Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension

1912-04-19 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:199, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 199.

1

Nr 199.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den 11

oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt

till pension; gifven Stockholms slott den 19 april 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

nuansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att antaga närlagda förslag till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§

i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt

till pension.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen

med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Theodor Adelswärd.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 157 käft. (Nr 199.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af o och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående

civila tjänstinnehafvares rätt till pension.

5 §•

Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:

för manlig tjänstinnehafvara vid uppnådda sextiosju lefnadsår och

trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio lefnadsår och

trettio tjänstår;

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet,

folkskoleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna: vid

femtiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller konsulat

i Ostasien minst tio år: vid sextio lefnads- och trettio tjänstår;

c) för provinsialläkare och förste provinsialläkare, som tillika är

provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugu tjänstår;

d) för betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare,

de vid blindundervisningsanstalterna anställda lärare äfvensom

beridare vid hingstdepå: vid sextiotva lefnads- och trettio tjänstar,

e) för förste provinsialläkare, som icke tillika är provinsialläkare:

vid sextiofem lefnads- och tjugutre tjänstår;

f) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet,

tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutiska

institutet, taudläkarinstitutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor,

veterinärinstitutet, fria konsternas akademi och musikaliska akademiens

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

konservatorium samt landtbruksinstitutet vid Ultima och landtbruks- och

mejeriinstitutet vid Alnarp, för föreståndare och öfverassistenter vid

centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet äfvensom för

statskonsulenter i olika grenar af landthuskållningen samt länsveterinärer:

vid sextiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

g) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka: vid sextiofem

lefnads- och trettiotre tjänstår;

h) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,

betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, andra ämnes- och

öfningslärare vid statens läroverk än de under d) och f) särskild! angifna

äfvensom geologer vid Sveriges geologiska undersökning, landtbruksingenjörer

och distriktslandtmätare, tjänstemän och betjänte vid

den lokala skogsförvaltningen, distriktschefer och distriktsingenjörer i

väg- och vattenbyggnadsdistrikten äfvensom observatörer, geodeter, kartografer,

manliga ritare och gravörer vid rikets allmänna kartverk samt

aktuarie, manliga ritare och gravörer vid sjökarteverket: vid sextiofem

lefnads- och trettiofem tjänstår;

i) för chefen för medicinalstyrelsen och chefen för landtbruksstyrelsen:

vid sextiosju lefnadsår och tio tjänstår såsom chef för den

styrelse enhvar af dem tillhör;

k) för byråchefen för landtbruksärenden i landtbruksstyrelsen: vid

sextiosju lefnadsår och tjugufem tjänstår.

6 §.

Skyldighet att från tjänsten afgå inträder:

a) för innehafvare af domarämbete vid fyllda sjuttio år eller, där

han, efter att hafva uppnått de i 5 § för rätt till hel pension stadgade

lefnads- och tjänstår, oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom

varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen;

b) för annan tjänstinnehafvare vid uppnående af den i 5 § stadgade

lefnadsålder, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att

från tjänsten afskeda, den myndighet obetaget att låta med afskedet

anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten

på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall

längre än till fyllda sjuttio år;

c) för tjänstinnehafvare, som icke uppnått den i 5 § stadgade

lefnadsålder, där han, efter att under fem på hvarandra följande år i

följd af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra,

finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

d) för tjänstinnehafvare, som träffats af olycksfall i tjänsten, där

olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring.

Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga

urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden,

och har han tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel

pension inträder vid sextiosju lefnadsår, uppnått en lefnadsålder af

minst sextiofem år eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pension

inträder vid sextiotvå år eller fråga är om läkare vid hospital eller

asyl för sinnessjuka, uppnått en lefnadsålder af minst sextio år eller

ock, där fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen

eller betjänte vid tullverkets lokalförvaltning eller de i 5 § h) omförmälda

tjänstemän vid rikets allmänna kartverk och sjökar teverket, uppnått en

lefnadsålder af minst sextiotre år, äge Konungen, uppå därom af vederbörande

myndighet gjord framställning, förklara sådan tjänstinnehafvare

skyldig att från tjänsten afgå.

Denna lag träder i kraft, hvad angår däri omförmäld civil personal

vid rikets allmänna kartverk och sjökarteverket, den 1 januari 1913

och i öfrigt omedelbart efter utfärdandet; dock att för läkare vid statens

hospital och asyler för sinnessjuka, hvilken vid tidpunkten för ikraftträdandet

af bestämmelserna, såvidt sådan läkare angår, lagens stadganden

icke skola gälla, där han ej inom ett år efter samma tidpunkt

anmäler, att lagens bestämmelser må å honom vinna tillämpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

5

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Heg enten i statsrådet å

Stockholms slott den 19 april 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EhrensväRD,

Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med cheferna för sjöförsvars-, civil- och

jordbruksdepartementen anmälde chefen för finansdepartementet, statsrådet

friherre Adelswärd härefter uppkomna förslag till ändringar i lagen

den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension

samt anförde i sådant afseende följande:

Enligt gällande pensionslag inträder för läkare vid hospital eller

asyl för sinnessjuka rätt att komma i åtnjutande af hel pension samt

skyldighet att afgå från tjänsten vid 62 lefnads- och 30 tjänstår.

I en till Kungl. Maj:t ingifven ansökning hafva nu fjorton öfverläkare

och läkare vid hospital anhållit om sådan ändring i nyssnämnda

Läkare vid

statens

hospital och

asyler för

sinnessjuka.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

bestämmelser, att rätten till hel pension jämte skyldighet att från tjänsten

afgå må inträda först vid 05 lefnadsår och 30 tjänstår.

Till stöd för sin framställning erinra sökandena till en början,

att de af Kungl. Maj:t förordnade kommitterade, hvilka 1894 afgåfvo

betänkande med förslag till lag angående ordnande af pensionsväsendet

för statens civile tjänstinnehafvare samt deras änkor och barn, föreslogo

såsom villkor för pensions erhållande 65 lefnads- och 30 tjänstår för

bland andra »provinsialläkare samt läkare vid hospitaler och asyler lör

sinnessjuke» mot 70 resp. 35 år för civile tjänstemän i allmänhet.

I motiveringen härför yttra de kommitterade, bland annat, följande:

»Hvad slutligen hospitals- och asylläkare angår finnas nu för deras

pensionering inga särskilda bestämmelser, men då den föreslagna lagen

skrdle komma att äfven på dem blifva tillämplig och då deras tjänstverksamhet,

i betraktande af den oaflätliga spänning af själs förmögenheterna

den måste kräfva, icke lär kunna anses mindre ansträngande,

• om än på annat sätt, än provinsialläkares, har kommittén för sin del

funnit samma lefnadsålder böra stadgas för de förres som för de senares

pensionering.» Vidare framhålla kommitterade den långa studietiden för

läkare och deras sena inträde i tjänst.

Då Kungl. Maj:t till 1899 års Riksdag aflat nådig proposition med

förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension af

staten m. in., innehöll berörda lagförslag vissa modifikationer i de af

kommitterade förordade bestämmelserna. Sålunda föreslogs af Kungl.

Maj:t, att rätt till erhållande af hel-pension i regel skulle inträda vid

67 lefnads- och 35 tjänstår; dock skulle för vissa grupper af tjänstinnehafvare

pensionsrätten inträda vid tidigare lefnadsår och lör en del

äfven vid lägre tjänstålder. Hel pension för läkare vid hospital och

asyler för sinnessjuke skulle enligt 1899 års proposition utgå vid 65

lefnads- och 35 tjänstår, under det för provinsialläkare föreslogs 62

lefnads- och 25 tjänstår, däraf 20 som provinsialläkare.

I ett senare tillkommet kommittébetänkande af 1902 hafva särskilda

kommitterade beträffande frågan, vid hvilken lefnadsålder rätt till

pension borde inträda, förklarat sig dela den mening, som uttalats och

närmare motiverats uti Kungl. Maj:ts till 1899 års Riksdag aflåtna

nådiga proposition i detta ämne, och alltså hållit före, att såsom allmän

regel i afseende å civile tjänstinnehafvares pensionsålder borde uppställas,

att denna ålder skulle utgöra 67 år.

Med hänsyn till behofvet af undantagsbestämmelser framhölls

emellertid, bland annat, att »vissa tjänstinnehafvare äro dock till följd

af tjänstgöromålens beskaffenhet in. in. i den ställning, att tillfälle bör

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

dem beredas att erhålla pensionsrätt vid tidigare lefnadsår och i några

fall jämväl vid lägre tjänstålder än den som är stadgad för civile

tjänstinnehafvare i allmänhet. Detta är i synnerhet fallet dels i afseende

å lefnadsåldern, när tjänstgöringen är af mera ansträngande natur, och

dels i fråga om tjänstetiden, när mer än vanligt långa förberedelser

kräfvas för att vinna och ådagalägga nödig kompetens för tjänstens

behöriga skötande.»

Af sådan anledning funno kommitterade nödigt föreslå nedsättning

af såväl lefnads- som tjänståldern för, bland andra, de tjänstinnehafvare,

hvilka utöfva verksamhet som läkare.

Såsom undantag från den allmänna regeln hade kommittén i sådant

afseende föreslagit, att hel pension måtte utgå vid uppnådda 62 lefnadsoch

30 tjänstår: för provinsialläkare samt läkare vid hospital eller asyl.

I afseende å tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänsten

yttrade kommitterade:

»En af pensionslagens viktigare uppgifter bör enligt kommitténs

mening blifva att genom lämpligt afvägda bestämmelser så ordna frågan

om tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänsten, att dylik skyldighet

förefinnes i alla de fall, då det måste anses ådagalagdt, antingen att till

följd af hög ålder tjänstinnehafvares arbetsförmåga blifvit så nedsatt,

att han icke vidare kan på ett tillfredsställande sätt fylla sin plats, eller

ock att långvarig sjukdom, vanförhet eller lyte gör honom för framtiden

till tjänstutöfning oförmögen.»

Efter det Kungl. Maj:t framlagt nådig proposition för Riksdagen,

har sedermera lagen af den 11 oktober 1907 tillkommit angående civila

tjänstinnehafvares rätt till pension, som stadgar angående läkare vid

hospital och asyler, att de äro i likhet med provinsialläkare skyldiga

afgå vid 62 lefnadsår.

Anledningen till att provinsialläkarnes pensionsålder satts så tidigt

som vid 62 år lärer väl närmast och egentligen bero därpå, att dessa

läkare ofta nödgas göra långa och ansträngande tjänsteresor inom respektive

distrikt. Medicinalstyrelsen har i denna del särskild! framhållit, att

skötseln af provinsialläkarebefattningarne fordrade »kraftiga och rörliga

läkare». Dessa skäl synas emellertid i och för sig icke påfordra, att

läkare vid hospital och asyler pensionsberättigas redan vid 62 års ålder.

Erfarenheten rörande svenska hospitalsläkarnes verksamhet under

de sista femtio åren har veterligen icke heller gifvit stöd för den uppfattningen,

att statens och sinnessjukvårdens intressen kräfva en så tidig

afgång för hospitals- och asylläkarnes vidkommande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Medicinal
styrelsen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.

Vid jämförelse med förhållandena i grannländerna såsom exempelvis

Tyskland och Danmark finner man att hospitalsläkarne som regel kvarstå

i tjänsten till 70 års ålder.

Sökandena anse, att hospitals- och asylläkare rättvisligen böra för

rätt till hel pension i åldershänseende likställas med förste provinsialläkare,

som icke tillika är provinsialläkare, samt med lasarettsläkare, för

Indika åldersgränsen ansetts böra bestämmas till 65 år.

I detta sammanhang erinra sökandena äfven ej mindre därom,

att för den med professur i psykiatri förenade öfverläkaretjänsten vid

Stockholms hospital pensionsåldern inträder först vid 65 år, än äfven

därom, att kommitterade, som uppgjort förslag till pensionskassa för

bland andra stadsläkarne, ifrågasatt, att åldersgränsen för rätt till pension

sättes till 65 år.

Därest för läkare vid hospital eller asyl åldersgränsen framflyttas

från 62 till 65 lefnadsår skulle härigenom en icke oväsentlig besparing

för statsverket uppkomma.

Med stöd af det anförda hafva sökandena anhållit, att Kungl.

Maj:t ville till Riksdagen aflåta nådig proposition om sådan ändring

i pensionslagen den 11 oktober 1907, att rätt till hel pension med skyldighet

att från tjänsten afgå må för läkare vid hospital eller asyl för

sinnessjuka inträda vid 65 lefnads- och 30 tjänstår.

Medicinalstyrelsen, hvars yttrande infordrats, har anfört följande.

Pensionsrätt tillerkändes första gången vid statens anstalter för

sinnessjuka anställda läkare genom nådigt bref den 1 juni 1877 angående

pension å allmänna indragningsstaten. Genom nämnda nådiga bref

fingo nämligen alla civila tjänstemän, hvilkas aflöning vore fördelad i

lön och tjänstgöringspenningar, rätt att vid fyllda 65 lefnadsår och

minst 35 tjänstår undfå pension till lönens hela belopp. 1 kraft af sagda

nådiga bref hade ett flertal hospitalstjänstemän tilldelats pension vid beviljadt

afsked från tjänst.

Den kommitté, hvars underdåniga utlåtande den 7 november 1902

läge till grund för nu gällande pensionslag, framhöll, att som allmän

regel för civil tjänstinnehafvares persionsålder borde uppställas, att denna

ålder skulle utgöra 67 lefnadsår. Kommittén ansåg dock, på sätt sökandena

erinrat, att undantag från denna regel i vissa fall vore af behofvet

påkallade. Kommittén föreslog därför en nedsättning af såväl lefnadssom

tjänståldern för, bland andra, de tjänstinnehafvare, som utöfvade

egentlig läkarverksamhet, och skulle hel pension tillfalla dessa — provinsialläkare

och läkare vid hospital och asyler — vid 62 lefnadsår och

27 respektive 30 tjänstår.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199-

Kommitténs förslag i detta hänseende vann Kungl. Maj:ts bifall.

I proposition i ärendet till 1907 års Riksdag hade emellertid intagits ett

yttrande till statsrådsprotokollet af dåvarande chefen för finansdepartementet,

hvari framhölles det vanskliga i att vid bestämmandet af pensionsålder

för olika kategorier af tjänstinnehafvare finna det i hvarje fall

råtta, och framhölles samtidigt, att, om i eu framtid erfarenheten skulle

ådagalägga, att de lagbestämmelser härutinnan, som kunde varda beslutade,

skulle visa sig i ett eller annat afseende otillfredsställande, ett

dylikt förhållande jämförelsevis lätt skulle kunna afhjälpas.

De lagstiftande myndigheternas beslut fattades i detta afseende i

öfverensstämmelse med förslaget, och blef alltså såsom villkor för åtnjutande

af hel pension lefnadsåldern för tjänstinnehafvare, som utöfvade

läkarverksamhet, fastställd till 62 år.

Efter denna återblick på ärendets tidigare behandling har medicinalstyrelsen

yttrat sig om den nu gjorda underdåniga framställningen.

Skäl kunde förvisso anföras både för och emot den nu ifrågasatta

ändringen, säger styrelsen. För densamma anförde sökandena,

såsom nämndt, att på hospitalsläkare icke behöfde ställas samma kraf

på rörlighet som på provinsialläkare, hvilka ansåges böra afgå vid 62 års

ålder, emedan de såsom hufvuduppgift hade att dagligen verkställa

sjukresor på landsbygden. Sökandenas verksamhet kunde lämpligen

jämföras med förste provinsialläkarnas (de själfständiga) och lasarettsiäkarnas,

för hvilka afgångsåldern bestämts till 65 år. Medicinalstyrelsen

måste erkänna det befogade i denna erinran, hvilken beträffande jämförelsen

med lasarettsläkarna skulle varit ganska slående, om det icke i

själfva verket förhölle sig så, att sistnämnda läkares pensionsålder satts

så hög som till 65 år egentligen af det skälet, att deras pension utginge

från en särskild kassa, och att afgifterna till densamma på sin tid ansåges

blifva allt för betungande, om pensionsåldern för delägarna bestämdes

lägre än till 65 år.

Emellertid åberopade sökandena äfven erfarenheten rörande hospitalsläkarnas

verksamhet under de senaste 50 åren, hvilken sades icke gifva

stöd för den uppfattningen, att statens och sinnessjukvårdens intressen

skulle kräfva en så tidig afgång för hospitals- och asylläkare som vid

62 års ålder. I det hela måste medicinalstyrelsen äfven härutinnan gifva

sökandena rätt. Visserligen hade fall inträffat, då hospitalsläkare äfven

före uppnådda 62 år åtnjutit permanent tjänstledighet på grund af

obotlig sjukdom. Men å andra sidan kunde talande exempel anföras på

hospitalsläkare, som intill 65 år och därutöfver med full kraft bestridt

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 157 höft. (Nr 199.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

sina viktiga ämbeten, och medicinalstyrelsen hade således intet skäl att

ur denna synpunkt motsätta sig sökandenas önskningar.

Slutligen skulle en senare afgång, såsom äfven af sökandena framhållits,

minska statens utgifter för pensionering af läkare vid sinnessjukvårdsanstalterna.

Mot förändringen talade egentligen ett skäl, nämligen de försämrade

befordringsförhållanden på hospitalsläkarbanan, som däraf skulle

blifva en nödvändig följd. Redan nu klagades öfver klena utsikter till

befordran för läkare, som ägnade sig åt denna bana. För att belysa ställningen

ville medicinalstyrelsen anföra, att de sju läkare, som under de

senaste 10 åren befordrats till hospitalsöfverläkare, vid utnämningen

hade uppnått en ålder af respektive 38, 41, 42, 43, 45, 46 och 49 år.

Under sådana förhållanden borde man endast med försiktighet ändra gällande

bestämmelser, som lämnade utsikt till tidigare befordringar. Man

finge dock icke glömma, att det vore viktigare fakta, som under en följd af

år verkat i riktningen att försämra befordringsmöjligheterna. Detta vore

den betydliga utvidgningen af de tre hospitalen i Lund, Uppsala och

Kristinehamn äfvensom nyanläggningen af så stora anstalter som de i

Vänersborg, Säter och Västervik. På hvarje af alla'' dessa anstalter

funnes allenast en öfver!äkarplats, men 4 å 5 underordnade läkartjänster,

då tidigare i allmänhet blott en biträdande läkare kom på en öfverläkare.

Proportionen mellan öfverläkare och andra läkare vid hospitalen

hade således blifvit en helt annan än förr varit fallet, och det kunde

antagas, att i jämförelse med denna förändrade proportion höjning

i pensionsåldern skulle spela en jämförelsevis obetydlig roll.

Emellertid rådde icke enighet i uppfattningen bland läkarna vid

hospitalen angående önskvärdheten af höjd pensionsålder. Bland de

sökande saknades sålunda ganska många och isynnerhet yngre hospitalsläkare.

Orsaken torde vara naturlig nog. Det kunde icke väcka undran,

om det personliga intresset läte frågan framstå olika för de äldre och

de yngre läkarna. Under det att de förra med bekymmer motsåge nödvändigheten

att afgå från innehafvande tjänst vid eu ålder, då kroppsocb

själskrafter ännu kunde väntas vara orubbade, torde de senare i en

utsträckning af pensionsåldern närmast se den tid aflägsnad, då de trott

sig kunna vänta befordran på den lefnadsbana, hvaråt de ägnat sig.

Med sämre befordringsutsikter måste gifvetvis rekryteringen på

ifrågavarande tjänsteområde blifva svårare. Detta hade också redan

tydligt visat sig, t. ex. däri att sökande ännu icke kunnat fås till några

af de nya läkartjänsterna vid Säters och Västerviks hospital. Kunde

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199. 11

detta missförhållande undanröjas genom afslag på den nu föreliggande

framställningen, så skulle medicinalstyrelsen svårligen kunna tillstyrka

densamma. Men styrelsen hade redan visat, att en mäktigare orsak läge

till grund för detta sakförhållande, en orsak som oberoende af pensionsåldern

redan utöfvat sin verkan. Andra medel måste därför antagligen

under alla omständigheter tillgripas för att få nödigt antal läkare vid

de stora hospitalen.

Vid öfvervägande af skälen för och emot sökandenas begäran om

framskjutande af läkarnas vid hospitalen och asylerna för sinnessjuka

pensionsålder till fyllda 65 år funne medicinalstyrelsen sålunda öfvervägande

skäl tala för bifall till densamma.

Sökandena hade föreslagit bibehållande af det nu fastställda antalet

tjänstår för tjänstinnehafvarnas rätt till hel pension eller 30 år,

och i likhet med sökandena ansåge medicinalstyrelsen, att en framflyttning

af pensionsåldern till 65 år icke borde medföra en ökning af det för hel

pension erforderliga antalet tjänstår. I allmänhet kunde en läkare icke

börja att^ utöfva sitt kall förr än vid 30 års ålder; och det blefve till

fromma för sinnessjukvården, att läkaren, innan han vunne anställning

vid hospital, vant i tillfälle utbilda sig exempelvis såsom underläkare

vid lasarett eller i annan utöfning af sitt yrke vunnit vana vid behandling

af sjuka. Blefve det erforderliga antalet tjänstår höjdt, så nödgades

läkare, om han skulle hinna intjäna hel pension, omedelbart efter

sin examen skaffa sig tjänstår, bvilket företrädesvis skulle ske genom

anställning vid hospital.

Statskontoret har i infordradt utlåtande anfört.

Genom den föreslagna fram flyttningen af pensionsåldern för läkare

vid statens hospital och asyler skulle — äfven om därmed icke förbmdes

ändring af den för hel pension stadgade tjänståldern — säkerligen

en besparing för statsverket vinnas. Från kostnadssynpnnkt kunde

därför icke vara något att erinra mot förslaget. Med hänsyn till hvad

medicinalstyrelsen anfört om svårigheten att rekrytera ifrågavarande

personal kunde det visserligen ifrågasättas, huruvida under nuvarande förhållanden

lämpligen borde vidtagas en ändring, hvilken, om ock i jämförelsevis

mindre grad, vore ägnad att förmörka utsikterna till befordran

och därigenom i sin män öka svårigheten i berörda hänseende. Denna

synpunkt torde emellertid icke få tillmätas afgörande betydelse. Mot

den föreslagna förändringen i och för sig syntes medicinalstyrelsen icke

hafva något att erinra; och torde därför få antagas, att pensionsåldern

för ifrågavarande läkare torde kunna höjas till 65 år, utan att någon

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

olägenhet för sjukvården däråt kunde i regel vara att befara; och vid

sådant förhållande syntes den föreslagna förändringen höra vidtagas.

Men liksom det beträffande lasarettsläkare, med hvilka nu ifrågavarande

läkare ansåges närmast jämförliga, befunnits nödigt att, på sätt

af 19 § i nådiga reglementet för lasarettsläkamas pensionskassa den

13 november 1903 framginge, meddela bestämmelser om pension redan

vid uppnådda 60 lefnadsår för lasarettsläkare, som lede af sjukdom

eller vore till hälsan försvagad, ville det synas statskontoret, som om försiktigheten

bjöde, att, därest pensionsåldern för hospitals- och asylläkare

höjdes till 65 år, möjlighet bibehölles att från tjänsten aflägsna en sådan

läkare, då han efter uppnådd ålder af 60 år af sjukdom och minskad

arbetsförmåga blifvit urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra

sina åligganden.

Om pensionsåldern framflyttades från 62 till 6o ar, syntes äfven det

för hel pension erforderliga antalet tjänstår följdriktigt böra i motsvarande

mån höjas för ifrågavarande tjänstinnehafvare och således bestämmas

till 33 år. Medicinalstyrelsen hade visserligen uttalat sig_ mot

en sådan förändring; men om det inbördes förhållandet mellan pensionsåldern

och den för hel pension bestämda tjänståldern enligt nu gällande

stadgande!! vore riktigt och lämpligt afvägdt, och annat hade icke påståtts,

så torde icke heller kunna göras någon befogad erinran mot att detta

förhållande äfven framgent bibehölles och sålunda tjänståldern höjdes i

samma mån som lefnadsåldern.

Därest förevarande ansökning vunne bifall och hänsyn tillika toges

till hvad statskontoret nu anfört, erfordrades ändring af 5 och 6 §§ i lagen

den 11 oktober 1907 angående civila tjänstmnehafvares lätt till pension,

och hade statskontoret utarbetat förslag till i sådant afseende erforderliga

ändringar i nämnda paragrafer.

Slutligen fäste statskontoret uppmärksamheten därå, att skyldighet

att underkasta sig ändrade bestämmelser i pensionshänseende icke kunde

anses förefinnas för nuvarande innehafvare af ordinäre läkartjänsterna

vid hospital och asyler; de bland dessa, som inom förelagd tid förklarade

sig icke vilja ingå på de nya bestämmelserna, måste därför vara berättigade

att få nuvarande stadganden å sig tillämpade.

iartements- Såsom medicinalstyrelsen framhållit, torde den afgörande synpunkten

chefen. på frågan om åldersgränsen för skyldighet att afgå och ^pensionsrätter

inträdande vara den, huruvida sysselsättningen i respektive tjänst är åt

mera slitande beskaffenhet än i tjänster i allmänhet, sa att i följd häraf

det kan antagas att tjänstens innehafvare bör tidigare än hvad normalt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

är fallet vara skyldig att afgå med pension. Enligt hvad styrelsen upplyst,

synes så ej vara förhållandet med hospitalsläkarna, och nr denna

synpunkt föreligger alltså intet hinder att bifalla ansökningen.

En förhöjning af pensionsåldern verkar naturligtvis i viss mån på

befordringsutsikterna inom vederbörande yrkesgren. Detta hindrade dock

ej, att man år 1907 i genomsnitt fastställde högre pensionsålder än

förut varit gällande. Den nu ifrågasatta förhöjningen från 62 till 65 år

torde ej heller vara af den väsentliga beskaffenhet, att den i och för

sig gör hospitalsläkarbanan mindre lockande, helst då antalet hospital

alltjämt är i tillväxt och således utsikten att jämförelsevis tidigt vinna

anställning å banan förbättras. Jag anser mig därför kunna förorda

lefnadsålderns höjande.

Beträffande den för pensionsrätt erforderliga tjänståldern hafva de

hörda myndigheterna uttalat olika åsikter. Lämnas nu föreskrifna antal

tjänstår oförändradt, innebär detta i förhållande till hvad för närvarande

gäller ett framflyttande af den tidpunkt, vid hvilken hospitalsläkarna för

erinrande af hel pension behöfva efter afskräde studier börja sin tjänstgöring.

Med statskontorets förslag däremot skulle fortfarande som hittills

32 år betraktas som den ålder, vid hvilken under normala förhållanden

hospitalsläkaren skulle börja stadigvarande tjänstgöring i

statens tjänst. Då, så vidt jag har mig bekant, ej framkommit någon

anmärkning om att denna åldersgräns är för låg, anser jag mig kunna

följa statskontorets uppfattning härutinnan.

Äfven beträffande den ifrågasatta ändringen i 6 § i pensionslagen

synes statskontorets förslag böra godtagas.

Då, såsom statskontoret framhållit, skyldighet att underkasta sig

ändrade bestämmelser i pensionshänseende icke kan anses förefinnas för

nuvarande innehafvare af ordinarie läkartjänster vid hospital och asyler,

lärer i en särskild öfvergångsbestämmelse böra stadgas, att den nya

lagens bestämmelser icke skola tillämpas på läkare af ifrågavarande

slag, med mindre de inom förelagd tid, som i öfverensstämmelse med

18 § a) pensiouslagen torde böra bestämmas till ett år efter den nya

lagens ikraftträdande, anmäla sin önskan att ingå på de nya bestämmelserna.

De förslag till ändringar i pensionslagen, som jag härefter går att

anmäla, stå i samband med den af Kungl. Maj:t och 1911 års Riksdag

beslutade lönereglering för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt de

af Kungl. Maj:t för innevarande års Riksdag framlagda förslag till

s. 14 Kontrollera mot PDF

Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Liineregle
ringskom
mittén.

Statskontoret.

Departe
mentschefen.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

löneregleringar för den civila personalen vid rikets allmänna kartverk

och sjökarteverket.

I sitt den 4 februari 1911 afgifna betänkande angående reglering

af löneförhållanden m. in. beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt för de under styrelsen ställda distriktstjänstemännen har löneregleringskommittén,

under erinran att enligt gällande pensionslag skyldighet

för distriktschef att afgå från tjänsten inträdde vid uppnående

af 67 lefnadsår, vidare anfört, att med hänsyn till beskaffenheten af

distriktschefernas arbete det syntes kommittén böra komma under pröfning,

huruvida ej berörda skyldighet borde inträda åtminstone vid 65

års ålder, på sätt redan gällde i fråga om en del tjänstemän, livilkas

tjänstgöring torde kunna anses i viss mån jämförlig med distriktschefernas,

nämligen geologer vid Sveriges geologiska undersökning, landtbruksingenjörer

och distriktslandtmätare samt tjänstemän vid den lokala

skogsförvaltningen. I fråga om distriktsingenjörerna vore kommittén

af den mening, att, för den händelse pensionsrätt skulle komma att beredas

dessa, enahanda bestämmelse ifråga om skyldighet att vid viss lefnadsålder

afgå från tjänsten borde gälla för distriktsingenjör som för distriktschef.

I infordradt underdånigt utlåtande den 13 april 1911 förklarar sig

statskontoret i likhet med löneregleringskommittén anse förhållandena

påkalla, att distriktscheferna äfvensom distriktsingenjörerna i väg- och

vatt enby ggnadsdistrikten, därest pensionsrätt såsom kommittén föreslagit

bereddes de senare, blefve i afseende å pensionsåldern likställda med

geologer, landtbruksingenjörer med flera samt således blefve vid 65 års

ålder berättigade till pension och därvid äfven skyldiga att från tjänsten

afgå; och hemställde alltså statskontoret om sådan ändring i 5 § i

pension sia gen, att bemälda distriktscliefer och distriktsingenjörer upptoges

bland de tjänstinnehafvare, för hvilka rätt att komma i åtnjutande af

hel pension inträdde vid 65 lefnads- och 35 tjänstår, vid hvilket förhållande

dessa tjänstemän jämlikt stadgandet i 6 § b) af nämnda lag

blefve skyldiga att från tjänsten afgå vid uppnående af 65 lefnadsår.

Enligt den af 1911 års Riksdag antagna, af Kungl. Magt fastställda

staten för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte därunder lydande

distriktstjänstemän, som äger tillämpning från och med den 1 januari

1912, finnas å staten uppförda sex distriktschefer samt åtta distriktsingenjörer,

för hvilka pensionsunderlaget bestämts skola utgöra, för

distriktschef 4,000 kronor och för distriktsingenjör 2,000 kronor. Bland

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 199. 15

villkoren för åtnjutande af de i denna stat för ordinarie befattningshafvare

i väg- och vattenbyggnadsdistrikten upptagna aflöningar har

inforts den bestämmelsen, att i fråga om skyldighet att från tjänsten

afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad i särskild

lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för

lönestatens ikraftträdande eller såvidt angår innehafvare af befattning

som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; dock att

tjänstinnehafvare skall vara pliktig underkasta sig de förändrade bestämmelser,

som kunna varda meddelade i afseende å de för rätt till hel

pension stadgade lefnads- och tjänstår och den därpå grundade skvldicrliet

att från tjänsten afgå.

På grund häraf skulle förty, såsom redan antydts, för ifrågavarande

distriktschefer och distriktsingenjörer rätt till hel pension inträda vid

67_ lefnads- och 35 tjänstår. Då jag emellertid delar den af lönereo-- leringskommitten och statskontoret uttalade uppfattning, att ifrågavarande

tjänstemän böra redan vid 65 lefnadsår och 35 tjänstår komma i åtnjutande

af hel pension, instämmer jag i hvad statskontoret föreslagit

beträffande ändring af 5 § i pensionslagen i nu angifna syfte.

Vidkommande härefter den civila personalen vid rikets allmänna

kartverk har löneregleringskommittén i sitt den 14 december 1911 afgifna

betänkande angående reglering af löneförhållandena m. in. för

omförmälda personal meddelat, att enligt till kommittén ingifna framställningar

chefen för rikets allmänna kartverk föreslagit, att kartverkets

tjanstemannapersonal i fråga om skyldighet att afgå från tjänsten måtte

jämnställas. med landtbruksingenjörer, under det att manliga ritare och

gravörer. vid kartverket mot kartverkschefens berörda förslag framhållit

såsom sm åsikt, att 60 år vore den ålder, då vid kartverket anställd

ritare eller gravör lämpligen borde vara berättigad att erhålla pension.

Löneregleringskommittén har såsom sin mening uttalat, att för arbetschefen

vid den ekonomiska afdelningen af kartverket, för kvinnliga

ritare vid samma afdelning samt för vaktmästarna vid verket borde

uti ifrågavarande, hänseende gälla samma bestämmelser som för civila

tjänstinnehafvare i allmänhet. Hvad åter beträffade observatörer, geodeter,

kartografer samt manliga ritare och gravörer vid kartverket hemställde

kommittén, att. för dem skulle i fråga om skyldighet att från tjänsten

afgå äfvensom i fråga om pension gälla hvad enligt pensionslagen och

särskildt 5 och 6 §§ i nämnda lag gällde beträffande tj änstinnehafvare

vid den lokala skogsförvaltningen.

Kommitténs medlemmar voro emellertid icke eniga om denna

Den civila

personalen

vid rikets

allmänna

kartverk.

Löneregle
ringskom
mittén.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

mening. Sålunda utalade i en vid betänkandet fogad reservation en

af kommitténs ledamöter med instämmande af två andra ledamöter att,

då han af åtskilliga, i reservationen närmare angifna skäl icke kunde

instämma med kommitténs flertal uti hemställan om pensionsålderns

fastställande för observatörer, geodeter, kartografer samt manliga ritare

och oravörer till 65 år och utsikt att få pensionslagens lagsta pensionsålder

60 år, som tillämpades endast för ett alldeles speciellt fall bestämdt

att o-älla för den ifrågavarande personalen vid rikets allmänna kartverk

icke förefunnes, han hemställde, att den därnäst lägsta pensionsåldern,

62 år, måtte tillämpas på densamma. .

Öfver löneregleringskommitténs betänkande hafva infordrade underdåniga

utlåtanden afgifvits af chefen för rikets allmänna kartverk och

kommissionen för de allmänna kartarbetena.

Chefen för Chefen för rikets allmänna kartverk har, med erinran att han

rikets aii- Straffande pensionsåldern för den civila, manliga personalen vid kart"k"''

verket föreslagit 65 lefnadsår, vidare framhållit, att orsaken hvarför

detta förslag afgifvits ej varit den, att han icke ansett ömkligt att lor

en del af sagda personal eu tidigare pensionsålder fastställdes, utan

den att han efter tagen del af gällande pensionsreglemente ej ansett

sig kunna föreslå lägre pensionsålder än den, som vore gällande for

sådan personal vid annat verk, med hvilken han ansett möjligt jamnställa

kartverkspersonalen, hvarjämte han ej ansett sig kunna för kartograferna

fullt motivera en undantagsbestämmelse, innefattande rättighet

till afgång före 65 års ålder. Då det emellertid af kommitténs betänkande

med därtill fogade reservation framginge, att möjlighet torde

finnas till att för den civila kartverkspersonalen vinna en sådan afgangstid,

att den motsvarade sådan personals vid annat verk, hvilken hade

ett synnerligen ansträngande men'' med kartverkets icke likartad^ arbete,

ansåge sig chefen för kartverket kunna, med fullt instämmande i berörda

reservation, i fråga om observatörer, geodeter samt manliga ritare och

oravörer hemställa, att dessas pensionsålder bestämdes till 62 ar Däremot

ansåge han sig, såsom nämndt, ej kunna fullt motivera så tidig ålgång

för kartografer, hvadan han beträffande dem vidhölle sitt förra förslag.

Kommissionen Kommissionen för de allmänna kartarbetena har jämväl förklarat

lör de all- • instämma i hvad nämnda reservant inom lonereglermgskommittén

ntZel:T föreslagit i fråga om pensionsåldern för observatörer, geodeter samt

manliga ritare och gravörer.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

1010 St^tskontoret har i mfordradt underdånigt utlåtande den 7 mars statskontoret.

„ eyinrat’ att loneregleringskommittén hemställt, att såsom villkor

för åtnjutande al de i staten upptagna aflöningsförmåner för de ordinarie

befattningar med lön å stat, som kommittén föreslagit skulle inrättas

vid rikets allmänna kartverk, skulle stadgas, bland annat, att i

fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt

till pension skulle gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares

rätt till pension vore vid tiden för den nya aflöningsstatens

ikraftträdande eller, såvidt anginge innehafvare af befattning, som därefter

tillträddes, vid tillträdet till befattningen stadgadt, Bifölles hvad

kommittén sålunda hemställt och föreslagit, skulle med nuvarande stadganden

i pensionslagen de i allmänhet gällande bestämmelserna om

pensionsålder och därmed också tidpunkten, då skyldighet att från

tjänsten afgå skulle inträda, blifva för samtliga ordinarie civila tjänstinnehafvare

vid kartverket gällande; för manlig innehafvare skulle alltså

pensionsåldern och skyldigheten att afgå inträda vid 67 år och för

kvinnlig vid 60 år. Häremot syntes icke vara något att erinra, forsa

vid t anginge den kvinnliga personalen äfvensom arbetschefen vid verets

ekonomiska afdelning samt vaktmästarna. Hvad däremot beträffade

verkets öfriga manliga civilpersonal, bestående af observatörer, geodeter

, ■Hografer samt ritare och gravörer, rådde icke heller någon meningsskiljaktighet

därom, att den särskilda beskaffenheten af dessa tiänstmnehafvares

verksamhet kräfde en lägre pensionsålder för dem än den

vanliga. Meningarna voro emellertid delade rörande frågan, huru stor

nedsättning, som 1 detta afseende af omständigheterna påkallades. För sin

del hölle statskontoret före, att den af kartverkschefen först föreslagna och

af löneregleringskommitténs flertal förordade pensionsåldern af 65 år borde

kunna anses tillfredsställande, om därjämte, såsom kommittén förordat

möjlighet bereddes att redan vid uppnådd ålder af 63 år pensionera

tjanstmnehafvare, som befunnes vara af sjukdom eller minskad arbetsformåga

urståndsätta att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståhgganden.

För sådant ändamål och då anledning till undantag från

hvad som enligt pensionslagen i allmänhet gällde i fråga om den tjänstalder,

som berättigade till hel pension, i detta fall icke förelåge, erfordrades

ändringar af 5 § g) och 6 § sista stycket pensionslagen. Och

framlade statskontoret förslag till ändrad lydelse af nämnda författningsrum.

Hvad slutligen den civila personalen vid sjökarteverket beträffar Den civila

har loneregleringskommittén i afgifvet betänkande den 14 december personalen

Bihang till Eilcsdagens protokoll 1912. 1 sand. 157 käft. (Nr 199.) 3 V''d ve/ket.^"

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Löneregic- 1911 angående reglering af löneförhållanden för nämnda personal ined

rings- åberopande af hvad kommittén uti förevarande afseende anfört i fråga

kommittén. ^ den ciyila personalen vid rikets allmänna kartverk föreslagit, att

för kvinnlig befattningshafvare och vaktmästare vid sjökar teverket skulle

i fråga om skyldighet att afgå från tjänsten tillämpas samma bestämmelser,

som gällde för civila befattningshafvare i allmänhet, hvaremot

aktuarien, hvilken skulle hafva att utföra geodetiska arbeten, samt manliga

civila ritare och gravörer vid sjökarteverket borde i angifna hänseende

likställas med’ motsvarande befattningshafvare vid rikets allmänna

kartverk.

statskontoret. X den 7 mars 1912 afgifvet infordradt underdånigt utlåtande har

statskontoret framhållit samma synpunkter beträffande pensionsrätten för

nu ifrågavarande personal, som anförts i fråga om samma rätt för

personalen vid rikets allmänna kartverk, samt, med instämmande i hvad

af löneregleringskommittén uti förevarande afseende föreslagits, framlagt

förslag till häraf föranledda ändringar i 5 och 6 §§ i pensionslagen.

lartements- Enligt de för Riksdagen framlagda förslag till stater för den civila

chsfen. personalen vid rikets allmänna kartverk och sjökarteverket skulle den

civila ordinarie personalen bestå vid förstnämnda ämbetsverk af 2

observatörer, 6 geodeter, 12 manliga ritare eller gravörer, 1 arbetschef

för afdelningen för ekonomiska arbeten och stomkartearbeten, 18 kartografer,

8 kvinnliga ritare och 2 vaktmästare samt vid sjökal teverket af

1 aktuarie, 11 manliga ritare eller gravörer, 2 kvinnliga biträden och

1 vaktmästare.

Lika med statskontoret anser jag frågan om rätten för erhållande

af hel pension för ifrågakomna civila personal vid rikets allmänna kartverk

och sjökarteverket böra lösas i öfverensstämmelse med hvad löneregleringskommittén

med afseende härå hemställt. Mot de förslag till ändrad lydelse

af 5 och 6 §§ pensionslagen, som statskontoret förordat, har jag i

sak ej något att erinra. Dock torde framför ordet ritare böra insättas

ordet manliga. Då ifrågakomna löneregleringar för omförmälda personal

vid bägge ämbetsverken äro afsedda att tillämpas från och med 1913 års

ingång, böra de ändringar i pensionslagen, som föranledas af förslagen

beträffande pensionsrätten för personalen, träda i kraft den 1 januari

sistnämnda år.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i enlighet,

med de af honom uttalade åsikter affattadt förslag till lag om ändrad

lydelse af 5 och 6 §§ i pensionslagen, hemställde departementschefen,

att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga

nämnda förslag.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall; och skulle nådig proposition

till Riksdagen aflåtas af den lydelse bil. litt. . . vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Schumacher.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:247 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående civ s. 5 i texten