Sök i Ratio Lex

Angående ändrad lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor och bestämmelser för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen

1912-03-29 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:138, Angående ändrad lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor och bestämmelser för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 138.

N:o 138.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrad

lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor och bestämmelser

för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen;

gifven Stockholms slott den 29 mars 1912.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå

Riksdagen besluta,

dels att mom. 2 af gällande allmänna villkor och bestämmelser

för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen skall erhålla följande

förändrade lydelse:

»Egnahemslån skall utgå, då fråga är om jordbrukslägenhet, med

minst hälften och högst fem sjättedelar af det med ledning af uppgjordt

köpeaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag

eller andra tillgängliga handlingar beräknade och af låneförmedlaren

godkända värdet å jorden jämte därå befintliga eller för

uppförande afsedda byggnader, samt, då fråga är om bostadslägenhet,

med minst hälften och högst tre fjärdedelar af samma värde.

Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger:

för obebyggd jordbrukslägenhet 8,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet

7,000 kronor och för bostadslägenhet 4,000 kronor;»

dels ock att berörda förändrade bestämmelser skola tillämpas i

fråga om egnahemslån, som beviljas för år 1913 eller senare år.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.

13

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

29 mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet Petersson, anförde vidare.

I samband med att Kungl. Maj:t af 1908 års Riksdag begärde

erforderliga medel för den med statsmedel understödda egnahemslånerörelsens

fortsatta bedrifvande under femårsperioden 1909—1913 föreslog

Kungl. Maj:t vissa förändringar i de för denna lånerörelse meddelade

bestämmelser. Dessa Kungl. Maj:ts framställningar blefvo af Riksdagen

bifallna; och de sålunda antagna bestämmelserna äro fortfarande i hufvudsak

gällande.

Då det måste vara af vikt att före nämnda femårsperiods utgång

få närmare utredt, huruvida några förändringar i dessa bestämmelser

på grund af under lånerörelsens fortgång vunnen erfarenhet kunde

anses af behofvet påkallade och, i sådant fall, i hvilken riktning dessa

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138,

borde gå, bemyndigade Kungl. Maj:t den 20 januari 1911 chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att härom

verkställa närmare utredning samt utarbeta förslag såväl till de ändrade

bestämmelser, hvilka kunde befinnas önskvärda, som oek till de ytterligare

åtgärder, hvilka från statens sida kunde vidtagas för att underlätta och

befordra egnahemsbildningen.

På grund af det sålunda gifna bemyndigandet tillkallade dåvarande

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet samma dag såsom sakkunniga

ordföranden i Malmöhus läns egnahemsförening friherre Malte

Ramel, kanslirådet Wilhelm Flach, sekreteraren i Norrbottens läns hushållningssällskap

doktor Paul Hellström, sekreteraren i Östergötlands

läns hushållningssällskap Wilhelm Heyman samt doktor Adrian Molin,

hvilka sakkunniga redan nu, innan de hunnit afgifva sitt slutliga

betänkande i ämnet, den 18 mars 1912 till mig inkommit med framställning

om vidtagande af sådan förändring i de för statens egnahemslånerörelse

gällande bestämmelserna, att egnahemslån af statsmedel måtte kunna

utlämnas till högre belopp än nu för inköp af obebyggd jordbrukslägenhet

af högre värde än det för närvarande fastställda.

De sakkunniga hafva därvid till en början erinrat, hurusom den

år 1899 tillsatta så kallade egnahemskommittén i sitt betänkande den 22

juni 1901 bland annat föreslog, att egnahemslån af statsmedel skulle kunna

utlämnas för jordbrukslägenheter till ett högsta värde å jord med åbyggnader

af 4,000 kronor samt att dylikt lån skulle kunna erhållas intill

Vj. af lägenhetens sålunda beräknade värde.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1904 års Riksdag angående egnahemslånerörelsens

ordnande föreslogs beträffande dessa maximigränser den

förändring, att det högsta tillåtna värdet å jordbrukslägenhet måtte höjas

till 6,000 kronor samt att lån måtte kunna utlämnas till ett belopp

motsvarande högst 5/6 af detta värde. Såsom skäl för de sålunda föreslagna

förhöjningarna framhöll föredragande departementschefen, dels

att förhållandena inom skilda delar af landet i förevarande afseende vore

synnerligen olika och dels att kostnaden för anskaffande af ett till uppodling

lämpligt jordområde och dettas förseende med nödiga byggnader

i allmänhet ställde sig dyrare än förvärfvandet af redan befintliga hemmansdelar

eller lägenheter. Då lånerörelsen till väsentlig del vore afsedd

just för att befordra tillkomsten af sådana nya jordbrukslägenheter, syntes

det departementschefen angeläget, att värdet ej sattes så lågt, att rörelsen

ej kunde som sig borde befordra detta viktiga syfte. Riksdagen å

sin sida beslöt att sänka det sålunda föreslagna maximivärdet för jordbrukslägenheter

till 5,000 kronor men antog i öfrigt Kungl. Maj:ts

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 138.

förslag angående ett lånemaxiinum af */6 af värdet. Nämnda bestämmelser

blefvo sedermera gällande under egnabemslånerörelsens första tid.

Vidare hafva de sakkunniga erinrat, hurusom detta maximivärde

för jordbrukslägenheter redan år 1906 på grund af motion i Riksdagen

blef höjdt till 6,000 kronor. Någon förändring i gällande relativa lånemaximum

ägde emellertid icke samtidigt rum, hvadan detta sålunda

fortfarande utgjorde % af det sålunda beslutade högre värdet. Efter

upprepade motioner i ämnet under de följande riksdagarna enade sig

slutligen båda kamrarna år 1910 om nu gällande bestämmelser, hvilka

återfinnas i Kung], Maj:ts nådiga kungörelse den 25 november 1910.

Enligt dessa bestämmelser få egnahemslån utlämnas till inköp af jordbrukslägenheter

med ett värde af högst 7,000 kronor och lånets belopp

tår utgöra intill 5/fi af lägenhetens värde, dock i intet fall öfverstiga

5,000 kronor.

Enligt hvad de sakkunniga vidare meddela hafva, hvad ifrågavarande

lånemaximum vidkommer, några hushållningssällskap i egenskap af låneförmedlare

gjort ytterligare inskränkningar i de sålunda meddelade bestämmelserna.

Jönköpings läns hushållningssällskap utlämnar sålunda

lån för jordbrukslägenheter endast till högst a/3 af det uppskattade

värdet och Göteborgs och Bohus samt Värmlands läns hushållningssällskap

i regel endast till 3/* af detta värde, hvarjämte af Kopparbergs

och Jämtlands läns hushållningssällskap dylika lån endast i undantagsfall

beviljas upp till medgifva lånemaximum. Denna tendens att nedtrycka

lånegränsen beror, enligt de sakkunnigas mening, tydligen på en

sträfvan hos låneförmedlaren att minska risken i sina förbindelser.

Beträffande föreningar och bolag, som förmedla egnahemslån, hafva de

sakkunniga sig icke bekant, i hvad mån liknande inskränkningar blifva

tillämpade.

Till belysande af egnahemslånerörelsens utveckling under åren

1905—1910 hafva af de sakkunniga införskaffats statistiska uppgifter

från samtliga låneförmedlare bland annat angående de utlämnade lånens

storlek i förhållande till de belånade lägenheternas värde. Ur denna

statistik hafva de sakkunniga meddelat, att i medeltal för hela riket de

under femårsperioden 1905—1909 af hushållningssällskapen beviljade

lånebeloppen för bebyggda jordbrukslägenheter utgjorde 73.3 procent

af deras sammanlagda värde och för obebyggda lägenheter 75.7 procent

af värdet, under det att den högsta tillåtna procenten utgör 83.3. För

år 1910 uppginge de för bebyggda jordbrukslägenheter beviljade lånen

till 74.3 procent af lägenheternas värde och för obebyggda lägenheter

till 74.9 procent.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16 •

jKungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.

I viss mån på grund af den olika praxis, som i detta afseende

tillämpats, växlade emellertid dessa procenttal icke obetydligt för olika

hushållningssällskap. Det lägsta lånebeloppet i medeltal i förhållande

till lägenheternas värde hade under femårsperioden 1905—1909 Kopparbergs

läns hushållningssällskap, hvarest de beviljade lånen för bebyggda

jordbrukslägenheter utgjorde endast 57.2 procent och för obebyggda

lägenheter 57.6 procent af värdet. Å andra sidan uppgick för Södermanlands

läns hushållningssällskap motsvarande procenttal för de

bebyggda lägenheterna till 79.4 procent och för de obebyggda till icke

mindre än 81.1 procent.

Såsom en lätt insedd orsak, hvarför medellånebeloppet icke i något

fall uppgår till det högsta tillåtna, framhålla de sakkunniga, att lånesökarna

ofta icke behöfva eller icke begära lån till fulla 5/e af lägenhetens

värde. Sålunda visade exempelvis lånerörelsen i Östergötlands

län ett medellånebelopp af endast 67.7 procent, ehuru man där, långt

ifrån att tillämpa någon ytterligare begränsning af lånemaximum,

tvärtom, då så befunnits erforderligt och möjligt, höjt det begärda

lånebeloppet.

Angående de belånade lägenheternas värde hafva nedanstående

siffror, hämtade från den af de sakkunniga insamlade statistiken, synts

de sakkunniga synnerligen belysande.

Under åren 1907—1910, under hvilken tid samma bestämmelser

angående värde- och lånemaximum tillämpats, förmedlades af hushållningssällskapen

lån för 2,521 bebyggda jordbrukslägenheter, hvilka på

följande sätt fördelade sig på olika storleksgrupper:

Lägenheternas värde.

Antal. Procent.

Intill 2,000 kronor 556

» 2,001—3,000 » 642

» 3,001—4,000 » 528

» 4,001—5,000 » 381

» 5,001—6,000 » 414

Summa 2,521

22.0

25.5

20.9

15.2

16.4

100.o

Icke mindre än 1,198 lägenheter eller nära hälften af hela antalet

hade sålunda ett värde af högst 3,000 kronor och endast 414 lägenheter

voro värda mer än 5,000 kronor. För samtliga 2,521 belånade

lägenheter af detta slag uppgick det beräknade medelvärdet till 3,428

kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.

Antalet under samma tidsperiod belånade obebyggda lägenheter

utgjorde 1,221, hvilkas fördelning på samma storleksgrupper framginge

af nedanstående tablå:

Lägenheternas värde.

Antal.

Procent.

Intill

2,000

kronor

121

9.9

T>

2,001—3,000

»

175

14.3

D

3,001—4,000

»

212

17.4

»

4,001—5,000

»

266

21.8

»

5,001—6,000

»

447

36.6

Summa

1,221

100.o

Dessa siffror visade, att det öfvervägande antalet af de obebyggda

lägenheterna befunne sig i de båda högsta storleksklasserna.

Af de bebyggda lägenheterna nådde, såsom redan nämnts, nära hälften

icke längre än till ett värde af högst 3,000 kronor, medan inom denna

gräns föll icke fullt en fjärdedel af de obebyggda lägenheterna, och

till den högsta värdegruppen hörde endast 16.4 procent af de bebyggda

men 36.6 procent af de obebyggda lägenheterna. Såsom en följd häraf

vore också medelvärdet för det senare slaget af lägenheter åtskilligt

högre än för det förra. För de obebyggda lägenheterna uppginge detta

nämligen till 4,293 kronor men för de bebyggda, såsom redan nämnts,

till endast 3,428 kronor.

I hvilken utsträckning lån beviljats för lägenheter med det högsta

nu tillåtna värdet 7,000 kronor, hafva de sakkunniga icke för närvarande

knnnat angifva, enär detta värdemaximum tillämpats endast från

och med år 1911, och någon statistik öfver lånerörelsen under detta år

funnes ännu icke tillgänglig.

Redan i Kungl. Maj:ts proposition till 1904 års Riksdag angående

egnahemslånerörelsens ordnande framhölls, hvad man också enligt de

sakkunnigas mening kunde sluta af ofvan anförda siffror, att kostnaden

för anskaffande af ett lämpligt jordområde och dettas förseende med

nödiga byggnader i allmänhet komme att ställa sig dyrare och beredde

egnahemsbildaren större svårigheter än förvärfvandet af en redan bebyggd

lägenhet. Detta syntes också de sakkunniga helt naturligt. I

allmänhet gällde ju, att nybyggandet af en jordbruksegendom ställde

stora fordringar på ägarens ekonomi. Vid nyanläggning af en egnahemslägenhet

måste alltid ett drygt arbete nedläggas på uppförande af

bostad, uthus och källare, anläggning af vägar, planering m. m., hvilket

med nu gällande höga arbetspriser kräfde dryga kostnader och dessutom

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 100 käft. (Nr 136—138.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 138.

toge i anspråk ägarens arbetskraft, som denne under andra förhållanden

kunnat använda för att upparbete sitt jordbruk eller till att bereda sig

extra förtjänst utom hemmet. Medan sålunda utgifterna vid inköp af

en obebyggd lägenhet alltid under första tiden blefve jämförelsevis störa,

ställde sig dessutom inkomsterna i regel lägre än på en gammal lägenhet,

som på grund af å jorden redan nedlagdt arbete från början kunde lämna

ägaren en i allmänhet tryggare och jämnare afkastning. Allt detta gjorde,

att det enligt de sakkunnigas mening för anskaffande af en obebyggd

jordbrukslägenhet kräfdes afsevärdt större kapital än för öfvertagande

af en redan bebyggd med motsvarande jordvärde. Med andra ord: det

måste i förra fallet ställas jämförelsevis större kraf såväl på låntagarens

ekonomi som på statens låneunderstöd än i det senare fallet.

Dessa omständigheter hade föranledt de sakkunnige att taga under

öfvervägande, huruvida icke lämpligen olika värdemaxima skulle kunna

stadgas för dessa båda olika slag af jordbrukslägonheter.

Af de ofvan anförda siffrorna angående de bebyggda jordbrukslägenheternas

värde syntes det de sakkunniga framgå, att redan med den före år

1911 stadgade maximigränsen, 6,000 kronor, endast ett jämförelsevis ringa

antal belånade lägenheter nådde upp till denna gräns. Äfven om de

ifrågavarande siffrorna på grund af en utan tvifvel i allmänhet synnerligen

försiktig värdering från låneförmedlarnas sida genomgående angåfve väl

låga värden, syntes de dock gifva vid handen, att för de bebyggda lägenheterna

icke förelegat något kännbart behof af en höjning af värdemaximum.

Det syntes emellertid de sakkunniga ur flera synpunkter olämpligt

att sätta nämnda maximivärde högre än behofvet påkallade. Genom att,

såsom från och med år 1911 skedde, bevilja lån till lägenheter med

7,000 kronors värde eller däröfver, utsträcktes lätt statens egnahemslåner

örelse till lägenheter af en annan stort ekskategori, än den staten

med sin låneverksamhet närmast afsåge att nå. För ett pris af 7,000

kronor, och i ännu högre grad för 8,000 kronor, kunde nämligen i de

flesta delar af landet erhållas bebyggda lägenheter af den storlek, att

de kunde skötas tillräckligt intensivt endast med tillhjälp af främmande

arbetskraft. Såsom en sund norm för statens lånerörelse ansåge emellertid

de sakkunniga böra gälla, att låneunderstödet begränsades till sådana

brukningsdelar, som i regel kunde nöjaktigt drifvas utan anlitande af

lejd arbetskraft.

Med den tendens till stegring af prisen på egnahemslägenhoter,

som ett högre värdemaximum medförde, syntes det de sakkunnige vidare,

att ett uppdrifvande af värdemaximum, utöfver hvad behofvet oundgängligen

kunde anses påkalla, lätt blefve till ensidig fördel för säljaren,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kttngl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 138-

medan däremot köparen kunde komma att för lägenheten få betala ett

högre pris, än under andra förhållanden skulle hafva ifrågasatts, I särskildt

hög grad torde detta gälla i Norrland, där sågverksbolagen i stor

utsträckning önskade sälja inägojorden till sina hemman, därvid de visat

sig villiga att afyttra denna för ett jämförelsevis lägre pris till den

köpare, som kunde erlägga köpeskillingen i egnahemslån, enär köpet

därigenom för säljaren ansåges innebära större ekonomisk säkerhet. Ett

högt maximivärde å bebyggda lägenheter skulle i dessa fall sannolikt

få till följd en stegring i priserna å dessa jordbrukshemman.

Ihågkommas borde slutligen, att med nu gällande bestämmelser

lån i intet fall kunde erhållas till högre belopp än 5,000 kronor eller

samma högsta lånebelopp, som med ett lånemaximum af Y« af värdet

erhölles redan vid ett värdemaximum af 6,000 kronor.

Ofvan anförda omständigheter hade styrkt de sakkunniga i deras

uppfattning, att det före år 1911 gällande värdemaximum af 6,000

kronor för bebyggda lägenheter var tillräckligt högt och att en återgång

till denna bestämmelse snarare innebure en fördel än en olägenhet för

egnahemsrörelsen.

Såsom de sakkunniga redan framhållit, syntes det dem otvifvelaktigt,

att behofvet af kapital vore betydligt större vid anskaffandet af

en obebyggd lägenhet än vid inköp af en redan bebyggd. I flera

trakter af landet med särskilt höga antingen jord- eller byggnadspriser

eller bådadera förefunnes en liflig önskan att få värdemaximum

för egnahemslägenheter höj dt, såsom bland annat framginge af upprepade

motioner i riksdagen. Därvid hade utan tvifvel behofvet af en

förhöjning visat sig särskildt kännbart beträffande obebyggda lägenheter.

De sakkunniga hafva på grund häraf ansett sig böra redan nu,

innan de blifvit i tillfälle att afgifva sitt slutliga betänkande, taga under

allvarligt öfvervägande de skäl, som kunde anföras för och emot en

sådan förhöjning.

De betänkligheter, som kunde anföras emot densamma vore, oafsedt

dem, som redan framhållits beträffande de bebyggda lägenheterna,

i hufvudsak följande.

Behofvet af kapital för uppsättning af lefvande och döda inventarier

och dylikt blefve helt naturligt större ju större den inköpta lägenheten

vore; en arbetare med små tillgångar, som ville inköpa en obebyggd

lägenhet med ett värde af exempelvis 8,000 kronor, måste sålunda

sätta sig i skuld icke endast för ojämförligt största delen såväl af

köpesumman som af de erforderliga byggnadskostnaderna, utan måhända

äfven mer eller mindre för inköp af inventarier m. m. Hans eko
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.

nomiska bärkraft blefve under sådana förhållanden allt för svag, och

om under några år jordbruket på grund af dåliga skördar lämnade

mindre afkastning, uppstode den risken, att han icke förmådde fullgöra

sina rånte- och kapitalafbetalningar å de stora skulderna. Hans ställning

försvagades ytterligare genom att han på grund af lägenhetens

storlek icke vore i tillfälle att i någon större omfattning genom arbete

utom hemmet skaffa sig extra inkomster, som för de flesta lägenhetsinnehafvare,

särskildt dem, som saknade tillräckligt rörelsekapital, vore

nödvändiga i all synnerhet under de första åren. Då det sålunda för

en arbetare med jämförelsevis små tillgångar — och de flesta egnahemslånesökande

torde falla under denna kategori — måste vara fördelaktigare

och förenadt med mindre risk att skaffa sig en mindre, efter

hans ekonomiska förhållanden anpassad lägenhet än en större, men å

andra sidan frestelsen att anskaffa en lägenhet af det senare slaget

säkerligen ofta kunde vara ganska stor, uttala de sakkunniga sin farhåga

för att en höjning af värdemaximum, äfven om denna höjning

blefve inskränkt till 8,000 kronor, kunde vara förenad med en viss risk,

hvilken kunde afvärjas endast genom en sorgfällig granskning af låntagarens

ekonomiska ställning och lägenhetens beskaffenhet under särskild

hänsyn därtill, att den större lägenheten måste ställa större fordringar

på låntagarens egna ekonomiska resurser än den mindre.

Dessa och dylika betänkligheter hafva emellertid de sakkunniga

ansett icke böra tillmätas afgörande betydelse, om det kunde påvisas, att

uppnåendet af det med statens egnahemslånerörelse afsedda syftemålet

väsentligt befrämjades genom en höjning af värdegränsen för obebyggda

jordbrukslägenheter. Detta synes de sakkunniga vara fallet. Redan i

1904 års egnahemsproposition framhölls klart och bestämdt, att statens

lånerörelse icke, såsom egnahemskommittén föreslagit, borde vara inskränkt

till att främja bildandet af endast sådana mindre lägenheter,

hvilkas ägare under alla förhållanden vore för sin utkomst beroende af

arbetsförtjänst utom hemmet, utan att rörelsen borde få till uppgift

äfven att skapa sådana lägenheter, å livilka ägaren kunde anses fullt

besuten. De sakkunniga säga sig hafva kommit till den uppfattningen,

att i flera delar af landet bildandet af dylika själfständiga lägenheter

icke syntes möjligt inom den nuvarande värdegränsen. Det vore ju ett

kändt faktum, att under det senaste årtiondet priset på jord i allmänhet

och, på grund af ökad efterfrågan, icke minst priset på till småbruk

lämplig jord, afsevärdt stegrats. Samtidigt hade äfven byggnadskostnaderna

väsentligt ökats. I mellersta Sverige kunde sålunda ett småbruk

svårligen nöjaktigt bebyggas med boningshus och för eu intensivare

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.

drift nödiga uthus under 4,000 kronor. Det återstode följaktligen inom

den nu gällande värdegränsen 3,000 kronor till förvärf af den jord, som

med sin afkastning skulle förränta husen och försörja sin brukare. Det

vore emellertid uppenbart, att i det närmaste samma hus skulle vara

tillräckliga för en afsevärdt större jordareal, genom hvars afkastning

de dyrbara byggnaderna skulle kunna lättare förräntas. Det måste

därför, enligt de sakkunnigas mening, betraktas såsom ett önskemål, att

kostnaderna för förvärf af en i förhållande till byggnaderna fullt tillräcklig

jordareal måtte kunna inpressas inom den värdegräns, som vore

bestämd för en med statsmedel belånad obebyggd egnabemslägenbet.

Med den nuvarande värdegränsen kunde det med lånerörelsen afsedda

syftet att skapa besutna nya egna hem i många fall icke uppnås; men

icke nog därmed, det syntes de sakkunniga dessutom föreligga fara för

att på grund af den snäft tillmätta värdegränsen framtvingades ett stort

antal i förhållande till jordarealen öfverbebyggda och följaktligen till sitt

ekonomiska värde undermåliga lägenheter.

Såsom en ytterligare beaktansvärd synpunkt hafva de sakkunniga

i detta sammanhang ansett sig böra framhålla, att de mest bärkraftiga

småbruken vore sådana, som på grund af jordens beskaffenhet, gynnsamma

afsättningsmöjligheter och dylikt särskildt lämpade sig för en

intensiv drift. Skapandet af dylika småbruk borde därför särskildt uppmuntras

genom lån ur egnahemslånefonden; men där nämnda gynnsamma

förutsättningar vore för handen, plägade jorden oftast vara så

dyr, att det inom nuvarande maximivärdet i många fall blefve omöjligt

att med hjälp af egnahemslån förvärfva den för ett ekonomiskt väl afvägdt

småbruk nödiga jordarealen.

Slutligen hafva de sakkunniga framhållit, hurusom inom stora

delar af landet tillgången till arbetsförtjänst utom hemmet vore ytterst

ringa om ens någon. Då därtill komme, att dessa landsdelar i allmänhet

vore illa lottade i fråga om kommunikationer, blefve en lägenhetsinnehafvare

därstädes ofta för sitt och sin familjs uppehälle hänvisad uteslutande

till den afkastning hans lägenhet kunde lämna. Det läge därför,

enligt de sakkunnigas mening, särskild vikt på att egnahemslägenheterna

i dylika trakter erhölle den storlek, som vore förutsättning för full

besutenhet.

Beträffande lånemaximum hafva de sakkunniga erinrat, hurusom,

enligt nu gällande bestämmelser, för jordbrukslägenheter utlämnades lån

intill b/6 af lägenhetens värde, därvid dock lånesumman icke i något fall

finge öfverstiga 5,000 kronor. För en lägenhet med 7,000 kronors

värde kunde sålunda lån icke erhållas till mer än 6/7 af detta värde.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.

Under förutsättning att värdemaximum å bebyggda jordbrukslägenheter

i öfverensstämmelse med de sakkunnigas förslag sänktes från 7,000

kronor till 6,000 kronor, kunde begränsningen af lånets absoluta belopp

till 5,000 kronor bortfalla, enär ju äfven utan en dylik begränsning

lånets storlek i intet fall skulle komma att öfverstiga 5,000 kronor.

Beträffande obebyggda jordbrukslägenheter hafva de sakkunniga till

belysning af lånebehofvet för lägenheter af olika storlek anfört några

siffror från den af dem insamlade statistiken öfver hushållningssällskapens

låneverksamhet. De under åren 1905—1910 beviljade lånen utgjorde

för obebyggda lägenheter inom olika storleksgrupper följande procenttal

af lägenheternas värde:

Lägenheternas värde.

Lånebelopp i procent af värdet.

Intill 2,000

kronor .................

66.6 procent.

2,001—3,000

» ................

71.8 B

3,001—4,000

» ..........r......

73.1 b

4,001—5,000

B ................

75.1 b

5,001—6,000

B .................

78.2 B

Samtliga lägenheter 75.5 procent.

Af ofvanstående siffror framginge, att de beviljade lånen utgjorde

en allt högre procent af lägenheternas värde, ju större detta värde vore,

och att sålunda lånebehofvet vid inköp af obebyggda lägenheter växte

med lägenheternas värde. Att under sådana omständigheter inskränka

lånesummans storlek just för de större lägenheterna måste anses synnerligen

olämpligt. De sakkunniga hafva därför ansett, att den nu

gällande begränsningen af lånesummans absoluta belopp till 5,000

kronor borde utgå, så att lån alltid skulle kunna erhållas till fulla 6/6 af

lägenhetens värde.

I sammanhang härmed hafva de sakkunniga påpekat, hurusom det

vore uppenbart, att en dylik höjning af lånemaximum i samband med

en höjning af -de obebyggda lägenheternas högsta tillåtna värde till

8,000 kronor, komme att ställa betydligt ökade kraf på statens egnahemslånefond.

Ett bifall till detta förslag skulle därför göra den af

Kungl. Maj:t redan ifrågasatta förhöjningen af denna fond till 7,500,000

kronor ännu mera af behofvet påkallad. Skedde ej en dylik förhöjning,

kunde man befara, att de tillgängliga medlen i betydligt större

utsträckning än hittills skulle komma att visa sig otillräckliga.

På grund af hvad sålunda anförts, hafva de sakkunniga föreslagit,

att de för erhållande af lån ur egnahemslånefonden gällande bestäm
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.

melserna angående värdemaximum å jordbrukslägenheter måtte förändras

därhän, att för bebyggda jordbrukslägenheter det högsta värdet bestämdes

till 6,000 kronor, att för obebyggda jordbrukslägenheter motsvarande värde

sattes till 8,000 kronor samt att den nuvarande bestämmelsen angående

begränsning af lånesummans absoluta belopp till 5,000 kronor för lån å

jordbrukslägenheter måtte utgå.

Redan år 1904, då det första förslaget om ordnande af statens

egnahemslånerörelse förelåg, uttalade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, att statens egnahemslånerörelse

icke borde vara inskränkt till att främja bildandet af

endast sådana mindre lägenheter, hvilkas ägare för sin utkomst vore

beroende af arbetsförtjänst utom hemmet, utan att rörelsen borde ha

till uppgift att äfven skapa sådana lägenheter, å hvilka ägaren kunde

blifva fullt besuten. Nu hafva de sakkunniga uti sin härofvan återgifna

framställning uttalat den uppfattningen, att detta senare syftemål,

hvilket de sakkunniga för sin del gilla, i många fall icke kunde uppnås

på grund däraf, att den nuvarande värdegränsen för obebyggda lägenheter

vore för låg. De sakkunniga hafva därför föreslagit, att denna

värdegräns, nu 7,000 kronor, måtte höjas till 8,000 kronor samt, ehuru

af andra skäl, att bestämmelsen därom att lånesumman icke i något

fall finge öfverstiga 5,000 kronor måtte bortfalla.

För egen del delar jag fullständigt den uppfattningen, att egnahemslånerörelsen

icke får släppa ur sikte utan snarare inriktas på det

målet att främja bildandet af jordbrukslägenheter med full besutenhet.

Om egnahemsrörelsen når en större utveckling — och detta är ju afsikten

— men de nya jordbrukslägenheterna, som därigenom uppstå i

regel blifva så små, att en familj därå icke kan hafva arbete och försörjning,

så kan i längden en verklig fara uppkomma, en fara som i

sin ordning framkallar reaktion, sammanslagning af de sålunda uppkomna

nya brukningsdelarna och nedläggande af månget hem. Frågan

om ett riktigt afvägande af värdegränsen synes mig därför vara af

synnerlig vikt, och i likhet med de sakkunniga är jag öfvertygad om,

att denna gräns ifråga om obebyggda lägenheter för närvarande är satt

för låg. Erfarenheten visar, att af belånade lägenheter af detta slag ett

stort antal närmat sig det högst tillåtna värdet. Detta är också helt naturligt,

då man vet, att enbart byggnadskostnaderna numera å en sådan lägenhet

i de flesta fall uppgå till mer än hälften af högsta tillåtna värdet. Med

nu rådande såväl jord- som byggnadspriser och med fasthållande af den

grundsatsen, att lägenheterna icke heller böra göras större, än att de i

Departements
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.

regel kunna på ett tillfredsställande sätt skötas utan anlitande af legd

arbetskraft, torde värdemaximum för obebyggda jordbrukslägenheter

lämpligen böra bestämmas till 8,000 kronor.

Hvad sedan beträffar bebyggda jordbrukslägenheter, af hvilka ännu

ett afsevärdt antal torde finnas, som med tillhjälp af egnahemslån kunna

komma ifråga att friköpas, så hafva de sakkunniga för dessa föreslagit

ett värdemaximum af 6,000 kronor. Detta innebär en nedsättning af nu

gällande värdegräns och ett afsteg från den hitintills följda principen

om lika värde för bebyggda och obebyggda lägenheter. Såsom skäl

för den föreslagna nedsättningen hafva de sakkunniga bland annat

anfört, att af belånade sådana lägenheter under perioden 1907—1910

endast ett mindre antal i värde närmat sig eller uppgått till dåvarande

maximum 6,000 kronor. Nära halfva antalet hafva i värde icke öfverstigit

3,000 kronor, och medelvärdet har under perioden varit allenast

3,428 kronor. Enligt de sakkunnigas mening har ifråga om dessa

lägenheter icke något behof förelegat för den höjning af maximivärdet,

som beslöts vid 1910 års Riksdag.

Jag är ense med de sakkunniga därom, att någon skillnad i

maximivärdet å bebyggda och obebyggda lägenheter kan hafva fog för

sig. Att emellertid gorå denna skillnad så stor som här föreslagits,

eller 2,000 kronor, och samtidigt vidtaga en nedsättning af det värde,

som nu är medgifvet, anser jag icke tillrådligt. Det låga medelvärdet

å detta slags lägenheter torde knappast utgöra giltigt skäl för nedflyttning

af värdegränsen. Flertalet gamla brukningsdelar, hvarom här

är fråga, äro uppenbarligen mycket små, en stor del utgöras af gamla

torplägenheter. Medelvärdet kommer därför helt visst att blifva lågt,

äfven om den nuvarande gränsen bibehålies. För det långt öfvervägande

flertalet torde sålunda ett maximivärde af 6,000 kronor vara

tillräckligt. Det, som har afgörande betydelse vid bedömande af denna

fråga, synes mig emellertid vara, huruvida man i regel kan erhålla jord

och byggnader af lika värde till ett så väsentligt lägre pris genom

förvärfvande af en bebyggd lägenhet än genom inköp af en obebyggd

sådan, hvilken därefter af köparen själf bebygges, att detta motiverar

ett maximivärde af i förra fallet 6,000 kronor och i det senare 8,000

kronor. Mig vill det synas, som om det icke är möjligt. I hvarje fall

torde en sådan prisskillnad å samma värde icke kunna upprätthållas och

läggas till grund för bestämmelse om så stor olikhet i värdemaximum

som den föreslagna. Det torde väl också vara visst, att man i stora

delar af vårt land med nuvarande prisläge å jord och byggnader icke

för 7,000 kronor erhåller väl bebyggda lägenheter af den storlek, att de

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition No 138.

öfverskrida normen för de brukningsdelar, hvilkas tillkomst egnahemsrörelsen

satt som sin uppgift att främja.

Jag tillstyrker sålunda, att nu gällande värdemaximum för bebyggda,

lägenheter bibehålies.

Beträffande lånemaximum delar jag de sakkunnigas mening, att

lån å jordbrukslägenheter må kunna utlämnas till fi/G af det lägenheten

åsätta värdet. Häraf följer, att jag anser, att bestämmelsen därom, att

lånesumman icke i något fall får öfverstiga 5,000 kronor, bör utgå.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå Riksdagen besluta,

dels att mom. 2 af gällande allmänna villkor och bestämmelser för

den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen skall erhålla följande

förändrade lydelse:

»Egnahemslån skall utgå, då fråga är om jordbrukslägenhet, med

minst hälften och högst fem sjättedelar af det med ledning af uppgjordt

köpeaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag

eller andra tillgängliga handlingar beräknade och af låneförmedlaren

godkända värdet å jorden jämte därå befintliga eller för uppförande

afsedda byggnader samt, då fråga är om bostadslägenhet, med

minst hälften och högst tre fjärdedelar af samma värde.

Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger:

för obebyggd jordbrukslägenhet 8,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet

7,000 kronor och för bostadslägenhet 4,000 kronor»;

dels ock att berörda förändrade bestämmelser skola tillämpas i

fråga om egnahemslån, som beviljas för år 1913 eller senare år.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet,

af den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar,

skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Curt Bothlieb.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912■ 1 samt. 100 käft. (Nr 136—138.) 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1912:181 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor och bestämmelser för den af stat s. 13 i texten
  2. JoU 1912:70 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor och bestämmelser för den af staten utöfvade eg s. 1 i texten