Med förslag till förordning om provianteringsfrilager
1912-03-22 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1912:120, Med förslag till förordning om provianteringsfrilager
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
1
N:o 120.
Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning om provianteringsfrilager ; gifven Stockholms
slott den 22 mars 1912.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om provianteringsfrilager
samt besluta, att de nya bestämmelserna skola träda i kraft å den tid,
Konungen bestämmer.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Theodor Adelswärd.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 87 höft. (Nr 120.)
1
2
Kungli Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
Förslag
till
förordning om provianteringsfrilager.
§ l.
1. I sådan vid saltsjön belägen Stad, hvarest tullkammare under
tullförvaltares öfverinseende finnes inrättad, må, under förutsättning
att staden förbundit sig afstå från hamnafgifter för fartyg, som anlöpa-
stadens hamn allenast för att intaga proviant, kol eller skeppsförnödenheter
för fartygets behof men utan att därstädes intaga annat
gods eller lossa, efter staden af Konungen meddeladt särskilt tillstånd,
från utrikes ort infördt, till proviantering och utrustning af
fartyg afsedt ^illpliktigt gods, med här nedan stadgade undantag, efter*
verkställd tullbehandling men utan tullafgifts gäldande uppläggas i
särskild! magasin under godsägarens egen vård, med villkor att säkerhet
ställes för belöpande tullafgift. Sådan magasinering benämnes provianteringsfrilager
.
För brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter,
med undantag af wisky, äfvensom för krut och andra explosiva varor må
provianteringsfrilagersrätt ej åtnjutas.
§ 2.
För gods, som upplägges å provianteringsfrilager, skall, därest
icke för detsamma dessförinnan utgått nederlagsafgift, betalas prövianteringsfrilagersafgift
efter enahanda beräkningsgrund, som gäller i fråga
om förstnämnda afgift.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
3
§ 3.
Å provianteringsfrilager liggande varor må icke underkastas förädlingsarbete
eller annan bearbetning.
§ 4.
Från provianteringsfrilager må gods, fördeladt i större eller mindre
partier, för proviantering eller utrustning utlämnas till fartyg under
villkor,
att fartygets dräktighet icke understiger det tontal, som af
Konungen i sådant afseende bestämts vid meddelandet för staden äf
tillstånd till åtnjutande af provianteringsfrilagersrätt, samt
att fartyget antingen utklarerat direkt till utrikes ort eller befinner
sig på resa mellan utrikes orter; ankommande dock på Konungens
pröfning vid nämnda tillstånds meddelande, huruvida rätt att från provianteringsfrilager
intaga gods jämväl må tillkomma fartyg, hvilket
inkommit från utrikes ort med destination till annan svensk hamn,
äfvensom med vederbörligt svenskt mätbref försedt däckadt fiskefartyg,
hvilket skall afgå till i Nordsjön eller därbortom belägen fiskeplats.
§ 5-
Gods, som från provianteringsfrilager i föreskrifven ordning utlämnas
till fartygs proviantering eller utrustning, är befriadt från tullafgift.
För å provianteringsfrilager upplagdt gods, hvilket af ägaren
annorledes disponeras, äfvensom för gods, som å sådant frilager undergår
förskämning eller genom olyckshändelse eller eljest går förloradt,
skall ägaren vidkännas belöpande tullafgift utan något afdrag; ägande
Konungen bestämma, om och under hvilka villkor gods må öfverflyttas
till annat provianteringsfrilager.
§ 6.
Tullafgifter, som skola utgå för varor, upplagda å provianteringsfrilager,
beräknas efter de taxor och författningar, som äro gällande, då
förtullningsinlaga för godset skall aflämnas.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
§ 7.
De närmare bestämmelser angående provianteringsfrilager, som,
utöfver hvad i denna förordning föreskrifves, för bevarande af kronans
rätt eller eljest finnas erforderliga, meddelas af Konungen.
Öfvergångsstadgande.
Nådiga förordningen den 18 september 1874 angående frilager
för proviantering af fartyg i Öresund må fortfarande äga tillämpning,
intill dess Konungen annorlunda förordnar.
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 120.
5
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
mars 1912.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden: PETERSSON,
SCHOTTE,
Berg,
Bergström,
friherre ÅDELSWÄRD,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Departementschefen, statsrådet friherre Adelswärd anförde vidare:
För att bereda tillfälle för svenska handelsplatser vid Öresund att Oordningen
deltaga i den lönande handelsrörelse, som försåg den genom sundet ^ fr^0.
passerande handelsflottan med proviant och andra förnödenheter, gafs viantermgaf
genom nådiga förordningen den 18 september 1874 tillstånd till inrät- fmt\9„ng,
tande i Malmö, Landskrona och Hälsingborg af frilager för proviantering
af fartyg. Jämlikt berörda förordning berättigas handlande, som
är bosatt i någon af nämnda städer att, efter därom hos tullkammaren
på stället gjord skriftlig anmälan och på vissa, i förordningen bestämda
villkor, från nederlag uttaga gods, som ej utgör säkerhet för oguldna''
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
afgifter, och öfverflytta detsamma till frilager i särskildt magasin under
godsägarens egen vård, samt att med dessa varor, fördelade i större
eller mindre partier, utan erläggande af den på varorna enligt tulltaxan
belöpande tull, förse sådana fartyg af viss dräktighet, som antingen
utklarerat direkt till utrikes ort eller befinna sig på resa emellan utrikes
orter eller ock slutligen komma från utrikes ort med destination till
annan svensk hamn, än där varorna från frilager intagas, och icke
heller där inklarera.
Jämte dessa bestämmelser, som inrymmas i förordningens första
paragraf, innehåller författningen, förutom straffbestämmelser för öfverträdelse
af dessa föreskrifter, åtskilliga stadganden af hufvudsakligen
reglementarisk natur, af hvilka de viktigaste här må beröras. Innan
öfverflyttning af varor från nederlag till frilager får äga rum, skall
den på varorna belöpande inkommande nederlagsafgiften vara erlagd
samt fullgod säkerhet för de på varorna belöpande tullafgifter aflämnad
till tullkammaren. Från nederlag till frilager får ej öfverflyttas mindre
än helt kolli af emballerade eller buntade varor; och i magasin, där på
frilager upplagdt gods förvaras, hvaröfver skall föras särskild frilagersjournal,
må icke samtidigt andra varor vara upplagda. Då varuägaren
vill från frilager till fartyg utlämna varor, skall han därom göra anmälan
hos tullkammaren och behörigen styrka, att fartyget befinnes
stadt på sådan resa och är af den dräktighet, som i förordningens första §
stadgas. Samtidigt skall uppgifvas beskaffenhet och myckenhet af de
varor, som skola utlämnas, hvarefter tullkammaren skall anordna nödig
kontroll och bevakning vid varornas uttagande från frilagret och inlastning
i fartyget. Med afseende å kontrollen vid godsets vidare utförsel
skall iakttagas tullstadgans föreskrifter om kontrollen vid export af nederlags-
och transitgods. Öfver frilager skall tid efter annan afgifvas redovisning,
därvid godsägaren skall lämna på tro och heder afgifven skriftlig
försäkran, att alla i redovisningen upptagna varor utgöras af utländska,
på frilagret i stadgad ordning upplagda varor. För varor, som från
frilagret gå till inrikes förbrukning, skall erläggas tull enligt tulltaxan,
och detsamma gäller med afseende å varor, hvilka på frilagret undergått
förskämning eller genom olyckshändelse gått förlorade. Varor
kunna öfverflyttas från eu persons frilager till en annans i samma stad,
men icke till frilager i en annan stad eller till nederlag. Om en varuägare
under loppet af ett kalenderår från frilager till förbrukning inom
landet utlämnar varor till myckenhet, som, beräknad efter den å varorna
belöpande tull, uppgår till eller öfverstiger hvad som från frilagret
''lämnats till proviantering af fartyg, går varuägaren sin frilagersrätt
7
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 120.
förlustig för framtiden. Tullkammaren åligger att — särskilt genom
inventering af frilager — hålla vaksam uppsikt därå, att frilager icke
missbrukas.
Före utfärdandet af ifrågavarande förordning hade Kungl. Maj:t
utverkat Riksdagens medgifvande såväl därtill, att då existerande utgående
nederlagsafgift eftergåfves för varor, som från frilager uttoges till
proviantering af fartyg, som ock till vissa ändringar af de i § 9 mom. 1
i då gällande tulltaxeunderrättelser inrymda bestämmelserna angående villkoren
för åtnjutande af tullrestitution vid utförsel af vissa af utländska
råmaterialier förfärdigade inhemska tillverkningar. Dessa förändrade bestämmelser,
hvarigenom proviantering jämväl med berörda tillverkningar
underlättades, bestodo dels däri, att föreskriften om utförselns verificering
medelst intyg från lossningsorten eftergafs, för den händelse utförseln
under iakttagande af vissa villkor skedde i fartyg om 10 nylästers
dräktighet eller häröfver, dels ock däri att undantag gjordes från nyssnämnda
paragrafs stadgande om vissa minimikvantiteter vid varuutförseln,
i det fall att varorna exporterades för proviantering af fartyg i
Öresund under förhållanden, jämförliga med dem, då utländska på frilager
upplagda varor skulle vid dylik proviantering åtnjuta tullfrihet.
Bortsedt därifrån att bestämmelserna, om minimidräktighet för
fartyg, som provianteras eller eljest utrustas från frilager, ändrats från
10 nyläster, därå bestämmelserna ursprungligen lydde, till 30 ton, samt
att då gällande stadgande om villkoren för eftergift af fordran på
lossningsattest underkastats en mindre väsentlig ändring, kvarstå de
stadganden med afseende å ifrågavarande frilager, för hvilka jag förut
redogjort, oförändrade.
Till Kungl. Magt hafva emellertid inkommit åtskilliga framställningar
om utsträckning till andra orter än de förut nämnda af frilagersrätt
af ifrågavarande slag.
Beträffande dessa framställningar torde i detta sammanhang redogörelse
behöfva lämnas endast för den, som den 3 juli 1906 inkommit
från stadsfullmäktige i Marstrand.
I sistnämnda framställning, som jämte yttrande från magistraten
i Marstrand öfverlämnats till Kungl. Maj:t af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län, anhöllo stadsfullmäktige i sagda
stad, under åberopande af framställningen bilagda handlingar, bland
annat, att Kungl. Maj:t täcktes tillåta, att i staden Marstrand inrättades
frilager för proviantering af fartyg och fiskefarkoster, ej understigande
StadtfullmUk
tiga i Mar.
strand.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 120.
10 tons nettodräktighet; hvarjämte stadsfullmäktige gifvit tillkänna,
att de beslutat befria från hamnafgift alla fartyg, som inkomme till
Marstrand endast för att inköpa proviant och skeppsförnödenheter.
Till stöd för denna framställning anförde stadsfullmäktige i
hufvudsak, att under de senare åren till Bohuslän förvärfvats en flotta
af inemot 200 fiskekuttrar, som bedrefve makrill- och storsjöfiske
i Nordsjön. För sin proviantering hade dessa begagnat sig af frilager,
som funnes i de norska städerna, särskildt Haugesund och Egersund,
hvarest de kunde köpa åtskilliga förnödenheter till afsevärdt billigare
pris än i Sverige. De artiklar, som härvid i synnerhet kommit i fråga,
vore kaffe, socker, gryn, ärter, sirap, te, mjöl och brännvin samt tågvirke
och segelduk. Det årliga inköpet i norska hamnar skulle enligt
uppgift af fiskare uppgå till omkring 1,000 kronor för hvarje kutter.
Den fiskade makrillen hade till största delen försålts i Norge, hvarför
det legat nära till hands att äfven där göra inköpen. Men kraftiga
åtgärder hade nu vidtagits, för att makrillhandeln skulle dragas till
Sverige, och ett stort bolag både bildats för detta ändamål. Härigenom
finge ett frilager eu ändå större betydelse. Om fartyget seglade till
Sverige för att sälja makrillen, behöfde det ju icke alls anlöpa norsk
hamn, om detta icke nödvändiggjordes för proviantering. Funnes nu
frilager i Bohuslän, förvärfvades hela denna betydliga handel åt svenska
köpmän. Då därtill komme, att frilager funnes inrättade i städerna vid
Öresund, vore ju endast fråga om en utsträckning af dessa rättigheter
och ej om införandet af någon nyhet i tullagstiftningen. Det vore
emellertid nödvändigt att minska det föreskrifna tontalet å fartygen
till 10 tons nettotonnage, för att det nu ifrågasatta medgifvandet skulle
blifva till af sevärd nytta.
OeneraUttlU
styrelsen.
Öfver ifrågavarande framställning afgaf generaltullstyrelsen den
28 september 1908 infordradt underdånigt utlåtande, därvid fogats
yttranden från tullkammaren i Marstrand, kustbevakningschefen i Hallands
samt Göteborgs och Bohus län äfvensom tullförvaltaren i nyssnämnda stad.
Generaltullstyrelsen anförde för egen del därvid, bland annat, följande.
Af de infordrade yttrandena bestyrktes stadsfullmäktiges i Marstrand
uppgift i fråga om fiskefartygs proviantering i Norge och inhämtades
dessutom, att jämväl ett mycket afsevärdt antal från hamnar
i Bohuslän till utrikes ort utklarerade fraktfartyg gjorde sina hufvudsakliga
inköp af proviant i utlandet. Den handelsvinst, som härigenom tillfördes
utländska köpmän, syntes enligt styrelsens åsikt rätteligen böra
komma den svenska affärsverksamheten till godo; och hölle styrelsen
9
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
lör troligt, att ett dylikt resultat skulle kunna åstadkommas därigenom,
att vederbörande sattes i tillfälle att i sin hemtrakt inköpa de erforderliga
förnödenheterna till samma eller åtminstone ungefär liknande pris
som i grannländerna, Detta syntes dock endast kunna åstadkommas
genom inrättande af frilager, hufvudsakligen af enahanda beskaffenhet
som de på grund af gällande nådiga förordning angående frilager för
proviantering af fartyg i Öresund redan befintliga.
Med afseende å läget syntes Marstrand vara den stad på ifrågavarande
kuststräcka, från hvilken fri!agerstrafik lättast skulle kunna
kontrolleras.
Af den underdåniga ansökningen tycktes, fortsatte generaltullstyrelsen,
framgå, att, hvad fiskefartyg beträffade, endast de, som användes
till fångst i Nordsjön, toge sina förnödenheter från Norge, och
enligt hvad styrelsen under hand inhämtat, syntes det vara allenast
den i Nordsjön fiskade makrillen, som utgjorde föremål för någon afsevärd
export, Hufvudändamålet med eventuellt frilager i Marstrand
skulle lort)'' blifva att förse sistnämnda fartyg med erforderliga förnödenheter.
Det skulle visserligen kunna synas innebära en orättvisa,
ätt de fiskare, som drefve sitt yrke i Nordsjön, tillerkändes förmåner,
som icke komme dem till godo, hvilka fiskade på områden, belägna
närmare hemorten, men å ena sidan kunde, enligt hvad nyss framhållits,
de skäl, på hvilka den underdåniga ansökningen grundats, åberopas
allenast i fråga om nordsjöfiskare, och å andra sidan skulle, därest ett
eventuellt medgifvande att proviantera från frilager utsträcktes att omfatta
alla fiskefärkoster af viss storlek utan afseende å fångstställets
belägenhet, kontrollen från tullverkets sida blifva, snart sagdt, omöjlig,
åtminstone utan en högst betydlig ökning af tullpersonalen i Bohuslän.
Ej blott därutinnan, att fiskefartyg skulle tillåtas proviantera från
frilager utan att därigenom beröfvas de särskilda förmåner, hvilka de
åtnjöte på grund af nådiga kungörelsen den 2 juni 1882 angående
vissa föreskrifter i afseende å saltsjöfisket vid kusterna af Blekinge,
Skåne, Halland samt Göteborgs och Bohus län, hade stadsfullmäktige
ifrågasatt utvidgning af de medgifvanden, som lämnats genom förberörda
nådiga förordning angående frilager, utan jämväl därutinnan att
minimidräktigheten för fartyg, som skulle få åtnjuta den nu ifrågasatta
rättigheten, måtte bestämmas till 10 ton. Sådan utsträckning af förmånerna
ansåge generaltullstyrelsen icke vara af beskaffenhet att från
synpunkten af tullverkets säkerhet lägga hinder i vägen för nådigt
bifall till den underdåniga framställningen; dock under förutsättning,
att medgifvande att proviantera från frilager icke omfattade andra farBihang
till Riksdagens ''protokoll 1912. 1 samt. 87 käft. (Nr 120.) 2
10
Landtbruksstyrelsen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120-
tyg än däckade och särskildt i fråga om fiskefartyg endast dem, som
vore försedda med svenskt mätbref och af ginge till fiskeplatser i Nordsjön
eller där bortom, samt att fartyg, oafsedt ändamålet med dess
användning, icke finge, sedan det intagit gods från frilager i Marstrand,
därifrån afgå annan väg än leden förbi Hamneskär direkt till hafs, likvisst
med undantag för i fraktlart från utrikes ort kommande fartyg,
destineradt till annan svensk hamn än Marstrand.
Huruvida blifvande frilager i Marstrand skulle under de af styrelsen
ofvan angifna förutsättningar påkalla ökning af tullverkets personal,
därom såge sig styrelsen icke i stånd att fälla något slutgiltigt
omdöme, då all erfarenhet saknades, särskildt beträffande omfattningen
af den trafik, som skulle blifva en följd af den nya institutionen.
Styrelsen vore dock, i likhet med tullförvaltaren i Marstrand böjd för
att tro, det någon betydligare ökning af samma personal ej skulle af
sådan anledning komma i fråga.
Under hänvisning till hvad sålunda blifvit anfördt, hemställde
generaltullstyrelsen, huruvida icke Kung]. Maj:t skulle täckas bifalla
förevarande "underdåniga framställning med de inskränkningar och under
de förutsättningar i öfrigt, som styrelsen antydt; och hade generaltullstyrelsen
öfverlämnat ett inom styrelsen utarbetadt förslag till förordning
angående frilager i Marstrand för proviantering åt fartyg.
Till följd af nådig remiss afgaf jämväl landtbruksstyrelsen den
31 oktober 1908 underdånigt utlåtande i ärendet och framhöll därvid,
bland annat, att under förutsättning, att i regeln lika höga pris kunde
erhållas i Sverige som i Norge för den för export afsedda saltade
makrillen, det vore antagligt, att de svenskar, hvilka ägnade sig åt
makrillfisket i Nordsjön, skulle föranledas att alltmera sälja nämnda
makrill i Sverige, om frilager, på sätt nu föreslagits, inrättades i Göteborgs
och Bohus län. Härigenom skulle både tid och penningar besparas
åt fiskarena, hvadan frilagret komme att lända fisket till nytta.
Ej blott makrillfiskare utan också fiskare, som från västkusten ginge
ut på Nordsjön eller längre bort belägna farvatten för fångst af långa
m. fl. fisksorter, skulle få god nytta af den föreslagna frilager inrättningen.
Förutom de omkring 200 fiskekuttrar, som omförmäldes i den
underdåniga framställningen och hvilka åtminstone till största delen
inköpts från Storbritannien, hade under senare tid många fartyg af
annan modell byggts i Sverige eller förvärfvats från grannländerna för
idkande af fiske på Nordsjön eller längre bort. Alla dessa fiskefarkoster
kunde med säkerhet antagas hafva minst 10 tons nettodraktig
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
het och vore gifvetvis däekade. På dessa och i öfrigt anförda skäl tillstyrkte
landtbrnksstyrelsen framställningen ifråga, på sätt generaltullstyrelsen
föreslagit.
Uti infordradt underdånigt utlåtande af den 22 december 1908
tillstyrkte slutligen kommerskollegium, med förmälan att kollegium
intet hade att erinra mot det af generaltullstyrelsen uppgjorda förskotill
nådig förordning angående ifrågakomna frilager, den underdåniga
framställningen i enlighet med generaltullstyrelsens hemställan, dock
under villkor att hamnafgifter icke Unge uppbäras för de fartyg, som
anlöpte Marstrand endast för att därstädes intaga skeppsförnödenheter
för eget behof.
Ifrågavarande ärende blef den 20 november 1909 föredraget inför
Kungl. Maj:t. Därvid anförde dåvarande departementschefen följande:
»Tullbeskattningen afser ju i stort sedt att träffa varor, som införas
i landet lör att där konsumeras eller eljest kvarstanna. Från beskattningen
är alltså i princip undantaget reexportgods. När denna princip
icke kunnat i praktiken vinna fullt beaktande, torde anledningen härtill
hufvudsakligen vara att söka i saknaden af tillfredsställande garantier
mot missbruk vid en utsträckt rätt till tullfri reexport af importerade
varor. Handelns och näringslifvets intressen i förevarande fall hafva
dock — jag frånser nu alldeles frågan om tullrestitution — blifvit i
icke ringa mån tillgodosedda genom eu inrättning, som visserligen icke
direkt tillskapats i syfte att bereda lättnader vid reexport men ändock
till handelns och näringslifvets båtnad tjänat samma ändamål. Jag
syftar härmed på tullnederlaget. Nederlagsrätten består däri, att, med
undantag för vissa varor, från utrikes ort infördt illpliktigt gods kan,
efter verkställd undersökning, mot en särskild afgift till kronan, nämligen
en procent af det belopp, hvartill tullafgiften för godset uppgår,
lör en tid af högst fem år uppläggas under varuägarens och tullverkets
lås, utan att tull betalas för godset, innan det uttages till inhemsk förbrukning,
och med rättighet för varuägaren att tullfritt åter utföra godset.
Genom denna varuägaren tillförsäkrade rättighet skulle ju, synes det,
den princip, hvarom jag förut talade, hafva vunnit fullt beaktande.’
Men de inskränkande bestämmelser med afseende å nederlagsrätten,
som gälla för tillvaratagande af kronans rätt, innebära dock i verkligheten
i många fall afgörande hinder, för att varuägare skall kunna
begagna sig af denna rätt i reexportens intresse. På nederlag må af
emballeradt eller buntadt gods ej uppläggas mindre än helt kolli, såvidt
Kommers
kollegium.
Departemenischef
ene anförande
den
20 november
1909.
12 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
det från utrikes ort inkommit. Ej heller ma af emballeradt eller buntadt
gods från nederlag till förtullning, förflyttning till annat nederlag
eller till återutförsel uttagas mindre parti än helt kolli, sådant det blitvit
upplagdt. Vidare är ägarens rätt att disponera öfver de å nederlaget
upplagda varor inskränkt till sådana åtgärder, som afse godsets efterseende
och vårdande äfvensom påtagning.
De af mig nu nämnda inskränkningar i nederlagsrätten hafva
måhända mindre betydelse för engroshandeln, men spela så mycket
större roll i afseende å detaljhandeln. Häremot är i stort sedt dock
intet att erinra, då detaljhandeln uppenbarligen i regel icke hör hemma
å ett tullupplag. Särskilda omständigheter kunna emellertid göra, att
det blir af en ganska stor ekonomisk betydelse, att den tullfria reexporten
af varor från nederlag möjliggöres äfven med afseende å mindre kvantiteter
än de, hvari godset a nederlaget upplägges. Sadana omständigheter
ansågos föreligga, då med Riksdagens medverkan handlandena i
vissa städer vid Öresund bereddes tillfälle att för pioviantcimg af fartyg
anordna särskilda nederlag, under namn af frilager, däi ifrån
mindre partier kunde tullfritt åter utföras.
Af handlingarna i förevarande ärende framgår med all tydlighet,
att afsevärda ekonomiska intressen af allmän och nationell natur skulle
tillgodoses, om den fiskeflotta, som hör hemma på västkusten, kunde på
samma gynnsamma villkor som exempelvis i de norska kuststäderna
förses med proviant och utrustningspersedlar i hemlandet. Ej blott
affärsverksamheten i Marstrand skulle vinna pa en sådan anordning,
utan det vill äfven synas, som om därigenom handeln med den af svenska
fiskefartyg i Nordsjön och äfven aflägsnare vatten hämtade fisken
skulle komma att fastare knytas till Sverige. Och äfven om, på grund
af svårigheten att anordna en effektiv kontroll från tullverkets sida mot
missbruk af en i nämnda afseende utsträckt rätt till tullfri leexport,
sådan rätt måste inskränkas till ett fåtal platser, där kontiollanordningarna
icke kräfva nämnvärda extra kostnader för tullverket, torde måhända
annorstädes än på västkusten och i Öresund allmänna ekonomiska
skäl tala för vidtagandet af en anordning, hvarigenom handeln med
fartygsförnödenheter bereddes vissa exportlättnader.
De lättnader i afseende å reexport, som nederlagsinstitutionen
medgifver, äro, såsom af det redan anförda framgår, icke för ifrågavarande
ändamål tillfyllest, särskildt på den grund, att tullfri reexport
från nederlag i regel är begränsad till helt kolli. Att för de få fall,
hvarom nu är fråga, utvidga rätten till reexport från nederlag i allmänhet
till mindre partier än hvad nu är stadgadt, skulle, älven om
13
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 120.
hinder ur kontrollsynpunkt icke därför mötte, ändock icke vara lämpligt,
enär en sådan anordning torde vålla besvär och kostnader utan däremot
svarande nytta. Under sådana förhållanden synes det mig lämpligast
att vid sidan af nederlaget medgifva inrättandet af ett tullupplag af
den beskaffenhet, som i 1894 års frihamnskommittés betänkande benämndes
provianteringsfrilager, ett frilager, hvilket som bekant icke är
att förväxla med det frilager, som afsåga i Kungl. Mapts proposition till
1907 års Riksdag med förslag till förordningar om frihamn och frilager.
Provianteringsfrilagersrätten skulle nämligen, såsom redan angifvits,
inskränkas till de för fartygs proviantering och utrustning behöfliga
varor samt med afseende å dessa varor icke, utöfver hvad nederlagsrätten
innebär, medföra annan befogenhet för varuägaren än att å
provianteringsfrilagret mekaniskt fördela där upplagda varor. Den frilagersrätt,
hvarom förmäldes i 1907 års förslag till förordning om frilager,
afsåg åter att åt varuägare inrymma befogenhet att å frilagret
intaga gods i allmänhet, med undantag allenast för brännvin och vissa
andra uppgifva varor, samt att å frilagret bearbeta där upplagda varor.
I detta sammanhang tillåter jag mig erinra, hurusom inrättandet af frilagerinstitutionen
vid Öresund föregicks af en framställning från Kungl.
Maj:t till Riksdagen ej blott om borttagande af utgående nederlagsafgift
för de varor, som från dylika frilager utfördes, utan äfven om vissa
ändringar i tulltaxeunderrättelserna i syfte hufvudsakligast att vid export
af vissa utaf utländskt råämne inrikes tillverkade varor af nu ifrågavarande
slag restitution af tull skulle få åtnjutas äfven för mindre kvantiteter
än sådana, därför restitution i allmänhet finge äga rum. En sådan
rätt till tullrestitution, däraf handlandena i städerna vid Öresund, enligt
hvad jag tror mig veta, icke, åtminstone ej under de senare aren, begagnat
sig, skulle naturligen icke medgifvas innehafvare af provianteringsfrilager.
Desammas innehafvare skulle, i saknad af befogenhet att bearbeta
där upplagda varor, ändock icke hafva någon som helst fördel af
restitutionsförfarandet. På grund häraf och då utgående nederlagsafgift
för från nederlag utfördt gods borttagits genom nådiga kungörelsen
den 28 juni 1895, torde icke för anordnande af provianteringsfrilager
påkallas någon som helst ändring i tulltaxeunderrättelserna.
Ehuru sålunda de skäl, som föranledde Riksdagens medverkan för
vinnande af de i nyssnämnda proposition afsedda lättnader vid reexport,
icke kunna anföras med afseende å provianteringsfrilager och ehuru
detta slags frilager har en mycket nära släktskap med nederlag, hvarom
stadgas i tullstadgan, synes mig dock nödigt, att, innan provianteringsfrilager
vidare inrättas, hufvudgrunderna för desamma underställas Riks
-
14
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 120.
dagens pröfning och godkännande. Ty äfven om provianteringsfrilagret
icke skulle komma att förete några till det yttre synnerligen väsentliga
skiljaktigheter från det af ålder begagnade tullnederlaget, visa dock de
förväntningar, som icke utan goda skäl kunna beträffande en och annan
ort ställas å provianteringsfrilagret, att man står inför en till det inre helt
ny form af tullupplag, hvars gränslinjer, huru sällan dylikt tullupplag
än må komma till användning, dock icke böra i administrativ väg
uppdragas. Härtill kommer, att, om, såsom jag strax skall närmare
framhålla, förmån af tullfri reexport från provianteringsfrilager i vissa
fall utsträckes att gälla äfven med afseende å fartyg, som är destineradt
till annan inrikes hamn, man antagligen i viss mån reellt och i hvarje
fall formellt rör sig på ett beskattningsområde, som är Riksdagen helt
förbehållet.
I en särskild författning borde alltså enligt min mening de grundläggande
bestämmelserna rörande provianteringsfrilager upptagas. De
allmänna stadganden, som i öfrigt skulle reglera en sådan institution,
kunde antingen införas i tullstadgan eller någon själfständig administrativ
författning eller ock sammanföras med de speciella bestämmelser, som
torde böra utfärdas för rätten att inrätta provianteringsfrilager å viss ort.
Innan jag går att angifva de grundläggande bestämmelser, som
enligt min mening böra meddelas med afseende å provianteringsfrilager,
tillåter jag mig framhålla, att enligt nådiga förordningen den 18 september
1874 å däri omförmäldt frilager icke kunna uppläggas andra
varor än sådana, som redan införts å vanligt nederlag och ej utgöra
säkerhet för oguldna afgifter. Själffallet utgår alltså nederlagsafgift för
samtliga de varor, som exporteras från frilagret; och har till yttermera
säkerhet stadgats, att, innan öfverflyttning af varor från nederlag till
frilager får äga rum, skall den på varorna belöpande (inkommande)
nederlagsafgift vara erlagd och godsägaren till vederbörande tullkammare
hafva aflämnat fullgod säkerhet för de på varorna belöpande tullafgifter.
Med de å frilagret upplagda varor, fördelade i större eller mindre partier,
äger varuägaren att, utan erläggande af vidare tullafgift, förse fartyg
i fart, hvarom jag förut talat, och med viss minimidräktighet, numera
bestämd till 30 ton.
Gränserna för den nu ifrågasatta provianteringsfrilagersrätten|blifva
naturligen först och främst beroende på ändamålet med provianteringsfrilager.
Detta ändamål torde, såsom af det redan anförda framgår,
kunna angitvas vara att söka åt svensk affärsverksamhet i största möjliga
utsträckning bevara eller inom området för denna verksamhet indraga
handeln med skeppsförnödenheter å de, företrädesvis svenska,
15
Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition No 120.
fartyg i utrikes fart, som anlöpa svensk hamn. I den mån konkurrens
med utländsk affärsverksamhet i allt fall är utesluten, föreligger naturligen
icke något behof af provianteringsfrilager. Af denna anledning
torde sålunda provianteringsfrilagersrätten böra inskränkas till hamnplatser
vid rikets kuster. Och då härtill kommer, att nämnda rätt icke
torde kunna antagas blifva af någon större ekonomisk vikt för andra
än mera betydliga orter, synes mig rättigheten att inrätta provianteringsfrilager
böra begränsas till städer. Och hvad beträffar dessa, alltså
vid rikets kuster belägna städer, torde det af flera skäl icke kunna
ifrågakomma, att provianteringsfrilagersrätt medgifves annan stad än
där tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes. Har sådan
tullkammare icke inrätt.ats, saknas säkerligen såväl de ekonomiska förutsättningarna
för provianteringsfrilagers inrättande som ock möjligheten
att utan kostnader för tullverket eller i allt fäll utan allt för dryga
kostnader anordra tillfredsställande kontroll vid provianteringsfrilagersrättens
utöfvande.
, Af sig själft torde falla att å provianteringsfrilager icke skulle fä
uppläggas andra varor än sådana, som kunna uppläggas å nederlag,
och af dessa varor allenast de, som äro af beskaffenhet att kunna användas
till proviantering och utrustning af fartyg. Däremot synes mig
det mindre nödigt, att det, liksom i förordningen om frilager vid Öresund,
förutsättes, att de varor, som uppläggas å provianteringsfrilager,
dessförinnan skola hafva varit upplagda å nederlag. Hinder bör, enligt
min mening, icke möta för den handlande, som däraf vill begagna sig,
att omedelbarligen upplägga de importerade varorna å provianteringsfrilagret.
Å detta slags frilager torde utan tvifvel kunna tillämpas i hufvudsak
de bestämmelser,'' som nu gälla i fråga om nederlag, naturligtvis
med de afvikelser, som betingas af rätten att från provianteringsfrilagret
tullfritt reexportera äfven mindre partier än helt kolli. Den inkommande
nederlagsafgiften, en procent å belöpande tullafgift, lärer sålunda böra
erhålla sin motsvarighet i eu inkommande provianteringsfrilagersafgift,
såvidt för varor, som å frilagret uppläggas, ej dessförinnan utgått nederlagsafgift.
Rätten att proviantera och utrusta fartyg från provianteringsfrilager
skulle, såsom redan antydts, gälla fartyg i utrikes fart. I likhet
med hvad gäller i afseende å frilager vid Öresund, torde något
absolut hinder icke böra uppställas för proviantering och utrustning
från provianteringsfrilager af fartyg, som, kommande från utrikes ort,
anlöper provianteringsfrilagershamn på resa till annan svensk hamn.
Generaltullstyrelsens
skrifvelse den
11 februari
1910.
16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
Medgifvande i sådant afseende torde dock för hvarje gång, fråga om
inrättande af provianteringsfrilager förekommer, böra göras beroende
på Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd.
Likaledes lärer det få bero på de lokala förhållandena, hvar gränsen
med afseende å dräktigheten af fartyg, som må förses med proviant
och andra utrustningspersedlar från provianteringsfrilager, skall dragas.
Den från Marstrand lämnade utredningen synes mig tyda på, att en
allmän bestämmelse i sådant syfte skulle vara mindre lämplig.
De bestämmelser rörande provianteringsfrilager, som jag nu angifvit
såsom mer eller mindre lämpade att inflyta i en allmän författning om
provianteringsfrilager, äro icke från min sida att betrakta annorlunda
än såsom förslagsvis uppgjorda. I frågans nuvarande läge synes det
mig nämligen lämpligast att, innan Eders Kungl. Maj:ts beslut i ämnet
påkallas, åt den sakkunniga myndigheten, generaltullstyrelsen, uppdraga
att uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med fullständigt författningsförslag
i ämnet. Denna myndighet lärer då ock taga under öfvervägande,
huruvida, i likhet med hvad förhållandet är i städerna vid
Öresund och stadsfullmäktige i Marstrand själfva erbjudit sig, för rätten
till provianteringsfrilager i allmänhet skall stadgas skyldighet för vederbörande
stad att afstå från hamnafgifter för fartyg, som besöker stadens
hamn allenast i ändamål att där proviantera. Likaledes lärer vid författningsförslagets
uppgörande komma att pröfvas, huruvida bestämmelserna
om provianteringsfrilager böra omedelbarligen tillämpas å frilager
i städerna vid Öresund eller om de därufirman gifna stadgandena böra
gälla, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.»
På grund af statsrådets hemställan anbefallde Kungl Maj:t därefter
generaltullstyrelsen att uppgöra och till finansdepartementet inkomma
med förslag till allmänna bestämmelser för provianteringsfrilager.
Med underdånig skrifvelse den 11 februari 1910 har generaltullstyrelsen
öfver!ämnat dylikt förslag. Rörande detsamma har generaltullstyrelsen
i sin underdåniga skrifvelse bland annat anfört följande.
Till en början ansåge sig styrelsen böra förutskicka, att styrelsen
utgått från den förutsättningen, att de för provianteringsfrilager erforderliga
stadganden af mera allmän natur, hvilka icke förekomme i
den förordning angående dylikt tullupplag, som vore alsedd att efter
Riksdagens hörande utfärdas, komme att sammanföras i en af Kungl.
Maj:t utfärdad administrativ författning, under det att de mera speciella
föreskrifterna skulle i de särskilda fallen af Kung]. Maj:t lämnas vid
17
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
meddelande åt tillstånd för viss stad att komma i åtnjutande af proviantera
gsf:rilagersr åt t.
Andamålet med provianteringsfrilager hade angifvits vara önskan
att åt svensk affärsverksamhet i största möjliga utsträckning bevara eller
inom området för denna verksamhet indraga handeln med skeppsförnödenheter
å de fartj^g i utrikes fart, som anlöpte svensk hamn. Till
vinnande af berörda ändamål borde tydligen i väsentlig mån bidraga,
om fartyg, som besökte svensk hamn allenast för intagande af förnödenheter
för besättning, medförda resande och fartyg, blefve befriadt från
hamnafgift. Då härtill komrne att i dylikt fall fartyg redan vore betriadt
från erläggande åt de till statsverket ingående lastpenningarna
och fyr- och båkatgifterna, hade styrelsen icke tvekat att, för vinnande
af bästa möjliga resultat af provianteringsfrilagersrörelsen, i sitt förslag
såsom villkor för erhållande af provianteringsfrilagersrätt intaga skyldighet
för vederbörande stad att uti ifrågavarande fall afstå från hamnafgift.
Då departementschefen ansett mindre nödigt att, såsom i förordningen
om frilager vid Öresund förutsattes, de till uppläggning å
provianteringsfrilager afsedda varor skulle dessförinnan hafva varit upplagda
å nederlag, utan funnit hinder icke böra möta för varors uppläggande
omedelbart å provianteringsfrilager, hade för styrelsen vid
förslagets utarbetande gällt att undersöka, livilka af de i tullstadgan
förekommande allmänna bestämmelser rörande nederlag vore af beskaffenhet
att höra i förslaget inflyta. I detta afseende skulle visserligen kunna
råda olika meningar, men, då styrelsen, i öfverensstämmelse med departementschefens
gjorda antydan, ansåge, att det författningsförslag, som
komme att underställas Riksdagens godkännande, borde innehålla allenast
hufvudgrunderna för provianteringsfrilager och att i detsamma borde
uppdragas gränslinjerna för dylikt tull upplag, hade styrelsen funnit sig
böra vid förslagets upprättande följa den grundsatsen, att i förslaget
icke skulle intagas flera föreskrifter än sådana, som vore nödvändiga
för bestämmande i stort sedt af begreppet provianteringsfrilager.
Sålunda hade styrelsen från tullstadgans bestämmelser rörande
nederlag till förslaget öfverfört de i § 62 mom. 2 — i dess dåvarande
lydelse — och § 68 gifna föreskrifterna angående förbud mot vissa
varors uppläggning och angående särskild afgift. Beträffande provianteringsfrilagersafgiften
hade styrelsen ansett lämpligt, att i fråga om
dess beräkningsgrund hänvisades till tullstadgans föreskrifter om nederlagsafgift,
då den förstnämnda gifvetvis borde utgå med enahanda belopp,
som nederlagsafgiften i motsvarande fall. Öfriga’ af tullstadgans beBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 87 käft. (Nr 120.) 3
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
stämmelser angående nederlag, hvilka vore af beskaffenhet att böra finna
motsvarighet i bestämmelserna rörande provianteringsfrilager, syntes
styrelsen, såsom mer eller mindre direkta ordningsföreskrifter, afseende
kronans säkerhet, böra inflyta bland de stadganden, som Kungl. Ma.j:t
komme att i administrativ väg utfärda.
Det torde visserligen kunna ifrågasättas, huruvida icke t. ex. sådana
bestämmelser som de i tullstadgans § G6 mom. 2 och § 86 förekommande
stadgandena om förlust efter viss tid af rätt att å nederlag upplägga
gods samt om maximitid för varas kvarliggande å nederlag borde
upptagas i förordningen om provianteringsfrilager såsom ägnade att
bestämma gränserna för provianteringsfrilagersrätten, men styrelsen
hade icke funnit skäl att i någotdera fallet göra hemställan härom.
Det förra stadgandet, som stode i samband med de i §§ 31 och 32
tullstadgan förekommande ordningsföreskrifter, hade nämligen på grund
af sin natur af styrelsen ansetts utgöra en sådan ordningsföreskrift,
som i fråga om provianteringsfrilager lämpligen borde upptagas bland
nyssnämnda administrativa stadganden, och beträffande intagande i författningsförslaget
af bestämmelse om maximitid för varas kvarliggande
funnes härför ej den anledning, som i fråga om nederlag betingades
däraf, att de kvarliggande varorna kunde utgöra pant för tullen å annat
från nederlaget uttaget gods.
Från förordningen angående fri lager vid Öresund hade styrelsen
till förslaget öfverfört några bestämmelser, som af styrelsen ansetts så
nära angå begränsningen af begreppet provianteringsfrilager, att desamma
möjligen borde tillhöra det författningsförslag, som skulle underställas
Riksdagens pröfning, ehuru sådant icke direkt af departementschefen
angifvits. T § 1 hade sålunda införts det villkor för varas uppläggande
å provianteringsfrilager, att säkerhet skulle ställas för belöpande
tullafgift. De närmare bestämmelserna rörande sådan säkerhet syntes
emellertid böra af Kungl. Maj:t i ofvannämnda stadganden meddelas.
Vidare hade i § 5 angifvits det enda fäll, då provianteringsfrilagersgods
vore befriadt från tullafgift, samt uttryckligen förklarats, att beträffande
dylikt gods icke vore medgifven motsvarande frihet från tullafgift, som
enligt § 71 tullstadgan åtnjötes i fråga om nederlagsgods, hvilket genom
olyckshändelse gått förloradt eller undergått förskämning. Detta förklarande
hade formulerats så, att skyldighet att betala tull ålåge varuägare
äfven om godset gått förloradt på annat sätt än genom olyckshändelse,
t. ex. om det blifvit bortstulet. Denna olikhet vore betingad
af de friare formerna för provianteringsfrilager och den med anledning
19
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 120.
däraf betydligt minskade möjligheten för tullverket att kunna utöfva
effektiv kontroll däröfver, att underslef i omförmälda fall icke ägt rum.
Därjämte hade i § 6 angifvits, att tullafgifterna i förekommande fall
skulle beräknas efter de taxor och författningar, som vore gällande, då
förtullningsinlaga skulle aflämnas. Bestämmelserna, då detta borde ske,
torde tillhöra de oftanämnda stadgandena.
Slutligen ville styrelsen i fråga om tillämpningen å frilager i
städerna vid Öresund af de blifvande nya bestämmelserna om provianteringsfrilager
tillägga, att dessa visserligen enligt styrelsens mening
borde gälla samtliga provianteringsfrilager och således äfven de redan
i Malmö, Landskrona och Hälsingborg befintliga, men att det ej, innan
affattningen af desamma — såväl de nu ifrågavarande som de administrativa
— blifvit beslutad, kunde bedömas, i hvad mån de för frilagren
i sagda tre städer nu gällande, i förordningen den 18 september 1874
meddelade föreskrifter komme att afvika från de blifvande bestämmelserna
om provianteringsfrilager. Nämnda förordning torde därför böra
gälla till dess, efter dessas utfärdande, Kungl. Maj:t i vederbörlig ordning
meddelat beslut rörande provianteringsfrilagren i Malmö, Landskrona
och Hälsingborg.
I underdånigt utlåtande den 8 april 1910 har kommerskollegium
förklarat sig icke hafva något att erinra mot generaltull styrelsens förslag
till författning i ämnet, innehållande hufvudgrunderna för ifrågavarande
slags tullupplag.
Det ändamål, som är afsedt att vinnas med det föreslagna provianteringsfrilagret,
synes mig vara all anledning att från statens sida
söka befrämja. Det ligger härvid utan tvifvel närmast till hands att för
ändamålet söka på tullagstiftningens område bereda lättnader för handeln
med förnödenheter för fartygs proviantering. Gifvet är nämligen, att vår
nuvarande tullagstiftning icke erbjuder tillräckliga möjligheter för tillgodoseende
af syftet med de i ämnet gjorda framställningarna. Så
kommer ej heller att blifva förhållandet, äfven om de förslag till förordningar
om frilager och om tullrestitution i vissa fall vid återutförsel
af utländsk vara, hvilka jag denna dag föreslår Eders Kungl. Maj:t att
förelägga Riksdagen, skulle blifva godkända. Hvad frilagret beträffar,
lämpar sig detta af skäl, som i förenämnda yttrande till statsrådsprotokollet
den 20 november 1909 af dåvarande chefen för finansdepartementet
blifvit närmare utvecklade, icke att fylla de uppgifter, som man
Kommers - kollegium.
Departement
chefen.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
afsett med det föreslagna provianteringsfrilagret. Detsamma gäller, ehuru
af andra skäl, äfven beträffande den ifrågavarande formen af tullrestitution.
Detta institut är afsedt att stödja och befordra transitohandeln; bestämmelserna
rörande detsamma äro också afpassade hufvudsakligen för
grosshandeln. Det är därför redan af detta skäl mindre väl ägnadt att
ersätta det föreslagna provianteringsfrilagret, som liar sina hufvudsakliga
uppgifter att fylla i detaljhandelns tjänst.
Under anförda förhållanden återstår, därest man vill befordra syftet
med de gjorda framställningarna, allenast att, såsom också blifvit föreslaget,
åvägabringa en särskild författning, ett särskildt institut för
ändamålet. De allmänna grunderna för en lagstiftning på detta område,
som af min företrädare i ämbetet skisserats, och som också i hufvudsak
blifvit följda i det af generaltullstyrelsen utarbetade författningsförslaget,
hafva i allmänhet icke gifvit mig anledning till erinran.
I några punkter har jag emellertid underkastat det af generaltullstyrelsen
utarbetade förslaget viss förändring.
Enligt förslaget skulle varor få från provianteringsfrilager för proviantering
eller utrustning utlämnas till fartyg under villkor, bland annat,
att vederbörande fartyg antingen utklarerat direkte till utrikes ort eller
befunne sig på resa mellan utrikes orter. På Kungl. Maj:ts pröfning
vid meddelande af tillstånd för särskild plats till åtnjutande af provianteringsfrilagersrätt
skulle därjämte ankomma, huruvida rätt att från
provianteringsfrilager intaga gods jämväl skulle tillkomma fartyg, hvilket
inkommit från utrikes ort med destination till annan svensk hamn. Det
har emellertid, med rätta, anmärkts mot detta stadgande, att detsamma
skulle i viss mån omöjliggöra uppnåendet af det ändamål, som afsetts
med framställningen om rätt att i staden Marstrand inrätta provianteringsfrilager.
Med denna har ju nämligen åsyftats bland annat att
förmå de bohuslänska fiskare, hvilka bedrifva sitt fiske i Nordsjön, att
utan anlöpande af utländsk hamn från fiskeplatserna återvända direkt
till hemorten för att där försälja sin fångst. För att detta och därmed
sammanhängande ändamål med inrättandet af ett provianteringsfrilager
i Marstrand eller annan ort med samma belägenhet icke må blifva förfeladt,
torde nu ifrågavarande bestämmelse böra ändras därhän, att det
icke stadgas såsom undantagslöst att utrikes ort beröres af resan. Jag
har tänkt mig såsom naturligast för undvikande af den antydda olägenheten
med det föreliggande förslagets formulering att en särskild anordning
träffas för fiskeresorna till Nordsjön. Lämpligast synes saken ordnas
så, att det skall ankomma på Kung!. Maj:ts pröfning jämväl huruvida
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 120.
fiskefartyg, som skola afgå till Nordsjön eller därbortom belägna fiskeplatser,
må medgifvas rätt att för proviantering eller utrustning erhålla
varor från provianteringsfrilager. Sådant tillstånd torde emellertid
endast böra meddelas sådana fiskefartyg, som äro däckade och försedda
med vederbörligt svenskt mätbref.
För att bringa förslaget i öfverensstämmelse med tullstadgans bestämmelser
om nederlag i § 62, sådant detta författningsrum lyder enligt
kungörelse den 2 december 1910, har den jämkningen blifvit gjord i
generaltullstyrelsens förslag, att whisky icke undantages från provianteringsfrilagersrätt.
Såsom generaltullstyrelsen i sitt utlåtande angående det afgifna
förslaget anfört, torde nu förevarande hufvudbestämmelser angående provianteringsfrilager
böra gälla samtliga provianteringsfrilager i riket.
Jag delar emellertid också generaltullstyrelsens mening därom, att förordningen
den 18 september 1874 angående friiager för proviantering
af fartyg i Öresund tillsvidare bör förblifva gällande för de redan befintliga
provianteringsfrilagren i Malmö, Landskrona och Helsingborg.
Det kräfves ju alltid någon tid, innan de särskilda administrativa bestämmelser,
som för nämnda städers vidkommande äro erforderliga till
den allmänna förordningens komplettering, kunna hinna utfärdas. Med
afseende härå har, i öfverensstämmelse med generaltullstyrelsens därom
framställda förslag, ett särskildt öfvergångsstadgande i ämnet blifvit
infördt i författningsförslaget.
Då det nu föreliggande författningsförslaget, som afser att fastställa
de liufvudprinciper, livilka skola gälla vid meddelandet af tillstånd
till åtnjutande af provianteringsfrilagersrätt, för sin tillämpning blir beroende
af de särskilda bestämmelser i förekommande fall, som Kungl. Maj:t
kan komma att i administrativ väg utfärda, synes det mig vara lämpligt,
att det må ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma tiden för ikraftträdandet
jämväl af den förordning i ämnet, hvars tillkomst fordrar
Riksdagens medverkan.
Sedan departementschefen härefter uppläst ett inom finansdepartementet
på grundvalen af generaltullstyrelsens förenämnda, den 11 februari
1910 öfverlämnade förslag utarbetadt förslag till förordning om provianteringsfrilager,
hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte
i proposition föreslå Riksdagen att antaga samma förslag samt besluta,
att de nya bestämmelserna skulle träda i kraft å den tid, Konungen
bestämde.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 87 höft. (Nr 120.)
4
22
Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition No 120.
Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och
skulle nådig proposition af den lydelse, bilagan litt. —
vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.
Ur protokollet:
Olof Ljungberg.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1912:217 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om provianterings - frilager. s. 5 i texten
- BevU 1912:40 Memorial, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande nr 28, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag s. 1 i texten
- BevU 1912:28 Betänkande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om provianteringsfrilag er dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten