Sök i Ratio Lex

Angående anslag för anordnande af kliniker vid vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg m. in

1912-03-15 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:140, Angående anslag för anordnande af kliniker vid vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

1

Nr 140.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående

anslag för anordnande af kliniker vid vanföreanstalterna

i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg m. in.; gifven

Stockholms slott den 15 mars 1512.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

civilärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1913 anvisa

dels för anordnande af kliniker vid vanf öreanstalterna i Stockholm,

Göteborg och Hälsingborg ett anslag af 65,000 kronor;

dels för anordnande af polikliniker vid nämnda anstalter ett anslag

af 9,000 kronor;

dels ock för bidrag till resor för de vanföra jämte vårdare till vanföreanstalterna

ett förslagsanslag af 11,000 kronor;

samtliga belopp att utgå under de villkor för anslagens åtnjutande,

som kunna af Kungl. Magt blifva bestämda.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Axel Schotte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 102 käft. (Nr 140.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: is Nåd. Proposition Nr 140.

Styrelserna

för föreningarna

för

bistånd åt

vanföra.

2

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15

mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvård,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswård,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde härefter:

På framställning af enskild motionär beviljade 1911 års Biksdag

dels till föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg och dels till föreningen

för bistånd åt vanföra inom Skåne bidrag till kostnaderna för

vissa nybyggnader, hufvudsakligen för att bereda föreningarna tillfälle

att i större utsträckning meddela sjukvård.

Uti en till Kungl. Maj:t ställd, af medicinalstyrelsen med underdånig

skrifvelse den 15 december 1911 öfverlämnad skrift hafva styrelsen

för föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

styrelsen, för föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg samt styrelsen

för föreningen för bistånd åt vanföra inom Skåne gjort framställning

om statsbidrag för uppehållande af klinikverksamheten vid anstalterna

m. m.

Till stöd för denna framställning hafva styrelserna anfört följande.

Arbetena å de med statsbidrag under byggnad varande klinikerna

för vanföra i Göteborg och Hälsingborg hade nu så långt framskridit,

att man kunde beräkna, att verksamheten å dessa kliniker skulle kunna

taga sin början under höstterminen år 1912. I Stockholm vore byggnadsarbeten

planerade, men ännu icke påbörjade, men torde de kunna

vara i färdigt skick vid slutet af år 1912. Styrelserna för alla dessa

anstalter ansåge därför tiden vara inne för ordnandet af ekonomin för

dessa anstalters verksamhet på ett betryggande sätt. Att ordna klinikernas

ekonomi i öfverensstämmelse med hvad som skedde å arbetsskolorna

vore icke lämpligt. Bidrag från vissa kommuner, hårdast

drabbade af barnförlamningsepidemier, den vanligaste orsaken till vanförhet,

vore knappt att påräkna. Formen för statsbidraget vid arbetsskolorna,

som utginge med viss summa per år och elev (250 kronor för

intern och 125 kronor för extern elev) vore för klinikernas verksamhet

icke tillämplig, alldenstund endast undantagsvis en patient behöfde vård

å kliniken hela året om. Det riktigaste syntes vara, att staten lämnade

en tillbörlig del af de dryga kostnaderna för underhållsdag, hvilka, på

grund af dels anstalternas speciella operationsverksamhet med dess särdeles

stora förbrukning af dyrbara förbandsmaterialier, dels på grund

af omkostnaderna för oidopediska bandager, icke kunde beräknas till

mindre än 3 kronor per dag. Då man icke torde kunna erhålla garantier

för mera än halfva kostnadssumman från landsting, kommuner och

enskilda, syntes det styrelserna nödvändigt, att staten bidroge med

hälften, eu krona 50 öre per dag, på det att verksamheten icke måtte

riskeras. De tre klinikerna komme att tillsammans kunna erbjuda 119

sjukplatser.

Med klinikerna skulle blifva förenad poliklinisk verksamhet för

dem, som icke behöfde intagas å klinikerna. Äfven denna polikliniska

verksamhet vore emellertid förenad med dryga kostnader, hufvudsakligen

på grund af den stora förbrukningen af förbandsmaterial och behofvet

af ortopediska bandager. Enligt de beräkningar, som kunnat göras

vid de redan befintliga poliklinikerna, komme årskostnaderna att uppgå

till omkring 6,000 kronor för hvardera, och syntes staten äfven böra

bidraga med halfva summan eller 3,000 kronor till hvarje anstalt.

Styrelserna ansåge sig vidare böra framhålla, att klinikernas och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Medicinal
styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

poliklinikernas verksamhet icke tillnärmelsevis kunde komma till sin fulla

rätt, därest icke staten bekostade fria järnvägsresor för obemedlade

vanföra och eventuellt nödigt sällskap vid resor till och från anstalterna.

Skulle eu dylik förmån kunna beredas de vanföra från statens

sida, skulle det säkerligen ej möta större svårigheter att i vårt land

liksom i Danmark erhålla motsvarande medgifvande från enskilda trafikbolag.

På grund af hvad sålunda anförts hafva styrelserna anhållit, att

Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder icke mindre för beredande åt en

hvar af vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg af dels

för upprätthållande af deras klinikverksamhet ett statsbidrag af en krona

50 öre per underhållsdag, och dels för poliklinikverksamheten ett statsanslag

af 3,000 kronor per år än äfven för beviljande af anslag för

åstadkommande af fria järnvägsresor för obemedlade vanföra jämte

nödigt sällskap vid nödvändiga resor till och från anstalterna.

Uti förenämnda underdåniga skrifvelse har medicinalstyrelsen anfört

följande.

Verksamheten till förbättrande af de vanföras ställning inom landet

är icke ny. År 1910 vore det 20:de, respektive det 24:de och det 26:te,

för hvilket årsberättelser af de ofvannämnda särskilda föreningarna afgifvits.

Då början skett med endast små tillgångar, bestående af föreningsmedlemmarnas

årsafgifter och frivilliga gåfvor, hade föreningarnas

verksamhet under de första åren varit mera inskränkt och först så

småningom vunnit större utveckling. Verksamheten hade sålunda varit

inskränkt dels i afseende på antalet behandlade personer, dels med

hänsyn till omfattningen af verksamheten. Föreningarna hade nämligen

från början inriktat sig på den del af vanförebehandlingen, som omfattade

meddelande af arbetsundervisning åt vanföra personer, eventuellt

anskaffande af stödjebandager och dylikt, hvarigenom de vanföra kunde

göras till själfförsörjande individer, i stället för att de skulle falla fattigvården

till last.

Efter exempel från Danmark hade under senare åren inom Sverige

en rörelse pågått, afseende att med de ursprungliga skolorna förena

kliniker och polikliniker, där sjukbehandling kunde gifvas och operationer

utföras äfven för svåra fall af vanförhet. För möjliggörande af

sådan utvidgning af verksamheten väcktes vid 1911 års Riksdag ofvannämnda

motion om byggnadsbidrag till anstalterna i Hälsiugborg och

Göteborg. Dessa anstalters nybyggnader torde till nästa höst vara

färdiga att tagas i bruk. Äfven stockholmsföreningen planerade en

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 140.

nybyggnad, omfattande såväl skola som klinik och poliklinik, och hoppades

föreningen hafva byggnaden färdig till 1912 års slut.

Sedan de nu planerade anstalterna kommit till stånd, skulle för

vården af svårt vanföra vunnits 119 vårdplatser, ett antal, som visserligen

icke torde vara tillräckligt för att lämna alla behöfvande erforderlig

sjukhusvård, men dock vore afsevärdt. Genom de polikliniker,

som det vore meningen att samtidigt inrätta, utvidgades emellertid verksamhetsfältet

betydligt. Det vore nämligen icke nödvändigt, att de

under behandling varande vanföra ständigt vore intagna på sjukhuset.

De kunde långa tider vistas i sina hem och behöfde endast tidvis eller på

kortare besök inställa sig å sjukhuset eller vid polikliniken för behandling.

På sådant sätt kunde de 119 sjukplatserna med poliklinikens tillhjälp

samtidigt gifva behandling åt ett vida större antal patienter än 119.

Medicinalstyrelsen anför vidare, att, då emellertid föreningarnas

tillgångar icke tilläte en sådan ökning af omkostnaderna, som skulle

följa med den planerade utvidgningen, hade föreningarna måst vända

sig till Kungl. Maj:t med hemställan om bidrag från statens sida. Det

vore visserligen sant, yttrar medicinalstyrelsen, att, där ej den enskilde

kunde själf bekosta sin sjukvård, denna närmast ålåge fattigvårdssamhället;

men vissa egendomligheter med afseende på vården af vanföra

gjorde det önskligt, att staten just med afseende på denna vård trädde

hjälpande och stödjande emellan. För det första drabbade kostnaderna

för sådan vård kommunerna synnerligen ojämnt. Då särskildt den epidemiska

barnförlamningen vore orsak till uppkomsten af svår vanförhet,

kunde små fattiga kommuner hafva många hjälpbehöfvande bland sina

medlemmar. Vidare vore den sjukvård, som vanförheten i sina svårare

former fordrade, relativt dyrbar såväl genom behandlingens långvarighet

(den kunde sträcka sig öfver den sjukes hela uppväxttid) som genom

de vidlyftiga bandager, som erfordrades.

Hvad angår de beräknade kostnaderna för behandling vid kliniker

och polikliniker har medicinalstyrelsen anfört följande.

Föreningarna uppskattade kostnaden per underhållsdag å klinik till 3

kronor. Dagkostnaden för vård å lasaretten uppginge till 2 kronor 40 öre

å 3 kronor, vid enstaka lasarett till än mera. Den ortopediska behandlingen

af svårare fall vore, såsom förut nämnts, till stor del operativ.

Med den fordran, som nu till dags måste ställas på anordningarna för

dessa operationer, kunde man ej tänka dem utförda annat än på en

modern sjukvårdsinrättning, där aseptikens fordringar kunde tillgodoses

och öfriga moderna hjälpmedel finnas att tillgå. Medicinalstyrelsen

ansåge därför, att kostnaden per dag för vården å en sådan anstalt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!.'' Maj:ts Nåd. Poposition Nr 140.

icke kunde sättas lägre utan snarare högre än på ett länslasarett, och

funne en dagkostnad af 3 kronor icke vara för högt beräknad.

För nästan alla å sådan anstalt vårdade inträffade det, att de åtminstone

någon tid kunde vårdas polikliniskt utan att vara intagna på

anstalten. I sådant fall inställde de sig vid anstalten endast för ett

kortare besök och återvände därefter till sina hem. En poliklinik ansåges

för den skull nödvändig för en praktiskt inrättad vanföreanstalt.

Vården vid eu sådan blefvo betydligt billigare än vid kliniken, men

genom de alltjämt behöfliga bandagen blefve kostnaden dock afsevärd.

Att, såsom föreningarna gjort, uppskatta kostnaden för polikliniken vid

hvar och en af anstalterna till 6,000 kronor för år funne medicinalstyrelsen

skäligt. Dock torde böra anmärkas att, då erfarenhet ännu

saknades, kostnaden endast förslagsvis vore beräknad till detta belopp.

Vid afgörandet af frågan, huruvida och med hvilket belopp staten

kunde anses böra bidraga till dessa anstalters driftkostnader, komme

enligt medicinalstyrelsens åsikt ytterligare följande synpunkter i betraktande.

Ändamålet med såväl skolor som vårdanstalter för vanföra vore

att, där så vore möjligt, undanröja vanförheten eller, där detta icke

läte sig göra, genom kloka anordningar och undervisning gifva de vanföra

möjlighet att bidraga till sitt uppehälle och därigenom sätta dem

i stånd att blifva nyttiga samhällsmedlemmar i stället för olyckliga och

onyttiga understödstagare. Vauförevården kunde därför sägas såväl

vara en välgärning mot dem, som finge del däraf, som ock medföra eu

reell nytta för samhället.

Som de vanföra i regel torde tillhöra de obemedlades klass, och

som vanförheten särskildt bland sådana personer visade sig vara ödesdiger

för den däraf lidandes framtid, och då i allmänhet hvarken kommunerna

eller de mindre bemedlade sjuka hade förmåga att bekosta

den långvariga och dyrbara behandlingen, hade den enskilda välgörenheten

känt sig manad att ingripa till förmån för dessa olyckliga. Den

enskilda välgörenheten hade emellertid redan under vanliga förhållanden

visat sig ur stånd att tillgodose de kraf i förevarande afseende, som

ställts på densamma, och än mindre kunde man förvänta, att den under

nu rådande förhållanden skulle ensam vara tillräcklig, då en utbredd

barnförlamningsepidemi hemsökt landet och lämnat efter sig talrika förlamade.

Under sådana förhållanden vore statens skyldighet att hjälpa

fullt lika motiverad hvad anginge de vanföra som angående andra, som

erhölle vård på statens bekostnad (såsom de spetälska), eller till hvilkas

vård bidrag af statsmedel utginge, såsom de, hvilka lcde af sinnessjuk
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung]. Maj.is Nåd. Proposition Nr 140.

dom, tuberkulos, lupus eller alkoholism. Ända sedan år 1901 hade

också staten understöd! skolverksamheten för de vanföra, och om nu

kliniker och polikliniker blefve inrättade, hvilka utan tvifvel komme att

i hög grad bidraga att hindra de för landet svåra följderna af barnförlamningsepidemien,

syntes staten böra bidraga äfven till dessa sistnämnda

anstalters drift.

Beträffande vården af de vanföra satte föreningarna nu i fråga,

att staten skulle bidraga med halfva kostnaden för kliniker och polikliniker

eller med eu krona 50 öre för vårddag å klinik och med 3,000

kronor årligen till hvarje poliklinik. Medicinalstyrelsen funne för sin

del dessa bidrag väl afvägda, men ansåge dock, att statsbidrag endast

borde utgå för medellösa och mindre bemedlade vanföra. Det vore

visserligen sant, att för vård af tuberkulösa å anstalt statens bidrag

beräknades utgå med endast en fjärdedel af dagkostnaden, hvarvid

landsting och den sjuke själf, respektive kommunen, skulle gälda öfriga

tre fjärdedelar, men för behandling af sjuka, lidande af lupus, betalade

staten hälften af kostnaderna och till alkoholisthemmen utginge statsbidraget

med ungefär en krona för dag och befintlig vårdplats, vare sig

den varit upptagen eller ej. De spetälska å Järfsö sjukhus underhölles

fullständigt af staten.

Beträffande frågan om fria resor för de vanföra anför medicinalstyrelsen

slutligen, att ett sådant medgifvande, som föreningarna sökt, utan

tvifvel vore af största betydelse i två afseenden. Därigenom skulle

dels möjliggöras, att flera patienter kunde behandlas på klinikerna, då

patienterna under mellantiderna mellan operationerna kunde uppehålla

sig i sina hem, hvilket särskildt under ett senare stadium af behandlingen

med fördel läte sig gorå, dels ock en poliklinisk behandling af

äfven aflägset boende patienter kunna ordnas. Anstalternas effektivitet

skulle genom ett sådant medgifvande högst betydligt förökas, och

man torde kunna säga, att ett sådant medgifvande skulle i hög grad

bidraga att gorå de till 1913 års början beräknade 119 sjukhusplatserna

så nära tillräckliga för landets behof som möjligt. Under den

första tiden för behandlingen af ett svårt fall vore däremot fria resor

af mindre betydelse, enär den sjuke då måste vistas långa tider på

sjukhuset.

Medicinalstyrelsen anför vidare, att i sådan rätt till fria resor äfven

borde inbegripas kostnaderna för en följeslagare eller vårdare, emedan

dessa vanföra i allmänhet vore barn och därtill mycket hjälplösa. Det

syntes därför också mycket önskligt, att ersättning för nödvändiga

resor i angifna syftet måtte ersättas af staten beträffande såväl vanför

som hans vårdare.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr IdO.

Hvad anginge formen för ett medgifvande af fria resor, framhåller

medicinalstyrelsen, att endast biljetterna å järnväg eller ångbåt

torde böra ersättas, hvaremot nattkvarter, underhåll under resan och

skjutskostnader torde böra bekostas af den sjuke, respektive af hans

hemorts kommun. Att staten skulle medgifva fria resor å sina järnvägar,

ansåg medicinalstyrelsen föga praktiskt, och sådan form för

understöd vore för öfrigt, enligt hvad medicinalstyrelsen trodde sig veta,

icke numera bruklig i Sverige. En sådan bestämmelse skulle för öfrigt

icke motsvara ändamålet, då staten icke lärer kunna utverka, att enskilda

järnvägsbolag och rederier medgifva fria resor på sina järnvägar

och ångbåtar. Det enda praktiska syntes vara, att staten ersatte kostnaden

för resan i tredje klass å järnväg och motsvarande klass å ångbåt.

Medicinalstyrelsen ansåge sig likväl icke kunna förorda, att sådan

reseersättning utginge i alla fall, utan tillstyrkte, att ersättning måtte

få efter pröfning, hvilken syntes lämpligen böra verkställas af Kung].

Maj:ts befallningshafvande i vederbörande län, lämnas endast i sådana

fall, där kommunen, hvarest medellös vanför hade sin hemort, vore

särskildt betungad med sjukvård af sådant slag som det ifrågavarande,

eller där den vanföre vore mindre bemedlad och icke kunde själf bekosta

resorna, eller slutligen där på grund af stora afstånd till vårdanstalten

eller af annan orsak resekostnaden blefve särskildt betungande.

Huruvida den sökande vore medellös eller mindre bemedlad

syntes kunna styrkas genom intyg, utfärdadt af två trovärdiga män och

bestyrkt af kronobetjänt eller polismyndighet. Äfven syntes det klart,

att det uttryckligen bestämdes, att endast för behandlingen nödvändiga

resor ersattes. Detta kunde lämpligen styrkas genom intyg af den behandlande

läkaren.

Till hvilket belopp ersättningarna för resor under ofvanstående

förutsättningar skulle komma att uppgå, ansåg medicinalstyrelsen sig

icke kunna beräkna. Förslagsvis hafva reseersättningarna beräknats till

11,000 kronor.

Det för klinikerna och poliklinikerna vid vanföreanstalterna i Stockholm,

Göteborg och Hälsingborg, oafsedt nu till samma anstalters skolor

utgående statsanslag, erforderliga beloppet har medicinalstyrelsen beräknat

på följande sätt:

för 119 vårdplatser vid klinikerna under 365 dagar å

kronor 1: 50 per dag....................................................... kr. 65,152: 50

till 3 polikliniker ......................................................................... 11 9,000: —

ersättning för resor..................................................................... » 11,000: —

summa kronor 85,152: 50

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

På grund af livad sålunda anförts har medicinalstyrelsen hemställt,

att Kung]. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition om

beviljande af ett förslagsanslag å 85,000 kronor såsom bidrag till bestridande

under år 1913 af kostnaderna vid vanföreanstalternas i Stockholm,

Göteborg och Hälsingborg kliniker och polikliniker att utdelas,

på sätt Kungl. Maj:t framdeles komme att besluta.

Den verksamhet, som föreningarna för understöd åt vanföra bedrifva,

har åtnjutit statsbidrag, ända sedan 1900 års riksdag, på framställning

af Kungl. Maj:t, anslog medel till föreningarnas verksamhet,

och har sedan dess äfven varit underkastad statskontroll genom en särskild

inspektör. De bidrag, som sålunda hittills utgått, hafva emellertid

afsett föreningarnas undervisningsverksamhet. Emellertid har hos

oss, i likhet med hvad som skett utomlands, mer och mer framträdt

nödvändigheten af klinisk behandling af de vanföra. I ett den 30 september

1910 afgifvet utlåtande yttrar inspektören för vanföreanstalterna

härom följande:

»Ett rationellt ordnande af vanföreväsendet kräfver icke endast

arbetslokaler i förening med hem utan äfven ortopediska kliniker.

Dessa senares stora betydelse ligger däruti, att månget medfödt lyte

liksom ock mången under lifvet genom sjukdom eller olyckshändelse

förvärfvad vanförhet kan genom eu i tid inledd kirurgisk-ortopedisk

behandling i större eller mindre grad förminskas, understundom till och

med fullständigt häfvas. Eu arbetsskola för vanföra utan tillhörande

ortopedisk klinik är därför enligt nutida uppfattning eu defekt institution,

då den vanföres yrkesutbildning bör taga vid, först sedan hans

kroppsliga lyte och funktionsdefekt genom sakkunnig ortopedisk-kirurgisk

behandling blifvit nedbringad till det minsta möjliga. Detta har

man redan från början insett i Danmark, föregångslandet på detta område.

Här blir ingen vanför mottagen i arbetsskolan, som icke först

blifvit undersökt och eventuellt behandlad å kliniken. Vid denna undersökning

utgallras i öfrigt alla sådana vanföra, som äro blinda, döfva

eller sinnesslöa, eller af andra orsaker, såsom smittofara (vid öppen

lungtuberkulos), ogynnsam inverkan på omgifningen (exempelvis genom

epileptiska anfall) m. m., icke lämpa sig för en vanföreskola utan rätteligen

tillhöra andra specialanstalter. Kliniken har sålunda äfven den

uppgiften att sortera materialet.

Då arbetet för de vanföra för ett kvarts sekel sedan begynte i vårt

land, omhändertogos å vanföreanstalterna endast individer i lärlingsåldern

och fullvuxna för att utbildas i något yrke. Så småningom och

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 102 haft. 2

Departements
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

i man som ortopedien genom förbättrade behandlingsmetoder (operativa

ingrepp, gipsning, moderna bandager, gymnastik och massage

in. m.) nått en allt högre ståndpunkt, har äfven i vårt land bland dem,

som deltaga i arbetet för de vanföra, den uppfattningen alltmer gjort

sig gällande, att den ortopediska specialbehandlingen af de lyfta och

vanföra, inledd i så tidig ålder som möjligt, då utsikterna för ett gynnsamt

resultat af densamma äro störst, bör vara grunden för allt arbete

för de vanföra. Vanföreunderstödsväsendet har sålunda på senare tid

börjat ändra karaktär, i det vid sidan af undervisningsfrågan den rena

sjukvårdsfrågan mera trädt i förgrunden».

Samme inspektör framhåller äfven, att frågan om sjukvård för de

vanföra icke så mycket som sjukvård i allmänhet bör läggas på landsting

och kommuner. Han anför såsom skäl därför dels den speciella

arten utaf ifrågavarande kliniska behandling, som gör, att de ortopediska

anstalterna måste koncentreras på några få platser inom landet,

och dels att de, som behöfva ortopedisk behandling, ingalunda såsom

sjuka i allmänhet äro någorlunda jämnt fördelade öfver landet. I fråga

om en stor grupp af de vanföra, nämligen sådana som efter en genomgången

barnförlamning blifvit mer eller mindre förlamade, är fördelningen

på de olika länen tvärtom synnerligen ojämn, i det denna sjukdom,

hvilken, som bekant, under de senaste åren visat ett epidemiskt

uppträdande i vårt land, därvid företrädesvis hemsökt vissa trakter af

landet.

Jag ber vidare få erinra om, att innevarande års Riksdag på framställning

af Kungl. Maj:t beviljat anslag till vård vid Säters och

Västerviks hospital af personer, som träffats af barnförlamning. Såsom

jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet angående detta anslag

omnämnde, är dock denna anordning endast af provisorisk art

och kan icke lämpligen utsträckas längre än till slutet af innevarande år,

då nämnda hospitals byggnader behöfva i sin helhet tagas i anspråk för

sitt egentliga ändamål. Det torde fördenskull vara önskvärdt, att genom

statsbidrag de enskilda anstalterna sättas i stånd att bereda den

sjukvård, som därefter kan erfordras.

På sätt medicinalstyrelsen yttrat, torde för ett lämpligt ordnande

af sjukvården erfordras så väl klinik som poliklinik vid respektive anstalter.

Mot de för dessa ändamål beräknade belopp kan jag ej framställa

någon anmärkning.

Hvad därefter beträffar framställningen om resebidrag, torde vara

nödvändigt, att sådant bidrag beredes dessa sjuka. Annars blir lätt

följden, att den vård, man vill möjliggöra för de medellösa genom att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 140.

11

skänka anstalterna understöd, icke blir tillgänglig för de mest behöfvande

i den utsträckning man afser.

Med denna uppfattning torde olika utvägar kunna ifrågasättas, antingen

att staten i en eller annan form, genom särskildt anslag, nedsättning

af biljettpris eller fria resor, träder hjälpande emellan eller

att kommuner och landsting få sörja för resebidraget. Af dessa alternativ,

hvilka samtliga som bekant kommit till användning i olika fall,

anser jag beviljandet af fria resor och nedsättning af biljettprisen å

statens järnvägar mindre lämpliga, emedan man därigenom belastar eu

gren af statens verksamhet med utgifter för ändamål, som rätteligen

höra hemma på annat håll.

Beträffande åter valet mellan särskildt statsanslag samt anslag af

landsting och kommuner vill jag särskildt framhålla, att antalet vanföra,

i synnerhet efter barnförlamningsepidemier, starkt växlar icke allenast

mellan olika kommuner, utan äfven landstingsområdena emellan, i följd

hvaraf resekostnaderna, om de lades på landsting eller kommuner, skulle

drabba mycket ojämnt. Därtill kommer, att, oafsedt statens bidrag till

driftkostnaderna vid anstalterna, en del af kostnaderna för de sjukas

uppehåll å anstalten alltid torde komma att belasta landsting eller

kommun.

Då slutligen sättet för utbetalningen, om staten åtager sig resebidraget,

torde kunna ordnas på enklaste vis, något som ej lärer sakna

praktisk betydelse, har jag för min del stannat vid att förorda ett

direkt statsanslag för resekostnadernas bestridande. I likhet med medicinalstyrelsen

anser jag bidraget böra afse biljettkostnad till vanföra

och deras vårdare, hvaremot den af medicinalstyrelsen föreslagna inskränkningen

till särskildt betungade eller aflägsna kommuner med

därmed sammanhängande, något omständliga pröfning af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande synes mig kunna vålla svårigheter i den praktiska

tillämpningen. Det synes därför bättre att utsträcka resebidraget till

alla, som visas vara medellösa eller mindre bemedlade. I hvad mån

härigenom ökning kan erfordras i det af medicinalstyrelsen beräknade

beloppet, kan ej för närvarande med säkerhet afgöras. Då ökningen i

allt fäll torde blifva ganska obetydlig och åt anslaget bör gifvas form af

förslagsanslag, anser jag mig kunna stanna vid nyssnämnda belopp.

Jag vill till sist endast tillägga, att det ifrågasatta resebidraget

naturligtvis endast bör afse sådana resor, som äro nödvändiga för behandlingen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

Jämte det jag hänvisar till chefens för finansdepartementet yttrande

till statsrådsprotokollet denna dag i fråga om aflåtande af proposition

till Riksdagen om inköp af beskickningshus i Berlin, ber jag tillika

få meddela, att de af nämnde departementschef därvid omförmälda medel,

som blifvit tillgängliga, därigenom att för vissa ändamål anslag

ej behöft tagas i anspråk, äro tillräckliga att möjliggöra äfven nu ifrågasatta

anslag.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1913 anvisa

dels för anordnande af kliniker vid vanföreanstalterna

i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg ett ''anslag

af 65,000 kronor;

dels för anordnande af polikliniker vid nämnda

anstalter ett anslag af 9,000 kronor;

dels ock för bidrag till resor för de vanföra jämte

vårdare till vanföreanstalterna ett förslagsanslag af

11,000 kronor;

samtliga belopp att utgå under de villkor för anslagens

åtnjutande, som kunna af Kungl. Maj:t blifva

bestämda.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnade, att proposition i ämnet af den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till

Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindhult.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1912:43 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för anordnande af kliniker vid vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg m. m s. 1 i texten