Sök i Ratio Lex

Angående anvisande af medel för förbättring af pensioneringen inom de tre första klasserna af handelsflottans pensionsanstalt

1912-03-22 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:151, Angående anvisande af medel för förbättring af pensioneringen inom de tre första klasserna af handelsflottans pensionsanstalt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

1

N:o 151.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående anvisande

af medel för förbättring af pensioneringen inom

de tre första klasserna af handelsflottans pensionsanstalt;

gifven Stockholms slott den 22 mars 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att till förbättring af pensioneringen inom de tre första klasserna af

handelsflottans peusionsanstalt å extra stat för år 1913 bevilja under

riksstatens tionde hufvudtitel ett anslag af 31,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj.t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Theodor Adelswärd.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 111 höft. (Nr 151.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars

1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff, ,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvard,

Statsråden: Petersson,

Sciiotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd, anförde

:

I nådig proposition n:r 85 till 1909 års Riksdag föreslog Eders

Kungl. Maj:t Riksdagen bland annat att till förbättring af pensioneringen

från handelsflottans pensionsanstalt å tionde hufvud titeln bevilja å extra

stat för år 1910 ett förslagsanslag å 90,000 kronor. Af det propositionen

bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för

nämnda dag framgår, att nämnda anslag var afsedt att användas dels

till förbättring af pensioneringen inom pensionsanstaltens tre första

pensionsklasser dels ock till viss höjning af pensionsbeloppen inom

fjärde klassen. Jämte erinran att Riksdagen endast så tillvida biföll

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

berörda förslag att ett anslag, afsedt för ökning af pensionsbeloppen

inom fjärde klassen, beviljades, bär direktionen öfver handelsflottans pensionsanstalt

i en till Eders Kungl. Maj:t ställd underdånig skrifvelse af

den 27 oktober 1911 ifrågasatt vidtagande af åtgärd i det med propositionen

afsedda syfte, i den mån detta sålunda icke vunnit Riksdagens

bifall. Innan jag går att närmare redogöra för innehållet i direktionens

skrifvelse och i de däröfver afgifna underdåniga utlåtanden, har jag ansett

mig böra här erinra om det väsentligaste af hvad vid frågans föregående

behandling inför Eders Kungl. Maj:t anförts, i den män detta

direkt berör eller kan vara ägnadt att belysa det nu föreliggande ämnet.

I statsrådsprotokollet för den 5 mars 1909 har dåvarande chefen för

finansdepartementet till en början dels lämnat en kortfattad historisk

öfversikt angående hvad före tidpunkten för den nådiga propositionens

framläggande i fråga om förbättradt pensioneringssätt för sjöfolk i vårt

land förekommit dels i sammanträngd form redogjort för hufvudgrunderna

i det af sjömanspensioneringskommittén i ämnet afgifna betänkande.

Jag tillåter mig här hänvisa till nämnda historik och redogörelse.

Den af Eders Kungl. Maj:t år 1909 framlagda nådiga propositionen

till Riksdagen angående höjandet af statsbidraget till handelsflottans

pensionsanstalt var närmast föranledd af det af kommerskollegium

den 11 januari 1909 afgifna underdåniga utlåtande öfver sjömanspensioneringskommitténs

betänkande. Den af dåvarande departementschefen

vid frågans behandling inför Eders Kungl. Maj:t uttalade, af

Eders Kungl. Maj:t gillade uppfattning stod i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de åsikter, som från kollega sida i nämnda utlåtande

gjorts gällande. Med hänsyn härtill synes mig lämpligt att, då jag

med föranledande af direktionens öfver pensionsanstalten ofvanberörda

framställning ansett mig nu böra underställa frågan Eders Kungl. Maj:ts

förnyade pröfning, i tillämpliga delar här återgifva innehållet af såväl

kommerskollegii utlåtande som ock dåvarande departementschefens anförande

till statsrådsprotokollet för den 5 mars 1909.

Till en början erinrades i utlåtandet därom, att de säregna förhållanden,

hvarunder sjöfolket utöfvade sitt yrke, i vårt land sedan

lång tid tillbaka ansetts betinga, att det allmänna borde i någon mån

sörja för åtminstone vissa af dem, som äro sysselsatta i detta yrke.

De faror och vedermödor, som de måste utstå, hade i förening med

sjöfartsnäringens stora betydelse för det allmänna föranledt statsmakterna

att vidtaga särskilda åtgärder till förmån för dem, som på grund af

ålder, sjuklighet eller under yrkets utöfvande inträffade olycksfall ur
-

KommerskoUegii

utlåtande

af de ti

11 januari

1909

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

8tåndsatts att försörja sig. De åtgärder, som i nyss angifna syfte vore

vidtagna, afsåge dock allenast det i utrikes sjöfart använda sjöfolket.

De genom statens försorg inrättade institutioner, hvilka hade till

uppgift att tillgodose sjöfolket, vore sjömanshusen i riket samt handelsflottans

pensionsanstalt. De förra handhade ett understödsväsende till

förmån för behöfvande sjöfolk och den senare ett pensionsväsen för ålderstigna

sjömän.

Åvägabringandet af förbättrade anordningar i fråga om sjöfolks

pensionering hade sedan länge utgjort ett önskemål för i främsta rummet

sjömännen själfva, men äfven i hög grad varit föremål för intresse

bland sjöfolkets arbetsgifvare. Såväl inom som utom Riksdagen hade

idkare af och målsmän för sjöfartsnäringen gjort gällande, att de nuvarande

anordningarna i nämnda syfte icke längre kunde anses fylla

berättigade kraf.

Kollegium framhöll vidare, att de skäl, som föranledt det allmänna

att till förmån för personer, sysselsatta i en viss näringsgren, anordna

såväl ett särskild! understödsväsende som ock en särskild pensionering,

enligt kollega åsikt allt fortfarande ägde giltighet. Äfven om behofvet

af dylika åtgärder från det allmännas sida i ej ringa mån stode i samband

med en sjöfolket allt fortfarande ofta utmärkande obenägenhet att

genom besparingar af arbetsförtjänsten sörja för framtiden, kvarstode

dock så många på frågan inverkande faktorer, hvilka läge helt och

hållet utom sjömännens bestämmanderätt, att en särskild omvårdnad

från det allmännas sida om dem vore både behöflig och berättigad.

Kollegium ansåge emellertid det i inrikes sjöfart använda sjöfolket icke

i samma mån äga anspråk på en dylik omvårdnad som sjömännen i

utrikes fart, så länge en liknande omvårdnad ej komme utöfvare af

äfven andra yrken, som bedrefves inom landet, till godo. Den i utrikes

fart använde sjömannen måste oftast längre tider vara långt aflägsnad

från hemmet och hemlandet och vore då ur stånd att nöjaktigt tillvarataga

sina intressen och personligen tillse sina hemmavarande anhöriga.

Han vore i allmänhet i högre grad bunden vid det yrke han en gång

valt. Den i inrikes sjöfart använde sjömannen befunne sig däremot i

ungefär enahanda ställning som en mångfald andra arbetare, hvilkas

yrkesutöfning hölle dem för kortare tider aflägsnade från hemmen. Sjömannen

i inrikes sjöfart hade ock själffallet vida större möjlighet att

kunna öfvergå till ett mindre ansträngande yrke, då olycksfall tillstötte,

som minskade arbetsförmågan, eller krafterna eljest började svika. Gifvet

vore dock, att gränsen mellan dessa grupper sjöfolk ofta måste blifva

svår att uppdraga.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

Sjömanspensioneringens betydelse för själfva sjöfartsnäringen och

särskilt för vår utrikes sjöfart måste ock noga beaktas. I jämnbredd

med den raskt fortgående utvecklingen af vår handelsflotta hade svårigheterna

att för den erhålla tillräcklig och duglig bemanning ökats.

Kollegium vore emellertid böjdt för att anse, att i sjöfolkets pensionsförhållanden

icke vore att söka den hufvudsakligaste orsaken till de

antydda svårigheterna och till att en så stor del af våra sjömän hellre

tjänade å utländska fartyg än å svenska. Härtill bidroge en mängd

andra samverkande omständigheter, såsom en ofta inneboende äfventyrslusta,

önskan att undgå fullgörandet af värnplikt, det sämre kosthållet

å vissa svenska fartygskategorier samt ej minst de högre hyror, som

erbjödes å utländska fartyg. De rikliga arbetstillfällen, som den svenska

industrien under de senare åren erbjudit med jämförelsevis goda löner,

hade äfven otvifvelaktigt i sin mån föranledt en del sjöfolk att öfvergå

till industriella yrken. Visserligen hyste kollegium den uppfattning,

att det icke torde kunna med fog kräfvas eller ens läte sig praktiskt

genomföras att anordna en så riklig och förmånlig pensionering, att

den skulle verka som motvikt till nyss antydda omständigheter och

under alla förhållanden kunna tillföra vår handelsflotta en tillräcklig

bemanning, men kollegium underskattade dock ingalunda betydelsen

för densamma af ett ordnadt pensionsväsende. Utsikten att erhålla en

om ock blygsam pension utöfvade gifvetvis på mången sjöman — och

säkerligen i högre grad på de bättre elementen bland de sjöfarande —

en ej ringa dragningskraft, i sin mån bidragande till att vidmakthålla

eu inhemsk, dugande sjömansstam. Att saken ock hade sin betydelse

för flottans bemanningsfråga, läge i öppen dag.

Kollegium delade den från måuga håll uttalade uppfattningen,

att sjöfolkets pensionsförhållanden för närvarande icke vore på ett tillfredsställande

sätt ordnade, samt ansåge, att åtgärder för afhjälpande

af de härutinnan nu mest bjärt framträdande missförhållandena vore

af nöden. Hvad kollegium sålunda uttalat afsåge närmast frågan om

ålderdomspensionering, men hade äfven i hufvudsak sin tillämplighet å

frågan om skydd åt sjöman mot följderna af olycksfall i arbete.

Efter att hafva förutskickat dessa allmänna anmärkningar har

kommerskollegium öfvergått till bedömande och granskning af hufvudprinciperna

i sjömanspensioneringskommitténs förslag.

Af skäl, som i utlåtandet närmare utvecklades, uttalade sig kollegium

mot de hufvudgrunder, hvarå kommittén byggt sitt förslag om

förbättrad pensionering för sjöfolk, och afstyrkte till följd däraf detsamma.

Kollegium hemställde emellertid, att den af Eders Kungl. Maj:t

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

den 13 december 1907 tillsatta kommittén för åvägabringande af utredning

och afgifvande af förslag om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring

måtte anmodas att taga nämnda förslag, såvidt det afsåge

ålderdoms- och invaliditetsförsäkring af sjöfolk, under öfvervägande vid

fullgörandet af kommitténs uppdrag. Frågan om förbättrad pensionering

för sjöfolk ansåg dock kollegium icke böra helt undanskjutas i afvaktan

på en sådan lösning. Kollegium ansåg tvärtom angeläget, att förbättringar

i detta hänseende komme till stånd. Dessa borde och kunde

enligt kollegii förmenande åstadkommas genom utveckling och reformering

af det nu bestående understöds- och pensionsväsendet för sjöfolk.

Därjämte borde, såsom kommitténs förslag innebure, lagstadgadt skydd

för sjöfolk mot följderna af olycksfall i arbete genomföras.

De åtgärder och anordningar för förbättrande af sjöfolkets ställning,

som kollegium ansåge möjliga och lämpliga att vidtaga, ginge

således i tro olika riktningar, nämligen

1) vidtagande af förbättringar i afseende å sjömanshusens understöda^verksamhet;
2)

beredande af medel för förbättrande af den af handelsflottans

pensionsanstalt handhafda pensioneringen; samt

3) vidtagande af lagstiftningsåtgärder i syfte att tillförsäkra sjömän

samma rätt till ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, som

nu tillkom me arbetare i åtskilliga andra yrken.

Efter det kollegium närmare uttalat sig om sjömanshusens understödsverksamhet,

öfvergick kollegium till behandling af frågan om den

af handelsflottans pensionsanstalt handhafda pensioneringen. Anstalten

hade till ändamål att bereda uttjänt sjöfolk ekonomiskt stöd, ehuru under

helt andra betingelser och villkor än sjömanshusens motsvarande verksamhet.

Medan sjömanshusen lämnade sådant stöd allenast åt verkligt

behöfvande sjöfolk, hade pensionsanstalten till uppgift att åt sjömän,

som uppnått viss ålder och längre tid tjänat i viss sjöfart med svenska

fartyg, bereda visserligen knappa, men dock verkliga pensioner, utgående

oberoende af vederbörandes ekonomiska villkor.

Anstaltens inkomstkällor utgjordes hufvudsakligen af årliga anslag

af statsmedel och afkastningen af anstaltens fonder samt till

mindre del af vissa bötesmedel, som tillfölle anstalten. Med undantag

af det såsom direkt anslag från statens sida utgående årliga fasta beloppet

af 50,000 kronor, vore statsbidraget icke att anse såsom ett

statsanslag eller understöd i vanlig mening utan som ett vederlag för

att staten frånhändt sjöfolket en häfdvunnen ekonomisk förmån, nämligen

den så kallade föringen. Till följd af anslagets rörlighet växlade

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

totalbeloppet något med olika år. Det förhållande att hela anslaget

utginge direkt af tullmedlen antydde, att, enär upphäfvandet af

föringen i dess ursprungliga form skett i syfte att underlätta tullarnas

införande i vårt land, statsanslaget i dess helhet ansetts motiveradt

med hänsyn till upphörandet af den för sjöfolket ganska betydande

ekonomiska förmån, föringen på sin tid inneburit. Pensionsanstalten

hade upprättats i syfte att till sjömännes fromma gifva föringen eu för

dem fördelaktigare användning än som kunnat ernås, då den, såsom

förut skett, i småsummor utbetalades till hvarje sjöman. Därjämte hade

med anstaltens upprättande afsetts att genom de förmåner, anstalten

erbjöde, förmå svenskt sjöfolk att kvarstanna i svensk sjötjänst och

härigenom i händelse af krig kunna påräkna dugligt sjömanskap för

landets försvar.

Redan under pensionsinrättningens första verksamhetsår hade

visat sig, att de inkomstkällor, som ställts till anstaltens förfogande,

varit otillräckliga för att bestrida kostnaderna för den enligt reglementet

i utsikt ställda pensioneringen. Till följd häraf hade det för

anstalten mött oöfverstigliga hinder att kunna bringa pensioneringen

till full effektivitet. Visserligen hade, tack vare den i reglementet för

anstalten fastställda regel, att antalet pensionsrum inom fjärde klassen,

omfattande sjöfolket af manskapsgrad, skulle vara dubbelt så stort som

antalet rum inom öfriga grader tillsammans, pensioneringen inom fjärde

klassen kunnat utan några nämnvärda rubbningar bringas till fullföljd,

så att de till pension berättigade erhållit sådan vid uppnådd pensionsålder

eller åtminstone efter allenast några få månaders väntan. Men

däremot hade pensioneringen inom de tre första klasserna företett

synnerligen stora oregelbundenheter. Enär tillgångarna ej medgifvit

inrättande inom dessa klasser af tillräckligt antal pensionsrum, hade

de inom dessa klasser pensionsberättigade nödgats längre eller kortare

tider vänta på att komma i åtnjutande af pension. För att i möjligaste

mån råda bot på de missförhållanden, som häraf blifvit en följd, hade

anstalten sökt anlita en mängd olika utvägar, såsom närmare framginge

af sjömanspensioneringskommitténs betänkande. Då det enda verksamma

medlet för afhjälpande af missförhållandena, nämligen beredandet af erforderliga

medel för pensioneringens uppehållande, icke kommit till användning,

läge i öppen dag, att anstaltens alla ansträngningar att nöjaktigt

fullgöra sina skyldigheter gent emot pensionstagarne måst blifva till så

stor del, som varit och vore fallet, fruktlösa. Då missförhållandena i

något hänseende blifvit tid efter annan alltför framträdande och anordning

vidtagits för att i någon mån afhjälpa detta, hade häraf i sin

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

ordning framkallats olägenhet i annat hänseende, ej sällan af än svårare

beskaffenhet än det missförhållande, som skolat afhjälpas.

Då kollegium icke ansett sig kunna förorda kommittéförslaget

om förbättradt pensioneringssätt, fann kollegium desto mer angeläget,

att kraftiga åtgärder vidtoges till rättande af missförhållandena i afseende

å den nuvarande pensioneringen. Enligt kollegii uppfattning måste

det redan i och för sig anses synnerligen beklagligt och staten föga

värdigt att — ehuru från statens sida ställts i utsikt, att svenskt sjöfolk,

som hufvudsakligen ägnade sig åt utrikes sjöfart med svenska fartyg,

skulle såsom uppmuntran härtill och belöning härför vid viss uppnådd

ålder och under vissa förutsättningar i öfrigt undfå en pension, som för

deras lifsuppehälle visserligen vore otillräcklig, men dock kunde utgöra

ett ej oväsentligt bidrag därtill — samma sjöfolk eller rättare vissa

klasser däraf, oaktadt det uppfyllt villkoren för pensionens åtnjutande,

dock måste gå i mistning däraf under en lång följd af år och i många

fall aldrig komme i besittning däraf. Redan den omständigheten, att viss

eller vissa klasser af det under lika betingelser pensionsberättigade sjöfolket

finge vänta vida längre på pensions utbekommande än annan eller andra

klasser däraf, innefattade en synnerligen stor obillighet, som borde afhjälpas.

Därefter redogjorde kollegium för antalet på pension väntande inom

de olika klasserna och för storleken af de anslag, som erfordrades för

deras pensionering. Af denna redogörelse framgick, att antalet pensionsberättigade,

h vilka den 1 oktober 1908 ännu icke kommit i åtnjutande

af pension, utgjorde tillhopa 476, samtliga inom de tre första klasserna.

Kollegium beräknade, att ett belopp af i jämnadt tal 62,500 kronor

skulle kräfvas för beredande åt samtliga de väntande af pensioner, och

ifrågasatte därför i första rummet anvisande af ett anslag med detta

belopp för att sätta anstalten i stånd att fullgöra sin uppgift.

Vidare anfördes, att det andra af de hufvudsakliga klagomål, som

framkommit mot den af handelsflottans pensionsanstalt handhafda

pensioneringen, afsett de utgående pensionsbeloppens otillräcklighet.

Kollegium ansåg ock uppenbart, att dessa belopp, resp. 160, 120, 100

och 60 kronor inom de fyra klasserna, vore synnerligen knappt tillmätta

och under inga förhållanden kunde fylla ens mycket små anspråk

å lifsuppehälle, särskildt med rådande höga lefnadskostnader.

Å andra sidan finge ej förbises, dels att pensionerna aldrig varit afsedda

annat än som ett bidrag till bestridande af dessa kostnader,

dels ock att sjöfolkets löneförmåner efter hand alltmera förbättrats.

Sistnämnda förhållande gällde särskildt det till de tre första klasserna

hänför liga sjöfolket, som utgjordes af befälhafvare, styrmän och maski
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

nister. Deras ekonomiska villkor antoges i allmänhet vara någorlunda

goda. Det till fjärde klassen hörande sjöfolket, sjömän och

eldare, befunne sig däremot vanligen eller åtminstone i många fall i

ekonomiskt betryck och ansåge kollegium därför särskild! angeläget, att

åtgärder vidtoges till förbättrande af pensioneringen af denna klass. En

ökning af pensionsbeloppen äfven inom de öfriga klasserna skulle medföra

högst betydande kostnader, och ansåge sig kollegium icke nu kunna

framställa ytterligare kraf på statens medverkan för förbättring af pensioneringen

af dessa klasser, än som vore erforderligt för att göra den

nuvarande pensioneringen effektiv. En eventuell ökning af allenast

fjärde klassens pensioner skulle visserligen rubba den nuvarande proportionen

mellan pensionsbeloppen i de olika klasserna, men denna konsekvens

syntes kollegium i och för sig icke innebära någon orättvisa

eller obillighet, då hänsyn toges till den ofvan framhållna väsentliga

olikheten i sjöfolkets ekonomiska villkor. Kollegium tillstyrkte, att pensionsbeloppet

för denna klass ökades från 60 kronor till 90 kronor.

Antalet pensionärer i fjärde klassen utgjorde den 1 oktober 1908 1,027, och

erfordrades alltså för beredande åt en hvar af dessa af en till 90 kronor

förhöjd pension tillhopa 30,810 kronor. Med hänsyn till den gradvis

fortgående ökningen inom denna klass afjämnades detta belopp uppåt

till 31,500 kronor.

Sammanlagdt ansåg kollegium alltså erfordras ett årligt tillskott

af 94,000 kronor för att i angifna bägge hänseenden förbättra pensioneringen

från anstalten. För beredande af detta tillskott ifrågasatte kollegium

dels att den beräknade årliga afkastningen, 5,000 kronor, af

vissa fonderade medel, hufvudsakligen kvarlåtenskapsmedel efter aflidna

svenske sjömän, äfvensom andra succesivt för hvarje år tillgängliga

medel af likartadt ursprung till belopp af 2,000 kronor årligen skulle tagas

i anspråk dels ock att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

anvisa ytterligare från och med år 1910 87,000 kronor.

I sitt åberopade anförande till statsrådsprotokollet för den 5 mars

1909 har dåvarande departementschefen beträffande de af sjömanspensioneringskommittén

framlagda förslag om sjöfolks pensionering

häfdat som sin uppfattning, att en lösning af denna fråga på det sätt

och i den omfattning kommittéförslaget innebar redan af principiella

skäl icke vore att anbefalla. På samma gång departementschefen gaf

sitt fulla erkännande åt kommitténs sträfvan att söka i ett slag till sjöfolkets

båtnad lösa de bägge stora uppgifterna — olycksfallsförsäkring

och ålderdomsförsäkring — fann han emellertid de af kommerskollegium

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 111 käft. (Nr 151.) 2

Vederbörande

departementschefs

anförande

till

statsrådsprotokollet

för den 5

mars 1909.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 151.

framhållna olägenheter och konsekvenser, som skulle blifva förbundna

med ett genomförande af kommitténs plan, utgöra afgörande hinder däremot.

1 det väsentliga biträdde departementschefen hvad kommerskollegium

uttalat härutinnan.

På de skäl, som i statsrådsprotokollet närmare utvecklades, fann

sig alltså departementschefen icke kunna för det dåvarande på grundvalen

af kommittébetänkandet framlägga något positivt förslag i den af

kommittén angifna riktning.

Vidkommande de åtgärder och anordningar för förbättring af sjöfolkets

ställning, som kommerskollegium i sitt utlåtande ansett möjliga

och lämpliga att vidtaga, hade departementschefen redan förut uttalat

sig i afseende å frågan om den af handelsflottans pensionsanstalt handhafda

pensioneringen och därvid betonat, att pensioneringen från anstalten

vore långt ifrån tillfredsställande och att åtgärder snarast möjligt

borde vidtagas för afhjälpande af de svåraste missförhållandena härutinnan.

Detta syntes ock kunna, utan rubbning af de för pensioneringen

från anstalten gällande grunder i öfrigt, ske genom de åtgärder, kommerskollegium

föreslagit, hvilka afsåge dels att pensioneringen af de

tre första klasserna skulle göras effektiv i så måtto, att de, som enligt

reglementets anda och mening vore berättigade till pension, också skulle

komma i åtnjutande däraf vid den afsedda tiden, dels ock att fjärde

klassens med allenast 60 kronor årligen utgående pensionsbelopp måtte

höjas till 90 kronor. Huru önskvärdt det än vore, att mera omfattande

förbättringar än de sålunda föreslagna kunde bringas till stånd, faun

sig emellertid departementschefen, af hänsyn till de än större kraf å

statskassan, som däraf skulle betiugas, icke kunna i hufvudsak gå längre,

än hvad kollegii förslag innefattade. Efter att hafva uttalat sig om de

ändringar i det för pensionsanstalten gällande reglemente, som departementschefen

ansåge erforderliga under förutsättning att pensioneringen

bragtes till effektivitet, anförde departementschefen vidare, att nämnda

förutsättning i förening med den omständighet, att behofvet af medel

för ernående af detta syfte icke läte sig med full visshet på förhand

beräknas, utan komine att i någon om än mindre mån växla, enligt

departementschefens åsikt betingade, att det statsbidrag, som erfordrades

utöfver det redan till anstalten af tull in edlen utgående anslaget, erhölle

karaktär af förslagsanslag i den mening, att detsamma måtte kunna

tagas i anspråk så långt som erfordrades för att de ofvan angifua förbättringarna

skulle kunna bringas till fullföljd. Det hittills direkt af

tullmedlen utgående anslaget vore nämligen icke något förslagsanslag i

nyss angifna mening. Detsamma vore nämligen begränsadt, dock icke

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 151.

med hänsyn till behofvet, utan till storleken af vårt i utrikes sjöfart

använda fartygstonnage. Då härtill komme, att den ökning af statsbidraget,

som betingades af de af departementschefen förordade

förbättringarna i pensioneringen, icke liksom det hittills utgående

anslaget skulle komma att till sitt ursprung och syfte stå i något som

helst samband med vårt tullväsende, fann departementschefen mest principenligt,

att det nya anslaget icke belastade tullmedlen. "V id sådant

förhållande och då å"andra sidan de skäl, som betingat det dittiUsvarande

anslagets utgående direkt af tullmedlen, icke förlorat sin giltighet,

ansåge departementschefen följdriktigt och äfven i öfrigt mest ändamålsenligt,

att det nya anslaget blefve ett själfständigt sådant vid sidan af

det dittiUsvarande.

Det nya anslaget borde uppföras å extra stat under tionde hufvudtiteln

och lämpligen benämnas »anslaget till förbättring af pensioneringen

från handelsflottans pensionsanstalt».

Vid beräknandet af det nya anslagets storlek utgick departementschefen

i likhet med kommerskollegium från att sammanlagdt skulle

erfordras ett årligt tillskott af ungefär 94,000 kronor för att i angifna två

hänseenden förbättra pensioneringen från anstalten.

Med viss jämkning af hvad kommerskollegium föreslagit ifråga

om användningen för pensioneringen af ofvan afsedda kvarlåtenskapsmedel

m. m., uppgående till 7,000 kronor årligen, i det departementschefen

af angifna skäl beräknade detta tillskott till allenast 3,500 kronor

årligen, skulle alltså enligt departementschefens förslag erfordras för den

årliga förbättringen i pensioneringen 90,500 kronor, till hvilket belopp,

afrundadt till 90,000 kronor, det ifrågasatta nya förslagsanslaget borde

bestämmas.

Riksdagen omförmälde i sin skrifvelse af den 22 maj 1909 angående

regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel

(punkt 7), att Riksdagen hyste betänkligheter beträffande det af Eders

Kungl. Maj:t begärda nya förslagsanslaget å 90,000 kronor. Riksdagen

anförde vidare, att det skulle innebära något väsentligen nytt och

kunde medföra vidtgående konsekvenser att då på extra stat bevilja

ett förslagsanslag, hvarigenom en pensionering till obegränsadt antal af

sjöfolk, som gått på utrikes sjöfart, kunde genomföras. Det vore icke

lämpligt att då taga ett sådant steg, då man härigenom beträffande en

viss yrkesklass skulle kunna föregripa den pågående utredningen i den

vidtomfattande frågan om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

Fr&gans behandling

vid

1909 &rs

Riksdag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Direktionens

öfver

pensions
anstalten
framställ
ning.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Det syntes därför vara nödvändigt att låta frågan om pensioneringens

utsträckning till större antal än reglementet medgåfve tills vidare anstå.

iT Kunde Riksdagen sålunda icke medgifva att i frågans dåvarande

läge genomfördes en så utsträckt pensionering af sjöfolk, som Eders

Kungl. Maj:ts förslag innebar, syntes dock icke hinder föreligga att

tillmötesgå det andra med förslagsanslaget afsedda ändamålet eller

höjandet af pensionsbeloppet i fjärde klassen från 60 till 90 kronor.

Kostnaden härför kunde beräknas till omkring 31,000 kronor årligen,

och beviljade Riksdagen därför till förbättring af pensioneringen från

anstalten å extra stat för år 1910 ett förslagsanslag å sistnämnda belopp.

Sedermera har Riksdagen för ett hvart af åren 1911 och 1912

beviljat för enahanda ändamål samma belopp.

Direktionen öfver handelsflottans pensionsanstalt har i sin ofvan

omförmälda skrifvelse af den 27 oktober 1911 anfört, att till följd af

Riksdagens berörda beslut de till pension berättigade sökande, som

vid 1908 års slut icke kunnat erhålla pension, fortfarande nödgades

vänta på lediga pensionsrum. Deras ställning hade, som framginge af

en bifogad, här nedan återgifven uppgift, sedan dess icke förbättrats.

De utgjorde vid september månads slut år 1911 469 personer, af hvilka

några redan år 1900 ingifvit sina pensionsansökningar. Med anledning

häraf anhölle direktionen, att Eders Kungl. Maj:t måtte förnya sin i

ofvannämnda nådiga proposition gjorda framställning till Riksdagen om

anvisande af medel till pensionering af samtliga eller åtminstone eu

del af de i uppgiften specificerade pensionsberättigade sökande, hvilka

ännu icke kunnat erhålla dem tillkommande pensioner från anstalten.

Ofvan åberopade uppgift angående antalet inom anstaltens tre första

klasser pensionsberättigade, som af brist på medel vid september månads

slut år 1911 ännu icke kunnat erhålla pension, har hufvudsakligen

följande innehåll:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 151.

13

År d& ans öko ingame

inkommit

rista

klass

Antal

| 2:dra

klass

| 3:dje

| klass

Summa

1900 ...........................

7

7

1901 ...........................

—

—

25

25

1902 ...........................

21

—

13

34

1903 ...........................

13

—

12

25

1904 ...........................

23

6

10

39

1905 ...........................

32

19

10

61

1906 ...........................

23

10

9

42

233

1907 ..........................

33

20

6

59

1908 ...........................

27

14

10

51

1909 ..........................

36

13

10

59

1910 ...........................

29

10

7

46

1911 ...........................

15

3

3

21

Summa j

252

95

122

469

Öfver direktionens framställning har kommerskollegium den 13

januari 1912 afgifvit utlåtande och däri till en början ånyo framhållit

de principiella skäl, som kollegium i sitt förra utlåtande åberopat till

stöd för lörslaget om förbättring af sjöfolkets pensionering.

Härtill komme, anför kollegium vidare, en omständighet, som

enligt kollega mening jämväl borde tillmätas afsevärd betydelse vid

bedömande af förevarande fråga, nämligen i hvad mån de pensionsberättigade

sökande, hvilka af brist på medel icke erhållit pension, med hänsyn

till sin ekonomiska ställning vore i behof af sådan.

För att utröna denna sak hade kollegium nu från direktionerna

för en del större sjömanshus infordrat upplysningar.

Af de i anledning häraf till kollegium inkomna yttrandena framginge,

att flertalet pensionsberättigade icke varit i tillfälle att under sin

yrkesutöfning förvärfva ett sparadt kapital, ägnadt att åtminstone i

någon mån bereda dem ekonomiskt oberoende. De, som så kunde — af

naturliga skäl ett fåtal — bortföre att segla. Andra förvärfvade ett i

de flesta fall nödtorftigt lifsuppehälle genom anställningar inom andra

verksamhetsområden. Arbetsförtjänsten vore för dessa ofta oviss och

föga betryggande, deras anställningar vore af mer eller mindre tillfällig

beskaffenhet. Åter andra funnes, som af någon orsak ej genom eget

Kommerskollegii

utlåtande

den

13 januari

1912.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 \ Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

arbete kunde helt eller delvis försörja sig utan vore för sitt uppehälle

i hufvudsak hänvisade till tillfälliga understöd från sjömanshusen samt

hvad de kunde erhålla af allmän eller enskild välgörenhet. Den verkställda

utredningen gåfve sålunda vid handen, att det öfvervägande flertalet

af de pensionsberättigade, som utredningen omfattade, kunde sägas lefva

under mer eller mindre brydsamma ekonomiska villkor och att pensionerna

för dem trots deras jämförelsevis ringa belopp skulle utgöra ett

synnerligen välbehöfligt och afsevärdt tillskott. Detta torde med visshet

i alldeles särskild grad vara förhållandet beträffande de till tredje klassen

hörande pensionsberättigade.

Ur synpunkten af de pensionsberättigades ekonomiska ställning

kräfdes därför enligt kollegii åsikt ett ingripande från statens sida till

förbättrande af pensioneringen. Beträffande frågan i hvilken omfattning

ett dylikt ingripande borde äga rum syntes det kollegium förenligt med

rättvisa och billighet, om medel kunde beredas till pensionering af samtliga

pensionsberättigade sökande. Med hänsyn till de principiella betänkligheter,

som vid frågans föregående behandling i Riksdagen mötte mot

en så omfattande pensionering, syntes emellertid nu endast kunna ifrågasättas

anvisandet af ett visst, på förhand bestämdt anslag, hvarigenom

en förkortning af väntetiden för de pensionsberättigade, som väntat längst,

kunde åstadkommas och sålunda de svåraste missförhållandena beträffande

pensioneringen blifva afhjälpta. I sådant afseende ville kollegium nu

förorda, att medel måtte beredas till pensionering af de inom de tre

första klasserna pensionsberättigade, hvilka ingifvit vederbörliga pensionsansökningar

inom IDOG års utgång och således fått vänta på pension

mera än fem år. Antalet dylika pensionsberättigade sökande utgjorde

233, såsom framginge af den vid direktionens underdåniga skrifvelse

fogade uppgift (se här ofvan) jämte nedanstående sammandrag angående

antalet inom de tre första klasserna pensionsberättigade, hvilka vid

september månads slut år 1911 ännu icke kommit i åtnjutande af pension.

Pensioneringen af ofvannämnda 233 å pension väntande personer kräfde

ett belopp af 30,720 kronor enligt följande beräkning:

112 i l:a klass å 160 kronor för år ........ kronor 17,920: —

35 i 2:a » å 120 » » » ......... » 4,200: —

86 i 3:e » å 100 » » »_......... » 8,600: —

Summa kronor 30,720: —

Det erforderliga anslaget ansåge kollegium på grundval af ofvanstående

beräkning böra bestämmas till 31,000 kronor.

Under åberopande af hvad nu och vid frågans föregående behand
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

ling anförts hemställde kollegium, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig

proposition föreslå Riksdagen att för vidtagande af förbättring i ofvan

angifvet hänseende af pensioneringen från pensionsanstalten anvisa å

extra stat för år 1913 31,000 kronor.

Med hänsyn till den af 1909 års Riksdag uttalade farhåga att man

genom de af Eders Kungl. Maj:t då föreslagna åtgärderna skulle beträffande

en viss yrkesklass föregripa den pågående utredningen om allmän

ålderdoms- och invaliditetsförsäkring har den af Eders Kungl. Maj:t

den 13 december 1907 tillsatta kommittén för utredning af nämnda fråga

anmodats afgifva utlåtande i föreliggande ärende. 1 underdånig skrifvelse

af den 16 januari 1912 har kommittén i sådant afseende anfört,

att föreliggande ansökan om anvisande af medel till förbättring af pensioneringen

från pensionsanstalten under alla förhållanden syntes kunna

afgöras utan att härigenom den allmänna försäkringsfrågans lösning på

något sätt föregrepes.

Innan jag öfvergår till att för egen del uttala mig i ämnet, torde

här böra lämnas en kortfattad historik angående pensionsanstalten samt

redogörelse för de viktigaste bestämmelserna om delaktighet i pensionsanstalten,

delägarnas klassifikation, pensionernas belopp och antal samt

villkoren för pensions erhållande. Jag följer härvid i hufvudsak den i

ofvanberörda statsrådsprotokoll för den 5 mars 1909 gjorda framställning.

I nådig proposition vid 1862—1863 årens riksdag föreslog Kungl.

Maj:t, att rikets ständer måtte lämna sitt bifall till inrättande, i enlighet

med vissa i propositionen närmare angifna grunder, af en pensionsanstalt

för befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska, till utrikes

fart använda segel- och ångfartyg, äfvensom för maskinister och

eldare å sistnämnda slags fartyg.

Samtidigt föreslog Kungl. Majrt rikets ständer att medgifva, att

såsom bidrag till pensioneringen från nämnda pensionsanstalt, måtte få

af tullmedlen utgå ett belopp, ungefärligen svarande mot den så kallade

»föringen» — en sjömän å fartyg i utrikes fart sedant gammalt tillkommande

förmån att, i vederlag för tidigare medgifven tullfrihet för

af dem utrikes ifrån införda varor, vid ankomst till svensk hamn från

utrikes resa af tullmedlen utbekomma vissa belopp — hvaremot »föringen»

ej vidare skulle till sjöfolket utbetalas.

Det föringen motsvarande belopp, som sålunda skulle tillkomma

pensionsanstalten, skulle enligt propositionen närmare bestämmas i förhållande

till lästetalet af de fartyg, till hvilkas besättningar föring ut
-

Alderdoms
försäkrings
kommitténs
utlåtande.

Historik

samtgällande

bestämmelser

om pensionsanstalten

m. m.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

gått, samt ökas i visst förhållande till lästetalet å sådana fartyg, så att

lör det dåvarande, då lästetalet af de till utrikes sjöfart begagnade

svenska fartygen under senaste åren uppgått till emellan 110,000 och

120.000 läster, anslaget fastställdes till 24,000 riksdaler, eller närmast

det belopp, som föringen då utgjorde, men framdeles blefve ökadt med

1.000 riksdaler för hvarje fullt femtusental utöfver 120,000, hvarmed

lästetalet å sådana fartyg kunde komma att tillväxa.

Sedan rikets ständer bifallit Kungl. Maj:ts berörda förslag, förordnade

Kungl. Maj:t den 29 januari 1864 om inrättande af en sådan

pensionsanstalt, hvarom förut nämnts, hvar jämte reglemente för anstalten

af Kungl. Maj:t samtidigt utfärdades.

Förutom omförmälda, till pensionsanstalten af tullmedlen utgående

anslag, hvilket från och med år 1867 uppfördes i riksstaten under dåvarande

nionde hufvudtiteln såsom reservationsanslag under rubriken

»bidrag till handelsflottans pensionsanstalt», utgick till en början äfven

till anstalten ett anslag å 50,000 riksdaler från handels- och sjöfartsfonden.

I samband med indragning af sistnämnda anslag höjdes vid

1869 års riksdag det förra, af tullmedlen utgående anslaget med motsvarande

belopp, eller 50,000 kronor.

Med anledning af under årens lopp inträdd ökning i de till utrikes

sjöfart använda svenska fartygens lästetal höjdes på Kungl. Maj:ts

framställning anslaget af 1871 års riksdag från förutvarande 74,000

kronor till 78,000 kronor. I sammanhang därmed förändrades anslaget

till förslagsanslag i den mening, att den utbetalning till handelsflottans

pensionsanstalt, som på grund af nämnda anslag finge äga rum, skulle,

utöfver de 50,000 riksdaler, som vid 1869 års riksdag beviljats i stället

för det förut utgående bidraget från handels- och sjöfartsfonden, utgöra,

såsom motsvarande föringen, dels 24,000 riksdaler och dels därjämte

1,000 riksdaler för hvarje fullt tal af 2,880 nyläster (5,000 svåra läster),

hvarmed lästetalet å svenska i utrikes sjöfart använda fartyg öfverstege

69,120 nyläster (120,000 svåra läster). Sedermera har ifrågavarande

anslag — numera uppfördt under tionde hufvudtiteln — i riksstaten

upptagits med oförändradt belopp, 78,000 kronor, till och med år 1909.

För att anslagets belopp skulle komma att närmare motsvara de utbetalningar,

som på grund af nämnda bestämmelser de senare åren

gjorts från detsamma, höjde 1909 års Riksdag anslaget till 101,000

kronor att fortfarande såsom förslagsanslag — i nyss angifven mening

— utgå direkt af tullmedlen.

De personer, livilka kunna förvärfva delaktighet i pensionsanstalten,

äro: befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska till utrikes fart

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

använda segel- eller ångfartyg äfvensom maskinister och eldare å ångfartyg.

Dessa personer indelas med afseende å beloppet af dem tillkommande

årliga pensioner i fyra klasser, nämligen:

första klassen: fartygsbefälhafvare, som aflagt examen, erforderlig

för behörighet att föra fartyg å alla farvatten (dock icke befälhafvare,

som på sin tid aflagt sjökaptensexamen af andra klassen);

andra ldassen: fartygsbefälhafvare, som på sin tid aflagt sjökaptensexamen

af andra klassen, samt styrmän, som på grund af styrmansbref

föra befäl i fart bortom Skagen och Lindesnäs;

tredje klassen: fartygsbefälhafvare, som icke aflagt någon af åsyftade

examina, samt styrmän och maskinister;

fjärde klassen: öfrigt sjöfolk, däribland eldare å ångfartyg.

Pensionernas antal och belopp inom de olika klasserna voro ursprungligen

bestämda sålunda:

i första klassen:

100

pensioner

\

a

160

kronor;

» andra »

100

»

120

» ;

» tredje »

100

»

100

» ;

» fjärde »

600

60

» ;

dock skulle pensionsrummens antal inom de fyra klasserna framdeles

ökas i samma proportion, i den mån tillgångarna medgåfve sådant.

Vid 1911 års slut utgjorde pensionsrummens antal inom en hvar af

de tre första klasserna 189 samt i fjärde klassen 1,134. Själfva pensionsbeloppen

hafva icke undergått någon annan förändring än att fjärde

klassens pensioner höjts till 90 kronor från och med år 1910.

Villkoren för pensions erhållande äro i allmänhet: a) att hafva

uppnått 55 års ålder; b) att hafva 25 år varit å svenskt sjömanshus

inskrifven pell, utan att hafva gjort sig skyldig till rymningsbrott,

tillbragt denna tid hufvudsakligen i tjänstgöring under utrikes sjöfart

med svenskt handelsfartyg eller såsom förhyrd å svenskt örlogsfartyg;

och c) att äga behörigen vitsordad god frejd. Aro de pensionssökande

flera än som med inrättningens tillgångar kunna pensioneras, äger den

till pension företräde, hvilken först blifvit därtill berättigad. Hafva två

eller flera samtidigt blifvit pensionsberättigade och finnas ej pensionsrum

för alla, afgöres genom lottning, hvem eller hvilka skola undfå pension.

Det synes mig uppenbart, att med den lösning frågan om förbättrad

pensionering från handelsflottans pensionsanstalt erhöll vid 1909

års Riksdag en väsentlig förskjutning kommit att äga rum beträffande

förhållandet mellan å ena sidan anstaltens tre första pensionsklasser och

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 111 höft. (Nr 151.) 3

Departementschefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

å andra sidan fjärde klassen. Riksdagens ofvan omförmälda beslut i

frågan har nämligen haft till följd att, medan de pensionsberättigade inom

de tre första klasserna icke erhållit någon som helst förbättring af sina

synnerligen ogynnsamma pensionsförhållanden, de pensionsberättigade

inom fjärde klassen åter, jämte det de i motsats till de tre första klasserna

fortfarande åtnjuta förmånen att utan längre väntetid komma i

åtnjutande af pension, erhållit en förhöjning med femtio procent af

pensionsbeloppet. Genom den häraf föranledda väsentliga förskjutningen

till förmån för fjärde klassen har tydligt vis i särskildt hög grad den

tredje klassens ställning kommit att framstå såsom ogynnsam. Väntetiden

för de pensionsberättigade inom denna klass ställer sig omkring

10 år längre än för fjärde klassen, under det att samtidigt pensionsbeloppet

för sistnämnda klass med allenast tio kronor understiger pensionen

inom tredje klassen. Nu angifna förhållande synes mig innebära

en afsevärd oegentlighet, hvilken i hufvudsak ock äger sin tillämplighet

i fråga om de två första klasserna. Redan ur denna synpunkt synes

mig hänsyn till billighet bestämdt kräfva, att åtgärd snarast vidtages

för utjämnande, åtminstone i viss mån, af de tre första klassernas i hög

grad ogynnsamma ställning. Jag tillåter mig härutinnan jämväl erinra

därom, att motion i sådant syfte blifvit väckt vid innevarande års Riksdag.

Jag anser mig böra i detta sammanhang framhålla den för frågans

bedömande betydelsefulla omständighet, att i själfva verket jämväl de

pensionsberättigade inom fjärde klassen hafva ett tydligt, direkt intresse

af att pensioneringen inom öfriga klasserna varder förbättrad. Det nu

rådande förhållandet föranleder nämligen därtill, att många af de inom

de tre första klasserna pensionsberättigade, hellre än att underkasta sig

en oskäligt lång väntan på en något högre pension, helt naturligt finna

det för sig fördelaktigast att begära den visserligen lägre men dock

lättare åtkomliga pension, som inom fjärde klassen står till buds.

Särskildt för pensionstagarne inom tredje klassen synes ett sådant tillvägagående

ligga nära till hands. Enligt hvad jag inhämtat har denna

utväg redan nu i rätt stor utsträckning kommit till användning, hvaraf

ock blifvit eu följd, att pensionsrummen i fjärde klassen på senaste tid

i sådan grad tagits i anspråk, att äfven de pensionsberättigade inom

denna klass numera måste underkasta sig en, om ock hittills jämförelsevis

kort väntetid. Det synes med all sannolikhet kunna antagas, att,

om intet åtgöres för att förbättra de öfriga klassernas pensionsförhållanden,

utvecklingen kommer att än vidare fortgå i nämnda riktning och till

följd däraf pensionsförhållandena inom fjärde klassen efter hand blifva

rätt väsentligt försämrade. Äfven af dessa skäl och för att motverka

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:ö 151.

en sådan för de lägre graderna af sjöfolket menlig utveckling af förhållandena,

finner jag angeläget att i tid söka i skälig mån utjämna och

förbättra pensioneringen för de tre första klasserna.

Såsom ytterligare skäl för en sådan åtgärd vill jag framhålla den

af kommerskollegium i dess senaste utlåtande förebragta utredningen

angående de inom de tre första klasserna pensionsberättigades ekonomiska

ställning. Af denna utredning framgår — delvis i motsats till hvad vid

frågans behandling år 1909 antogs — att en väsentlig del af dessa

pensionsberättigade befinner sig i mycket små ekonomiska villkor och

att pensionen för många af dem skulle blifva ett visserligen ej stort,

men dock värdefullt bidrag till deras nödtorftiga uppehälle.

Beträffande omfattningen af det statsanslag, som bör anvisas för

ifrågavarande ändamål, finner jag mig kunna i hufvudsak ansluta mig

till den af kommerskollegium uttalade uppfattningen. Huru önskvärdt

det än skulle vara, att pensionsanstalten sattes i stånd att i hela den

utsträckning, som i § 5 af reglementet för anstalten förutsättes, möta

pensionskrafven, finner jag mig, med hänsyn till de principiella betänkligheter,

som vid 1909 års Riksdag gjorde sig gällande mot beviljande

af tillskott i angifna, då ifrågasatta utsträckning, icke böra nu gå

längre än hvad kollegii nyss åsyftade förslag innebär. Detta afser, i

motsats till hvad ifrågasattes år i909, anvisandet af ett visst, på förhand

bestämdt anslag. Detta har af kollegium beräknats till 31,000 kronor

att utgå å extra stat för år 1913. Härigenom skulle enligt kollegii

beräkning beredas medel till pensionering af de inom de tre första

klasserna pensionsberättigade, hvilka ingifvit vederbörliga pensionsansökningar

inom 1906 års utgång och således redan nu fått vänta på pension

mera än fem år. Genom en sådan anordning skulle, å ena sidan,

otvifvelaktigt de svåraste missförhållanden i fråga om pensioneringen

blifva undanröjda utan att å andra sidan lösningen af frågan om allmän

ålderdoms- och invaliditetsförsäkring skulle, enligt hvad ock ålderdomsförsäkringskommittén

vitsordat, på något sätt föregripas.

Det ifrågasatta nya anslaget bör, såsom af det redan anförda

framgår, uteslutande disponeras för pensioneringen inom de tre första

klasserna. För att det med anslaget sålunda afsedda ändamålet skall

kunna vinnas, måste tydligt vis förutsättas, att anslagets användning

icke bindes af bestämmelserna i 4 § af reglementet för pensionsanstalten

om proportionen af antalet pensionsrum i de olika klasserna. De med

tillhjälp af det nya anslaget inrättade pensionsrummen böra sålunda,

för att den åsyftade utjämningen i väntetiden skall kunna åvägabringas,

icke på det sätt fördeias, att de tre första klasserna få lika antal rum

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

sinsemellan och samtidigt fjärde klassen, med tillämpning af den i reglementet

afsedda proportionen, erhåller sex nya pensionsrum för hvarje rum,

med hvilket hvardera af de tre första klasserna ökats. Anslaget bör i stället

disponeras till pensionering uteslutande inom de tre första klasserna,

tagna som en klass, så att de sökande pensioneras i den ordning de

blifvit pensionsberättigade inom anstalten, oafsedt hvilken af dessa klasser

de tillhöra. Fjärde klassen bör sålunda gifvetvis icke erhålla några som

helst nya pensionsrum till följd af anslagets beviljande, men vinner denna

klass i stället därigenom den ofvan antydda förmånen att den i regel

lärer undgå konkurrensen från pensionsberättigade inom andra klasser.

Afvikelser från reglementet i nyss angifna riktning hafva redan

tillförene vid flera tillfällen ägt ruin i syfte att utjämna pensioneringen

i ett eller annat hänseende.

Då det föreslagna anslaget skulle anvisas å extra stat för allenast

ett år i sänder, synes det mig ej kunna ifrågakomma att nu vidtaga

någon ändring i reglementet, utan torde särskilda bestämmelser om

anslagets användning böra, därest detsamma af Riksdagen beviljas, utfärdas

af Eders Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande.

Det för nu ifrågavarande ändamål erforderliga anslaget å 31,000

kronor finnes icke beräknadt i det förslag till riksstat, som förelagts

innevarande års Riksdag. Enär emellertid af Riksdagen gjorts besparingar

å- äskade anslag till afsevärda belopp, kan det af mig nu ifrågasatta

anslaget beviljas utan att någon förändring af det för innevarande

års Riksdag framlagda riksstatsförslagets inkomstsida för den skull

behöfver äga rum.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders

Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen

att till förbättring af pensioneriugen inom de tre första klasserna

af handelsflottans pensionsanstalt å extra stat för år 1913. bevilja under

riksstatens tionde hufvudtitel ett anslag af 31,000 kronor.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af

den lydelse, bilagan litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Ljungberg.

STOCKHOLM, ISAAC HÄLG US'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.