Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken

1912-01-19 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:24, Med förslag till lag innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

1

Nr 24.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken;

gifven Stockholms slott den 19 januari 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag innefattande ändring i 24

kap. 7 § rättegångsbalken.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Gast. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 16 käft. (Nr 24.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

Förslag

till

Lag

innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att hvad i 24 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas

därom, att alla rättens domar eller utslag, som efter kungörelse å

rättens dörr afsägas eller utgifvas, höra förut färdiga skrifvas, skall upphöra

att gälla såvidt angår skyldighet att utskrifva dom eller utslag till

svarande eller förklarande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1912.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

3

U tära g af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

lördagen den 30 december 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med cheferna för civil- och finansdepartementen

anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström följande:
»Under

det att kärande, klagande och sökande vid alla domstolar Gällande

äro, med vissa undantag, skyldiga att utlösa domar, utslag och andra J>estäm^^e

expeditioner, som innefatta hufvudsakligt beslut, äfvensom protokoll i sak, %kylsighet*

där beslut ej skrifves med rubrik, gälla i sådant afseende med hänsyn till/örsmra»de

svarande och förklarande olika regler för å ena sidoan underrätterna ocheranteatt

högsta domstolen samt å andra sidan hofrätterna. Åt svarande eller för- dom

klarande i underrätt eller högsta domstolen utskrifves icke expedition, r w a9''

med mindre han framställer begäran därom. Svarande eller förklarande

i hofrätt är däremot alltid skyldig att lösa rättens dom eller utslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Ma]ds nåd. proposition Nr 24.

Framställning

af styrelsen

för

Sveriges

advokatsam

fund.

Sistnämnda förhållande grundar sig på det i 24 kap. 7 § rättegångsbalken

meddelade stadgandet, att alla rättens domar eller utslag, som afsägas

eller utgifvas efter kungörelse å rättens dörr, böra förut tvefaldt

färdiga skrifvas, så att delomännen må utan uppskof utfå dem mot stadgad

lösen. Enligt den ursprungliga lydelsen af 5 § i samma kapitel skulle i

alla rätter dom offentligen afsägas, men genom kungl. brefvet den 19

augusti 1761 ändrades detta därhän, att hos Konungen samt i hot''- och

öfverrätter domar i tvistiga mål ej skulle offentligen afsägas utan ett enda

och lika expeditionssätt, nämligen det skriftliga, brukas i alla förekommande

saker med undantag af fiskaliska aktioner; och genom förordningen

den 18 april 1849 infördes därefter i 5 § bestämmelse, att i hofrätt dom

skall utgifvas. till parterna efter anslag. I samma kapitels 6 § stadgas, att

i de saker, som ej äro instämda eller lagvadda, så ock då rättens slut förut

fordras öfver någon partens invändning i rättegången, rättens utslag ej

skall afsägas offentligen utan domaren gifva det ut efter anslag, om det ej

är muntligen kungjordt. Enligt 10 § andra stycket af förordningen den

7 december 1883 angående expeditionslösen är svarande eller förklarande

i hofrätt, lika med kärande, klagande eller sökande, skyldig utlösa dom

eller utslag, som jämlikt allmänna lagen utgifves efter anslag.

Enahanda skyldighet åligger, enligt hvad i 10 § andra stycket af

förordningen angående expeditionslösen vidare stadgas, svarande eller förklarande

hos kammarrätten i afseende å dom eller utslag, som jämlikt

instruktionen för samma ämbetsverk utgifves efter anslag. Så är på grund

af § 14 i instruktionen den 23 december 1908 förhållandet med kammarrättens

utslag i instämda mål.

Den lösen svarande och förklarande i hofrätt och hos kammarrätten

hafva att erlägga för ifrågavarande domar och utslag utgår såsom stämpelafgift.

Om beloppet däraf gäller det i § 3 af förordningen angående

stämpelafgiften den 18 september 1908 meddelade stadgande, att utslag

med rubrik, som utgifves till part, hvilken utan särskild begäran författningsenligt

är skyldig att lösa detsamma, hos nämnda domstolar skall beläggas

med stämpel af tio kronor för första arket och två kronor för

hvarje af de öfriga.

Fråga om förändring i hvad sålunda är stadgadt angående skyldig''

het för svarande eller förklarande i hofrätt eller kammarrätten att utlösa

dom eller utslag väcktes 1891 af styrelsen för Sveriges advokatsamfund,

‘ hvilken hos justitieombudsmannen hemställde om åtgärder i syfte, att

stadgandet om utskrifvande af hofrätts dom i två exemplar måtte upphäfvas

eller att, om detta mot förmodan icke skulle anses lämpligt, i förord
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

ningarna angående expeditionslösen och angående stämpelafgiften måtte

vidtagas sådana förändringar, att det åt svarande eller förklarande i hofrätt

eller kammarrätten utskrida domsexemplar blefve fritt från stämpelpapper

men däremot den åt käranden eller sökanden i nämnda domstolar

utskrida expedition blefve belagd med stämpel för såväl hans som svarandens

eller förbi arandens exemplar.

Med anledning häraf gjorde justitieombudsmannen till 1892 års riksdag

framställning om antagande af följande förslag till lag om upphäfvande

af föreskrifter, att vissa domar eller utslag skola tv ej olåt utskrifvas.

»Med ändring af hvad 24 kapitlet 7 § rättegångsbalken samt brefvet

till samtliga hot- och öfverrätter den 19 augusti 1761 innehålla därom,

att vissa domar eller utslag skola tvefaldt till delomännen utskrifvas, fölordnas

härigenom, att något exemplar af sådana domar eller utslag

ej vidare må utskrifvas till svarande eller förklarande utan af denne

därom framställd begäran, dock äger Konungen att förordna, att i mål,

där åklagare å tjänstens vägnar eller annan för kronans räkning är svarande

eller förklarande, dom eller utslag fortfarande skall åt honom

utskrifvas.»

Berörda framställning föranledde en af riksdagen den 27 februari

1892 till Ivungl. Maj:t aflåten skrifvelse. Enligt hvad i denna anfördes,

syntes det, efter riksdagens åsikt, icke kunna förnekas, att skyldigheten

för svarande eller förklarande part i hofrätt eller hos kammarrätten att

utlösa dom eller utslag i de flesta fall måste för parten kännas såsom en

tämligen både obillig och onödig börda, och samma skyldighet syntes icke

heller vara betingad af några i egentlig mening processuella hänsyn. Om

sålunda riksdagen i likhet med justitieombudsmannen ansåge, att ifrågavarande

skyldighet borde och utan olägenhet äfven kunde bortfalla, hade

likväl justitieombudsmannens förslag i sin dåvarande form synts riksdagen

icke vara antagligt. Särskildt hade riksdagen funnit mindre lämpligt att,

ehuru t. ex. för eu å tjänstens vägnar svarande åklagare enahanda behof

att få kännedom om utgången af ett mål torde förefinnas, när målet afgjorts

i högsta instans, som då hofrätt däri dömt, likväl meddela bestämmelser

i fråga allenast om det senare fallet. Härjämte vore det enligt

riksdagens uppfattning icke heller fullt lämpligt att i en förordning, som

skulle upphäfva ett stadgande af allmän lags natur, tillika meddela förklaring

om ett förhållande, hvilket — såsom det ifrågavarande eller skyldigheten

att tillhandahålla expeditioner i tjänstemål, där åklagare vore

svarandepart, eller annat mål, där ombud för kronan vore svarande- eller

förfäran dep art — helt och hållet utgjorde föremål för administrativt för
-

Justitieombudsmannens

framställning

1892.

Riksdagens

skrifvelse

den 27 februari

1892.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Svea hofrätts

utlåtande.

Göta hofrätts

utlåtande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

fogande. Vid anmärkta förhållanden och då berörda framställning i hvarje fall

förutsatte förändring i förordningen om expeditionslösen, om hvilken förändring

Kungl. Maj:t ensam ägde att föranstalta, samt det framlagda lagförslaget

i öfrigt syntes tarfva jämkningar, hade riksdagen ansett detsamma

lämpligast böra föranleda en skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t

och hemställde därför, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till lag om upphäfvande af den för svarandeeller

förklarande art i hofrätt och kammarrätten stadgade skyldighet att

lösa dom eller utslag.

På grund af remisser från Kungl. Maj:t fingo därefter hofrätterna

och kammarrätten afgifva utlåtanden öfver riksdagsskrifvelsen.

Svea hofrätt förklarade därvid, att hofrätten icke hade någon erinran

mot att den svarande eller förklarande i hofrätt nu åliggande ovillkorliga

skyldighet att lösa dom eller utslag upphörde. Lämpligast syntes detta

ske därigenom, att föreskriften i 24 kap. 7 § rättegångsbalken om utskrifning

i två exemplar af hofrätts domar och utslag upphäfdes, samt

att förordningen angående expeditionslösen underginge en motsvarande förändring

i det syfte, att svarande eller förklarande kornrne att erhålla utskrift

af dom eller utslag endast när han själf det begärde. Dock syntes

fortfarande såsom hittills utan särskild begäran exemplar af dom eller

utslag böra utskrifvas åt kronan, ämbets- eller tjänsteman i allt hvad till

ämbetet eller tjänsten hörde eller i mål, som rörde ansvar eller ersättningsskyldighet

för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten, samt

häktad person i mål angående brott, för hvilket han hölles häktad, äfven

då någon af dessa vore svarande eller förklarande.

Om detta utlåtande hade inom hofrätten aderton ledamöter af de

tjugufem, som deltagit i ärendets handläggning, förenat sig. Två ledamöter

hade uttalat sig för att bibehålla bestämmelsen om utskrifvande af

hofrätts domar och utslag i två exemplar men alltid eller i vissa fall befria

svarande eller förklarande från skyldigheten att lösa expedition. Fem

ledamöter hade afstyrkt den föreslagna förändringen.

I Göta hofrätts utlåtande anfördes, att hofrätten ansåge gällande bestämmelse

i 24 kap. 7 § rättegångsbalken ingalunda vara onödig och

sakna processuell betydelse. Hofrätten funne därför så mycket mindre

skäl att tillstyrka någon ändring af densamma, som den i riksdagens

skrifvelse anmärkta obilligheten däraf, att svaranden eller förklaranden,

som icke föranledt målets dragande under hofrätts pröfning, belastades

med kostnaden för stämpel till domen eller utslaget, kunde atlägsnas därigenom

att hans exemplar befriades från stämpel; och då det icke vore

mot processuella rättsgrundsatser och billighet stridande, att den part,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

7

som till högre instans fullföljde sin talan, finge vidkännas en rättegångsafgift,

hvilken lämpligen syntes kunna sättas högre än nuvarande stämpeln

å hofrätts domar och utslag, kunde statskassan hållas skadeslös genom förhöjning

af stämpeln å kärandens eller klagandens exemplar. Med hänsyn

härtill hemställdes, att den remitterade skrifvelsen icke måtte föranleda

annan Kungl. Maj:ts åtgärd än vidtagande af vissa förändringar i förordningarna

angående expeditionslösen och angående stämpelafgiften, i syfte

att hofrätts dom eller utslag skulle utan lösen utgifvas till kärandes, klagandes

eller sökandes motpart i hofrätten, samt att stämpel för kärandes,

klagandes eller sökandes expedition skulle lämpligen förhöjas.

Detta utlåtande innefattade sexton hofrättsledamöters mening. Tio

ledamöter hade tillstyrkt förslaget att upphäfva stadgande^ om utskrift

af expedition åt svarande eller förklarande i hofrätt eller kammarrätten.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge fann ifrågavarande bestämmelse Hofrättens

i 24 kap. 7 § rättegångsbalken vara grundad så att säga i sakens egen t^Blekin^e

natur, eftersom det finge antagas, ej mindre att det tillhörde god rätte- utlåtande.

gångsordning att såväl den ena som den andra parten vore satt i tillfälle

att utan särskild begäran få del af rättens dom eller utslag i den

sak, som parten rörde, än äfven att parter, vare sig de vore kärande eller

klagande, svarande eller förklarande, i allmänhet hade intresse af sakens

utgång och följaktligen önskade att om denna få kännedom, hvilket, då

rättegången i detta afseende hos hofrätt vore skriftlig, ej kunde ske annorledes

än genom utskrifvande af dom och utslag. För vidtagande af

förändring i det hittills lagstadgade förfarandet syntes hofrätten alltså

mycket viktiga skäl böra anföras. Då emellertid de i ärendet framställda

skälen endels bevisade för mycket, i det att de konsekvent också ledde

till kärandes eller klagandes befrielse från skyldighet att lösa dom och

utslag, samt i öfrigt enligt hofrättens mening saknade den bevisningskraft,

som oundgängligen erfordrades, när fråga vore om en låt vara till det

yttre ringa men i själfva verket ganska viktig förändring af allmänna

lagen, ansåge hofrätten sig, äfven om en genomgående omarbetning och

förändring af rättegångsordningen i dess helhet icke vore påtänkt, icke

kunna tillstyrka bifall till den föreslagna lagförändringen.

Af de elfva ledamöter i hofrätten, hvilka deltagit i ärendets behandling,

hade fem uttalat från utlåtandet afvikande meningar. Fyra af

dessa ledamöter hade tillstyrkt den ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken

och förordningen angående expeditionslösen, att skyldighet för

svarande, som i vädjade saker icke iakttagit inställelse eller i besvärsmål

icke blifvit i hofrätten hörd eller med infordrad förklaring uteblifvit, att

lösa dom eller utslag skulle upphöra, dock att i fall, då enligt § 13 i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

nämnda förordning kronan, ämbets- eller tjänsteman samt häktad person

vore befriade från erläggande af lösen, hofrätts dom eller utslag såsom hittills

skulle utfärdas i två exemplar och att, om dylik lagförändring komine till

stånd, den omständigheten icke skulle utgöra hinder för hofrätten att, där så

pröfvades skäligt, tillägga uteblifven svarande i vädjad sak eller klagandes

vederpart, som icke blifvit i hofrätten hörd, den lösen han kunde visa sig

hafva fått utgifva för hofrätts dom eller utslag. En ledamot hade lämnat

det med riksdagens skrifvelse afsedda förslaget utan anmärkning.

Kammar- Kammarrätten förklarade sig icke hafva något att erinra emot bort
iafätande

*aKan^e den svarande eller förklarande i kammarrätten åliggande skylu

aa . att lösa dom eller utslag, hvilken skyldighet ägde rum endast i

några af de i kammarrätten ytterst sällan förekommande mål, hvari dom

eller utslag utfärdades efter anslag.

Kungl. Då ärendet däruppå den 15 december 1893 af chefen för justitie
Mdenl5de-

departementet föredrogs inför Konungen i statsrådet, yttrade föredraganden,

cemher 1893&\i riksdagens skrifvelse syntes honom icke böra föranleda något förslag

till ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken. Det syfte, som läge till grund

för riksdagens framställning, syntes däremot, såsom inom hofrätterna påpekats,

kunna vinnas på annat sätt. Den lösen, svarande eller förklarande

i likhet med motparten hade att erlägga för ifrågavarande domar och utslag,

utginge nämligen i form af stämpelafgift; och vid sådant förhållande

kunde den obillighet, som riksdagen ansett vara förbunden med svarandes

och förklarandes skyldighet att lösa dom eller utslag, undanröjas därigenom

att hans exemplar befriades från stämpel. För handläggning af frågan,

om och under hvilka villkor en sådan anordning kunde göras, beslöts, i

enlighet med föredragandens hemställan, att handlingarna i ärendet skulle

öfverlämnas till finansdepartementet.

Statskonto- öfver den sålunda ifrågasatta ändringen i förordningen angående

kammar- stäinpelafgiften hördes statskontoret och kammarrätten, hvilka i gemenrättens

ut- samt utlåtande tillstyrkte, att samtidigt med utgifvandet af dom eller utlatande.

g|ag j hofrätt och hos kammarrätten ett exemplar däraf skulle tillhandahållas

svarande''eller förklarande utan afgift.

Två af de i ärendets handläggning deltagande ledamöterna i statskontoret

hade varit af skiljaktig mening och yttrat, att då det icke syntes

vara möjligt vinna en ur alla synpunkter fullt rättvis lösning af den

väckta frågan, med mindre åt vederbörande domstol öfverlämnades att urskilja,

huruvida den ena parten skulle äga rätt att bekomma expedition

fri från stämpelafgift och dubbel stämpelafgift uttagas af den andra eller

hvardera skulle själf svara för sin afgift, dessa ledamöter icke kunde tillstyrka

en sådan förändring i stämpelförordningen, hvarigenom i alla fal

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

frihet från stämpelafgift skulle medgifvas för svarandes och förklarandes

exemplar af hofrätts och kammarrätts för dem utfärdade expeditioner.

Vid ärendets förnyade föredragning i statsrådet den 25 januari 1895

fann Kungl. Maj:t den väckta frågan om stämpelfrihet för berörda expeditioner

icke föranleda till vidare åtgärd.

Frågan om ändring i förevarande bestämmelser upptogs sedermera

ånyo af justitieombudsmannen genom en 1907 till Kungl. Maj:t afbiten

skrifvelse. I denna anfördes, att justitieombudsmannen, i öfverensstämmelse

med den af Svea hofrätt under ärendets föregående handläggning

uttalade mening, visserligen funne hinder icke hafva bort möta för att,

med den af samma hofrätt angifna begränsning, godkänna advokatsamfundets

framställning i den form samfundet gifvit densamma. Då emellertid

denna framställnings syfte vunnes jämväl på det af Göta hofrätt föreslagna,

äfven af kammarrätten och statskontoret förordade sätt, eller därigenom

att samtidigt med utgifvandet af dom eller utslag i hofrätt eller

hos kammarrätten ett exemplar däraf tillhandahölles svarande eller förklarande

utan afgift, ansåge justitieombudsmannen sig desto hellre höra

tillstyrka denna lösning af frågan, som svarande och förklarande tydligen

i allmänhet skulle hafva större fördel af en dylik anordning än af den

utaf advokatsamfundet ifrågasatta. Justitieombudsmannen förbisåge dock

icke, att den förra säkerligen komme att mången gång utan gagn förorsaka

vederbörande expeditionshafvande kostnader och besvär.

Ärendet afgjordes af Kungl. Maj:t den 24 april 1908; och fann

Kungl. Maj:t den gjorda framställningen icke föranleda åtgärd.

Kungl.

Maj:ts beslut

den 23

januari

1895.

Justitieombudsmannens

framställning

1907.

Kungl.

Maj:tsbeslut

den 24 april

1908.

Enligt hvad den nu lämnade redogörelsen utvisar, hafva i hufvud-Föredragansak

tre olika uppfattningar gjort sig gällande i fråga om de villkor, på e™nL.

hvilka hofrätts eller kammarrättens dom eller utslag bör tillhandahållas

svarande eller förklarande. Den längst gående förändringen af nuvarande

bestämmelser innefattas i förslaget att upphäfva stadgandena om att hofrätternas

och kammarrättens domar och utslag skola utskrifvas ej blott åt

kärande, klagande eller sökande utan äfven åt svarande eller förklarande.

Utskrift af dom eller utslag åt sistnämnda parter skulle därefter ej äga

rum annat än om de det begärde. I motsats härtill står asikten, att vid

de nuvarande bestämmelserna bör förblifva och dom eller utslag alltså

utan vidare utskrifvas åt svarande eller förklarande, med skyldighet för

honom att enligt samma grunder som kärande, klagande eller sökande

lösa utskriften. En i viss mån medlande ståndpunkt intages af förslaget,

att expedition visserligen fortfarande skall tillhandahållas svarande eller

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 16 höft. (AV 24).

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Klingl. Maj ds nåd. proposition Nr 24.

förklarande utan hans begäran men sådan part befrias från stämpelafgift

för expeditionen.

Till stöd för den meningen, att gällande bestämmelser i ämnet böra

lämnas orubbade, har förnämligast åberopats, att kännedom om rättens

beslut i ett mål alltid borde beredas jämväl svarande eller förklarande

part utan att han bchöfde framställa särskild begäran därom. I de fall,

då beslutet icke afkunnades offentligt utan meddelades endast i skriftlig

form, kunde delgifning med part icke ske på annat sätt än att han erhölle

en utskrift af beslutet. Att parten vore skyldig lösa sådan utskrift

kunde så mycket mindre anses obilligt eller olämpligt, som det i de flesta

fall vore för honom behöfligt att äga tillgång till densamma. Dylikt behof

gjorde sig nämligen gällande, ej blott då parten ville draga saken

under högre rätts pröfning, utan äfven då han genom beslutet fått sig

tillagd någon rättighet, som han icke kunde exekutivt utbekomma utan

företeende af expedition. Jämväl i de fall, då i berörda afseende ej förefunnes

något behof i egentlig mening, vore det dock för parten af intresse

att innehafva ett bevis angående det sätt, hvarpå ett honom berörande

rättsärende genom rättegången blifvit afgjordt, och särskildt vore

ett sådant bevis af värde, om saken gällt rättighet till fast egendom.

Såsom särskildt justitieombudsmannen påvisat i sin 1907 till Kungl.

Maj;t gjorda framställning i ämnet, torde emellertid dessa skäl icke äga

afgörande betydelse.

Att god rättegångsordning icke ansetts ovillkorligt påkalla utskrifvande

af expedition äfven åt svarande eller förklarande i sådana fall, då

rättens beslut meddelas endast i skriftlig form, framgår redan däraf, att

svarande och förklarande blott på särskild begäran erhålla utskrift af

högsta domstolens domar och utslag. Möjlighet för part, som ej begärt

utskrift af beslutet, att erhålla kännedom om innehållet i detsamma saknas

dock gifvetvis ingalunda. Domar och utslag äro ju offentliga handlingar,

och det står följaktligen part eller ombud för honom alltid öppet att taga

del af konceptet till beslutet.

Hvad därefter beträffar frågan, huruvida någon obillighet mot svarande

eller förklarande ligger däri, att han nödgas lösa dom eller utslag,

är det visserligen otvifvelaktigt att dylik expedition är för honom i många

fall behöflig och i ännu flera fall af intresse. Men att härpå grunda

skyldighet för parten att lösa expeditionen synes dock knappast vara

befogadt hvarken i dylika fall eller ännu mindre i de öfriga, då något

behof eller väsentligt intresse från partens sida icke föreligger. Riktigare

torde vara att låta det bero af parten själf, huruvida han finner beslutet

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

11

för honom äga sådan betydelse, att han vill underkasta sig kostnaden för

lösande af detsamma.

Äfven för svarande- eller förklarandepart i högsta instans måste det

tydligen af olika anledningar ofta vara behöfligt att erhålla utskrift af domen

eller utslaget. Att det oaktadt lösningsskyldighet stadgats endast

med hänsyn till inellaninstansens expeditioner torde äga sin förklaring i det

särskilda behof, som i afseende å dessa gör sig gällande för part, som vill

draga målet under Kungl. Maj:ts pröfning. I 24 kap. 7 § rättegångsbalken

angifves också det där medelade stadgandet hafva till syfte, att

delomännen må utan uppskof undfå rättens domar och utslag. Afses härmed

att jämväl part, som uteblifvit och icke själf vidtagit någon åtgärd

för att förskaffa sig utskrift af rättens beslut, skall få del däraf i så god

tid, att han hinner mot detsamma föra den talan, hvartill han kan finna

anledning, vinnes emellertid icke detta ändamål under nuvarande förhållanden.

Utskriften af beslutet kommer nämligen icke genom myndighets

försorg parten tillhanda förrän så långt efter dess meddelande, att tiden

för Överklagande af beslutet för länge sedan är ute. Hänsyn till en uteblifven

svarandes eller förklarandes möjlighet att klaga kan alltså icke

anföras såsom skäl för den åtskillnad, som i detta hänseende göres mellan

part i öfverrätt och part hos Kungl. Maj:t.

Jämväl i andra afseenden torde en jämförelse med förhållandena i

högsta instans kunna tjäna till belysning af grunder, som åberopats till

stöd för ifrågavarande bestämmelser. Det har sålunda framhållits att

lösningsskyldigheten icke innebure någon obillighet mot svaranden, om

denne anställt en talan, som underrätt bifallit men öfverrätt, på klagan af

motparten, funnit obefogad. Ej heller vederfores någon orättvisa svaranden,

då saken varit så mörk och tvifvelaktig, att rättegångens förande ej kunde

anses vara å någondera sidan oskäligt; det vore då icke mera obilligt för

den ena parten än för den andra att nödgas lösa dom eller utslag. Så
dana

fall som de nu angifna kunna emellertid förekomma äfven inför

Kungl. Maj:t; och lika litet som därur härledts någon skyldighet för svarande

och förklarande att lösa Kungl. Maj:ts domar och utslag, lika litet

synes man i desamma äga tillräcklig anledning att för dylik part i hof
rätt

eller kammarrätten bibehålla lösningsplikten. Stämpeln innebär en

rättegångsafgift, som enligt vanliga regler bör åtminstone i första hand

drabba den part, som påkallat sakens pröfning af högre rätt.

Mot yrkandena om ändring i omförmälda bestämmelser har också

invändts, att i de fall, då desamma företrädesvis skulle kunna anses obilliga

mot svaranden, nämligen då motpartens talan vore uppenbart obefogad

samt underrätten ogillat densamma och hofrätten icke gjort ändring

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

häri, denna obillighet dock vore mera skenbar än verklig. Vederparten

plägade nämligen då af hofrätten förpliktas att ersätta svaranden eller förklaranden

hvad denne kunde visa sig hafva utgifvit för stämpel å hofrättens

dom eller utslag. Äfven bortsedt från att, om åklagare för talan,

dylik förpliktelse endast undantagsvis kan ifrågakomma för honom, samt

att hinder mot utbekommande af sådan ersättning kan möta på grund

af motpartens fattigdom, innebär det dock tydligen en olägenhet för

svaranden, att han måste förskjuta stämpelbeloppet och kanhända nödgas

vidtaga särskilda exekutiva åtgärder för att återfå detsamma. Till

stämpelafgiften kunna dessutom komma andra kostnader. Om en af

underrätt ogillad talan fullföljes och hofrätten icke kommunicerar målet

med svaranden, kan det lätt inträffa, att denne saknar all kännedom

om den vid hofrätten förda klagan och till följd häraf ej utlöser den

för honom utskrifna expeditionen. Denna tillställes honom då genom

exekutiv myndighet, och i samband därmed uttagas såväl stämpelbeloppet

som exekutionskostnaden, hvilken kan blifva ganska ansenlig, särskildt

om utmätningsmannen haft längre väg att färdas till förrättningsstället.

För den senare utgiften kan svaranden icke utkräfva ersättning af sin

motpart, äfven om han fått sig tillerkänd godtgörelse för stämpelkostnaden.

Den förlust, som i dylika fall utan någon försummelse å svarandens

sida tillskyndas honom, innebär uppenbarligen en afsevärd orättvisa,

hvilken synes mig, äfven om andra förhållanden lämnas å sido,

tillräckligt visa det otillfredsställande i nuvarande bestämmelser. Det

torde ock vara sådana långt ifrån sällsynta missförhållanden, som mer än

något annat föranledt de allmänna önskningarna om förändring i dessa

bestämmelser.

Vid bedömande af skälen för och mot en sådan förändring bör gifvetvis

icke lämnas utan uppmärksamhet, att för den händelse svarandes

eller förklarandes utlösande af hofrätternas och kammarrättens domar och

utslag skulle upphöra, härigenom skulle för statsverket föranledas en

minskning i stämpelinkomst. Att af denna anledning bibehålla lösningsskyldigheten

för berörda parter, om den i öfrigt anses oberättigad,

lär dock icke kunna ifrågakomma. För öfrigt behöfver upphäfvande af

nämnda skyldighet icke med nödvändighet medföra förlust af hela den

stämpelinkomst statsverket för närvarande åtnjuter från dessa parter. Möjlighet

finnes också att bei''eda statsverket vederlag genom förhöjning af

stämpelafgiften för andra expeditioner, om sådant anses nödigt eller lämpligt.

Olika förslag härtill hafva framkommit under detta ärendes tidigare

behandling.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 24.

Af hvad jag nu yttrat framgår, att enligt min mening^ åtgärder

böra vidtagas för åstadkommande af ändring i förut omförmälda bestäm
G

O

melser.

Huruvida man vid denna förändrings genomförande går den ena

eller andra vägen, upphäfver stadgandena om utskrifvande af hofrätternas

samt vissa kammarrättens domar och utslag i två exemplar eller allenast

låter svarandes och förklarandes exemplar blifva fria från stämpel, synes

mig vara af mera underordnad betydelse. Obestridligen uppnår man nämligen

det afsedda syftet, äfven om man inskränker sig till en åtgärd i den

senare riktningen. Därigenom skulle till och med större fördel beredas

svaranden eller förklarande^ i det han utan särskild begäran och utan afgift

finge tillgång till en utskrift af rättens dom eller utslag.

Jag anser dock den förra utvägen vara att föredraga, och detta väsentligen

därför att tillhandahållande utan vidare af stämpelfri expedition

åt svarande eller förklarande skulle medföra kostnader och besvär, som jag

icke kan finna nödiga. Erfarenheten visar, att dessa parter hittills i talrika

fall icke godvilligt uttagit sina utskrifter, och äfven om en viss förändring

häri sannolikt skulle inträda, därest expeditionerna utlämnades

afgiftsfritt, kan det dock tagas för gifvet, att fortfarande många sådana,

såsom för parterna obehöfliga, icke skulle af dem afhämtas. Vid underrätt

och hos Kungl. Maj:t får svarande, som är i behof af utskrift, erlägga

afgift för densamma, och det torde icke finnas större anledning att i hofrätt

eller kammarrätten utlämna dylika utskrifter kostnadsfritt.

En annan fråga är, huru afgiften för expedition, som svarande eller

förklarande begär, bör beräknas. I dessa afseenden gälla olika regler för

underrätterna och högsta domstolen. Vid de förra skall expedition, som

utskrifves åt svarande, lösas efter samma grunder som kärandes exemplar,

hvaremot ett åt svarande eller förklarande utskrifvet exemplar af högsta

domstolens dom eller utslag belägges med afgift endast såsom för afskrift.

Bestämmelser i ena eller andra riktningen blifva nu erforderliga äfven för

hofrätt och kammarrätten.

I hvarje fall vinnes med den föreslagna anordningen den fördel, att

alla instanserna blifva likställda däri, att svarande eller förklarande erhål*

ler expedition endast på egen begäran och då mot stadgad afgift.

Ordnas saken på nu angifvet sätt, kommer också utan tvifvel en

icke oväsentlig del af den nuvarande inkomsten för dylika parters expeditioner

— större eller mindre allt efter den afgift hvarmed de skola beläggas

— att äfven framgent inflyta till statsverket.

Genom förordningen den 20 december 1851 har föreskrifvits, att

stadgandet i 21 kap. 1 § rättegångsbalken om hvad den har att iakttaga,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

som i rättegång vill fordra ersättning för kostnad och skada, icke innefattar

hinder för hofrätt att, om svaranden i vädjad sak uteblir eller anförda

besvär pröfvas, utan att klagandens vederpart däröfver höres, tillägga den

sistnämnda såväl som den uteblifna svaranden ersättning för lösen af ett

exemplar af hofrättens dom eller utslag, om hofrätten eljest så skäligt

finner. Svea hofrätt har i sitt utlåtande öfver riksdagens skrifvelse den

27 februari 1892 uttalat farhåga, att efter den föreslagna lagändringens

genomförande olika meningar skulle uppstå, huruvida nämnda förordning

vidare ägde tillämplighet, enär densamma möjligen kunde anses hvila på

den förutsättning, att svarande- eller förklarandepart vore skyldig lösa hofrättens

dom eller utslag. Hofrätten har därför hemställt, huruvida icke

för att förebygga olika lagtillämpning afskaffande! af denna skyldighet

borde åtföljas af den förändring i berörda förordning, att hofrätten förklarades

kunna i det i förordningen förutsatta fall, där det funnes skäligt,

tillägga klagandens vederpart ersättning för hvad han visade sig hafva utgifvit

för lösen af ett exemplar af hofrättens dom eller utslag. Äfven jag

anser, att omförmälda stadganden böra framgent vinna tillämpning på sätt

hofrätten åsyftat, men det förefaller mig, att en uttrycklig föreskrift härom

icke gärna kan vara erforderlig.

Under den tidigare behandlingen af förevarande ärende har jämväl

påpekats, att fortfarande såsom hittills utan särskild begäran exemplar af

dom eller utslag borde utskrifvas åt kronan, ämbets- eller tjänsteman i

allt hvad till ämbetet eller tjänsten hörde eller i mål, som rörde ansvar

eller ersättningsskyldighet för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten,

samt häktad person i mål angående brott, för hvilket han hölles häktad,

äfven då någon af dessa vore svarande eller förklarande. Så tillgår i

fråga om högsta domstolens domar och utslag, utan att föreskrift därom

lär vara af Kungl. Maj:t utfärdad. Om nu, såsom förefaller mig lämpligt,

ett uttryckligt stadgande i ämnet kommer att meddelas i fråga om hofrätterna

och kammarrätten, torde en motsvarande bestämmelse böra utfärdas

i afseende å den högsta instansen. Denna fråga, som faller inom

området för Eders Kungl. Ma:jts administrativa myndighet, synes emellertid

böra anstå, till dess den åsyftade lagändringen undergått slutlig behandling.

För det afsedda ändamålets vinnande torde, utöfver ändring i 24

kap. 7 § rättegångsbalken, böra vidtagas vissa delvis af mig förut antydda

förändringar i författningarna om expeditionslösen och om stämpelafgiften.

Det torde dock icke vara nödigt att i detta sammanhang närmare

ingå på de erforderliga förändringarna i författningar, som icke äro

af lags natur.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

Förslag till den behöfliga lagändringen har utarbetats inom justitiedepartementet.

»

Föredraganden uppläste härefter ett förslag till lag innefattande ändring

i 24 kap. 7 § rättegångsbalken, af den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar; och hemställde föredraganden, att lagrådets utlåtande öfver

förslaget måtte för det ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen,

inhämtas genom utdrag af protokollet.

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets

öfriga ledamöter, blef af Hans Maj:t Konungen bifallen.

Ur protokollet

Israel Myrberg.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 24.

Förslag

till

Lag

innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att hvad i 24 kap. 7 § rättegångsbalken staddas

därom, att alla rättens domar eller utslag, som efter kungörelse a

rättens dörr afsägas eller utgifvas, böra förut tvefaldt färdiga skr.fvas

icke vidare skall föranleda skyldighet att utskrifva dom eller utslag till

svarande eller förklarande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

17

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

5 januari 1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Thulin.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedeparteraentsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

30 december 1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen, inhämtas

öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag innefattande

ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken.

Det remitterade förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade

inför lagrådet föredragits af andre ledamoten å afdelningen för lagärenden

Herman Falk.

Lagrådet yttrade, att, då förslaget innefattade ändring i 24 kap. 7

§ rättegångsbalken, såsom ock rubriken till förslaget angåfve, åt den ifrågaställda

lagen borde gifvas en affattning, som bättre än den föreslagna

utvisade nämnda förhållande.

Dessutom ansåg lagrådet, att för lagens ikraftträdande lämpligen

borde bestämmas viss dag.

1 öfrigt lämnade lagrådet förslaget utan erinran.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 16 Käft. {Nr 24.)

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 19 januari 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adeeswärd,

Petkén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lagrådets

den 5 januari 1912 afgifna utlåtande öfver det den 30 december

1911 till lagrådet remitterade förslaget till lag innefattande ändring i 24

kap. 7 § rättegångsbalken.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden,

att i enlighet med hvad lagrådet ifrågasatt förslagets affattning

något jämkats och för den föreslagna lagens ikraftträdande utsatts viss

dag, den 1 juli 1912.

Föredraganden uppläste härefter det jämkade förslaget och hemställde,

att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas Riksdagen

till antagande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

19

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets

öfriga ledamöter, blef af Hans Maj:t Konungen bifallen;

och skulle till Riksdagen aflåtas proposition af den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Israel Myrberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1912:62 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungi. Maj.ts proposition till Riksdagen med förslag till lag innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken. a1 i texten
  2. LU 1912:30 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken. s. 1 i texten