Angående ändrad lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor och bestämmelser för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen
1912-03-29 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1912:138, Angående ändrad lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor och bestämmelser för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen
Dokumentets text
12
Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 138.
N:o 138.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrad
lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor och bestämmelser
för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen;
gifven Stockholms slott den 29 mars 1912.
Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå
Riksdagen besluta,
dels att mom. 2 af gällande allmänna villkor och bestämmelser
för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen skall erhålla följande
förändrade lydelse:
»Egnahemslån skall utgå, då fråga är om jordbrukslägenhet, med
minst hälften och högst fem sjättedelar af det med ledning af uppgjordt
köpeaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag
eller andra tillgängliga handlingar beräknade och af låneförmedlaren
godkända värdet å jorden jämte därå befintliga eller för
uppförande afsedda byggnader, samt, då fråga är om bostadslägenhet,
med minst hälften och högst tre fjärdedelar af samma värde.
Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger:
för obebyggd jordbrukslägenhet 8,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet
7,000 kronor och för bostadslägenhet 4,000 kronor;»
dels ock att berörda förändrade bestämmelser skola tillämpas i
fråga om egnahemslån, som beviljas för år 1913 eller senare år.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Alfred Petersson.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.
13
Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
29 mars 1912.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden: PETERSSON,
SCHOTTE,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Departementschefen, statsrådet Petersson, anförde vidare.
I samband med att Kungl. Maj:t af 1908 års Riksdag begärde
erforderliga medel för den med statsmedel understödda egnahemslånerörelsens
fortsatta bedrifvande under femårsperioden 1909—1913 föreslog
Kungl. Maj:t vissa förändringar i de för denna lånerörelse meddelade
bestämmelser. Dessa Kungl. Maj:ts framställningar blefvo af Riksdagen
bifallna; och de sålunda antagna bestämmelserna äro fortfarande i hufvudsak
gällande.
Då det måste vara af vikt att före nämnda femårsperiods utgång
få närmare utredt, huruvida några förändringar i dessa bestämmelser
på grund af under lånerörelsens fortgång vunnen erfarenhet kunde
anses af behofvet påkallade och, i sådant fall, i hvilken riktning dessa
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138,
borde gå, bemyndigade Kungl. Maj:t den 20 januari 1911 chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att härom
verkställa närmare utredning samt utarbeta förslag såväl till de ändrade
bestämmelser, hvilka kunde befinnas önskvärda, som oek till de ytterligare
åtgärder, hvilka från statens sida kunde vidtagas för att underlätta och
befordra egnahemsbildningen.
På grund af det sålunda gifna bemyndigandet tillkallade dåvarande
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet samma dag såsom sakkunniga
ordföranden i Malmöhus läns egnahemsförening friherre Malte
Ramel, kanslirådet Wilhelm Flach, sekreteraren i Norrbottens läns hushållningssällskap
doktor Paul Hellström, sekreteraren i Östergötlands
läns hushållningssällskap Wilhelm Heyman samt doktor Adrian Molin,
hvilka sakkunniga redan nu, innan de hunnit afgifva sitt slutliga
betänkande i ämnet, den 18 mars 1912 till mig inkommit med framställning
om vidtagande af sådan förändring i de för statens egnahemslånerörelse
gällande bestämmelserna, att egnahemslån af statsmedel måtte kunna
utlämnas till högre belopp än nu för inköp af obebyggd jordbrukslägenhet
af högre värde än det för närvarande fastställda.
De sakkunniga hafva därvid till en början erinrat, hurusom den
år 1899 tillsatta så kallade egnahemskommittén i sitt betänkande den 22
juni 1901 bland annat föreslog, att egnahemslån af statsmedel skulle kunna
utlämnas för jordbrukslägenheter till ett högsta värde å jord med åbyggnader
af 4,000 kronor samt att dylikt lån skulle kunna erhållas intill
Vj. af lägenhetens sålunda beräknade värde.
I Kungl. Maj:ts proposition till 1904 års Riksdag angående egnahemslånerörelsens
ordnande föreslogs beträffande dessa maximigränser den
förändring, att det högsta tillåtna värdet å jordbrukslägenhet måtte höjas
till 6,000 kronor samt att lån måtte kunna utlämnas till ett belopp
motsvarande högst 5/6 af detta värde. Såsom skäl för de sålunda föreslagna
förhöjningarna framhöll föredragande departementschefen, dels
att förhållandena inom skilda delar af landet i förevarande afseende vore
synnerligen olika och dels att kostnaden för anskaffande af ett till uppodling
lämpligt jordområde och dettas förseende med nödiga byggnader
i allmänhet ställde sig dyrare än förvärfvandet af redan befintliga hemmansdelar
eller lägenheter. Då lånerörelsen till väsentlig del vore afsedd
just för att befordra tillkomsten af sådana nya jordbrukslägenheter, syntes
det departementschefen angeläget, att värdet ej sattes så lågt, att rörelsen
ej kunde som sig borde befordra detta viktiga syfte. Riksdagen å
sin sida beslöt att sänka det sålunda föreslagna maximivärdet för jordbrukslägenheter
till 5,000 kronor men antog i öfrigt Kungl. Maj:ts
15
Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 138.
förslag angående ett lånemaxiinum af */6 af värdet. Nämnda bestämmelser
blefvo sedermera gällande under egnabemslånerörelsens första tid.
Vidare hafva de sakkunniga erinrat, hurusom detta maximivärde
för jordbrukslägenheter redan år 1906 på grund af motion i Riksdagen
blef höjdt till 6,000 kronor. Någon förändring i gällande relativa lånemaximum
ägde emellertid icke samtidigt rum, hvadan detta sålunda
fortfarande utgjorde % af det sålunda beslutade högre värdet. Efter
upprepade motioner i ämnet under de följande riksdagarna enade sig
slutligen båda kamrarna år 1910 om nu gällande bestämmelser, hvilka
återfinnas i Kung], Maj:ts nådiga kungörelse den 25 november 1910.
Enligt dessa bestämmelser få egnahemslån utlämnas till inköp af jordbrukslägenheter
med ett värde af högst 7,000 kronor och lånets belopp
tår utgöra intill 5/fi af lägenhetens värde, dock i intet fall öfverstiga
5,000 kronor.
Enligt hvad de sakkunniga vidare meddela hafva, hvad ifrågavarande
lånemaximum vidkommer, några hushållningssällskap i egenskap af låneförmedlare
gjort ytterligare inskränkningar i de sålunda meddelade bestämmelserna.
Jönköpings läns hushållningssällskap utlämnar sålunda
lån för jordbrukslägenheter endast till högst a/3 af det uppskattade
värdet och Göteborgs och Bohus samt Värmlands läns hushållningssällskap
i regel endast till 3/* af detta värde, hvarjämte af Kopparbergs
och Jämtlands läns hushållningssällskap dylika lån endast i undantagsfall
beviljas upp till medgifva lånemaximum. Denna tendens att nedtrycka
lånegränsen beror, enligt de sakkunnigas mening, tydligen på en
sträfvan hos låneförmedlaren att minska risken i sina förbindelser.
Beträffande föreningar och bolag, som förmedla egnahemslån, hafva de
sakkunniga sig icke bekant, i hvad mån liknande inskränkningar blifva
tillämpade.
Till belysande af egnahemslånerörelsens utveckling under åren
1905—1910 hafva af de sakkunniga införskaffats statistiska uppgifter
från samtliga låneförmedlare bland annat angående de utlämnade lånens
storlek i förhållande till de belånade lägenheternas värde. Ur denna
statistik hafva de sakkunniga meddelat, att i medeltal för hela riket de
under femårsperioden 1905—1909 af hushållningssällskapen beviljade
lånebeloppen för bebyggda jordbrukslägenheter utgjorde 73.3 procent
af deras sammanlagda värde och för obebyggda lägenheter 75.7 procent
af värdet, under det att den högsta tillåtna procenten utgör 83.3. För
år 1910 uppginge de för bebyggda jordbrukslägenheter beviljade lånen
till 74.3 procent af lägenheternas värde och för obebyggda lägenheter
till 74.9 procent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 •
jKungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.
I viss mån på grund af den olika praxis, som i detta afseende
tillämpats, växlade emellertid dessa procenttal icke obetydligt för olika
hushållningssällskap. Det lägsta lånebeloppet i medeltal i förhållande
till lägenheternas värde hade under femårsperioden 1905—1909 Kopparbergs
läns hushållningssällskap, hvarest de beviljade lånen för bebyggda
jordbrukslägenheter utgjorde endast 57.2 procent och för obebyggda
lägenheter 57.6 procent af värdet. Å andra sidan uppgick för Södermanlands
läns hushållningssällskap motsvarande procenttal för de
bebyggda lägenheterna till 79.4 procent och för de obebyggda till icke
mindre än 81.1 procent.
Såsom en lätt insedd orsak, hvarför medellånebeloppet icke i något
fall uppgår till det högsta tillåtna, framhålla de sakkunniga, att lånesökarna
ofta icke behöfva eller icke begära lån till fulla 5/e af lägenhetens
värde. Sålunda visade exempelvis lånerörelsen i Östergötlands
län ett medellånebelopp af endast 67.7 procent, ehuru man där, långt
ifrån att tillämpa någon ytterligare begränsning af lånemaximum,
tvärtom, då så befunnits erforderligt och möjligt, höjt det begärda
lånebeloppet.
Angående de belånade lägenheternas värde hafva nedanstående
siffror, hämtade från den af de sakkunniga insamlade statistiken, synts
de sakkunniga synnerligen belysande.
Under åren 1907—1910, under hvilken tid samma bestämmelser
angående värde- och lånemaximum tillämpats, förmedlades af hushållningssällskapen
lån för 2,521 bebyggda jordbrukslägenheter, hvilka på
följande sätt fördelade sig på olika storleksgrupper:
Lägenheternas värde.
Antal. Procent.
Intill 2,000 kronor 556
» 2,001—3,000 » 642
» 3,001—4,000 » 528
» 4,001—5,000 » 381
» 5,001—6,000 » 414
Summa 2,521
22.0
25.5
20.9
15.2
16.4
100.o
Icke mindre än 1,198 lägenheter eller nära hälften af hela antalet
hade sålunda ett värde af högst 3,000 kronor och endast 414 lägenheter
voro värda mer än 5,000 kronor. För samtliga 2,521 belånade
lägenheter af detta slag uppgick det beräknade medelvärdet till 3,428
kronor.
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.
Antalet under samma tidsperiod belånade obebyggda lägenheter
utgjorde 1,221, hvilkas fördelning på samma storleksgrupper framginge
af nedanstående tablå:
Lägenheternas värde.
Antal.
Procent.
Intill
2,000
kronor
121
9.9
T>
2,001—3,000
»
175
14.3
D
3,001—4,000
»
212
17.4
»
4,001—5,000
»
266
21.8
»
5,001—6,000
»
447
36.6
Summa
1,221
100.o
Dessa siffror visade, att det öfvervägande antalet af de obebyggda
lägenheterna befunne sig i de båda högsta storleksklasserna.
Af de bebyggda lägenheterna nådde, såsom redan nämnts, nära hälften
icke längre än till ett värde af högst 3,000 kronor, medan inom denna
gräns föll icke fullt en fjärdedel af de obebyggda lägenheterna, och
till den högsta värdegruppen hörde endast 16.4 procent af de bebyggda
men 36.6 procent af de obebyggda lägenheterna. Såsom en följd häraf
vore också medelvärdet för det senare slaget af lägenheter åtskilligt
högre än för det förra. För de obebyggda lägenheterna uppginge detta
nämligen till 4,293 kronor men för de bebyggda, såsom redan nämnts,
till endast 3,428 kronor.
I hvilken utsträckning lån beviljats för lägenheter med det högsta
nu tillåtna värdet 7,000 kronor, hafva de sakkunniga icke för närvarande
knnnat angifva, enär detta värdemaximum tillämpats endast från
och med år 1911, och någon statistik öfver lånerörelsen under detta år
funnes ännu icke tillgänglig.
Redan i Kungl. Maj:ts proposition till 1904 års Riksdag angående
egnahemslånerörelsens ordnande framhölls, hvad man också enligt de
sakkunnigas mening kunde sluta af ofvan anförda siffror, att kostnaden
för anskaffande af ett lämpligt jordområde och dettas förseende med
nödiga byggnader i allmänhet komme att ställa sig dyrare och beredde
egnahemsbildaren större svårigheter än förvärfvandet af en redan bebyggd
lägenhet. Detta syntes också de sakkunniga helt naturligt. I
allmänhet gällde ju, att nybyggandet af en jordbruksegendom ställde
stora fordringar på ägarens ekonomi. Vid nyanläggning af en egnahemslägenhet
måste alltid ett drygt arbete nedläggas på uppförande af
bostad, uthus och källare, anläggning af vägar, planering m. m., hvilket
med nu gällande höga arbetspriser kräfde dryga kostnader och dessutom
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 100 käft. (Nr 136—138.) 3
18
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 138.
toge i anspråk ägarens arbetskraft, som denne under andra förhållanden
kunnat använda för att upparbete sitt jordbruk eller till att bereda sig
extra förtjänst utom hemmet. Medan sålunda utgifterna vid inköp af
en obebyggd lägenhet alltid under första tiden blefve jämförelsevis störa,
ställde sig dessutom inkomsterna i regel lägre än på en gammal lägenhet,
som på grund af å jorden redan nedlagdt arbete från början kunde lämna
ägaren en i allmänhet tryggare och jämnare afkastning. Allt detta gjorde,
att det enligt de sakkunnigas mening för anskaffande af en obebyggd
jordbrukslägenhet kräfdes afsevärdt större kapital än för öfvertagande
af en redan bebyggd med motsvarande jordvärde. Med andra ord: det
måste i förra fallet ställas jämförelsevis större kraf såväl på låntagarens
ekonomi som på statens låneunderstöd än i det senare fallet.
Dessa omständigheter hade föranledt de sakkunnige att taga under
öfvervägande, huruvida icke lämpligen olika värdemaxima skulle kunna
stadgas för dessa båda olika slag af jordbrukslägonheter.
Af de ofvan anförda siffrorna angående de bebyggda jordbrukslägenheternas
värde syntes det de sakkunniga framgå, att redan med den före år
1911 stadgade maximigränsen, 6,000 kronor, endast ett jämförelsevis ringa
antal belånade lägenheter nådde upp till denna gräns. Äfven om de
ifrågavarande siffrorna på grund af en utan tvifvel i allmänhet synnerligen
försiktig värdering från låneförmedlarnas sida genomgående angåfve väl
låga värden, syntes de dock gifva vid handen, att för de bebyggda lägenheterna
icke förelegat något kännbart behof af en höjning af värdemaximum.
Det syntes emellertid de sakkunniga ur flera synpunkter olämpligt
att sätta nämnda maximivärde högre än behofvet påkallade. Genom att,
såsom från och med år 1911 skedde, bevilja lån till lägenheter med
7,000 kronors värde eller däröfver, utsträcktes lätt statens egnahemslåner
örelse till lägenheter af en annan stort ekskategori, än den staten
med sin låneverksamhet närmast afsåge att nå. För ett pris af 7,000
kronor, och i ännu högre grad för 8,000 kronor, kunde nämligen i de
flesta delar af landet erhållas bebyggda lägenheter af den storlek, att
de kunde skötas tillräckligt intensivt endast med tillhjälp af främmande
arbetskraft. Såsom en sund norm för statens lånerörelse ansåge emellertid
de sakkunniga böra gälla, att låneunderstödet begränsades till sådana
brukningsdelar, som i regel kunde nöjaktigt drifvas utan anlitande af
lejd arbetskraft.
Med den tendens till stegring af prisen på egnahemslägenhoter,
som ett högre värdemaximum medförde, syntes det de sakkunnige vidare,
att ett uppdrifvande af värdemaximum, utöfver hvad behofvet oundgängligen
kunde anses påkalla, lätt blefve till ensidig fördel för säljaren,
19
Kttngl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 138-
medan däremot köparen kunde komma att för lägenheten få betala ett
högre pris, än under andra förhållanden skulle hafva ifrågasatts, I särskildt
hög grad torde detta gälla i Norrland, där sågverksbolagen i stor
utsträckning önskade sälja inägojorden till sina hemman, därvid de visat
sig villiga att afyttra denna för ett jämförelsevis lägre pris till den
köpare, som kunde erlägga köpeskillingen i egnahemslån, enär köpet
därigenom för säljaren ansåges innebära större ekonomisk säkerhet. Ett
högt maximivärde å bebyggda lägenheter skulle i dessa fall sannolikt
få till följd en stegring i priserna å dessa jordbrukshemman.
Ihågkommas borde slutligen, att med nu gällande bestämmelser
lån i intet fall kunde erhållas till högre belopp än 5,000 kronor eller
samma högsta lånebelopp, som med ett lånemaximum af Y« af värdet
erhölles redan vid ett värdemaximum af 6,000 kronor.
Ofvan anförda omständigheter hade styrkt de sakkunniga i deras
uppfattning, att det före år 1911 gällande värdemaximum af 6,000
kronor för bebyggda lägenheter var tillräckligt högt och att en återgång
till denna bestämmelse snarare innebure en fördel än en olägenhet för
egnahemsrörelsen.
Såsom de sakkunniga redan framhållit, syntes det dem otvifvelaktigt,
att behofvet af kapital vore betydligt större vid anskaffandet af
en obebyggd lägenhet än vid inköp af en redan bebyggd. I flera
trakter af landet med särskilt höga antingen jord- eller byggnadspriser
eller bådadera förefunnes en liflig önskan att få värdemaximum
för egnahemslägenheter höj dt, såsom bland annat framginge af upprepade
motioner i riksdagen. Därvid hade utan tvifvel behofvet af en
förhöjning visat sig särskildt kännbart beträffande obebyggda lägenheter.
De sakkunniga hafva på grund häraf ansett sig böra redan nu,
innan de blifvit i tillfälle att afgifva sitt slutliga betänkande, taga under
allvarligt öfvervägande de skäl, som kunde anföras för och emot en
sådan förhöjning.
De betänkligheter, som kunde anföras emot densamma vore, oafsedt
dem, som redan framhållits beträffande de bebyggda lägenheterna,
i hufvudsak följande.
Behofvet af kapital för uppsättning af lefvande och döda inventarier
och dylikt blefve helt naturligt större ju större den inköpta lägenheten
vore; en arbetare med små tillgångar, som ville inköpa en obebyggd
lägenhet med ett värde af exempelvis 8,000 kronor, måste sålunda
sätta sig i skuld icke endast för ojämförligt största delen såväl af
köpesumman som af de erforderliga byggnadskostnaderna, utan måhända
äfven mer eller mindre för inköp af inventarier m. m. Hans eko
-
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.
nomiska bärkraft blefve under sådana förhållanden allt för svag, och
om under några år jordbruket på grund af dåliga skördar lämnade
mindre afkastning, uppstode den risken, att han icke förmådde fullgöra
sina rånte- och kapitalafbetalningar å de stora skulderna. Hans ställning
försvagades ytterligare genom att han på grund af lägenhetens
storlek icke vore i tillfälle att i någon större omfattning genom arbete
utom hemmet skaffa sig extra inkomster, som för de flesta lägenhetsinnehafvare,
särskildt dem, som saknade tillräckligt rörelsekapital, vore
nödvändiga i all synnerhet under de första åren. Då det sålunda för
en arbetare med jämförelsevis små tillgångar — och de flesta egnahemslånesökande
torde falla under denna kategori — måste vara fördelaktigare
och förenadt med mindre risk att skaffa sig en mindre, efter
hans ekonomiska förhållanden anpassad lägenhet än en större, men å
andra sidan frestelsen att anskaffa en lägenhet af det senare slaget
säkerligen ofta kunde vara ganska stor, uttala de sakkunniga sin farhåga
för att en höjning af värdemaximum, äfven om denna höjning
blefve inskränkt till 8,000 kronor, kunde vara förenad med en viss risk,
hvilken kunde afvärjas endast genom en sorgfällig granskning af låntagarens
ekonomiska ställning och lägenhetens beskaffenhet under särskild
hänsyn därtill, att den större lägenheten måste ställa större fordringar
på låntagarens egna ekonomiska resurser än den mindre.
Dessa och dylika betänkligheter hafva emellertid de sakkunniga
ansett icke böra tillmätas afgörande betydelse, om det kunde påvisas, att
uppnåendet af det med statens egnahemslånerörelse afsedda syftemålet
väsentligt befrämjades genom en höjning af värdegränsen för obebyggda
jordbrukslägenheter. Detta synes de sakkunniga vara fallet. Redan i
1904 års egnahemsproposition framhölls klart och bestämdt, att statens
lånerörelse icke, såsom egnahemskommittén föreslagit, borde vara inskränkt
till att främja bildandet af endast sådana mindre lägenheter,
hvilkas ägare under alla förhållanden vore för sin utkomst beroende af
arbetsförtjänst utom hemmet, utan att rörelsen borde få till uppgift
äfven att skapa sådana lägenheter, å livilka ägaren kunde anses fullt
besuten. De sakkunniga säga sig hafva kommit till den uppfattningen,
att i flera delar af landet bildandet af dylika själfständiga lägenheter
icke syntes möjligt inom den nuvarande värdegränsen. Det vore ju ett
kändt faktum, att under det senaste årtiondet priset på jord i allmänhet
och, på grund af ökad efterfrågan, icke minst priset på till småbruk
lämplig jord, afsevärdt stegrats. Samtidigt hade äfven byggnadskostnaderna
väsentligt ökats. I mellersta Sverige kunde sålunda ett småbruk
svårligen nöjaktigt bebyggas med boningshus och för eu intensivare
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.
drift nödiga uthus under 4,000 kronor. Det återstode följaktligen inom
den nu gällande värdegränsen 3,000 kronor till förvärf af den jord, som
med sin afkastning skulle förränta husen och försörja sin brukare. Det
vore emellertid uppenbart, att i det närmaste samma hus skulle vara
tillräckliga för en afsevärdt större jordareal, genom hvars afkastning
de dyrbara byggnaderna skulle kunna lättare förräntas. Det måste
därför, enligt de sakkunnigas mening, betraktas såsom ett önskemål, att
kostnaderna för förvärf af en i förhållande till byggnaderna fullt tillräcklig
jordareal måtte kunna inpressas inom den värdegräns, som vore
bestämd för en med statsmedel belånad obebyggd egnabemslägenbet.
Med den nuvarande värdegränsen kunde det med lånerörelsen afsedda
syftet att skapa besutna nya egna hem i många fall icke uppnås; men
icke nog därmed, det syntes de sakkunniga dessutom föreligga fara för
att på grund af den snäft tillmätta värdegränsen framtvingades ett stort
antal i förhållande till jordarealen öfverbebyggda och följaktligen till sitt
ekonomiska värde undermåliga lägenheter.
Såsom en ytterligare beaktansvärd synpunkt hafva de sakkunniga
i detta sammanhang ansett sig böra framhålla, att de mest bärkraftiga
småbruken vore sådana, som på grund af jordens beskaffenhet, gynnsamma
afsättningsmöjligheter och dylikt särskildt lämpade sig för en
intensiv drift. Skapandet af dylika småbruk borde därför särskildt uppmuntras
genom lån ur egnahemslånefonden; men där nämnda gynnsamma
förutsättningar vore för handen, plägade jorden oftast vara så
dyr, att det inom nuvarande maximivärdet i många fall blefve omöjligt
att med hjälp af egnahemslån förvärfva den för ett ekonomiskt väl afvägdt
småbruk nödiga jordarealen.
Slutligen hafva de sakkunniga framhållit, hurusom inom stora
delar af landet tillgången till arbetsförtjänst utom hemmet vore ytterst
ringa om ens någon. Då därtill komme, att dessa landsdelar i allmänhet
vore illa lottade i fråga om kommunikationer, blefve en lägenhetsinnehafvare
därstädes ofta för sitt och sin familjs uppehälle hänvisad uteslutande
till den afkastning hans lägenhet kunde lämna. Det läge därför,
enligt de sakkunnigas mening, särskild vikt på att egnahemslägenheterna
i dylika trakter erhölle den storlek, som vore förutsättning för full
besutenhet.
Beträffande lånemaximum hafva de sakkunniga erinrat, hurusom,
enligt nu gällande bestämmelser, för jordbrukslägenheter utlämnades lån
intill b/6 af lägenhetens värde, därvid dock lånesumman icke i något fall
finge öfverstiga 5,000 kronor. För en lägenhet med 7,000 kronors
värde kunde sålunda lån icke erhållas till mer än 6/7 af detta värde.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.
Under förutsättning att värdemaximum å bebyggda jordbrukslägenheter
i öfverensstämmelse med de sakkunnigas förslag sänktes från 7,000
kronor till 6,000 kronor, kunde begränsningen af lånets absoluta belopp
till 5,000 kronor bortfalla, enär ju äfven utan en dylik begränsning
lånets storlek i intet fall skulle komma att öfverstiga 5,000 kronor.
Beträffande obebyggda jordbrukslägenheter hafva de sakkunniga till
belysning af lånebehofvet för lägenheter af olika storlek anfört några
siffror från den af dem insamlade statistiken öfver hushållningssällskapens
låneverksamhet. De under åren 1905—1910 beviljade lånen utgjorde
för obebyggda lägenheter inom olika storleksgrupper följande procenttal
af lägenheternas värde:
Lägenheternas värde.
Lånebelopp i procent af värdet.
Intill 2,000
kronor .................
66.6 procent.
2,001—3,000
» ................
71.8 B
3,001—4,000
» ..........r......
73.1 b
4,001—5,000
B ................
75.1 b
5,001—6,000
B .................
78.2 B
Samtliga lägenheter 75.5 procent.
Af ofvanstående siffror framginge, att de beviljade lånen utgjorde
en allt högre procent af lägenheternas värde, ju större detta värde vore,
och att sålunda lånebehofvet vid inköp af obebyggda lägenheter växte
med lägenheternas värde. Att under sådana omständigheter inskränka
lånesummans storlek just för de större lägenheterna måste anses synnerligen
olämpligt. De sakkunniga hafva därför ansett, att den nu
gällande begränsningen af lånesummans absoluta belopp till 5,000
kronor borde utgå, så att lån alltid skulle kunna erhållas till fulla 6/6 af
lägenhetens värde.
I sammanhang härmed hafva de sakkunniga påpekat, hurusom det
vore uppenbart, att en dylik höjning af lånemaximum i samband med
en höjning af -de obebyggda lägenheternas högsta tillåtna värde till
8,000 kronor, komme att ställa betydligt ökade kraf på statens egnahemslånefond.
Ett bifall till detta förslag skulle därför göra den af
Kungl. Maj:t redan ifrågasatta förhöjningen af denna fond till 7,500,000
kronor ännu mera af behofvet påkallad. Skedde ej en dylik förhöjning,
kunde man befara, att de tillgängliga medlen i betydligt större
utsträckning än hittills skulle komma att visa sig otillräckliga.
På grund af hvad sålunda anförts, hafva de sakkunniga föreslagit,
att de för erhållande af lån ur egnahemslånefonden gällande bestäm
-
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.
melserna angående värdemaximum å jordbrukslägenheter måtte förändras
därhän, att för bebyggda jordbrukslägenheter det högsta värdet bestämdes
till 6,000 kronor, att för obebyggda jordbrukslägenheter motsvarande värde
sattes till 8,000 kronor samt att den nuvarande bestämmelsen angående
begränsning af lånesummans absoluta belopp till 5,000 kronor för lån å
jordbrukslägenheter måtte utgå.
Redan år 1904, då det första förslaget om ordnande af statens
egnahemslånerörelse förelåg, uttalade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, att statens egnahemslånerörelse
icke borde vara inskränkt till att främja bildandet af
endast sådana mindre lägenheter, hvilkas ägare för sin utkomst vore
beroende af arbetsförtjänst utom hemmet, utan att rörelsen borde ha
till uppgift att äfven skapa sådana lägenheter, å hvilka ägaren kunde
blifva fullt besuten. Nu hafva de sakkunniga uti sin härofvan återgifna
framställning uttalat den uppfattningen, att detta senare syftemål,
hvilket de sakkunniga för sin del gilla, i många fall icke kunde uppnås
på grund däraf, att den nuvarande värdegränsen för obebyggda lägenheter
vore för låg. De sakkunniga hafva därför föreslagit, att denna
värdegräns, nu 7,000 kronor, måtte höjas till 8,000 kronor samt, ehuru
af andra skäl, att bestämmelsen därom att lånesumman icke i något
fall finge öfverstiga 5,000 kronor måtte bortfalla.
För egen del delar jag fullständigt den uppfattningen, att egnahemslånerörelsen
icke får släppa ur sikte utan snarare inriktas på det
målet att främja bildandet af jordbrukslägenheter med full besutenhet.
Om egnahemsrörelsen når en större utveckling — och detta är ju afsikten
— men de nya jordbrukslägenheterna, som därigenom uppstå i
regel blifva så små, att en familj därå icke kan hafva arbete och försörjning,
så kan i längden en verklig fara uppkomma, en fara som i
sin ordning framkallar reaktion, sammanslagning af de sålunda uppkomna
nya brukningsdelarna och nedläggande af månget hem. Frågan
om ett riktigt afvägande af värdegränsen synes mig därför vara af
synnerlig vikt, och i likhet med de sakkunniga är jag öfvertygad om,
att denna gräns ifråga om obebyggda lägenheter för närvarande är satt
för låg. Erfarenheten visar, att af belånade lägenheter af detta slag ett
stort antal närmat sig det högst tillåtna värdet. Detta är också helt naturligt,
då man vet, att enbart byggnadskostnaderna numera å en sådan lägenhet
i de flesta fall uppgå till mer än hälften af högsta tillåtna värdet. Med
nu rådande såväl jord- som byggnadspriser och med fasthållande af den
grundsatsen, att lägenheterna icke heller böra göras större, än att de i
Departements
chefen.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 138.
regel kunna på ett tillfredsställande sätt skötas utan anlitande af legd
arbetskraft, torde värdemaximum för obebyggda jordbrukslägenheter
lämpligen böra bestämmas till 8,000 kronor.
Hvad sedan beträffar bebyggda jordbrukslägenheter, af hvilka ännu
ett afsevärdt antal torde finnas, som med tillhjälp af egnahemslån kunna
komma ifråga att friköpas, så hafva de sakkunniga för dessa föreslagit
ett värdemaximum af 6,000 kronor. Detta innebär en nedsättning af nu
gällande värdegräns och ett afsteg från den hitintills följda principen
om lika värde för bebyggda och obebyggda lägenheter. Såsom skäl
för den föreslagna nedsättningen hafva de sakkunniga bland annat
anfört, att af belånade sådana lägenheter under perioden 1907—1910
endast ett mindre antal i värde närmat sig eller uppgått till dåvarande
maximum 6,000 kronor. Nära halfva antalet hafva i värde icke öfverstigit
3,000 kronor, och medelvärdet har under perioden varit allenast
3,428 kronor. Enligt de sakkunnigas mening har ifråga om dessa
lägenheter icke något behof förelegat för den höjning af maximivärdet,
som beslöts vid 1910 års Riksdag.
Jag är ense med de sakkunniga därom, att någon skillnad i
maximivärdet å bebyggda och obebyggda lägenheter kan hafva fog för
sig. Att emellertid gorå denna skillnad så stor som här föreslagits,
eller 2,000 kronor, och samtidigt vidtaga en nedsättning af det värde,
som nu är medgifvet, anser jag icke tillrådligt. Det låga medelvärdet
å detta slags lägenheter torde knappast utgöra giltigt skäl för nedflyttning
af värdegränsen. Flertalet gamla brukningsdelar, hvarom här
är fråga, äro uppenbarligen mycket små, en stor del utgöras af gamla
torplägenheter. Medelvärdet kommer därför helt visst att blifva lågt,
äfven om den nuvarande gränsen bibehålies. För det långt öfvervägande
flertalet torde sålunda ett maximivärde af 6,000 kronor vara
tillräckligt. Det, som har afgörande betydelse vid bedömande af denna
fråga, synes mig emellertid vara, huruvida man i regel kan erhålla jord
och byggnader af lika värde till ett så väsentligt lägre pris genom
förvärfvande af en bebyggd lägenhet än genom inköp af en obebyggd
sådan, hvilken därefter af köparen själf bebygges, att detta motiverar
ett maximivärde af i förra fallet 6,000 kronor och i det senare 8,000
kronor. Mig vill det synas, som om det icke är möjligt. I hvarje fall
torde en sådan prisskillnad å samma värde icke kunna upprätthållas och
läggas till grund för bestämmelse om så stor olikhet i värdemaximum
som den föreslagna. Det torde väl också vara visst, att man i stora
delar af vårt land med nuvarande prisläge å jord och byggnader icke
för 7,000 kronor erhåller väl bebyggda lägenheter af den storlek, att de
25
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition No 138.
öfverskrida normen för de brukningsdelar, hvilkas tillkomst egnahemsrörelsen
satt som sin uppgift att främja.
Jag tillstyrker sålunda, att nu gällande värdemaximum för bebyggda,
lägenheter bibehålies.
Beträffande lånemaximum delar jag de sakkunnigas mening, att
lån å jordbrukslägenheter må kunna utlämnas till fi/G af det lägenheten
åsätta värdet. Häraf följer, att jag anser, att bestämmelsen därom, att
lånesumman icke i något fall får öfverstiga 5,000 kronor, bör utgå.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen besluta,
dels att mom. 2 af gällande allmänna villkor och bestämmelser för
den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen skall erhålla följande
förändrade lydelse:
»Egnahemslån skall utgå, då fråga är om jordbrukslägenhet, med
minst hälften och högst fem sjättedelar af det med ledning af uppgjordt
köpeaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag
eller andra tillgängliga handlingar beräknade och af låneförmedlaren
godkända värdet å jorden jämte därå befintliga eller för uppförande
afsedda byggnader samt, då fråga är om bostadslägenhet, med
minst hälften och högst tre fjärdedelar af samma värde.
Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger:
för obebyggd jordbrukslägenhet 8,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet
7,000 kronor och för bostadslägenhet 4,000 kronor»;
dels ock att berörda förändrade bestämmelser skola tillämpas i
fråga om egnahemslån, som beviljas för år 1913 eller senare år.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet,
af den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar,
skulle till Riksdagen aflåtas.
Ur protokollet:
Curt Bothlieb.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912■ 1 samt. 100 käft. (Nr 136—138.) 4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1912:181 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor och bestämmelser för den af stat s. 13 i texten
- JoU 1912:70 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor och bestämmelser för den af staten utöfvade eg s. 1 i texten