Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 76
1913-01-31 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1913:76, Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 76
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 76.
1
Nr 70.
Kungl. Majds nådiga proposition till. Riksdagen angående
särskilt pensionsund er lag för förste provinsialläkare, som
tillika äro provinsialläkare; given Stockholms slott den 31
januari 1913.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att besluta sådant tillägg till den av 1911 års Riksdag fastställda
avlöningsstat för förste provinsialläkare och provinsialläkare, att såsom
pensionsunderlag för de förste provinsialläkare, vilka tillika äro provinsialläkare,
fastställes ett belopp av 4,000 kronor med förhöjning i förekommande
fall av de i avlöningsstaten upptagna ålderstilläggen.
•De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 45 höft. (Nr 76.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 76.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 31
januari 1913.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Straff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvård,
Statsråden: Petersson,
SCHOTTE,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswård,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:
Vid 1911 års Riksdag, då ny avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare fastställdes, inrättades självständiga förste
provinsi alläkartjänster i 16 län, varemot de 8 återstående förste provinsialläkartjänsterna
fortfarande skulle vara förenade med provinsialläkartjänst.
I avlöningsstaten har upptagits, bortsett från ortstillägg,
en avlöning för de självständiga förste provinsialläkarna av 6,000 kronor,
därav 4,000 kronor lön och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar, samt
för de förste provinsialläkare, vilka tillika äro provinsialläkare, tjänstgöringspenningar
å 1,500 kronor, förutom provinsialläkarlönen 4,000
kronor, varav 3,000 kronor utgöra lön och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar.
Till lönen såväl för de självständiga förste provinsialläkarna
som för provinsialläkarna kunna komma två ålderstillägg, vart och ett
å 500 kronor, efter respektive 5 och 10 år.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 76.
3
I de yttranden, som avgåvos över det förberedande förslaget till
reglering av provinsialläkarstaten, uttalade flera förste provinsialläkare
allvarliga bekymmer med anledning av förslaget i vad det rörde avlöning
till de förste provinsialläkare, där tjänsten skulle vara förenad med
provinsialläkarbefattning. I all synnerhet framhölls, att pensionsunderlaget
för dessa vore otillfredsställande. Detta skulle utgöra för de 16
självständiga förste provinsialläkartjänsterna 5,000 kronor, men för de
övriga allenast 4,000 kronor. En sådan olikhet vore dock icke motiverad
av någon olikhet i vare sig kompetensfordringar eller tjänsteåligganden,
vilka tvärtom vore fullt identiska för båda kategorierna av
förste provinsialläkare. Det vore sålunda icke obefogat, att de båda
olika slagen av förste provinsialläkare, åtminstone med avseende å pension,
bleve fullt likställda.
Medicinalstyrelsen anmärkte i anledning härav, att ett pensionsbelopp
av 4,000 kronor vore väl litet för en förste provinsialläkare och
att detta missförhållande lämpligast kunde avhjälpas på det sätt, att för
de ifrågavarande 8 förste provinsialläkarna stadgades ett särskilt pensionsunderlag
av 5,000 kronor.
Dåvarande departementschefen uttalade till det statsrådsprotokoll
över civilärenden, som är fogat vid statsverkspropositionen till 1911 års
Riksdag, att förslaget om ett särskilt pensionsunderlag för ifrågavarande
förste provinsialläkare av 5,000 kronor i och för sig syntes väl värt
att tagas i närmare övervägande. Något förslag i sådan riktning blev
emellertid icke framlagt för Riksdagen.
Däremot beslutade 1911 års Riksdag, med bifall till Kungl. Maj-.ts
därom gjorda framställning, viss ändring i fråga om pensionsåldern för
provinsialläkare och förste provinsialläkare. För provinsialläkare, med
vilka de av dem, som skötte förste provinsialläkarbefattning, voro likställda,
hade dittills gällt, att för hel pension erfordrades att hava uppnått
62 levnads- och 27 tjänstår. Enligt den ändring av pensionslagen,
som skedde år 1911, skulle rätten att komma i åtnjutande av hel
pension inträda för provinsialläkare ävensom för sådana förste provinsialläkare,
som jämväl innehava provinsialläkarbefattning, vid 62 levnadsoch
20 tjänstår samt för förste provinsialläkare, som icke tillika äro
provinsialläkare, vid 65 levnads- och 23 tjänstår.
I en till Kungl. Maj:t inkommen skrift hava nu samtliga de förste
provinsialläkare, som tillika äro provinsialläkare, hemställt om förbättring
av sin ställning i pensionsavseende. De anföra däri, att de
genom den avlöningsstat, som fastställdes år 1911, blivit försatta i en i
jämförelse med övriga förste provinsialläkare synnerligen ogynnsam ställning.
Sålunda blir avlöningen 500 kronor lägre än de sistnämndas,
Framställning
från de förste
provinsialläkare,
si-m
tillika äro
provinsialläkare.
4
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 76.
men det oaktat få sökandena under eventuellt iråkad sjukdom, varigenom
de hindras att sköta sin tjänst, avstå 500 kronor mera av denna
avlöning, enär sökandenas tjänstgöringspenningar utgöra 2,500 kronor
men de självständiga förste provinsialläkarnas endast 2,000 kronor.
Vid den praktik, vilken sökandenas tjänsteåligganden tilläventyrs
kunna giva dem tid övrig att idka, äro sökandena skyldiga att följa
provinsialläkartaxan, vilken efter nuvarande penningvärde måste anses
vara synnerligen låg, men så är icke förhållandet med övriga förste
provinsialläkare. Och slutligen, vilket för sökandena kännes svårast
och synes mest orättvist, komma sökandena att på sin ålderdom åtnjuta
1,000 kronor mindre årligen i pension än övriga förste provinsialläkare,
enär sökandenas pensionsunderlag bestämdes lika med provinsialläkarnas
eller till 4,000 kronor, men övriga förste provinsialläkares till 5,000
kronor. Det förhållandet, att sökandena utom förste provinsialläkartjänsterna
hava att svara för även provinsialläkartjänst, synes böra bereda
sökandena åtminstone icke sämre förmåner än de, som tillkomma
de förste provinsialläkare, vilka icke innehava dylik tjänst. De för
sökandena så ogynnsamma villkoren komma dessutom att gå ut över
även deras närmaste efterlevande, enär i följd av dessa villkor änkeoch
pupillpensionen blir mindre för deras änkor och barn än för övriga
förste provinsialläkares.
Oaktat allt detta ställas dock på sökandena och måste fortfarande
på förste provinsialläkarna i de län, där sökandena innehava befattningarna,
ställas fullkomligt samma kompetensfordringar som på övriga
förste provinsialläkare, och tjänsteåliggandena såsom förste provinsialläkare
äro och måste förbliva alldeles lika med dem, som tillkomma
dessa.
Något förvärv genom skötandet av provinsialläkartjänsten, som
ens tillnärmelsevis skulle kunna kompensera ovan påpekade ogynnsamma
lönn- och pensionsvillkor, är en omöjlighet, alldenstund de tjänsteplikter,
som åligga sökandena såsom förste provinsialläkare, i så hög grad
taga sökandenas tid i anspråk, att av provinsialläkartjänsten kan medhinnas
föga mer än sådant, som icke bereder ekonomisk fördel, t. ex.
årsberättelsens utarbetande, en mängd skrivelser till pastorer, kommunalnämnder,
barnmorskor, vaccinatörer m. fl. Provinsialläkartjänsten bidrager
alltså ingalunda att öka sökandenas inkomster men väl deras
arbete.
Den lönereglering, som 1911 års Riksdag beslöt, blev för sökandena
ogynnsam även i jämförelse med rikets provinsialläkare, enär den
tillökning av 750 kronor, som kom sökandena till del liksom övriga
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 76. 5
provinsialläkare, blir för sökandena, beräknad i procent av förutvarande
löneförmåner, ej obetydligt mindre, alldenstund sökandenas avlöning var
1,500 kronor högre än övriga provinsialläkares.
Då det i allt övrigt (kompetens, tjänstgöring, tjänsteansvar, o. s. v.)
råder alldeles lika förhållanden beträffande rikets samtliga förste provinsialläkare,
vore det för sökandena synnerligen svårt och syntes
icke motsvara rättvisans krav, att sökandena i ekonomiskt hänseende
skola vara så mycket ogynnsammare ställda än övriga förste provinsialläkare.
Särskilt kändes det för dem bittert, att, sedan de utnött sina
krafter i statens tjänst, de på sin ålderdom vore så mycket sämre
lottade än kamraterna på övriga förste provinsialläkarposter. Dylik anordning
skulle dessutom helt visst framdeles hven verka ogynnsamt på allmänna
hälsovården inom de 8 län, vars förste provinsialläkartjänster
sökandena för närvarande innehade.
Sökandena hava därför vänt sig till Kungl. Magt med anhållan,
att Kungl. Maj:t täcktes behjärta deras i jämförelse med övriga
förste provinsialläkare så ofördelaktiga ställning och, för dess förbättrande
i någon mån, i proposition till Riksdagen föreslå, att förste provinsialläkarna
i de 8 län, där förste provinsialläkartj änsten är förenad
med provinsialläkartj änst, erhålla samma pensionsund årtag och samma pensionsålder
som förste provinsialläkarna i rikets övriga län.
I infordrat utlåtande har medicinalstyrelsen anfört, att ifrågavarande
förste provinsialläkare alltmer bliva upptagna av sin förste provinsialläkarbefattning
och få allt mindre tid att ägna åt provinsialläkarförrättningar,
vilka följaktligen i stor utsträckning överlämnas åt
biträdande provinsialläkarna. Förste provinsialläkarnas tjänsteverksamhet
i de 8 så kallade lättskötta länen blir därför obetingat mer jämförlig med
förste provinsialläkarnas i de övriga 16 länen än med provinsialläkarnas.
Vid sådant förhållande anser styrelsen icke skäl finnas för att icke
samma pensionsålder fastställes för samtliga förste provinsialläkare.
Skulle i något fall på grund av försvagad hälsa och förminskade kroppskrafter
någon förste provinsialläkare, som tillika vore provinsialläkare,
icke alls förmå bestrida honom åliggande provinsialläkarförrättningar,
kunde detta avhjälpas på det sätt, att han erhölle ledighet från provinsialläkartj
änsten, men finge kvarstå såsom förste provinsialläkare.
På grund av det anförda och då medicinalstyrelsen fortfarande
hyste den uppfattning, att rätt och billighet krävde, det provinsialläkare,
som tillika äro förste provinsialläkare, om de också icke kunna beredas
samma löneförmåner som övriga förste provinsialläkare, åtminstone bliva
likställda med dem i fråga om rätt till pension, har styrelsen förordat
Medicinal
styrelsen
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 76.
Statskontoret.
den nu gjorda framställningen och hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes
till Riksdagen avlåta proposition, dels att pensionsunderlaget för de
förste provinsialläkare, som tillika vore provinsialläkare, skulle beräknas
till 4,000 kronor jämte eventuella ålderstillägg, dels ock att gällande
pensionslag skulle ändras därhän, att även förste provinsialläkare, som
tillika vore provinsialläkare, skulle få rätt att åtnjuta hel pension vid
65 levnads- och 23 tjänstår.
Statskontoret anför i infordrat utlåtande följande.
Enligt den från och med år 1912 gällande staten för provinsialläkarkåren
äro sökandenas befattningar ■— liksom samtliga förste provinsialläkarbefattningar
enligt äldre stat •— i själva verket icke annat
än vanliga provinsialläkarbefattningar med därtill hörande avlöning,
men med tillägg av 1,500 kronor i tjänstgö ringspenningar såsom ersättning
för de särskilda göromål, som åligga en förste provinsialläkare.
För innehavare av nu ifrågavarande befattningar gälla därför i avseende
å pensionsålder och pensionsunderlag samma bestämmelser som för
annan provinsialläkare.
Då enligt statskontorets mening en förhöjning av pensionsåldern
måste anses vara eu nödvändig förutsättning för att kunna förorda en
höjning av pensionsunderlaget, har statskontoret först till behandling
upptagit frågan om ändring av pensionsåldern.
Anledningen till att pensionsåldern för ifrågavarande förste provinsialläkare
satts lägre än för övriga förste provinsialläkare är givetvis
ätt söka i den omständigheten, att sjukvården inom ett provinsialläkardistrikt
ansetts kräva jämförelsevis unga, fullt obrutna krafter. Av medicinalstyrelsens
yttrande i ärendet framgår emellertid, att en förste provinsialläkare,
som tillika är provinsialläkare, bliver alltmer upptagen av
de göromål, som åligga honom i egenskap av hälso- och sjukvårdens
målsman i länet, och således allt mindre kan tagas i anspråk för den
egentliga sjukvården i hans provinsialläkardistrikt, samt att styrelsen därför
numera kommit till den uppfattning, att med hänsyn till hälso- och
sjukvården i de 8 distrikt, vilkas innehavare tillika äro förste provinsialläkare,
icke borde möta några avsevärda betänkligheter mot den begärda
ändringen av pensionsåldern. Under sådana förhållanden har statskontoret
för, sin del förordat, att momenten c) och e) i 5 § av lagen den
11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,
sådana dessa moment lyda enligt lag av den 10 juni 1912, ändras så
att bestämmelsen i förstnämnda moment kommer att gälla endast provinsialläkare
och det senare momentet samtliga förste provinsialläkare.
Statskontoret erinrar vidare, att, då enligt 1912 års Riks
-
7
Kungl. Majris Nåd. Proposition Nr 76.
dags beslut pensionsåldern för hospitalsläkare höjdes från 62 till 65 år,
inrymdes tillika rätt för Kungl. Maj:t att, om sådan läkare vore av
sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina åligganden och han tillika uppnått en levnadsålder
av minst 60 år, förklara honom skyldig att från tjänsten avgå;
och intogs stadgande i sådant avseende i 6 §, sista stycket, av pensionslagen.
Statskontoret har nu ifrågasatt, huruvida icke försiktigheten
bjuder, att en dylik rätt förbehålles Kungl. Maj:t, om pensionsåldern på
föreslaget sätt förändrades för de förste provinsialläkare, till vilkas
tjänsteåliggande det hörer att tillika bestrida en provinsialläkares göromål
i ett provinsialläkardistrikt.
Vidkommande därefter den föreslagna höjningen av pensionsunderlaget,
yttrar statskontoret, att det även enligt statskontorets mening
måste erkännas, att pensionsunderlaget för ifrågavarande förste provinsialläkare
icke är på ett tillfredsställande sätt avpassat i förhållande till
deras sammanlagda i stat upptagna avlöningsförmåner, som efter intjänande
av ålderstiliäggen uppgå till 6,500 kronor. De åtnjuta alltså
i avlöning 1,500 kronor mer än provinsialläkare och endast 500 kronor
mindre än övriga förste provinsialläkare, men äro i avseende å pensionsunderlag
likställda med de. förra, under det att de senares pensionsunderlag
är 1,000 kronor större. Med hänsyn härtill och under förutsättning,
att pensionsåldern belinnes kunna på föreslaget sätt höjas,
varigenom de ökade kostnader, som bliva en följd av förhöjt pensionsunderlag,
kunna i någon mån uppvägas, anser statskontoret sig
kunna förorda bifall till framställningen även i denna del. På grund
härav och då det måste ifrågasättas, huruvida det kan anses lämpligt,
att, på sätt gällande stat för provinsialläkarkåren innehåller, tjänstgöringspenningarna
— och därmed även avlöningen till vikarie — utgöra
2,500 kronor för förste provinsialläkare, som tillika är provinsialläkare,
men endast 2,000 kronor för övriga förste provinsialläkare, vilkas
sammanlagda avlöning dock, såsom ovan nämnts, med 500 kronor
överstiger de förras, anser statskontoret det av sökandena i avseende å
pensionsunderlaget framställda önskemålet kunna på lämpligaste sätt
vinnas genom sådan ändring av lönestaten, att för de 8 förste provinsialläkare,
som tillika äro provinsialläkare, upptages en avlöning till
enahanda belopp, som deras nuvarande sammanlagda begynnelsefivlöning,
eller 5,500 kronor, men så fördelad, att lönen kommer att utgöra 4,000
kronor eller samma belopp, som i begynnelselön tillkommer övriga
förste provinsialläkare, och tjänstgöringspenningarna endast 1,500 kronor,
med rätt till nuvarande förhöjning av lönen med 500 kronor efter
Departements
chefen.
8 Kung!,- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 76.
5 och ytterligare 500 kronor efter 10 års tjänstgöring; och bör till
följd härav antalet provinsialläkartjänster i staten minskas med åtta.
Den sålunda föreslagna förändringen skulle visserligen medföra, att ersättningen
till vikarie för ifrågavarande förste provinsialläkare skulle
bliva 500 kronor mindre än vikariatsersättningen vid annan förste provinsialläkartjänst,
men denna skillnad nppväges därav, att vikarien för
förste provinsialläkare, tillika provinsialläkare, skall jämlikt bestämmelse
i 17 § av nådiga läkarinstruktionen den 30 december 1911 av ordinarie
tjänstinnehavaren erhålla fri bostad.
Av den i ärendet förebragta utredningen synes mig framgå, att ifrågavarande
förste provinsialläkares pensionsförhålianden icke äro fullt tillfredsställande
ordnade, då deras pension med 1,000 kronor understiger
pensionen för de förste provinsialläkare, som icke tillika äro provinsialläkare.
Såsom statskontoret anmärkt, torde emellertid icke höjning av
pensionsunderlaget böra ske utan en höjning av pensionsåldern. Någon
större betänklighet mot en sådan åtgärd synes mig, i likhet med medicinalstyrelsen
och statskontoret, icke föreligga. I enlighet härmed
torde därför 5 § av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension den 11 oktober 1907 böra undergå sådan ändring, att för samtliga
förste provinsialläkare, således jämväl för sådana förste provinsialläkare,
som tillika äro provinsialläkare, stadgas såsom villkor för rätt att
komma i åtnjutande av hel pension att hava uppnått 05 levnads- och
23 tjänstår.
Tillika torde, på sätt statskontoret föreslagit, i 0 § av samma lag
böra införas ett stadgande, att, om förste provinsialläkare, som tillika är
provinsialläkare, befinnes vara av sjukdom eller minskad arbetsförmåga
urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden
och han tillika uppnått en levnadsålder av minst 80 år, må Konungen,
uppå därom av vederbörande myndighet gjord framställning, förklara
sådan tjänstinnehavare skyldig att från tjänsten avgå.
Med antydda ändring i avseende på pensionsåldern torde de förste
provinsialläkare, som tillika äro provinsialläkare, jämväl i avseende
å pensionsbeloppet kunna likställas med övriga förste provinsialläkare.
Detta kan ske antingen så, att enligt 3 § i 1907 års pensionslag ett
särskilt pensionsunderlag fastställes i staten, eller så, att fördelningen
mellan lön och tjänstgöringspenningar ändras. Statskontoret har
föreslagit den sistnämnda utvägen. Mot denna synes mig dock kunna
invändas först och främst, att man icke gärna bör ändra lönesatserna
i en stat, som fastställts för allenast två år sedan. Men därtill kom
-
9
Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 76.
mer, att den ifrågasatta ändringen också i visst fall torde kunna medföra
en verklig’ olägenhet. De ifrågavarande befattningshavarna sköta
tjänster, som eljest äro delade på två personer. Nu kan det emellertid
inträffa — såsom ock såväl medicinalstyrelsen som statskontoret uppmärksammat
— att eu sådan förste provinsialläkare blir för någon tid
urståndsatt att sköta den ena av tjänsterna t. ex. provinsialläkartjänsten,
under det han fortfarande väl förmår uppehålla förste provinsialläkartjänsten.
Enligt nu gällande lönestat skulle i sådant fall vikarien äga
rätt uppbära tjänstgöringspenningar såsom provinsialläkare. Genomfördes
däremot statskontorets förslag, torde det bliva svårt att kunna reglera
vikariens ersättning enligt de i allmänhet gällande bestämmelserna
i detta avseende. Jag anser mig därför böra förorda, att i lönestaten
för de förste provinsialläkare, som tillika äro provinsialläkare, fastställes
ett särskilt pensionsunderlag å 4,000 kronor med förhöjning av ålderstillägg
enligt staten.
Då antydda erforderliga ändringar av pensionslagen lära komma att
underställas Kungl. Magt på finansdepartementets föredragning, hemställer
jag, att Kungl. Magt måtte föreslå Riksdagen
att besluta sådant tillägg till den av 1911 års
Riksdag fastställda avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare, att såsom pensionsunderlag
för de förste provinsialläkare, vilka tillika äro
provinsialläkare, fastställes ett belopp av 4,000 kronor
med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten
upptagna ålderstilläggen.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till
Riksdagen avlåtas
Ur protokollet:
Carl Stålhammar.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 45 höft. (Nr 76.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1913:246 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilt pensionsunderlag för förste provinsialläkare, som tillika är o provinsialläka s. 6 i texten
- BU 1913:46 Utlåtande, i anledning av Kungl. Ma]ds proposition angående särskilt pensionsunderlag för förste provinsialläkare, som tillika äro provinsialläkare. s. 2 i texten