Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva

1913-03-14 · 69 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 68 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1913:199, Med förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 199.

1

Nr 19».

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

förordning om arvsskatt och skatt för gåva; given

Stockholms slott den 14 mars 1913.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att antaga närlagda förslag till förordning om arvsskatt och skatt för

gåva.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Magt förbliver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Theodor Adelsivärd.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 150 käft. (Nr 199.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Förslag

till

förordning om arvsskatt och skatt för gåva.

1 KAP.

Om skattens omfång.

1 §•

Den, som erhåller egendom genom arv, testamente eller gåva,

skall, på sätt i denna förordning närmare stadgas, erlägga skatt till

staten i förhållande till egendomens värde. Denna skatt utgår, i den

män ej anstånd med skattens erläggande jämlikt bestämmelserna i 47 §

av denna förordning medgivits, i form av stämpelavgift.

Från skatt är kronan befriad.

2 §•

Konungen äger i särskilda fall medgiva, att skatt enligt denna

förordning icke skall utgå för värdet av sådan samling utav historisk,

vetenskaplig eller konstnärlig beskaffenhet, som, utan att ersättning

eller vederlag till någon delägare i boet därför erlägges, på grund av

iideikommisstiftelse, testamente eller gåva är avsedd att såsom dylik

samling bibehållas.

2 KAP.

Om arvsskatt.

Om föremål för arvsskatt, och om värdering av arvfallen egendom.

3 §•

1 mom. Skatt på grund av arv eller testamente (arvsskatt) utgår:

a) för egendom, som efterlämnats av svensk medborgare eller av

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 199.

utlänning, vilken vid dödsfallet varit eller bort vara här i riket mantalsskriven,

med undantag av fast egendom i utlandet;

b) för här i riket nedlagd förmögenhet, som efterlämnats av annan

avliden utlänning än i a) sägs. Med sådan förmögenhet förstås: last

egendom här i riket, egendom, som utgör beståndsdel av anläggningseller

driftkapital för företag inom riket, samt aktier, lotter eller andelar

i sådant företag.

2 mom. För egendom, som på grund av testamente tillfaller någon

vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall, utgår arvsskatt

såsom för efterlämnad egendom, varom i i mom. sägs, där icke skatt

för egendomen beräknats i arvsskatten för behållningen i testamentsgivarens

dödsbo.

4 §•

Egendom, som utgör föremål för arvsskatt, upptages till dess värde

vid dödstillfället eller i fall, som omförmäles i 3 § 2 inom., 14 § 1) d),

eller 26 § till värdet vid tiden för tillträdet eller mottagandet.

5 §•

Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden, som

upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i den

med anledning av egendom sförvärvet avgivna deklarationen; dock må

värdet av fäst egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets

taxeringsvärde, ej h eller värdet å sådana tillgå ngar, som om förmälas i

6 §, upptagas till lägre belopp iin det värde, som bestämmes med tilllämpning

av de i nämnda paragraf angivna grunder. Har för viss egendom

särskilt penningvärde icke upptagits i bouppteckning eller deklaration,

beräknas värdet enligt intyg av trovärdiga män eller etter prövning

av den myndighet, till vilken bouppteckningen eller deklarationen ingivits.

Finnes för fäst egendom icke särskilt taxeringsvärde, skall

såsom sådant anses det värde, vartill egendomen skattas enligt intyg

eller prövning, varom nyss sagts.

6 §•

Värdet beräknas:

å aktier, lottbrev, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar,

som noteras å inländsk eller utländsk börs, efter det noterade

värdet, så framt icke omständigheterna föranleda till att detta värde ej

motsvarar pris, som under normala förhållanden kan antagas hava

varit påräkneligt vid försäljning;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.

å fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas

för tid före förfallodagen, till det belopp, som efter en räntefot av fem

för blindrå om året utgör fordringens värde vid tidpunkt, som i 4 §

aägs, skolande detta värde beräknas enligt den vid denna förordning

fogade tabell I;

å annan fordran till det belopp, vara den lyder, dock att osäker

fordran icke åsättes något värde;

å för evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan förmån

till tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått;

å nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån,

som utgår på viss tid eller under någons livstid, till rättighetens kapitalvärde,

som uppskattas efter det belopp, rättigheten senast för helt år

motsvarat, och en räntefot av fem för hundra om året, enligt de vid

denna förordning fogade tabellerna II, III och IV;

å rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons livstid

men ändock är av obestämd varaktighet, till tio gånger det värde,

rättigheten senast för helt år motsvarat eller, om rättighetens innehavare

uppnått en ålder av sjuttiofem år, till fem gånger samma värde.

År rättighet beroende av varaktigheten av flera personers liv sålunda,

att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes

kapitalvärdet efter den äldstes levnadsålder. Skall däremot rättigheten

fortvara oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter

den yngstes ålder.

Årliga värdet av nyttjanderätt till eller rätt till avkomsten av viss

egendom anses utgöra fem för hundra av det penningvärde, som åsatts

egendomen. Rättighet, som avser endast del av egendom eller vars årliga

värde eljest icke kan enligt nyss angivna grund bestämmas, värderas

enligt intyg av trovärdiga män eller efter prövning av den myndighet,

till vilken bouppteckning eller deklaration ingivits.

I avseende å beräkning av värdet av utländskt myntslag skall gälla

vad i förordningen angående stämpelavgiften är i sådant avseende stadgat.

7 §•

För fideikommitterad egendom skall värdet beräknas, såsom om

egendomen tillfallit fideikommissinnehavaren med äganderätt.

Från egendomens värde må därvid avdrag ske, utom för vad i

8 § sägs, för den i egendomen intecknade gäld, som vid näst föregående

fideikommissinnehavarens död kan vara obetald, samt för värdet

av vad den nye fideikommissinnehavaren enligt fideikommissbrevet är

skyldig till annan utgiva,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ls Nåd.. Proposition Nr 199.

5

8 §•

Häftar vid egendom förpliktelse på grund av nyttjanderätt eller rätt

till ränta, avkomst eller annan förmån, minskas egendomens enligt ovan

angivna grunder beräknade värde med förpliktelsens kapitalvärde. För

beräkning av sistnämnda värde gälla de i avseende å beräkning av rättighets

kapitalvärde meddelade bestämmelser. År förpliktelse beroende av

varaktigheten av flera personers liv sålunda, att förpliktelsen upphör vid

den först avlidnes frånfälle, bestämmes kapitalvärdet efter den äldstes levnadsålder.

Skall däremot förpliktelsen fortvara oförändrad till den sist avlidnes

frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

9 §•

Till styrkande av uppgift om egendoms värde tjäna:

a) i fråga om fast egendom, av vederbörande tjänsteman utfärdat

taxeringsbevis eller debetsedel, så upprättad som gällande uppbördsreglemente

föreskriver; samt

b) i fråga om aktier, lottbrev, obligationer och andra därmed jämförliga

värdehandlingar, intyg av mäklare eller andra med saken förtrogna

personer.

De bevis och intyg samt övriga upplysningar, som prövas nödiga

för styrkande av lämnade uppgifter om egendoms värde, skola av den

skattskyldige tillhandahållas vederbörande myndighet.

Om arvsandelar.

10 §.

Arvsskatt utgår efter värdet av arvinges eller testamentstagares

andel av behållningen i dödsboet, varvid fast egendom av fideikommissnatur

alltid betraktas såsom särskild andel.

11 §•

Såsom arvinges eller testamentstagares andel av behållningen i dödsbo,

varöver bouppteckning skall ingivas till svensk domstol, anses vad å

sådan andel finnes böra belöpa enligt lag, fideikommissbrev och sådant

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

den avlidnes testamente, som är intaget i bouppteckningen eller i liuvndskrift

eller bestyrkt avskrift fogats vid densamma eller ock före bouppteckningens

inregistrering bevakats vid domstol, dock att, där arvskifte

jämlikt 16 § lägges till grund för arvsskattens bestämmande, den

i arvskiftet gjorda fördelningen länder till efterrättelse.

Andel av kvarlåtenskap efter utlänning och av egendom, som i

3 § 2 mom. sägs, beräknas enligt deklaration och handling, varigenom

fördelning av kvarlåtenskapen eller egendomen kan hava blivit verkställd.

12 §.

Har någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan

förmån av egendom, men har äganderätten därtill tillfallit annan, anses

äganderätten och nyttjanderätten eller förmånen var för sig utgöra

föremål, därå särskilda värden skola beräknas. Skall nyttjanderätten

eller förmånen tillkomma två eller flera personer var efter annan

skall värdet av nyttjanderätten eller förmånen i dess helhet inräknas i

den förste rättighetsinnehavareus arvsandel.

Upplåtelse av egendom med fri förfoganderätt under innehavarens

livstid behandlas såsom äganderätt.

13 §.

Åt i testamente förordnat, att någon skall erhålla nyttjanderätten

till egendom eller njuta avkomsten därav samt att äganderätten till

egendomen vid dennes död eller annan framtida tidpunkt skall tillkomma

testamentsgivarens då levande arvingar eller andra då levande personer,

och kan förty, då arvsskatt vid testamentsgivarens frånfälle skall

erläggas, icke med ledning av testamentet avgöras, vilken eller vilka

personer komma att varda ägare till egendomen, skall endast värdet

av nyttjanderätten eller förmånen beräknas såsom tillgång i boet efter

testamentsgivaren. Innebär förordnandet, att nyttjanderätten ellerj förmånen

skall tillkomma två eller flera personer, var efter annan, beräknas

värdet av den nyttjanderätt eller förmån, som på grund av innehavares

dödsfall sålunda övergår till ny innehavare, såsom tillgång i

den avlidnes bo.

När äganderätten till egendom, varom i denna paragraf sägs,

enligt testamentet tillfaller den eller de därtill berättigade vid nyttjanderättsinnehavares

eller förmånstagares död, skall äganderätten anses såsom

tillgång i boet efter denne.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.

7

14 §.

Behållning i dödsbo, varöver bouppteckning skall ingivas till svensk

domstol, beräknas med ledning av bouppteckningen jämte övriga företedda

handlingar eller eljest inhämtade upplysningar, varvid särskilt iakttages:

1) att bland boets tillgångar inräknas:

a) lös egendom, som den avlidne innehaft såsom fideikommiss;

b) värdet av förmån eller rättighet, som i följd av dödsfallet

på grund av fideikommissbrev skall tillfalla annan än den nye fideikommissinnehavaren

;

c) egendom, som den avlidne innehaft med fri förfoganderätt under

sin livstid;

d) hemföljd eller gåva, som lämnats till delägare i boet under

sådana förhållanden, att den vid skifte av boet skall dit återbäras;

2) att bland boets tillgångar icke inräknas:

a) fast egendom av fideikommissnatur;

b) egendom, som den avlidne på grund av testamentsförordnande

med nyttjanderätt innehaft utan att därtill vara ägare eller fideikommissinnehavare

eller däröver hava fri förfoganderätt under sin livstid,

dock med iakttagande av vad i 13 § beträffande sådan egendom för

visst fall föreskrives;

3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad

i fast egendom av fideikommissnatur eller häftar vid fast egendom

i utlandet.

Från behållningen må avdrag ske för begravnings- och bouppteckningskostnader,

men icke för belopp, som skall betalas i arvsskatt.

15 §.

För den andel i boet, som tillfaller efterlevande make såsom

fördel, giftorätt och morgongåva, erlägges ej arvsskatt. Denna andel

beräknas till hälften av den gemensamma behållningen i boet, där den

icke blivit annorlunda bestämd i arvskifte, som enligt 16 § lägges till

grund för skattens beräknande.

16 §.

År vid bouppteckning fogat i behörig ordning upprättat arvskifte

i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, vilket, med angivande av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

storleken utav den andel av behållningen i boet, som tillkommer varje

arvinge eller testamentstagare, upptager och fördelar boets samtliga

tillgångar, skall arvskiftet i ifrågavarande delar läggas till grund för

beräkningen av arvsskatten, såvitt icke boets behållning enligt arvskiftet

upptagits till lägre värde än det, vartill densamma uppgår enligt härovan

angivna beräkningsgrunder, eller efterlevande make för andel,

som i 15 § sägs, tillagts mer än honom eller henne lagligen tillkommer.

17 §.

Därest i bouppteckningen uppgives, att, utom de i bouppteckningen

särskilt uppräknade arvingarna, finnas andra arvingar, men att deras

antal ej är känt, skall arvsskatten för sistnämnda arvingars sammanlagda

andelar beräknas, som om dessa andelar tillkomme allenast eu

av dem.

År i bouppteckningen antecknat, att kännedom saknas, om viss

uppgiven arvinge efterlevat, skall arvsskatt ändock beräknas för den å

honom belöpande andel.

18 §.

Vid beräkning av andel i kvarlåtenskap, varom förmäles i 3 §

1 mom. b), må avdrag ske endast för gäld, som är intecknad i däruti

ingående läst egendom.

Om arvsskattens beräknande.

19 §.

Skatt beräknas icke för andel, som på grund av arv eller testamente

tillkommer bröstarvinge eller på grund av testamente efterlevande

make eller bröstarvinges avkomling, där samma andels värde understiger

1,000 kronor, ej heller för annan andel, som icke uppgår till ett

värde av 200 kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Klass I. För andel, som på grund av arv eller testamente tillkommer

bröstarvinge eller på grund av testamente efterlevande make

eller bröstarvinges avkomling.

Ökning för varje fullt 100-tal

Skattebelopp

kronor

kronor, som faller mellan

Andelsbelopp

kronor

Procenttal

de i kol. 1 angivna

andelsbeloppen

kronor

1,000

0.60

6

1.00

2,000

0.80

16

1.20

4,000

1.00

40

1.60

6,000

1.20

72

2.00

8,000

1.40

112

2.40

10,000

1.60

160

2.80

12,000

1.80

216

2.80

15,000

2.00

300

2.80

20,000

2.20

440

2.80

30,000

2.40

720

3.40

50,000

2.80

1,400

3.40

75,000

3.oo

2,250

3.80

100,000

3.20

3,200

3.80

150,000

3.40

5,100

4.oo

225,000

3.60

8,100

4.2 5

325,000

3.80

12,350

4.50

450,000

—

—

För andel, som uppgår till 450,000 kronor eller därutöver, utgör

skatten 4 kronor för varje fulla 100 kronor.

Klass II. För andel, som på grund av arv eller testamente tillkommer

fader, moder, broder (halvbroder), syster (halvsyster) eller broders

(halvbroders) eller systers (halvsysters) avkomling eller på grund av testamente

akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk,

stipendiefond eller pensionsanstalt, likasom ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning

eller annan from stiftelse.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 150 höft. (Nr 199.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199-

Ökning för varje fullt 100-tal

kronor, som faller mellan

An delsbelopp

kronor

Procenttal

Skattebelopp

kronor

de i kol. 1 angivna

andelsbeloppen

kronor

200

0.6

1.20

0.9 0

500

0.8

4.—

1.20

1,000

1.0

10.—

1.80

2,000

1.4

28.—

2.6 0

3,000

1.8

54.—

3.40

4,000

2.2

88.—

4.20

5,000

2.6

130.—

5.00

6,000

3.0

180.—

5.5 0

10,000

4.0

400.—

5.6 0

25,000

5.0

1,250.—

7.oo

50,000

6.0

3,000.—

7.50

150,000

7.0

10,500.—

8.70

365,000

—

—

—

För andel, som uppgår till 365,000 kronor eller därutöver, utgör

skatten 8 kronor för varje fulla 100 kronor.

Klass III. För andel, som tillkommer kyrka, landsting, kommun

eller hushållningssällskap.

200

1.—

2

—

1:80

500

1.5

7

50

2:50

1,000

2_

20

—

4:—

2,000

3.—

60

—

G:—

3,000

4.—

120

—

8:—

4,000

5.—

200

—

10:—

5,000

6.—

300

—

12:—

6,000

7.—

420

—

12:—

7,500

8.—

600

—

10:—

10,000

8.5

850

—

10:—

30,000

9.5

2,850

—

11:50

60,000

10.5

6,300

—

12:—

175,000

11.5

20,125

—

13:—

260,000

För andel,

som uppgår till

260,000

kronor eller därutöver

skatten 12 kronor för varje fulla 100 kronor.

Klass IV. För andel, som tillkommer annan arvinge eller testamentstagare

än sådan, som omförmäles i klass I, klass II eller klass

III, så ock för andel, som är danaarv.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .

199. 11

Ökning för varje fullt 100-tal

kronor, som faller mellan

Andelsbelopp

kronor

Procenttal

Skattebelopp

kronor

de i kol. 1 angivna

andelsbeloppen

kronor

200

1.—

2._

1.80

500

1.5

7.50

2.50

1,000

2__

20.—

4.—

2,000

3.—

60.—

6.—

3,000

4.—

120.—

8.—

4.000

5.—

200.—

10.—

5,000

6.—

300.—

12.—

6,000

7.—

420.—

12.—

10,000

9.—

900.—

12.—

30,000

11.—

3,300.—

15.—

60,000

175,000

13.—

7,800.—

16.—

15.—

26,250.—

18.—

260.000

—

—

—

För andel, som uppgår till

skatten 16 kronor för varje fulla

260,000 kronor eller därutöver, utgöi

100 kronor.

20 §.

Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar

Kungl. Majrt erforderliga tabeller.

21 §.

Från arvsskatten avdrages lösen, som erlägges vid boupptecknings

inregistrering hos underdomstol i stad, eller, om på grund av gällande

förordning dylik lösen ej fordras, däremot svarande belopp.

22 §.

Där egendom på grund av testamente tillfaller äkta makar gemensamt,

skall vid beräkning av skatten så förfaras, som om egendomen

tillfallit endast en av dem och, där makarna tillhöra skilda klasser i

den i 19 § stadgade tariffen, den av makarna, som tillhör den lindrigast

beskattade av ifrågavarande klasser.

23 §.

Har nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån

tillfallit två eller flera vissa personer, att oförändrat utgå så länge

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.

någondera av dem lever eller att av dem åtnjutas var efter annan

under deras livstid eller under annan persons livstid, skall arvsskatten

beräknas, såsom om rättigheten i sin helhet tillfallit allenast en av

förstnämnda personer; skolande skatten, därest de personer, rättigheten

tillfallit, tillhöra särskilda klasser i tariffen, bestämmas enligt de

grunder, som gälla för den högst beskattade av ifrågavarande klasser.

Vad här stadgats beträffande rättighet, som tillfallit två eller

flera, var efter annan, äger icke tillämpning i fall, som i 13 § sägs.

24 §.

För fideikommitterad egendom beräknas skatten, såsom om egendomen

övergått till fideikommissinnehavaren från hans närmaste

företrädare.

25 §.

Där egendom på grund av testamente tillfaller någon vid annat

tillfälle än testamentsgivarens dödsfall och skatt för egendomen icke

blivit beräknad vid inregistrering av bouppteckning efter testamentsgivaren,

utan skall utgå vid varje tillfälle då egendomen övergår

till ny innehavare, bestämmes skattskyldigheten efter skyldskapsförhållandet

mellan tillträdaren och den förre innehavaren.

I fall, som omförmäles i 13 §, bestämmes ny ägares skattskyldighet

med hänsyn till skyldskapsförhållandet mellan honom och den förre

ägaren.

26 §.

Har arvinge eller testamentstagare inom två år före arvlåtarens

dödsfall av honom erhållit gåva, som icke jämlikt 33 § a) eller b)

är fri från skatt, skall värdet därav sammanläggas med det värde, vartill

arvingens eller testamentstagarens arvsandel enligt förut stadgade

grunder fastställts, och arvsskatten beräknas som om allt vore på en

gång arvfallet. För skatt, som förut särskilt erlagts, skall avdrag ske,

dock att arvsskatten icke i något fall må beräknas till lägre belopp än

som belöper på ifrågavarande arvsandel i och för sig.

Bouppteckning skall vid ingivandet för inregistrering vara åtföljd

av uppgift å gåva av här angiven beskaffenhet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

13

27 §.

Har vid arvsskatts beräknande hänsyn icke tagits

a) till testamente, som sedermera bevakats,

b) till testamente, som, ändock detsamma icke bevakats, blivit av

arvingarna godkänt, eller

c) till gåva av beskaffenhet, som i 26 § sägs,

skall, därest skatten, om hänsyn till testamentet eller gåvan tagits,

blivit högre än den som beräknats, ytterligare arvsskatt av testamentstagare

eller arvinge erläggas med det belopp, som utgör skillnaden

mellan den förut beräknade arvsskatten samt den skatt, som skolat erläggas,

därest hänsyn till testamentet eller gåvan tagits.

28 §.

Har testamente, som lagts till grund för beräkning av arsskatt,

genom domstols laga kraftvunna beslut blivit helt eller delvis ogillt

förklarat, skall, därest skatten, om hänsyn icke tagits till de upphävda

bestämmelserna i testamentet, skolat uppgå till högre belopp ån som

erlagts, sålunda ogulden skatt erläggas av den eller de delägare i boet,

till vilkas förmån upphävandet skett.

29 §.

Skattskyldighet inträder

a) i fall, som i 27 § b) sägs, då arvingarnas godkännande av

testamentet erhållits;

b) i fall, som i 28 § sägs, då domstolens beslut vunnit laga kraft; samt

c) för egendom, som efterlämnats av utlänning, för egendom, som

på grund av testamente tillfaller någon vid annat tillfälle än förre innehavarens

dödsfall och för vilken skatt skall utgå jämlikt 3 § 2 mom.,

ävensom i fall, som i 27 § c) sägs, då arvinge eller testamentstagare

äger tillträda egendomen.

30 §.

Skall skatt enligt denna förordning utgå för lös egendom, som

efterlämnats utom riket, och har arvsskatt för egendomen därstädes er
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

lagts, ankomme på Konungen att, efter ansökan, medgiva motsvarande

nedsättning i den skatt, som på samma egendom här belöper.

Vad här är stadgat äger ieke tillämpning med avseende å skatt,

som till annan stat erlagts för här i riket nedlagd förmögenhet.

3 KAP.

Om skatt för gåva.

31 §.

Skyldiga att erlägga skatt för gåva äro:

a) svensk medborgare:

för gåva av fast egendom inom riket samt lös egendom;

b) utlänning, som är eller bör vara här i riket mantalsskriven:

för gåva av fast och lös egendom inom riket;

c) landsting, kommuner och andra menigheter, samfund, stiftelser,

verk och inrättningar, bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet

samt andra juridiska personer, med de i 32 § stadgade undantag:

för gåva av fast egendom inom riket samt lös egendom.

32 §.

Från skatt för gåva frikallas: kyrkor och religiösa samfund,

hushållningssällskap, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

stipendiefonder, sjuk- och fattigvårdsinrättningar samt andra

fromma stiftelser, registrerade sjukkassor, registrerade understödsföreningar

samt föreningar och andra sammanslutningar, som, utan att hava

till ändamål att genom ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas

ekonomiska intressen, fullfölja övervägande religiösa, välgörande,

politiska, sociala, vetenskapliga eller konstnärliga syften eller avse att

främja handel, industri eller övriga näringar inom landet.

Frihet från skatt äger dock icke rum:

a) då gåva är gjord under villkor, att givaren skall under sin

livstid eller under viss tid äga behålla egendomen i sin besittning eller

uppbära avkastning därav, eller

b) då avkastningen av den givna egendomen är för all framtid

eller viss tid förbehållen vissa familjer eller bestämda personer.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

15

33 §.

Skattskyldighet äger icke rum

a) för gåva av möbler, husgeråd och andra lösören, som äro avsedda

för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk eller till prydande

av offentliga byggnader eller deras förseende med inredning ävensom

gåva, som avser prydande av allmän plats eller skänkes till offentligt

museum, bibliotek eller annan därmed jämförlig samling;

b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran,

för periodiskt understöd eller eljest för gåva, som enligt gällande

författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens

beskattningsbara årsintäkter,

c) för annan gåva, vars värde icke överstiger tvåtusen kronor;

dock att, där gåvotagaren av samma givare inom loppet av två år

erhåller derå sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas

sammanlagda värde överstiger tvåtusen kronor.

34 §.

Skattskyldighet äger rum, vare sig skriftlig handling om gåvan

upprättats eller icke, och inträder vid tiden för gåvans mottagande.

35 §.

Skattskyldighet såsom för gåva inträder vid köp, byte, lega eller

annat sådant avtal, där av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa

villkor är uppenbart, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva.

36 §.

Vid beräkning av skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl till

övriga, skatt underkastade gåvor, som den skattskyldige inom två år

före mottagandet av den gåva, varom fråga är, erhållit från samma

givare, så att skatten beräknas å gåvornas sammanlagda belopp, därvid

avdrag sker för den skatt, som redan må hava erlagts för tidigare

erhållna gåvor, dock att skatten för den gåva, hvarom fråga är, icke

i något fall må beräknas till lägre belopp än som på nämnda gåva i

och för sig belöper.

Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skilda

givare erhållna gåvor, skall skatt för sig beräknas och utgå för vad

''som erhållits från varje särskild givare.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

37 §.

Skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvomottagare lägges

till grund för beräkning av skatt enligt detta kapitel.

Egendom, som erhållits genom gåva, upptages till dess värde

vid mottagandet.

38 §.

De i fråga om skatt på grund av arv eller testamente i 5, 6, 8, 9,

12, 13, 19, 22, 23 och 25 §§ meddelade bestämmelser skola i tillämpliga

delar gälla beträffande skatt för gåva.

4 KAP.

Gemensamma bestämmelser.

Om deklaration.

39 §.

Inom tre månader, efter det skattskyldighet enligt denna förordning

inträtt, åligger det skattskyldig eller den, som har dödsbo efter

utlänning om händer, att i nedan uppräknade fall avgiva deklaration

till ledning vid skattens bestämmande. Dessa fall äro:

l:o) då arvfallen eller testamenterad egendom utgöres av kvarlåtenskap

efter utlänning;

2:o) då egendom på grund av testamente tillfallit någon vid annat

tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall och skatt för fånget icke beräknats

i arvsskatten för behållningen i testamentsgivarens dödsbo;

3:o) då egendom tillfallit någon genom testamente, som, ehuru

icke bevakat, blivit godkänt av arvingarne och till vilket hänsyn icke

tagits vid arvsskatts beräknande för behållningen i testamentsgivarens

dödsbo;

4:o) då egendom tillfallit någon på grund av testamente, som

genom domstols beslut förklarats helt eller delvis ogillt, och den på

fånget belöpande arvsskatt, om hänsyn icke tagits till de upphävda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj it s'' Nåd. Proposition Nr 199. 3 7

testamentsbeBtämmelserna, skolat uppgå till högre belopp än som erlagts;

samt

5:o) då egendom tillfallit någon genom gåva.

Deklaration skall, då den avser gåva eller testamenterad egendoms

övergång vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall, avlämnas

till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där den skattskyldige

är bosatt, eller, i fråga om juridisk person, där styrelsen har sitt

sate, samt, då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad egendom

i övrigt, till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där arvlåtaren

eller testamentsgivaren varit bosatt, eller, därest egendomen utgöres av

här i riket nedlagd förmögenhet, efterlämnad av utom riket bosatt utlänning,

till Kungl. Majrts befallningshavande i det län, där förmögenheten

i dess helhet eller till huvudsaklig del är nedlagd.

Vederbörande kronofogde och magistrat i annan stad än den, där

Kungl. Majrts befallningshavande har sitt säte, vare pliktiga att på

anmodan av skattskyldig mottaga deklaration och överlämna den till

Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Vad i denna paragraf säges om Kungl. Maj:ts befallningshavande

i vederbörande län skall, beträffande Stockholms stad, äga motsvarande

tillämpning å överståthållarämbetet för uppbördsärenden.

40 §.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete samt innehålla

uppgift å namn och hemvist för den, från vilken egendomen övergått,

skyldskapsförhållandet mellan denne och mottagaren samt egendomens

beskaffenhet och verkliga värde ävensom, beträffande gåva, upplysning

om ytterligare gåvor, till vilka enligt 36 § hänsyn skall tagas

vid skattens beräknande. Skall avdrag ske för tidigare erlagd skatt,

åligger det den deklarationspliktige att styrka vad han i sådant avseende

redan utgivit.

Har, under de i 13 § angivna förutsättningar, egendom övergått

med äganderätt, skola här omförmälda uppgifter avse förre ägaren.

Deklaration skall avlämnas i två exemplar och åtföljas av handlingar,

som innefatta upplysning om de förhållanden, på vilka skattskyldigheten

grundas.

Bevis över verkställd deklaration med uppgift tillika om inbetald

skatt skall av vederbörande tjänsteman utan ersättning tillhandahållas

skattskyldig.

Bihang till Riksdagens protokoll 1919. 1 sam1. 150 höft. (Nr 199.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:t* Nåd. Proposition Nr 199.

41 §.

Granskning av deklaration må verkställas endast av de ämbetsocli

tjänstemän, vilka i och för sin befattning böra erhålla del av densamma.

I övrigt må deklaration, som förvaras hos vederbörande ämbetsmyndighet,

icke vara för någon tillgänglig, utan att den deklarationsskyldige

skriftligen medgivit deklarationens offentliggörande, dock att

deklarationer må, på sätt Konungen förordnar, för statistisk bearbetning

utlämnas till den ämbetsmyndighet, åt vilken Konungen uppdrager utförandet

av sådan bearbetning.

Deklarationerna skola med undantag för den tid, varunder de

jämlikt bestämmelsen i 53 § 2 mom. äro överlämnade till vederbörande

hovrätt, hos Kungl. Maj:ts befallningshavande behörigen förvaras under

tio år från det år, varunder de ingivits, varefter de förstöras.

Om skattens erläggande.

42 §.

Skatt enligt denna förordning erlägges:

a) där bouppteckning över egendomen upprättats, vid bouppteckningens

inregistrering, med iakttagande att, där dödsbo omfattar å

flera orter befintlig egendom, däröver särskilda bouppteckningar upprättats,

skatten erlägges vid inregistreringen i den ort, där den avlidne

vid dödsfallet varit eller bort vara mantalsskriven;

b) * där jämlikt 27 § a) skatt skall utgå på grund av testamente,

som bevakats efter bouppteckningens inregistrering, då protokollet över

bevakningen utlöses;

c) beträffande fäst egendom av fideikommissnatur, då lagfart

sökes; samt

d) i de fall, då deklarationsplikt enligt 39 § äger rum, vid deklarationens

avlämnande till behörig myndighet.

Skatten erlägges, i den mån ej anstånd medgivits, genom stämpelbeläggning

av den handling, som ligger till grund för skattens beräkning,

dock att i fall, som omförmäles under b) härovan, stämpeln anbringas

å protokollet över testamentsbevakningen.

Vid stämpelbeläggningen användas dubbla beläggningsstämplar,

om vilka i förordningen angående stämpelavgiften stadgas.

Den med stämpel försedda handlingen återställes till den, som

avlämnat densamma.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 199.

19

43 §.

Då ämbete- eller tjänsteman, vilken bar att å tjänstens vägnar

emottaga handling, som enligt 42 § skall vid ingivandet förses med

stämpel, tillhandahåller stämplar, skola de till handlingen erforderliga

stämplar hos honom köpas; börande i sådant fall ämbets- eller tjänstemannen

verkställa stämpelbeläggningen.

44 §.

År bouppteckning eller fideikommissbrev icke vid ingivandet behörigen

åsatt stämpel och erläggas ej genast efter erhållen tillsägelse

penningar till det felande stämpelbeloppet eller, där ämbets- eller tjänstemannen

ej är stämpelförsäljningsman, nämnda stämpelbelopp, må handlingen

ej mottagas.

45 §.

År deklaration icke vid ingivandet till Kungl. Maj:ts befallningshavande

försedd med stämpel till erforderligt belopp eller åtföljes densamma

icke av penningar till stämpels anskaffande, äger Kungl. Maj:ts

befallningskavande förordna om uttagande av skattebeloppet i den ordning,

som om uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgat.

46 §.

Arvsskatt, som erlägges vid boupptecknings inregistrering, förskjutes

av boet. Skatten skall av delägare i boet sålunda gäldas, att

en var vid tillträde av den honom tillkommande andel i boet erlägger

så mycket av skatten, som enligt därför stadgade grunder å nämnda

andel belöper, jämte ränta efter fem för hundra om året. Där skatt

utgått dels för äganderätten till egendom och dels för nyttjanderätt

till eller förmån av samma egendom, skall ägaren genast utgiva vad

av skatten å äganderätten belöper, fastän tillträdet av egendomen sker

senare. Därest nyttjanderätten eller förmånen tillkommer två eller flera

var efter annan, åligger det efterföljande innehavare att vid tillträdet

till företrädaren återbära vad av skatten belöper å rättighetens återstående

värde.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Om anstånd med skattens erläggande.

47 §.

1 mom. A. Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel samt

värdet av obligationer ocli andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt

icke till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläggas

för behållningen i boet, eller föreligger i andra fall för någon, som är

skattskyldig enligt denna förordning, avsevärd svårighet att genast

erlägga hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, må,

såvida skatten uppgår till minst femhundra kronor, densamma betalas

genom högst fem lika årliga inbetalningar efter domarens eller Kungl.

Majrts befallningshavandes prövning.

B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst

eller annan förmån och prövas avsevärd svårighet föreligga att genast

erlägga skattebeloppet eller skall skatt utgå för egendom av fideikommissnatur,

äge skattskyldig, oavsett skattens belopp, rätt till anstånd såsom

ovan sägs; och må, där skatten utgår enligt klass IT, klass III eller

klass IV i tariffen, anståndet kunna utsträckas till högst tio lika årliga

inbetalningar.

2 mom. Önskar skattskyldig erhålla anstånd enligt denna paragraf,

skall begäran därom skriftligen göras senast vid ingivandet av den

handling, som lägges till grund för skattens beräkning; skolande, därest

ansökningen skall vinna avseende, vid densamma fogas behörig till

Kungl. Maj:t och kronan utfärdad skuldförbindelse å skattebeloppet. I

fall, som avses i 1 mom. A, skall därjämte ställas säkerhet, som av

domaren eller Kungl. Majrts befallningshavande godkännes.

3 mom. Den del av skattebeloppet, med vars erläggande anstånd

icke får åtnjutas, skall erläggas då, enligt vad i allmänhet är stadgat,

skatten skolat i dess helhet gäldas, därest ej anstånd beviljats. Första

ärliga inbetalningen av skattebelopp, med vars erläggande anstånd beviljats,

skall äga rum på årsdagen för anståndsbeslutet. Av återstående

årsinbetalningar verkställes en var å motsvarande dag det år, då den

till betalning förfaller. Å skatt, för vilken anstånd åtnjutes, skall erläggas

ränta efter fem för hundra om året av oguldet belopp.

4 mom. Har anstånd medgivits, förses den stämpelpliktiga handlingen

dels med stämplar till värde motsvarande det kontant inbetalda

skattebeloppet dels ock med anteckning därom, att skuldförbindelse blivit

avlämnad för återstoden av skattens belopp.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

21

5 mom. Skattskyldig vare berättigad att göra inbetalning jämväl

före förfallodag.

V;yder genom löftesmäns död eller av annan orsak ställd säkerhet

minskad och lämnas icke efter tillsägelse annan nöjaktig säkerhet, vare

ogulden del av skatten genast förfallen till betalning.

6 mom. Av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkända säkerhetshandlingar

förbliva under dess vård och bevakning.

Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som blivit av domare

godkänd, skall av denne till Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande

omedelbart överlämnas för vård och bevakning; börande vid

säkerhetshandlingarna fogas jämväl anstånds beslutet, om sådant finnes

vara erforderligt för Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning med

ärendet; och skall det åligga Kung!. Maj:ts befallningshavande att genast

till domaren översända kvitto å de mottagna handlingarna.

7 mom. Hos Kungl. Maj:ts befallningshavande skola kronans

fordringar för utestående skatt av ifrågavarande slag bokföras inom linjen;

och skall Kungl. Maj:ts befallningshavande övervaka, att beloppen bliva

på sina förfallotider behörigen inbetalda, samt att de influtna medlen

redovisas såsom stämpelmedel.

8 mom. Vad i denna paragraf är sagt om Kungl. Maj:ts befallningshavande

skall, beträdande Stockholms stad, äga motsvarande tilllämpning

å överståthållarämbetet för uppbördsärenden.

Om eftergift av skatt.

48 §.

1 mom. ÅArlider någon, som är skyldig utgiva skatt enligt denna

förordning, inom sex månader från det arv fallit eller gåva skett, eller

avlider innehavare av fast egendom av fideikommissnatur, innan han

tillträtt egendomen, eftergives skatten.

2 mom. Avlider fideikommissinnehavare, vilken är skattskyldig

enligt klass I i tariffen, inom två år från det han fideikommisset tillträtt

eller fideikommissinnehavare, som är skattskyldig enligt klass II

eller klass IV i tariffen, inom fem år från tillträdet, eftergives vad

av skatten icke förfallit till betalning vid dödstillfället. Därest fideikommissinnehavare,

som, utan att hava begärt anstånd med skattens

erläggande, på en gång inbetalt hela skattebeloppet, avlider innan nu

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 199.

angivna tider förlupit, eftergives så stor del av skatten, som, ifall anstånd

medgivits vid arvfall enligt klass I under tre år och vid arvfall

enligt klass II eller klass IV under sex år, icke skulle varit till betalning

förfallen vid dödstillfället.

Vad sålunda stadgats äger tillämpning jämväl i fråga om den,

som på livstid innehar nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller

annan förmån.

Om restitution.

49 §.

/ mom. År någon berättigad till eftergift av erlagd skatt eller

visar sig på grund av förhållanden, som antingen inträffat efter tiden

för skatts erläggande eller ock därvid icke varit kända, att skatt utgått

med högre belopp än som på grund av bestämmelserna i denna förordning

bort erläggas, må skatten, i den mån den icke bort utgå, på

ansökan kostnadsfritt återbekommas i den ordning, som i fråga om restitution

av kronoutskylder är föreskriven. Har enligt 47 § skuldförbindelse

å skattebeloppet utfärdats, skall vid eftergift av hela det oguldna

skattebeloppet skuldförbindelsen återställas och skola, där skatt utgått

med högre belopp än vederbort, de årliga inbetalningarna i motsvarande

mån nedsättas.

Ansökan, varom ovan sägs, skall, då den grundar sig därå, att

efter boupptecknings inregistrering gäld yppat sig efter den avlidne,

göras inom två år efter det iuregistreringen skett.

2 mom. Vill någon av annan anledning än i 1 mom. sägs föra talan

om återfående av skatt eller del därav, skall ansökan därom inom sex

månader från det skatt blivit erlagd ingivas till vederbörande hovrätt.

Part, som med hovrätts beslut icke åtnöjes, så ock vederbörande

advokatfiskal, där han finner sådant nödigt för bevarande av kronans

rätt, äger att mot beslutet fullfölja talan genom besvär, vilka skola

till nedre justitierevisionen ingivas före klockan 12 å trettionde dagen

från den dag, då beslutet meddelades.

Styrker part, att ansökan om återfående av skatt, varom i detta

mom. sägs, icke kunnat ingivas inom föreskriven tid, ankomme efter

därom gjord ansökning på Konungen att efter prövning av föreliggande

omständigheter förordna om restitution av vad i skatt för mvcket

erlagts.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.

23

Om tillsyn å skattens utgörande.

50 §.

Ämbets- eller tjänsteman, till vilken stämpel underkastad handlingingives,

bör tillse, att handlingen är behörigen försedd med stämpel.

51 §.

I det protokoll, vari bouppteckning inregistreras, antecknas dels

beloppet av samtliga, på sätt förut stadgats, beräknade andelar av behållningen

i boet, dels den arvsskatt, som å varje andel belöper, eller,

där frihet från skatt för visst fall är medgiven, uppgift därom, dels

beloppet av den stämpel, varmed bouppteckningen enligt sålunda angivna

grunder blivit belagd, dels ock, där anstånd enligt 47 § meddelats,

uppgift därom. Har stämpelbeläggning skett enligt 27 § a), skola i

protokollet antecknas de grunder, varefter den särskilda stämpeln beräknats.

52 §.

Å brädden av det i 51 § omförmälda protokoll skall vid testamentsbevakning,

som äger rum innan bouppteckning efter testamentsgivaren

för inregistrering ingivits, anteckning göras därom, att bouppteckningen

ännu icke blivit inregistrerad, samt vid bevakning av testamente, efter

det bouppteckning inregistrerats, antecknas dagen för inregistreringen.

Vad i förordningen angående stämpelavgiften finnes stadgat om

anteckningar å brädden av underrätts protokoll skall iakttagas jämväl i

vad protokollen avse handlingar, som äro underkastade skatt enligt denna

förordning.

53 §.

1 mom. Redovisning av stämpel för i denna förordning avsedda

handlingar, som ingivits till domstol, samt granskning av sådan redovisning

skall äga rum på sätt i förordningen angående stämpelavgiften

är stadgat beträffande övriga till domstol ingivna stämpel underkastade

handlingar.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

2 mom. Hos Kungl. Maj:ts befallningshavande skall föras särskild

förteckning över de ingivna deklarationerna, innehållande uppgift om

den skattskyldiges namn och hemvist, samt skattens belopp ävensom,

därest anstånd med skattens erläggande blivit medgivet, anteckning

härom, men må för deklarationens innehåll vidare redogörelse icke

lämnas.

För kontroll å deklarations stämpelbeläggning åligger det Kungl.

Maj:ts befallningshavande att för varje år inom den 1 april det nästföljande

året insända dels avskrift av denna förteckning dels däri omförmälda

deklarationer med tillhörande handlingar och de med nr 2 betecknade

stämpeldelarna till vederbörande hovrätt, varest granskningav

den verkställda stämpelbeläggningen äger rum, skolande efter granskningens

aA^slutande deklarationerna till Kungl. Maj:ts befallningshavande

återställas.

Ansvarsbestämmelser.

54 §.

1 mom. Den, som uppgivit död mans bo, men därvid uppsåtligen

dolt undan tillgång av det värde eller lämnat annan falsk uppgift

av sådan beskaffenhet, att arvsskatt uttagits med lägre belopp än

eljest vederbort, böte två gånger det felande skattebeloppet, dock vare

minsta bot tjugufem kronor; och må den domstol, där bouppteckning

skall ingivas, på yrkande vid underrätt av allmän åklagare och vid

hovrätt av advokatfiskal, vid vite tillhålla den, som uppgivit boet, att

med ed fästa uppgiftens riktighet.

2 mom. Har någon mot bättre vetande i deklaration lämnat oriktig

uppgift och har därav föranletts, att skatten utgått med lägre belopp

än vederbort, böte på sätt i 1 mom. stadgas.

3 mom. År icke deklaration åtföljd av de för skattskyldighetens

bedömande föreskrivna upplysningar, äge Kungl. Maj:ts befallningshavande

att vid vite tillhålla den deklarationspliktige att fullgöra vad

honom i sådant avseende åligger.

4 mom. Underlåter någon att inom föreskriven tid avgiva deklaration,

böte högst femhundra kronor, och äger domstol, på yrkande

av allmän åklagare, att vid vite tillhålla den försumlige att sin skyldighet

i sådant avseende fullgöra.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:t& Nåd. Proportion Nr 199.

5 mom. I de fall, som i denna paragraf avses, följe oek skyldighet

att ersätta kronans förlust.

55 §.

De i 54 § omförmälda förseelser åtalas av allmän åklagare vid

allmän domstol.

56 §.

I fråga om skyldighet, för vederbörande ämbete- eller tjänsteman

att makulera stämpel och att i vissa fall giva kvitto ä mottagna stämplar

eller stämpelmedel samt angående provision, tid och sätt för anställande

av åtal mot ämbete- eller tjänsteman för fel eller försummelse i avseende

å stämpelbeläggning, befogenhet för advokatfiskal att i hovrätten föra

talan mot enskild part samt böters fördelning och förvandling skola

föreskrifterna i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande

tillämpning.

övergångsstadgande.

Vad i 26 §, 33 § c) och 36 § stadgas därom, att vid skatts beräkning

hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåvor, äger icke

tillämpning, med avseende å det i 26 § omförmälda fall, å gåva, som

fullbordats före den 20 april 1911, och, med avseende a de fall, som

omförmälas i 33 § c) och 36 §, å gåva, som fullbordats före den 16

april 1913, ej heller för gåva, som fullbordats innan denna förordningträder

i kraft och för vilken stämpelskatt enligt förut gällande författning

utgjorts.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1914.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 150 käft. (Nr 199.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 199-

Tabell I

utvisande kapitalvärdet efter en räntefot av 5 av en efter förloppet av nedanstående

antal år till betalning förfallen fordran å 100 kronor, därå ränta ej skall

beräknas för tid före förfallodagen.

Antal År

Kapitalvärde

Antal år

Kapital vä rde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

i

95,24

26

28,1 2

51

8,31

76

2,45

o

90,70

27

26.7 8

52

7,91

77

2,34

3

86,3 8

28

25,51

53

7,53

78

2,22

4

82,2 7

29

24,2 9

54

7,17

79

2,12

78,3 5

30

28.14

55

0.S3

80

2,02

o

74,62

31

22,0 4

56

6,51

81

1,92

7

71,07

32

20,9 9

57

6,20

82

1,83

8

67,68

33

19,99

58

5,90

83

1.74

9

64,4 6

34

19,04

59

5,6 2

84

1,66

10

61.39

35

18,13

60

5.35

85

1.58

11

58,4 7

36

17,27

61

5, i o

86

1,51 i

12

5cT, 6 8

3/

16,44

62

4,8 6

87

1.43

18

58,03

38

1-5,6 6

63

4.62

88

1,37

14

50,51

89

14,91

64

4,40

89

1,30

15

48,10

40

14,20

(,5

4,19

90

1,24

16

45,81

41

13,53

66

8,9 9

91

1,18 i

17

48,63

42

12,88

67

3,80

92

1,12

18

41,55

43

12,27

68

3,62

93

1.07 !

19

39,5 7

44

11.69

69

3.45

94

1,02 ;

20

87,69

45

11,13

70

3,2 9

95

0,9 7 i

21

35,8 9

46

10,6 0

71

0,13

96

A

0.9 2

22

34,18

47

10,0 9

72

2,98

97

0,88

23

32,5 6

48

9,61

73

2,8 4

98

0,8 4

24

31.01

49

9,16

74

2,70

99

0,80

25

29,5 3

50

8,72

75

2,58

100

0,7 6

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.

27

Tabell IT

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 %, av en under nedanstående antal

år utgående, vid slutet av varje år till betalning förfallen ränta (avkomst. förmån)

å 1 krona.

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

1

0.9 5

26

14,38

51

18,34

76

19.51

2

1,86

27

14,6 4

52

18,42

7 (

19.53

3

2.72

28

14.9 0

53

18,49

78

19,5 6

4

3,55

29

15,14

54

18,5 7

79

19,5 8

5

4,33

30

15,3 7

DO

18.6 3

80

19,60

6

5.0 8

31

15,59

56

18,7 0

SI

19,6 2

7

5,7 9

32

15,80

57

18,76

82

19,63

8

6.46

33

16,00

58

18,82

83

19.6 5

9

7.1 1

34

16,19

59

18,8 8

84

19,67

10

7,7 2

35

16,37

60

18,9 3

85

19,68

It

8,31

3(j

16,5 5

Öl

18,98

86

19,7 0

12

8,8 6

37

16,71

62

19,03

87

19,71

13

9,3 9

38

16.8 7

63

19.08

88

19,73

'' 14

9,90

39

17,02

64

19,12

89

19.7 4

IS

10,38

40

17,16

65

19,16

90

19,7 5

16

10,8 4

41

17,2 9

66

19,20

91

19,7 6

17

11,27

42

17,42

67

19,24

92

19,7 8

18

11,69

43

17,55

68

19,28

93

19,7 9

19

12,09

44

17,6 6

69

19,31

94

19,80

20

12,46

45

17,77

70

19,34

95

19,81

21

12,8 2

46

17,88

‘1

19,3 7

96

19,8 2

22

13,16

47

17,98

i 2

19,40

97

19,8 2

23

13,4 9

48

18,0 8

. 73

19,43

98

19,83

24

13,8 0

49

18,17

74

19,46

99

19,8 4

25

14,09

50

18,26

75

19,48

100

19,85

Utgår beloppet i stället vid början av varje år, erhålles kapitalvärdet genom

att öka närmast föregående tal med 1.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 %, av en livränta eller annan förmån,

som vid slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår med belopp

eller till värde av 1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

'' i

Kapitalvärde]

■

0

14,99

30

15,54

60

9.5 8

90

1.70

1

16,70

31

15,43

61

9,2 9

91

1.58

2

17.07

32

15.3 1

62

8,9 9

92

1.43

3

17.2 3

Q Q

DO

15,19

63

8,68

93

1,34

4

17.32

34

15.05

64

8,38

94

1,27

5

17.37

35

14.91

05

8,0 7

95

■■

1,23

0

17,38

36

14.77

66

7.77

96

1,19

7

17.37

37

14,62

67

7,4 5

97

1,14

8

17.34

38

14.48

68

7,14

98

1.06

9

17,30

39

14,32

69

6,83

99

1.01

10

17.24

40

14,15

70

6,52

100

1,00

11

17,18

41

13,9 8

71

6,21

101

0.93

I 12

17,10

42

13,81

72

5.8 9

102

0.72

13

17,oi

43

13,62

73

5,5 9

103

0,3 6

14

16,9 2

44

13,44

74

5,2 9

15

16,82

45

13,24

75

4.98

16

16,7 2

4(5

13,04

76

4.69

17

16,63

47

12,8 3

77

4,40

1 18

16,55

48

12,6 2

78

4,13

19

16,4 6

49

12,40

79

3,8 7

20

16,39

50

12.18

80

3,61

21

16,3 2

51

11,95

81

3,36

22

16,26

52

11,71

82

3,12

23

16,19

53

11,46

83

2,91

1 24

16,11

54

11.30

84

2,71

25

16,03

55

10,9 5

85

2,53

26

15,94

50

10,69

86

2,34

27

15,85

57

10,42

87

2,15

28

15,76

58

10,15

88

1,96

29

15,6 5

59

It. 8 7

89

1,81

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med

0,25. Utgår den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0,375. Utgår den vid

början av varje år, ökas det med 1.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 %, av en livränta eller annan förmån,

som vid slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår med

belopp eller till värde av 1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder j

1

Kapitalvärde!

0

15,41

30

15,84

60

10.09

90

1,96

1

16,82

31

15,7 4

61

9,7 9

91

1,82

2

17,1 7

32

15.64

62

9,49

92

1,69

3

17.32

33

15.53

63

9,17

93

1,5 8

17,40

34

15,41

64

8.85

94

1,47

5

17.46

35

15,2 9

65

8,53

95 I

1,38

6

17.48

36

15.1 7

*66

8,21

96 1

1,29

n

é

17.47

37

15.04

67

7.8 9

97

1,21

8

17.45

38

14.90

68

7,59

98

1.17

9

17,42

39

14,76

69

7,2 4

99

1.15

10

17,37

40

14.62

70

6,9 2

100

1,14

11

17,31

41

14.47

71

6,6 1

101

1,09

12

17.24

42

14.31

72

6,2 8

102

0,94

13

17.17

43

14.15

73

5.9 8

103

0,68

14

17,1 1

44

13,9 7

74

5,6 6

104

0.33

15

17,02

45

13,79

75

5,3 6

16

16,95

46

13.60

76

5,0 7

17

16.88

47

13,40

i i

4,78

18

16.80

48

13,19

78

4,50

19

16,73

49

12,97

79

4,23

20

16,6 6

50

12,75

SO

3,97

21

16,5 9

51

12,52

81

3,7 3

22

16,5 2

52

12,28

82

3,4 8

23

16.44

53

12,04

83

3,2 5

24

16,3 7

54

11,79

84

3,0 3

25

16,2 9

55

11*5 2

85

1 t

2,82

26

16,21

56

11.25

86

2,62

27

16,13

57

10,9 7

87

2,43

28

16,0 4

58

10,68

88

2,27

29

15,9 4

59

10,39

89

2,12

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med

0,25. Utgår den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0.375. Utgår den vid

början av varje år, ökas det med 1.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Utdrag ar protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 14 mars 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve EHRENSVÅRD,

Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Berg,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd

anförde:

Då chefen för finansdepartementet den 7 april 1911 för Eders

Kungl. Maj:t framlade förslag till förordning om vissa ändringar i 8

och 50 §§ av förordningen den 18 september 1908 angående stämpelavgiften,

lämnade han följande redogörelse för de frågor rörande stämpelbeskattningen,

som för det dåvarande voro på Kungl. Maj:ts prövning

beroende.

»Till en början erinrar jag då om Riksdagens skrivelse den 27

februari 1901, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes efter

verkställd utredning för en kommande Riksdag framlägga förslag till

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.

bestämmelser angående arvsskatts utgörande dels för egendom, som utländsk

undersåte efterlämnade i Sverige, dels ock för egendom, som

svensk undersåte efterlämnade i utlandet, ävensom till de lagbestämmelser

i övrigt, som för reglerande av frågan om arvsskattens föremål

kunde finnas erforderliga.

Vidare har Riksdagen i skrivelse den 8 mars 1907 anhållit, att

Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida genom förändrade

eller förenklade bestämmelser rörande sättet för verkställande

av stämpelbeläggning av stämpelpliktiga handlingar skulle kunna utan

ökade kostnader för det allmänna åstadkommas en fullständigare kännedom

om vad de särskilda stämpelavgifterna inbringade åt statsverket,

ävensom eu mer tillfredsställande kontroll över att stadgade avgifter

behörigen erlades, samt efter verkställd utredning till Riksdagen inkomma

med de förslag, vartill en dylik utredning kunde giva anledning.

Över denna framställning har statskontoret den 31 december

1908 avgivit infordrat underdånigt utlåtande, varefter sakkunniga,

som den 27 maj 1909 tillkallats att uppgöra förslag i syfte att genom

allmän utveckling av stämpelbeskattningen åt staten bereda ökade inkomster

under denna skattet.itel, i betänkande den 29 december samma

år jämväl yttrat sig över Riksdagens omförmälda framställning.

Vidare erinrar jag därom, att Riksdagen i skrivelse den 22 maj

1908 anhållit, det Kungl. Maj:t måtte låta utreda, om och i vad mån

stämpelavgift borde utgå vid köp och byte av lotter i kommanditbolag,

rederibolag, gruvbolag och andra liknande sammanslutningar samt för

Riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde

föranleda.

Över denna framställning hava ej mindre åtskilliga myndigheter

än även förenämnda sakkunniga blivit hörda.

Beträffande övriga frågor av betydelse, som jag nu går att anmäla,

torde det tillåtas mig att i huvudsak återgiva, vad jag anförde den

14 maj 1910, då Kungl. Maj:t på mitt förslag bemyndigade mig att

tillkalla ett antal sakkunniga personer för att biträda med revision av

vissa delar av stämpelbeskattningen.

Vid nämnda tillfälle erinrade jag, hurusom jag vid tillstyrkandet

den 14 januari 1910 av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning

om ändrad lydelse av vissa §§ i allmänna stämpelförordningen

framhållit, att jag under år 1909 gått i författning om revision av gällande

bestämmelser rörande bouppteckningsstämpeln eller den så kallade

arvsskatten. Därvid hade avsikten varit att ur allmänna stämpelförord
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

ningen utbryta alla bestämmelser rörande samma stämpel och sammanföra

dem i en särskild författning. Detta hade, såsom jag vid förstnämnda

tillfälle angivit, fallit sig så mycket naturligare, som i och

med arvsskattens ökade belastning en del spörsmål av kompletterande

natur framträdde, som borde, om ock icke nödtvunget i sammanhang

med nämnda revision, dock utan längre dröjsmål erhålla sin lösning.

Till dessa spörsmål hörde frågan om revision av gåvostämpel samt

frågan om anstånd med arvsskattens utgörande.

Tid och arbetskrafter hade emellertid icke räckt till för arbetets

slutförande. Allenast ett första utkast till förordning om arvsskatt m. m.

förelåg utarbetat vid 1910 års början. Härtill hade kommit, att ett

spörsmål av stor räckvidd och ingående betydelse vid granskningen av

stämpelförordningen, som hösten år 1909 väckts, icke syntes kunna

lämnas obeaktat vid avfattandet av ett särskilt författningsförslag angående

arvsskatt. Genom ett av generalpostdirektören J. Juhlin i avgiven

promemoria väckt förslag, att postverket skulle övertaga bestyret

med försäljning av stämpelmärken och redovisning av stämpeluppbörden,

hade frågan om stämpelförsäljningsväsendets fullständiga omläggning

kommit upp på dagordningen.

Ännu en fråga återstode att undersöka. Under de senare åren,

dä stämpelbeskattningen vunnit en större utveckling och utsträckts att

mera direkt beröra näringslivets skilda grenar, hade saknaden av en

offentlig myndighet med rätt och skyldighet att lämna bindande upplysningar

i stämpelbeskattningsärenden blivit alltmera kännbar. Oupphörligen

hade under hand till finansdepartementet riktats förfrågningar

i avseende å tolkningen av stämpelskattcbestämmelser, särskilt beträffande

stadganden rörande fond- och emissionsstämplarna. Åven om i de

fall, där svar på dessa förfrågningar med vederbörlig reservation lämnats,

de, vilka framställt frågorna, följt lämnade råd och anvisningar,

vore som bekant vederbörande icke därigenom skyddade mot efterräkningar.

En fullt tillförlitlig tolkning av ifrågavarande bestämmelser

torde nämligen för närvarande icke kunna vinnas annorledes än i domstolsväg,

det vill säga genom vägledande beslut i mål angående underlåten

eller felaktig stämpelbeläggning. Det syntes emellertid vara eu

billig fordran, att de stämpelpliktige kunde genom statens omedelbara

medverkan erhålla tillfyllestgörande upplysningar rörande skyldigheten

i fråga om stämpelplikt i förekommande lull.

Innan förslag avgåves till den ordning, vari utredning i förut

omförmälda avseenden syntes böra verkställas, tilläte jag mig, anförde

jag vidare, — under erinran att Kungl. Maj:t med föranledande av Riks
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.

dagens skrivelse den 22 april 1910, vari Riksdagen i anledning av förut

omförmäld a proposition tillkännagivit sitt beslut om vissa ändringar i

förordningen den 18 september 1908 angående stämpelavgiften, den 23

nämnda april utfärdat förordning om ändrad lydelse av 3, 8, 41 och 58

§§ av stämpelförordningen — anmäla, att Riksdagen i samma skrivelse

av anförda skäl anhållit, att Kungl. Magt täcktes, för såvitt hinder däremot

ej mötte, till 1911 års Riksdag avgiva förslag dels i syfte att

åt arvs- och testamentstagare måtte kunna i vissa fall medgivas anstånd

med stämpelskattens erläggande, då boets tillgångar utgjordes huvudsakligen

av fastighet med tillbehör eller annan egendom, som ur anståndssynpunkt

skäligen borde därmed likställas, dels ock i syfte att

förhindra att genom gåva förmögenhet undandroges arvsbeskattuing.

Av vad nu anförts torde, framhöll jag slutligen, framgå, att å

stämpelbeskattningens område förestode dels att utarbeta förslag till en

särskild författning om arvsskatt med iakttagande därvid av Riksdagens

i avseende å skattens anordning uttalade önskemål, dels i sammanhang

med detta arbete att verkställa revision av bestämmelserna rörande stämpel

för gåva, dels att uppgöra förslag till ordning, varigenom bindande

förkandsupplysningar rörande stämpelskyldigheten i förekommande fall

skulle kunna lämnas allmänheten, dels ock att utreda, om och i vad

mån en fullständig omläggning av stämpelförsäljningsväsendet lämpligen

kunde äga rum i syfte att, jämte det stämplarna gjordes lätt tillgängliga

för de stämpelskatteskyldiga, begränsa statsverkets med försäljningen

förenade kostnader. I fråga om gåvostämpel torde under utredningsarbetet,

framhöll jag, böra tagas under övervägande, huruvida stadgandena

beträffande denna stämpel borde bibehållas i allmänna stämpelförordningen

eller inarbetas i författningen om arvsskatt.

Verkställandet av utredningen i nu nämnda hänseenden samt utarbetande

av de förslag, vartill utredningarna kunde föranleda, skulle,

enligt Kungl. Maj:ts beslut, anförtros åt ett antal sakkunniga personer.

De i anledning härav tillkallade kommitterade, generaldirektören

greve Hans Wachtmeister, häradshövdingen Carl Emanuel Bengtsson,

landskamreraren Otto Wilhelm Landén, hovrättssekreteraren Louis Ljungberg

och grosshandlaren Erik Röing hava inkommit med utredning och

förslag i alla omförmälda delar utom med avseende å omläggningen av

stämpelförsäljningsväsendet. Sistnämnda fråga är alltjämt beroende på

kommitterades utredning och förslag.

Kommitterade hava överlämnat

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 150 höft. (Nr 199.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

med skrivelse den 19 november 1910 förslag till förordning om

arvsskatt och skatt å gåva,

med skrivelse den 15 december 1910 förslag till förordning angående

stämpelavgiften,

med skrivelse den 31 december 1910 förslag till förordning angående

rätt att hos statskontoret erhålla upplysning i fråga om skyldighet

att utgöra stämpelavgift, samt

med skrivelse den 19 januari 1911 hjälptabeller för beräkning

av arvsskatten och i sammanhang därmed förslag till ändrad lydelse av

19 § i förstnämuda författningsförslag.

Yttranden över förstnämnda förslag eller förslaget till förordningom

arvsskatt och skatt för gåva hava infordrats från rikets hovrätter

och samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande, varjämte statskontoret

avgivit underdåniga utlåtanden ej blott över samma förslag utan även

över förslagen till förordning angående stämpelavgiften samt till förordning

angående rätt att hos statskontoret erhålla uppösning i fråga

om skyldighet att utgöra stämpelavgift.

De frågor, som föreligga till prövning, beröra alltså mer eller

mindre hela området för stämpelbeskattningen. Lösningen av frågorna

kräver också, såsom av utredningen uppenbarligen framgår, ej blott eu

omarbetning av allmänna stämpelförordningen och komplettering av förordningen

angående särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper

utan även tillskapandet av en ny förordning, däri arvsskattebestämmelser,

delvis helt och hållet nya, skulle systematiskt ordnas samt

därjämte så gott som fullständigt nya stadganden om skatt för gåva

upptagas. År ämnet vittomfattande, är utredningen det icke mindre.

Ett synnerligen rikhaltigt material har anskaffats för det förestående

revisionsarbetet. De av kommitterade utarbetade skilda förslagen synas

mig visserligen vid den överblick, jag hittills kunnat förskaffa mig

över desamma, vara synnerligen förtjänstfulla och åtminstone i stora

väsentliga delar ägnade att läggas till grund för nya författningar i

ämnet. Men den tid, som kunnat användas för materialets och förslagens

granskning, har emellertid varit allt för knapp, för att jag nu skulle

kunna yttra mig över de skilda författningsförslagen i deras helhet,

ännu mindre för att kunna åstadkomma den ytterligare utredning, som

med hänsyn till förslagens stora räckvidd tilläventyrs skulle finnas erforderlig.

Under sådana förhållanden skulle det måhända kunna synas

lämpligast att först vid en senai-e tidpunkt anmäla de arbeten, varom

jag nyss talade.

Med hänsyn till angelägenheten därav, att vissa frågor, som mer

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.

eller mindre sammanhänga med den väsentliga förhöjning av bouppteckningsstämpeln,

varom 1910 års Riksdag fattade beslut, redan nu vinna

sin, om ock icke slutliga, så dock interimistiska lösning, har jag likväl

ansett mig böra hos Kungl. Maj:t hemställa om framläggande för innevarande

års Riksdag av propositioner dels om vissa ändringar i förordningen

angående stämpelavgiften i syfte såväl att åstadkomma en viss

reglering av skattesatserna för bouppteckningsstämpeln som ock att möta

den befarade benägenheten hos skattskyldiga att genom gåvor med

varm hand undandraga förmögenhet arvsbeskattningen, dels bestämmelser

om rätt till anstånd vid utgörande av bouppteckningsstämpeln, dels ock

stadganden för möjliggörande för stämpelskatteskyldiga att erhålla bindande

förhandsuppiysningar i stämpelskattefrågor. Jag finner mig hava

så mycket större anledning att utan dröjsmål anmäla vissa av nu

nämnda frågor till omedelbar behandling, som Riksdagen själv år 1910

förutsatte, att samma frågor skulle erhålla sin lösning redan år 1911.

De frågor jag härmed åsyftar, avse reglering av skattesatserna

och bestämmelser rörande dels gåvas sammanräknande i vissa fall med

arvsskatt, dels ock anstånd med utgörande av bouppteckningsstämpeln.

När jag nu går att söka vinna en lösning av dessa frågor utan större

ändringar i stämpellagstiftningen, har jag, såsom naturligt är, begagnat

mig av kommitterades förslag till förordning om arvsskatt och skatt för

gåva. Ur detta författningsförslag hava sålunda i huvudsak utbrutits

bestämmelserna rörande skattetariffen samt de stadganden angående

gåva och anstånd, som hava avseende å bouppteckningsstämpeln eller

arvsskatten. Däremot har beträffande gåva och anstånd i detta sammanhang

bortsetts från alla bestämmelser, som syfta på en självständig

gåvoskatt. För de stadganden rörande gåva, som här skola behandlas,

har kunnat utan svårighet beredas plats i allmänna stämpelförordningen.

Bestämmelserna om anstånd åter synas mig för enkelhetens skull tills

vidare böra inrymmas i en särskild förordning samt sedermera åter

inarbetas i det förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva,

som väl antagligen kommer att föreläggas nästa års riksdag.»

Den av förutvarande departementschefen påbörjade granskningen

av de upprättade förslagen till särskild förordning om arvsskatt och skatt

för gåva samt till därav föranledd förändrad uppställning av förordningen

angående stämpelavgiften har av mig fullföljts; och har jag funnit tiden

nu vara inne att låta de hithörande frågorna underställas Eders Kungl.

Majrts prövning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Etter att i korthet hava redogjort för kommitterades förslag till

förordning om arvsskatt och skatt för gåva samt de mot förslaget gjorda

erinringarna, anförde föredragande departementschefen vidare.

Vad kommitterade föreslagit i 19 § angående förändrad anordning

av skatteskalorna och i 45 § angående anstånd i vissa fall med skattens

erläggande har till viss del redan varit föremål för statsmakternas prövning

och avgörande, då Riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse med

Kungl. Maj:ts förenämnda proposition den 7 april 1911 antagit förslagdels

till förordning om vissa ändringar i 8 och 50 §§ av förordningen den

18 september 1908 angående stämpelavgiften dels till förordning angående

anstånd i vissa fall med erläggande av stämpelavgift för arvfallen

egendom. Det återstår dock att inarbeta de sålunda antagna bestämmelserna

i deras sammanhang i den nya förordningen om arvsskatt och

skatt för gåva samt att åt bestämmelserna om anstånd i vissa fall med

stämpelavgiftens erläggande giva den mera omfattande innebörd, som

kommitterade föreslagit och som naturligt ansluter sig till deras förslag

i övrigt. Detsamma gäller beträffande den föreslagna skatten för gåva.

Den stämpelskatteskyldighet för gåva, som på Kungl. Maj:ts förslagstadgades

av 1911 års Riksdag, begränsades till sådana gåvor som inom

viss kortare tid före arvlåtarens dödsfall givits till arvinge eller testamentstagare.

I enlighet med kommitterades förslag- har jag ansett

lämpligt, att skattskyldigheten för gåva utsträckes än vidare, och har

jag i huvudsak upptagit de av kommitterade i avseende härå föreslagna

bestämmelserna.

Med hänsyn till nu relaterade förhållanden och till de erinringar,

som från statskontorets sida framställts mot kommitterades förslag, har

jag låtit detsamma underkastas erforderlig bearbetning.

I det följande skall jag förnämligast uppehålla mig vid de nyheter,

förslaget innebär, och torde det i regel icke vara erforderligt att jag i

de delar, där jag lämnar förslaget i sitt ursprungliga skick eller med

mindre av statskontoret föreslagna ändringar utan erinran, vidare återgiva

de skäl, som anförts till stöd för förslaget och de ifrågasatta

ändringarna.

Genom att inrymma bestämmelserna om arvsskatt och skatt för

gåva i en särskild författning fortsätter man rent formellt sett på den

väg, som beträddes vid utarbetandet av förordningen angående en särskild

stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Med utvecklingen

av stämpelbeskattningen har det nämligen för överskådlighetens skull

varit nödigt decentralisera stämpelskattebestämmelserna. Bestämmelserna

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Mafts JSåd. Proposition Nr 199.

för varje särskild större grupp av stämpelpliktiga fång böra sammanföras

i olika författningar eller särskilda avdelningar av en enda stor

stämpelskatteförordning.

Redan enligt sakens natur kunna och böra fång av nyssnämnda

slag i mer än ett avseende med varandra jämställas i fråga om skatteplikten,

och i varje fall visar det föreliggande förslaget, att bestämmelser

rörande nämnda fång lämpligen kunna inordnas i en stämpels

katteför fattning.

Med hänsyn till knappheten i nuvarande bestämmelser i fråga om

gåvostämpeln, bjuder det nu föreliggande författningsförslaget framför

allt nyheter i de stadganden, som avse att reglera skattskyldigheten

beträffande gåva eller som, ehuru tillämpliga å hela ifrågavarande

beskattning, dock huvudsakligen tillkommit för reglering av nyssnämnda

skattskyldighet. I avseende å själva arvsskatten förefinnas visserligen

också flera bestämmelser, som, ehuru delvis redan tidigare saknade,

först nu vid en grundligare revision av beskattningsbestämmelserna

blivit närmare utformade. Men trots dessa nyheter äro dock bestämmelserna

om arvsskatten i huvudsak hämtade från nu gällande allmänna

stämpelförordning, i det att grunderna för skattskyldigheten i stort sett

lämnats oförändrade.

Sålunda skall arvsskatten i regel utgå vid tillfälle, då bouppteckning

inregistreras samt efter värdet av arvinges eller testamentstagares

andel av den dödes kvarlåtenskap. I saknad av tillgång till arvskifte —

alltså i de ojämförligt flesta antal fall — skall såsom hittills domstolen,

där bouppteckning inregistreras, själv med tillämpning av lag och testamentariska

förordnanden i och för stämpelbeläggningen beräkna vad

på varje lott belöper och därefter utmäta skatten. Skatten förskjutes

allt fortfarande av boet.

Kommitterade hava nämligen icke ansett det ligga inom ramen för

deras uppdrag att föreslå en omläggning av arvskiftesinstitutet, något, som

skulle vara erforderligt för införande av eu fullt utvecklad ren arvsskatt.

Kommitterade hava fastmera utgått från förutsättningen, att bouppteckningen

bör fortfarande läggas till grund för arvsskattens beräkning i de

fall, där sådant nu äger rum.

Det gives emellertid, anföra kommitterade, redan enligt nu gällande

lagstiftning fall, då arvsskatten icke kunnat uttagas genom stämpel vid

boupptecknings inregistrering. I flertalet av dessa fall hade stämpelavgiftens

Underlag

fdr skattens

bestämmande

och

deklarations
fdrfarandet.

Kommitterade.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.

uttagande kunnat bindas vid en annan rättslig åtgärd än bouppteckningens

inregistrering. Så vore förhållandet, då fideikommiss i fast egendom tillträddes,

därvid fideikommissbrevet försåges med stämpel, då lagfart

söktes. I fråga om testamente, vartill vid boupptecknings inregistrering

hänsyn icke tagits och som skulle beläggas med tilläggsstämpel, gällde

samma förhållande i de fall, då testamentet bevakades vid domstol, i

det att skatten då uttoges genom stämpel å protokollet över bevakningen.

Det förekomme emellertid i gällande stämpelförordning ett fall, då man

saknat möjlighet att binda arvsskatten vid någon åtgärd av domstol och

därför måst inskränka sig till att ålägga den enskilde skyldighet att

belägga viss handling med föreskriven stämpel. Detta fäll förelåge,

då sådant testamente, som nyss nämndes, utan att vara bevakat, godkändes

av vederbörande arvingar. Det ålåge då testamentstagare att,

därest han vill begagna sig av testamentet, förse detsamma med stämpel.

I detta sammanhang erinra kommitterade om eu annan bestämmelse i

gällande stämpelförordning, enligt vilken stämpelbeläggning icke vore

knuten vid domstols åtgärd, nämligen bestämmelsen att, vid gåva av lös

egendom, däröver upprättad avhandling skulle av den, som utfärdade handlingen,

förses med stämpel.

I fråga om nu angivna bägge tillfällen hade gällande stämpelförordning

icke haft annan utväg än att åt den skattskyldige själv anförtro

stämpelbeläggningen och icke förutsatt annan garanti för skyldighetens

fullgörande än den, som läge i den skattskyldiges goda vilja

och den straffpåföljd, som blivit stadgad för uraktlåten stämpelbeläggning.

Dessa tillfällen vore emellertid enligt nu rådande lagstiftning av

ringa praktisk betydelse. Men saknaden av en lämplig anordning, som

möjliggjorde skatts uttagande även utan samband med härovan angivna

rättsliga åtgärder, hade otvivelaktigt lagt hinder i vägen för eu omläggning

i rationell riktning av åtskilliga bestämmelser om skatten

såväl vid arv som vid gåva.

Kommitterade, i vilkas uppdrag det inginge att avgiva förslag

till en revision av gåvostämpeln, hade såväl vid den härav påkallade

utredningen som beträffande åtskilliga nyheter i fråga om arvsbeskattningen,

vilka inginge i kommitterades förslag, kommit till insikt om

nödvändigheten att skapa en ny form för uttagande av skatt för gåva

och i vissa fäll även av arvsskatt.

Kommitterade hade därvid tagit till förebild den deklarationsskyldighet,

som beträffande inkomstbeskattningen hos oss infördes genom

1902 års förordning om inkomstskatt och som innebure, att sistnämnda

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 199.

beskattning i stor omfattning grundades på de skattskyldiges egna uppgifter.

Erfarenheten hade visat, att denna anordning vid inkomstbeskattningen

varit för sitt ändamål tillfredsställande, och det torde icke

vara oberättigat att antaga, att införande av en liknande skyldighet

beträffande skatt vid arv och gåva ävenledes skulle föra till ett gynnsamt

resultat. Det föreliggande förslaget innebure sålunda, att en var,

som genom arv, testamente eller gåva erhölle egendom, varför skatt

skulle erläggas i annan ordning än i sammanhang med boupptecknings

inregistrering, lagfart eller testamentsbevakning, skulle vara skyldig att

till viss myndighet avgiva deklaration på heder och samvete om förvärvet

ävensom om de omständigheter, som vore av betydelse för skattskyldighetens

bestämmande.

Arvsskattens uttagande i form av stämpel å bouppteckningen och den

därmed sammanhängande anordningen, att stämpeln förskjutes av boet,

stode icke väl tillsammans med principerna för den rena arvsskatten.

Deklarationsinstitutet däremot, vilket ålade den enskilde skattskyldige

förpliktelse att lämna de uppgifter, som för bedömande av honom åliggande

skatteplikt vore erforderliga, stode i full överensstämmelse med

berörda principer, och dess införande i lagstiftningen vore därför enligt

kommitterades uppfattning att anse såsom en utveckling i önskvärd

riktning.

Bland de fall på arvsbeskattningens område, i vilka enligt föreliggande

förslag deklarationsinstitutet komme till användning, vore först

att nämna det ovan berörda, då tilläggsstämpel skulle utgöras för testamente,

som, utan att vara bevakat, godkänts av arvingarna. Åven

under en annan förutsättning skulle, enligt kommitterades förslag, utöver

den stämpel, som erlagts vid boupptecknings inregistrering, ytterligare

stämpel erläggas. Detta förekomme i vissa fall, då testamente,

som lagts till grund för beräkning av andel i dödsbo, genom domstols

lagakraftvunna beslut blivit helt eller delvis ogillt förklarat. Även

här ålade förslaget den skattskyldige deklarationsplikt.

Enligt gällande stämpelförordning uttoges, anföra kommitterade

vidare, vid boupptecknings inregistrering skatt för samtliga andelar av kvarlåtenskapen,

även för dem, som enligt testamente icke förrän vid senare

tidpunkt tillfölle i testamentet angivna pex-soner. Om än deklarationsinstitutet

beredde möjlighet att frångå denna anordning och att i överensstämmelse

med den rena arvsskattens karaktär icke beskatta någon andel, förrän

densamma tillfölle den därtill berättigade, hade kommitterade dock icke

ansett sig böra föreslå en så långt gående avvikelse från nu gällande för
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

faringssätt. Någon praktisk olägenhet torde nämligen knappast vara med

detsamma förenad i de fall, då samtliga andelsägare i dödsboet vore genom

testamentet individuellt angivna. För dessa fall hade kommitterade sålunda

bibehållit nu gällande bestämmelser om stämpelbeläggningen. Vad

åter anginge det genom en särskild bestämmelse i gällande stämpelförordning

[8 § A) 14 punkten] avsedda fall, då nyttjanderätten till viss

egendom skulle vid testamentsgivarens död tillfalla någon, men äganderätten

till egendomen vid viss framtida tidpunkt tillkomma vissa då

levande personer, hade kommitterade ansett giltiga skäl föreligga att

frånträda den anordning, som för detta fall nu vore föreskriven. Densamma

innebure, att såsom ägare skulle anses den eller de, som skolat

i egenskap av arvingar eller på grund av testamente såsom ägare tillträda

egendomen, därest den framtida tidpunkt, som enligt förordnandet skulle

vara i ifrågavarande hänseende bestämmande, inträffat samtidigt med

testamentsgivarens död. Till en ändring av denna bestämmelse hade

kommitterade funnit en särskild anledning i den omständigheten, att

densamma redan vid sin tillkomst betecknades såsom en nödfallsutväg,

vilken, så länge bouppteckningsstämpeln vore den enda formen för arvsskatten,

torde hava varit den bästa. Att i detta fall tillvarataga den i och

med deklarationsförfarandet givna möjligheten att införa ett med såväl

statens som den enskildes rätt mera överensstämmande stadgande hade

sålunda varit kommitterade angeläget. Enligt kommitterades förslag vore

ifrågavarande fall, i överensstämmelse med den rena arvsskattens principer,

reglerat så att vid testators död arvsskatt skulle utgå endast för nyttjanderättens

kapitaliserade värde. Skattskyldigheten för äganderätten skulle

åter inträda vid den tidpunkt, då densamma tillfölle den därtill berättigade,

vare sig detta skedde vid nyttjanderättsinnehavares död eller vid

annat tillfälle. I det förra av sistnämnda bägge fall utginge skatten i

form av stämpel å bouppteckningen efter nyttjanderättsinnehavaren. I

det senare fallet däremot stämpelbelades den deklaration, som det enligt

förslaget ålåge den skattskyldige att avlämna.

Med de i sådant avseende föreslagna bestämmelserna hade kommitterade

även avsett att reglera det fall, då enligt testamente avkomsten

av viss egendom skulle åtnjutas under vissa antal år eller på annat sätt

bestämda tidrymder av flera personer, den ena efter den andra, samt

äganderätten till egendomen, då ingen för ny ttj anderättens åtnjutande

kvalificerad vidare funnes, på visst sätt disponeras. Varje ny avkomsttagare

bleve enligt förslaget först vid sitt tillträde till rättigheten skattskyldig

för densamma och skattskyldigheten knötes vid den honom ålagda

förpliktelsen att vid tillträdet avgiva deklaration.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

I ännu ett avseende hade skattskyldighet och deklarationsförfarandet

sammanbundits. Under erinran, att kommitterades uppdrag även omfattade

att verkställa utredning om den skattskyldighet, som borde kunna

åläggas för egendom, som utländsk undersåte efterlämnade i Sverige, framhålla

kommitterade, att med de resurser, den nuvarande lagstiftningen

erbjöde, mötte en lagstiftning i sådant sjette stora svårigheter. Någon skyldighet

att avgiva bouppteckning efter utlänning, som här efterlämnat

egendom, stadgades nämligen icke i svensk lag. Kommitterade, vilka icke

ansett sig böra avgiva förslag till sådan bestämmelse av civillags natur,

enligt vilken bouppteckning till svensk domstol i vissa fall skulle avgivas

efter utlänning, hade i stället även i detta fall låtit deklarationsförfarandet

komma till tillämpning. I de fall, då enligt kommitterades förslag skattskyldighet

ålåge arvinge eller testamentstagare efter utlänning, skulle

sålunda enligt förslaget deklaration av den skattskyldige avgivas.

Vidkommande slutligen granskningen av underlaget för skattskyldigheten

erinra kommitterade, hurusom enligt gällande lagstiftning det ålåge

vederbörande domstol att öva tillsyn över stämpelavgiftens utgörande i alla

fall, då avgiften skulle erläggas i samband med någon dess rättsliga åtgärd.

Vad härutinnan vore stadgat föresloges att oförändrat bibehållas. Däremot

hade det icke ansetts möjligt eller åtminstone mindre lämpligt att utsträcka

denna domstolens övervakande myndighet till de fall, då enligt förslaget

arvsskatt eller skatt för gåva skulle uttagas utan sådant samband.

Domstolens uppgift vore jn icke att ombesörja statens skatteuppbörd, och

dess skyldighet att övervaka stämpelbeläggningen av de handlingar,

som till densamma ingåves, borde icke utsträckas till fall, som icke på

grund av sin natur hörde under dess handläggning. För sådana fall borde

staten påkalla medverkan av de administrativa myndigheter, vilka hade

till åliggande att verkställa eller övervaka den allmänna uppbörden.

Vid valet mellan de myndigheter, som för närvarande toge Befattning

med statens uppbördsväsen, hade kommitterade för sin del ansett Kungl.

Maj:ts befallningshavande bäst skickade att övertaga bestyret med deklarations

mottagande och granskning samt den därmed förenade tillsynen

över skattebetalningen.

I sitt underdåniga utlåtande har statskontoret anslutit sig till vad

kommitterade uttalat beträffande behovet av en anordning, vilken möjliggjorde

uttagande av arvsskatt och skatt å gåva även i de fall, där

egendomsöverflyttningen icke vore genom stadganden i vår civillag

bunden vid någon domstolsåtgärd. Då statskontoret jämväl tillkännagåve

sin anslutning till den av kommitterade förordade formen för en dxdik

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 150 käft. (Nr 199.) 6

StaUkontoret.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Departementschefen.

anordning, deklarationen, hade statskontoret visserligen icke förbisett,

att stadgad deklarationsplikt icke i varje fall skulle bliva behörigen

fullgjord, och att icke heller alltid de ansvarsbestämmelser, som för försummelser

härutinnan i förslaget intagits, skulle komma att visa sig

innebära full trygghet i avseende å skattens utbekommande. Detta oaktat

ansåge emellertid statskontoret det av kommitterade föreslagna deklarationsförfarandet

vara den efter våra nuvarande förhållanden lämpligaste

formen för uttagande av arvsskatt och skatt å gåva i de fall, där detta

förfarande enligt författningsförslaget skulle komma till användning; och

statskontoret delade den av kommitterade uttalade förhoppning, att detta

på ifrågavarande beskattningsområde hos oss oprövade institut skulle

visa sig ägnat att leda till därmed avsett resultat.

Med den anordning, som i gällande stämpelförordning givits för

arvsskatteskyldighetens fullgörande, är i stort sett arvsskatten helt bunden

vid boupptecknings inregistrerande, testamentes bevakande och fastighets

av fideikommissnatur lagfarande, alltså vid tillfällen, då domstol tager

befattning med handlingar, innefattaude rättighet till arvfallen eller

testamenterad egendom. När icke så är förhållandet, felas kontroll över

skattskyldighetens fullgörande, där icke, såsom i fråga om utlänningars

kvarlåtenskap här i riket, arvsskattebestämmelserna faktiskt sakna effektivitet.

En sådan ordning är, även om man lämnar sistnämnda förhållande

ur räkningen, uppenbarligen mindre tillfredsställande ur fiskalisk

synpunkt och har, såsom kommitterade framhållit, även sina skuggsidor

för de skattskyldige. Så länge kontrollen koncentreras till de tillfällen,

då enligt civilrättsliga bestämmelser domstol äger taga befattning med

handlingar om kvarlåtenskap, varom nyss talades, kommer det nämligen

med all säkerhet att förefinnas en viss benägenhet att begagna

nämnda tillfällen för att uträkna och uttaga all den skatt, som kan

anses belöpa på all den i handlingen omförmälda egendom, vilken

såsom arvfallen eller testamenterad är skattepliktig, även om skatten

till större eller mindre del uppenbarligen hör framtiden till.

De anmärkningar mot arvsskattebestämmelserna, som kunna göras

ur fiskalisk synpunkt, träffa i ännu högre grad gåvostämpeln. Effektiviteten

av densamma, även inom dess starkt begränsade område, torde

vara, såsom jag vid behandlingen av detta ämne strax skall närmare

angiva, ganska ringa. Kontroll över dess utgörande saknas, åtminstone

vad beträffar gåva av lös egendom, helt och hållet. Om dessa förhållanden

hittills ansetts värda mindre beaktande, beror detta uppenbarligen

därpå, att gåvostämpeln finansiellt sett varit skäligen betydelse
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

lös. Annorlunda ställer sig emellertid frågan, när, med hänsyn till .en

förhöjd arvsskatt, skattskyldigheten för gåva måste högst väsentligt

utsträckas.

Av flera skäl befinner man sig alltså nu i det läget att behöva

revidera eller lägga nya grunder för förfarandet vid utgörandet av arvsskatten

och skatt för gåva. Därvidlag synes det mig självfallet, att

staten bör åt skatteförfarandet i dess helhet giva de garantier, som

kunna vinnas därigenom, att regeln om offentlig myndighets kontroll

över arvsskattens utgörande göres undantagslös och dessutom utsträekes

att gälla jämväl gåvoskatten.

Skall emellertid offentlig myndighet kunna med framgång fullgöra

en dylik skyldighet, återstår att bereda myndigheten ett tillfyllestgörande

underlag vid skattearbetet.

Mot kommitterades därutinnan gjorda förslag såväl i ena som

andra hänseendet har jag ingen erinran att göra.

Domstol blir stämpelskattemyndigheten vid boupptecknings inregistrerande,

testamentes bevakande och fastighets av fideikommissnatur

lagfarande. Kungl. Maj:ts befallningshafvande blir stämpelskattemyndighet

i alla andra fall, där arvsskatt eller skatt för gåva skall utgå.

Underlaget blir i senare fall deklaration, som den skattsk}7ldige

själv avgiver, samt i fall, där domstol är stämpelskattemyndighet, bouppteckning,

testamente eller fideikommissbrev. Stämpeln lägges å

deklaration, bouppteckning, protokoll över testamentsbevakning och

fideikommissbrev.

Deklaration sförfarandet har redan vunnit burskap på skattelagstiftningens

område och, man torde utan överdrift kunna säga, mer än

infriat de förhoppningar, man före dess införande ställde å detsamma.

Inom inkomst- och förmögenhetsbeskattningens område torde man ur

fiskalisk synpunkt sett svårligen numera kunna undvara deklarationsförfarandet;

och hos den stora allmänheten lärer redan vara inhämtad

en erfarenhet å detta område, som bör komma samma allmänhet och

staten till gagn vid deklarationsförfarandets nu föreslagna utsträckning.

De bestämmelser, som närmare reglera deklarationsföriarandet,

återfinnas i 39 och 40 §§, motsvarande 38 och 39 §§ av kommitterades

förslag. *)

i) I det förslag till förordning i ämnet, som kommer att av mig framläggas, har en förskjutning

av nummerföljden i kommitterades förslag ägt rum, räknat allt från och med 20 §. För

överskådlighetens skull hänvisar jag emellertid på denna plats och i det följande vid paragrafbeteckningen

till förstnämnda förslag, men angiver samtidigt inom parentes det nummer, mot

svarande paragraf erhållit i kommitterades förslag.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Mot de speciella bestämmelserna bär jag ingen annan anmärkning

att göia, än att pa skäl, som statskontoret anfört, jag anser förstnämnda

paragraf böra erhålla viss förändrad uppställning, åsyftande att för åskådlighetens

skull utbyta den indirekta formen mot den direkta för där

lämnade bestämmelser.

skattskyldig- Tack vare den. anordning, varom jag senast talat, nämligen in
heten

vid arv. förandet av deklarationsförfarandet, hava kommitterade i sitt förslag

kunnat bättre än hittills genomföra en verklig skatt å arvslotter. Mera

konsekvent än i gällande stämpclförordning har förslaget sålunda förlagt

skattskyldigheten till tidpunkt, då rättighet och egendom verkligen

överlämnas till arvinges eller testamentstagares disposition. Såsom

kommitterade framhålla, är nämligen förslaget, om ock ej undantagslöst,

byggt på den principen, att den, som på grund av arv eller testamente

erhåller egendom av en eller annan beskaffenhet, därför skall erlägga

arvsskatt vid den tidpunkt, då egendomen tillfaller honom med den

rätt, som för hans vidkommande må vara närmare bestämd.

För att klargöra, huru kommitterade i sitt förslag följt sagda

princip, ämnar jag i ett sammanhang angiva, på vad sätt skatteplikten

blivit ordnad i de fall, där den döde disponerat över nyttjanderätt

till egendom till förmån för flere personer, liksom ock i de fall,

där nyttjanderätt upplåtits till en och äganderätten överlåtits till annan.

För åskådlighetens skull behandlas skilda fall var för sig och angivas

för de skilda fallen såväl när skatteplikt inträder som ock efter vilka

grunder skatteplikten utgår.

Redan från början må framhållas, att här icke avses fideikommitterad

egendom. För dylik egendom gäller, att värdet beräknas, såsom om

egendomen tillfallit fideikommissarien med äganderätt, och att skattskyldigheten

blir beroende på skyldskapsförhållandet mellan den nya

fideikommissarien och hans företrädare i fideikommissrätten.

1) hör att nu övergå till de av mig avsedda fall förutsätter jag

till en början, att den döde (A) testamenterat nyttjanderätten till B och

äganderätten till annan vid dödstillfället bestämd person (X) med tillträdesrätt

för X efter nyttjanderättsinnehavarens (B:s) död eller annat

visst tillfälle.

Rättighetens kapitaliserade värde ingår i B:s arvslott i boet efter

A samt drager sin skatt.

X, vilken erhållit äganderätten, räknar till sin lott i boet egendomens

värde efter avdrag av nyttjanderättens kapitaliserade värde.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Skattskyldigheten för såväl nyttjanderätt som äganderätt fullgöres

vid inregistreringen av bouppteckningen efter A. Skattens storlek blir

beroende på skyldskapsförhållandet mellan å ena sidan A och B samt

å andra .sidan A och X.

2) Skulle emellertid i nyssnämnda fall om äganderätten icke hava

förordnats annorlunda än att densamma skulle tillfalla de arvingar, som

levde, då B:s nyttjanderätt till egendomen upphörde, d. v. s. skulle icke

med ledning av testamentet kunna avgöras, vilken eller vilka personer

i framtiden komme att bliva ägare till egendomen, skulle enligt hittills

gällande regler ändock vid inregistreringen av bouppteckningen efter A

arvsskatt hava utgått för äganderätten, i det att skatten hade utmätts,

som om äganderätten tillfallit »den eller de, som skolat i egenskap av

arvingar eller på grund av testamente såsom ägare tillträda egendomen,

därest den tidpunkt, som enligt förordnandet skulle vara i ifrågavarande

hänseende bestämmande, inträffat samtidigt med testamentsgivarens död.»

Enligt föreliggande förslag åter skall i omförmälda fall vid arvsskattens

bestämmande för kvarlåtenskapen efter A visserligen upptagas,

såsom ingående i B:s arvsskatt, nyttjanderättens kapitaliserade värde,

därför skatt utgöres efter skyldskapsförhållandet mellan A och B. Äganderätten

åter lämnas vid detta tillfälle ur räkningen. Först när B:s nyttjanderätt

upphör, inträder skattskyldig! i et för äganderätten.

Upphör B:s nyttjanderätt först med B:s död, upptages egendomen

med hela dess värde i bouppteckningen efter B. Arvsskatt utgår då för

egendomen vid inregistreringen av bouppteckningen efter denne och

skatten uträknas efter skyldskapsförhållandet mellan A och den (X),

vilken övertager egendomen med äganderätt.

Skulle B hava innehaft nyttjanderätten för annan tid än egen

livstid, inträder skattskyldigheten för X, så snart ny ttj anderätten upphör

och X erhåller full dispositionsrätt till egendomen. Till grund för skattskyldighetens

utgörande lägges då deklaration av X och skatten uträknas

på sätt nyss nämnts.

3) I de fall, varom under 1) och 2) talas, har icke förekommit

mera än en person, som innehaft ny ttj anderätten mellan A:s frånfälle

och X:s tillträde av egendomen.

Av detta förhållande är visserligen icke skattskyldigheten med avseende

å äganderätten beroende, men enligt förslaget ställer sig däremot

skattskyldigheten för ny ttj anderätten olika, om i fallet 1) eller i

fallet 2) A skulle hava upplåtit nyttjanderätten till flera.

a) Skulle sålunda A hava upplåtit nyttjanderätten gemensamt eller

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

successivt till två skilda personer B och C under deras livstid eller annan

persons livstid samt äganderätten till viss bestämd person X, skall

skatten för nyttj anderätten, såväl vad angår B som C, utgöras vid

inregistreringen av bouppteckningen efter A enligt de regler, som angivas

i 23 (22) § av författningsförslaget, däri stadgas, att, där nyttjanderätt

— vartill i detta sammanhang jämväl hänföres rätt till ränta,

avkomst eller annan förmån — tillfallit flera personer att oförändrat

utgå så länge någondera av dem lever eller att av dem åtnjutas varefter

annan under deras livstid, rättigheten skall anses hava tillfallit

den yngste. År rättigheten avsedd att tillkomma flera personer var

efter annan under annan persons livstid, bestämmes skatten, som om

rättigheten tillkommit allenast en och därvid den, vars skattskyldighet

faller under den högsta skattetariffen.

b) Annorlunda ställer sig saken, om A testamenterat äganderätten

till egendomen på sätt i fallet 2) sägs eller på det sätt, att det vid

dödsfallet vore ovisst, vem som skulle tillträda egendomen med äganderätt.

Då äga nämligen reglerna i 23 (22) § icke tillämpning.

Enligt förslaget skall nämligen i ty fall, om B och C successivt

innehava ny ttj anderätten, vid inregistreringen av bouppteckningen efter

A skatt erläggas allenast för kapitaliserade värdet av B:s nyttjanderätt.

Skattskyldigheten för ny ttj anderätten blir beroende av skyldskapsförhållandet

mellan A och B.

När C tillträder ny ttj anderätten på grund av B:s dödsfall, ingår

värdet av ny ttj anderätten i bouppteckningen efter B och skatten blir

beroende av skyldskapsförhållandet mellan B och C. Skulle åter C tillträda

ny ttj anderätten vid annat tillfälle än vid B:s död, blir C deklarationsskyldig

och skatten utmätes efter nu angiven grund.

I stort sett ställer sig alltså saken under nu i skilda fall angivna

förhållanden på det sätt, att, om den framtida ägaren av egendomen är

redan vid testators död bestämd till viss given person, såsom i 12 §

förmäles, utgår skatt för såväl nyttjanderätt som äganderätt vid inregistreringen

av bouppteckningen efter testator.

År den framtida ägaren åter obestämd, såsom i 13 § förutsattes,

utgår skatt för nyttjanderätt och äganderätt först vid tillfälle, då sådan

rätt tillträdes. Sker tillträdet vid förra innehavarens frånfälle, upptages

den rätt, som tillträdes av ny ny ttj anderättsinnehavare eller av ägare,

såsom tillgång i bouppteckningen efter förre innehavaren. Sker tillträdet

vid annan tidpunkt, beskattas ny ttj anderätten eller egendomen

efter deklaration.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Denna skiljaktighet i fråga om skattskyldigheten såväl med avseende

å tiden för dess inträdande som ock med avseende å det därför

grundläggande skyldskapsförhållandet beror, framhålla kommitterade, på

praktiska skäl. Och anföra kommitterade med avseende å de i 13 §

föreslagna bestämmelserna, att någon svårighet att tillämpa vad där

föreslagits näppeligen syntes vara att befara, och att statens rätt att

erhålla skatt av varje testamentstagares andel av kvarlåtenskapen i förhållande

till dess värde för testamentstagaren syntes genom dessa bestämmelser

hava erhållit de garantier, som under föreliggande omständigheter

kunde anses erforderliga och lämpliga, på samma gång

som skattskyldigheten överflyttades på de personer, som rätteligen borde

träffas av densamma.

Under framhållande av vad kommitterade sålunda anfört och i

anledning av gällande, även i förslaget utan erinran lämnade ordning,

enligt vilken dödsbo skall förskjuta all arvsskatt för egendom, som

tages i beräkning såsom tillgång i boet efter avliden person, alltså även

för äganderätt till egendom, därtill den avlidne enligt 13 § endast haft

nyttjanderätt, uttalar statskontoret den meningen, att, även om statskontoret

måste giva kommitterade rätt uti deras uttalanden därom, att

statens rätt blivit genom de föreslagna bestämmelserna tillgodosedd på

bästa sätt, det dock syntes statskontoret, som om man i vissa fall gått väl

långt i sina krav på skattebelopps förskotterande av dödsbon efter nyttj

anderätts- och avkom slagare. Rättmätigheten av att pålägga ett sådant

dödsbo skyldighet att förskjuta det på äganderättsvärdet belöpande

skattebeloppet torde kunna starkt ifrågasättas. För att icke tala om

de fall, där nyttj anderätten måhända varit den dödes enda eller åtminstone

huvudsakliga tillgång, skulle det nog ändå ofta inträffa, att det

bleve förbundet med störa, mången gång oövervinneliga svårigheter

för dödsboet efter en nyttjanderättsinnehavare att åstadkomma det

penningebelopp, som erfordrades för den på äganderätten belöpande

arvsskatten.

På grund härav och då genom det föreslagna deklarationsförfarandet

en utväg öppnat sig att, utan större risk för staten, eftergiva anspråket

på skattens förskotterande av nyttj anderättsinnehavares dödsbo

i de fall, som angivas dels i sista punkten av första stycket och dels i

andra stycket, hemställer statskontoret, att 13 § måtte ändras i syfte

att göra skattskyldighet för efterföljande nyttjanderätt ävensom för

äganderätt beroende på deklaration.

Kommitterade.

Statskontoret.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Statskontorets förslag, enligt vilket alltså deklarationsförfarandet

skulle än ytterligare utsträckas, är emellertid icke enhälligt. En reservant

har nämligen gjort yrkande i alldeles motsatt riktning. Denne

framhåller sålunda, att skillnaden mellan de fall, som avsåges i 12 och

13 §§ och för vilka i förslaget alldeles olika förfaringssätt föreskreves,

torde för den störa allmänheten bliva ganska svår att fatta. Den känsla

av osäkerhet, som härav alstrades, torde hos den mindre bemedlade, som

icke hade råd att anlita någon jurist, kunna väcka oro att genom misstolkning

ådraga sig ansvar. I nu gällande stämpelförordning förefunnes

visserligen samma svårighet i avseende på tolkningen men hade där

mindre betydelse, då behandlingen av de båda fallen i allt väsentligt

vore densamma.

Härtill komme, att enligt förslagets 12 § av den, som erhölle

äganderätt, skatt kunde komma att utkrävas långt innan han tillträtt

egendomen, utan hänsyn till om han hade andra tillgångar eller icke.

Och i 13 § mötte stora olägenheter, vare sig kommitterades eller statskontorets

förslag antoges. 1 förra fallet förelåge den av statskontoret

anmärkta obilligheten, att dödsbon efter nyttjanderätts- och avkomsttagare

pålades skyldighet att förskjuta det på äganderättsvärdet belöpande

skattebeloppet. Om däremot, för undvikande av denna obillighet,

paragrafen omredigerades på sätt statskontoret föreslagit, så öppnades

härigenom ett nytt område för deklarationsförfarandet, och det syntes

reservanten klart, att statens rätt icke kunde lika lätt iakttagas genom

stämpelbeläggning hos Kungl. Maj:ts befallningshavande av särskilt

för ändamålet dit ingiven deklaration som genom stämpelbeläggning

hos vederbörande domare av bouppteckning, som i varje händelse

skulle till denne inkomma.

Då reservanten vägde dessa olägenheter mot dem, som vore förenade

med nuvarande lagstiftning, och som de föreslagna bestämmelserna

avsåge att avlägsna, funne han för sin del föreskrifterna i nu

gällande stämpelförordning (8 § A 14 punkten och 14 §) vara att

föredraga.

Utan tvivel är det följdriktigast, sett ur arvsskattesynpunkt, att

skattskyldigheten ordnas på sätt nämnts i fallet 3 b) d. v. s. på sådant

sätt att skattskyldighet för rättighet eller egendom inträder först vid

det tillfälle, då rättigheten eller egendomen får disponeras av den egentligen

skattskyldige. För egen del har jag alltså icke något att erinra

mot nämnda ordning, såvitt den vunnit tillämpning vid avfattningen av

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

13 §, där, i fall äganderätten till egendomen testamenterats till någon,

som vid testators död icke är personligen bestämd, skattskyldigheten

inträder först, då egendomen tillfaller den därtill berättigade. Att såsom

nu godtyckligt utmäta skatt för egendom, som om densamma skulle

tillfalla en person, vilken vid inregistreringen av bouppteckning måhända

är helt utesluten från all rätt till egendomen, betraktades, såsom

kommitterade framhållit, redan vid stadgandets tillkomst såsom en nödfallsutväg.

När nu en grundligare revision av stämpelskattebestämmelserna

förestår, bör emellertid det enligt min mening vara en bland de

första åtgärderna att borteliminera ifrågavarande godtycklighet. Även

ur fiskalisk synpunkt torde det vara fördelaktigt att vidtaga en ordning,

varigenom stämpelskyldigheten för äganderätten icke ordnas,

förrän ägarens skvldskapsförhållande till testator blir känd. I de fall,

varom här är fråga, torde nämligen i allmänhet den, vilken en gång

tillträder egendomen med äganderätt, stå i fjärmare skyldskapsförhållande

till testator än den, vilken enligt nuvarande regler vid skattskyldighetens

bestämmande anses såsom ägare. Denna min mening stöder jag

därpå, att till ifrågavarande kategori arvsfall höra de numera allt talrikare

förekommande familjestiftelser, där avkomsten av förmögenheten

skall utgå till medlemmarne i en familj i viss angiven ordning och

där först, sedan dessa medlemmar, kanske till och med vid omlormälda

tillfälle ofödda, avlidit, egendomen med äganderätt tillträdes av därtill

berättigad.

Den godtycklighet, varom här talas, gör sig visserligen icke

gällande i fall, som avhandlas i 12 §, där fråga är om skattskyldighet

för egendom, som skall med äganderätt tillträdas av en utav testator

personligen bestämd person. Men principiellt sett borde det dock icke

i beskattningsavseende förefinnas någon skillnad i behandlingen av de i

12 och 13 §§ omförmälda fall. Då kommitterade likväl icke ansett sig

kunna utsträcka ifrågavarande ordning att gälla de fall, som beröras av

12 §, utan i avseende därå låtit skattskyldigheten för äganderätten inträda

redan vid inregistreringen av bouppteckningen efter testator, uppstår

frågan, huruvida de praktiska skälen för en dylik skiljaktighet äro

mera vägande än behovet, av konsekvens i lagstiftningen i förevarande

avseende.

Gent emot vad i reservationen vid statskontorets utlåtande anförts,

må då till en början framhållas, att skiljaktiglieterna i bestämmelserna

med avseende å 12 och 13 §§ icke torde bliva för allmänheten

besvärande. Det är nämligen i stort 3ett icke den skattskyldiga allBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 150 höft. (Nr 199.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

mänheten utan domstolarna, som få omsorgen att skilja mellan de olika

fallen och därpå tillämpa de skilda bestämmelserna. Svårigheterna

komma nämligen till synes vid inregistreringen av bouppteckningarna,

då domstolarna för skattläggningens skull verkställa arvskifte och

opåminta tillse, att såsom tillgångar upptagas all den egendom och alla

de rättigheter, som enligt författningen böra läggas till grund för

skattläggningen.

flen princip, som i avseende å arvsskatten fått sitt uttryck i bestämmelserna

i 13 §, blir alltså i tillämpningen framför allt besvärande

för domstolarna. Om man gör undantag därifrån, såsom föreskrivits i

12 §, sker det för att bereda dessa myndigheter en lättnad i arbetet.

Om detta kan göras utan att bereda de skattskyldiga någon nämnvärd

olägenhet, synes mig goda skäl tala för en sådan åtgärd.

Vid närmare undersökning, konstaterar man lätteligen, att de

vardagliga fallen — eller de, där nyttjanderätten till egendomen disponerats

till förmån för viss person t. ex. för efterlevande make och äganderätten

till egendomen överlåtits till annan närstående person att till fullo

tillträdas vid nyttjanderättsinnehavarens död — återfinnas i 12 §. Får

i dessa fäll skatt för äganderätt omedelbarligen uttagas, befriades domstolarna

från omsorgen att vaka däröver, att vid nyttjanderättsinnehavarens

död skatt påfördes dennes bo för egendom, som icke enligt

civilrättsliga bestämmelser skulle upptagas i bouppteckningen efter nyttj

anderättsinnehavaren.

Ett sådant förfarande torde ej heller vålla de enskilde skattskyldiga

några större olägenheter. Skattebetalningen för såväl nyttjanderätt

som äganderätt vid inregistreringen av bouppteckningen efter testator

bör nämligen i allmänhet i dylika fall vara en mycket naturlig sak, i

det att bodelägarna kunna i regel förutsättas stå varandra genom

släktskapsförbindelser så nära, att de hava mer eller mindre gemensamma

ekonomiska och andra intressen. Ja, man torde måhända kunna

säga, att ett förläggande av skattskyldigheten i dylika fall till skilda

tidpunkter, skulle vara för den allmänna uppfattningen främmande.

Aven bör ihågkommas, att i fall som här avses äganderätten, om än

begränsad genom därå vilande nyttjanderätt, i verkligheten övergått

till den nye ägaren, så att denne kan sälja eller inteckna egendomen

eller eljes förfoga över densamma i den omfattning sådant kan ske

utan förnärmande av nyttjanderättshavarens behöriga intressen. Arvsskatten

för ägaren beräknas ock i förhållande till allenast det värde,

egendomen har med frånräknande av nyttj anderättens värde, likasom

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199. ... 51

skatten för nyttjanderättshavaren beräknas i förhållande till värdet av

nyttjanderätten. Var och en av de ifrågavarande testamentstagare

får sålunda omedelbart till boet utgiva så stor del av den förskjutna

arvsskatten, som belöper på varderas andel efter andelens antagna

verkliga värde för en var av dem vid tiden för dödsfallet. Häri synes

icke ligga någon orättvisa mot någondera. På grund härav biträder

jag kommitterades förslag till det i 12 § gjorda undantag från den

eljest följda principen vid arvsskattens anordning.

Det återstår nu att granska statskontorets anmärkning mot en

anordning, varigenom i fall, varom i 13 § sägs, boet skall förskottera

skatt för nytillträdande innehavare av rättighet eller egendom, därtill

den döde allenast haft nyttjanderätten.

Såsom jag redan antytt, skall nämligen i fallet 3 b) nyttjanderätt

för C upptagas såsom tillgång i boet efter B och äganderätten för

X upptagas såsom tillgång i boet efter C.

Följden härav blir, att B:s dödsbo får förskjuta skatt för kapitaliserade

värdet av den nyttjanderätt, som tillkommer C, och C:s dödsbo

i sinom tid skatten för den äganderätt, som tillkommer X.

En sådan förskottsanordning skulle, framhåller statskontoret, kunna

undvikas, om deklarationsförfarandet utsträcktes till nu förevarande

fall d. v. s. att skattskyldighet för B liksom för C grundades på deklaration

från deras sida.

Ehuru till synes en enkel och med förslaget i övrigt konsekvent

anordning, anser jag mig likväl av praktiska skäl icke böra göra en avvikelse

från kommitterades förslag j ifrågavarande avseende, först

genom ett bifall till statskontorets förslag skulle nämligen kunna inträda

den villrådighet hos allmänheten i fråga om skattskyldighetens

fullgörande, varom reservanten i statskontoret talat.

Man får nämligen icke förbise, att de skilda testamentariska förordnanden,

som omnämnas i 12 och 13 §§, ofta nog komma att stå

varandra mycket nära. Under sådana förhållanden blir skillnaden dem

emellan hos den stora allmänheten ofta nog icke fullt skönjbar. Skulle

man nu i ena fallet förbinda stämpelplikten med boupptecknings inregistrerande,

nämligen då fråga är om tillämpning av bestämmelserna i

12 §, men i andra, kanske till det yttre ganska likartade fall, göra

stämpelplikten beroende på deklaration, kunde man lätteligen vålla en

villrådighet eller måhända giva anledning till förbiseenden från de

skattskyldiges sida, som ur fiskaliska liksom andra synpunkter icke

kunde lämnas obeaktade. Och då härtill kommer, att deklarationsförfarandet

å ifrågavarande område dock är en nyhet, som behöver sin

s. 52 Kontrollera mot PDF

Omfattningei

av statens

rätt till

arvsskatt.

52 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 199

tid för att intränga i folkmedvetandet, håller jag före, att försiktigheten

bjuder att i alla de fall, där rättighet eller egendom, varom här

är fråga, övergår till annan i sammanhang med innehavares dödsfall,

sålunda jämväl i de fall, som avses i 13 §, tillsynen över stämpelplikteus

fullgörande lägges å domstolarna. Och detta bleve ju fallet, om, såsom

kommitterade föreslagit, nyttjande- och äganderätt, varom nu är fråga,

toges i beräkning vid uträknande av skatteplikten i sammanhang med

inregistrerande av bouppteckning.

Aven torde böra framhållas, hurusom de av statskontoret antydda

svårigheterna för dödsboet efter en nyttjanderättsinnehavare att åstadkomma

det penningbelopp, som erfordrades för den på äganderätten

belöpande arvsskatten, i de fall, där dessa svårigheter kunde anses

vara av någon större betydelse, på det hela taget kanna undvikas

genom begagnandet av den rätt till anstånd med skattens erläggande,

som blivit för sådana fall medgiven. Härtill kommer, att, där äganderätten

beräknats såsom tillgång i den avlidnes bo, den som efter den

avlidne skall övertaga tillgången kan räknas, om icke såsom delägare i

dödsboet i civilrättslig mening, dock såsom intresserad i boet för sin

andel i dess tillgångar och helt naturligt är skyldig att i sin män

underlätta boets uppgift att anskaffa och betala arvsskattebeloppet.

Denna invändning mot den av kommiiterade föreslagna anordningen

synes mig därför icke heller vara av den betydenhet, att jag med anledning

av densamma skulle se mig nödsakad att avvika från kommitterades,

som jag finner, mycket väl avvägda förslag i denna del.

Sedan jag talat om vissa grunder för arvsskatten, övergår jag att

nämna några ord om arvskattens räckvidd samt erinrar i sådant avseende

om Riksdagens år 1901 framställda begäran om utredning rörande skattskyldighet

för egendom, som utländsk undersåte efterlämnade i Sverige,

och för egendom, som svensk undersåte efterlämnade i utlandet.

Vid behandlingen av denna fråga redogöra kommitterade till en

början för utländsk lagstiftning i ämnet samt framhålla därvid, att två

olika huvudprinciper komma i den utländska lagstiftningen till tillämpning:

personalitctsprincipen och territorialitetsprincipen. Enligt den förra vore

der arvlåtarens personliga förhållande till staten, som bleve avgörande.

Därvid kunde hänsyn tagas antingen till arvlåtarens medborgarskap eller

till hans hemvist vid dödstillfället. Enligt territorialitetsprincipen vore

platsen för egendomens befintlighet avgörande.

Sällan torde dock, framhålla kommitterade, någon av dessa principer

vara allenahärskande inom något lands arvskattelagstiftning. Tern
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 199.

torialitetsprincipen komme nästan överallt till användning beträffande

fast egendom. Beträffande lös egendom vore personalitetsprincipen i

någon av dess angivna former den företrädesvis tillämpade.

Sedan kommitterade vidare återgivit innehållet i Riksdagens omförmälda

skrivelse, lämna kommitterade en utförlig motivering för sitt

eget förslag.

I huvudsaklig anslutning till de i riksdagsskrivelsen gjorda uttalanden,

hava kommitterade därvid, för att begagna statskontorets

sammanfattning av kommitterades motivering, såsom sin mening i föreliggande

fråga angivit:

att från principiell synpunkt arvsskatt icke bör utgå för samma

egendom till mer än ett land, men att, intill dess internationell överensstämmelse

kan uppnås, för varje land måste fastställas de regler, som

där anses riktiga;

att, beträffande fäst egendom, dennas belägenhet inom eller utom

landet bör vara avgörande för frågan, huruvida arvsskatt skall för densamma

erläggas till svenska staten eller icke, utan hänsyn till huruvida

arvlåtarcn är svensk eller utländsk medborgare eller bosatt inom eller

utom landet;

att samma skäl, som tala för den i 1910 års förordning om inkomst-

och förmögenhetsskatt stadgade skattskyldighet under alla förhållanden

för förmögenhet, som utgör beståndsdel av anläggnings- eller

driftkapital för företag, som här i riket bedrives, ävensom aktier eller

andelar i sådant företag, även böra tillmätas avgörande betydelse i fråga

om deras arvsbeskattning;

att, vidkommande arvsbeskattning i övrigt av lös egendom, arvlåtarens

domicil vid tiden för dödsfallet bör vara avgörande, vadan

svenska staten bör uttaga arvsskatt av all den lösa egendom, som efterlämnas

av en person, som vid dödsfallet varit eller bort vara här mantalsskriven

;

att emellertid den svenska lagstiftningen bör låta det skatteanspråk,

som den svenska staten gör gällande med avseende på utomlands befintlig

lös egendom, träda tillbaka för det anspråk på skatt för samma egendom,

som framställes av den stat, där arvlåtaren varit domicilierad, så

att skatt, erlagd för lös egendom i utlandet, skall avdragas från den

skatt, som för samma egendom här skall erläggas;

samt att här i riket nedlagd förmögenhet alltid bör anses såsom

här befintlig, även om de handlingar, som grunda eller utgöra bevis

om rättighet till densamma, finnas i utlandet.

De av kommitterade sålunda uttalade grundsatser, mot vilka å

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Skatt för

gåva.

Kungl. Maj .in Nåd. Propositicn Nr 199.

min liksom statskontorets sida ingenting är att erinra, hava vunnit

tillämpning vid avfattningen av författningsförslaget i hithörande delar;

och kommitterade förklara sig därvid hava tagit hänsyn till vad ingångna

fördrag med främmande makter i förevarande avseende innehålla.

Den mest framträdande nyheten i det föreliggande förslaget äro,

såsom redan antytts, bestämmelserna rörande skatt för gåva.

Genom den ändring, som på Kungl. Maj:ts förslag av 1911 års

Riksdag beslutades i avseende å bestämmelserna om skatt för gåva och

som innebar, att värdet av gåva, som inom viss kortare tid före arvlåtarens

dödsfall givits till arvinge eller testamentstagare, skulle för

skattskyldighetens bestämmande sammanräknas med värdet av samma

arvinges eller testamentstagares andel av kvarlåtenskapen efter givaren

samt att stämpelavgiften därvid skulle beräknas som om allt vore på

en gång arvfallet, infördes i lagstiftningen till en viss del de grundsatser

för gåvoskatten, som kommitterade velat i större omfattning

göra gällande. Däremot lämnades vid detta tillfälle de hittills gällande

bestämmelserna angående stämpelavgift för gåva i övrigt orubbade.

Nämnda bestämmelser äro som bekant föga omfattande och likväl, även

inom det begränsade området, allt annat än effektiva. Skatten för gåva

av såväl fast som lös egendom utgår enligt nu gällande allmänna stämpelförordning

med 60 öre för varje fulla 100 kronor av egendomens värde,

då egendomen givits till skyldeman i rätt nedstigande led, samt med en

krona 60 öre i andra fall. För gåva av fast egendom uttages skatten

genom stämpelbeläggning å fångeshandlingen, då lagfart å egendom sökes.

Gåva av lös egendom beskattas endast, då avhandling därom upprättas,

och uttages genom stämpel å sådan avhandling.

Gåvoskattens släktskap med arvsskatten hade icke undgått departementschefens

uppmärksamhet vid tillstyrkandet av propositionen till

1910 års Riksdag om höjning av arvsskatten. Vid tillstyrkande av

samma proposition anförde han nämligen, hurusom vid anordnande av

arvsskatt icke finge lämnas obeaktad benägenheten att genom gåvor

med varm hand undandraga förmögenhet arvsbeskattningen. Denna

benägenhet växte tydligtvis med ökning av nämnda beskattning. De

åtgärder, som till mötande härav i flera länder vidtagits, avsåge mindre

att direkt höja stämpelskyldigheten för gåva än att till arvsskattepliktig

egendom hänföra gåvor, som den avlidne i livet bortgivit. Sålunda

föreskreves, att dylik gåva, given viss tid, i regel högst 5 år, före

dödsfallet, skulle inräknas i kvarlåtenskapen, såvitt anginge skattskyldigheten.

Aven om faran för att arvsskattebestämmelserna eljest

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

skulle förlora i värde icke torde vara så synnerligen stor, syntes dock

behövligt; att jämväl hos oss stadganden i omförmälda riktning lämnades.

Bestämmelser härom hade departementschefen tänkt sig böra införas

i samma författning som stadgandena om arvsskatten; och syntes honom

lämpligt, att gåvostämpeln, oavsett dess förhållande till arvsskatten,

i nämnda sammanhang underkastades särskild granskning. Under dåvarande

förhållanden kunde förslag i ämnet icke föreligga utarbetat

förrän till 1911 års Riksdag. De dispositioner dessförinnan, som kunde

hava träffats i det av departementschefen angivna syfte, torde i stort

sett, vad staten vidkoinme, icke bliva av någon nämnvärd betydelse.

I varje fall torde nämligen den tid före dödstillfället, inom vilken av

den avlidne i livstiden given gåva skulle räknas till arvslott och sålunda

lika med kvarlåtenskapen drabbas av bouppteckningsstämpeln, komma

att omfatta över ett år.

I den skrivelse, där Riksdagen anmälde sina beslut i anledning

av nyssnämnad proposition, framhävde Riksdagen för egen del angelägenheten

av att förslag i ämnet om möjligt förelädes 1911 års Riksdag.

En ytterligare påminnelse om behövligheten härav framkom genom

en skrivelse från justitieombudsmannen. I skrivelse av den 29 april

1910 redogjorde han nämligen för ett fall, där ett försök, som det synes,

med framgång gjorts att kringgå nuvarande bestämmelser angående

skatt för gåva. En gåva av lös egendom hade givits i tillkallade

vittnens närvaro, inför vilka givaren muntligen tillkännagivit de vid

g-åvan fästa villkoren. Vittnena hade därefter blivit hörda inför domstol

över vad sålunda förefallit. Domstolen hade beslutit stämpelbelägga

vittnesattesten såsom gåvobrev och vägrat att utan likvid för

stämpeln, vilken skulle debiteras å utdrag av protokollet över vittnesförhöret,

utlämna vare sig protokollsutdraget eller vittnesintyget. Den,

som föranstaltat om vittnesförhöret, hade i anledning härav i en till

justitieombudsmannen ingiven skrift, under framhållande av, bland annat,

att gåvan ifråga varit muntlig samt att vittnesintyget ingalunda kunde

likställas med en avhandling om gåva, anhållit att bliva förhjälpt till

sin rätt att utan stämpels erläggande utbekomma berörda handlingar.

I avgiven förklaring vidhöll domstolen sin uttalade mening beträffande

stämpelskyldigheten, men förklarade sig, därest justitieombudsmannen

hyste annan uppfattning i frågan, vara beredd att till vederbörande

omedelbart utlämna handlingarna utan annan avgift än protokollslösen.

Av ett vid förklaringen fogat utdrag av protokollet över vittnesförhöret,

vilket protokollsutdrag finnes bilagt justitieombudsmannens skrivelse,

framgår, att den bortskänkta egendomen haft det värde, att om gåvo
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Kommitterade

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

handling däröver upprättats, den ostridigt bort beläggas med stämpel

till ett belopp av mer än 2,800 kronor. Vid prövning av detta ärende

hade justitieombudsmannen funnit, att ovanberörda handling icke borde

förses med stämpel, såsom vore den en avhandling om gåva; och hade

justitieombudsmannen underrättat domstolen om denna sin uppfattning.

För egen del hava kommitterade därjämte framhållit, att en annan

utväg att undgå stämpel för gåva av lös egendom även läge ganska

nära till hands. Gåvan kunde nämligen göras genom en avhandling,

som hade form av köp, byte eller lega, men i verkligheten på grund

av förhållandet mellan de å ömse sidor lämnade vederlag: icke vore

annat än gåva. Den närmaste uppgiften beträffande gåvostämpeln

bleve sålunda för kommitterade att se till, att densamma, i vad den

avsåge gåva av lös egendom, måtte göras i möjligaste mån effektiv.

Vad kommitterade själva anfört med avseende å sitt förslag i

förevarande delar tillåter jag mig nu att återgiva.

Efter att hava redogjort för vissa främmande länders lagstiftning

i ämnet anföra sålunda kommitterade:

»Det har därvid stått klart för kommitterade, att en anordning

måste träffas, varigenom skatten kan uttagas oberoende av huruvida

någon handling rörande gåvan upprättas eller icke. En sådan anordning

hava kommitterade funnit i det ovan omförmälda deklarationsförfarandet.

Förslaget innebär i denna del, att en var, som mottagit

gåva, därför skatt skall utgå, skall vara skyldig att inom viss tid efter

mottagandet till vederbörande myndighet avgiva deklaration till ledning

vid skattens bestämmande. Denna bestämmelse, vars behöriga

tillämpning kommitterade ansett sig hava betryggat genom böter för

uraktlåten deklaration, varom förslaget innehåller stadgande, bereder

möjlighet att uttaga skatt för gåva av lös egendom vare sig avhandling

därom upprättas eller icke.

För att förhindra att genom fingerat köp, byte, lega eller annat

sådant avtal gåvoskatten kringgås, hava kommitterade föreslagit en bestämmelse,

vars ordalydelse med en mindre avvikelse är hämtad från

konkurslagens 36 § 1 mom. och som innebär, att, därest av missförhållandet

mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att avtalet huvudsakligen

har egenskap av gåva, skattskyldighet inträder såsom för gåva.

Med de sålunda föreslagna bestämmelserna torde möjlighet vara

beredd att utveckla gåvobeskattningen på sätt, som med hänsyn till

arvsbeskattningen eller eljest må finnas önskvärt.

Med avseende på det berörda förhållandet till arvsbeskattningen

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

torde då till en början vara klart, att den beskattning av gåva, soin

skall kunna fylla sitt sjette att förebygga arvsskattens kringgående,

måste röra sig med samma skattesatser, som tillämpas vid arvsskatten.

Vare sig skattskyldigheten för gåva hålles inom snäva gränser eller

lär en vidsträckt omfattning, alltid måste densamma därför regleras

efter samma tariffer som arvsskatten. I överensstämmelse härmed är

också kommitterades förslag avfattat.

Frågan gäller härefter, huruvida, med hänsyn till de högst väsentliga

höjningarna av skatten för gåva, vilka sålunda innefattas i kommitterades

förslag, någon begränsning bör företagas, så att icke alla gåvor bliva

föremål för skatt.

Med hänsyn därtill att gällande stämpelförordning beskattar all

gåva, så snart avhandling därom upprättats, ligger det närmast till

hands att se till, huruvida även under förutsättning, att beskattning

sker vare sig avhandling upprättats eller icke, en allmän beskattning

utan inskränkningar kan anses lämplig.

De invändningar, som kunna tänkas framställda mot en beskattning,

som gäller all gåva, torde kunna hänföras till två olika synpunkter.

Ur den ena av dessa ser man i gåvobeskattningen ett oberättigat

och förhatligt intrång i .det enskilda livets förhållanden. De

ytterst ofta förekommande gåvorna släktingar och vänner emellan,

särskilt vid vissa högtider eller bemärkelsedagar i det privata livet,

finner man icke komma offentligheten vid; och man vill för en oinskränkt

beskattning av gåva icke godtaga analogien från den förmögenhetsöverflyttning,

som beskattas genom arvsskatt. Att död mans

efterlämnade kvarlåtenskap skall uppgivas för offentlig myndighet och

beläggas med skatt, har ingått i det allmänna rättsmedvetandet. Men

att, där någon under levande livet, i det fria valet mellan att själv

behålla eller bortgiva viss egendom, väljer det senare alternativet, uppgift

om gåvan skall lämnas till offentlig myndighet och skatt erläggas, det

har man svårt att förlika sig med.

Ur en annan rent praktisk synpunkt invänder man, att gåvor till

allmännyttiga och välgörande ändamål icke böra beskattas. Det ligger,

säger man, i statens intresse, att företag, som arbeta för dylika ändamål,

bliva tillgodosedda med frivilligt understöd; men en beskattning härav

kunde med skäl befaras avhålla mången från att skänka till sådana

ändamål. Man framhåller särskilt fall, då för ett visst syfte en bestämd

summa är erforderlig, vilken någon kunde vara villig att skänka; då

utgiften för skatten komme till, kunde det hända att hela gåvan utebleve.

I samma syfte påpekas, hurusom, om staten avstår från skatt

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 150 käft. (Nr 199.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

på gåvor för ifrågavarande ändamål, detta icke behöver innebära, att

den egendom, som bortgives, kommer att undgå en skatt, som eljest

skulle hava drabbat densamma. Man kan nämligen icke utan vidare

antaga såsom självfallet, att ifrågavarande egendom, om den icke bortgives,

linnes kvar, dä arvsskatt för densamma skulle komma i fråga.

De sålunda anförda invändningarna torde icke kunna frånkänna»

betydelse, och det gäller sålunda att se till, i vad mån de böra föranleda

inskränkning i gåvobeskattningeu. Därvid måste man emellertid

i främsta rummet se till, att icke det syfte förfelas, vars förverkligande

närmast avsetts med den kommitterade anbefallda revisionen av gåvostämpeln,

nämligen syftet att förebygga arvsskattens kringgående.

Inskränkning av gävobeskattningen med hänsyn till berörda invändningar

kan tänkas genomförd på två olika sätt, antingen så att beskattningen

inskränkes att gälla endast vissa slag av gåvor eller ock så att

allmän gåvobeskattning uppställes såsom princip, från vilken avvikelser

stadgas genom undantag för vissa slag av gåvor.

Det förra sättet tillämpas, såsom ovan erinrats, i den norska och

den danska lagstiftningen och förekommer i skilda former, därvid man

på olika sätt sökt angiva de fall, då gåva kan anses innebära ett

kringgående av arvsskatt. Man har därvid, såsom ock den ovan lämnade

redogörelsen för vissa främmande länders lagstiftning utvisar, gått så

tillväga, att man föreskrivit, att vid uttagande av arvsskatt samma skatt

som för arv skall uttagas för vissa slag av gåvor.

Efter prövning av de olika sätt, som försökts för åstadkommande

av eu sådan begränsning, måste kommitterade till en början taga bestämt

avstånd från tanken att åt vederbörande myndighet överlämna

att i det individuella fallet söka utforska, huruvida den, som gjort

gåvan, haft för avsikt att därigenom undvika arvsskatt. Utom det att

för en sådan undersökning sällan några hållpunkter torde finnas, måste

densamma ovillkorligen få eu synnerligen förhatlig karaktär, allrahelst

den finge till föremål viljeyttringar av en person, som vid tidpunkten

för undersökningens verkställande vore död.

Om man begränsar skattskyldigheten till sådana gåvor, som givits

för dödsfalls skull eller i förskott på arv eller därvid givaren förbehållit

sig att under sin livstid eller under viss tid behålla egendomen i sin

besittning eller uppbära avkomsten därav, så torde man därmed visserligen

ernå, att en del gåvor, som ostridigt böra beskattas, också drabbas

av skatt, men ingalunda lyckas träffa ens tillnärmelsevis alla de gåvor,

som kunna tänkas givna i syfte att undgå arvsskatten. Att ytterligare

bland beskattningsbara gåvor upptaga sådana, som givits under viss

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.

tid av ett, två eller flera år före givarens död, liar icke heller synts

kommitterade tilltalande. En sådan gräns har ju en rent tillfällig karaktär

och skulle säkerligen träffa synnerligen ojämnt. En man, som i sin ålders

sena höst, i tanke att han icke har långt kvar att leva, skänker bort en

del av sin förmögenhet, men sedan oförmodat kommer att leva ännu

åtskilliga år, skulle för berörda förmögenhetsdelar undgå beskattning,

under det att gåvor, gjorda av eu ring man utan minsta tanke på döden,

skulle bliva föremål för skatt, därest givaren kort därefter, kanske

till följd av olyckshändelse, miste livet. En begränsning, som kan få

sådana verkningar, anse sig kommitterade icke höra förorda för avgörande

av en så viktig fråga, som den, huruvida eu gåva bör beskattas

eller icke. Emellertid hava kommitterade icke tilltrott sig att alldeles

lämna åsido det förhållandet, att gåva, som inom viss kort tid före

arvlåtares dödsfall givits till arvinge eller testamentstagare, kan hava

skett i syfte att åstadkomma lindring i arvsbeskattningen, och hava

fördenskull i förslaget upptagit stadgande, att till skattepliktiga gåvor

åt arvingar eller testamenttagare, som skett inom två år före arvlåtares

dödsfall, skall tagas hänsyn vid beräkning av skatten å gåvotagarnas

arvsandelar.

Ungefär samma invändningar torde kunna göras mot andra möjligheter

att begränsa skattskyldigheten till vissa kategorier av gåvor.

Det gäller därför att se till, huruvida det andra av ovan omförmälda

sätt att begränsa skattskyldigheten leder till bättre resultat.

Uppgiften är med andra ord att undersöka, om man, med uppställande

av allmän skattskyldighet för gåva såsom grundsats, kan genom undantag

härifrån taga behörig hänsyn till de invändningar mot en sådan beskattning,

som ovan anförts.

Vad beträffar de anspråk på inskränkningar, som framställts

huvudsakligen ur synpunkten, att staten icke bör göra onödiga intrång

i det enskilda livets förhållanden, torde man kunna tillfredsställa dem

genom att från skattskyldighet undantaga sådana slag av gåvor, som

kunna sägas ofta förekomma släktingar eller vänner emellan.

De invändningar, som, enligt vad ovan anförts, blivit gjorda ur

synpunkten av vissa gåvotagares intresse, torde utan större svårighet

kunna avvärjas genom att från skattskyldighet undantaga vissa samfund,

inrättningar, föreningar och andra juridiska personer, vilka verka i

välgörande syfte, eller ock för ändamål, som för den kulturella utvecklingen

inom landet, vare sig den ideella eller den materiella, kunna

anses vara av allmännare betydelse.

Kommitterade hava sålunda kommit till det resultatet, att skatt

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statskontoret,

Kungl. Maj:ts Isåd. Proposition Nr 199-

på gåva utan inskränkning till vissa slag av gåvor bör i vår lagstiftning

bibehållas såsom princip samt att härifrån undantag ur två olika synpunkter

böra stadgas. I sådant hänseende innefattar kommitterades

förslag- undantag dels i fråga om den objektiva skattskyldigheten, dels

ock i fråga om den subjektiva.

Med hänsyn till gällande föreskrift om lagfartsstämpel vid fäst

egendoms övergång såsom fideikommiss eller på grund av testamente

torde enahanda stämpel för gåva av fast egendom böra bibehållas.

Givet är emellertid, att kommitterades förslag i fråga om skatt för

gåva bör föranleda upphörande av det tillägg av eu krona till den

vanliga lagfartsstämpeln, som för närvarande uttages i de fall, då fast

egendom gives åt annan än skyldeman i rätt nedstigande led.

Slutligen gäller det att även beträffande skatt för gåva avgöra

frågan, vad som bör utgöra föremål för den svenska statens anspråk

pa sådan skatt. Under det att arvsskatten är en förmögenhetsskatt,

står skatt för gåva närmare inkomstskatten. Det synes därför vara

naturligast att i fråga om skatt för gåva låta mottagarens förhållande

till staten vara avgörande för frågan, huruvida beskattning bör ifrågakomma

eller icke. I överensstämmelse med denna grundtanke torde

svensk medborgare ävensom utlänning, som är eller bör vara här i

riket mantalsskriven, böra vara skattskyldiga för av dem mottagna gåvor,

dock med den inskränkning, att skatt icke synes böra utkrävas av utlänning

för gåva av egendom utom riket.

I chefens för finansdepartementet ovan berörda anförande till

statsrådsprotokollet den 14 maj 1910 uttalades, såsom kommitterade i

början av detta betänkande erinrat, att det borde tagas under övervägande,

huruvida stadgaudena beträffande gåvostämpeln borde bibehållas

i allmänna stämpelförordningen eller inarbetas i författningen om arvsskatt.

I betraktande därav att, enligt kommitterades förslag, skatten för gåva

skall vara underkastad samma tariff och i det hela även i övrigt enahanda

bestämmelser som arvsskatten, är det givet, att de bestämmelser,

som äro avsedda att reglera skatten för gåva, i förslaget fått sin plats

i samma förordning, som behandlar arvsskatten.»

Statskontoret förklarar sig icke hava någonting att erinra mot

de principer, på vilka kommitterades förslag till gåvobeskattuing är

byggdt. I själva verket, säger statskontoret, äro de ju icke heller

främmande för vår skattelagstiftning, även om de, beträffande skatt för

gåva av lös egendom, helt visst skola förefalla allmänheten såsom nyheter.

Eu annan sak är, att dessa principer med här föreslagna skatte
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

satser naturligtvis skola komma att göra sig kännbara i en helt annan

grad än vad hittills varit fallit. Om själva skattesatserna må man

hava vilken mening som helst, man måste dock erkänna riktigheten

av kommitterades uppfattning därom, att det är nödvändigt att å detta

område röra sig med samma skattesatser, som tillämpas å arvsskatten.

Med frågan om beskattning av gåva är man otvivelaktigt inne

på ett område av långt mera grannlaga natur än de flesta andra beskattningsområden.

Visserligen har sagda beskattning, såsom nyss framhållits,

huvudsakligen till ändamål att komplettera arvsskatten. Kunde

den inskränkas härtill, vore ju däremot ur grannlagenhetssynpunkt mindre

att erinra. Men såsom kommitterade framhållit, kan ändamålet med

arvsskatten svårligen vinnas, utan att beskattningen utsträckes att i

princip omfatta alla gåvor. Erfarenhet och kommitterades uttalanden

giva uppenbarligen vid handen, att vägarna att kringgå eu skatt för

gåva äro många, och säkerligen bleve de ej färre, om efter uppdelningav

gåvorna i vissa klasser en eller annan klass bleve skattefri. Jag

har därför, såsom jag redan uttalat, ansett att skattskyldigheten för

gåva bör utsträckas än vidare och därvid funnit mig kunna i huvudsak

ansluta mig till det förslag i ämnet, som kommitterade framlagt.

Under sådana förhållanden tvingas man emellertid att låta beskattningen

omfatta transaktioner, som i hög grad beröra privatlivet och till sin natur

ofta nog äro av beskaffenhet att av fullt förklarliga familjehänsyn böra

undandragas offentligheten. Det kan ju ur samhällelig synpunkt icke

vara på sin plats att genom beskattningsåtgärder motverka dylika transaktioner.

Lagstiftningen måste i stället anpassas så, att densamma icke

träder befogade privata intressen för nära, när dessa intressen icke i

och för sig i något avseende konkurrera med beskattningen. Tvärtom

skulle man kunna säga, att ju mera lagstiftningen i detta fall tager

hänsyn till nämnda privata intressen, med så mycket större villighet

skall allmänheten finna sig tillrätta med de nya skatteförhållandena.

Vad detta kan betyda ur fiskalisk synpunkt, torde jag icke behöva

närmare angiva.

Med dessa av mig nu angivna synpunkter har jag icke kunnat

finna annat än såsom en lucka i förslaget saknaden av bestämmelser,

som skydda deklarationer om gåva från offentliggörande.

A andra sidan torde hemlighållandet icke behöva omfatta alla på

deklarationen grundade förhållanden. TTr kontrollsynpunkt skulle sådant

måhända ej heller vara att förorda. Man torde taga tillräcklig hänsyn

till vad grannlagenheten fordrar, om man inskränker sig att giva den

Departements
chefen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

offentlighet, som åtföljer Kungl. Maj:ts befallningshavandes å tjänstens

vägnar förda protokoll eller anteckningar, åt gåvotagares namn och

skattens belopp i varje förekommande fall. Det är nämligen icke

uppgifter i dessa hänseenden utan uppgifter om givare samt gåvas

natur och belopp, som ur förenämnda synpunkt böra, där icke givaren

annorlunda medgiver, skyddas mot offentliggörande.

Enligt min mening bör alltså Kungl. Maj:ts befalluingsliavande

fora förteckning, innefattande gåvotagare och skatt. Denna förteckningjämte

deklaration skulle sedermera för granskning insändas till vederbörande

hovrätt. Genom ett dylikt förfarande och då nyssnämnda anteckningar

bliva för en var tillgängliga, har den kontroll över deklarationsskyldighetens

fullgörande, som från det allmännas synpunkt må

anses erforderlig, också vunnits.

Bestämmelser i nu angivet syfte hava dels införts i eu liv §,

som erhållit nr 41, dels ock erhållit uttryck genom viss ändring av

förutvarande 51 § 2 inom., en §, som i det inom finansdepartementet

utarbetade förslaget har nr 53.

Syftet med mitt förslag skulle emellertid icke enbart genom nämnda

bestämmelser vinnas. För sådant ändamål måste nämligen införas ett

stadgande i tryckfrihetsförordningen, varigenom deklarationer om gåfva

liksom deklarationer till direkt beskattning undandragas offentligheten.

Det är under förutsättning, att en sådan lagändring, vilken chefen för

justitiedepartementet efter samråd med mig ämnar föreslå, kommer till

stånd, som jag finner mig kunna biträda den eljest mycket lämpliga

anordningen med deklarationsförfarandet å ifrågavarande område.

Såsom nyss antyddes, utgår förevarande förslag från principen,

att alla gåvor äro beskattningsbara. De undantag, som under sådana

förhållanden göras, måste enligt sakens natur bliva ganska omfattande.

Emot kommitterades därutinnan gjorda förslag i 32 (31) § eller,

vad angår den subjektiva skattskyldigheten, har jag ingen erinran att

göra. Vad däremot angår den objektiva skattskyldigheten synas mig

undantagen väl snäva. , Kommitterade hava i 33 (32) § föreslagit, att

skattskyldighet icke skall äga rum för

a) gåva av möbler, husgeråd och andra lösören, som äro avsedda

för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk eller till prydande

av offentliga byggnader eller deras förseende med inredning;

b) vad någon erhållit under form av periodiskt understöd eller

såsom bidrag till undervisning eller uppfostran;

c) annan gåva, vars värde icke överstiger ettusen kronor; dock

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

att, där gåvotagaren av samma givare inom loppet av två år erhåller

flera sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda

värde överstiger ettusen kronor.

De av kommitterade under a) och b) föreslagna bestämmelserna

hava redan genom den av 1911 års Riksdag beslutade ändringen av 8

§ stämpelförordningen erhållit en något vidare omfattning, vilken jag

finner tillfredsställande. Jag har därför icke anledning att i denna del

göra annat uttalande, än att jag ställer mig på samma ståndpunkt, som

Riksdagen i detta avseende intagit.

Beträffande förslaget under c) kom detsamma icke under omprövning

i sammanhang .med nyss omnämnda ändringsförslag. Det

synes därför vara i sin ordning, att jag mera utförligt uttalar min

mening i denna fråga.

Genom den begränsning i skattskyldigheten för gåva, som göres

under c), hava kommitterade afsett att från skatteplikt undantaga gåvor

av mindre värde. En sådan gräns måste ju bliva mer eller mindre

godtycklig. Just med avseende härå och frågans egen ömtålighet torde

ej blott klok försiktighet utan även nödig hänsyn till de skattepliktiga

själva bjuda att sätta gränsen hellre något för högt för ett eller annat

speciellt fall än att genom en. snäv begränsning under skatten draga

ett stort flertal gåvor, som, jag skulle vilja säga, icke äro av skattepliktig

natur.

Sammanläggning av gåvor, givna under viss kortare tidrymd,

är ur skattesynpunkt nödvändig till förekommande av skattens ineffektivitet.

Men denna sammanläggning har dock därjämte den skuggsidan,

att ett antal mindre gåvor, givna utan syftemål att undandraga staten

skatten, falla inom gåvoskattens räckvidd. Enligt kommitterades förslag

skulle gåvor, givna av samma givare under loppet av två fortlöpande

år, gå i skatt, om gåvornas sammanlagda belopp uppginge

till 1,000 kronor.

En något högre gräns skulle helt säkert göra skatten, redan på

förhand impopulär, lättare att fördraga, utan att statens fiskaliska intressen

genom gränsflyttningen komme att bliva i nämnvärd mån

lidande. Man får nämligen icke förbise, att vid gåvor, varom här är

fråga, dock väl i allmänhet skyldskapsförhållandet mellan givare och

gåvotagare åt den senare medför förmånen att behandlas efter billigaste

skatteklass. Till dessa skäl för uppflyttning av skattegränsen kommer

därjämte andra icke mindre vägande. Understöd, som lämnas närstående

eller andra till levnadsuppehälle, torde väl ofta nog överstiga 500 kronor

om året. Skulle nu dylika bidrag icke utgå i form av periodiskt under
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 199.

stöd, bleve gåvotagaren genom sammanläggningen av gåvor skattepliktig

för bidragen. Och dylika fall äro helt säkert icke sällsynta.

Sådant skulle nämligen föreligga, så snart givaren vore i den ekonomiska

ställning, att han varken kundo eller ville, vare sig tyst eller

uttryckligt, utfästa sig till årligt understöd, utan gåve av sina inkomster

i mån af tillgång.

Med avseende av vad jag sålunda anfört, synes det mig, som om

det skattefria maximum borde bestämmas till åtminstone 2,000 kronor.

Det återstår att i detta sammanhang beröra frågan om den

retroaktiva verkan, som i visst fall bör givas åt de föreslagna bestämmelserna.

Såsom iörut framhållits, har i kommitterades förslag såsom regel

fastslagits, att vid bestämmande av arvsskatt eller skatt för gåva sammanläggning

skall ske av gåvor, som givits arvinge eller testamentstagare

eller annan person under de två senaste åren före arvlåtarens

eller t.estators död eller före mottagandet av den gåva, varom vid tillfället

närmast är fråga.

1 övergångsstadgande, som fogats till författningsförslaget, förordnas

emellertid, att vad i nämnda avseende stadgats därom, att vid

skatts beräkning hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåvor,

icke skulle äga tillämpning å gåva, som fullbordats, innan förordning

i ämnet trätt i kraft. Kommitterade hålla nämligen före, att ifrågavarande

i författningen givna bestämmelser icke böra erhålla retroaktiv

verkan med avseende å gåvor, som skett före nyssnämnda tidpunkt.

Vid framläggandet för 1911 års Riksdag av sitt förslag till ändringar

av 8 och 50 §§ av stämpelförordningen föreslog Kungl. Maj:t, att vad

i 8 § 26 mom. stadgades därom, att vid stämpelavgifts beräkning hänsyn

skulle tagas till vissa tidigare gjorda gåvor, icke skulle äga tillämpning

å gåva, som fullbordats före den 20 april 1911, ej heller för annan

gåva, som fullbordats innan den nya förordningen trädde i kraft, försåvitt

stämpelavgift för gåvan utgjorts. Riksdagen, som godkände vad Kungl.

Maj:t härutinnan föreslagit, beslöt sålunda att det åberopade stadgandet

icke skulle äga tillämpning å gåva, som fullbordats före den dag, då förslaget

till Riksdagen inkommit. I överensstämmelse med deri principiella uppfattning,

som ligger till grund för Riksdagens ifrågavarande beslut, har jag

nu föreslagit, att de nya bestämmelserna i 33 § c) och 36 § därom, att vid

gåvoskattens beräkning hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåvor,

icke skola äga tillämpning å gåva, som fullbordats före den dag då

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

nu föreliggande förslag inkommer till Riksdagen. Med avseende å beräkning

av skatt för gåva, som avses i 26 §, har jag däremot bibehållit

nu gällande bestämmelser.

Slutligen tillåter jag mig ifrågasätta införandet av ett par förtydligande

stadganden i författningsförslaget.

Skatten för gåva är, som redan angivits, ordnad i överensstämmelse

med arvsskatten, som beräknas särskilt för sig för varje

arvslott i ett givet dödsbo. Enligt sakens natur skall alltså, om fråga

samtidigt uppstår om beskattning av flera av skilda givare givna gåvor

vid skattens bestämmande gåva eller gåvor från varje särskild givare

bilda ett skatteobjekt. Emellertid torde det måhända vara lämpligt att

detta uttryckligen angives i författningen; och har jag i anledning

härav infört bestämmelse i sådant syfte i 36 (35) §.

Vid tillämpning av vad i 26" (25) och 36 (35) §§ i kommittéförslaget

är stadgat därom, att vid sammanläggning av arvslott eller

gåva med tidigare inom loppet av de två senaste åren erhållna gåvor

avdrag må ske för skatt, som redan erlagts för sistnämnda gåvor, kan

inträffa att den redan erlagda skatten uppgår till så högt belopp, att

den förhandenvarande gåvan eller arvslotten skulle, bliva fri från skatt.

Följande exempel visar, att detta kan äga rum. A giver sin son B i

gåva i början av år 1913 10,000 kronor, år 1914 åter 10,000 kronor

och i slutet av år 1915 2,000 kronor. B får betala i gåvoskatt år 1913

160 kronor och år 1914, då skatten beräknas å 20,000 kronor efter

avdrag av redan guldna 160 kronor, 280 kronor. År 1915, då skatten

beräknas å 12,000 kronor, skulle skatten bliva 216 kronor efter avdragav

den del av tidigare erlagd skatt, 440 kronor, som proportionsvis

belöper å gåvan år 1914; då emellertid sistnämnda skatteandel uppgår

till 220 kronor, skulle ingen skatt återstå att uttaga för gåvan år 1915.

Då en sådan konsekvens av paragrafens bestämmelser icke torde vara

åsyftad och icke heller synes mig önskvärd eller ens lämplig, har jag

sökt förekomma densamma genom för ändamålet avpassade tillägg till

ifrågavarande paragrafer.

Såsom jag redan anfört har kommitterades förslag i fråga om

anstånd med skattens erläggande lett till lagstiftning i ämnet i enlighet

med vad Kuugl. Maj:t i proposition den 7 april 1911 föreslagit Riksdagen

att besluta. De av Riksdagen i avseende härå antagna bestämmelserna

återfinnas i förordningen den 22 juni 1911 angående anstånd

i vissa fall med erläggande av stämpelavgift för arvfallen egendom. Då

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 150 käft. (Nr 199.) 9

Om anstånd

med skattens

erläggande.

s. 66 Kontrollera mot PDF

Om eftergift

av skatt.

Kommitté*

rade.

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

rui vid antagande av det förslag till förordning om arvsskatt och skatt

för gåva, varom här är fråga, anståndsförfarandet bör erhålla något

vidare omfattning än som under nu gällande lagstiftning är behövligt,

och bestämmelserna därom lämpligen böra inrymmas i förordningen om

arvsskatt och skatt för gåva har jag låtit nämnda bestämmelser underkastats

redaktionell bearbetning i nämnda syften. Genom förslagets antagande

upphäves förstnämnda förordning den 7 april 1911.

I anslutning till sitt förslag om anstånd med erläggande av skatt

hava kommitterade framlagt förslag till eftergift i vissa fall av skatt.

I denna fråga anföra kommitterade.

V äsentligen enahanda skäl, som föranlett den moderna arvsskattelagstiftningen

att upptaga bestämmelsen om anstånd under givna förutsättningar

med skattens utgörande, hava i åtskilliga länder givit anledning

att i vissa fall helt eller delvis eftergiva skatten.

Efter att hava lämnat en redogörelse för vissa främmande länders

lagstiftning i denna del fortsätta kommitterade:

»Vid avvägandet av skattesatserna för egendom, som tillfaller någon

genom arv eller testamente, torde man, teoretiskt sett, hava byggt på

den förutsättningen, att vederbörande arvinge eller testamentstagare

under någon längre tid får innehava egendomen och draga nytta av

densamma. För ett sådant antagande talar bland annat den omständigheten,

att i de flesta länders skattelagstiftning särskilda bestämmelser

ansetts behövliga för åstadkommande av lägre värdesättning å egendom,

som enligt sannolikhetsberäkning kommer att innehavas under en begränsad

kortare tid. Givet är ock, att en förmögenhet icke kan, utan

att så småningom helt förtäras, bära en alltför ofta återkommande beskattning

av den avsevärda storlek, som arvsskatten åtminstone i vissa

fall utgör. Att på grund av två eller flere tätt på varandra följande

dödsfall uttaga dubbel eller än större arvsskatt i ett sammanhang är

onekligen något för tanken motbjudande. I sådana fall kan man näppeligen

grunda statens rätt till skatt på den skattskyldiges förmåga att

bära skatten, då han i själva verket ju icke fått njuta någon egentlig

fördel av den honom tillfallna egendomen, utan endast förmedlat egendomens

övergång till sin närmaste efterträdare i arvsrätten. Starka skäl

synas fördenskull tala för att staten i vissa fäll fullständigt och i vissa

andra fall åtminstone till någon del eftergiver sitt anspråk på skatt.

Aven i fråga om skatt för gåva torde eftergift böra ifrågakomma.

Med anledning av de sålunda angivna synpunkterna hava kommitterade

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.

avfattat ett förslag till bestämmelser om eftergift i vissa fall av skatt

för arv eller gåva.»

Vidare anföra kommitterade:

»De föreslagna bestämmelserna om eftergift avse i främsta rummet

att reglera de fall, då en arvinge, testaments- eller gåvotagare avlider

så tidigt efter det skattepliktiga förvärvet, att ban ännu icke hunnit

tillgodogöra sig någon nämnvärd avkastning av den erhållna egendomen

eller i övrigt bereda sig avsevärt gagn av densamma. Sådant fall torde

i regeln kunna antagas föreligga, därest döden träffar honom, innan

skyldighet att betala skatten inträtt, således innan laga tid för boupptecknings

inregistrering, för deklarations avlämnande o. s. v. gått till

ända. Det kunde därför synas lämpligt, att rätten till eftergift gjordes

beroende därav, att den skattskyldige avlidit före utgången av berörda

tid. Men tidpunkterna för betalningsskyldighetens fullgörande växla i

olika fall och äro exempelvis olika beträffande kvarlåtenskap på landsbygden

och i städerna, beträffande förvärv, varom deklaration skall

avgivas o. s. v., och ett stadgande, enligt vilket rätten till eftergift

bleve sålunda bestämd, skulle följaktligen verka tämligen ojämnt i särskilda

fall. Med hänsyn härtill hava kommitterade gjort ifrågavarande

rätt beroende därav, att dödsfallet inträffat inom en bestämd tidsrymd,

från förvärvet räknat, och vid fastställandet av denna tidsrymd låtit

de i allmänhet gällande bestämmelserna om tiden för betalningsskyldighetens

fullgörande vara vägledande. Sålunda har i 46 § 1 mom. tidsrymden

i regeln bestämts till sex månader från arvfallet eller annat

förvärv, som grundar skattskyldighet.

Denna tidsbestämning kan emellertid icke anses tillräckligt rymlig

i de fall, som behandlas i 46 § 2 mom. I dessa fall består den tillgång,

som träffas av skatten och kan tagas i anspråk för skattens gäldande,

allenast av den begränsade rätt till viss egendom, som tillkommer en

fideikommissarie, nyttjanderättsinnehavare eller avkomsttagare. Staten

synes icke kunna göra anspråk på att av sådan egendom uttaga skatt

till högre belopp än som motsvarar behållen avkastning under den skattskyldiges

besinningstid. Avlider sålunda den skattskyldige, innan hans

åtnjutna inkomst av egendomen kan antagas hava uppgått till så stort

belopp, som erfordras för att täcka skatten och andra med egendomens

övertagande nödvändigt förbundna utgifter, synes han böra befrias från

skyldighet att gälda skatt, som icke kunnat betalas med de uppburna

inkomsterna, och bestämmelserna om eftergift av skatt för sådana fall

hava i enlighet med denna, av kommitterade gillade uppfattning avfattats

på sätt i förslaget angives.»

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statskontoret.

Departementschefen.

Kungl. Maj tis Nåd. Proposition Nr 199.

Detta kommitterades uttalande är emellertid icke enhälligt. En

reservant i kommittén har ansett, att rätten till eftergift i det fall, som

avses i 46 § 2 inom., motsvarande 48 § 2 mom. i finansdepartementets

förslag, skulle göras beroende av den omständigheten, att skatten fortfarande

vore ogulden och till betalning icke förfallen.

Statskontoret, som anfört, att enligt dess mening införandet av

anståndsinstitutet måste medföra behov av bestämmelser om eftergift

under vissa förutsättningar av obetald eller i förtid inbetald skatt och

att å dess sida ingen erinran vore att göra mot de förutsättningar,

under vilka enligt förslaget eftergift skulle vara medgiven, förklarar

sig därvid hava särskilt letts av den föreställningen, att den av reservanten

förordade lydelsen av 46 § 2 mom. kunde anses i någon mån inbjudaskattskyldig

att begära anstånd och det längsta möjliga sådant även i

fall, där sådant eljest icke skulle blivit ifrågasatt. För statskontoret,

som ansåge önskvärt, att skattebeloppen bleve snarast möjligt i kronans

kassa inlevererade och att anståndsinstitutet endast mera undantagsvis

måtte komma till användning, hade det därför legat närmast till hands

att biträda den lydelse av momentet, som bäst överensstämde med

nämnda önskan.

För egen del finner jag den omständigheten, att en skattskyldig

tidigare än lian behövt erlagt honom påförd skatt, icke rättvisligen böra

medföra den verkan, att han på grund härav går i mistning av eu förmån,

som stått honom öppen, därest han begagnat sig av rätten att

något uppskjuta skatteinbetalningen. Jag har därför icke kunnat ansluta

mig till den mening, som reservanten förordat, helst den av reservanten

lörordade lydelsen av ifrågavarande moment helt säkert skulle medföra

den av statskontoret påpekade, för statskassan icke önskliga konsekvensen,

att anståndsinstitutet komme till användning i flera fall, än eljest behövde

ifrågakomma, utan har jag funnit goda skäl föreligga att godkänna

kommitterades förslag i förevarande del.

I fråga om de föreslagna bestämmelserna om restitution, om tillsyn

å skattens utgörande och om ansvar vid överträdelse av förordningens

föreskrifter har jag likaledes i huvudsak godkänt vad kommitterades

förslag innehåller. Jag har därvid icke funnit anledning att,

på sätt statskontoret vid 53 (51) § ifrågasatt, stadga, att hos Kungl.

Maj:ts befallningshavande skulle i stället för särskild förteckning över

inkomna deklarationer föras särskilt protokoll. Däremot har jag, i

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

anslutning till vad jag förut yttrat i fråga om nödvändigheten att i

viss mån skydda deklarationerna mot offentliggörande, ansett lämpligt

att i förordningen införa bestämmelser om, i vilken omfattning redogörelse

för deklarations innehåll ma lämnas i förteckningen.

Då de bestämmelser, som röra arvsskatt och skatt för gåva, överflyttas

från stämpelförordningen till en särskild förordning, påkallas

härav en omarbetning av förstnämnda förordning. Det förslag till sådan

omarbetning, som uppgjorts av förenämnda kommitterade, har ävenledes

varit föremål för behörig granskning och skall jag för Eders Kungl.

Magt särskilt lämna redogörelse, för vad därvid förekommit.

Föredragande departementschefen uppläste härefter förslaget till

förordning om arvsskatt och skatt för gåva samt hemställde, att detsamma

måtte i nådig proposition framläggas till Riksdagen.

I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter.

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten biföll

vad statsrådet sålunda hemställt; och skulle nådig

proposition till Riksdagen avlåtas av den lydelse bilagan

litt. ... vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Albert Tondén.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 150 höft. (Nr 199.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1913:170 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva. s. 4 i texten
  2. Rskr. 1913:248 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående stämpelavgiften. s. 1 i texten
  3. BevU 1913:52 Betänkande, i anledning av Kungl. Majt:s proposition med förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva. s. 1 i texten
  4. BevU 1913:53 Betänkande, i anledning av dels Kungl. Maj.is proposition med förslag till förordning angående stämpelavgiften dels ock en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten