Med förslag till bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän samt verkstadsoch förrådsarbetare vid statens järnvägar in. in
1913-04-04 · 58 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 58 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1913:228, Med förslag till bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän samt verkstadsoch förrådsarbetare vid statens järnvägar in. in
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
1
Nr 228.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till bestämmelser angående rätt till pension för extra
ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare
vid statens järnvägar in. in.; given Stockholms slott den
4 april 1913.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
dels att antaga bilagda förslag till bestämmelser angående rätt till
pension för extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare
vid statens järnvägar;
dels ock, under förutsättning att nämnda förslag av Riksdagen antages,
medgiva, att för bekostande av ifrågavarande pensionering må
av trafikmedel avsättas för år 1914 325,000 kronor samt från och med
år 1915 och tillsvidare årligen 625,000 kronor att ingå till en särskild
fond, om vars förvaltning Kungl. Maj:t meddelar närmare bestämmelser.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Axel Schotte.
Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 172 höft. (Nr 228.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
Förslag
till
Bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän
samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar.
§ L
Rätt till pension enligt dessa bestämmelser tillkommer vid statens
järnvägar anställda extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare.
§ 2-
Pensionsrätt tillkommer:
a) den som till följd av olycksfall i statens järnvägars tjänst eller
eljest till följd av sjukdom, vilken han genom utövning av sådan tjänst
ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller
av järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning
samt fördenskull entledigas;
b) den som efter minst 15 års anställning vid statens järnvägar
antingen till följd av kroppsskada eller sjukdom i andra fall än under
a) sägs eller ock till följd av väsentligen minskad arbetsförmåga icke
vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller av järnvägsstyrelsen
anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull
entledigas;
skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare
behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning av vebörande
järnvägsläkare utfärdadt intyg;
c) den som vid avgång från anställningen uppnått här nedan för
olika slag av anställning stadgade levnadsålder, under förutsättning tilllika
att vederbörande under sammanlagt minst 15 år innehaft anställning
vid något statens verk eller inrättning, därav åtminstone de 5
sista åren i stadigvarande tjänst vid statens trafikerade järnvägar.
Nämnda levnadsålder utgör:
för manliga extra ordinarie tjänstemän i järnvägsstyrelsen 67 år;
för manliga extra ordinarie tjänstemän av högre grad vid distrikten,
de vid verkstäderna anställda extra ordinarie tjänstemän av lägre grad
samt verkstads- och förrådsarbetare 65 år;
för extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid distrikten med
undantag av nyss nämnda 63 år; samt
för kvinnliga tjänstemän 60 år;
d) den som efter uppnådda 50 levnadsår och minst 15 års anställning
vid något statens verk eller inrättning, därav åtminstone de 5 sista
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 223.
åren i stadigvarande tjänst vid statens trafikerade järnvägar, entledigas
annorlunda än efter egen ansökan eller på grund av fel eller försumlighet
i tjänsten eller därför, att han ådömts straff för grövre brott.
i 3.
Vid beräkning av tjänstålder enligt dessa bestämmelser medräknas
icke tjänstetid före fyllda 21 år. Tjänstår beräknas endast för tid, varunder
befattningshavaren verkligen tjänstgjort, därvid avdrag dock ej
må ske för tid, varunder befattningshavaren varit på grund av sjukdom
eller för fullgörande av värnplikt hindrad att tjänstgöra eller åtnjutit
tjänstledighet med bibehållande av full avlöning eller för fullgörande av
offentligt uppdrag eller för resa, som med vederbörligt tillstånd företagits
för egen utbildning.
I fråga om pension för den som vid avgång från befattning, som
i dessa bestämmelser avses, innehar pension för annan sådan tjänst eller
annan statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande av den pension,
ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund av annan
tjänstgöring än den, på hvilken den förra tjänstårsberäkningen grundats,
må såsom tjänstår beräknas,
§ 4.
Därest pensionsberättigad innehar minst 35 tjänstår enligt de i §§ 2
och 3 angivna beräkningsgrunder, utgör beloppet av pension, som utgår på
grund av stadgandet i § 2 c) (ålderspension), då den pensionsberättigades
medelavlöning för år under de 5 senaste anställningsåren uppgår till
mer
än
3,100
kr.
................... 1,500
kr.
»
3,000
men
högst 3,100
knllZI
..................... 1,460
»
»
2,900
»
3,000
)> .....................
.................... 1,410
»
»
2,800
»
»
2,900
;» .....................
............. 1,370
»
))
»
2,700
»
»
T)
2,800
>’ .....................
................... 1,320
)>
»
))
2,600
3)
»
»
2,700
» .....................
................... 1,270
»
2,500
))
»
))
2,600
» .....................
..................... 1,230
»
))
»
2,400
))
))
))
2,500
» ....................
..................... 1,180
»
))
2,300
))
»
»
2,400
» .....................
..................... 1,130
»
))
2,200
))
»
))
2,300
» .....................
..................... 1,090
»
))
2,100
))
»
)>
2,200
» .....................
..................... 1,040
»
»
T>
2,000
))
))
))
2,100
» ....................
.................... 990
»
»
1,900
»
»
))
2,000
D .....................
.................... 940
y>
»
»
1,800
»
»
»
1,900
» .....................
..................... 900
»
))
1,700
»
»
))
1,800
» .....................
..................... 850
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
mer än 1,600 kr. men högst 1,700 kr........................................... 800 kr.
» b 1,500 b » )) 1,600 )) 760 »
» » 1,400 b :>> » 1,500 » 710 .»
» » 1,300 » » » 1,400 )> 660 )>
» » 1,200 » » » 1,300 )) 620 »
» » 1,100 » b » 1,200 » 570 :■>
» » 1,000 )) B )) 1,100 b 520 B
b B 900 B B B 1,000 B .......................................... 470 B
900 b och därunder............... 430 b
med iakttagande dock att pensionsbeloppet icke må överstiga:
för kvinnliga extra ordinarie tjänstemän av högre grad............ 1,000 kr.
b förmän i verkstäder ....................................................................... 1,200 B
b lokomotivreparatörer samt maskinister vid elektriska kraft
eller
belysningscentraler ..................................................... 850 b
b vagnreparatörer, gasverksförmän och kranskötare vid kol
lossningskran
........................................................................... 800 b
b förrådsförmän, maskin- och pannskötare, lokomotiveldare
samt telefon- och elektrisk belysningsarbetare ............ 700 b
b manliga kontorsbiträden, banvakter, banarbetare, som icke
äro yrkesutbildade hantverkare, trädgårdsarbetare,
vagn- och stallkarlar, gasverksarbetare, förrådsvakter,
portvakter, vaktmästare, nattvakter, stationskarlar,
kontorsvakter, notisbärare, telegrambud och brom
sare
......................................................................................... 650 b
b vagnstäderskor och andra kvinnliga extra ordinarie tjänstemän
av lägre grad ............................................................... 450 »
b arbetare i verkstäder och förråd, som äro yrkesutbildade
hantverkare, samt banarbetare med dylik utbildning 850 b
b övriga verkstads- och förrådsarbetare..................................... 650 b
Beträffande extra ordinarie befattningshavare, som icke återfinnes
bland de ovan nämnda, bestämmer järnvägsstyrelsen, till vilken grupp
sådan befattningshavare skall hänföras.
§ 5.
Understiger tjänstårens antal 35, utgör årliga beloppet av ålderspension,
allt efter antalet tjänstår, beräknade på ovannämnda sätt, viss
procent av de i § 4 angivna pensionsbelopp sålunda, att
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
för
fulla
15
tjänstår
erhålles .................................
................................. 25
o/
/o
33
3)
16
33
33 ................................
.................................. 27,5
O/
/o
»
»
17
3)
3) ................................
................................ 30
O/
/o
»
18
33
33 ................................
................................ 32,5
O/
/o
33
19
33
33 ................................
................................ 35
O/
/o
3)
20
33
33 ................................
............................... 37,5
O/
/o
33
33
21
33
33 ..............................
................................ 40
°/
/o
»
33
22
33
33 .................................
............................... 42,5
°/
/o
»
33
23
33
33 .................................
................................. 45
°/
/o
»
33
24
33
33 .................................
.................................. 47,5
O/
/o
)>
33
25
33
33 .................................
................................. 50
O/
7o
))
33
26
33
33 ................................
............................... 55
O/
7o
»
33
27
33
33 .................................
................................ 60
°/
AO
»
33
28
33
33 .................................
................................ 65
O/
so
3>
33
29
33
33 ................................
................................. 70
°/
/o
»
33
30
33
33 ................................
................................. 75
°/
7o
»
33
31
33
33 .................................
................................ 80
°/
AO
3>
33
32
3)
.................................
................................. 85
°/
/o
))
33
33
33
33 .................................
.................................. 90
O/
/o
33
34
33
33 ................................
................................ 95
O/
/o
§ 6.
Vid beräkning av avlöning enligt dessa bestämmelser skall läggas
till grund
för extra ordinarie tjänsteman med undantag av banarbetare, som är
yrkesutbildad hantverkare:
den månadsavlöning, som jämlikt av järnvägsstyrelsen fastställda
allmänna grunder eller eljest är bestämd för den kategori av tjänstemän,
vartill vederbörande hör, med iakttagande att han alltid skall anseplacerad
å ort, där jämlikt av Kungl. Maj:t med stöd av § 9 punkt
3:o) i nådiga avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
den 15 november 1907 fastställda grunder ersättning för bostad och
bränsle utgår med 20 % av arvodet.
Ortstillägg, övertidsersättning m. m. medräknas icke härvid;
för verkstads- och förrådsarbetare samt banarbetare, som äro yrkesutbildade
hantverkare:
den vederbörande tilldelade timlönen, med iakttagande,
dels att antalet arbetstimmar för år beräknas till 2,900,
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
dels ock att timlönen, allt efter den ort, där vederbörande är placerad,
nedsättes i förekommande fall med ett belopp, som enligt av
järnvägsstyrelsen fastställda grunder utgör skillnaden mellan minimilönen
å placeringsorten, å ena, samt minimilönen å den ort, där minimilönen
är lägst, å andra sidan.
Vid beräkning av avlöning skall hänsyn icke tagas till den nedsättning,
som befattningshavare jämlikt av järnvägsstyrelsen fastställda bestämmelser
kan få vidkännas efter fyllda 60 år.
§ 7-
Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i
§ 2 b) (sjukpension), utgör, allt efter antalet tjänstår, den procent av
högsta pension, som är i § 5 för motsvarande antal tjänstår bestämt,
dock med iakttagande att lägsta sjukpensionen utgör 150 kronor.
Därest de förhållanden, som grundat rätten till sjukpension, omöjliggöra
för vederbörande att bidraga till sin försörjning, må beloppet
av dylik pension icke understiga 70 % av vederbörande enligt § 4 tillkommande
pension.
§ 8.
Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i
§ 2 a) (invalidpension), utgör, om anställningstiden vid statens verk
eller inrättning icke uppgår till 29 år, 70 % av de i § 4 angivna pensionsbelopp,
om anställningstiden uppgår till 29 men icke till 35 år,
den procent av samma belopp, som är i § 5 för motsvarande antal
tjänstår bestämd, och, om anställningstiden uppgår till 35 år eller därutöver,
hela det i § 4 angivna belopp; skolande dock pension, varom
nu är fråga, oberoende av antalet tjänstår, utgå med sistnämnda belopp,
därest de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för
vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning.
§ 9.
Rätt till pension tillkommer ej den, som blivit för fel eller försumlighet
skild från sin anställning vid statens järnvägar, och ej heller den,
som vid avgång från anställningen icke är svensk medborgare.
§ io.
Pension enligt dessa bestämmelser sökes hos järnvägsstyrelsen, som,
därest ansökningen beviljas, utfärdar pensionsbrev å det belopp, den
pensionsberättigade äger utbekomma.
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
Pension utgår från och med månaden näst efter den, under vilken
anställningen vid statens järnvägar upphör, till och med den månad,
under vilken pensionstagaren dör eller förverkar sin pension.
§ 11-
Pension utbetalas genom järnvägsstyrelsens försorg kvartalsvis i
början av mars, juni, september och december månader.
Pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år, sedan det till betalning
förfallit, vare förverkat; dock med rätt för järnvägsstyrelsen att
efter prövning av anledningen till försummelsen medgiva beloppets utbetalning,
om framställning därom göres.
§ 12.
Har pensionstagare blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende,
skall han hava förverkat sin pension vid den tid, nämnda beslut
vunnit laga kraft.
§ 13.
Pension enligt dessa bestämmelser får icke åtnjutas samtidigt med
annan pension eller livränta av statsmedel eller pension från pensionsanstalt
med bidrag av statsmedel i vidare mån än till det belopp, varmed
pensionen enligt dessa bestämmelser, för år räknat, överstiger pension
eller livränta av nyssnämnda slag.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
Pensioneringens
omfattning.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 4 april 1913.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Eiirensvård,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswård,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:
I skrivelse den 2 februari 1912 har järnvägsstyrelsen framlagt förslag
till bestämmelser angående pensionering av viss icke ordinarie
personal vid statens järnvägar. Över detta förslag har sedan statskontoret
avgivit utlåtande och i sammanhang därmed avlämnat ett i
vissa delar från järnvägsstyrelsens avvikande förslag till pensionsbestämmelser.
Vidare hava från svenska järnvägsmannaförbundet till mig
ingivits framställningar i ämnet.
Då jag nu går att redogöra för huvudgrunderna i det föreliggande
förslaget, upptar jag först till behandling frågan om pensioneringens omfattning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
9
I sin ovannämnda skrivelse erinrar järnvägsstyrelsen till en början,
att den ordinarie personalens vid statens järnvägar pensionsförhållanden
senast blivit ordnade genom lagen angående rätt till pension för
tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli 1910 och i sammanhang
därmed utfärdade övergångsbestämmelser, vilka författningar trädde i
kraft den 1 januari 1911.
Emellertid framhåller styrelsen, att vid statsbanorna finnes anställd
en stor personal, vilken antingen på grund av arten av sin anställning
eller därför, att vederbörande nått för hög ålder, eller av annan anledning,
exempelvis iråkad obotlig sjukdom, icke har utsikt att erhålla ordinarie
befattning. Bland förstnämnda kategori av hithörande personal
bör i främsta rummet nämnas de vid statens järnvägars verkstäder
och förråd anställda arbetare. Hit höra även mästare och förmän vid
verkstäderna samt de vid större stationer å linjen placerade lokomotivoch
vagnreparatörerna, hvilka samtliga kunna antagas till extra ordinarie
tjänstemän. Detta slag av anställning innebär, att vederbörande erhåller
ett s. k. antagningsbevis, hvarigenom han tillförsäkras avlöningsförmåner
enligt vissa av styrelsen fastställda allmänna grunder. Eu särskild
ställning bland nu ifrågavarande personal intaga de huvudsakligen
vid banavdelningen anställda arbetarne, av vilka en stor del visserligen
år efter år arbetar vid statens järnvägar, men vilka dock icke kunna
anses äga stadigvarande anställning, beroende därpå att underhållsarbetet
vid nämnda avdelning, varmed dessa arbetare vanligen sysselsättas, icke
pågår i samma omfattning året om.
Samtliga ovannämnda personalgrupper äro alltså i den ställning,
att de vid den tidpunkt, då de på grund av ålderdomssvaghet eller
sjuklighet äro oförmögna till tjänstgöring, icke äro tillförsäkrade pension
av allmänna medel. Styrelsen omförmäler emellertid, attjärnvägsförvaltningen
till förebyggande därav, att personer, som under lång tid
ägnat sina bästa krafter åt statens järnvägars tjänst, skulle hemfalla åt
nöd, dels medgivit, att ålderstigna arbetare fått, om ock med reducerad
avlöning, kvarstanna i arbetet så länge vederbörande kunnat utföra åtminstone
lättare sysslor, dels ock i sådana fall, då nämnda utväg icke
lämpligen kunnat anlitas eller vederbörande varit alldeles oförmögen till
arbete, tilldelat honom s. k. sjukavlöning. Jämlikt § 11 i nådiga kungörelsen
den 3 december 1897 angående tilläggsbestämmelser till nådiga
avlöningsreglementet för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar
den 15 oktober 1897 har nämligen järnvägsstyrelsen tillerkänts rätt att,
i enlighet med av styrelsen fastställda grunder, anvisa lämpligt understöd
åt extra ordinarie tjänstemän och betjänte samt arbetare, vilka på
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 172 höft. (Nr 228.) 2
Nuvarande
icke pensions - berättigad
personal.
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
Förslagets omfattning,
grund av sjukdom icke kunna tjänstgöra. Med stöd av nämnda föreskrift
har dylikt understöd under benämningen sjukavlöning och uppgående
till i regel hälften av vederbörandes avlöning tilldelats jämväl
personal, som lidit av obotlig sjukdom eller på grund av ålderdomssvaghet
varit oförmögen till tjänstgöring.
Styrelsen framhåller nu, att såväl den ena som den andra av nyssnämnda
anordningar, avsedda att draga försorg om för all framtid
otjänstbar eller mindre arbetsför personal, måste anses otillfredsställande.
Styrelsen har därför, sedan numera tidsenliga normer för den ordinarie
personalens pensionering trätt i kraft, ansett tiden vara inne att framlägga
förslag till bestämmelser rörande pensionering av viss icke ordinarie
personal vid statens järnvägar.
Vad då först angår omfattningen av den ifrågasatta pensioneringen,
har styrelsen ansett sig böra utgå därifrån, att densamma endast bör
avse personal med ständig tjänstgöring året om vid statens trafikerade
järnvägar eller sålunda personal, som uteslutande ägnar sig åt järnvägens
tjänst. De ovan omförmälda, under allenast viss tid av året
tjänstgörande banarbetarna samt all mera tillfälligt anställd personal
skulle sålunda icke inbegripas i de allmänna bestämmelser i förevarande
avseende, som styrelsen föreslagit. Vad angår nyssnämnda banarbetare,
har styrelsen i detta sammanhang erinrat om det slag av understöd,
som i form av gratifikationer å ett belopp av i regel 150 kronor för
var gång plägar, på framställning av styrelsen, av Kungl. Maj:t tilldelas
huvudsakligen dylik personal. I enlighet med vad ovan anförts,
anser sig styrelsen icke böra föreslå, att den personal, som plägar tilldelas
dylika gratifikationer, skulle bliva delaktig i den nu ifrågasatta
pensioneringen. Ej heller bör enligt styrelsens mening denna pensionering
omfatta de vid statens järnvägsbyggnader anställda förmän
och arbetare, vilkas anställning i åtskilliga avseenden är olika med den
vid statens trafikerade järnvägar anställda personalens. Dylika förmän
och arbetare hava också i flera fall, på framställning av Kungl. Maj:t,
beviljats pensioner af Riksdagen enligt vissa under senare tid regelbundet
tillämpade grunder.
Då numera, fortsätter styrelsen, i stort sett all icke ordinarie personal
med stadigvarande anställning utgöres av antingen extra ordinarie
tjänstemän eller verkstads- och förrådsarbetare, har styrelsen ansett, att
den pensionering, varom nu är fråga, bör omfatta endast dessa båda
huvudgrupper av personalen. Beträffande sådan till nämnda grupper
icke hörande extra personal, som på grund av långvarig om också ej
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
stadigvarande anställning kan anses förtjänt av att komma i åtnjutande
av pension, torde framställning i sådant syfte böra göras i varje särskilt
fall.
Styrelsen anför vidare, att styrelsen för att erhålla kännedom om
antalet av den personal, som enligt förenämnda grunder skulle ifrågakomma
till erhållande av pension, låtit verkställa utredning rörande den
under år 1911 i styrelsen och vid distrikten anställda personal av nu
omförmält slag. Av extra ordinarie personal har därvid endast medtagits
dels sådan som den 1 januari 1912 fyllt 50 år, dels sådan som,
oavsett levnadsålder, lider av ålderdomssvaghet eller sådan sjukdom, att
vederbörande icke vidare kan antagas bliva tjänstbar, dels ock sådan
som på grund av arten av sin anställning kan antagas icke komma att
erhålla ordinarie befattning, d. v. s. extra ordinarie personal innehavande
befattning, som saknar motsvarighet a ordinarie stat. Vidkommande
ovannämnda åldersgräns har styrelsen erinrat, hurusom Kungl. Maj:t i
sammanhang med fastställande av avlöningsstaten för år 1912 medgivit
anställande å ordinarie stat av befattningshavare, vilkas ålder
väsentligen överstigit den för antagande i ordinarie befattning i allmänhet
gällande åldern 30 år, men vilka icke uppnått 50 års ålder. Genom
denna åtgärd hava med få undantag samtliga i tjänst varande extra
ordinarie tjänstemän av lägre grad, som äro yngre än 50 år och inneliava
befattningar med motsvarighet å ordinarie stat, fått sina pensionsförhållanden
tryggade. I ovannämnda utredning har vidare medtagits
samtliga verkstads- och förrådsarbetare. Enligt denna utredning uppgår
antalet exra ordinarie tjänstemän, däribland även ett mindre antal
sådana av högre grad, till 1,285 personer samt verkstads- och förrådsarbetare
till 2,858 personer.
Statskontoret anför att av järnvägsstyrelsens förevarande skrivelse Statskontoret,
framgår, att ifrågavarande vid statens järnvägar anställda personal,
vars ojämförligt största del utgöres av arbetare i verkstäder och
föri’åd, icke äger någon som hälst rätt till pension, men att understöd
efter prövning i varje särskilt fall plägat utgå, i det att dels
ålderstigen arbetare fått, om ock med reducerad avlöning, kvarstanna
i arbetet, så länge han kunnat utföra åtminstone lättare sysslor, dels
ock i sådana fall, då nämnda utväg icke kunnat anlitas eller vederbörande
varit alldeles oförmögen till arbete, s. k. sjukavlöning tilldelats
honom till belopp i regel uppgående till hälften av vederbörandes avlöning;
samt att dylikt understöd utgått jämväl till personal, som lidit
av obotlig sjukdom eller på grund av ålderdomssvaghet varit oförmögen
till tjänstgöring. Såsom järnvägsstyrelsen framhållit måste ett dylikt
12
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
sätt att draga försorg om uttjänt personal ur flera synpunkter anses
mindre tillfredsställande. Vid sådant förhållande och då rätt till pension
under vissa villkor redan tillerkänts en i statens tjänst anställd
personal, som torde kunna anses jämförlig med huvudparten av nu
ifrågavarande personal vid statens järnvägar, nämligen daglönarekåren
vid marinen, för vilken pensionsförhållandena senast ordnats genom
1910 års Riksdags beslut och nådig kungörelse av den 25 november
samma år, samt det således får anses erkänt, att staten bör genom pensionering
draga försorg även om dylik i statens tjänst utsliten personal,
synes det icke kunna göras någon erinran mot järnvägsstyrelsens förslag,
alt rätt till pension bör under vissa villkor tillerkännas ifrågavarande
personal vid statens järnvägar. Men då denna personal är synnerligen
talrik, omfattande mer än 4,100 personer, samt kostnaderna för pensioneringen
alltså måste stiga till högst avsevärda belopp, synes det vara
av nöden att den största varsamhet iakttages vid bestämmande av villkor
och belopp vid den ifrågasatta pensioneringen, hälst det är att antaga,
att vad i detta hänseende kommer att stadgas beträffande nu ifrågavarande
personal skall tjäna såsom mönster för anordnande av dylik
pensionering för åtskilliga andra grupper av arbetare i statens tjänst,
exempelvis vid arméns verkstäder och förråd samt vid mynt- och kontrollverkets
verkstäder.
På grund härav och då, såsom ovan nämnts, nyligen fastställts bestämmelser
rörande pensionering av en i statens tjänst anställd arbetarekår
samt det måste vara önskligt, att i huvudsak enahanda bestämmelser
bliva gällande för motsvarande arbetarepersonal inom andra områden
av statsförvaltningen, har statskontoret ansett sig nödsakat föreslå jämkningar
i åtskilliga delar av järnvägsstyrelsens förslag.
Beträffande omfattningen av den ifrågasatta pensioneringen delar
statskontoret järnvägsstyrelsens uppfattning att därifrån böra uteslutas
de allenast viss tid av året tjänstgörande banarbetarna och övrig mera
tillfälligt anställd personal ävensom de vid statens järnvägsbyggnader
anställda förmän och arbetare. Såsom järnvägsstyrelsen framhållit skulle
pensioneringen alltså avse endast personal med ständig tjänstgöring året
om vid statens trafikerade järnvägar. Härvid torde böra särskilt uppmärksammas,
att pensioneringen skulle omfatta även extra ordinarie
tjänstemän av högre grad, såväl manliga som kvinnliga, samt kvinnliga
extra ordinäre tjänstemän av lägre grad. För sådan personal i statens
tjänst har hittills icke varit inrymd rätt till pension. Vad beträffar extra
ordinarie tjänstemännen av högre grad skulle det ju kunna synas mindre
lämpligt, att rätt till pension skulle tillförsäkras de vid statens järn
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
13
vägar anställda dylika biträden, under det att alla sådana biträden vid
statens övriga ämbetsverk och institutioner fortfarande skulle sakna rätt
till sådan förmån. Av vad järnvägsstyrelsen anfört vill det emellertid
synas, säger statskontoret, som om denna grupp av biträden vid statens
järnvägar skulle, i motsats till vad förhållandet i allmänhet torde vara
med motsvarande personal i övriga verk, i stor utsträckning innehava
befattningar, som sakna motsvarighet å ordinarie stat, samt därför icke
hava utsikt att erhålla ordinarie anställning. Med hänsyn härtill har
statskontoret förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget i
denna del. Vidkommande därefter kvinnliga extra ordinarie tjänstemän
av lägre grad, omfattande vagnstäderskor med flera, har statskontoret
erinrat därom, att den genom nådiga kungörelsen den 25 november
1910 ordnade pensioneringen av de vid marinen anställda daglönare
med flere icke ansetts tillämplig å kvinnliga daglönare, vilka därför
fortfarande sakna rätt till pension (se propositionerna 104 och 145 till
1910 års Riksdag). För egen del har emellertid statskontoret uttalat,
att även åt kvinnliga extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid statens
järnvägar bör medgivas rätt till pension i sammanhang med ordnande
av pensionering för den övriga extra personalen därstädes.
Till eu början må framhållas, att pensioneringen med dess säkerställande
för en tid, då arbetskraften tryter, allmänt torde anses såsom
en av de största förmåner, som äro förenade med statstjänsten, en
förmån, vilken ej sällan torde bidraga till att uppväga de understundom
större avlöningsbelopp, som lämnas av enskilda arbetsgivare. De betydande
kostnader, staten åtager sig för sitt pensionsväsen, kunna därför antagas
i viss mån komma statsverket indirekt till godo genom att underlätta
rekryteringen. Hittills har emellertid nämnda förmån i huvudsak varit
inskränkt till den ordinarie personalen, och härigenom har ett ganska
betydande antal av statstjänare ställts utom pensioneringen. Vad statens
järnvägar beträffar har man emellertid, såsom järnvägsstyrelsen omnämnt,
redan nu sökt sörja för extra personalens ålderdom, men det är
tydligt, att de utvägar, som sålunda kommit till användning, — att utbetala
sjukavlöning eller låta personal kvarstå i tjänst, efter det tjänstdugligheten
i själva verket upphört — knappast ''kunna anses lämpliga.
En utsträckning av pensioneringen kan tänkas äga rum på två sätt,
antingen så, att man flyttar upp personalen i ordinarie anställning,
eller så, att man utsträcker pensioneringen till personal med extra
anställning. Vad det förra sättet beträffar, är det uppenbart, att denna
lösning i många fall, då det gäller kategorier, som alltid kunna anses
erforderliga för statsjärnvägarna och som uteslutande sysselsättas där
-
Departements
chefen.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
inom, är den lämpligaste. Pension sförhållandena bliva därmed samtidigt
ordnade på ett tillfredsställande sätt. Det är också sannolikt, att ett
avsevärt antal av den nu å extra stat stående personalen kan ifrågasättas
för ordinarie anställning. Eu utredning i detta avseende pågår
inom järnvägsstyrelsen; och torde, när denna blivit avslutad, förslagkunna
framläggas till ändringar i avlöningsreglementet för statens järnvägar
i sådant syfte. Emellertid lärer det vara uppenbart, att av personal
även inom kategorier, som sålunda kunna uppflyttas i ordinarie
tjänst, en del bör förbli i extra anställning, ävensom att i allt fall avsevärda
grupper av järnvägspersonal finnas kvar, för vilka icke ordinarie
anställning, men väl eu särskild pensionering, kan ifrågasättas.
Ur pensioneringssynpunkt måste bland dessa först avskiljas alla sådana,
som icke hava stadigvarande anställning. Det är utan vidare klart,
såsom ock från personalens sida i annat sammanhang erkänts, att
staten icke kan på ett särskilt sätt sörja för pensionering av personer,
som allenast liava kortvarig eller rent tillfällig anställning i dess tjänst.
En ställning för sig intaga också de, som äro anställda vid statens järnvägsbyggnader.
Av naturliga skäl måste, åtminstone för den stora
massan av dem, den tillfälliga anställningsformen bibehållas. En del
förmän och arbetare övergå efter någon tid till den trafikerade banan,
såsom banmästare eller dylikt, och komma då i åtnjutande av den ordinarie
personalens pensionsförmåner. Andra åter kvarstå lind er längre
tid i anställning vid järnvägsbyggnaderna, och för deras pensionering hava
genom åtskilliga i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar meddelade
riksdagsbeslut utbildat sig en fast praxis. För närvarande torde
man ej kunna komma längre beträffande denna personal. Särskilt föreställer
jag mig, att med den växling i antalet vid statens järnvägsbyggnader
anställda personer, som i ej ringa grad måste förekomma, det
skulle stöta på betydande svårigheter att med någon säkerhet försäkringstekniskt
beräkna kostnaderna för en pensionering av arbetarna vid
järnvägsbyggnaderna. Jag påpekar också, att samma förhållande råder
beträffande de vid statens järnvägsbyggnader anställda ingenjörerna.
Härefter återstå bland de på stadigvarande sätt anställda dels ett
antal extra ordinarie tjänstemän och dels verkstads- och förrådsarbetarna,
vilka kategorier omfattas av den pensionering, som av järnvägsstyrelsen
och statskontoret föreslagits.
Antalet av de personer, för vilka detta förslag drager försorg, uppgår
enligt järnvägsstyrelsens utredning för närvarande till sammanlagt
4,143 personer, därav 1,285 extra ordinarie tjänstemän och 2,858 vid
verkstäderna anställda personer. Såsom jag nyss antytt, torde eu del av
nämnda befattningar kunna sättas på ordinarie stat. Många av de
15
Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 228.
nuvarande innehavarna måste dock i allt fall säkerligen avstå från att
övergå på ordinarie stat med hänsyn till de därmed förbundna betydande
retroaktiva pensionsavgifterna, men, efter det denna generation försvunnit,
kommer sannolikt en kanske ej så ringa minskning i antalet pensionerade
extra ordinarie tjänstemän att inträda. Denna minskning torde
dock, enligt vad jag från järnvägsstyrelsen inhämtat, komma att uppvägas
av ökning av verkstadspersonalen, vars antal säkerligen måste
avsevärt växa med järnvägarnas alltjämt fortgående utveckling.
Vad angår de tjänstemän av högre grad, som omfattas av den nu
föreslagna pensioneringen, är detta ett fåtal personer, som antingen
innehava befattningar, vilka icke erhållit motsvarighet i det gällande
avlöningsreglementet, eller vid inträdet i statens järnvägars tjänst till
följd av ålder eller andra omständigheter icke kunnat öfvergå på ordinarie
stat.
Beträffande konsekvenserna av ett beslut om pensionering av statens
järnvägars extra personal, är det tydligt, att de vid telegrafverkets verkstad
anställda arbetarna, vilka för närvarande torde uppgå till omkring
470, samt de vid telegrafens linjearbeten och förråd på stadigvarande
sätt anställda arbetarna, vilka torde utgöra ett antal av 900 å 1,000
(medelavlöningen för de manliga verkstads- samt linje- och förrådsarbctarna
lär uppgå till mellan 1,350 och 1,400 kronor) måste i väsentliga
avseenden jämställas med personalen vid statens järnvägars verkstäder.
Ett förslag till pensionsbestämmelser för telegrafverkets verkstadspersonal
föreligger också, men då jag anser, att Riksdagen först bör uttala sig
om grunderna för pensionering av j ärnvägarnas mycket ansenligare extra
personal, har jag icke för närvarande ansett mig böra framlägga telegrafverkets
förslag, hälst som en del ändringar i detta förslag torde
vara önskvärda. Genomföres emellertid nu en pensionering av järnvägarnas
extra personal, torde jag till nästa riksdag få tillfälle framlägga
förslag om den extra personalens vid telegrafverket pensionering.
I postverket däremot finnas icke några större grupper av extra
personal med stadigvarande anställning. De i postverkets tjänst använda
personer, som icke kunna påräkna att erhålla ordinarie anställning
och därmed följande pensionsförmåner, inskränka sig till några
s. k. dispositions- eller dylika biträden, för vilkas pensionering torde
kunna sörjas genom beslut i varje förekommande fall, på sätt som hittills
skett.
De av statskontoret omnämnda arbetarna vid mynt- och kontrollverkets
verkstäder utgöras, enligt vad för mig uppgivits, av två personer
i förmansställning med avlöning å respektive 3,000 och 2,750 kronor
Ålder.
Järnvägs
styrelsen.
16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
samt 26 arbetare, av vilka den lägst avlönade sistlidet år uppburit 1,440
kronor.
Vad slutligen beträffar arbetarna vid arméns verkstäder och förråd
uppgår, enligt vad jag inhämtat, extra personalen vid ammunitionsfabrikerna,
statens gevärsfaktori, Åkers krutbruk samt artilleri- och
tyg verkstäderna till sammanlagt 665 manliga och 346 kvinnliga arbetare,
de sistnämnda endast anställda vid ammunitions verkstäderna. Vid intendenturverkstäderna
finnas omkring 700 manliga arbetare, varförutom vid
fästningsbyggnaderna 21 fortifikationsarbetare hava extra ordinarie anställning.
Hela det antal manlig extra personal, som inom nämnda förvaltningsområde
kan anses behövlig för framtiden, uppskattas till omkring
1,200 personer. Personalen avlönas med timpenning såsom minimiavlöning
och i övrigt efter ackord. Arbetsförtjänsten anses variera
mellan ungefär 4 kronor 50 öre och 6 kronor om dagen.
Järnvägsstyrelsen har i avseende å huvudgrunderna för sitt förslag
tagit till utgångspunkt de bestämmelser, som gälla för den ordinarie
personalen; styrelsen framhåller nämligen, att i den mån skiljaktigheter
icke betingas av den olika ställning, som intages av ordinarie personal,
å ena, och nu ifrågavarande personal, å andra sidan, en viss likformighet
jämväl i pensionshänseende bör råda mellan personal inom samma
verk. Styrelsen har ansett sig särskilt böra betona nämnda synpunkt,
då nämligen, såsom framgår av det följande, styrelsen funnit sig böra
ifråga om högsta pensionsbelopp och villkor för erhållande av pension
föreslå bestämmelser, som i avsevärd mån avvika från dem, som enligt
nådiga kungörelsen den 25 november 1910 gälla för pensionering av
de vid marinen anställda förmän bland daglönare, sjukvaktare och övriga
daglönare, vilken personal eljest ifråga om anställningsvillkor skulle
kunna jämföras med verkstadsarbetarna vid statens järnvägar.
Vad då först angår rätten till ålderspension, erinrar styrelsen, att
enligt 2 § c) i pensionslagen den 4 juli 1910 gäller, att sådan rätt tillkommer
den som vid avgång från tjänsten uppnått viss för olika kategorier
av personal fastställd levnadsålder, under förutsättning tillika att
vederbörande under minst 10 år innehaft anställning i ordinarie statstjänst,
därav åtminstone de 5 sista åren i statens järnvägars tjänst.
Full pension utgår enligt 5 § i samma lag, därest tjänstemannen innehar
minst 30 tjänstår eljest utgår en i förhållande till tjänstårens antal
avkortad pension.
Beträffande minimi-tjänståldern för erhållande av pension, tio år,
meddelar styrelsen, att medelåldern för anställning i ordinarie tjänst för
de befattningshavare, som kunna likställas med nu ifrågavarande perso
-
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 228.
17
nal, enligt statistisk utredning kan beräknas till omkring 26 år, under
det att anställning i extra tjänst i de bestå fall sker betydligt tidigare.
Då nu för den ordinarie personalen ovannämnda minimitid, tio år, föregåtts
av eu längre tids anställning i icke ordinarie tjänst, samt, vad
angår tjänstetiden före 21 års ålder, densamma icke synes böra medräknas,
bland annat av det skäl, att så icke sker för den ordinarie personalen,
eftersom antagning i ordinarie tjänst äger rum tidigast vid
nämnda ålder, har styrelsen föreslagit, dels att såsom villkor för att
pension på grund av viss uppnådd levnads- och tjänstålder (ålderspension)
skall ifrågakomma, måtte föreskrivas, att vederbörande skall innehava
minst femton tjänstår, dels ock att vid beräkning av tjänstålder tjänstetid
före fyllda 21 år icke medräknas.
I konsekvens härmed bör ock enligt styrelsens mening föreskrivas,
att för erhållande av högsta ålderspension erfordras en tjänstålder av 35 år.
Den levnadsålder, som skulle erfordras för full ålderspension, anser
styrelsen böra utgöra
för manliga extra ordinarie tjänstemän i Järnvägsstyrelsen 67 år;
för manliga extra ordinarie tjänstemän av högre grad vid distrikten,
de vid verkstäderna anställda extra ordinarie tjänstemän av lägre grad
samt verkstads- och förrådsarbetare 65 år;
för extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid distrikten med
undantag av de nyss nämnda 63 år; samt
för kvinnliga tjänstemän 60 år.
I fråga om pension på grund av kroppskada eller sjukdom, ådragen
i eller utom tjänsten — invalid- eller sjukpension — erinrar styrelsen,
att i pensionslagen § 2 stadgas följande:
»Pensionsrätt tillkommer:
a) den som till följd av olyckfall i statens'' järnvägars tjänst eller
eljest till följd av sjukdom, vilken han genom utövning av sådan tjänst
ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller
av järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas tiil annan befattning
samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas;
b) den som efter minst 10 års tjänstgöring i ordinarie anställning
vid statens järnvägar antingen till följd av kroppsskada eller sjukdom i
andra fall än under a) sägs eller ock till följd av väsentligen minskad
arbetsförmåga icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej
heller av järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan
befattning samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas;
skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare
behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning avfattat
Bihang Ull Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 172 höft. (Nr 228.) 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
Statskontoret.
läkarbetyg, utfärdat, vad den till fri läkarvård berättigade personalen
angår, av vederbörande järn vägsläkare.»
Styrelsen anser, att dessa bestämmelser böra gälla även för den
icke ordinarie personalen, dock att ifråga om rätt till sjukpension, d. v. s.
pension under de förhållanden, som omförmälas under punkt b) härovan,
dylik rätt skulle, i likhet med vad som föreslagits beträffande ålderspension,
inträda först efter en tjänstetid av femton år.
Statskontoret anför, att den av järnvägsstyrelsen framhållna synpunkten,
att i den män skiljaktigheter icke betingades av den olika
ställning, som intages av ordinarie personal, å ena, och nu ifrågavarande
personal, å andra sidan, en viss likformighet borde jämväl i pensionsavseende
råda mellan personal inom samma verk i och för sig även enligt
statskontorets mening är värd allt beaktande; men då det gäller att
avgöra, i vilken omfattning befintliga skiljaktigheter böra medföra olikhet
i fråga om'' pensioneringsgrunderna har statskontoret icke kunnat
helt ansluta sig till järnvägsstyrelsens uppfattning.
Statskontoret anmärker, att den övervägande delen av ifrågavarande
personal utgöres av verkstads- och förråds- med flera arbetare, vilka i
avseende å anställning och göromål m. m. synas vara närmare att jämföra
med övrig dylik personal i statens tjänst, exempelvis de vid marinens
verkstäder anställda månads- och daglönare, än med statens järnvägars
ordinarie personal. Enligt statskontorets uppfattning böra därför pensioneringsgrunderna
för nu ifrågavarande personal vid statens järnvägar
närmast ansluta sig till de redan prövade grunderna för pensionering av
personalen vid marinens verkstäder och förråd. I detta sammanhang
har statskontoret erinrat därom, att den kommitté, som erhållit uppdrag
att utarbeta förslag till ordnande av det militära pensionsväsendet, i sitt
den 31 maj 1912 avgivna betänkande föreslagit, att pensioneringen av
de vid marinen anställda månadslönare bör ordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som tillämpas för pensionering av de vid
marinen anställda förmän bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare,
och som fastställts i förenämnda nådiga kungörelse av den 25
november 1910. I denna omständighet har statskontoret hämtat ett
ytterligare stöd för sin mening, att pensioneringen av statens järnvägars
motsvarande personal lämpligen bör ordnas enligt huvudsakligen enahanda
grunder, på det att icke väsentliga skiljaktigheter må förefinnas
mellan pensioneringsgrunderna för arbetarepersonal vid statens olika verk.
I överensstämmelse härmed har statskontoret erinrat, att lägsta tjänstäldern
för pension åt marinens daglönare vid 1904 års riksdag föreslagits
till 20 år, men av Riksdagen fastställts till 25 år. Statskontoret
19
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
anser därför, att även beträffande nu ifrågavarande personal rätt att
komma i åtnjutande av pension i regel bör inträda först vid 25 tjänstår.
Järnvägsstyrelsens förslag att rätt till pension skulle medgivas redan
vid 15 års tjänstgöring anser sig statskontoret alltså icke kunna biträda.
Därjämte har statskontoret uppställt såsom förutsättning för åtnjutande
av pension en uppnådd levnadsålder av 65 år, dock att vid
försvagat hälsotillstånd eller nedsatta krafter pension kan erhållas
redan vid uppnådda 60 år samt att rätt till dylik förmån inträder
redan vid 55 års ålder för den, som till följd av sjuklighet är
oförmögen att sköta sin befattning. Detta förslag avviker från vad
järnvägsstyrelsen föreslagit i avseende dels å kvinnliga befattningshavare,
för vilka järnvägsstyrelsen föreslagit en pensionsålder av 60 år,
dels å extra ordinarie tjänstemän i järnvägsstyrelsen, vilka enligt järnvägsstyrelsens
förslag först vid 67 år skulle uppnå rätt till pension, och
dels å en del extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid distrikten,
för vilka järnvägsstyrelsen föreslagit en pensionsålder av 63 år. Då
emellertid enligt vad av järnvägsstyrelsens förevarande skrivelse framgår
antalet extra ordinarie tjänstemän i styrelsen är försvinnande litet i jämförelse
med den övriga nu ifrågavarande personalen samt genom de av
statskontorot föreslagna bestämmelser om avgång med pension vid viss
tidigare ålder än 65 år tillbörlig hänsyn torde kunna anses hava tagits
jämväl till kvinnliga befattningshavare och till de extra ordinarie tjänstemän,
för vilka järnvägsstyrelsen föreslagit en pensionsålder av 63 år,
synes det statskontoret, som om några undantagsbestämmelser vare sig
i ena eller andra riktningen icke skulle vara av nöden.
I anledning härav har järnvägsstyrelsen anfört, att skiljaktigheten
i den olika anställning, som intoges av ordinarie personal å ena och nu
ifrågavarande personal å andra sidan, icke borde medföra så väsentliga
skiljaktigheter i avseende å pensionsvillkoren, att rätten till ålderspension
skulle inträda först vid eu tjänstålder av 25 år samt rätten till
sjukpension först vid uppnådda 55 år, medan däremot den ordinarie
järn vägspersonalen kan erhålla såväl ålders- som sjukpension efter 10
tjänstår, den sistnämnda pensionen oavsett levnadsåldern.
Järnvägsmannaförbundet har i en till mig ingiven framställning
berört den minimitjänstålder av 15 år, som järnvägsstyrelsen föreslagit
för att bli berättigad till pension. Oaktat förbundet erkänner, att styrelsen
haft ganska tungt vägande skäl för att föreslå denna tjänsteålder
håller dock förbundet före, att den borde sättas lägre. Den pensionsrätt,
som skulle inträffa på grund av denna tjänsteålder, skall vara grundad
på antingen sjukdom eller invaliditet, enär väl knappast någon an
-
Järnvägs
styrelsen.
Järnvägs
mannaförbun
det.
Järnvägs
styrelsen.
20 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 228.
ställes vid järnvägen vid så hög levnadsålder, att han uppnår för ålderspension
stadgad levnadsålder, medan hans tjänsteålder ännu är så låg
som den här ifrågasatta. Då såsom förhållandet är vid statens järnvägar
flertalet personal vid sin anställning lämna intyg från läkare om
frihet från sjukdom och lyte, borde man kunna anse en tjänstetid av 10
år vara tillräcklig för att bereda pensionsrätt.
Rörande levnadsålder för erhållande av ålderspersion erinrar förbundet,
att järnvägsstyrelsen föreslagit samma ålder som i lagen av
den 4 juli 1910 är bestämd för ordinarie personal, nämligen resp. 67,
65, 63 och 60 år. I fråga om gruppering av den personal, som skall
falla under resp. levnadsålder, har dock avvikelse gjorts.
Förbundet anser emellertid, att den pensionsålder, som är bestämd
i ovannämnda lag, är alltför hög, och anför, att samma uppfattning
också på sin tid vid flera olika tillfällen framförts av fullmäktige för
delägarna i statens järnvägars pensionsinrättning. Det synes därför
förbundet, som goda skäl skulle föreligga för att nedbringa den pensionsålder,
som av Riksdagen fastställts för ordinarie personal. Förbundet
antager också, att detta varit järnvägsstyrelsens åsikt, då styrelsen
för en hel del grupper extra ordinarie personal föreslagit en pensionsålder
av 63 år, medan motsvarande grupper av den ordinarie personalen
bär en pensionsålder av 65 år, och finner det därför egendomligt, att
järnvägsstyrelsen föreslår denna högre pensionsålder för verkstadsarbetarna,
en grupp som icke har någon direkt motsvarighet bland den
ordinarie personalen. Det måste även anses egendomligt, att pensionsåldern
för verkstadsarbetarne föreslås högre än för vagn- och lokomotivreparatörer,
enär dessa båda gruppers arbete är ganska likartat,
även om man måste erkänna, att dessa sistnämnda arbeta under i viss
mån försvårade omständigheter.
I anledning härav anför järnvägsstyrelsen följande. Järnvägsmannaförbundet
har erinrat, att styrelsens förslag innefattar avvikelser från
de regler, som gälla för den ordinarie personalen. Härmed torde
avses, säger styrelsen, att pensionsåldern för extra ordinarie förrådsförmän,
maskin- och pannskötare, manliga kontorsbiträden, vagn- och
stallkarlar, förrådsvakter, portvakter och vaktmästare blivit, i likhet
med vad som skulle gälla för extra ordinarie linjetjänstemän av lägre
grad i allmänhet med undantag av verkstadspersonal, föreslagen till 63
år, under det att pensionsåldern för motsvarande ordinarie tjänstemän
utgör 65 år. Anledningen till berörda förhållande är icke, såsom i järnvägsmannaförbundets
skrivelse blivit antytt, att styrelsen ansett sist
-
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
nämnda i pensionslagen av den 4 juli 1910 fastslagna pensionsålder
vara för hög, utan har en annan synpunkt härvid varit för styrelsen
bestämmande. Sedan nämligen, på sätt i styrelsens skrivelse den 2
februari 1912 omförmälts, de extra ordinarie tjänstemän av lägre grad,
som vore yngre än 50 år och innehade befattningar med motsvarighet
å ordinarie stat, blivit med få undantag överförda å dylik stat, kvarstår
endast ett fåtal extra ordinarie befattningshavare tillhörande ovannämnda
tjänstekategorier, för vilka tjänsteåldern i överensstämmelse med i pensionslagen
gällande regler skulle vara 65 år. Att för dessa undantagsfall
göra avvikelse från den bestämmelse rörande tjänsteålder, som enligt
styrelsens förslag skulle tillämpas å flertalet extra ordinarie tjänstemän
i egentlig linjetjänst, har styrelsen av praktiska skäl ansett olämpligt,
och detta så mycket mera som på grund av de principer i avseende å
rekryteringen av hithörande personal, som hädanefter komme att tilllämpas,
det endast i sällsynta fall torde inträffa, att en icke med kroppsfel
behäftad extra ordinarie tjänsteman, vilken innehar befattning med motsvarighet
å ordinarie stat, icke i sinom tid befordras till ordinarie.
Vad härefter angår den av järnvägsstyrelsen för verkstads- och
förrådsarbetare föreslagna pensionsåldern, 65 år, framhåller styrelsen, att
särskilt med hänsyn därtill, att denna pensionsålder är den normala för
all ordinarie linjepersonal med undantag av tågpersonal och sådan personal,
vilkens tjänstgöring företrädesvis berör tågsäkerheten, styrelsen
funnit sig förhindrad att biträda det i järnvägsmannaförbundets skrivelse
framställda yrkandet om nedsättning av nämnda pensionsålder. Att,
såsom i nämnda skrivelse erinrats, pensionsåldern för lokomotiv- och
vagnreparatörer föreslagits lägre än för verkstadsarbetare, beror just på
det i skrivelsen anmärkta förhållandet, att förstnämnda personal arbetar
under »försvårande omständigheter», vilka ställa betydligt högre fordringar
i avseende å kroppslig vigör på samma personal än på verkstadspersonalen.
Järnvägsstyrelsens och statskontorets föreliggande förslag innefatta Departementstvå
principiellt skilda ståndpunkter. Järnvägsstyrelsen betonar, att sta- chefen''
tens järnvägars extra personal bör i avseende å pensioneringen såvitt
möjligt anshita sig till den ordinarie personalen. Statskontoret däremot
anser detta visserligen i viss mån riktigt, men finner det ligga närmare
till hands att låta reglerna för den nu ifrågavarande extra personalens
pensionering följa de grunder, som av Kungl. Maj:t och Riksdagen år 1910
godkänts för pensionering av viss extra personal vid marinen. Principavgörandet
inverkar icke allenast på frågan om tjänståldern, utan även på
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
pensionernas belopp, såsom framgår av den följande redogörelsen. För min
del förstår jag visserligen statskontorets betänkligheter mot att nu avvika
från vissa nyligen godkända glinder för pensionering av vissa tjänstinnehavare
med extra anställning. Om man emellertid ntgår ifrån, att pensioneringen
bör såvitt möjligt rätta sig efter vederbörandes avlöningsoch
levnadsförhållanden under tjänstetiden, måste det onekligen förefalla
mindre påkallat att låta järnvägens personal i pensionsavseende följa
marinens daglönare, från vilka de extra ordinarie järnvägsmännen säkerligen
under tjänstetiden i de flesta avseenden äro ganska vitt skilda. I
stället gör sig under tjänstetiden olikheten emellan ordinarie och extra ordinarie
anställning vid statens järnvägar i allmänhet icke synnerligen märkbar.
Den extra personalen åtnjuter åtskilliga förmåner, såsom fribiljetter, läkarvård,
medicin i likhet med den ordinarie personalen. Från den extra ordinarie
personalens leder rekryteras ofta de ordinarie tjänstemännen, och de extra
känna sig säkerligen själva över huvud taget såsom järnvägsfolk. Det kan
under sådana omständigheter ingalunda vara ägnat att knyta dem fastare
vid det verk, där de hava anställning, om man efter utgången av deras arbetstid
låter dem i mycket väsentlig grad ställas under deras förutvarande
kamrater. Därtill kommer att en sådan försämring skulle bliva ännu
mer bjärt framträdande genom att den hittillsvarande formen för pensionering,
— tilldelande av sjukavlöning eller kvarhållande i tjänst efter
det full arbetsduglighet upphört, — i många fall varit mera förmånlig
än till och med det av järnvägsstyrelsen framlagda förslaget. Så mycket
tyngre skulle reduktionen synas med statskontorets förslag. På dessa
skäl har jag ansett mig böra i denna huvudfråga ansluta mig till järnvägsstyrelsens
förslag.
Vad särskilt beträffar den av järnvägsstyrelsen föreslagna lägsta
tjänståldern, 15 år, samt förslaget att tjänstetiden före 21 års ålder icke
må tagas i beräkning, hava dessa tillkommit i syfte att likställa den
extra personalen med den ordinarie. Åven den föreslagna levnadsåldern
är bestämd i nära överensstämmelse med vad som gäller för den ordinarie
personalen. Ifråga om skälen till avvikelserna, tillåter jag mig
hänvisa till järnvägsstyrelsens ovan intagna yttrande.
På grund av vad där anförts kan jag icke finna de av järnvägsmannaförbundet
framställda anmärkningarna i förevarande avseende befogade.
Att på sätt förbundet föreslagit låta extra personal pensioneras
efter 10 tjänstår, skulle i själva verket innebära, att denna personal
bleve gynnsammare ställd än den ordinarie. Lika litet anser jag förbundets
erinringar mot den av styrelsen föreslagna levnadsåldern för vissa
befattningshavares pensionering böra föranleda ändring i styrelsens förslag.
Kung/. Maj.is Nåd. Proposition Nr 228.
23
Vidkommande härefter frågan om högsta pensionsbelopp anför järnvägsstyrelsen,
att härvid inverkar i första rummet spörsmålet, huruvida
vederbörande böra i likhet med den ordinarie personalen bidraga till sin
pensionering eller ej. I avseende härå framhåller styrelsen den olikhet
beträffande anställningen, som råder emellan den ordinarie personalen och
den personal, varom nu är fråga. Denna senare personal är nämligen
anställd endast tills vidare och kan sålunda exempelvis till följd av inskränkningar
i eller förändringar vid järnvägsdriften entledigas. Styrelsen
anser lämpligt, att berörda skillnad erhåller sitt uttryck i avseende
å pensionsvillkoren på sådant sätt, att nyssnämnda personal, i
olikhet med den ordinarie icke bör bidraga till sin pensionering. En
motsatt anordning skulle, säger styrelsen, kunna komma att medföra
anspråk från vederbörande att vid entledigande återfå, helt eller delvis,
erlagda pensionsavgifter, vilket strider mot grunderna för den ordinarie
personalens pensionering. Om också, såsom ovan anmärkts, styrelsen
icke ansett sig kunna ifråga om pensionsbelopp och villkor för rätten
till pension följa de grunder, som enligt nådiga kungörelsen den 25 november
1910 gälla för daglönare vid marinen, har styrelsen alltså anslutit
sig till den princip, som i nu förevarande avseende finnes tillämpad
i nyssberörda författning, nämligen att några pensionsavgifter från
personalens sida icke böra ifrågakomma.
Styrelsen anför vidare, att, om man utgår från nämnda förutsättning
och söker, såsom styrelsen anser riktigt, avväga pensionens storlek i
visst förhållande till den ordinarie personalens pensioner, hänsyn bör
tagas dels därtill, att högsta pensionen för sistnämnda personal utgör
70 % av vederbörandes arvode jämte den till 20 % därav uppskattade
inkvarteringsförmånen, dels ock till värdet av de av den ordinarie personalen
erlagda pensionsavgifter. Enligt den utredning, som förekommer
i sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande i pensionsfrågan
vid 1910 års riksdag, äro de genom pensionslagen fastställda avgifterna
avvägda så, att de i genomsnitt beräknas täcka en tredjedel av kostnaden
för vederbörandes pensionering. Då statens bidrag till den ordinarie
personalens pensionering sålunda beräknas utgöra två tredjedelar
av kostnaden härav, samt pensionen utgör 70 % av avlöningen, borde
alltså, om enahanda förhållande lägges till grund för pensioneringen av
den icke ordinarie personalen, högsta pensionen utgöra 46,67 % av avlöningen.
Styrelsen har ansett sig böra utgå från en efter nämnda
grundsats beräknad pension.
Innan styrelsen övergått till frågan om sättet för beräkning av
pensionen på grundvalen av nyssnämnda princip, har styrelsen redogjort
Högsta
pensions
belopp.
Järnvägs
styrelsen.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
för sättet, på vilket avlöningen bestämmes för de olika kategorierna av
nu ifrågavarande personal.
Vidkommande extra ordinarie personal av lägre grad har styrelsen den
8 februari 1908 genom order nr 485, varav en del såsom bilaga n:r 1 torde
få fogas vid statsrådsprotokollet, fastställt grunder för avlöningen för de
flesta grader av denna personal. Personalen bär i avseende å avlöningen,
som är bestämd till visst belopp för månad, indelats i vissa
klasser, och inom varje klass utgår månadsavlöningen olika allt efter
den ort, där vederbörande är placerad. Begynnelselönen ökas med ålderstillägg
efter vissa år (i regel 3-årsperioder). I vissa fall kunna modifikationer
äga rum från de sålunda fastställda grunderna, beroende på
huruvida vederbörande innehar vissa högre kvalifikationer. Beträffande
mästare och förmän i verkstäderna, vilka jämväl räknas till extra ordinarie
tjänstemän av lägre grad, finnas inga allmänna grunder för deras
avlöning fastställda, utan bestämmes avlöningen av vederbörande maskindirektörer.
Vad härefter angår verkstadspersonalen, utgår man vid bestämmande
av avlöningen för densamma efter den för varje arbetare bestämda
timlönen; styrelsen har den 30 mars 1908 genom order nr 502, vilken
torde såsom bilaga n:r 2 få fogas vid statsrådsprotokollet, fastställt viss minimitimlön
för tre olika huvudgrupper av personal, allt efter vederbörandes
yrkesutbildning, med iakttagande därjämte att timlönerna variera inom
varje grupp efter de olika orter, där verkstäderna äro belägna. Härvid må
emellertid framhållas, att flertalet arbetare äro tilldelade högre timlön än
minimilönen, beroende på vederbörandes yrkesskicklighet eller ålder i
tjänsten. Timlönerna bestämmas av vederbörande maskindirektörer vid
de dem underlydande verkstäderna.
Vad slutligen angår det fåtal extra ordinarie tjänstemän av högre
grad, å vilka ifrågavarande bestämmelser skulle komma att tillämpas,
fastställes deras avlöning i allmänhet av styrelsen efter vederbörandes
utbildning och skicklighet.
Efter denna redogörelse har styrelsen anmärkt, att då det gäller att
formulera bestämmelsen om högsta pensionsbelopp, man skulle kunna
tänka sig denna endast böra innefatta, att pensionen skall utgöra 46,67
eller avrundat 47 procent av vederbörandes avlöning, antingen den som
han innehar vid entledigandet eller medelavlöningen för de senare åren.
Frånsett att pensionsbeloppen, på detta sätt bestämda, skulle bliva synnerligen
växlande, vilket torde vara olämpligt, skulle emellertid därigenom,
i motsats mot vad som fastslagits för den ordinarie personalen, den
omständigheten att vederbörande under sin tjänstetid varit placerad å
25
Kungi. Maj-ts Nåd. Proposition Nr 328.
en ort med dyra levnadsförhållanden komma att inverka på hans pensionsbelopp.
Till förebyggande av en dylik oegentlighet har, såsom ovan
anmärkts, i pension slagen införts ett stadgande av innebörd, att inkvarteringsförmånen
alltid skall beräknas till 20 % av arvodet, oaktat enligt
gällande avlöningsreglemente ersättning för bostad och bränsle kan uppgå
till 40 % av arvodet.
För undvikande av att pensionsbeloppen skulle bliva allt för mycket
växlande har styrelsen förordat fastställande av fixa pensionsbelopp efter
en skala, i vilken dessa belopp motsvara ungefär 47 % av avlöningen
inom vissa gränser, med iakttagande att högsta pensionen, som kunde
ifrågakomma, skulle utgöra 1,500 kronor och lägsta pensionen 430
kronor, allt på sätt § 4 i styrelsens förslag till bestämmelser närmare
utvisar.
Styrelsen håller sålunda före, att en maximipension bör bestämmas
för nu ifrågavarande personal. Att denna, såsom ovan nämnts, blivit
föreslagen till 1,500 kronor beror därpå, att endast ett fåtal av denna
personal uppbär högre avlöning än 3,000 kronor. Skulle i undantagsfall,
särskilt i fråga om extra ordinarie tjänstemän av högre grad, vederbörande
på grund av speciell utbildning innehava så liög avlöning, att
den nu ifrågasatta max irnipeuslon en kan. anses bliva otillräcklig, torde
styrelsen oavsett dessa bestämmelser anse sig oförhindrad att göra särskild
framställning i ärendet.
Vidare anser styrelsen, att man vid bestämmande av pensionen bör
utgå från medelavlöningen per år under de fem senaste anställningsåren.
För tillgodoseende av den ovan anmärkta synpunkten, att dyrortsförhållanden
icke må obehörigen inverka på pensionsförhållandena, har styrelsen
förordat, att vid beräkning av pension för den extra ordinarie
personal, vilkens, avlöning reglerats av styrelsen allt efter den ort, där
personalen är placerad;'', vederbörande skall anses, åtnjuta den avlöning,
som utgår för innehavare av samma befattning å ort, där avlöningen
utgår med lägsta belopp.
Beträffande sättet för beräknande av avlöningen i pensionshänseende
för verkstads- och förrådsarbetare bör man enligt styrelsens mening utgå
från den vederbörande 1 ill delade timlönen och sålunda bortse från inkomst
på grund av förekommande betingsarbete. Timlönen anser styrelsen
nämligen utgöra etf uttryck för en arbetares yrkesskicklighet,
under det att den större eller mindre inkomsten på grund av betingsarbete:
kan bero på mera tillfälliga omständigheter såsom ökad arbetstillgång
å en viss verkstad eller i ett visst fack o. s. v.
Bihang, tiU Riksdagens protokoll 1Q1$. 1 samt- hixjt. (Nr 228.)
4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
Vidare framhåller styrelsen, att, i överensstämmelse med de för den
extra ordinarie personalen här ovan angivna grunder, avlöningen bör
beräknas efter den timlön, som kan anses gälla vid verkstäder å de
billigaste orterna. Den verkstadspersonalen tilldelade timlönen bör alltså
i förekommande fall alltefter den ort, där vederbörande är placerad, nedsättas
med ett belopp, som enligt gällande bestämmelser utgör skillnaden
mellan minimitimlönen å placeringsorten, å ena, samt minimilönen å
den ort, där minimilönen är lägst, å andra sidan. Då dyrhetsförhållandena
å olika orter äro underkastade växlingar, synes icke vara lämpligt
att i en blivande författning fastslå, vilka nedsättningar skola äga rum
vid de särskilda verkstäderna, utan bör det kunna överlämnas åt järnvägsstyrelsen
att fastställa grunderna i förevarande avseende.
En anmärkning, säger st^elsen, som skulle kunna göras mot det
av styrelsen föreslagna sättet för bestämmande av pensionen för hela den
personal, varom nu är fråga, är den, att då avlöningarna fastställas, för
det stora flertalet extra ordinarie personal av styrelsen och för samtliga
verkstads- och förrådsarbetare av vederbörande maskindirektörer, statsmakterna
skulle bliva förhindrade att överskåda pensioneringens innebörd
samt, särskilt vad angår verkstads- och förrådsarbetares pensionering,
densamma komma att alltför mycket göras beroende av vederbörande
avdelningsföreståndares bestämmanderätt.
För hävande av de betänkligheter, som från nyssnämnda synpunkter
skulle kunna göra sig gällande mot styrelsens förslag, har styrelsen
föreslagit, att i pensionsbestämmelserna borde införas föreskrift om vissa
maximipensioner för de i avlöningshänseende likställda huvudgrupperna
av personalen, vilken pension skulle motsvara ungefär 50 % av högsta
nu gällande avlöning inom dessa grupper.
För att visa, huru pensionerna för olika kategorier av personal
komma att ställa sig enligt de av styrelsen föreslagna bestämmelserna,
har styrelsen lämnat följande redogörelse härutinnan.
Då avlöningen för flera manliga extra ordinarie tjänstemän av högre
grad uppgår till eller överstiger 3,000 kronor, kommer enligt förenämda
regler den absoluta maximipensionen, 1,500 kronor, att utan
särskild föreskrift härutinnan utgöra maximum för denna grupp.
Bland kvinnliga tjänstehavare i motsvarande ställning åtnjuter den
högst avlönade 2,100 kronor, och torde alltså 1,000 kronor böra fastställas
såsom maximum för denna grupp.
Vidkommande mästare och förmän i verkstäder bestämmes, såsom
ovan nämnts, deras avlöning av vederbörande maskindirektörer, vilka å
ett möte år 1909 enat sig om att utbetala en maximiavlöning för de
27
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 228.
förre av 3,300 kronor och för de senare av 2,520 kronor, vilka avlöningar
också faktiskt utgå i åtskilliga fall. Maximipensionen skulle sålunda
komma att för mästarna motsvara det absoluta maximibeloppet, 1,500
kronor, och synes för förmännen lämpligen kunna sättas till 1,200
kronor.
Yad härefter angår de extra ordinarie tjänstemän av lägre grad,
vilkas avlöning reglerats genom styrelsens ovan omförmälda oider den
8 februari 1908 (nr 485), borde enligt ovan angivna grunder maximipensionen
motsvara ungefär 50 % av högsta enligt berörda order nu
gällande avlöning å billigaste ort för vederbörande grupper. Vid dylik
beräkning har styrelsen ansett lämpligt, att, om avlöningen ligger emellan
två hundratal, densamma avrundas uppåt till närmast högre hundratal.
Enligt dessa grunder skulle maximipensionerna komma att ställa sig
på följande sätt för ifrågavarande personal.
För lokomotivreparatörer samt maskinister vid elektriska
kraft- eller belysningscentraler (klass I i
order 485).......................................................................... 850 kronor,
för vagnreparatörer, gasverksförmän och kranskötare
vid kollossningskran (klass II)................................... 800 » ;
för förrådsförmän, maskin- och pannskötare, lokomotiveldare
samt telefon- och elektrisk belysnings
:irbetare
(klass III) ......................................................... ”00 kronor, samt
för banvakter, stationskarlar och med dem likställda
ävensom bromsare (klasserna IV och V) ............... 650 » ; I
I order 485 regleras avlöningen även för vagnstäderskor, med
vilka en annan grupp av kvinnliga befattningshavare, nämligen s. k.
effektvårdare, skola anses likställda; och utgör högsta avlöningen för
dem å andra orter än Stockholm 70 kronor i månaden eller 840 kronor
om året. Med hänsyn till den låga avlöningen har styrelsen för dessa
befattningshavare föreslagit en maximipension av 450 kronor.
Beträffande slutligen verkstads- och förrådsarbetarne anför stjrrelsen,
att vissa svårigheter erbjuda sig att fastställa maximipension för denna
personal, då nämligen timlönen växlar i hög grad, beroende på yrkesskicklighet
och även i viss mån å avlöningarna inom motsvarande fack
å den allmänna arbetsmarknaden å respektive orter. Medan sålunda för en
del av de högst betalda arbetarna, t. ex. modellsnickare, verktygsarbetare
och en del filare, den beräknade timlönen för år kan uppgå till över
1,800 kronor, kan avlöningen för vanliga grovarbetare, t. ex. hantlangare,
Statskontoret.
28 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
uppskattas till (högst lv200 krono*. Att bestämma särskilda makirnipensioner
för var och eu av de tre huvttdgrupper, i vilka verkstadsarbetama
med hänsyn till miMmi-timlönen m uppdelad enligt ovannämnda
order den 30 mars 1*06 (nr 50-2) låter sig icke lämpligen gorå
med hänsyn därtill, att en bestämd skillnad mellan de två första gW
perna, som bägge innefatta yrkéskunniga arbetare, knappast kan uppdragas
Häremot ånger styrelsen svårigheter icke möta att fastställa gränsen mellan
personal, som arbetat så länge inom ett fack, att de kunna anses såsom
iullt utbildade yrkesarbetare, å ena, samt arbetare, vilka icke besitta
sådan utbildning, å andra sidan; och har styrelsen därför föreslagit särskilda
maximipensioner för dessa båda kategorier. Ifråga öm imaximii»elisionens
belopp håller styrelsen före, att detta för fullt utbildade
yrkesarbetare icke bör sättas högre än för lokomotivreparatörer eller
b50 kronor, och att detsamma för Övriga arbetare sättes lika med det
tor extra ordinarie banvakter m. fl. föreslagna eller 650 kronor. Enligt
verkställd uträkning kan högsta pensionen för samtliga verkstads- och
torradsarbetare, beräknad enligt förenämnda grunder, uppskattas i genomsnitt
till omkring 700 kronor. I L s
. 1 1detta1 sammanhang bär styrelsen påpekat-, att en del extra ordinarie
banarbetare äro utbildade yrkesarbetare och avlönas med timlön
för dem anser styrelsen alltså samma regler böra gälla som för verkstads-
och förrådsarbetare.
Statskontoret anser, i likhet med järnvägsstyrelsen, att den extra
personalens mindre, fasta anställning bör i överensstämmelse med vad
som gäller för pensioneringen av daglönarna vid marinen, medföra, att
nagra pensionsavgifter från personalens sida icke ifrågakomma. Beträffande
de av järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppen anser
statskontoret vid jämförelse med de för förmän och daglönare vid marinen
bestämda pensionsbelopp anledning till erinran icke saknas. Med
hänsyn tagen, dels till det genom förenämnda lag bestämda förhållandet
mellan avlöning och pension för ordinarie tjänstinnehavare Vid statens
jarnvägar, dels ock därtill att nu ifrågaVande personal ieke skulle såsom
aen ordinarie personalen bidraga till sin pensionering, har järnvägsstyrelsen
föreslagit pensioner, motsvarande omkring 47 få av vederbörandes
efter vissa angivna grunder beräknade medelavlöning under de
sista fem åren före avgången, varjämte för varje af de befattningsfiavaregrupper,
vari ifrågavarande .personal efter avlöningens storlek
m. m. indelats, föreslagits ett pensionsmaximun, motsvarande omkring
50 A av vad befattningshavare i gruppen anses nu kunna å bill!-
Kungl. Maj.is Nåd. ‘Proposition Nr 228.
29
gaste ort högst uppnå i årlig avlöning, beräknad efter samma grunder.
Enligt dessä skulle bland annat den avlöningsförhöjriing, som
bestås befattningsbare å dyrort, samt annat dyrortstillägg ävensom övertidsersättning
icke inverka på beräkningen av den avlöning, söm skulle
läggas till grund för beräkningen av pensionsbeloppet, liksom ej heller
den högre inkomst, som uppnåtts på grund av förekommande betingsarbete.
1 dessa sistnämnda delar anser statskontoret förslaget välbetänkt.
Men även med dessa begränsningar har statskontoret af kostnadshäfisyn
och Vid jämförelse med de för daglönarne vid marinen bestämda
pensionsbeloppen funnit, att de pensionsbelopp, som vid genomförande
av järnvägsstyrelsens förslag skulle tillkomma ifrågavarande
personal vid statens järnvägar, bliva väl störa. Statskontoret anser sig
därför böra ifrågasätta, att pensionerna begränsas till Omkring 40 %
av véderböranåes avlöning, beräknad på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit,
därvid såsom absolut pensionsmaximtin borde gälla 1,200 kronor och,
med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen i sådant avseende anfört, såsom
pensionsniaxinvum för de lägst avlönade, d. v. s. de kvinnliga extra
ordinarie tjänstemännen av lägre grad, skäligen borde bestämmes 400
kronor. Utöver sistnämnda belopp anser statskontoret icke lämpligt att
bestämma dessa kvinnliga befattningshavares pension, då till exempel
en kokerska vid fångvård sstaten, Vilken dock innehar ordinarie tjänst,
högst kan i pension erhålla 400 kronor. Vidare anser statskontoret,
att sålunda bestämt pensionsbelopp bör uppnås först efter 40 års tjänstgöring
i stället för redan vid 35 tjänstår enligt järnvägsstyrelsens förslag;
varvid statskontoret emellertid föreslår, att tjänstår må få räknas
redan från fyllda 18 år, vid vilken tidpunkt extra ordinarie anställning
kan vinnas, i stället för först från uppnådda 21 år enligt järnvägsstyrelsens
förslag.
Statskontoret erinrar vidare, att enligt förenämnda kungörelse av
den 25 november 1910 angående pensionering av daglönare vid marinen
visst pensionsbelopp vid 25 tjänstår är bestämt för varje grupp av befattningshavare;
för varje tjänstår därutöver höjes pensionen med vissa
belopp olika för de särskilda grupperna; och uppnås pensionsmaximum
vid 40 tjänstår.
Statskontoret anmärker nu, att det visserligen icke kan förnekas,
att det av järnvägsstyrelsen föreslagna sättet för pensionens beräknande
mera smidigt avpassar pensionen efter avlöningen i varje fall än
det sätt för bestämmande av pensionsbeloppet, som sålunda tillämpas beträffande
daglönarne vid marinen enligt nyssnämnda nådiga kungörelse
och i fråga om de vid marinen anställda månadslönarna föreslagits av
förberörda kommitté, liksom statskontoret icke kan annat än erkänna
30
Järnvägs
styrelsen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
att järnvägsstyrelsens förslag i och för sig löser pensioneringsfrågan
pa ett tilltalande sätt. Statskontoret ifrågasätter dock, huruvida icke,
när. det gäller pensionering av personal, vars avlöning är beroende av
konjunkturförhållanden och andra omständigheter, som från tid till annan
äio underkastade växlingar, det för marinens daglönare använda
sättet är att föredraga.
Dessutom anser statskontoret de föreslagna bestämmelserna i vissa
avseenden sakna erforderlig tydlighet samt särskilt stadgande^ om
pensionsbeloppens beräknande i olika fall vara invecklade och säkerligen
framstå såsom svarfattliga för en stor del av de personer, vilka hava
det största intresse att lära känna bestämmelsernas innebörd och att på
förhand erfara vad de hava att vänta i pension. I följd härav har statskontoret
därför i huvudsaklig anslutning till 1910 års förenämnda stadganden
ävensom de av kommittén för det militära pensionsväsendets
ordnande föreslagna grunder för pensionering av månadslönarne vid
marinen upprättat ett förslag till bestämmelser angående pensionering''
av extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid
statens järnvägar, vilket torde få såsom bilaga åtfölja detta protokoll.
Järnvägsstyrelsen medgiver i ett över statskontorets förslag avgivet
yttrande, att det av statskontoret föreslagna systemet, enligt
vilket vissa fixa pensionsbelopp skulle fastställas för de särskilda grupperna
av personalen, i avseende å enkelhet och lättfattlighet kan hava
företräde framför de av styrelsen ifrågasatta reglerna för pensionernas
beräknande. En omständighet, som emellertid — frånsett önskvärdheten
av likformiga pensionsvillkor för såväl ordinarie som extra
ordinarie och extra personal — framför allt talar emot antagande av
nyssnämnda system är den, att inom gruppen yrkesbildade verkstadsoch
förrådsarbetare, vilken grupp innefattar det ojämförligt största antalet
av nu ifrågavarande personal, avlöningarna äro i hög grad växlande,
beroende huvudsakligen på antingen vederbörandes större eller
mindre ° yrkesskicklighet eller ock det fack, inom vilket han arbetar. Då
nu i fråga om ordinarie personal den regeln är allmänt antagen, att pensionens
storlek rättar sig efter den avlöning vederbörande innehaft under
sin tjänstetid, synes enahanda princip såvitt möjligt böra tillämpas å nu
ifrågavarande personal. Genom antagande av statskontorets förslag
skulle däremot den oegentligheten kunna inträffa, att exempelvis två arbetare,
av vilka den ene under tjänstetiden haft en avlöning, som måhända
med 50 procent överstiger den andres, skulle erhålla lika stora
pensioner.
31
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 228.
Järnvägsmannaförbundet har såsom huvudanmärkning mot järnvägsstyrelsens
förslag anfört, att den pension, som skulle komma att
utdelas, blir så knapp, att den med hänsyn därtill att pensionen i de
flesta fall är den pensionerades enda inkomst ej kan anses tillräcklig.
Förbundet erinrar emellertid om att järnvägsstyrelsen föreslagit en pension
av 47 % å avlöningen för vederbörande personalgrupper beräknad
efter den ort, där avlöningen är lägst. Ett sådant beräkningssätt
tillämpas även för den ordinarie personalen, vadan förbundet ej anser
sig kunna göra invändning däremot. De högst avlönade bland extra
ordinarie tjänstemän av lägre grad äro lokreparatörer och därmed jämnställda
(se klass I order 485). Dessa erhålla å ort tillhörande grupp E
en avlöning av 139 kronor per månad = kronor 1,668 per år. Enligt
järnvägsstyrelsens förslag skulle denna personal erhålla en full ålderspension
av 800 kronor per år. En del av den bäst avlönade verkstadspersonalen
torde i avlöningshänsende vara ungefär jämnställd med nu
nämnd personal och följaktligen erhålla en lika stor pension. För båda
dessa personalgrupper föreslår också järnvägsstyrelsen ett högsta pensionsbelopp
av 850 kronor per år.
Den ojämförligt största gruppen av extra ordinarie tjänstemän av
lägre grad tillhör dock klass IV i order 485 som erhåller en lön å ort
E av kronor 105 per månad = kronor 1,260 per år. För dessa skulle
lulla pensionen endast utgöra kronor 620 per år. Enligt järnvägsstyrelsens
beräkningar skulle också motsvarande lön innehavas av en viss
kategori bland verkstadspersonalen, och styrelsen föreslår därför för dessa
båda personalgrupper ett högsta pensionsbelopp av kronor 650 per år.
I saknad av en fullständig statistik över personalens löneförmåner
kan förbundet nu icke säga, huruvida det största antalet personal skulle
få stanna vid detta lägre belopp såsom högsta pension. Men i varje
fall står det klart, att det är ett högst betydande antal personal, som
skulle få stanna vid en pension, understigande 650 kronor per år. Vid
ett sådant förhållande och med hänsyn till de allt mera stegrade levnadskostnaderna,
anser förbundet att personalens erinringar äro befogude,
och att pension enligt järnvägsstyrelsens förslag till sitt belopp är alltför
ringa och i många fall alldeles otillräcklig för att kunna skänka
vederbörande en i ekonomiskt avseende dräglig ställning.
Förbundet anför vidare, att det bland personalen råder en enstämmig
uppfattning, att det av järnvägsstyrelsen framlagda förslaget, om det
av Kungl. Maj:t accepteras och av statsmakterna upphöjes till lag, ingalunda
är av den beskaffenhet, att de personalgrupper, som av förslaget
beröras, kunna motse sin ålderdom och andra förhållanden, då oförmö
-
Järnvägs
mannaför
bundet.
32
Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
genhet till arbete inträder, med det jämnmod som tidsförhållandena numera
kräva. Frågan är då, huru man skall kunna tillgodose personalen,
så att den vid nämnda tidpunkter kan utan allt för stora ekonomiska
svårigheter draga sig fram. Att ifrågasätta eu så pass hög pension av
enbart statsmedel att någorlunda trygghet i ekonomiskt avseende vinnes,
synes förbundet f. n. utsiktslöst, särskilt med hänsyn därtill att den vid
samma verk anställda ordinarie personalen icke pensioneras efter dylika
grunder. Enda vägen till målet synes således vara, att här berörda
personalgrupper, i likhet med den ordinarie personalen, själva finge bidraga
till sin pensionering för att såmedelst höja pensionens belopp i
nivå, med vad som. för den ordinarie personalen av statsmakterna bär
ansetts rimligt och skäligt.
Visserligen framhåller förbundet, att ett genomförande av principen
om pensionering genom erläggande av avgifter för den extra personalen
torde stöta på vissa svårigheter i tekniskt avseende, men dessa torde
dock ingalunda vara oövervinnerliga. Vad den ekonomiska sidan av
saken beträffar, synas knappast några giltiga skäl för donna tankes kullkastande
föreligga. Om man förutsätter, att grunderna för pensionebleve
lika för denna personal som för den ordinarie, och att statsmakterna
vore benägna att under alla förhållanden till pensioneringen bidraga
med de belopp, som järnvägsstyrelsen föreslår, vilka belopp ju äro i
huvudsak desamma som för den ordinarie personalen, skulle ett genomförande
av denna princip icke betunga statsverket mera än om pensionen
utginge enligt järnvägsstyrelsens förslag, utan enligt dess egna beräkningar
bli några tiondels procent lägre. Statens bidrag till den ordinarie
personalens, pensionering är ju beräknad utgå med cirka 2 3 av
pensionen eller 46,67 % av arvodet,, under det järnvägsstyrelsen för den
extra personalen föreslår pension av statsmedel till 47 %. De större
svårigheterna för realiserandet av den extra statsbanepersonalens pensionering
enligt samma grunder soni för den ordinarie skulle, anmärker
förbundet, utom. själva avgifternas uppbärande och. förvaltning, till vilket
man torde kunna förutsätta att statsverket icke skulle finna sig
mindre villigt än i fråga om övriga statens tjänstehavare med pension
på enahanda grunder — mota i de förhållanden,t där den extra personalen
i tjänstehänseende intar en från den ordinarie personalen avvikande
ställning. Dessa, förhållanden torde huvudsakligast mola dels däri,
att den. här ifrågasätta, personalen, är anställd tillsvidare och dess avskedande
således kan ifrågasättas under andra omständigheter än den ordinarie
personalens, och dels däri,, att en del av denna, extra personal, som
en tid erlagt avgifter, komma, att i sinom tid överföras på ordinarie stat
och då falla under bestämmelserna i pensionslagen för denna personal.
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
Vid bedömandet av det bär först anförda förhållandet anmärker förbundet,
att, särskilt vad verkstads- och förrådsarbetarna angår, det kan inträffa,
att sådan fast anställd personal, om vars pensionering här är
fråga, kunde behöva avskedas till följd av förändrade arbetsförhållanden,
samt att nu gällande bestämmelser för den extra personalens avskedande
i övrigt icke kunna sägas giva densamma den trygghet, som torde
fordras för att fullt tillgodose den rätt, densamma borde tillkomma därigenom
att de till statsverket själva bidragit för erhållande av en pension,
vars fördelar de vid vissa eventualiteter icke komma att åtnjuta.
Förbundet erinrar också, att järnvägsstyrelsen i sitt förslag som skäl
för frånträdande av principen om egna bidrag anfört »att en motsatt
ordning skulle för övrigt kunna komma att medföra anspråk från vederbörande
att vid entledigande återfå helt eller delvis'' erlagda pensionsavgifter».
Förbundet anser också, att denna järnvägsstyrelsens förutsättning
är nog så riktig, för att inte säga ett nödvändigt villkor, varemot
det skäl, som järnvägsstyrelsen i sammanhang härmed vidrör, nämligen
att dylika anspråk icke medgivas den ordinarie personalen, ingalunda
anses vara så vägande, att på grund därav återbekommanderätt till
inbetalta bidrag helt skulle frånkännas den extra personalen. Tvärtom
är enligt förbundets förmenande avsaknandet av denna rätt för den ordinarie
personalen en oegentlighet, som i sinom tid torde påkalla eu rättelse.
Stöd för denna uppfattning finner förbundet också däri, att i det
av Kungl. Maj:t fastställda reglementet för enskilda järnvägarnas pensionskassa
just inryckts en bestämmelse, som medgiver personalen rätt
att under vissa förhållanden helt eller delvis återfå inbetalda bidrag.
Ur rent statsekonomisk synpunkt torde också ett sådant medgivande
gott låta försvara sig, om statsverket av uppburna räntemedel eller ett
eventuellt avdrag för skäliga förvaltningskostnader hålles skadelöst. Då
som sagt den extra personalens anställningsförhållanden mera än för
övrig järn vägspersonal påkallar dylik återbekommanderätt till erlagda
bidrag och, särskilt i de fall avskedande sker på grund av förhållanden,
till vilka personalen icke i någon mån själv varit bidragande, skulle enligt
förbundets mening medgivande av dylik rätt vara med billighet och
rättvisa fullt överensstämmande.
Men även om denna rätt tillerkännes personalen ifråga, anser förbundet
dessutom behöva tillses, att personalens anställning gives tryggare
former, så att prövandet av skälen för och rätten att tilldela avsked förlägges
till högre instans än vad som nu i allmänhet är förhållandet.
Vad vidare angår frågan om överförande på ordinariestat av sådan
extra personal, som redan erlagt bidrag till sin pensionering, anser förBikang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 smil. 172 käft. (Nr 228.) 5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
bundet den frågan böra kunna lösas på det sätt, att redan erlagda avgiftsbelopp
få vid detta överförande, om än utan ränta, tillgodoräknas
personalen vid inbetalningarna till den ordinarie personalens pensionsfond.
Så mycket större skäl anses föreligga härför, som ju ganska
kännbara avdrag å de första ordinarie månadslönerna måste vidkännas
till änke- och pupillkassan, och skulle därför i många fall detta tillgodoräknande
för personalen komma väl till pass och verka som en utjämning
i avlöningshänseende.
Förbundet har vidare framlagt vissa förslag till pensionsavgifternas
beräkning för överårig personal.
järnvägs- Järnvägsstyrelsen har i anledning av järnvägsmannaförbundets anmärk
styreisen.
ningar anfört följande: Emot de av styrelsen föreslagna pensionerna har anmärkts,
att de äro för små. I anledning härav hänvisar styrelsen till de så
nyligen som år 1910 av statsmakterna fastställda grunder för pensionering
av daglönare vid marinen och framhåller, att enligt dessa grunder en arbetare
vid flottans varv, som är yrkesutbildad hantverkare, icke kan erhålla
större pension än 450 kronor, under det att enligt styrelsens förslag
en dylik arbetare vid statens järnvägars verkstäder skulle komma att
i många fall uppnå en pension av 850 kronor. Åven den av styrelsen
för icke yrkeskunniga arbetare föreslagna högsta pensionen skulle i regeln
med minst 150 kronor överstiga pensionen för daglönare vid marinen.
Mot erinringen, att pensionerna skulle komma att understiga den
nu utgående sjukavlöningen, anmärker styrelsen, att enahanda förhållande
äger rum beträffande den ordinarie personalen. En ordinarie
tjänsteman, som exempelvis under två år varit tjänstledig på grund på
sjukdom, utan att det kunnat avgöras, huruvida han för framtiden bliver
tjänsteoduglig, uppbär under tiden sin avlöning med avdrag av
allenast tjänstgöringspenningar. Om han avskedas på grund av sjukdom
efter en tjänstetid av tio år, erhåller han en pension motsvarande allenast
17,5 procent av avlöningen, eller därest han är alldeles oförmögen att
bidraga till sin försörjning, motsvarande 50 procent av avlöningen.
Utgående från sin ovan omförmälda uppfattning om otillräckligheten
av den utav järnvägsstyrelsen föreslagna pensionen har järnvägsmannaförbundet
ansett pensionsfrågan böra lösas enligt principen, att
personalen själv bidrager till sin pensionering medelst erläggande av
avgifter. Styrelsen har redan förut såsom sin åsikt framhållit, att olikheten
i anställning mellan ordinarie och icke ordinarie personal i detta
avseende bör föranleda särskilda regler för sistnämnda personals pensionering
och fördenskull avstyrkt nyssberörda av järnvägsmannaförbundet
förordade sätt för ifrågavarande personals pensionering. Då sty
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
35
relsens uppfattning härutinnan överensstämmer med den, som tillämpats
av statsmakterna vid fastställande av grunderna för pensionering av
daglönare vid flottan, vilka i förevarande avseende äro fullt jämförliga
med huvudparten av den personal, för vilken nu ifrågasatta bestämmelser
äro avsedda, nämligen verkstads- och förrådsarbetare, saknar styrelsen
anledning att vidare uttala sig angående berörda spörsmål eller
ingå i granskning av järnvägsmannaförbundets förslag till pensionsfrågans
lösning i motsatt riktning mot den av styrelsen förordade. Styrelsen
inskränker sig till att endast framhålla, att ett av förbundet framställt
förslag om avgifter efter en stigande skala allt efter vederbörandes
ålder vid anställningen avviker från vad som enligt pensionslagen
den 4 juli 1910 gäller beträffande den ordinarie personalen, samt att
det av järnvägsmannaförbundet angivna sättet för lösande av de svårigheter,
som äro förenade med det av förbundet förordade systemet,
icke synes kunna godkännas från försäkringsteknisk synpunkt.
Styrelsen bar i detta sammanhang framhållit, hurusom möjlighet
alltid förefinnes för den, som önskar att själv bidraga till tryggande
av sin ålderdom, att medelst periodiska inbetalningar till försäkringsanstalt
förskaffa sig en livränta såsom tillskott till pensionen.
Nämnda syfte kunde ock tillgodoses genom den anordning, som föreslagits
i det av ålderdomsförsäkringskommittén nyligen avgivna betänkande
och som innefattas i 34 § av kommitténs förslag till lag om
allmän pensionsförsäkring. Denna anordning innebär, att en var svensk
man eller kvinna skulle genom erläggande av frivilliga avgifter kunna
bereda sig pension. Styrelsen håller före att, därest en dylik anordning
kommer till stånd, en lämplig utväg dymedelst beredes nu ifrågavarande
personal att genom egna bidrag bereda sig en högre pension än den,
som styrelsen anser sig kunna föreslå, och framhåller tillika, att statens
järnvägars förvaltning för sin del lämpligen skulle kunna medverka till
vinnande av ifrågavarande ändamål genom att uppbära erlagda avgifter
samt ombestyra deras inbetalning på föreskrivet sätt.
Järnvägsmannaförbundets hemställan, att den extra järn vägspersonalens
pensionering måtte, i likhet med vad som gäller för den ordinarie
personalen, grundas på egna avgifter, innebär en principiell avvikelse
i en viktig punkt från de båda ämbetsverkens förslag. Det kan vid
första påseendet synas, som om den av förbundet framkastade tanken vore
en enkel lösning av frågan, huru pensionernas belopp skola kunna göras
tillräckligt stora för att täcka behovet, utan att statskassan alltför mycket
belastas. Förbundet har därvid förutsatt, att extra personalen vid avgång
ur tjänsten utan pension skulle återfå sina pensionsavgifter helt
Departements
chefen.
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
och hållet eller med avdrag av något mindre belopp såsom gottgörelse
för förvaltningskostnaderna. Det faller emellertid genast i ögonen, att
en sådan anordning står i strid mot vad som gäller för ordinarie statstjänare.
Den kommitté, som förberedde lagen om civila tj än stinnehavares
rätt till pension, yttrade, att pensionsavgifter icke borde återfås i annan
form än pensionsförmån, allenast med ett avbillighetsskäl föreslaget undantag,
och i överensstämmelse härmed ha sedan föreskrifter influtit såväl i
nyssnämnda lag som i lagen angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar.
Anledningen härtill är naturligtvis i första hand av försäkringsteknisk
art. Då det gäller en pensionsförsäkring d. v. s. en försäkring,
där försäkringsfallet ej med nödvändighet måste inträffa, tager man vid
beräkning av kostnaderna hänsyn till den vinst för försäkringen i sin
helhet, som uppstår genom att en del försäkringstagare avgå — genom
dödsfall eller på annat sätt — utan pension. Berättigas försäkringstagarna
att återfå sina avgifter, kommer detta att inverka på kostnadsberäkningen
eller med andra ord statsbidraget och försäkringsavgifterna
måste höjas eller pensionerna sänkas. Så länge man icke ens vid pensioneringen
av de ordinarie statstjänstemannen, vilkas avgång utan pension,
frånsett dödsfall, kan antagas vara relativt ringa, ansett sig böra
medgiva återfående av pensionsavgifter annat än i sällsynta undantagsfall,
kan en dylik anordning icke ifrågasättas i förevarande fall, där
största delen av de försäkrade utgöres av verkstadspersonal med dess
svårberäkneliga avgång. Ovissheten om de blivande försäkringstagarnas
antal vållar, att kalkylerna torde lida av en viss osäkerhet, men denna
skulle i avsevärd grad stegras, om staten utfäste sig att betala högre
pensioner på grundval av dels statsbidrag och dels avgifter, som kunde
återfås. Järnvägsmannaförbundet har såsom stöd för sitt förslag åberopat,
att i reglementet för de enskilda järnvägarnas pensionskassa intagits
medgivande för delägare att återfå erlagda avgifter. Här föreligger
emellertid den mycket väsentliga skillnaden, att denna kassa endast
omfattar ordinarie personal. Det oaktat har naturligtvis förhållandet
i viss mån inverkat på avgifternas storlek.
En anordning som den av järnvägsmannaförbundet ifrågasatta —
vare sig inbetalda avgifter skulle återfås vid avgång eller ej — medför
också betydande praktiska svårigheter vid genomförandet. I allt fall
synes det icke vara möjligt att för närvarande vidtaga anordningar i
sådant syfte. Varje försök härtill skulle sannolikt för flera år fördröja
den såväl ur järnvägarnas som framför allt ur personalens egen synpunkt
viktiga frågan om extra personalens pensionering. Det må därför lämnas
åt framtiden att efter omständigheterna söka vinna den påbyggnad av
37
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 228.
pensioneringen, som järnvägsmannaförbundet ifrågasatt och som tvivelsutan
är önskvärd för att ifrågavarande personal må bli än bättre tryggad
vid avsked på grund av ålder eller sjuklighet.
Tillsvidare kan personalen själv medverka till förbättrade ekonomiska
förhållanden på ålderdomen genom försäkring i enskild försäkringsanstalt.
Möjligt är också, att ett genomförande av det under Riksdagens prövning
liggande förslaget om en allmän pensionsförsäkring skall kunna lämna tillfälle
att tillmötesgå de önskningar om förbättrade pensionsvillkor på grund
av personalens egna inbetalningar, som järnvägsmannaförbundet påyrkat.
Då pensioneringen således enligt min mening, åtminstone för närvarande,
måste grundas uteslutande på statens bidrag, torde pensionsbeloppen
icke kunna sättas högre än de av järnvägsstyrelsen föreslagna
I själva verket överstiga dessa pensioner med ett par tiondels procent statsbidraget
till den ordinarie personalens pensionering. Det återstår då att undersöka,
om dessa belopp, såsom statskontoret ansett, äro för högt tilltagna.
Jag ber då först att få hänvisa till följande jämförelsetabell mellan
de av ämbetsverken föreslagna maximipensionerna under erinran tilllika,
att enligt statskontorets förslag högsta pensionsbelopp ernås först efter
40 tjänstår, men enligt järnvägsstyrelsens förslag redan efter 35 tjänstår.
Maximipension enligt
Järnvägs sty-
Statskontorets
relsens förslag.
förslag.
1) Manliga e. o. tjänstemän av högre grad samt mästare i verkstäder ...
1,500
1,200
2) Förmän i verkstäder ................................................................
1,200
1,000
3) Kvinnliga tjänstemän av högre grad.............................................
4) Lokomotivreparatörer, maskinister vid elektriska kraft- oeh belys-
ningscentraler, arbetare i verkstäder oeh förråd, som äro yrkes-
1,000
800
utbildade hantverkare samt banarbetare med dylik utbildning......
5) Vagnreparatörer, gasverksförmän oeh kranskötare vid kollossnings-
850
675
kran .................................................................................
6) Förrådsförmän, maskin- och pannskötare, lokomotiveldare samt telefon-
800
650
och elektriska belysningsarbetare.............................................
7) Manliga kontorsbiträden, banvakter, banarbetare, som icke äro yrkesutbil- dade hantverkare, trädgårdsarbetare, vagn- och stallkarlar, gasverks- arbetare, förrådsvakter, portvakter, vaktmästare, nattvakter, stations- karlar, kontorsvakter, notisbärare, telegrambud och bromsare samt
700
500
förut ej nämnda verkstads- oeh förrådsarbetare ........................
650
475
8) Vagnstäderskor samt andra kvinnliga e. o. tjänstemän av lägre grad ...
450
400
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
I det jag erinrar, att enligt grunderna för järnvägsstyrelsens förslag
den ifrågavarande extra personalens pensioner uppgå till 3/s av den
ordinarie personalens med motsvarande avlöning, ber jag, för att underlätta
jämförelsen, att få hänvisa till följande tablå, som upptager avlöningar
och pensioner för några kategorier ordinarie tjänstemän, tämligen
jämförliga med ifrågavarande extra personal.
Tablå
utvisande de ålderspensioner (motsvarande 70 % å avlöningen), vartill tjänstemän
i nedan angivna befattningar äro berättigade enligt lagen angående
rätt till pension för tjänstemän vid Statens järnvägar den 4 juli 1910.
Befattningar.
Avlöning *)
per år kr.
Pensions- belopp, kr.
Tjänstemän av högre grad:
Telegrafist..........''........................................................ ............
3,600
2,520
Bitare, manlig kontorsskrivare, stations skrivare ....................................
3,240
2,268
Kvinnlig bokhållare..............................................................................
2,520
1,764
» kontorsskrivare........................................................................
2,160
1,512
Tjänstemän av lägre grad:
Lokomotivmästare........................................................................
3,610
2,520
Vagnmästare....................................................................................
3,240
2,268
Overbanmästare, lokomotivförare, maskinist ........... ......................
2,520
1,764
Banmästare av l:a klass, trädgårdsmästare, stationsmästare å 5:te klassens
station, bangårdsmästare, förrådsmästare, tågmästare.....................
2,160
1,512
Banmästare av 2:a klass, vagnförman, stallförman, stationsmästare å 6:te Idas-
sens station, konduktör, paokmästare, manligt kontorsbiträde, stations-
förman, portvakt å l:a klassens station .........................................
1,800
1,260
Lokomotiveldare, vagnskötare, förrådsförman, maskin- och pannskötare, stations-
mästare å 7:e klassens station ..............................
1,656
1,159
Portvakt vid verkstad........................... ......
1,512
1,058
Pörhandseldare, rorgängare, timmerman å ångfärja....................................
1,440
1,008
Kvinnligt kontorsbiträde, vaktmästare, vagn- och stallkarl, banvakt, förråds-
vakt, stationskarl..............................................
1 3fi8
Eldare å ångfärja..........................
1,224
857
Matros å ångfärja .............................
1,152
806
*) Arvode 4- 20 % därå.
Det är tydligt, att även med järnvägsstyrelsens förslag extra personalens
pensioner måste bli avsevärt lägre än den ordinarie personalens,
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
samt att statskontorets förslag innebär en väsentlig försämring i detta
avseende. Det torde kunna ifrågasättas, om de pensioner, som ifrågavarande
tjänstemän skulle erhålla enligt sistnämnda förslag, äro tillräckliga
för personer i den levnadsställning och med den avlöning under
tjänstetiden, varom här är fråga.
I sista hand blir avgörandet naturligtvis en kostnadsfråga, och jag
hänvisar därför redan här till den överslagsberäkning för de olika alternativen,
som jag låtit verkställa. Enligt denna uppgå kostnaderna för statskontorets
förslag knappast till mer än 75 procent av kostnaden för järnvägsstyrelsens
förslag.
I övrigt synes mig järnvägsstyrelsens förslag framför statskontorets
hava den förtjänsten, att det förra ansluter sig till pensioneringsbestämmelserna
för den ordinarie personalen jämväl däri, att pensionen såvitt
möjligt rättas efter den individuella inkomsten under tjänstetiden, under
det statskontorets förslag i sistnämnda avseende, såsom järnvägsstyrelsen
påpekat, kan medföra mycket stora ojämnheter.
I följd av vad nu anförts anser jag, att statskontorets förslag icke
ger de pensioner, varpå ifrågavarande personal, med hänsyn till ställning
och avlöningsförmåner, bör kunna äga skäliga anspråk; och då den ökade
kostnad, som järnvägsstyrelsens förslag medför, icke synes mig i sig alltför
avskräckande, förordar jag i förevarande avseende sistnämnda förslag.
Beträffande den ekonomiska innebörden av förslaget har, på uppdrag Förslagets
av järnvägsstyrelsen, t. f. byrådirektören i riksförsäkringsanstalten Karl c^”nehöröka
Dickman verkställt matematisk utredning. JämYägs.
I fråga om denna utredning har styrelsen till en början framhållit, styrelsen,
att densamma är verkställd under förutsättning, att sjukpensionen i det
fall, d. v. s. att vederbörande icke kan bidraga till sin försörjning, skulle
utgöra minst 50 % av full pension. Styrelsen har emellertid sedermera,
såsom framgår av förslaget, kommit till den uppfattning, att nämnda
procentsats bör, i överensstämmelse med de grunder, som gälla för den
ordinarie personalen, ökas till 70 % av full pension, men enligt en av
byrådirektören Dickman verkställd särskild beräkning inverkar denna
höjning icke avsevärt på pensioneringskostnaden, särskilt med hänsyn
därtill, att man vid beräkningen i sin helhet utgått därifrån, att ovannämnda
förhållande alltid skulle inträda, vilket naturligen i verkligheten
icke kommer att bliva fallet.
Vidare har styrelsen anmärkt, att det föreliggande förslaget innefattar
en del smärre jämkningar i övrigt i de principer, som lagts till
grund för den matematiska utredningen. Sålunda har i densamma antagits,
att högsta pensionen skulle motsvara ungefär 50 % av avlöningen
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228,
i stället för såsom i förslaget 47 procent. Vidare har hänsyn icke tagits
till den av styrelsen föreslagna begränsningen av högsta pensionsbeloppen
för verkstads- och förråds arbetare, utan har man vid beräkningen av
dessa arbetares pensioner utgått från de i verkligheten för vederbörande
bestämda timlönerna och sålunda även bortsett från de nedsättningar,
som enligt förslaget skulle komma att inträda för arbetare å de dyrare
orterna. Då en beräkning av den inverkan, som de nu angivna jämkningarna
i det ursprungliga förslaget skulle komma att medföra på utredningens
resultat, skulle bliva ganska tidsödande, samt dessa jämkningar
dessutom komma att nedsätta pensioneringskostnaden, har styrelsen
ansett sig kunna utgå från beräkningarna utan någon sådan jämkning.
Av utredningen framgår, säger styrelsen vidare, att, om de föreslagna
bestämmelserna redan nu vore gällande, skulle icke mindre än
480 personer redan vara berättigade att erhålla pensioner till ett sammanlagt
belopp, för år räknat, av 255,263 kronor, motsvarande ett kapitalvärde
av 2,185,184 kronor.
Härvid är att märka, att nyssnämnda belopp, 255,263 kronor, icke
kan anses såsom en ökad utgift för statens järnvägar i följd av den
ifrågasatta pensioneringen. Först och främst bör detta belopp minskas
med ett belopp, som ungefär motsvarar summan av under år 1911 till
viss del av ifrågavarande personal utbetald sjukavlöning eller omkring
100,000 kronor. Härtill kommer, att en stor del av den i tjänst varande
personalen på grund av ålderdom och därav nedsatta kroppskrafter utför
mindervärdigt arbete. Verkställd utredning giver vid handen, att av
den i tjänst varande personalen 355 personer med en avlöning av tillhopa
omkring 450,500 kronor uppnått pensionsålder enligt de ifrågasatta
bestämmelserna, och att av dem icke mindre än 118 personer med
eu avlöning av omkring 140,000 kronor hava uppnått en ålder av 70
år eller däröver. Då större delen av dessa befattningshavare vid avgången
icke kommer att ersättas av ny personal, samt deras avlöning
sålunda inbesparas, antager styrelsen, att de pensionsbelopp, som under
de närmaste åren komma att utbetalas, knappast kunna anses medföra
någon ökad utgift för statens järnvägar.
Av utredningen framgår vidare, att kapitalvärdet av eventuella pensioner
för övriga nu anställda i beräkningen medtagna personer till ett
antal av 3,663 stycken kan uppskattas till 8,221,075 kronor.
Kostnaden för pensionering av nyinträdande personal i den utsträckning,
att antalet extra befattningshavare inom de särskilda åldersgrupperna
framdeles blir lika stort som för närvarande, har beräknats till 4,116,974
kronor.
41
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 228.
Kapitalvärdet av pensionerna för såväl nuvarande personal som
för dem, vilka inträda i de avgångnas ställe, utgör alltså sammanlagt
14,523,233 kronor, vilken kostnad skulle kunna täckas genom ständigt
lika årliga förskottsavsättningar av 531,679 kronor.
De nu omförmälda beräkningarna äro gjorda under förutsättning,
att ifrågavarande personal bibehålles vid samma antal som för närvarande.
Emellertid antager styrelsen, att en ökning av pensionskostnaden kommer
att inträda genom ökning av personalens antal. Detta gäller åtminstone
verkstadspersonaien, under det att, vad angår den extra ordinarie personalen,
snarare en minskning i antalet av dem, å vilka ifrågavarande
pensionsbestämmelser skulle tillämpas, kan förutses beroende på ändrat
rekryteringssätt ifråga om denna personal.
För att erhålla uppfattning om i vad mån en ökning av verkstadspersonaien
kommer att medföra ökning av pensioneringskostnaden har
styrelsen låtit byrådirektören Dickman verkställa särskild utredning,
varav inhämtas, att det genomsnittliga kapitalvärdet av pensionen för
varje nytillkommen verkstadsarbetaretjänst utgör 1,485 kronor, vilket
belopp skulle kunna täckas genom en årlig avsättning av 54 kronor
38 öre.
Då personalens ökning är beroende på omständigheter, som svårligen
kunna på förhand beräknas, samt för övrigt, såsom ovan anmärkts,
ökningen av verkstadspersonaien kan antagas i viss mån motvägas av
minskning i antalet extra ordinarie tjänstemän, har styrelsen ansett sig
kunna beträffande frågan om lämpligaste sättet för ordnande av pensioneringens
ekonomiska sida utgå från det nuvarande personalantalet.
Såsom förut nämnts, skulle pensioneringskostnaden för en personal
av samma storlek som den nuvarande kunna täckas genom årliga förskottsavsättningar
av 531,679 kronor.
Att det icke kan ifrågasättas att endast årligen gälda förfallande
pensioner, vilkas belopp skulle hastigt stiga och varigenom större delen
av pensionskostnaden komme att kastas på framtiden, finner styrelsen
uppenbart.
|i§;.?•!.Tvärt om synes det styrelsen lämpligt, att man söker ordna saken
så, att genom årliga avsättningar, förslagsvis under 40 år, pensioneringskostnaden
gäldas dels för den nuvarande personalen, dels ock för nyantagen
personal i den mån, som anställning sker i avgången personals
ställe, så att man efter nämnda tids förlopp endast behöver erlägga ett
belopp, som motsvarar den normala kostnaden för pensioneringen.
Enligt en av byrådirektören Dickman verkställd utredning rörande
sättet för pensioneringskostnadens gäldande i dylik riktning visar det
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 172 höft. (Nr 228.) 6
42
Statskontoret.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
sig, att om under vart och ett av de 40 närmaste åren avsättning sker
av 609,854 kronor, skulle därefter för täckande av hela pensioneringskostnaden
erfordras en årlig summa av 262,347 kronor, motsvarande
årliga kostnaden för härefter nyantagen personals pensionering.
_ Styrelsen har förordat ett dylikt sätt för bestridande av kostnaden
för ifrågavarande pensionering; och skulle alltså i överensstämmelse härmed
årligen avsättas av tralikmedel ett visst belopp, betydligt överstigande
de för en lång framtid årligen utfallande pensionerna. Av
dessa avsättningar skulle alltså bildas en fond, som göres räntebärande.
Styrelsen föreslår, att förvaltningen av denna fond övertages av statskontoret,
på sätt redan ägt rum beträffande pensionsfonden för den
ordinarie personalen vid statens järnvägar. De årligen utfallande pensionerna
anser styrelsen böra förskottsvis gäldas med trafikmedel av
järnvägsstyrelsen, som vid inbetalningen till statskontoret av den fastställda
avsättningen gottgör sig det sålunda utbetalda beloppet.
Enligt järnvägsstyrelsens förslag skulle sålunda av trafikmedel utgå
till pensionering av ifrågavarande personal ett årligt belopp av 610,000
kronor. Enligt det föregående inbesparas emellertid genom pensionering
från och med år 1913 av extra personal samt verkstads- och förrådsarbetare
i sjukavlöningar c:a 100,000 kronor samt i avlöningar till personer
70 år gamla och därutöver c:a 140,000 kronor. Ytterligare inbesparingar
beräknas kunna ske genom pensioneringen av de 237 personer,
som visserligen uppnått åldersgränsen för pensions erhållande
men ännu icke 70 års ålder. Denna personalgrupp uppbär c:a 310,000
kronor i avlöning, och anser styrelsen en väsentlig del av detta
belopp kunna inbesparas genom anställande av ett mindre antal fullt
arbetsdugliga personer i de pensionerades ställe. Att närmare beräkna
denna besparings storlek är icke möjligt, säger styrelsen, men torde med
ledning av de anförda siffrorna kunna antagas, att statsbanornas budgetför
år 1913 ej genom den föreslagna pensioneringen kommer att belastas
med mer än omkring 300,000 kronor.
Statskontoret erinrar beträffande kostnadsfrågan, att det av statskontoret
framlagda förslaget till pensioneringsgrunder innebär i jämförelse
med järnvägsstyrelsens förslag ändringar i huvudsakligen följande
avseenden, nämligen: att rätt till pension skulle inträda först
vid en tjänstetid av 25 år, under det att järnvägsstyrelsen föreslagit,
att sådan förmån kunde erhållas redan vid 15 års tjänstetid, att pensionsmaximum
skulle nås enligt statskontorets förslag först vid 40
tjänstår men enligt järnvägsstyrelsens förslag redan vid 35, varvid
dock är att märka, att tjänstetiden får räknas enligt statskontorets förslag
redan från fyllda 18 år, under det att tjänstetid före 21 år enligt
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228-
järnvägsstyrelsens förslag icke får medräknas; att pensionsåldern enligt
statskontorets förslag satts till 65 år såsom allmän regel, under det att
enligt järnvägsstyrelsens förslag pensionsåldern för vissa dock jämförelsevis
fåtaliga grupper satts dels högre dels lägre; att sjukpension, som
enligt § 2 b i järnvägsstyrelsens förslag kan erhållas så snart 15 års
tjänstetid oberoende av levnadsåldern uppnåtts, däremot enligt statskontorets
förslag kan erhållas först vid 55 levnads- och 25 tjänstår;
samt att pensionerna enligt statskontorets förslag i allmänhet minskats
med belopp, motsvarande omkring 10 % av avlöningen eller alltså med
c:a 20 % av de utav järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppen, dock
att enligt statskontorets förslag pensionsbeloppet vid 25 och 26 tjänstår
synes bliva något högre än enligt järnvägsstyrelsens förslag.
Verkningarna i kostnadsavseende av dessa jämkningar anser statskontoret
exakt kunna angivas endast efter försäkringsteknisk utredning;
men statskontoret föreställer sig, att med dess förslag måste följa en ej
oväsentlig nedsättning av kostnaderna.
Statskontoret framhåller emellertid, att i alla händelser kostnaderna
för nu ifrågavarande pensionering bliva synnerligen betydliga. Att
dessa kostnader icke böra till väsentlig del kastas på framtiden utan
alltifrån början ett anslag utgå, som betydligt överstiger vad som för
närvarande är att vänta i årskostnad, finner statskontoret i likhet med
järnvägsstyrelsen vara välbetänkt och riktigt. Huruvida en så ansenlig
fondbildning, som med järnvägsstyrelsens förslag synes följa, är lämplig
eller av förhållandena påkallad, anser statskontoret dock kunna ifrågasättas.
I alla händelser har emellertid statskontoret icke något att
erinra mot att bestyret med förvaltningen av den blivande fonden anförtros
åt statskontoret; och anhåller statskontoret att i sinom tid bliva
satt i tillfälle att avgiva förslag till de närmare bestämmelser i detta
avseende, som kunna anses erforderliga.
Då det för en jämförelse mellan järnvägsstyrelsens och statskontorets
förslag synts mig vara av vikt att ha tillgång till en utredning av
kostnaderna för det sistnämnda, har jag låtit byrådirektören Dickman
versktälla en överslagsberäkning av de besparingar, detta förslag medför.
Dickman har härom anfört, att med en visserligen mycket
approximativ beräkning kostnaden för pensionering i enlighet med statskontorets
förslag befunnits utgöra knappast mer än 75 procent av kostnaden
enligt järnvägsstyrelsens förslag.
Den besparing, som genom statskontorets förslag skulle uppkomma,
kan ingalunda anses obetydlig. Det gäller emellertid att skaffa tillfredsställande
pensionering åt en så stor personalgrupp som över 4,100 per
-
Departements
chefen.
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
soner, och järnvägsstyrelsens förslag har ur denna synpunkt så väsentliga
företräden framför statskontorets, att jag för min del, oaktat de större
kostnaderna, anser mig böra förorda detsamma.
Statskontoret har också ifrågasatt, huruvida en så ansenlig fondbildning,
som järnvägsstyrelsens förslag innebär, verkligen är nödvändig.
Nämnda fondbildning kan ju anses motsvara kostnaden för den nuvarande
generationens pensionering. Avsättningen kan bortfalla eller minskas,
om man helt och hållet eller till större eller mindre del avstår
från att sörja för denna kostnad genom fondbildning, men följden blir
då enligt Dickmans beräkning, att inom ganska kort tid pensioneringskostnaden
skulle växa till omkring 850,000 kronor. Något sådant torde
knappast vara av statskontoret åsyftat. Det kan också tänkas, att den
årliga kostnaden nedbringas, därigenom att fondbildningen fördelas på
flera år, exempelvis 60 eller 80, i stället för de av järnvägsstyrelsen
beräknade 40. En av byrådirektören Dickman på min begäran verkställd
beräkning visar, att vid avsättning under 60 år den årliga kostnaden
uppgår till 577,181 kronor, svarande mot det i järnvägsstyrelsens
skrivelse omnämnda beloppet 609,854 kronor. Emellertid synes det mig
mindre välbetänkt att fördela kostnaden på en längre följd av år än 40,
särskilt med hänsyn till den oberäkneliga ökningen av verkstadspersonalen.
Den årliga avsättningen skulle därför i enlighet med järnvägsstyrelsens
förslag beräknas till 610,000 kronor, varav emellertid 300,000
kronor av styrelsen anses uppvägas av inbesparingar å sjukavlöningar
m. m., merkostnaden skulle således utgöra 310,000 kronor. Med hänsyn
till det belopp, vartill nettoinkomsten av statens järnvägar beräknats för
år 1914, torde försiktigheten emellertid bjuda att ej belasta statsbanornas
utgiftskonto för nämnda år med hela det sistnämnda beloppet, utan
torde det böra fördelas på samtliga för fondens åstadkommande beräknade
40 år, vilket medför en ökning av avsättningen och merkostnaden
med 14,643 kronor. I avrundade tal uppgår således den verkliga utgiften
för statens järnvägar i följd av försäkringen till 325,000 kronor
om året och den årliga avsättningen till 625,000 kronor.
Jag övergår härefter till en motivering av de föreslagna specialbestämmelserna,
i den män sådan erfordras och ej framgår av det föregående.
Såsom regel gäller, att bestämmelserna äro avfattade i nära anslutning
till lagen angående pension för de ordinarie järnvägstjänstemännen.
1 § 2 av järnvägsstyrelsens ursprungliga förslag fanns infört ett
moment d) av följande lydelse: »den, som före uppnåendet av den under
c) i varje fall stadgade levnadsålder efter sammanlagt minst 15 års
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
45
anställning vid något statens verk eller inrättning, därav åtminstone de
5 sista åren i stadigvarande tjänst vid statens trafikerade järnvägar,
entledigas annorlunda än efter egen ansökan eller på grund av fel eller
försumlighet i tjänsten eller därför, att han ådömts straff för grövre brott».
Härom anförde statskontoret, att detta stadgande syntes mindre
lämpligt; utan avseende på uppnådd viss levnadsålder tillförsäkrar stadgandet
pension åt befattningshavare, vilken efter minst 15 tjänstår entledigas
annorlunda än efter egen ansökning eller på grund av fel eller
försumlighet i tjänsten eller därför att han ådömts straff för grövre
brott. Enligt detta stadgande, vilket huvudsakligen synes åsyfta att
ordna förhållandet vid inskränkning av järnvägs- eller verkstadsdriften,
skulle exempelvis en 36-årig gasverksförman, som efter 15 års tjänst
entledigas av anledning, att järnvägsstyrelsen icke-längre har användning
för honom, för sin återstående livstid komma i åtnjutande av en
pension till belopp, enligt de av järnvägsstyrelsen föreslagna grunderna,
av omkring 200 kronor. I ett sådant fall anser statskontoret, att en
gratifikation möjligen kan vara på sin plats, men kan icke finna en
livstidspension i regel av omständigheterna påkallad. För övrigt förefaller
det statskontoret lämpligare, att frågan om pension eller annan
gottgörelse i varje förekommande fall av sådan art, som i nämnda stadgande
åsyftas, göres till föremål för särskild prövning.
I statskontorets förslag finnes ingen bestämmelse av motsvarande
innehåll upptagen.
I anledning av denna anmärkning föreslog järnvägsstyrelsen följande
omredigering av momentet: »den, som efter uppnådda 50 levnadsår
och minst 15 års anställning» — — — —.
Järnvägsmannaförbundet anför i anledning härav, att den av statskontoret
föreslagna och av järnvägsstyrelsen godtagna förändringen i §
2 mom. d) av pensionsförslaget skulle innebära, att personer intill 50 års
ålder, oavsett tjänstetidens längd, skulle kunna entledigas från sina befattningar
till följd av ändrade arbetsförhållanden eller i övrigt av skäl,
till vilka personerna själva i ingen mån bidragit, utan att erhålla någon
som helst pension. Således skulle kunna inträffa, att personer, som
ägnat järnvägen en tjänstetid av 30 år och däröver av sin bästa arbetskraft,
just då utsikterna till erhållande av annan anställning vore tämligen
små, komme att avskedas utan något som helst statens ansvar för
de avskedades framtida öde.
I förtröstan på en blivande pension är ju förklarligt, om en dylik
person uraktlåtit att medelst livränta eller på annat sätt trygga sig för
ålderdomen, och komme han således att stå dubbelt besviken. Dessutom
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
skulle ju ett fullständigt osäker hetstillstånd vila över afl den personal,
som denna pension berör, ända intill den dag då den föreskrivna åldersgränsen
uppnåtts. Och att detta kunde medföra konsekvenser ur flera
synpunkter är rätt påtagligt. Att trygghetskänslan ingalunda stärktes
därav, att avskedanden under nämnda förhållanden gott kunde försvaras
ur ren drifts- eller ekonomisk synpunkt från verkets egen sida, är ju
också tydligt. Särskilt med tanke på den mängd arbeten och befattningar,
som äro speciella för järnvägsdriften, synes detta förslag innebära
ett så uppenbart missförhållande, då det ju ändå är fråga om
pensionering, att detsamma väl näppeligen borde vinna statsmakternas
bifall.
Den av järnvägsstyrelsen förut föreslagna bestämmelsen skulle
otvivelaktigt kunna medföra pensionering av personer, som vore i sin
bästa arbetskraft och vilka utan någon svårighet kunde vinna ersättning
för den anställning de mistat. Med styrelsens sista redaktionsförslag
är detta förebyggt. Skulle däremot inträffa fall, då pensionering före
50 års ålder vore påkallad av starka billighetsskäl, antager jag såsom
visst, att statsmakterna skola visa allt rimligt tillmötesgående. Jag
har således anslutit mig till järnvägsstyrelsens senaste förslag.
I § 3 har i enlighet med styrelsens förslag bland de förhållanden,
som icke medföra avdrag å tjänstårsberäkningen, upptagits fullgörande
av värnplikt. Då den utredning angående åtgärder till förekommande
av menliga följder av inkallelse till värnplikt, som igångsatts i anledning
av Riksdagens skrivelse i ämnet år 1912, blivit fullbordad, torde
motsvarande stadgande böra upptagas i övriga pensionslagar. I anledning
av framställning från järnvägsmannaförbundet har vidare bland de
förhållanden, som icke medföra avdrag å tjänstårsberäkningen, upptagits
offentligt uppdrag samt resa, som med vederbörligt tillstånd företagits
till egen utbildning.
Andra punkten i §:n har tillkommit på förslag av statskontoret (se
dess § 11).
Den i § 5 intagna skalan för beräkning av pension för dem, som
uppnått pensionsåldern utan att innehava den för erhållande av högsta
pension föreskrivna tjänstålder, är uppgjord i överensstämmelse med den,
som förekommer i § 9 av nådiga kungörelsen den 4 juli 1910 med
övergångsbestämmelser angående rätt till pension för vissa tjänstemän
vid statens järnvägar, med iakttagande därav att i nu föreliggande bestämmelser
minimitjänståldern för erhållande av pension föreslagits till
15 år, samt att såsom villkor för erhållande av högsta pension föreskrivits
35 tjänsteår.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228-
47
Enligt § 12 i järnvägsstyrelsens ovannämnda order den 8 februari
1908 kan avlöningen nedsättas för personal, som uppnått 60 års ålder
och utför ett mindre gott arbete eller på grund av sjuklighet eller vanförhet
fått sin arbetsförmåga nedsatt.
Järnvägsmannaförbundet har anmärkt, att denna nedsättning kunde
utöva inverkan på pensionerna.
Järnvägsstyrelsen medgav, att anmärkningen kunde vara befogad,
om det också hörde till undantagen att lönereduktion skedde före 65
års ålder. Järnvägsstyrelsen föreslog emellertid det tillägg till § 6, som
återfinnes i sista punkten av mitt förslag.
Angående § 7 anförde järnvägsstyrelsen, att däri, till förebyggande
därav, att pension på grund av sjukdom efter kortare tjänstetid skulle
bliva allt för obetydlig för personal med låg avlöning, intagits bestämmelse
om ett minimibelopp för dylik pension. Vidare har här, i likhet
med vad som stadgas i 6 § i pensionslagen, föreslagits en viss minimipension
för det fall, att vederbörandes sjukdom omöjliggör för honom
att bidraga till sin försörjning. Beloppet av denna minimipension, 70
% av högsta pensionen eller 35 procent av avlöningen, motsvarade
ungefär den sjukpension, 50 % av avlöningen, som i liknande fall utgår
till ordinarie personal enligt pensionslagen med den modifikation, som
betingas av att nu ifrågavarande personal enligt förslaget icke skulle
bidraga till sin pensionering.
Järnvägsmannaförbundet anmärkte, att minimibeloppet för sjukpensionen,
150 kronor, vore alltför obetydligt.
I anledning härav anförde järnvägsstyrelsen, att styrelsen ej ansett
sig kunna föreslå högre belopp med hänsyn därtill, att en ordinarie
tjänsteman i lägsta avlöningsgruppen, som på grund av sjukdom avskedas
efter 10 års tjänstetid och sålunda därunder erlagt pensionsavgifter,
kan få åtnöjas med sjukpension av 215 kronor.
På grund av sistnämnda förhållande anser jag mig böra förorda
järnvägsstyrelsens förslag. Det sista stycket i paragrafen, som är hämtat
från lagen om de ordinarie järnvägstjänstemännens pensionering,
torde utgöra korrektiv mot alltför obetydliga pensioner, om pensionstagaren
befinner sig i nödställd belägenhet.
Såsom jag ovan anfört utgår för närvarande en slags pension i
form av sjukavlöning, i regel uppgående till hälften av vederbörandes
avlöning.
Järnvägsmannaförbundet har såsom en huvudanmärkning mot styrelsens
förslag anfört, att det skulle innebära en avsevärd försämring
§ 6.
§ 7.
Övergångs
bestämmel
ser.
Järnvägs
manna
förbundet.
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
Järnvägs
styrelsen.
för sådan personal, som nu är pensionerad medelst sjukavlöning. I övrigt
liar förbundet, delvis med hänsyn till den av förbundet gjorda hemställan
om pensioneringens grundande jämväl på tjänstemännens egna
avgifter, föreslagit följande övergångsbestämmelser rörande vid pensionsbestämmelsernas
ikraftträdande anställd personal:
a) att personal, som icke uppnått en levnadsålder av 35 år, har
skyldighet erlägga bidrag till sin pensionering;
b) att personal, som uppnått en levnadsålder av 50 år, erhåller vid
avsked på grund av inträffad sjukdom eller invaliditet eller vid uppnådda
60 levnadsår en pension motsvarande den enligt förutvarande
praxis utgående sjukavlöningen;
c) att personal i en levnadsålder av 35—50 år må efter eget val
äga rätt att erlägga avgifter och då erhålla pension enligt samma grunder
som personal med mindre än 35 levnadsår, eller också att icke erlägga
avgifter, då pension beräknas efter enahanda grunder som för
personal med högre levnadsålder än 50 år;
d) att personal, som omförmäles under punkt c), och som själv erlagt
avgifter, men som på grund av sjukdom eller invaliditet erhåller
pension före den tidpunkt, då gällande bestämmelser berättiga därtill,
erhåller pension enligt samma grunder som under punkt b) omhandlade
personal, dock med den förhöjning, som motsvarar värdet av erlagda
avgifter;
e) att ingen försämring må vidtagas för den personal, som enligt
kungl. styrelsens order nr 8 § 11 tilläggsbestämmelse redan åtnjuter
eller kan komma i åtnjutande av en högre ersättning än halv daglön
vid sjukdom eller invaliditet till följd av skada i tjänst; samt
f) att eventuell minskning i löneförmåner beroende på hög ålder
eller eljest nedsatt arbetsförmåga icke må inverka på pensionen.
Härom anför järnvägsstyrelsen, att järnvägsmannaförbundets förslag
innebär, att var och en, som vid bestämmelsernas trädande i kraft uppnått
35 års ålder, skall vara befriad från att erlägga pensionsavgift,
men i allt fall vara berättigad till en pension, motsvarande minst halva
avlöningen. I överensstämmelse härmed skulle alltså exempelvis en 40
årig verkstadsarbetare med en årslön av 1,200 kronor, vilken efter en
tioårig tjänstetid pensioneras på grund av sjukdom, erhålla i pension
600 kronor, under det att, såsom ovan påvisats, en ordinarie stationskarl,
som pensioneras under liknande omständigheter, skulle få åtnöjas
med en pension av 215 kronor. Uppenbart är, säger styrelsen, att
49
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition. Nr 228.
styrelser! icke kan biträda ett förslag, som medför dylika missförhållanden.
Vad särskilt angår den personal, som nu är i åtnjutande av
sjukavlöning och som enligt styrelsens förslag skulle tilldelas en i förhållande
till tjänstetiden bestämd sjukpension, kan ju icke bestridas, att
densamma kali få vidkännas en nog så kännbar nedsättning i sin årsinkomst.
Styrelsen framhåller dock härvidlag, att för de tall, då vederbörande
icke kan bidraga till sin försörjning, styrelsen föreslagit eu
sjukpension, som oavsett tjänstealdern motsvarar minst oo procent av
vederbörande avlöning. För övrigt framhåller styrelsen, i anledning
av vad från järnvägsmannaförbundets sida i detta sammanhang anförts,
att den omständigheten att styrelsen, i avvaktan pa den föreliggande
pensionsfrågans lösning, icke ansett sig böra nedsätta sjukavlöningens
belopp, icke rimligen bör medföra, att nu ifrågavarande personal författningsenligt
tillerkännes eu ställning i pensionshänseende, som i
många fall skulle bliva vida fördelaktigare än vad som gäller för den
ordinarie personalen.
Vad beträffar dem, som för närvarande uppbära sjukavlöning,_ har Departementsdet
synts mig önskvärt, om eu sådan övergångsbestämmelse kunde givas,
att dessa undginge att få sina levnadsvillkor försämrade genom pensioneringen.
. .... .,
En undersökning, som jag i sådant syfte vidtagit, har emellertid
givit vid handen, att stora svårigheter möta mot att låta de personer
fortfarande uppbära sjukavlöning, som för närvarande uppbära sådan
avlöning, men enligt förslaget icke bliva berättigade till full pension.
Jag fäster mig då mindre vid att därmed kostnaderna för pensioneringen
naturligtvis skulle ökas. Detta bleve i allt fall ett tillägg, som minskas och
slutligen upphör i samma män, som de nu sjukavlönade falla bort. Den
årliga merkostnaden för pensioneringen uppgår ej heller, enligt vad jaginhämtat,
till något särdeles avsevärt belopp, omkring 36,500 kronor
till en början. .
Däremot har en jämförelse med vad som gäller för den ordinarie
personalen i motsvarande hänseende väckt mina betänkligheter mot
övergångsbestämmelser i antytt syfte. Det förhåller sig nämligen så,
att enligt 6 § i 1910 års lag sjukpension till ordinarie personal utgår
allt efter antalet av de år, under vilka den pensionsberättigade innehaft
ordinarie statstjänst, med belopp som först vid 25 tjänstår kommer upp
till 50 procent av avlöningen. Denna regel överensstämmer tydligen också
med de i 1907 års lag om pension för civila tjänstemän givna bestämmelser
om avkortad pension för den, som avgår med lägre tjänstålder
än den i pensionslagen stadgade. Dessa föreskrifter torde också vara av
Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 172 käft. (Nr 228).
50
Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr Säd.
en så grundläggande betydelse, att någon ändring däri svårligen kan
nu ifrågasättas. Men vid sådant förhållande synes det mig, att en övergångsbestämmelse,
enligt vilken de, som nu åtnjuta 50 procent i sjukavlönmg,
Unge behålla densamma för framtiden, oavsett tjänstålder, skulle
gentemot den ordinarie personalen framstå såsom eu orättvisa.
Koiiektivet mot allt för låga pensioner torde dessutom finnas i bestämmelsen
i § ( av förslaget, enligt vilken bestämmelse sjukpension
icke må understiga JO procent av den eljest vederbörande tillkommande
pensionen, därest de förhållanden, som grundat rätten till sjukpension,
omöjliggöra för vederbörande att bidraga till sin försörjning. Med
tillämpning av detta stadgande tror jag, att de största svårigheterna
vid övergången skola kunna övervinnas.
okulle i något speciellt fall övergången till de av mig föreslagna
bestämmelserna medföra en alltför kännbar reduktion i livsuppehället,
lome järnvägsstyrelsen icke sakna utväg att vidtaga särskilda åtgärder
för avhjälpande av ett sådant förhållande.
. På Srund »v vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kung!.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen
dels att antaga bilagda förslag till bestämmelser
angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän
samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens
järnvägar;
dels ock, under förutsättning att nämnda förslag
av Riksdagen antages, medgiva, att för bekostande
av ifrågavarande pensionering må av trafikmedel avsättas
för år 1914 325,000 kronor samt från och med
ai 1915 och tillsvidare årligen 625,000 kronor, att
ingå till en särskild fond, om vars förvaltning Kungl.
Maj:t meddelar närmare bestämmelser.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnade, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skulle till Riksdagen avlåtas.
Ur protokollet:
Nils Ädelgren.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
51
Bilaga 1.
Order n:o 485.
8/2 1908.
Kungl. Styrelsen har fastställt här nedan intagna reglemente angående avlöning
åt extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid Statens järnvägar.
Genom Kung!. Styrelsens försorg komma att tryckas och utdelas böcker, innehållande
dels å pärmens innersida det i nyssnämnda reglemente omförmälda antagningsbevis
dels ock samma reglemente.
En dylik bok skall tillställas en var av samtliga vid Statens järnvägar anställda
extra ordinarie tjänstemän av lägre grad.
Bokens emottagande skall kvitteras å ett för varje dylik tjänsteman enligt av
Kungl. Styrelsen faststäit formulär upprättat kort, vilka kort likaledes komma att genom
Kungl. Styrelsens försorg tillhandahållas distrikten.
Reglemente
angående avlöning'' åt extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid Statens järnvägar.
§ I
Med
extra ordinarie förstås i detta reglemente sådan personal, som avlämnat
präst- och läkarbetyg samt intyg om normalt färgsinne och dessutom rörande sin
anställning såsom extra ordinarie tjänsteman av lägre grad emottagit och kvitterat
bevis av innehåll vid detta reglemente fogat formulär utvisar.
Extra ordinarie anställning kan vinnas av person, som fyllt 18 år.
§ 2.
Avlöningen, som beräknas pr månad, utgår till bär nedan nämnda tjänstchavare,
som fylt 21 år, alltefter den ort, där vederbörande är stationerad, på följande
sätt.
Beträffande orternas indelning i grupper skola lända till efterrättelse de regler
i sådant avseende, som varda fastställda för den ordinarie personalen.
Klass I.
Lokomoti vreparatörer samt maskinister vid elektriska kraft- eller belysningseentraler.
Gr u p p.
A.
B.
C och 1).
E.
1 Begynnelselön ...................
no
107
103
99
! efter 1 års tjänst ...........................
115
112
O
CO
104
» .*! s » ...................
120
117
113
109
5) 6 » » ..........
ISO
127
123
119
» 9 » » ...................
140
137
133
129
» 12 » » ...................
150
147
143
139
Lönereglering
för extra ordinarie
tjänsteni
än av ]ägre
grad.
Extra ordinarie
personal.
Avlöning till
dem som fyllt
21 år.
52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
Klass II.
Vagnreparatörer, gasverksförmän och kranskötare vid. kollossningskran.
Grupp
A.
B.
C.
D.
E.
Begynnelselön ...................................................
105
102
98
94
90
efter 1 års tjänst................................................
no
107
103
99
95
» 3 » »
..............................................
115
112
108
104
100
» 6 » » ..............................................
125
122
118
114
Ilo
» 9 » » ...............................................
135
132
128
124
120
» 12 » » .............................................
145
142
138
134
130
Klass III.
Förrådsförmän, maskin- och pannskötare, lokomotiveldare samt telefon- och elektrisk
belysningsarbetare.
Grip p
A.
B.
C.
D.
E.
Begynnelselön......................................................
100
97
93
89
85
efter 1 års tjänst................................................
105
102
98
94
90
O
» O » » ...............................................
no
107
103
99
95
» 6 » » .........................................
115
112
108
104
100
» 9 » » .............................................
120
1.17
113
109
105
» 12 » » ............................................
125
122
118
114
no
Klass IV.
Manliga kontorsbiträden, banvakter, banarbetare, trädgårdsarbetare, vagn- och stallkarlar,
gasverksarbetare, förrådsvakter, portvakter, vaktmästare, nattvakter,
stationskarlar, kontorsvakter, notisbärare och telegrambud.
G r u p p
A.
B.
C.
1).
E. 1
Begynnelselön ..................................................
95
92
88
84
80
efter 1 års tjänst...............................................
100
97
93
89
85
» 3 » » ................................................
105
102
98
94
90
» 6 » » ...............
...........................
no
107
103
99
95
» 9 » » ................................................
115
112
108
104
100
» 12 » »
120
117
113
109
105
Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 228.
53
Klass V.
Bromsare.
Grupp
A.
B.
C och D.
E.
Begynnelselön .................................................................
92
88
84
80
efter 1 års tjänst ............................................................
97
93
89
85
» 3 » » ...........................................................
102
98
94
90
» 6 » » ............................................................
107
103
99
95
» 9 » » ............................................................
112
108
104
100
» 12 » » ................................... ........................
in
113
109
105
Till vagnst cider sltor med full tjänstgöringsskyldighet utgår avlöning på följaude sätt:
i Stockholm:
begynnelselön.......
efter 2 års tjänst.
» 5 » »
65 kronor
70 »
75 »
å övriga orter:
begynnelselön.............
efter 2 års tjänst.......
» 5 » » .......
allt pr månad räknat.
60 kronor
65 »
70 »
Såsom vagnreparatör betraktas endast den, som är fullt utbildad i vagnars
löpande underhåll.
54
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 228.
Bil. 2.
Order n:r 502.
3% 1908.
Avlöning till Kungl. Styrelsen har funnit skäl bestämma, att punkten 1 och första stycket i
verkstadS-oeh punkten 4 i order n:r 9, avdelning II, skola erhålla följande ändrade lydelse:
I fråga om avlöningen indelas verkstadspersonalen i tre grupper.
För verkstäderna i Stockholm, Tomteboda, Liljeholmen, Värtan och Östersund
utgår aflöningen till de olika grupperna efter följande grunder:
Grupp 1. Smeder, filare, maskinuppsättare, verktygsarbetare, modellsnickare och
maskinställ are å snickeriverkstad, svarvare, fräsare, plåtslagare, bleck- och kopparslagare,
gjutare, elektriska montörer, telegrafapparatsarbetare, snickare, målare, glasmästare
för vagnsarbeten, tapetserare, sadelmakare och murare, som fyllt 21 år och
arbetat i facket i 5 år, erhålla en minimilön av 36 öre i timmen, efter ett års anställning
i facket med denna lön vid Statens järnvägar 39 öre i timmen och efter ytterligare
2 års anställning 42 öre i timmen.
Grupp 2. Järnarbetare, hyvlare, stötare, borrare, gångare, tublödare, vagnlyftare,
timmermän, segelsömmare, ånghammarreglerare, maskinskötare, samt ångpanne- och
gasverkseldare, som fyllt 21 ar och arbetat i facket i 4 år, erhålla en minimilön av
34 öre^ timmen, efter ett års anställning i facket med denna lön vid Statens järnvägar
36 öre i timmen och efter ytterligare 2 års anställning med denna lön 38 öre
1 timmen.
Till vagnlyftare hänföres endast sådan arbetare, som är yrkeskunnig.
Grupp 3. Grovarbetare, till vilka höra släggare, hantlangare, förrådsarbetare
och kranskötare samt nattvakter, ävensom de yrkesarbetare, som ej innehava föreskriven
facktid, erhålla, när de fyllt 21 år, 32 öre i timmen och efter 2 års anställning
med denna lön vid Statens järnvägar 35 öre timmen.
För övriga verkstäder gälla ovanstående timlöner med följande ändringar: för
verkstäderna i Göteborg, Malmö, Helsingborg och Bollnäs nedsättes timlönen "med 2
öre, för verkstäderna i Linköping, Falköping, Kristinehamn och Örebro nedsättes timlönen
med 3 öre, för verkstäderna vid Motala verkstad och i Elmhult nedsättes timlönen
med 6 öre, verkstäderna i Luleå, Boden och Gelliva.re höjes timlönen med
2 öre och för verkstaden i Kiruna höjes timlönen med 6 öre.
I fråga om beräkning jiv facktiden i grupperna 1 och 2 skall iakttagas, att do
där bestämda tiderna för 5 och 4 år avse hela den tid personen i fråga arbetat i
facket således även lärlingstiden.
Vid övergång från ett yrke till ett annat bör vid bestämmande av avlöningen
i det nya yrket hänsyn tagas till i vilken man den i förut innehaft yrke förvärvade
yrkesskickligheten kan tillgodogöras i det nya yrket.
Snickare och timmermän, vilka hålla sig med egna verktyg till erforderligt antal,
erhålla i slitpenningar för dessa 18 kronor för ar räknat, under förutsättning att
verktygen enligt vederbörande förmans bedömande äro i gott stånd.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
55
4.
Arbete, utfört å annan tid än den ordinarie arbetstiden, betraktas såsom övertidsarbete
och betalas med den ordinarie timlönen jämte 33 procents tillägg för övertid,
'' som faller inom de två timmarne omedelbart efter den ordinarie arbetstidens slut,
samt 50 procents tillägg för all annan övertid.
1908.
Övertids
arbete.
Förestående ändrade bestämmelser skola tillämpas från och med den 1 april
56
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 228.
Bil. 3.
Statskontorets förslag
till bestämmelser angående pensionering av extra ordinarie tjänstemän samt verkstads''
och förrådsarbetare vid statens järnvägar.
§ I
Rätt
till pension enligt dessa bestämmelser tillkommer vid statens järnvägar
anställda extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare.
§ 2.
För rätt att komma i åtnjutande av pension erfordras ej mindre att efter fyllda
aderton år hava varit anställd i statens tjänst under minst 25 år, därav åtminstone
de 5 sista åren i stadigvarande tjänst vid statens trafikerade järnvägar, än även att
antingen hava uppnått 65 levnadsår eller efter uppnådda 60 lefnadsår befinnas på
grund av försvagat hälsotillstånd eller nedsatta krafter icke kanna på ett tillfredsställande
sätt fylla sina tjänståligganden eller ock efter uppnådd levnadsålder av 55
år befinnas av behörigen styrkt sjuklighet vara för framtiden oförmögen att sköta
sin befattning; skolande förhållande, som åberopas såsom skäl för pension vid tidigare
levnadsålder än 65 år, vara styrkt med i behörig ordning av vederbörande järnvägsläkare
utfärdat intyg.
§ 3.
Pensionsbeloppet bestämmes efter tjänstetidens längd och utgör vid en tjänstetid
av 25 år:
för manliga extra ordinarie tjänstemän av högre grad samt mästare i verkstäder
(första gruppen) 900 kronor;
för förmän i verkstäder (andra gruppen) 700 kronor;
för kvinnliga extra ordinarie tjänstemän av högre grad (tredje gruppen) 500
kronor;
för lokomotivreparatörer, maskinister vid elektriska kraft- och belysningscentraler,
arbetare i verkstäder och förråd, som äro yrkesutbildade hantverkare, samt
banarbetare med dylik utbildning (fjärde gruppen) 450 kronor;
för vagnreparatörer, gasverksförmän samt kranskötare vid kollosningskran (femte
gruppen) 425 kronor;
för förrådsförmän, maskin- och pannskötare, lokomotiveldare samt telefon- och
elektriska belysningsarbetare (sjätte gruppen) 350 kronor;
för manliga kontorsbiträden, banvakter, banarbetare, som icke äro yrkesutbildade
hantverkare, trädgårdsarbetare, vagn- och stallkarlar, gasverksarbetare, förrådsvakter,
portvakter, vaktmästare, nattvakter, stationskarlar, kontorsvakter, notisbärare,
telegrambud, bromsare samt förut ej nämnda verkstads- och förrådsarbetare (sjunde
gruppen) 325 kronor; samt
för vagnstäderskor och andra kvinnliga extra ordinarie tjänstemän av lägre
grad (åttonde gruppen) 250 kronor.
57
Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.
För varje fullt tjänstår utöver 25 höjes pensionsbeloppet:
med 20 kronor för befattningshavare, tillhörande första, andra eller tredje
gruppen;
med 15 kronor för befattningshavare, tillhörande fjärde eller femte gruppen; samt
med 10 kronor för befattningshavare, tillhörande sjätte, sjunde eller åttonde
gruppen.
Högsta pensionsbeloppet skall dock utgöra:
för befattningshavare i första gruppen ............... 1,200 kronor,
» » i andra » 1,000 »
» » i tredje » 800 »
» » i fjärde » 675 »
» » i femte » 650 »
» » i sjätte » 500 »
» » i sjunde » 475 »
» » i åttonde » 400 »
Befattningshavare, som icke finnes upptagen bland de ovan nämnda, hänföres
till den grupp, järnvägsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter bestämmer.
§ 4.
Befattningshavare, som icke de sista fem åren före avgången innehaft den befattning,
från vilken avgång ägor rum, eller annan befattning i samma grupp eller i
grupp med rätt till högre pension erhåller pension i den grupp, som har närmast
lägre pension än den grupp, befattningshavaren vid avgången tillhör.
§ 5.
Befattningshavare, som, innan han uppnått för rätt till åtnjutande av pension
föreskrivna levnadsår, genom utövning av tjänsten drabbats av skada eller sjukdom,
erhåller, där han enligt vederbörande järn vägsläkares intyg befinnes icke vidare
kunna behörigen sköta sin befattning och ej heller av järnvägsstyrelsen anses kunna
lämpligen förflyttas till annan befattning och därför entledigas, pension enligt ovan
angivna grunder med iakttagande, att pensionen utgar efter den befattning, som
innehaves, då befattningshavaren drabbas av skadan eller sjukdomen, oberoende av
huru länge denna befattning innehafts, samt att, om befattningshavaren icke innehar
en tjänstetid av 25 år, pensionen ändock utgår såsom om tjänstetiden vore 25 år.
§ 6.
Pension enligt dessa bestämmelser sökes hos järnvägsstyrelsen, som, därest ansökningen
beviljas, utfärdar pensionsbrev å det årliga belopp, den pensionsberättigade
äger utbekomma.
§ 7-
Pension utgår från och med månaden näst efter den, under vilken avgang från
befattningen äger rum, till och med den månad, under vilken pensionstagaren avlider
eller pensionsrätten eljes upphör.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 172 höft. (Nr 228.)
8
58
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 228.
§ 8.
Pension utbetalas genom järnvägsstyrelsens försorg kvartalsvis i början av
mars, juni, september och december månader.
Pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år, sedan det till betalning förfallit,
vare förverkat, dock med rätt för järnvägsstyrelsen att, efter prövning av anledningen
till försummelsen, medgiva beloppets utbetalning, om framställning därom göres.
§ 9.
Pension må icke tilläggas den, som för fel eller försumlighet blivit från befattningen
skild, och ej heller den, som vid avgång från befattningen icke är svensk
medborgare.
§ 10.
Bliver pensionstagare dömd till förlust av medborgerligt förtroende, har han,
efter det beslut därom vunnit laga kraft, förverkat all rätt till pension.
§ 11.
Tjänstår beräknas endast för tid, varunder befattningshavaren verkligen tjänstgjort,
därvid avdrag dock ej må ske för tid, varunder befattningshavaren varit på
grund av sjukdom hindrad att tjänstgöra eller åtnjutit tjänstledighet med bibehållande
av full avlöning.
I fråga om pension för den, som vid avgång från befattning, som i dessa bestämmelser
avses, innehar pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst,
må tjänstår, som beräknats för erhållande av den pension, ej ånyo beräknas såsom
tjänstår, där det icke på grund av annan tjänstgöring än den, på vilken den förra
tjänstårsberäkningen grundats, må såsom tjänstår beräknas.
§ 12.
Pension enligt dessa bestämmelser får icke åtnjutas samtidigt med annan pension
eller livränta av statsmedel eller pension från pensionsanstalt med bidrag av
statsmedel i vidare män än till det belopp, varmed pensionen enligt dessa bestämmelser,
för år räknat, överstiger pension eller livränta av nyssnämnda slag.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1913.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1913:241 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän samt v s. 5 i texten
- SU 1913:134 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän salut verkstadsoch f s. 5 i texten