Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om provianteringsfrilager

1912-03-22 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:120, Med förslag till förordning om provianteringsfrilager

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

1

N:o 120.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

förordning om provianteringsfrilager ; gifven Stockholms

slott den 22 mars 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om provianteringsfrilager

samt besluta, att de nya bestämmelserna skola träda i kraft å den tid,

Konungen bestämmer.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Theodor Adelswärd.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 87 höft. (Nr 120.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungli Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

Förslag

till

förordning om provianteringsfrilager.

§ l.

1. I sådan vid saltsjön belägen Stad, hvarest tullkammare under

tullförvaltares öfverinseende finnes inrättad, må, under förutsättning

att staden förbundit sig afstå från hamnafgifter för fartyg, som anlöpa-

stadens hamn allenast för att intaga proviant, kol eller skeppsförnödenheter

för fartygets behof men utan att därstädes intaga annat

gods eller lossa, efter staden af Konungen meddeladt särskilt tillstånd,

från utrikes ort infördt, till proviantering och utrustning af

fartyg afsedt ^illpliktigt gods, med här nedan stadgade undantag, efter*

verkställd tullbehandling men utan tullafgifts gäldande uppläggas i

särskild! magasin under godsägarens egen vård, med villkor att säkerhet

ställes för belöpande tullafgift. Sådan magasinering benämnes provianteringsfrilager

.

För brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter,

med undantag af wisky, äfvensom för krut och andra explosiva varor må

provianteringsfrilagersrätt ej åtnjutas.

§ 2.

För gods, som upplägges å provianteringsfrilager, skall, därest

icke för detsamma dessförinnan utgått nederlagsafgift, betalas prövianteringsfrilagersafgift

efter enahanda beräkningsgrund, som gäller i fråga

om förstnämnda afgift.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

3

§ 3.

Å provianteringsfrilager liggande varor må icke underkastas förädlingsarbete

eller annan bearbetning.

§ 4.

Från provianteringsfrilager må gods, fördeladt i större eller mindre

partier, för proviantering eller utrustning utlämnas till fartyg under

villkor,

att fartygets dräktighet icke understiger det tontal, som af

Konungen i sådant afseende bestämts vid meddelandet för staden äf

tillstånd till åtnjutande af provianteringsfrilagersrätt, samt

att fartyget antingen utklarerat direkt till utrikes ort eller befinner

sig på resa mellan utrikes orter; ankommande dock på Konungens

pröfning vid nämnda tillstånds meddelande, huruvida rätt att från provianteringsfrilager

intaga gods jämväl må tillkomma fartyg, hvilket

inkommit från utrikes ort med destination till annan svensk hamn,

äfvensom med vederbörligt svenskt mätbref försedt däckadt fiskefartyg,

hvilket skall afgå till i Nordsjön eller därbortom belägen fiskeplats.

§ 5-

Gods, som från provianteringsfrilager i föreskrifven ordning utlämnas

till fartygs proviantering eller utrustning, är befriadt från tullafgift.

För å provianteringsfrilager upplagdt gods, hvilket af ägaren

annorledes disponeras, äfvensom för gods, som å sådant frilager undergår

förskämning eller genom olyckshändelse eller eljest går förloradt,

skall ägaren vidkännas belöpande tullafgift utan något afdrag; ägande

Konungen bestämma, om och under hvilka villkor gods må öfverflyttas

till annat provianteringsfrilager.

§ 6.

Tullafgifter, som skola utgå för varor, upplagda å provianteringsfrilager,

beräknas efter de taxor och författningar, som äro gällande, då

förtullningsinlaga för godset skall aflämnas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

§ 7.

De närmare bestämmelser angående provianteringsfrilager, som,

utöfver hvad i denna förordning föreskrifves, för bevarande af kronans

rätt eller eljest finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Öfvergångsstadgande.

Nådiga förordningen den 18 september 1874 angående frilager

för proviantering af fartyg i Öresund må fortfarande äga tillämpning,

intill dess Konungen annorlunda förordnar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 120.

5

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22

mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström,

friherre ÅDELSWÄRD,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet friherre Adelswärd anförde vidare:

För att bereda tillfälle för svenska handelsplatser vid Öresund att Oordningen

deltaga i den lönande handelsrörelse, som försåg den genom sundet ^ fr^0.

passerande handelsflottan med proviant och andra förnödenheter, gafs viantermgaf

genom nådiga förordningen den 18 september 1874 tillstånd till inrät- fmt\9„ng,

tande i Malmö, Landskrona och Hälsingborg af frilager för proviantering

af fartyg. Jämlikt berörda förordning berättigas handlande, som

är bosatt i någon af nämnda städer att, efter därom hos tullkammaren

på stället gjord skriftlig anmälan och på vissa, i förordningen bestämda

villkor, från nederlag uttaga gods, som ej utgör säkerhet för oguldna''

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

afgifter, och öfverflytta detsamma till frilager i särskildt magasin under

godsägarens egen vård, samt att med dessa varor, fördelade i större

eller mindre partier, utan erläggande af den på varorna enligt tulltaxan

belöpande tull, förse sådana fartyg af viss dräktighet, som antingen

utklarerat direkt till utrikes ort eller befinna sig på resa emellan utrikes

orter eller ock slutligen komma från utrikes ort med destination till

annan svensk hamn, än där varorna från frilager intagas, och icke

heller där inklarera.

Jämte dessa bestämmelser, som inrymmas i förordningens första

paragraf, innehåller författningen, förutom straffbestämmelser för öfverträdelse

af dessa föreskrifter, åtskilliga stadganden af hufvudsakligen

reglementarisk natur, af hvilka de viktigaste här må beröras. Innan

öfverflyttning af varor från nederlag till frilager får äga rum, skall

den på varorna belöpande inkommande nederlagsafgiften vara erlagd

samt fullgod säkerhet för de på varorna belöpande tullafgifter aflämnad

till tullkammaren. Från nederlag till frilager får ej öfverflyttas mindre

än helt kolli af emballerade eller buntade varor; och i magasin, där på

frilager upplagdt gods förvaras, hvaröfver skall föras särskild frilagersjournal,

må icke samtidigt andra varor vara upplagda. Då varuägaren

vill från frilager till fartyg utlämna varor, skall han därom göra anmälan

hos tullkammaren och behörigen styrka, att fartyget befinnes

stadt på sådan resa och är af den dräktighet, som i förordningens första §

stadgas. Samtidigt skall uppgifvas beskaffenhet och myckenhet af de

varor, som skola utlämnas, hvarefter tullkammaren skall anordna nödig

kontroll och bevakning vid varornas uttagande från frilagret och inlastning

i fartyget. Med afseende å kontrollen vid godsets vidare utförsel

skall iakttagas tullstadgans föreskrifter om kontrollen vid export af nederlags-

och transitgods. Öfver frilager skall tid efter annan afgifvas redovisning,

därvid godsägaren skall lämna på tro och heder afgifven skriftlig

försäkran, att alla i redovisningen upptagna varor utgöras af utländska,

på frilagret i stadgad ordning upplagda varor. För varor, som från

frilagret gå till inrikes förbrukning, skall erläggas tull enligt tulltaxan,

och detsamma gäller med afseende å varor, hvilka på frilagret undergått

förskämning eller genom olyckshändelse gått förlorade. Varor

kunna öfverflyttas från eu persons frilager till en annans i samma stad,

men icke till frilager i en annan stad eller till nederlag. Om en varuägare

under loppet af ett kalenderår från frilager till förbrukning inom

landet utlämnar varor till myckenhet, som, beräknad efter den å varorna

belöpande tull, uppgår till eller öfverstiger hvad som från frilagret

''lämnats till proviantering af fartyg, går varuägaren sin frilagersrätt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 120.

förlustig för framtiden. Tullkammaren åligger att — särskilt genom

inventering af frilager — hålla vaksam uppsikt därå, att frilager icke

missbrukas.

Före utfärdandet af ifrågavarande förordning hade Kungl. Maj:t

utverkat Riksdagens medgifvande såväl därtill, att då existerande utgående

nederlagsafgift eftergåfves för varor, som från frilager uttoges till

proviantering af fartyg, som ock till vissa ändringar af de i § 9 mom. 1

i då gällande tulltaxeunderrättelser inrymda bestämmelserna angående villkoren

för åtnjutande af tullrestitution vid utförsel af vissa af utländska

råmaterialier förfärdigade inhemska tillverkningar. Dessa förändrade bestämmelser,

hvarigenom proviantering jämväl med berörda tillverkningar

underlättades, bestodo dels däri, att föreskriften om utförselns verificering

medelst intyg från lossningsorten eftergafs, för den händelse utförseln

under iakttagande af vissa villkor skedde i fartyg om 10 nylästers

dräktighet eller häröfver, dels ock däri att undantag gjordes från nyssnämnda

paragrafs stadgande om vissa minimikvantiteter vid varuutförseln,

i det fall att varorna exporterades för proviantering af fartyg i

Öresund under förhållanden, jämförliga med dem, då utländska på frilager

upplagda varor skulle vid dylik proviantering åtnjuta tullfrihet.

Bortsedt därifrån att bestämmelserna, om minimidräktighet för

fartyg, som provianteras eller eljest utrustas från frilager, ändrats från

10 nyläster, därå bestämmelserna ursprungligen lydde, till 30 ton, samt

att då gällande stadgande om villkoren för eftergift af fordran på

lossningsattest underkastats en mindre väsentlig ändring, kvarstå de

stadganden med afseende å ifrågavarande frilager, för hvilka jag förut

redogjort, oförändrade.

Till Kungl. Magt hafva emellertid inkommit åtskilliga framställningar

om utsträckning till andra orter än de förut nämnda af frilagersrätt

af ifrågavarande slag.

Beträffande dessa framställningar torde i detta sammanhang redogörelse

behöfva lämnas endast för den, som den 3 juli 1906 inkommit

från stadsfullmäktige i Marstrand.

I sistnämnda framställning, som jämte yttrande från magistraten

i Marstrand öfverlämnats till Kungl. Maj:t af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Göteborgs och Bohus län, anhöllo stadsfullmäktige i sagda

stad, under åberopande af framställningen bilagda handlingar, bland

annat, att Kungl. Maj:t täcktes tillåta, att i staden Marstrand inrättades

frilager för proviantering af fartyg och fiskefarkoster, ej understigande

StadtfullmUk

tiga i Mar.

strand.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 120.

10 tons nettodräktighet; hvarjämte stadsfullmäktige gifvit tillkänna,

att de beslutat befria från hamnafgift alla fartyg, som inkomme till

Marstrand endast för att inköpa proviant och skeppsförnödenheter.

Till stöd för denna framställning anförde stadsfullmäktige i

hufvudsak, att under de senare åren till Bohuslän förvärfvats en flotta

af inemot 200 fiskekuttrar, som bedrefve makrill- och storsjöfiske

i Nordsjön. För sin proviantering hade dessa begagnat sig af frilager,

som funnes i de norska städerna, särskildt Haugesund och Egersund,

hvarest de kunde köpa åtskilliga förnödenheter till afsevärdt billigare

pris än i Sverige. De artiklar, som härvid i synnerhet kommit i fråga,

vore kaffe, socker, gryn, ärter, sirap, te, mjöl och brännvin samt tågvirke

och segelduk. Det årliga inköpet i norska hamnar skulle enligt

uppgift af fiskare uppgå till omkring 1,000 kronor för hvarje kutter.

Den fiskade makrillen hade till största delen försålts i Norge, hvarför

det legat nära till hands att äfven där göra inköpen. Men kraftiga

åtgärder hade nu vidtagits, för att makrillhandeln skulle dragas till

Sverige, och ett stort bolag både bildats för detta ändamål. Härigenom

finge ett frilager eu ändå större betydelse. Om fartyget seglade till

Sverige för att sälja makrillen, behöfde det ju icke alls anlöpa norsk

hamn, om detta icke nödvändiggjordes för proviantering. Funnes nu

frilager i Bohuslän, förvärfvades hela denna betydliga handel åt svenska

köpmän. Då därtill komme, att frilager funnes inrättade i städerna vid

Öresund, vore ju endast fråga om en utsträckning af dessa rättigheter

och ej om införandet af någon nyhet i tullagstiftningen. Det vore

emellertid nödvändigt att minska det föreskrifna tontalet å fartygen

till 10 tons nettotonnage, för att det nu ifrågasatta medgifvandet skulle

blifva till af sevärd nytta.

OeneraUttlU

styrelsen.

Öfver ifrågavarande framställning afgaf generaltullstyrelsen den

28 september 1908 infordradt underdånigt utlåtande, därvid fogats

yttranden från tullkammaren i Marstrand, kustbevakningschefen i Hallands

samt Göteborgs och Bohus län äfvensom tullförvaltaren i nyssnämnda stad.

Generaltullstyrelsen anförde för egen del därvid, bland annat, följande.

Af de infordrade yttrandena bestyrktes stadsfullmäktiges i Marstrand

uppgift i fråga om fiskefartygs proviantering i Norge och inhämtades

dessutom, att jämväl ett mycket afsevärdt antal från hamnar

i Bohuslän till utrikes ort utklarerade fraktfartyg gjorde sina hufvudsakliga

inköp af proviant i utlandet. Den handelsvinst, som härigenom tillfördes

utländska köpmän, syntes enligt styrelsens åsikt rätteligen böra

komma den svenska affärsverksamheten till godo; och hölle styrelsen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

lör troligt, att ett dylikt resultat skulle kunna åstadkommas därigenom,

att vederbörande sattes i tillfälle att i sin hemtrakt inköpa de erforderliga

förnödenheterna till samma eller åtminstone ungefär liknande pris

som i grannländerna, Detta syntes dock endast kunna åstadkommas

genom inrättande af frilager, hufvudsakligen af enahanda beskaffenhet

som de på grund af gällande nådiga förordning angående frilager för

proviantering af fartyg i Öresund redan befintliga.

Med afseende å läget syntes Marstrand vara den stad på ifrågavarande

kuststräcka, från hvilken fri!agerstrafik lättast skulle kunna

kontrolleras.

Af den underdåniga ansökningen tycktes, fortsatte generaltullstyrelsen,

framgå, att, hvad fiskefartyg beträffade, endast de, som användes

till fångst i Nordsjön, toge sina förnödenheter från Norge, och

enligt hvad styrelsen under hand inhämtat, syntes det vara allenast

den i Nordsjön fiskade makrillen, som utgjorde föremål för någon afsevärd

export, Hufvudändamålet med eventuellt frilager i Marstrand

skulle lort)'' blifva att förse sistnämnda fartyg med erforderliga förnödenheter.

Det skulle visserligen kunna synas innebära en orättvisa,

ätt de fiskare, som drefve sitt yrke i Nordsjön, tillerkändes förmåner,

som icke komme dem till godo, hvilka fiskade på områden, belägna

närmare hemorten, men å ena sidan kunde, enligt hvad nyss framhållits,

de skäl, på hvilka den underdåniga ansökningen grundats, åberopas

allenast i fråga om nordsjöfiskare, och å andra sidan skulle, därest ett

eventuellt medgifvande att proviantera från frilager utsträcktes att omfatta

alla fiskefärkoster af viss storlek utan afseende å fångstställets

belägenhet, kontrollen från tullverkets sida blifva, snart sagdt, omöjlig,

åtminstone utan en högst betydlig ökning af tullpersonalen i Bohuslän.

Ej blott därutinnan, att fiskefartyg skulle tillåtas proviantera från

frilager utan att därigenom beröfvas de särskilda förmåner, hvilka de

åtnjöte på grund af nådiga kungörelsen den 2 juni 1882 angående

vissa föreskrifter i afseende å saltsjöfisket vid kusterna af Blekinge,

Skåne, Halland samt Göteborgs och Bohus län, hade stadsfullmäktige

ifrågasatt utvidgning af de medgifvanden, som lämnats genom förberörda

nådiga förordning angående frilager, utan jämväl därutinnan att

minimidräktigheten för fartyg, som skulle få åtnjuta den nu ifrågasatta

rättigheten, måtte bestämmas till 10 ton. Sådan utsträckning af förmånerna

ansåge generaltullstyrelsen icke vara af beskaffenhet att från

synpunkten af tullverkets säkerhet lägga hinder i vägen för nådigt

bifall till den underdåniga framställningen; dock under förutsättning,

att medgifvande att proviantera från frilager icke omfattade andra farBihang

till Riksdagens ''protokoll 1912. 1 samt. 87 käft. (Nr 120.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Landtbruksstyrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120-

tyg än däckade och särskildt i fråga om fiskefartyg endast dem, som

vore försedda med svenskt mätbref och af ginge till fiskeplatser i Nordsjön

eller där bortom, samt att fartyg, oafsedt ändamålet med dess

användning, icke finge, sedan det intagit gods från frilager i Marstrand,

därifrån afgå annan väg än leden förbi Hamneskär direkt till hafs, likvisst

med undantag för i fraktlart från utrikes ort kommande fartyg,

destineradt till annan svensk hamn än Marstrand.

Huruvida blifvande frilager i Marstrand skulle under de af styrelsen

ofvan angifna förutsättningar påkalla ökning af tullverkets personal,

därom såge sig styrelsen icke i stånd att fälla något slutgiltigt

omdöme, då all erfarenhet saknades, särskildt beträffande omfattningen

af den trafik, som skulle blifva en följd af den nya institutionen.

Styrelsen vore dock, i likhet med tullförvaltaren i Marstrand böjd för

att tro, det någon betydligare ökning af samma personal ej skulle af

sådan anledning komma i fråga.

Under hänvisning till hvad sålunda blifvit anfördt, hemställde

generaltullstyrelsen, huruvida icke Kung]. Maj:t skulle täckas bifalla

förevarande "underdåniga framställning med de inskränkningar och under

de förutsättningar i öfrigt, som styrelsen antydt; och hade generaltullstyrelsen

öfverlämnat ett inom styrelsen utarbetadt förslag till förordning

angående frilager i Marstrand för proviantering åt fartyg.

Till följd af nådig remiss afgaf jämväl landtbruksstyrelsen den

31 oktober 1908 underdånigt utlåtande i ärendet och framhöll därvid,

bland annat, att under förutsättning, att i regeln lika höga pris kunde

erhållas i Sverige som i Norge för den för export afsedda saltade

makrillen, det vore antagligt, att de svenskar, hvilka ägnade sig åt

makrillfisket i Nordsjön, skulle föranledas att alltmera sälja nämnda

makrill i Sverige, om frilager, på sätt nu föreslagits, inrättades i Göteborgs

och Bohus län. Härigenom skulle både tid och penningar besparas

åt fiskarena, hvadan frilagret komme att lända fisket till nytta.

Ej blott makrillfiskare utan också fiskare, som från västkusten ginge

ut på Nordsjön eller längre bort belägna farvatten för fångst af långa

m. fl. fisksorter, skulle få god nytta af den föreslagna frilager inrättningen.

Förutom de omkring 200 fiskekuttrar, som omförmäldes i den

underdåniga framställningen och hvilka åtminstone till största delen

inköpts från Storbritannien, hade under senare tid många fartyg af

annan modell byggts i Sverige eller förvärfvats från grannländerna för

idkande af fiske på Nordsjön eller längre bort. Alla dessa fiskefarkoster

kunde med säkerhet antagas hafva minst 10 tons nettodraktig
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

het och vore gifvetvis däekade. På dessa och i öfrigt anförda skäl tillstyrkte

landtbrnksstyrelsen framställningen ifråga, på sätt generaltullstyrelsen

föreslagit.

Uti infordradt underdånigt utlåtande af den 22 december 1908

tillstyrkte slutligen kommerskollegium, med förmälan att kollegium

intet hade att erinra mot det af generaltullstyrelsen uppgjorda förskotill

nådig förordning angående ifrågakomna frilager, den underdåniga

framställningen i enlighet med generaltullstyrelsens hemställan, dock

under villkor att hamnafgifter icke Unge uppbäras för de fartyg, som

anlöpte Marstrand endast för att därstädes intaga skeppsförnödenheter

för eget behof.

Ifrågavarande ärende blef den 20 november 1909 föredraget inför

Kungl. Maj:t. Därvid anförde dåvarande departementschefen följande:

»Tullbeskattningen afser ju i stort sedt att träffa varor, som införas

i landet lör att där konsumeras eller eljest kvarstanna. Från beskattningen

är alltså i princip undantaget reexportgods. När denna princip

icke kunnat i praktiken vinna fullt beaktande, torde anledningen härtill

hufvudsakligen vara att söka i saknaden af tillfredsställande garantier

mot missbruk vid en utsträckt rätt till tullfri reexport af importerade

varor. Handelns och näringslifvets intressen i förevarande fall hafva

dock — jag frånser nu alldeles frågan om tullrestitution — blifvit i

icke ringa mån tillgodosedda genom eu inrättning, som visserligen icke

direkt tillskapats i syfte att bereda lättnader vid reexport men ändock

till handelns och näringslifvets båtnad tjänat samma ändamål. Jag

syftar härmed på tullnederlaget. Nederlagsrätten består däri, att, med

undantag för vissa varor, från utrikes ort infördt illpliktigt gods kan,

efter verkställd undersökning, mot en särskild afgift till kronan, nämligen

en procent af det belopp, hvartill tullafgiften för godset uppgår,

lör en tid af högst fem år uppläggas under varuägarens och tullverkets

lås, utan att tull betalas för godset, innan det uttages till inhemsk förbrukning,

och med rättighet för varuägaren att tullfritt åter utföra godset.

Genom denna varuägaren tillförsäkrade rättighet skulle ju, synes det,

den princip, hvarom jag förut talade, hafva vunnit fullt beaktande.’

Men de inskränkande bestämmelser med afseende å nederlagsrätten,

som gälla för tillvaratagande af kronans rätt, innebära dock i verkligheten

i många fall afgörande hinder, för att varuägare skall kunna

begagna sig af denna rätt i reexportens intresse. På nederlag må af

emballeradt eller buntadt gods ej uppläggas mindre än helt kolli, såvidt

Kommers
kollegium.

Departemenischef

ene anförande

den

20 november

1909.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

det från utrikes ort inkommit. Ej heller ma af emballeradt eller buntadt

gods från nederlag till förtullning, förflyttning till annat nederlag

eller till återutförsel uttagas mindre parti än helt kolli, sådant det blitvit

upplagdt. Vidare är ägarens rätt att disponera öfver de å nederlaget

upplagda varor inskränkt till sådana åtgärder, som afse godsets efterseende

och vårdande äfvensom påtagning.

De af mig nu nämnda inskränkningar i nederlagsrätten hafva

måhända mindre betydelse för engroshandeln, men spela så mycket

större roll i afseende å detaljhandeln. Häremot är i stort sedt dock

intet att erinra, då detaljhandeln uppenbarligen i regel icke hör hemma

å ett tullupplag. Särskilda omständigheter kunna emellertid göra, att

det blir af en ganska stor ekonomisk betydelse, att den tullfria reexporten

af varor från nederlag möjliggöres äfven med afseende å mindre kvantiteter

än de, hvari godset a nederlaget upplägges. Sadana omständigheter

ansågos föreligga, då med Riksdagens medverkan handlandena i

vissa städer vid Öresund bereddes tillfälle att för pioviantcimg af fartyg

anordna särskilda nederlag, under namn af frilager, däi ifrån

mindre partier kunde tullfritt åter utföras.

Af handlingarna i förevarande ärende framgår med all tydlighet,

att afsevärda ekonomiska intressen af allmän och nationell natur skulle

tillgodoses, om den fiskeflotta, som hör hemma på västkusten, kunde på

samma gynnsamma villkor som exempelvis i de norska kuststäderna

förses med proviant och utrustningspersedlar i hemlandet. Ej blott

affärsverksamheten i Marstrand skulle vinna pa en sådan anordning,

utan det vill äfven synas, som om därigenom handeln med den af svenska

fiskefartyg i Nordsjön och äfven aflägsnare vatten hämtade fisken

skulle komma att fastare knytas till Sverige. Och äfven om, på grund

af svårigheten att anordna en effektiv kontroll från tullverkets sida mot

missbruk af en i nämnda afseende utsträckt rätt till tullfri leexport,

sådan rätt måste inskränkas till ett fåtal platser, där kontiollanordningarna

icke kräfva nämnvärda extra kostnader för tullverket, torde måhända

annorstädes än på västkusten och i Öresund allmänna ekonomiska

skäl tala för vidtagandet af en anordning, hvarigenom handeln med

fartygsförnödenheter bereddes vissa exportlättnader.

De lättnader i afseende å reexport, som nederlagsinstitutionen

medgifver, äro, såsom af det redan anförda framgår, icke för ifrågavarande

ändamål tillfyllest, särskildt på den grund, att tullfri reexport

från nederlag i regel är begränsad till helt kolli. Att för de få fall,

hvarom nu är fråga, utvidga rätten till reexport från nederlag i allmänhet

till mindre partier än hvad nu är stadgadt, skulle, älven om

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 120.

hinder ur kontrollsynpunkt icke därför mötte, ändock icke vara lämpligt,

enär en sådan anordning torde vålla besvär och kostnader utan däremot

svarande nytta. Under sådana förhållanden synes det mig lämpligast

att vid sidan af nederlaget medgifva inrättandet af ett tullupplag af

den beskaffenhet, som i 1894 års frihamnskommittés betänkande benämndes

provianteringsfrilager, ett frilager, hvilket som bekant icke är

att förväxla med det frilager, som afsåga i Kungl. Mapts proposition till

1907 års Riksdag med förslag till förordningar om frihamn och frilager.

Provianteringsfrilagersrätten skulle nämligen, såsom redan angifvits,

inskränkas till de för fartygs proviantering och utrustning behöfliga

varor samt med afseende å dessa varor icke, utöfver hvad nederlagsrätten

innebär, medföra annan befogenhet för varuägaren än att å

provianteringsfrilagret mekaniskt fördela där upplagda varor. Den frilagersrätt,

hvarom förmäldes i 1907 års förslag till förordning om frilager,

afsåg åter att åt varuägare inrymma befogenhet att å frilagret

intaga gods i allmänhet, med undantag allenast för brännvin och vissa

andra uppgifva varor, samt att å frilagret bearbeta där upplagda varor.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra, hurusom inrättandet af frilagerinstitutionen

vid Öresund föregicks af en framställning från Kungl.

Maj:t till Riksdagen ej blott om borttagande af utgående nederlagsafgift

för de varor, som från dylika frilager utfördes, utan äfven om vissa

ändringar i tulltaxeunderrättelserna i syfte hufvudsakligast att vid export

af vissa utaf utländskt råämne inrikes tillverkade varor af nu ifrågavarande

slag restitution af tull skulle få åtnjutas äfven för mindre kvantiteter

än sådana, därför restitution i allmänhet finge äga rum. En sådan

rätt till tullrestitution, däraf handlandena i städerna vid Öresund, enligt

hvad jag tror mig veta, icke, åtminstone ej under de senare aren, begagnat

sig, skulle naturligen icke medgifvas innehafvare af provianteringsfrilager.

Desammas innehafvare skulle, i saknad af befogenhet att bearbeta

där upplagda varor, ändock icke hafva någon som helst fördel af

restitutionsförfarandet. På grund häraf och då utgående nederlagsafgift

för från nederlag utfördt gods borttagits genom nådiga kungörelsen

den 28 juni 1895, torde icke för anordnande af provianteringsfrilager

påkallas någon som helst ändring i tulltaxeunderrättelserna.

Ehuru sålunda de skäl, som föranledde Riksdagens medverkan för

vinnande af de i nyssnämnda proposition afsedda lättnader vid reexport,

icke kunna anföras med afseende å provianteringsfrilager och ehuru

detta slags frilager har en mycket nära släktskap med nederlag, hvarom

stadgas i tullstadgan, synes mig dock nödigt, att, innan provianteringsfrilager

vidare inrättas, hufvudgrunderna för desamma underställas Riks
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 120.

dagens pröfning och godkännande. Ty äfven om provianteringsfrilagret

icke skulle komma att förete några till det yttre synnerligen väsentliga

skiljaktigheter från det af ålder begagnade tullnederlaget, visa dock de

förväntningar, som icke utan goda skäl kunna beträffande en och annan

ort ställas å provianteringsfrilagret, att man står inför en till det inre helt

ny form af tullupplag, hvars gränslinjer, huru sällan dylikt tullupplag

än må komma till användning, dock icke böra i administrativ väg

uppdragas. Härtill kommer, att, om, såsom jag strax skall närmare

framhålla, förmån af tullfri reexport från provianteringsfrilager i vissa

fall utsträckes att gälla äfven med afseende å fartyg, som är destineradt

till annan inrikes hamn, man antagligen i viss mån reellt och i hvarje

fall formellt rör sig på ett beskattningsområde, som är Riksdagen helt

förbehållet.

I en särskild författning borde alltså enligt min mening de grundläggande

bestämmelserna rörande provianteringsfrilager upptagas. De

allmänna stadganden, som i öfrigt skulle reglera en sådan institution,

kunde antingen införas i tullstadgan eller någon själfständig administrativ

författning eller ock sammanföras med de speciella bestämmelser, som

torde böra utfärdas för rätten att inrätta provianteringsfrilager å viss ort.

Innan jag går att angifva de grundläggande bestämmelser, som

enligt min mening böra meddelas med afseende å provianteringsfrilager,

tillåter jag mig framhålla, att enligt nådiga förordningen den 18 september

1874 å däri omförmäldt frilager icke kunna uppläggas andra

varor än sådana, som redan införts å vanligt nederlag och ej utgöra

säkerhet för oguldna afgifter. Själffallet utgår alltså nederlagsafgift för

samtliga de varor, som exporteras från frilagret; och har till yttermera

säkerhet stadgats, att, innan öfverflyttning af varor från nederlag till

frilager får äga rum, skall den på varorna belöpande (inkommande)

nederlagsafgift vara erlagd och godsägaren till vederbörande tullkammare

hafva aflämnat fullgod säkerhet för de på varorna belöpande tullafgifter.

Med de å frilagret upplagda varor, fördelade i större eller mindre partier,

äger varuägaren att, utan erläggande af vidare tullafgift, förse fartyg

i fart, hvarom jag förut talat, och med viss minimidräktighet, numera

bestämd till 30 ton.

Gränserna för den nu ifrågasatta provianteringsfrilagersrätten|blifva

naturligen först och främst beroende på ändamålet med provianteringsfrilager.

Detta ändamål torde, såsom af det redan anförda framgår,

kunna angitvas vara att söka åt svensk affärsverksamhet i största möjliga

utsträckning bevara eller inom området för denna verksamhet indraga

handeln med skeppsförnödenheter å de, företrädesvis svenska,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition No 120.

fartyg i utrikes fart, som anlöpa svensk hamn. I den mån konkurrens

med utländsk affärsverksamhet i allt fall är utesluten, föreligger naturligen

icke något behof af provianteringsfrilager. Af denna anledning

torde sålunda provianteringsfrilagersrätten böra inskränkas till hamnplatser

vid rikets kuster. Och då härtill kommer, att nämnda rätt icke

torde kunna antagas blifva af någon större ekonomisk vikt för andra

än mera betydliga orter, synes mig rättigheten att inrätta provianteringsfrilager

böra begränsas till städer. Och hvad beträffar dessa, alltså

vid rikets kuster belägna städer, torde det af flera skäl icke kunna

ifrågakomma, att provianteringsfrilagersrätt medgifves annan stad än

där tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes. Har sådan

tullkammare icke inrätt.ats, saknas säkerligen såväl de ekonomiska förutsättningarna

för provianteringsfrilagers inrättande som ock möjligheten

att utan kostnader för tullverket eller i allt fäll utan allt för dryga

kostnader anordra tillfredsställande kontroll vid provianteringsfrilagersrättens

utöfvande.

, Af sig själft torde falla att å provianteringsfrilager icke skulle fä

uppläggas andra varor än sådana, som kunna uppläggas å nederlag,

och af dessa varor allenast de, som äro af beskaffenhet att kunna användas

till proviantering och utrustning af fartyg. Däremot synes mig

det mindre nödigt, att det, liksom i förordningen om frilager vid Öresund,

förutsättes, att de varor, som uppläggas å provianteringsfrilager,

dessförinnan skola hafva varit upplagda å nederlag. Hinder bör, enligt

min mening, icke möta för den handlande, som däraf vill begagna sig,

att omedelbarligen upplägga de importerade varorna å provianteringsfrilagret.

Å detta slags frilager torde utan tvifvel kunna tillämpas i hufvudsak

de bestämmelser,'' som nu gälla i fråga om nederlag, naturligtvis

med de afvikelser, som betingas af rätten att från provianteringsfrilagret

tullfritt reexportera äfven mindre partier än helt kolli. Den inkommande

nederlagsafgiften, en procent å belöpande tullafgift, lärer sålunda böra

erhålla sin motsvarighet i eu inkommande provianteringsfrilagersafgift,

såvidt för varor, som å frilagret uppläggas, ej dessförinnan utgått nederlagsafgift.

Rätten att proviantera och utrusta fartyg från provianteringsfrilager

skulle, såsom redan antydts, gälla fartyg i utrikes fart. I likhet

med hvad gäller i afseende å frilager vid Öresund, torde något

absolut hinder icke böra uppställas för proviantering och utrustning

från provianteringsfrilager af fartyg, som, kommande från utrikes ort,

anlöper provianteringsfrilagershamn på resa till annan svensk hamn.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Generaltullstyrelsens

skrifvelse den

11 februari

1910.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

Medgifvande i sådant afseende torde dock för hvarje gång, fråga om

inrättande af provianteringsfrilager förekommer, böra göras beroende

på Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd.

Likaledes lärer det få bero på de lokala förhållandena, hvar gränsen

med afseende å dräktigheten af fartyg, som må förses med proviant

och andra utrustningspersedlar från provianteringsfrilager, skall dragas.

Den från Marstrand lämnade utredningen synes mig tyda på, att en

allmän bestämmelse i sådant syfte skulle vara mindre lämplig.

De bestämmelser rörande provianteringsfrilager, som jag nu angifvit

såsom mer eller mindre lämpade att inflyta i en allmän författning om

provianteringsfrilager, äro icke från min sida att betrakta annorlunda

än såsom förslagsvis uppgjorda. I frågans nuvarande läge synes det

mig nämligen lämpligast att, innan Eders Kungl. Maj:ts beslut i ämnet

påkallas, åt den sakkunniga myndigheten, generaltullstyrelsen, uppdraga

att uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med fullständigt författningsförslag

i ämnet. Denna myndighet lärer då ock taga under öfvervägande,

huruvida, i likhet med hvad förhållandet är i städerna vid

Öresund och stadsfullmäktige i Marstrand själfva erbjudit sig, för rätten

till provianteringsfrilager i allmänhet skall stadgas skyldighet för vederbörande

stad att afstå från hamnafgifter för fartyg, som besöker stadens

hamn allenast i ändamål att där proviantera. Likaledes lärer vid författningsförslagets

uppgörande komma att pröfvas, huruvida bestämmelserna

om provianteringsfrilager böra omedelbarligen tillämpas å frilager

i städerna vid Öresund eller om de därufirman gifna stadgandena böra

gälla, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.»

På grund af statsrådets hemställan anbefallde Kungl Maj:t därefter

generaltullstyrelsen att uppgöra och till finansdepartementet inkomma

med förslag till allmänna bestämmelser för provianteringsfrilager.

Med underdånig skrifvelse den 11 februari 1910 har generaltullstyrelsen

öfver!ämnat dylikt förslag. Rörande detsamma har generaltullstyrelsen

i sin underdåniga skrifvelse bland annat anfört följande.

Till en början ansåge sig styrelsen böra förutskicka, att styrelsen

utgått från den förutsättningen, att de för provianteringsfrilager erforderliga

stadganden af mera allmän natur, hvilka icke förekomme i

den förordning angående dylikt tullupplag, som vore alsedd att efter

Riksdagens hörande utfärdas, komme att sammanföras i en af Kungl.

Maj:t utfärdad administrativ författning, under det att de mera speciella

föreskrifterna skulle i de särskilda fallen af Kung]. Maj:t lämnas vid

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

meddelande åt tillstånd för viss stad att komma i åtnjutande af proviantera

gsf:rilagersr åt t.

Andamålet med provianteringsfrilager hade angifvits vara önskan

att åt svensk affärsverksamhet i största möjliga utsträckning bevara eller

inom området för denna verksamhet indraga handeln med skeppsförnödenheter

å de fartj^g i utrikes fart, som anlöpte svensk hamn. Till

vinnande af berörda ändamål borde tydligen i väsentlig mån bidraga,

om fartyg, som besökte svensk hamn allenast för intagande af förnödenheter

för besättning, medförda resande och fartyg, blefve befriadt från

hamnafgift. Då härtill komrne att i dylikt fall fartyg redan vore betriadt

från erläggande åt de till statsverket ingående lastpenningarna

och fyr- och båkatgifterna, hade styrelsen icke tvekat att, för vinnande

af bästa möjliga resultat af provianteringsfrilagersrörelsen, i sitt förslag

såsom villkor för erhållande af provianteringsfrilagersrätt intaga skyldighet

för vederbörande stad att uti ifrågavarande fall afstå från hamnafgift.

Då departementschefen ansett mindre nödigt att, såsom i förordningen

om frilager vid Öresund förutsattes, de till uppläggning å

provianteringsfrilager afsedda varor skulle dessförinnan hafva varit upplagda

å nederlag, utan funnit hinder icke böra möta för varors uppläggande

omedelbart å provianteringsfrilager, hade för styrelsen vid

förslagets utarbetande gällt att undersöka, livilka af de i tullstadgan

förekommande allmänna bestämmelser rörande nederlag vore af beskaffenhet

att höra i förslaget inflyta. I detta afseende skulle visserligen kunna

råda olika meningar, men, då styrelsen, i öfverensstämmelse med departementschefens

gjorda antydan, ansåge, att det författningsförslag, som

komme att underställas Riksdagens godkännande, borde innehålla allenast

hufvudgrunderna för provianteringsfrilager och att i detsamma borde

uppdragas gränslinjerna för dylikt tull upplag, hade styrelsen funnit sig

böra vid förslagets upprättande följa den grundsatsen, att i förslaget

icke skulle intagas flera föreskrifter än sådana, som vore nödvändiga

för bestämmande i stort sedt af begreppet provianteringsfrilager.

Sålunda hade styrelsen från tullstadgans bestämmelser rörande

nederlag till förslaget öfverfört de i § 62 mom. 2 — i dess dåvarande

lydelse — och § 68 gifna föreskrifterna angående förbud mot vissa

varors uppläggning och angående särskild afgift. Beträffande provianteringsfrilagersafgiften

hade styrelsen ansett lämpligt, att i fråga om

dess beräkningsgrund hänvisades till tullstadgans föreskrifter om nederlagsafgift,

då den förstnämnda gifvetvis borde utgå med enahanda belopp,

som nederlagsafgiften i motsvarande fall. Öfriga’ af tullstadgans beBihang

till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 87 käft. (Nr 120.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

stämmelser angående nederlag, hvilka vore af beskaffenhet att böra finna

motsvarighet i bestämmelserna rörande provianteringsfrilager, syntes

styrelsen, såsom mer eller mindre direkta ordningsföreskrifter, afseende

kronans säkerhet, böra inflyta bland de stadganden, som Kungl. Ma.j:t

komme att i administrativ väg utfärda.

Det torde visserligen kunna ifrågasättas, huruvida icke t. ex. sådana

bestämmelser som de i tullstadgans § G6 mom. 2 och § 86 förekommande

stadgandena om förlust efter viss tid af rätt att å nederlag upplägga

gods samt om maximitid för varas kvarliggande å nederlag borde

upptagas i förordningen om provianteringsfrilager såsom ägnade att

bestämma gränserna för provianteringsfrilagersrätten, men styrelsen

hade icke funnit skäl att i någotdera fallet göra hemställan härom.

Det förra stadgandet, som stode i samband med de i §§ 31 och 32

tullstadgan förekommande ordningsföreskrifter, hade nämligen på grund

af sin natur af styrelsen ansetts utgöra en sådan ordningsföreskrift,

som i fråga om provianteringsfrilager lämpligen borde upptagas bland

nyssnämnda administrativa stadganden, och beträffande intagande i författningsförslaget

af bestämmelse om maximitid för varas kvarliggande

funnes härför ej den anledning, som i fråga om nederlag betingades

däraf, att de kvarliggande varorna kunde utgöra pant för tullen å annat

från nederlaget uttaget gods.

Från förordningen angående fri lager vid Öresund hade styrelsen

till förslaget öfverfört några bestämmelser, som af styrelsen ansetts så

nära angå begränsningen af begreppet provianteringsfrilager, att desamma

möjligen borde tillhöra det författningsförslag, som skulle underställas

Riksdagens pröfning, ehuru sådant icke direkt af departementschefen

angifvits. T § 1 hade sålunda införts det villkor för varas uppläggande

å provianteringsfrilager, att säkerhet skulle ställas för belöpande

tullafgift. De närmare bestämmelserna rörande sådan säkerhet syntes

emellertid böra af Kungl. Maj:t i ofvannämnda stadganden meddelas.

Vidare hade i § 5 angifvits det enda fäll, då provianteringsfrilagersgods

vore befriadt från tullafgift, samt uttryckligen förklarats, att beträffande

dylikt gods icke vore medgifven motsvarande frihet från tullafgift, som

enligt § 71 tullstadgan åtnjötes i fråga om nederlagsgods, hvilket genom

olyckshändelse gått förloradt eller undergått förskämning. Detta förklarande

hade formulerats så, att skyldighet att betala tull ålåge varuägare

äfven om godset gått förloradt på annat sätt än genom olyckshändelse,

t. ex. om det blifvit bortstulet. Denna olikhet vore betingad

af de friare formerna för provianteringsfrilager och den med anledning

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 120.

däraf betydligt minskade möjligheten för tullverket att kunna utöfva

effektiv kontroll däröfver, att underslef i omförmälda fall icke ägt rum.

Därjämte hade i § 6 angifvits, att tullafgifterna i förekommande fall

skulle beräknas efter de taxor och författningar, som vore gällande, då

förtullningsinlaga skulle aflämnas. Bestämmelserna, då detta borde ske,

torde tillhöra de oftanämnda stadgandena.

Slutligen ville styrelsen i fråga om tillämpningen å frilager i

städerna vid Öresund af de blifvande nya bestämmelserna om provianteringsfrilager

tillägga, att dessa visserligen enligt styrelsens mening

borde gälla samtliga provianteringsfrilager och således äfven de redan

i Malmö, Landskrona och Hälsingborg befintliga, men att det ej, innan

affattningen af desamma — såväl de nu ifrågavarande som de administrativa

— blifvit beslutad, kunde bedömas, i hvad mån de för frilagren

i sagda tre städer nu gällande, i förordningen den 18 september 1874

meddelade föreskrifter komme att afvika från de blifvande bestämmelserna

om provianteringsfrilager. Nämnda förordning torde därför böra

gälla till dess, efter dessas utfärdande, Kungl. Maj:t i vederbörlig ordning

meddelat beslut rörande provianteringsfrilagren i Malmö, Landskrona

och Hälsingborg.

I underdånigt utlåtande den 8 april 1910 har kommerskollegium

förklarat sig icke hafva något att erinra mot generaltull styrelsens förslag

till författning i ämnet, innehållande hufvudgrunderna för ifrågavarande

slags tullupplag.

Det ändamål, som är afsedt att vinnas med det föreslagna provianteringsfrilagret,

synes mig vara all anledning att från statens sida

söka befrämja. Det ligger härvid utan tvifvel närmast till hands att för

ändamålet söka på tullagstiftningens område bereda lättnader för handeln

med förnödenheter för fartygs proviantering. Gifvet är nämligen, att vår

nuvarande tullagstiftning icke erbjuder tillräckliga möjligheter för tillgodoseende

af syftet med de i ämnet gjorda framställningarna. Så

kommer ej heller att blifva förhållandet, äfven om de förslag till förordningar

om frilager och om tullrestitution i vissa fall vid återutförsel

af utländsk vara, hvilka jag denna dag föreslår Eders Kungl. Maj:t att

förelägga Riksdagen, skulle blifva godkända. Hvad frilagret beträffar,

lämpar sig detta af skäl, som i förenämnda yttrande till statsrådsprotokollet

den 20 november 1909 af dåvarande chefen för finansdepartementet

blifvit närmare utvecklade, icke att fylla de uppgifter, som man

Kommers - kollegium.

Departement
chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

afsett med det föreslagna provianteringsfrilagret. Detsamma gäller, ehuru

af andra skäl, äfven beträffande den ifrågavarande formen af tullrestitution.

Detta institut är afsedt att stödja och befordra transitohandeln; bestämmelserna

rörande detsamma äro också afpassade hufvudsakligen för

grosshandeln. Det är därför redan af detta skäl mindre väl ägnadt att

ersätta det föreslagna provianteringsfrilagret, som liar sina hufvudsakliga

uppgifter att fylla i detaljhandelns tjänst.

Under anförda förhållanden återstår, därest man vill befordra syftet

med de gjorda framställningarna, allenast att, såsom också blifvit föreslaget,

åvägabringa en särskild författning, ett särskildt institut för

ändamålet. De allmänna grunderna för en lagstiftning på detta område,

som af min företrädare i ämbetet skisserats, och som också i hufvudsak

blifvit följda i det af generaltullstyrelsen utarbetade författningsförslaget,

hafva i allmänhet icke gifvit mig anledning till erinran.

I några punkter har jag emellertid underkastat det af generaltullstyrelsen

utarbetade förslaget viss förändring.

Enligt förslaget skulle varor få från provianteringsfrilager för proviantering

eller utrustning utlämnas till fartyg under villkor, bland annat,

att vederbörande fartyg antingen utklarerat direkte till utrikes ort eller

befunne sig på resa mellan utrikes orter. På Kungl. Maj:ts pröfning

vid meddelande af tillstånd för särskild plats till åtnjutande af provianteringsfrilagersrätt

skulle därjämte ankomma, huruvida rätt att från

provianteringsfrilager intaga gods jämväl skulle tillkomma fartyg, hvilket

inkommit från utrikes ort med destination till annan svensk hamn. Det

har emellertid, med rätta, anmärkts mot detta stadgande, att detsamma

skulle i viss mån omöjliggöra uppnåendet af det ändamål, som afsetts

med framställningen om rätt att i staden Marstrand inrätta provianteringsfrilager.

Med denna har ju nämligen åsyftats bland annat att

förmå de bohuslänska fiskare, hvilka bedrifva sitt fiske i Nordsjön, att

utan anlöpande af utländsk hamn från fiskeplatserna återvända direkt

till hemorten för att där försälja sin fångst. För att detta och därmed

sammanhängande ändamål med inrättandet af ett provianteringsfrilager

i Marstrand eller annan ort med samma belägenhet icke må blifva förfeladt,

torde nu ifrågavarande bestämmelse böra ändras därhän, att det

icke stadgas såsom undantagslöst att utrikes ort beröres af resan. Jag

har tänkt mig såsom naturligast för undvikande af den antydda olägenheten

med det föreliggande förslagets formulering att en särskild anordning

träffas för fiskeresorna till Nordsjön. Lämpligast synes saken ordnas

så, att det skall ankomma på Kung!. Maj:ts pröfning jämväl huruvida

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.

fiskefartyg, som skola afgå till Nordsjön eller därbortom belägna fiskeplatser,

må medgifvas rätt att för proviantering eller utrustning erhålla

varor från provianteringsfrilager. Sådant tillstånd torde emellertid

endast böra meddelas sådana fiskefartyg, som äro däckade och försedda

med vederbörligt svenskt mätbref.

För att bringa förslaget i öfverensstämmelse med tullstadgans bestämmelser

om nederlag i § 62, sådant detta författningsrum lyder enligt

kungörelse den 2 december 1910, har den jämkningen blifvit gjord i

generaltullstyrelsens förslag, att whisky icke undantages från provianteringsfrilagersrätt.

Såsom generaltullstyrelsen i sitt utlåtande angående det afgifna

förslaget anfört, torde nu förevarande hufvudbestämmelser angående provianteringsfrilager

böra gälla samtliga provianteringsfrilager i riket.

Jag delar emellertid också generaltullstyrelsens mening därom, att förordningen

den 18 september 1874 angående friiager för proviantering

af fartyg i Öresund tillsvidare bör förblifva gällande för de redan befintliga

provianteringsfrilagren i Malmö, Landskrona och Helsingborg.

Det kräfves ju alltid någon tid, innan de särskilda administrativa bestämmelser,

som för nämnda städers vidkommande äro erforderliga till

den allmänna förordningens komplettering, kunna hinna utfärdas. Med

afseende härå har, i öfverensstämmelse med generaltullstyrelsens därom

framställda förslag, ett särskildt öfvergångsstadgande i ämnet blifvit

infördt i författningsförslaget.

Då det nu föreliggande författningsförslaget, som afser att fastställa

de liufvudprinciper, livilka skola gälla vid meddelandet af tillstånd

till åtnjutande af provianteringsfrilagersrätt, för sin tillämpning blir beroende

af de särskilda bestämmelser i förekommande fall, som Kungl. Maj:t

kan komma att i administrativ väg utfärda, synes det mig vara lämpligt,

att det må ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma tiden för ikraftträdandet

jämväl af den förordning i ämnet, hvars tillkomst fordrar

Riksdagens medverkan.

Sedan departementschefen härefter uppläst ett inom finansdepartementet

på grundvalen af generaltullstyrelsens förenämnda, den 11 februari

1910 öfverlämnade förslag utarbetadt förslag till förordning om provianteringsfrilager,

hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte

i proposition föreslå Riksdagen att antaga samma förslag samt besluta,

att de nya bestämmelserna skulle träda i kraft å den tid, Konungen

bestämde.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 87 höft. (Nr 120.)

4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition No 120.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och

skulle nådig proposition af den lydelse, bilagan litt. —

vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Olof Ljungberg.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1912:217 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om provianterings - frilager. s. 5 i texten
  2. BevU 1912:40 Memorial, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande nr 28, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag s. 1 i texten
  3. BevU 1912:28 Betänkande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om provianteringsfrilag er dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten