Sök i Ratio Lex

Angående ökade anslag till folkskoleseminarierna m. rn

1913-04-04 · 181 sidor, varav 160 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 160 av 181 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1913:205, Angående ökade anslag till folkskoleseminarierna m. rn

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.

1

Nr 205.

Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen angående ökade

anslag till folkskoleseminarierna m. rn.; given Stockholms

slott den 4 april 1913.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå Riksdagen att

dels till förstärkande av folkskoleseininariernas lärår krafter med 13

ämneslärare samt 12 lärare vid övningsskolorna, till bestridande av ersättning

enligt stadgade grunder till övningslärare vid seminarierna för utsträckt

tjänstgöring ävensom till beredande av tillgång till ökning av de

till materiell samt ved och ljus m. m. för de olika seminarierna utgående

årliga anslagen höja det nu under rubriken: Seminarier för folkskollärares

bildande, i riksstaten å ordinarie stat uppförda anslaget å 617,165 kronor,

utöver redan äskat belopp av 46,750 kronor, med 73,515 kronor samt i

riksstaten uppföra detsamma under förändrad benämning: Folkskoleseminarierna,

med 737,430 kronor;

dels för beredande av tillfällig löneförbättring till de ordinarie lärarna

och lärarinnorna vid folkskoleseminariernas övningsskolor, i Stockholm

och Göteborg med 400 kronor för lärare och 300 kronor för lärarinna

och i övriga städer med 300 kronor för lärare och 200 kronor för

lärarinna, bevilja på extra stat för år 1914, utöver redan äskat belopp av

9,800 kronor, ytterligare 1,500 kronor;

dels för beredande av tillgång till anskaffande av böcker, undervisningsmateriell

in. m. vid de särskilda seminarierna bevilja på extra stat

för år 1914 ett belopp av 84,400 kronor;

dels höja det i riksstaten å ordinarie stat uppförda anslaget till stiBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 käft. (Nr 205.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 205.

pendier för seminarieelever från 93,750 kronor, utöver förut äskat belopp

å 6,400 kronor, med ytterligare 100,150 kronor till 200,300 kronor;

dels till stipendier för seminarieelever vid vissa parallellklasser vid

folkskoleseminarierna i Uppsala, Strängnäs, Falun och Kalmar bevilja på

extra stat för år 1914, utöver redan äskade belopp, ytterligare 7,200 kronor;

dels ock besluta, ej mindre att berörda två ordinarie anslag till folkskoleseminarierna

och till stipendier för seminarieelever må utgöra ett gemensamt

reservationsanslag för folkskoleseminarierna, än även att det i riksstaten

å ordinarie stat uppförda anslaget: Undervisningsmateriel! m. m.

för folkskolor, å 30,000 kronor, vilket anslag nu tillika med de ordinarie

anslagen till seminarier för folkskollärares bildande, till stipendier för seminarieelever

samt till arvoden åt folkskoleinspektörer utgör ett gemensamt

reservationsanslag, skall i riksstaten uppföras såsom ett särskilt reservationsanslag.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas Riksdagens

vederbörande utskott, och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med afl kungl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Fridtjuv Berg.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kung!.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 4 april 1913,

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvåkd,

Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet Berg anförde vidare:

1 statsverkspropositionen till innevarande års Riksdag har Kung!. Maj:t

på min hemställan föreslagit Riksdagen att i avbidan på proposition rörande

omorganisation av folkskoleseminarierna i riket för sådant ändamål beräkna

en ökning av det å ordinarie stat uppförda anslaget till seminarier för

folkskollärares bildande med 180,000 kronor samt att likaledes beräkna en

ökning av det å ordinarie stat uppförda anslaget till stipendier för seminarieelever

med 100,000 kronor.

Det ärende, varom sålunda en framställning till Riksdagen ställts i

utsikt, anhåller jag nu att få ånyo föredraga inför Kungl. Maj:t och får

då anföra följande:

Genom beslut den 13 juli 1906 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté

att, efter verkställd granskning av gällande bestämmelser rörande organisationen

av och planen för folkskoleseminarierna i riket ävensom av Övriga

i omedelbart samband därmed stående föreskrifter rörande folkundervisningen,

avgiva det utlåtande och de förslag, vartill nämnda granskningkunde

föranleda. Ifrågavarande kommitté, vilken, sedan dess uppdrag

väsentligen utvidgats, antog namnet folkundervisningskommittén, avgav

Ökade anslag

till folkskoleseminarierna

m. m.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

den 20 december 1911 betänkande och förslag i ämnet*). Över detta

betänkande hava yttranden infordrats av vederbörande myndigheter, och

ärendet befinner sig nu i skick att i väsentliga delar kunna föreläggas

Kungl. Maj:t till avgörande. I vissa avseenden erfordras även Riksdagens

medverkan.

Nödvändigheten av en seminariereform.

Frågan om en omorganisation av folkskoleseminarierna i riket har

inom intresserade kretsar länge dryftats, och angående behovet av en

grundlig omgestaltning av seminarieväsendet har där endast eu mening

varit rådande.

Aven en ringa eftertanke — yttrar härom folkundervisningskommittén

— bör »vara nog för att klargöra dessa läroanstalters maktpåliggande uppgift.

Skolan är vad läraren är, heter det, och i intet fall torde detta

kunna sägas med större sanning än i fråga om folkskolan, den skola, i

vilken mer än nio tiondelar av vårt lands barn få sin undervisning. Där

är i regeln skolans hela verksamhet samlad i en enda lärares hand, och

beskaffenheten av den undervisning och uppfostran, som kommer årgång

efter årgång av barn till del, är i hög grad beroende av vad denne lärare

är. Men vad folkskolläraren är, det beror i väsentlig grad på beskaffenheten

av den läroanstalt, som ensam har till uppgift att giva honom den

grundläggande utbildningen för hans betydelsefulla och ansvarsfulla kall,

folkskoleseminariet. Om någonsin en läroanstalt har en maktpåliggande

uppgift, så är det därför denna.

Men utbildningen av folkskolans lärare synes intill senaste tid jämförelsevis

litet hava intresserat allmänheten. Det allmänna pedagogiska intresset och

meningsutbytet i bildningsfrågor har sysselsatt sig med andra läroanstalter

än seminarierna. Under långliga tider har det allmänna läroverket samlat

huvudmassan av det pedagogiska intresset i landet kring sina reformfrågor,

i vilka gamla och nya tiders bildningsideal mötts och kallat den andliga

odlingens främste män till deltagande i striden. Regering och Riksdag

hava åter och åter behandlat dessa frågor, och slutligen har för ej många

år sedan det allmänna läroverket undergått en genomgripande och betydelsefull

omdaning. Även frågan om utbildningen av det allmänna läro
*)

Kommitténs betänkande är undertecknat av: rektor Harald Dahlgren, ordförande,

samt ledamöterna filosofie doktor Paul Hellström, riksdagsmannen L. J. Jansson, disponenten

E. J. Ljungberg, seminarieadjunkten Hedwig Sidner, kyrkoherden C. R. Sundeil

samt kanslirådet Hugo Tigerschiöld.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

verkets lärare har varit föremål för mycket arbete, och den för ej länge

sedan utfärdade stadgan om filosofiska examina vid universiteten gör deras

utbildning till huvudsynpunkt för den filosofiska fakultetens undervisningsverksamhet.

Den högre flickskolan har under statens och kommunernas

alltjämt ökade välvilja och omvårdnad erhållit en betydande utveckling

och gjort berömliga insatser i det pedagogiska framstegsarbetet. För folkhögskolan

har börjat ett skede av rikare utveckling; den har allt mera

blivit huvudverktyget för det bildningsarbete bland den vuxna ungdomen,

vilket, erkänt som en av våra viktigaste nationella angelägenheter, funnit

många olika medel för sina syften och samlat till medverkan intelligenta

krafter från olika läger ända upp till vetenskapens utövare vid universitet

och högskolor. Och vad slutligen folkskolan beträffar, för vars skull folkskoleseminarierna

äro till, har den alltifrån sin upprinnelse utgiort föremål

för statsmakternas omsorg och för det offentliga meningsutbytet i tal

och skrift, låt vara att det intresse, som från allmänhetens sida kommit

den till del, under olika tider varit underkastat rätt betydande växlingar.

Anspråken på folkskolan hava alltjämt vuxit; den är för det allmänna medvetandet

mer och mer den medborgerliga bildningsanstalten framför varje

annan, med ett högt ställt mål i arbetet för vårt folks ekonomiska, sedliga

och religiösa framåtskridande. Mångenstädes, särskilt i våra större städer,

har folkskolan nått en jämförelsevis hög ståndpunkt i inre och yttre avseende,

. erhållit ändamålsenliga lärohus och förträffliga undervisningsmedel,

upptagit nya läroämnen, utvidgat sin lärokurs i olika riktningar. Och

dess lärarkår, som sedan lång tid tillbaka målmedvetet strävat att höja

sin bildning och i allmänhet förbättra sin ställning, har med folkskolan

vuxit i betydelse och även eljest erhållit ett alltjämt ökat inflytande inom

samhället.

Under det att således skolväsendet och bildningsarbetet i det hela

med kraft främjats, hava de betydelsefulla anstalterna för utbildningen av

folkskolans lärare varit tämligen obeaktade. Likasom dessa anstalter från

början tänkts och planlagts efter en mycket anspråkslös måttstock såväl

med avseende på den bildning, de borde meddela, som kanske ännu mera

med avseende på den sociala ställning, de borde intaga, och de ekonomiska

villkor, de. borde nöja sig med, så hava de ock, trots eu icke obetydlig utveckling,

förblivit i jämförelsevis små förhållanden.

Nu gällande stadgas föreskrifter om seminariekursens omfattning i

de olika undervisningsämnena äro med obetydliga förändringar desamma,

som gåvos redan i 1865 års reglemente. Lärokursen av år 1865, hämtad

från tyska förebilder under ett tidsskede, som förvisso icke utmärktes av

något uppsving på folkundervisningens område i Tyskland, innebar icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

ens för sin tid några stora anspråk på folkskollärarens bildning, och numera

torde väl kunna påstås, att få om ens något land med utvecklat

folkskoleväsen åtnöjer sig med en så snävt begränsad seminariekurs som

den i den svenska seminariestadgan angivna. Yad kursens läggning beträffar

torde den riktigt betecknas såsom ”en utvidgad och fördjupad lolkskolekurs”,

i fråga om vilken man mera avsett det fasta inpräglandet av

ett visst minnesstoff än ett förståndet och personligheten utvecklande studium.

Samma läroområde som i folkskolan och samma lärometod — sådan

var från början tankegången, grundad dels på dåtida pedagogiska åsikter

bland seminariemännen, dels måhända även till någon del på förhållandenas

tvång, i det man hade att anpassa sig efter de vanligen ytterst obetydliga

förkunskaperna hos dem, vilka seminarierna fingo mottaga som

lärjungar. De särskilda undervisningsplaner, som tid efter annan fogats

till stadgan — den senaste av år 1894 — och som visserligen ”bidragit till

att lägga mer och mer innehåll i de allmänt uttryckta kursbestämmelserna ,

hava icke förmått att helt häva traditionerna från äldre dagar, och från

dessa dagar förskriver sig ännu den hos den bildade allmänheten stundom

förekommande uppskattningen av seminariernas arbetsresultat: ”seminaristbildning”

är ett uttryck, varmed man fortfarande finner sig kunna lämpligen

beteckna en torftig och ytlig skolbildning, vilken just på grund av

sin snäva begränsning och sin dogmatiska beskaffenhet ter sig för sin

innehavare såsom fullständig och förträfflig.

Ännu långt in på 1870-talet fingo de flesta folkskoleseminarierna

draga sig fram i förhyrda lägenheter, ofta av ytterst otjänlig beskaffenhet,

och historien om seminariernas första strävanden för att erhålla egna

lokaler är läsvärd såsom betecknande för den uppfattning, som, även inom

Riksdagen, varit rådande om dessa läroanstalters betydelse, och för den ringa

välvilja, varmed de varit omfattade. Numera äga visserligen alla seminarier

egna byggnader, men många arbeta icke förty med störa svårigheter till

följd av otillräckliga och otjänliga lokaler. Även vad undervisningsarbetets

yttre hjälpmedel i övrigt beträffar finnas brister, som med varje daggöra

sig mera kännbara. Få seminarier äga ännu ett nämnvärt bokförråd

till bruk för lärare och elever, och undervisningsmateriellen är mångenstädes

synnerligen anspråkslös. Bristande utrymme och bristande medel

hava i regeln förhindrat en rikare utveckling av den med seminariet förenade

övningsskolan, till följd varav elevernas praktiska utbita nde för lärarkallet

icke kunnat anordnas så, som önskvärt varit.

Viktigast för en läroanstalt är dock beskaffenheten av de lärarkrafter,

varöver den förfogar. Ej minst gäller detta om en lärarbildningsnnstal-t,

där naturligt nog lärarens uppgift blir särskilt maktpåliggande och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 7

krävande. Så länge seminariets föreståndare var dess ende egentlige lärare

och vederbörande myndighet fick efter bästa omdöme utse föreståndare

med avseende fäst blott på hans personliga egenskaper och särskilda duglighet

för befattningen, kunde man anse, att seminarierna ägde en efter

de förhandenvarande förhållandena ganska val lämpad ordning för tjänstetillsättning.

Men då de sedermera erhöllo jämte föreståndaren tre, fyra

eller . fem andra ämneslärare och uppställandet av bestämda kompetensfordringar

visade sig nödvändigt, kommo de i själva verket i en sämre

ställning. Ty den plats, som dessa kompetensfordringar, jämförda med

dem, som lagbestämts för lärare vid andra läroanstalter, anvisade åt seminarielärarna,

var ingalunda deri bästa. Fordringarna stegrades visserligen

undan för undan, men det dröjde ända till år 1892, innan de hunnit så pass

högt, att seminariernas lärare med avseende på de insikter och den pedagogiska

utbildning, som av dem fordras, blivit likställda med adjunkterna vid de

allmänna läroverken. Sedan dess, liksom för övrigt i de flesta fall även

dessförinnan, hava seminarierna för erhållande av sina manliga ämneslärare

varit hänvisade till kretsen av dem, som förskaffat sig den för adjunktsbefattning

vid de allmänna läroverken lagstadgade behörigheten. Men

intet har gjorts för att tillförsäkra seminarierna de bättre krafterna inom

denna krets. Följden, lätt att förutse, har icke uteblivit. Den större institutionen,

som erbjudit flera befordringsmöjligheter, som på sin sida haft

de historiska traditionernas och det sociala anseendets företräde samt en

viss fläkt av vetenskaplighet över undervisningsarbetet, har ägt den större

dragningskraften, vartill kommer såsom det ej minst väsentliga, att fördelen

varit på dess sida även i fråga om lönevillkoren. I sistnämnda avseende

kan erinras därom, att det dröjde ända till år 1897, innan seminarieadjunkterna

tillerkändes fullt lika ekonomiska förmåner som läroverksadjunkterna,

och att i rikets två största städer, där kommunalt lönebidrag

utgår till läroverkens lärare, seminarieadjunkten fortfarande är sämre avlönad

än läroverksadjunkten. Att under sådana omständigheter, vad nämligen

de manliga ämneslärarna beträffar, de lärarkrafter, som kommit på

seminariernas del, icke alltid varit de yppersta, må icke väcka förvåning.

Rättvisan kräver emellertid, att här erinras om de många högt ansedda

lärarpersonligheter, vilka under de hittills förflutna skedena av de

svenska folkskoleseminariernas historia utövat en i hög grad betydelsefull

och välsignelsebringande verksamhet i deras tjänst, personligheter, vilkas

förnämsta insatser i arbetet varit sådana, som icke genom stadgebestämmelser

kunna framkallas. Rättvisan fordrar vidare en erinran om det utvecklingsarbete,

som pågått inom seminarierna, särskilt under de senaste

åren, föga beaktat och sällan erkänt. I själva verket har man på månsa

s. 8 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

8 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.

punkter kommit långt utöver de av de historiska förhållandena och de

författningsmässiga bestämmelserna dragna gränserna, gjort försök och

vunnit resultat, som, då det nu gäller en mera omfattande reform, tjäna

till stöd och vägledning.

Behovet av en reform är känt och erkänt ej minst avT dem, som

verksammast arbetat och arbeta i seminariernas tjänst. Den kan emellertid

icke åvägabringas allenast genom det fortgående utvecklingsarbetet inom

seminarierna själva. Tv seminarierna är o statsanstalter, i sin verksamhet

bundna och beroende av given författning och av beviljade anslag. Det

inre reformarbetet måste genom statsmakternas åtgärd erhålla nya och

bättre förutsättningar.

Först den allmän vordna insikten om seminariernas verkliga betydelse

och ett därav följande allmännare och varmare intresse för dessa

läroanstalter skall kunna göra dem till vad de böra vara. Den reform,

som nu bör äga rum, kan icke bliva mera än ett steg mot målet och får

sitt största värde, om den, utan att onödigtvis bryta det historiska sammanhanget

och förspilla det goda, som en gång vunnits, ger uppslag till framtida

utveckling och underlättar fortsatta framsteg.»

Den åsikt angående omfattningen av nu ifrågaställda reform, som

kommittén sålunda hävdat, finner jag riktig. En skarp och oförmedlad

brytning med de hittillsvarande förhållandena kan lika litet här som på

andra samhällslivets områden lända till gagn.

De förslag till seminariernas förbättrande, som kommittén framlagt,

äro visserligen, såsom sig bör, genomgripande och synnerligen betydelsefulla,

men de vittna tillika om det sorgfälligaste bemödande att på varje

punkt, där sådant ansetts möjligt, låta de påyrkade förbättringarna organiskt

anknyta sig till det nu bestående. I stort sett kan jag ock ansluta

mig till kommitténs uppfattning.

I ett särdeles viktigt avseende, nämligen i fråga om seminarielärarnas

löner, har jag emellertid funnit förutsättningarna för ett genomförande

av förslaget icke under nuvarande omständigheter föreligga samt

därför nödgats låta med dess prövning anstå, och anhåller jag att inledningsvis

härom få säga några ord.

Klart är, att ett huvudvillkor för en god utveckling av seminariernas

arbete måste vara möjligheten för dem att vinna goda lärarkrafter, detta

så mycket mer som lärartjänsterna vid seminarierna äro av synnerligen

krävande natur. En synpunkt, som måste fasthållas vid bedömandet av

förevarande spörsmål, är nämligen, att seminarierna alldeles _ icke äro allmänna

barn- och ungdomsskolor utan utbildning sanstalter för lärare och

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!-. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

att de sålunda till syfte och väsen inom hela vårt undervisningssystem

icke hava någon närmare motsvarighet än de s. k. provårslärovevken.

Seminarierna förutsätta hos sina lärare ej blott ganska omfattande insikter

i de ämnen, vari de skola meddela undervisning, utan ock föredömlig

lärarskieldighet samt en mer än vanligt klar uppfattning av uppfostrarens

kall. De förutsätta hos dem därjämte förmåga att på ett rätt sätt behandla

vuxen ungdom, unga män och kvinnor, som befinna sig i ett viktigt

och vanskligt utvecklingsskede, och de kräva vidare av sina lärare

villighet att åt denna ungdom ägna icke obetydligt mera tid än den, som

upptages av de ordinarie undervisningstimmarna och den för dessa nödiga

förberedelsen.

Med de större krav, som sålunda måste ställas på seminarielärarna,

måste givetvis ock förenas de större förmånerna; den verksammaste åtgärden

för beredandet åt seminarierna av sådana lärarkrafter, som där

äro behövliga, är följaktligen att göra seminarielärartjänsterna i ekonomiskt

avseende så pass förmånliga, att de kunna bliva eftersökta även av dugande

och väl meriterade lärare.

I sitt betänkande rörande seminarierna har också folkundervisningskommittén

framlagt förslag till eu reglering av seminarielärarnas lönevillkor,

som skulle vara ägnad att främja nyssnämnda syfte. Kommittén

har därvid föreslagit, att seminarieadjunkt skulle erhålla högre avlöning

än läroverksadjunkt, detta för att lärartjänsterna vid seminarierna skulle

kunna draga till sig de bättre kvalificerade bland de för adjunktsbefattning

vid seminarier och allmänna läroverk utbildade lärarna. Kommittén

framhåller ock nödvändigheten av att vid en framtida reglering av lönerna

för de allmänna läroverkens lärare i samband därmed sådana förändringar

vidtagas i bestämmelserna om seminarielärarnas löner, att de syften, som

motiverat kommitténs förslag till löneförbättring för dessa lärare, måtte

bliva på fullt tillfredsställande sätt tillgodosedda.

Då det nu befunnits nödigt att överlämna den förberedande behandlingen

av läroverkslärarnas lönefråga jämte vissa andra lärarkårers lönefrågor

till en särskild utredningsnämnd, har det tydligen varit nödvändigt,

att jämväl frågan om seminarielärarnas avlöning hånskjutits till samma utredningsnämnd

för behandling i samband med övriga lönespörsmal. Ifrågavarande

lönenämnd har ännu icke hunnit avsluta sina arbeten, och det är

sålunda icke möjligt att nu förelägga Riksdagen något förslag rörande

förbättrade avlöningsvillkor för seminarielärarna.

Med den centrala betydelse för en reformering av seminarierna, som

enligt det nu sagda måste tillmätas en väl avpassad lönereglering för

deras lärare, skulle det måhända kunna ifrågasättas, att behandlingen av

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 höft. (Nr 205.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

seminariefrågan i dess helhet borde uppskjutas, intill dess lönefrågan vore

vederbörligen förberedd. Jag är emellertid av en motsatt mening. Lika

viktigt som det är, att ärenden, vilka oskiljaktigt bero av varandra, icke

behandias och avgöras isolerade, lika olämpligt synes det mig vara, att

man utan nödtvång sammankopplar frågor, vilkas inbördes förhållande är

sådant, att lösningen av den ena alldeles icke föregriper lösningen av den

andra utan snarare förenklar och underlättar densamma. En tillfredsställande

reglering av seminarielärarnas löner är utan tvivel ett särdeles

viktigt villkor för seminariernas utveckling, men den är långt ifrån det

enda. De yttre förhållanden, under vilka seminarierna hittills arbetat, hava,

såsom nyss framhållits, i det hela varit så ogynnsamma och gällande kursplan

har varit så föga överensstämmande med tidsförhållandenas krav, att

läroanstalternas arbete måst i högst väsentlig grad hämmas därav. En

synnerligen angelägen uppgift, vilken ej bör undanskjutas, måste därför

bliva att förskaffa seminarierna, jämte en ny stadga och en ny kursplan,

dels ett någorlunda tillräckligt antal arbetskrafter, dels ock de förbättrade

yttre arbetsvillkor, som äro oundgängligen nödvändiga för ett fruktbringande

reformarbete.

I min följande framställning kommer jag alltså, med förbigående av

lönefrågan, att till behandling upptaga de delar i övrigt av det framlagda

förslaget till seminariernas reformering, för vilkas genomförande erfordras

Riksdagens bifall, samt att därjämte beröra vissa andra delar därav, vilka

synas mig böra bringas till Riksdagens kännedom. Jag skall därvid redogöra

för kommitténs förslag i nämnda punkter och för det huvudsakliga

innehållet av de över sagda förslag avgivna yttrandena samt angiva min

egen ställning till de spörsmål, rörande vilka sådant synes mig erforderligt.

Min framställning skall beröra följande huvudfrågor:

1. Förbättring av seminariernas organisation och undervisningsplan.

2. Ökande av deras lärarkrafter.

3. Förbättring av deras utrustning.

4. Förbättrad omvårdnad om deras elever.

•5. Anordningen av deras styrelse.

O j

Jag anhåller alltså att först få yttra mig om seminariernas organisation

och undervisningsplan, varvid även frågan om det för dessa läroanstalter

lämpligaste arbetssättet kommer att i någon mån beröras. Till

en början skall jag redogöra för huvuddragen av kommitténs uttalanden

i dessa frågor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kmigl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 205. Ii

1. Seminariernas organisation och undervisningsplan.

A. Seminarierna* organisation.

För att''vinna en utgångspunkt vid behandlingen av frågan om folkskoleseminariernas

lämpligaste organisation har kommittén först velat fastställa,

vilken dessa läroanstalters uppgift bör vara.

Kommittén har härom anfört:

Enligt gällande stadga hava folkskoleseminarierna till ändamål »att bilda lärare

och lärarinnor för folkskolorna i riket». Uttrycket synes vara tydligt nog men lämnar

i själva verket, om det tages ensamt för sig, rum för olika tolkning. Detta beror därpå,

'' att begreppet folkskola är ett med avseende på sin omfattning ganska obestämt

begrepp såväl i vårt allmänna språkbruk som i vår skollagstiftning. Genom jämförelse

med andra bestämmelser i seminariestadgan finner man, att i här föreliggande fall

med »folkskolorna i riket» är att förstå dels småskolorna, dels folkskolan i inskränkt

bemärkelse eller den egentliga folkskolan, d. v. s. de närmast över småskolan liggande

fyra årsklasserna, dels de båda överbyggnader på den egentliga folkskolan, som kallas

folkskolans högre avdelning och fortsättningsskolan, men däremot icke den överbyggnad,

som utgöres av den högre folkskolan, för vars lärare sedan gammalt gälla särskilda

kompetensbestämmelser. Frågan blir nu den, om samma begränsning, som härmed

är given åt seminariernas ändamål, också för framtiden kan behållas.

Att den lärarduglighet, som folkskoleseminariet skall bibringa, även bör innefatta

duglighet att undervisa i småskolan, därom torde olika meningar icke råda. Nedanför

småskolan, således avsedd för barn, som ännu icke hunnit upp i den egentliga skolåldern,

hava vi den egendomliga, för städerna och industrisamhällena allt mera betydelsefulla

skolform, som kallas barnträdgård eller med sitt tyska namn Kindergarten. Om

den för denna skolform erforderliga; lärarutbildningen måste man visserligen anse, att

den är av alltför speciell natur för att behöva i någon fullständigare omfattning ingå

i folkskoleseminariernas uppgift. Men för övrigt gäller det, att bristande kännedom

om den första barnundervisningens synpunkter och tillvägagångssätt skulle utgöra en

betänklig brist i utbildningen för lärarverksamhet i den egentliga folkskolan, utom att

den skulle på ett mindre lyckligt sätt begränsa folkskollärarens och folkskollärarinnans

användbarhet i undervisningsarbetet. Intet, som tillhör den pedagogiska utbildning,

som meddelas i ett välordnat småskoleseminarium, får saknas i den utbildning, som

folkskoleseminariet skall giva. Den större omfattningen i denna senare utbildning bör

i och för sig vara ägnad att skänka till och med en större duglighet för lärarverksamhet

i småskolan, än den småskoleseminariet under i övrigt lika förhållanden ensamt

förmår att bibringa. Den bör särskilt vara ägnad att utgöra ett skydd mot den fara

för undervisningens mekanisering, som till följd av de metodiska synpunkternas övervägande

betydelse i den tidigare barnundervisningen alltför lätt inställer sig vid arbetet

i småskolan.

Kan det således anses ligga i förhållandenas natur, att folkskoleseminariet bör

giva utbildning även för småskolan, torde å andra sidan icke någon tvekan kunna

råda därom, att det icke kan åtaga sig utbildningen av den högre folkskolans och den

kommunala mellanskolans lärare, om man nämligen åsyftar eu utbildning, som omedel
-

Kommitten,

Folksleoleseminariernas

ändamål.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

bart och för varje fall kan anses tillräcklig. Ett dylikt åtagande skulle innebära eu

ganska väsentlig utsträckning av seminariets hittillsvarande program, och innan eu

sådan företages, är det åtminstone skäl att tillse, om icke det ifrågavarande behovet

med större verkan och mindre kostnad kan vinnas på andra vägar. Spörsmålet härom

hör enligt kommitténs mening till frågan om folkskollärarnas fortbildning, en fråga,

som kommittén i ett annat sammanhang skall upptaga. Men vad seminariet i varje

fäll kan göra för beredandet av lärarkrafter åt de överbyggnader på folkskolan, som

kallas högre folkskolor och kommunala mellanskolor, är att giva en grundläggande utbildning,

vilken sedan i en eller annan riktning, på ett eller annat sätt kan efter behov

utvidgas och fördjupas.

Vad folkskolans högre avdelning beträffar är den väl knappast att anse som eu

överbyggnad i egentligare mening. Den skiljer sig nämligen varken i organisatoriskt

avseende eller i avseende på undervisningsplanens natur från folkskolan. I det fåtal

fall, där den är flerårig, torde den snart nog övergå till högre folkskola, en övergång,

som i väsentlig grad gynnas av de bestämmelser, vilka under år 1909 utfärdades för

denna senare skola. Är den åter endast tvåårig eller, såsom i de flesta fäll där den

förekommer, endast ettårig, är den knappast att anse annorlunda än som eu omedelbar

fortsättning av den egentliga folkskolan, dennas femte (och sjätte) årsklass, såsom sådan

väl ägnad att giva eu sammanfattande och fullständigande avslutning av folkskolans

lärokurs. Att den utbildning, som folkskolläraren erhåller vid seminariet,

blir tillräckligt omfattande för att göra honom utan vidare duglig till att undervisa i

denna o avdelning av folkskolan, är därför en fordran, som måste uppställas.

Återstår frågan om fortsättningsskolan. Denna skolform skiljer sig, som bekant,

både organisatoriskt och i andra avseenden från den egentliga folkskolan liksom från

den nyssnämnda s. k. högre avdelningen av densamma. Under det att i folkskolan

med dess högre avdelning undervisningen fortgår eller är avsedd att fortgå dagligen

under hela läsåret, så att skolarbetet utgör barnets huvudsakliga sysselsättning, är fortsättningsskolan

beräknad för barn som avslutat sin egentliga skolgång och kommit ut i

praktisk verksamhet. Att giva åt dessa barn under den korta tid av året eller det

fätal timmar i veckan, då skolan kan få rå om dem, fortsatt undervisning och omvårdnad

är fortsättningsskolans betydelsefulla uppgift.

Sådan som fortsättningsskolan hittills varit beskaffad, har den icke krävt mera

av läraren, än vad hans seminarieutbildning satt honom i stånd att fullgöra. Åven

fortsättningsskolan har nämligen med avseende på de ledande synpunkterna för sitt

arbete hållit sig inom folkskolans ram och i fråga om sin undervisnings omfattning i

det hela endast givit eu förnyad genomgång jämte en ringa utvidgning av folkskolans

kurser i vissa av dess läroämnen. Men kommittén är av den åsikten, att en så beskaffad

fortsättningsskola icke väl motsvarar den ungdoms intressen och behov, för

vilken den är avsedd. Och det synes kommittén sannolikt, att den under den närmaste

framtiden skall komma att utveckla sig i en riktning, som erfarenheten från vårt eget

land redan oförtydbart anvisar och som än tydligare framträder i den utveckling, vilken

motsvarande skolform för närvarande genomgår i eu del andra kulturländer.

Kommittén berör härmed ett område av sitt arbetsprogram, som den betraktar

såsom ett av de allra viktigaste. I ett senare betänkande skall kommittén framlägga

förslag angående ny anordning av fortsättningsskolan och därvid redogöra för de grunder,

varpå kommitténs uppfattning i denna fråga vilar, samt lämna den utredning, som

för frågans bedömande är behövlig. Här må endast själva grundtanken i detta förslag

i största korthet antydas. Grundtanken är den, att fortsättningsskolan, i den mån det

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

låter sig göra, skall taga sikte på det praktiska arbete, som sysselsätter dess lärjungar

eller sannolikt skall bliva deras framtida livsuppgift, att den skall samla sin undervisning

omkring detta arbete och såmedelst dels kunna omedelbart främja de ungas

intresse och duglighet för deras levnadsyrke, dels därmed ock bliva i stånd att desto

kraftigare fullfölja undervisningens förnämsta syfte, främjandet av lärjungarnas sedliga

och intellektuella utveckling och deras utbildning till dugliga samhällsmedlemmar.

Det sagda torde ge vid handen, att kommittén ej vill lägga den rena yrkesskolans

snäva begränsning på fortsättningsskolan. Dennas program skall vidgas, icke inskränkas.

Det skall vidgas till att på ett fullständigare sätt motsvara sina lärjungars behov.

Därför skall fortsättningsskolan först och främst söka befordra deras duglighet för och

framgång i det arbete, som är eller skall bliva deras viktigaste uppgift, och bidraga

till att stärka deras aktning och intresse för detta arbete. Men att den detta gör

innebär icke, att den åsidosätter det syfte, som i en barn- och och ungdomsskola alltid

måste bliva det förnämsta, nämligen främjandet av lärjungens utveckling som

människa, hans andliga och ej mindre hans kroppsliga utveckling. Upptagandet av

yrkessynpunliten är, enligt vad erfarenheten visat, just ett medel för detta huvudsyftes

vinnande. Ty då det är fråga om lärjungar, som redan trätt ut i det nutida mäktiga

arbetslivet och stå inför uppgiften att där finna sig till rätta och bereda sig sin utkomst,

förmår fortsättningsskolan icke i längden att förskaffa sig förtroende, om den

blott bjuder en obestämd allmänbildning, och helt visst ej heller om den blott bjuder

andlig'' och kroppslig förströelse och idrott; den måste söka, i den mån den kan, att

hjälpa den unge med den allvarsamma uppgift, som är hans viktigaste intresse.

Det synes kommittén, som skulle man kunna vara berättigad att hoppas, att en

omläggning av fortsättningsskolans undervisningsplan i enlighet med de grundsatser,

som nu antytts, skall göra denna skola bättre än nu lämpad för sin betydelsefulla uppgift

som ett led i folkuppfostringsarbetet, ett av de medel, med vilka det gäller att söka

bekämpa de förstörande inflytelser, som de unga äro utsatta för särskilt under övergångsåldern

och den tidigare ungdomsåldern. I vad mån de nämnda grundsatserna

låta sig genomföra, är ej här platsen att undersöka. Men tydligt är, att deras tilllämpande

innebär en viss organisatorisk förändring av fortsättningsskolan. Denna

måste komma att antaga olika form på olika orter, så att den exempelvis icke får

samma lärokurs i en jordbruksbygd som i ett industrisamhälle, och i de större städerna

måste den dela upp sig i skilda grenar efter de olika yrken eller yrkesgrupper,

som företrädesvis äro för handen på platsen.

Att även den på så sätt omdanade fortsättningsskolan för erhållande av lärårkrafter

får lita till folkskolans lärarkår, om ej helt och hållet så dock till det huvudsakliga,

är visst. Men klart är, att fortsättningsskolan i sin nya form skall ställa

delvis nya krav på läraren. Visserligen behöver även läraren i folkskolan för att med

framgång utöva sin uppfostrande och undervisande verksamhet äga god allmän bekantskap

med det arbetsliv, som giver sin prägel åt barnens hem och hembygd; även folkskolans

undervisningsplan bör röna inverkan av den omgivning, vari skolan befinner

sig; i läroämnen sådana som naturkunnighet, hembygdskunskap och geografi bör skolundervisningen

icke vara densamma i staden som på landet, icke densamma ute i

skärgården som inne i skogsbygden. Men av läraren i en efter de förutnämnda grunderna

anordnad fortsättningsskola måste i många fall fordras mera än en blott allmän

bekantskap med det förvärvsarbete, som skall utgöra den samlande riktpunkten för hans

undervisning; det måste av honom fordras en mera ingående kännedom om ifrågavarande

yrke eller yrkesgrupp, en yrkeskännedom, sträckande sig till yrkets eller yrkesgruppens

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

tekniska och ekonomiska sidor. Icke som skulle han hava att meddela yrkesundervisning

i egentlig mening; därtill kräves yrkesutövarens förtrogenhet med ämnet, och därtill

skall skolan i de flesta fall icke äga de materiella förutsättningarna. Men han skall

behöva yrkeskännedomen för att förstå och förmå att på ett levande och fruktbringande

sätt ansluta sin undervisning till det yrkesarbete, som sysselsätter hans lärjungar, och

såmedelst främja deras duglighet för detta arbete samt vinna deras intresse och göra

dem mottagliga för skolans inflytande.

Denna yrkeskännedom, olika för de olika behoven, kan seminariet icke giva.

Seminariet har nog och över nog av uppgiften att bibringa de blivande lärarna den

allmänna bildning och den allmänna pedagogiska förfarenhet, som för varje verksamhet

i skolans tjänst äro behövliga och utan vilka den speciella insikten inom det ena eller

andra praktiska området bleve för sitt ändamål av ringa värde.

Den särskilda fackliga utbildning inom en eller annan gren av näringslivet, som

folkskolläraren i många fall skall behöva utöver sill allmänna lärarutbildning för att

bliva fullt duglig att meddela undervisning i de framtida fortsättningsskolorna, måste

således i likhet med den särskilda utbildning, som fordras av honom för anställning

som lärare i högre folkskola och kommunal inellanskola, falla utanför seminariekursen,

och frågan om dess tillgodoseende kommer under den fråga, som betecknas med uttrycket

folkskollärarnas fortbildning. Huru denna fortbildning för olika syften bör ordnas,

vilka redan förhandenvarande läroanstalter därvid lämpligen kunna tagas i bruk

och vilka nya möjligen kunna komma att visa sig behövliga, detta är ett vidlyftigt

spörsmål, som det jämväl tillhör kommittén att söka utreda. Sin framställning härom

anser sig kommittén dock icke böra lämna i sammanhang med frågan om seminarierna

utan ärnar låta den ingå som led i kommitténs utredning och förslag rörande de

skolor, för vilka en fortbildning av folkskolans lärare i första rummet är behövlig.

Från denna för särskilda ändamål beräknade fortbildning är att skilja den fortgående

utbildning, som varje lärare bör eftersträva, på vilket skolstadium han ock må

arbeta, och som han kan förvärva sig under och i samband med sin lärarverksamhet.

Ty seminarieutbildningen bör av läraren under alla förhållanden betraktas såsom eu

grundläggande och bar givit sitt bästa resultat, när den skänkt honom båg och duglighet

för fortsatt studiearbete. En viss befattning med ett dylikt inom den allmänna

lärarbildningen fallande fortsatt studiearbete torde för seminariet vara möjlig. En medverkan

i eu eller annan punkt från seminariets sida må väl heller icke anses alldeles

utesluten i fråga om den förutnämnda särskilda fortbildning, vars planmässiga ordnande

folkskolans olika slag av överbyggnader göra nödvändigt. Men i det hela måste denna

fortbildning, som sagt är falla utanför seminariets verksamhetsområde, och det torde

vara till båtnad såväl för en god lösning av lärarnas fortbildningsfråga som för effekt

tiviteten av seminariernas arbete, att gränslinjen dragés bestämd och tydlig mellan

seminariebildningens och fortbildningens områden.

I överenstämmelse med vad nu anförts och med iakttagande av den betydelse,

som i det föregående givits åt uttrycket »folkskolans överbyggnader», då däri inbegripits

fortsättningsskolan, högre folkskolan och kommunala mellanskolan, under det att folkskolans

högre avdelning sammanförts med folkskolan själv, angiver kommittén i sitt

förslag till seminariestadga seminariernas ändamål sålunda: Folkskoleseminarierna hava

till ändamål att utbilda lärare och lärarinnor för rikets folkskolor samt att därmed

även grundlägga den utbildning, som kräves för lärarverksamhet i folkskola!,s överbyggnader.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205.

Man torde knappast kunna säga, att denna formulering innebär någon förändring

i den hittillsvarande uppfattningen av målet för seminariernas verksamhet. I varje fall

innebär den icke någon sänkning i anspråken på seminarieutbild ningen. Den begränsning,

som gjorts, är tvärtom ett uttryck för de större anspråk på folkskolan, som

tiden fört med sig, liksom ock för den ökade betydelsen och rikare utvecklingen av

folkskolans överbyggnader.

Kommittén upptager därefter till undersökning frågan om seminariernas

uppgift såsom fackbildnings- och allmänbildningsanstalter. Kommittén finner

därvid, att man för närvarande och helt visst för lång tid framåt torde

höra fasthålla, att de svenska folkskoleseminarierna i stort sett varken

kunna eller böra göras till överbyggnader vare sig på gymnasiet eller på

realskolan, utan att de för det störa flertalet av sina elever måste grundas

på folkskolan samt att de således för detta flertal av elever måste vara

ej blott fackbildningsanstalter utan i stor utsträckning därjämte allmänbildningsanstalter.

Å andra sidan finner kommittén, att den fackliga utbildningen,

i varje fall till sin väsentliga del, bör tillhöra seminariets

uppgift och att dess avskiljande därifrån, åtminstone under nuvarande

förhållanden, skulle vara till skada och icke till gagn.

Seminarierna böra sålunda meddela både allmänbildning och fackbildning.

Därnäst ingår kommittén på en undersökning, huruvida lärarutbildningen

till sin rent praktiska sida skulle kunna delvis förläggas utom

seminariet och försiggå antingen före seminariekursen eller efter densamma

eller under ett avbrott däri.

Kommittén finner efter närmare granskning, att ingendera av dessa

möjligheter lämpligen kan komma till användning, vadan den grundläggande

praktiska utbildningen i sin helhet måste förläggas till seminariekursen.

Efter en undersökning, huruvida för denna praktiska utbildning någon

annan utväg till äventyrs skulle kunna tänkas än förbindandet med seminariet

av en särskild övningsskola, finner kommittén, att åtminstone vid

våra förhållanden övningsskolan måste anses vara det bästa hjälpmedlet

för den praktiska utbildningen.

Kommittén redogör så för den organisation, denna, övningsskola bör

äga. Med avseende härpå anför kommittén:

Om övningsskolan kan betraktas som det viktigaste hjälpmedlet för den praktiska

seminarieutbildningen, kan det ock sägas, att en obetydlig och svagt utrustad övningsskola

måste komma att motsvaras av en otillfredsställande praktisk utbildning av seminarieeleverna.

Övningsskolans allt för ringa utveckling vid många av våra seminarier,

huvudsakligen beroende av bristande lokalutrymme, har utgjort ett svårt hinder

för en ändamålsenlig anordning av arbetet för den praktiska utbildningen, och första

Seminarierna

såsom

fackbildnings-

och

allmänbildningsanstalter.

Den praktiska

lärarutbildningen.

Seminariernas

övningsskolor.

Övningsskolans

allmänna

organisation

och förhållande

till

seminariet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!.. Majrts Nåd. Proposition Nr 205.

villkoret, om man i detta avseende vill göra seminariearbetet mera vinstgivande, är en

tillräckligt omfattande och bärkraftig övningsskola.

De anspråk, som med hänsyn till seminarieelevernas praktiska utbildning framdeles

måste ställas på övningsskolan, torde få anses vara följande. Den skall först och främst

innehålla en småskola bestående av två årsklasser, vilka i regeln undervisas gemensamt

(litt. b) men vid behov kunna skiljas och undervisas var för sig i olika rum (litt. a).

Den skall vidare innehålla en egentlig folkskola, arbetande på minst två avdelningar

med två årsklasser i varje avdelning (litt. B). Möjlighet skall dock givas att vid vissa

tillfällen sammanföra alla fyra årsklasserna till gemensam undervisning (litt. E), liksom

ock att vid andra tillfällen göra en sådan uppdelning, att en eller flera av årsklasserna

erhålla från de övriga skild undervisning (litt. A). Till övningsskolan skall vidare, såvitt

icke bristande tillgång på lärjungar gör det omöjligt, höra en s. k. folkskolans

högre avdelning, bestående av en eller två årsklasser.

Det sagda gäller övningsskolan vid ett seminarium utan parallellklasser. En parallellklass

eller en sådan avdelning som de för närvarande i Stockholm och Växjö förekommande

studentklasserna fordrar en väsentlig utvidgning av _ övningsskolan. Ett

s. k. dubbelseminarium kräver två sådana övningsskolor eller, vilket blir detsamma,

en övningsskola med parallellklasser på alla stadier. I fråga om folkskolans högre avdelning

torde dock en enda avdelning vara tillräcklig, och antalet barn, som från de

föregående årsklasserna gå över till denna, torde icke heller bliva så stort, att parallellavdelningar

där bliva nödvändiga.

Avdelningarna i övningsskolan varken behöva eller böra vara stora; 12 barn i

varje årsklass torde få anses lagom. Lärjungarna böra utgöras av både gossar

och flickor, och undervisningen bör i det hela vara samundervisning, såsom den är i

flertalet av vårt lands folkskolor.

Övningsskolans lokaler böra så vitt möjligt ligga samlade och vara skilda från

seminariets. I fråga om undervisningsmedel bör den vara så utrustad, som en god folkskola

bör vara. Den bör följaktligen äga sin egen undervisningsmateriell, skild från

den för seminarieundervisningen avsedda och förvarad i ett till övningsskolans lokaler

hörande materiellrum. Undantag bör göras endast för ett och annat dyrbarare och

mindre ofta behövligt föremål, som av sparsamhetsskäl måste bliva gemensam egendom

för seminariet och övningsskolan. Till denna senare bör ock höra ett skolbibliotek, i

vars skötsel seminarieeleverna få deltaga för att därigenom lära sig, huru ett dylikt bibliotek

bör skötas. För barnens undervisning även i sådana ämnen som gymnastik,

slöjd, trädgårdsskötsel och, vad flickorna beträffar, husligt arbete bör vara väl sörjt.

Vid ett manligt seminarium får således icke saknas undervisning i vare sig handarbete

eller hushållsgöromål för övningsskolans flickor, liksom icke heller vid ett lärarinneseminarium

undervisning i manlig slöjd för övningsskolans gossar.

Både manliga och kvinnliga lärare böra vara anställda vid övningsskolan.

En samverkan av manliga och kvinnliga lärarkrafter är från uppfostringssynpunkt i och

för sig fördelaktig och är särskilt på sin plats i en samskola. För seminarieeleverna

bör det dessutom vara nyttigt att få iakttaga både män och kvinnor i lärarverksamhet

och taga lärdom av såväl de enas som de andras tillvägagångssätt, De barn i övningsskolan,

som i regeln undervisas samtidigt av samma lärare, bilda en avdelning, och

varje avdelning bör äga sin avdelningsföreståndare med uppgifter motsvarande en klassföreståndares.

Seminariets adjunkter och övningslärare må, i den mån sådant befinnes

lämpligt, kunna erhålla tjänstgöring även i övningsskolan, liksom å andra sidan öv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kung!. MajUs Nåd. Proposition Nr 205«

ningsskollärarna deltaga i ledningen av seminarieelevernas undervisningsövningar och

i den därmed sammanhängande metodiska undervisningen.

Med avseende på övningsskolans organisation framställer sig särskilt det spörsmålet,

om övningsskolan fortfarande bör omfatta en fortsättningsskola eller icke.

Av vad kommittén i det föregående yttrat om fortsättningsskolan framgår, att

kommittén icke anser fortsättningsskolan framdeles lika självfallet som hittills böra tillhöra

seminariernas övningsskolor. Seminariet skall visserligen giva den allmänna lärarutbildning,

som behöves för tjänstgöring i fortsättningsskolan liksom i folkskolan, men

skall icke giva den särskilda yrkeskännedom, som därutöver är behövlig i fråga om eu

fortsättningsskola, vars undervisningsplan skall präglas av samband med någon viss närings-

eller yrkesgren.

Denna skillnad mellan lärarutbildningen för fortsättningsskolan och för den egentliga

folkskolan bör emellertid icke göras större, än nödvändigt är. Den nämnda yrkeskännedomen

blir väl ett viktigt men dock jämförelsevis mindre omfattande tillägg till den

egentliga och huvudsakliga lärarutbildningen, vilken i seminariet förvärvas. Mången gångskall

eu under tidigare år vunnen erfarenhet som yrkesarbetare giva folkskolläraren

vad han behöver för att med framgång sköta även en efter de nya synpunkterna anlagd

fortsättningsskola. Om således avståndet mellan fortsättningsskolans och den egentliga

folkskolans krav på lärarutbildningen ingalunda är stort och svåröverkomligt,

vore det så mycket mindre välbetänkt att vid seminarieundervisningen draga upp skillnaden

så skarpt, att fortsättningsskolan för seminarieeleven komme att framstå som

något avlägset och främmande. Det är dock framför allt på folkskollärarens intresse

och förmåga, som fortsättningsskolans framtid blir beroende. Att hans intresse för

fortsättningsskolan blir grundlagt och befäst redan under seminarietiden, att läraren,

då han lämnar seminariet, är bekant med fortsättningsskolan, förstår dess grundtankar,

dess organisation och arbetsmetoder, är därför en fordran, som oeftergivligt måste ställas

på den utbildning, som seminariet skall giva.

Undervisning om fortsättningsskolan, förbunden med studiebesök i fortsättningsskolor

av olika slag, måste då ock höra till det fackliga utbildningsarbetet i seminariet.

Men klart är, att en sådan undervisning skall betydligt underlättas och elevernas

kunskap om och intresse för fortsättningsskolan i väsentlig mån ökas, om en avdelning

av eu sådan skola är förlagd till själva seminariet och helt eller delvis omhänderhavd

av dess lärarkrafter. I sina anordningar för undervisningen inom de olika grenarna

av naturkunnigheten, i sina arbetssalar för trä- och metallslöjd eller, i fråga om kvinnliga

seminarier, sina lokaler för handarbete och hushållsgöromål äger seminariet utmärkta

förutsättningar för vissa arter av fortsättningsskolor, och om undervisningstiden

tänkes förlagd — väl icke till de sena timmar på dagen, vilka nu ofta måste användas

för fortsättningsskolan i städerna — men till en något tidigare och för skolarbetet

gynnsammare del av eftermiddagen, skulle seminariets lokaler och övriga hjälpmedel

kunna stil till fortsättningsskolans förfogande, så att endast jämförelsevis obetydliga kostnader

för dennas räkning bleve erforderliga.

Även efter eu sådan omgestaltning av fortsättningsskolan, som kommittén för sin

del vill förorda, är således en fortsättningsskola både önsklig och möjlig såsom avdelning

av seminariets övningsskola. Men om det ock icke må anses uteslutet, att undervisningsövningar

skulle kunna förekomma också i denna avdelning, är det dock tydligt

att den med avseende på elevernas praktiska utbildning huvudsakligen får betydelse

som åskådnings- och studiematerial. Och även om seminarierna i vissa avseenden erbjuda

goda förutsättningar, kunna förhållandena i övrigt göra dess anordnande förenat

Bihang til! Hiksdcnjens protokoll 1913. 1 smal. 15 i höft. (Nr 905.) ;;

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205

med avsevärda svårigheter eller olägenheter. Kommittén har därför i sitt förslag till

seminariestadga icke vågat beteckna fortsättningsskolan som eu ovillkorlig beståndsdel

av övningsskolan men väl som en önskvärd, vilken bör förekomma, »där förhållandena

det medgiva».

Av de utav kommittén föreslagna stadgandena framgår bland annat, att kommittén

betraktar övningsskolan varken som en självständig läroanstalt, ej heller som ett

underordnat bihang till seminariet, utan på det sätt förenat med detta, att seminariet

och dess övningsskola tillsammans utgöra eu enda läroanstalt. Detta står i överensstämmelse

med de förhållanden, som den historiska utvecklingen hos oss haft till resultat

och som i språkbruket givit ordet seminarium dels den inskränktare betydelsen av seminarieklasserna

i motsats mot övningsskolan, dels den vidsträcktare av ett helt, omfattande

de förra med den senare.

I enlighet härmed har kommittén velat ställa övningsskolans lärare på samma

plan som seminariets övriga lärare och giva dem inflytande vid handläggningen ej

blott av frågor, som enbart angå övningsskolan, utan ock av frågor, som tillhöra seminariet

i inskränkt bemärkelse, och i all synnerhet av sådana, som avse seminarieelevens

praktiska utbildning och till följd därav nära beröra övningsskolans verksamhet. I det

hela har kommittén velat göra såväl övningsskolans som seminariets angelägenheter till

ett gemensamt intresse för läroanstaltens alla lärare och till föremål för enhetlig ledning

av rektor och kollegium samt seminariets överordnade myndigheter. En sådan

övningsskolans ställning är otvivelaktigt bäst ägnad att främja dess tvåfaldiga ändamål.

Den hävdar hennes egenskap att vara en inom sig fullständig läroanstalt, en folkskola,

med sitt självständiga mål som sådan, och den förebygger å andra sidan ett motsatsförhållande

mellan seminariet och övningsskolan, som skulle försvaga dennas betydelse

som ett kraftigt hjälpmedel i lärarutbildningens tjänst.

Tydligt är emellertid, att övningsskolans dubbla uppgift av barnskola och lärarutbiklningsanstalt

innebär vanskligheter, som påkalla allvarlig uppmärksamhet. Det

kan allt för lätt inträffa, att övningsskolan så tages i anspråk för seminarieelevernas

praktiska utbildning, att den blir en dålig skola för de barn, som äro anförtrodda åt

dess vård, och i någon män måste alltid de senares fördel uppoffras för de förras. Endast

eu oavlåtlig och insiktsfull omvårdnad kan under sådana förhållanden göra övningsskolan

till en verkligt god skola för dess egna lärjungar. Därvid böra alla seminariets

lärare och ej mindre dess elever känna sig medintresserade och medansvariga,

om ock de svårigheter, som äro att övervinna, i främsta rummet fålla på övningsskolans

egna lärare samt pålägga rektor särskilda förpliktelser. Ytterst sammanfaller seminariets

intresse med övningsskolans eget, ty endast i den mån övningsskolan utgör

mönster för en god skola, är den tillika tjänlig som studieföremål och övningsfält vid

seminarieelevernas praktiska utbildning.

Det bör till slut erinras därom, att frågan om övningsskolans duglighet för sina

båda syften i väsentlig grad och i sista hand är en ekonomisk fråga. Om övningsskolan

till följd av brist på tillräckliga lärarkrafter eller tillräckligt lokalutrymme måste,

såsom ännu flerstädes är fallet, inskränkas till blott två avdelningar, måste ock anordningen

av seminarieelevernas praktiska utbildning i flera avseenden bliva otillfredsställande.

Och om till följd av lärarlönernas beskaffenhet övningsskolan icke kan vid

sig binda sådana lärarkrafter, som dess särskilda förhållanden kräva, eller om den med

avseende på undervisningsmedel och dylikt är svagt utrustad, skall icke blott dess

värde för lärarutbildningen bliva obetydligt, utan den skall såsom skola för sina egna

lärjungar bliva sämre än andra skolor under enahanda förhållanden. De betydelsefulla

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 205.

ändamål, som övningsskolan kar att fylla, ock de vanskligheter, med vilka den kar att

arbeta, göra det nödvändigt, att den i nämnda avseenden är väl lottad.

Vid ett och annat seminarium har det varit brukligt, att någon ringa skolavgift

uppburits för barnen i övningsskolan. Det visar sig nämligen, att seminariernas övningsskolor,

trots de svagheter deras tvåfaldiga uppgift åsamkar dem, äro mycket eftersökta,

så att även en mindre skolavgift icke hindrar, att tilloppet av inträdessökande blir större

än för skolornas behov är nödigt. Då nu de anslag av statsmedel, som seminarierna

erhållit till bestridande av sina utgifter, i allmänhet icke varit överflödigt stora, har

inkomsten av skolavgifterna varit ett välkommet bidrag till ekonomien, som särskilt

gjort det möjligt att bättre, än eljest kunnat ske, sörja för övningsskolans behov av

undervisningsmateriell, böcker, arbetsverktyg, lekredskap och dylikt.

Trots den goda användning, som sålunda har gjorts och kan göras av inflytande

skolavgifter för barnen i övningsskolan, finner kommittén sådana avgifter dock olämpliga.

Det är nämligen enligt kommitténs mening högst önskligt, att övningsskolan med

avseende på sitt lärjungematerial så litet som möjligt avviker från en vanlig folkskola,

att den således icke kommer att innehålla ett urval av barn från mera burgna hem

utan står öppen även för mindre bemedlades barn. Kommittén har därför i sitt förslag

till seminariestadga upptagit en uttrycklig bestämmelse därom, att avgift ej må erläggas

för barnen i seminariernas övningsskolor.

Kommittén övergav sfi till frågan om scminariekursens längd och

anför därom:

En förbättrad utbildning av folkskolans lärarkår är, i korthet uttryckt, syftet med

den reform av seminarierna, som skall genomföras. En förbättrad utbildning av folkskollärarkåren

innebär först och främst eu höjning av dess allmänna bildning, och en

höjning av denna förutsätter åter såväl en ökning av det mått av kunskaper, som vid

seminariet inhämtas, som ock, så vitt möjligt är, eu förbättring av kunskapens beskaffenhet.

Såväl det ena som det andra har enstämmigt framhållits som önskemål för en

seminariereform särskilt av dem., som stå frågan närmast, folkskollärarna själva, och i

det senare avseendet har man såsom medel till syftets vinnande yrkat på en rikligare

användning av sådana arbetsmetoder, som ställa seminarieeleverna mera självständiga

och självverksamma inför arbetsuppgifterna. Men nu är det ju så, att i allmänhet taget

en ökning av lärokursernas omfång och en förändring av studiesättet i sådan riktning,

som här avsetts, icke äro möjliga utan en ökning av läroanstaltens arbetstid; och då

vid seminarierna en ökning av vare sig det dagliga eller det årliga arbetet icke gärna

kan ifrågasättas, tyckes det föreliggande reformkravet leda till fordran på en förlängning

med ett eller annat år av den nu fyråriga seminariekursen.

Våra seminariers utvidgning från fyråriga till femåriga har också utgjort eu av de

programpunkter, som under de senare årens meningsutbyte om seminariereformen uppställts,

och från fackmannahåll har vid upprepade tillfällen en sådan åtgärd förordats.

I de större kulturländerna anser man sig i allmänhet icke kunna erhålla en tillfredsställande

folkskollärarbild ning genom en omedelbart på folkskolan byggd kurs av endast

fyra år. Flerstädes ansluter sig seminariekursen till skolor av ungefär våra realskolors

art; annorstädes, såsom i Tyskland, inskjuter man mellan folkskolan och seminariet eu

s. k. preparandanstalt, som tillsammans med seminarariet bildar en vanligen sexårig lärokurs,

varvid dessutom är att märka, att den grundläggande folkskolekursen där i allmänhet

med ett eller annat skolår överskjuter den hos oss i regeln förekommande.

Att seminariet bygger på folkskolan som grund är att anse som en obetingad för
-

Seminarie
lairsens
längd.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

del, och här i Sverige äro vi av många skäl hänvisade till en sådan anordning, åtminstone

såsom den normalt förekommande. Härom har kommittén redan uttalat sig. Att

göra seminarierna till överbyggnader på gymnasier eller på högre flickskolor och realskolor

vore, såsom kommittén framhållit, att väsentligt fördyra utbildningen och att

från folkskollärarbanan utestänga sönerna och döttrarna ur folkets djupa led, varifrån

vår folkskola hittills i allmänhet fått sina bästa lärarkrafter. Icke heller hava våra

högre folkskolor eller andra folkskolans överbyggnader ännu hunnit den utbredning, att

genomgåendet av dem kan göras till en lagstadgad förutsättning för seminariekursen.

Den enda skola, som vi med säkerhet hava att räkna med såsom grundläggande för

seminariet, är således vår folkskola med dess i regeln sex skolår. Så mycket rimligare

kunde det då synas, om vi här i Sverige, när det nu gäller en förbättring av lärarutbildningen,

förlängde seminariekursen om icke med två så åtminstone med ett år.

Aven inom kommittén har ifrågasatts möjligheten av seminariernas utvidgning till

femåriga. Det låter sig icke neka, att om saken ses enbart från seminariearbetets synpunkt,

en sådan utvidgning vore i flera avseenden önsklig och behövlig. Den skulle

nämligen göra det avsevärt lättare att förverkliga de förutnämnda önskemålen om lärokursernas

utsträckning och arbetssättets förändring, den skulle möjliggöra ett jämförelsevis

grundligt och lugnt arbete och giva eftersträvat utrymme även åt förströelsen

och vilan.

Icke desto mindre föreslår kommittén, att seminariekursen fortfarande måtte bliva

fyrårig. De skäl, som härvid varit för kommittén bestämmande, äro följande.

I allmänhet måste man känna sig betänksam mot förlängningen av utbildningstiden

för en tjänst eller ett yrke. Vi hava i vårt land, då det gällt teoretisk utbildning,

ej sällan låtit studietiden växa och växa, till dess vi funnit den för lång och måst börja

det svåra försöket att förkorta den. Gärningen ute i livet behöver ej blott teoretisk förberedelse

utan ock sin insats av ungdomlig kraft och ungdomlig hänförelse, och det är

denna insats, som lider minskning, i samma mån förberedelsetiden ökas.

Nu är det visserligen sannolikt, att seminariekursens förlängning icke skulle komma

att förbindas med eu lagstadgad höjning av normalåldern för utträdet ur seminariet

utan med en sänkning av den nu stadgade lägsta inträdesåldern. I ett stort antal fall

skulle den dock säkerligen förorsaka ett senare utträde i det praktiska arbetet. Av

eleverna i första klassen hava under femårsperioden 1901—1905 77,7 2 procent befunnit

sig i en ålder över den lägsta lagliga, och många, särskilt bland manliga inträdessökande,

skulle av ekonomiska skäl även framgent bliva hindrade att vid tidigare ålder börja

sin studiekurs. Dessutom är det allt annat än önskvärt, att de unga tvingas att för

tidigt bestämma sig för en livsuppgift av den art som folkskollärarens; ju tidigare avgörandet

måste ske, desto mindre är nämligen utsikten, att de värdefullare bevekelsegrunderna

därvid skola kunna göra sig gällande. Den nuvarande lägsta inträdesåldern —

den inträdessökande skall vid början av det kalenderår, då inträde sökes, hava uppnått

eu ålder icke understigande 16 år —• kan icke anses för hög. Kommittén har ock beslutit

föreslå dess bibehållande i fråga om manliga elever och dess höjning med ett år

för de kvinnliga. Visserligen skulle kunna invändas, att eu mellantid mellan utträdet

ur barndoms- och ungdomsskolan och inträdet i seminariet medför ett skadligt avbrott

i det bokliga studiearbetet, och exempel från andra länders seminarieväsen skulle kunna

anföras, som visa, att man mångenstädes synes hava sökt förebygga ett sådant avbrott.

Men kommittén anser det ingalunda oförmånligt utan snarare lyckligt, om utbildningen

för lärarkallet icke innebär en oavbruten skolgång, från vilken eleven slutligen kommer

ut, främmande för det praktiska livet utanför skolans väggar. Någon mellantid, upp
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 205.

tagen av kroppsarbete eller annan praktisk verksamhet, tillför den blivande folkskolläraren

och folkskollärarinnan erfarenheter, högeligen värdefulla för deras framtida verksamhet.

Till sådana skäl som de nu nämnda kommer slutligen, såsom det icke minst viktiga,

det ekonomiska. Kostnaderna för staten skulle genom seminariernas utvidgning till

femåriga naturligt nog stegras av många orsaker: behovet av flera lärarkrafter, av nya

eller utvidgade lokaler, av större årliga anslag till materiell, till bränsle och lyse, av

rikligare stipendieunderstöd o. s. v., och kommittén håller före, att de betydande kostnader,

som utvidgandet komme att kräva, skulle kunna användas på ett för seminariernas

förbättring verksammare sätt. Men i ej mindre mån har man att tänka på kostnaderna

för seminarieeleverna. Det måste ju alltid tillses, att deras ekonomiska uppoffringar

för utbildningen stå i riktigt förhållande till den inkomst, som sedan är att

påräkna, men det torde med skäl kunna ifrågasättas, om folkskollärarlönerna, även efter

senast genomförda löneförbättring, äro sådana, att en Ökning av utbildningskostnaderna

med 25 % rimligen kan ifrågasättas. Skulle studietiden förlängas, finge förhöjningen av

det i form av stipendier utgående statsunderstödet göra3 ganska betydande, eller ock

hade man i hög grad försvårat tillträdet till lärarbanan för de i ekonomiskt avseende

mindre lyckligt lottade, för vilka seminariekursen redan nu för med sig stora ekonomiska

svårigheter och mycken försakelse. Då det vidare icke lär kunna förhindras, att

vid de olika levnadsbanornas inbördes tävlan om de bättre begåvningarna den ekonomiska

fördelen spelar en roll, ligger häri ett ytterligare och vägande skäl mot en åtgärd,

som i väsentligare grad skulle innebära eu ekonomisk försämring av folkskollärarens

ställning. Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening yttrar härom i

sin i januari 1906 avgivna underdåniga petition om förbättrad lärarutbildning: »Folkskolans

lärare hava, som bekant, ännu så liten avlöning, att en person med vanlig begåvning

har i ekonomiskt avseende en vida ljusare framtid på nära nog vilken annan

levnadsbana som helst. Skulle nu utbildningen fördyras med ytterligare ett års seminarievistelse,

ligger den faran nära, att de mera begåvade skulle helt och hållet vända

folkskolan ryggen, och denna skulle få nöja sig med mer eller mindre undermåligt folk.

I så fall bleve värdet av en seminariereform alldeles imaginärt.»

Visserligen kan man vänta, att de redan nu befintliga s. k. preparandkurserna

skola komma att allt framgent draga till sig en del av den inträdessökande ungdomen,

och de kostnader, som genomgåendet av en dylik kurs medför, böra icke lämnas ur

räkningen. Emellertid torde dessa kostnader för varje elev, även om preparandkurserna,

såsom antagligt är, förlängas från nuvarande 6—8 veckor till 3—4 månader, icke komma

att gå upp till seminarieelevens utgifter för ett helt läsår. Kommittén har för övrigt

vid uppställandet av inträdesfordringar till seminariet sökt att göra dylika preparanclkurser

onödiga genom att så vitt möjligt grunda nämnda fordringar på de kunskaper,

som kunna vinnas genom självstudier eller inhämtas i folkskolan och dess överbyggnader.

Skulle i framtiden behovet av preparandkurser befinnas oavvisligt, torde även

tiden vara kommen för dessa kursers ersättande med ett ytterligare seminarieår.

Av nu nämnda grunder har kommittén beslutit att hemställa, att seminariekursen

fortfarande måtte bliva fyrårig. Man mål, anser kommittén, åtminstone hava försökt

vad göras kan för att förbättra kursen utan dess förlängande och låta framtida erfarenhet

avgöra, om en förlängning detta oaktat blir nödvändig. Med fortgående utveckling

av folkskolan och dess överbyggnader skola de skäl, som nu synas påkalla en femårig

seminariekurs, helt visst bliva allt mindre vägande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Inträdesfordringar.

Kunskaps
fordringar.

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Mea om således seminariekursen bibehålies fyrårig, vilka möjligheter givas då för

åstadkommande av den utbildningens förbättring, för vars skull en seminariereform

blivit så ivrig påyrkad ? — Naturligtvis skall bibehållandet av den fyråriga kursen nödga

till en väsentlig begränsning av de anspråk eller förhoppningar, man måhända på

åtskilliga håll hyst. Men både bland seminarielärare och folkskollärare råder en ganska

enhällig mening därom, att om ock enligt fleras åsikt en förlängd utbildningstid är ett

önskemål, en väsentlig förbättring av seminariernas arbetsresultat kan vinnas redan

inom ramen av den nuvarande utbildningstiden.

Bland åtgärder, som man härvid pekat på, står i första rummet en höjning av

kunskapsfordringarna för inträde i seminariets första klass.

Inträdesfordringarnas höjning har länge och med stor samstämmighet påyrkats.

Man har framhållit, hurusom kunskapsfordringarna för intagning i första seminarieklassen

sedan så långt tillbaka som år 1865, ja man kunde nästan säga sedan tiden för seminariernas

tillkomst, blivit endast obetydligt höjda, under det att folkskolan sedan dess

gått ansenligt framåt. Och man har erinrat om det ännu märkligare förhållandet, att

seminariets lärokurser enligt ännu gällande undervisningsplan i huvudsak hela första

klassen igenom och i somliga ämnen till och med än längre med avseende på sitt

innehåll helt enkelt äro folkskolekurser, vilka således, låt vara med någon utvidgning,

i seminariet ånyo genomgås. Här är tydligen möjlighet given till en betydande tidsvinst.

Det är uppenbart, att sådana inträdesfordringar böra kunna ställas och upprätthållas,

att nuvarande kursen i första seminarieklassen göres obehövlig och utrymme för en

kursernas utsträckning beredes, i lika mått som om man med bibehållande av nuvarande

kurser i de fyra seminarieklasserna till dessa klasser fogade eu femte.

De faktiska inträdesfor dringarna bliva väl för närvarande oftast högre än de av

stadgan formulerade, om icke för godkännande så för intagning, beroende därpå, att,

vid den starka tillströmning till seminarierna, som nu är rådande, i allmänhet ej alla

godkända kunna mottagas; särskilt gäller detta de kvinnliga seminarierna, vilkas inträdessökande

till stor del utgöras av lärjungar från småskoleseminarier och högre flickskolor.

De av nuvarande stadga föreskrivna inträdesfordringarna uppgå i några ämnen

icke ens till inhämtad folkskolekurs. Att man i varje ämne bör kunna fordra folkskolans

kurs grundligt och fullt ut inhämtad, bör vara klart. Men då folkskolekursen

är avslutad vid en medelålder hos lärjungen av ungefär 13 år och den, som söker inträde

vid seminarium, måste under löpande året hava uppnått eller uppnå en ålder av

minst 17 år, är det tydligt, att tid icke saknas för den inträdessökande att inhämta

kunskaper och färdigheter även utöver dem, som folkskolan har att bibringa.

Nu är det sant, att för dem, som måste tillbringa de år, som ligga mellan slutad

skolgång i folkskolan och inträdet i seminariet, med förvärvsarbete, i många fall tungt

kroppsarbete, det kan vara förenat med svårighet redan att fylla anspråket på återupplivade

folkskolekunskaper, och såväl de i de flesta seminariestäder förekommande privata

förberedelsekurserna som mängden av underkända vid inträdesprövningarna visa, att så

verkligen är förhållandet. Men erfarenheten visar ock, att ett ganska stort antal inträdessökande,

även bland dem som icke haft tillfälle att erhålla annan skolundervisning

än folkskolans, utan synnerlig svårighet skulle hava kunnat fullgöra även betydligt

större fordringar, om sådana varit satta. Och det kan väl knappast anses oberättigat,

om man av den, som har för avsikt att bliva folkskollärare, kräver, att han skall äga

både lust och förmåga att under den långa mellantiden mellan avslutad folkskola och

påbörjad seininariekurs icke blott underhålla utan ock öka de kunskaper och färdigheter,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

23

lian i folkskolan fått förvärva. Ett sådant anspråk utgör endast ett frånskiljande på

förhand av dem, som måste anses sakna behövliga förutsättningar för folkskoilärarkallet.

Men detta samma anspråk innehåller ock den begränsning, som måste iakttagas

vid höjandet av fordringarna för inträde. I det föregående äro anförda de skäl, som

för närvarande bestämt avvisa tanken på att härvid, såsom regel, lägga någon annan

skolkars till grund än folkskolekursen. Men om kommittén härutinnan har rätt, måste

inträdesfordringarna så bestämmas, att det för personer, som ej åtnjutit annan skolundervisning

än den i folkskolan erhållna, icke blir en omöjlighet att uppfylla dem. Med

andra ord: man bör, då det galler fordringar på kunskaper utöver folkskolekursen,

väsentligen begränsa sig till sådant, som kan inhämtas genom självstudier. Härav följer

ock, att man bör undvika sådant, som vederbörande icke förmår på egen hand inhämta

annat än på ett mindre tillfredsställande sätt. Så bör man exempelvis icke ställa upp

fordringar på insikter i fysik eller kemi, som i allmänhet icke skulle kunna vinnas

annat än genom inpräglandet av framställningen i någon lärobok och därför bleve av

alltför litet värde. Däremot bör man hava rätt att vid uppställandet av inträdesfordringarna

räkna med en viss studiebegåvning hos den inträdessökande, och man torde måhända

även kunna förutsätta, att mången sådan är i tillfälle att hos hemortens folkskollärare

erhålla hjälp i sitt arbete eller att begagna sig av undervisningen i någon

folkskolas högre avdelning eller annan fortsättningskurs.

Med ledning av dessa synpunkter har kommittén uppgjort förslag till nya inträdesfordringar

i de olika kunskaps- och övningsämnena. I vissa ämnen, såsom t. ex. historia

och geografi, sträcka sig dessa fordringar rätt långt, ungefär till jämnhöjd med fordringarna

för inträde på gymnasiet, under det att de i andra, exempelvis matematik och

naturkunnighet, stanna vid kravet på säker insikt och god färdighet i de stycken, som

höra till kursen för en väl utvecklad folkskola.

Rörande kunskapsfordringarna för inträde i seminariets första klass

föreslår kommittén, att för godkänt vitsord skall fordras:

i krist endomskunskap:

någon bekantskap med gamla och nya testamentets heliga skrifter samt noggrannare

kännedom om Lukas evangelium,

kännedom om den bibliska historien i fullständigare framställning samt om det

viktigaste av de bibliska ländernas geografi,

god insikt i Luthers lilla katekes och den antagna utvecklingen med därtill hörande

bibelspråk;

i modersmålet:

färdighet att läsa väl jämte förmåga att på ett redigt sätt muntligen redogöra

för det lästa,

säkerhet i rättstavning av svenska ord samt i användning av skiljetecken inom

enklare satsbyggnader,

kännedom om det allmännaste av form- och satsläran,

förmåga att redigt och någorlunda felfritt skriftligen redogöra för ett bland flera

uppgivna lättare ämnen;

i matematik:

god insikt och färdighet i räkning med hela tal, allmänna bråk och decimalbråk

jämte tillämpning på praktiska uppgifter, såsom sortförvandling, medelvärdesberäkning,

bolagsräkning samt procent- och ränteräkning; säker kännedom om gällande system

för mått, mål och vikt; god övning i huvudräkning,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Inträdes
ålcler.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

insikt och färdighet i uppritning, beskrivning och mätning av linjer, vinklar, tresidingar,

fyrsidingar, cirklar samt sådana solida figurer, som hava nämnda ytor till bas

och mot grundytorna vinkelräta sidor, allt i överensstämmelse med kursen för folkskola

litt. A;

i historia:

kännedom om Sveriges och de skandinaviska grannlandens historia till omfattning

i huvudsak motsvarande den, som fordras för inträde å gymnasium;

i geografi:

kännedom om de olika ländernas, särskilt fäderneslandets, geografi till omfattning

i huvudsak motsvarande den, som fordras för inträde å gymnasium;

i naturkunnighet:

kännedom om de allmännaste naturföremålen, om människokroppens byggnad,

förrättningar och vård, om de viktigaste naturföreteelserna, om det allmännaste av läran

om himlakropparna, allt i överensstämmelse med kursen för folkskola litt. A;

i teckning:

någon färdighet i teckning av enkla föremål efter naturen;

i välskrivning:

jämn och redig handstil;

i sång:

förmåga att sjunga någon enkel sång eller psalm efter eget val eller på annat

sätt ådagalagd förefintlighet av musikaliskt gehör;

i slöjd:

för manlig inträdessökande: färdighet i användningen av de vanligaste verktygen

för träslöjd;

för kvinnlig inträdessökande: färdighet i enkel linnesömnad och stickning.

Bland övriga nu gällande eller av kommittén föreslagna inträdesvillkor

är det två, som här torde böra något närmare beröras, nämligen

det som rör inträdesåldern och det som avser nattvardsbegående såsom

villkor för inträde.

Beträffande inträdesåldern anför kommittén:

Gällande stadga föreskriver, att den, som söker inträde i seminarium, skall vid

början av det kalenderår, då inträde sökes, hava uppnått en ålder icke understigande

16 och icke överstigande 26 år.

En höjning av kunskapsfordringarna för inträde1 i seminariet framkallar nu den frågan,

om icke därmed ock bör följa en höjning av den lägsta inträdesåldern. Det har dock

aldrig, då inträdesfordringarnas höjning föreslagits, ifrågasatts, att man för sådan orsaks

skull borde framflytta åldern för inträde, och kommittén anser ingalunda, att de av

kommittén föreslagna kunskapsfordringarna påkalla en sådan åtgärd. En förlängning

av mellantiden mellan den avslutade folkskolan och prövningen för inträde i seminariet

skulle måhända i många fall snarare försvåra än underlätta den inträdessökandes arbete.

Av andra grunder föreslår kommittén emellertid, att lägsta inträdesåldern för

de kvinnliga seminarieeleverna måtte höjas med ett år.

Skälet härför har förnämligast varit hänsynen till de kvinnliga seminarieelevernas

kroppsliga utveckling och därav följande förmåga att uthärda ansträngningen av seminariearbetet,

De yngre eleverna vid lärarinneseminarierna befinna sig ännu i en för

kvinnan ömtålig ålder, och erfarenheten visar dess värre, att många av dem icke äga

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

-den styrka, som för arbetet behöves. En höjning av inträdesåldern med ett år skulle

tillförsäkra de kvinnliga seminarierna en arbetskraftigare lärjungeskara och minska

antalet av dem, som gå ut från seminariet med till följd av överansträngning skadad

hälsa.

Visserligen giver statistiken vid handen, att antalet kvinnliga seminarieelever tillhörande

lägsta lagliga åldersklassen i första seminarieklassen under de fem åren 1901

—1905 utgjort endast omkring 17 procent av elevantalet. Men statistiken visar ock,

att i fråga om de inträdes sökande vid de kvinnliga seminarierna ett högt procenttal

alltjämt tillhör yngsta åldersgruppen och att således fortfarande ett mycket stort antal

flickor söka inträde vid seminariet i en ålder av 16 till 17 år. Då det nu knappast

är önskligt, att de där vinna inträde, synes det heller icke vara lämpligt att locka

dem till att försöka vinna det. Bättre då att genom bestämd föreskrift avhålla dem

och föranleda dem att på nyttigare sätt använda det år, de i de flesta fall även nu få

gå och vänta, innan de börja sin seminariekurs. Kan det bestämda uppskovet hänvisa

dem till att ägna sig åt hushållsbestyr i hemmet eller åt försök med lärarinneverksamhet

eller åt andra praktiska göromål, må det anses som vunnen fördel. Många

av de ifrågavarande unga flickorna hava nyss kommit ur den högre flickskolan; erhölle

de så omedelbart inträde vid seminariet, skulle de, när de förklarades mogna för folk
skollärarinnans

viktiga uppgift, hava utan avbrott tillbragt sin föregående ungdomstid

på skolbänken. Tydligen är det dock önskvärt, att de innan dess prövat något mer

av livet.

Mot höjningen av inträdesåldern för kvinnliga elever skulle kunna invändas, att

dem därigenom skedde orätt i jämförelse med de manliga eleverna, vilka ett år tidigare

skulle vinna möjlighet att erhålla tjänst vid folkskola. På denna invändning kan

svaras med hänvisning till värnplikten, vars fullgörande för den manlige läraren medför

en i ekonomiskt avseende vida kännbarare fördröjning.

Däremot kunde det väl tänkas, att en höjning även av de manliga elevernas inträdesålder

vore önskvärd, ej för likformighetens skull utan i och för sig. Väl kan man

icke påstå, att de i åldern 16—17 är inträdande manliga eleverna skulle sakna de för

arbetet behövliga krafterna, men man kan i stället erinra därom, att, såsom allmän

erfarenhet visar och omfattande undersökningar bekräftat, i denna ålder, 16—17 år,

kvinnan har ett icke obetydligt försprång framför mannen i utvecklingen samt i rent

personligt avseende hunnit en ståndpunkt, som denne i regeln når först ett eller annat

år senare. Det kunde således tyckas, som vore från denna synpunkt en höjning av

inträdesåldern mera på sin plats i fråga om seminariernas manliga än i fråga om

deras kvinnliga lärjungar. Emellertid finnas åtskilliga skäl för bibehållandet vad manliga

inträdessökande beträffar av nuvarande bestämmelser, och särskilt kommer därvid

värnplikten i betraktande; med nu stadgad inträdesålder kan seminarieutbildningen

vara avslutad vid värnpliktsålderns början, och ehuru tiden för fullgörandet av första

värnpliktsövningen nu framflyttats ett år, skulle en framflyttning av lägsta åldern för

inträde i seminariet givetvis medföra en stegring av de stora svårigheter, som vållas

arbetet vid de manliga seminarierna därav, att för ett stort antal av deras elever

värnpliktstiden infaller under seminarietiden.

Den övre gränsen för inträdesåldern har kommittén icke funnit skäl att ändra,

vare sig i fråga om manliga eller i fråga om kvinnliga inträdessökande. Däremot har

''kommittén ansett den mogenhet, som det fortgående seminariearbetet kräver, gorå det

-önskligt, att för inträde i högre klass än den första stadgas en något högre minimiålder

ån den för inträdet i denna klass bestämda. En höjning med ett år för varje klass

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 käft. (Nr 205.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

Nattvardsbegående

såsom

villkor

för inträde

i seminarium.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

skulle dock medföra eu oskäligt hög minimiålder för dem, som söka inträde i tredje

och fjärde klasserna. Kommittén har därför stannat vid att föreslå en höjning av den

för inträde i första klassen stadgade lägsta åldern med ett år vid inträde i någon

annan klass än den första.

Rörande det kyrkliga inträdesvillkoret yttrar kommittén:

Enligt gällande seminariestadga skall den, som önskar vinna inträde vid seminarium,

genom vederbörande pastorsämbetes intyg styrka, att han »begått Herrens

nattvard».

Detta stadgande, som går tillbaka till 1862 års reglemente, bar icke utan skäl

betecknats såsom mindre lämpligt och varit föremål för överläggning även inom Riksdagen.

Redan år 1886, straxt efter nuvarande seminariestadgas utfärdande, gjordes i

Riksdagens Andra kammare yrkande om dess borttagande, ett yrkande, som denna gång

dock icke vann kammarens bifall. Och nu nyligen, nämligen vid 1910 års Riksdag,

bar samma, yrkande framställts i en inom Andra kammaren väckt motion. Det tillfälliga

utskott, till vilket denna motion hänvisades, ägnade frågan en omsorgsfull utredning,

som bär till sina viktigaste delar må anföras.

Utskottet fann sig vid behandlingen av motionen hava att utgå från regeringsformens

bestämmelse i dess 28:e paragraf, att till sådan tjänst, varmed är förenat åliggande

att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, endast den må

utnämnas, »som bekänner den rena evangeliska läran». Denna föreskrift måste enligt

utskottets åsikt gälla även lärartjänst vid folkskolorna, då till sådan tjänst i regeln

hörde skyldighet att meddela kristendomsundervisning. Då nu seminarierna under nuvarande

av lararbrist utmärkta förhållanden borde förbehållas endast åt sådana elever,

vilka sedermera vore behöriga till befattning som folkskollärare, vore det av praktiska

skäl nödvändigt, att den fordran i fråga om religiös bekännelse, som enligt regeringsformen

gällde för behörighet till läraranställning, finge gälla redan vid elevernas intagning

i seminariet.

Från sådan utgångspunkt hade utskottet haft att pröva, huruvida den ifrågavarande

bestämmelsen kunde och borde upphävas. Att hinder härför ej mötte i den

anförda föreskriften i regeringsformen bestyrktes av det förhållandet, att en dylik fordran

icke vore uppställd för behörighet till lärarbefattning i kristendom vid de allmänna

läroverken, för vilken behörighet såsom särskilt vilkor upptagits regeringsformens

bokstavliga föreskrift, att den sökande skall bekänna sig till den rena evangeliska

läran, utan att något därvid angivits rörande det sätt, varpå detta skulle styrkas.

Utskottet fann ock starka skäl tala för bestämmelsens upphävande, huvudsakligen

samma skäl, som redan anförts under frågans behandling vid 1886 års Riksdag. »Att

den inträdessökande begått nattvarden, vare sig detta skett för längre eller kortare tid

sedan, utgör», säger utskottet, »icke någon garanti för hans religiösa sinnelag ens vid

intagandet i seminariet, än mindre för hans sinnelag, när han flera år senare efter

slutad kurs kommit i tjänstgöring. Underlåtenhet att begå nattvarden å andra sidan

kan bero av samvetsbetänkligheter, som ej sällan röja sig just hos religiöst djupt kännande

personer, vilkas utestängande ur religionsundervisningens egen synpunkt måste

vara en förlust. Den nuvarande föreskriften kan slutligen leda till att personer, som

vilja genomgå seminariet, av denna orsak begå nattvarden — alltså ett hyckleri, som

i och för sig är ytterst olyckligt och som blir det i än högre grad, då det framkallas

av en föreskrift, som avser att trygga de religiösa intressena i skolan.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Bland seminariestadgans villkor för inträde i seminarierna kade det ifrågavarande

emellertid hittills varit det enda, som haft avseende på den religiösa bekännelsen; detta

villkor hade betraktats som en garanti för regeringsformens uppfyllande i fråga om

själva lärarbefattningarna, och någon motsvarande fordran funnes icke i folkskolestadgan.

Den överklagade bestämmelsen i seminariestadgan kunde således enligt utskottets

tomt angivna uppfattning icke borttagas, utan att någon annan bestämmelse

i stället infördes, som tillgodosåge regeringsformens fordran i fråga om lärare i kristendomskunskap.

Närmast läge då att i seminariestadgan, liksom förut skett i läroverksstadgan,

upptaga regeringsformens eget uttryck. Men utskottet ansåge det ^lämpligare

.att bringa nämnda uttryck till närmare överensstämmelse med vår tids språkbruk och

att alltså uppsöka eu formulering, som i nutida lagspråk motsvarade regeringsformens

ordalag. »Bekänna den rena evangeliska läran» borde enligt utskottets mening kunna

utbytas mot uttrycket »vara medlem av svenska kyrkan». Visserligen vore detta uttryck

ganska vidsträckt och komme att lagligen inbegripa även personer, som mer eller

mindre skilt sig från kyrkans åskådning men ej formligen utträtt ur kyrkan. En inskränkning

inom ramen av svenska kyrkans medlemmar ville utskottet dock icke föreslå,

redan av det skäl att en tillfredsställande begränsning av en dylik inskränkning

icke syntes möjlig att utfinna. De garantier för den rena evangeliska lärans ställning

i seminarier och folkskolor, som grundlagen gjorde nödvändiga, läge framför allt i statens

makt över själva undervisningen i kristendom inom dessa läroanstalter, och denna

undervisning medförde för var och en, som sökte inträde i ett seminarium, förpliktelsen

att göra upp med sitt eget samvete, huruvida han kunde och ville först i seminariet

mottaga och sedan såsom lärare själv meddela sådan undervisning.

Utskottets hemställan gick i överensstämmelse härmed ut därpå, att sådan ändring

borde vidtagas i gällande bestämmelser, att för inträde i folkskoleseminarium ej vidare

måtte erfordras att hava begått Herrens nattvard, meu att i stället måtte införas såsom

villkor för inträde, att vederbörande vore medlem av svenska kyrkan.

De åsikter, som utskottet uttalat och som här till det väsentliga återgivits, delades

emellertid ej fullständigt av utskottets alla ledamöter. Ett icke obetydligt mindretal

hemställde om åtgärders vidtagande för sådan ändring av det ifrågavarande stadgandet,

att orden »begått Herrens nattvard» måtte utbytas mot eu bestämmelse, som innebure,

att sökanden borde vara döpt medlem av svenska kyrkan och efter där åtnjuten konfirmationsundervisning

hava behörigen förklarats berättigad till konfirmation och nattvardsgång.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan med ill röster mot 92, som avgåvos

för reservationen. Första kammaren däremot anslöt sig till reservanterna. Då

Andra kammaren vid ärendets förnyade behandling vidhöll sitt beslut, kom frågan emellertid

icke att föranleda något Riksdagens uttalande.

Kommittén delar i huvudsak den uppfattning angående det olämpliga i föreliggande

nu gällande stadgebestämmelse, som uttalats såväl av flertalet som av reservanterna

i nyssnämnda utskott vid 1910 års Riksdag. Då uttrycket att vara »medlem av

svenska kyrkan», enligt vad utrett blivit, icke kan anses betyda mer än att vara kyrkskriven

i svensk församling och då det av utskottets minoritet framställda förslaget,

vilket i båda kamrarna av målsmän för kyrkan betecknades såsom en antaglig lösning,

är ägnat att häva det samvetstvång, vars borttagande enligt kommitténs åsikt är det

väsentliga i den föreliggande frågan, har kommittén för sin del anslutit sig till detta

förslag. Kommittén föreslår således, att villkoret, att den sökande begått Herrens

nattvard, utbytes mot villkoret, att den sökande skall vara döpt medlem av svenska

s. 28 Kontrollera mot PDF

Rcalslcolexaminerades

rätt till

inträde utan

prövning.

28 Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 205.

kyrkan ock efter där åtnjuten konfirmationsundervisning behörigen förklarats berättigad

till konfirmation och nattvardsgång.

Kommittén har härmed redogjort för de allmänna organisatoriska grunder,

vilka enligt kommitténs åsikt böra vara bestämmande för en reformering

av seminarierna. Kommittén övergår därefter till en granskning av

seminariernas förhållande till vissa andra läroanstalter och undersöker, om

häruti kan förefinnas anledning till några särskilda organisatoriska anordningar

för vissa grupper av inträdessökande, vilka på annat håll förvärvat

insikter till större mått, än som fordras för inträde i seminariernas första klass.

Först behandlas därvid förhållandet mellan seminariet och realskolan.

Kommittén anför härom:

Under diskussionen om seminariernas ombildning har då och då den tanken

framkastats, att de framtida folkskoleseminarierna borde byggas icke på folkskolan utan

på realskolan, således organisatoriskt likställas med gymnasierna. Denna tanke, som

kommittén längre fram skall upptaga till undersökning, har hittills icke givit anledning

till något vidare meningsutbyte. Så mycket mera har sådant framkallats av förslaget

om rätt för dem, som avlagt realskolexamen, till inträde utan prövning i seminariet.

Yrkanden härom hava framkommit även från officiellt håll.

Den senaste läroverkskommittén föreslog i sitt år 1902 avgivna betänkande, att

avlagd realskolexamen skulle — naturligtvis under förutsättning att stadgade villkor i

övrigt vore uppfyllda — berättiga till inträde i folkskoleseminariernas tredje klass, ett

förslag, som är förklarligt såsom framgånget ur eu jämförelse mellan realskolans kurser

och de två lägsta seminarieklassernas kurser efter dessas hittillsvarande författningsenliga

lydelse men mindre väl passar samman med seminarieundervisningens faktiska

ståndpunkt. Också blev det från seminariernas sida enstämmigt avstyrkt. Överstyrelsen

för rikets allmänna läroverk hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t år 1906, att

den, som avlagt realskolexamen, skulle äga rätt till inträde i folkskoleseminariernas

andra klass, över vilket förslag domkapitlen och seminariekollegierna avgivit infordrade

yttranden. Ungefär hälften av antalet kollegier och rektorer har uttalat sig avstyrkande,

likaså en del av domkapitlen; i allmänhet finner man förslagets genomförande

vara av osäkert värde för seminarierna och tillstyrker bifall endast under förutsättning,

att bestämmelser givas, som kunna tänkas skydda andra inträdessökandes rätt. Saken

har berörts även av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening i dess

förutnämnda petition till Konungen, och tanken på den ifrågasatta rätten för realskolornas

lärjungar har av centralstyrelsen bestämt avvisats.

I denna sak är nu först och främst att märka, att rätt till inträde utan prövning

vare sig i tredje eller andra seminarieklassen så till vida skulle bliva utan större

betydelse, som allt framgent endast ett jämförelsevis ringa antal platser lärer kunna

komma att stå nytillkommande elever till buds. Den ifrågavarande rätten skulle därför

komma att få praktisk användning och betydelse huvudsakligen för inträde i första

seminarieklassen, och frågan blir således, om den med avseende på denna klass bör

beviljas. Det kunde väl synas, som om, när dylik rätt ansetts befogad och varit föreslagen

i fråga om tredje och andra klasserna, den åtminstone borde kunna beviljas

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Kr 205.

i fråga om den forsta. Men motståndet mot de framkomna förslagen kar mindre gällt

deras syftning på den eller den seminarieklassen än i allmänhet taget rätten för den,

som avlagt realskolexamen, att komma in i seminariet utan inträdesprövning. Och

även kommittén har vid sin prövning av frågan kommit till den uppfattningen, att sådan

rätt icke bör förekomma ens i fråga om första seminarieklassen, följaktligen icke

heller i fråga om någon av de andra.

Kommittén har ingalunda velat säga, att de kunskaper, som realskolexamen vitsordar,

skulle vara otillräckliga för inträde i seminariets första klass. De äro i det hela

icke obetydligt större än dem, kommittén ansett böra fordras för inträde i denna klass,

och kunde måhända i allmänhet försvara den rätt till inträde i andra klassen, som

läroverksöverstyrelsen föreslagit, om ock framgent, med förändrad undérvisningsplan

och förbättrad undervisning vid seminarierna, det alltid skall bliva mindre lätt än hittills

att ersätta en felande del av den utbildning, som vid seminarierna vinnes. Icke

heller förbiser kommittén den i detta sammanhang ofta påpekade lämpligheten i vissa

hänseenden av att de offentliga läroanstalterna ställas i organiskt samband med varandra,

så att den ena bygger på den andra, ej heller den likaledes framhållna fördelen

för seminarierna och folkskolorna därav, att tillflöde beredes till seminarierna även av

lärjungar från de allmänna läroverken. Men kommittén har funnit de skäl, som tala

emot den ifrågasatta förmånsrätten, vara av en vida övervägande betydelse.

Till att börja med: hur skulle denna rätt, om den beviljades, komma att te sig i

tillämpningen? — På grund av erfarenhet från en lång följd av år torde man vid undersökningen

härav böra räkna med det förhållandet, att antalet av sådana inträdessökande,

som icke äga betyg om avlagd realskolexamen men vid anställd prövning

visat sig äga de för intagning i seminariets första klass stadgade förutsättningarna,

ofta skulle komma att vara så stort, att summan därav och av antalet med realskolexamensbetvg

försedda inträdessökande bleve större än det antal, som kunde i klassen

mottagas. Fråga måste då uppstå om företrädesrätt för det ena eller andra slaget av

inträdessökande. Denna fråga skulle kunna tänkas avgjord på något av följande sätt.

Antingen skulle företrädet utan vidare lämnas åt realskolelärjungarna, så att

först sedan alla sådana mottagits, återstående platser i klassen tilldelades dem av de

vid inträdesprövningen godkända, som bland sina kamrater komme i första rummet.

Detta skulle givetvis uppfattas som en hård orättvisa mot de inträdessökande, vilka

icke avlagt realskolexamen, och skulle icke förhindra, att även en svagt begåvad

och svagt vitsordad realskolelärjunge komme att undantränga en medsökande av den

andra gruppen, hur skicklig och för lärarkallet väl utrustad den senare ock vore.

Eller man skulle giva de vid inträdesprövningen godkända företräde och därefter

låta de med examensbetyg från realskola försedda fylla tilläventyrs lediga platser i

ordning efter deras betygsförtjänster — en anordning, som uppenbarligen blott vände

om det förutnämnda missförhållandet till ett motsatt, där den icke, såsom med nuvarande

tillopp av inträdessökande oftast skulle bliva fallet, gjorde den åt realskolornas

lärjungar beviljade förmånen helt om intet.

Eller man skulle från början anslå ett visst antal platser åt den ena gruppen av

inträdessökande och ett visst antal åt den andra, exempelvis så, att en fjärdedel eller

femtedel av platserna förbehölles dem, som avlagt realskolexamen. Sättet vore utan

tvivel bättre än de föregående men skulle alltid komma att lida av den godtycklighet,

som läge i fastställandet av en dylik gräns, och av de oegentligheter, som därav i enskilda

fall skulle uppstå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

;iO Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Eller man kunde slutligen tänka sig, att betyg i realskolexamen räknades lika

med motsvarande betyg givna vid inträdesprövningen och att åt seminariets lärare gåves

rätt att antingen endast på denna grund eller med hänsyn tagen även till andra

omständigheter anställa jämförelse mellan inträdessökande av olika slag och göra det

urval, som syntes lämpligt. Detta vore från seminariets och folkskolans synpunkt visserligen

den gynnsammaste lösningen, dock mera till form än i sak. Ty man stötte

därvid på den stora svårigheten att med någon grad av rättvisa jämföra eu inträdessökande,

av vilken man erhållit ett personligt intryck, vars insikter och förståndsmognad

man på det sätt, som man med hänsyn till den föreliggande utbildningen för ett bestämt

levnadsyrke funnit bäst, själv prövat och själv bedömt, med en annan, om vilken

ingen annan kännedom erhållits än den, som kunnat hämtas ur ett examensbetyg. Att

under sådana förhållanden fälla utslag till förmån för den ena eller andra skulle bliva

en alltför svår och obehaglig uppgift.

Intet av dessa sätt för frågans avgörande, vilka från olika håll antytts såsom

tänkbara, låter sig förorda. Och även om man, såsom ock framkastats, med det ena

eller andra av dem förbunde bestämmelse om på visst sätt beskaffat betyg i realskolexamen

för den, som skulle vara berättigad till inträde vid seminarium, samt därjämte

rimligen om eu viss giltighetstid för betyget, vore de väsentligaste invändningarna icke

undanröjda, ehuruväl genom den första bestämmelsen seminarierna stängdes för realskolornas

svagast vitsordade lärjungar.

Det senast sagda leder över till eu ännu viktigare synpunkt för det föreliggande

spörsmålets bedömande, nämligen denna: skulle den förmånsrätt, som det här är fråga

om, vara till förmån för folkskolan med avseende på dennas behov av goda lärarkrafter ?

I detta fall hava starka farhågor blivit uttalade. Så yttrar centralstyrelsen för

Sveriges allmänna folkskollärarförening härom följande. ». . . . Nu kan man på förhand

med ganska stor säkerhet beräkna, vilka av realskolans lärjungar det skulle

bliva, som i regel skulle övergå till seminarierna, ifall vägen dit stode dem öppen utan

inträdesexamen. Två kategorier skulle med säkerhet icke gärna begiva sig dit: de

begåvade lärjungar, som äga lust och fallenhet för praktisk verksamhet, och de, som

äro lämpade för studier. De förra gå till näringarna, där de hava betydligt ljusare

framtidsutsikter än på folkskollärarbanan. De senare söka självfallet gå upp till studentexamen,

som bereder dem flera framtidsmöjligheter och större socialt anseende och

till vilken de hinna fortare fram. Seminarierna skulle således få de realskolans lärjungar,

som besutte mindre begåvning i alla avseenden, och dessa skulle komma, icke

på grund av lust för lärarkallet, utan emedan de egentligen icke visste, vart i livet de

skulle taga vägen. Sådana elever från realskolan kommer det måhända att bliva gott

om. Av dem skulle seminarierna troligen till största delen fyllas. Men därmed vore

rekryteringen av folkskollärarkåren, vilken hittills varit den förnämsta ljuspunkten inom

lärarbildningen, fullkomligt omkastad.»

Man må hoppas, att i sådana farhågor ligger någon överdrift, men de kunna

icke anses ogrundade. Att under skickliga lärares ledning taga sig fram genom en

skola och dess avslutningsexamen brukar lyckas även för medelmåttigt utrustade lärjungar;

för varje gosse eller flicka, som hade tillfälle att genomgå en realskola, bleve

det, om avlagd realskolexamen berättigade till inträde på seminarium, eu i det hela både

trygg och bekväm väg att medelst realskolexamen komma in i seminariet, en väg, som

åtminstone så till vida vore lättare än varje annan, att den icke förde till en brydsam

inträdesprövning. Visserligen skulle i många fall vägen över studentexamen till seminariets

fjärde klass eller till en med denna sidoställd ettårig seminariekurs kunna föra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bl

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

realskolans lärjungar på lika kort tid fram till folkskollärarexamen, men denna väg

bleve alltid ovissare och därjämte dyrare. Det är därför ingalunda osannolikt, att de

bleve många, särskilt bland den kvinnliga ungdomen, som av den åt dem medgivna

rätten till fritt inträde skulle ledas över från realskolorna till första eller eventuellt

andra klassen av folkskoleseminarierna.

Nu är man visserligen berättigad att tänka, att även från realskolorna seminariet

skulle erhålla många goda lärjungar och folkskolan många goda lärarkrafter, men

uppenbart är, att man här står inför möjligheten av en förändring i folkskollärarkårens

rekrytering, som kan komma att gå längre, än önskligt vore. Man måste finna varje

anordning betänklig, varigenom skaror av skolungdom skulle ledas in på folkskollärarbanan

huvudsakligen till följd av den yttre tillfällighet, som läge i en åt dem beviljad

förmånsrätt och i för dem gynnsamma skolförhållanden. Det som här dock måste

tillmätas betydelse är i ett föregående sammanhang redan berört men må ånyo framhållas.

Det vore icke lyckligt, om seminarierna bleve till övervägande del befolkade

av ungdom från de s. k. högre skolorna och därmed i regeln från städerna och från

de burgnare samhällsklasserna. Det skulle innebära en väsentlig minskning i deras

antal, som från de bredare folklagren genom folkskolan och seminariet sökte sig fram

till andel i bildningen och plats i bildningsarbetet. Och detta vore en förlust för samhället

i allmänhet och för folkskolan i synnerhet. Att läraren och lärarinnan i en

skola, som till vida övervägande del mottager barn ur de kroppsarbetande samhällsklasserna,

själva en gång prövat kroppsarbetets villkor och vunnit förtrogenhet med

arbetarklassens liv, är för visso icke utan betydelse för framgången av deras verksamhet.

Det bör alltid hava givit dem bättre förutsättningar att förstå barnen och att anknyta

undervisningen till de förhållanden, vari barnen befinna sig.

Till dessa synpunkter kommer för det föreliggande spörsmålets bedömande slutligen,

enligt kommitténs mening, även en rättssynpunkt, som då ock blir omedelbart

vägledande. Från flera håll har den åsikten uttalats, att den ifrågasatta förmånsrätten

för dem, som avlagt realskolexamen, svårligen skall kunna på något sätt tillämpas så,

att den icke kommer att uppfattas som och även att innebära en orättmätig inskränkning

i andra inträdessökandes rätt att i fri tävlan få göra sig gällande efter sin förmåga.

Kommittén delar denna åsikt. Också skulle kommittén vara lika obenägen att

i fråga om inträde i första seminarieklassen förorda en förmåns- eller företrädesrätt

för någon annan grupp av ungdom, vilken det ock vore, exempelvis för lärjungar från

de högre flickskolorna eller från någon av gymnasiets ringar eller från de kommunala

mellanskolorna eller från de högre folkskolorna, ehuruväl med liknande fog sådan rätt

skulle kunna ifrågasättas även för deras räkning. Ingen sker det orätt därmed, att

han ställes lika med andra och i öppen tävlan får visa, vad han duger till. De, som

från realskolorna eller i allmänhet taget de högre skolorna söka inträde vid seminarium,

skola i varje fall genom sin övning och sin skolvana hava ett försteg framför sina mindre

skolade medsökande vid den gemensamma prövningen.

Det är på de nu anförda grunderna, som kommittén beslutit avstyrka förslaget,

att avlagd realskolexamen skulle berättiga till inträde utan prövning i seminarium.

Kommitténs beslut härvidlag kan således icke rimligen uppfattas såsom en underskattning

av realskolans arbete eller ett bristande förtroende till dess lärares förmåga

att bedöma examinanderna. Däremot skulle möjligen mot kommittén kunna riktas den

förebråelsen, att kommittén i detta fall dock icke sörjt för att redan vunnen skolbildning

bleve fullt tillgodogjord för seminarieutbildningen och icke tillbörligt beaktat, att

under de förhållanden, som i förevarande avseende enligt kommitténs förslag komme

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

att bliva rådande, vägen till folkskollärarbanan för elever med i realskolan erhållen

god underbyggnad bleve längre, än nödigt vore.

Dessa synpunkter i spörsmålet om seminariets ställning till realskolan hava emellertid

ingalunda varit av kommittén förbisedda. Kommittén har därför ock varit betänkt

på att föreslå upprättandet av eu särskild seminariekurs för dem, som avlagt realskolexamen,

och förberedande arbeten för ett sådant förslag hava inom kommittén blivit

utförda.

Eu dylik seminariekurs borde, om den skulle äga berättigande, givetvis hava till

syfte att åt dem bland de ifrågavarande studerande, vilka ägde förutsättningar för att på

kortare tid än fyra år tillägna sig utbildning för folkskollärarkallet, bereda tillfälle

därtill. Att då avlagd realskolexamen icke i varje fall kunde giva tillträde till kursen

torde vara tydligt och framgår redan av den erfarenhet, som gjorts vid inträdesprövningen

till den fyråriga seminariekursens första klass. Men det är icke otillräcklighet

hos realskolans lärokurser, som gör, att man icke skulle kunna mottaga en var sökande,

som kunde förete betyg över avlagd realskolexamen, utan det som utgör hindret

är ojämnheten i studiebegåvning och mogenhet hos den ungdom, det här är fråga om.

Allt hänger på att man blir i tillfälle att göra ett urval. Under villkor av goda förut«sättningar

i avseende på studiebegåvning och mogenhet hos dem, som mottagas till

inträde, borde enligt kommitténs åsikt en på realskolan byggd treårig seminariekurs

kunna giva en tillfredsställande utbildning för folkskollärarkallet.

Man hade således att för inträde i den ifrågavarande seminariekursen underkasta

de sökande inträdesprövning eller ock fordra på ett eller annat sätt kvalificerat

betyg över den avlagda realskolexamen. Huruvida man i förra fallet skulle kunna

tänka sig kursen stående öppen även för andra inträdessökande eller förbehållen ensamt

för dem, som avlagt realskolexamen, är eu fråga, som här kan lämnas å sido.

Ty enligt kommitténs uppfattning vore det i fråga om eu kurs, som avsåge att bygga

på realskolans arbetsresultat, mera tilltalande, att omdömet om de inträdessökande

grundades på de vitsord, som tilldelats dem i realskolexamen, att således för inträde

uppställdes fordran på kvalificerat examensbetyg.

I detta fall finge väl kursen förbehållas endast åt sökande, som uppfyllde denna

fordran, eller åtminstone finge åt sådana sökande tillerkännas företräde, därest man

icke skulle råka in i de i det föregående påpekade svårigheter, som uppkomma, om

omdömet skall grundas i fråga om somliga sökande på företedda vitsord och i fråga

om andra på anställd prövning och en jämförelse sedan göras mellan de ena och de

andra. Klart är, att de sökande borde fylla även de allmänna villkoren för intagning

i seminarium, att de således bland annat skulle hava uppnått den ålder, som är stadgad

för inträde i högre klass än den första vid det fyrklassiga seminariet.

Vilken beskaffenhet det i realskolexamen givna betyget borde äga för att trygga

ett gott urval, blir däremot eu fråga, som icke är lätt att avgöra. Borde man uppställa

en viss betygssumma som villkor för intagning, eller borde man fordra t. ex.

minst med beröm godkända insikter och färdigheter i vissa ämnen eller möjligen i alla

de ämnen, som ingå i seminariets undervisning och tillhöra realskolans lärokurs? —

Och efter denna fråga komma åtskilliga andra, som också måste avgöras. Vilka bestämmelser

borde gälla med avseende på giltighetstiden för realskolbetyget? Vilka

utsikter skulle man äga att erhålla sökande i tillräckligt antal? Skulle den ifrågavarande

kursen avses för både manliga och kvinnliga studerande eller blott för endera

.gruppen, eller skulle man upprätta eu kurs för manliga och en för kvinnliga studs
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

rande? Skulle betyg från någon av gymnasiets ringar kunna äga samma giltighet som

realskolans examensbetyg?

Vid försöket att i dessa olika avseenden komma till en bestämd åsikt har kommittén

funnit, att förhållandena på det ifrågavarande området ännu icke nått den utveckling

och kommit till den stadga, att de kunna giva någon säkrare vägledning för

framställandet av ett förslag i sådan riktning, som här antytts. Att så skall vara

händelsen är ju ock helt naturligt, då realskolexamen avlades första gången så nyss

som år 1907. Det synes kommittén klart, att frågan om inrättandet av en särskild

seminariekurs för dem, som avlagt realskolexamen, eller i allmänhet taget frågan om

ett närmare samband mellan seminariet och realskolan icke för närvarande lämpligen

kan företagas till avgörande. Helt visst bör den dock snart nog bliva föremål för

behandling.

Den möjligheten är för övrigt icke utesluten, att man i framtiden kan komma

att i väsentlig utsträckning grunda seminariet på realskolan. Den nya överbyggnad,

som folkskolan erhållit i den kommunala mellanskolan, innebär i själva verket en viss

förskjutning i utgångspunkterna för frågans bedömande. I den mån den kommunala

mellanskolan kan vinna utveckling och därmed tillfällen i ökat mått beredas ungdom

ur de bredare folklagren att erhålla den skolbildning, som vitsordas i realskolexamen,

komma en del av de skäl, som för närvarande tala mot en sådan organisatorisk anordning,

att förlora i betydelse.

Därefter behandlar kommittén frågan om studenters utbildning till

lärare vid folkskolorna och yttrar:

Det finnes grupper av inträdessökande, i fråga om vilka upprättandet av särskilda

seminariekurser för närvarande måste anses mera behövligt än i fråga om de från

realskolorna utgångna. De som härvid komma i första rummet äro studenterna.

Studenterna hava sedan lång tid tillbaka varit beaktade i seminarielagstiftningen

och haft. tillfälle att efter ett års eller kortare tids vistelse vid seminariet där avlägga

folkskollärarexamen. Enligt nuvarande från år 1894 gällande bestämmelser kunna studenter,

manliga och kvinnliga, såvida de fullgjort övriga för inträde i seminarium stadgade

villkor, utan att behöva undergå inträdesprövning upptagas i seminariets fjärde

klass, där de med rätt till befrielse från vissa ämnen följa undervisningen, varjämte de

deltaga såväl i fjärde som ock i tredje klassens undervisningsövningar i de olika ämnena,

undantagandes, där de så önska, i slöjd.

Härvid är nu först att märka, att det antal studenter, som kunnat begagna sig

av den rätt stadgan sålunda giver, intill senaste tid varit mycket obetydligt, i det att

lediga platser i fjärde klassen endast tillfälligtvis och i ringa antal varit att tillgå.

Vidare lärer den utbildning för folkskollärarkallet, som studenten i enlighet med nämnda

stadgebestämmelse erhåller, knappast kunna anses fullt tillfredsställande.

Särskilt blir hans eller hennes utbildning i de för folkskolan betydelsefulla övningsämnena

bristfällig. På gymnasiet kan han — om den manlige studenten nu får

tjänstgöra som exempel — hava varit befriad från deltagande både i sång och gymnastik.

Har han tagit examen som privatist, är det icke blott möjligt, att han aldrig

övat vare sig det ena eller det andra av dessa båda ämnen, utan det kan inträffa, att

han även i det för varje lärare så viktiga ämnet teckning är i fullständig saknad av

insikt och. färdighet. Att de undervisningsövningar, han som seminarieelev får försöka

sig med i dessa ämnen, under sådana förhållanden icke få något värde vare sig för

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft, (Nr 205.) 5

Studenters

rätt till inträde

utan

förövning.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

hans egen eller hans lärjungars förkovran, säger sig självt. I orgel- och pianospelning,

i slöjd och trädgårdsskötsel är han i regel okunnig, och ehuru dessa ämnen tillhöra

seminariets läroplan, får han i dem ofta ingen undervisning vid seminariet, alldenstund

de helt eller till huvudsaklig del falla inom föregående årsklassers lärokurser.

Men icke ens i kunskapsämnena är han alltid väl rustad, trots sin på vissa håll

obestridliga överlägsenhet. Att den undervisning han på gymnasiet erhållit i hälsolära

ligger minst tre år tillbaka i tiden, är sålunda en olägenhet med hänsyn till vikten

för lärarutbildningen av kunskaper i detta ämne. Har han tagit studentexamen på

latinlinjen, inskränka sig hans kunskaper i kemi till vad han kan ha i behåll från

femte realskoleklassen, om han någon gång genomgått denna. Men särskilt är det

bortvalsrätten i gymnasiets tredje och fjärde ringar, som kan förorsaka luckor i hans

vetande. Har han i dessa båda ringar bortvalt exempelvis historia, sträcka sig hans

historiska insikter utöver vad han i realskolan inhämtat ej längre än till början av

1700-talet. År fysik bortvald, så har han rätt obetydlig kännedom om elektricitetsläran,

akustiken och optiken. Har han valt bort den filosofiska propedeutiken, saknar

han alldeles kunskaper i psykologi. Nu skall han visserligen i seminariet följa undervisningen

i kristendomskunskap, modersmålet och pedagogik samt även i geometri,

historia och naturkunnighet, om han till följd av bortval eller eljest otillräckliga kunskaper

icke erhållit godkänt vitsord i studentexamen i dessa ämnen. Men de brister,

som kunna finnas i hans studentkunskaper inom de områden, som tillhöra seminariet,

bliva under hans deltagande i fjärde klassens kurs endast ofullständigt avhjälpta.

Den fackliga utbildning, som studenten erhåller under sitt seminarieår, blir icke

fullt jämförlig med den utbildning, som förvärvas af dem, vilka genomgå hela seminariet.

I hans kurs i teoretisk pedagogik fattas hela den del av seminariekursen, som är förlagd

till andra och tredje klasserna, med undantag av andra klassens kurs i psykologi,

vars innehåll han inhämtat i gymnasiet, om han nämligen där deltagit i undervisningen

i den filosofiska propedeutiken. Visserligen bör han för att erhålla godkänt vitsord i

det ifrågavarande ämnet söka att på egen hand fylla sådana brister, men naturligt är,

att de i allmänhet dock bliva märkbara. Icke heller den praktiska sidan av hans

fackutbildning blir tillgodosedd så, som önskligt vore, ehuru han enligt stadgan har

att deltaga såväl i tredje som i fjärde klassens praktiska övningar; den hospitering i

övningsskolan, som ingått i hans kamraters studiearbete under de två föregående åren,

får ingen motsvarighet i hans lärogång, och med småskolan, som utgör föremål för

elevernas i andra klassen praktiska övningar och metodiska studier, får studenten enligt

nu gällande bestämmelser aldrig någon befattning.

Att sådana förhållanden tarva någon förbättring är tydligt. Ty även med vederbörlig

värdering av den större allmänbildning, som studenten äger framför sina seminariekamrater,

måste man finna hans utbildning som folkskollärare mindre god än

deras. Även på hans utbildning bör kunna ställas den fordran, att i densamma

intet fattas, som för folkskollärarkallets utövande måste anses vara av väsentlig

betydelse.

Men denna fordran låter sig enligt kommitténs mening icke genomföra, om studenten

skall erhålla sin utbildning helt enkelt genom att göras till deltagare i fjärde

seminarieklassens arbete. Ty lärokursen för denna klass är icke tillrättalagd efter

studentens behov, och den kan icke anpassas därefter, utan att undervisningsplanen

för seminariet på ett betänkligt sätt förryckes. Vad man har att göra, om eljest det

åsyftade målet skall, såsom önskligt är, kunna nås på en tid av endast ett år, är därför

att skilja studenterna från de övriga eleverna och giva dem undervisning och öv
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

ning enligt eu efter deras förutsättningar och behov avpassad arbetsplan. Detta åter

innebär upprättandet av särskilda studentklasser, vilka dock icke behöva eller böra

göras till fristående läroanstalter utan kunna tillhöra ett fullständigt seminarium, med

vars elever studenterna så mycket som möjligt bringas i gemenskap. Att även med

eu sådan ställning av studentklassen de studentutbildade elevernas samlande till en egen

avdelning kan komma att verka ogynnsamt i vissa hänseenden, är icke att förneka.

Men någon annan utväg torde icke finnas, om dessa elevers seminarietid skall kunna

så fullständigt och planmässigt utnyttjas, som för deras utbildning är behövligt.

Kommitténs förslag går också ut därpå, att students hittillsvarande rätt till inträde

utan prövning i seminariets fjärde klass skall bortfalla och att i stället vid

vissa seminarier skola upprättas särskilda ettåriga seminariekurser, avsedda för

studenter.

I dessa kurser skall student äga rätt till inträde, dock icke utan någon inträdesprövning.

Seminariets läroplan upptager ju några ämnen, som icke ingå i gymnasiets,

och huru önskvärt det än vore, att kurserna i dessa ämnen kunde i sin helhet förläggas

till seminarieåret, visar sig detta med hänsyn till den korta tiden icke möjligt,

utan någon del av arbetet behöver vara undangjort redan vid inträdet. Vidare måste,

såsom i det föregående uppvisats, studenten avlägga prov i ämnen eller ämnesgrenar,

vilka tillhöra även gymnasiets undervisning, men i vilka den inträdessökande till följd

av bortval eller av annat skäl icke erhållit godkänt vitsord i sin studentexamen eller

i därefter undergången fyllnadsprövning. Visserligen kunna även i detta fall de kunskaper,

som studenten inhämtat i gymnasiet, stundom fullt motsvara seminariekurserna,

men som allmän bestämmelse torde villkoret av prövning vara nödvändigt. Prövningen

skall naturligtvis icke avse att vitsorda studentkunskaper i det ifrågavarande ämnet,

utan skall begränsa sig till ämnets kurs i seminariet.

Inträdesprövningen bör förläggas till början av höstterminen, så att den inträdessökande

kan använda sommaren till förberedelse.

Med avseende på övriga inträdesfordringar böra, såsom ock för närvarande är

fallet, de allmänna villkoren för intagning äga tillämpning även på studenter. Härav

följer, om kommitténs förslag angående inträdesåldern vinner godkännande, att den

sökande vid början av det år, då inträde sökes, ännu icke får hava fyllt 26 år, samt

att manlig inträdessökande vid början av sagda år skall hava fyllt 17 och kvinnlig

inträdessökande 18 år.

Vid uppgörandet av undervisningsplan för studentkurserna gäller det att söka så

väl som möjligt tillgodose de seminarieämnen, som icke tillhöra gymnasiet, samt att i

övrigt upptaga just de partier av seminariets lärokurser, som äro av speciell betydelse

för den blivande folkskolläraren. Av kunskapsämnena behöva blott några få upptagas

på läsordningen, i första rummet psykologi och pedagogik. Åt de olika övningsämnena

och åt den praktiska utbildningen kan ägnas den större delen av tiden.

Det kan möjligen synas, som om kommittén med de för inträde i de föreslagna

studentkurserna uppställda kunskapsfordringarna väl mycket försvårat för studenterna

tillträdet till folkskollärarbanan och icke till sitt fulla värde uppskattat den bildning,

som genom studentbetyget vitsordas. Men kommittén har icke utgått från någon jämförande

värdering av studentbildningen och seminariebildningen utan endast från de

särskilda bildningskrav, som här föreligga. Att studenten äger kunskaper i ämnen

som icke ingå i seminariets undervisning, och i eu del av de ämnen, som tillhöra

seminariet, måhända kommit icke obetydligt utöver vad där inhämtas, kan enligt kom
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

mitténs uppfattning icke ersätta väsentliga brister i den särskilda utbildning, som för

folkskollärarkallet är nödvändig.

Det är ock tydligt, att även med den av kommittén föreslagna anordningen vägen

över studentexamen fortfarande i ett stort antal fall skall bliva en fördelaktig väg till

folkskollärarexamen. Särskilt av kvinnliga studerande torde den allt fort komma att i

ganska stor utsträckning användas. Har vederbörande redan något år före avläggandet

av studentexamen besluta sig för att genomgå kurs vid seminariet, bör utan svårighet

tid kunna beredas för inhämtandet av de utom eller utöver studentkursen liggande

jämförelsevis föga omfattande insikter och färdigheter, vilka av kommittén uppställts

som inträdesfordringar. Måhända skola i flertalet fall sommarferierna närmast

efter studentexamen giva tillräcklig tid för det erforderliga förberedelsearbetet. Uppskjutes

inträdet i seminariet till året efter avlagd studentexamen, något som mången

gång torde kunna innebära en fördel, även då det icke av åldersförhållandena göres

nödvändigt, kan förberedelsen för inträdet göras så grundlig, att det följande årets

seminariearbete därigenom väsentligen underlättas.

Dylika kurser för studenter har kommittén nu tänkt sig böra upprättas i mån

av behov och vid sådana seminarier, som med hänsyn till belägenhet och lokalutrymme

därtill lämpa sig.

Antalet studenter i seminarierna har länge varit obetydligt. Ännu år 1901 voro

vid de kvinnliga seminarierna endast 6,i % och vid de manliga endast 3,4 % av de

intagna eleverna studenter. Nästan oavbrutet har emellertid antalet varit i stigande,

och under de senare åren har ett betydligt sörre antal sökt inträde, än som kunnat

mottagas, då möjligheten att mottaga de sökande i det hela varit beroende av om

tillfälligtvis några lediga platser funnits i fjärde klassen. Så voro vid Stockholms lärarinneseminarium

de inträdessökande studenterna år 1907 ej färre än 11, av vilka endast

3 kunde mottagas, nämligen 1 i fjärde och 2 i tredje klassen; år 1908, då seminariets

inflyttning i ny byggnad tillfälligtvis möjliggjorde mottagandet af ett större antal, blevo

av 18 inträdessökande studenter 8 intagna i fjärde och 5 i tredje klassen; år 1909

efter den särskilda studentavdelningens upprättande kunde vid samma seminarium av

34 inträdessökande mottagas 29, och år 1910, då de inträdessökande studenterna voro

54, intogos 32. Då den särskilda avdelningen för studenter år 1910 upprättades vid

det manliga seminariet i Växjö, sökte ej färre än 45 studenter där inträde, av vilka

29 erhöllo plats. Även sedan de särskilda studentavdelningarna i Stockholm och Växjö

kommit till stånd, ha naturligtvis såsom förut studenter sökt och vunnit inträde i flera

av de övriga seminarierna. De officiella uppgifterna om antalet inträdessökande studenter

visa vid flertalet seminarier visserligen jämförelsevis små tal, även vid seminarierna

i Uppsala och Lund, vilket dock delvis beror därav, att ansökningen ofta stannar

vid eu under hand gjord förfrågan, huruvida utsikt att erhålla plats finnes eller icke.

Antalet intagna studenter vid seminarierna under de tio åren 1901—1910 framgår av

följande översikt:

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

37

År

(höstterminen)

Intagna studenter

Manliga

Kvinnliga

1 «,

b limma

1901.....................................................

7

10

17

1902........................................................

7

8

15

1903........................................................

7

19

26

1904........................................................

7

15

22

1905........................................................

6

12

18

1906........................................................

15

12

27

1907........................................................

15

11

26

1908.......................................................

18

24

42

1909........................................................

26

37

63

1910........................................................

41

42

83

Summa

149

190

339

Höstterminen 1910 voro vid de kvinnliga seminarierna 21,3 % och vid de manliga

13,8 % av de intagna eleverna studenter.

De anförda sifferuppgifterna visa, icke blott att antalet studenter, som vunnit inträde

vid seminarierna, rätt betydligt vuxit, utan ock att den starkaste tillväxten står

i samband med upprättandet av de båda särskilda studentavdelningarna, i det att de

ökade tillfällen, som därigenom erbjudits studenter att erhålla folkskollärarutbildning,

genast och fullständigt blivit begagnade.

Att åt studenter i något större antal beredes tillfälle att inträda på folkskollärarbanan,

torde måhända icke allmänt betraktas såsom från folkskolans synpunkt lyckligt.

Man torde befara, dels att de lärarkrafter, som på ifrågavarande bildningsväg tillföras

folkskolan, icke i allmänhet skola vara dugliga för sin uppgift, dels ock att lärarkrafter

från de bredare folklagren genom dem skola allt för mycket trängas tillbaka.

Sådana farhågor, om också icke ogrundade, torde dock icke böra fä bliva bestämmande.

Att genom den rätt, som hittills funnits för studenter till inträde i seminarierna,

personer med studiebegåvning och allvarligare håg för lärarkallet icke alltid,

kanske icke ens ofta tillförts folkskolan, må visserligen vara sant och har sin förklaring.

Men förhålllandena äro i detta hänseende redan väsentligt förändrade till det bättre.

Och i det hela lärer det väl icke kunna anses annat än som en fördel för folkskolan,

att dess lärarkår blir rekryterad av personer, som komma från olika samhällsklasser

och gått delvis skilda bildningsvägar.

De åtgärder, som av kommittén här föreslagits, avse dessutom att göra studenternas

utbildning för folkskollärarkallet bättre, än den hittills i allmänhet kunnat bliva,

så att i densamma icke kommer att fattas något, som för detta kall är av väsentlio1

betydelse. Efter genomförandet av de bestämmelser i fråga om studenterna, som av

kommittén föreslagits, torde det icke med fog kunna komma att sägas, att ej den utbildning,

som studentkurs och ettårig seminariekurs tillsammans giva, är sådan, att den

med all rätt bör medföra behörighet till lärartjänst vid folkskola. Och någon vittgå
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlts Nåd. Proposition Nr 205.

ende förskjutning i folkskollärarkårens rekrytering torde de föreslagna åtgärderna icke

behöva förorsaka, detta så mycket mindre, som det ju ligger i regerings och Riksdags

skön att bestämma antalet för studenter avsedda seminariekurser, efter vad förhållandena

påkalla och lämpligt synes. Allra minst synes det vara skäl att för närvarande,

då en kännbar lärarbrist på folkskolans område är för banden, lämna obegagnad den

möjlighet till lärarkrafternas förstärkning, som står att vinna därigenom, att åt personer

med studentbildning beredas ökade tillfällen till utbildning för folkskollärarkallet.

Universitets

examinerades

rätt till

folkskollärarexamen

efter endast

fyra månaders

praktisk

kurs.

Med spörsmålet om studenters utbildning till folkskollärare sammanhänger

frågan om sådan utbildning för dem som avlagt viss akademisk

examen. Härom yttrar kommittén:

Enligt nu gällande stadgande!! har den, som avlagt godkänd examen inför teologisk

fakultet, liksom ock den, som avlagt sådan filosofie kandidatexamen, somt jordras för

behörighet till adjunktsbefattning vid folkskoleseminarium, rätt att vinna inträde vid

seminarium och där under en termin deltaga i tredje och fjärde klassernas undervisningsövningar

för att vid terminens slut avlägga undervisningsprov och erhålla betyg,

vilket berättigar till anställning som ordinarie lärare vid folkskola. Stadgandena förskriva

sig i nuvarande lydelse från år 1894 men gå i olika former tillbaka ända till

1862 och 1865 års reglementen. Antalet av dem, som på detta sätt avlagt folkskollärarexamen,

uppgår till 244, av vilka 46 tillhöra femårsperioden 1905—1910. Det är

naturligtvis huvudsakligen seminarierna i Uppsala och Lund, som mottagit dessa med

akademisk examen försedda inträdessökande.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening har i sin petition

yrkat, att dessa stadganden måtte utgå såsom innebärande ett för folkskolan till sina

verkningar ofördelaktigt privilegium. Då kommittén ur sitt stadgeförslag uteslutit dem,

bar kommittén därtill föranletts huvudsakligen av två skal. Dels utgöra ifrågavarande

elever — hur gynnsam erfarenheten ock må hava varit i fråga om deras sätt att fatta

sin ställning och utföra sitt arbete inom seminariet — en rätt obekväm tillökning i

ett redan förut stort elevantal, och att bereda dem i nämnvärd man tillfälle till övning

i undervisning är icke möjligt, utan att intrång sker i den övningstid, som borde tillkomma

de ordinarie eleverna, eller utan att övningsskolan ytterligare belastas med

elevlektioner och seminarielärarna med arbete. Dels måste det ju sägas, att samma

brister i den behövliga utbildningen, som blivit anmärkta hos studenterna, föreligga

även beträffande de ifrågavarande kandidaterna, ofta till och med i högre grad, då de

övningar och studier, som utgöra de senares seminariekurs, äro så väsentligt mindre.

Över huvud taget är deri utbildning för folkskollärarkallet, som på denna väg erhålles,

ganska bristfällig och företer inom folkskolepedagogikens och skolhygienens samt inom

de för folkskolan så viktiga övningsämnenas område luckor, som knappast kunna anses

ersatta av vederbörandes på andra områden överlägsna insikter.

Att den blivande prästen erhåller kännedom om undervisningen och ordningen i

folkskolan, är blott som sig bör och torde på flera sätt kunna ske. Men vill han eller

annan studerande vid universitetet med eller utan akademisk examen vinna behörighet

till anställning som ordinarie folkskollärare, äger han enligt kommitténs förslag den

rätt, som i allmänhet tillkommer student, och har således att genomgå en sådan för

studenter avsedd ettårig seminariekurs, som i det föregående omtalats. Härvid bör

hai! naturligtvis, om han det önskar, vara fritagen från att följa undervisningen i ämne

eller ämnesgren, vari han förvärvat akademiskt vitsord.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 39

Enahanda rätt, som den nämnda åt vissa inom teologiska och tilosotiska fakulteterna

examinerade personer medgivna, tillkommer för närvarande även dem, som utexaminerats

från högre lärarinneseminariet i Stockholm. Bestämmelsen härom har kommittén

likaledes ansett böra utgå, så mycket mera som den däri beviljade förmånen

så gott som aldrig blivit begagnad av dem, som den avser.

Slutligen redogör'' kommittén för det behov av en kortare seminariekurs

vid sidan av normalkursen, som framträder särskilt i fråga om vissa

grupper kvinnliga inträdessökande.

Kommittén anför:

I genomsnitt taget råder en icke obetydlig skillnad med avseende på bildningsgrad

mellan de inträdessökande vid de kvinnliga seminarierna och dem vid de manliga.

Statistiken visar, att av de intagna manliga eleverna inemot 70 procent icke besitta

annan skolbildning, än den de erhållit i folkskolan, då däremot ej mindre än omkring

76 procent av de kvinnliga äga en högre skolbildning, 37,3 procent till och med den

bildning, som vitsordas genom avgångsbetyg från högre (8-klassig) flickskola eller genom

studentbetyg.

Under det att således de allra flesta manliga seminarieelever, innan de börja

sin beredelse för inträdesprövningen vid seminariet, icke erhållit annan undervisning än

folkskolans, hava de kvinnliga med jämförelsevis få undantag gått i skola från barndomen

till inträdet i seminariet. Detta sammanhänger med ett annat förhållande, som

i nu nämnda avseende redan i och för sig är till fördel för de kvinnliga eleverna,

nämligen att dessa i allmänhet utgå ur mera bildade och burgna hem, ett ej ringa

antal ur sådana, vilka endast mycket sällan lämna bidrag till de manliga seminariernas

elevkår.

Att denna skillnad röjer sig även sedermera vid arbetet i seminariet, är naturligt,

men vad som i detta sammanhang skall framhållas, är det faktum, att ett stort antal

av de kvinnliga seminariernas elever vid inträdet i seminariet äga ett sådant mått av

kunskaper och allmänbildning, att de på kortare tid än fyra år skulle kunna nå det

mål, som är satt för seminariernas arbete. Men nu nödga dem förhållandena i regeln

att genomgå alla fyra seminarieklasserna; endast tillfälligtvis, och i varje fall endast i

ringa antal, finnas platser för inträdessökande i klasser ovanom den första och så måste

inträdessökande även med en helt annan underbyggnad än den av seminariestadean

förutsatta söka sig in i första klassen.

Att detta är ett missförhållande lärer icke nekas. Det innebär en misshushållning

med tid och penningar för de ifrågavarande eleverna och även eu mindre god

ekonomi från det allmännas synpunkt, då staten här för ett antal folkskollärarinnors

utbildning tydligen betalar långt mera, än nödigt vore.

Efter en redogörelse för de anordningar i fråga om dessa inträdessökandes

utbildning, som kunna tänkas möjliga, föreslår kommittén upprättandet

vid sidan av normalkursen av kortare seminariekurser, avsedda

för vissa grupper av kvinnliga inträdessökande.

Kommittén anför vidare:

. Bland dem, som skulle beröras av ifrågavarande anordningar, är det dock icke

lärjungarna från de högre flickskolorna, som i första rummet synts kommittén höra

Seminariekurs

för

småskollärarinnor

ro. fl.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

komma i betraktande, utan en grupp, som från folkskolans synpunkt står frågan närmare,

nämligen småskollärarinnorna.

Häri inbegripas dock icke alla de, som genomgått ett småskoleseminarium. Srnåskoleseminarierna

tjänstgöra i icke ringa utsträckning som preparandanstalter för inträde

i folkskoleseminariets första klass, så att vid de kvinnliga seminarierna under

tioårsperioden 1901—1910 icke mindre än 28,4 procent av de i första klassen intagna

avlagt småskollärarinneexamen. De, som man här bär att tänka på, äro i skolans

tjänst arbetande småskollärarinnor, de må nu ha sin plats i småskolan, i den s. k.

mindre folkskolan eller i den egentliga folkskolan, nämligen de bland dessa, som, utrustade

med kunskapsintresse samt studiebegåvning och arbetsförmåga, sträva efter att

vinna folkskollärarinnans utbildning och behörighet.

Frågan om småskollärarinnornas fortsatta utbildning till folkskollärarinnor kar under

det senaste årtiondet gång efter annan varit föremål för behandling inom intresserade

kretsar och slutligen även dragits inför Riksdagen.

I detta avseende bör erinras om eu vid 1911 års Riksdag i Andra kammaren av

kontraktsprosten Ch. Meurling väckt motion, däri hemställdes, »att Riksdagen måtte

besluta underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, det täcktes Kungl. Maj:t

låta utarbeta plan till tvååriga folkskoleseminarier, där från småskoleseminarier utexaminerade

lärarinnor, som minst två år med goda vitsord tjänstgjort i småskola, mindre

folkskola eller folkskola, äga att vinna inträde och efter godkänd afgångsprövning vinna

behörighet att innehava ordinarie tjänst i den egentliga folkskolan». Det tillfälliga utskott,

som behandlade motionen, gav sitt fulla erkännande åt motionens huvudsyften,

nämligen att dels åtgärder för folkskollärarbristens avhjälpande borde vidtagas, dels

sådana anordningar vore önskvärda, varigenom småskollärarinnor kunde bliva i tillfälle

att nå kortare tid än genom en fyrårig seminariekurs vinna utbildning till folkskollärarinnor.

Å andra sidan kunde utskottet icke obetingat ansluta sig till motionärens

mening, att kursen borde vara tvåårig, något som enligt utskottets asikt icke utan närmare

utredning kunde avgöras. Då de av motionären berörda spörsmålen vore föremål

för övervägande inom folkundervisningskommittén, hemställde utskottet, att motionen

icke måtte till någon åtgärd föranleda, vilket ock blev kammarens beslut...

Då kommittén således anser, att det föreliggande önskemålet att bereda ökat tillfälle

för småskollärarinnor att på kortare tid än fyra år erhålla den utbildning, som

meddelas vid folkskoleseminarierna, bör tillgodoses genom upprättandet av eu särskild

seminariekurs, blir för kommittén det närmaste och viktigaste spörsmålet, huruvida en

sådan kurs bör göras tvåårig eller treårig.

Kommittén har vid övervägandet av detta spörsmål kommit till den bestämda uppfattningen,

att eu tvåårig kurs icke skulle bliva tillräcklig för en utbildning, som vore

fullt jämförlig med den, som erhålles vid det fyråriga seminariet.

Icke ens under förutsättning av tvååriga småskoleseminarier med lika höga inträdesfordringar

som folkskoleseminarierna och med samma utrustning som dessa i avseende

på lärarkrafter och undervisningsmedel skulle eu lärogång genom småskoleseminariet

och ett därpå byggt tvåårigt folkskoleseminarium i och för sig ge lika god behållning,

som den, vilken den obrutna fyråriga seminariekursen skänker. Detta ''isai

sig vid ett försök att uppdela denna sistnämnda kurs i en tidigare del, avsedd att utbilda

för småskolan, och en senare del med syfte att därutöver giva den för folkskolan

behövliga utbildningen. Ett sådant försök är, icke utan kännbara olägenheter, tdl hälften

gjort i nu gällande undervisningsplan för folkskoleseminarierna, och yrkanden hava, såsom

nyss omtalats, låtit sig höra, gående ut på att folkskoleseminariernas organisation

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.

skulle grundas på dess fullständiga genomförande. Kommittén upptager i nästa avdelning

av detta kapitel frågan härom till närmare utredning.

Nu kan man emellertid icke utgå ens från förutsättningen av tvååriga småskoleseminarier.

Visserligen hava småskoleseminarierna under de senaste åren raskt utvecklats,

men ännu år 1910 hade endast omkring hälften av dem tvåårig lärotid, under det

att de övrigas kurs omfattade tre eller två terminer. Vad inträdesfordringarna beträffar,

äro de icke i lag bestämda och helt säkert rätt växlande. Men ställas de i normalt

förhållande till lärokursen för småskoleseminarierna, sådan denna i gällande författning

är angiven, bliva de betydligt lägre än de nuvarande inträdesfordringarna vid

folkskoleseminarierna. Småskoleseminariernas lärarpersonal måste i fråga om duglighet

ställas mycket högt, men dess utbildning är i allmänhet väsentligen lägre än den, som

vid folkskoleseminarierna fordras för behörighet till lärartjänst. I fråga om undervisningens

yttre hjälpmedel äro många av småskoleseminarierna ännu ganska svagt utrustade.

Vad slutligen lärokursen beträffar utsträckes den visserligen vid de bättre

seminarierna utöver den i den kungl. kungörelsen den 28 maj 1897 föreskrivna. Men denna

officiella lärokurs, som dock fortfarande bestämmer godkännandet i avgångsexamen, går i

flertalet ämnen icke eller föga utöver de för folkskoleseminarierna stadgade inträdesfordringarna.

— Att under dessa förhållanden en endast tvåårig kurs vid folkskoleseminarierna

icke kan vara tillräcklig, torde vara tydligt. Än mindre skulle den göra till

fyllest efter den utvidgning av folkskoleseminariernas lärokurser, som bland annat uppställts

som mål för en reform av dessa läroanstalter.

Visserligen räkna folkskoleseminarierna, såsom förut sagts, många f. d. småskollärarinnor

bland sina bästa elever. Men å andra sidan kan icke sägas, att erfarenheten

från folkskoleseminarierna är den, att inträdessökande, som avlagt småskollärarinneexamen,

i allmänhet visa någon avgjord överlägsenhet över andra inträdessökande eller

med större lätthet bestå prövningen för inträde vid seminarierna. Till och med då det

gäller inträde i första klassen, för vilken klass flertalet av dem anmäla sig och däromkring

83 procent av de småskollärarinnor, som i seminariet mottagas, vinna inträde,

finner man, att de ofta få stå tillbaka för andra sökande. Några mera omfattande

statistiska uppgifter till bestyrkande härav föreligga icke. Dock kan nämnas, att vid

Stockholms seminarium, där antalet av sådana elever, som före intagningen avlagt småskollärarinneexamen,

är förhållandevis störst eller 42,9 procent av samtliga intagna,

under de fyra åren 1907—10 tillsamman 86 sökande, som aflagt denna examen, blivit

prövade för inträde i första klassen och att av dem endast 51 blivit intagna, under

det att hela antalet intagna i denna klass varit 94, vadan således ej mindre än 40

procent av den ifrågavarande gruppen måst ställas efter sökande med annan förberedelse.

Under de senaste åren ha inom landet uppstått två enskilda kvinnliga folkskoleseminarier,

soin erhållit examensrätt. Det ena av dessa, nämligen det med läroanstalten

»Ateneum för flickor» i Stockholm förenade folkskoleseminariet, har sådan organisation,

att undervisningen bygger på förut av eleverna genomgången kurs vid småskoleseminarium.

Dess lärokurs är treårig. För inträde fordras de kurser, som genomgås

i det med samma läroanstalt förenade tvååriga småskoleseminariet, vilka kurser i det

hela överskrida de förutnämnda lagstadgade kurserna. Efter undergången godkänd

inträdesprövning mottagas lärarinnor, som haft anställning i småskolans tjänst, dock

med befrielse för dem som genomgått tvåårigt småskoleseminarium från prövning i

ämne, vari de erhållit minst vitsordet »Med beröm godkänd». Utan inträdesprövning

Bihang Ull Riksdagens protokoll 1913. 1 samt-. 154 käft. (Nr 205.)

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 205.

intagas elever, som »med väl godkända betyg» genomgått läroanstaltens eget småskoleseminarium.

Den tanken har någon gång uttalats, att om också den utbildning, som skulle

erhållas medelst en på småskoleseminarium byggd tvåårig kurs, måste bliva svagare än

den, som det fyråriga folkskoleseminariet giver, det dock skulle kunna finnas eu del

skoltjänster, för vilka den kunde anses tillräcklig. 1 någon mån synes en sådan tanke

kunna spåras i den förutnämnda motionen vid 1911 års Riksdag, i det att motionären

framhåller, att lärarinnor, som fått sin utbildning på det sätt, som i motionen föreslås,

lättare skulle kunna vinnas för landsbygdens folkskolor, »där de icke skulle undanträngas

av högre meriterade medsökande». Kommittén kan i fråga om nu berörda uppfattning,

helt instämma i det uttalande, som med avseende därpå gjordes av det utskott, som

behandlade motionen. Utskottet yttrade bland annat följande: »Redan den omständigheten,

att en klyvning skedde av folkskollärarkåren i en grupp, som ansåges ha fått en

bättre utbildning, och en annan grupp, vars förberedelse betraktades såsom mindre

grundlig, skulle vara ur flera synpunkter mindre lämplig och således icke önskvärd.

Men hela det betraktelsesätt, som innefattas i en dylik plan, synes icke kunna godkännas.

Tjänstgöringen i landsbygdens folkskolor, av vilken typ de än _må vara, torde

nämligen icke ställa lägre krav på lärarpersonalens utbildning och duglighet än tjänstgöringen

i städernas folkskolor. Det synes då vara en billig fordran, att landsbygdens

barn få stå under ledning af lärarkrafter, som i sådant hänseende icke äro sämre utrustade

än de lärare, som ha till sin uppgift att utbilda städernas barn.»

Av skäl, som nu anförts, föreslår kommittén, att den för småskollärarinnor avsedda

folkskoleseminariekursen göres treårig.

Göres kursen treårig, torde man ock slippa ifrån att fästa några villkor vid det

av den inträdessökande genomgångna småskoleseminariets beskaffenhet eller vid beskaffenheten

av där erhållna vitsord. Inträdesprövning måste emellertid få anses nödvändig.

Dels visar det sig behövligt, att något arbete utöver småskoleseminariets lagstadgade

lärokurs är undangjort vid inträdet, om de uppgifter, som tillhöra den fortsatta

utbildningen, skola kunna medhinnas utan fara för elevernas överansträngning..

Dels är det av nöden, att den störa olikhet i kunskaper och färdigheter, som helt visst

måste komma att finnas hos de inträdessökande till följd av olikheten mellan de seminarier,

vid vilka de erhållit sin föregående utbildning, och den olika långa tid, som

förflutit från deras utträde ur dessa seminarier, i någon mån utjämnas. Uppställdes

ingen fordran på prövning, skulle det lätt kunna inträffa, att en och annan bleve intagen,

som låtit de tidigare inhämtade kunskaperna och färdigheterna ligga helt i lägervall

och som genom ovana vid studiearbete vore oförmögna att utan allt för stor

ansträngning taga upp arbetet vid folkskoleseminariet. Ett stadgande om inträdesprövning

synes dessutom kunna medföra även en medelbar fördel, den nämligen, att genom

det studiearbete, som därav gjordes nödvändigt, i viss mån ett urval komme att ske

inom småskollärarinnekåren, så att endast sådana medlemmar av denna kår, som icke

blott ägde de nödvändiga ekonomiska möjligheterna för kursen utan jämväl både särskild

lust och duglighet för studier, komme att eftersträva deri fortsatta utbildningen.

Att, såsom föreslagits, bestämma den föregående tjänstgöringstiden till minst fem

år, torde vara att göra den onödigt, om icke olämpligt lång. Såsom särskilda. villkor

för inträde föreslår kommittén endast avlagd examen vid något under offentlig kontroll

stående småskoleseminarium, väl vitsordad tjänstgöring vid småskola eller folkskola

under minst tre år samt godkända kunskapsprov i vissa ämnen. De allmänna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 205. 48

villkoren böra bliva lika med eller motsvarande dem, som eljest äro stadgade för inträde

i folkskoleseminarium.

Vid uppställandet av förslag till kunskapsfordringarna för inträde har kommittén

icke blott velat vinna de syften, vilka ovan anförts såsom skäl för ett stadgande om

inträdesprövning. Kommittén har även haft den synpunkten för ögonen, att de studier,

som förberedelsen medför, måtte kunna utföras av lärarinnan på egen hand och utan

att hon behövde lämna sin skoltjänst. Och kommittén har därjämte ansett det vara

önskligt att dessa studier vore av värde för lärarinnan personligen och för hennes arbete

som småskollärarinna, så att de, om hon av en eller annan orsak aldrig vunne

inträde i folkskoleseminariet, dock icke innebure en förspilld möda. Inträdesfordringar

ha därför upptagits endast i vissa ämnen, och man har icke åsyftat någon överensstämmelse

med de kurser, som genomgås i första klassen av det fyråriga seminariet.

Det är, som sagt, dock icke blott för småskollärarinnornas skull, man bär anledning

att tänka på inrättandet av eu kortare seminariekurs än normalkursen. Även för

en annan grupp av kvinnliga inträdessökande är en sådan behövlig, nämligen för flickor,

som genomgått högre flickskolor eller på annat sätt erhållit en allmänbildning,

som bör göra det möjligt att på kortare tid än fyra år föra dem fram till seminariets

slutmål. Bland dessa bör man då i första rummet ihågkomma dem, för vilka den fyråriga

lärotiden innebär den största tidsförlusten, således på dem, som medelst en tvåårig

kurs böra kunna nå det nämnda målet.

Ingen särskild skolas lärjungar äro härmed åsyftade, och än mindre är det kommitténs

mening, att examensbetyg av någon sort skulle utan vidare medföra rätt till

inträde i denna kurs. Den inträdessökande underkastas inträdesprov, och de fordringar,

som därvid uppställas, bestämmas icke efter någon annan läroanstalts kursplan utan

efter seminarieundervisningens behov, d. v. s. de bestämmas så, att en på dem byggd

seminarieundervisning under två år kan giva ett fullgott resultat.

De två grupper, för vilka särskilda kortare seminariekurser här ifrågasatts, småskollärarinnorna.

å ena sidan och övrig omtalad kvinnlig ungdom å den andra, har

nu kommittén tänkt sig böra så långt möjligt sammanföras till gemensamt arbete.

Den ifrågavarande föreningen synes kunna genomföras på två sätt. Antingen intagas

i den treåriga kursens första klass småskollärarinnor endast till ett antal av

exempelvis 20, d. v. s. till ett antal lika med två tredjedelar av det, som eljest är det

för eu klass bestämda högsta antalet eller 30 (stadgeförslaget § 34: 4), varefter de elever,

som skola genomgå en tvåårig kurs, inträda i nästa klass och göra denna och

följande klass fulltaliga, då således endast 10 sådana elever årligen kunna mottagas.

Eller man låter första klassen fullständigt fyllas av småskollärarinnor och mottager i

nästa klass ej mindre än 30 elever av den andra gruppen, d. v. s. man inrättar parallellavdelningar

till andra och tredje klasserna, varvid man dock, av skäl som nämnts,

icke låter de båda elevgrupperna bilda var sin avdelning utan ordnar dem så, att varje

avdelning kommer att till ungefär lika delar sammansättas av båda gruppernas elever.

Den förra anordningen kräver utrymme och lärarkrafter för tre, den senare för fem avdelningar.

Den förra medför den avsevärda fördelen, att första klassens elever till följd

av sitt jämförelsevis begränsade antal kunna bättre tillgodoses vid undervisningen. Den

senare, som medgiver utexaminerandet årligen av ett dubbelt så stort antal lätarinnor

som den förra men givetvis icke fordrar motsvarande ökning av lärarkrafterna, äger,

vad undervisningskostnaderna beträffar, ett ekonomiskt företräde och är således, där

förhållandena i övrigt tillåta dess användning, att förorda.

I båda fallen har man en treårig seminariekurs eller, om man så vill, ett treårigt

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

seminarium, i vars andra årsklass ett antal nya elever mottagas, i förra fallet ett treårigt

enkelseminarium, i senare ett treårigt dubbelseminarium.

Småskollärarinnorna bliva således ensamma under sitt första seminarieår och kunna

då erhålla en ensamt för dem avsedd undervisning och övning. Under de följande två

åren hava de eleverna av den andra gruppen till kamrater.

Foll-skolescminarierna

och stnåskoleseminarierna.

Förutom vad som sålunda anförts rörande förhållandet mellan folkskoleseminarierna

och småskoleseminarierna har kommittén härom yttrat:

Småskoleseminarierna, vilka med undantag av de två statsseminarier, som utbilda

lapsk- och finsktalande småskollärare och småskollärarinnor, alla äro upprättade av landsting

eller av enskilda personer, hava under senare år varit stadda i rask utveckling, så att

de numera i allmänhet taget på ett vida bättre sätt, än de tidigare förmått, fylla sin uppgift.

Att deras uppgift i vårt folkundervisningsväsen är av den allra största betydelse, behöver

icke sägas. Det ligger emellertid icke i kommitténs uppdrag att ingå på frågan om småskoleseminariernas

yttre eller inre förhållanden. Kommittén har endast haft att angiva, i

vad mån och på vad sätt den bildningsuppgift, som utgör målet för dessa seminariers verksamhet,

även tillhör folkskoleseminariernas ändamål, samt att tillse, huru folkskoleseminarierna

må på bästa sätt kunna gagna dem bland sina inträdessökande, som utgöras

av medlemmar ur småskolornas lärarkår. I sistnämnda avseende har kommittén

i det föregående lämnat utredning och förslag. Därvid har en fråga av allmännare innebörd

framträtt, nämligen den om folkskoleseminariernas och småskoleseminariernas

inbördes förhållande i organisatoriskt hänseende. Då denna fråga under senare år vid

flera tillfällen dragits under debatt och på det närmaste berör folkskoleseminariernas

intresse, torde den icke böra av kommittén helt förbigås.

Enligt 1886 års stadga tjänstgöra folkskoleseminariets första och andra klasser

som småskoleseminarium, i det att, enligt stadgans § 50, de elever, vilka i årsexamen

med andra klassen erhållit godkända vitsord i de ämnen, som tillhöra småskoleseminariernas

ämneskrets, få, om de så önska, avlägga ett särskilt praktiskt prov i övningsskolans

småskoleavdelning och, därest de i detta prov godkänts, erhålla sådant betyg,

som berättigar till anställning vid småskola. Denna rätt har under senare år i allt

mindre utsträckning kommit till användning, och kommittén finner efter undersökning

icke något som helst skäl för bibehållandet av bestämmelsen om en småskollärarinne(-lärar-)examen

vid slutet av folkskoleseminariernas andra årskurs. Om denna bestämmelse

redan nu i en och annan punkt utgör ett band på undervisningen, skulle den

ännu mera ställa sig hindrande i vägen för genomförandet av de synpunkter för seminariearbetet,

som kommittén velat göra ledande.

Härmed har kommittén ock angivit sin ställning till det framkomna yrkandet, att

småskolseminarierna skulle göras till »bottenseminarier», så nämligen att folkskoleseminariets

kurs, förkortad till tvåårig, skulle byggas på eu tvåårig småskoleseminariekurs.

Kommittén måste bestämt uttala sig mot tanken på folkskoleseminarierna såsom

överbyggnader på småskoleseminarierna. En sådan anordning — som väl för övrigt

icke skulle genomföras annat än i fråga om de kvinnliga seminarierna — skulle enligt

kommitténs åsikt, därest den icke förenades med en samtidig förlängning av ittbildningstiden,

leda till ett försvagande av folkskoleseminariernas förmåga att giva en både

för folk- och småskolan god lärarutbildning. Den skulle få till följd just de olägenheter,

som skulle hava uppkommit, om man med ensidig följdriktighet fullföljt tanken

att låta de två lägre klasserna av folkskoleseminariet tjänstgöra som småskoleseminarium,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kung!. Majds Nåd. Proposition, Nr 205.

ty den går ju i själva verket ut på eu sönderklyvning av folkskoleseminariernas fyråriga

kurs i två skilda kurser, av vilka den tidigare skulle bilda ett inom sig avslutat helt.

— Det torde vara skäl i att något närmare granska verkningarna av den i det ifrågavarande

yrkandet åsyftade organisationen.

\ ad först den teoretiska delen av folkskollärarutbildningeu beträffar är det klart,

att denna icke skulle kunna begränsas till småskoleseminarTets två läsår utan måste

utbredas över de lyra åren. Man må tänka sig in i de för undervisnings- och studiearbetet

ogynnsamma förhållanden, som härav skulle uppkomma.

I många fall skulle det visa sig omöjligt att dela upp lärokursen inom ett ämne

eller en ämnssgren så, att endast vissa partier genomginges i småskoleseminariet och

de övriga sparades till folkskoleseminariet. Så t. ex. skulle man näppeligen vilja uppdela

kursen i den kristna trosläran i överensstämmelse med nuvarande kursanordning,

varigenom de delar därav, som motsvara katekesens första och andra huvudstycken,,

skulle komma att tillhöra småskoleseminariet och återstående delar bliva genomgångna

först i folkskoleseminariet. Ej heller skulle man gärna vilja hänvisa till gamla testamentets

studium endast till det ena seminariet och nya testamentets endast till det andra.

Eller, för att taga andra exempel, man skulle svårligen kunna förbehålla insikter i hälsolära

åt dem, som genomginge folkskoleseminariet, och låta smäskoleseminariernas elever

sysselsätta sig allenast med de delar av naturkunnigheten, som för hälsolärans studium

äro grundläggande. Ej heller skulle man på liknande sätt förlägga den psykologiska

kursen till det lägre seminariet och spara den egentliga pedagogiken för det högre.

Allestädes, där dylika uppdelningar visade sig omöjliga eller mindre tilltalande,

Unge man då taga sin tillflykt till vad man kallar »koncentriska kurser»: i småskoleseminariet

_ genomginges en mindre kurs, i folkskoleseminariet en större, båda behandlande

det ifrågavarande ämnet eller den ifrågavarande ämnesgrenen i dess helhet, endast

med olika grad av utförlighet. I småskoleseminariet t. ex. lästes en jämförelsevis liten

lärobok i den kristna tros- och sedeläran, i folkskoleseminariet en något större lärobok

i samma ämne. I småskoleseminariet förekomme en översikt av hälsoläran och av pedagogiken,

i folkskoleseminariet åter en dylik översikt, något utförligare o. s. v. Vid

omfattande studier, särskilt där de måste bedrivas huvudsakligen som självstudier, är

det visserligen ofta en fördel eller eu nödvändighet, att man först skaffar sig en orienterande

överblick över det område, åt vilket man sedan skall ägna ett utförligare arbete,

och i vissa fall ligger ett koncentriskt studiesätt i själva ämnets natur. Men då

det gäller en skolas läroplan, allra helst i det fall att lärotiden såsom vid seminarierna

är helt kort, leder i allmänhet taget, efter vad erfarenheten tillfyllest visat, läroämnenas

uppdelning i koncentriska kurser till eu innehålls fattig och schematisk behandling av

lärostoffet och till ett förytligande av lärjungens uppfattning. Utanför läroanstalterna

liggande praktiska skäl kunna väl stundom tala för en dylik kursanordning, men visst

år, att sådana ^ skäl måste vara mycket tvingande, om de verkligen skola rättfärdiga

den. Slutligen är i fråga om de flesta av seminariets ämnen att ihågkomma, att eleverna

från folkskolan medföra kunskaper, som giva dem en viss överblick över ämnet eller

åtminstone fasta utgångspunkter för dess fortsatta studium, något som gör en koncentrisk

lärogång inom seminariet ännu mera opåkallad.

I eu del fall skulle naturligtvis en bättre fördelning av lärokursen på de två seminarierna

kunna erhållas. Ett eller annat ämne, såsom främmande språk, och vissa

ämnesgrenar, såsom kyrkohistoria, litteraturhistoria, den allmänna historien, svensk samhällskunskap,

pedagogikens historia, delar av matematiken och naturkunnigheten, kunde

helt och hållet förläggas till det högre seminariet. Men även i dessa fall skulle folk
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

skoleseminariets tilldelning i allmänhet medföra kännbara olägenheter för undervisningen

och försämra dess resultat. Den sammanhållning av det samhöriga, som i all undervisning

är av så utomordentlig betydelse, skulle försvåras, i många fall omöjliggöras.

Litteraturhistorien skulle bliva skild från litteraturläsningen, den allmänna historien

från den svenska, det främmande språket från modersmålet o. s. v. I allmänhet skulle

hindren ökas för genomförandet av eu läroplan, som ordnade lärokurserna till ett

organiskt helt, däri det ena ämnet stödde det andra.

Om så därtill för kanske flertalet elever en mellantid av ett eller flera år komme

att ligga mellan deras utträde ur det lägre seminariet och inträde i det högre, skulle

en svårighet uppstå, som träffade det senare seminariets verksamhet i dess helhet. Antingen

hage undervisnings- och studiearbetet i detta seminarium byggas på det svaga

underlaget av halvförgätna kunskaper och delvis förlorade färdigheter till uppenbart

hinder för dess framgång. Eller ock finge där företagas eu förnyad genomgång av det

lägre seminariets lärokurser med ty åtföljande läxläsningsarbete, varigenom tid och

tillfälle till ett fruktbärande och personligt utvecklande studiearbete i betänklig grad

inskränktes.

Går man sedan till folkskollärarens praktiska utbildning, skall man finna den

ifrågasatta anordningen menlig även för denna. Den nuvarande planen för denna utbildning

vid våra seminarier är redan ett bevis härpå, och kommittén har i det föregående

uttalat sig därom. I stället för att, såsom man eljest önskat skola ske och

såsom i andra länders seminarieundervisning så gott som undantagslöst sker, förlägga

den praktiska utbildningen till seminariekursens senare del för att där kunna ställa den

i samband med psykologiska och teoretiskt pedagogiska studier, som förutsätta ett större

mått av allmänbildning och av förståndsmognad hos eleverna, skulle man allt fort frånskilja

en viktig del därav för att även för de elever, för vilka det eljest ingalunda vore

behövligt, förlägga den till seminariekursens tidigare del, och man skulle däryid nödgas

bryta sambandet mellan det teoretiska och det praktiska samt avstå från en efter uppgifternas

svårighet ordnad plan för elevernas undervisningsövningar. De ogynnsamma

verkningarna härav skulle ökas därigenom, att de olika delarna av den praktiska utbildningen

för den blivande folkskolläraren och folkskollärarinnan icke ens såsom nu

komme att fälla inom en och samma läroanstalt utan skulle förläggas till olika läroanstalter

med olika lärare och måhända ofta olika synpunkter för undervisningen.

Att utbildning för undervisning även på småskolans stadium måste ingå i folkskoleseminariernas

uppgift, har kommittén redan framhållit. En utbildning för den egentliga

folkskolan vore allt för bristfällig, om den icke i sig inneslöte även eu utbildning

för småskolan. Och den ena ingår i den andra på ett sätt, som i allmänhet gör det

omöjligt att företaga eu uppdelning och säga: detta avser småskolan, detta folkskolan.

Den skarpa gräns, som i vårt land är dragen mellan »småskola» och »folkskola», och

som i allmänhet icke återfinnes i andra länders skolorganisation, motsvaras icke av

någon dylik i barnets utveckling; den bär uppkommit ur och har sitt enda berättigande

i yttre, framför allt ekonomiska förhållanden. Också utgör den fullständigt genomgångna

folkskoleseminariekursen och bör utgöra eu god utbildning även för undervisningen

i småskolan, varför ock den, som avlagt folkskollärarexamen, är och självfallet

bör vara fullt behörig till anställning även vid småskolan. Men skall utbildningen av

småskolans lärare vid folkskoleseminarierna tagas ut såsom eu sak för sig och undangöras

under kursens två första år, så omöjliggöres enhetlighet och sammanhang i dessa

seminariers läroplan, försvåras ett utnyttjande av den knappt tillmätta lärotiden och

försvagas folkskolläraruthildningen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Möjligen skulle man vilja invända, att kommittén jävat sitt uttalande mot den

ifrågavarande organisationstanken genom sitt förut avhandlade förslag om inrättandet

av en kortare seminariekurs för småskollärarinnor. Men kommittén har för det första

icke förordat denna föreslagna seminariekurs som allmän organisatorisk anordning utan

som er. av förhållandena påkallad undantagsåtgärd. Kommittén har vidare icke byggt

denna kurs omedelbart på någon småskoleseminariekurs, utan velat fordra vissa genom

särskilt inträdesprov ådagalagda kunskaper och färdigheter. Och kommittén har slutligen

icke ansett en tvåårig utan först en treårig kurs. tillräcklig för målets vinnande.

De olika seminariekurserna skola, vilken omfattning de än hava, leda

tram till samma mål och erhålla samma avslutning nämligen folkskollärarexamen.

Vad kommittén anfört angående denna examen torde här icke

behöva närmare beröras. Blott det torde böra framhållas, att kommittén,

da den icke tänkt sig, att ifrågavarande examen skulle medföra nå^on

annan behörighet än den till anställning såsom folkskollärare, ej heller

ansett, att åt densamma borde givas någon annan karaktär än den, som

den nu äger, samt att kommittén därför icke velat förorda införandet av

någon särskild censur vid berörda examen.

B. Seminariernas undervisningsplan.

Någon, fullständigare redogörelse för det av kommittén utarbetade

förslaget till ny undervisningsplan för seminarierna, vare sig i avseende

på dess motivering eller beträffande dess detaljer, torde bär icke behöva

lämnas. Jag tillåter mig härutinnan hänvisa till kommitténs betänkande,

band 1 sid. 131 — 279, 579—620 och band 2 sid. 52—318.

Då emellertid för ett förstående av kommitténs organisatoriska förslag

torde erfordras någon kännedom om den allmänna läggningen av dess

undervisningsplan, vill jag återgiva den inledande översikt av den föreslagna

undervisningsplanens allmänna läggning i dess förhållande till nu

gällande undervisningsplan, som kommittén lämnat,

För att förstå karaktären av seminariets nuvarande lärokurser, sådana de föreligga

i gällande undervisningsplan av år 1894 — de vid seminarierna faktiskt förekommande

hava oftast annat utseende, varom här genast må erinras — är det nödigt

att minnas, att denna undervisningsplan visserligen med en del ändringar och tillägg

men dock med jämförelsevis obetydliga sådana går tillbaka till 1862 och 1865 års

seminariereglementen, vilkas undervisningsplaner åter i det hela utgå från synpunkter,

som tillhöra de två första årtiondena av våra seminariers historia.

I den högt förtjänte seminarieföreståndaren Anders Oldbergs år 1843 utgivna

arbete »Praktisk handbok i pedagogik och metodik för Svenska folkundervisningen»,

ett av de första pedagogiska arbeten, som blivit skrivna till tjänst för vår folkundervisning,

fastslås seminariets nödvändiga samband med folkskolan och fogas därtill som

slutsats: »Samma metod och samma ämnen tillhöra bägge». Reglementet av år 1862

Folkskol
lärarexamen.

Seminarieundervisning

cell folkskoleunderv

isning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!, Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.

föreskriver, att seminarieundervisningen skall »så till framställningssätt som omfång

lämpa sig efter elevernas framtida bestämmelse . . . samt på det sätt ordnas, att eleverna

från början vänjas vid de lärometoder, som de själva hava att i framtiden använda».

Om ock en så snäv uppfattning icke blivit fasthållen i senare stadgor, kan

man dock säga, att samma tankegång framträder även i dem och att den under lång

tid behärskat undervisningen. Sitt mest utpräglade uttryck ägde denna tankegång i

de numera föga berömda s. k. Stiehlska regulativen för de preussiska seminarierna av

år 1854, från vilka de svenska undervisningsplanerna i 1862 och 1865 års reglementen

medelbart härstamma, och den fasta metodik, som i Tyskland framgick ur de av regulativen

givna grundsatserna, verkade med föredömets makt på de svenska seminarielärarna.

I fråga om det metodiska är väl den en gång allmänt rådande uppfattningen

numera knappast att spåra, men vad lärokurserna beträffar, kunna de i nu gällande

författningar föreskrivna utan överdrift betecknas som folkskolekurser i något förstorad

skala.

Man bör för att icke allt för strängt döma denna nu skildrade uppfattning

minnas, att mycket i hög grad berömligt arbete blivit utfört med densamma som grundlag,

och man bör erinra sig de skäl den äger till sin förmån och de historiska förhållanden,

som en gång givit den större berättigande, än den sedermera fått. Det bär

gällt att på en jämförelsevis kort tid gorå seminarieeleverna färdiga för sin uppgift,

och man bar därvid haft att räkna med en mycket obetydlig bildning bos dem man

fått mottaga. Det har då synts nödvändigt att koncentrera hela undervisningsarbetet

på det för den blivande läraren allra mest behövliga.- eu orubblig säkerhet och färdighet

inom det lilla område, varpå han sedermera under hela sill framtida verksamhet skulle

röra sig. Stor vikt lädes vid metoden. Under det att man i gymnasier och latinskolor

allt för litet bekymrade sig om metoden, blev den i fråga om folkskolan från

början överskattad; att vara skicklig till folkskollärare var enligt äldre uppfattning

framför allt att vara i besittning av en viss metod eller vissa metoder, som vid seminariet

blivit inlärda. Det medel till den rätta metodens inlärande, som man trodde säkrast

borde leda till målet, vore att undervisa och öva seminarieeleven på alldeles samma

sätt som det, varpå han sedan borde undervisa och öva barnen i skolan. Att gå utöver

barnskolans område eller avvika från dess metod vore, menade man, vådligt även

därför, att det, med den ringa bildning som i det hela kunde bibringas den blivande

läraren, lätt kunde förvilla hans omdöme och förleda honom att i skolan införa onyttig

kunskap eller där bruka ett för barnen ofattligt framställningssätt. Osmält vetande

och halv insikt vore vidare i och för sig ett ont, icke ägnat att göra en människa

duglig i sin kallelse, men väl att göra henne uppblåst och anspråksfull genom föreställningen

om förvärvad lärdom. Seminariet vore ingen skola för meddelande av allmänbildning

utan en fackbildningsanstalt, där allt borde vara avpassat för och riktat

mot det ifrågavarande fackets praktiska gärning.

Om det ock ligger åtskilligt sant och berättigat i sådana synpunkter, bar dock

erfarenheten visat, att de icke fört till ett gott resultat i seminariearbetet. Man skulle

kunna säga, att de blivit alltför ensidigt tillämpade och att synpunkter ägnade för en

betraktelse i motsatt riktning lämnats obeaktade. Att seminariet är eu fackbildningsanstalt

och att denna dess egenskap måste verka bestämmande på all dess verksamhet,

är obestridligt och skall fasthållas. Men man har riktat uppmärksamheten för mycket

på elevens framtida yrke och för litet på honom själv, på hans utvecklings- och biidningsbehov.

Man har litat till metoden i stället för att i främsta rummet söka utbilda

.elevens personlighet såsom det för hans lärarverksambet väsentliga. Genom den snäva

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

inskränkningen av undervisningen till barnskolans område och ivern att i varje ögonblick

hålla dess lärometoder för ögonen, har det över seminarieundervisningen kommit

ett drag av barnaktighet och torftighet, som illa stått tillsammans med elevernas personliga

behov och utvecklingssträvande, ett drag, som kanske ännu ej alldeles försvunnit.

I vad mån lärokurserna i 1894 års undervisningsplan tillhöra flen äldre riktningen

inom seminariepedagogiken torde några exempel bäst klargöra. De kunna väljas ur

kursplanerna för de tre läroämnen, kristendomskunskapen, modersmålet och räkningen,

som på skolans och seminariets arbetsordning upptaga det största utrymmet.

Spörsmålet om katekesens lämplighet såsom lärobok för barn tillhör icke denna

framställning. Men om katekesen nu, såsom hittills skett, blivit flitigt läst och omläst.

under de sex eller sju skolåren, sedermera genomgången i konfirmation sskolan, sedan

återupptagen och noggrant inpräglad i minnet för inträdesprövningen vid seminariet,

då må man, även med förtroende till katekesen som lärobok och vördnad för dess

innehåll, vara berättigad att tvivla på lämpligheten av att den, såsom seminariets läroplan

föreskriver, skall läsas både i första, andra och tredje seminarieklasserna och

äntligen till det huvudsakligaste av sitt innehåll ånyo genomgås i den fjärde. Det vill

mycken lärarbegåvning till, att icke undervisningen under sådana förhållanden skall

löpa ut i ett vidlyftigt dogmatiskt och metodiskt uppdelande och förklarande, som torkar

ut det innehåll, som behandlas och tröttar ut lärjungen. Näppeligen är eu på detta

sätt anlagd lärokurs ägnad att möta och utveckla seminarieelevens religiösa behov och

intresse. Men att så sker, är av större vikt just för hans framtida verksamhet som

undervisare i kristendomskunskap, än att han erhåller eu till virtuositet uppdriven förmåga

att behandla den för barnskolan avsedda läroboken. — »Folkskolans läsebok» är

en i många avseenden förträfflig bok, som gjort en betydande insats i vår folkbildning

och som nu nyligen framträtt i eu annan och bättre gestalt, än den hade, då seminariernas

kurs i modersmålet senast fastställdes. Men knappast är det folkskolans

läsebok, som eu läslysten och vetgirig tjuguåring väljer ut åt sig för att vidga sitt

vetande och stifta bekantskap med den svenska litteraturen. Enligt undervisningsplanen

är det dock denna bok, han framför allt skall syselsätta sig med under sin

seminarietid; i tre av de fyra klasserna skall »den antagna läseboken» utgöra det

huvudsakliga, ja i de två törsta klasserna det enda föremålet för litteraturläsningen.

I en ålder, då hans sinne är begärligt efter tankeväckande läsning, och under eu tid,

då han kunde få tillfälle att under lärares ledning verkligen studera svensk litteratur,

måste han timme efter timme sysselsätta sig med en bok, vars innehåll är beräknat

för barn och honom välbekant från barndomen. Läseboksstyckena skola läsas, förklaras,

»innehållsbehandlas», språkligt och stilistiskt utredas, allt i syfte att eleven

under sin framtida lärarverksamhet i folkskolan må kunna förfära på samma sätt med

samma stycken. — Eller för att gå till matematiken: man kunde finna det ganska

naturligt, att som fortsättning på folkskolans räkneundervisning seminarieeleven finge

utvidga sin kunskap något utöver folkskolekursen, finge sysselsätta sig med uppgifter,

som utvecklade hans förmåga av matematiskt tänkande och därigenom förmådde att

intressera honom. Men seminariets kurs i räkning fäller enligt kursplanen alldeles

inom samma område som folkskolans; när eleven lämnar seminariet, bör han visserligen

besitta en aktningsvärd räknefårdighet inom detta område, men han äger icke

ens det mått av matematisk bildning, som en gosse eller flicka i realskolan får förvärva.

De anförda exemplen torde vara till fyllest för sitt ändamål. Då undervisningsplanen

icke är fullständigt bindande, har, såsom förut nämnts och ånyo må framhållas,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 käft. (Nr 205.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

undervisningen mångenstädes förts ut över de snäva gränserna. Men det är icke för

tidigt, att den förändrade uppfattning, som sålunda gjort sig gällande, kommer till

uttryck och erhåller stöd i nya stadgebestämmeiser.

Hela denna synpunkt för planläggningen av seminariernas lärokurser, enligt vilken

de skola inskränkas till endast och allenast det, som omedelbart kan få användning i

folkskoleundervisningen, måste uppgivas. Den leder till en lärarutbildning, vilken icke

motsvarar de större anspråk pa folkskolläraren och hans arbete, som tiden fört med

sig. I allmänhet visar erfarenheten, att om en lärares kunskaper icke omfatta större

område än det, inom vilket han har att öva sina lärjungar, hans undervisning allt

för lätt blir hantverksmässig, allt för lätt stelnar i eu eu gång invand metods trånga

former. Endast den lärare, som i någon mån behärskar sitt ämne, förmår att göra

åtskillnad på huvudsak och bisak och är i stånd att lämpa sin undervisning efter lärungarnas

olika förutsättningar. I stället för att med ängslig tanke på yrket alltjämt

fordra omedelbar användbarhet för vad som i seminariet skall inhämtas, bör man med

frikostig hand, så långt tiden och förhållandena medgiva, söka fylla en bildbar och

bildningssökande ungdoms behov av vetande och själsodling. Därmed främjar man

häst även yrkesändamålet. Semiuarienas elever, om de ock till eu stor del äro och

förr ännu mera varit i intellektuellt avseende obildade vid sitt inträde i seminariet,

äro icke barn utan ungdom i en medelålder av omkring 20 år, och en människa i

denna ålder, bildad eller obildad, har behov av annan andlig kost än barn på 10—12

år. Att vid undervisningen av vuxna personer begagna en metod, som är avsedd för

barnskolan, är helt enkelt ett metodiskt missgrepp och det ett av allvarsammaste slag.

Och bär det varit ett missgrepp redan under förutvarande förhållanden, så är det så

ännu mera nu. Den tillväxt i folkbildningen och den i vissa hänseenden stora förändring

i det allmänna tänkesättet, som de senaste årtiondena medfört, har skapat i viss

mån nya förutsättningar för seminariernas verksamhet. De nutida seminarieeleverna

komma med andra anspråk än äldre tiders och stå mera än dessa kritiska gent emot

läraren. Om det vetande, som bjudes dem, ständigt är beräknat endast på den framtida

yrkesuppgiften och tillrättalagt efter syftet att åstadkomma eu för denna lämplig

uppfostran, kan det allt för lätt hända, att därav alstras misstro till den meddelade

undervisningen, en misstro, som kan gå ut över även dess värdefullaste innehåll.

Då kommittén således på nu anförda grunder förordar en utvidgning av de i

stadga och undervisningsplan föreskrivna lärokurserna, är det för kommittén angeläget

att icke synas hava förbisett begränsningens vikt och betydelse i allt studiearbete,

varför kommittén vill närmare uttala sig härom. Seminariestadgans föreskrift, att det

vid undervisningen bör iakttagas, »att det läroområde, varpå eleverna införas, städse

så begränsas, att de kunna göra sig därmed fullt förtrogna», synes vara av ostridlig riktighet.

Men kommittén har velat framhålla, att den dock torde hava en viss fara med

sig. Den är riktig och god så till vida, som varje värdefullt vetande måste vara samlat

kring ett område av fast och säker kunskap, med arbete och möda vunnen och personligt

tillägnad. Men den är mindre förträfflig, om den anses innebära, att endast

det vetande har värde, som är inskränkt till ett sådant område. Först och främst är

nämligen att märka, att en verkligt god kunskap inom en mera elementär kurs av ett

ämne icke vinnes utan mera omfattande studier i ämnet, i det att först de synpunkter,

som en vidgad kunskap erbjuder, giva möjlighet att rätt uppfatta kunskapens förut

genomvandrade område. Det är icke blott det mognare omdömet, som giver läraren

en bättre kunskap än lärjungen i den skolkurs, vilken den senare med den förres bistånd

inhämtar, utan det är ej mindre lärarens större vetande inom det ifrågavarande

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

ämnet. Vidare kan man saga, att ett vetande, som är begränsat till ett litet med

full förtrogenhet känt område, icke för personligheten har det kunskapsvärde, som då

det gäller mognare lärjungars undervisning, bör eftersträvas. Ett sådant vetande får

gärna vad man kallar »dogmatisk» natur, en skenbar fullständighet och ovedersäglighet

beroende på frånvaron av kritiska synpunkter; det skänker icke känsla av vetandets

ringhet i jämförelse med vad som kunde vetas, utan inger en tillfredsställelse och tvärsäkerhet,

som egentligen icke borde finnas. Kommittén åsyftar icke någon avprutning

i kunskapens tydlighet och riktighet; allt bör vara klart framställt och väl fattat.

Men även i seminariet liksom i varje annan verklig bildningsanstalt må studier förekomma

och hava sitt värde, utan att innehållet skall behöva genom ideligt repeterande

innötas liksom i en forna dagars barnskola. Naturligtvis skall den blivande läraren

erhålla grundlig insikt framför allt inom det kunskapsområde, som skall utgöra föremålet

för hans framtida undervisningsverksamhet. Men till och med i fråga om detta

går man till överdrift, om man av månhet om att bibringa honom en minnesfasthet

och obehindrad färdighet, som han i varje fall under lärararbetet snart nog skall vinna,

försummar att, för att använda ett bildligt uttryck, låta honom komma något litet

utanför sockengränsen i vetandets land. Ty först genom kunskapens vidgande utöver

folkskolans område skall han förstå att behärska detta område och bedöma vad dit

hörer.

Med det nu sagda bör kommittén hava fritagit sig från misstanken att vilja förvandla

arbetet vid seminariet till ett ytligt och flyktigt inhämtande av halvförstått

vetande med försmående av det mödosamma tillägnandet av en fast och användbar

kunskap. Begränsningens grundsats skall icke uppgivas men ej heller så ensidigt

tillämpas som i den nuvarande undervisningsplanen. Även i detta avseende gäller det

att det ena göra och det andra icke låta, och det blir lärarens sak att med omdöme

och takt i varje enskilt fall finna det rätta.

Kommittén har icke funnit anledning föreslå avlägsnande från seminariernas

kursplan av något bland de på densamma nu förekommande

läroämnena, men kommittén föreslår införandet i undervisningen av två

nya ämnen, nämligen främmande språk och ekonomilära, varjämte kommittén

föreslår, att ämnet huslig ekonomi — med kommitténs benämning

hushållsgöromål — som redan nu förekommer vid flertalet kvinnliga seminarier,

skall bliva ett obligatoriskt ämne vid nämnda seminarier.

Beträffande det föreslagna ämnet främmande språk anför kommittén:

Frågan om upptagandet av främmande språk i seminarieundervisningen är gammal;

yrkanden i sådan riktning ha förekommit sedan mer än 25 år tillbaka. Vid

början av 1890-talet funno dessa yrkanden förespråkare även inom Riksdagen. Det är

dock framför allt från folkskollärarkårens sida, som de förfäktats; upptagen av Sveriges

allmänna folkskollärarförening har frågan om främmande språk i seminarierna åter och

åter varit föremål för behandling inom föreningens kretsar och vid folkskollärarmötena.

I den meroinnämnda av föreningens centralstyrelse år 1906 ingivna underdåniga petitionen

om förbättrad lärarutbildning betecknas främmande språks upptagande på seminariernas

läroplan såsom eu numera självfallen sak, så att frågan nu blott vore den,

»huru många och vilka av de främmande språken skola tagas med samt i vad mån

Ämnes
kretsen.

Främmande

språk.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

de skola göras obligatoriska eller valfria». I denna fråga uttalar sig centralstyrelsen

i petitionen därhän, att två främmande språk, tyska och engelska, böra införas i seminarieundervisningen,

av vilka dock åtminstone till en början endast det ena bör göras

obligatoriskt, helst så, att tyskan blir obligatorisk vid somliga seminarier och eDgelskan

vid andra. Vad seminarielärarnas ställning till saken angår, kan här nämnas, att frågan

om upptagandet av främmande språk i seminariernas ämneskrets synes hava tidigast

bragts under diskussion bland dem, nämligen redan vid det första seminarielärarmötet

1880 i Stockholm, och att det sjunde seminarielärarmötet, nämligen mötet i

Landskrona 1905, utan meningsskiljaktighet uttalade sig för att tyska språket infördes

vid seminarierna, varvid mötet lämnade oavgjort, huruvida det nya läroämnet borde

göras obligatoriskt eller valfritt. Sedan inånga år tillbaka har det förekommit, att

seminarielärare av intresse för saken och utan ersättning meddelat undervisning i främmande

språk åt de elever, som velat begagna sig därav. Under läsåret 1909—1910

voro enligt årsredogörelserna frivilliga kurser i främmande språk anordnade vid tre av

de manliga seminarierna, nämligen vid Strängnäs seminarium i tyska och engelska, vid

Göteborgs seminarium likaledes i tyska och engelska och vid Luleå seminarium i

engelska. Erfarenheten från sådana kurser torde i allmänhet vara den, att seminarieeleverna

begärligt begagnat sig av det erbjudna tillfället och gjort goda framsteg.

Kommittén har icke heller varit i tvekan, därom, att i seminariernas kurs bör

ingå jämväl främmande språk, ej heller därom, att tyskan och engelskan äro de språk

man därvid har att tänka på. Det är obestridligt, att inom ett folk med den ställning

som det svenska den fullständiga saknaden av kunskap i främmande språk utgör en

kännbar begränsning i en persons bildning och i många fall ett hinder i hans arbete

för sin fortbildning. Och vad särskilt den svenska folkskolläraren beträffar, äro hans

bildningsintressen och uppgift sådana, att det blott är alltför rimligt, att han skall

känna behovet av denna kunskap.

Den fördel, som kännedomen om ett främmande språk bör bereda den blivande

folkskolläraren, är i första rummet den ökade möjlighet till kunskapsförvärv han därigenom

erhåller. Men studiet av ett främmande språk är även i och för sig av stort

bildningsvärde, och det är dessutom ägnat att skänka en klarare uppfattning av modersmålets

språkliga byggnad och egenart. I utlandet ingår främmande språk i allmänhet i

seminarieundervisningen. Så i Preussen och övriga tyska stater, i Österrike och Ungern,

i Italien, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och på många ställen i Förenta Staterna.

Flerstädes är seminariekursen byggd på eu allmänbildande kurs, innehållande

ett eller annat främmande språk. Att man även i de stora kulturländerna anser kunskap

i något främmande språk böra tillhöra folkskollärarens utbildning är så mycket

mera anmärkningsvärt, som det praktiska behovet av kunskap i andra språk än modersmålet

där mindre än hos oss kan göra sig förnimbart.

Det av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening gjorda yrkandet,

att både tyska och engelska skola upptagas på läroplanen på det sätt, att varje elev

äger tillfälle att läsa båda språken och skyldighet att läsa åtminstone det ena, har

kommittén dock icke funnit sig kunna efterkomma. Icke därför, att man icke kunde

önska och unna den blivande folkskolläraren möjligheten att göra bekantskap med båda

dessa stora kulturspråk, klen man måste dock se till vad möjligt är, och att man

icke köper den önskade förmånen till för högt pris. Hur värdefull kunskap i främmande

språk ock må vara, kan man icke anse det i och för sig ensidigt, att lärarkandidaten

under eu jämförelsevis kort utbildningskurs, som man önskar skola bliva

så innehållsrik och personligt utvecklande för honom som möjligt, skulle använda en

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

väsentligare del av tiden till inpräglandet av två främmande språks formläror, uttal

och alldagligaste ordförråd. Men viktigare är, att ett främmande språk, om det till

gagns skall läras, innebär för lärjungen en icke obetydlig ökning av hans arbetsuppgift

i det hela och att denna icke kan ökas utöver en viss gräns, _utan att endera av två

menliga följder inställer sig: ytlighet eller överansträngning. Även bortsett från främmande

språk blir den summa av kunskaper, som av seminarieeleven under hans lyra

läroår skall inhämtas, den mängd av teoretiska och praktiska problem, som han därunder

bör komma till rätta med, av tankar och idéer, som i de olika läroämnena möter

honom, tillräckligt stor i förhållande till utbildningstiden, för att man, även utan

underskattning av medelbegåvningen bland seminarieeleverna, måste anse dem ba uppgift

nog för sitt arbete. Ätt åt ett främmande språk bereda så mycken tid, att dess

studium bör kunna få verkligt värde, låter sig enligt kommitténs åsikt göra, utan att

andra undervisningssyften därför behöva bliva tillbakasätta. Men skulle ytterligare ett

trängas in i läroplanen, skulle det näppeligen kunna ske annat än på bekostnad av

ämnen, som dock måste anses stå folkskollärarens kall närmare. Slutligen är det ju

tydligt, att allt det huvudsakligaste i syftet med införandet av främmande språk i

seminarieundervisningen redan är vunnet därmed, att eleven får göra bekantskap med

ett av de förnämsta kulturspråken. Kommitténs åsikt är av dessa skäl, att för varje

särskild elev endast ett främmande språk bör ingå i seminariekursen.

Vilket av de båda nämnda språken bör därvid ifrågakomma? — Det torde vara

obestridligt, att engelskan, med avseende på den litteratur den bjuder, såväl pedagogisk

som annan av allmännare intresse, kan i värde mäta sig med tyskan, och om denna

i rent språkligt avseende kan anses mera bildande, så är till ersättning engelskan

lättare, så att även en jämförelsevis kort kurs ger eu praktiskt värdefull behållning.

Efter den kraftiga utveckling på det pedagogiska området, som under senare tid ägt

rum inom England och Förenta staterna, ha vi av dessa länders skolväsen lika mycket

att lära som av Tysklands, om ej mera. Det torde därför vara svårt att giva avgjort

företräde åt någotdera av de två språken, och kommittén skulle för sin del anse beklagligt,

om så skedde, så att vid alla våra seminarier endast tyskan eller vid alla

endast engelskan skulle förekomma. Den ensidiga påverkan från det ena eller det

andra av motsvarande två mäktiga kulturområden, som en dylik ordning skulle medföra,

vore icke hälsosam. Det önskvärda synes kommittén vara, att inom vår stora

folkskollärarkår båda dessa språk äro i någon mån kända, att således somliga serninarieelever

få läsa tyska, andra engelska.

Detta kan nu åstadkommas på två sätt: antingen så, att tyskan göres till läroämne

vid vissa seminarier, engelskan vid andra, eller så, att undervisning anordnas i

båda språken vid varje seminarium med rätt för varje elev att välja, vilketdera av de

två språken han vill läsa. Ått det senare sättet från elevernas och undervisningens

synpunkt sett är att föredraga, är uppenbart; det gör valet beroende av lärjungens

håg, och det fördelar på ett naturligt sätt de båda språken bland lärarkårens medlemmar.

Det förra sättet skulle nödvändiggöra, att varje särskilt seminarium eu gång för

alla bestämde sig eller bestämdes för ettdera av språken; men utom det, att den enskilde

eleven därigenom berövades förmånen att välja vad han ansåge för sig bäst,

kan häremot anmärkas, att det är svårt att inse, efter vilka grunder ett sådant bestämmande

skulle ske, därför ock huru missnöje med anordningen i fråga skulle kunna

undvikas. För denna tala huvudsakligen ekonomiska hänsyn.

Emellertid är det tydligt, att elevs rätt att välja mellan de två språken måste i

någon mån begränsas. Skulle nämligen vid något tillfälle i fråga om det ena av de

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

främmande språken antalet av de elever, som välja att läsa detsamma, bliva mycket

obetydligt, exempelvis gå ned under fem, vore det näppeligen att begära, att staten för

dem skulle bekosta särskild undervisning; i sådant fall böra klassens alla elever läsa

det språk, som flertalet valt. Det synes böra överlämnas åt seminariernas centrala

myndighet att för dylikt fall lämna närmare föreskrifter.

Att kursen i det främmande språket måste bliva av en ganska anspråkslös omfattning

ligger i förhållandenas natur. Sex veckotimmar fördelade på de tre första

seminarieåren är vad kommittén i sitt timplansförslag funnit möjligt att anslå för denna

kurs. Men därmed torde ock det huvudsakligaste syftet med undervisningen kunna

nås. Detta syfte kan nämligen endast vara att nå det närmaste målet för en rent

praktisk språkundervisning, således i förevarande fall att på genaste väg möjliggöra för

eleverna att med något så när gott uttal kunna låsa tyska eller engelska och — med

hjälp, där så behöves, av eu ordbok —• uppfatta innehållet av det lästa. Det gäller

icke att införa eleverna på och giva dem översikt över ett nytt och vidsträckt bildningsområde,

utan endast att öppna för dem en väg till ett sådant område, en väg,

på vilken den vetgirige sedermera vandrar vidare. Här som i så många andra fall

får undervisningen på seminariet sin egentliga uppgift i att väcka intresse för och möjliggöra

ett på egen hand fortsatt studium. Och för ett sådant kan seminariet i detta

fall giva ej blott den nödvändigaste språkliga kunskapen utan ock ledning genom litteraturanvisning.

Särskilt av den sorts litteratur, som för eu lärare har värde, bör

seminariet kunna bjuda eleven ett gott urval, och läsning av sådan litteratur bör kunna

inordnas i seminariearbetet, synnerligast i ämnet pedagogik.

Klart är emellertid, att en undervisning i främmande språk även av den ifrågavarande

undervisningens ringa omfattning och rent praktiska syftning innebär en icke

obetydlig ökning såväl i lärjungens allmänna bildning som särskilt i hans språkliga

bildning. Den medför i ökat mått sysselsättning med språkliga förhållanden och skärper

sinnet för ordens och uttryckens skiftande betydelse och inbördes samhörighet.

Och den ställer modersmålets byggnad i eu belysning, som möjliggör en mycket klarare

och riktigare uppfattning därav än eljest för lärjungen vore möjlig. Över huvud taget

är införandet av ett främmande språk i läroplanen av väsentlig betydelse för modersmålsundervisningen

i seminariet och i hög grad ägnat att höja elevernas intresse för

den svenska språkläran och underlätta för dem dess studium.

Man behöver icke dela den gängse fördom, enligt vilken kunskap i främmande

språk utmärker skillnaden mellan eu »finare» och en mindre »fin» bildning, för att

finna den ifrågavarande kursen i främmande språk utgöra en så pass betydelsefull

beståndsdel i eu seminarieelevs utbildning, att den knappast bör bliva en tillfällig

beståndsdel, som kan finnas eller icke finnas allt efter vederbörandes gottfinnande.

Kommittén har därför ock föreslagit, att kursen bör bliva obligatorisk. I någon mån

är dock häri en inskränkning gjord. Kommittén har nämligen, av skäl för vilka längre

fram skall redogöras, föreslagit, att möjlighet skall finnas för seminarieeleven att, under

vissa förutsättningar och med särskilda villkor i fråga om det slutliga godkännandet i

folkskollärarexamen, »bortvälja» ett bland vissa undervisningsämnen, och bland dessa

ämnen har kommittén upptagit det främmande språket.

Kommitténs förslag rörande främmande språk går således ut därpå, att undervisning

i tyska och engelska skall meddelas vid varje seminarium med syfte att bibringa

en elementär och praktisk kunskap i dessa språk, att ingen elev skall äga att

deltaga i undervisningen i mer än ett av språken men varje elev vara skyldig att

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205.

efter eget val begagna sig av undervisningen i ett av dem, dock med viss möjlighet

till bortval av ämnet och med viss begränsning i fråga om rätten att välja mellan de

båda språken.

Till stöd för sitt förslag om upptagande av ämnet ekonomilära i Ekonomilär»,

seminarieundervisningen och rörande nämnda läroämnes allmänna karaktär

har kommittén anfört:

•

Kraven på att undervisningen skall göras praktisk framträda i våra dagar så

starkt, att en utredning av folkundervisningsfrågan icke kan undgå att taga ställning till

dem, ej heller att, i den mån och på de vägar det är möjligt, tillmötesgå dem. Denna

uppgift försvåras emellertid därav, att begreppet »praktisk» esomoftast fattas alltför

trångt. Om _ man begär, att barnet skall undervisas i just det praktiska arbete, som

det senare i livet skall komma att syssla med, då begär man för mycket — och på

en gång alldeles för litet. För mycket därför att skolan aldrig kan räcka till för en

sådan undervisning i alla yrken och därför att med nutidens långt genomförda arbetsdelning

och stora rörlighet i avseende å yrkesval man icke på förhand kan veta, vilka

praktiska kunskaper lärjungen skall få nytta av. Men också för litet, ty en undervisning,

som blott avsåge att meddela praktiska kunskaper för olika yrken, skulle lätt

komma att försumma det djupare bildningsarbete, som dock är en''nödvändig förutsättning

för att barnen en gång skola stå rustade att med framgång taga upp livets

skiftande uppgifter.

Medan ännu familjens egenhushållning var förhärskande, fick ungdomen inom

familjen en fostran till arbete genom arbete. Inom hantverket erbjöd lärlingsväsendet

en motsvarande form av uppfostran. Den bildning, som sålunda gavs, både med all

sin begränsning dock den oskattbara förtjänsten att vara en bildning med rot i det

verkliga arbetet, en bildning i det intimaste samband med folkets liv. Om en sådan

bildning, enligt vad nyss är sagt, under moderna förhållanden icke kan åstadkommas,

om det är nödvändigt för folkskolan att lägga tyngdpunkten av sitt arbete på en allmänt

medborgerlig uppfostran, så gäller det uppenbarligen att dess noggrannare vaka

över att denna allmänna folkskolebildning bevarar sitt nödvändiga samband med det

produktiva arbetet och icke genom att isolera sig från det levande livet mister något

av sin bärande kraft.

Kraven på »praktisk» uppfostran måste folkskolan därför tillmötesgå genom att

så nära som möjligt anknyta hela sitt bildningsarbete till det praktiska arbete, i vilket

skolans ungdom växer upp eller för vilket den förbereder sig. Möjligheter till en

sådan anknytning givas i rikt mått. Naturkunskapen kan snart sagt för vart steg

lämna nya inblickar i de tekniska förutsättningarna för produktionen. Matematiken

kan genom lämpligt val av exempel hålla sig i närmaste kontakt med livets praktiska

uppgifter. Historien bör icke försumma de djupgående förändringar, som ägt rum

i folkens ekonomiska liv eller betydelsen av dessa förändringar för nutida samhällsförhållanden.

En lärare med den rätta synen på den uppgift, som här föreligger, skall icke

behöva söka efter dylika anknytningspunkter. De skola giva sig själva. Och denna

ständiga anknytning till folkets liv skall skänka undervisningen en källa till ständigt

förnyad livskraft.

En oundgänglig förutsättning för en sådan behandling av folkskolans bildningsmaterial

är emellertid, att läraren äger ett visst mått av allmän ekonomisk bildning.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

För att i stort förverkliga denna förutsättning måste man enligt kommitténs övertygelse

på seminariets läroplan upptaga ett ekonomiskt studium som självständigt läroämne.

Givetvis måste huvudvikten i detta ämne läggas på kännedomen om de konkreta ekonomiska

förhållanden, som äro av största betydelse för det svenska folkets hushållning.

Kommittén har velat framhålla detta redan genom valet av ämnesnamn: »ekonomilära»,

alltså läran om hushållningen.

Mot införandet av ett sådant ämne kunde ju invändas, att seminariets övriga

ämnen kunna och böra behandlas så, att de praktiskt-ekonomiska synpunkterna överallt,

där så är lämpligt, vederbörligen framhävas och att, därest detta sker, ekonomien

såsom ett särskilt läroämne vore överflödig. Detta betraktelsesätt har åtminstone under

närvarande förhållanden giltighet, om det tillämpas på den egentliga folkskolan. Men

för lärarbildningen kan det aldrig vara tillfredsställande, att ekonomiskt vetande endast

erhålles sönderplockat i små bitar instoppade här och var i de övriga läroämnena.

Yad som kräves för en mognare ekonomisk bildning är just eu överblick över det stora

ekonomiska sammanhanget mellan företeelserna, och detta kan endast förstås genom

ett sammanhängande ekonomiskt studium. Ämnet ekonomilära skall utgöra föreningspunkten

för alla strävanden att bringa övriga ämnen i känning med folkets produktiva

arbete. Ekonomiläran skall alltså icke på något sätt gorå den praktiskt-ekonomiska

belysningen och behandlingen av de övriga ämnena överflödig. Tvärtom skall

den göra ett sådant utnyttjande av seminariets bildningsmaterial mera fruktbringande,

liksom den ock själv därav skall draga synnerlig nytta.

Denna växelverkan kan väntas komma att göra sig gällande på mångfaldiga sätt.

Eu god historieundervisning måste ju överallt lämna upplysning om ekonomiska företeelser

och om sociala och politiska strävanden. Men vad lärjungen därigenom erhåller

av samhällsekonomien och dess utvecklingshistoria blir dock knappast mer än strödda

meddelanden. Eu sammanhängande uppfattning och en något så när klar helhetsbild

kan endast vinnas genom ett studium, som kontinuerligt följer den samhällsekonomiska

utvecklingen och som medvetet strävar att klarlägga det inre sammanhanget i det

nuvarande samhällslivets mångskiftande företeelser. Men samtidigt underlättas naturligtvis

ett sådant studium i hög grad, om lärjungarna redan i historien fått en första

kännedom om de viktigaste fakta, som här komma i betraktande. Omvänt måste

historieundervisningen kunna draga stor nytta av undervisningen i samhällsekonomi.

Att förhållandet är analogt, när man kommer till geografiundervisningen, är kanske

än mera påtagligt. En »hembygdslära», som ger en något så när fullständig bild

av hembygden och dess liv, måste ju vara ett utomordentligt gott stöd för den ekonomiska

undervisning, som syftar till att ge eu totalbild av samhällets ekonomiska liv.

Å andra sidan måste ju en allmän kännedom om samhällsekonomien låta hembygdens

hushållning framstå i så mycket klarare relief.

1 biologien och kemien kan ju eu mängd förhållanden belysas, som beröra husdjuren,

växtodlingen och gödslingen. Men den rätta betydelsen av dessa förhållanden

för lanthushållningens ekonomi framstår dock fullt klar först vid ett ekonomiskt studium,

som betraktar denna hushållning som ett sammanhängande helt och för vilket

varje särskild biologisk eller kemisk process blir ett led i en systematisk verksamhet,

som syftar till tillgodoseendet av mänskliga behov.

Om sålunda »ekonomiläran» införes som ett självständigt läroämne på seminariet,

föranledes därav utan tvivel, att samma sak i många fall kommer att behandlas två

gånger, upptagas inom det nya ämnet såväl som i något av de gamla. Men häri ligger

alldeles icke någon anledning till anmärkning. Det är ju nämligen ingalunda fråga

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

om en tom upprepning utan om att få tillfälle att se tingen i helt olika sammanhang,

och det är ju bekant, att först när en sak belyses från olika sidor, kan man erhålla

en fullt konkret bild av den.

Har folkskolläraren vid seminariet erhållit den allmänna ekonomiska bildning,

aom ämnet »ekonomilära» är avsett att bibringa honom, skall han utan tvivel stå ojämförligt

bättre rustad för den allmänna folkskolans uppgift att giva eu undervisning med

rot i det verkliga livet och med den närmast möjliga anknytning till folkets produktiva

arbete. Av alldeles särskild betydelse bör ekonomiläran bliva för lärare vid de praktiska

fortsättningsskolor, som kommittén vill föreslå. Visserligen torde det visa sig

nödvändigt, att för dessa lärare anordnas särskilda utbildningskurser i de praktiska

ämnena. Men dessa kurser skola uppenbarligen bliva långt mera fruktbringande, om ett

visst mått av allmän ekonomisk bildning kan förutsättas hos deltagarna.

Av vad nu sagts torde framgå, att upptagandet av »ekonomilära» som ett självständigt

ämne på seminariets läroplan från folkskolans synpunkt är en synnerligen

önskvärd och väl motiverad åtgärd. Men den ekonomiska bildning, som det föreslagna

ämnet avser att giva, är också för folkskolläraren personligen och för folkskollärarna

gemensamt såsom kår av en betydelse, som i detta sammanhang icke får lämnas

ur sikte.

Framför allt synes man därvid böra tänka på betydelsen av att folkskolläraren

förblir i närmaste kontakt med den befolkning, där han verkar, delar dess intressen

och åtnjuter dess förtroende. Men detta är i stort sett otänkbart, om läraren står

främmande för folkets dagliga gärning och saknar förmågan att rätt värdera och uppskatta

densamma. Ingenting synes bättre ägnat att motarbeta en dylik isolering än

en ekonomisk bildning, som riktar blicken på det produktiva arbetet och giver de allmänna

förutsättningarna för ett djupare förstående av det ekonomiska livet. Den ställning,

folkskolläraren intager till ortens befolkning, måste alltid återverka på skolan och

särskilt på befolkningens intresse för skolan. Ju mer folket känner, att folkskolläraren

delar . dess intressen, ju mer också själva skolan framstår som ett organiskt led i folkets

liv, ju starkare skall folkets intresse för skolan visa sig, ju längre skall avståndet

bliva från den ödesdigra uppfattning, som i skolan ser blott och bart ett onus.

I andra rummet torde böra tagas i betraktande, att den allmänbildning, som follcskollärarkåren

strävar efter och som det är ett så viktigt samhällsintresse att giva den,

icke ens tillnärmelsevis motsvarar våra dagars begrepp om allmänbildning, om i densamma

saknas en viss ekonomisk skolning. Sä, som hela vår tids intresse har kommit att

koncentrera sig på ekonomiskt-sociala frågor, måste man hos en bildad folkskollärarkår

förutsätta ett visst, om ock mycket begränsat, så dock till sin karaktär vetenskapligt

studium av dessa frågor. Folkskollärarna spela en allt större roll i vårt sociala och

politiska liv. Detta förhållande synes ensamt för sig vara ett tillräckligt skäl för att

de under sin seminarieutbildning borde få tillfälle till sådana studier, som måste drivas

av en var som eljest känner något behov av en fast grund för sin uppfattning av samhällsfrågorna.

Då införandet av »ekonomilära» som ett självständigt läroämne på seminariet i

främsta rummet avser att giva eleverna kunskap om det ekonomiska livet, måste tydligen

inom det nya ämnet ett brett utrymme beredas åt den beskrivande ekonomien, varmed

då naturligtvis närmast avses beskrivningen av Sveriges näringsliv. Inom denna beskrivning

återigen måste framställningen av det svenska jordbruket intaga största

platsen. Ty jordbruket är vår förnämsta näring, och så gott som alla folkskolans lärare

komma i beröring med barn från jordbrukarhem. Seminariets undervisning i jord
Bihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 höft. (Nr 205.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.

bruk kan givetvis icke avse att skapa någon jordbrukare men bör dock kunna läggas

så bred, att den vinner sitt syfte, nämligen att giva den blivande folkskolläraren de

allmänna förutsättningarna för en riktig uppfattning av jordbrukets betydelse och arbetssätt

samt en utgångspunkt för den, som genom vaken iakttagelse och självstudier

vill tränga djupare in i ämnet.

I nära samband med studiet av näringslivet står kunskapen om »hemmets ekonomi».

Under denna rubrik har kommittén tänkt sig att sammanföra såväl det produktiva

arbetet inom hemmet som konsumtionen. Av direkt praktisk betydelse för

seminariets elever blir den kurs i »affårslära och bokföring», som är avsedd att inleda

»ekonomiläran».

Yarje studium, av de moderna ekonomiska och socialpolitiska problemen måste

begynna med ett studium av dessa problems historiska förutsättningar. Om därför i

»ekonomiläran» gives ett jämförelsevis stort utrymme åt »det ekonomiska livets utveckling»,

så sker detta ingalunda blott på grund av det höga humanistiska bildningsvärde,

eu framställning av den ekonomiska historien i och för sig äger, utan framför allt

därför, att den historiska vägen är den lättaste och säkraste väg, som kan väljas av

den, som vill tränga in i nutidens socialekonomiska frågor. Studiet av »ekonomisk

politik» har därför fullständigt sammanknutits med studiet av den ekonomiska historien.

Med en sådan behandling av ämnet kommer exempelvis den nutida protektionismen att

framstå som ett led i den allmänna historiska utveckling, som fört oss från merkantilismen

genom den fria konkurrensen till det nutida, rikt organiserade och av statsmakten

starkt påverkade ekonomiska livet.

Att i »ekonomiläran» måste upptagas de allmänna grunddragen av statens och

kommunens ekonomi synes självklart. Men med det strängt begränsade utrymmet för

läroplanen har denna gren av ämnet: »den offentliga hushållningen» icke kunnat

sätta sig något annat mål före än att giva ett begrepp om denna hushållnings natur

och uppgifter.

Ekonomiläran skulle icke väl motsvara sitt ändamål, om den saknade den framställning

av det inre sammanhanget i den moderna hushållningen, som är ett nödvändigt

villkor för att ämnet skall få så att säga en fast ryggrad. Väl är det sant, att

ett djupare inträngande i teoretisk ekonomi på seminariets stadium och med den begränsade

tid, som står till förfogande, icke är möjligt. Men en kurs i »allmän socialekonomi»,

som erhåller ett icke alltför snävt utrymme, torde dock kunna leda till att

den studerande får en något så när konkret bild av vad som försiggår i den moderna

samhällsekonomien, där de yttre formerna så lätt skymma blicken för de verkliga

företeelserna och det väsentliga sammanhanget. Aven en så begränsad insikt i ekonomisk

teori giver åt kunskaper och iakttagelser om det ekonomiska livet ett bestämt

sammanhang och fostrar en vana att ständigt söka tränga fram till den verklighet,

som ligger bakom det allra närmaste skenet. Den, som exempelvis en gång lärt sig

skilja på penninginkomst och realinkomst och skaffat sig ett klart begrepp om vad

samhällets realinkomst är, han skall sedan kunna bilda sig en mera konkret uppfattning

och ett väsentligt säkrare omdöme i frågor, som röra den samhälleliga inkomsten,

dess möjliga stegring och dess fördelning.

Det kan synas, som om kommittén på schemat inrymt ett relativt stort utrymme

åt den »allmänna socialekonomien». Detta har emellertid icke skett i avsikt att åt

detta ämne giva någon stor omfattning. Men ämnet är så svårt, att undervisningen

måste framskrida ytterst försiktigt, om den alls skall nå några resultat. Ämnets svårighet

har också varit anledning till att en särskild plats beretts för dess repetition.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Det är här icke fråga om en repetition i vanlig mening utan, såsom kursplanen anger

ett fördjupande av den förut genomgångna kursen under tillämpning av densamma på

den efteråt förlagda kursen i svenskt näringsliv. Med denna anordning har kommittén,

velat vinna, att eleven vid studiet av det konkreta ekonomiska livet ägde en viss träning

i ekonomiskt tänkande men också att denna teoretiska skolning till sist ånyo

skulle upptagas och då bilda den sammanfattning, som läte elevens hela ekonomiska

kunskap samla sig till en enhetsbild med möjligast fasta och säkra konturer.

Särskild uppmärksamhet har kommittén ägnat åt de naturvetenskapliga

ämnenas behandling i seminarieundervisningen. Härom anför kommittén

bland annat:

Naturkunnighetens hittillsvarande ställning i de svenska folkskoleseminarierna

har varit svag. För alla de olika grenarna av detta vidsträckta ämne — zoologi, botanik,

hälsolära, fysik, kemi, geologi, astronomi — anslår nu gällande undervisningsplan

endast 3 veckotimmar under vartdera av de tre första seminarieåren och 2 under det

fjärde. Då härtill kommer, att seminarierna intill senaste tid varit mycket bristfälligt

utrustade i fråga om lokaler och undervisningsmateriell för de naturvetenskapliga ämnena,

är det lätt att förstå, att även med de bästa bemödanden från lärarnas sida de

naturvetenskapliga insikter, som eleverna under sin utbildningstid kunnat erhålla, i

allmänhet taget måst bliva av ringa omfattning och av mindre god beskaffenhet.

Att eu förbättring härutinnan bör eftersträvas är uppenbart. Ty lika visst som

det vore ett missgrepp att giva de naturvetenskapliga ämnena en övervägande betydelse

i folkskollärarens utbildning, lika obestridligt är, att den ställning, som dessa ämnen

för närvarande intaga i seminariernas läroplan varken motsvarar deras nutida betydelse

i den allmänna bildningen eller det mått av naturvetenskaplig insikt, som folkskolläraren

för sin lärarverksamhet behöver. I sistnämnda avseende bör särskilt erinras

om de anspråk, som under senare tid såväl i pressen som i Riksdagen framställts rörande

vår folkundervisning, nämligen att denna måtte bringas till närmare beröring

med de praktiska yrkenas intressen, särskilt jordbrukets, trädgårdsskötselns och skogsvårdens,

att den måtte giva insikt i hälsolärans allmänna grunder och i den ena eller

andra av dess viktigare delar, bibringa kännedom om de rusgivande dryckernas och

de narkotiska ämnenas egenskaper och verkningar o. s. v. — allt anspråk, som, om

de skola kunna på någorlunda tillfredsställande sätt fyllas, förutsätta ökad naturvetenskaplig

bildning hos folkskolans lärare.

De fordringar, som från de naturvetenskapliga ämnenas synpunkt måste uppställas,

äro dels en ökning av deras tid å undervisningsplanen, dels en förbättring

av deras yttre hjälpmedel.

Ökning av de ifrågavarande ämnenas tid å undervisningsplanen är en fordran,

som föranledes icke blott eller ens i första rummet av det ökade behovet för folkskolans

lärare av naturvetenskaplig kunskap, utan framför allt av strävandet mot ett

riktigare undervisningssätt. 1 detta senare avseende må erinras om det livliga pedagogiska

arbete, som i fråga om de naturvetenskapliga ämnenas behandling i skolundervisningen

pågått under de senaste årtiondena såväl i vårt land som i andra länder.

Den uppfattning, som därur framgått och som hos oss erhållit ett uttryckligt erkännande

i undervisningsplanen för våra allmänna läroverk, fastslår som oeftergivlig grundsats,

att undervisningen i naturkunnighet skall från början till slut grundas på omedelbar

iakttagelse och på försök, och detta ej blott så, att lärarens framställning beledsagas

av förevisningar och experiment, utan i möjligaste mån även så, att lärjungens

De naturvetenskapliga

ämnena.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Timplan.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

självverksamhet tages i anspråk, i det att han under lärarens ledning själv får undersöka

och själv experimentera. Ett sådant undervisningssätt eller, om man ser saken

från lärjungarnas sida, ett sådant studiesätt inför lärjungen i det naturvetenskapliga

sättet att se och tänka, utvecklar hans praktiska sinne och förmåga och giver honom

en bättre förstådd och därför ock mera användbar kunskap.

Att åt naturkunnigheten anslå så många lärotimmar, som skulle fordras för ett

fullständigare genomförande av detta undervisningssätt, är nu visserligen vid seminarierna

ej mindre än vid de allmänna läroverken eu omöjlighet. Vid en läroanstalt,

som har att tillgodose eu mångfald av bildningsintressen, av vilka intet får tillbakasättas,

måste vart och ett mer eller mindre lida intrång i sina i och för sig berättigade

anspråk. Så i detta fall naturkunnigheten. Men därav följer icke, att man skall kasta

över bord en som riktig insedd lärometod. Så som det skett vid de allmänna läroverken,

bör den även vid seminarierna till någon grad möjliggöras, och, sä långt möjligt

är, eftersträvas. Kommittén har icke sett sig i stånd att öka naturkunnighetens

timtal på undervisningsplanen med mera än 5 veckotimmar, fördelade på de olika

klasserna. Däremot har kommittén ansett sig kunna och böra föreslå en väsentligare

ökning i antalet av ämnets »lärartimmar», d. v. s. antalet timmar, varunder lärarkraft

skall finnas att tillgå för ämnets räkning. Avsikten härmed har varit dels att möjliggöra

anordnandet av frivilliga laborationsövningar för de elever, som hava lust och

förmåga att därav begagna sig, dels och i synnerhet att möjliggöra, att klasserna under

ett antal undervisningstimmar skola kunna delas så, att läraren, i stället för att hava

omkring sig 24 ända till 30 elever, får sysselsätta sig på en gång med endast 12 till 15.

Yilket betydligt förhöjt värde, undervisningstimmarna därvid få för eleverna, ligger i

öppen dag; särskilt möjliggöres ett verksammare deltagande från deras sida i det

experimentella arbetet. Så önskligt det ock varit, att en sådan delning hade kunnat

genomföras vid all undervisning i naturkunnighet, har kommittén dock av ekonomiska

hänsyn icke vågat föreslå det.

Till ytterligare belysning av den undervisningspian för seminarierna,

kommittén utarbetat, torde det av densamma framlagda förslaget till normaltiinplan

böra meddelas. Rörande de allmänna grunderna för detta

förslag anföres:

Den av kommittén uppställda timplanen för undervisningen vid seminarierna visar

rätt stor olikhet med den timfördelning, som enligt kungl. kungörelsen den 16 november

1894 för närvarande tjänar till huvudsaklig ledning vid läsordningens uppgörande. Införandet

av två nya läroämnen, främmande språk och ekonomilära, i ämneskretsen,

nödvändigheten att åt de naturvetenskapliga ämnena giva ett utrymme, som bättre

motsvarar deras betydelse och den nutida uppfattningen angående rätta sättet för

deras studium, slutligen önskvärdheten av ökad tid åt gymnastiken och idrotten ha

medfört en minskning i timtalen för flertalet övriga ämnen. En sådan minskning har

blivit så mycket nödvändigare, som kommittén funnit det i hög grad önskligt, att den

tid, varunder eleven är bunden av arbete i läroanstalten under lärares omedelbara

ledning eller uppsikt, icke måtte ökas utan om möjligt minskas.

Vid bestämmandet av timtalen för de olika ämnena har kommittén vidare tagit

hänsyn till arbetssättet, så att åt de läroämnen, som företrädesvis måste studeras i

skollokalen och under lärarens omedelbara ledning, anslagits jämförelsevis stort antal

timmar, under det att de ämnen, i vilka mycket av arbetet kan utföras av lärjungen

på egen hand i hemmet, fått ett förhållandevis litet. Så har i synnerhet av detta

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

skäl timtalet för naturkunnigheten ökats utöver det nuvarande, och den allmänna timtalsminskningen

träffat ett sådant ämne som matematiken jämförelsevis lindrigt och de

olika övningsämnena i det hela alls icke, då däremot sådana ämnen som historia,

modersmålet och kristendomskunskap fått sina förutvarande timtal tämligen starkt

reducerade. Det är av vikt att vid jämförelse mellan kommitténs timplan och den nu

gällande erinra sig kommitténs i detta avseende följda grundsats, om icke jämförelsen

skall leda till oriktiga slutsatser; man kan icke utan vidare av den föreslagna förändringen

i ett ämnes timtal sluta sig till en åsyftad motsvarande förändring i omfattningen

av ämnets lärokurs.

Kommitténs timplansförslag har följande utseende — till jämförelse upptagas ock

summorna av veckotimtalen för de olika ämnena enligt nu gällande plan:

Undervisning stimmar i veckan:

Enligt kommitténs förslag

Enligt k. kung. 16 nov

. 1894

Manliga seminariet

Kvinnliga seminarier

S:a t:r

Ämnen

Klass

Klass

Ämnen

för de

S:a

S:a

serna

i

11

111

IV

1

11

in

IV

Kristendomskunskap

2

4

3

3

12

2

4

3

3

12

Kristendomskunskap....

20

Modersmålet................

5

3

3

3

14

5

3

3

3

14

21

Matematik....................

4

4

2

2

12

4

4

2

2

12

Rakning 0. geometri....

14

Historia........................

1

1

2

2

6

1

1

2

2

6

Historia 0. geografi ....

14

Geografi........................

2

2

1

—

5

2

2

1

—

5

Biologi och hälsolära

3

3

2

—

8

3

3

2

—

8

N allkunnighet............

11

Fysik och kemi ........

3

1

2

2

8

3

1

2

2

8

Ekonomilära................

—

1

i

3

5

—

1

1

3

5

Främmande språk........

3

2

i

_

6

Q

O

2

1

—

6

Psykologi o. pedagogik

—

2

3

3

8

—

2

3

3

8

Pedagogik 0. metodik

12

Teckning ....................

2

3

9

1

8

2

3

2

1

8

9

Musik............................

3

2

2

1

8

3

3

1

1

8

12

Trädgårdsskötsel .......

2

3

5

3

2

5

Trädgårdssk. 0. trädpl.

3

Slöjd ............................

4

4

2

10

Slöjd ............................

10

Husligt arbete ............

4

9

5

16

3

Gymnastik med lek

och idrott ................

6

6

6

6

24

6

4

4

4

18

12

Praktisk utbildning.....

1

3V2

4V2

9

1

3*/i

41/2

9

Prakt. övn:ar i skolan

10

Summa

38

39

3P/i

33V2

148

38

39

37i/3

331/2

148

Summa

151

S:a kunskapsämnen ....

23

23

20

18

84

23

23

20

18

84

S:a kunskapsämnen ....

92

S:a övningsämnen ....

15

15

14

11

55

15

15

14

11

55

S:a övningsämnen........

49

Praktisk utbildning....

-

1

3VS

41/s

9

—

1

31/2

41/2

9

Prakt, övningar............

10

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Koncentration

i under

visningen.

Arbetssättet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Kommittén företager därefter en undersökning rörande möjligheten

att vinna större enhet och sammanhållning i seminarieundervisningen.

Stora svårigheter tinner kommittén förenade med strävandena i sådan

riktning. Till följd av seminariets uppgift att på en jämförelsevis kort

tid utbilda lärare, som skola göras dugliga att meddela undervisning i

en mängd olika ämnen och sköta de olika sidorna av en nutida barnskolas

verksamhet, måste nämligen seminariet upptaga en stor mångfald

olika läro- och övningsämnen och kommer sålunda att, måhända i högre

grad än de flesta andra läroanstalter, med nödvändighet präglas av vad

man kallar »mångläseri». Kommittén efterser, vad under sådana förhållanden

dock möjligen kan göras till främjande av undervisningens koncentration.

Då av nyss angivet skäl antalet ämnen icke kan minskas, hänvisar

kommittén till den möjlighet, som i någon mån kan vara till finnandes,

att minska antalet av de ämnen, vilka samtidigt förekomma i undervisningen,

och framhåller, att denna möjlighet bäst torde utnyttjas därigenom

att man ej låter arbetsordningen gälla för helt läsår utan uppgör särskild

arbetsordning för varje termin eller hälft av läsåret. Framför allt söker

kommittén vinna koncentration genom en sådan anordning av undervisningsplanen,

att varje undervisningens beståndsdel inordnas i sitt rätta

sammanhang, så att en samverkan erhålles de olika delarna emellan. I

detta avseende har kommittén sökt genomföra den grundsatsen, att undervisningen

i ett ämne bör giva den behövliga underbyggnaden för den

senare undervisningen i ett annat, liksom att ämnen, som från olika sidor

behandla samma föremål, böra förekomma samtidigt i undervisningen.

Inom varje särskilt ämnes lärokurs har kommittén sökt samla undervisningen

kring ämnets huvudpunkter. Slutligen har kommittén i koncentrationens

intresse velat befordra samarbetet mellan de olika lärarna och i

sådant syfte föreslagit stadgebestämmelser om lärarkonferenser av skilda slag.

En viktig del av kommitténs betänkande utgöres av dess framställning

om arbetssättet vid seminarierna. Kommittén gör först en jämförelse

mellan den äldre uppfattning rörande sättet för undervisningen och studiernas

bedrivande, som länge var rådande vid våra seminarier, och den

nyare uppfattning i detta hänseende, som under senare tider där vunnit

insteg och enligt kommitténs mening ännu mera bör komma till genomförande.

Härom yttrar kommittén:

Liksom seminariets lärokurser i äldre tider begränsades i det närmaste till barnskolans

område, så var även arbetssättet barnskolans. Undervisningens metod har varit

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

ungefär densamma i seminariet som i barnskolan, och liksom denna sistnämnda Tant

och ännu i allt för hög grad är en läxläsningsskola, så har ock läxläsningen och läxförhöret

behärskat arbetet i seminarierna. Likheten var, såsom nämnts, avsiktlig:

seminarieeleven borde, menade man, undervisas på samma sätt som barnen för att såmedelst

desto säkrare inlära barnundervisningens metodiska grepp.

Den följda tankegången torde numera icke erkännas som riktig. Den sammanhängde

med hela den äldre föreställningen om metodens övervägande betydelse i barnundervisningen

och med uppmärksamhetens allt för ensidiga riktning på seminarieelevens

framtida yrkesuppgift under bortseende från hans aldersmognad och personliga

behov. Oavsett frågan om den nedärvda läxläsningens värde i barnskolan torde man

numera vara ense om dess otillräcklighet åtminstone vid undervisningen av äldre personer.

Föreställningen om vissa lärometoders oumbärlighet för folkskolläraren är ej

densamma som förr, och än mindre torde man dela den meningen, att ett vid undervisning

av barn lämpligt tillvägagångssätt bäst inhämtas av den blivande läraren därigenom

att han själv göres till föremål för samma metodiska förfarande. Barnets egendomliga

själsliv framträder tydligt först i sin skiljaktighet från den vuxnes, och likaså

blir det metodiska tillvägagåendet i barnskolan klarast uppfattat i sin olikhet med den

undervisning, som tillhör högre åldersstadier. Fn barnskolemässig undervisning i seminariet

undanhåller seminarieeleven insikten i tillvägagångssättets psykologiska grund.

Den giver en mekanisk vana snarare än en verklig undervisningsskicklighet, till vars

kännemärken bl. a. hör förmågan att lämpa undervisningen efter de ständigt växlande

förutsättningar, som lärjungarnas olika anlag och de yttre omständigheternas föränderlighet

framkalla.

_ Men det gamla undervisnings- och studiesättets brister lågo framför allt däri, att

det i allt för ringa mån gav lärjungen tillfälle till självverksamhet och i hög grad

ställde honom osjälvständig i förhållande till läraren och till arbetsuppgifterna. Där

lärarens personliga inflytande hade eu ojämförlig betydelse, såsom under ett tidigare

skede i allmänhet var fallet vid seminarierna, kunde även med ett dylikt arbetssätt

resultatet, särskilt inom vissa ämnen, bliva av högt personligt värde för lärjungen, men

där så ej var fallet och allestädes i den mån förändrade tidsförhållanden ställde seminarieeleven

mera kritisk gent emot läraren, blev behållningen för eleven allt för ofta

obetydlig: en mekaniskt inövad metodisk säkerhet samt ett litet förråd av minneskunskaper,

foga fruktbringande för förståndsutbildningen och än mindre för personlighetens

utveckling.

Nu bör visserligen ihågkommas, att det ifrågavarande äldre betraktelsesättet käft

starka stöd i de förhållanden, under vilka seminarierna i sina yngre dagar arbetat, och

således i väsentlig mån ägt sitt historiska berättigande. 1 seminariernas första dagar

tick den blivande läraren ännu en del av sin undervisning tillsammans med barnen i

övningsskolan, och seminarieutbildningens viktigaste uppgift var att göra honom väl

förtrogen med folkskolans dåtida speciella metod, växelundervisningsmetoden. Och

under den närmast följande tiden befann sig den i seminariet inträdande eleven i fråga

om intellektuell utveckling allt för ofta på en ståndpunkt, som nödgade seminarielärarna

att pa ett ytterst elementärt sätt syssla med det mest elementära kunskapsstoff,

varjämte den knappa utbildningstiden, som icke medgav grundläggandet av självständigare

uppfattning i metodiska frågor, gjorde det fästa inlärandet av ett bestämt

tillvägagångssätt nödvändigt,

Till eu viss grad kan så vara fallet även nu. Men i det hela torde man kunna

säga, att folkskolans fortgående utveckling och den allmänt ökade folkbildningen givit

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

allt mindre berättigande åt den tankegång, som i äldre tider bestämde arbetssättet

vid seminarierna. De flesta av dem, som bestå prövningen för inträde i seminarium,

äro numera i besittning av en ganska god folkskolebildning, ej sällan förstärkt genom

utbildningskurs vid någon lägre tillämpningsskola, och vad särskilt de kvinnliga

seminarierna beträffar, hämta de i stor utsträckning sina elever från en föregående

undervisning i småskoleseminarium eller högre flickskola. Med den väsentliga skärpning

av inträdesfordriugarna, som av kommittén föreslagits, bör man framdeles ännu

mer än nu bliva oförhindrad ej blott att från början inrikta undervisningen på ett

rikare innehåll utan ock att låta eleverna tillägna sig detta på ett sätt, som för personer

vid deras ålder är det naturliga.

I själva verket är, såsom redan blivit framhållet, arbetssättet vid seminarierna

numera ett annat än förr. Tanken på en avsiktlig tillämpning av barnundervisningens

former på seminarieundervisningen är för länge sedan övergiven. Allt mer och mer

strävar man att bringa till stånd självständighet och självverksamhet i elevernas arbete

och att giva någon möjlighet för den individuella olikheten i studieanlag och intressen

att göra sig gällande. Att ett fortgående i denna riktning är önskvärt, därom torde

alla vara ense, och att främja ett sådant fortgående, i den mån det kan ske genom

bestämmelser i stadga och undervisningsplan, har utgjort ett av de viktigaste syftemålen

för kommitténs arbete.

Då från synpunkten av studiearbetets individualisering införandet av

valfrihet måste synas önskvärd, företager kommittén en undersökning

rörande möjligheten härav men finner, att med de förutsättningar för

seminarieutbildningen, som vi i vårt land för närvarande hava att räkna

med, en mera omfattande valfrihet icke kan ifrågakomma vid seminarierna.

[ en mycket begränsad omfattning anser sig kommittén dock kunna föreslå

en viss grad av valfrihet, som för varje elev skulle inskränka sig till

ett enda av de fyra ämnena främmande språk, musik, trädgårdsskötsel och

slöjd (i lärarinneseminarierna husligt arbete), och borde förbindas med

vissa villkor. Kommittén har vidare i sitt stadgeförslag velat sörja för

att ingen elev skall nödgas deltaga i undervisningen i ämne, där detta

med hänsyn till redan förvärvade insikter kan anses obehövligt.

Den väsentligaste delen av kommitténs framställning rörande arbetssättet

är dess förslag om upptagandet av s. k. enskilt arbete eller fria

studier såsom en regelbundet förekommande beståndsdel i seminariearbetet.

Vid sidan av den undervisning, som avser hel klass eller avdelning därav,

och de hemuppgifter, som i samband därmed förekomma, bör, i den mån

sådant lämpligen kan ske och särskilt i de två högsta klasserna, den enskilda

eleven erhålla arbete till utförande på egen hand, så långt möjligt

är avpassat efter hans böjelse och begåvning och med huvudsakligt syfte

att utveckla hans förmåga av självverksamhet. Eleven skall äga rätt att

välja det ämne, inom vilket han vill utföra dylikt arbete, och varje lärare

bör tillhandagå eleverna med uppgifter för deras enskilda arbete, giva den

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.

anvisning och ledning, som för arbetets utförande äro behövliga, och

granska det sätt, varpå det blivit utfört.

Kommittén utvecklar vidare, huruledes självverksamheten och produktiviteten

i elevernas arbete böra tillgodoses även i den gemensamma klassundervisningen,

och framhåller slutligen undervisningens och studiearbetets

behov av yttre hjälpmedel. I sammanhang härmed upptar kommittén

frågan om läroböckerna och om formerna för beslut om nya läroböckers

införande, varvid kommittén i fråga om läroböcker i kristendomskunskap

föreslår en anordning motsvarande den vid de allmänna läroverken förekommande

läroboksnämnden.

I frågor rörande organisationen och undervisningsplanen hava inom

kommittén reservationsvis avvikande meningar i några fall blivit framställda,

nämligen

1) i fråga om lärokursens längd:

av II. Dahlgren, som i särskilt yttrande uttalat tvivelsmål angående

möjligheten att med en lärotid av endast fyra år nå det bildningsmål,

som kommittén åsyftat; liknande uttalande har även gjorts av C. R.

Sandel''l i särskilt yttrande angående den åt kristendomsundervisningen

anvisade tiden;

2) i fråga om nattvardsbegdende såsom villkor för inträde i seminarium:

av P. Hellström, som yrkat, att villkoret »att hava begått Herrens nattvard»

måtte utbytas mot villkoret »att vara medlem av svenska kyrkan»;

av C. R. SundeU, som under uttalande av en allvarsam gensaga mot

den av kommittén i förevarande fråga föreslagna förändringen yrkat bibehållandet

av nu gällande bestämmelse;

3) i fråga om villkoren för students inträde i seminarium:

av P. Hellström och H. Tigerschiöld, som i gemensamt yttrande såsom

sin åsikt anfört, att den för studenter avsedda seminariekursen bör givas

en sådan organisation, att godkänd studentexamen berättigar till inträde

vid densamma utan någon särskild inträdesprövning;

4) i fråga, om den åt kristendomsundervisningen anvisade tiden:

av C. R. Sundell, som yrkat, att kristendomsämnets tid å timplanen måtte

ökas med åtminstone en timme utöver den av kommittén föreslagna tiden;

5) i fråga om införandet av främmande språk vid seminarierna:

av P. Hellström, E. J. Ljungberg och H. Tigerschiöld, som i gemensamt

yttrande uttalat sig mot införandet av främmande språk i seminarieundervisningen,

då den korta tid, som vid en endast fyrårig seminariekurs

kan anvisas åt detta ämne, ej medger något ingående studium av detsamma;

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft. (Nr 205.) 9

Särskilda

meningar

inom, kommittén.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Myndig
heterna.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.

6) i fråga om lärokur sen i ekonomilära:

av H. Dahlgren och Iiedwig Sidner, som i olika yttranden uttalat sig

mot den omfattning, som givits åt nämnda lärokurs, och yrkat dess inskränkning,

därvid den sistnämnda reservanten närmare angivit den begränsning,

som syntes böra ifrågakomma.

De flesta hörda myndigheter uttala sitt erkännande av grundligheten

i kommitténs utredningar och klarheten i dess framställning samt förklara

sig instämma i det väsentligaste eller i viktiga delar av dess förslag till

seminariernas reformering. Att emellertid såväl i principiella punkter som

i detaljfrågor en livlig och stundom skarp kritik kommit att riktas mot

kommitténs framställningar och förslag, ''ligger i naturen hos de spörsmål,

som i dess betänkande avhandlas, då ju dessa spörsmål i allmänhet låta sig

betrakta och bedöma från vitt skilda, stundom motsatta synpunkter. Här

anser jag mig nu endast böra i korthet angiva det allmänna resultatet av

de rörande seminariernas organisation och undervisningsplan gjorda uttalandena,

sådant detta resultat framgår av en utav seminarieadj unkten,

docenten G. Danell på uppdrag utarbetad sammanfattning av de i ärendet

inkomna yttrandena, vilken sammanfattning torde såsom bilaga i avtryck

få fogas vid detta protokoll.

De flesta av de hörda myndigheterna hava ej haft något att invända

mot kommittébetänkandets formulering av folkskoleseminariernas ändamål.

Från några håll emellertid har man sökt göra gällande, att seminariernas

ändamål att utbilda lärarkrafter för den egentliga folkskolan ej tillräckligt

klart fattats och fasthållits av kommittén, utan att denna låtit sig

i sina förslag alltför mycket ledas av strävan att grundlägga studier, som

skulle kunna bereda seminarieeleverna lättnad i deras bemödanden att som

lärare övergå från folkskolan till skolor av högre grad. I denna riktning

yttra sig fem domkapitel, några enskilda medlemmar av andra domkapitel

samt ett seminariekollegium. I samband härmed föreslås även från några

håll, att i § 1 av kommitténs stadgeförslag, vilken uttrycker seminariernas

ändamål, de av kommittén tillagda orden: »samt att därmed även grundlägga

den utbildning, som kräves för lärarverksamhet i folkskolans överbyggnader»,

måtte utgå. Stockholms stads konsistorium finner det dock

vara av största vikt att klart framhålla utbildning-en av lärarkrafter för

lortsättmngsskolan (ej högre folkskolan och kommunala mellanskolan) såsom

ingående i seminariernas ändamål.

Beträffande seminariekursens längd uttala sig uttryckligen fyra domkapitel,

en länsstyrelse samt nio seminariekollegier för en fyrårig seminariekurs.

1 samband härmed yrkas emellertid från flera håll på en allmän

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205.

reducering av de av kommittén föreslagna lärokurserna (se längre fram

sid. 69). Ett domkapitel och fyra seminariekollegier förorda i detta sammanhang

även skjutövningarnas borttagande vid de manliga seminarierna,

enär dessa övningar, sådana de nu bedrivas, anses ha föga värde, men å

andra sidan utgöra ett stort hinder för den praktiska lärarutbildningen

och under fyra läsår tillsammans upptaga ej mindre än en halv hösttermin.

Att en icke obligatorisk femte årsklass måtte upprättas vid några

seminarier i och för folkskollärarnas fortsatta utbildning föreslås ock i

detta sammanhang av två domkapitel och sex seminariekollegier.

Obligatorisk femårig seminariekurs förordas uttryckligen av två domkapitel,

universitetskanslern, större konsistoriet och filosofiska fakulteten

vid Uppsala universitet (minst femårig), två seminariekollegier samt nio

enskilda medlemmar av domkapitel eller seminariekollegier. Ytterligare

två domkapitel, en länsstyrelse och ett seminariekollegium yttra sig i

samma riktning ehuru mindre bestämt.

Ett seminariekollegium föreslår alternativt tidens utsträckning till 5

år eller, om så ej kan ske, till 41/2 år med en därförut gående provtermin;

ett domkapitel förordar alternativt ett av dessa förslag eller ock avsevärda

inskränkningar i de uppställda lärokurserna; ett seminariekollegium

föreslår anordnande vid lärarseminarier och sådana lärarinneseminarier,

där det visar sig ensidigt och behövligt, av en ettårig preparandanstalt

med ett elevantal dubbelt så stort som i en seminarieklass. Att i varje

fall seminarierna i övre Norrland måtte bliva femåriga eller att en ettårig

preparat dklass vid desamma inrättas på statens bekostnad förordas av domkapitlet

i Luleå (åtminstone under de närmaste åren) samt seminariekollegierna

i Umeå och Luleå.

Från flera håll uttalas farhågor, att de höjda inträdes/''ordringar i avseende

på kunskaper, som kommittén föreslår, ej skola kunna upprätthållas,

utan att enskilda preparandkurser bliva allt mera oumbärliga, ävensom

att en nog solid kunsfcapsgrund att uppbära vad seminarierna hava

att meddela genom dessa höjda fordringar äventyras. I denna riktning

uttala sig fem domkapitel och en länsstyrelse.

Ett domkapitel uttalar däremot sitt livliga gillande av den föreslagna

höjningen av inträdesfordringarna, och från seminariekollegiernas sida hava

endast i några enstaka punkter invändningar gjorts däremot, frånsett dock

att seminariekollegierna i Umeå och Luleå förklara det omöjligt att för

övre Norrlands vidkommande fasthålla vid så höga inträdesfordringar som

«-j o

kommittén föreslagit.

Till kommitténs förslag beträffande nu gällande fordran på nattvardsbegående

såsom inträdesvillkor, nämligen att inträdessökande bör vara döpt

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205.

medlem av svenska kyrkan och efter där åtnjuten konfirmationsundervisning

behörigen hava förklarats berättigad till konfirmation och nattvardsgång,

ansluta sig fem seminariekollegier samt några enskilda medlemmar

av domkapitel och seminariekollegier. Med kommittéledamoten P. Hellströms

reservationsvis framställda förslag, att inträdessökande bör vara

medlem av svenska kyrkan, instämma däremot en länsstyrelse, tre seminariekollegier

samt fem medlemmar av domkapitel eller seminariekollegier;

ett seminariekollegium föreslår formuleringen: »bekänner den rena evangeliska

läran», och en domkapitelsmedlem önskar, att det ifrågavarande

momentet i stadgeförslagets § 28 måtte utgå. Till kommittéledamoten

C. R. Sundells reservation med yrkande på bibehållande av den nuvarande

bestämmelsen om nattvardsbegående såsom villkor för inträde i seminariet

ansluta sig tre domkapitel, två seminariekollegier samt omkring 25 medlemmar

av olika domkapitel eller seminariekollegier.

Ett domkapitel uttalar sig bestämt emot att man ställer alltför stränga

fordringar i kroppsligt avseende på den blivande läraren, varemot medicinalstyrelsen

önskar få tolka § 30 i kommitténs stadgeförslag så, att endast i

kroppsligt avseende förstklassigt elevmaterial skall intagas i seminariet.

Rörande frågan om särskild rätt till inträde i seminarium utan prövning

för den, som avlagt re alskolexamen, anse sex domkapitel, att åtminstone

kvalificerad realskolexamen borde berättiga till sådant inträde i seminariernas

första klass. Seminariekollegierna hava i denna punkt icke framställt

någon anmärkning mot kommitténs förslag; ett kollegium betonar

uttryckligen, att realskolexamensbetyg ej bör berättiga till inträde utan

prövning i någon av seminariets klasser. Ett domkapitel och två seminariekollegier

föreslå, att en särskild treårig kurs för realskolexaminerade

inrättas (på försök) vid ett seminarium; till kommitténs för närvarande

avstyrkande ståndpunkt i sistnämnda fråga ansluta sig däremot uttryckligen

sex seminariekollegier.

Kommitténs förslag, att särskilda ettåriga seminariekurser för studenter

inrättas, avrådes av ett seminariekollegium. De myndigheter, som eljest

hava yttrat sig härom, tillstyrka sådana kursers anordnande. Från några

seminariekollegiers sida påyrkas emellertid, att endast några få dylika

kurser eller ock en enda upprättas, detta för att tillfället till urval bland

de inträdessökande ej må allt för mycket inskränkas. Till kommittéledamöterna

Hellströms och Tigerschiölds reservation, med yrkande att student

ej skall behöva undergå prövning för inträde i de ifrågasatta kurserna,

ansluta sig sju domkapitel, två länsstyrelser, filosofiska fakulteten och

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.

större konsistoriet vid Uppsala universitet, tre seminariekollegier samt

två enskilda domkapitelsledamöter. Ytterligare två domkapitel hava uttalanden

i liknande riktning. Sex seminariekollegier förorda någon lindring

i den av kommittén föreslagna inträdesprövningen. Ett domkapitel föreslår,

att i viss mån kvalificerad studentexamen må berättiga till inträde

utan prövning i fjärde klassen, under förutsättning att seminarierna bliva

femåriga, och från ett annat håll föreslås, att rätt till inträde utan prövning

må medgivas till tredje seminarieklassen eller under förutsättning av

femårig seminariekurs till fjärde klassen för den, som avlagt i viss mån

kvalificerad studentexamen.

Beträffande den rätt att vinna inträde vid seminarierna och efter blott

en termin avlägga folkskollärarexamen, vilken för närvarande tillkommer

dem, som avlagt viss akademisk examen eller examen vid högre lärarinneseminariet,

yrkas från några håll i motsats mot kommitténs förslag, att denna

rätt måtte bibehållas; så av filosofiska fakulteten och större konsistoriet

vid Uppsala universitet, Stockholms stads konsistorium och ett seminariekollegium.

Ett domkapitel föreslår, att teologie och filosofie kandidater

med kvalificerad examen må erhålla rätt till inträde utan prövning i

seminariernas fjärde klass.

Att sådana treåriga kurser för småskollärarinnor, som kommittén föreslagit,

må komma till stånd tillstyrkes uttryckligen av två domkapitel och

nio seminariekollegier. Dock påyrkas från flera håll, att ej så många

kurser, som kommittén tänkt sig, måtte upprättas. Ett domkapitel och

två seminariekollegier ställa sig tveksamma eller helt avvisande mot dessa

kursers upprättande. Stockholms stad konsistorium anser, att anordningen

med en särskild kurs för småskollärarinnor bör upptagas till förnyad

prövning i samband med den stora frågan om småskolepersonalens utbildning,

men har ej något att invända mot kommitténs förslag rörande borttagandet

av hittills gällande bestämmelse om avläggande av en särskild

småskollärarexamen vid folkskoleseminarierna.

Från åtskilliga håll uttalas farhågor för att ett genomförande av den

föreslagna undervisning siplanen skall leda till överansträngning av eleverna.

I denna riktning yttra sig bland andra medicinalstyrelsen och karolinska

institutets lärarkollegium. Under förutsättning av fyrårig seminariekurs

yrkas från flera håll på en allmän reducering av de av kommittén föreslagna

lärokurserna; så av sex domkapitel och sex seminariekollegier. För

övrigt uttalas emellertid i det hela från seminariekollegiernas sida synnerligen

stor tillfredsställelse med de föreslagna kursplanerna i de olika ämnena.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

I fråga om timplanen uttala sig ett domkapitel, ett seminariekollegium

och några enskilda medlemmar av två olika domkapitel mot den

av kommittén föreslagna minskningen i timtal för humanistiska ämnen

till förmån för de naturvetenskapliga ämnena och för övningsämnena.

Ytterligare ett domkapitel menar, att alltför stor vikt tillmätts åt övningsämnena,

ity att ett undantag mer eller mindre i dessa ämnen icke

borde utgöra hinder för en i övrigt väl vitsordad elev att bliva godkänd

i avgångsexamen.

Beträffande de av kommittén föreslagna nya undervisningsämnena

göras följande meningar gällande.

Mot ämnet främmande språks upptagande på seminariernas ordinarie

kursplan ställa sig en del av de hörda myndigheterna avvisande

eller tveksamma, åtminstone under förutsättning av fyrårig seminariekurs.

I denna riktning uttala sig sex domkapitel, större konsistoriet och

filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet, två seminariekollegier, några

enskilda medlemmar av olika domkapitel samt en serninarierektor. Ett

domkapitel ställer sig tveksamt mot ämnets upptagande, även om seminariekursen

bleve femårig. I allmänhet förorda nämnda myndigheter i samband

härmed, att frivilliga kurser i något främmande språk inrättas vid seminarierna.

Till kommittémajoritetens ståndpunkt ansluta sig däremot i

princip de flesta seminariekollegierna.

Mot ämnet ekonomiläras upptagande på seminariernas schema har

man i allmänhet ställt sig avvisande eller åtminstone tveksam. Den

av kommittén föreslagna kursplanen anses till mycket stor del omfatta

sådant, som icke synes tillhöra seminarieundervisningen; den föreslagna

undervisningen i flera av ekonomilärans delar skulle utan underlag av

erforderlig praktik, som vore omöjlig att åstadkomma vid seminarierna,

avvika från det undervisnings- och arbetssätt, som i allmänhet, även av

kommittén, med rätta fordrades vid seminarierna; största svårighet torde

uppstå att finna för ämnet kvalificerade lärare; erforderlig tid kunde omöjligen

beredas för ämnet inom ramen av en fyrårig seminariekurs; och de

delar av ämnet, som lämpligen borde ingå i folkskollärarbildningen,

syntes rätteligen tillhöra andra undervisningsämnen: historia, geografi,

biologi och hälsolära, matematik, fysik och kemi, trädgårdsskötsel samt

husligt arbete. Fem domkapitel, en länsstyrelse och åtta seminariekollegier

yrka med dylik motivering, att ämnet ekonomilära ej alls måtte förekomma

såsom självständigt undervisningsämne vid seminarierna. Tre seminariekollegier

förorda, att en särskild kurs i ekonomilära måtte upptagas en
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

däst i de föreslagna ettåriga seminariekurserna för studenter. Tre domkapitel,

en länsstyrelse samt tre seminariekollegier föreslå, att ämnets

kurs inskränkes på olika sätt. Endast två seminarieadj unkter ansluta sig

i huvudsak till kommitténs förslag-.

Beträffande ämnesgrenen hushdllsgöromål påyrkas från flera håll, att

seminarierna böra avstå från anspråket på att de kvinnliga seminarieeleverna

skulle vid seminarierna utbildas till lärarinnor i huslig ekonomi.

för sådant ändamål krävdes långt mera tid, än här kan komma i fråga.

Lärarinnekompetens i ämnet kunde möjligen förvärvas, om praktiska

sommarkurser även i detta ämne anordnades. I denna riktning uttala sig

sex seminariekollegier och en seminarierektor. I samband härmed föreslås

oek från ett par håll inskräkning av den föreslagna kursen. Eljest

göras inga invändningar mot kommitténs förslag att införa detta nya ämne

såsom obligatoriskt undervisningsämne vid de kvinnliga seminarierna.

Flera seminariekollegier framhålla, att ett arbetssätt., analogt med det

av kommittén föreslagna, med fördel prövats vid vissa seminarier under

den senaste tiden. Kommitténs förslag i denna punkt tillstyrkes ävenså

uttryckligen av ett domkapitel, en länsstyrelse samt större konsistoriet

och filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet. En seminarierektor anser

emellertid, att kommittén väntat sig för stort resultat av detta nya

arbetssätt.

Kommitténs förslag om rätt till bortval av ett bland vissa uppgivna

ämnen har i allmänhet lämnats utan anmärkning eller tillstyrkts. På en

del håll ställer man sig dock tveksam eller avvisande gentemot rätt till

bortval i fråga om ett eller annat bland övning,sämnena eller samtliga dessa.

\ a,d beträffar det av kommittén föreslagna s. k. enskilda arbetet uttalas

från en del håll betänkligheter mot att sådant enskilt arbete göres

obligatoriskt för eleverna. I denna riktning yttra sig fyra domkapitel och

sex seminariekollegier.

Efter den nu lämnade redogörelsen för kommitténs och myndigheternas

uttalanden rörande seminariernas organisation och undervisningsplan vill

jag framlägga min egen uppfattning härom. Jag vill då först med

några ord beröra clen viktiga frågan om bestämmandet av folkskoleseminariernas

ändamål.

Departe
mentschefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Seminariernas

ändamål.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Folkundervisningskommittén har i sitt betänkande . angivit såsom sin

åsikt, att seminariekursen bör giva nöjaktig förberedelse för lärarverksamhet

i småskola, egentlig folkskola och folkskolans högre avdelning, men att

seminariet däremot icke kan åtaga sig utbildningen av den högre folkskolans

och den kommunala mellanskolans lärare och ej heller förmår giva

en i alla avseenden tillräcklig utbildning för lärarverksamhet i fortsättningsskolan,

därest undervisningen i denna skola, såsom önskvärt är, omläcocs

till att mera omedelbart, än hittills skett, taga sikte på det praktika

yrkeslivets uppgifter. Trots detta noggranna bestämmande av vad

kommittén ansett böra uppställas som seminariernas ändamål, därvid, såsom

synes, snarare en inskränkning än en utvidgning gjorts av den kompetens,

som avlagd folkskollärarexamen hittills medfört, hava några myndigheter

hållit före, att det sätt, varpå kommittén i § 1 av sitt stadgeförslag uttryckt

seminariernas ändamål, avsett att åt seminarieutbildningen giva ett

mera omfattande syfte än det, den nu äger, då kommittén låtit nämnda

stadgeparagraf få följande lydelse: »Folkskoleseminarierna hava till ända
mål

°att utbilda lärare och lärarinnor för rikets folkskolor samt att därmed

även grundlägga den utbildning, som kräves för lärarverksamhet i folkskolans

överbyggnader». . .

Jag vill med anledning härav endast uttala, att jag för min del alldeles

icke kan inlägga en sådan tolkning i kommitténs formulering, enär

orden »samt att därmed även grundlägga den utbildning, som kräves för

lärarverksamhet i folkskolans överbyggnader,» uppenbarligen tillfogats just

för att förebygga den tydning av kommitténs avsikter, som de ifrågavarande

myndigheterna trött vara den riktiga. Då jag finner den nyss antydda

och av kommittén till sina grunddrag närmare angivna omläggningen

av undervisningen i våra fortsättningsskolor vara synnerligen önskvärd,

är jag ock enig med kommittén rörande begränsningen av seminariernas

ändamål. I vilka, ordalag detta ändamål sedermera Däst biingas

till uttryck i en blivande seminariestadga, torde kunna betraktas enbart som

eu form iller ingsfråga, vilken jag i detta sammanhang ej behöver upptaga.

Råtta uppfattningen av foikskoleseminariernas uppgift synes rnigi korthet

vara, att densamma bör begränsas till utbildandet av lärare och lärarinnor vid

folkskolan (småskola, egentlig folkskola och folkskolans högre avdelning).

I och genom fyllandet av denna sin uppgift och utan. att taga hans} n

till några därutanför liggande syften bör seminarieutbildningen kunna giva

eu användbar grund även för tillägnandet av de speciella arter av lärår

duglighet, vilka krävas dels vid olika slags fortsättningsskolor, dels ock i

högre folkskola och kommunal mellanskola.. Bibringandet av dessa arter

av° speciell lärarduglighet måste emellertid tillkomma härför särskilt läm
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

pade anordningar samt kan icke ingå i folkskoleseminariernas ändamål och

sålunda icke heller öva något bestämmande inflytande på deras organisation

eller på planläggningen av deras arbete.

Den redogörelse för folkundervisningskommitténs uttalande och förslag

rörande folkskoleseminariernas organisation, undervisningsplan och

arbetssätt, som i det föregående lämnats, giver vid handen, att huvudsyftet

för kommittén i dess arbete vaidt att vinna ett såväl i teoretiskt

som i praktiskt avseende förbättrat resultat av seminariernas verksamhet.

Medlet för detta syftes vinnande söker kommittén huvudsakligen i en omläggning

av lärokurser och arbetssätt i nära anslutning till en vid seminarierna

redan pågående utveckling. Kommittén har därvid dels velat giva

ett värdefullare innehåll åt lärokurserna i de ämnen, som sedan gammalt

tillhöra seminarierna, dels ock funnit sig böra i någon mån utvidga den

hittillsvarande ämneskretsen genom upptagande däri av vissa nya läroämnen,

som utvecklingen visat vara behövliga. Och kommittén har därjämte

sökt träffa bestämmelser för främjandet av ett mera fruktbärande och

personligt utvecklande undervisnings- och studiesätt samt för erhållandet

av en mångsidigare och även i övrigt bättre praktisk lärarutbildning.

Det tidsutrymme, som härför är behövligt, söker kommittén vinna å

ena sidan genom en väsentlig höjning av fordringarna för inträde i seminariet,

å andra sidan genom en inre sovring och omläggning av undervisningsplanen

och arbetssättet. Det senare syftet, därvid till följd av den

mångfald olika ämnen och övningar, som med nödvändighet måste tillhöra

folkskollärarens utbildning, stora svårigheter givetvis äro för handen, söker

kommittén ernå genom att befria lärokurserna från mindre värdefulla

eller onödigt elementära beståndsdelar, genom att strängt inskränka det

myckna arbete av övervägande formalistisk art, som av ålder ansetts tillhöra

seminarieundervisningen, samt genom att medelst lärokursernas ändamålsenliga

kombinerande och studiearbetets planläggning i görligaste mån

befordra sammanhang och enhet i elevernas studier. Genom anlitande

av dessa utvägar har kommittén ansett sig kunna undvika en förlängning

av seminariekursen. Denna skall enligt kommitténs förslag för det stora

flertalet elever framdeles som hittills vara fyrårig samt för vissa grupper

av elever med mera omfattande skolunderbyggnad kunna begränsas till

kortare tid.

Bland de hörda myndigheterna har flertalet av dem, som yttrat sig i

frågan om lärokursens längd, instämt med kommittén i fråga om önsk
Bihang

till Riksdagens protokoll IBIS. 1 sand. 154 Käft. (Nr 205.) 10

Seminarie
reformens
huvudsyfte.

Seminarie
kursens
längd.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kung!. Maj:ts Md. Proposition Nr 205.

värdheten av kursens begränsning till fyrårig. Icke så få hava emellertid

yrkat dess utvidgning till femårig.

" Angående möjligheten att med endast fyrårig normalkurs vinna

det av ”kommittén'' åsyftade bildningsmålet har en viss tvekan uttalats i

till kommittébetänkandet fogat särskilt yttrande av kommittéledamoten

H. Dahlgren. Vida längre i samma riktning gå några uttalanden i de

från vederbörande myndigheter inkomna framställningarna, Ej blott hos

dem, som yrkat en förlängning av seminariekurscn, utan ock hos en del

av dem, som fasthållit vid den fyråriga kursen såsom det i och för sig

önskvärda, möter man tvivel på möjligheten att genom en inre reform av

undervisningen och studiearbetet kunna, med fasthållande av nämnda

bildningsmål, vinna något väsentligt till lättnad i arbetet och till e

sparing av tid. Likaså betvivlas möjligheten av att på ett tillfyllestgörande

sätt upprätthålla de höjda inträdesfordringar, som av kommittén

föreslagits, åtminstone utan anlitande av särskilda förberedelsekurser eller

s. k. preparandanstalter. Givet är, att de, som hysa en sådan uppfattning,

funnit kommittéförslaget mer eller mindre oantagligt och ansett dess föiverkligande

komma att leda antingen till ytlighet i bildningsresultatet

eller till överansträngning av eleverna. Klart är ock, att man vid sadant

förhållande icke funnit annan utväg till förbättring av semmaneutbildningen

än att antingen med bibehållande av den fyråriga kursen låta

undervisningen till omfång och beskaffenhet i det väsentliga förbliva vid

vad den tillförene varit eller att med vidtagande av sådana förbättringai,

som av kommittén föreslagits, göra kursen femårig eller till och med

sexårig. ,

Att yrkanden på seminariekursens förlängande framkommit ar ej

ägnat att väcka undran. Intet är nämligen vanligare, än att de ökade

krav, som utvecklingen ställer på en viss samhällsverksamhet, föranleda,

ökade krav på den utbildning, som av dess utövare fordras, att denna utbildning

anses böra vara fullständigt undangjord före ^ inträdet på den

verksamhetsbana, för vilken den är avsedd, att dess höjande anses i huvudsak

innebära endast tillfogande av nytt kunskapsstoff till det. tradition a

utan avskiljande av sådant, som befunnits mindre behövligt, samt att

följden av allt detta blir en oavbruten stegring av de teoretiska kompetens

fordringarnas kvantitet och en ständigt fortgående förlängning av den

obligatoriska utbildningstiden. i .

För min del räknar jag det såsom en av folkundervisnmgskommittens

största förtjänster, att den i förevarande avseende ej inotståndslöst följt

givna föredömen.

o

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Klingl. Majds Nåd. Proposition År 205:

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen (sid. 11

—15), har kommittén sökt hålla en klar gränslinje mellan områdena för den

grundläggande och för den fortsatta lärarutbildningen, och den har givit

uttryck åt detta sitt bemödande dels i sin nyss omtalade formulering av

seminariernas ändamål, dels i sitt betonande av att läraren aldrig får tro

sig färdig med sin utbildning utan måste betrakta vad han före inträdet

i praktisk verksamhet inhämtat endast såsom en grund, varpå han har att

framgent bygga vidare.

Jag delar härutinnan i allo kommitténs mening och finner det i likhet

med densamma nödvändigt att göra en bestämd skillnad mellan folkskollärarnas

seminarieutbildning och deras fortbildning. Den av åtskilliga

myndigheter framkastade tanken på anordnandet vid vissa seminarier av

en sorts överbyggnad på de fyra egentliga seminarieklasserna, avsedd att

bjuda de folkskollärare, som därtill ägde tillfälle, en möjlighet till högre

utbildning med särskild hänsyn till fortsättningsskolans, högre folkskolans

och kommunala mellanskolans behov, anser jag sålunda helt och hållet

vara en sak för sig, oberoende av spörsmålet om den obligatoriska seminariekursens

längd.

Efter allsidig prövning har kommittén kommit till den övertygelsen,

att en väsentlig förbättring av seminarieutbildningen kan ernås redan inom

den nuvarande fyrårig^ kursens ram. Den har härvid (se sid. 22) erinrat

om det bekanta sakförhållandet, att seminariets lärokurser enligt hittills

gällande undervisningsplan varit, med avseende pa sitt innehåll i huvudsak

hela första klassen igenom samt i somliga ämnen till och med än längre

helt enkelt folkskolekurser, vilka således, låt vara med någon utvidgning,

måst under det första seminarieåret genomgås ånyo. Om man nu i stället

stadgar, att dessa folkskolekurser skola vara väl inhämtade före inträdet,

skulle den egentliga seminariekursen kunna få påbörjas redan med det första

seminarieårets begynnelse, och efter kommitténs övertygelse skulle härigenom

för seminariekursens utsträckning vinnas utrymme i lika mån, som

om man, med bibehållande av nuvarande kursfördelning för de fyra klasserna,

till dessa fogade en femte såsom deras fortsättning. I enlighet

härmed har kommittén förordat en avsevärd höjning av intrådesfordringarna,

varvid den dock på de punkter, där den ansett sig böra kräva

något utöver den egentliga folkskolans läroinnehåll, omsorgsfullt sökt begränsa

sig till sådant, som den funnit kunna inhämtas genom självstudier.

På så sätt har den kommit till de förslag beträffande inträdesfordringarna,

som i den föregående redogörelsen (se sid. 23—24) meddelats.

Mot dessa inträdesfordringar har invänts, att de vore för högt tilltao-na

och att man därför gjorde klokare, om man bibehölle hittills gäl
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

lande bestämmelser oförändrade men i stället nedanom de nuvarande fyra

seminarieklasserna insköte en eller ett par s. k. preparandklasser, vilka

skulle hava till uppgift att fylla luckan mellan den egentliga folkskolekursens

avslutande och den egentliga seminariekursens påbörjande.

Härvid är emellertid att märka, att invändningarna i fråga mindre

kommit från seminariernas lärarkollegier, vilka dock genom erfarenhet bäst

äro i stånd att bedöma vad man av de inträdessökande rimligen bör

kunna begära, än från andra myndigheter, vilka grundat sina omdömen

mer på antaganden än på erfarenhet. Enligt min uppfattning äro de

av kommittén föreslagna inträdesfordringarna i stort sett, med ett par

mindre betydande undantag, ingalunda överdrivna; den för seminariearbetet

nödvändiga förberedelsen kan av många förvärvas genom självstudier och

av de övriga i alla händelser på ett lämpligare och billigare sätt än genom

av staten upprättade preparandklasser. 1 den mån anordningar av ett

eller annat slag för den förberedande utbildningen visa sig behövliga,

kunna dessa överlämnas åt den enskilda företagsamheten; att för bibringande

av så elementära kunskaper, som det här till det mesta gäller, anställa

lärare med seminarieadjunkters studiekompetens och ekonomiska

villkor vore onekligen att göra sig skyldig till användning av onödigt

dyrbar arbetskraft.

Men om, såsom nu blivit framhållet, inträdesfordringarna utan risk

kunna avsevärt höjas och om till följd härav det första seminarieåret ej

längre behöver till stor del upptagas av repetitioner av folkskolans lärostoff

utan kan användas till påbörjande av den egentliga seminariekursen,

så är tydligt, att man för denna senare vinner ett tidsutrymme, som gör

det möjligt att högst väsentligt utvidga och höja densamma.

Att icke desto mindre representanter för snart sagt alla seminariets

kunskaps- och övningsämnen var för sig förklarat, att de enligt kommitténs

förslag fått ett alldeles otillräckligt timtal för sina ämnen för att hinna

genomgå de föreslagna kurserna, eller för att överhuvud taget någon mera

värdefull behållning av dessa ämnens studium skall kunna påräknas,

bevisar i och för sig ej så mycket, överallt där facklärarsystem råder

— och för seminarierna är det ju nödvändigt — medför detsamma av sig

självt en stark benägenhet hos de särskilda ämnenas företrädare att pressa

upp fordringarna i sina fack och att söka tillkämpa dessa det bredast

möjliga rum på timplanen. Den nödvändiga reducering, som så beskaffade

anspråk måste undergå, behöver ingalunda innebära någon sänkning av

den verkliga bildningsbehållningen.

Lika litet synes mig otillräckligheten av de tillgängliga fyra seminarieåren

vara ådagalagd genom den jämförelse, man anställt mellan de olika

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

formuleringarna av lärokursen i seminariernas nu gällande undervisningsplan

och i den av kommittén föreslagna. Den förra är knapp och obestämd

samt antyder därmed något jämförelsevis fattigt och inskränkt; den

senare åter är utförligare och noggrannare samt ger intrycket av ett

vidare och rikare innehåll. Men härmed är i själva verket ganska litet

sagt i fråga om den svårighet, varmed kurserna av eleverna inhämtas, om

den tid, som för inhämtandet kräves, och om den trötthet, den »överansträngning»,

som därav förorsakas. En kurs kan vara trångt begränsad men fyllas

med osammanhängande värdelöst kram och ofruktbara formalistiska övningar,

som öda tiden, belasta minnet och kväva studielusten, medan

däremot ett fylligare stoff, i fall det behandlas med blick för det

väsentliga, kan verka livande på intresset, sporra självverksamheten och

göra ansträngningen lätt att bära. Hjärtat i all undervisningskonst är att

väl skilja huvudsak och bisak, och det är på det stränga genomförandet

av begränsningens krav under varje lärostund och på varje punkt av ett

ämne, som det först och sist beror, huru svår att inhämta dess lärokurs

måste bliva och huru lång tid som för tillägnandet därav är nödvändig.

Såsom erfarenheten nogsamt ådagalagt, är det en fullständig illusion att

föreställa sig, att lugn i undervisningen skulle kunna vinnas och överansträngning

undvikas allenast därigenom, att utbildningstiden förlänges.

Om ett föråldrat undervisnings- och studiesätt tillämpas, måste följden av

studietidens ökande bliva den rakt motsatta. Även i överansträngningsfrågan

måste huvudsaken alltid vara den anda, i vilken undervisningen

meddelas och studierna ledas.

Naturligtvis innebär det nu sagda, att ganska höga anspråk måste

ställas på seminariernas lärare. Men härtill är man ock av andra hänsyn

både nödsakad och berättigad. Dessa lärare hava nämligen till uppgift

att själva utbilda lärare, och de äga häri en den starkaste uppfordran att

genom hela sin undervisning giva ett föredöme i den pedagogiska urskillningens

och begränsningens svåra konst. Visserligen har seminarieundervisningen

tidigare icke alltid motsvarat nämnda fordran utan mångenstädes

lidit av det dubbla felet att på en gång pålägga eleverna en alltför

tung arbetsbelastning och det oaktat giva dem en alltför otillfredsställande

utbildning. Men erkännas måste, att inom våra seminarier under senare

tiden ett synnerligen kraftigt utvecklingsarbete varit i full gång. »I själva

verket har man», såsom folkundervisningskommittén också redan i inledningen

till sitt betänkande om seminariernas ombildning vitsordat, »på

många punkter kommit långt utöver den av de historiska förhållandena

och de författningsmässiga bestämmelserna dragna gränserna, gjort försök

och vunnit resultat, som, då det nu gäller en mera omfattande reform,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

tjäna till stöd och vägledning.» Om de hinder, som ännu hämma detta

lovande utvecklingsarbete, bliva, på sätt kommittén föreslagit, undanröjda;

om inträdesfordringarna höjas och det första seininarieåret frigöres från

obehövliga men tidsödande repetitionskurser; om studierna koncentreras

och stoffet gallras i enlighet med kommitténs anvisningar; om ett naturligare

och mera på självverksamhet anlagt arbetssätt vinner vidsträcktare

tillämpning; och om de yttre förhållanden, under vilka eleverna hava att

utföra sitt arbete, bliva i överensstämmelse med kommitténs förslag förbättrade,

lider det efter min mening intet tvivel, att den utbildning,

som seminarierna inom sin nuvarande fyrklassiga organisation kommer att

meddela, skall bliva en väsentligt högre än den, de hittills kunnat bibringa,

och att det av kommittén åsyftade målet i det huvudsakliga skall kunna nås.

Med det nu anförda har jag ingalunda velat avvisa såsom fullständigt

obefogade samtliga de anmärkningar för överdrift, vilka riktats mot de av

kommittén förordade lärokurserna. Såsom typiskt exempel i detta hänseende

har i synnerhet påpekats lärokursen för det föreslagna nya ämnet »ekonomilära»,

och nekas kan icke, att densamma genom sin vidlyftighet och sitt

tycke av lärd pretention varit ej så litet ägnad att vilseleda omdömet om

kommitténs undervisningsplan i det hela. Även inom ett par andra ämnen

kunde säkerligen utan skada en del begränsningar vidtagas, som skulle

göra kurserna lättare att medhinna och i sin mån undanröja den fara för

överansträngning, som man i en läroanstalt med vår tids oundvikliga

ämnesträngsel nästan aldrig kan helt och hållet avlägsna.

Av det nu sagda framgår, att jag känner mig ännu starkare förvissad

om obehövligheten av seminariekursens förlängande med ett femte eller

sjätte år, än kommittén förklarat sig vara. Jag biträder för övrigt alla

de tungt vägande skäl av såväl ekonomisk som annan art, vilka kommittén

mot förlängningen anfört, och jag betonar till sist liksom den, att man,

innan en sådan åtgärd vidtages, åtminstone bör hava gjort allt vad göras

kan för att förbättra kursen inom det tidsutrymme, som den för närvarande

har sig tillmätt. Skulle man, när de möjligheter, som inom detta

tidsutrymme stå till buds, blivit till fullo utnyttjade, ändock finna, att

seminarieundervisningen icke förmår tillfredsställa de krav, som måste

ställas på folkskollärarnas grundläggande utbildning, synes mig tiden vara

inne att taga frågan om seminariekursens förlängande under förnyad omprövning.

I detta sammanhang bör en omständighet beröras, som är ägnad att

icke oväsentligt försvåra undervisningens anordning — och därmed minska

dess resultat — vid lärarseminarier i jämförelse med lärarinneseminarier.

Jag åsyftar dels de manliga elevernas värnpliktstjänstgöring, dels ock den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205. 7&

vid lärarseminarierna påbjudna skjututbildningen. Kommittén har i sitt

betänkande avhandlat jämväl dessa förhållanden och därvid dels framlagt

förslag om vissa jämkningar för seminarieelever i fråga om värnpliktstjänstgöringens

fullgörande, varigenom de nuvarande ogynnsamma verkningarna

därav skulle väsentligen undanröjas, dels ock ifrågasatt, huruvida

tillräckligt skäl finnes för skjutövningarnas bibehållande. Såsom jag förut

nämnt, hava också åtskilliga myndigheter uttalat sig för nämnda övningars

borttagande.

Av den gjorda utredningen framgår, att såväl värnpliktstjänstgöringen

som skjututbildningen vid lärarseminarierna vålla avsevärt avbräck i utbildningsarbetet

och att det sålunda ur seminarieutbildningens synpunkt

vore högeligen önskvärt, att åtgärder i den riktning, som av kommittén

ifrågasatts, kunde vidtagas. Tydligen kunna emellertid här berörda spörsmål

icke betraktas enbart ur seminariernas synpunkt. Och då de undersökningar

och överväganden, som härvidlag äro av nöden, icke slutförts, kan i förevarande

sammanhang intet åtgöras i detta ämne. Det torde bliva anledning

att framdeles återkomma därtill.

1 anslutning till det föregående torde jag lämpligen böra upptaga

till skärskådande kommitténs förslag om införande i seminarieundervisningen

av två ämnen, som hittills icke tillhört densamma, nämligen ekonomilära

och ett främmande språk.

Av dessa båda är ekonomiläran ett fullständigt nytt ämne ej blott

för seminarierna utan för vårt skolväsen i det hela. Kommittén har ej

heller från utlandet haft något föredöme att hänvisa till vid sitt förslag

om detta ämnes införande. Den tankegång, som lett kommittén, har tydligen

varit, att undervisningen i folkskolan även i det avseendet bör vara

»praktisk», att den söker anknytning till arbetslivet i barnens hem och

hembygd och därvid icke försummar att så långt möjligt är rikta uppmärksamheten

och intresset på de ekonomiska förhållanden, som reglera

det produktiva arbetet, men att läraren i folkskolan måste få ganska svårt

att meddela en i sådant avseende praktisk undervisning, därest han icke

själv besitter en viss ekonomisk bildning eller skolning.

Den föreslagna lärokursen i ekonomilära innehåller till att börja med

en elementär kurs i affärslära och bokföring, så anlagd, att den till väsentlig

del kommer att behandla frågan om levnadskostnadernas ordnande

i ett vanligt hushåll, således vad man lämpligen kan beteckna som »hemmets

ekonomi». Den innehåller vidare »allmän socialekonomi», d. v. s.

den teoretiska utredningen av de faktorer, som ingå i det ekonomiska

Nya ämnen.

Ekonomi
lära.

opaginerad Kontrollera mot PDF

*80

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

livet, eller läran om penning- och kreditväsendet, om prisbildningen, om

arbete och kapital, om penninginkomst och realinkomst in. in. Därefter

följer en översikt över det ekonomiska livets historiska utveckling under

medeltiden och nyare tiden, framför allt under 19:e århundradet. Större

delen av kursen upptages av en beskrivande framställning av Sveriges

näringsliv med huvudvikten lagd på jordbruket, vars olika grenar behandlas

både ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Slutligen hör till ekonomiläran

en redogörelse för den offentliga hushållningen, d. v. s. för

statens och kommunens ekonomiska förpliktelser, deras inkomster och utgifter

o. s. v. För ämnet har å kommitténs timplan anslagits sammanlagt

5 veckotimmars undervisning, nämligen 1 i vardera av andra och tredje

klasserna och 3 i fjärde klassen.

Inom kommittén hava seminariernas båda representanter H. Dahlgren

och Hedwig Sidner reserverat sig mot den omfattning, som givits åt ekonomilärans

kurs, vilken de anse vara alldeles för vidlyftigt tilltagen.

Det mottagande, som förslaget om ekonomilärans införande rönt bland

de hörda myndigheterna, har icke varit gynnsamt. Kommittémajoritetens

förslag har egentligen icke från något håll vunnit bifall. Fn av länsstyrelserna,

fem domkapitel och ej färre än 11 av de 15 seminariekollegierna

yrka uttryckligen, att det föreslagna nya ämnet alls icke måtte införas i

seminariernas normalkurs, detta framför allt därför, att det huvudsakliga

av dess innehåll i själva verket både kan och bör ingå i andra ämnen

på seminariernas läsordning: historia, geografi, matematik, de naturvetenskapliga

ämnena, trädgårdsskötsel och husligt arbete. Från andra håll

yrkas av samma skäl en inskränkning av kursen, i allmänhet så, att den

skulle reduceras till en jämförelsevis blygsam omfattning.

Yad mig beträffar kan jag visserligen icke helt ansluta mig till kommitténs

förslag. Det synes mig nämligen påtagligt, att den föreslagna

kursen dels till verklig skada för andra läroämnen, särskilt historien och

geografien, tillägnat sig viktiga delar av deras innehåll, dels upptager sådant,

som seminarierna med sin utrustning icke hava förutsättningar att på ett

fruktbärande sätt bibringa, dels i det hela erhållit en omfattning och

karaktär, som icke motsvarar dess elementära uppgift. A andra sidan är

jag icke benägen att låta ämnet helt utgå ur undervisningsplanen. Det är

utan tvivel av ganska stor betydelse, att det ekonomiska livets intressen bliva

i seminarieundervisningen representerade genom ett särskilt ämne, även om

dessa intressen jämväl i andra ämnen, där de framträda, bliva med tillbörlig

omsorg beaktade. Att det innehåll av ekonomisk natur, som ingår

eller bör ingå i olika läroämnens kurser, slutligen samlas, fullständigas och

ordnas till ett helt förefaller mig lämpligt. Med eu sådan mera måttlig

opaginerad Kontrollera mot PDF

8i

Kungl. Maj:ts Åråd. Proposition Nr 205.

uppgift och med en däremot svarande undervisningstid synes mig ekonomiläran

kunna med fördel förekomma som ett särskilt ämne på seminariets

högre stadium.

Vad beträffar frågan om införandet vid seminarierna av undervisning

i främmande språk går kommitténs förslag ut därpå, att undervisning i

tyska och engelska skall meddelas vid varje seminarium med syfte att bibringa

en elementär och för praktiskt behov avsedd kunskap i något av dem,

att ingen elev skall äga att deltaga i undervisningen i mer än ett anspråken,

men att varje elev skall vara skyldig att efter eget val begagna

sig av undervisningen i ett av dem, dock med viss möjlighet till bortval

av ämnet och med viss begränsning i fråga om rätten att välja mellan de

båda språken. Den tid, som av kommittén kunnat beredas åt vartdera

språket å timplanen, utgör 3 veckotimmar i första klassen, 2 i andra och

1 i tredje klassen.

Mot förslaget har reservation anförts av P. Hellström, E. J. Ljungberg

och H. Tigerschiöld, närmast med hänsyn till svårigheten att bereda

ämnet erforderlig tid vid sidan av de äldre ämnena samt det nya ämnet

ekonomilära, för vilket dessa reservanter varit med om att yrka 5 veckotimmar.

»Det är», säga reservanterna, »icke så mycket mot det främmande

språkets upptagande på läroplanen, vi ställa oss tveksamma, som

fastmera mot att taga detta steg, då det icke är möjligt att göra det mer

effektivt.»

Till kommittémajoritetens ståndpunkt i denna fråga hava de- flesta

seminariekollegierna anslutit sig, varvid ett kollegium yrkat timtalets höjning,

under det att fyra kollegier uttalat önskan om att detsamma måtte

till förmån för andra ämnen minskas med 1 veckotimme.

A andra sidan har ämnet från flera håll blivit föremål för motstånd.

Ett stort antal domkapitel och länsstyrelser, filosofiska fakulteten vid universitetet

i Uppsala, två seminariekollegier och en del enskilda personer

hava mer eller mindre bestämt avvisat tanken därpå.

För egen del är jag livligt övertygad om det berättigade i att ett

främmande språk får plats i seminariernas ämneskrets. Därmed förverkligas

ett önskemål, som är gammalt inom folkskollärarkåren och stöder

sig på särdeles goda grunder. Det låter sig ej bestrida, att den fullständiga

saknaden av kunskap i främmande språk utgör ett kännbart hinder fölfolkskolläraren

i hans arbete ej blott för sin allmänna bildning utan även

för sin fackbildning, enär den avstänger honom från tillgången till eu

facklitteratur, av vilken han ofta skulle hava det största gagn. I utlandet

ingå ock främmande språk i regel i seminarieundervisningen; så även i de

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 höft. (Nr 205). It

Främmande

språk.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

störa kulturländerna, där dock det praktiska behovet av kunskap i andra

språk än modersmålet väsentligt mindre än hos oss kan göra sig förnimbart.

I vårt land finner man främmande språk som ämne i så gott

som alla offentliga läroanstalter utom folkskolor och seminarier, även i

skolor, som ingalunda kunna anses för sig uppställa några anspråksfulla

bildningsmål, såsom borgarskolor, lägre tekniska skolor och dylika.

Att så skett har naturligtvis berott därpå, att man ansett ett visst

mått av praktisk färdighet i ett främmande språk vara av nytta för en del

yrkesmän i och för deras yrkesutbildning, och man har av denna orsak

funnit sig böra bereda dem tillfälle att inhämta en sådan färdighet, ehuru

de varken ämna undervisa i det ifrågavarande språket eller använda sin

kunskap i detsamma såsom grund för framtida språkstudier av mer eller

mindre vetenskaplig art. Det borde i betraktande härav vara lätt att inse

den nytta, som folkskollärarna även för sin yrkesbildning skulle hava av

någon förmåga att reda sig med läsningen av ett främmande språk. I själva

verket har staten faktiskt redan givit sitt erkännande åt detta sakförhållande,

då den sedan en lång tid tillbaka årligen utdelar resestipendier till

folkskollärare avsedda även för vrkesstudier i utlandet.

*/

Att det utrymme, som i seminariet med dess av en mångfald ämnen

hårt anlitade läroplan kan beredas åt läsningen av ett främmande språk,

måste bliva ganska knappt, är visserligen sant. Men jag håller före, att

även om den tid, som i kommittéförslaget tilldelats det ifrågavarande ämnet,

icke skulle kunna i någon mera avsevärd grad ökas, det huvudsakligaste

syftet med undervisningen däri dock skall kunna vinnas. »Detta syfte», säger

kommittén, »kan nämligen endast vara att nå det närmaste målet för en

rent praktisk språkundervisning, således i förevarande fall att på genaste

väg möiligfföra för eleverna att med näsrot så när gott uttal kunna läsa

tyska eller engelska och — med hjälp, där så behöves, av en ordbok —

uppfatta innehållet av det lästa. Det gäller icke att införa eleverna på

och giva dem översikt över ett nytt och vidsträckt bildningsområde utan

endast att öppna för dem en väg till ett sådant område, en väg, på vilken

den vetgirige sedermera vandrar vidare. Här som i så många andra fall

får undervisningen på seminariet sin egentliga uppgift i att väcka intresse

för och möjliggöra ett på egen hand fortsatt studium.»

I likhet med kommittén tror jag ock, att en undervisning i främmande

språk, även av den ifrågavarande undervisningens begränsade omfattning

och rent praktiska syftning, därjämte skall gynnsamt inverka på modersmålsundervisningen

vid seminariet, i det att den för eleverna, de blivande

modersmålslärarna för den stora mängden av vårt folks barn, ställer det

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kutig/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

egna språkets byggnad i en belysning, som möjliggör en klarare och riktigare

uppfattning dära,v, än för dem eljest vore möjlig att vinna.

Med anledning av de påståenden, som från en del håll framkommit,

att en undervisning i främmande språk av så begränsad omfattning, som

här ifrågasatts, näppeligen skulle kunna giva någon praktiskt användbar behållning,

vill jag erinra om ett förslag i liknande riktning, som nyligen

avgivits av kommittén för den lägre tekniska undervisningens ordnande beträffande

de av denna kommitté förordade tekniska faekskolorna för unga

industriarbetare. Kommittén hänvisar i fråga härom till den erfarenhet,

som vunnits vid de tekniska elementarläroverken och som givit vid handen,

att nästan alla lärjungar begagnat sig av den undervisning i främmande

språk, som där valfritt stått till buds.

Redan denna omständighet — yttrar kommittén (del 1 sid. 212) — torde kunna

anföras som ett tungt vägande skäl för införande av språkundervisning vid de tekniska

fackskolorna. Därtill kommer, att skolornas lärjungar för sina fortsatta studier efter

skolkursens avslutning i mycket hög grad äro hänvisade till utländsk litteratur, vadan

någon språkkunskap är nödvändig, om det icke skall möta allt för stora svårigheter

för lärjungarna att genom självstudier följa teknikens utveckling.

Kommittén har till och med ansett, att undervisningen i språk av sist anförda

skäl måste tillmätas den betydelse, att det icke helt och hållet bör överlämnas åt lär- \

jungarnas eget skön att avgöra, om de skola deltaga i språkundervisningen eller icke.

Då emellertid åt denna undervisning endast kan anslås en mycket begränsad tid, torde

det vara mindre lämpligt att göra både tyska och engelska språken obligatoriska.

Kommittén bar ansett sig böra gå en medelväg och föreslå, att det av de nämnda

språken, som för varje fackskola kan anses mest betydelsefullt, upptages såsom obligatoriskt

läroämne, men att tillfälle till undervisning även i det andra av de två språken

beredes de lärjungar, som sådant önska.

Till denna undervisning anslår nämnda kommitté för vartdera språket

1 timma i veckan under en blott tvåårig kurs, alltså sammanlagt högst 80

lektioner. Härmed må nu sammanställas folkundervisningskommitténs förslag,

enligt vilket åt en motsvarande kurs skulle ägnas 3 veckotimmar i

första årsklassen, 2 i andra och 1 i tredje, alltså enligt liknande beräfeningssätt

tillsammans 228 lektioner. Tager man härtill i betraktande, de

jämförelsevis låga inträdesfordringar i fråga om s. k. allmänbildning, som

för de tekniska fackskolorna uppställts, synes det mig uppenbart, att den

grundläggande insikt i ett främmande språk, vilken under seminariekursen

skulle inhämtas, komme att i grundlighet och användbarhet ej så oväsentligt

överträffa den, som kommittén för den lägre tekniska undervisningens

ordnande tänkt sig bliva av praktiskt värde för de tekniska fackskolornas

lärjungar. Den förkastelsedom, som över folkundervisningskommitténs förevarande

förslag uttalats, kan jag icke finna i något avseende motiverad.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Övriga

läroämnen.

Den

praktiska

utbildningen.

Kung''. Majtts Nåd. Proposition Nr 205.

Jag tvekar därför icke att tillstyrka förslaget om upptagandet av ett

främmande språk i seminarieelevernas lärokurs. Den av kommittén föreslagna

anordningen, som i regel skulle giva eleverna tillfälle att välja mellan

tyskan och engelskan och tillika ställer ämnet till en viss grad valfritt,

torde vara ganska välbetänkt.

Om kommitténs förslag angående övriga läroämnen har jag mindre

anledning att uttala mig. Den kritik, som kommit den föreslagna undervisningsplanen

till del, bör vinna vederbörligt beaktande vid framtida

utfärdande av normalplan för seminarieundervisningen. En allmän och

stundom med skärpa framställd anmärkning är, som förut nämnts, att de

angivna kurserna äro för stora i förhållande till den anslagna tiden; och

även härtill bör vid denna normalplans formulering tagas skälig hänsyn.

Kommittén framhåller visserligen i sitt betänkande, att de föreslagna kurserna

icke få anses beteckna minimifordringar, som ovillkorligen skola

upprätthållas. »De äro», heter det, »snarast blott att betrakta som ett

angivande av de områden, inom vilka undervisningen lämpligen bör röra

sig, eller som en ledning vid det huvudsakliga urvalet av lärostoff eller en

utstakning av den huvudriktning, vari arbetet bör gå.» Och kommittén

betonar med styrka, att frihet måste givas varje särskilt seminarium att

i timplanen och kursplanen vidtaga de ändringar och begränsningar,

som betingas av lokala eller personliga förhållanden eller eljest anses

önskliga. Dessa kommitténs synpunkter hava dock antingen icke uppmärksammats

eller åtminstone icke godtagits av de granskande myndigheterna,

icke ens av seminariekollegierna, vid deras yttranden över lärokursernas

omfattning. Med hänsyn till den allmänna benägenhet, som

sålunda visat sig, att betrakta de angivna lärokurserna såsom innebärande

minimifordringar, synes det mig nödigt, att man vid utarbetandet av en

officiell undervisningsplan giver lärokurserna, särskilt i vissa ämnen, en

strängare begränsning än den, de erhållit i kommitténs framställning.

Att den frihet i fråga om kursplanens enskildheter och undervisningsarbetets

ordnande, som under senare tiden varit rådande vid seminarierna

och till väsentlig grad möjliggjort det glädjande framstegsarbete,

som vid dem ägt rum, måtte kunna bibehållas har av flera seminariekollegier

framhållits som ett önskemål och synes även mig synnerligen önskvärt.

Liksom i fråga om lärokurserna hava ock i fråga om ordningen

för den praktiska utbildningen de pedagogiska synpunkter, som varit för

kommittén ledande, i stort sett vunnit gillande. På den invecklade frågan

opaginerad Kontrollera mot PDF

S5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition ATr 205.

om den praktiska utbildningens ordnande skall jag här icke inlåta mig;

den granskning, kommittéförslaget i detta avseende undergått, bör tillgodogöras

vid utarbetandet av seminariernas normalplan.

Kommitténs förslag till ett friare arbetssätt vid seminarierna med

större utrymme för och fullständigare tillgodogörande av elevernas självverksamhet

har i allmänhet mött erkännande. De anmärkningar i enskildheter,

som förekommit, torde icke här behöva beröras. Till den härmed

sammanhängande frågan om arbetets yttre hjälpmedel skall jag i det följande

återkomma.

Frågan om höjda inträdesfordringar med avseende å kunskaper och

färdigheter är i det föregående omnämnd vid behandlingen av spörsmålet

om seminariekursens längd. Vad övriga inträdesvillkor beträffar torde

jag här endast behöva något uppehålla mig vid kommitténs förslag, att

nattvardsbegående ej längre må utgöra villkor för intagning i seminarium,

utan att bestämmelsen härom bör ersättas med ett stadgande, som på den

inträdessökande endast ställer fordran på behörighet till konfirmation och

nattvardsgång. Frågan härom har varit föremål för olika meningar.

Borttagandet av den nu gällande bestämmelsen, att den inträdessökande

skall uppfylla bland andra villkor även det att hava »begått Herrens nattvard»,

har, som bekant, vid ett par tillfällen påyrkats inom Riksdagen,

senast i eu motion inom Andra kammaren år 1910. Det tillfälliga" utskott,

till vilket denna motion hänvisades, fann starka skäl tala för denna

bestämmelses upphävande men ansåg, att den icke kunde borttagas, utan

att någon annan bestämmelse i stället infördes, som tillgodosåge regeringsformens

fordran (§ 28), att till sådan tjänst, varmed är förenat åliggande

att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, endast

den må utnämnas, som bekänner deri rena evangeliska läran. Utskottet

föreslog, att den överklagade bestämmelsen skulle ersättas med ett stadgande

därom, att inträdessökande skall vara »medlem av svenska kyrkan».

Fn icke obetydlig minoritet inom utskottet hemställde emellertid om sådan

ändring, att fordran på nattvardsbegående utbyttes mot en fordran av

innehåll, att sökanden vore »döpt medlem av svenska kyrkan och efter

där åtnjuten konfirmationsundervisning behörigen förklarats berättigad till

konfirmation och nattvardsgång». Vid ärendets behandling i kamrarna

anslöt sig Andra kammaren till utskottets förslag (med 111 röster mot 92,

som avgåvos för reservationen) och Första kammaren till reservanternas.

Kommittén har nu i sitt förslag ställt sig på den av Första kammaren

intagna ståndpunkten. För en bestämmelse i enlighet med Andra kam
-

A rbetssältet.

Inträdesfordringar

med avseende

på ställning

inom statshyrlcan.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Realskolexaminerades

rätt till

inträde utan

prövning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

marens tillfälliga utskotts förslag har kommitténs ledamot P. Hellström i

till betänkandet fogat särskilt yttrande uttalat sig. Slutligen har. en annan

av kommitténs ledamöter, C. R. Sundeil. i särskilt yttrande yrkat bibehållande

av nu gällande bestämmelse alldeles oförändrad.

I de från vederbörande myndigheter inkomna yttrandena finner man

uttalanden såväl till förmån för kommittéförslaget som till förmån för

reservationerna, i synnerhet till den av Sundeil avgivna. En och annan

har till och med velat gå ännu längre än denna reservant i fråga om

statskyrkliga. kvalifikationer samt yrkat, att inträdessökande skall ej blott

en gång hava gått till nattvarden utan även sedan alltjämt hava befunnit

sig i nattvardsgemenskap med kyrkan.

För min del ställer jag mig på den av Andra kammaren år 1910

hävdade ståndpunkten.

Kommittén har ansett det ligga i folkskolans intresse, att man icke

till förmån för ungdom ur de i ekonomiskt avseende bättre lottade samhällsklasserna

och för lärjungar från de högre skolorna försvårade tillträdet

till folkskollärarbanan för unga män och kvinnor ur de bredare samhällslagren.

De uttalanden, som kommittén i sådan riktning gjort, hava emellertid

ådragit kommittén synnerligen skarpt klander, särskilt från universitets-

och läroverkshåll, och man bär i vissa av kommitténs förslag till och

med velat spåra avoghet mot de högre skolornas och universitetens lärjungar

och en avsiktlig strävan att för dem försvåra tillträdet till seminarierna.

Detta gäller till att börja med om kommitténs förslag angående

inträdessökande, som avlagt realskolexamen.

Kommittén avstyrker det från olika håll framställda förslaget, att avlagd

realskolexamen skulle berättiga till inträde utan prövning i seminarium.

Av kommitténs utförliga framställning synes mig otvetydigt

framgå, att kommitténs ställning i denna punkt ingalunda beror på någon

underskattning av realskolans arbete eller av brist på förtroende till dess

lärares förmåga att bedöma examinanderna, utan att den är motiverad av

helt andra skäl, vilka vid en omsorgsfull undersökning svårligen av någon

lära kunna underkännas. Kommittén uppvisar de praktiska svårigheter,

som vid intagningen av elever kunde väntas uppkomma med avseende

på möjligheten att öva ömsesidig rättvisa mellan å ena sidan sådana sökande,

som på grund av företedda vitsord skulle äga förmånsrätt till inträde,

och å andra sidan sådana sökande, vilken efter undergången prövning blivit

till intagning godkända, Och kommittén hyser en välgrundad farhåga, att

den ifrågasatta förmånsrätten skulle få till följd, att särskilt vid de kvinnliga

seminarierna de tillgängliga platserna till allt för stor omfattning skulle

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kung!. Majds Måd. Proposition Nr 205.

komma att intagas av realskolexaminerade. »Man måste», säger kommittén,

»finna varje anordning betänklig, varigenom skaror av skolungdom skulle ledas

in på folkskollärarbanan huvudsakligen till följd av den yttre tillfällighet,

som läge i en åt dem beviljad förmånsrätt och i för dem gynnsamma skolförhållanden».

Kommittén har över huvud taget funnit en sådan organisatorisk

anordning mindre lämplig, varigenom ungdom från de så kallade

bredare folklagren skulle utestängas från seminarierna. »Detta vore»,

menar kommittén, »en förlust för samhället i allmänhet och för folkskolan

i synnerhet. Att läraren och lärarinnan i en skola, som till vida

övervägande del mottager barn ur de kroppsarbetande samhällsklasserna,

själva en gång prövat kroppsarbetets villkor och vunnit förtrogenhet med

arbetarklassens liv, är för visso icke utan betydelse för framgången arv

deras verksamhet. Det bör alltid hava givit dem bättre förutsättningar att

förstå barnen och att anknyta undervisningen till de förhållanden, vari

barnen befinna sig.»

Jag delar i förevarande fall kommitténs uppfattning och kan icke i

denna finna ens en skymt av den falska demokratism eller den trångsinta

avoghet mot de högre samhällsklasserna, som man däri velat inlägga. Dess

riktighet bestyrkes ock därav, att intet enda av seminariekoilegierna, ja,

ingen enda av seminariernas lärare härutinnan anfört avvikande mening.

Av de ecklesiastika konsistorierna hava visserligen ej färre än sex uttalat sig för

att inträdessökande med realskolexamen borde äga rätt att utan prövning inträda

i seminariets första klass, men flertalet av dem har dock angivit, att sådan

förmånsrätt endast skulle förbehållas dem, vilka kunde förete i ett eller annat

hänseende kvalificerat examensbetyg. Om man därjämte, enligt förslagav

Luleå domkapitel, stadgade viss giltighetstid för examensbetyget och visst

maximiantal platser, som åt ifrågavarande inträdessökande finge förbehållas,

skulle visserligen ganska starka garantier mot det önskade privilegiets alltför

vidsträckta användning kunna anses vara för handen. Mig synes det dock

vida mera enkelt liksom ock vida mera tilltalande att för realskolornas

räkning försöka en anordning, som förordats av några andra av de hörda

myndigheterna, den nämligen att upprätta särskilda seminariekurser avsedda

enkom för elever, som avlagt realskolexamen. Tanken på sådana

kurser har framställts av kommittén, men det har synts densamma, som

skulle frågan om deras inrättande icke ännu böra upptagas till avgörande,

innan de förhållanden, som sammanhöra med realskolexamen, vilken först

så sent som år 1907 för första gången avlades, nått den utveckling och

kommit till den stadga, att säkrare vägledning kan erhållas för frågans

bedömande. Denna bör dock enligt kommitténs mening snart nog bliva

föremål för behandling.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Studenters

rätt till inträde

utan

prövning.

Ktmgl. Majitis Nåd. Proposition Nr 205.

I likhet med kommittén anser jag det önskvärt, att de offentliga läroanstalterna,

i den mån lämpligen kan ske, ställas i organiskt samband med

varandra och att av eleverna redan vunnen skolbildning så långt möjligt

blir vid seminarieutbildningen tillgodogjord. Den nyss berörda anordningen

synes mig därför böra tagas i övervägande, och jag ärnar inom närmaste

framtiden låta verkställa härför behövlig utredning.

Framför allt är det emellertid kommitténs förslag rörande seminarieelever

med studentexamen och med akademisk examen, som från förut nämnd

synpunkt varit föremål för klander. 1 fråga om studenterna har kommittén

föreslagit, att deras hittillsvarande rätt till inträde utan prövning i seminariets

fjärde klass skall bortfalla och att i stället vid vissa seminarier

skola upprättas särskilda ettåriga seminariekurser, enkom avsedda för

studenter. Till dessa kurser skulle student i allmänhet icke äga inträdesrätt

utan en prövning, som dock endast skulle hava karaktären av ett slags föga

omfattande fyllnadsprövning. Seminariets läroplan upptager nämligen vissa

ämnen, som alls icke studeras på gymnasiet (särskilt en del praktiska färdighetsämnen),

och kommittén har, hur önskvärt den än ansett det vara, att

studentelevernas kurser i dessa ämnen skulle kunnat i sin helhet förläggas

till själva seminarieåret, icke funnit detta möjligt. Någon del av arbetet i

vissa av nämnda ämnen behöver således enligt kommitténs mening vara

undangjord redan vid inträdet. Kommittén har vidare funnit det oeftergivligt,

att student avlade prov i vissa till seminariekursen hörande ämnen,

som även tillhöra gymnasiets undervisning, nämligen i det fall att han till

följd av bortval eller av annat skäl icke i dem erhållit godkänt vitsord i

studentexamen, därvid prövningen dock icke skulle avse att vitsorda studentkunskaper

i sådana ämnen utan skulle begränsa sig till ifrågavarande ämnens

lärokurs i seminariet.

1 anslutning till en av kommittéledamöterna P. Hellström och H.

Tigerschiöld i denna punkt avgiven reservation har ett stort antal myndigheter

yrkat, att studenterna må under alla förhållanden äga rätt att utan

prövning vinna inträde i den för dem avsedda seminariekursen, medan en

del andra myndigheter hava hemställt om inskränkning i ett eller annat

avseende i den av kommittén föreslagna prövningen.

Jag anser det visserligen önskligt, att villkoren för students tillträde

till seminarium icke göras strängare, än sakens natur nödvändigt kräver,

och det svnes mig möjligt, att de av kommittén uppställda fordringarna

skulle kunna något reduceras. Att särskilt för studentelever eftergiva

något av de krav på kompetens att undervisa i folkskolans samtliga ämnen,

vilka för alla övriga elever äro fastställda, kan dock näppeligen anses försvarligt,

och att ordna studentkurserna så, att inträdesprövningar helt och

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

89

hållet och under alla omständigheter bortfalla, synes knappast möjligt.

Man måste ihågkomma, att studentens utbildning i de för folkskolan synnerligen

betydelsefulla övningsämnena ofta kan vara ganska bristfällig. Så

kan han ju på gymnasiet hava varit befriad från deltagande både i sång

och i gymnastik, och har han tagit sin studentexamen som privatist, kan

han till och med vara utan övning i det för varje lärarverksamhet så

viktiga ämnet teckning. 1 orgel- och pianospelning, i slöjd- och trädgårdsskötsel,

ämnen, på vilka seminarieeleven under flera år nedlägger arbete, är

han i regel okunnig. Till följd av den s. k. bortvalsrätten kunna betänkliga

brister förekomma även i fråga om de teoretiska ämnena. Huru

nu en endast ettårig seminariekurs skall kunna ordnas så, att undervisningen

och dess resultat göras oberoende av dylika ojämnheter i elevernas

förutsättningar och att tillika tid erhålles för en mera fullständig

pedagogisk utbildning än den, som hittills kunnat ifrågakomma, torde ej

vara lätt att säga, och varken de båda nämnda reservanterna eller de

myndigheter, som till dem anslutit sig, hava i det avseendet givit någon

anvisning. Nyligen hava ock gjorts uttalanden av seminarierektorer, som

förestå de för närvarande anordnade särskilda seminarieavdelningarna för

studenter, i vilka uttalanden behovet av inträdesprövning och knappheten

i den för utbildningen anslagna tiden starkt framhållits.

Att de för studentkurser av kommittén föreslagna inträdesfordringarna

kunna något reduceras, finner jag, som sagt, både troligt och önskligt. Om

man emellertid i likhet med vissa myndigheter, som yttrat sig angående

kommitténs ifrågavarande förslag, i detta ser en benägenhet hos kommittén

att isolera seminarierna från övriga undervisningsanstalter och en strävan

att för studenter försvåra tillträdet till folkskollärarbanan, synes man mig

fullständigt förbise vad som i nämnda förslås: angående studenterna dock är

det allra väsentligaste. I huvudsak innebär nämligen kommitténs förslag, att

under det att studenter tidigare endast tillfälligtvis och i mån av möjligen

förhandenvarande utrymme kunnat vinna inträde vid seminarium och där

haft att deltaga i en lärokurs, som på intet sätt varit inrättad efter deras

särskilda behov, skulle de framdeles med den av kommittén föreslagna

anoi*dningen i betydande antal erhålla tillfälle att utbilda sig till folkskollärare,

och detta efter en för dem väl anpassad undervisningsplan och

under i övrigt för dem mera tillfredsställande förhållanden. Ännu år

1907 var antalet studenter vid seminarierna sammanlagt ej mer än 26;

År 1910, sedan i enlighet med kommitténs syften särskilda studentklasser

inrättats vid två seminarier, hade antalet stigit till 83 (41 manliga och 42

kvinnliga), och med det antal studentavdelningar, som kommittén ansett

behövliga, skulle årligen ett antal av över 100 studenter komma att ut
Biliung

till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft. (Nr 205.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Universitetsexaminerad

es

rätt till folkskollärarexamen

efter endast

fyra månaders

praktisk

kurs.

Kung1. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

examineras som folkskollärare. Ett förslag av denna innebörd synes mig

icke rimligen kunna betecknas såsom åsyftande att för studenter försvåra

tillträdet till folkskollärarbanan. Då kommittén funnit nödvändigt att uppställa

vissa inträdesfordringar, har för kommittén den bestämmande synpunkten

självklart varit folkskoleundervisningens intresse. »Kommittén

har», säger den ock, »icke utgått från någon jämförande värdering av

studentbildningen och seminariebildningen, utan endast från de särskilda

bildningskrav, som här föreligga. Att studenter äga kunskaper i ämnen,

som icke ingå i seminariets undervisning, och i en del av de ämnen, som

tillhöra seminariet, måhända kommit icke obetydligt utöver vad där inhämtas,

kan enligt kommitténs uppfattning icke ersätta väsentliga brister

i den särskilda utbildning, som för folkskollärarkallet är nödvändig.»

I detta sammanhang anhåller jag få omnämna en nyligen av styrelsen

för Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium ingiven framställning.

Däri förmäles, att vid nämnda läroverk inrättats en ny nionde klass, där

flickor, som icke ämna taga studentexamen, kunna erhålla vidare utbildning

särskilt i sådana ämnen, som mera direkt sammanhänga med kvinnans

speciella uppgifter inom familj och hem, samt göras skickliga att

sköta, handleda och undervisa yngre barn i hem, kindergarten och småskola.

Då enligt styrelsens mening flickor, som genomgått ifrågavarande

klass, vore fullt ut lika väl som studenter skickade att tillgodogöra sig

folkskoleseminariets undervisning och att efter en ettårig kurs bliva dugliga

lärarinnor, hemställer styrelsen, att sådana flickor måtte kunna för utbildning

till folkskollärarinnor vinna inträde i fjärde klassen av folkskoleseminarium

på samma villkor som sökande, vilka avlagt studentexamen.

Någon mera ingående prövning har ännu icke hunnit ägnas här berörda

framställning, och jag har därför icke kunnat bilda mig någon mening

om i vad mån densamma förtjänar avseende. Då det uppslag på

den högre flickskoleundervisningens område, som beröres däri, synes mig

innebära åtskilligt av intresse, har jag dock velat i detta sammanhang

bringa detsamma till kännedom.

Samma synpunkt, som den förut framhållna, nämligen folkskoleundervisningens

intresse, har varit bestämmande även för kommitténs förslag

om upphävandet av nu gällande rätt för dem, vilka avlagt teologisk examen

eller viss filosofie kandidatexamen, att efter endast fyra månaders praktisk

pedagogisk kurs vid seminarium erhålla betyg, som berättigar till anställning

som ordinarie lärare vid folkskola. Personer med ifrågavarande utbildning,

vilka vilja avlägga folkskollärarexamen, borde enligt kommitténs

förslag hava att genomgå den för studenter avsedda ettåriga seminarie
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 91

kursen, därvid de i enlighet med av kommittén föreslagna stadgebestämmelser

skulle fritagas från att följa sådan undervisning, som för dem, på

grund av deras föregående studier, kunde anses obehövlig.

Aven i fråga om detta förslag synas mig de skäl, som kommittén

angivit, vara svåra att jäva. Samma brister i den behövliga utbildningen,

som för närvarande måste anmärkas i fråga om studenterna, föreligga

även beträffande de ifrågavarande kandidaterna, ofta till och med i

högre grad, då de övningar och studier, som utgöra de senares seminariekurs,

äro så väsentligt mindre. I många enskilda fall torde dock för

ifrågavarande personer kursen kunna på grund av särskilda förhållanden

förkortas efter därom gjord särskild framställning.

Av vad jag yttrat framgår, att jag anser kommitténs förslag i nu

nämnda båda punkter böra något jämkas men i huvudsak vinna godkännande.

Att framtida förhållanden kunna göra andra anordningar i nu

ifrågavarande avseenden lämpliga har jag redan antytt. Jag vill i detta

sammanhang framhålla, att frågor av sådan art som de nu berörda, vilka

angå sambandet mellan olika läroanstalter samt mellan folkbildningens och

den högre bildningens områden, torde hava bästa utsikt att vinna en slutlig

och från olika synpunkter tillfredsställande lösning, om en för hela vårt

skolväsen gemensam överstyrelse kommer till stånd, inom vilken de kunna

bliva föremål för samfälld behandling av målsmän för de olika skolarterna

och bildningsområdena.

Frågan om särskild lärarutbildning för småskolorna har folkundervisningskommittén

icke fått till sig överlämnad. Kommittén synes emellertid

vara av den åsikten, att småskoleseminarierna tillsvidare böra behålla

sin ställning som kommunala eller enskilda läroanstalter, och den har

i ett senare betänkande angivit såsom en av de angelägnaste uppgifterna

för en blivande överstyrelse för folkundervisningsväsendet att söka kraftigt

främja den utveckling, vari dessa läroanstalter under senare år

varit inbegripna. De uttalanden, som kommittén gjort om förhållandet

mellan folk- och småskoleseminarierna, hava icke från några myndigheter

rönt gensägelse. Icke heller har någon invändning riktats mot kommitténs

hemställan om upphävandet av nu gällande bestämmelse angående småskollärarinne-(-lärar-)examen

vid slutet av folkskoleseminariernas andra årskurs,

en bestämmelse, som i det närmaste förlorat praktisk betydelse men

som nödgat till en mindre ändamålsenlig anordning av folkskoleseminariernas

läroplan.

Vad slutligen beträffar kommitténs förslag om inrättandet av treåriga

seminariekurser, avsedda för småskollärarinnor, som önska vinna utbildning

Folkskoleseminarierna

och småskoleseminarierna.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Kommittén.

92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

till folkskollärarinnor, har detta förslag bland de myndigheter, som däröver

yttrat sig, vunnit nästan enhällig anslutning. Av de kvinnliga folkskoleseminariernas

lärarkollegier har endast ett enda ställt sig tveksamt till

förslaget, under det att de fem övriga yttrat sig bestämt tillstyrkande.

Tanken att till dessa kurser efter vederbörlig inträdesprövning borde

lämnas tillträde åt flickor, vilka genomgått högre flickskola eller på annat sätt

erhållit en allmänbildning, som bör göra det möjligt att på kortare tid än

fyra år föra dem fram till seminariets slutmål, har också i allmänhet mottagits

med gillande, men man har därvid i regel uttalat sig för att kursen

även för dessa elever borde vara treårig och att de inträdessökande således

icke borde, såsom kommittén föreslagit, intagas först i andra årsklassen

av de treåriga kurserna. Denna modifikation i den föreslagna anordningen

synes mig böra tagas under närmare övervägande. Även den anmärkning,

som från flera håll gjorts, att antalet kurser av ifrågavarande beskaffenhet

borde bliva mindre än kommittén föreslagit, torde böra vinna beaktande.

Givetvis är det rådligast att i detta fall med en viss varsamhet pröva sig

fram för att finna i vad mån det behov, som dessa kurser skulle tillgodose,

är förhanden och i vad mån den tänkta anordningen är för ändamålet

lämplig. Även kommittén har velat hava upprättandet av dylika kurser

betraktat som ett försök, vars värde först genom vunnen erfarenhet kunde

avgöras.

2. Ökande av seminariernas iärarkrafter.

För ett rätt förstående av folkundervisningskommitténs utredning av

frågan om de för seminarierna behövliga lärarkrafterna torde böra förutskickas

den anmärkningen, att kommittén tänkt sig dels en på visst sätt

sammansatt lokalstyrelse för varje seminarium, dels ock en central myndighet,

som skulle utgöra en överstyrelse för folkundervisningsväsendet i riket.

Beträffande antalet behövliga Iärarkrafter för seminarierna anför kommittén:

Det inom varje grupp av lärare behövliga antalet Iärarkrafter är i första hand

beroende av den tjänstgöringsskyldighet, som kan åläggas varje särskild lärare. Vid

bestämmandet av en lärares tjänstgöringsskyldighet åter måste givetvis hänsyn tagas

till arten av den undervisning, som tillhör hans befattning. Ju mera krävande hans

arbete är, således ju mera det fordrar förberedelse från lärarens sida eller i allmänhet

taget är ägnat att taga honom i anspråk på tid utom själva lärotimmarna och ju högre

de pedagogiska fordringarna på hans undervisning måste ställas, desto mindre bör antalet

vara av hans undervisningstimmar.

Befattningen som lärare vid ett folkskoleseminarium är icke blott i högre grad

än de flesta andra lär arbefattningar ansvarsfull utan är ock mer än de flesta av natur

att lägga beslag på sin innehavares tid och arbetskraft samt ställa anspråk på hans

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

undervisningsskicklighet. Så är redan nu förhållandet, icke minst till följd av det

pedagogiska framstegsarbete, som i allmänhet kan sägas för närvarande pågå vid seminarierna.

Och de lärokurser och arbetsmetoder, som kommittén förordat, skola, i den

mån de bliva genomförda, ytterligare medverka till att göra seminarielärarnas arbete

krävande.

Tjänstgöringens beskaffenhet vid seminarierna är således av sådan art, att det

varken vore överensstämmande med seminariets fördel eller i enlighet med billighetens

fordringar, om den tjänstgöringsskyldighet, som ålades seminarieläraren, bleve med avseende

på antalet undervisningstimmar drygt tillmätt.

Vad då först beträffar tjänstgöringsskyldigheten för ämne slär ar na, d. v. s. rektor

och adjunkter samt andra lärare, som undervisa i de olika kunskapsämnena, är för

närvarande för seminarieadjunkt stadgad en undervisningsskyldighet av 24 till 28 timmar

i veckan, d. v. s. samma antal undervisningstimmar som det, vilket åligger läroverksadjunkt

med tjänstgöring i realskolans lägre klasser. Genom 1905 års läroverksstadga

blev undervisningsskyldigheten för adjunkt, »vars huvudsakliga tjänstgöring är

förlagd till realskolans sjätte klass och gymnasiet», bestämd till samma omfattning

som för lektor eller 20 till 22 veckotimmar, och 1899 års läroverkskommitté, på vars

förslag denna nedsättning i den eljest bestämda undervisningsskyldigheten för läroverksadjunkt

kommit till stånd, yttrar, att den »så ofta och med så goda skäl blivit

påyrkad, att någon särskild motivering från kommitténs sida i Jetta fall ej torde vara

av behovet påkallad».

Det torde då icke behövas någon särskild motivering för ett förslag att låta

undervisningsskyldigheten för adjunkt vid seminarium stanna vid nämnda timtal: 20

till 22 timmar i veckan. Skulle något ytterligare sägas, kunde erinras om den

handledning av seminarieeleverna vid deras undervisningsövningar, vilken åligger seminarieadjunkten

och förorsakar honom en myckenhet arbete, som icke kan uppföras i

form av bestämda undervisningstimmar. Den är närmast att jämföra med handledningen

av lärarkandidaterna vid provårsläroverken, ett arbete, som enligt läroverksstadgans

föreskrift kan medföra en sänkning av veckotimtalet från 20 till 18 eller,

med överstyrelsens begivande, även till lägre timtal.

Ännu mera av seminarielärarens tid än för ledningen av elevernas undervisningsövningar

skall emellertid krävas för ledningen av deras s. k. fria studier eller, såsom

kommittén benämnt dessa mera självständiga studier, deras »enskilda arbete». Bland

stadgebestämmelser, som kommittén föreslagit för att säkerställa det enskilda arbetet,

är bland andra den, att läraren i samband med undervisningen i sitt ämne skall tillhandagå

eleverna med uppgifter för deras enskilda arbete, giva den anvisning och ledning,

som för arbetets utförande äro behövliga, och granska det sätt, varpå det blivit

utfört, samt att hau i sådant syfte skall vara för eleverna tillgänglig å seminariet på

bestämd tid utom de egentliga lärotimmarna. Utan en sådan omsorgsfull befattning

med det enskilda arbetet från lärarens sida skall detta icke bliva av det värde för

elevernas utbildning, som det kan och bör bliva.

Det kunde då ock synas rimligt, att lärarens åliggande med avseende på detta

enskilda arbete i någon mån bleve taget i räkning vid bestämmandet av antalet av

hans undervisningstimmar, att det, om också till belopp av endast eu veckotimme, inräknades

däri. Kommittén bar dock funnit sig icke böra framställa förslag i sådan

riktning. Detta närmast med hänsyn till svårigheten att finna en bestämmelse för

saken i fråga, som icke bleve otillfredsställande. Enskilt arbete skall enligt kom
-

Behovet av

ämneslärare.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

mittens förslag kunna förekomma inom alla läroämnen, övningsämnen såväl som kunskapsämnen,

ock eleverna skola äga rätt att själva välja det eller de ämnen, vari de

hava att utföra sådant arbete. Det är således att vänta, att det enskilda arbetet skall

komma att fördela sig ganska ojämnt på de olika läroämnena. Fall skola kunna inträffa,

då eu lärare under eu termin icke kommer att få någon befattning med enskilt

arbete och då det således vore föga berättigat att inräkna sådant i hans undervisningsskyldighet.

I andra fall åter skall en lärare kunna bliva så överhopad av göromål för

dylikt arbetes skull, att tillgodoräknandet av en eller annan undervisningstimme endast

skenbart lomme att innebära en ersättning. Att under sådant förhållande låta det

ifrågavarande åliggandet bliva inräknat i den lagstadgade tjänstgöringstiden med ett

en gång för alla bestämt belopp, lika för alla lärare, vilket eljest från synpunkten av

önskvärd reda vore det bästa, skulle näppeligen vara fullt lämpligt. Att åter taga

det i beräkning allt efter dess för varje termin växlande omfattning skulle förutsätta,

att fördelningen av elevernas enskilda arbete på de olika ämnena kunde på förhand

fastställas, något som knappast läte sig göra, utan att ett otjänligt baud därmed lades

på detta arbete. Kommittén bär dessutom måst taga hänsyn därtill, att det enskilda

arbetet ännu skall kunna förefalla mängen såsom något val oprövat och till sitt värde

ovisst för att på sådant sätt, som här antytts, komma i betraktande.

I enstaka fall, där man på grund av föregående erfarenhet kan vänta, att någon

viss lärare skall bliva i särskild grad tagen i anspråk för handledningen av eleverna

i deras enskilda arbete, skall väl till förmån för denna lärare tillämpning kunna göras

av den bestämmelse angående möjlighet under vissa förhållanden till minskning i det

fastställda antalet tjänstgöringstim mar, som kommittén upptagit i stadgeförslaget. Men

i det hela måste sägas, att kommitténs förslag med avseende på det enskilda arbetet

innebär ett särskilt åliggande för seminavielärarna, som faller vid sidan av deras på

läsordningeu upptagna arbete och icke räknas dem till godo vid bestämmandet av deras

undervisningsskyldighet.

Det förutnämnda timtalet, 20—22 veckotimmar, skall enligt kommitténs förslag

gälla både för manlig och för kvinnlig adjunkt. Hitintills bär ingen skillnad varit

stadgad i tjänstgöringsskyldigheten för manliga och kvinnliga ämneslärare vid seminarierna,

och några missförhållanden, som härav skulle hava vållats, lära icke kunna uppvisas.

Kommittén finner så mycket mindre skäl till ändring, som icke ringa praktiska

olägenheter skulle komma att förorsakas av eu olikhet i tjänstgöringsskyldigheten.

Dessa praktiska olägenheter skulle inträda vid de seminarier, vid vilka både manliga

och kvinnliga adjunkter vore anställda. Vid ett sådant seminarium skulle eu dylik

olikhet hava till följd, att i samma mån antalet kvinnliga adjunkter växte, skulle antalet

tjänstgöringstimmar för de manliga adjunkterna komma att ökas och i allmänhet

bliva högre än vid ett seminarium med endast manliga adjunkter. Det kunde ock lätt

komma att inträffa, att en del av de undervisningstimmar, som eljest tillkomma de

ordinarie lärarkrafterna, icke längre kunde av dem bestridas, utan att ett överskridande

av de bestämda högsta tjänstgöringstimtalen bleve nödvändigt. Dylika förhållanden

måste kännas mindre tilltalande både för de kvinnliga och de manliga lärarna.

Ytterligare svårigheter skulle uppkomma, då en i fråga om adjunkterna fastställd olikhet

mellan manlig och kvinnlig lärares undervisningsskyldighet naturligtvis även borde

tillämpas med avseende på övningslärarna och lärarna i övningsskolan.

Jämte rektorsgöromålen har rektor vid folkskolesemiuarium för närvarande en

undervisningsskyldighet av 12 till 16 timmar i veckan. Samma undervisningsskyldighet

åligger enligt läroverksstadgan rektor vid högre allmänt läroverk. Denne har dock i

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr*205.

allmänhet särskilt avlönat biträde till hjälp vid expeditionsgöromålens utförande. Och

vid provårsläroverken liksom vid läroverk, vilkas lärjungeantal i väsentlig mån överstiger

det vanligen förekommande, kan undervisningsskyldigheten för rektor efter

överstyrelsens medgivande minskas intill 8 veckotimmar.

Att rektor ålägges undervisningsskyldighet är icke blott väl förenligt med hans

uppgift som rektor utan kan anses vara för denna i väsentlig grad främjande. Därigenom

kalles han i ständig och omedelbar erfarenhet om de krav, som undervisningen

ställer på läraren, och bringas han i närmare personlig beröring med lärjungarna. Men

viktigt är, att undervisningsskyldigheten bestämmes till sådant matt, att den icke

lämnar honom för liten tid för den viktigaste delen av hans uppgift, övervakandet och

ledandet av läroanstaltens verksamhet. Detta är så mycket nödvändigare, som de mera,

speciella rektorsgöromålen, d. v. s. de, som höra till expeditionen och den ekonomiska

förvaltningen, i allmänhet såsom mera omedelbart oundgängliga i första rummet taga

ut sin rätt. Yad särskilt seminarierna beträffar är det önskvärt, att rektors tid ickeallt

för härf tages i anspråk av hans undervisningsskyldighet. Tv seminariet med sin

förening av två olika läroanstalter, det egentliga seminariet och övningsskolan, och

med sin förening av teoretisk undervisning och praktisk utbildning nödvändiggör i särskild

grad en sorgfällig och kraftig ledning och sammanhållning.

Med tanke härpå har kommittén i sitt förslag angående undervisningsskyldighet

för seminarierektor icke velat gå utöver eu tid av 10 till 14 timmar.

För den biträdande föreståndarinnan, en befattning, som kommittén ansett behövlig

vid lärarinneseminarium, där rektorstjänsten bar manlig innehavare, föreslår

kommittén en undervisningsskyldighet av 15 till 17 timmar i veckan. Eu dylik sänkning

i desi undervisningsskyldighet, som eljest åligger adjunkt, torde kunna anses

motsvara hennes uppgifter som biträdande föreståndarinna. Det arbete, bon i denna

egenskap utför, innebär eu viss minskning i hennes medlärares arbete, särskilt rektors.

Denna minskning i rektors tjänsteåligganden är visserligen ej betydande men synes

dock^ böra motsvaras av någon höjning i hans undervisningsskyldighet, varför kommittén

föreslår, att undervisningsskyldigheten för rektor vid seminarium, där biträdande

föreståndarinna är anställd, bör få eu omfattning av 12 till 14 veckotimmar.

Vad beträffar rektors tjänstgöringsskyldighet vid ett dubbelseminarium anser

kommittén denna . böra hållas vid lämplig omfattning dels därigenom, att rektor erhäller

avlönat skrivbiträde till hjälp med de ökade expeditionsgöromålen, dels, där så.

prövas behövligt, åven därigenom, att minskning göres i hans undervisningsskyldighet.

Vid vårt törsta dubbelklassiga seminarium, nämligen seminariet i Göteborg, bär avlöning

för skrivbiträde åt rektor nyligen blivit av lvungl. Maj:t beviljad. Den biträdande

föreståndarinnan får vid ett dubbelseminarium väsentligt ökat arbete. Henne»

undervisningsskyldighet vid ett sådant seminarium bör därför vara mindre än vid ett

enkelsemiuarium. Kommittén föreslår, att såväl för rektor som för biträdande föreståndarinna

undervisningsskyldigheten må kunna minskas med högst 2 veckotimmar,

dock endast efter medgivande i varje särskilt fall av överstyrelsen.

Till bibliotekarie vid seminariet skall enligt kommitténs förslag visserligen vilken

som helst av ^seminariets lärare kunna förordna?. Men dä sannolikt är, att valet ofta.

skall falla pa någon av ämneslårarna, torde frågan om ersättning för det med bibliotekariebefattningen

förenade arbetet böra bär upptagas. Kommittén anser, att denna,

ersättning helst bör bestå däri, att bibliotekariens åligganden inräknas med visst timtal

i hans undervisningsskyldighet. Åtminstone så länge seminariernas boksamlingar

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kung!,» Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

ej vuxit till betydligt större omfång än det, de nu i allmänhet äga, synes detta timtal

kunna sättas till högst 2 veckotimmar.

Med ett belopp av två veckotimmar bör i den lagstadgade undervisningsskyldigheten

ock inräknas lärares skyldighet att leda frivilliga laborationsövningar inom de

naturvetenskapliga ämnena.

Att, såsom nu skett, tjänstgöringsskyldigheten så bestämmes, att ett visst spelrum

mellan fastställda gränser uppkommer, är av praktiska skäl nödvändigt. Ett bestämt

timtal, som icke finge över- eller underskridas, skulle i hög grad försvåra en

god arbetsordnings uppgörande. Därmed skulle ock göras omöjligt att taga hänsyn

till tjänstgöringens art. Denna är växlande, så att tjänstgöringen dels genom ämnets

natur, dels genom undervisningsarbetets förening med annat arbete blir mer eller

mindre mödosam. Inom de stadgade gränserna bör då för varje lärare hans undervisningsskyldighet

bestämmas med hänsyn till tjänstgöringens beskaffenhet. Därvid

böra uppdrag att vara klassföreståndare samt åliggande att granska elevernas skriftliga

arbeten särskilt komma i betraktande.

Stundom kan tjänstgöringen vara av så maktpåliggande och mödosam beskaffenhet,

att man både för rättvisans skull och i undervisningens eget intresse bör gå nedom

den gräns, som angives av det lägsta timtalet för den normala undervisningsskyldigheten.

Särskilt har man härvid att tänka på tjänstgöring, som innefattar ledningen

av morgonandakten eller som medför uppsatsgranskning i .större omfattning eller som

i högre grad är förenad med handledning av eleverna i deras enskilda arbete. Där

förhållandena det medgiva, bör i sådana fall ett avdrag ske i vederbörande lärares

eljest normala undervisningsskyldighet eller med andra ord en minskning ske i det

för vanliga fall bestämda lägsta antalet undervisningstiminar. Eu dylik minskning

bör dock enligt kommitténs förslag icke utan vederbörande myndighets medgivande

uppgå till mera än 2 veckotimmar.

De nu anförda bestämmelserna för ämneslärarnas tjänstgöringsskyldighet överensstämma

i allt väsentligt med motsvarande stadganden för de allmänna läroverken.

Utom av den tjänstgöringsskyldighet, som lämpligen kan åläggas lärarna, bestämmes

det behövliga antalet lärarkrafter av det antal lärartimmar i de olika ämnena,

som undervisningsplanen gör behövligt. Med ett ämnes »lärartimmar» förstås de

tjänstgöringstimmar, räknade till vanlig lektionstimmes längd, som måste tagas i anspråk

för ämnets räkning. Det antal sådana timmar, som enligt den i det föregående

tecknade undervisningsplanen bör bliva behövligt vid seminarierna, blir ej i alla ämnen

detsamma som det å den av kommittén föreslagna timplanen upptagna. Dels

faller någon undervisning utanför timplanen, särskilt all sådan, som icke är obligatorisk

för klassens eller avdelningens alla lärjungar. Dels kan genom klassens delning i två

eller flera grupper eller någon gång genom två klassers sammanslagning antalet lärartimmar

bliva olika det motsvarande antalet å timplanen förekommande, i förra fallet

större, i senare fallet mindre. Vidare kan, enligt vad nyss sagts, understundom ett

avdrag böra ske i en lärares undervisningsskyldighet med hänsyn till hans arbetes beskaffenhet.

Ett dylikt avdrag betecknar tydligen tjänstgöringstimmar, som för det

ifrågavarande ämnets räkning tagas i anspråk, och är således att inräkna i ämnets

lärartimmar. En minskning i undervisningsskyldigheten för en lärare med hänsyn till

ett ämnes beskaffenhet har med avseende på lärarbehovet samma verkan som en ökning

av ämnets timtal. I här föreliggaude beräkning, som ju måste förutsätta full

möjlighet för de föreslagna stadgebestämmelsernas tillämpning, bör avdraget upptagas

till 2 timmar.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Man har först att tillse, vilka lärotimmar som erfordras för de olika kunskapsämnena.

Därvid må till eu början bortses från de timmar, som krävas för handledning

av eleverna vid deras undervisningsövuingar.

Med det å timplanen upptagna veekotimtalet för ämnet kristendomskunskap bör

sammanföras den tid, som morgonandakterna upptaga, d. v. s. 15 minuter eller en

tredjedels undervisningstimme för varje dag, således tillsammans 2 veckotimmar. Men

ledningen av morgonandakten är, såsom förut påpekats, en uppgift av den art, att den

för läraren bör medföra ett avdrag i den eljest lagstadgade undervisningsskyldigheten, så

mycket hellre som religionsundervisningen i det hela, rätt bedriven, är en i hög grad

krävande uppgift. Det för morgonandakterna erforderliga antalet lärartimmar bör således

sättas till 4. För ämnet kristendomskunskap har man alltså att taga i beräkning dels

12 lärartimmar enligt timplanen, dels 4 lärartimmar för ledningen av morgonandakten.

I fråga om modersmålet har man att taga i beräkning det avdrag, som bör

kunna förekomma med hänsyn till det betydande arbete, som granskningen av elevernas

uppsatser medför. Avdraget kan enligt nu gällande stadga för en och samma

''lärare uppgå till 4 veckotimmar, enligt kommitténs stadgeförslag endast till 2. Tänker

man sig uppsatsgranskningen fördelad på två personer och för vardera av dem detta

avdrag av 2 timmar verkställt, har man att beräkna en ökning av ämnets timtal med 4.

De naturvetenskapliga ämnena äro mycket arbetsamma för vederbörande lärare,

men något avdrag i nämnda lärares undervisningsskyldighet torde dock icke kunna

ifrågasättas, då ämnena, därest ett något så när tillfredsställande undervisningssätt

skall göras möjligt, ändock kräva ett jämförelsevis stort antal lärartimmar. Kommittén

har vid redogörelsen för de naturvetenskapliga ämnenas lärokurser framhållit nödvändigheten

av att undervisningen, i det fall att antalet elever i klassen överstiger 20,

till en viss utsträckning försiggår med delad (halv) klass (se sid. 60). Åtminstone halva

-antalet av dessa ämnens undervisningstimmar bör beräknas för delad klass, således i

biologi och hälsolära 4 timmar och i fysik och kemi 4 timmar. I sistnämnda ämne

tillkomma dessutom 2 lärartimmar för de frivilliga laboratorieövningarna.

Den karaktär och uppgift, som kommittén velat giva åt den tidigare delen av

geografiens kurs i seminariet, gör det, såsom lätt inses, högst önskligt, att icke säga

nödvändigt, att geografiundervisningen under det första året kan försiggå med delad

klass. Härigenom ökas ämnets lärartimmar med 2. Märkas bör, att det sammanlagda

lärartimtalet för historien och geografien enligt kommitténs förslag dock kommer att

bliva mindre än för närvarande, nämligen 13 mot nuvarande 14.

För läroämnet främmande språk blir antalet lärartimmar dubbelt större än antalet

på timplanen upptagna timmar, då man enligt kommitténs förslag har att utgå

ifrån att undervisning skall kunna förekomma i båda språken vid varje seminarium,

ehuru varje särskild elev icke erhåller undervisning i mera än det ena.

Matematiken, historien, ekonomiläran samt psykologien och pedagogiken få samma

antal lärartimmar som timplanstimmar.

I tjänstgöringen för eu av ämneslärarna skall enligt det föregående inräknas 2

veckotimmar för bibliotekets skötsel.

Slutligen har man att beräkna de timmar, som krävas för handledning av eleverna

vid deras praktiska utbildning, nämligen för så vitt denna handledning skall

givas av lärarna i de olika kunskapsämnena.

Därvid har man huvudsakligen att tänka på de s. k. gruppövningarna och serieövningarna

samt på den »behandling av metodiska frågor», för vilka särskild tid beräknats

i undervisniugsplanen. »Timbesöken» i övningsskolan och besöken i andra

läroanstalter skola visserligen ordnas och ledas av ämneslärare, nämligen av läraren i

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft. (Nr 305.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

pedagogik ock av rektor, men behöva icke med nödvändighet påkalla lärarens närvaro

och torde därför icke höra uppföras i form av lärartimmar. »Heldagsbesöken» åter

falla inom vederbörande lärares, i allmänhet övningsskollärares, undervisningstid och

taga således inga särskilda lärartimmar i anspråk.

Vad nu grupp- och serieövningarna beträffar bör en del av dem fortfarande som

hittills ledas av övningsskolans lärare. Detta gäller särskilt om de övningar, som

falla inom övningsskolans småskolavdelning. Av de övriga undervisningsövningarna

kommer väl däremot det stora flertalet att ledas av seminariets ämnes- och övningslärare.

Lärarna i övningsskolan komma ändock att i ganska stor utsträckning tjänstgöra

som handledare, nämligen vid elevernas heldagsbesök i övningsskolan.

En närmare granskning av kommitténs förslag till ordning för den praktiska

utbildningen giver vid handen, att hela antalet av de till ämneslärarnas tjänstgöring

hörande lärartimmar, som behövas för elevernas praktiska utbildning, uppgår till 20.

I det föregående är icke förutsatt, att seminariets ämneslärare skola undervisa i

övningsskolan annat än i omedelbart samband med sin verksamhet som ledare av elevernas

praktiska utbildning. Nu vore det visserligen för främjandet av nämnda lärares

förmåga som ledare av den praktiska utbildningen ingalunda otjänligt, om undervisning

i övningsskolan tilldelades dem även i större utsträckning. Därigenom skulle

dock arbetet i övningsskolan ytterligare splittras på olika lärare och dess nödtorftiga

sammanhållning i vederbörande övningsskollärares hand än mera försvåras, vilket för

skolans lärjungar icke vore lyckligt. Därtill kommer, att användningen av seminarieadjunkter

som lärare i övningsskolan kan anses mindre tillfredsställande från statsekonomi

synpunkt. Av sådana skäl har kommittén funnit sig icke böra beräkna några

särskilda lärartimmar för undervisning i övningsskolan av seminariets ämneslärare, icke

ens i skolans övre avdelning, där sådan undervisning eljest synes helst kunna förekomma.

Emellertid torde, även om särskild tid därför ej upptages i en normalberäkning

av lärarbehovet, i enstaka fall tillfälle kunna beredas seminarieadjunkt att tjänstgöra

i övningsskolan en eller annan timme utöver de för undervisningsövningarna

anslagna, där så befinnes lämpligt.

I enlighet med det föregående får man då följande översikt över de lärartimmar

för ämneslärare, som enligt kommitténs förslag bliva behövliga. Den vid de

olika läroämnena i tabellen förekommande första siffran betecknar antalet undervisningstimmar

enligt den föreslagna timplanen, följande siffra ytterligare tillkommande

lärartimmar och slutsiffran hela antalet lärartimmar.

För undervisning

i kristendomskunskap 12 —(— 4 (morgonandakteu)..................... summa 16 timmar

» modersmålet 14 + 4 (skriftliga arbeten).................. » 18 »

» matematik 12 ......................................................... » 12 »

» historia 6 ........................................................ » 6 »

» geografi 5 + 2 (delad klass) ........................... » 7 *

» biologi och hälsolära 8 + 4 (delad klass) ... ....................... » 12 »

» fysik och kemi 8 + 6 (delad klass, friv. laborat.)...... » 14 »

» ekonomilära 5 ......................................................... » 5 »

» främmande språk 6 för vartdera språket........................ » 12 »

» psykologi och pedagogik 8 ......................................................... » 8 »

» skötseln av biblioteket .................................................................. » 2 »

» ledningen av den praktiska utbildningen.................................... » 20 »

Summa 132 timmar

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

I det föregående hade två faktorer, av vilka det behövliga antalet ämneslärare

tydligen bestämmes, blivit fastställda, nämligen tjänstgöringsskyldigheten och beloppet

av de lärartimmar, som tillhöra dessa lärares tjänstgöring. De behövliga lärarkrafterna

böra nu kunna beräknas.

Härvid bör man tydligen räkna med undervisningsskyldighetens medelvärde. Att

vid beräkningen använda dess lägsta eller högsta belopp vore att förutsätta, att alla

lärare skulle hava den minsta eller alla den största lagliga tjänstgöringen, varmed i

båda fallen möjligheten skulle vara utesluten att på det sätt, som ämnesfördelningen

fordrade, låta tjänstgöringen växla mellan de fastställda gränserna.

Då ämneslärarna äro rektor och adjunkter och enligt kommitténs i det föregående

framställda förslag undervisningsskyldigheten för rektor är i medeltal 12 veckotimmar

och undervisningsskyldigheten för adjunkt i medeltal 21 veckotimmar, ger

det föreliggande beloppet av 132 lärartimmar i första hand, såsom lätt finnes, till

resultat ett behov av sex adjunkter jämte rektor. — Det måste emellertid tillses, huruvida

det föreliggande beloppet av lärartimmar helt och hållet är att täcka med ordinarie

lärarkrafter eller om någon del av däri ingående tjänstgöring kan och bör överlämnas

åt extra ordinarie lärarkrafter.

I detta avseende är först och främst att erinra om kommitténs förslag rörande

undervisningen i främmande språk vid seminarierna, nämligen att varje elev skall

åtnjuta undervisning i ett och endast i ett främmande språk, därvid han, såvitt möjligt,

skall äga att själv välja mellan de båda språken tyska och engelska. Med en

sådan ställning för de båda i ämneskretsen ingående främmande språken är det. tydligen

tänkbart, att vid något seminarium det ena av dem kan komma att för en

eller annan klass alldeles bortfalla, i det att alla eleverna välja det andra språket.

Kommittén har dessutom föreslagit, att överstyrelsen skall kunna föreskriva viss ° inskränkning

i möjligheten att välja mellan båda språken, så att, om det ena språket

väljes av ett ringa antal elever, detta språk skulle kunna för den ifrågavarande klassen

bortfalla. Vid sådant förhållande är det givetvis icke tillrådligt att beräkna ordinarie

lärarkraft för mer än det ena av de två främmande språken.

Vidare måste, såsom kommittén i annat sammanhang utvecklar, i fråga om ämnet

ekonomilära undervisningen under den närmaste framtiden tänkas, uppehållen helt

eller delvis medelst extra lärarkrafter, vadan detta ämnes timtal tillsvidare är att frånräkna,

då det gäller de ordinarie ämneslärarnas tjänstgöring, låt vara att i något fall

ordinarie ämneslärare skall kunna åtaga sig det ifrågavarande ämnet eller någon del

därav.

Den timsumma, som efter fråndragning av det ena främmande språkets och ekonomilärans

lärartimmar kvarstår för de ordinarie adjunkterna och rektor, är 121. Fråndragas

rektors timmar, återstå 109 timmar till fördelning på adjunkterna, och man

finner, att denna summa innebär normal tjänstgöring för fem adjunkter, varvid dock

en rest av 4 veckotimmar uppkommer.

Förutom det antal lärartimmar, som representeras av det ena främmande språket

och ekonomiläran, måste följaktligen ytterligare ett antal lärartimmar överlåtas pa

andra lärarkrafter än rektor och de ordinarie adjunkterna, då dessa senare, såsom tydligt

är, icke kunna bliva flera än fem. Att härvid utvälja något visst ämne torde

varken vara behövligt eller lämpligt. Närmast synes måhända ligga att skilja ifrån

även det andra främmande språket. I vissa fall kan detta komma att visa sig fördelaktigt,

men att göra det till regel vore helt visst oklokt. Det bör med avseende

därpå märkas, att såväl tyskan som engelskan tillsammans med nordiska språk bildar

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

en ofta förekommande ämnesgrupp i filosofisk ämbetsexamen, där nordiska språk i

övrigt ingår endast i förening med latin och historia. Möjligheten för seminarierna

att vid ledigförklaring av adjunktstjänst förena modersmålet med antingen tyska eller

engelska vidgar därför väsentligt utsikterna för dem att erhålla lämpliga modersmålslärare,

något som kan anses såsom en av de fördelar, vilka vinnas genom upptagandet

av främmande språk i seminariernas ämneskrets. Ett och annat mindre parti än av det ena,

än av det andra kunskapsämnets lärokurs kan tänkas avsöndrat och överlämnat åt särskild

lärare utom eller inom seminariets lärarkår. Särskilt må erinras om hälsoläran, vilken,

såsom kommittén på annat ställe påpekat, i vissa fall kan tänkas anförtrodd åt seminariets,

gymastiklärare eller åt dess läkare.

Över huvud taget vore det olämpligt att med avseende på undervisningens fördelning

på de olika lärarkrafterna fastslå genom stadgeföreskrift en gång för alla bestämda

ämnen och timtal. Man skulle därigenom ofta omöjliggöra just den förening

av ämnen och den fördelning av arbetet, som i ett föreliggande fall vore det för läroanstalten

mest önskvärda. Ju större rörelsefrihet i detta avseende, desto bättre. Deri

behövliga kontrollen åligger seminariernas centrala myndighet, som stadfaster förslag

till ämnen för adjunktstjänst vid dess ledigförklarande och i regeln förordnar de för

varje seminarium behövliga extra lärarkrafterna.

I överensstämmelse med nu gjorda utredning angående de vid seminarierna behövliga

ämneslärarna föreslår kommittén följande stadgande: Lärare vid seminarium

vare, för undervisningen i kunskapsämnena, rektor och minst fem adjunkter, börande

den del av ifrågavarande undervisning, som icke av rektor och adjunkter bestrides,

överlåtas åt extra ordinarie lärarkrafter till den omfattning, överstyrelsen efter hemställan

av lokalstyrelsen bestämmer. — Enligt de bestämmelser, som för närvarande

äro gällande, skola vid varje seminarium Unnas »minst fyra» adjunkter. Vid två

seminarier, nämligen seminarierna i Stockholm och Lund, äro på grund av särskild

kungl. förordning fem ordinarie adjunkter anställda.

En liknande undersökning, utförd för ett dubbelseminarium ger, såsom man kan

förutse, ett antal lärartimmar, som är endast obetydligt lägre än dubbla antalet av

lärartimmar vid ett enkelseminarium, och visar, att man för bestridande av undervisningen

i kunskapsämnena vid ett dubbelseminarium bör tänka sig jämte rektor åtminstone

10 ordinarie adjunkter.

Behovet av Vart och ett av de i seminarieundervisningen ingående övningsämnena, d. v. s.

övnings- teckning, välskrivning, musik, trädgårdsskötsel, gymnastik med lek och idrott, slöjd

lärare. ocp pusijg(; arbete, kräver i regeln, då övningsläraren i allmänhet icke äger utbildning

för mera än ett ämne, sin särskilda lärarkraft. Övningslärarens undervisningsskyldighet

blir därför i första rummet beroende av det antal lärartimmar, som hans ämne

kräver, och kan således icke bestämmas till ett för alla lika belopp. Om i något ämne

det ifrågavarande timtalet stiger utöver det för en enda lärare möjliga, måste ytterligare

en lärarkraft anlitas. Uppgiften blir således att för varje övningsämne bestämma

det antal lärartimmar, som av detsamma göres erforderligt.

Läraren i teckning skall enligt kommitténs förslag, i likhet med vad som nu är

stadgat, vara pliktig att undervisa jämväl i välskrivning. I fråga om hans tjänstgöring

har man då att till det antal timmar, som ämnet teckning upptager på timplanen,

eller 8, lägga två timmar för den frivilliga teckningen, 1 timme för undervisningen i

välskrivning och 2 timmar för ledningen av undervisningsövningarna i teckning och

välskrivning. Teckningslärarens hela tjänstgöring blir följaktligen 13 veckotimmar.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungi. Mops Nåd. Proposition Nr 205. 101

Läraren i musik bar jämte sina på timplanen upptagna 8 sångtimmar 1 veckotimme

. för ledningen av den frivilliga körsången och ett betydligt antal timmar för

undervisningen i piano- och orgelspelning (s. k. uppspelningstimmar), i den föreslagna

undervisningsplanen beräknade till 16, samt slutligen 2 timmar för handledning'' av

eleverna vid deras undervisningsövningar i sång — summa 27 timmar.

Gymnastiklärarens tjänstgöring blir beroende av det antal avdelningar, vari eleverna

vid övningarna uppdelas. Kommittén har tänkt sig tre gymnastikavdelningar

såsom det vid ett manligt enkelseminarium normala, nämligen en avdelning bestående

av första klassen, en av andra och tredje klasserna och en av fjärde klassen. Avdelningar,

omfattande tre klasser eller 90 elever, skulle icke giva samma individuella behållning

av undervisningen och skulle dessutom kräva större gymnastiklokaler, än seminarierna

i allmänhet förfoga över. Tiden för varje gymnastiklektion är vid ett manligt

seminarium enligt kommitténs förslag 45 minuter, d. v. s. en undervisningstimme.

Vid lek- och idrottsövniugarna hava två klasser tänkts skola bilda en avdelning. Med

avseende på.den teoretiska undervisningen i gymnastik har det synts kommittén, som

skulle tid därför bäst erhållas på det sätt, att i fråga om tredje och fjärde klasserna

den dag i veckan, da för dessa klasser lek och idrott förekomma, den vanliga gymnastiklektionen

bortfölle och motsvarande tid i stället användes för teoretisk undervisning.

Da nu vid de, manliga seminarierna andra och tredje klasserna tillsammans bilda en

gymnastikavdelning, far andra klassen eu sådan dag vara ensam vid den ordinarie

gymnastikövningen, och den teoretiska undervisningen för tredje klassen måste förläggas

till annan tid.. Härigenom blir en särskild lärartimme behövlig. Elevernas

undervisningsövningar i gymnastik, som enligt kommitténs förslag skola förekomma i

samband med övningsskolans gymnastiklektioner, få samma tid som dessa senare eller

30 minuter, d. v., s. två tredjedels undervisningstimme, varje dag och komma således

att kräva 4 lärartimmar i veckan. Tjänstgöringen för gymnastikläraren vid ett manligt

seminarium blir i enlighet.härmed: gymnastik i seminariet 18 veckotimmar, lek

och idrott samt teoretisk undervisning 5 veckotimmar, undervisningsövningar 4 veckotimmar

summa 27 veckotimmar. Då emellertid, såsom kommittén påpekat, den

teoretiska undervisningen möjligen kan ordnas även på annat sätt, torde 26 veckotimmar

kunna sättas som minsta undervisningstid.

Vid ..ett kvinnligt seminarium skall enligt kommitténs förslag för varje dags

gymnastikövning auslas i första klassen eu tid av 45 minuter ock i de övriga klasserna.

, en tid av 30 minuter. Däremot skall ingen gymnastikavdelning där omfatta

flera ån 30 elever, i det att varje klass skall bilda eu gymnastikavdelning, varigenom

undervisningen .bättre kommer varje enskild elev till godo. Antalet lärartimmar för

gymnastiken . blir till följd härav detsamma som vid det manliga seminariet eller 18,

ocu da i övrigt undervisningsplanen är densamma vid båda seminarierna, uppkommer

med avseende pa lärartimnianius antal ingen annan skillnad än den, att vid det kvinnliga

seminariet någon särskild lärartimme icke behöver tagas i anspråk för den teoretiska

undervisningen. Gymnastiklärarinnan vid ett kvinnligt seminarium får således

en tjänstgöring av 26 veckotimmar.

Läraren i slöjd vid ett manligt seminarium torde, såsom i regeln nu är fallet,

otta komma att vara slöjdlärare även för gossarna i seminariets övningsskola. De för

gosslöjden i övningsskolan behövliga lärartimmarna torde därför böra upptagas vid

beräkningen av ifrågavarande lärares tjänstgöring. Lärartimmarna i övningsskolan

, ra .sättas till 12 i veckan (pappslöjd för gossar och under en del av tiden även

tör flickor i tolkskolans andra klass: 4 timmar; träslöjd för gossar i folkskolans tredje

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

och fjärde klasser: 4 timmar; metallslöjd för gossar i folkskolans högre avdelning: 4

timmar). I dessa timmar är dä inräknad 1 timme för undervisningsöyning i ämnet.

Då slöjdundervisningen i seminariet upptager 10 veckotimmar, blir slöjdlärarens hela

tjänstgöring följaktligen 22 veckotimmar.

Det ämne, som i kommitténs läroplan betecknats med namnet »husligt arbete»,

innefattar dels kvinnlig slöjd, dels hushållsgöromål. Av de på timplanen för ämnet

upptagna timmarna skulle sammanlagt 8l/2 tillhöra den kvinnliga slöjden och D o användas

för hushållsgöromål. Lärartimmarna i kvinnlig slöjd bliva lika många som de

på timplanen upptagna timmarna. Tagas även de lärartimmar i betraktande, som behövas

för undervisningen i kvinnlig slöjd i övningsskolan, blir summan I6V2'' i det att

den kvinnliga slöjden i övningsskolan kräver 8 timmar (en slöjdavdelning, bestående

av gossar och flickor i folkskolans första klass samt under en del av tiden även av

flickor i folkskolans andra klass: 4 timmar; en slöjdavdelning, bestående av flickor i

folkskolans tredje och fjärde klasser samt högre avdelning: 4 timmar). Häri är en

timme för undervisningsövning i ämnet inräknad. Undervisningen i hushållsgöromål

måste alltid försiggå med delad klass, vadan lärartimmarna bliva dubbelt sa många

som de på timplanen upptagna, således 15. Nu böra även de kvinnliga lärjungarna i

seminariets övningsskola erhålla undervisning i hushållsgöromål, sa mycket mera som

tillfälle därigenom beredes seminarieeleverna att få deltaga i undervisningen av barnen.

Alla skäl tala då för att lärarinnan blir densamma i övningsskolan som i seminariet.

Flickorna i folkskolans fjärde klass och i dess högre avdelning eller åtminstone de

sistnämnda böra komma i åtnjutande av sådan undervisning, och man har således att

för övningsskolans del räkna med åtminstone 4 veckotimmar för vardera av två skolköksavdelningar

eller, beroende på barnantalet, för en enda sådan, d. v. s. 8 eller 4

lärartimmar.

Det minsta antal lärartimmar, som i seminariet och i övningsskolan tillsammans

erfordras för undervisningen i ämnet husligt arbete, blir enligt det föregående 351.2- Detta är, då det gäller en över hela läsåret utsträckt undervisning, tydligen för mycket

för en enda lärarkraft. Vid ett manligt seminarium måste undervisningen i kvinnlig

slöjd i övningsskolan överlåtas åt någon av de vid övningsskolan anställda kvinnliga

lärarna, som då ock torde böra leda undervisningsövningarna i ämnet. Samma anordning

kan naturligtvis tänkas lämplig även vid ett kvinnligt seminarium. I sa fall gar

antalet lärartimmar för husligt arbete ned till 27, och hela tjänstgöringen torde kunna

bestridas av en enda lärarinna. I annat fall får ämnet taga två lärarkrafter i anspråk:

en lärarinna i kvinnlig slöjd med en undervisningsskyldighet av minst 16 veckotimmar

och en lärarinna i hushållsgöromål med en undervisningsskyldighet av minst 19

veckotimmar, om endast en skolköksavdelning i övningsskolan förekommer.

Återstår trädgårdsskötseln. Undervisningen i detta ämne fördelar sig mycket

ojämnt på olika tider av året. För den teoretiska undervisningen har kommittén beräknat

i medeltal 60 undervisningstimmar under seminariekursen och för den praktiska

120, således sammanlagt 180 timmar eller i medeltal 5 veckotimmar, sa som a

timplanen angivits. Då den praktiska undervisningen måste ske med delad, klass, blir

antalet lärartimmar 60-{-240—300 eller i medeltal 81., veckotimmar. Härtill kommer

praktisk undervisning av barnen i övningsskolan under den därför lämpliga årstiden och

i samband därmed ledning av undervisningsövningar i ämnet. Enligt kommitténs förslag

skulle för denna undervisning anslås 3 veckotimmar under inemot 12 veckor om

året med vardera av två grupper av barn, således i medeltal under läsaret inemot 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10g

Kun;]!. Maj:is Nåd. Proposition Nr 205.

lärartimmari veckan. Tjänstgöringen för läraren i trädgårdsskötsel kan således uppskattas

till 10 veckotimmar. t J

,, , 1 enlighet med det föregående bliva övningslärarna vid ett enkelseminarium

således följande: en lärare i teckning och välskrivning med 13 undervismngstimmar

i veckan, en i musik med 27 veckotimmar, en i gymnastik

med 26 veckotimmar, en i trädgårdsskötsel med 10 veckotimmar “samt vid

iuanligt seminarium en lärare i slöjd med 22 veckotimmar och vid k vinnligt

seminarium en lärarinna i husligt arbete med 27 veckotimmar eller

ock vid sistnämnda seminarium en lärarinna i slöjd med 16 och en i hushallsgoromal

med 19 veckotimmar. Antalet övningslärare blir följaktligen vid

ett manligt seminarium 5 och vid ett kvinnligt 5 eller 6. °

Enligt nu gällande bestämmelser är tjänstgöringsskyldigheten för läraren i tecka“§

Af’ ™r Isåren i musik 16, för läraren i gymnastik 11-13 och för läraren i

slöjd 16 18 veckotimmar. ^ Dessa tal skilja sig, såsom synes, i vissa fall ej obetydligt

Iran dem, vilka kommittén i enlighet med sin undervisningsplan funnit behövliga..

.Härvid är emelleitid att märka, att de stadgade timtalen avse minimitiänstgörin°* och

att _ lärarna hava skyldighet att mot särskild ersättning åtaga sig ytterligare tjänstgöring.

Det visar sig ock, att det antal lärartimmar, som undervisningen, sådan den

för närvarande är ordnad, faktiskt kräver, i allmänhet är väsentligt större. Av serninarierna,

s senast tryckta redogörelser framgår, att under läsåret 1909 — 1910 vid de 14

seminarier, som da voro fullständiga och av vilka intet hade parallellklasser, teekniimslararen

hade eu tjänstgöring av i medeltal 14 veckotimmar, att musiklärarens tjänstgöring

samma läsår vid 7 seminarier uppgick till 24 veckotimmar eller däröver och i

medeltal vid de 14 seminarierna var något över 22 veckotimmar, att gymnastiklärarens

tjänstgöring i medeltal uppgick till 14 och slöjdlärarens vid lärarseminarierna i medeltal

till 183/4 och vid lärarinneseminarierna i medeltal till något över 21 veckotimmar.

Den undervisningsskyIdoghet, som av kommittén beräknats för de olika övnirmslärarna,

torde komma att riktigare motsvara undervisningens verkliga behov och således

kunna betraktas soin normal undervisningsskyldigket, som endast i undantagsfall

kan komma att i någon väsentligare man behöva ökas. Då undervisningen i övnin°''såmnena

sa till vida torde vara mindre arbetsam än undervisningen i kunskapsämnena,

att den i allmänhet icke kräver lika mycket arbete utom lärotimmarna, torde den angivna

undervisningsskyldigheten väl icke i något fall kunna anses överskrida lärarens

omlaga. I flera tall torde eu utsträckt undervisuiugsskyldighet vara för lärareu möjlig

hn, åkning av övningslärarens undervisningsskyldigket kan påkallas bland annat av

nödvändigheten att^för vinnande av en god arbetsordning eller en mera verksam undervisning

arbeta med delad klass i större utsträckning än ovan förutsatts, men framför

allt kan den bliva behövlig till följd av parallellklassers inrättande. Där så prövas

behövligt, bor da ock övningslärare framgent som hittills vara skyldig att mot särskilt

arvode^ ataga sig utsträckt undervisning. Till den ekonomiska sidan av frågan om

sådan övertidstjänstgöring skall kommittén i annat sammanhang återkomma. Med avseende

pa lärarens skyldighet föreslår kommittén, att utsträckt tjänstgöring icke ma

kunna _ aläggas övningsläraren utan hans eget medgivande till större belopp, än tat

undervisningsskyldigheten i dess helhet uppgår till 28 veckotimmar. Endast i fråga

om lararen i trädgårdsskötsel har kommittén med hänsyn till de förhållanden, som för

den_ praktiska sidan av hans undervisning kunna uppkomma vid ett dubbelklassigt

seminarium, funnit nödvändigt att överstiga denna gräns och föreslagit, att nämnda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

101

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

lärare skall vara skyldig att under den tid av året, som lämpar sig för handledning i

trädgårdsarbete i det fria, undervisa intill 36 veckotimmar. ,

Mera än i fråga om någon annan lärare gäller det om läraren i trädgårdsskötsel,

att hans tjänstgöringsskyldighet endast ofullständigt augives av antalet undervisningstimmar.

Drygaste delen av hans tid kommer att upptagas av den skötsel och vard,

som han under alla årstider, jämväl under den del av året, då övriga lärare åtnjuta

ferier, måste ägna åt seminarieträdgården. ..... ...

Vid ett dubbelseminarium komma de flesta övningsämnen att krava tva lärare.

Så synes bliva fallet med alla utom teckningen och trädgårdsskötseln. Antalet övmngslärare

skulle följaktligen vid ett manligt dubbelseminarium bliva 8 och vid ett kvinnligt

8 till 10.

Behovet av Det behövliga antalet lärare vid ett seminariums övningsskola är framför allt

övnings- be3tämt av antalet avdelningar i övningsskolan. För att motsvara sitt ändamål maste

Skollärare. 5vningsskolan äga en viss rörlighet och kunna sammanställas till likhet med de viktigare

av de hos oss förekommande olika skoltyperna. Allt under det att densamma

vid skilda tillfällen på olika sätt uppdelas, måste den dock behålla en viss mera beständig

grundform. Denna skall enligt kommitténs förslag helst vara formen »lifct. r>»,

varvid övningsskolan komme att bestå av en småskolavdelning, två folkskola va emmgai

och eu folkskolans högre avdelning. Yarje sådan avdelning komme att bestå av barn,

som i regeln erhölle undervisning samtidigt av samma lärare. För varje avdelning

skulle finnas en avdelningsföreståndare, en lärare, som meddelade all den undervisning

i avdelningen, som icke komme att utföras av seminarieeleverna eller av de amiiesoch

övnino-slärare, vilka leda seminarieelevernas undervisningsövnmgar; avdelmngsföreståndaren

skulle bilda den sammanhållande kraften i undervisningsarbetet inom

avdelningen och för övrigt äga den uppgift, som i allmänhet åligger en klasstore
Att

varje avdelning av övningsskolan får sin särskilda, avdelningsföreståndare

är nåcot, som ovillkorligen kräves av hänsynen till de barns bästa, som övningsskoian

fatt i sin vård. Då nu det normala antalet avdelningar i övningsskolan skulle vara

fyra och då enligt det föregående ingen av seminariets ämneslarare kan komma att

få så pass mycket undervisning i skolan, att han skulle kunna sköta förestandarskapet

för en avdelning, blir således det behövliga antalet övningsskolläiai e ätmin
St0n(Détta

är ock det antal, som för undervisningens uppehållande i övningsskolan

blir behövligt. Att bestämt angiva den summa av lärartimmar, som kommer att tillhöra

övningsskollärarnas tjänstgöring, låter sig svårligen göra, då .skolans uppdelning

vid vane särskilt tillfälle kan tänkas olika. En överslagsräkmng giver eu summa, som

för var och en av de fyra lärarna skulle innebära eu uudervisningsskyldighet av omkring

24 veckotimmar. Härtill kommer eu och annan timmes tjänstgöring i seminariet

för undervisning i metodik. ......

Nåo-ra lärartimmar för fortsättningsskolan äro vid nämnda oversiagsrakning icke

medtagna, ehuru, såsom man bör hoppas, en fortsättningsskola i de flesta fall kommer

att tillhöra ett seminariums övningsskola. ... ...

Kommittén föreslår, att undervisningsskyldigheten för iararna i övningsskolan

skall bestämmas till en omfattning av 22 till 26 veckotimmar,

dock att för lärare, som i större utsträckning fått sig alagd ledning av eleverna»

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 105

praktiska utbildning, den lägre gränsen må kunna sänkas med högst två timmar i

veckan.

För närvarande är för övningsskolans lärare bestämd en undervisningsskyldighet

av 24 till 28 veckotimmar, och kommitténs förslag innebär således någon sänkning av

timtalet. Men samma skäl, som påkalla eu sänkning i antalet undervisningstimmar

för seminarieadjunkterna, göra en sådan önsklig i fråga om övningsskollärarna. Deras

arbete är både svårt och betydelsefullt, vare sig det gäller undervisningen av barnen

i övningsskolan, därvid i regeln varje lektion åhöres av en eller flera seminarieelever,

för vilka den skall tjänstgöra som ett mönster, eller det gäller den omedelbara handledningen

av eleverna för deras praktiska utbildning. Det bör ock ihågkommas, att

tillsynen över barnen och uppgiften att söka sammanhålla det på olika lärare splittrade

undervisningsarbetet inom skolavdelningen gör det nödvändigt för dem att vara

närvarande i skolan även många av de timmar, då de enligt arbetsordningen skulle

vara fria.

Vid ett dubbelseminarium blir, enligt vad tidigare sagts angående övningsskolans

beskaffenhet vid ett sådant seminarium, det behövliga antalet lärare i övningsskolan

minst 7.

Emellertid är övningsskolans omfattning och anordning ännu mycket olika vid

olika seminarier, liksom i överensstämmelse därmed antalet vid skolan anställda lärare

växlar och än är två, än tre. Även under den närmaste framtiden torde övningsskolans

beskaffenhet bliva olika vid olika seminarier. Med hänsyn härtill har kommittén ansett

bäst, att med avseende på övningsskolans lärare icke något bestämt antal fastställes i

stadgan, utan har i överensstämmelse med nu gällande föreskrift hemställt, att stadgan

endast skulle innehålla bestämmelse därom, att erforderligt antal lärare må anställas

vid övningsskolan i enlighet med av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall meddelade bestämmelser.

I sitt betänkande har kommittén vidare framlagt förslag rörande behörighetsvillkor

och befordringsgrunder för de olika slagen av lärartjänster

vid seminarierna samt rörande tjänstetillsättning och lärares avgång

ur tjänsten. Kommittén finner vissa skärpningar av de nu gällande behörighetsvillkoren

vara erforderliga, särskilt i syfte att skydda seminarierna

från att i ett eller annat hänseende mindre väl kvalificerade lärare där

skulle kunna vinna anställning. Vidkommande tjänstetillsättningen har

kommittén föreslagit sådan ändring, att seminariernas lärare i detta hänseende

skulle bliva i det hela likställda med lärarna vid de allmänna läroverken.

Slutligen har kommittén i detta sammanhang framställt förslag om

reglering av seminarielärarnas löner och därvid hävdat, att en höjning

av dessa vore påkallad av en rättvis hänsyn till arten och betydelsen

av seminarielärarnas arbete, men framför allt betonat, att den säkrast

verksamma åtgärden för beredande åt seminarierna av sådana lärarkrafter,

som där äro behövliga, vore att göra seminarielärartjänsterna i ekonomiskt

hänseende så pass förmånliga, att desamma kunde bliva eftersökta även av

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft. (Nr 205.)

14 «

s. 106 Kontrollera mot PDF

Myndig
heterna.

Departe
mentschefen.

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

val meriterade lärare. För sistnämnda syftes vinnande vore särskilt en viss

skillnad mellan seminarieadjunkts och läroverksadjunkts löner till förmån

för den förre oundgänglig. Kommittén har också vid uppgörande av sitt

löneförslag beaktat denna synpunkt och föreslagit lönesatser, som skulle

göra lärartjänsterna vid seminarierna förmånligare, än vad motsvarande

befattningar vid de allmänna läroverken för närvarande äro. Då emellertid

yrkanden framställts på en löneförbättring även för de allmänna läroverkens

lärare, har kommittén, såsom jag förut omnämnt, under förutsättning

att dess löneförslag beträffande seminariernas lärare komme att förverkligas,

innan löneförbättring genomförts för läroverkens lärare, betonat nödvändigheten

därav, att vid en framtida reglering av lönerna för sistnämnda

lärarkår i samband därmed sådana förändringar måtte vidtagas i bestämmelserna

om seminarielärarnas löner, att de syften, som motiverat kommitténs

förslag till löneförbättring för dessa lärare, måtte bliva på fullt

tillfredsställande sätt tillgodosedda.

De hörda myndigheterna hava i det hela lämnat kommitténs förslag

om ökning av lärarkrafterna vid rikets folkskoleseminarier utan anmärkning

eller ock uttryckligen tillstyrkt desamma.

Blott förslaget om anställande av en biträdande föreståndarinna vid

kvinnligt seminarium, där rektorsbefattningen har manlig innehavare, har

väckt gensagor. Detta förslag avstyrkes av sju domkapitel och tretton

seminariekollegier, enär det anses innebära en olämplig uppdelning av

rektors myndighet på två personer.

I övrigt önska en del seminariekollegier vissa mindre förändringar i

de av kommittén föreslagna bestämmelserna om lärarnas tjänstgöringsskyldighet.

Så påyrka två kollegier, att adjunkts tjänstgöringsskyldighet

må kunna sättas högst till 20 timmar, ej, såsom kommittén föreslagit,

20—22 timmar, detta med hänsyn till den myckna tid, elevernas enskilda

arbeten komma att kräva.

1 det föregående har jag erinrat därom, att det förslag till löneförbättring

för seminariernas lärarkår, som av kommittén framlagts, blivit

hänskjutet till den av Kungl. Maj:t tillsatta s. k. lärarlönenämnden för att

tagas under omprövning i samband med kommitténs utredningar rörande

avlöningsvillkoren för vissa andra lärarkårer, bland dem särskilt lärarna vid

de allmänna läroverken. Jag tillät mig då även framhålla, att denna omständighet

gjorde det omöjligt att nu för Riksdagen framlägga frågan om

lönereglering för seminarielärarkåren. Vid kommitténs förslag i nämnda

hänseende har jag sålunda icke anledning att nu uppehålla mig. Emel
i
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

lertid är det tydligt, att frågan om en skärpning av de formella behörighetsvillkoren

för seminarielärartjänsterna står i närmaste beroende av frågan

om en förbättring i avlöningsvillkoren för samma tjänster: ett genomförande

av den förra åtgärden utan samband med den senare skulle icke

göra lärartjänsterna vid seminarierna mera eftersökta än de nu äro; det

skulle snarare öka de svårigheter att få desamma väl besatta, som understundom

framträda. Därest en skärpning av de formella behörighetsvillkoren

vid en närmare undersökning befinnes nödig, kan den sålunda

vidtagas endast i samband med en löneförbättrin», och kommitténs förslå»

i detta ämne bör sålunda icke nu företagas till prövning och avgörande.

Jag finner icke heller anledning att nu ingå på frågan om ändring i gällande

bestämmelser beträffande användningen av kvinnliga lärarkrafter vid

seminarierna, vilket spörsmål likaledes synes böra behandlas i sammanhang

med lönefrågan.

Icke heller bör det av kommittén utarbetade förslaget om ändring i

bestämmelserna rörande tjänstetillsättning upptagas till behandling i den

proposition, varom jag nu yttrar mig. Det väsentliga i nämnda förslag

är överflyttningen till en central skolmyndighet och delvis till Kungl. Maj:t

av den befattning med tjänstetillsättning, som för närvarande tillkommer

de lokala myndigheterna. Frågan om framställning till Riksdagen angående

upprättandet i huvudsaklig överensstämmelse med av kommittén avgivet

förslag av en central skolmyndighet, har jag nyss underställt Kungl. Maj:ts

avgörande, och uppenbart är, att innan förslaget om upprättandet av eu

dylik myndighet, under vilken seminarierna lämpligen kunna förläggas,

vunnit Kungl. Maj:ts och Riksdagens bifall, något avgörande icke kan träffas

rörande den lämpliga formen för tjänstetillsättningen.

Måste sålunda de nu nämnda spörsmålen om lärarnas avlöning och

behörighetsvillkor tills vidare undanskjutas och frågan om tjänstetillsättningen

bliva beroende av annan frågas avgörande, kunna och böra

däremot enligt min mening åtgärder redan nu vidtagas för att bereda

seminarierna en sådan förstärkning av deras lärarkrafter, som av kommittén

föreslagits.

Vad först angår seminariernas ämneslärare, adjunkterna, har kommittén

förordat en begränsning av den dem åliggande tjänstgöringsskyldigheten,

varav följer, att en ökning av antalet lärarkrafter skulle bliva erforderlig.

G

Behovet av

ordinarie

och extra

ämneslärare

opaginerad Kontrollera mot PDF

i 08

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Mot detta förslag hava några invändningar icke uttalats, och jag

finner de skäl, kommittén anfört till stöd därför, avgörande.

Det nuvarande antalet adjunkter bestämdes vid en tid, då för seminariearbetet

uppställdes det snävt begränsade bildningsmål, varom jag förut

talat. Tjänstgöringsskyldigheten för seminarieadjunkter är också fastställd

till samma antal undervisningstimmar för vecka som för läroverksadjunkter

med tjänstgöring i de allmänna läroverkens lägre klasser. Klart är emellertid,

att varje försök att utvidga och fördjupa seminarieundervisningen

skall medföra en väsentlig ökning i lärarnas arbetsbörda, framför allt därigenom,

att behovet av fortsatta studier och av förberedelse för undervisningen

blir väsentligt större. Tages därjämte hänsyn till den synnerligen

krävande beskaffenhet, som givetvis utmärker undervisningen vid en anstalt

för utbildning av lärare, torde det vara obestridligt, att en minskning i

antalet av seminarieadjunkternas tjänstgöringstimmar är av nöden, önskvärt

vore, att seminarielärarna kunde i förevarande hänseende likställas med

handledarna vid provårsläroverken; det minsta, som kan ifrågakomma, synes

mig i varje fall vara, att de, såsom av kommittén föreslagits, bliva likställda

med de läroverkslärare i övrigt, som hava sin huvudsakliga tjänstgöring

förlagd till realskolans högsta klass eller till gymnasiet. Därest en verklig

reformering av undervisningsarbetet vid seminarierna skall kunna genomföras,

är det enligt min mening oundgängligt, att en sådan ökning av

lär arkrafterna vid dessa läroanstalter kommer till stånd, att den föreslagna

begränsningen möjliggöres.

Enligt kommitténs beräkning bliva de vid ett enkelseminarium erforderliga

ämneslärarna rektor och 5 adjunkter samt därjämte extra lärarkrafter

för bestridande av 15 veckotimmars undervisning. Av vad jag

nyss anfört följer, att jag icke anser någon nedprutning i vad sålunda

föreslagits vara möjlig. Ifrågavarande antal adjunkter finnes redan nu i

Stockholm och Lund.

Det kunde emellertid ifrågasättas och har också av vissa bland de

hörda myndigheterna ifrågasatts, att extra lärår krafter icke borde på föreslaget

sätt användas för undervisning, som icke är av någon tillfällig art

utan ingår i läroanstalternas normala undervisningsplan. Vid varje seminarium

skulle i sådant fall erfordras 6 adjunktstjänster, och medeltalet

undervisningstimmar för varje lärare skulle då kunna sänkas med en timme.

Jag vill dock ej nu förorda en sådan lösning av frågan. Det kan naturligtvis

icke nekas, att en fortvarande användning av extra lärarkrafter är

ägnad att väcka vissa betänkligheter. Men en anordning liknande den,

som av kommittén föreslagits, har sedan länge tillämpats vid högre

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

lärarinneseminariet i Stockholm. Där har under en lång följd av år ett

väsentligt större antal lärartimmar, än som ifrågasatts beträffande folkskoleseminarierna,

varit överlämnade åt extra lärarkrafter, timlärare. Visserligen

har vid den nyligen genomförda omorganisationen av ifrågavarande läroanstalt

i samband med en ökning av den ordinarie lärarpersonalen antalet

timlärare något minskats, men alltfort skall enligt den uppgjorda planen

undervisningen till en mindre de! bestridas av timlärare. Den erfarenhet,

som sålunda vunnits på ett jämförligt område, synes mig ägnad att minska

de betänkligheter, den föreslagna användningen av timlärare vid folkskoleseminarierna

kan väcka. Några oöverstigliga svårigheter att finna lämpliga

lärarkrafter för den ifrågavarande tjänstgöringen torde man sannolikt icke

behöva befara. Icke heller torde man behöva frukta någ-on nödvändig försämrmg

i undervisningens resultat, därest nämligen den undervisning, som

överlämnas åt extra lärare, i allmänhet väljes så, att praktiska undervisningsövningar

icke äro förbundna därmed.

I betraktande jämväl av den kostnadsminskning, den föreslagna användningen

av extra lärarkrafter är ägnad att medföra, synes man mig

åtminstone för närvarande sakna tillräckligt starka skäl för anlitande av

den dyrbarare anordningen att anställa en sjätte adjunkt vid seminarierna.

Av skäl, som jag i det följande får närmare utveckla, anser jag emellertid,

att den nedsättning i tjänstgöringsskyldigheten med 2 undervisningstimmar

för vecka, som kommittén föreslagit såsom ersättning för uppdraget

att vara bibliotekarie, bör bortfalla, varvid antalet veckotimmar, som måste

uppehållas genom timlärare, minskas från 15 till 13.

Redan nu äro, såsom nyss nämndes, vid seminarierna i Stockholm och

Lund 5 adjunkter anställda på ordinarie stat. För att den av kommittén

föreslagna förstärkningen av seminariernas ämneslärarkrafter skulle komma

till stånd, skulle alltså erfordras, dels att å seminariernas stat uppfördes

13 nya adjunktstjänster att fördelas mellan de seminarier, där endast 4

adjunkter äro anställda, dels att anslag beviljades till arvode för 13 veckotimmars

undervisning vid varje seminarium utan parallellklasser.

Angående de ämnen, som böra förenas med de nya lärartjänsterna,

torde bestämda uppgifter icke kunna på förhand lämnas, så mycket mindre

som för närvarande seminarieadjunkterna äro förpliktade att efter behov

undervisa i vilket som helst av de till seminariets kurs hörande läroämnena.

I de flesta fall torde emellertid en förstärkning av lärarkrafterna

komma att visa sig företrädesvis behövlig för undervisningen i de naturvetenskapliga

1 äroämnena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.

Beträffande tidpunkten för de nya lärarkrafternas anställande är till

en början att märka, att den nya undervisningsplanen, för vars tillämpning

desamma äro erforderliga, givetvis icke kan börja tillämpas förr än

från början av läsåret 1914 och att sålunda de nya lärarkrafterna under

första året av den nya ordningen bliva behövliga först från och med höstterminen.

Det torde vid sådant förhållande knappast vara nödigt, att de

föreslagna nya ämneslärartjänsterna redan under år 1914 besättas med

ordinarie innehavare. Att så icke sker synes även på grund av andra

omständigheter vara önskvärt. Överhuvud torde det vara mindre lämpligt,

att ett större antal lärartjänster samtidigt ledigförklaras och tillsättas, enär

det kan befaras, att i sådant fall brist skall uppstå på tillräckligt antal

väl kvalificerade sökande. Då i samband med 1904 års läroverksreform

ett stort antal nya lärartjänster skulle inrättas, förfor man ock så, att deras

besättande med ordinarie innehavare fördelades på de närmast följande

åren, och detta oaktat de flesta av de nya tjänsterna tillkommo för att

tillgodose ett redan förefintligt lärarbehov, som dittills fyllts genom

extra lärarkrafter. Även till en annan omständighet bör i nu förevarande

fall hänsyn tagas. Jag har i det föregående framhållit såsom ett oefterffivlifft

villkor för en verklig; reformering av seminarieundervisningen, att

lärartjänsterna vid seminarierna göras i ekonomiskt hänseende begärliga även

för väl meriterade sökande. Det synes då vara riktigast, att de nya lärartjänster,

som där äro erforderliga, icke besättas med ordinarie innehavare,

innan en löneförbättring blivit genomförd, som i fråga, om dessa tjänster

kan få utöva den med densamma avsedda verkan. A andra sidan kan,

såsom redan framhållits, den tilltänkta nya undervisningsplanen och det

av denna förutsatta arbetssättet icke i tillbörlig grad komma till tillämpning,

därest seminarierna ej erhålla den erforderliga ökningen av sina

lärarkrafter. Under förhanden varande förhållanden torde sålunda vara lämpligast,

att de nya lärartjänsterna tills vidare uppehållas av extra ordinarie

lärare samt att de ledigförklaras och besättas med ordinarie innehavare,

först sedan lönefrågan vunnit sin lösning. 1 åtskilliga fall torde härav den

fördelen vinnas, att under övergångstiden ett antal lärare få tillfälle att

såsom extra ordinarie pröva sig med avseende på sin lämplighet som lärare

vid folkskoleseminarium.

Av nu angivna skäl anser jag mig vid beräkning av de för år 1914

erforderliga kostnaderna för den föreslagna ökningen av seminariernas

lärarkrafter böra utgå från de arvodesbelopp, som, enligt vad nyss antytts,

föreslagits för extra ordinarie lärare med full kompetens. I sammanhang

härmed vill jag emellertid uttryckligen hava uttalat, att den nu föreslagna

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 111

anställningen av ett större antal extra ordinarie lärare vid seminarierna

måste betraktas såsom en övergångsform och ingalunda bör under någon

längre följd av år bibehållas.

Det föregående innebär, att medel böra anvisas för anställande vid

seminarierna av 13 extra ordinarie ämneslärare och för bestridande genom

timlärare av 13 veckotimmars undervisning vid vart och ett av 14 enkelseminarier

och 26 veckotimmar vid ett dubbelseminarium. Av äinneslärarna

kunna 8 beräknas vara manliga och 5 kvinnliga. 1 vad mån manliga

eller kvinnliga lärarkrafter komma att tagas i anspråk såsom timlärare

synes nu icke möjligt att förutse. Vid beräkning av erforderligt anslag

torde man böra utgå från att manliga timlärare överallt anställas, alldenstund

arvodet, såsom jag senare skall närmare angiva, torde böra bestämmas

något högre för manliga än för kvinnliga timlärare.

Kan sålunda den erforderliga ökningen av seminariernas ämneslärarpersonal

komma till stånd samtidigt därmed, att den nya undervisningsplanen

kan börja tillämpas, låter sig detta icke helt och hållet göra beträffande

vissa av lärarna i övningsämnena och ännu mindre beträffande

lärarna i övningsskolan. I fråga om båda dessa grupper av lärare är man

nämligen i större eller mindre grad beroende av de vid de särskilda seminarierna

förefintliga lokalutrymmena. Såsom känt är råder härutinnan

stor olikhet, i det vissa seminarier förfoga över tillräckliga och i övrigt

ändamålsenliga lokaler, andra åter äro synnerligen trångbodda och i

största behov av förbättringar i detta hänseende. I den mån, en ökning

av ifrågavarande lärarpersonal är beroende av förbättringar i seminariernas

lokalförhållanden, kan tydligen ökningen av lärarpersonalen blott ske

stegvis, allt efter som de nödiga lokalförbättringarna hinna utföras. Den

erforderliga lärarökningen kan med andra ord icke ske i ett slag utan får

fortgå under en följd av år. Den olikformighet i utbildningen, som på

grund härav måste göra sig gällande vid de olika seminarierna under

övergångstiden, är ju att beklaga men bör givetvis ej få utgöra hinder

för att vidtaga förbättringar i de fall, där de yttre förhållandena sådant

medgiva.

Vad nu anförts om lärarökningens beroende av lokalförbättringar gäller

som nämnts i främsta rummet övningsskolan.

Bland övningsämnena gäller detsamma först om ämnet hushållsgöromål

(»huslig ekonomi»), för vars upptagande på arbetsordningen erfordras för

ändamålet avsedda lokaler, men även om ämnet gymnastik med lek och

Lokalför
hållandenas
hämmande
inverkan.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

idrott, nämligen vid de seminarier, som i saknad av egna gymnastiksalar

måste bedriva undervisningen i nämnda ämne i förhyrda lokaler.

Behovet av Lärarna i övningsämnen vid seminarierna åtnjuta för närvarande dels

Särart. fast avlöning, för vilken de äro skyldiga att tjänstgöra var och en ett

bestämt antal undervisningstimmar för vecka, dels ock särskild ersättning

för varje tjänstgöringstimme i veckan, som erfordras utöver nämnda

antal. Antalet på sådant sätt betalda särskilda övertimmar vid varje seminarium

fastställes, efter förslag av seminariets rektor, inom vissa bestämda

gränser av vederbörande domkapitel och, om dessa gränser behöva överskridas,

av Kungl. Maj:t. På grund härav råda betydliga olikheter mellan

de olika seminarierna i fråga om de för de särskilda övningsämnena bestämda

lärår timtalen. Kommittén har nu i anslutning till sitt förslag till

normaltimplan för seminarierna beräknat och föreslagit normaltimtal för

lärarna i de särskilda övningsämnena, vilka i de flesta fall innebära en

ökning av nu förekommande timtal.

Tydligt är, att det för varje seminarium erforderliga antalet lärartimmar

för övningsämnena blir beroende av den timplan, som där skall

tillämpas. Det blir därför icke möjligt att på förhand noggrant beräkna det

antal lärartimmar för dessa ämnen, som kommer att bliva erforderligt. Tv

dels torde, såsom jag redan förut framhållit, en eller annan jämkning

böra vidtagas i kommitténs förslag till normaltimplan, dels bör, såsom jag

likaledes betonat, en viss frihet lämnas de särskilda seminarierna att vidtaga

de smärre avvikelser från normaltimplanen, som de särskilda förhållandena

göra önskvärda. Även om man för framtiden kan och bör vänta en

något större likformighet seminarierna emellan i fråga om lärartimtalen

för övningsämnena, bör det tydligen hädanefter liksom hittills överlämnas

åt vederbörande myndigheter att för varje seminarium fastställa de lämpliga

timtalen.

Vid beräkningen av den för arvoden till övningslärare behövliga anslagsökningen

synes man emellertid kunna utgå från de av kommittén

föreslagna timtalen, dock med vissa nedsättningar beträffande ämnena gymnastik

och husligt arbete, vartill jag strax återkommer. Dels hava nämligen

kommitténs timtal i det hela vunnit de hörda myndigheternas godkännande;

där avvikande meningar uttalats, hava de åsyftat en höjning

av nämnda tal till förmån för det ena. eller andra särskilda ämnet.

Dels är det att antaga, att de ändringar i de av kommittén föreslagna

timtalen, som kunna visa sig erforderliga, huvudsakligen komma att,

med bibehållande av ungefärligen samma timsumma för alla övningsämnena

tillsammantagna, bestå i en förskjutning av timtalen de olika ämnena

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

113

b ^

ce o

g s»

5 :©

a Sä

bo bo

55 c

” ^ i

a §

I ''O

£ I

<1 b

ce •©*

S ~*o

.§.g»

h "s

S.8

3 »

*^*5

1*

.5 .©5

| .Sr G r-H JA

(Sfele *

w JO J4 i -a C

-C so + S ''3

, ''O

3 S

^sS + S-å

53 g

£ §

a*

a Ö

fn g

2 g

:cti ^

l-I

a Ja

a |

1 s

P? SO

3 C

2l §

to so

ra

• ra

3 G

fc §

bo *

£p 55 i

di B*a M

■alo + a

r i i i i

I I I

« IN <M -J CO ^ (MIM Mi
I

1 + I I M 1 I I 1 1 i |

I CC CO M OJfM I 00 CO I G0 CO Öb

I rH rH HtH I rH r—I i rH

■''tf Cvl ^ Cvl-rH ^

+ 1 1 + 1 I + 1 l++i +

I 2 öS | 2 I 5$ 2 ! 12 2 1

+

iOOSCOlOOJOiOOCOlOtMOiClO

iowi>a5^i>i>HOfOfo^iN.o:

rHrHT—IrHrHrHrHOdrHT—IrHrHr—(rH

COCOCOt^T-f^D-COCOOCO!—i CO o

(M OO !M (M OJ Cv] (M (M W H O] n w H

s g

£ I

ra oi

+ + + I

+ 1 I I + 1 +

jO(MOO(MlOl>COlMlO!OlOOjmO]

r3

C

JA

JO

JA

3 .S S ''5

£> ra 0Q 02

TS rrj

X fl G

C3 -rf G tf

P=H ^ Kl

J 3

0 hJ

bo

C

4bo

B

O

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 käft. (Nr 205.)

15

i

motsvarar den bestämda lönen, med tillägg av övertimmar, där sådana förekomma. (Jämför sid. 112.)

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

emellan, något som tydligen föga eller intet inverkar på anslagsbehovet.

Av vad nyss anförts framgår emellertid, att de sifferuppgifter, som nu

kunna lämnas, blott ungefärligen angiva det blivande behovet och äga

betydelse i och för anslagsbehovets beräknande, men att de icke kunna

bliva i detalj bindande för undervisningens anordnande vid varje särskilt

seminarium.

Med ledning av seminariernas senast utgivna årsredogörelser lämnar

jag en översikt (se sid. 113) av de lärartimsummor för de olika övningsämnena,

som under läsåret 1911—1912 förekommo vid seminarierna, samt

av den ökning (eller minskning) därav, som skulle bliva en följd av tilllämpningen

av de utav kommittén beräknade timtalen.

I det föregående har jag antytt, att i fråga om två av övningsämnena,

nämligen gymnastik och hushållsgöromål, den föreslagna undervisningsplanen

vid vissa seminarier tills vidare icke kan komma till tillämpning,

enär erforderliga lokaler saknas. Beträffande gymnastiken gäller detta om

seminarierna i Uppsala, Strängnäs, Lund och Karlstad, vilka använda förhyrda

gymnastiksalar. För dessa seminarier har därför i den nyss meddelade

översikten blott upptagits den ökning i lärartimtalen, som skulle

erfordras för teoretisk gymnastikundervisning och idrottsövningar. Ämnet

hushållsgöromål förekommer för närvarande vid seminarierna i Stockholm,

Skara, Landskrona och Kalmar men saknas vid seminarierna i Falun och

Umeå. Vid seminariet i Falun komma för ändamålet behövliga lokaler

att inredas i den nya seminariebyggnad, som står under uppförande.

Ämnet hushållsgöromål bör sålunda införas vid seminariet, när lokalerna

bliva tillgängliga. Liksom övriga anslagsbelopp, som bliva erforderliga i

samband med seminariets inflyttning i de nya lokalerna, torde nödiga

medel för ifrågavarande undervisnings bedrivande längre fram höra äskas

å extra stat, intill dess seminariets utvidgning till dubbelseminarium blivit

o-enomförd. Vid seminariet i Umeå kunna för närvarande lokaler för undervisning

i hushållsgöromål icke anskaffas.

Beträffande de angivna erforderliga lärartimtalen för övningsämnena

är ytterligare följande att iakttaga:

Seminariet i Göteborg har lämnats utom räkningen, alldenstund i årets

statsverksproposition vid äskande av förhöjt anslag till detta numera med

parallellklasser utvidgade seminarium även erforderliga arvodeshöjningar

till övningslärarna tagits i beräkning. Den timplan, som därvid lagts till

grund, överensstämmer visserligen icke fullständigt med den nu föreslagna,

men även om någon jämkning skulle komma att vidtagas däri, synas de

äskade beloppen i det hela bliva för ändamålet tillräckliga.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Icke heller har hänsyn tagits till de vid vissa seminarier upprättade

ettåriga kurserna för studenter eller till parallellavdelningar vid seminarier,

som skola ombildas till dubbelseminarier. Såsom hittills torde

tills vidare anslag för nämnda behov böra begäras å extra stat. Vad särskilt

studentkurserna angår bör deras antal bestämmas med hänsyn till

det framtida lärarbehovet, och dessutom synes ännu ej fullt klart, vid

vilka seminarier de definitivt böra förläggas.

Enligt gällande bestämmelser utgår ersättning för övertimmar i ämnena

teckning, musik och gymnastik med 100 kronor för varje årlig veckotimme,

och i manlig slöjd med 75 kronor samt i kvinnlig slöjd med 70

kronor. Beträffande" hushållsgöromål finnes intet stadgat, men man har

vid anslags beviljande i några fall utgått från en gottgörelse av 70 kronor

för veckotimme, vilken beräkningsgrund här torde kunna användas.

Av nyss meddelade tabell framgår, att den behövliga ökningen i ämnena teckning,

musik och gymnastik utgör tillsammans 188 timmar, i manlig slöjd

20 timmar samt i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål tillhopa 2 timmar.

Bland övningsämnena har jag hittills lämnat trädgårdsskötseln utom

räkningen. Undervisningen i trädgårdsskötsel omfattar i allmänhet dels

under läsårets höst- och vårmånader praktiskt arbete i seminarieträdgården,

dels under vintermånaderna teoretisk undervisning. På grund av seminarieträdgårdarnas

olika storlek eller andra lokala förhållanden kan densamma

emellertid för närvarande icke förekomma i samma utsträckning

vid samtliga seminarier, då särskilt det praktiska trädgårdsarbetet på några

ställen kan bedrivas blott i ringa omfattning. Vid flertalet seminarier,

där undervisningen får ungefär den utsträckning, som gällande undervisningsplän

angiver, kan lärarnas undervisningsskyldighet uppskattas till i

medeltal 6 timmar i veckan under hela läsåret. Därjämte tillkommer det

lärarna i ämnet att handhava seminarieträdgårdarnas skötsel. De arvoden,

som för närvarande äro anvisade åt ifrågavarande lärare, utgöra vid seminariet

i Stockholm 800 kronor, vid seminariet i Umeå 400 kronor, vid

seminariet i feuleå 600 kronor*) och vid de övriga seminarierna 1,200

kronor årligen. I några fall äro arvodesbeloppen fördelade mellan två lärare,

av vilka den ena bestrider den teoretiska undervisningen samt den andra

leder det praktiska trädgårdsarbetet och handhar vården av trädgården.

*) I årets statsverksproposition har för Luleå seminarium äskats ett trädgårdslärararvode

å 1,200 kronor, vilken framställning, efter vad känt är, av Riksdagens båda kamrar

bifallits.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Enligt den av kommittén föreslagna undervisningsplanen skulle antalet

lärartimmar för undervisningen i trädgårdsskötsel i medeltal för kela

läsåret bliva 10 i veckan, vilket innebär en ökning med 4 timmar. I

likhet med vad som förordats i fråga om lärarna i övriga övningsämnen,

böra sålunda lärarna i trädgårdsskötsel erhålla en mot den ökade

tjänstgöringsskyldigheten svarande arvodesökning. Bestämdes denna efter

samma proportion till timtalet som nu utgående arvoden, skulle densamma

uppgå till 800 kronor. Tydligen måste dock en del av nuvarande

arvoden anses utgöra ersättning för vården av trädgårdarna. Och

ehuru arbetet härmed kommer att bliva mera betungande genom anläggning

och vård av skolträdgårdar, torde det likväl icke kunna anses bliva

ökat i samma grad som undervisningsarbetet. Då det nu icke gäller

någon lönereglering, vilken visserligen vore högeligen av nöden för ifrågavarande,

hittills allt för svagt avlönade lärare, utan blott att bereda en

mot det ökade arbetet svarande skälig arvodesökning, anser jag mig böra

stanna vid att förorda eu höjning av arvodena med 500 kronor eller till

1,700 kronor vid full tjänstgöring. För de fall, där undervisningen icke

kan bedrivas i full utsträckning, torde en mot nämnda arvodesförhöjning

svarande ökning av nu utgående arvoden böra bestämmas av Kungl Maj:t,

för vilket ändamål ett belopp av 800 kronor torde böra tagas i beräkning.

Jag vill i detta sammanhang påminna därom, att i årets statsverksproposition

vid beräkning av erforderliga anslag för dubbelseminariet i Göteborg

för detta seminarium, som förfogar över ett jämförelsevis litet trädgårdsområde,

till arvode för lärare i trädgårdsskötsel upptagits ett belopp

av 2,000 kronor, vilket belopp förut anvisats av Riksdagen till samma

seminarium för år 1913.

Anslag skulle således erfordras för arvodestillägg åt 12 lärare i trädgårdsskötsel

med 500 kronor till dem var samt åt 2 lärare i samma ämne

(Stockholm och Umeå) med tillhopa 800 kronor.

Antalet för varje seminarium erforderliga lärarkrafter vid övningsskolan

är beroende av det antal avdelningar inom övningsskolan, som kan

och bör inrättas. Detta är givetvis i sin ordning beroende av det antal

lärorum, som vid seminariet kan tagas i anspråk för övningsskolan.

Då enligt vad känt är de framställningar rörande vissa anslag å extra

stat till seminarierna för år 1914, vilka gjorts i årets statsverksproposition,

av Riksdagens båda kamrar bifallits, komma under nämnda år följande

antal övningsskollärare att vara anställda vid de olika seminarierna.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Seminarierna i:

Stockholm ................................

Uppsala.........................................

Linköping ...................................

Skara ...........................................

Strängnäs......................................

Falun ...........................................

Växjö ...........................................

Lund ............................................

Landskrona..................................

Göteborg (dubbelseminarium)

Kalmar ........................................

Karlstad........................................

Härnösand....................................

Umeå ............................................

Luleå ............................................

^ÖP tiHä™Pning av den föreslagna anordningen av den praktiska utbildningen

erfordras enligt kommitténs utredning en sådan utvido-nino- av

seminariernas övningsskolor, att desamma komma att hava vid ei^kelseminarium

åtminstone 4. och vid dubbelseminarium minst 7 lärare. Där ett

enkelseminarium utvidgas genom en parallellklass för studenter, blir behovet

av övningsskollärare i det hela detsamma som vid ett dubbelseminarium.

Mot kommitténs förslag i denna del har ingen annan anmärkning

framställts, än att det föreslagna antalet avdelningar och lärare i

övningsskolan enligt vissa seminariekollegiers mening borde ytterligare ökas.

Såsom jag redan förut betonat, äro möjligheterna att anskaffa de

nödiga lokalutrymmena för utvidgning av övningsskolan växlande vid de

olika seminarierna. Fn jämförelse mellan de nyss meddelade uppgifterna

angående det påräknade antalet övningsskollärare under år 1914 och det

i enlighet med kommitténs utredning erforderliga antalet giver vid handen,

att ytterligare ^följande lärare borde anställas: vid seminariet i Stockholm

(studentkurs) 5, i Uppsala 2, i Linköping 1, i Skara 1, i Strängnäs (studentkurs)

3, i Falun 1, i Växjö (studentkurs) 3, i Lund 2, i Landskrona

1, i Go teborg (dubbelseminarium) 1, i Kalmar (studentkurs) 3, i Karlstad

2, i Härnösand 1, i Umeå 2 och i Luleå 1 eller tillsammans 29 lärare.

Därvid har hänsyn icke tagits till den utvidgning av övningsskolorna

vid seminarierna i Uppsala och Falun, som blir en följd av°dessa

seminariers utvidgning till dubbelseminarier, och ej heller till''den ökning

A ordinarie Ä extra „

stat Samma

2

2

2

2

2

2

2

2

2

6

2

2

2

2

2

stat

1

1

2

1

2

1

2

1

1

2

2

3

3

4

3

4

2

3

6

4

2

3

9

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

jKanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

av övningsskolan vid seminariet i Lund, som kan komma att föranledas av

ett bifall till det vid denna Riksdag föreliggande förslaget om liknande

ombildning av nämnda seminarium. Såsom skett i fråga om seminariet i

Göteborg, torde det behov av ökade lärarkrafter, som uppstår av nu angivna

skäl, tillsvidare böra tillgodoses genom för varje år beviljade särskilda

anslag å extra stat.

Av de sålunda för den nya undervisningsplanens fullständiga tillämpning

erforderliga nya övningsskollärarna torde enligt upplysningar, som

jag inhämtat från de särskilda seminarierna, med hänsyn till förefintliga

lokal utrymmen för övningsskolornas utvidgning, följande kunna anställas

från och med höstterminen 1914: vid seminariet i Stockholm 2, i Linköping

1, i Skara 1, i Falun 1, i Växjö 2, i Lund 1, i Göteborg 1, i Karlstad

1, i Umeå 1 och i Luleå 1 eller sammanlagt 12 lärare..

För uppehållande av dessa tjänster från nämnda tidpunkt bör alltså

anslag nu beräknas. Under de närmast följande åren bör därefter utvidgningen

av övningsskolorna fortgå genom nya lärartjänsters inrättande, i

män som genom nybyggnad eller andra lokalutvidgningar utrymme för

flera avdelningar av dessa skolor kan beredas.

Vad angår tillsättningen av de nya lärartjänster för övningsskolorna,

som nu böra äskas av Riksdagen, är ställningen något annorlunda än i

fråga om de föreslagna nya adjunktstjänsterna. Enligt nu gällande författning,

vari av förut angivna skäl någon förändring icke torde böra vidtagas,

Innan en löneförbättring genomförts, bliva nämligen lärarna vid

övningsskolorna icke utnämnda utan erhålla blott förordnande av vederbörande

domkapitel för viss tid eller tillsvidare. Någon väsentligare olikhet

mellan anställning såsom ordinarie och såsom extra ordinarie förefinnes

sålunda icke med avseende på dessa lärare; arvodet för vikarierande övningsskollärare

är också detsamma som avlöningen i första lönegraden av

befattningen. Vill man bevara möjligheten att även i fråga om här berörda

nya lärartjänster tillgodogöra sig de fördelar ur tjänstetillsättningens synpunkt,

en blivande löneförbättring kan bereda, bör sålunda blott det försiktighetsmått

vidtagas, att de lärare, som höstterminen 1914 anställas^ å

de nyinrättade tjänsterna, förordnas allenast för viss tid, lämpligen ett år.

Om man utgår från att manliga övningsskollärare komma att anställas

vid manliga seminarier och kvinnliga vid kvinnliga, skulle enligt det föregående

anslag erfordras för 7 manliga lärare, av vilka 1 i Göteborg, och

5 kvinnliga, av vilka 2 i Stockholm.

Erinras bör i detta sammanhang, att de för närvarande å extra stat

uppförda lärare vid övningsskolorna, vilka kunna anses motsvara ett stadigvarande

behov, ett följande år böra överflyttas till ordinarie stat.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 205.

119

3. Förbättring av seminariernas utrustning,

För tillämpningen av den undervisningsplan för seminarierna, jag i det

föregående förordat, erfordras, såsom ock antyddes, jämte tillbörlig ökning

av lärarkrafterna även eu genomgripande förbättring av undervisningens

yttre hjälpmedel, undervisningslokaler, boksamlingar, undervisningsmateriel!

m. m.

Undervisningslokalerna.

Vad närmast undervisningslokalerna angår har tack vare de senaste

årens nybyggnadsarbeten behovet blivit väl tillgodosett för några av seminarierna,

och för ytterligare ett par seminarier blir så förhållandet, då

beslutade och nu pågående nybyggnadsarbeten blivit avslutade. I fråga

om de övriga seminarierna kan, såsom naturligt är och förut framhållits,

behovet av förbättrade lokaler icke i ett slag fyllas. Det får bliva den

närmaste tidens uppgift att, i den ordning förefintliga tillgångar medgiva,

sörja för utförandet av de nybyggnads- och lokalutvidgningsarbeten, vilka

äro av nöden, därest seminarierna skola kunna bliva i stånd att på ett

tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.

I detta sammanhang anser jag mig emellertid böra lämna några upplysningar

rörande de byggnadsarbeten för seminarierna, som närmast synas

förestå. Förutom de nu uppförda eller beslutade nya seminariebyggnaderna

och i händelse av bifall till det i årets statsverksproposition bebådade

förslaget om nybyggnad för seminariet i Lund skulle, såvitt det nu

är möjligt att bilda sig ett omdöme i saken, inom den närmare framtiden

nybyggnad erfordras vid ytterligare 4 eller 5 seminarier, beroende på

det resultat, som en inom ecklesiastikdepartementet igångsatt förnyad

undersökning rörande det framtida lärarbehovet för folkskolorna och den

ännu kvarstående lärarbristen vid samma skolor kan komma att lämna.

Vidare erfordras mera väsentliga lokalutvidgningar för 4 seminarier. Slutligen

böra vid några seminarier mindre avsevärda utvidgningar och kompletteringar

vidtagas. Sedan nämnda arbeten utförts, skulle, såvitt man

nu kan se, för eu längre tid framåt inga andra byggnadsarbeten för seminariernas

räkning bliva erforderliga, än sådana, som påkallas av en så

att säga normal tillväxt av lärarbehovet, beroende huvudsakligen av folkmängdens

ökning och undervisningsväsendets småningom skeende förbättring.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kommittén.

Bibliotek.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.

Undervisningsmedlen i övrigt.

Om undervisningsmedlen i övrigt gäller i viss mån detsamma som om

lokalerna, nämligen att alla nödiga förbättringar icke kunna i ett slag genomföras.

För de seminarier, vilka under de senaste åren erhållit nya lokaler,

hava redan medelst av Riksdagen beviljade särskilda anslag högst väsentliga

förbättringar vidtagits. Beträffande de seminarier, för vilka nya byggnader

äro under uppförande eller kunna påräknas under den närmaste

tiden komma till stånd, torde förbättringen av undervisningsmedlen böra

ske först i samband med överflyttningen till nya lokaler och för närvarande

blott de nödvändigaste kompletteringarna företagas. För de övriga

seminarierna däremot synes ett längre uppskov icke vara tillrådligt, utan

torde en väsentlig förbättring och förstärkning i förevarande hänseende

redan nu böra komma till stånd.

Någon fullständig utredning rörande behovet av undervisningsmedel

vid de särskilda seminarierna har kommittén icke funnit sig böra eller

kunna framlägga. Kommittén har emellertid angivit huvudsyftet med en

förbättring av seminariernas undervisningsmedel och de riktlinjer, enligt

vilka densamma bör genomföras, och härom yttrat:

Frågan om de yttre hjälpmedlen för arbetet vid en läroanstalt, d. v. s. frågan

om böcker och undervisningsmateriell samt lokaler, sammanhänger icke blott med frågan

om arbetssättet utan med frågan om lärokurserna och med allt övrigt, som kommer

i betraktande, då det gäller läroanstaltens verksamhet. Eu fullständig utredning

av seminariernas behov i detta avseende skulle emellertid hava endast mera tillfällig

betydelse och vore dessutom ett vidlyftigt företag, som krävde medverkan av facklärare

och av tekniskt sakkunniga personer. I fråga om lokalbehovet lämnar kommittén

i annat sammanhang eu kortfattad framställning. Här skall endast göras några erinringar

om det behov av yttre hjälpmedel för arbetet, som närmast sammanhänger med

frågan om arbetssättet. Étt sådant arbetssätt som det numera vid seminarierna eftersträvade

förutsätter en helt annan yttre utrustning än den, som under tidigare skeden

av seminariernas tillvaro kommit dem till del.

Ett studiearbete, som inskränkes till inlärandet av läroböckerna, huru samvetsgrant

detta inlärande än må ske, är föga uppfostrande. Det leder den studerande

allt för lätt till den föreställningen, att det vetande, han förvärvar, är fullständigt och

ovedersägligt. Läroboken är nödvändig som stöd och stomme i studiearbetet, men

skall detta bliva personligen utvecklande, skall kunskapen få färg och fyllighet och

skall på samma gång dess ofullständighet och relätivitet framträda för den studerande,

måste till läroboken komma något av litteratur i vidsträcktare bemärkelse. Eu begåvad

och kunnig lärare kan visserligen ställa lärobokens framställning i klarare belysning

och vidga utsikten ut till nya områden; men då det gäller vuxna lärjungar

och undervisniugens syfte, såsom kommittén i annat sammanhang yttrat, är »icke endast

att bibringa ett visst mått av kunskaper och färdigheter utan även och fastmera

att grundlägga håg för och giva förmåga av fortsatt arbete för vinnande av vetande

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj-As Nåd, Proposition Nr 205.

ch själsodling», måste det bliva honom angeläget att, i den mån sig göra later, föra

rjungarna fram till de källor, ur vilka han själv hämtat och hämtar sin bildning,

äri ligger betydelsen för ett seminarium av att äga ett bibliotek och att kunna anordna

detta sä, att dess tillgångar bliva åtkomliga och brukade av seminarieeleverna.

Redan i det yttrande, som kommittén den 24 april 1907, efter därom av Riksdagens

statsutskott hos Kungl. Maj:t gjord framställning, på nådig befallning avgav till

samma utskott över den nämnda ar avlåtna propositionen om anslag till uppförande

av byggnad för ett folkskoleseminarium i Luleå, hade kommittén anledning att framställa

behovet av ett biblioteks- och läsrum för seminariets elever såsom ett av dem,

som i allmänhet vore att särskilt beakta vid uppförandet av seminariebyggnad. Huru

otillräckliga de anslag varit, som seminarierna haft till sitt förfogande, och i huru

hög grad seminariearbetet i äldre tider varit begränsat till skolböckerna och läxorna,

framgår bäst av de oansenliga boksamlingar, som i flertalet av våra seminarier

representera läroanstaltens litterära egendom. Ofta hava seminarieeleverna själva försökt

att med egna knappa medel skaffa sig, vad seminariet icke haft att bjuda dem,

och genom årliga sammanskott småningom bragt tillsamman små bokförråd, som av

dem själva förvaltas. Dessa bokförråd, vilka, såsom naturligt är, huvudsakligen bestå

av skönlitteratur, kunna naturligtvis icke fylla det ändamål, som här avses.

Ett seminariebibliotek bör innehålla det bästa och förnämsta av det, som den

fosterländska litteraturen äger, ej blott inom vitterhetens utan inom religionens, filosofiens,

historiens, natur- och människoskildringens områden, samt populära arbeten av

framstående beskaffenhet inom naturvetenskapens olika grenar. Det skall vara till

icke blott för . elevernas skull utan även för lärarnas, vilka för sitt studiebehov icke

böra vara hänvisade allenast till egna ekonomiska möjligheter. I den mån tillgångarna

medgiva, bör seminariebiblioteket omfatta även utländska arbeten, särskilt med hänsyn

till lärarnas intresse men också till förmån för eleverna, av vilka redan nu många

finnas, som förmå göra sig till godo utländsk litteratur av i språkligt avseende lättare

beskaffenhet. Viktigt är, att biblioteket icke bjuder blott det äldre, klassiskt vordna,

utan ock det samtida, det som har aktuellt intresse. Dess pedagogiska avdelning blir

naturligtvis dess viktigaste, åtminstone näst den, som här liksom i de flesta bibliotek

lärer bliva den mest anlitade, nämligen den s. k. referensavdelningen, innehållande

statistiska, geografiska o. s. v. handböcker, matrikelarbeten, ordböcker, större samlingsverk

och annan uppslagslitteratur.

Det är klart, att varje enskild elev icke skall kunna annat än i jämförelsevis

ringa grad göra sig till godo ett dylikt biblioteks innehåll. Men huvudsaken är, att

eleven då och då kan komma utanför de gränser, som bestämmas av läroboken och

klasslektionen, att han på någon punkt får göra försöket att ur ett mera omfattande

material hämta vad han för ett givet syfte behöver, att han icke står strandsatt eller

hänvisad till en ofta ganska underhaltig gottköpslitteratur, då han vill söka svar på

något spörsmål, som väckt hans intresse. I all synnerhet vid det s. k. enskilda arbetet

skall seminariebiblioteket bliva använt och visa sig oumbärligt, men även för det övriga

studie- och undervisningsarbetet skall dess behövlighet mer och mer framträda.

Man bör ihågkomma, att seminariernas elever befinna sig i en ålder, då spörsmål och

intressen av mångahanda art tränga sig på sinnet och driva till studium. Många av

dem komma till seminariet med ett starkt begär efter vetande, som visar sig°i en

ovanlig läslust och mottaglighet, och många komma med stora förväntningar i fråga

om de möjligheter som seminariet skall skänka dem, att tillfredsställa det" kunskapsbehov,

som de känna, förväntningar, vilka icke kunna anses oberättigade.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 151 käft. (Nr 205.)

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

Seminariebiblioteket har synts kommittén vara en så väsentlig del av seminariets

inrättning, att dess förekomst bör uppställas som en stadgemässig fordran. Den bestämmelse,

som kommittén i sådant syfte föreslår, har följande lydelse: »Vid varje

seminarium skall, förutom en boksamling för övningsskolans lärjungar, finnas ett

bibliotek, avsett för läroanstaltens lärare och seminariets elever. Detta bibliotek bör

bestå av en huvudavdelning, gemensam för lärare och elever och inrymmande dels ett

uppslagsbibliotek, tillgängligt endast för begagnande på stället, dels ett studiebibliotek,

tillgängligt såväl för läsning på stället som för hemlån, samt, där så befinnes lämpligt, av

en mindre avdelning, innehållande uppslagslitteratur och avsedd företrädesvis för lärarna.»

Bibliotekets och läsrummets skötande måste till väsentlig del grundas på elevernas

medverkan. Närmaste vården därom skall dock enligt kommitténs förslag jämte

rektor eu särskild bland seminariets lärare utsedd bibliotekarie utöva, för vars tillsättning

och närmare åligganden kommittén föreslagit bestämmelser.

Askådningsocli

arbetsmateriell,

laboratorier,

trädgård

m. m.

På frågan om seminarielokalerna och deras inredning i övrigt samt på frågan

om undervisningsmateriellen i inskränktare bemärkelse skall kommittén här icke ingå.

Kommittén har vid redogörelsen för de olika ämnenas lärokurser och den praktiska

utbildningens planläggning erinrat om de oavvisliga krav, som undervisningen härvidlag

ställer, och kommittén har, vad särskilt lokalbehovet angår, i det förutnämnda

yttrandet till Riksdagens statsutskott sökt att göra dessa krav gällande. Från arbetssättets

synpunkt, som här föreligger, må blott en sak ytterligare framhållas. Visserligen

behöva seminarierna nu som förr vad man kallar åskådningsmateriell: modeller,

väggplanscher, samlingar av naturföremål o. s. v., och den ökade förekomsten av föredrag,

lärares och elevers, som bland annat tillhör det åsyftade arbetssättet, framkallar

särskilt behovet av det kända universella hjälpmedel för åskådningen, som utgöres av

skioptikonet. Men det är dock icke så mycket »åskådningsmateriell», som för seminarierna

är behövlig, som fastmera arbetsmateriell. De hava behov av lokaler, i

vilka ej blott lärarna utan även eleverna kunna utföra laborationsarbete, de behöva

förbrukningsartiklar av olika slag samt redskap, verktyg, instrument och apparater,

som äro till icke blott för att av eleverna beskådas, utan för att av dem användas. Om

sådan materiell saknas, kommer man icke till den aktivitetens lärometod, som väl

aldrig kan helt genomföras men som kan och bör eftersträvas.

I sitt ovannämnda yttrande till statsutskottet vid 1907 års Riksdag uttalade kommittén

i några slutanmärkningar bl. a. följande. »Framdeles som hittills skall värdet

av seminariernas arbete i främsta rummet bero av de personliga krafter, som inom

dem äro verksamma. Men framdeles som hittills skola dessa personliga krafter i sina

strävanden finna sig beroende dels av de lagstadgade bestämmelserna för seminariearbetet,

dels och ej mindre av dettas yttre hjälpmedel och materiella villkor. Det torde icke

vara för mycket sagt, att våra seminarier i sistnämnda avseende icke blivit sedda till

godo på ett sätt, som motsvarar deras behov och deras stora kulturella betydelse.

Detta har i allmänhet gällt även i fråga om beskaffenheten av de arbetslokaler, som

anvisats dem. Att en riktigare uppfattning och uppskattning härutinnan får göra sig

gällande är för seminarierna ett livsvillkor.»

Till detta vill kommittén här foga sitt livliga erkännande av de åtgärder, vilka

sedan dess blivit av Kungl. Maj:t och Riksdagen i förevarande avseende vidtagna. De

seminariebyggnader, som på senare år blivit uppförda, byggnaderna för Stockholms,

Luleå och Växjö seminarier, liksom ock de beslutade nybyggnaderna för seminarierna

i Göteborg och Falun, förverkliga på ett i det hela mönstergillt sätt de önskemål i

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

fråga om lokaler och lokalinredning, som med fog- kunna framställas. Och även de

anslag, vilka nyligen beviljats några av dessa seminarier till inköp av undervisningsmateriell,

om de ock icke kunna på en gång fylla undervisningens behov, innebära,

även de, ett erkännande av de anspråk, som böra ställas på seminariernas verksamhet.

Rörande behovet av undervisningsmateriell särskilt för den naturvetenskapliga

undervisningen har kommittén anfört:

Den tid, som ägnas åt de naturvetenskapliga ämnena, må vara ringa eller riklig,

skall undervisningen i dem kunna på ett rätt sätt bedrivas, måste den till sitt förfogande

äga vissa yttre hjälpmedel. Denna fordran har hittills i seminarierna varit

uppfylld i mycket obetydlig mån. Först de allra senast uppförda seminariebyggnaderna

utvisa ett fullare erkännande av denna undervisnings krav. Man skulle kunna

säga, att just den knappa tid, som i seminariet står de ifrågavarande läroämnena till

buds och som manar till att göra undervisningen i dem så mycket verksammare, snarare

ökar än minskar behovet av goda och ändamålsenliga yttre hjälpmedel. Vidare

är att erinra därom, att om ock tidens knapphet nödgar till att vid undervisningen

i klassen förbigå mycket, som eljest kunde synas böra ingå i seminariets kurs i dessa

ämnen, det dock bör finnas tillfälle för den särskilt intresserade och begåvade eleven

att genom frivilligt enskilt arbete kunna under lärarens ledning utvidga sitt vetande

utöver den ordinarie kursen. Det ena med det andra gör, att seminariernas behov i

förevarande avseende blir ungefär detsamma som gymnasiernas, ehuru deras naturvetenskapliga

kurs i det hela icke når samma omfattning som dessas. Ty huvudvikten

faller härvidlag på de metodiska synpunkter, som de ena läroanstalterna såväl som de

andra men i synnerhet seminarierna böra eftersträva. Även vid seminarierna kräva

således de naturvetenskapliga läroämnena särskilda lärorum, så inredda, att de lämpa

sig för åhörande och iakttagande av lärarens experimentella framställning, samt rum,

som äro avsedda och avpassade för lärjungarnas övningsarbete. Även för seminarierna

blir en sådan uppsättning av åskådningsmateriell, instrument och apparater behövlig,

som överhuvudtaget tillhör en elementär men efter nutida metodiska synpunkter ledd

naturvetenskaplig undervisning.

Beträffande seminarieträdgården och de krav, som med hänsyn till

undervisningen i trädgårdsskötsel måste ställas därpå, har kommittén anfört:

Men även om det ifrågavarande läroämnet kommer att erhålla lärare, som äro

fullt utrustade för sin uppgift, och om det till följd därav kommer att bliva i pedagogiskt

avseende på ett lyckligare sätt behandlat, än tidigare i många fall varit händelsen,

skall det på grund av sin natur och den ringa tid, som kan ställas till dess

förfogande, allt fört hava att kämpa med stora svårigheter. Så mycket viktigare är

det att tillse, att det icke hämmas av de yttre hjälpmedlens bristfällighet. Seminarieträdgården

är för läroanstalten i det hela av ovärderlig betydelse såsom mera än något

annat förlänande den behag och trevnad, och den hör till de medelbart och oförmärkt

verkande uppfostringsmedel, vilkas värde alltför lätt förbises. Omedelbart kan den på

inånga sätt göras till nytta för undervisningen, ej blott i trädgårdsskötsel utan ock i

andra ämnen; särskilt är den av värde för undervisningen av de mindre barnen i övningsskolan

samt för biologiundervisningen i övningsskola och seminarium. Men för

undervisningen i trädgårdsskötsel utgör den huvudvillkoret, och eu trång eller illa be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

124 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.

lägen eller eljest otjänlig seminarieträdgård utgör ett bestående hinder för denna undervisnings

framgång.

I detta sammanhang må i fråga om seminarieträdgården endast eu omständighet

beröras, som är av särskild betydelse för undervisningen. Dennas huvudsyfte är att

giva den blivande läraren eller lärarinnan båg och förmåga att en gång undervisa i

trädgårdsskötsel i folkskolan. Vad som därför minst av allt får saknas i seminarieträdgården

är en skolträdgård. Denna bör naturligtvis höra samman med seminariets

övningsskola. Mer än genom mycken teoretisk utredning och mycket praktiskt arbete

skall läraren i trädgårdsskötsel vinna undervisningens huvudsyfte, om han förstår att

på ett efterdömligt sätt ordna och använda skolträdgården och göra den till en påtagligen

värdefull insats i övningsskolans verksamhet.

Myndig- Rörande kommitténs förslag i fråga om undervisningsmedel hava an
märkningar

icke framställts av någon bland de hörda myndigheterna. I

de fall, då uttalanden i detta ämne framkommit, hava de blott utgjort

ett instämmande i och ett ytterligare framhävande av de synpunkter, som

anförts av kommittén.

Departe- I sammanhang med de framställningar, som under de senaste åren

mentschefen. gjorts till Riksdagen rörande anslag till nybyggnad samt till möblering

och materiellanskaffning för vissa seminarier, hava lämnats noggranna redogörelser

för såväl de lokaler som de undervisningsmedel, över vilka ifrågavarande

seminarier förfogat. Det torde sålunda vara Riksdagen väl bekant,

att i förevarande hänseenden förhållandena vid berörda seminarier lämnat

mycket övrigt att önska. Riksdagen har också funnit ett ingripande vara

av nöden och i allmänhet beviljat de för undervisningsmedlens förbättring

begärda anslagen.

Det nuva- Det torde emellertid icke innebära någon överdrift, om man säger,

j j. •11 o 7 O 7

rCståndet förhållandena vid de seminarier, vilka ännu icke erhållit någon lokal
och

materiellförbättring, äro i det hela lika underhaltiga, som de tidigare

varit vid de seminarier, för vilka anslag till sådana förbättringar av Riksdagen

beviljats.

Sedan seminarierna — jag bortser nu från dem, som under senare

år väsentligen förbättrats uti här ifrågavarande avseenden — för 30 till

40 år sedan erhöllo sina uppsättningar av inredning och undervisningsmedel,

har, som känt är, utvecklingen på dessa områden gått mycket framåt.

Men de jämförelsevis knappa årsanslag, över vilka seminarierna förfogat

och av vilka blott ett eller annat hundratal kronor årligen kunnat användas

till inköp av böcker och undervisningsmateriel!, hava icke medgivit någon

sådan komplettering av förråden, att anstalterna ens i någon mån kunnat

hållas i jäinbredd med utvecklingen. De mindre ökningar av årsanslagen,

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

som då och då begärts och beviljats, hava blott i mycket ringa grad kunnat

användas för materiellanskafining; de hava som regel varit nödvändiga för

bestridande av de givetvis år för år i samband med den allmänna°prisstegringen

stigande utgifterna för uppvärmning, renhållning in. m. Härtill

kommer, att det knappa lokal utrymmet flerstädes gjort det omöjligt att

val förvara den förefintliga materiellen, och bristen på särskilda utrymmen

för särskilda undervisningsändamål har medfört, att materiellen, som måst

flyttas från rum till rum, farit mindre väl. Förhållandena äro ej sällan

sådana, att exempelvis undervisning i geografi måste bedrivas med tillhjälp

av kartor sa nötta och dessutom så föråldrade, att de blott mycket ofullständigt

återgiva verkligheten, eller att de för musikundervisningen tillgängliga

instrumenten äro fullständigt utslitna.

Att dessa omständigheter varit ägnade att försvåra undervisningsarbetet

och förringa dess resultat är klart. Tydligt är ock, att en reformering

av seminarieundervisningen med nödvändighet förutsätter en förbättring

av läroanstalternas undervisningsmedel. Även de skickligaste och

plikttrognaste lärares ansträngningar skola i många fall vara förgäves, därest

icke hjälpmedel för undervisningen finnas att tillgå, vilka äro någorlunda

likvärdiga med dem, som vid andra läroanstalter, exempelvis de allmänna

läroverken, stå till buds.

_ Då fråga är om bestämmande av de för seminarierna för dessa ändamål

nödiga anslagen, måste ock tagas i beräkning, att i samband med de

senaste årens starka stegring å bränslepris och arbetslöner seminariernas

omkostnader särskilt för uppvärmning och renhållning hastigt stigit. Följden

härav har, såsom nyss antytts, blivit, att man vid flera seminarier måst

nästan alldeles avstå från inköp av böcker och materiell och i stället använda

det tillgängliga anslaget för de löpande utgifterna. Det oaktat och

trots den största sparsamhet hava under de senaste åren vid några seminarier

uppstått brist, som måst täckas genom anvisande av särskilda anslag.

Redan av detta skäl och oavsett alla hänsyn till en förbättrad undervisningsplans

fordringar skulle tydligen inom kort en ganska väsentlig höjning

av de flesta seminariers anslag hava måst vidtagas.

Enligt för seminarierna gällande stat skola utgifter för inköp av böcker

och undervisningsmateriell, för underhåll av inventarier, för uppvärmning,

belysning, renhållning m. in. bestridas från ett åt varje seminarium anvisat

anslag »till materiell samt ljus och ved m. m.» Från samma anslag

utgår vanligen arvode till seminariets läkare, för vilket ändamål likväl i

ett par seminariers stat särskilt anslag finnes upptaget. Vid vissa seminarier

bestridas därifrån omkostnaderna för materiell till slöjdundervisningen,

under det dessa vid andra seminarier täckas av särskilt anslag.

ö

s. 126 Kontrollera mot PDF

4 Anslaget beviljat å extra stat; utgör även arvode för undervisningen i trädgårdsskötsel.

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

> ö

3 p:

2L c3.

£0 p:

''g B

3

CfQ

~ B.

i i *

OQ £ m.

►§ ~

B. S> C

i- F K

8: o

CD

K W W

3

Gu

O

O:

Cu

C

er

er

d <1 d ^ ® d d

3 p: P E? 3* »t!

B

0Q

B

►C

S i

3

CfQ

t-U

p\

3,4

CO

T-1

''cd

Öl

V]

00

CO

JO

CO

åt

To

T-*

OT

o

ce

o

8

O

O»

o

8

O

o

ce

Öl

Öl

o

8

CO

o

o

o

05

O

8

O

8

8

i S I M I

ro

2

88888 888888888

T T ’i T I I I I I I I I I I

3 e>

2

^ O

H-4 3

C* §

00 g.

f—1 ^

O o

tf*- ^

8 8

^ Qi

8 8 |

I i ! I

''c: j:

3 3

eg a

3 » p

!—4 vfu 05 05 W rf»

O CO CO CD OD ^

Bo o S § §

I I I I I i

Ul050)05 Ulrf»Cnrf»05

to

ro

CO

o

Öl

To

ro

03

t-1

Öl

o

oo

o

CD

8

Y-L

Öl

a

o

o

o

o

o

o

o

CJ

i I I! I

Cu

CfQ

S I

2!

o o

o o

i I

Oi ^ tO CO O 03

8 8 8 8 8 8

llllll

„ CTQ

SL-crc o tr r/t

BS 2 3

£ 2^2

B «■ s?&-8b

Bp8»55

a. p: S 2L ^

P 3 g-P <!

ao

ro v«- CD 3-

B<2:B g
•

a?, c e.g

C oro 2^ £3 Q-*

p »-sr.® p

p ?rpi o?M

J <5 ? 3

O Oi O O O Oi Oi CO *-4

OOÖOOOOOtQt

ooooooooo

! I

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Jämte anslaget »till materiell samt ljus och ved m. in.» hava alla seminarier

med undantag av det i Luleå ett årligt anslag till tryckning vartannat

år av årsberättelse. Kostnaderna för seminarieträdgårdarnas underhåll

bestridas dels genom särskilda anslag för ändamålet, dels genom inkomster

av försäljning av trädgårdsprodukter. Där de sålunda för trädgårdarnas

skötsel tillgängliga beloppen icke i sin helhet åtgått för ändamålet,

har överskottet tillgodoförts materiellanslaget. I vissa fall påvila

särskilda utgifter seminarierna, t. ex. för förhyrande av gymnastiklokal;

för sådana utgifter äro då i staten särskilda belopp anvisade.

För tydlighetens skull har jag i en tabellarisk översikt (se sid. 126)

sammanfört de enligt innevarande års stat åt varje seminarium för här

ifrågavarande ändamål anvisade beloppen på sådant sätt, att därav såvitt

möjligt är skall framgå, vilka summor för likartade ändamål stå till de

särskilda seminariernas förfogande.

De betydande olikheter, denna Övervikt uppvisar, bero givetvis till

väsentlig del på olikheter i fråga om seminariebyggnadernas storlek och

därav härflytande olikheter i fråga om kostnaderna för uppvärmning, belysning

och renhållning. Seminarierna i Stockholm, Växjö, Göteborg,

Luleå och i viss mån även det i Härnösand, vilka förfoga över nyuppförda

byggnader, betydligt större än övriga seminariers, och vid inflyttningen

i dessa fått sina materiellanslag ökade, kunna således icke utan

vidare jämföras med de mindre gynnade seminarierna. Den olikhet, som

förefinnes de sistnämnda seminarierna emellan, torde bero dels på verkliga

skiljaktigheter i fråga om behoven, sammanhängande med förhållandena å

vederbörande orter, dels ock på det intresse och eftertryck, varmed förefintliga

behov av seminariernas målsmän gjorts gällande. Fn följd av

ojämnheten i de beviljade anslagens storlek har emellertid i det hela blivit

en stor olikformighet seminarierna emellan i fråga om nu förefintlig utrustning

av böcker och undervisningsmedel.

Vid beräkningen av den anslagsökning för här berörda ändamål, som

nu kan vara erforderlig, har man att tillse, vilka syften som därmed skola

tillgodoses. Givetvis måste då i första hand de anslagsökningar komma

i betraktande, vilka betingas av nödvändigheten att täcka de såsom nämnts

väsentligt stegrade utgifterna för uppvärmning, renhållning med mera. Bland

de av ett förbättrat undervisningssätt betingade kostnaderna äro de väsentligaste

de, som erfordras för anskaffande av boksamlingar och undervisningsmateriell,

däri inbegripet materiell och material för undervisningen i

slöjd. En förbättrad omvårdnad om elevernas hälsa påkallar ökning av

seminarieläkarnas arvoden samt särskilda utgifter för idrottsövningars be
-

Behövliga

anslags
ökningar.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

drivande. För årlig tryckning av årsredogörelserna erfordras ökning av

anslagen för detta ändamål. Med inrättandet av nya tjänster vid övningsskolorna

följa nya avgifter till folkskollärarnas pensionsinrättning. Till

skrivbiträden åt rektorerna och för arvoden åt bibliotekarier erfordras anslag.

Slutligen torde i vissa fall anslagen till seminarieträdgårdarnas underhåll

behöva ökas.

Jag skall i det följande lämna en översikt av de anslagsbelopp för de

angivna ändamålen, som på grund av inhämtade upplysningar och efter

noggranna överväganden synas mig erforderliga.

''U^Prénh&n Vad då närmast angår de behövliga anslagsökningarna för bestridande

''nhVj,1 belys- av seminariernas driftkostnader äro dessa, såsom jag redan nämnt, framför

ning m. m. ai]y nödvändiggjorda genom den senaste tidens starka och opåräknade

ökning av bränsle-, särskilt kolprisen, men bero även på de i samband med

stegringen av arbetsprisen ökade omkostnaderna för betjäning och renhållning.

Av upplysningar, som dels i förevarande sammanhang inhämtats

från seminarierna själva, dels i vissa fall lämnats genom tidigare från

dem inkomna framställningar, visar det sig, att behoven uti ifrågavarande

avseende för vissa seminarier äro jämförelsevis stora, för andra åter ganska

obetydliga. Detta förhållande har sin förklaring däri, att dels anslagen

varit ganska olika tilltagna, dels vissa seminarier under de senaste åren

fått sina anslag ökade för bestridande av här ifrågavarande behov, under

det för andra någon ökning icke vidtagits. De nämnda upplysningarna

giva vid handen, att anslagsökningar för nu berörda ändamål äro behövliga

för seminarierna i Stockholm, Uppsala, Linköping, Strängnäs, Falun,

Lund, Landskrona, Kalmar, Karlstad, Härnösand och Umeå, samt att den

erforderliga ökningen uppgår till i medeltal omkring 700 kronor för vart

och ett av sagda seminarier. Beträffande seminariet i Linköping, för vilket

av 1912 års Riksdag beviljades en avsevärd ökning i materiellanslaget,

bör erinras, att den nu behövliga ökningen är förorsakad av en i framställningen

till Riksdagen sagda år omnämnd, numera genomförd välbehövlig

utvidgning av seminariets lokaler genom rektorsbostadens upplåtande

för undervisningsändamål.

Enligt det föregående skulle således anslagsökningen för ifrågavarande

ändamål kunna beräknas till i medeltal 700 kronor för vart och ett av

11 seminarier.

Frågan om betjäningens vid seminarierna avlöning torde i detta sammanhang

böra beröras. Hittills har avlöningen till vaktmästare eller, där

sådan icke ansetts erforderlig, städerska plägat efter överenskommelse med

vederbörande bestämmas av seminariernas rektorer. Att nu för dessa be
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

fattningshavare fastställa några enhetliga avlöningsgrunder, torde icke vara

lämpligt, enär på skilda orter olikhet råder i fråga om avlöningsförhållandena

för med dem likställda tjänstinnehavare och dessutom tjänståliggandenas

omfattning är växlande vid de olika seminarierna. Fortfarande

som hittills torde ifrågavarande avlöningsbelopp böra efter uppgörelse

mellan rektor och vederbörande bestämmas för varje seminarium för sig.

I anledning av vad Riksdagen år 1912 anfört rörande avlöningen för vaktmästare

vid seminariet i Göteborg vill jag emellertid uttala, att vid bestämmande

av avlöningsförmåner för vaktmästare vid seminarium den

regeln synes böra iakttagas, att desamma i intet fall sättas högre än de

löneförmåner, som bestås i nyreglerat verk anställd förste vaktmästare,

därvid hänsyn jämväl bör tagas till eventuell rätt till ortstillägg.

Såväl om boksamlingen som om samlingen av undervisningsmaterial

vid en läroanstalt gäller tydligen, att deras innehåll till en del är av sådan

art, att detsamma alltjämt äger ungefärligen samma värde för studieoch

undervisningsarbetet, till en del åter måste kompletteras och förnyas,

i mån som ny litteratur och nya undervisningsmedel bliva tillgängliga

och till ersättning för sådant, som blivit föråldrat eller förslitet. Skall en

bok- och materiellsamling för en skola grundläggas eller i avsevärdare

mån förbättras, erfordras därför dels ett större anslag för en gång till

nyanskaffning, dels ett årligt anslag till underhåll och komplettering. Då

under senare år nya lokaler uppförts för seminarier, har Riksdagen också

på vederbörlig framställning dels beviljat anslag för en gång till inköp av

böcker och undervisningsmateriell, dels ock anvisat årliga anslag till underhåll

och fortsatt nyanskaffning. Så har Riksdagen år 1910 beviljat på

extra stat ett anslag av 9,200 kronor till anskaffande av undervisningsmateriell

för folkskoleseminariet i Växjö; vidare har Riksdagen år 1911

beviljat anslag på extra stat för inredning och möblering av de nya byggnaderna

för folkskoleseminariet i Göteborg och för anskaffande av böcker

och undervisningsmateriell därstädes, varvid för sistnämnda ändamål beräknades

ett belopp av omkring 20,000 kronor; och slutligen har av innevarande

års Riksdag för liknande behov vid seminariet i Falun begärts anslag,

varvid till undervisningsmateriell beräknats ungefär samma belopp som för

seminariet i Göteborg. Enligt vad känt är har sistnämnda anslagsäskande

blivit av Riksdagens båda kamrar bifallet. Vad angår årliga anslag till

anskaffning och inbindning av böcker samt anskaffning och underhåll av

undervisningsmateriell kan erinras, att Riksdagen år 1912 vid beviljande

av anslag till seminariet i Göteborg beräknat för förra ändamålet ett be
-

Boksamlingar

och undervisningsmateriell.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft. (Nr 205.)

17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

lopp av 620 kronor och för det senare ändamålet ett belopp av 640

kronor.

Då det nu gäller att i fråga om böcker och undervisningsmatenell

tillgodose de seminarier, vilka icke under senare år fått några avsevärdare

anslag för sådant ändamål, torde man böra förfara på likartat sätt, som

skett beträffande de nyssnämnda seminarierna. Sålunda erfordras dels anslag

en gång för alla/ dels ökning av de nu utgående årliga anslagen.

° Vid'' beräkningen av de anslag sbelopp, som erfordras för en gång, höra

fo ve t vis lämnas utom räkningen de seminarier-, vilka under senare år erhållit

dylika anslag, nämligen seminarierna i Växjö, Göteborg, Luleå och Falun.

Icke heller torde seminariet i Uppsala nu böra komma i fråga, alldenstund

särskilt anslag framdeles, sannolikt redan år 1914, torde böra begäras för

detta seminarium i samband med dess inflyttning i de under arbete varande

nya lokalerna. Vad de övriga seminarierna beträffar äro anslagsbehoven

växlande, beroende dels på olikheterna i fråga om de befintliga

bok- och materiellsamlingarna, dels på de av lokalutrymmena beroende

olika möjligheterna för förvaring och utnyttjande av böcker och materiell.

Med stöd av från seminarierna inhämtade upplysningar och av vad jag i

övrio-t har mig bekant om deras nuvarande utrustning i förevarande avseende

anser jag, att de anslag för en gång, som nu böra beviljande

ifrågavarande seminarierna, böra beräknas till i medeltal för bokanskaffning

2,500 kronor, och för undervisningsmateriell, även omfattande musikinstrument,

3,000 kronor för varje seminarium.

Vid beräkningen av den behövliga ökningen utav de årliga anslagen

till inköp och inbindning av böcker samt till anskaffning och underhåll av

materiell böra seminarierna i Göteborg och Falun icke medtagas; för det

förra har anslagsökning för berörda ändamål begärts av innevarande års

Riksdag och, efter vad känt är, beviljats av dess båda kamrar, och beträffande

behövliga anslagsökningar för det senare seminariet bör framställning

göras till Riksdagen, då detsamma tagit de nya undervisningslokalerna

i användning. Däremot torde någon anslagsökning vara erforderlig för

seminarierna i Växjö och Lulea, alldenstund de för dem beviljade anslagen,

vilka av statsmakterna blivit avsevärt nedsatta under vad som begärts,

visat sig vara för ändamålet otillräckliga.

För att erhålla en utgångspunkt för en beräkning av de behövliga

ökningarna i årsanslagen har jag införskaffat uppgifter om de belopp, som

under åren 1910 och 1911 utgingo vid de olika seminarierna för olika

ändamål. Lämnar man utom räkningen de seminarier, vilka under nämnda

år åtnjutit särskilda anslagsökningar, framgår av sagda uppgifter,. att vid

de återstående seminarierna under ifrågavarande år i medeltal årligen an
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

vänts till inköp av böcker och tidskrifter samt bindning omkring 300 kronor

och till anskaffning och underhåll av undervisningsmateriel! omkring

200 kronor, sammanlagt alltså omkring 500 kronor för varje seminarium.

Med hänsyn till bränsleprisens starka stegring under år 1912 är det sannolikt,

att de belopp, som under åren 1912 och 1913 stått till förfogande

för sagda behov, äro ännu lägre än de nyss nämnda.

Skall den anslagshöjning, som nu bör ske, bliya till avsett gagn, bör

densamma enligt min mening icke tilltagas allt för knappt. I betraktande

härav och särskilt med hänsyn därtill, att de belopp, som nyss ifrågasatts

såsom anslag för en gång, utgöra blott en bråkdel av vad som eljest ansetts

erforderligt för anskaffande av mera fullständiga uppsättningar av

böcker och materiell, anser jag mig böra förorda, att för här berörda

ändamål måtte beräknas för varje seminarium ett årsanslag av i medeltal

1.500 kronor. Då, såsom nämnts, för samma ändamål hittills disponerats i

medeltal 500 kronor, skulle alltså för vart och ett av de ifrågavarande 13

seminarierna behövas en anslagsökning av 1,000 kronor för varje.

Sammanfattar jag det förut sagda, skulle således för nu berörda ändamål

erfordras dels anslag för en gång till 10 seminarier med i medeltal

5.500 kronor för varje, dels ock ökning i det årliga anslaget till 13 seminarier

med i genomsnitt 1,000 kronor till varje.

I samband härmed bör omnämnas den för slöjdundervisningen erforderliga

anslagsökningen. Sedan ett par årtionden tillbaka har vid de

manliga seminarierna meddelats undervisning i pedagogisk träslöjd. Denna

undervisning har i sin mån bidragit till att göra det möjligt, att träslöjden

i så stor utsträckning kunnat vinna insteg i våra folkskolor, tvivelsutan till

fromma för dessa skolors uppfostringsarbete. Då det visat sig, att dels

pappslöjd, dels metallslöjd allt mera vunnit insteg i folkskolorna, har

kommittén ansett det önskligt, att nämnda båda slöjdarter också upptagas

på seminariernas undervisningsplan.

Under förutsättning att, såsom kommittén också uttalar, undervisningen

i metallslöjd i folkskolorna i allmänhet ordnas så, att den icke kräver

några kostbara anordningar i fråga om lokaler och materiell, finner jag

förslaget om slöjdundervisningens utvidgning i folkskolorna beaktansvärt

och anser därför också, att de ifrågasatta båda slöjdarterna böra upptagas

i seminarieundervisningen. Vad angår pappslöjden torde detta överallt

kunna genomföras i den utsträckning och på det sätt, kommittén tänkt

sig. För metallslöjdens införande vid seminarierna erfordras däremot särskilda

lokalutrymmen, vilka icke allestädes stå till buds. Vid 5 av de

manliga seminarierna synes det, av inhämtade upplysningar att döma, vara

Materiel! fö

slöjdundervisningen.

s. 132 Kontrollera mot PDF

Läkar
arvoden.

132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

möjligt att nu införa någon undervisning i metallslöjd. Givetvis påkalla

de nya slöjdarternas införande ökning av anslagen till slöjdundervisningen,

vilka jämväl för träslöjdens bedrivande på vissa ställen behöva ökas bland

annat på grund av virkesprisens stegring. För de båda nya slöjdarterna erfordras

dels anslag för en gång för anskaffande av nödiga verktyg, dels årliga

anslag till materialier. Enligt inhämtade upplysningar kan kostnaden för

de för pappslöjden nödiga verktygen beräknas till omkring 200 kronor,

och uppsättning av materiell för metallslöjd betingar ett pris av omkring

1,100 kronor för varje seminarium. Den årliga kostnaden för materialier

kan beräknas i fråga om pappslöjd till 100 kronor och i fråga om metallslöjd

till 200 kronor. Den ökning av hittillsvarande årsanslag för undervisningen

i nu förekommande arter av manlig och kvinnlig slöjd, som är

erforderlig, uppgår enligt inkomna uppgifter till sammanlagt 1,500 kronor.

Då de anslag för slöjdundervisningen vid seminariet i Göteborg, som,

enligt vad känt är, blivit av båda kamrarna vid innevarande års Riksdag

beviljade, måste anses för behovet tillräckliga, skulle således för slöjdundervisningen

anslag erfordras dels för en gång av 200 kronor för vart

och ett av 14 seminarier och av 1,100 kronor för vart och ett av 5 seminarier,

dels ökning i årsanslagen med i genomsnitt 100 kronor för vart

och ett av 14 och 200 kronor för vart och ett av 5 seminarier, varjämte

de hittillsvarande årsanslagen för undervisningen i slöjd vid vissa seminarier

skulle ökas med tillhopa 1,500 kronor.

1 det föregående har nämnts, att särskilda anslag till läkararvoden i

staten varit uppförda blott för ett par seminarier samt att sådana arvoden

vid de övriga seminarierna utgå från materiellanslagen. Sedan länge hava

dessa arvoden vanligen uppgått till 200 kronor årligen vid varje seminarium.

Där vid något seminarium parallellklasser inrättats, har arvodet vanligen

höjts med 50 kronor för varje sådan klass. I överensstämmelse härmed

är i den för innevarande års Riksdag framlagda staten för dubbelseminariet

i Göteborg läkararvodet beräknat till 400 kronor. I fråga om seminarieläkarnas

skyldigheter har vid olika seminarier en något olika praxis

utbildat sig. Tydligt är, att även med en ganska stor begränsning av dessa

läkares åligganden de nu till dem utgående arvodena måste anses vara

alltför knappt tilltagna. Åtskilliga framställningar om höjning av ifrågavarande

arvoden hava också under årens lopp inkommit, varvid anförts,

att det understundom mött stora svårigheter att med de nuvarande arvodena

kunna kvarhålla eller förvärva lämpliga läkare. Dessa framställningar

hava emellertid i avvaktan på en allmän reglering av dithörande

förhållanden måst avvisas.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

133

Nu har, såsom jag i det följande får tillfälle närmare angiva, kommittén

i sitt förslag till seminariestadga, för att vid seminarierna betrygga

en bättre omvårdnad i sundhetshänseende, än som i allmänhet hittills kunnat

åstadkommas, upptagit bestämmelser om seminarieläkares skyldigheter, vilka

skulle avsevärt öka omfattningen av deras åligganden. Det skulle sålunda,

bland annat, tillkomma dem att pröva de inträdessökandes kroppsbeskaffenhet,

att verkställa flera och noggrannare undersökningar rörande elevernas

hälsotillstånd, än nu vanligen förekomma, samt öva uppsikt över

sundhetsanordningarna och hälsoförhållandena vid läroanstalterna. På grundval

av kommitténs förslag i detta hänseende hava av vissa seminarieläkare

gjorts beräkningar över den arvodesökning, som synts skälig. Emellertid

hava åtskilliga av de hörda myndigheterna, bland dem medicinalstyrelsen,

uttalat, att utan fara någon inskränkning borde kunna ske särskilt i fråga

om de läkarundersökningar å eleverna, som kommittén ansett böra utföras

av seminarieläkarna. Givetvis måste den avlöning, som bör tillkomma

dessa läkare, bestämmas med hänsyn till de uppgifter, de skola hava att

fullgöra. Då det av nyss angivet skäl icke kan anses för närvarande fullt

klart, vilken omfattning dessa uppgifter i en ny seminariestadga böra erhålla,

torde ett slutgiltigt ordnande av frågan om läkararvodenas belopp

nu icke kunna ske. Sedan densamma ytterligare blivit utredd under samverkan

mellan representanter för läkarna och seminariernas lärare, torde

framställning i ämnet ett följande år böra göras till Riksdagen.

I varje fall synes det mig högeligen önskvärt, att en provisorisk höjning

av seminarieläkarnas arvoden redan nu kommer till stånd och sålunda

tages i beräkning vid materiellanslagens bestämmande. Förutom att de

nu utgående arvodena, såsom jag redan påpekat, måste anses allt för små

i förhållande till redan nu seminarieläkarna åliggande uppgifter, måste det

betraktas som synnerligen angeläget, att seminarieläkarna snarast möjligt

måtte kunna i vidare omfattning, än nu är fallet, tagas i anspråk för hälsovården

vid läroanstalterna. Vid bestämmande av det lämpliga beloppet

för en provisorisk höjning torde motsvarande förhållanden vid de allmänna

läroverken kunna tjäna till ledning. För närvarande utgår läkararvodet vid

realskola med 100 kronor och vid högre allmänt läroverk med 150 kronor

samt dessutom i båda fallen 2 kronor om året för varje under höstterminen

närvarande lärjunge. För ett högre allmänt läroverk med det lärjungeantal,

som i medeltal finnes vid ett enkelseminarium med tillhörande övningsskola

— 175 till 200 lärjungar — skulle enligt dessa grunder sammanlagda

läkararvodet belöpa sig till närmare 550 kronor. Under betonande

av att de uppgifter, som framdeles böra bestämmas för seminarieläkarna,

böra bliva mera omfattande än de, som åligga läkarna vid de all
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

manna läroverken, vill jag förorda, att det arvode till seminarieläkare, som

nu provisoriskt bör bestämmas, måtte beräknas efter nämnda belopp, 550

kronor, för enkelseminarium, 650 kronor för sådant seminarium med studentklass

och 900 kronor för dubbelseminarium. Den erforderliga arvodesförhöj

ningen skulle således bliva respektive 350 kronor, 400 kronor och

500 kronor. Antalet enkelseminarier utan studentklass är 10, med studentklass

4. Av dubbelseminarier finnes hittills endast 1.

Materiell

för gymnastik-

och

idrottsöyningar.

Jag har i det föregående omnämnt och får sedermera anledning ytterligare

beröra kommitténs förslag rörande gymnastikens och idrottens ställning

vid seminarierna, och jag vill såsom min mening uttala, att nämnda förslag,

även om möjligen någon reduktion däri kommer att visa sig nödvändig, i

huvudsak bör vinna godkännande. Givetvis erfordras för idrottsövningars

bedrivande dels lämpligt utrymme i seminariets närhet, dels materiell.

Passande idrottsplaner finnas i allmänhet vid de under senaste åren nyuppförda

seminariebyggnaderna samt vid några av de äldre. För de seminarier,

som sakna idrottsplatser, kunna sådana anskaffas först i sammanhang

med nybyggnad. Då idrottsövningar hittills i jämförelsevis ringa

utsträckning och vanligen blott på elevernas eget initiativ förekommit

vid seminarierna, sakna dessa i allmänhet för dylika övningar

lämplig materiell. Till anskaffande av sådan behövas således särskilda

anslag för en gång och därjämte mindre år sanslag för bekostande av

med idrottsövningarna förenade utgifter. Kostnaderna för idrottsmateriellens

anskaffande kunna icke bliva desamma vid alla seminarier, alldenstund

samma idrottsgrenar icke lämpa sig för alla delar av landet

och olikhet även kommer att råda emellan manliga och kvinnliga

seminarier. I vissa fall erfordras även en komplettering av gymnastikmateriellen.

Enligt inhämtade upplysningar anser jag, att ett belopp av

i medeltal 500 kronor för vart och ett av samtliga 14 enkelseminarier

O

är erforderligt såsom anslag för en gång och att årsanslaget till materieliens

underhåll lämpligen kan bestämmas till 100 kronor för varje seminarium.

För dubbelseminarium torde jämförelsevis något högre belopp,

förslagsvis 600 kronor och 150 kronor, böra anvisas.

Pensions
avgifter.

Beträffande den i det föregående nämnda post, som avser täckande av

vederbörliga pensionsavgifter för de nya lärartjänsterna vid övningsskolorna,

behöver jag här allenast erinra, att sådana skulle utgå för 7 manliga lärare

med 130 kx^onor och för 5 kvinnliga lärare med 100 kronor.

O

Årsberättelsernas

tryckning.

Enligt gällande bestämmelser skola seminaidernas rektorer årligen till

O o o

vederbörande konsistorium avgiva berättelser om läroanstalternas verksam
o
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 135

het under det senast förflutna läsåret; vartannat år skola dessa berättelser

tryckas, för vilket ändamål ett särskilt anslag å 100 kronor årligen,

såsom förut nämnts, är anvisat åt varje seminarium (förutom det i Luleå).

Till följd av tryckningskostnadernas stegring har nämnda belopp under

de senaste åren i flera fall visat sig otillräckligt, och tryckningskostnaderna

hava i sådant fall till en del måst bestridas ur materiellanslaget.

Emellertid har kommittén uttalat det önskemålet, att seminariernas

årsberättelser måtte få tryckas årligen. Så sker icke blott vid nästan alla

statens och enskilda högre läroanstalter utan ock vid åtskilliga större folkskolor

i vårt land. Jag finner den föreslagna förändringen synnerligen

önskvärd. Icke minst under det utvecklings- och övergångsskede, vari

seminarierna just nu befinna sig, måste det vara av betydelse, att såväl

vederbörande myndigheter som ock lärarpersonalen vid de särskilda läroanstalterna

sättas i tillfälle att så noggrant som möjligt följa deras verksamhet

för att så kunna lära känna och tillgodogöra sig de erfarenheter,

som vinnas på det ena eller andra stället. Jämväl i allmänhetens intresse

synes mig den föreslagna förändringen väl motiverad. Jag torde i detta

sammanhang böra framhålla, att det enligt min mening skulle vara varken

nödigt eller lämpligt att i fråga om seminariernas årsberättelser stadga införandet

av några vidlyftiga och kostsamma tabellariska översikter.

Kostnaderna för årsberättelsernas tryckning ställa sig givetvis olika

på olika platser, men enligt de upplysningar, jag inhämtat, synas de i

medeltal uppgå till 300—350 kronor för varje berättelse. Således skulle

i genomsnitt för vart och ett av de 15 seminarierna erfordras en årlig

ökning av omkring 225 kronor. I enlighet härmed bör alltså den för

ändamålet erforderliga anslagsökningen beräknas.

Vid högre allmänna läroverk och vissa realskolor äro sedan åtskilliga är

tillbaka anvisade arvoden till skrivbiträden åt rektorerna. Arvodesbeloppen

växla efter läroanstalternas omfattning mellan 800 kronor och 250 kronor.

Kommittén har ansett önskligt, att sådana arvoden beviljades även vid

seminarierna, och framhållit, att vid läroanstalter av den art som seminarierna,

där framgången i utbildningsarbetet i så väsentlig grad är beroende

av den personliga handledning, som rektor och övriga lärare kunna

ägna eleverna, det vore föga lämpligt, att rektors tid skulle upptagas av

sådana skrivgöromål, vilka med samma resultat kunde utföras av annan

person, vars arbetskraft vore mindre dyrbar.

Behovet av skrivbiträde för rektorerna har redan blivit av statsmakterna

erkänt i fråga om dubbelseminarium och sådant seminarium, som

ombildas till dubbelseminarium, i det vid bestämmande av erforderliga

anslag för seminarierna i Göteborg, Uppsala och Falun, från det dessa börjat

Skriv
biträden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Biblioteka
riearvoden.

1B6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

utvidgas med parallellklasser, arvode till skrivbiträden tagits i beräkning

med 250 kronor för år. De skäl, kommittén anfört för beviljande av

ifrågavarande arvode för alla seminarier, synas mig övertygande. Då det

emellertid icke här, såsom vid de allmänna läroverken ansetts behövligt, torde

vara nödigt att anställa skrivbiträden, som kunna övertaga någon mera maktpåliggande

del av det expeditionella arbetet, utan syftet blott är att befria

rektorerna från mera mekaniskt skrivarbete, torde jämförelsevis små belopp

vara för ändamålet tillräckliga. Jag föreslår såsom arvode till skrivbiträde

åt rektor vid enkelseminarium 100 kronor, vid enkelseminarium

med studentklass 150 kronor och vid dubbelseminarium 250 kronor.

Beträffande de seminarier, som härvid komma i betraktande, hänvisar

jag till vad jag nyss yttrade vid frågan om läkararvoden, dock med erinran,

att för seminarierna i Göteborg, Uppsala och Falun för ändamålet

under år 1914 erforderliga medel redan finnas tillgängliga.

Erhålla seminarierna, såsom av mig i det föregående förordats, något

mera omfattande boksamlingar, är det tydligen av vikt, att dessa bliva

väl vårdade och på bästa sätt använda för sitt ändamål. Det synes därför

nödvändigt, att i enlighet med vad kommittén föreslagit, vid varje

seminarium viss person får i uppdrag att i egenskap av bibliotekarie handhava

vården av biblioteket. Givetvis bör det icke ringa arbete, som blir

förbundet härmed, berättiga till någon ersättning, detta så mycket mer

som särskilda insikter och kvalifikationer erfordras hos den, som skall

kunna på nöjaktigt sätt handhava ett seminariebiblioteks skötsel.

Kommittén har tänkt sig, att ersättning skulle beredas bibliotekarien

genom nedsättning av hans undervisningsskyldighet med 2 timmar i veckan.

Då kommittén antagit, att i allmänhet någon av ämneslärarna komme att

utses till bibliotekarie, har densamma vid beräkningen av de erforderliga

lärår krafterna bland de tjänstgöringstimmar, för vilkas bestridande ämneslärare

erfordras, medtagit 2 veckotimmar för skötseln av biblioteket.

Detta förslag har framkallat gensaga från åtskilliga håll, varvid framhållits,

att en minskning av undervisningsskyldigheten med två timmar i

veckan icke kunde uppväga bibliotekariens besvär med biblioteket samt

att det understundom skulle kunna vara lämpligt, att bibliotekarien toges

utom lärarkåren. I stället har yrkats, att seminariernas bibliotekarier i

likhet med de allmänna läroverkens borde åtnjuta visst arvode, olika allt

efter arbetets olika omfattning.

Sistnämnda anordning med särskilt bibliotekariearvode anser jag äga

företräde särskilt därutinnan, att den bereder möjlighet att till bibliotekarie

utse den mest lämpliga bland seminariets lärarpersonal. En dylik anordning

kommer icke heller att medföra någon avsevärd kostnadsökning.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

137

Medräkijas nämligen icke särskild tid för skötseln av biblioteket i de lärartimmar,

som skola bestridas av ämneslärare, kommer, såsom jag förut haft

anledning erinra, det antal lärartimmar, som mot särskilt arvode måste

uppehållas med timlärare, att minskas på motsvarande sätt, eller enligt

kommitténs förslag med 2 veckotimmar, vilket ju medför en minskning i

det erforderliga beloppet till timlärararvoden samt en däremot svarande

besparing.

Med hänsyn till det belopp, jag i det följande ämnar föreslå såsom

arvode åt timlärare för varje veckotimme, synes mig bibliotekariearvodet

skäligen kunna bestämmas till 300 kronor vid enkelseminarium. Vid

dubbelseminarium, där arbetet med låneexpeditionen givetvis blir mera

omfattande, torde arvodet böra höjas till 400 kronor. Jag vill i detta

sammanhang omnämna, att vid seminariet i Härnösand av det anvisade

materiellanslaget 100 kronor årligen få användas till ersättning åt bibliotekarie

ävensom att i materiellanslaget till seminariet i Göteborg ingår ett

belopp av 200 kronor för samma ändamål.

Återstå de anslagsökningar, som behövas för seminarieträdgårdarnas

O O 7 o

underhåll och skötsel.

Kommittén har med styrka framhållit betydelsen av att inom varje

seminarieträdgård finnes en avdelning ordnad som en skolträdgård. Jag

delar fullständigt kommitténs åsikt härutinnan och anser det därför önskvärt,

att sådana avdelningar anläggas vid de seminarier, där så ännu icke

skett. För ändamålet behöves alltså dels anslag för en gång, dels ökning

av årsanslagen. Enligt inkomna upplysningar erfordras dels för de anläggningsarbeten

av nu nämnd art, vilka under den närmaste tiden kunna

komma till utförande vid olika seminarier, dels ock för några andra för

trädgårdarnas förbättring nödiga utgifter ett belopp för en gång av omkring

3,500 kronor. Den för åtskilliga seminarier behövliga ökningen av årsanslagen

till trädgårdarnas skötsel uppgår till sammanlagt omkring 3,500 kronor.

Seminarieträdgård

ärna.

De anslagsäskanden, för vilka jag nu redogjort, äro, såsom torde framgå

av vad jag anfört, grundade på ingående undersökningar och överväganden.

Om vissa av de behov, varom här varit fråga, gäller emellertid, att de icke

kunna längre tid i förväg till sina exakta belopp bestämmas. Det skulle därför

icke vara möjligt att nu slutgiltigt fastställa staten för varje särskilt seminarium,

utan att man riskerade att på ett håll förbise ett behov och

på ett annat anvisa anslag, som för tillfället icke kunde komma till användning

för det avsedda ändamålet. Fördelningen mellan de särskilda seminarierna

av det anslagsbelopp, som kan varda beviljat av Riksdagen, bör

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 käft. (Nr 205.) IS

Anslagens

fördelning.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.

alltså överlämnas åt Kungl. Maj:t, och till grund för densamma höra ligga

förnyade undersökningar och prövning av vad som kan anses erforderligt

för varje särskilt ändamål.

oförutsedda Klart är, att i trots av vad som gjorts för att vinna kännedom om

behov- förhandenvarande behov, det lätteligen kan inträffa, att behov finnas eller

komma att yppa sig, vilka nu icke kunnat tagas i beräkning, men vilka

äro av den art, att de böra tillgodoses. Det synes därför önskvärt, att

utöver nu angivna specificerade summor ett icke alltför knappt tilltaget

belopp, förslagsvis 10,000 kronor, ställes till Kungl. Maj:ts förfogande till

mötande av oförutsedda behov.

4. Förbättrad omvårdnad om seminariernas elever.

Tidigare Innan folkundervisningskommittén avgivit sitt. betänkande om folk
for

slag. skoleseminarierna, däri även frågan om åtgärder för förbättring av ele
vernas

levnadsförhållanden och ekonomiska ställning beröres, inkom under

år 1911 till Kungl. Maj:t en nämnda ämnen berörande framställning från

styrelsen för svenska seminarielärarföreningen.

I enlighet med uppdrag, som givits styrelsen vid de svenska seminarielärarnas

åttonde möte i Stockholm år 1910, hemställes i berörda framställning, att Kungl. Maj:t

täcktes vidtaga åtgärder

dels för åstadkommande av ett årligt anslag åt varje seminarium att efter lärarkollegiets

beprövande användas till understöd av anordningar för förbättrande av elevernas

levnadsförhållanden under vistelsen vid seminariet,

dels för förhöjning av nu utgående anslag till stipendier för seminarieelever.

I motiveringen till denna framställning meddelar styrelsen vissa upplysningar

rörande seminarieelevernas levnadsförhållanden och ekonomiska ställning samt påvisar

de åtgärder, som densamma finner bäst ägnade att åstadkomma förbättring i dessa

hänseenden. Med avböjande av tanken på upprättande av internat för eleverna vid

de svenska seminarierna finner styrelsen inrättandet av elevhem vara den lämpligaste

formen för ordnande av elevernas levnadsförhållanden. Det understöd, som från det

allmänna skulle kunna lämnas för upprättande av dylika hem, vore hyresbidrag för

lokaler eller kostnadsfri upplåtelse av sådana. Jämväl de vid vissa seminarier inrättade

kooperativa matlagen eller hushållsföreningarna kunde bereda eleverna avsevärda

fördelar och därför vara förtjänta av understöd. I avseende på behovet av förhöjda

stipendier för seminarieeleverna erinras om penningvärdets sjunkande och levnadskostnadernas

allmänna stegring, som medfört, att de till beloppen sedan 70 år ungefär

oförändrade stipendierna numera icke på långt när kunna motsvara de behov, de ursprungligen

varit avsedda att fylla. En förhöjning av stipendieanslaget till ett medeltal

av 200 kronor om året för varje behövande elev skulle vara erforderlig för att göra

de nuvarande stipendierna motsvarande det ändamål, för vilket de från början avsetts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

130

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Över ifrågavarande framställning hava vederbörliga yttranden infordrats

från samtliga konsistorier — med undantag av det i Visby, inom

vars område intet seminarium är beläget — efter vederbörande seminariekollegiers

hörande.

I fråga om det första av de gjorda yrkandena, nämligen angående

ett särskilt anslag åt varje seminarium att efter lärarkollegiets beprövande

användas till understöd av vissa anordningar för förbättrande av elevernas levnadsförhållanden,

hava seminariekollegiet i Landskrona, domkapitlen i

Uppsala, Skara, Kalmar, Karlstad och Härnösand samt reservanter inom

domkapitlet i Strängnäs uttalat sig avstyrkande, domkapitlen i Skara, Kalmar,

Karlstad och Härnösand under framhållande av att de finna anordningar

av den art, som ifrågasatts, önskvärda men åtminstone ej för närvarande

kunna tillstyrka anslag för ändamålet. Seminariekollegiet i Kalmar

ställer sig sympatiskt till syftet med framställningen men vill med

hänsyn till den pågående utredningen rörande seminarierna icke framställa

något yrkande. Domkapitlet i Lund har hemställt, att de stipendiebelopp,

som tilldelas de olika seminarierna, måtte ställas till kollegiernas disposition

att efter omprövning användas till elevernas bästa. Alla övriga seminariekollegier

och konsistorier hava antingen direkt tillstyrkt den gjorda

framställningen eller ock uttalat sitt instämmande i dess huvudsvfte men

i ett eller annat hänseende önskat ändring i dess enskildheter.

Det senare yrkandet, nämligen om höjning av anslaget till elevstipendier,

har tillstyrkts av de allra flesta bland de tillsporda myndigheterna.

Liksom beträffande det förstnämnda förslaget anser sig seminariekollegiet

i Kalmar icke heller i nu berörda hänseende böra framställa,

något yrkande, och domkapitlet i Kalmar instämmer i detta kollegiets uttalande.

En reservant inom seminariekollegiet i Linköping anser blott en

oväsentligare höjning av anslaget för närvarande erforderlig; och med honom

har domkapitlet i Linköping förenat sig. Bland ledamöterna uti domkapitlet

i Lund hava två uttalat sig för anslagets höjning.

1 samband med uttalandena angående stipendieanslagets belopp hava

från derå håll framförts förslag till ändringar i nu gällande bestämmelser

rörande anslagets fördelning mellan eleverna, vilka förslag likväl i förevarande

sammanhang icke torde behöva närmare beröras.

Vidkommande de nu berörda frågorna om åtgärder för förbättrande Kommittén.

av elevernas levnadsförhållanden och höjning av stipendiebeloppen har

folkundervisningskommittén uttalat sig sålunda:

O o

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Elevernas

ekonomi.

Nuvarande

förhållanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Från seminariernas första tid har elevernas svaga ekonomiska ställning och därav

härflytande svårigheter varit en anledning till bekymmer hos dessa läroanstalters

målsmän.

Statsmakterna hava ock ansett denna angelägenhet böra föranleda ingripande från

det allmännas sida, i det, samtidigt med att beslut fattades om inrättande av seminarier,

beviljades ett belopp av 9,000 riksdaler banko till stipendier åt eleverna. Stipendieanslaget

ökades sedan ganska hastigt, så att det år 1866 uppgick till 45,000

kronor. Lika fördelat på samtliga i seminarierna närvarande elever skulle detta belopp

hava utgjort 59 kronor för varje elev. Under den följande tiden har ingen annan

ökning av stipendieanslaget vidtagits än den, som betingats av nya seminariers tillkomst.

Anslagssumman och beloppet i medeltal för varje närvarande elev samt beloppet

i medeltal för varje elev, som erhöll stipendium, utgjorde

år 1866 ...

... 45,000 kronor,

för varje

elev 59 kronor, för varje stipendiat

—

* 1876 ...

... 55,000

»

» »

» 58 » t

»

60 kronor

» 1886 ...

... 75,000

»

» »

» 62 » » »

»

64

> 1896 ...

... 75,000

»

» »

y> 63 » » $

»

72

» 1906 ...

... 87,500

»

» »

» 61 » » »

y>

68

» 1910 ...

... 93,750

3-

» »

» 58 » 2 »

»

66 »

Stipendieanslagets storlek i förhållande till antalet elever är sålunda för närvarande

till och med något lägre, än det var för 45 år sedan.

De olika stipendiebeloppen bestämdes genom 1842 års stadga till 50 eller 75

riksdaler om året till behövande och skicklig elev. Sedan år 1864 är det föreskrivet,

att stipendierna skola utdelas med växlande belopp i mån av elevernas behov, dock ej

med högre belopp äu 150 kronor om året till eu elev. Vid olika seminarier hava tilllämpats

något olika grunder för stipendiemedlens fördelning, i det vid vissa av dem

stipendiebeloppen hållits någorlunda lika för alla stipendiater, vid andra åter större

växling i detta fall ägt rum.

Med de ytterst billiga levnadskostnader, seminarieeleverna i äldre tid kunde betinga

sig, och då enligt tidens sed i många fall anhöriga lämnade naturabidrag till

uppehället, utgjorde stipendierna ett avsevärt bidrag till kostnadernas täckande. I

mån som penningvärdet sjunkit och de allmänna levnadskostnaderna stigit samt sätten

för levnadsbehovens tillgodoseende förändrats, hava seminarieelevernas omkostnader

på ett högst avsevärt sätt stegrats. Då däremot stipendiebeloppen förblivit oförändrade,

har deras betydelse för elevernas ekonomi uppenbarligen i samma mån minskats

och de belopp, som eleverna måste anskaffa genom understöd av anhöriga eller genom

lån, ökats.

Vid det år 1910 i Stockholm hållna seminarielärarmötet företogs till behandling

frågan om åtgärder för att i ekonomiskt, hygieniskt och uppfostrande hänseende förbättra

seminarieelevernas levnadsförhållanden. Mötet uppdrog åt seminarielärarföreningens

styrelse att ingå till Kungl. Maj:t med underdånig hemställan om vidtagande

av åtgärder för förhöjning av nu utgående anslag till stipendier för seminarieelever.

Eu sådan hemställan lärer under år 1911 hava till Kungl. Maj:t ingivits.

Den utredning rörande seminarieelevernas levnadsförhållanden och studieomkostnader,

som lämnades genom frågans behandling vid nyssnämnda möte och vilken

grundade sig på insamlade uppgifter från ett betydande antal av de år 1910 från

seminarierna avgående eleverna, har kommittén kunnat kontrollera och fullständiga

med stöd av liknande uppgifter för år 1911, som varit för densamma tillgängliga. Dessa

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

undersökningar lämna upplysning dels om det sätt, varpå eleverna ordna för sig i avseende

på bostad och kosthåll, dels om kostnaderna för deras seminarieutbildning, dels

om den skuldsättning, som för de flesta av dem är nödvändig för kursens genomgående.

Av de manliga seminariernas elever är det blott omkring en tredjedel, som hava

inackordering i familjer, två tredjedelar av dem hyra rum och äta på matställen

(kaféer, kooperativa matlag o. s. v.). För eleverna vid de kvinnliga seminarierna äro

motsvarande tal omkring tre femtedelar och två femtedelar. Allmänt förekommer,

att två eller stundom tre elever dela rum med varandra. Beskaffenheten av deras

bostads- och spisningsförbållanden är, enligt vad seminarierektorernas upplysningar ge

vid handen, ingalunda alltid sådan, som önskvärt vore, och icke sällan synas rubbningar

i deras hälsotillstånd hava sin grund i osund bostad eller brist på lämplig näring.

Omkostnaderna för seminarieelevernas studiekurs bliva det oaktat ganska höga.

In beräknat kostnaderna för bostad och föda, läroböcker, kläder, resor samt i vissa fall

en förberedande kurs för inträde i seminariet, uppgå de — frånsett det ringa antal

elever, som hava sina hem i seminariestaden — i genomsnitt till något över 3,000

kronor för varje elev.

Med hänsyn till den jämförelsevis svaga ekonomiska ställningen hos de samhällsklasser,

som seminariernas elever till största antalet tillhöra, är det givet, att dessa i

allmänhet icke med egna eller av anhöriga försträckta medel kunna bekosta sin seminariekurs.

De äro alltså hänvisade till att anlita lånevägen. Enligt de ovannämnda

uppgifterna måste icke mindre än över 90 % av de manliga eleverna och nära 80 %

av de kvinnliga till större eller mindre del bestrida seminariekursens omkostnader med

lånade medel. Och vid kursens slut uppgår skuldsumman för var och eu av de till

lån hänvisade manliga eleverna till nära 2,500 kronor, varav över 20 % till banker, och förvar

och en av de kvinnliga låntagande eleverna till omkring 2,100 kronor, varav över

30 % till banker. Två tredjedelar av de manliga låntagarna och närmare hälften av

de kvinnliga måste redan under seminarietiden å sina lån betala ränta med i medeltal

över 100 kronor för år. Mer än 80 % av manliga låntagare och 40 % av de kvinnliga

hava också måst genom livförsäkring, varför årskostnaden uppgår till i medeltal 44 kronor,

ställa säkerhet för sina lån.

Det synes kommittén uppenbart, att dessa förhållanden äro ägnade att framkalla

allvarlig uppmärksamhet.

Att de nyblivna lärarna och lärarinnorna vid våra folkskolor i sådant antal äro

tyngda av skuldbördor till så stora belopp måste medföra ogynnsamma följder för

deras verksamhet.

De nuvarande förhållandena kunna sålunda icke utan allvarsam skada för folkskolan

få fortfara, och det synes därför klart, att ett ingripande från det allmännas

sida är av nöden. Bland åtgärder, som härvidlag kunna ifrågakomma, är i detta sammanhang

närmast att erinra om en ökning av de till behövande seminarieelever utgående

understöden.

1 de flesta europeiska länder har man ansett utbildningen av lärarkrafter för

folkskolan vara ett statsintresse av sådan vikt, att högst avsevärda bidrag av staten

lämnas till täckande av seminarieelevernas levnadskostnader. I vissa länder, såsom

England, Holland och Frankrike, bestridas dessa kostnader helt och hållet av statsmedel,

i det eleverna antingen avgiftsfritt erhålla bostad och kosthåll i med seminarierna

förbundna internat eller ock få stipendier till belopp, som motsvara kostnaderna

för inackordering i familjer. Stundom lämnas även böcker och andra undervisnings
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

Ökning av

stipendierna.

Särskilda

anordningar

till förbättring

av elevernas

levnadsförhållanden.

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20».

medel kostnadsfritt åt eleverna. I andra länder, såsom de olika tyska staterna och

Schweiz, äro statsbidragen mindre, ehuru även där högst avsevärda, och utgå antingen

i form av lågt beräknade avgifter för kosthållet i internaten eller såsom stipendier.

Av statsfinansiella skäl torde det väl icke kunna ifrågasättas, att statsunderstöden

till seminarieelever i vårt land skulle kunna höjas till motsvarighet mot nämnda i

utlandet förekommande bidrag. Men att en icke oväsentlig ökning av de nu utgående

stipendiebeloppen är av nöden torde framgå av de i det föregående påvisade förhållandena.

Åtminstone torde kunna påyrkas en sådan ökning av stipendierna, att de

komma att täcka ungefär lika stor del av elevernas omkostnader, som i äldre tid var

fallet. Ovan har påvisats, att stipendiebeloppets storlek i förhållande till antalet elever

för närvarande till och med är något lägre, än det var för 45 år sedan. Levnadskostnaderna

hava sedan den tiden flerdubblats. Bestämda tal kunna ej angivas, men

i betraktande av de uppgifter om elevernas levnadskostnader under äldre tid, som finnas

att tillgå, innebär det helt visst ingen överdrift, att dessa kostnader under de senaste

fyrtio åren tre- eller fyrdubblats. En ökning av stipendieunderstöden till i medeltal

200 kronor för behövande elev skulle sålunda endast medföra, att dessa understöd för

elevernas ekonomi finge ungefär samma betydelse, som de hade för fyrtio år sedan.

Även efter en sådan ökning skulle understöden till seminarieeleverna i vårt land

stanna betydligt under vad i de flesta övriga europeiska länder lämnas för samma

ändamål.

Kommittén föreslår alltså, att åtgärder måtte vidtagas för åstadkommande

av en sådan ökning av det till stipendier för seminarieelever utgående

anslaget, att stipendiebeloppen må uppgå till i medeltal 200

kronor för varje behövande elev.

Vad angår villkoren för åtnjutande av stipendium bör enligt kommitténs mening

nuvarande bestämmelse bibehållas, att stipendium må tilldelas endast behövande elever,

vilka ådagalagt god flit och gott uppförande, samt att elever, som i samma klass tillbringa

mer än två terminer, må kunna erhålla stipendium endast för det fall, att

orsaken härtill är sjukdom eller annan giltig anledning, i varje fall dock endast för

en gång under studietiden inträffad kvarsittning. Därjämte böra de stipendieutdelande

myndigheterna få frihet att avväga stipendiebeloppen efter elevernas olika behov.

Några bestämda gränser för beloppens storlek torde icke behöva fastställas.

Vad åter beträffar de grunder, enligt vilka det av Riksdagen beviljade stipendieanslaget

bör fördelas mellan de olika seminarierna, torde detta knappast kunna avgöras

annat än med stöd av en mera ingående kännedom om behov och förhållanden vid

de olika seminarierna än den, varöver kommittén kan förfoga. Lämpligast torde

vara, att sådana grunder fastställas efter överläggning med seminariernas rektorer.

Av den redogörelse, som i det föregående lämnats, framgår, att bland de manliga

seminarieeleverna det stora flertalet, omkring tvä tredjedelar, och av de kvinnliga ett

betydande antal, omkring två femtedelar, hava sina levnadsförhållanden så ordnade,

att de förhyra särskild bostad och intaga sina måltider på spisningsställen av olika

slag. Ofta nog torde anledning härtill vara brist på lämpliga inackorderiugsställen,

stundom försök att på så sätt nedpressa omkostnaderna. Vilken orsaken än må vara,

kan denna ordning icke anses vara i allo tillfredsställande. Aven om den fullständiga

obundenhet, som följer därmed, för de flesta elever icke medför några större moraliska

vådor, finnes det dock otvivelaktigt elever, för vilka denna levnadsordning medför

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

143

frestelser, som de icke förmå motstå. Men särskilt ogynnsamt måste det vara, att

seminarieeleverna under den viktiga brytningstid, som seminariekursen för dem beteckrmr\

i så stort antal måste umbära de välgörande inflytelser, vilka ett goft hem- och

familjeliv kunna utöva.

Den väg, på vilken man i de flesta andra europeiska länder sökt åstadkomma en

god ordning av seminarieelevernas levnadsförhållanden, är upprättande av internat, i

vilka eu ständig uppsikt över eleverna kan utövas av lärarna. Såsom i annat sammanhang’

framhållits, torde man i vart land knappast kunna tänka på en övergånatill

detta system.

"Vid några seminarier hava eleverna själva sökt förbättra sin mathållning genom

upprättande^ av kooperativa matlag eller hushållsföreningar. Härigenom har vanligen

kunnat erhållas ett bättre kosthåll och någon reduktion av kostnaderna. Någon Ersättning

för saknaden av familje- och hemliv kan dock tydligen icke på denna väg

åstadkommas, och faran är icke utesluten, att bland ett stort antal elever, som. på sådant

sått sammanförts till ett enda matlag, ett visst självsvåld och mindre goda vanor

kanna utvecklas.

Däremot skulle, synes det, väsentliga fördelar i här åsyftad riktning kunna vinnas

genom upprättande av s. k. elevhem för seminariernas lärjungar. Ett dylikt hem

bär man, efter mönstret av de s. k. studenthemmen i våra universitetsstäder, tänkt

sig skola inrymma ett mindre antal elever samt stå under ledning av därför passande

personer, av vilkas familjer de inackorderade eleverna i någon mån skulle kunna känna

sig som medlemmar. De stora fördelar, som på sådant sätt skulle beredas eleverna,

torde icke behöva närmare utvecklas. Skall någon minskning av de redan nu höga

levnadskostnaderna på denna väg kunna åstadkommas, blir det dock icke möjligt att

grunda dylika elevhems ekonomi endast på inackorderingsavgifterna.

Från seininarielärarnas sida har visats livligt intresse för tanken på elevhem för

seminariernas lärjungar. . Så har vid ett seminarium, det i Kalmar, på enskild väg

genom lärare och elever insamlats en fond för upprättande av ett seminaristhem, vilken

uppgår till över 25,000 kronor. Då, såsom förut nämnts, vid 1910 års semiuarielärarmöte

fragan om åtgärder för att i hygieniskt, ekonomiskt och uppfostrande hänseende

förbättra seminarieelevernas ställning behandlades, berördes även tanken på dylika

hem såsom det^ bästa_ medlet att i nämnda hänseenden komma eleverna till hjälp.

Mötet uppdrog åt seminarielärarföreningens styrelse att utreda frågan om anordnande

av elevhem, att börja med på försök vid ett eller annat seminarium, samt vidtaga av

utredningen föranledda åtgärder. ^ Med anledning härav har nämnda styrelse i sin

förut berörda under år 1911 till Kungl. Maj:t ingivna framställning också berört detta

spörsmål och hemställt om åtgärder för åstadkommande av ett årligt anslag åt varje

seminarium att efter lärarkollegiets beprövande användas till understöd av anordningar

för förbättrande av elevernas levnadsförhållanden under vistelsen vid seminariet.

Kommittén finner i likhet med seminarielärarföreningen det framställda förslaget

om upprättande av. elevhem vid seminarierna värt allvarligt beaktande. De erfarenheter

i fråga om inrättningar av liknande art, vilka vunnits vid universiteten och

annorstädes, synas tala för att man av dylika hem skulle kunna vänta stort gagn för

eleverna både i ekonomiskt och i uppfostrande hänseende. Då av enskild välgörenhet

icke torde kunna påräknas understöd i den omfattning, som här vore av nöden, anser

kommittén liksom seminarielärarföreningen det uppenbart, att för planens förverkligande

erfordras bidrag från det allmännas sida. Sådant bidrag synes lämpligast böra

s. 144 Kontrollera mot PDF

6'' un dhelsvard.

Seminarie
läkaren.

144 Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

utgå dels såsom ersättning för hyreskostnad eller genom upplåtelse av nödiga lokaler,

dels såsom arvode åt hemmets föreståndare.

Att genast skrida till upprättandet av ett erforderligt antal elevhem vid seminarierna

torde emellertid icke vara välbetänkt. Man må nämligen icke förbise, att i

vissa avseenden åtskilliga svårigheter kunna vara förbundna därmed. Önskligt vore

därför, att erfarenhet så i ena som andra hänseendet kunde vinnas, därigenom att

några elevhem, till en början åtminstone ett vid manligt och ett vid kvinnligt seminarium,

inrättades på försök.

Intill dess att efter sålunda vunnen erfarenhet frågan om seminarieeleveruas levnadsförhållanden

kan vinna sin lämpligaste lösning, synes det dock^ önskvärt, att från

det allmännas sida något bidrag lämnas till understödjande av sådana anordningar,

som kunna vara ägnade att förbättra levnadsförhållandena och nedbringa levnadskostnaderna

för eleverna.

Kommittén vill därför föreslå, att hos Riksdagen måtte utverkas ett förslagsanslag

å exempelvis 15,000 kronor att efter Kungl. Maj:ts beprövande

användas till understöd åt elevhem eller andra anordningar vid

seminarierna, vilka kunna vara ägnade att förbättra elevernas levnadsförhållanden.

I ännu ett avseende är det enligt kommitténs mening av nöden, att

den omvårdnad, seminarierna ägna sina elever, ordnas på ett bättre

och verksammare sätt, än hittills vanligen varit fallet. Det gäller bär den

direkta hälso- och sjukvården och särskilt den andel däri, som måste anförtros

åt seminariernas läkare.

Kommittén yttrar härom:

Anledningen att, då fråga är om seminarierna, ägna särskild uppmärksamhet åt

elevernas vård i fysiskt avseende är sa mycket större, som alltifrån dessa läroanstalters

första tid klagomål försports över hälsotillståndet bland deras elever. Visserligen torde,

av seminariernas årsredogörelser att döma, under de senare åren en avsevärd förbättring

i detta hänseende hava inträtt. Men fortfarande äro fall av sjukdom eller överansträngning,

vilka synas vara framkallade av seminariearbetet, talrika. Av nyligen

utförda undersökningar framgår, att i många fall den sjuklighet, varigenom lärare

och lärarinnor vid folkskolorna till betydligt antal urståndsättas att uppehålla sina

tjänster, måste anses vara grundlagd redan före början av deras lärår verksamhet. Om

betydelsen för det allmänna ej mindre än för de enskilda lärarna av att dessa icke

komma till sitt arbete i skolan med brutna krafter, behöver icke särskilt ordas..

Såväl av redogörelserna över hälsotillståndet vid seminarierna som av nyssnämnda

undersökning är det emellertid tydligt, att den ohälsa, som visar sig hos seminarieelever

och folkskollärare, i många fäll har sin grund i eu svag kroppsbeskaffeuhet eller

sjukliga anlag, som förefunnits redan vid seminariekursens början. Av gammalt har

ju den åsikten varit gängse, att lärarverksamheteu med fördel kunde utövas av i kroppsligt

hänseende svagare utrustade personer, och i äldre tid mottogos ofta sådana vid

seminarierna. Småningom hava dock fordringarna å de inträdessökande i avseende på

kroppsbyggnad och hälsotillstånd stegrats, och enligt gällande seminariestadga skall

inträdessökande »genom vederbörligt läkarbetyg styrka sig vara fri såväl från smittosam

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

sjukdom som ock från sådan sjuklighet eller så beskaffat kroppslyte, som gör sökanden

olämplig till lärare i folkskolan».

Erfarenheten har emellertid ådagalagt, att denna bestämmelse icke varit tillräcklig

att från inträde i seminarierna hindra personer, vilka med avseende på kroppsbyggnad

eller hälsotillstånd saknat tillräcklig motståndskraft mot ansträngningarna under utbildningstiden

eller under lärararbetet. Anledningen härtill har framför allt varit den,

att nödig anvisning saknats, efter vilka grunder prövningen av lämplighet för lärarkallet

i förevarande avseende skolat utföras. Den ojämnhet i bedömandet, som härav

blivit eu följd, har tydligen varit till skada såväl för seminariets och folkskolans som

för de inträdessökandes eget intresse, varjämte det för läkarna mången gång känts

betungande att nödgas avgiva betydelsefulla omdömen utan att äga bestämd norm därför.

Kommittén framlägger härefter förslag till ny anordning av läkarundersökningarna

å de inträdessökande och fortsätter därpå:

Genom bestämmelser av den art, kommittén föreslagit, bör åt seminarierna kunna

tillförsäkras ett i fysiskt hänseende jämnare och i det hela kraftigare urval av elever,

än de hittills mången gång erhållit. Därmed blir det dock icke av mindre vikt än

förut, att från läroanstalternas sida göres vad göras kan för att bereda eleverna nödig

hälso- och sjukvård, skydda dem från hälsoskadliga inflytelser samt främja deras kropps”

liga utveckling. Självklart torde vara, att seminariet, i likhet med de allmänna läroverken

och andra jämförliga läroanstalter, måste hava till sitt förfogande en läkare,

åt vilken uppsikten över och omvårdnaden om elevernas hälsotillstånd i främsta rummet

kan anförtros. Likväl hava några bestämmelser om läkare vid seminarierna icke funnits,

med undantag därav att i staten för de senast inrättade seminarierna upptagits

till läkararvode ett belopp av 200 kronor för varje seminarium. Vid övriga seminarier

har man berett tillfälle till anställande av läkare genom anlitande av anslaget

till materiell, ved och ljus m. m. Då som nämnts varje bestämmelse saknats om seminarieläkarnas

skyldigheter, har vid olika seminarier olika praxis utbildat sig i fråga

om deras anlitande för elevernas vård. Klart är, att med de obetydliga arvoden, 150

—200 kronor för år, som kunnat beredas läkarna, av dem icke kunnat fordras någon

mera ingående befattning med hälso- ooli sjukvården vid seminarierna. I allmänhet

torde den hava inskränkt sig till en undersökning vid varje termins början för bestämmande

om elevernas deltagande i gymnastik- och militärövningarna samt till undersökning

av elever, som av rektor hänvisats till läkaren.

Givetvis är det av nöden, att seminariernas läkare erhålla en genom stadgan bestämd

fastare ställning än hittills, med tydliga föreskrifter om deras skyldigheter, samt

därjämte en ^sådan avlöning, att de i betydligt större utsträckning än hittills kunna

tagas i anspråk för läroanstalternas behov. Kommittén föreslår, att seminarieläkare

skall efter, förslag av rektor och för viss tid, högst fem år, antagas

av seminariets lokalstyrelse, vilken torde äga den för ett val mellan olika kandidater

nödiga personkännedomen. I flera hänseenden synes det vara till fördel, om vid

kvinnligt seminarium kan anställas kvinnlig läkare, och kommittén föreslår därför,

att då vid val mellan olika läkare lämpligheten i övrigt kan anses lika,

kvinnlig läkare må äga företräde som läkare vid lärarinneseminarium.

__ Till seminarieläkarens åligganden måste först och främst höra att företaga vissa

bestämda läkarundersökningar å eleverna. För närvarande torde förhållandena icke

medgiva, att de undersökningar, som pläga förekomma vid seminarierna i början av

varje termin, göras nog omsorgsfullt för att lämna tillräckligt säker uppfattning av

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 höft. (Nr 205.) 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 205.

elevernas hälsotillstånd. Önskvärt är, att de framdeles må kunna ske på ett noggrannare

och mera ingående sätt. Kommittén föreslår, att samtliga elever dels vid början

av varje termin undersökas med avseende på sitt hälsotillstånd och sin kroppsliga utveckling

i allmänhet, dels en gång under varje läsår särskilt undersökas beträffande

de organ, vilka i synnerhet äro utsatta för inverkan av studiearbetet, nämligen synod!

hörselorganen. I enlighet med framställt yrkande har kommittén ansett sig böra

erinra om att vid förstnämnda undersökningar jämväl tändernas beskaffenhet bör uppmärksammas.

Över undersökningarna böra föras noggranna anteckningar, av vilka

rektor må äga taga del, då han så önskar. Tydligt är, att elevera måste vara skyldiga

att underkasta sig dessa undersökningar. Rektor och seminarieläkare måste å sin sida

tillse, att undersökningarna så ordnas, att tillbörlig grannlagenhet gentemot eleverna

därvid iakttages. Klassföreståndaren, i vissa fall även gymnastikläraren, bör närvara

vid dessa undersökningar för att lämna läkaren nödiga upplysningar och själv erhålla

närmare kännedom om elevernas tillstånd och behov. Kommittén vill härvid påminna

om att enligt dess förslag klassföreståndare och gymnastiklärare vid kvinnligt seminarium

skola vara kvinnor.

Med stöd av de upplysningar om eleverna, seminarieläkaren genom nämnda undersökningar

vinner, har han sedermera att vidtaga särskilda åtgärder för de elevers vård,

vilka han finner vara i behov därav.

För att seminarieläkaren alltjämt må kunna äga kännedom om hälsoförhållandena

vid seminariet är önskvärt, att han tid efter annan besöker läroanstalten, tager kännedom

om dess verksamhet samt verkställer de undersökningar, som kunna vara erforderliga.

Därvid kan ock tillfälle beredas lärare och lärjungar att erhålla råd och upplysningar.

Kommittén föreslår, att läkaren minst en gång i månaden för sådant ändamål

skall besöka seminariet.

Vidare blir det seminarieläkarens uppgift att vid inträffande sjukdomsfall bland

eleverna verkställa undersökning samt lämna nödig vård åt elev, som hänvisas till

honom av rektor eller som själv vänder sig till honom. Såsom förut nämnts, gälla

vid olika seminarier olika regler i fråga om elevs rätt att vid sjukdomsfall anlita seniinarieläkaren.

För de allmänna läroverken är stadgat, att läroverksläkare skall »vid

inträffande sjukdomsfall kostnadsfritt vårda medellösa lärjungar». Att så bör vara

fallet även vid seminarierna är uppenbart. Men kommittén anser det önskvärt och

lämpligt, att samtliga seminariets elever må äga rätt att vid sjukdomsfall åtnjuta kostnadsfri

läkarvård. För seminariets verksamhet är det givetvis ett viktigt intresse,, att

ingen av dess elever vid sjukdomsfall må av kostnadshänsyn underlåta eller uppskjuta

att anlita läkarhjälp. Ett undantag för vissa elever i fråga om rätten till kostnadsfri

läkarvård vore i och för sig mindre tilltalande, och då det stora flertalet elever äro

medellösa, skulle ett dylikt undantag för det återstående fåtalet föga betyda i avseende

på omfattningen av läkarens uppgift.

Fri läkarvård även för övningsskolans lärjungar skulle i flera hänseenden vara

önskvärd. Men då sådan i allmänhet ej medges åt de kommunala folkskolornas lärjungar

och då dessutom många av övningsskolornas lärjungar hava rätt att erhålla

vård av stads- och distriktsläkare och dylika, har kommittén ej ansett sig kunna framställa

något förslag i sådan riktning, helst som eu bestämmelse av denna art skulle

nödvändiggöra en väsentlig höjning av seminarieläkararvodet. Kommittén vill dock i

detta sammanhang framhålla, att om i samhälle, där seminarium är beläget,

fri läkarvård kommer att beviljas de kommunala folkskolornas lär
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kung!,, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

jungar, det torde bliva nödigt att bereda samma förmåner även för lärjungarna

i övningsskolan, då denna eljest skulle komina i eu avgjort

ogynnsam ställning.

Kommittén har icke inskränkt sig till att förorda åtgärder för att

bereda eleverna läkarvård utan jämväl framlagt andra förslag i syfte att

främja deras hälsa och kroppsliga utveckling. Härom anför kommittén:

Blir det vid seminarierna sörjt för att sådana förhållanden, som kunna menligt

inverka på elevernas hälsotillstånd, i görligaste måtto undanröjas, kunna dock därmed

läroanstalternas förpliktelser i detta hänseende icke anses fvilda. Det måste jämväl

vara deras uppgift att direkt främja elevernas kroppsliga utveckling.

Genom sin undervisning har seminariet sålunda att bibringa dem insikt om betydelsen

av hälsans bevarande och kroppsutvecklingens främjande samt lära dem känna

villkoren och medlen härför. Icke minst i detta syfte föreslår kommittén eu väsentligen

förstärkt ställning i seminarieundervisningen för ämnet hälsolära. Då ej

sällan händer, att eleverna av okunnighet eller tanklöshet inrätta sin levnadsordning

på ett hälsoskadligt sätt, böra de redan vid seminariekursens början av läraren i hälsolära

eller, där så finnes lämpligt, av seminarieläkaren erhålla upplysningar och råd

angående kroppens vård och en sund levnadsordning. Sedan genom undervisningen, i

vissa andra ämnen nödiga förkunskaper inhämtats, skall enligt kommitténs förslag i

tredje klassen genomgås en utförligare kurs i hälsolära, omfattande såväl den allmänna

bälsolärans grunddrag som för arbetet i folkskolan nödig behandling av skolhygieniska

spörsmål.

Jämte det sålunda insikt om hälsovårdens betydelse meddelas eleverna, måste

seminariet ock söka hos dem utveckla goda hygieniska vanor. Härvid må särskilt erinras

om vikten av att eleverna äga lätt tillgång till bad. Då nya seminariebyggnader

uppföras, bör givetvis detta behov ses till godo. Vid de seminarier, där anordningar

för bad ännu saknas, må det åligga rektor att, så vitt ske kan, bereda eleverna

tillfälle till billiga bad.

Intet annat medel kan dock i den grad främja ungdomens kroppsliga hälsa och

utveckling som ordnad kroppsrörelse, gymnastik samt lek och idrott.

Sedan länge har vårt folk i det Lingska gymnastiksystemet med dess utfyllnad,

leken och idrotten, ägt ett det yppersta medel för den kroppsliga hälsans bevarande

och stärkande. Knappast har dock dess betydelse av ett uppfostringsmedel i vidsträcktare

mening hittills blivit fullt insedd, och det har därför icke heller tillerkänts den

ställning vid våra läroanstalter, som det förtjänar. Vad seminarierna beträffar har

ju, som nämnts, gymnastiken alltifrån deras första tid haft sig en plats anvisad i deras

ämneskrets. Men varken i fråga om undervisningstid, yttre hjälpmedel eller lärarnas

ställning har den varit så sedd till godo, att den i seminariets bildningsarbete förmått

göra den insats, den kunnat och bort göra.

Kommittén har ansett det som en av sina angelägnaste uppgifter att, i den mån

det vant den möjligt, bereda den ordnade kroppsrörelsen en sådan ställning inom

seminariet, att den må kunna bliva en bestämmande faktor i seminarieungdomens utbildning.

Den åt gymnastikundervisningen anslagna tiden skulle sålunda enligt kommitténs

i annat sammanhang framställda förslag ökas, leken och idrotten skulle erhålla

en fast plats å arbetsordningen, och åt lärarna i gymnastik skulle beredas en

Undervisning

i hälsovård

m. m.

Gymnastik

med lek och

idrott.

s. 148 Kontrollera mot PDF

Myndig
heterna.

148 Katigt. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 205.

sådan ställning, att de helt kunde ägna sig åt sin betydelsefulla uppgift som kroppsuppfostrans

målsmän vid seminarierna. Vid de seminarier, för vilka under senare år

nybyggnader uppförts, har i allmänhet behovet av lokaler och redskap för gymnastikövningarna

samt lämpliga områden för lekar och idrottsövningar blivit tillgodosett.

Givet är, att så måste ske även vid övriga seminarier, om gymnastikundervisningen

skall kunna vid dem på rätt sätt bedrivas.

Att den ordnade kroppsrörelsen i seminariets undervisning erhåller en förstärkt

ställning är av så mycket större vikt, som dess betydelse sträcker sig längre än till

elevernas kroppsliga välbefinnande: det medel, som bäst kan främja kroppsuppfostran,

är ock ett kraftigt stöd för den sedliga omvårdnaden. Erfarenheten vittnar, att för

ungdomens sedliga bevarande och utveckling den ordnade kroppsrörelsen äger en betydelse,

som knappast av något kan ersättas. Både medelbart och omedelbart äger

den eu sådan. Såväl i gymnastiken som måhända ännu mera i leken och idrotten,

med förstånd ledda och rätt bedrivna, ingå sedligt uppfostrande faktorer. Den vana,

de kunna giva vid självbehärskning och beslutsamt handlande, vid lydnad under åtagna

förpliktelser, vid samverkan till vinnande av ett gemensamt mål, är en viktig insats i

den uppväxande ungdomens uppfostran till viljestyrka, pliktmedvetande och samhällsduglighet.

Att stärka kroppsuppfostrans ställning i seminariernas undervisning är sålunda

att göra dessa läroanstalter bättre skickade att för vårt lands barnskolor utbilda kroppsligen

och andligen sunda och livsdugliga lärare.

Det nu sagda gäller i icke mindre grad om de frivilliga sammanslutningar bland

eleverna för kroppsövningars bedrivande, vilka, framvuxna ur läroanstaltens regelmässiga

kroppsvård, kunna åstadkomma en värdefull utfyllnad däri.

Såsom framgår av den protokollet bilagda redogörelsen för de avgivna

yttrandena i ärendet, äro dessa beträffande de här berörda spörsmålen

mindre omfattande, och i flera av nämnda yttranden hava kommitténs

hithörande förslag icke alls berörts. Den förnämsta anledningen härtill

är givetvis den, att ifrågavarande spörsmål, såsom jag nyss meddelat, så

nyligen varit föremål för uttalanden av de myndigheter, som särskilt äro

intresserade därför.

De vederbörande, som uttalat sig med anledning av kommitténs förslag

i fråga om höjning av stipendieanslaget, hava alla ansett en sådan höjning

behövlig. En länsstyrelse och nio seminariekollegier hava uttryckligen

tillstyrkt en höjning till det av kommittén föreslagna beloppet; de

övriga hava, utan angivande av bestämt belopp, uttalat sig för en höjning.

Därjämte hava framställts vissa önskemål i fråga om villkoren och

bestämmelserna för stipendieanslagets fördelning såväl mellan eleverna

som mellan de olika seminarierna. Så har ett domkapitel ävensom tre

seminariekollegier uttalat sig för att stipendiat skall ikläda sig förbindelse

att mottaga lärarplats, då sådan erbjudes* honom, eller ock att återbära

stipendiebeloppet till statsverket. Vidare yrkas av domkapitlet i Luleå,

länsstyrelsen i Umeå samt seminariekollegierna i Umeå och Luleå, att

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. May.ls Nåd. Proposition Nr 205.

anslagen till stipendier skola sättas högre för seminarierna i övre Norrland

än för övriga seminarier, detta med hänsyn till elevernas vid förstnämnda

seminarier dyrare resor och högre levnadskostnader.

Kommitténs förslag om utverkande av ett särskilt anslag till understöd

åt elevhem och andra anordningar för förbättring av elevernas levnadsförhållanden

tillstyrkes av fem seminariekollegier. En länsstyrelse

finner frågan om elevhems upprättande behjärtansvärd. Seminariekollegiet i

Umeå påyrkar, att om man vill stödja elevhem, detta måtte ske utan förfång

för helinackorderingen i familj. Länsstyrelsen därsammastädes bestyrker, att

svårigheter icke visat sig att bereda eleverna vid nämnda seminarium lämpliga

inackorderingsställen. Seminariekollegiet i Lund yrkar, att intill dess

ett särskilt anslag till förbättrande av elevernas kost- och bostadsförhållanden

enligt kommitténs förslag kunnat utverkas, seminariekollegierna

måtte få rättighet att av utgående stipendiemedel använda en del, vars

storlek kollegierna borde äga bestämma, till berörda ändamål.

1 avseende på kommitténs förslag till läkarvårdens ordnande vid seminarierna

hava i det hela inga avvikande meningar uttalats. Av medicinalstyrelsen

och direktionen över gymnastiska centralinstitutet har blott

ifrågasatts eu något förändrad ordning för de obligatoriska läkarundersökningarna,

än den som av kommittén föreslagits.

Av de spörsmål, kommittén i detta sammanhang berört, är givetvis

det, som avser en höjning av elevstipendierna, det viktigaste.

Såsom av kommittén erinrats, hava alltifrån seminariernas tillkomst

statsmakterna ansett det nödigt, att bidrag av statsmedel lämnades till

elevernas uppehälle under utbildningstiden. Aven om de understöd, eleverna

sålunda erhållit, aldrig i vårt land uppgått till närmelsevis så höga

belopp, som fallet är i många andra europeiska stater, voro de dock tidigare

av en mycket avsevärd betydelse för elevernas ekonomi. Den utredning,

som kommittén förebragt, torde ställa det utom allt tvivel, att en

högst väsentlig försämring i detta förhållande under de senare åren inträtt.

Under det levnadskostnaderna för seminarieeleverna undergått en stark

stegring, vilken varit en naturlig och nödvändig följd av den allmänna

prisstegringen och levnadsstandardens allmänna höjning i landet, hava de

understöd, som kunnat tilldelas varje särskild behövande elev, förblivit i

det närmaste oförändrade, ja, under de senaste åren, i anledning av elevantalets

ökning, till och med till sitt nominella belopp minskats.

Av såväl kommitténs utredning som myndigheternas utlåtanden framgår,

att eleverna i betydlig utsträckning hava en svag ekonomisk ställning

och att behovet av understöd alltså är synnerligen stort. Förhållandena

Departe
mentschefen.

Ökning av

stipendierna.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

synas emellertid vara olika vid olika seminarier. Till en viss grad torde

denna olikhet vara att hänföra till skiljaktigheter mellan befolkningens

ekonomiska läge i olika delar av vårt land. Men särskilt synes, i det hela

taget, en rätt väsentlig skillnad råda mellan de manliga och de kvinnliga

elevernas ställning. Levnadskostnaderna äro för båda grupperna ungefär

desamma, men de kvinnliga elevernas ekonomiska tillgångar torde vara

avsevärt större än de manligas. Detta är ock vad man kan vänta med

kännedom om den förefintliga skillnaden mellan ifrågavarande elevgrupper

med avseende på de samhällsklasser, från vilka de i allmänhet utgå. Med

hänsyn till sistnämnda förhållande torde det visserligen vara sannolikt,

att elevernas ekonomiska ställning i genomsnitt numera är något litet bättre

än tidigare, då de kvinnliga eleverna voro jämförelsevis fåtaligare, men

denna genomsnittliga förbättring i ekonomisk bärkraft kan i varje fall ingalunda

motväga den inträdda kostnadsstegringen. Det synes i alla händelser

ovedersägligt, att stipendieunderstöden nu i långt mindre grad än förr

motsvara det ändamål, som med dem avsetts. De uppgifter, som framkommit

om seminarieelevernas allmänt förekommande och betydliga skuldsättning,

torde ytterligare bestyrka detta förhållande och tillika innebära

ett viktigt skäl för en höjning av understödsbeloppen. Ty även om det

är en beklaglig sanning, att skuldsättning allmänt förekommer inom nästan

alla tjänstemannakårer i vårt land, där för tjänsteanställning kräves någon

längre tids utbildning, torde ett sådant förhållande vara särskilt ogynnsamt,

då det gäller en kår, vars avlöning står så pass nära existensminimum,

som fallet i stort sett är med folkskollärarkåren.

Goda skäl synas mig sålunda tala för att en höjning till det belopp,

som av kommittén föreslagits, eller i medeltal 200 kronor för läsår för

varje behövande elev, nu borde ske.

Såsom framgår av vad jag anfört under punkt 166 i det till årets statsverksproposition

fogade utdraget av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

för den 14 januari 1913, har jag det oaktat icke ansett mig

kunna förorda en så stor ökning av stipendieanslaget, som skulle erfordrats

för genomförande av kommitténs förslag. Då jag sålunda ansett mig böra

stanna vid ett lägre belopp och föreslagit endast en fördubbling av det

nu utgående anslaget, har anledningen härtill uteslutande varit statsfinansiella

hänsyn. Vid en tidpunkt som den närvarande, då på grund av

flera samverkande omständigheter anslagsbehoven för seminarierna måste

bliva jämförelsevis stora, har det synts mig nödvändigt att söka vidtaga

alla de begränsningar av anslagskraven, som synas möjliga utan att därigenom

undervisningsarbetets frukter äventyras.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

En höjning av anslaget, på sätt jag nu förordat, skulle möjliggöra en

ökning av stipendiebeloppen till omkring 130 kronor för varje behövande

elev, ett belopp, som givetvis även det skall medföra en icke oväsentlig

hjälp. Emellertid synas mig de stipendieunderstöd, som enligt vad jag

nu föreslagit kunna komma att utgå till en elev under hans seminarietid,

icke vara så avsevärda i förhållande till de kostnader, som seminariekursen

medför, att man vid dem rimligen skulle kunna, såsom från några

håll ifrågasatts, fästa något villkor om viss tids tjänstgöring som lärare i

folkskola.

Av vad kommittén och de hörda myndigheterna anfört framgår, att Stipendiernas

vissa jämkningar äro erforderliga i nu gällande bestämmelser och villkor fordelmn9- för stipendiemedlens fördelning. Ganska skiftande åsikter hava emellertid

härutinnan framkommit, och det synes ännu icke fullt klart, huru ifrågavarande

bestämmelser lämpligast böra formuleras. Innan beslut fattas i detta

ämne, finner jag därför av nöden att ytterligare samråda med vederbörande

myndigheter, närmast de på området mest sakkunniga: seminariernas rektorer

och lärare.

Särskilda svårigheter erbjuder spörsmålet om en fullt rättvis fördelning

av stipendieanslaget mellan de olika seminarierna. Hittills har därvid

tillgått så, att från de olika seminarierna till ecklesiastikdepartementet

terminligen insänts uppgifter om det antal elever, som inför rektorerna

styrkt sig vara i behov av stipendieunderstöd. Det tillgängliga anslagsbeloppet

har sedan lika fördelats på sammanlagda antalet sådana elever

vid samtliga seminarier, och varje seminarium har tilldelats det belopp,

vartill det anmälda antalet behövande elever vid seminariet berättigat detsamma.

Givet är emellertid, att uppfattningen om huruvida elev bör

anses såsom behövande eller icke, kan växla vid olika seminarier, närmast

beroende på den olikhet i fråga om elevernas allmänna ekonomiska läge,

som enligt vad jag nyss erinrat torde förefinnas de särskilda seminarierna

emellan. Det torde därför med nu gällande ordning knappast hava kunnat

undgås, att i vissa fall stipendieanslagen till de särskilda seminarierna

icke blivit utmätta enligt de verkligen förefintliga behoven.

Skall en förändring häri kunna genomföras, torde det bliva nödvändigt

att anordna en enhetlig granskning och jämförelse av uppgifter rörande

de stipendiesökande vid samtliga seminarier. Förfarandet kan tänkas bliva

likartat med det, som numera bestämts i fråga om fördelningen av anslaget

till stipendier åt folkhögskolornas elever och som innevarande år

för första gången tillämpats. Huru man därvid har att gå till väga, torde

ej här behöva närmare utvecklas. Men jag anser mig i detta sammanhang

s. 152 Kontrollera mot PDF

Högre stipendier

i

Norrland.

Särskilda

anordningar

till förbättring

av

elevernas

levnadsförhållanden.

152 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

böra påpeka, att en dylik jämförande granskning visat sig vara ett synnerligen

mödosamt och tidsödande arbete, för vilket departementets egna

arbetskrafter svårligen kunna räcka till. Den önskvärda förändringen torde

därför näppeligen kunna komma till stånd, förr än en skolöverstyrelse

upprättats och en central behandling därigenom möjliggjorts.

Vad angår det yrkande, som framställts av representanter för seminarierna

i övre Norrland, om förhöjda stipendieanslag för dessa seminarier

med hänsyn till elevernas dryga resekostnader, vill jag här uttala, att

jag finner detta yrkande äga fog för sig. Till stöd därför har av rektor

vid seminariet i Umeå meddelats en beräkning, varav framgår, att för de

84 bland seminariets 101 elever, som få vidkännas särskilda resekostnader

för inställelse vid seminariet, desamma uppgå till i medeltal nära 30

kronor för varje termin; och med stöd av egen erfarenhet anser sig samme

rektor kunna antaga, att motsvarande kostnader för eleverna vid seminariet

i Lund däremot icke överstiga 6 kronor för termin. Det synes mig klart,

att så väsentliga olikheter i kostnadshänseende icke få lämnas obeaktade,

därest verklig och icke skenbar rättvisa skall skipas i fråga om stipendiefördelningen.

En bestämmelse i sådan riktning står också i överensstämmelse

med nu gällande föreskrift, att elev, som för inställelse vid seminarium

fått vidkännas större resekostnader, må tilläggas högre stipendiebelopp.

Såväl kommittén som seminarielärarföreningen i sin förut berörda

framställning hava uttalat sig för att staten jämte den hjälp, som beredes

eleverna genom stipendierna, skulle bereda understöd åt vissa anordningar,

som vidtagits eller kunna komma att vidtagas vid seminarierna för att

bereda eleverna förbättrade levnadsförhållanden. Omdömena från båda

dessa håll äro samstämmiga däri, att den rådande ordningen härutinnan i

många fall lämnar åtskilligt övrigt att önska. Den olägenhet, som särskilt

framhålles, är den på många ställen rådande bristen på goda hem, lämpliga

till inackorderingsställen för eleverna, varjämte kraftigt betonas av vilken

vikt det måste vara för ungdom i det viktiga och kritiska utvecklingsskede,

vari seminariernas elever vanligen befinna sig, att röna inflytande

av hem och hemliv. Det medel, man ansett bäst ägnat att avhjälpa olägenheterna,

är upprättandet av s. k. seminaristhem, till viss grad understödda

av allmänna medel och därför också i någon mån underkastade kontroll

från seminarieledningens sida. För att möjlighet måtte finnas att bereda

understöd åt försöksvis vidtagna anordningar av angivna syfte har man

tänkt sig ett särskilt anslag, beräknat efter en norm av omkring 1,000

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

kronor för varje seminarium, av vilket anslag även skulle få lämnas understöd

åt kooperativa hushållsföreningar bland eleverna eller liknande företag

med syfte att förbättra elevernas levnadsförhållanden.

Rörande de nu angivna förslagen hava meningarna bland de hörda

myndigheterna varit något delade. Vad närmast seminariekollegierna angår

finner man av deras uttalanden, att i fråga om behov av nu berörda art

liksom i fråga om behovet av stipendieunderstöd en viss olikhet är rådande

mellan de manliga och de kvinnliga seminarierna. Under det att från flera

bland de manliga seminarierna ett trängande behov vitsordas av åtgärder

i antydd riktning och livliga sympatier uttalas för de framlagda förslagen,

giva vissa uttalanden från de kvinnliga seminarierna vid handen, att behovet

där i allmänhet icke är så stort och att förhållandena på somliga platser

måste anses fullt tillfredsställande. Från dessa håll yrkas, att det understöd

för nu ifrågavarande syfte, som tilläventyrs kan komma att tilldelas

seminarierna, måtte få användas till ökning av elevstipendierna, enär inga

särskilda anordningar för levnadsförhållandenas förbättring anses erfordra

understöd.

Det synes härav framgå, att något till alla seminarier sig sträckande

behov av understöd för det ändamål, varom här är fråga, icke förefinnes

och att sålunda någon likformighet beträffande utdelandet av sådant understöd

icke kan eller bör åsyftas. Att ett särskilt anslag, enbart avsett att

bereda understöd åt anordningar till förbättrande av elevernas levnadsförhållanden,

skulle anvisas, finner jag vid sådant förhållande icke tillräckligt

motiverat. A andra sidan är, såsom jag nyss nämnt, behovet av dylikt

understöd för vissa seminariers vidkommande så starkt vitsordat, att detsamma

icke synes mig böra lämnas alldeles obeaktat.

Det ligger då nära till hands att upptaga ett förslag, som framställts

av lärarkollegiet vid seminariet i Lund. Detta förslag går ut därpå, att

det skulle medgivas kollegiet att använda någon del av det seminariet

anvisade stipendieanslaget för ifrågavarande ändamål. Om exempelvis vid

seminariet finnes en hushållsförening, där det stora flertalet elever intaga

o'' % o

sina måltider, skulle sålunda ett visst belopp av seminariets stipendieanslag

få lämnas som understöd åt nämnda förening. Enligt kollegiets mera noskulle

på sådant sätt nämnda belopp bliva till större nytta för eleverna,

än om detsamma lämnades dem såsom kontant understöd åt var och eu.

Genom en bestämmelse i nu angiven riktning skulle det bliva möjligt att

på de platser, där anordningar för elevernas bästa finnas, vilka synas förtjänta

av understöd, också bereda dem sådant; vid andra seminarier, där

dylika anordningar saknas eller äro obehövliga, skulle dock ett jämförelsevis

lika stort understödsbelopp komma eleverna till godo men där i form av

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 haft. (Nr 205.) 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

något större stipendier. Givetvis borde det tillhöra Kungl. Maj:t att, på

framställning av lärarkollegiet och efter prövning av det ändamål, för vilket

understödet avsetts, för varje år medgiva användningen av viss del av

stipendieanslaget såsom understöd till elevhem, hushållsförening eller liknande

anordning.

Tills vidare och intill dess större erfarenhet vunnits på förevarande

område, synes det mig, som skulle den av mig nu angivna anordningen

vara någorlunda tillfyllestgörande för det avsedda ändamålet. Bland bestämmelserna

rörande stipendiemedlens fördelning torde alltså även böra

införas en föreskrift av nu angivet innehåll.

Sundhets- De omförmälda synpunkter och förslag i fråga om en förbättrad

sundhetsvård för seminariernas elever, som framförts av kommittén, påkalla

här intet annat uttalande från min sida, än att jag till fullo gillar och

biträder desamma. De ökade kostnader, som skulle bliva en följd därav,

dels till höjning av läkararvoden, dels till anordnande av idrottsövningar,

hava också i det föregående tagits i beräkning vid bestämmandet av den

erforderliga ökningen av seminariernas anslag till materiell, ved och ljus

m. m.

5. Anordningen av seminariernas styrelse.

I det föregående har jag uttalat mig rörande de viktigaste spörsmål

av organisatorisk art, vilka böra komma i betraktande, då det nu gäller

att åstadkomma en väsentlig förbättring av undervisningen vid folkskoleseminarierna

i riket, och jag har framlagt de anslagsbehov, som äro betingade

av en sådan reform. Beträffande de frågor, som i övrigt komma att

beröras i en blivande ny seminariestadga, har jag att hänvisa å ena sidan

till det av kommittén framlagda och utförligt motiverade förslaget och å

andra sidan till de yttranden av vederbörande myndigheter, för vilka närmare

redogöres i den förut åberopade sammanfattande översikten. Klart är

att, även om i det huvudsakliga kommitténs förslag kan läggas till grund för

en ny stadga, detsamma likväl med hänsyn till av myndigheterna framställda

yrkanden eller av andra skäl i åtskilliga hänseenden torde tarva bearbetning

och jämkning. Därest Riksdagens bifall vinnes för de framställningar,

vilka jag i det föregående förordat, torde nödig bearbetning av förslaget

till stadgar och undervisningsplan böra företagas, så att ny stadga

och undervisningsplan kunna börja tillämpas vid seminarierna från och

med höstterminen 1914.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

155

Bland de frågor, som böra komma till avgörande i en ny seminariestadga,

framstår särskilt en såsom varande av den betydelse, att densamma,

oaktat den icke för sin lösning påkallar Riksdagens medverkan,

dock torde böra bringas till Riksdagens kännedom. Det är frågan om

seminariernas styrelse.

Enligt gällande bestämmelser tillkommer närmaste uppsikten över

seminarium och ledningen av dess verksamhet dess rektor. Tillsynen över

läroanstalten åligger konsistorium i den ort, där densamma är belägen,

och utövas av konsistorium antingen omedelbart eller genom en utsedd

inspektör. Något eforusämbete, motsvarande det som förekommer vid

de allmänna läroverken, finnes icke vid seminarierna. Konsistorium tillkommer

att fatta beslut i de flesta läroanstalten vidkommande frågor,

bland andra fastställande av läsordning och tillsättning av lärare, och rörande

de ärenden, vilkas avgörande tillkommer Kungl. Maj:t, exempelvis

tillsättning av rektor samt i allmänhet frågor av ekonomisk art, gör konsistorium,

vanligen efter vederbörande rektors hemställan, framställning

hos Kungl. Maj:t.

Härutinnan har kommittén föreslagit ganska väsentliga förändringar.

Då den av flera skäl funnit sig böra föreslå inrättandet av en överstyrelse

för folkundervisningen, har den ansett naturligt, att närmaste befattningen

med seminariernas angelägenheter borde överflyttas till denna

styrelse. Det huvudsakliga av den befogenhet i avseende på seminarierna,

som nu tillkommer konsistorierna, skulle alltså enligt kommitténs förslag

uppdragas åt överstyrelsen; vissa ärenden skulle överlämnas till Kungl.

Maj:ts avgörande. Då kommittén likväl finner bibehållande av en lokal

tillsyn och ledning av seminarierna önskvärd, föreslår den, att i åtskilliga

mindre betydande ärenden beslutanderätt och i andra yttranderätt skulle

tillkomma på visst sätt sammansatta och för varje särskilt seminarium utsedda

lokalstyrelser.

Den närmare innebörden av detta förslag och de skäl, varpå det är

grundat, framgå av följande uttalande i kommitténs betänkande om seminarierna:
Det

är kommitténs]''åsikt, att om den utveckling, som inom seminarieundervisrningen

redan är för handen och som de i det föregående av kommittén föreslagna åtgärderna

avse att främja, skall kunna på ett lyckligt sätt fortgå och våra seminarier

kunna hålla sig i jämnhöjd med tidens fordringar, dessa läroanstalter måste bliva föremål

för en verksammare central ledning än den, som under nuvarande förhållanden

kan komma dem till del. Då man erinrar sig, att den avdelning inom ecklesiastikdepartementet,

under vilken seminarierna höra, eller folkskolebyrån, har att handlägga

ärenden från folkundervisningens hela område, måste man giva sitt erkännande åt

Kommittén.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 205.

det intresse och den omsorg, som denna ägnat seminarierna, och finna det helt förklarligt.

om med den oerhörda tillväxten av de angelägenheter, den har att vårda,

dess befattning med seminarierna icke alltid blivit så omedelbar och så ingående, som

behövligt varit.

Då nu seminarierna uppenbart icke bilda en tillräckligt omfattande grupp av

läroanstalter, för att man ensamt för deras räkning skulle kunna yrka upprättandet

av en särskild överstyrelse, ligger den tanken närmast att tillgodose deras behov av

verksammare central ledning genom en förstärkning av arbetskrafterna inom folkskolebyrån.

Kommittén har ock under ett tidigare skede av sitt arbete varit betänkt

på att föreslå tillsättandet av en särskild seminarieinspektör, som vid sidan av chefen

för folkskolebyrån skulle inom departementet biträda med handläggningen av frågor

rörande seminarieväsendet.

Under senare år har emellertid frågan om upprättandet av en överstyrelse för

hela folkundervisningsväsendet trätt allt mera i förgrunden. Med erkännande av den

förtjänstfulla verksamhet, som å ena sidan domkapitlen, å andra sidan folkskolebyrån

utövat till fromma för folkundervisningen, har man framhållit, hurusom utvecklingen

pa det ifrågavarande området varit så stark, att dessa organ för arbetets ledning alltmera

befunnits otillräckliga, något som bland annat visat sig i nödvändigheten av att

åt särskilda kommittéer anförtro ett växande antal ärenden, berörande än den ena än

den andra av folkundervisningens många olika sidor. Man har hänvisat till de alltmera

stegrade anspråk, som ställas på folkundervisningen och som framkalla eu ständig

följd av nya och svårlösta frågor och ytterligare öka behovet av eu starkare central

ledning för det hela, en ledning, varigenom den pågående och förestående utvecklingen

kunde erhålla fasta riktlinjer. Man har vidare med ganska stor enighet

förfäktat den åsikten, att den centrala ledningens förstärkning bör tänkas vunnen icke

genom en ökning av arbetskrafterna inom Kungl. Maj:ts kansli, utan genom upprättandet

av en självständig styrelse. Och man har därvid med goda skäl riktat uppmärksamheten

på det önskvärda däri, att rikets hela skolväsen bleve betraktat som

ett sammanhörande helt och bragtes in under en enhetlig myndighets ledning och

omvårdnad.

Behovet för vårt folkundervisningsväsen av en överstyrelse torde ock numera vara

så allmänt erkänt, att det icke längre behöver med utförliga skäl ådagaläggas. Kommittén

är för sin del livligt övertygad om dess behövlighet och delar likaledes åsikten

om önskvärdheten av en gemensam och enhetlig ledning av rikets hela skolväsen.

Den vidgade uppgift, som kommittén under fortgången av sitt arbete erhållit, har

icke blott givit kommittén rättighet att upptaga frågan om en överstyrelse för folkundervisningsväsendet

utan gjort detta för kommittén till eu nödvändighet. Det är

ock kommitténs avsikt att i ett senare betänkande framlägga förslag om inrättandet

av en överstyrelse för vårt folkundervisningsväsen, på ett eller annat sätt ställd i

samband med den överstyrelse, som redan finnes för de allmänna läroverken m. fl.

läroanstalter.

Om nu. en dylik överstyrelse kommer till stånd, är det självfallet, att även seminarierna

böra inordnas under densamma. Och kommittén har också i sitt förslag

till seminariestadga räknat med överstyrelsen såsom en given förutsättning.

Frågan om överstyrelsens sammansättning, arbetssätt och uppgifter i det hela

skall kommittén icke i detta sammanhang beröra. Här må det vara nog att nämna

något om dess uppgifter med avseende på seminarierna.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205.

Därom lian i korthet sägas, att den i förhållande till seminarierna synes böra få

i det väsentliga samma befogenheter och åligganden, som läroverksöverstyrelsen äger

i fråga om de allmänna läroverken. Den bör således hava högsta överinseendet över

seminarierna och utöva inspektion över dem. Den bör framför allt med sakkunnig

uppmärksamhet följa arbetet inom seminarierna, tillvarataga de erfarenheter, som göras,

och främja en fortgående utveckling. Allt under det att den lämnar det enskilda semiuariet

största möjliga frihet vid arbetets ordnande och utförande, bör den med hovsamhet

ingripa, då ensidigheter eller andra missförhållanden hota att innästla sig. Även

i disciplinärt hänseende bör den i förhållande till seminariernas lärare äga samma

befogenhet som läroverksöverstyrelsen i förhållande till lärarna vid de allmänna läroverken.

Bland de många löpande göromål, som komma att falla under dess handläggning,

bliva de, som angå tjänstetillsättningar, de viktigaste. Kommittén har redan i

det föregående angivit sin åsikt om det önskliga i att seminariernas lärare med avseende

pa formerna för tjänstetillsättning komma i samma ställning som de allmänna

läroverkens. Kommittén anser därför, att vid utnämnande eller förordnande av seminarierektor

den förberedande behandlingen av ärendet och avgivandet av underdånigt

förord måtte komma att tillhöra överstyrelsen. Seminariernas ämneslärare skola

enligt kommitténs förslag utnämnas icke av domkapitlen utan såsom de allmänna

läroverkens ämneslärare av Kungl. Maj:t, sedan överstyrelsen med angivande av sina

skäl avlämnat underdånigt förslag, och kommittén har efter den förändring av § 28

i regeringsformen, som år 1909 genomfördes, icke ansett någon skillnad härvid böra

göras mellan manliga och kvinnliga ämneslärare. I likhet med motsvarande lärare

vid de allmänna läroverken böra övningslärarna vid seminarierna utnämnas av överstyrelsen,

som ock i regeln bör förordna vikarier och extralärare. Även lärarna vid

seminariernas övningsskolor böra tillsättas av överstyrelsen. I frågor om tjänstledighet,

pension, anslag m. in. bör överstyrelsen i vissa fall äga att besluta, i andra att

avgiva utlåtande.

Dä vid genomförandet av 1904 års läroverksreform eu särskild överstyrelse upprättades

för de allmänna läroverken, blev den befattning med dessa läroverk, som

förut under århundraden tillkommit domkapitlen, överflyttad dels till Kungl. Maj:t,

dels och i synnerhet till nämnda överstyrelse. Domkapitlen upphörde att vara styrelser

för de allmänna läroverken, och några andra krets- eller lokalstyrelser blevo icke i

deras ställe inrättade. Om man bortser från den jämförelsevis obetydliga befogenhet,

som ännu är bibehållen för biskoparna i egenskap av eforer, kan man säga, att de

allmänna läroverken omedelbart och i alla avseenden lyda under den centrala myndigheten,

nämligen överstyrelsen eller i sista hand Kungl. Maj:t. Då nu kommittén föreslår

införandet av eu överstyrelse för folkundervisningsväsendet, under vilken jämväl

seminarierna skulle komma att ställas, kunde det ligga nära till hands att hemställa,

att även i fråga om seminarierna varje underordnad myndighet, varje instans mellan

den enskilda läroanstalten och den centrala styrelsen måtte bortfalla.

Kommittén har dock icke velat föreslå detta. Kommer en överstyrelse, sådan

som kommittén tänkt sig den, till stånd, föreligger med hänsyn till seminariernas ringa

antal icke något behov av för dem särskilt avsedda kretsstyrelser. Dylika kretsstyrelser

skulle med avseende på sin ställning till seminarierna allt för litet komma att skilja

sig från överstyrelsen för att kunna fä någon mera egenartad uppgift och därmed

något större berättigande. Däremot är kommittén av den åsikten, att vad man i mera

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

egentlig mening kallar lokalstyrelser, d. v. s. styrelser, som avse endast ock allenast

läroanstalten på den ifrågavarande platsen, icke utan avsaknad kunna undvaras.

Väl är det sant, att de kunna vara eller göras obehövliga med avseende på

ärendenas administrativa behandling. Men frågan, huruvida de böra eller icke böra

finnas, är därmed icke avgjord. Deras betydelse ligger på annat håll.

Det säges ofta, att en skola icke är att betrakta som ett ämbetsverk, vars verksamhet

i enskildheter läte sig ordna medelst författningsmässiga bestämmelser eller

administrera genom officiella skrivelser, utan att den är, om ock i liten skala, ett

samhälle med mycket av det levande livets invecklade och rörliga natur. Om ock eu

dylik motsättning i själva verket endast innebär en gradskillnad, hänvisar den till

något för skolan väsentligt. Eu skolas verksamhet måste visserligen vara bunden av

yttre normer, men till sin natur är den av övervägande personlig art, riktad på andliga

värden och bestämd av individuella personliga förhållanden. Problemet i fråga om

skolstyrelse har också alltid varit att finna för densamma en sådan gestaltning, att å

ena sidan allmänna rätts- och ordningsformer hållas vid makt, å andra sidan de personliga

och individuella synpunkterna bliva tillvaratagna.

Nu kan visserligen en central myndighet sätta sig som mål att söka fylla båda

dessa uppgifter. Men även med det bästa uppsåt och den största förmåga skall det

bliva den svårt. En central myndighets verksamhet bör med lika intresse omfatta

alla de många läroanstalterna, den måste för att behålla den opartiska överblicken

över det hela, bildligt talat, ställa sig på ett visst avstånd, och den blir även till

rummet mer eller mindre avlägsen. Dessa förhållanden ej mindre än mängden av de

ärenden, den har att handlägga, nödvändiggöra frågornas bedömande huvudsakligen

efter synpunkter, som kunna komma till uttryck i inkomna eller infordrade handlingar.

Den personliga beröringen med de olika läroanstalterna måste för den centrala myndigheten

inskränka sig till den inspektion, som tid och tillfälle kunna medgiva. Eu

sådan inspektion är oumbärlig och av stort värde, i främsta rummet från kontrollens

synpunkt men även för den livande och sporrande inverkan, som den kan utöva på

skolarbetet. I allmänhet kan den dock för varje särskild skola endast jämförelsevis

sällan ifrågakomma, ofta måste ganska betydande mellantider förflyta från det ena

inspektionstillfället till det andra. Det är då naturligt, att den kännedom, som den

centrala myndigheten genom sin inspektionsverksamhet vinner om de personliga och

lokala förhållandena, måste bliva jämförelsevis ofullständig.

På ett helt annat sätt kan en lokal myndighet träda i personlig beröring med

lärare och lärjungar, och den ständiga närhet, vari den befinner sig till läroanstalten,

möjliggör för densamma eu förtroligare kännedom om dessa förhållanden. Redan

genom sin förekomst och allmänna ställning till läroanstalten är den ägnad att giva

starkare betoning åt lärarverksamhetens personliga sida, vilken, ehuru den viktigaste,

endast föga kan främjas genom författningsmässiga bestämmelser. Mången gång kan

den genom omedelbart ingripande lätt nog utjämna smärre förvecklingar, vilka, behandlade

efter mera juridiska former, skulle tillspetsas och utveckla sig till svårare

konflikter. En lokal styrelse utgör vidare ett föreningsband mellan läroanstalten och

den allmänhet, som är närmast intresserad av dennas verksamhet, men som mindre

lätt för sina önskningar finner väg till en överstyrelses forum. Till följd av det anseende

och inflytande, dess medlemmar äga inom samhället, kan den vid månget tillfälle

befordra läroanstaltens intressen inom orten och tillskynda den förmåner från

ortsmyndigheternas sida.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Q Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Klart är, att då en överstyrelse finnes, de ärenden bliva jämförelsevis få, som

kunna överlämnas åt lokalstyrelsens avgörande. I förhållande till överstyrelsen måste

den senare med avseende på sin uppgift väsentligen begränsas till att vara en rådgivande

myndighet. Men just på grund av sin närmare kännedom om förhållandena

inom läroanstalten och inom dess omgivning är den värdefull som sådan. I alla viktigare

frågor, som angå läroanstalten och skola avgöras av centralstyrelsen eller av

Kung]. Maj: t, bör den få avgiva utlåtande. I den mån smärre frågor kunna lämnas

åt dess avgörande, bör det ske. Centralisering även av småärenden är från flera synpunkter

till skada; den hämmar den behövliga rörelsefriheten i läroanstalternas arbete,

leder till uniformering och belastar den centrala myndigheten med mindre betydelsefulla

göromål till förfång för dess viktigare uppgifter. Någon väsentligare minskning

i den centrala styrelsens befogenhet kan en lokal styrelse emellertid icke komma

att medföra.

Däremot torde väl i allmänhet taget tillvaron av en lokalstyrelse innebära eu

viss minskning i den myndighet, som eljest skulle kunna tänkas förlagd hos rektor.

Med avseende härpå bör dock ihågkommas, att enligt de förhållanden, som utbildat

sig inom det svenska statsskoleväsendet, rektorn väl äger viktiga och ansvarsfulla

åligganden men icke intar någon synnerlig maktställning gentemot övriga lärare. En

stark koncentration av myndighet i rektors hand, som avlägsnade honom från hans

medlärare och omöjliggjorde ett kamratligt förhållande till dem, något varpå exempel

skulle kunna anföras från en del skolor i utlandet, stode knappast väl tillsammans

med hos oss hävdvunnen uppfattning. Någon väsentligare förändring i fråga om

rektors ställning torde knappast hava inträtt vid våra allmänna läroverk, då de förutvarande

eforalstyrelserna, som i många fall kunde betraktas som lokalstyrelser, bortdö

och en överstyrelse kom till stånd. Om vid seminarierna rektors bestämmanderätt

varit jämförelsevis stor, så har även där en kollegial uppfattning allt mera vunnit

insteg. Med avseende pa förhållandet mellan rektor och lokalstyrelse är ock att

märka, att i många fall tillvaron av en lokalstyrelse kan innebära ett stöd för rektors

myndighet. Ett villkor härför är dock, att rektor icke ställes utanför lokalstyrelsen

utan där erhåller säte och stämma och därmed det inflytande, som hans ställning av

läroanstaltens _ ledare och den i första rummet sakkunnige bör tillförsäkra honom.

Sker detta,, blir den minskning i hans befogenhet, som genom tillkomsten av en lokalstvrelse

tilläventyrs kan uppstå, helt visst i allmänhet mera av formell än av

reell natur.

Om förekomsten av lokalstyrelser i främmande länders skolväsen och om lokalstyrelsefragans

tidigare behandling i vårt land torde i detta sammanhang några ord

böra sägas.

I utlandet finner man i allmänhet skolväsendets ledning fördelad på en central

myndighet och vissa densamma underordnade styrelser, som än äro kretsstyrelser, än i

mera egentlig mening lokalstyrelser, och seminarierna bilda med avseende på förhållandet

till dessa myndigheter icke något undantag från övriga läroanstalter. Särskilda

lokalstyrelser för seminarierna finner man i England, i flera schweiziska kantoner,

i många av Nordamerikas förenta stater och i Frankrike. Ofta hava dessa lokalstyrelser

_ stor befogenhet i fråga om ordningen, undervisningen och lärartillsättningen

vid seminariet. Stundom är deras uppgift mycket begränsad, såsom i Frankrike, ''där

den inskränker sig till behandlingen av vissa ekonomiska angelägenheter.

I vårt land har, vad seminarierna beträffar, frågan om en annan ordning för

deras ledning än den från början givna och ännu bestående visserligen då och dä

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

varit bragt på tal inom intresserade kretsar men endast vid ett par tillfällen varit

föremål för mera officiell framställning. År 1867 väcktes i Riksdagens Andra kammare

motion om folkskoleväsendets läggande under icke kyrklig myndighet och i samband

därmed om inrättandet av en särskild styrelse för varje seminarium, eu motion, som

tillstyrktes av det utskott, till vars behandling den hänvisades, men av kammaren

blev avslagen. Det år 1885 samlade seminarierektorsmötet uttalade sig med hänsyn

till de olägenheter, som för vissa seminarier voro förbundna med deras avstånd från

stiftsstaden,” för en sådan ändring i lagstiftningen, att en del av konsistoriets befattning

med seminarierna överflyttades på biskopen eller en av honom utsedd inspektor,

vilket uttalande emellertid icke ledde till någon åtgärd av Kungl. Maj:t. Med avseende

på frågan om lokala skolstyrelser i allmänhet må här erinras om det förslag,

som framställdes av 1884 års läroverkskommitté om upprättandet för de allmänna

läroverkens räkning dels av en centralstyrelse, dels av lokala styrelser, en för varje

läroverk, samansatt av personer företrädande olika intressen. Likaså må erinras om

de förslag angående inrättandet av lokalstyrelser, som förekommit i samband med

frågan om de lägre läroverkens ombildning vid nästan alla de tillfällen allt från

början av 1870-talet, då denna fråga förelegat till behandling. Då slutligen år 1905

en del av de lägre läroverken ombildades till de nu befintliga statssamskolorna, blevo

också, som bekant, för dessa skolors räkning och närmast med hänsyn till deras ekonomiska

ställning särskilda lokalstyrelser inrättade.

Om, såsom ovan blivit utvecklat, seminarierna även efter upprättandet av en

central styrelse icke böra vara i saknad av lokalstyrelser, inställer sig den frågan, huruvida

de ecklesiastika konsistorierna, vilka hittills, åtminstone flerstädes, kunnat sägas

hava varit även i egentlig mening lokalstyrelser för seminarierna och i varje fall varit

deras närmaste myndighet, fortfarande kunna och böra tjänstgöra som seininariestyrelser.

Att konsistorierna på ett i flera avseenden förtjänstfullt sätt fyllt sin ifrågavarande

uppgift skall icke nekas. Det är icke heller bristande tilltro till konsistoriernas

förmåga, som gjort, att kommittén upptagit den nämnda frågan till behandling,

utan kommittén har därtill föranletts av allmänna organisatoriska grunder.

Genom 1904 års läroverksreform upphörde domkapitlens befattning med de allmänna

läroverken, undantagandes allenast den befattning med disciplinära angelägenheter,

som kan tillkomma domkapitlen såsom dömande myndighet, och inskränktes

till ringa omfattning den befogenhet, som förut tillkommit biskopen i egenskap av eforus.

Med avseende på seminarierna åter är domkapitlets ställning bliven oförändrad. Domkapitlen

och i Stockholm stadens konsistorium äga med avseende på seminarierna fortfarande

eu ämbetsmyndighet motsvarande den, som i fråga om de allmänna läroverken

tidigare utövades dels av biskopen ensam såsom eforus, dels av domkapitlet i dess helhet

”och som numera är förlagd dels bos rektor, dels hos läroverksöverstyrelsen, dels

hos Kungl. Maj:t. Den allmänna tillsyn över läroanstalten, den kontroll över undervisningen”

ordningen, examina o. s. v., som i fråga om de allmänna läroverken utövas

av läroverksöverstyrelsen, tillkommer i fråga om seminarierna domkapitlen. Och under

det att läroverkens manliga ämneslärare efter förord av överstyrelsen utnämnas av

Kungl. Maj:t och deras övningslärare och ämneslärarinnor tillsättas av överstyrelsen,

som°ock förordnar vikarier och extralärare, är det vid seminarierna domkapitlen, som

utnämna adjunkterna och förordna övriga lärare. Den olikhet, som sålunda uppkommit

mellan de ifrågavarande läroanstalterna, vilka förut varit till det väsentliga lika ställda,

torde knappast uppfattas såsom innebärande eu förmån för seminarierna, och fråga är,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!-. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205. 181

om den verkligen kau anses vara grundad i förhållandenas natur och således kali och

bör bliva bestående.

Det lärer näppeligen kunna påstås, att domkapitlen med hänsyn till sin sammansättning

skulle vara mera ägnade till seminariestyrelser, än de varit ägnade till

1 ä ro ver kss ty r els er. I Uppsala och Lund bestå domkapitlen av biskopen och de teologie

professorerna vid universiteten, i övriga stiftsstäder av biskop och domprost, där

sådan finnes, samt ett antal av lektorerna vid stiftsstadens högre allmänna läroverk.

I varje fall äro domkapitlen således sammansatta av personer, som i regeln antingen

genom föregående skolstudier eller genom innehavande lärarbefattning äga mer eller

mindre förtrolig bekantskap med de allmänna läroverken, i intet fall däremot av personer,

som annat än tillfälligtvis kunnat erhålla någon närmare kännedom om seminarierna.

Icke heller Stockholms stads konsistorium, som består av kyrkoherdarna i

huvudstadens olika församlingar och som aldrig tjänstgjort som läroverksstyrelse men

sedan är 1865 utgör .styrelse för det till Stockholm förlagda folkskoleseminariet, kan sägas

vara med hänsyn till sin sammansättning i någon särskild grad lämpat för denna uppgift.

Det må råda olika meningar om den åtgärd, genom vilken domkapitlen skildes

från befattningen med de läroanstalter, för vilkas vårdande de med avseende på sin

sammansättning kunna anses hava varit jämförelsevis väl äguade och med vilka de

århundraden hört samman; när de nu en gång förlorat sin egenskap av läroverksstyrelse,

o torde deras egenskap av styrelser för seminarierna icke kunna i längden upprätthållas.

Endast eu organisation, som genom eu väsentligen förändrad sammansättning

gåve dem karaktären av verkliga skolstyrelser, skulle kunna för framtiden bibehålla

dem i deras ställning som seminariestyrelse.

Men frågan om domkapitlens ombildning, eu fråga, som i snart etthundra år kan

sägas hava stått på dagordningen, har åtminstone från mitten av förra århundradet närmast

syftat till eu sådan förändring, varigenom domkapitlen gjordes tjänligare för sin

uppgift som rent kyrkliga myndigheter. Det förslag, som år 1891 avgavs av för

nämnda fråga utsedda kommitterade och som med ringa förändring i form av kungl.

proposition förelädes 1893 års Riksdag och vann gillande av samma års kyrkomöte,

skilde mellan det för stiftsstyrelsen avsedda »domkapitlet», vilket såsom sådant icke

skulle hava någon befattning med de allmänna läroverken och seminarierna, och det

i viss mån annorlunda sammansatta »konsistoriet» vilket .skulle hava att handlägga ärenden

rörande dessa läroanstalter, en grundtanke, som återfinnes redan i 1846 å”s kyrkolagförslag.

Sedan de allmänna läroverken genom 1905 års läroverksstadga blivit skilda

från domkapitlens administrativa område och därmed all anledning bortfallit att behålla

läroverkslektorer som självskrivna medlemmar av stiftsstyrelsen, har strävandet

att omgestalta domkapitlen till rent kyrkliga myndigheter ännu mera gjort sig gällande.

Den senaste domkapitelskommittén, som den 31 december 1906 avgav sitt ^betänkande

och likaledes föreslog en sådan sammansättning av domkapitlen” som borde

motsvara deras uppgift som stiftsstyrelser, hemställde visserligen, att vid frågor, som

anginge folkundervisningen och folkskoleseminarierna, en representant för ifrågavarande

undervisningsanstalters lärarkårer skulle som ledamot inträda i stället för en av de

prästerliga ledamöter, som eljest tillhörde kapitlet, men kommittén synes icke själv

hava ansett detta försök att fortfarande göra domkapitlen tjänliga att vara både kyrkooch

skolstyrelser som eu anordning av varaktigt bestånd. »Genom en slik anordning»,

betel- det i kommitténs betänkande, »vinnes ock den fördel, att om, såsom från derå

håll påyrkas, domkapitlens befattning med folkskoleväsendet skulle förr eller senare

överflyttas å annan myndighet, en förändring härutinnan icke behöver föranleda eu

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 käft. (Nr 205.) 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj Hs Nåd. Proposition Nr 205.

alldeles ny ombildning av domkapitlen, utan förhållandet kan då orunas genom ett

enkelt upphävande av vad i lagen blivit i förevarande hänseende intaget.»

Även efter upprättandet av en överstyrelse för folkundervisningen skall folkskoleväsendet

kräva sina kretsstyrelser, liksom varje folkskola fortfarande i församlingens

skolråd skall äga sin lokal styrelse. Det är sannolikt, att domkapitlen ännu för en

tid framåt skola befinnas oumbärliga som kretsstyrelser för vårt folkskoleväsen. Man

kan emellertid icke undgå att se, att den historiska utvecklingen går mot ett skiljande

av kyrkostyrelse och skolstyrelse även på detta område. En åsikt, enligt vilken de

s. k. högre skolorna — gymnasier, flickskolor, realskolor o. s. v. — väl böra kunna

vara skilda från den kyrkliga styrelsens område men folkskolorna och med dem sammanhörande

läroanstalter däremot måste dit hänföras, torde svårligen kunna upprätthållas.

Från början hava så gott som alla skolor, högre som lägre, hört samman med

kyrkan och självskrivet stått under kyrklig ledning. Om tidsförhållandena småningom

lett till en förändrad uppfattning i förevarande avseende, gäller detta ej om vissa

slag av skolor, utan om skolan i allmänhet, vars begrepp mer och mer skilt sig ut

från begreppet kyrka och blivit med detta sidoordnat. Det är blott att erkänna vad

som är, om man säger, att folkskolan såväl till sin art som i det allmänna medvetandet

är en skola för bibringande av medborgerlig bildning och uppfostran och som sådan

sammanhörande med skolväsendets övriga anstalter. Även i fråga om dess yttre ställning

har denna dess inre karaktär börjat framträda, i det att, sedan 1909 års Riksdag

på Kung!. Maj:ts framställning beslutit, att i vissa städer folkskoleärendena skulle

kunna överflyttas från kyrkostämman till stadsfullmäktige, eu sådan överflyttning i

ett stort antal fall ägt rum. Ännu mindre lära för den allmänna uppfattningen anstalterna

för utbildning av folkskolans lärare och lärarinnor framstå som kyrkliga

institutioner. Man kan i detta avseende hänvisa till småskoleseminarierna, som utbilda

omkring hälften av de inom folkskoleväsendet använda lärarkrafterna och som icke i

något avseende äro ställda under kyrklig myndighet. Man torde under sådana förhållanden

kunna förutse, att den länge åsyftade ombildningen av domkapitlen till rent

kyrkliga styrelser icke skall göra dem mera ägnade, än de förut varit, till styrelser

för folkskolor och seminarier, och näppeligen skall en tillfällig adjunktion av en folkskole-

eller seminarielärare förmå giva dem den karaktär av skolmyndighet, som oliklig

vore.

I all synnerhet gäller detta om folkskoleseminarierna. Och dessas samhörighet

med övriga anstalter för folkundervisningen utgör intet praktiskt hinder för en förändring

av deras ställning i förhållande till domkapitlen. De ärenden, vilka tillhöradomkapitlen

som seminariestyrelser, stå icke i omedelbart samband med de folkskoleärenden,

som falla inom området av deras domsrätt och administrativa förvaltning,

men de äro däremot, såsom redan nämnts, väsentligen av samma beskaffenhet som

de läroverksärenden, vilka tidigare tillhört domkapitlens och eforalstvrelsernas handläggning.

Det synes således uppenbart, att sedan domkapitlen blivit skilda från all befattning

med de allmänna läroverken och den historiska utvecklingen allt bestämdare

ställt i utsikt deras förändring till rent kyrkliga myndigheter, en förändring, som med

varje dag tyckes bliva från kyrkans egen synpunkt allt angelägnare, deras ställning

som styrelser för folkskoleseminarierna icke kan anses länge hållbar. Det har då ock

synts kommittén vara av vikt, att man icke överlämnar hela frågan om deras ersättande,

vad seminarierna beträffar, allenast åt händelsernas gång för att taga den lösning,

som så kan erhållas, hurudan den än må bliva, utan hellre, medan tillfälle till all
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205. 163

sidigt övervägande finnes, tager frågan under omprövning och tillser, huru förhållandena

skulle kunna tänkas lämpligen ordnade för framtiden.

Kommittén har därför i sitt förslag till seminariestadga sökt giva ett förslag till

särskilda lokalstyrelser för folkskoleseminarierna, lokalstyrelser, vilka skulle övertaga

den befattning med seminarierna, som för närvarande åligger domkapitlen och som

icke synes böra helt överflyttas på eu central myndighet.

Att för sammansättningen av sådana lokalstyrelser hämta föredömen från utlandet

låter sig knappast göra, då förhållandena där i allmänhet äro ganska olika de hos

oss rådande. Av ett visst intresse kan det däremot vara att erinra om 1884 års läroverkskommittés

förutnämnda förslag angående iokalstyrelser för de allmänna läroverken.

Dessa lokalstyrelser skulle bestå av en ordförande, utsedd av Kungl. Maj:t, läroverkets

rektor, en ledamot vald av läroverkskollegiet samt två ledamöter valda av kommunalstyrelsen

i läroverksstaden, varjämte skolans läkare, såvida han icke förut blivit i styrelsen

insatt, skulle äga att i densamma taga säte och stämma vid behandlingen av

frågor, som rörde hälsovården vid läroverket. Likaledes torde i detta sammanhang

ånyo böra erinras om de nu befintliga lokalstyrelserna för statens samskolor, vilka

bestå av fem personer, nämligen eu av eforus utsedd ordförande, skolans rektor och

första lärarinna samt två av vederbörande kommunalstyrelse utsedda ledamöter eller,

därest landsting bidrager till skolans underhåll, en av kommunalstyrelsen och en av

landstinget utsedd ledamot, varjämte vid frågor, som angå hygieniska förhållanden,

skolläkaren äger säte och stämma i styrelsen.

Yad nu seminarierna beträffar blir det till att börja med av vikt att tillse, i

vad mån de uppfostringsintressen, som kyrkan representerar, böra vara i deras styrelser

företrädda. Därav, att skolväsendet, vare sig det högre eller det lägre, numera

icke kan liksom i äldre tider räknas såsom fallande inom kyrkans råmärken och därmed

inom kyrklig myndighets område, följer nämligen ej, att icke en viss förbindelse

dem emellan kan och bör äga bestånd. En sådan förbindelse ligger i förhållandenas

egen natur, ty kyrka och skola hava ju såsom uppfostringsanstalter verksamhetsområden

och uppgifter, som i väsentliga avseenden äro med varandra besläktade. Detta

torde gälla även i fråga om seminarierna, vilkas uppgift är av sådan art, att det helt

visst icke vore välbetänkt att ej låta en förbindelse mellan dem och kyrkans institutioner

bliva bevarad.

Eu sådan har synts kommittén bäst vinnas därigenom, att bland ledamöterna i

lokalstyrelsen för ett seminarium finnes eu av vederbörande domkapitel (konsistorium)

utsedd person.

För ett förslag i denna riktning föreligga ej blott nu nämnda allmänna grunder

utan ock ett skäl av mera speciell natur. Enligt gällande läroverksstadga tillkommer

det vederbörande biskop såsom eforus att antingen omedelbart eller genom en av

honom utsedd inspektor liava uppsikt över de allmänna läroverken i stiftet och »särskilt

över det sätt, på vilket kristendomsundervisningen vid dem handhaves». En dylik

av fackman utövad tillsyn över kristendomsundervisningen är naturligtvis av nöden

ej mindre vid seminarierna än vid de allmänna läroverken. Nn torde man böra i det

längsta undvika att skilja ut religionen och religionsundervisningen såsom en för läroanstaltens

övriga verksamhet mer eller mindre främmande beståndsdel, vars ordnande

och övervakande lämnades åt andra myndigheter än dem, som i övrigt hava läroanstaltens

ledning och tillsyn sig anförtrodda. Det är därför önskvärt, att seminariets lokalstyrelse

inom sig äger en person med de förutsättningar, vilka krävas för utövandet

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 205.

av den tillsyn över kristendomsundervisningen, som vid dem liksom vid de allmänna

läroverken kan anses vara behövlig.

Denna särskilda uppgift, skulle givetvis åligga den av domkapitlet (konsistoriet)

utsedda styrelseledamoten. Den förutsätter emellertid, att denna ledamot äger behövlig

teologisk bildning. Kommittén föreslår, att han skall vara en i svenska kyrkan

anställd prästman.

Med avseende på lokalstyrelsens sammansättning i övrigt kan kommittén uttala

sig mera kortfattat. Att seminariets rektor bör vara ledamot av lokalstyrelsen är

förut framhållet. Han bör vara det dels därför, att lokalstyrelsen icke lärer kunna

undvara stödet av hans sakkännedom och omdöme, dels ock därför, att läroanstaltens

eget bästa kräver, att åt rektors sakkännedom och omdöme beredes inflytande i

lokalstyrelsen.

Utan tvekan bär kommittén ock ansett det önskvärt, att en av lokalstyrelsens

ledamöter utses av Kungl. Maj:t, som ock bör förordna ordförande i styrelsen. Vidare

synes den blivande överstyrelsen böra insätta en person i lokalstyrelsen. Nu föreslår

kommittén, såsom i annat sammanhang nämnts, att vid kvinnligt seminarium, där

manlig rektor blivit av Kungl. Maj:t förordnad, en av de kvinnliga adjunkterna skall

av överstyrelsen förordnas till »biträdande föreståndarinna». I sådant fall synes överstyrelsens

förordnande böra avse även ledamotskap i lokalstyrelsen, d. v. s. biträdande

föreståndarinna bör såsom självskriven ingå i lokalstyrelsen i stället för eu av överstyrelsen

särskilt förordnad ledamot. Som femte ledamot av lokalstyrelsen synes man

lämpligast böra tänka sig en av vederbörande landsting utsedd person. Att. landstingets

intresse tages i anspråk för seminariets räkning kan i många fall lända seminariet

till båtnad, och en indirekt befattning med folkskoleseminarierna bör så mycket

mindre anses falla utanför landstingens verksamhetsområde, som till detta område i

de flesta fall hör eu omedelbar och mycket betydande befattning med småskoleseminarierna,

vilka i så många avseenden stå folkskoleseminarierna nära. Det bör här

ock erinras därom, att ett och annat landsting söker att genom beredande av lån på

förmånliga villkor understödja medellösa semiuarieelever från länet. För närvarande

sakna seminarierna all förbindelse med vare sig länets eller kommunens förvaltande

organ, vilket icke är att betrakta såsom någon fördel för seminarierna; vad göras kali

för att i detta avseende ställa dem mindre främmande för deras omgivning bör icke

underlåtas.

Det kan möjligen synas, som skulle en lokalstyrelse, sammansatt av fem ledamöter

sa, som nu antytts, bliva något mera omfattande, än den lämpligen borde bliva,

och att svårighet skulle kunna uppstå att besätta de platser i densamma, vilka icke

tillkomma sina innehavare på grund av dessas ämbetsställning, helst som ledamotskap

i lokalstyrelsen måste bliva ett oavlönat förtroendeuppdrag. Man skulle exempelvis

kunna anse, att en styrelse av endast tre ledamöter — eu av Kungl. Maj:t och en

av domkapitlet utsedd person samt seminariets rektor — borde vara för ändamålet

bättre lämpad. Härvid är dock att märka, att eu så fåtalig styrelse allt för ofta

skulle komma att brista i beslutmässighet, därest icke för varje dess ordinarie ledamot

även förordnades en ersättare. Därmed hade man emellertid tagit sex personer i anspråk

men icke vunnit vare sig den enhetlighet eller den mångsidighet vid ärendets

behandling, som synes böra vinnas med den föreslagna femmannastyrelsen. Med avseende

på utsikterna att kunua tå denna till stånd må hänvisas till att de lokalstyrelser,

vilka, såsom förut nämnts, tidigare varit ifrågasatta för de allmänna läroverken,

au för samtliga dessa läroverk, än för de på ett eller annat sätt ombildade mindre

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. JHaj:ts Nåd, Proposition Nr 205. 165

läroverken, i allmänhet; haft eu liknande sammansättning och att oavlönade femmannastyrelser

nu under flera år varit i verksamhet vid statens samskolor.

De icke självskrivna ledamöterna i de av kommittén föreslagna lokalstyrelserna

böra enligt kommitténs åsikt utses för viss tid, lämpligen fem år, och styrelsens ordförande

bör förordnas för tid, som Kungl. Maj:t i varje fall bestämmer.

Lokalstyrelsen skulle enligt kommitténs förslag utöva den allmänna personliga

tillsyn över seminarierna, som hittills omedelbart eller genom utsedd inspektor ålegat

konsistorium. I detta avseende skulle särskilda uppgifter tillkomma lokalstyrelsens

ordförande, vilken i viss mån skulle komma att intaga en eforal ställning i förhållande

till seminariets lärare. Upprättandet av eu överstyrelse måste givetvis, såsom

ledan blivit ^ anmärkt, fa till följd, att de ärenden bleve jämförelsevis få, som kunde

överlämnas åt lokalstyrelsernas avgörande, och i förhållande till överstyrelsen måste

dessa styrelser huvudsakligen få betydelse allenast som rådgivande myndigheter. Bland

mera speciella uppgifter, som av kommittén föreslås för de ifrågasatta lokalstyrelserna,

ma bär nämnas avgivande av yttrande över de sökande till ledigförklarade lärarbefattningar

vid respektive seminarier, förordnande i vissa fall av vikarier och timlärare,

fastställande av rektors förslag till arbetsordning och i de flesta fäll av förslag till

införande av nya läroböcker, tillsättande efter vederbörandes förslag av bibliotekarie

och skolläkare, fastställande av beslut om elevs förvisning från läroanstalten, likaledes

av kollegiets förslag till stipendiefördelning samt avgivande av underdåniga framställningar

i anslagsfrågor och andra seminariets angelägenheter.

De uttalanden, som gjorts av de i ärendet hörda myndigheterna rörande

kommitténs förslag i fråga om seminariernas styrelse, äro av huvudsakligen

följande innebörd.

Beträffande den föreslagna anordningen i dess helhet har av några

myndigheter anförts, att densamma icke tillförsäkrade statskyrkan tillbörligt

inflytande på lärarbildningen, särskilt på religionsundervisningen och den

religiösa fostran vid seminarierna, att det vore lyckligast, om utbildningsanstalterna

för folkskolans lärare komme att lyda under samma ledning

som folkskolan, och att därför nya styrelseformer för seminarierna icke

borde skapas, innan man vore på det. klara med hurudan ledning som

vore önskvärd för folkundervisningen, samt att samma befogenhet i fråga

om kristendoinsundervisningen och kristendomslärares tillsättande, som

enligt läroverksstadgan tillkomme stiftets biskop, också borde tillkomma

honom vid seminarierna.

Förslaget om inrättande av en överstyrelse för folkundervisningen har

vunnit åtskilliga myndigheters bifall. Andra hava ansett, att detsamma i

den mera förberedande form, varuti det i kommittébetänkandet angående

seminarierna framkommit, varit allt för litet utrett för att kunna upptagas

till prövning eller tillstyrkas. Några myndigheter slutligen hava yttrat sig

direkt avstyrkande om sagda förslag. Jag har tidigare denna dag vid

föredragning av frågan om läroverksöverstyrelsens utvidgande till en allmän

Myndig
heterna.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

skolöverstyrelse utförligt redogjort för de yttranden, som beträffande denna

fråo-a avgivits, och inskränker mig därför här att hänvisa därtill.

° Lokalstyrelser för seminarierna i den av kommittén föreslagna formen

hava tillstyrkts endast av ett fåtal bland de hörda myndigheterna

men av flertalet avstyrkts. Som grund för förslagets avstyrkande framhålles,

att tillräckliga skäl icke förebragts för införande av en sa vidlyftig

styrelseapparat samt att den ifrågasatta lokalstyrelsens uppgift visserligen

skulle bliva obetydlig men dock tillräcklig att göra rektors ställning svar

och oangenäm. Såsom ersättning för lokalstyrelserna hava från flera håll

förordats inspektörer, förordnade av Kungl. Maj:t eller den föreslagna skol

överstyrelsen. Några myndigheter hava alternativt förordat på annat sätt,

än av kommittén föreslagits, sammansatta lokalstyrelser. Av åtskilliga (tern

domkapitel och två seminariekollegier) har slutligen yrkats, att konsistorierna

måtte bibehållas som lokalstyrelser för seminarierna, varvid i allmänhet

förutsatts, att vid en blivande ombildning av konsistorierna

den sakkunskap, som seminarie- och folkskoleväsendet kräver, i dem

kommer att bliva företrädd. Därjämte hava sex domkapitel och fem seminariekollegier

yrkat, att under alla förhållanden den rätt i fiåga om

kristendomsundervisningen och kristendomslärares tillsättande, som enligt

läroverksstadgan tillkommer stiftets biskop vid de allmänna läroverken,

också måtte tillförsäkras honom för seminariernas vidkommande. . Slutligen

hava samtliga biskopar (med undantag av biskop Fottie) i en till Kungl.

Maj:t ingiven petition hemställt, att vederbörande biskop måtte höras jämväl

i fråga om tillsättning av rektorstjänst vid seminarium.

Departe- Det av kommittén framlagda förslaget till ordnande av tillsyn och

mentschefen. lednino. av folkskoleseminarierna innebär, såsom den lämnade redogörelsen

»•er vid handen, en ganska betydande förändring av de nuvarande förhål

landena. Detsamma innebär också en väsentlig olikhet med den ordning,

som i motsvarande hänseende gäller för de allmänna läroverken. Det är

därför ganska naturligt, att förslaget, särskilt i vad detsamma avser de

föreslagna lokalstyrelserna, i allmänhet icke rönt något kraftigare understöd

och från flera håll uttryckligen avböjts.

Vad angår den del av kommitténs förslag, som innebär upprättandet

av en central ledning för folkundervisningen, under vilken även folkskoleseminarierna

skulle lyda, har jag tidigare denna dag i annat sammanhang

närmare angivit de skäl, vilka synas mig med nödvändighet påfordra

tillkomsten av en sådan ledning. Här må allenast betonas, att från nästan

alla håll erkänts behovet av en kraftigare central ledning, än den som för

närvarande kan åstadkommas av folkskolebyrån i ecklesiastikdepartementet

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

med dess omfattande verksamhetsfält och begränsade arbetskrafter. Av de

myndigheter, som avstyrkt upprättande av en överstyrelse för folkundervisningsväsendet,

; har i stället allmänt ifrågasatts en utvidgning och förstärkning

av nämnda byrå. Klart är ock, att om den ifrågasatta skolöverstyrelsen

icke skulle komma till stånd, en dylik utvidgning och förstärkning

av folkskolebyrån i högst betydande omfattning snarast möjligt måste

åvägabringas. Som jag förut varit i tillfälle framhålla, har jag emellertid

vid spörsmålets övervägande icke kunnat komma till den övertygelsen, att

folkskolebyråns omdanande och tillökande med ett flertal nya tjänstemän

skulle vara en lämplig lösning av den uppgift, som här föreligger, utan i

stället funnit ett fullständigande av den nuvarande läroverksöverstyrelsen

till att bliva en gemensam skolöverstyrelse vara en långt ändamålsenligare

och närmare liggande utväg. Men om en gemensam skolöverstyrelse kommer

till stånd, tala naturligtvis alla skäl för att densamma får taga befattning

jämväl med folkskoleseminarierna och följaktligen ordnas så, att den

erhåller för dylikt ändamål lämpliga organ.

Mot kommitténs förslag, att seminarierna, jämte det de erhålla en

förstärkt central ledning, fortfarande skola stå under tillsyn även av lokala

styrelser, hava i allmänhet några invändningar icke framställts. Kommittén

har genom nämnda förslag velat hävda, att den centralisation i

fråga om undervisningsväsendets ledning, som är oundgänglig för ett målmedvetet

och fast framstegsarbete, bör begränsas till de mera allmänna

frågorna men undvikas beträffande mera speciella spörsmål samt att vid

sidan av den centrala ledningen böra finnas lokala styrelser, vilka kunna

på ett mera personligt sätt träda i förbindelse med läroanstalterna och

därigenom verka stödjande och ledande på deras arbete. Enligt min mening

innebäres häri en grundsats av största vikt, vilken vid organisationsarbetet

på undervisningsväsendets område icke utan skada kan förbises.

Frånsett den fara för ett byråkratiskt och formalistiskt behandlingssätt

av ärendena samt den onödiga omgång vid obetydligare ärendens handläggning,

som en för långt driven centralisation kan medföra, vore det

oriktigt att underskatta det tillskott av personligt stöd, som tillvaron av

en lokal ledning kan lämna. Jag är sålunda av den åsikten, att jämte

den förstärkta centrala ledning för seminarierna, vilken jag anser oumbärlig,

böra vid dessa läroanstalter fortfarande finnas lokala styrelser.

Under det att, såsom nyss nämnts, kommitténs förslag om bibehållande

av lokal ledning för seminarierna i allmänhet icke rönt motstånd, har

däremot dess tanke, att denna ledning skulle överflyttas från domkapitlen

och uppdragas åt särskilda för ändamålet sammansatta lokalstyrelser, från

de flesta håll icke rönt något gynnsamt mottagande. Vissa myndigheter

opaginerad Kontrollera mot PDF

16S

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

hava förordat, att den lokala ledningen skulle överlämnas åt av Kungl.

Maj:t eller av den föreslagna överstyrelsen utsedda inspektörer eller på

annat sätt, än kommittén föreslagit, sammansatta lokalstyrelser; andra åter

hava hemställt, att konsistorierna måtte bibehållas såsom lokalstyrelser för

seminarierna. I samband härmed har från olika håll yrkats, att samma

befogenhet i fråga om kristendomsundervisningen och kristendomslärares

tillsättande, som vid de allmänna läroverken enligt läroverksstadgan tillkommer

stiftets biskop, också måtte tillerkännas honom i fråga om seminarierna,

liksom ock yrkanden framkommit därom, att vederbörande biskop

skulle äga att avgiva yttrande vid tillsättning av rektorsbefattning vid

seminarium.

Beträffande de skäl, som föranlett kommittén att föreslå överflyttning

av den lokala ledningen av seminarierna från konsistorierna till annan

myndighet, torde kommitténs egen framställning, som jag nyss återgivit,

vara tillräckligt upplysande. Allenast ett par erinringar torde i detta

sammanhang böra göras.

Då man mot kommittén anmärkt, att dess förslag skulle innebära

uppslaget till en fullständig skilsmässa mellan kyrka och folkundervisning,

mellan samhällets verksamhet för kyrkligt religiös och för allmänt medborgerlig

uppfostran, torde man hava förbisett, vad kommittén själv angivit

såsom det förnämsta skälet och som kommittén uttryckt med följande

ord: »Det synes således uppenbart, att sedan domkapitlen blivit

skilda från all befattning med de allmänna läroverken och den historiska

utvecklingen allt bestämdare ställt i utsikt deras förändring till rent

kyrkliga myndigheter, en förändring, som med varje dag tyckes bliva från

kyrkans egen synpunkt allt angelägnare, deras ställning som styrelser för

folkskoleseminarierna icke kan anses länge hållbar. Det har då ock synts

kommittén vara av vikt, att man icke överlämnar hela frågan om deras

ersättande, vad seminarierna beträffar, allenast åt händelsernas gång för

att taga den lösning, som så kan erhållas, hurudan den än må bliva, utan

hellre, medan tillfälle till allsidigt övervägande finnes, tager frågan under

omprövning och tillser, huru förhållandena skulle kunna tänkas lämpligen

ordnade för framtiden.» Och kommittén har i sitt förslag om de

ifrågasatta lokalstyrelsernas sammansättning velat även beträffande seminarierna

bevara förbindelsen mellan kyrka och skola, en förbindelse, säger

kommittén, som »ligger i förhållandenas egen natur, ty kyrka och skola

hava ju såsom uppfostringsanstalter verksamhetsområden och uppgifter,

som i väsentliga avseenden äro med varandra besläktade». Den tillsyn och

de befogenheter i övrigt, som vid de allmänna läroverken tillkomma vederbörande

biskop, skulle enligt kommitténs mening vid seminarierna utövas

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

av den av vederbörande konsistorium utsedda prästman, som enligt förslaget

skulle vara en av ledamöterna i lokalstyrelsen. Att härtill i de

flesta fall skulle komma att utses stiftets biskop kunde ju rimligen antagas.

Vad slutligen beträffar den uppsikt över seminarierna, vilken enligt kyrkolagen

kan anses tillkomma biskopen, är det uppenbart, att denna lika litet

kan vara åsidosatt genom kommitténs stadgeförslag som genom nu gällande

•seminariestadga, vilken icke heller innehåller någon särskild erinran om

ifrågavarande åliggande för stiftschefen.

Om sålunda den kritik, som riktats mot kommitténs förslag i förevarande

punkt, måste anses i hög grad överdriven, lärer det å andra sidan

ej kunna nekas, att åtskilliga anmärkningar, som ur andra synpunkter

framställts mot detsamma, äga en viss befogenhet. Sålunda torde man,

även om de lokala styrelserna icke böra anses äga sin förnämsta betydelse

såsom administrativa organ, icke kunna alldeles jäva den av åtskilliga

myndigheter gjorda anmärkningen, att den föreslagna anordningen synes

alltför vidlyftig i förhållande till den föreliggande uppgiften.

Några domkapitel och åtskilliga seminariekollegier föreslå såsom ersättning

för de av kommittén ifrågasatta lokalstyrelserna en för varje

seminarium av Kungl. Maj:t eller av skolöverstyrelsen (i ett fall konsistorium)

utsedd inspektor. Jag har i det föregående uttalat, att jag delar

den uppfattning i fråga om skolförvaltningens allmänna anordning, som

legat till grund för kommitténs förslag om lokalstyrelser, nämligen att det

i allmänhet taget är önskvärt, att vid läroanstalternas administration en

viss decentralisering äger rum av sådan art, att de personliga och individuella

synpunkter, som i dessa anstalters verksamhet äro av så stor betydelse,

bliva tillgodosedda. En dylik decentralisering synes mig dock

knappast kunna bringas till stånd, i den grad som önskligt vore, allenast

genom anställandet av inspektörer för de olika läroanstalterna, om ock

givetvis- åtskilligt därigenom kunde anses vunnet.

Efter det folkundervisningskommittén i sitt betänkande angående

seminariernas ombildning framlagt det förslag, för vars behandling jag i

det föregående redogjort, har den i ett senare avgivet utlåtande underkastat

frågan om en central ledning av folkundervisningsväsendet i dess

helhet en mera ingående prövning, och den har därvid funnit sig böra

föreslå, att domkapitlen fortfarande skola bibehållas såsom mellaninstanser

och distriktsstyrelser för nämnda undervisning. Visserligen torde, såsom

kommittén påpekat, seminariernas samhörighet med övriga anstalter

för folkundervisningen icke utgöra något praktiskt hinder för en förändring

av deras ställning i förhållande till domkapitlen. Men nekas kan

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft. (Nr 205.) 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

icke, något som ock av vissa myndigheter framhållits, att liksom det måste

betraktas som en naturlig och given sak, att den centrala ledningen blir

gemensam för seminarierna och övriga till folkundervisningen hörande

anstalter, det ock är naturligt och rimligt, att samhörighet upprätthålles

även beträffande mellaninstansen mellan överstyrelsen och läroanstalterna.

Det läge, vari frågan om seminariernas styrelse för närvarande befinner

sig, synes mig i korthet vara detta: domkapitlen äro i sin nuvarande

sammansättning icke i allo ägnade att vara organ för seminariernas

ledning, men de av folkundervisningskommittén i dess första utlåtande förordade

särskilda lokalstyrelserna skulle ej heller bliva det. Då det nu svårligen

kan anses välbetänkt att tillskapa nya förvaltningsorgan, om vilkas

lämplighet man med fog måste hysa tvivelsmål och vilkas företräde framför

de gamla i alla händelser icke kan anses synnerligen betydande, har jag

ansett det rådligast att i förevarande avseende förbliva vid det bestående

samt låta erfarenheten avgöra, huruvida icke domkapitlen kunna göra

tjänst såsom lokalstyrelser för seminarierna även i dessas nya skick. Därest

den vunna erfarenheten skulle ådagalägga, att man i en framtid i folkundervisningens

eget intresse nödgas se sig om efter andra styrelseorgan

än domkapitlen såsom mellaninstanser för de egentliga folkskoleärendenas

handläggning, bör givetvis, med hänsyn till seminariernas nyss betonade

samhörighet med övriga folkundervisningen tillhörande anstalter, frågan

om seminariernas lokala ledning i sammanhang därmed upptagas till förnyad

prövning.

Vad angår fördelningen av befogenhet å ena sidan mellan den centrala

ledningen (skolöverstyrelsen) och lokalstyrelserna (domkapitlen) samt å andra

sidan mellan de sistnämnda och seminariernas rektorer och lärarkollegier synes

mig kommitténs förslag i det hela vara lämpligt och sålunda böra godtagas.

Klart är emellertid, att vid närmare granskning någon jämkning

på en eller annan punkt kan finnas erforderlig. Särskilt torde d^n omständigheten,

att rektor icke är ledamot i domkapitlet, göra det nödvändigt,

att vissa ärendens avgörande överflyttas från lokalstyrelsen, i vilken

han enligt kommitténs förslag skulle varit bisittare, till honom eller till

seminariekollegiet.

Bibehållas, på sätt jag nu förordat, domkapitlen såsom seminariernas

lokalstyrelser, erfordras ingen särskild åtgärd i anledning av det framställda

yrkandet om särskild rätt för biskopen i fråga om kristendomsundervisningen

och kristendomslärares tillsättande. Såsom seminariernas

lokalstyrelser skulle domkapitlen i enlighet med kommitténs förslag rörande

lokalstyrelses befogenhet få rätt att yttra sig rörande de sökande vid lärår
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

tillsättning-, och då i detta fall rektor ej komme att vara ledamot av lokalstyrelsen,

synes denna rätt kunna utsträckas att gälla även om rektorstillsättning.

6. Kostnadsberäkning.

Kostnaderna för folkskoleseminarierna bestridas i första rummet från Nuvarande

de under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda ordinarie anslagen: ansla9-

»seminarier för folkskollärares bildande», för år 1913 utgående med 617,165

kronor, och »stipendier för seminarieelever», för samma år utgående med

93,750 kronor. Dessa båda anslag bilda tillsammans med anslaget till

»arvoden åt folkskoleinspektörer» och anslaget till »undervisningsmateriell

m. m. för folkskolor» ett gemensamt reservationsanslag. Vidare är i riksstaten

uppfört ett ordinarie förslagsanslag, för år 1913 utgående med

4,000 kronor, till »bidrag till avlönande av vikarie under övningslärares

vid folkskollärarseminarium sjukdom».

Vissa av de mera stadigvarande utgifterna för folkskoleseminarierna

bestridas emellertid sedan åtskilliga år genom extra ordinarie anslag.

Så äro för år 1913 å extra stat uppförda följande anslag:

till tillfällig löneförbättring till lärare och lärarinnor

vid folkskoleseminariernas övningsskolor.................. kronor 8,200: —

» uppehållande av undervisning i folkskolans högre

avdelning vid de med folkskoleseminarierna i Kalmar,

Landskrona, Strängnäs, Härnösand, Skara,

Växjö och Luleå förenade övningsskolorna ............ » 18,315: —

» arvode åt läraren i trädgårdsskötsel vid folkskole
-

seminariet i Luleå m. m.

700: —

Dessa anslag närstående i avseende på varaktigheten

av de behov, som därmed tillgodoses, äro följande

för år 1913 anvisade extra anslag:

till uppehållande av undervisningen vid folkskolesemi
49,

700: —

30,980: —

4,023: —

2,000: —

nariet i Göteborg i förhyrda lokaler m. m............. »

» inrättande av vissa parallellklasser vid folkskoleseminarierna

i Uppsala, Strängnäs och Kalmar...... »

» anordnande av en för manliga studenter avsedd

parallellavdelning till fjärde klassen vid folkskole
seminariet

i Växjö m. m.............................................. »

» resestipendier åt rektorer och övriga lärare och

lärarinnor vid folkskoleseminarierna........................... »

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

För mera tillfälliga behov utgå under år 1913

följande extra anslag:

till beredande under år 1912 av ökat anslag till materiell,

ved, ljus m. in. vid folkskoleseminariet i

Linköping ........................................................................... kronor 4,900: —

» uppförande av nya byggnader för folkskoleseminariet

i Falun..................................................................... » 200,000: —

» uppförande av nya byggnader för folkskoleseminariet

i Uppsala ............................................................. » 200,000: —

» ordnande av gårds- och lekplan vid folkskoleseminariet

i Växjö ............................................................. » 5,129: —

Sammanlagda beloppet av de sålunda för mera stadigvarande behov

anvisade anslagen utgör, med frånseende av anslaget till stipendier för

seminarieelever, 735,083 kronor.

Kostnads- Vid beräkning av de kostnader, som skulle bliva en följd av de i det

h6Tår Hi9U,fÖr föregående angivna förändringarna beträffande seminarierna, vill jag först

taga i betraktande de anslagshöjningar, som erfordras för ökande av seminariernas

lärarkrafter samt förbättring av seminariernas utrustning.

Vad då beträffar grunderna för ifrågakommande avlöningsbelopp anser

jag, att arvodena till de extra lärare, som förordnas att uppehålla de nya

ämneslärartjänsterna, böra bestämmas till samma belopp, som, enligt vad

känt är, Riksdagens båda kamrar, med föranledande av Kungl. Maj:ts förslag,

beslutat för extra ordinarie lärare och lärarinnor i allmänhet vid seminarierna,

nämligen 2,700 kronor för lärare och 2,500 kronor för lärarinna,

som i avseende på examina och provårskurs fullgjort de för behörighet till

ordinarie ämneslärarbefattning stadgade villkoren, samt 2,300 kronor för

lärare och 2,000 kronor för lärarinna, som icke fullgjort nämnda villkor.

Något arvodesbelopp för timlärare vid seminarium finnes icke fastställt

i gällande författningar. I de få fall, då sådana lärare varit anställda,

har deras arvode på vederbörandes framställning bestämts av KungL

Maj:t. Arvode till timlärare vid de allmänna läroverken utgår enligt kungl.

brev den 20 oktober 1905 efter 90 kronor för veckotimme, då vederbörande

lärare avlagt sådan examen, som medför rätt att söka lärarbefattning

vid allmänt läroverk, samt genomgått provår, och i annat fall efter

80 kronor för veckotimme. Nämnda belopp äro tydligen bestämda med

hänsyn till den avlöning och tjänstgöringsskyldighet, som tillkomma extra

ordinarie lärare med berörda kompetens. Lämpligt synes vara, att liknande

grunder tillämpas vid bestämmande av de arvoden, som böra tillkomma

timlärare vid seminarierna. Med utgående från de nyss förordade arvodesbeloppen

för extra ordinarie lärare samt den i det föregående för ifråga
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

varande lärare föreslagna tjänstgöringsskyldigheten av i medeltal 21 timmar

i veckan kommer man till respektive 130 kronor och 110 kronor såsom

de lämpliga arvodena för veckotimme för manlig lärare samt 120 kronor

och 100 kronor för kvinnlig lärare.

Vid anslagsbehovets beräkning bör givetvis förutsättas, att samtliga

extra ordinarie lärare och timlärare innehava full kompetens och sålunda

komma att uppbära de högre arvodesbeloppen.

Ersättningen för övningslärarnas utsträckta undervisningsskyldighet

torde, intill dess ny lönereglering genomförts, böra bestämmas enligt de

i gällande författning föreskrivna grunderna, nämligen 100 kronor för varje

veckotimme till lärare i teckning, i musik eller i gymnastik, 75 kronor

till lärare i manlig slöjd och 70 kronor till lärare i kvinnlig slöjd. Rörande

grunderna för en arvodesförhöjning till lärare i trädgårdsskötsel och hushållsgöromål

har jag uttalat mig i det föregående.

Lönebeloppen för de nya lärarna vid övningsskolorna böra givetvis

tills vidare utgå med de för närvarande för sådana lärare fastställda beloppen,

nämligen dels å ordinarie stat med 1,700 kronor för manlig och

1,500 kronor för kvinnlig lärare i första lönegraden och dels å extra ordinarie

stat med 400 kronor för manlig och 300 kronor för kvinnlig lärare

i Stockholm och Göteborg samt 300 kronor för manlig och 200 kronor

för kvinnlig lärare å övriga orter.

De anslag, som nu äro behövliga för anskaffande av boksamlingar och

undervisningsmateriell, för undervisningen i slöjd, för gymnastik och idrott

samt för seminarieträdgårdarna, utgöras, såsom jag i det föregående angivit,

dels av anslag, avsedda att utgå för en gång, dels ock av ökningar

utav de för berörda ändamål för närvarande utgående anslagen, d. v. s.

anslagen till materiell samt ljus och ved m. m., till materiell för slöjdundervisningen

samt till seminarieträdgårdarnas underhåll och skötsel. Anslagsökningar

erfordras ock för bestridande av kostnaderna för uppvärmning,

belysning, betjäning m. in., för höjning av läkararvoden, för årsberättelsernas

tryckning, för arvoden till skrivbiträden åt rektorerna och till

bibliotekarier samt för bestridande av oförutsedda utgifter.

Såsom jag förut nämnt, kan en ny undervisningsplan för seminarierna

icke lämpligen börja tillämpas förrän från början av läsåret 1914—1915.

Vid tillämpningen av nya undervisningsplaner för läroanstalter hava

ej sällan de därav föranledda anslagsökningarna blivit erforderliga först

efter hand, i mån som de nya undervisningsplanerna gradvis tillämpats

klass efter klass. Så kan emellertid icke bliva fallet vid genomförandet

av den nya undervisningsplan, som nu är tillämnad för folkskoleseminarierna.

Visserligen är det tydligt, att förändrade kursplaner först småningom

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kung!.. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

kunna bliva fullständigt tillämpade. Men de erforderliga anslagsökningarna

föranledas i det hela icke av lärokursernas omläggning utan huvudsakligen

av tillämpningen utav förändrade studie- och arbetsmetoder, vilka både

kunna och böra omedelbart komma till användning på seminariernas alla

stadier. Härav följer, att anslagsbehoven från början bliva ungefär desamma

och att inga andra inskränkningar under övergångstiden böra ifrågakomma

än sådana, vilka, såsom jag i det föregående angivit, tills vidare i

vissa fall med nödvändighet betingas av bristen på tillräckliga lokalutrymmen.

Det nu sagda ger vid handen, att för år 1914 medel böra beviljas

för samtliga de ändamål, som i det föregående blivit berörda, men att för

nämnda år i allmänhet blott de belopp bliva erforderliga, som belöpa på

årets senare del. De för de nya lärarkrafterna avsedda arvodena behöva

således under sagda år utgå allenast för höstterminen, d. v. s. med 119/27o

av de för helt läsår bestämda beloppen.

De erforderliga anslagsökningarna för bestridande av kostnaderna för

uppvärmning, upplysning, betjäning m. in. böra för år 1914 utgå med

hela det äskade beloppet, då ju dessa anslagsökningar erfordras för behov,

vilka förefinnas redan nu och oberoende av undervisningsplanens omläggning.

De återstående anslagsökningarna, vilka äro behövliga för den

nya undervisningsplanens tillämpning, torde under år 1914 böra utgå med

hälften av de beräknade beloppen. Slutligen bör erinras, att då pensionsavgifter

för de nya lärarna vid övningsskolorna icke behöva erläggas förr

än med år 1915, någon anslagsökning för berörda ändamål icke erfordras

under år 1914.

De nu angivna kostnaderna äro dels av den natur, att de böra täckas

genom ordinarie anslag och sålunda föranleda ökning av det förutnämnda

anslaget till seminarier för folkskollärares bildande, dels ock av beskaffenhet

att böra uppföras å extra stat.

Vad angår de nya ämneslärartjänsterna, vilka enligt vad jag föreslagit

tills vidare skulle uppehållas genom extra lärarkrafter, torde något

hinder icke förefinnas för att arvodena till sistnämnda lärarkrafter utgå

från det ordinarie anslaget, enär tjänsterna äro avsedda icke för tillfälliga

behov utan såsom för framtiden fortvarande. Jag vill i detta sammanhang

bringa i erinring, att arvodena till extra lärare vid de allmänna

läroverken till stor del utgå från det ordinarie reservationsanslaget till

dessa läroverk.

I fråga om avlöningen för lärarna i övningsskolorna är att ihågkomma,

att densamma för närvarande i avvaktan på lönereglering utgår dels ur

det ordinarie anslaget i form av författningsenliga arvoden, dels ock från

anslag å extra stat såsom tillfälliga löneförbättringsmedel. Intill dess löne
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.

reglering blivit genomförd, torde så böra förfaras även med de nya lärartjänster

vid övningsskolorna, som nu skulle inrättas. En ökning blir sålunda

erforderlig av det å extra stat för år 1914 i årets statsverksproposition

till tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid folkskoleseminariernas

övningsskolor äskade anslaget. Å extra stat torde ock de

anslag böra äskas, vilka äro avsedda att utgå endast för en gång, liksom

det för oförutsedda behov erforderliga beloppet.

I enlighet med vad av mig förut anförts skulle således, vid bifall

till de förslag jag förordat, för år 1914 följande nya anslagsbelopp för

folkskoleseminarierna vara behövliga för ökande av seminariernas lärarkrafter

samt förbättring av seminariernas utrustning:

A. Å ordinarie stat:

/. Till lärararvoden:

till arvoden under höstterminen 1914 (=U9/27o av läsåret)

åt 8 manliga extra ordinarie adjunkter efter 2,700

kronor för läsår..............................................

kronor

9,520: —

arvoden under samma tid åt 5 kvinnliga extra ordi- narie adjunkter efter 2,500 kronor för läsår...............

5,509: 26

arvoden under samma tid åt timlärare vid varje

enkelseminarium för 13 veckotimmar, vid dubbel- seminarium för 26 veckotimmar efter 130 kronor

för årlig veckotimme...........................................................

»

11,917: 63

arvoden under samma tid för 188 lärartimmar i teck- ning, musik och gymnastik efter 100 kronor för årlig

veckotimme............................................................

8,285: 93

arvoden under samma tid för 20 lärartimmar i man- lig slöjd efter 75 kronor för årlig veckotimme .........

661: 11

arvoden under samma tid för 2 lärartimmar i kvinnlig

slöjd och hushållsgöromål efter 70 kronor för årlig

veckotimme ...........................................

61: 70

arvodesförhöjningar under samma tid åt 12 lärare i

trädgårdsskötsel med full tjänstgöring efter 500 kronor

för år .......................................................................................

»

2,644: 44

arvodesförhöjningar under samma tid åt 2 lärare i

trädgårdsskötsel med begränsad tjänstgöring efter

sammanlagt 800 kronor för år ......................................

»

352: 59

Transport kronor 38,952: 66

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

Transport kronor 38,952: 66

till arvoden under samma tid åt 7 manliga lärare i

övningsskolor efter 1,700 kronor för år........................ » 5,244: 81

» arvoden under samma tid åt 5 kvinnliga lärare i

övningsskolor efter 1,500 kronor för år........................ » 3,305: 56

kronor 47,503: 03

2. Öv riga årliga anslag;

till höjning av hittills utgående årliga anslag till uppvärmning,

belysning, betjäning in. m............................ kronor

» höjning av hittills utgående årliga anslag till anskaffande

och underhåll av boksamlingar och undervisning

smateriell ..................................................................... »

» höjning av hittills utgående årliga anslag för undervisning

i slöjd....................................................................... »

» höjning av hittills utgående läkararvoden .................. »

» bedrivande av idrottsövningar, årligt anslag ............... »

» höjning av hittills utgående årliga anslag till tryckning

av årsberättelser............................................................ »

» arvoden till skrivbiträden åt rektorer ......................... »

» arvoden till bibliotekarier ................................................. »

» höjning av hittills utgående årliga anslag till seminarieträdgårdarnas

skötsel och underhåll .................... »

7,700: —

6,500: —

1,950: —

2,800: —

775: —

1,687: 50

700: —

2,150: —

1,750: —

Summa kronor 73,515: 53

B. Å extra stat:

1. Till tillfällig löneförbättring för lärare och lärarinnor vid övningsskolorna:

till 6 manliga lärare efter 300 kronor och 1 manlig

lärare efter 400 kronor för år ....................................... kronor 969: 63

» 3 kvinnliga lärare efter 200 kronor och 2 kvinnliga

lärare efter 300 kronor för år ....................................... » 528: 89

kronor 1,498: 52

2. Till anslag för en gång till särskilda ändamål:

till anskaffande av boksamlingar och undervisning smateriell kronor 55,000: —

» anskaffande av materiell för slöjdundervisningen......... » 8,300: —

» anskaffande av materiell för gymnastik och idrott...... » 7,600: —

» anläggningsarbeten in. in. i seminarist!''ädg år dar...... » 3,500: —

» oförutsedda behov.................................. » 10,000: —

Summa kronor 85,898: 52

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

177

Anslaget till stipendier för seminarieelever är för år 1913 i riksstaten

upptaget med ett belopp av 93,750 kronor. Redan förut har av innevarande

års Riksdag äskats en höjning av detta anslag med 6,400 kronor

för beredande av anslag till stipendier för elever i parallellklasserna vid

folkskoleseminariet i Göteborg. Då nämnda äskande, enligt vad känt är,

bifallits av Riksdagens båda kamrar, kan stipendieanslaget nu beräknas

vara för år 1914 bestämt till 100,150 kronor. För att i enlighet med

vad jag förut förordat en fördubbling av stipendiebeloppen skall bliva

möjlig, erfordras alltså, att ifrågavarande anslag höjes med nämnda belopp,

100,150 kronor, eller till 200,300 kronor.

Stipendierna för eleverna i de vid vissa seminarier inrättade parallellklasserna

utgå i allmänhet icke ur det ordinarie anslaget till stipendier utan

hava, i likhet med övriga kostnader för nämnda klasser, bestritts genom anslag

å extra stat. För år 1914 hava medel för ifrågavarande ändamål tagits

i beräkning vid bestämmande av de anslag, vilka, enligt vad känt är, redan

beviljats av Riksdagens båda kamrar för berörda klassers uppehållande.

Klart är emellertid, att därest stipendiebeloppen för seminariernas elever

i allmänhet bliva höjda, så i lika mån bör ske jämväl med stipendierna

för parallellklassernas elever. Då nu nyssnämnda redan beviljade medel

beräknats enligt hittills gällande belopp, erfordras tydligen en fördubbling

därav, för att vid stipendieutdelningen full rättvisa skall kunna skipas.

De nämnda för år 1914 beräknade stipendieanslagen utgöra, såsom framgår

av vad jag under punkt 176 anfört till statsrådsprotokollet vid anmälning

av de frågor, som tillhöra regleringen av riksstatens åttonde huvudtitel

för år 1914, tillhopa 7,200 kronor, nämligen för seminariet i Uppsala

3,200 kronor, för seminariet i Strängnäs 1,600 kronor, för seminariet i

Kalmar 1,600 kronor och för seminariet i Falun 800 kronor. Med nämnda

belopp, 7,200 kronor, behöver alltså det för ifrågavarande parallellklasser

äskade anslaget nu ökas.

Då en höjning av stipendiebeloppen icke står i samband med genomförandet

av den nya undervisningsplanen utan är en under alla omständigheter

behövlig åtgärd, bör ökningen av stipendieanslagen givetvis avse

hela året 1914.

Därest nu omhandlade anslag skolat enligt samma beräkningsgrunder

utgå för helt år, såsom fallet skulle bliva år 1915, skulle till arvoden för

lärare hava erfordrats å ordinarie stat 107,780 kronor samt till övriga

årliga anslag 55,735 kronor, i vilket sistnämnda belopp ingår dels en post å

1,410 kronor till bestridande av pensionsavgifter för de nya lärarna vid

övningsskolorna, dels ock det förut beräknade beloppet å 10,000 kronor till

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 15é käft. (Nr 205.) 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

oförutsedda behov. Nämnda båda belopp utgöra tillhopa 163,515 kronor, med

vilket belopp under sagda förutsättning det ordinarie anslaget till seminarier

för folkskollärares bildande borde hava ökats. Därjämte skulle erfordrats

ett anslag på extra stat om 3,400 kronor till tillfällig löneförbättring

för övningsskolornas lärarpersonal.

Den ökning av de ordinarie årsanslagen, vilken erfordras för år 1914,

uppgår enligt den nyss lämnade översikten till 73,515 kronor 53 öre, vilket

belopp torde böra avjämnas till 73,515 kronor. Med nämnda belopp

bör alltså det nyss berörda ordinarie anslaget till seminarier för folkskollärares

bildande nu ökas. Då i årets statsverksproposition höjning av

ifrågavarande anslag, för år 1913 i riksstaten upptaget till 617,165 kronor,

begärts med 46,750 kronor för beredande av tillgång dels till de för

parallellklasserna vid folkskoleseminariet i Göteborg erforderliga utgifterna,

dels till arvode åt lärare i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminariet i Luleå,

vilken framställning, enligt vad känt är, blivit av Riksdagens båda kamrar

bifallen, skulle ifrågavarande anslag vid bifall till den av mig nu förordade

höjningen ökas med tillhopa 120,265 kronor eller till 737,430

kronor.

Såsom jag redan förut nämnt, medför den av mig föi''ordade höjningen

av stipendierna till seminariernas elever en ökning av det ordinarie

anslaget till stipendier för seminarieelever med 100,150 kronor, varefter

nämnda anslag med inräknande av redan förut äskad höjning därav kommer

att uppgå till 200,300 kronor.

De å extra stat behövliga beloppen, nämligen till löneförbättringar,

till materiellanskaffning m. m. samt till stipendier, uppgå sammanlagt till

93,098 kronor 52 öre, eller, om det till 1,498 kronor 52 öre beräknade

anslaget till tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid seminariernas

övningsskolor utjämnas till 1,500 kronor, till 93,100 kronor.

De anslagsökningar, som för den nu ifrågasatta reformens genomförande

samt för elevstipendiernas ökande bliva erforderliga under år 1914,

uppgå således sammanlagt till 266,765 kronor. I årets statsverksproposition

har för ifrågavarande ändamål beräknats dels till höjning av anslaget

till seminarier för folkskollärares bildande 180,000 kronor, dels ock till

höjning av anslaget till stipendier för seminarieelever 100,000 kronor, eller

tillhopa 280,000 kronor. Vid bifall till vad jag nu förordat skulle alltså

i den föreslagna riksstaten uppstå en besparing av 13,235 kronor.

Såsom jag förut erinrat, bilda de båda här berörda ordinarie anslagen,

till seminarier för folkskollärares bildande och till stipendier för semina
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

rieelever, tillsammans med anslaget till arvoden åt folkskoleinspektörer

och anslag till undervisningsmateriell m. in. för folkskolor ett gemensamt

reservationsanslag till folkundervisningen. För genomförande av en ändamålsenlig

gruppering av riksstaten synes det emellertid icke lämpligt,

att nämnda fyra anslag framdeles sammanhållas i ett gemensamt reservationsanslag,

utan torde desamma böra bilda skilda anslag: ett reservationsanslag

till folkskoleseminarierna, omfattande det nuvarande anslaget till

seminarier för folkskollärares bildande samt anslaget till stipendier för

seminarieelever, ett förslagsanslag till avlöning in. m. åt folkskoleinspektörer

— jag återkommer härtill under följande punkt uti dagens protokoll —

och ett reservationsanslag till undervisningsmateriell m. m. för folkskolor.

Den reservation å det gemensamma anslaget, som vid 1913 års slut kan

förefinnas, torde böra överföras till det nya reservationsanslaget för folkskoleseminarierna,

enär huvudsakligen å däri ingående anslag någon reservation

plägar uppkomma. Det anslag, som hittills benämnts anslag till

seminarier för folkskollärares bildande, torde för framtiden i riksstaten böra

uppföras under titeln: Folkskoleseminarierna.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå Riksdagen att

dels till förstärkande av folkskoleseminariernas lärarkrafter

med 13 ämneslärare samt 12 lärare vid övningsskolorna,

till bestridande av ersättning enligt stadgade

grunder till övningslärare vid seminarierna för utsträckt

tjänstgöring ävensom till beredande av tillgång till ökning

av de till materiell samt ved och ljus m. m. för de

olika seminarierna utgående årliga anslagen höja det nu

under rubriken: Seminarier för folkskollärares bildande,

i riksstaten å ordinarie stat uppförda anslaget å 617,165

kronor, utöver redan äskat belopp av 46,750 kronor, med

73,515 kronor samt i riksstaten uppföra detsamma under

förändrad benämning: Folkskoleseminarierna, med 737,430

kronor;

dels för beredande av tillfällig löneförbättring till

de ordinarie lärarna och lärarinnorna vid folkskoleseminariernas

övningsskolor, i Stockholm och Göteborg

med 400 kronor för lärare och 300 kronor för lärarinna

och i övriga städer med 300 kronor för lärare och 200

kronor för lärarinna, bevilja på extra stat för år 1914,

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.

utöver redan äskat belopp av 9,800 kronor, ytterligare

1,500 kronor;

dels för beredande av tillgång till anskaffande av

böcker, undervisningsmateriell m. m. vid de särskilda

seminarierna bevilja på extra stat för år 1914 ett belopp

av 84,400 kronor;

dels höja det i riksstaten å ordinarie stat uppförda

anslaget till stipendier för seminarieelever från 93,750

kronor, utöver förut äskat belopp å 6,400 kronor, med

ytterligare 100,150 kronor till 200,300 kronor;

dels till stipendier för seminarieelever vid vissa parallellklasser

vid folkskoleseminarierna i Uppsala, Strängnäs,

Falun och Kalmar bevilja på extra stat för år 1914,

utöver redan äskade belopp, ytterligare 7,200 kronor;

dels ock besluta, ej mindre att berörda två ordinarie

anslag till folkskoleseminarierna och till stipendier för

seminarieelever må utgöra ett gemensamt reservationsanslag

för folkskoleseminarierna, än även att det i riksstaten

å ordinarie stat uppförda anslaget: Undervisningsmateriell

m. m. för folkskolor, å 30,000 kronor, vilket

anslag nu tillika med de ordinarie anslagen till seminarier

för folkskollärares bildande, till stipendier för seminarieelever

samt till arvoden åt folkskoleinspektörer utgör ett

gemensamt reservationsanslag, skall i riksstaten uppföras

såsom ett särskilt reservationsanslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall; och skulle proposition i ämnet

avlåtas till Riksdagen av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Holmström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLL:

Nödvändigheten av eu seminariereform ..............

1. Seminariernas organisation och undervisningsplan

2. Okande av seminariernas lärarkrafter....................

3. Förbättring av seminariernas utrustning .............

4. Förbättrad omvårdnad om seminariernas elever ..

5. Anordningen av seminariernas styrelse................

6. Kostnadsberäkning..............................................

Departementschefens hemställan.............................

Sid.

4

11

92

119

138

154

171

179

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1913:141 Utlåtande, i anledning av Kling}. Maj:ts ''proposition angående anslag till uppförande av nya byggnader för folkskoleseminariet i Lund m. m. s. 2 i texten