Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen

1912-04-26 · 35 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 33 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:224, Med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 224.

1

Nr 224.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§

strafflagen; gifven Stockholms slott den 26 april 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse af

15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kung], nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Gast. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 176 käft. (Nr 224.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt, genom

våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst

med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff

särskildt belagd är.

Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt, genom

våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga någon

till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet

eller att öfvertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller fängelse,

i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskildt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, där ej

målsäganden angifver det till åtal eller ock brottet medfört fara för allmän

säkerhet eller ordning. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än

målsägande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

3

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Alaj-.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 29 mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sandström anförde:

»De försök, som inom olika länder hittills blifvit gjorda att genom

lagstiftning reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, hafva

haft till ett af sina hufvudsakligaste syften att bevara den arbetsfred, som

är en nödvändig förutsättning för näringslivets bestånd och fortsatta utveckling.

En betydande del af nämnda lagstiftningsarbete har därför

varit ägnad frågan om förekommande eller inskränkande af arbetsinställelser.

Därvid har man fortgått på två olika vägar. Antingen har man

uppställt förbud mot arbetsinställelser eller därmed sammanhängande

företeelser samt för öfverträdelse af förbudet stadgat viss påföljd, straff

eller skadestånd, eller ock har man sökt att förebygga arbetsinställelser

genom att anvisa sätt, på hvilka uppkomna tvister skulle kunna lösas i

annan ordning än genom öppen strid.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

De till förstnämnda grupp hörande stadganden äro till stor del

ägnade frågan om tvång mot arbetsvilliga. Utgången af en strejk är ju i

väsentlig mån beroende af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan å

arbetskraft, användbar uti ifrågavarande produktionsgren. Därest strejkande

skola lyckas genom arbetsinställelsen genomdrifva sina fordringar,

måste de därför i största möjliga omfattning hindra arbetsgifvaren från

att finna ersättare för de strejkande. Att de strejkande därvid äro berättigade

att genom fredlig öfvertalning eller öfverhufvud genom rättsenliga

medel påverka dem, som trädt eller ämna träda i deras ställe, synes numera

öfverallt vara erkändt. Om de strejkande däremot göra sig skyldiga

till rätt sstridiga tvångsåtgärder mot de arbetsvilliga, komma gifvetvis vederbörande

lagstiftnings 0 generella stadgunden angående dylika åtgärder att

träda i tillämpning. Åtskilliga länders lagstiftningar innehålla emellertid

äfven specialstadganden, som uttryckligen afse endast tvångsåtgärder mot

arbetsvilliga. Så är förhållandet med Tysklands, Österrikes, Ungerns, Frankrikes,

Belgiens, Italiens, åtskilliga schweiziska kantoners samt Rysslands

lagstiftningar. Anmärkningsvärdt är dock, att de modernaste lagarbetena,

såsom norska strafflagen samt de österrikiska och schweiziska förslagen,

uttryckligen tagit afstånd från denna ståndpunkt.

Vår lagstiftning innehåller i 15 kap. 22 § strafflagen ett särskildt

stadgande angående tvång mot arbetsvilliga. Ursprungligen lydde nämnda

paragraf sålunda: »Tvingar någon, utan laga rätt eller med missbruk af

sin rätt, genom våld eller hot, annan att något gorå, tåla eller underlåta,

straffes högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med

svårare straff särskildt belagd är.» Redan med denna lydelse fick lagrummet

användning företrädesvis å sådana fall, i livilka någon tvingat annan

att deltaga i arbetsinställelse. Så blef förhållandet framför allt sedan sistnämnda

fall ställts under offentligt åtal. Från början stadgades i 24 § i

samma kapitel, att brott, som i 22 § sagdt vore, ej finge åtalas af allmän

åklagare, där ej målsäganden angålve det till åtal. Från denna princip

gjordes emellertid undantag genom lagändringar 1893 och 1897. Genom

lag den 9 juni 1893 erhöll 15 kap. 24 § sådan lydelse, att brott, som i

22 § omförmäldes, folie under offentligt åtal, därest genom brottet någon

tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbetet,

och genom lag den 28 maj 1897 undergick lagrummet ytterligare sådan ändring,

att allmän åklagare blef berättigad att ä tjänstens vägnar åtala brott

enligt 22 § äfven i det fall att genom brottet någon hindrats att öfvertaga

erbjudet arbete. Någon ändring af 22 § hade dittills icke ägt rum. Vid 1899

års riksdag väcktes emellertid inom andra kammaren en motion, däri föreslogs,

att till 22 § skulle fogas ett nytt moment af följande lydelse: »Lag samma

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

vare, dill- man, på sätt nu är sagdt, försöker tvinga någon till deltagande

i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbete eller att öfvertaga

erbjudet arbete». I sammanhang därmed föreslogs i motionen jämväl,

att 24 § skulle, så vidt den hänförde sig till 22 §. erhålla följande ändrade

lydelse: »Brott, som i 22 § 1 mom. sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare,

där ej målsäganden angifver det till åtal eller ock genom brottet

någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till

arbetet eller att öfvertaga erbjudet arbete». Lagutskottet hemställde, att

riksdagen ville för sin del antaga det i motionen framlagda lagförslag och

denna hemställan bifölls äfven af båda kamrarna. Den 10 juli 1899 blef

förslaget upphöjdt till lag. Under det att förut det brott, hvarom förmäles

i 22 §, straffats allenast såsom fullbordadt, blef genom nämnda lagändring

äfven försök till tvång kriminaliseradt, dock endast i det fall att

tvångsförsöket ägde sammanhang med arbetsinställelse. Dylikt tvångsförsök

belädes därjämte med samma straff, som fullbordadt brott eller högst

straffarbete i två år. Därigenom att vidare tillämpligheten af 24 § inskränktes

till 22 § 1 mom. kom för det i sistnämnda paragrafs andra

moment afhandlade försöksbrottet att gälla bestämmelsen i 19 § 2 mom.

af förordningen om strafflagens införande, att under allmänt åtal höra

alla brott, som ej i lag äro uttryckligen undantagna.

Mot de lagändringar, för hvilka jag nu redogjort, uttalades redan från

början starka betänkligheter. Särskildt rönte det vid 1899 års riksdag framlagda

förslag starkt motstånd. I andra kammaren afgåfvos för detsamma

endast 108 röster, under det att 93 röster afgåfvos för afslag. Då högsta

domstolen sedermera hördes öfver förslaget, blef detsamma ej tillstyrkt af

någon ledamot. Efter en utförlig kritik af de grunder; på hvilka förslaget

hvilade, förenade sig fem justitieråd i hemställan att detsamma icke

måtte stadfästas och öfriga två justitieråd afstyrkte att förslaget i dess då

föreliggande form blefve gilladt. Under de år, som sedan dess förflutit,

har ifrågavarande lagstiftning långt ifrån lyckats tillvinna sig ökadt förtroende.

Tvärtom synes den uppfattning hafva alltmera stadgat sig, att

åtminstone genom 1899 års lagändring begåtts ett misstag, som borde rättas.

En vid 1904 års riksdag inom andra kammaren framlagd motion, däri hemställdes,

att riksdagen måtte för sin del besluta, att 22 och 24 §§ i 15 kap.

strafflagen skulle åter erhålla samma lydelse, som de hade före sanktionerandet

af den nya lydelsen den 10 juli 1899, samlade sålunda i andra

kammaren 102 röster mot 116, som afgåfvos för afslag. Motionen förnyades

sedermera vid riksdagarna 1908, 1910 och 1911 utan att dock vinna

bifall. Vid sistnämnda riksdag framkommo emellertid äfven åtskilliga

förslag, som icke i likhet med senast omnämnda motion afsågo ett upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

häfvande af de genom 1899 års lag införda stadganden utan allenast en

mer eller mindre genomgripande ändring af dem, i syfte att bringa dem

i närmare öfverensstämmelse med de i vår strafflag i öfrigt gällande

principer. Ett af dessa förslag, framlagdt i en i andra kammaren väckt

motion, blef med en af motionären under öfverläggmingen förese gen

ändring antaget af andra kammaren och synes äfven i första kammaren,

ehuru det därstädes afslogs, hafva tillvunnit sig sympatier, Förslaget

innebar, att det straffbara försöket utvidgades till motsvarighet emot hela

det fullbordade brottet, att straffet för försök sänktes samt alt åtalsrätten

begränsades.

Redan de yttre fakta, för hvilka jag nu redogjort, synas mig innebära

en maning till statsmakterna att taga under öfvervägande, huruvida

bestämmelserna i strafflagens 15 kap. 22 och 24 §§ alltjämt böra bibehållas

i sin nuvarande affattning. Jag har på grund däraf låtit inom justitiedepartementet

af tillkallad sakkunnig person verkställa en utredning af

frågan. Därvid hafva tjänat till ledning dels förhandlingarna i riksdagens

kamrar, dels ock en undersökning af samtliga de mål angående brott af

nu ifrågavarande slag, som efter det att 1899 års lag börjat tillämpas fullföljts

till högsta domstolen. Dessa mål uppgå till ett antal af allenast 38

och då i ett af dessa de tilltalade sakfälldes för flera konkurrerande brott,

därvid särskildt straff ej skulle ådömas för frihetsbrottet utan detta endast

verka såsom försvårande omständighet, har vid berörda undersökning ytterligare

bortsetts från detta. Det föreliggande materialet är således alltför

begränsadt för att lämna någon allsidig bild af underrätternas lagtillämpning

på detta område men har dock visat sig vara tillräckligt för att låta vissa

brister hos densamma framstå i tämligen bjärt dager. Sedan utredningen

af frågan i dess helhet nu blifvit slutförd, anhåller jag att få inför Eders

Kungl. Maj:t anmäla ärendet.

De anmärkningar, som framställts mot stadgandet i 22 § 2 mom.,

kunna sammanföras under följande synpunkter. Enligt vår strafflag är

försök till brott i regel straffritt; utom det i nämnda lagrum omförmälda

fall har nämligen vår strafflag med straff belagt endast försök till förräderi,

mord, förgiftning, fosterfördrifning, våldtäkt, mordbrand och vissa

därmed likställda brott, rån och fånges löstagande med våld. Redan det

förhållande, att det i 15 kap. 22 § beskrifva brott upptagits inom ett

så ytterst begränsadt undantagsområde, är i och för sig anmärkningsvärd^

Ännu mera påfallande är att nu ifrågavarande försöksbrott ej motsvarar

hela området för det fullbordade brottet utan begränsats till de fall, att

man försöker tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra

någon att återgå till arbete eller att öfvertaga erbjudet arbete. Nämnda

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

syfte har således ansetts vara mera farligt och förkastligt än alla andra,

som kunna förekomma. Och slutligen har det sålunda bestämda försöket

i fråga om straffet likställts med det fullbordade brottet. Ett misslyckadt

försök att genom hot utpressa penningar eller att genom våld eller hot

tvinga annan att begå mord, stöld eller annat brott är såsom sådant

straffritt, under det att ett misslyckadt försök att genom våld eller hot

förmå någon till deltagande i arbetsinställelse redan i och för sig skall

icke blott straffas utan kan i likhet med det fullbordade brottet medföra

straffarbete i två år.

Till nu gjorda anmärkningar kommer ytterligare den, att brottsbeskrifnirigen

i lagrummet ej lämnar tillräcklig ledning för bedömandet af

fragan, huruvida i ett konkret fall en brottslig handling föreligger eller

icke. Detta gäller framför allt beträffande hotet. I vissa andra stadgande!!

i strafflagen, Indika kriminalisera användandet af hot, är detta begrepp

närmare bestämdt antingen så, att hotet förklarats skola innebära trängande

fara, eller så, att det skall vara hot med brottslig gärning. 1 förevarande

lagrum lämnas hotet däremot alldeles obestämdt och då vid bedömandet

af dess straffbarhet icke heller såsom vid fullbordadt tvång ledning kan

erhållas af det faktum, att den afsedda effekten uttvingats, kan tydligen

vid ifrågavarande stadgandes handhafvande mera än eljest möta svårighet

att af omständigheterna vid förbrytelsens begående finna säkra kännetecken,

utvisande huruvida allvar och brottslig afsikt varit förbundna med gärningen.

Redan vid granskningen af förslaget till 1899 års lagändring

blef äfven af högsta domstolen anmärkt, att närmare bestämmelse borde

meddelas, huru sådant hot, som här afsåges, skulle vara beskaffad^ enär

det eljest skulle kunna inträffa, att personer komme att åtalas och dömas

för åtgärder, hvilka i allmänhet anses fullt befogade eller som varit af beskaffenhet

att ej den ringaste fara för effektens inträdande uppstått. De

farhågor, åt hvilka sålunda gafs uttryck, hafva till fullo bekräftats. Af

de. till högsta domstolen fullföljda trettiosju målen har sålunda i nio fall, i

hvilka underdomstol dömt tilltalad till straff enligt 22 § 2 inom., antingen

redan hofrätt eller ock högsta domstolen förklarat den tilltalade icke hafva

gjort sig skyldig till brott enligt nämnda lagrum. I ännu större omfattning

hafva naturligtvis misstag blifvit begångna af allmänna åklagarna. I

ett mycket stort antal fall hafva personer ställts under tilltal för handlingar,

som svårligen skulle ansetts brottsliga, därest de icke ägt sammanhang

med arbetsinställelse, och säkerligen har icke inom något annat

område af strafflagen så många åtal befunnits obefogade och till följd

däraf ogillats, som fallet varit inom nu ifrågavarande. I sammanhang

med 1909 års storstrejk skedde sålunda åtal för 183 tvång.-fflrott

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

mot arbetsvilliga. I fråga om 42 af dessa saknas upplysning angående

målets utgång men af öfriga 141 mål blefvo de tilltalade frikända redan

af underrätten i icke mindre än 46 mål, motsvarande ungefär 36 %, under

det att motsvarande procent beträffande samtliga öfriga åtalade brott

och förseelser, som föröfvats i samband med konflikten (våld mot polisman,

uppmaning till brottslig handling och annat brott mot offentlig myndighet,

beträdande af fridlyst område, deltagande i förbjuden folksamling eller

demonstration, olaga försäljning af brännvin med derå brott och förseelser,

tillhopa 618), såvidt af tillgängliga uppgifter kunnat inhämtas, utgjorde

endast 14. Det okritiska sätt, hvarpå allmänna åklagarna sålunda handhaft

och alltjämt handhafva stadgandet, innebär så mycket större vådor

för rättssäkerheten, som lagrummets straffsats medgifver sådan häktningsrätt,

som omförmäles i 19 § 6 inom. 1 st. i förordningen om strafflamms

införande, och denna rätt äfven tagits i anspråk i betydande omfattning.

I de till högsta domstolen fullföljda trettiosju målen har sålunda

häktning ägt ruin i sjutton fall, därvid tillhopa fyrtiosex personer häktats.

Ingen af dessa har af domstolarna ansetts böra kvarblifva i häkte till dess

målet blifvit slutligen afgjordt, utan har i alla fall utom två redan underrätten

och i sistnämnda två fall hofrätten förordnat om den eller de häktades

lösgifvande. I de flesta fall har dylikt förordnande skett redan vid

första rannsakningen. Af de häktade blefvo icke mindre än sju slutligen

dömda endast till bötesstraff och två fullständigt frikända; af dessa senare

hade en hållits häktad en månad.

Sammanfattar man hvad jag i det föregående anfört, kan först och

främst fastslås, att 15 kap. 22 § 2 mom. utgör ett undantagsstadgande,

som saknar hvarje motsvarighet inom vår strafflagstiftning. Denna anmärkning

träffar lagrummet redan på grund af det från eljest gällande principer

afvikande sätt, hvarpå det behandlat försöket. Därigenom att stadgandet

afser endast tvångsförsök mot arbetsvilliga och således ej kan drabba

andra än kroppsarbetare eller dem, som ställa sig solidariska med dessa, har

det ytterligare erhållit karaktären af klasslag i den mening att det strider mot

principen om äflas likhet inför lagen. Häri ligger det fundamentalt

oriktiga. Redan blotta tillvaron af ett bristfälligt och ensidigt undantagsstadgande

på den sociala strafflagstiftningens område innebär en allvarlig

samhällslära såsom ägnad att försvaga förtroendet till lagstiftningens opartiskhet

och att väcka split mellan samhällsklasserna. Det förhållande att

stadgandet, enligt hvad jag i det föregående påvisat, i stor omfattning föranledt

åklagare och underdomstolar till åtgärder och domslut, hvilka vid

pröfning blifvit till sin laglighet underkända, måste äfven gifvctvis i sin

mån verka undergräfvande på aktningen för lag och myndigheter. En

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition N:r 224.

ändring af stadgandet synes därför icke längre böra uppskjutas. Huru

genomgripande denna kan göras, beror tydligen i första hand på, i hvad

mån ändringen skulle medföra en minskning i det rättsskydd, som stadgandet

i sin nuvarande affattning gifver arbetsvilliga gentemot kränkningar

af deras arbetsfrihet. Jag skall därför till att börja med undersöka

denna fråga.

Utom 15 kap. 22 § 2 mom. kunna följande lagrum tillämpas å

tvångsförsök mot arbetsvilliga. Därest såsom tvångsmedel användts våld

och detta innefattat misshandel, kan detsamma straffas enligt strafflagens

14 kapitel, i hvars 13 § utsättes straff jämväl för sådan uppsåtlig misshandel,

hvarå ingen eller ringare skada följt. Därest våldet åter är af sådan

beskaffenhet, att det ej kan betraktas såsom misshandel — t. ex.

om man mot en persons vilja fasthaller honom eller bär honom från en

plats till annan — synes ett fullbordadt brott enligt 15 kap. 22 § 1 mom.

föreligga, i det att gärningsmannen i dylikt fall tvungit annan att något

tåla eller underlåta. Försök att medelst hot tvinga annan till något

kan åter i de flesta fall straffas enligt 15 kap. 23 §, som sfadgar straff

för den, som muntligen eller skriftligen hotar annan med misshandel

eller brottslig gärning på sådant sätt eller under sådana omständigheter,

att anledning är att befara, att hotet verkställas skall. Enligt nu nämnda

lagrum kan således straffrihet för tvångsförsök inträda endast i sådana

fall, i hvilka försöket föröfvats medelst hot af sådan beskaffenhet, att

hotet ej faller under 15 kap. 23 §. De straffbara fallen kunna åter

drabbas af fullt tillräckliga straff genom tillämpning af stadgande i 14

kap. eller af 15 kap. 23 §. Redan enligt 14 kap. 13 § liksom enligt

15 kap. 23 § ingår nämligen i straffsatsen äfven fängelse i högst sex

månader.

En granskning af den tillämpning, som 15 kap. 22 § 2 mom.

erhållit inom lagskipningen, skall till fullo visa, i hvilken ringa utsträckning

stadgandet bereder arbetsvilliga ökadt'' rättsskydd. I de af mig förut

omförmälda mål, som vid förevarande utredning varit föremål för undersökning,

har i de flesta såsom tvångsmedel användts misshandel eller muntligt

hot om misshandel. Samtliga dessa fall skulle sålunda varit straffbara enligt

någon paragraf i 14 kap. eller enligt 15 kap. 23 §. I samtliga fallen skulle

jämväl det utdömda straffet kunnat ådömas enligt något af sistnämnda

lagrum. 1 de fall, då endast 15 kap. 22 § 2 mom. åberopats, har nämligen

straffet af högsta domstolen ofta bestämts till böter och då frihetsstraff

ådömts, har detta bestämts till fängelse i en, två eller högst tre

månader. Redan enligt 14 kap. 13 § eller 15 kap. 23 § skulle således

mycket väl en straffkvantitet af tre månaders fängelse kunnat utdömas,

Bihang till Riksdagens protokoll 1212. 1 saml. 176 käft. (Nr 224.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

om man ock måste medgifva, att ett dylikt resultat af straffmätningen faller

sig naturligare, då den straffram, inom hvilken straffet skall bestämmas,

är så vidsträckt som den i 15 kap. 22 § 2 mom., hvilken omfattar

jämväl straffarbete i högst två år. Hvad därefter angår de fall, i hvilka

det använda tvångsmedlet utgjorts af våld, som icke innefattar misshandel,

kan såsom typiskt exempel anföras följande fall. Under pågående strejk

vid en fabrik hade från denna afsändts ett med varor lastadt arbetsåkdon,

å hvilket befunnit sig utom kusken några arbetare, som ej deltogo i strejken.

Åtskilliga strejkande, som varit samlade å vägen, hade då omringat

åkdonet, stannat hästarna samt sökt rycka ned de åkande arbetarna och

kusken. Därest det våld, de strejkande för detta ändamål använde, icke

tillfogat de våldförda vare sig skada eller smärta, skulle ju stadgandena i

14 kap. ej varit tillämpliga. Frånsedt att gärningen skulle kunnat bestraffas

såsom förargelseväckande beteende — och så äfven bedömdes af underrätten

— skulle densamma i saknad af stadgandet i 22 § 2 mom.

emellertid ingalunda gått straffri. Tvärtom synes gärningen mycket väl

kunna inpassas under den i 22 § 1 mom. upptagna brottsbeskrifningen

och densamma sålunda kunna bedömas såsom ett fullbordadt brott, genom

hvilket någon tvungits att något underlåta eller tåla. Äfven i dylika fall

är sålunda stadgandet i 22 § 2 mom. obehöfligt. Det återstår att undersöka

sådana fall, i hvilka såsom tvångsmedel användts hot, som ej faller

under brottsbeskrifningen i 15 kap. 23 §. Här fordras, att hotet skall hafva

skett muntligen eller skriftligen, hafva gått ut på misshandel eller (annan)

brottslig gärning samt hafva skett på Sådant sätt eller under sådana omständigheter,

att aidedning varit att befara, att detsamma skulle verkställas. Sistnämnda

fordran torde i de fall, om hvilka här är fråga, så godt som alltid

kunna anses uppfylld och sålunda icke innebära någon inskränkning i lagrummets

användbarhet vid försök till tvång mot arbetsvilliga. Genom fordran

på att hotet skall hafva skett muntligen eller skriftligen uteslutes däremot

lagrummets tillämplighet å sådana fall, i hvilka den brottsliga afsikten tillkännagifvits

genom åtbörder. Om en folkmängd förföljer och våldsamt

tränger på en arbetsvillig under åtbörder, som omisskännligen gifva uttryck

åt afsikt att misshandla, kunna deltagarna sålunda ej straffas enligt 15

kap. 23 § men väl eldigt 22 § 2 mom. Exemplet torde dock vara af

tämligen teoretisk natur, ty vid dylikt tillfälle torde väl så godt som alltid

fällas yttranden af innehåll att bringa fallet under 23 §. Under alla omständigheter

synes gärningen kunna bedömas såsom förargelseväckande beteende,

ofta nog till och med såsom upplopp. Hvad slutligen angår den i

23 § uppställda fordran på att det, hvarmed hotas, skall vara en brottslig

gärning, synes icke heller detta rekvisit göra lagrummets tilllämplig
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

hetsområde afsevärdt mindre än det, som tillkommer 22 § 2 mom.

Visserligen lämnas i sistnämnda stadgande begreppet hot fullkomligt

obestämdt men genom lagskipningen har detsamma erhållit en begränsning,

som bragt det ytterst nära det i 23 § beskrifna hotet. I ett

fall, hvars detaljer i detta sammanhang ej äga något intresse, har sålunda

tilltalad blifvit af högsta domstolen frikänd på den grund att hvad i målet

förekommit icke innefattade laga bevisning därom, att den tilltalade genom

hot med brottslig eller eljest lagstridig handling försökt tvinga målsäganden

till deltagande i arbetsinställelse. Samma princip torde hafva legat till

grund för afgörande! af vissa fall, i hvilka tvångsförsök mot arbetsvillig

skett i den form att till honom öfverlämnats skriftligt meddelande, att han

skulle anses eller behandlas såsom strejk brytare, därest han fortsatte arbetet.

Innebörden af dylikt hot torde vara deri, att den arbetsvillige skall

anses såsom dålig kamrat och på grund däraf uteslutas från såväl umgänge

som arbetsgemenskap med sina yrkeskamrater samt på allt sätt trakasseras.

Ett meddelande af nämnda innehåll innefattar således icke i och

för sig ett hot med brottslig gärning och faller sålunda icke under 23 §.

I dylika fall synes emellertid icke heller 22 § 2 mom. vara tillämpligt.

Åtminstone synes högsta domstolens lagtillämpning alldeles bestämdt gå

i denna riktning. I det fall, som tidigast blef föremål för högsta domstolens

pröfning, hade den tilltalade utskrifvit och till målsäganden öfverlämnat

ett meddelande af innehåll, att enligt fackföreningens beslut målsäganden

skulle anses såsom strejkbrytare, därest ban fortsatte arbetet.

Den tilltalade uppgaf emellertid, att fackföreningens nämnda beslut föranledts

däraf att målsäganden ansett sig ej vara strejkbrytare, enär han

ej tillhörde fackföreningen, och att beslutet delgifvits målsäganden allenast

i syfte att upplysa honom om hans missuppfattning. Högsta domstolen

yttrade, att enär den tilltalade icke emot hvad af honom uppgifvits

angående anledningen till fattandet af ifrågakomna fackföreningsbeslut

och öfverlämnandet till målsäganden af protokollsutdrag om beslutet

kunde anses i målet öfvertygad att hafva gjort sig skyldig till straffbart

hot mot målsäganden, befriades den tilltalade från det honom i målet

ådömda straff. Detta utslag berättigar tydligen icke till några mera generella

slutsatser i ofvannämnda riktning utan synes snarare gifva vid

handen, att förfarandet skulle ansetts brottsligt, därest det haft karaktären

af tvångsförsök. I två senare fall synes däremot en annan uppfattning

hafva kommit till uttryck. I det ena af dessa fall hade till en arbetare,

som under pågående strejk fortsatt arbetet, öfverlämnats en skrifvelse,

däri arbetaren uppmanades att upphöra med arbetet, »om han vore mån

om sin heder; eljest blefve han prickad» i vissa uppgifna tidningar. Den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

tilltalade hade deltagit i beslut om skrifvelsens öfverlämnande samt varit

närvarande vid densammas afsändande. I detta fall förelåg ostridigt ett

hot i syfte att förmå den arbetsvillige till deltagande i strejken och underdomstolarna

dömde äfven den tilltalade till ansvar enligt 15 kap. 22 §.

Högsta domstolen yttrade däremot, att enär genom hvad i målet förekommit

den tilltalade icke kunde anses öfvertygad att i åtalade hänseendet

hafva gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, befriades han från ansvar

i målet. I ett tredje, helt nyligen afgjort fall, hade enligt uppdrag af

vederbörande fackförenings styrelse en af de tilltalade utskrifvit och båda

de tilltalade i närheten af den fabrik, vid hvilken strejk pågick, uppsatt

anslag af innehåll, att fabriken förklarades i blockad, äfvensom att de,

som innehade eller komme att taga anställning vid fabriken, skulle betraktas

såsom strejkbrytare och behandlas därefter samt deras namn offentliggöras

i tidningarna. Underrätten och hofrätten dömde de tilltalade till

ansvar enligt 15 kap. 22 § 2 mom. Högsta domstolen yttrade däremot,

att enär sådana omständigheter icke visats hafva varit för handen, att de

tilltalade genom anslående af ifrågavarande blockadmeddelande kunde anses

hafva gjort sig skyldiga till hot af beskaffenhet att för dem medföra ansvar,

förklarades den mot dem i målet förda talan icke kunna bifallas.

Därest de nu senast refererade utslagens tämligen kasuistiska motiveringar

kunna betraktas såsom uttryck för en och samma princip, torde denna

vara just den, som uttryckligen uttalats i det ofvan först återgifna utslaget,

eller att hotet skall afse brottslig eller eljest lagstridig handling

för att kunna drabbas af sträft enligt 22 § 2 mom. Genom en dylik inskränkning

af begreppet hot har ju i själfva verket gränsen mot 23 §

blifvit så godt som utplånad. Skillnaden i detta hänseende mellan de

båda lagrummens tillämplighet blir endast den, att enligt 23 § blott sådana

fall, i hvilka hotats med brottslig gärning, men enligt 22 § 2 mom. äfven

fall, i hvilka hotats med gärning, som icke är brottslig men dock lagstridig

— t. ex. lagstridig uteslutning ur sjukkassa — kunna drabbas af

straff. I sistnämnda fall kan således stadgandet i 22 § 2 mom. medföra

ökadt rättsskydd utöfver det, som gifves redan i 23 §. Dylika fall torde

emellertid vara ytterst sällsynta, om de ens förekomma mellan strejkande

och arbetsvilliga.

Den gjorda undersökningen synes således gifva vid handen, att vår

straffhagstiftning, i saknad af stadgandet i 22 § 2 mom., skulle lämna

praktiskt sedt samma skydd åt arbetsvilliga, som därest nämnda stadgande

får kvarstå oförändradt. Vid sådant förhållande synes den lagändring,

som jag i det föregående påvisat vara nödvändig, enklast och naturligast

kunna ske på det sätt, att andra momentet i 22 § fullständigt borttages.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

Att jag det oaktadt icke finner mig böra hemställa om fullständigt upphäfvande

af nämnda stadgande, beror uteslutande därpå att en dylik hemställan

för närvarande icke synes hafva utsikt att vinna riksdagens bifall.

De förslag i sådan riktning, som upprepade gånger varit föremål för riksdagens

pröfning, hafva ständigt utan votering afslagits af första kammaren

och äfven med den ändrade sammansättning, kammaren efter de skedda

nya valen erhållit, torde dock alltjämt kammarens flesta ledamöter hysa

den uppfattning att ett särskildt stadgande, hvarigenom tvångsförsök mot

arbetsvillig belägges med straff, fortfarande bör bibehållas i vår lagstiftning.

Jag anser mig därför böra för närvarande hemställa om framläggande

af förslag allenast till sådan ändring af stadgandet, att dess

svåraste brister afhjälpas.

Ett utplånande af stadgandets karaktär af klasslag kan tänkas ske

antingen så att man utvidgar området för det straffbara försöket till full

motsvarighet mot det i 22 § 1 mom. omhandlade fullbordade brottet eller

ock så att man med arbetares tvångsförsök mot arbetsvilliga likställer

endast arbetsgifvares försök att tvinga annan arbetsgivare till deltagande

i arbetsinställelse. De förslag till ändring af andra momentet af 22 §,

som framlades vid 1911 års riksdag, äro byggda på förstnämnda princip.

I förut omförmälda i andra kammaren väckta motion angående ändring

af berörda moment, hemställdes sålunda, att detsamma skulle erhålla följande

lydelse: »Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och är det

försök ej med svårare straff särskildt belagdt, straffes med böter eller

fängelse.» Ett annat förslag, som framlades i en vid lagutskottets utlåtande

fogad reservation, anslöt sig i nu förevarande hänseende fullständigt till

det nyssnämnda. Vare sig man väljer den princip, hvarpå dessa förslag

hvila, eller endast så till vida utvidgar stadgandets tillämplighet, att man

uttryckligen kriminaliserar äfven arbetsgifvares tvångsförsök, synes emellertid

utplånandet af det klasslagsmärke, som vidlåder stadgandet, vara tämligen

illusoriskt. Arbetsgifvarna använda ju icke och hafva icke heller

behof af de tvångsmedel, som pläga användas af arbetarna, och äfven om

stadgandet sålunda formellt skulle blifva tillämpligt äfven å arbetsgifvarna,

skulle det alltjämt komma att rikta sin udd mot arbetarna. Jag medgifver,

att förhållandet skulle ställa sig annorlunda, därest vår strafflag

intoge den ståndpunkt, att principiellt alla brott straffades redan på försöksstadiet.

Så länge detta emellertid icke är fallet, framställer sig alltid

den frågan, hvarför just försök till tvång skall vara straffbart, ehuru försök

till de flesta andra brott icke äro det. Svaret skulle ligga i lagrummets

historia. Man har velat träffa tvångsförsök mot arbetsvilliga och den

vidsträcktare formuleringen afsåge blott att dölja detta faktum. Klass
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

märket skulle sålunda hafva bortfallit men stadgandets karaktär af klasslag

alltjämt kvarstå. Härtill kommer ytterligare en annan synpunkt.

Genom en generalisering af stadgandet skulle detsamma erhålla utvidgad

tillämplighet äfven beträffande tvångsbrott, som frtröfvats af arbetare i

sammanhang med arbetsinställelser. Visserligen kommer detta förhållande

icke att blifva af någon större praktisk betydelse, därest stadgandet undergår

de ändringar beträffande tvångsmedlen och straffsatsen, som jag i

det följande kommer att föreslå, men med den uppfattning, jag förut uttalat,

att ifrågavarande stadgande helst borde alldeles borttagas, kan jag

icke finna det tillrådligt, att en reformering af detsamma sker i utvidgande

riktning.

Jag öfvergår nu till frågan om tvångsmedlen. En närmare bestämning

af begreppet våld synes icke vara behöflig, utan torde afgörandet

af frågan, huruvida en kraftanvändning skall betraktas såsom våld eller

icke, framdeles såsom hittills böra öfverlämnas åt lagskipningen. Däremot

är, på sätt jag förut anmärkt, begreppet hot i behof af en begränsning.

De utländska lagarna erbjuda härvidlag blott föga ledning.

Nästan samtliga de i främmande lagstiftningar förefintliga specialstadganden

angående tvång mot arbetsvilliga hafva afstått från att närmare bestämma

hotet; undantag bilda endast den ungerska och den ryska strafflagen,

af hvilka den förra bland tvångsmedlen upptagit endast hot med

våld, den senare endast straffbart hot. Men äfven de allmänna strafflagarnas

stadganden angående okvalificeradt tvång hafva ofta nog lämnat hotet

obestämdt. Så är förhållandet med Finlands och Italiens strafflagar äfvensom

det nya tyska strafflagsförslaget af 1909 samt det tyska motförslaget

af 1911. Däremot har begreppet blifvit begränsadt i danska, norska,

tyska, nederländska och österrikiska strafflagarna, i 1909 års österrikiska

förslag samt i de schweiziska förslagen af 1896, 1903 och 1908. Formuleringen

är i danska strafflagen »Trusel om Vold», i norska »ved åt true

med retsstridig adfaerd» eller »ved åt true med anklage eller anmeldelse

for en strafbar handling eller med fremsgettelse af en aerekraenkende beskyldning

retsstridig tvinger», i tyska strafflagen »Bedrohung mit einem

Verbrechen oder Vergehen», i nederländska strafflagen »door bedreiging

met geweld of eenige andere feitelijkheid» eller »door bedreiging met

smaad of smaadschrift.» (genom hot om våld eller om annat ofredande

eller om ärekränkning eller smädelse i skrift), i österrikiska strafflagen

». . . . mit einer Verletzung an Körper, Freiheit, Ehre oder Eigenthum

. . bedroht .... wenn die Drohung geeignet ist, dem Bediohten mit

Rilcksicht auf die Verhältnisse und die persönliche Beschaffenheit desselben,

oder auf die Wichtigkeit des angedrohten Uebels gegrundete Besorgnisse

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

einzuflössen», i österrikiska förslaget hot »mit Gewaltanwendung» eller

»mit einern rechtswidrigen Nachteil an Freiheit, Ehre oder Vermögen»,

i schweiziska förslagen »schwere Drohung». Af dessa formuleringar synes

ingen lämpa sig för vår strafflags 15 kap. 22 §. Hvad först angår

den i norska strafflagen uppställda begränsningen, skulle det ej vara

lämpligt att endast i ett enda stadgande använda det för vår strafflags

terminologi i öfrigt fullkomligt främmande begreppet rättsstridighet. En

kliande anmärkning kan göras mot de schweiziska förslagens uttryck

»allvarligt hot», hvarförutom detta begrepp saknar nödig objektiv bestämdhet.

En efterbildning af den danska eller den nederländska strafflagens

formulering skulle åter på ett tämligen godtyckligt sätt uppdela tvångsförsök

medelst hot i sådana, som vore straffbara enligt 22 § 2 inom., och

sådana, som vore straffbara endast enligt 23 §, af hvilka de till den förra

gruppen hörande fallen icke alltid behöfde vara de, soin förtjänade kvalificerat

straff. De kasuistiska stadgandena i österrikiska strafflagsförslaget

toide äter afse att träffa alla praktiska fall af hot med brottslig gärning.

De tillämpa sålunda liksom den tyska strafflagens stadgande samma princip

som. vår strafflags 15 kap. 23 § och ingen anledning föreligger därför

att icke hellre använda sistnämnda lagrums formulering.

I själfva verket erbjuder denna den lösning, som ligger närmast till

hands. Därest 22 § 2 mom. omredigerades på dylikt sätt, skulle hotet

såsom tvångsmedel erhålla en fast och naturlig begränsning, med ledning

af hvilken dess brottslighet eller icke-brottslighet i hvarje konkret fall lätt

skulle kunna afgöras äfven af ett mindre skoladt omdöme. Det är också

denna linje, som blifvit följd i hittills framställda förslag till ändring i

nu förevarande hänseende af ifrågavarande moment. Det skedde redan

vid högsta domstolens granskning af förslaget till 1899 års lagändring.

Högsta domstolens majoritet yttrade nämligen: »Närmare bestämmelse bör

meddelas, huru sådant hot, som här afses, skall vara beskaffad^ Måhända

bör för det fall, att någon effekt ej inträd t, ej annat hot än sådant, som

omföruiäles i 23 §, beläggas med det kvalificerade straffet.» Det sålunda

gifna uppslaget blef fullföljdt vid 1911 års riksdag i förut omförmälda reservation,

i hvilken hemställdes, att 22 § 2 mom. skulle erhålla följande

lydelse: »Gör man genom våld eller sådant hot, som i 23 § i detta''kapitel

omförmäles, försök till tvång, som nu är sagdt, straffes, där gärningen

ej med snarare straff'' särskilt belagd är, med böter eller fängelse.» Mot

denna formulering hafva emellertid framställts åtskilliga anmärkningar.

Det har sålunda anförts, att såsom medel för försöket ej kunde upptagas

våld, enär i våldet redan kunde ligga ett fullbordadt brott enligt 15 kap.

22 § 1 mom. Om man sloge armarna om eu person och mot hans vilja

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts nåd. ■proposition Nr 224.

hölle honom fast under några minuter, hade man genom våld tvingat honom

att något tåla och gärningen kunde således straffas enligt 22 § 1

mom. Om man åter gjort fullkomligt detsamma för att tvinga honom

till något, skulle gärningen rubriceras såsom försök och således enligt

reservationen straffas lindrigare. Vidare skulle reservationens formulering

af stadgandet, såvidt det afsåge försök till tvång medelst hot,

medföra den inkonsekvens, att därest i försökshandlingen läge ett fullbordadt

brott, exempelvis en fullbordad ärekränkning enligt 16 kap. 11 §

strafflagen, komme försökshandlingen enligt reservationens förslag under

bestämmelsen för fullbordad ärekränkning, hvari stadgas högst 200 kronors

böter, under det att det icke utförda hotet om dylik ärekränkning

under i öfrigt alldeles lika omständigheter kunde drabbas af ända upp

till två års fängelse. Gentemot dessa anmärkningar vill jag till att börja

med erinra därom att de i lika grad träffa det nuvarande stadgandet i

22 § 2 inom., ehuru de förmenta bristerna där mindre framträda vid det

förhållande att tvångsmedlen ej särskildt nämnas utan beträffande dem genom

orden »på sätt nu är sagdt» göres en hänvisning till 1 mom. Äfven

frånsett denna omständighet hafva emellertid de gjorda anmärkningarna

ej kunnat öfvertyga mig om att reservationens formulering är ur lagteknisk

synpunkt otillfredsställande. Genom klausulen »där gärningen ej med

svårare straff särskildt belagd är» föreskrifves ju exklusiv tillämpning af

22 § 1 mom., därest ett såsom tvångsmedel användt våld är af beskaffenhet

att redan i och för sig utgöra ett fullbordadt brott enligt 1 inom., och

2 mom. hänför sig således enligt sin egen lydelse icke till andra tvangsförsök

medelst våld än sådana, i hvilka våldet ej är af nyssnämnda beskaffenhet.

Anmärkningen mot formuleringen af stadgandet, såvidt det

afser användandet af hot, synes åter hvila på ett förbiseende däraf, att

det icke utförda hotets förmåga att verka såsom tvångsmedel grundar

sig på rent psykologiska förhållanden, som icke längre föreligga, sedan

hotet blifvit verkställdt. Innan hotet realiserats, söker den, mot hvilken

det riktas, gifvetvis alltid att undgå det obehag, hvarmed hotas, och han

verkställer därför mer eller mindre medvetet eu vågning mot hvarandra

af å ena sidan ifrågavarande obehag, å andra sidan den uppoffring, som

kräfves för att undgå detsamma. Ofta nog kommer därvid omöjligheten

att på förhand bedöma intensiteten hos det obehag, hvarmed hotas, att

öka hotets effektivitet. Har hotet åter redan verkställts t. ex. ärekränkningen

skett eller öfverhufvud den brottsliga gärning, hvarmed hotats,

föröfvats, bortfaller ju det motiv, som dessförinnan kunde förmått den

hotade att gifva efter. Jag kan därför ej finna något inkonsekvent i att

såsom tvångsmedel upptaga hot med brott men ej det fullbordade brottet

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 324.

själft. En formulering af stadgandet, genom hvilken såsom tvångsmedel

upptages våld och sådant hot, som omförmäles i 15 kap. 23 §, är därför

enligt min mening ur lagteknisk synpunkt fullt tillfredsställande. Varje

ändring af stadgandet i 22 § 2 mom. i den riktning, att såsom försökshandling

kriminaliserades äfven annat fullbordadt brott än hot enligt 23 §

— t. ex. en ärekränkning, som föröfvades i tvångssyfte — skulle ju för

öfrigt utvidga stadgandets tillämplighetsområde vida utöfver de af den

nuvarande formuleringen uppdragna gränserna och således stå i direkt

strid mot syftet med hela den af mig nu förordade reformen.

Hvad angår den praktiska innebörden af en lagändring, genom hvilket

begreppet hot i 22 § 2 mom. begränsas till öfverensstämmelse med det i 23 §

beskrifna, kommer ju ifrågavarande linje att så till vida sammanfalla med

ett upphäfvande af stadgandet i 22 § 2 inom., att de för närvarande

straffbara fall, som skulle blifva straffria, därest stadgandet upphäfdes,

blifva straffria, äfven om man behåller stadgandet men begränsar begreppet

hot på nyssnämnda sätt. Jag har emellertid redan i det föregående

utförligt påvisat, att dessa fall sakna praktisk betydelse. A. andra sidan

torde ett förslag, som afser allenast ändring af stadgandet, hafva betydligt

större utsikter att vinna riksdagens bifall än ett förslag om stadgandets

upphäfvande. Därigenom att i förra fallet i strafflagen alltjämt kommer att

kvarstå ett stadgande, hvarigenom försök att tvinga arbetsvillig till deltagande

i strejk uttryckligen kriminaliseras, kommer ju den brottsliga

karaktären hos dylik handling att framträda tydligare än om handlingen

vore straffbar endast enligt någon paragraf i 14 kap. eller enligt 15 kap.

23 §, och därest man ytterligare, på sätt jag ämnar hemställa, i 22 § 2

mom. behåller en högre strafflatitud än den, som står till förfogande enligt

14 kap. 13 § och 15 kap. 23 §, kommer ju stadgandet i 22 § 2 inom.

att alltjämt få den innebörd, att handling, som är straffbar enligt 14

kap. 13 § eller 15 kap. 23 §, blir kvalificerad, så snart den användes i

syfte att tvinga arbetsvillig till deltagande i strejk, äfven om den sålunda

afs» elda effekten icke uppnås. På grund af hvad jag nu anfört anser jag

mig böra hemställa om sådan ändring af 15 kap. 22 § 2 inom., att begreppet

hot bestämmes på enahanda sätt som i 23 § i samma kapitel.

Samtliga de förslag till ändring af nu ifrågavarande lagrum, som

hittills framkommit i riksdagen, hafva afsett en sänkning af lagrummets

straffsats. Emot en dylik reform har af riksdagens lagutskott upprepade

gånger anförts, att likställande af försöket med det fullbordade brottet i

förevarande fall hade sitt särskilda berättigande därutinnan, att det objektiva

faktum, som betecknade skiljaktigheten mellan försök och fullbordadt

brott, nämligen att vid försök den afsedda effekten uteblifvit, just i fråga

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 176 höft. (Nr 224). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

om brott emot den personliga friheten voro af väsentligt mindre betydelse

än fallet vore beträffande andra brottsarter. Redan i försökshandlingen

läge nämligen, dä den yttrade sig i våld eller hot, ett fullbordadt ingrepp

i den personliga friheten. Utskottet har därjämte åberopat stadgandet i

15 kap. 11 § strafflagen såsom exempel på att vår lagstiftning beträffande

annat frihetsbrott likställt försök med fullbordadt brott, i det att

enligt detta lagrum pinande till bekännelse straffades lika, vare sig det

brottsliga syftet vunnes eller ej. Nu anförda resonemang är så till vida

riktigt, att redan använda!!det af våld eller hot i tvångssyfte innebär

ett angrepp mot den personliga friheten, men detta förhållande bringas

ej till uttryck därigenom att det fullbordade tvångsbrottet och försök därtill

likställas utan borde föranledt, att det generella frihetsbrottet förklarats

fullbordadt redan på det nuvarande försöksstadiet eller med andra ord att

det fullbordade brottet beskrifvits icke såsom ett tvingande medelst våld eller

hot utan såsom ett användande af våld eller hot för att tvinga någon till något.

Det är just så man gått till väga vid affattande! af 15 kap. 11 § och

detta lagrum kan således ingalunda åberopas till stöd för utskottets mening.

Då lagstiftaren i 22 § såsom fordran i objektivt hänsende för det fullbordade

brottet uppställt, att den afsedda effekten inträdt, blir det fullkomligt

orimligt att i fråga om straffsatsen med fullbordadt brott likställa det

fåll att effekten icke inträdt. Den brottsliga viljan kan visserligen i senare

fallet hafva varit lika intensiv som i det förra och försökets misslyckande

kan hafva berott på omständigheter, som gärningsmannen icke kan räkna

sig till godo, men brottets objektiva realisation har dock icke fortskridit till

den punkt, som måste vara uppnådd för att fullbordadt brott skall föreligga,

och försöket kan således icke ens i dylika fall anses objektivt likvärdigt med

det fullbordade brottet. I de allra flesta fall torde emellertid försökets

misslyckande hafva berott därpå att gärningsmannen ej användt no g

kraftiga tvångsmedel och i dylika fall kan tydligen icke något skäl

anföras till stöd för ståndpunkten att ifrågavarande försök i motsats mot

t. ex., mordförsök, våldtäktsförsök, mord brandsförsök och rånförsök skall

drabbas af samma straff som det fullbordade brottet.

I själfva verket torde det icke heller förhålla sig så, att man ansett

eller anser ifrågavarande försök lika straffvärdt som det fullbordade brottet,

utan man har genom att göra straffsatsen gemensam för båda brottsformerna

velat åstadkomma att straffarbete komme att ingå i latituden för försök.

Därigenom vinnes nämligen att, äfven då blott försök ägt rum, sådan

häktningsbefogenhet, som omfönnäles i 19 § 6 mom. 1 st. i förordningen

om strafflagens införande, kan utöfvas. Denna synpunkt synes emellertid

så mycket mindre böra föranleda bibehållandet af nämnda straffart i straff
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

KungI. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

satsen för försöket, som häktningsbefogenheten just vid brott af förevarande

slag gifvit anledning till synnerligen talrika och beklagliga obehöriga

ingrepp i de enskilda medborgarnas frihet. Jag hänvisar beträffande detta

ämne till den redogörelse, jag förut lämnat. Nämnda förhållande torde

redan i och för sig tillräckligt motivera en sådan ändring af stadgandet

att straffarbete icke vidare kan följa å försöksbrottet. Erinras må dock

att äfven efter dylik ändring häktning alltjämt kan äga rum dels i sådana

undantagsfall, som omförmälas i 19 § 6 mom. 2 st. samt 19 § 7 mom.

i nyssnämnda förordning, dels i alla de fåll, då såsom tvångsmedel

användts misshandel af sådan beskaffenhet, att den är att bedöma enligt

strängare stadgande i 14 kap. än 13 § och då således misshandeln såsom

sådan kan medföra straffarbete och därigenom grundlägga häktningsbefogenhet

enligt 19 § 6 mom. 1 st. Ett utmönstrande af straffarbete ur

straffsatsen är än vidare påkalladt ur den synpunkt att först därigenom

straffet för försök kommer att stå i sådant förhållande till straffet för fullbordadt

brott, som öfverensstämmer med det i vår strafflag vanliga. Äfven

denna synpunkt är belyst i det föregående. Straffsatsen skulle således

komma att omfatta böter och fängelse, hvardera straffarten i hela dess skala,

och kommer således straffet att kunna stiga högst till fängelse i två år.

De ändringar af 22 § 2 mom., om Indika jag nu hemställt, torde

undanröja de väsentligaste af de brister, som för närvarande vidlåda stadgandet.

Visserligen kommer detta alltjämt att ur de synpunkter, som jag

förut framhållit, framstå såsom ett undantagsstadgande, men i öfrigt torde

alla praktiska olägenheter af dess bibehållande komma att försvinna. Därigenom

att begreppet hot i 22 § 2 mom. begränsas på samma sätt som i

15 kap. 23 § kommer ju förstnämnda stadgande hädanefter att i realiteten

endast innebära en förhöjning af det i 14 kap. 13 § och i 15 kap.

23 § bestämda straffmaximum för den händelse att de i sistnämnda lagrum

omförmälda brott föröfvats i syfte att tvinga arbetsvillig till deltagande

i arbetsinställelse. Ytterligare kommer den nuvarande straffsatsens

sänkning att medföra den verkan, att häktning icke vidare kan äga rum

i normala fall, hvarjämte underdomstolarna torde komma att vid bestämmandet

af straffet förfara med mindre stränghet än hittills ofta nog varit

förhållandet. Då jag därjämte i det följande kommer att hemställa om

vissa inskränkningar i åtaisrätten, torde de skadliga verkningarna åt stadgandets

kvarstående vara i möjligaste mån förebyggda.

Beträffande lagrummets formulering i andra delar än de hittills behandlade

är följande att anmärka. Fordran på rättsstridighet hos tvångsförsöket

kommer i stadgandets nuvarande affattning till uttryck i orden

»på sätt nu är sagdt», hvilka hänvisa till klausulen »utan laga rätt eller

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

med missbruk af sin rätt» i 1 momentet. Förstnämnda uttryck hänvisar

emellertid äfven till orden »genom våld eller hot», och då hädanefter

begreppet hot skulle erhålla en • snäfvare begränsning i 2 inom., oär följaktligen

uttrycket »på sätt nu är sagdt» icke vidare användbart. A andra

sitian kan man .icke heller underlåta att uttryckligen angifva fordran på

rättsstridighet. Äfven sedan tvångsmedlen blifvit bestämda på sätt, hvarom

jag förut hemställt, kan det nämligen inträffa att ett tvångsförsök saknar

rättsstridig karaktär. Beträffande tvångsförsök medelst våld kan sålunda

erinras om den rätt att använda tvång, som tillkommer föräldrar och andra

uppfostrare gentemot barn, som stå under deras vårdnad; tvångsförsök

medelst hot med brottslig gärning kan åter blifva rättsenligt på grund af

samtycke från den persons sida, mot hvilken handlingen riktar sig, möjligen

äfven såsom innefattande nödvärn eller nödsåtgärd. Beträffande

själfva uttrycket »utan laga rätt eller med missbruk af sin rätt» har ju

med fullt fog anmärkts, att tillägget »eller missbruk af sin rätt» är öfverflödigt,

i det att de fall, som därmed afses, inbegripas redan under uttrycket

»utan laga rätt». Då berörda tillägg icke föranleder någon olägenhet

samt ett uteslutande af detsamma skulle påkalla jämkning jämväl af

ordalagen i 1 mom., har jag emellertid ansett detsamma kunna kvarstå.

— I uttrycket »återgå till arbete» har sistnämnda ord ändrats till bestämd

form för att tydligare än nu framhålla att fråga är endast om återupptagande

af ett genom en arbetsinställelse nedlagdt arbete. Att detta redan

nu är meningen framgår såväl af sammanhanget som af en jämförelse med

ordalagen i 24 §, hvilka ju legat till grund för affattningen af 22 § 2 mom.

— Det i 1 mom. gjorda förbehåll, att stadgandet skall tillämpas endast i

det fall, att gärningen icke är särskildt belagd med svårare straff, har

hittills i 2 mom. kommit till uttryck i orden »lag samma vare». Då denna

hänvisning hädanefter måste bortfalla, har nämnda förbehåll ansetts böra

uttryckligen uttalas jämväl i 2 mom.

Jas öfver går nu till frågan om åtalsrätten vid brott af förevarande

slag. Den utländska lagstiftningen företer i detta hänseende en föga enhetlig

bild. Finska strafflagen medgifver allmän åklagare åtalsrätt endast i händelse

målsäganden angifvit brottet till åtal. Danska strafflagen intager principiellt

samma ståndpunkt, men gör undantag för det fall att brottet kan antagas

komma att medföra högre straff än fängelse. I dylikt fall kan offentligt

åtal äga rum. Högre straff än fängelse kan emellertid icke ådömas i annat

fall än då brottet är förenadt med försvårande omständigheter. Enligt

norska strafflagen kan offentligt åtal ej äga rum, med mindre detta kräfves af

allmänna hänsyn. Nederländska strafflagen har äfven efter en år 1903 skedd

lagändring, som afsåg att bereda ökadt skydd åt arbetsvilliga, alltjämt ett

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung!.. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

stadgande af innehåll att åtalsrätten är offentlig, därest såsom tvångsmedel

användts våld eller hot om våld, men blott privatoffentlig, därest hotet

afsett ärekränkning. Den tyska lagstiftningen gör åtalet offentligt öfver

hela linjen, och samma är förhållandet med de tyska strafflagsförslagen

samt de österrikiska och schweiziska förslagen.

De olika sätt att ordna frågan, som hos oss blifvit föreslagna, återspegla

i viss mån de olika uppfattningarna af själfva brottet, om ock äfven

vissa andra synpunkter måste göra sig gällande. En linje är sålunda att

bibehålla det nuvarande stadgandet i 15 kap. 24 §, enligt hvilket brott,

som omförmäles i 22 §, principiellt ej får åtalas af allmän åklagare, där

ej målsäganden angifver det till åtal, men undantag göres dels för sådana

fall af fullbordadt brott, i hvilka någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse

eller hindrats att återgå till arbetet eller att öfvertaga erbjudet

arbete, dels ock för de mot dessa fall svarande fall af försök, som

kriminaliserats i 22 § 2 monn; i dessa fall äger allmän åklagare att

tala å brottet, ändå att angifvelse ej skett. En annan linje är att brottet

enligt 15 kap. 22 § i sin helhet föres under allmänt .åtal; en tredje att

stadgandet i 24 § återföres till sin ursprungliga lydelse, enligt hvilken

åtalsrätten var privatoffentlig öfver hela linjen; eu fjärde slutligen att

den offentliga åtalsrätten icke fullständigt borttages utan endast inskränkes.

Då i 24 § enligt detta lagrums ursprungliga lydelse stadgades, att

brott, som i 22 § omförmäles, ej finge af allmän åklagare åtalas, där ej

målsägande det till sådant åtal angåfve, utgick lagstiftaren otvifvelaktigt

från den uppfattning, att nämnda brott ej omedelbart berörde statens intresse,

utan i främsta rummet vore att anse såsom förnärmelse allenast af

enskild persons rätt. Denna uppfattning har ju alltjämt sin giltighet i de

fall, då tvångsbrottets verkningar äro begränsade till den enskilde målsägandens

rättssfär. I den händelse brottet innefattar tvång till deltagande

i arbetsinställelse eller försök till dylikt tvång, kan detsamma emellertid

sträcka sina verkningar betydligt utöfver området för den legale målsägandens

rätt, i det att brottet, framför allt om det föröfvats i större om fattning

eller under brutalare former, kan åstadkomma rubbning af allmän

säkerhet och ordning. Därest så är förhållandet, kan det uppenbarligen

icke få bero på målsägandens godtfinnande, huruvida åtal skall anställas

eller icke, utan staten har ett fullt själfständigt intresse af att brottet

blir beifradt. I dylika fall bör således offentlig åtalsrätt tillkomma

allmän åklagare. Däremot kan jag ej dela den ofta uttalade åsikten,

att det för den enskilde målsäganden skulle innebära en fördel, att

brottet ställdes under offentligt åtal. Det har visserligen påståtts, att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 224.

lust beträffande brott af förevarande .slag fruktan för hämnd i allmänhet

förhindrade en angifvelse, som eljest icke skulle uteblifvit. De verkliga

förhållandena gestalta sig emellertid ingalunda på nämnda sätt. I de flesta

fall äger nämligen angifvelse rum och, därest så ej sker, synes underlåtenheten

merendels bero därpå att målsäganden anser handlingen icke

vara förtjänt af straff. 1 de till högsta domstolen fullföljda 37 målen

har sålunda angifvelse ägt rum i 23 mål och i de 14 mål, i hvilka

åklagaren fört talan utan att angifvelse skett, har åtalet i i fall ogillats.

HeltT antagandet synes för öfrigt hafva föga skäl för sig i sådana fall, i

hvilka brottet stannat vid försök. Har en arbetare, som flan de strej

kändes sida utsatts för våld eller hot, icke gifvit efter utan fortsatt sitt

arbete, lärer han i regel icke heller af fruktan för hämnd underlåta att

an o-i f va det mot honom begångna brottet. År åter fråga om iullbordadt

tvån edsbrott och har målsäganden således icke vågat fortsätta arbetet, är

det visserligen ganska sannolikt, att han icke heller vågar angifva brottet

till åtal, men i så fall torde han lika litet våga göra den anmälan om

brottet, som är béhöflig, därest detsamma icke på annat sätt kommit till

åklagarens kännedom, eller, sedan allmän åklagare å tjänstens vägnar anställt

åtal och målsäganden blifvit inkallad till domstolen, vara villig angifva

förklaring om att han upphört med arbetet på grund af det mot

honom föröfvade tvånget. En dylik förklaring är åter i de flesta fall behöflio-

för åstadkommande af bindande bevisning. Icke heller i dessa fall

länder således den offentliga åtalsrätten den enskilde målsäganden till något

gagn. Snarare torde målets anhängiggörande bereda honom ökadt obehag,

och detta blir ännu mera oförskylld!;, därest åtalet anstålies utan hans

föranledande. Ett bibehållande af den nuvarande oinskränkta offentliga

åtalsrätten synes för öfrigt vara uteslutet redan på grund af det föga

omdömesgilla sätt, hvarpå densamma hittills utöfvats. Jag hänvisar beträffande

detta ämne till den redogörelse, som jag förut lämnat. ^ \ isserlio-en

kommer den offentliga åtalsrätten ej att medföra samma vådor för

rättssäkerheten som hittills, därest, på sätt jag föreslagit, häktningsrätten

inskränkes, men redan anställandet af åtal kan tillskynda den, som där åt

träffas, ej blott betydande obehag utan äfven skada och förlust, och tillfredsställande

skydd bör därför lämnas mot oförstånd eller ovist nit från

de allmänna åklagarnas sida.

Att den offentliga åtalsrätten beträffande ifrågavarande brott bor

inskränkas till sådana fall, i hvilka den med nödvändighet påkallas af ett,

offentligt intresse, synes också numera vara tämligen allmänt erkändt, och

svårigheten ligger egentligen i att finna en sådan formulering, att stadgandets

handhafvande kan anförtros åt allmänna åklagarna. Härför ei

o

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Kr 224.

fordras tydligen, att åt dein ej öfverlämnas alltför vidsträckt pröfning

utan i stället åtalsrätten bindes vid vissa tämligen konkreta förutsättningar.

Ett sådant stadgande som den norska strafflagens ofvan anförda lämpar sig

därför icke för våra förhållanden. Under debatten vid 1911 års riksdag

angående förevarande ämne föreslogs i stället att allmän åklagare skulle

berättigas att, ändå att angifvelse ej skett, åtala sådana fall, i hvilka

brottet medfört fara för allmän säkerhet eller ordning. Detta förslag bifölls

af andra kammaren och synes hafva vunnit understöd äfven i första

kammaren, om ock samtidigt ifrågasattes, huruvida den pröfning, som erfordrades

för stadgandets handhafvande, kunde läggas i våra åklagares

händer. Jag har efter öfvervägande af förslaget funnit mig kunna biträda

detsamma. Äfven med dess begränsning af den offentliga åtalsrätten

synes brottet alltjämt kunna åtalas af allmän åklagare i alla sådana fall,

i hvilka ett offentligt intresse kan anses påkalla brottets beifrande.

Har det begångna tvånget eller tvångsförsöket skett å allmän plats under

sådana omständigheter, att det föranledt folksamling eller rubbning af

trafiken, faller det under offentligt åtal på den grund att det medfört

fara för allmän ordning. Därest såsom tvångsmedel användts misshandel,

är ju än vidare enligt 14 kap. 45 § misshandeln såsom sådan underkastad

offentligt åtal, så snart den ägt rum å allmän plats. Och slutligen kommer

tvång eller tvångsförsök, hvarigenom allmän säkerhet äfventyrats, att

alltid kunna åtalas af allmän åklagare. Föreligger icke något af nu

nämnda fall, synes brottets0 beifrande både kunna och böra öfverlämnas åt

det enskilda initiativet. Ä andra sidan synes det föreslagna stadgandets

rätta handhafvande icke ställa öfverdrifna anspråk på allmänna åklagarens

omdömesförmåga. Han har ju icke att såsom enligt nyssnämnda stadgande

i norska strafflagen ingå i något bedömande af, huruvida åtals anställande

är opportunt eller icke, utan endast att undersöka, huruvida den af lagrummet

fordrade förutsättningen för offentligt åtal föreligger. Är så förhållandet,

är åklagaren skyldig att åtala. En dylik undersökning synes

emellertid icke vara svårare i förevarande fall än i många andra.

Därest offentligt åtal kommer att kunna äga rum endast i den händelse

brottet medfört fara för allmän säkerhet eller ordning, finnes ingen

anledning att inskränka den offentliga åtalsrätten till fall af tvång mot

arbets vi niga. Liknande situationer kunna inträda, därest tvångsbrottet föröfvats

i annat än nämnda syfte, och jag anser därför att en på ofvannämnda

sätt begränsad offentlig åtalsrätt bör medgifvas med afseende på

hela det i 22 § behandlade brottsområdet. Så skedde för öfrigt redan i

det inom riksdagen framkomna förslag, som tjänat mig till ledning, och

jag har således kunnat i allo ansluta mig till dess formulering.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

I enlighet med de grunder, för hvilka jag nu redogjort, har jag låtit

upprätta förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§

q+TflfH *12*611 •»

Sedan föredragande departementschefen därefter uppläst förslaget,

hvilket var af den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, hemställde

han, att lagrådets utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål § 87

regeringsformen omförmäler, inhämtas genom utdrag af protokollet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet

Israel Myrberg.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

25

Uttaga.

Förslag

til]

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap, 22 och 24 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt, genom

våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst

med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff

särskildt belagd'' är.

Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt, genom

våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga någon

till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet

eller att öfvertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller fängelse,

i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskildt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, där ej

målsäganden angifver det till åtal eller ock brottet medfört fara för allmän

säkerhet eller ordning. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än

målsägande.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 176 käft. (Nr 2247) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd fredagen den

19 april 1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt.

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

29 mars 1912, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver upprättadt

förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§

strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits af hofrättsrådet Gustav Olin.

I anledning af förslaget afgåfvos nedan intagna yttranden.

Justitierådet Borgström, med hvilken justitierådet Skarstedt instämde:

Vid 22 §.

Såsom föredragande departementschefen erinrat, betonades vid granskningen

inom högsta domstolen af förslaget angående upptagande i förevarande

§ af stadgandet om straff för försök att genom våld eller hot

tvinga någon att afhålla sig från arbete önskvärdheten af att närmare be8tämmelse

meddelades huru sådant hot, som i förslaget afsåges, skulle

vara beskaffadt; och anfördes i sammanhang därmed att måhända borde

för det fall att någon effekt ej inträdt ej annat hot än sådant, som omförmäles

i 23 §, beläggas med det kvalificerade straffet.

Den härmed anvisade utvägen att uppnå det antydda målet har nu

anlitats i det föreliggande förslaget; och skulle följaktligen enligt detsamma

i förevarande hänseende allenast hot med brottslig gärning blifva

straffbart. Mot den sålunda föreslagna begränsningen torde anledning till

anmärkning knappast föreligga. Enligt hvad som framgår af åtskilliga af

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

27

departementschefen anförda rättsfall, synes nämligen af högsta domstolen

vid tillämpning af ifrågavarande lagrum den tolkning hafva gifvits åt innebörden

af begreppet hot att därunder skulle falla endast hot med brottslig

eller eljest lagstridig handling, och praktiskt taget lärer hot af sistnämnda

beskaffenhet knappast komma till användning i syfte att tvinga någon att

afhålla sig från arbete.

Likaså lämnar jag utan anmärkning förslaget i hvad därigenom

straffet för det i 2 mom. af paragrafen afsedda fall bestämts lägre än

för fullbordadt brott enligt 1 mom.

Vid 24 §.

Att under de senare åren så många mer eller mindre obefogade

åtal för tvång mot arbetsvilliga kommit till stånd torde få antagas hafva

i väsentlig mån berott därpå att det ena af de båda tvångsmedel, som afses

i 22 § af förevarande kapitel — hotet — där lämnats så obestämdt

till sin innebörd, att angående denna olika uppfattningar lätteligen kunnat

göra sig gällande. Däremot synes den omständigheten att den offentliga

åtalsrätten vid dylika brott gjorts oinskränkt icke hafva spelat någon egentlig

roll i nämnda hänseende. Och därest man nu, såsom lagförslaget

innebär, vill i fråga om försök till tvång mot arbetsvilliga uttryckligen

begränsa det straffbara hotet till hot med brottslig gärning, skall tydligtvis

ännu mindre möta hinder från nämnda synpunkt att fortfarande låta

den offentliga åtalsrätten vara obegränsad. Frågan om behörigheten af

den nu föreslagna inskränkningen i åtalsrätten blir därför att bedöma

från den synpunkten huruvida statens intresse af ifrågavarande brottshandlingars

beifrande kan sägas icke vara tillräckligt starkt för att den offentliga

åtalsrätten bör bibehållas i sin nuvarande utsträckning. I afseende

härå torde det icke vara tillrådligt att nu utan vidare hänföra nämnda

brottshandlingar till de privatoffentliga brottens kategori. Förslaget innebär

icke heller något sådant men begränsar å andra sidan åtalsrätten sålunda,

att angifvelse till åtal skall vara erforderlig i alla de fall då brottet icke

medfört fara för allmän säkerhet eller ordning. Denna förslagets ståndpunkt

lämnar emellertid, huru tilltalande den i och för sig än må anses vara, rum

för den anmärkningen att, om nämnda ståndpunkt blefve lagfäst, man härigenom

helt visst skulle komma att ställa den omdömesförmåga, som man

velat frånkänna allmänna åklagarna med afseende å deras handhafvande under

den gångna tiden af åtalsrätten på förevarande område, på ett väl så starkt

prof som hittills. Allmän säkerhet och allmän ordning äro mycket tänjbara

begrepp; och särskildt när det gäller sådana, af stridigheter mellan

arbetsgivare och arbetare uppkomna situationer, som utgöra den faktiska

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

förutsättningen för tillämpligheten af straffbestämmelserna rörande tvång

mot arbetsvilliga, ligger det nära till hands att antaga, att i det speciella

fallet frågan huruvida fara för allmän säkerhet eller ordning uppkommit

skall blifva oriktigt bedömd. Väl kan det härvid naturligtvis inträffa, att

åklagarna komma att anställa åtal, som bort uteblifva därför att brottet

befinnes icke hafva berört den allmänna säkerheten eller ordningen; men

lika väl kan det inträffa, att åklagarna misstaga sig i motsatt riktning och

således underlåta att anställa åtal, som i statens intresse varit påkallade.

På grund af det anförda anser jag mig beträffande åtalsrätten icke

kunna tillstyrka annat än att det nuvarande stadgandet i 24 § bibehålies.

Justitierådet Sundberg:

Jag har intet att erinra mot förslaget, såvidt det afser ändring af

22 § i 15 kap. strafflagen.

Den föreslagna ändringen af 24 § i samma kap. anser jag mig däremot

ej kunna tillstyrka. Att i fråga om brott mot 22 § bygga den

offentliga åtalsrätten på begreppen allmän säkerhet och allmän ordning

synes icke vara ägnadt att, såsom med nu ifrågasatta lagändring är afsedt,

mot anställandet af obefogade åtal bereda bättre skydd än den gällande

lagstiftningen erbjuder. Dessa begrepp äro nämligen, enligt hvad förut

inom lagrådet antydts, alltför obestämda och tänjbara, och det torde för

öfrigt kunna antagas att i alla de utan angifvelse anhängiggjorda mål,

hvilkas utgång framhäft behofvet af lagändringen, åklagarens inskridande

föranledts endast af omsorgen om allmän säkerhet eller ordning. Det må

jämväl erinras, hurusom allmän åklagare näppeligen lärer kunna annat än

i ytterst sällsynta undantagsfall utan målsägandes angifvelse eller medverkan

i rättegången förebringa bindande bevisning rörande brott enligt

1 mom. i 22 §, hvadan hans nu stadgade åtalsrätt i själfva verket kan

anses omfatta allenast gärningar, hvilka äro att bedöma enligt 2 mom. i

samma §, något som, så länge dylika gärningar i lagen karakteriseras såsom

försök till brott, hvarom sägs i 1 mom., synes vara föga rimligt. På

grund häraf hemställer jag, att förevarande § i förslaget måtte undergå

sådan ändring, att densamma återställes till den lydelse den hade före

1893 års lagändring.

O Ö

Regeringsrådet Ernberg:

Det föreliggande förslaget innefattar, bland annat, att försök till

tvång, som afses i 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen, skulle, i händelse

såsom tvångsmedel användes hot, blifva straffbart allenast i fall hotet år

af beskaffenhet, som omförmäles i 23 § af samma kap., således endast om

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

29

hotet sker muntligen eller skriftligen samt går ut på misshandel eller

annan brottslig gärning. En dylik begränsning af det straffbara hotet, när

det användes i tvångssyfte, är enligt min mening alltför snäf. Därigenom

skulle utanför lagrummet komma icke blott sådana fall, där hotet sker på

annat sätt än muntligen eller skriftligen, t. ex. genom åtbörder eller medelst

tillhygge — något som måhända praktiskt sedt icke har så synnerligen stor

betydelse — utan äfven de ej sällan förekommande fall, då hotelsen afser

vidtagande af handlingar eller åtgärder, som väl icke äro i lag belagda med

straff men likväl, om de sättas i verket, medföra ett högst allvarligt lidande

för den hotade, ofta nog vida svårare än som följer af en med straff belagd

gärning, och som därför, när de begagnas i tvångssyfte, mången gång måste

anses ej mindre straffvärda än hotet om viss brottslig gärning. Så t. ex.

skulle den, som i dylikt syfte hotar en annan med en än så obetydlig

skadegörelse å dennes egendom, straffas enligt förevarande lagrum, medan

däremot den skulle gå helt och hållet fri från straff, som hotar annan med

åstadkommande af bojkott eller blockad i hans lofliga näring, eller med

ett yppande, i strid mot gifvet förtroende, af en utaf den hotade begången

handling, som, ifall den blir känd, sätter dennes anseende eller välfärd

på spel, eller som hotar annan med att offentligen utpeka honom på

sådant sätt, att en liknande verkan kan däraf förväntas. Men ett sådant

resultat kan svårligen anses tillfredsställande. Det framstår ock såsom en

egendomlighet, om man tager i betraktande, att någon begränsning beträffande

det straffbara hotet såsom tvångsmedel i 1 mom. af 22 § icke

blifvit ifrågasatt. Oegentligt synes nämligen vara, att ett hot, som, utan

att innefatta hot om brottslig gärning, dock uppenbarligen i och för sig

är af beskaffenhet att bibringa den hotade ett synnerligen kraftigt motiv

att underkasta sig den hotandes vilja och hvars ineffektivitet tydligen endast

beror af mer än vanlig motståndskraft hos den hotade, skall gå strafffritt,

medan precis samma handling, när den riktas emot en mindre motståndskraftig

person, som böjer sig af fruktan för hotet, blir underkastad straff.

Detsamma kan visserligen sägas beträffande nu gällande straffrihet för försök

äfven i åtskilliga andra fall, men motsättningen framträder i nu förevarande fall

synnerligen skarpt, då, såsom nyss framhållits, enligt förslaget äfven ett jämförelsevis

lindrigt hot skulle, oaktadt det ej medfört åsyftad verkan, bestraffas,

så snart hotet går ut på en gärning, som är i lag belagd med straff.

Sant är visserligen, att, såsom föredragande departementschefen

framhållit, det ifrågavarande lagrummet, hvilket på grund af den obestämdhet,

som vidlåder uttrycket hot, vid tolkningen erbjuder en viss

svårighet — ett förhållande, som emellertid föreligger äfven i fråga

om 1 mom. i förevarande § — skulle i tillämpningen blifva enklare och

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

lätthandterligare, om den nu ifrågasatta ändringen genomföres. Denna

omständighet utgör dock gifvetvis icke i och för sig tillräcklig grund för

en begränsning i enlighet med förslaget. Särskilt ifall den åt ifrågavarande

brott gifna konstruktionen af försök till’ rättsstridigt tvång skall

i lagen bibehållas — måhända vore nämligen, enligt hvad tidigare blifvit

ifrågasatt, lämpligare att däråt gåfves karaktären af särskild^ fullbordadt

brott, bestående i hot mot arbetsvillig vid arbetsinställelse, användt i syfte

att förmå honom att afstå från arbetet — bör, i öfverensstämmelse med

hvad ofvan anförts, stadgandets tillämpningsområde i förevarande hänseende

göras icke oväsentligt vidsträcktare än i förslaget afses och bestämmas

så, att under lagrummet kommer att falla icke blott hot om brottslig

gärning utan äfven hot om annat förfarande, ägnadt att medföra svårt

eller allvarligt men eller lidande för den, hotet gäller. Den tolkning af ifrågavarande

lagrum, som kommit till uttryck i de af departementschefen till

stöd för förslaget åberopade, af högsta domstolen under senare åren meddelade

utslag, innefattar visserligen en större begränsning i fråga om

hotets straffbarhet, men denna tolkning torde i väsentlig mån hafva föranledts

af den obestämdhet, som, enligt hvad förut berörts, vidlåder lagen

i ifrågavarande punkt; och i hvarje fall går förslaget i nu omförmälda

hänseende längre än hvad i de åsyftade utslagen gjorts gällande.

På grund af hvad sålunda anförts anser jag mig icke kunna tillstyrka

förslaget i nu berörda del.

Däremot synas mig goda skäl tala för den föreslagna nedsättningen

af straffet för brott, som afses uti ifrågavarande lagrum.

Hvad angår den föreslagna inskränkningen i allmän åklagares åtalsrätt,

torde, på sätt redan inom lagrådet anförts, begreppen allmän säkerhet

och allmän ordning vara alltför sväfvande och obestämda för att lämpligen

kunna läggas till grund för en dylik inskränkning, helst om man

tager i betraktande, att allmän åklagare enligt hos oss gällande lag är

pliktig åtala förbrytelser, som hemfalla under allmänt åtal. Berörda obestämdhet

skulle säkerligen medföra mycken osäkerhet och ojämnhet i tilllämpningen.

På grund häraf och då det af skäl, som departementschefen

anfört, svårligen kan anses tillrådligt att göra allmän åklagares rätt att

tala å brott af ifrågavarande beskaffenhet helt beroende af målsägandes angifvelse,

anser jag mig böra afstyrka förslaget i denna punkt.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 224.

31

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 26 april 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

SciIOTTE,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lagrådets

den 19 innevarande april afgifna utlåtande öfver det den 29 mars

1912 till lagrådet remitterade förslag till lag angående ändrad lydelse af

15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen

följande:

»Enligt hvad lagrådets utlåtande gifver vid handen hafva lagrådets

samtliga ledamöter lämnat förslaget utan anmärkning i den del detsamma

afser en mildring af straffsatsen för det i 2 mom. af 22 § omförmälda

fall. Jämväl den fö-reslagna begränsningen af begreppet hot har blifvit

tillstyrkt åt lagrådets flesta ledamöter. En ledamot har däremot anmärkt,

att ifrågavarande begränsning vore alltför snäf. Därigenom skulle nämligen

utanför lagrummet komma icke blott sådana fall, där hotet skett på

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

annat sätt än muntligen eller skriftligen, t. ex. genom åtbörder eller medelst

tillhygge, utan äfven de ej sällan förekommande fall, då hotelsen

afsåge vidtagande af handlingar eller åtgärder, som väl icke vore i lag

belagda med straff men likväl, om de sattes i verket, skulle medföra ett

högst allvarligt lidande för den hotade, ofta nog vida svårare än det,

som följde af en med straff belagd gärning, och som därför, när de begagnades

i tvångssyfte, mången gång måste anses ej mindre straffvärda

än hot om viss brottslig gärning. Så t. ex. skulle den, som i dylikt

syfte hotade en annan med en än så obetydlig skadegörelse å dennes

egendom, straffas enligt förevarande lagrum, medan däremot den skulle

gå helt och hållet fri från straff, som hotade annan med åstadkommande

af bojkott eller blockad i hans lofliga näring, eller med ett yppande, i

strid mot gifvet förtroende, af en utaf den hotade begången handling,

som, i fall den blefve känd, skulle sätta dennes anseende eller välfärd på

spel, eller som hotade annan med att offentligen utpeka honom på sådant

sätt, att en liknande verkan kunde däraf förväntas. I öfverensstämmelse

med hvad sålunda anförts borde enligt denna ledamots mening stadgandets

tillämpningsområde i förevarande hänseende göras icke oväsentligt

vidsträcktare än i förslaget afsåges och bestämmas så, att under lagrummet

komme att falla icke blott hot om brottslig gärning utan äfven hot

om annat förfarande, ägnadt, att medföra svårt eller allvarligt men eller

lidande för den, hotet gällde.

Den sålunda uttalade uppfattningen kan jag icke dela. Hvad först

angår de fall att hotet skett medelst tillhygge eller eljest genom åtbörder

har jag i mitt anförande till protokollet den 29 mars 1912 i sammanhang

därmed att jag framhållit att dylika fall icke skulle blifva straffbara enligt

15 kap. 22 § 2 inom., därest detta moment erhölle den i förslaget upptagna

lydelse, tillika påvisat att nämnda förhållande icke torde komma att

erhålla någon praktisk betydelse. Vare sig tvångsförsöket begås af eu

eller flera personer, torde det vara ett rent undantagsfall att den eller de

hotande äga sådan själfbehärskning att de, utan att fälla något hotfullt

yttrande, inskränka sig till att genom åtbörder gifva uttryck åt sina hotelser.

Äfven om så skulle vara förhållandet, blir ju för öfrigt gärningen

ingalunda straffri därför att den icke faller under 15 kap. 22 § 2 mom.

Innefattar åtbörden resande af lifsfarligt vapen, blir gärningen straffbar

enligt 14 kap. 15 §; sker den å allmän plats, kan den blifva straffbar

såsom förargelseväckande beteende. Hvad åter angår öfriga af denna

ledamot anförda fall, hvilka skulle komma utanför lagrummet, därest detta

erhölle den nu föreslagna lydelsen, torde till att börja med böra anmärkas,

att ett yppande af eu utaf den hotade begången handling, som i fall den

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

33

blir känd, sätter dennes anseende på spel, eller ett offentligen skett utpekande

af den hotade på ett sådant sätt att en liknande verkan däraf

kan förväntas, synnerligen ofta innefattar ärekränkning och att hot med

dylik gärning således blir straffbart, äfven om begreppet hot begränsas

i enlighet med förslaget. I den händelse hotet däremot icke afser

brottslig gärning, kommer detsamma visserligen att, därest förslaget upphöjes

till lag, blifva straffritt, men detta kan sägas redan nu vara förhållandet

på grund af den tolkning, det nuvarande stadgandet erhållit

inom lagskipningen. Jag hänvisar i detta afseende till den utredning jag

lämnat i mitt ofvannämnda anförande. För att dylika tvångsförsök skulle

komma att drabbas af straff skulle det således icke vara tillräckligt att

bibehålla stadgandets nuvarande affattning utan detsamma måste sä förtydligas

att ofvannämnda lagtillämpning för framtiden omöjliggöres. Väl

är det sannt att förslaget, teoretiskt sedt, innefattar en i någon mån

längre gående begränsning än den, som kommit till uttryck i de af mig

åberopade af högsta domstolen meddelade utslag, men på sätt jag i ofvannämnda

anförande jämväl framhållit torde de fall, som enligt högsta domstolens

tolkning af det nuvarande stadgandet äro att anse såsom straffbara

men enligt det föreslagna stadgandet skulle blifva straffria, praktiskt sedt

kunna lämnas fullständigt ur räkningen, en mening, som ju äfven uttalats

inom lagrådet.

Den föreslagna ändringen af 24 § i 15 kap. har blifvit afstvrkt af

lagrådets samtliga ledamöter. Därvid har dock icke från någon ledamots

sida själfva behörigheten af eu inskränkning i den offentliga åtalsrätten

blifvit bestridd. Tvärtom har en ledamot af lagrådet hemställt om fullständigt

borttagande af den offentliga åtalsrätten ocli två andra ledamöter

hafva förklarat sig finna förslagets ståndpunkt i och för sig tilltalande.

Men lagrådets samtliga ledamöter hafva ansett att begreppen allmän ordning

och allmän säkerhet vore alltför tänjbara och obestämda för att

kunna läggas till grund för en inskränkning af åtalsrätten. Två ledamöter

hafva i detta hänseende framhållit att, därest förslagets ståndpunkt

blefve lagfäst, man därigenom helt visst skulle komma att ställa den omdömesförmåga,

som man velat frånkänna allmänna åklagarna med afseende

å deras handhafvande under den gångna tiden af åtalsrätten på

förevarande område, på ett väl så starkt prof, som hittills; särskild! när

det gällde sådana, af stridigheter mellan arbetsgivare och arbetare uppkomna

situationer, som utgöra den faktiska förutsättningen för tillämpligheten

af straffbestämmelserna rörande tvång mot arbetsvilliga, läge det

nära till hands att antaga, att i det speciella fallet frågan, huruvida fara

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 176 käft. (Nr 224). 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

för allmän säkerhet eller ordning uppkommit, skulle blifva oriktigt bedömd.

Därvid kunde det visserligen inträffa, att åklagarna komme att

anställa åtal, som bort uteblifva därför att brottet befunnes icke hafva

berört den allmänna säkerheten eller ordningen; men lika väl kunde det

inträffa, att åklagarna inisstoge sig i motsatt riktning och således underläte

att anställa åtal, som i statens intresse varit påkallade. I stället för

den af förslaget omfattade ståndpunkten har därför af lagrådets flesta

ledamöter tillstyrkts, att det nuvarande stadgandet i 24 § måtte bibehållas.

Den obestämdhet och tänjbarhet, som onekligen vidlåder begreppen

allmän ordning och allmän säkerhet, framkallade hos mig betänkligheter

redan under förarbetena till nu ifrågavarande lagförslag. Att jag det

oaktadt ansett att nämnda begrepp kunde läggas till grund för stadgandet

i ämnet har berott därpå att de praktiska olägenheterna af berörda

brister synas blifva tämligen obetydliga och i allt fall mer än uppvägas

af de fördelar, ett dylikt stadgande skulle komma att medföra. En granskning

af de olika rättsfallen gifver nämligen vid handen att det i de allra

flesta fall knappast kan blifva tveksamt, huruvida den i det föreslagna

stadgandet fordrade förutsättningen för offentligt åtal förefinnes eller icke.

Kommer åtal till stånd, lärer än vidare domstolen icke underlåta att så

tidigt som möjligt undersöka huruvida sådant fall är för handen att offentligt

åtal får äga rum. Därest allmän åklagare anställer åtal, som bort

uteblifva därför att brottet befinnes icke hafva berört den allmänna säkerheten

eller ordningen, torde således redan vid något af de första rättegångstillfällena

nämnda förhållande blifva konstateradt och domstolen till

följd däraf förklara åklagaren obehörig och att hans talan icke kan upptagas

till pröfning. Under alla omständigheter kommer uppenbarligen det

föreslagna stadgandet att för de enskilda medborgarna medföra större

trygghet mot obefogade åtal än det nuvarande stadgandet. Om slutligen

åklagarna misstaga sig i motsatt riktning och således underlåta att anställa

åtal i fall då så bort ske, kan rättelse ju alltid äga rum genom inskridande

från öfverordnade åklagaremyndigheters sida. Jag erinrar äfven

därom att enligt hvad jag i mitt anförande till protokollet den 29 sistlidna

mars påvisat angifvelse äger rum i de allra flesta fall; har så skett,

är åklagaren ju pliktig att åtala brottet.

På grund af hvad jag i det föregående anfört hemställer jag att

förslaget måtte i oförändradt skick, jämlikt § 87 regeringsformen, föreläggas

Riksdagen till antagande.»

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 224.

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets

öfriga ledamöter, blef af Hans Maj:t Konungen bifallen;

och skulle till Riksdagen aflåtas proposition af den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Hjalmar Nyman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:231 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 2h §§ strafflagen, dels ock i a a1 i texten