straffarbete på lifstid, en begränsning, som otvifvelaktigt

under många omständigheter måste anses alltför snäf. Det ligger

nämligen i öppen dag, att de skäl, som i fråga om bestämmande af

barnamordsbegreppet i lagens nuvarande mening varit afgörande och

verkat straffmildrande — moderns sinnesförfattning och nödställda belägenhet

— ofta äga giltighet äfven sedan den tid förflutit, som därutinnan

måste anses af lagen åsyftad. Den nuvarande skarpa skillnaden

i straffhänseende mellan de båda fallen — barnamord och annat mord

— kan därför leda och har också i verkligheten ledt till resultat, som

måste betecknas såsom för det allmänna rättsmedvetandet synnerligen

stötande. Verkan af det otillfredsställande i sagda bestämmelser kan

visserligen, såsom i andra fall, där strafflagstiftningen ej ger ett till
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

fredsställande uttryck för den rådande rättskänslan i ett visst afseende,

mildras genom Konungens benådningsrätt. Men om man till stöd för

uppehållande af den gällande rätten på detta område åberopar denna

omständighet, förbiser man enligt Riksdagens uppfattning det förhållandet,

att eu straffbestämmelse, från hvilken i benådningsväg ofta måste dispenseras,

därigenom i viss mån ådagalägger sin olämplighet för fyllande af

sitt ändamål, äfvensom att det resultat, som i benådningsväg vinnes,

röner inverkan af straffbestämmelsen. Ej heller tages därvid behörighänsyn

vare sig till den felandes berättigade intresse eller till domaren,

hvilken tydligen genom lagens brister i detta afseende måste kunna

råka i eu belägenhet, som blir desto mer brydsam, ju hänsynsfullare och

mer samvetsöm lian är i sitt kall». — Under förmälan, att Riksdagen

ansåge det vara af vikt att den brist, som sålunda finge anses vidlåda

den gällande lagstiftningen, undanröjdes, förordar Riksdagen härefter

en mera ingående undersökning rörande den utväg, som borde anlitas

för nående af det åsyftade ändamålet, af hvilken undersökning äfven

kunde framgå, huruvida och i hvad mån den mildring af straff, som

enligt de i nuvarande lagstiftning meddelade bestämmelser gällde till

förmån för moder, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, borde

utsträckas att kunna afse äfven gift kvinna.

Innan jag går att närmare utveckla, hvilka utvägar som närmast

höra ifrågakomma för afhjälpande af de utaf Riksdagen framhållna

bristerna i vår gällande lagstiftning, torde det vara lämpligt att redogöra

för de väsentligaste delarna af den utländska lagstiftningen på

förevarande område. Jag kommer därvid hufvudsakligen att inskränka

mig till att gifva eu framställning af sådana delar af den främmande

lagstiftningen, som äro ägnade att belysa de frågor, som det nu närmast

gäller att besvara, eller om mildare straffbestämmelser än de för vanligt

mord eller dråp stadgade äro påkallade dels för det fall, att kvinnan dödar

sitt barn utan att handlingen stått i det nära sammanhang med födseln,

som i vår lag utmärkts genom uttrycket »vid födseln eller därefter uppsåtligen

dödat sitt foster», och dels för det fall, att gift kvinna dödar

sitt i äktenskapet aflade barn. — Jag kan därför helt och hållet

bortse från lagstiftningen i de länder, som sakna mildare bestämmelser

lör dödande af barn, såsom England, Nordamerikas Förenta stater med

flera. Lagstiftningen i de länder, hvilka — såsom fallet är i Frankrike

och Österrike — från äldre tider, då barnamordet straffades såsom kvalificeradt

mord och dråp, bibehållit ett så strängt straff för ifrågavarande

brott, att detsamma endast obetydligt afviker från det hos oss stadgade

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. SB höft. (Nr 109.) 2

Utländsk

lagstiftning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

straffet för mord och dråp, måste likaledes för den förevarande undersökningen

vara af mindre betydelse.

De flesta främmande strafflagar bestämma i likhet med den hos

oss gällande ett väsentligt lägre straff för dödande af barn än för

vanligt mord och dråp, såvida vissa närmare angifna förutsättningar

äro för handen. Vid angifvandet af nämnda förutsättningar afvika

emellertid lagarne i hög grad från hvarandra. Grunden till den mildare

bestraffningen får dock — huru olika uttryck den än funnit i positiv

lag — i allmänhet anses vara densamma eller å ena sidan barnaföderskans

exceptionella fysiska och psykiska tillstånd och å den andra

tillvaron af vissa kraftigt verkande motiv, hvilka hon under detta sitt

tillstånd kan hafva svårt att motstå.

Hvad den första förutsättningen angår, så bestämma lagarne i

allmänhet, att gärningen skall ha begåtts i ett till tiden nära sammanhang

med barnets födande. I Tyskland, Danmark, Holland, Ungern och

Belgien uttryckes detta genom föreskriften, att brottet skall ha skett

vid eller kort (omedelbart, strax) efter födseln, eller någon annan liknande

bestämmelse. I andra länder har åter en bestämd tidsgräns

fixerats, hvars längd växlar mellan ett och åtta dygn efter födseln.

Jämte denna bestämda tidsgräns finnes på åtskilliga håll stadgadt, att

brottet ej föranleder det mildare straffet, sedan födseln erhållit eu

viss offentlighet genom dess anmälan till de af myndigheterna förda

födelseregistren. Till nu nämnda grupp höra Norge, där tidsgränsen

är bestämd till ett dygn efter födseln, Italien, där den är fastställd till

fem dagar, med föreskrift tillika, att barnet ej skall hafva inregistrerats,

Frankrike, Portugal m. fl. Undantagsvis kommer lagens grund på ett

mera direkt sätt tillsynes därigenom att man betonat, att det afgörande

härvidlag är, om det af födseln framkallade upprörda tillståndet upphört

eller ej. Så har Ziiriclis lagstiftning uttrycket: »während der Geburt

eder nock in dem mit dem Geburtsakt verbundenen Zustand der Erregung».

Det genomgående för den utländska lagstiftningen på detta

område kan emellertid sägas vara, att strafflindringen ej tillämpas i

annat fall än då gärningen begåtts i nära sammanhang med nedkomsten

och sålunda är helt och hållet utesluten i de fall, då barnet dödats,

sedan modern tillfrisknat från barnafödandet eller det däraf föranledda

fysiska svaghetstillståndet upphört.

Att utom det sjrikliga tillståndet hos kvinnan äfven vissa kraftigt

verkande motiv skola föreligga, uttryckes vanligen i utländsk lagstiftning

på ett mera indirekt sätt därigenom, att lagarne endast låta dödande

af oäkta barn falla under det lindrigare barnamordsstraffet. Detta är

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

fallet i Tyskland, Ryssland, Danmark, Norge, Finland, Belgien och Ungern.

Härigenom afses uppenbarligen i främsta rummet att uttrycka,

att den kraftiga driffjäder till brottets begående skall föreligga, som

utgöres af kvinnans lätt förklarliga sträfvan att genom hemlighållande

af födseln undvika skam och vanära för framtiden. Genom att välja

detta uttryckssätt får emellertid lagstiftningen anses i viss mån hafva

Amlat taga hänsyn jämväl till en annan förmildrande omständighet, nämligen

den äfven i ekonomiskt hänseende bekymmersamma belägenhet,

hvari ofta vid tillkomsten af barn utom äktenskapet såväl moder som

barn äro försatta.

I andra länder har man åter låtit det bakomliggande motivet få

ett direkt uttryck vid brottets bestämning. I Holland har man sålunda

stadgat, att modern skall hafva handlat under inflytande af fruktan för

att barnets födelse upptäckes. Och liknande bestämmelser finnas i

Italiens, Spaniens och Portugals lagstiftningar.

I dessa länder göres samtidigt icke någon skillnad mellan gifta

och ogifta mödrar, utan bägge komma i åtnjutande af det lägre straff,

som för barnamord finnes stadgadt. Att detta icke i tillämpningen kan

hafva någon egentlig betydelse, är emellertid tydligt, då det ofvannämnda

motivet till brottets begående icke gärna kan tänkas föreligga hos en

gift moder, som dödar sitt äkta barn.

Utom i nyssnämnda länder låta jämväl de i Frankrike, Österrike

samt några kantoner i det romanska Schweiz gällande strafflagarne en

viss mildring i straffet komma de gifta mödrarna till godo. Såsom

förut är antydt, äro emellertid åtminstone i de bägge förstnämnda länderna

straffen för barnamord, ehuru något nedsatta under de där gällande

straffen för mord och dråp, väsentligt strängare än de hos oss gällande.

En lagändring i syfte att låta våra barnamordsstraff blifva tillämpliga

äfven på gifta mödrar, skulle därför få en helt annan innebörd än de

i dessa länder gällande lagbestämmelserna.

Jämföres barnamordsstadgandet i 14 kap. 22 § strafflagen med

de utländska lagbestämmelser, för hvilka jag nu redogjort, framgår, att

vår lagstiftning står i öfverensstämmelse med de öfriga därutinnan, att

gärningen skall hafva föröfvats vid födelsen eller under den närmaste

tiden efteråt. Någon bestämd tidsgräns finnes dock icke angifven.

Uttrycket »vid födseln eller därefter» lämnar endast en mycket obestämd

antydan om ett visst sammanhang med födelsen. Det är således i ordet

»foster», som man hufvudsakligen får söka den af lagstiftaren afsedda

tidsgränsen. Af detta ord, jämfördt med hvad vid lagens tillkomst före
-

Oällande

svensk rätt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefens
yttrande.

12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

kommit, kan man dock sluta sig därtill, att den ifrågavarande förutsättningen

för barnamordsstadgandets tillämpning bör sökas, å ena sidan,

däri, att barnet vid tidpunkten för dess dödande ännu ej nått den utveckling,

att modern måst uppfatta det som en själfständig varelse,

och, å andra sidan, i det i viss mån abnorma fysiska och psykiska tillstånd,

hvari modern befinner sig vid barnets födande och under den

närmaste tiden därefter. Dödas barnet vid en tidpunkt, då nämnda tillstånd

ej längre gör sig gällande och då modern genom att ägna barnet

sina omsorger visat sig uppfatta dess själfständiga tillvaro, är 14 kap.

22 § strafflagen ej tillämplig, äfven om förhållandena äro sådana, att

moderns ställning måste förefalla henne ännu mera förtviflad än vid

födandet, såsom fallet kan vara, då de vid födseln befintliga tillgångarna

blifvit uttömda, eller då svårigheter senare uppkommit att få barnet

utackorderadt.

För barnamordsstadgandets tillämpning fordras vidare, att kvinnan

af oloflig beblandelse blifvit hafvande. Detta uttryck torde innebära,

att den svenska rätten, i öfverensstämmelse med de utländska lagar,

som använda uttrycket »oäkta barn», förutsätter, att modern vid brottets

begående påverkats af fruktan för den skam och vanära, hvarför den

ogifta barnaföderskan är utsatt. Någon utredning om förefintligheten

af detta motiv erfordras dock icke i hvarje särskildt fall. För stadgandets

tillämpning är det tillräckligt, att kvinnan varit hafvande af

oloflig beblandelse, oafsedt om denna omständighet öfvat någon inverkan

vid brottets begående. Beträffande nämnda bestämmelse må i öfrig!

erinras därom, att undantagsvis äfven gift kvinna kan blifva föremål

för bestraffning enligt 14 kap. 22 §, nämligen under förutsättning att

barnet är afladt före äktenskapet eller att någon annan än mannen

är fader till barnet.

I fråga om våra nu gällande bestämmelser rörande barnamord

finner jag det särskildt vara anmärkningsvärd!, att en så väsentlig

skillnad förefinnes mellan de straffsatser, som äro bestämda för barnamord

i teknisk mening, å ena sidan, och vanligt mord och dråp, å

den andra. Såsom nyss framhållits, få de speciella barnamordsbestämmelserna

endast tillämpas i sådana fäll, då dels kvinnan af oloflig

beblandelse blifvit hafvande och dels brottet begåtts inom den närmaste

tiden efter barnets födelse. Då endera af dessa båda förutsättningar

saknas, kan domstolen, om morduppsåt föreligger, icke tillämpa ett

lägre straff än lifstids straffarbete, och om brottet är att beteckna såsom

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Maj:ts Nåd■ Proposition N;o 109.

dråp, ej sätta straffet under straffarbete i sex år. Sådana fall äro

emellertid icke sällan förekommande, å hvilka bestämmelserna i 14 kap.

22 § visserligen icke äro tillämpliga, men i hvilka omständigheter

likväl föreligga, som äro likartade med dem, som enligt grunden

för samma bestämmelser föranledt det mildare bedömandet af barnamordet

i teknisk bemärkelse. De vanliga barnamordsmotiven, kvinnans

sträfvan att hemlighålla barnets födelse och hennes önskan att rädda

sig och barnet från den nödställda belägenhet, hvari hon genom

födelsen blifvit försatt, kunna hafva gjort sig gällande och påverkat

hennes handlande i samma eller ännu högre grad, än fallet varit

omedelbart efter födelsen. Straffet för brottet blir likväl enligt vår

gällande lag i allmänhet lifstids straffarbete, i stället för att det

eljest kunnat stanna vid straffarbete i ett år. Äfven om, såsom jag

längre fram får tillfälle att utveckla, det exceptionella tillstånd, hvari

kvinnan befinner sig under den närmaste tiden efter barnets födelse,

kan vara ägnadt att gifva brottet en alldeles särskild karaktär, är det

tydligt, att omständigheterna, efter det nämnda tillstånd upphört, ej

alltid behöfva vara så väsentligt förändrade, att en så betydande förhöjning

i straffet som den nämnda kan anses öfverensstämma med rättskänslans

kraf.

Af en undersökning, som jag inom justitiedepartementet låtit verkställa

rörande alla inom de sista tio åren inträffade fall, då kvinna, som

för dödande af barn dömts till straff efter 14 kap. 1 eller 3 § strafflagen,

sökt nåd, bär jag funnit denna uppfattning ytterligare bestyrkt.

I flera af dessa fall kan nämligen det straff, som domstolarne nödgats

ådöma — merendels lifstids straffarbete — icke sägas hafva stått i rätt

förhållande till brottets beskaffenhet, om hänsyn tages till den brottsliga

vilja, som i brottet fått sitt uttryck, och den grad af samhällsfarlighet,

som varit för brottslingen utmärkande. Detta framgår jämväl däraf, att

Kungl. Maj:t på tillstyrkan af högsta domstolen ej sällan funnit anledning

att af nåd medgifva nedsättning af straffet, innan någon del däraf

ännu aftjänats. För ett par af de undersökta fallen, som synas mig

vara af mera typisk beskaffenhet, vill jag i detta sammanhang redogöra.

För mord å sitt ej fullt fem månader gamla barn dömdes eu ogift

kvinna till lifstids straffarbete under följande omständigheter. Barnet

hade framfödts å allmänna försörjningsinrättningen i Stockholm och

sedermera intagits på allmänna barnhuset, men ej fått kvarblifva där,

då modern ej hade hemortsrätt i Stockholm. Modern hade sedan under

kortare tider haft barnet utackorderadt till främmande personer, men

på grund af sin ringa arbetsförtjänst ej kunnat gälda betalning för det
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj Is Nåd. Proposition N:o 109.

samma och därför måst återtaga det. Efter att förgäfves hafva försökt

så väl att få barnet intaget på barnhus som att få det utackorderadt på

billigare villkor, dödade hon barnet genom dränkning. I ett annat fall,

däri modern likaledes dömdes till lifstids straffarbete, både barnet framfödts

i Danmark och där vårdats af modern under några månader.

Sedermera hade modern begifvit sig med barnet tillbaka till Sverige

för att besöka föräldrahemmet. På vägen dit beröfvade hon barnet

lifvet och uppgaf sedan som motiv härtill sin fruktan att ej blifva väl

mottagen i hemmet och de bekymmer, hon med anledning af barnets

vanförhet och sin egen fattigdom hyste för dess framtid.

Jag finner det därför vara tydligt, att mildare straffbestämmelser

böra komma till stånd för vissa fall, i hvilka till följd af den nu stadgade

tidsgränsens öfverskridande det vanliga barnamordsstraffet ej kan tilllämpas.

Det möter dock icke ringa svårigheter att i lagstiftningen

utmärka do gränser, inom hvilka en dylik straffnedsättning bör få ske.

Redan i Riksdagens ofvannämnda skrifvelse framhålles, att det ej gärna

låter sig göra att, såsom motionären i frågan föreslagit, inskränka

ändringen till att i 14 kap. 22 § utbyta ordet »foster» mot »barn».

Det ligger nämligen långt ifrån alltid något i och för sig förmildrande

däruti, att brottet föröfvats mot den brottsligas eget barn. Tvärtom

får detta ej sällan anses såsom något försvårande i betraktande af styrkan

utaf de afhållande motiv, som i dylika fall vanligen göra sig gällande.

Först då brottet föröfvats under påverkan af det nödtillstånd, hvari

kvinnan får anses vara försatt, då hon antingen befinner sig i ett svårare

materiellt trångmål eller ock är utsatt för att förlora sin sociala

ställning eller sitt goda namn och rykte, kunna i allmänhet sådana omständigheter

sägas vara för handen, som motivera en nedsättning af straffet

under det vanliga. Ett sådant nödtillstånd kan visserligen tänkas föreligga

i många andra fall än det, hvarom nu är fråga, särskildt vid en

hel del ekonomiska förbrytelser, utan att lagen funnit anledning att

medgifva någon straffnedsättning. Härvid bör dock tagas i betraktande,

att de eljest gällande strafflatituderna i allmänhet sträcka sig så

långt nedåt vid nämnda förbrytelser, att de synas afpassade äfven för

dylika fall. Det torde likvisst kunna ifrågasättas, om det ej från legislativ

synpunkt vore det riktigaste, att den straffnedsättning, hvarom här är

fråga, ej genomfördes för ett enstaka specialfall utan för alla de fall,

där liknande förhållanden föreligga. Att nu införa ett stadgande af så

vidsträckt innebörd i vår strafflag, lärer dock ej kunna ske utan ganska

vidtomfattande ändringar i densamma, hvilka icke böra vidtagas annat än i

samband med den allmänna reform af vår strafflagstiftning, hvartill för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

arbetena redan börjat. I sammanhang härmed kan framhållas, att man äfven

genom en utsträckning af latituden för mord och dråp i allmänhet, i öfverensstämmelse

med hvad som skett i vissa nyare strafflagar, skulle i viss

mån kunna vinna de framställda önskemålen om bättre afvägda straff

för dödande af barn i ifrågavarande fall. Tydligt är dock, att äfven

en dylik ändring i 14 kap. skulle vara af så omfattande beskaffenhet

och medföra så vidtgående konsekvenser, att det nu icke kan blifva

tal om att upptaga densamma till behandling. I)å jag alltså anser mig

höra förorda en mera partiell ändring i strafflagen, som endast hänför

sig till det fall, hvarom nu närmast är fråga, finner jag mig emellertid

böra framhålla, att de lagbestämmelser, som jag i sådant hänseende

ämnar föreslå, måste erhålla en i viss män provisorisk karaktär med

uppgift att inom ramen af den nuvarande strafflagstiftningen afhjälpa

vissa särskildt stötande missförhållanden.

Om också, såsom jag nu framhållit, ett visst nödtillstånd enligt

min mening är den allmänna förutsättning, under hvilken eu nedsättning

af straffet för moder, som dödar sitt barn bör kunna komma i fråga,

bär jag ej därmed velat angifva alla de villkor, under hvilka en dylik

nedsättning af straffet bör ske. Just på grund af den ifrågasatta lagstiftningens

mera provisoriska karaktär torde det nämligen icke vara lämpligt

att utsträcka dess tillämplighet utöfver sådana fäll, i hvilka gällande

lag vid tillämpningen visat sig medföra allt för stränga straff i förhållande

till det brott, som skall beifras. Först och främst torde straffnedsättning

icke böra äga rum i annat fall, än då brottets begående

stått i ett visst samband med barnets födelse. Ju längre tid, som förflutit

efter födelsen, dess starkare blifva äfven de afhållande motiven,

och dess mindre gör sig i regel det ofvannämnda nödtillståndet gällande.

Har en något längre tid förflutit efter barnets födelse, har modern i

vanliga fall på ett mera stadigvarande sätt kunnat ordna för sitt barn.

Däremot äro sådana fall icke ovanliga, då modern visserligen haft medel

att genom inackordering eller på annat dylikt sätt sörja för barnet under

den närmaste tiden efter födelsen, men sedermera, då tillgångarne taga

slut och hon ej kan betala för barnet, råkar i eu verkligt nödställd

belägenhet. Under dylika förhållanden är det ganska förklarligt, att

den tanken hos henne vinner insteg, att barnets död endast skulle innebära

dess räddande undan nöd och lidanden. I sådana fall föreligga i

allmänhet så ömmande omständigheter, att straffnedsättning bör ske,

ehuru! svårigheterna gjort sig gällande icke omedelbart efter födelsen

utan först något senare. Själfva sambandet med födelsen såsom den

omständighet, som gifvit anledning till de uppkomna svårigheterna,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

torde dock ej böra uppgifvas, ty skedde det, så funnes ju ingen anledning,

hvarför icke äfven t. ex. barnets fader skulle komma i åtnjutande

af straffnedsättning, om lian af dylika motiv dödat sitt barn.

Eu fråga, som i detta sammanhang bör göras till föremål för

öfvervägande, är, om straffnedsättning äfven bör förekomma för gift

kvinna, som dödar sitt inom äktenskapet aflade barn. Af de bägge

förut omnämnda vanliga barnamordsmotiven torde af naturliga skäl

det ena eller kvinnans fruktan att genom födelsens bekantgörande

blifva utsatt för skam och vanära icke kunna tänkas påverka en gift

kvinna annat än i så sällsynta undantagsfall, att lagstiftaren ej har

anledning att vid dem fästa något afseende. Däremot lärer det nog

någon gång kunna förekomma, att äfven en gift kvinna — såsom då

hon är alldeles medellös eller öfvergifven af sin man — är i en så

nödställd belägenhet, att denna drifver henne att döda sitt eget barn,

vare sig detta nu sker för att rädda barnet från bekymmer i framtiden

eller för att modern, befriad från barnet, lättare skall få sin utkomst

eller af annan dylik anledning. Om i fråga om kvinnor, som af oloflig

beblandelse blifvit hafvande, lagen ändras i den riktning, som förut angifvits,

kunde det därför förefalla, som om konsekvensen fordrade, att jämväl

de gifta mödrarne blefve med dem likställda. Såsom jag förut anfört,

hafva äfven de vanliga barnamordsbestämmelserna i åtskilliga utländska

lagar gjorts tillämpliga på gifta kvinnor. Något stöd för en ändring af vår

strafflag i den riktning, som här ifrågasatts, kunna dock dessa lagbestämmelser,

såsom redan är nämndt, icke i allmänhet sägas lämna, då

de antingen på grund af sin affattning i öfrigt icke i regel kunna tilllämpas

på gifta kvinnor eller ock innehålla så höga straffsatser, att de

närmast kunna jämföras med de hos oss för vanligt mord och dråp

stadgade.

En betydande straffnedsättning — jämförlig med den, som hos

oss gäller för barnamord — finnes emellertid föreslagen äfven för

gifta mödrar i ett par nyare strafflagsförslag, det schweiziska och det

österrikiska, utan att det samtidigt angifvits, att brottet skulle föröfvats

i syfte att hemlighålla barnets födelse. Detta motiveras i österrikiska

förslaget på följande sätt: »Den legislativa grunden för ett mildare

bedömande af barnamordet är företrädesvis att söka i födelseaktens inflytande

på moderns sinnesbeskaffenhet, hvarigenom det betryckta läge,

som framkallats genom barnets födelse, framstår i ett särskildt skarpt

ljus. Detta betryckta läge kan emellertid, om också mera sällan, äfven

vid dödande af barn inom äktenskapet vara ytterst stor och af se värdi»

De skäl, som sålunda anförts för de gifta och ogifta, mödrarnas

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

likställande på ifrågavarande område, och Indika i alla händelser endast afse

fall af dödande vid eller kort efter födelsen, synas mig dock ej vara

öfvertygande. Det lärer nämligen endast vara i förening med den

sämre ställning, som de ogifta mödrarna intaga, och deras däraf föranledda

öfvergifvenhet och isolering, som det ekonomiska betrycket i allmänhet

blir så starkt, att den betydliga straffnedsättning, som vår lag

medgifvit, blir fullt befogad. De gifta mödrarna hafva lättare att söka

och erhålla hjälp af andra, liksom de med större lätthet kunna komma i

åtnjutande af den hjälp, som don allmänna fattigvården och offentlig

välgörenhet lämnar.

I öfverensstämmelse med den ståndpunkt, som de nu gällande

främmande strafflagarna i hufvudsak intaga, anser jag därför, att

de lindrigare straffbestämmelserna för dödande af barn, vare sig i den

omfattning, vår lag nu anger, eller i den vidsträcktare omfattning, som

här ifrågasättes, icke böra komma till tillämpning på andra kvinnor än

sådana, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande. I denna uppfattning

har jag styrkts af den förut omnämnda undersökningen rörande vissa

fall, då kvinna, som dödat sitt barn, sökt nåd. Af 45 undersökta fall

hafva endast 5 förekommit, i hvilka brottslingen varit en gift kvinna,

och intet af dessa sistnämnda har med hänsyn till brottsmotivet eller

öfriga förekommande mildrande omständigheter visat sig vara af beskaffenhet

att kunna likställas med barnamordet i dess typiska gestaltning.

Och att beträffande de sällsynta undantagsfall, i hvilka en

moder dödat sitt äkta barn under sådana omständigheter, att brottet

kan jämställas med barnamord i vår lags nuvarande mening, hänvisa till

nådeinstitutet . för afhjälpande af lagens alltför stora stränghet, kan jag

ej finna betänkligt.

Vid affattningen åt den lagändring, som jag enligt nu angifna

allmänna grunder anser böra företagas, erbjuder sig närmast den utväg

att utvidga den nuvarande straffbestämmelsens i 14 kap. 22 §

tillämplighetsområde. Häremot framställa sig dock enligt min mening

principiella skäl. Såsom af den föregående redogörelsen framgår, är

det framför allt den omständigheten, att modern dödar barnet under

trycket af det exceptionella fysiska och psykiska tillstånd, hvari hon

befinner sig vid födelsen och under den närmaste tiden därefter, som

ger barnamordet i teknisk bemärkelse dess konstitutiva karaktär. Flera

skäl tala också för att låta nämnda omständighet i alldeles, särskild

grad verka straffmildrande. En kvinna, som dödar sitt barn, medan

hon ännu befinner sig i det tillstånd af kroppslig och andlig depression,

som födelseakten framkallat, har nämligen i allmänhet icke förmåga att

Bihang till Biksdagens protokoll 1912. 1 samt. 83 häft. (Nr 109.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

fullt uppfatta det brottsliga i gärningen. De motiv, som drifva benne

till brottet, måste på grund, af hennes fysiologiska tillstånd påverka henne

med en annan styrka än eljest utan att lämna rum för ett beaktande af

sådana omständigheter, som kunna afhålla henne från brottet. Särskildt

torde själfva modersinstinkten i allmänhet ännu icke hafva vaknat till

lif hos henne. Och hon har, innan barnet ännu varit föremål för hennes

omsorger, näppeligen någon fullt klar uppfattning däraf, att barnet är

en från henne skild varelse, öfver hvilken hon icke äger förfoga.

De omständigheter, jag nu vidrört, synas mig innefatta fullgiltiga

skäl för lagens ståndpunkt att såsom ett särskildt brottsspecies afskilja

det fall, då en moder dödat sitt barn vid födseln eller under närmaste

tiden därefter, eller enligt lagens ord, då det är ett foster, som dödats.

Att fosterbegreppet begagnats såsom grund för brottsbestämningen framträder

ej blott i 22 § utan är utmärkande äfven för 23, 24 och 25 §§ i samma

kapitel. Ett öfvergifvande af denna lagens ståndpunkt i fråga om 22

§ torde alltså så mycket mindre böra ifrågakomma, som det ju skulle

innebära ett brytande af sambandet med öfriga nu nämnda paragrafer.

All anledning synes mig alltså föreligga att fortfarande bibehålla det

nu i 14 kap. 22 § upptagna brottet i vårt straffsystem såsom det fall

af uppsåtligt dödande, som påkallar det mildaste bedömandet.

Ehuru äfven sådana fall, i hvilka modern dödar sitt barn vid en

senare tidpunkt, såsom jag förut framhållit, ofta förtjäna ett mildare

bedömande, än lagen nu tillstädjer, torde det ej heller vara befogadt

att på dem fullt ut tillämpa do straffsatser, 14 kap. 22 § upptager, och

sålunda öppna möjlighet för straffets nedsättande så långt som till straffarbete

i ett år. Märkas bör nämligen, att, under det att det vanliga

barnamordet i följd af det affekttillstånd, hvari det oftast föröfvas,

merendels har dråpets allmänna karaktär, sker det dödande af det egna

barnet, hvartill eu moder gör sig skyldig, då längre tid förflutit efter

födelsen, vanligen i berådt mod, i det att modern då haft tillfälle att

i normalt tillstånd öfverväga sin ställning. Af den ofvan omförmälta

undersökningen af hithörande rättsfall framgår äfven, att domstolarne

i dylika fall i regel bedömt brottet såsom mord. Af de undersökta fallen

har det sålunda endast varit fem, i hvilka domstolarne funnit dråp

föreligga, under det att i alla de öfriga brottet rubricerats såsom mord

och lifstids straffarbete måst ådömas. I de fall, då brottet bedömts

såsom mord, har icke heller, äfven om särskildt ömmande omständigheter

förelegat, straffet i nådeväg funnits böra nedsättas längre än till

straffarbete i sex år, och har för öfrigt nedsättning till detta straffmått

skett endast i sex af do anmärkta fallen, medan man i de öfriga stannat

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 109.

vid straffarbete i åtta år eller däröfver. Detta förhållande torde i sin

mån gifva vid handen, att omständigheterna i ifrågavarande mål icke

befunnits vara så öfverensstämmande med de vid det vanliga barnamordsbrottet

förekommande, att ett likartadt straffbedömande ansetts

vara befogadt.

Med stöd af hvad nu blifvit anfördt anser jag mig alltså till eu

början böra förorda, att de nu gällande bestämmelserna i 14 kap.

22—25 §§ bibehållas oförändrade. Äfven under denna förutsättning

kan man emellertid tänka sig två olika möjligheter för den ifrågasatta

strafflindringens genomförande. Antingen kan en ny brottstyp införas,

för hvilken, såsom för barnamordet, en särskild strafflatitud skulle fastställas,

eller ock kan 14 kapitlet kompletteras med ett stadgande om att

straffet för mord och dråp i vissa fall af förmildrande omständigheter

finge intill en viss gräns nedsättas under hvad eljest å gärningen följa

bort. För min del anser jag den senare utvägen vara att förorda.

De fall af uppsåtlig! dödande, hvarom här är fråga, torde nämligen

icke till sin karaktär vara att skilja från fall af mord eller dråp i vanlig

bemärkelse, och synes det därför icke lämpligt att det för dessa fall

stadgade straffet genom någon lucka i straffskalan skiljer sig från mordoch

dråpstraffen.

Enligt de grunder, som nu af mig afgifvits, har jag inom justitiedepartementet

låtit utarbeta förslag till en ny paragraf att insättas i 14

kapitlet strafflagen. Såsom förutsättning för de mildare bestämmelsernas

tillämpning har härvid upptagits, att gärningen föröfvats under inflytande

af den öfvergifna eller nödställda belägenhet, hvari modern i

följd af barnets födelse befunnit sig. Härmed har å ena sidan afsetts att,

i enlighet med hvad ofvan antydts, begränsa bestämmelsernas tillämplighet

till sådana fall, då de förmildrande omständigheterna stå i ett

visst samband med barnets födelse. Stadgandet är alltså icke afsedt

att tillämpas i hvarje fall, då en moder kommit i nödställd eller öfvergifven

belägenhet och under intryck däraf tagit sitt barn afdaga, utan

endast då barnets födelse och icke några senare omständigheter, som

däraf äro oberoende, gifvit anledning till svårigheterna. Å andra sidan

fordras icke, att moderns öfvergifna eller nödställda belägenhet fortfarit

ända från barnets födelse, utan skall strafflindringen inträda, äfven om

hon först senare kommit i en dylik belägenhet, såvida det likväl är

tydligt, att födelsen, på sätt nyss är nämndt, utgör grunden till hennes

betryckta ställning. För öfrigt är att märka, att moderns belägenhet

ej nödvändigt behöfver vara objektivt sedt nödställd. Stadgandet är

äfven afsedt att vinna tillämpning, då hon har den känsla af att vara

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 109.

isolerad och utan hjälp och stöd, som uttryckts med att hon kommit i

en öfvergifven belägenhet.

Beträffande straffnedsättningens omfattning har med hänsyn till

den väsentliga skillnad, som, på sätt jag förut framhållit, förefinnes

mellan en kvinna som en tid efter födelsen — låt vara i en nödställd

eller öfvergifven belägenhet — dödar sitt barn och den, som dödar det

kort efter födelsen, innan hon ännu efter födelseakten kommit till full

besinning, nedsättning icke ansetts böra för vanliga fall ske längre än

till straffarbete i fyra år; en nedsättning, som ju dock betydligt öfverstiger

den, hvilken hittills i allmänhet i nådeväg medgifvits. Vid synnerligen

mildrande omständigheter skulle dock tiden för straffarbetet kunna

nedsättas till två år eller till allenast ett år öfver den lägsta strafftiden

i 22 §. Såsom en förmildrande omständighet torde särskildt böra betraktas,

att brottet föröfvats så kort tid efter födelsen, att det står relativt nära

barnamordet i teknisk bemärkelse eller att moderns belägenhet varit i

särskildt hög grad bekymmersam.

Såsom konsekvens af nu berörda straffnedsättning innehåller förslaget

äfven bestämmelse om nedsättning af straffet för försök till

dödande af barn, då brottet skett under de omständigheter, som förut

äro omnämnda; och har såsom minimum för denna straffnedsättning

ansetts lämpligen kunna stadgas straffarbete i sex månader.

I sammanhang härmed torde under motsvarande förutsättning

straffnedsättning jämväl böra medgifvas för utsättande af barn i de fall,

som omförmälas i 30 § och 31 § andra punkten. För där omnämnda

förbrytelser skulle eljest, oaktadt de till sin natur äro af mindre svårartad

beskaffenhet, straffet blifva strängare än för dödande af barn i

det fall, hvarom nu är fråga. Äfven här synes mig ett straffminimum

af straffarbete i sex månader skäligt. Därvid har jag dock icke förbisett,

att under 30 och 31 § äfven innefattas det fall, att barnet ljutit

döden, i hvilket fall, särskildt då barnets räddning ej med sannolikhet

kunnat väntas, brottet i allmänhet torde påkalla ett vida högre straff

än det nu föreslagna lägsta straffet. Lika litet som i fråga om försöksbrottets

bestraffande synas mig dock tillräckliga skäl föreligga att här

genom särskilda strafflatituders fastställande göra skillnad mellan olika

fåll med hänsyn till den inträdda effekten, utan torde det kunna öfverlämnas

åt domstolarne att utmäta det straff, som i hvarje fall bör

ifrågakomma.

Med hänsyn därtill, att straffnedsättning alltså skulle ifrågakomma

ej allenast för brott enligt 1 och 3 §§ utan äfven för de i 30 och

31 §§ angifna förbrytelserna, har den nya bestämmelsen ansetts böra

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

erhålla sin plats, efter det de i lagen upptagna fallen af utsättande

blifvit behandlade, sålunda efter den nuvarande 34 §. För att bereda

plats för den nya bestämmelsen hafva stadgandena i 33 och 34 §§

såsom ägande ett mycket likartadt innehåll med hvarandra sammanslagits,

och har därefter det nya stadgandet införts under paragrafnumret

34.

Då de fall af uppsåtligt dödande, som i den föreslagna nya paragrafen

kommit till behandling, icke vid bestraffandet torde böra under

några förhållanden förenas med förlust af medborgerligt förtroende, har

en mindre ändring äfven skett i 46 §.»

Departementschefen uppläste härefter förslag till lag om ändrad

lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen, af den affattning bilaga

vid detta protokoll utvisar; och hemställde departementschefen, att för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande

öfver förslaget måtte inhämtas genom utdrag af protokollet.

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets

öfriga ledamöter, blef af Hans Maj:t Konungen bifallen.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 109.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 14 kap 33, 34 och 46 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

33 §.

Har någon, på sätt i 30 § sägs, utsatt eller från sig skilt sjuklig,

bräcklig eller eljest hjälplös person, den han pliktig var att vårda,

eller har någon satt ut eller öfvergifvit den han sig åtagit eller eljest

pliktig var att fortskaffa eller ledsaga; och skedde det å sådant ställe

eller under sådana omständigheter, som i 30, 31 eller 32 § sägas;

vare lag, som där för hvarje fall stadgadt är.

34 §.

Har kvinna, som af oloflig beblandelse varit hafvande, i annat

fall, än i 22 § sägs, uppsåtligen dödat sitt barn, och var gärningen

föröfvad under inflytande af den öfvergifna eller nödställda belägenhet,

hvari hon i följd af barnets födelse befunnit sig; då må straff efter 1

eller 3 § nedsättas till straffarbete i fyra år eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till straffarbete i två år.

Där brottet stanna c vid försök, må straff, som enligt 2 § eller

18 § 1 mom. å gärningen följa bort, nedsättas till straffarbete i sex

månader. Har kvinnan under de omständigheter, som i 1 mom. sagts,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 109.

utsatt barnet eller det uppsåtligen från sig skilt och såmedelst i hjälplöst

tillstånd försatt, då må jämväl straff efter 30 § eller 31 § andra

punkten nedsättas under hvad eljest å gärningen följa bort, dock lägst

till straffarbete i sex månader.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 19, 28 eller 40 §,

eller i annat fall, än 34 § afser, fälles till straff efter 1 eller 2 § eller

18 § 1 mom., skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag

samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § pröfvas skyldig

till straffarbete i minst sex månader.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 109.

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Ma.j:ts lagråd tisdagen

den 26 mars 1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

1 mars 1912, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas

öfver upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse af 14 kap. 33, 34

och 46 §§ strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits af hofrättsrådet Olof af Geijerstam.

Justitierådet Sundberg yttrade:

Där någon med användande af annat medel än som omförmäles

i 18 § af 14 kap. strafflagen i uppsåt att döda af hastigt mod å annan

föröfvar misshandel, som emellertid ej har döden till följd utan endast

åstadkommer svår kroppsskada, är han för misshandeln underkastad straff

enligt 10, icke 11, § i samma kapitel. Rimligen lära nämligen icke

dessa båda §§ kunna tolkas på så sätt, att t. ex. den, som skjutit ut

ögat på en annan, skulle bestraffas efter 10 §, om han åsyftat allenast

den inträffade effekten, men efter 11 §, om han handlat i uppsåt att

döda. Denna omständighet synes icke vara beaktad i det föreliggande

förslaget, i ty att det straffminimum, som utsatts i andra stycket af

den föreslagna 34 §, är icke oväsentligt lägre än minimum af straffet i

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 109. 25

10 §. Förslaget lider sålunda härutinnan af en oegentlighet, som torde

böra afhjälpas.

Förslaget tager ej heller hänsyn till det fall att kvinna af anledning

och under omständigheter, som i den föreslagna 34 § omförmälas,

handlar icke i uppsåt att döda utan i uppsåt att skada. Sådant fall är,

om ock gifvetvis ytterst sällsynt, dock ej — såsom lagstiftaren måhända

ansett i fråga om de gärningar, hvilka afhandlas i 22 och 23 §§ —

alldeles otänkbart; och det synes nödigt att, då enligt förslaget straffet

för försök till uppsåtligt dödande kan nedgå under de straff minima,

hvilka stadgas i 4, 5, 10 och 18 §§ samt för visst fall i 11 §, det

tillika genom uttryckliga bestämmelser klargöres, huru kvinnan skall

bestraffas, då hennes uppsåt icke omfattat döden utan allenast gått ut

på att åstadkomma skada, större eller ringare.

I öfrigt lämnar jag förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Skarstedt, med hvilken justitierådet Borgström och

regeringsrådet Ernberg förenade sig, anförde:

För det i 14 kap. 23 § icke upptagna fall att kvinna af hastigt

mod gjort försök till barnamord och härigenom tillskyndat fostret svår

kroppsskada lärer med hänsyn till storleken af det i 10 § stadgade

straff, jämfördt med straffskalan i 23 §, kvinnan böra straffas icke enligt

10 § utan efter 11 § med straffarbete i högst två år. Detta torde

ock väl instämma därmed att i nämnda fall kvinnans uppsåt måste

anses så uteslutande riktadt på fostrets dödande, att man här icke kan

tala om ett eventuellt uppsåt att tillfoga kroppsskada, som nyss sagts.

I öfverensstämmelse med det nu sagda och då för mordförsök, som

kvinna under de i den föreslagna 34 § angifna omständigheterna föröfvat

å sitt barn, straffminimum i förslaget bestämts till straffarbete i

sex månader eller lägre än straffminimum för sådant af hastigt mod

begånget brott, som afses i 10 §, torde ock utan uttryckligt stadgande

i förslaget ett under nämnda omständigheter af hastigt mod föröfvadt

försök att döda barn, där af gärningen förorsakats svår kroppsskada,

komma att varda underkastadt bestraffning enligt ofvannämnda latitud

i 11 §. Vid sådant förhållande och då förslaget i öfrigt icke från min

sida föranleder någon erinran, synes hinder icke möta mot att detsamma

i oförändradt skick göres till föremål för proposition till Riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 83 käft. (Nr 109.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 109.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 29 mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensyärd,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre ÅDELSWÄRD,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde

lagrådets genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 1 mars 1912 inhämtade utlåtande öfver det vid samma protokoll

fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§

strafflagen; och hemställde departementschefen, att förslaget, som af

lagrådets flesta ledamöter lämnats utan anmärkning, matte med en mindre

ändring af redaktionell innebörd, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 109.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle nådig proposition i ämnet, af den

lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen

aflåtas.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1912:82 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maf.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen. s. 7 i texten
  2. LU 1912:43 Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen. s. 5 i texten