Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om hingstbesiktning stvång

27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1914 A:28, Med förslag till lag om hingstbesiktning stvång

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

1

Nr 28.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om hingstbesiktning stvång; given Stockholms slott

den 31 december 1913.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om hingstbesiktningstvång.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 13 käft. (Nr 28.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Förslag

till

lag om hingstbesiktningstyåug.

1 §•

Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant

påkalla, äger Konungen, på framställning av hushållningssällskapet och

vederbörande landsting, förordna, att hingstbesiktningstvång skall införas

inom hushållningssällskapets område eller viss del därav.

Hingstbesiktningstvång skall dock icke äga tillämpning å staten

tillhöriga beskällare.

2 §•

Inom område, varest hingstbesiktningstvång införts, må icke hingst,

med mindre han uppnått tre års ålder ävensom prövats vara såsom beskällare

inom orten lämplig, vare sig kostnadsfritt eller mot ersättning

användas till betäckning av sto, som tillhör annan än hingstens ägare,

och ej heller, därest hingsten äges av två eller flera personer samfällt,

till betäckning av sto, som tillhör någon av dem enskilt.

Prövning, som nyss nämnts, verkställes av statens premieringsnämnd

eller dess ordförande i enlighet med de bestämmelser härutinnan,

vilka meddelas av Konungen.

3 §•

I förordnande om införande av hingstbesiktningstvång skall tillika

utsättas viss dag för förordnandets ikraftträdande; och må denna dag

ej sättas tidigare än två eller senare än sex år från det förordnandet gavs.

4 §•

Förseelse mot denna lag straffes med böter från och med tio till

och med tvåhundra kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för sådan

förseelse, densamma fortsätter, skall han för varje gång stämning därför

utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen äro stadgade.

6 §■

För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans husfolk

eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden likasom vore förseelsen

begången av honom själv.

6 §•

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

1 §•

Förordnande om införande av hingstbesiktningstvång skall tillika

med erinran om påföljden för förseelse mot bestämmelserna i denna lag

genom Kungl. Maj:ts vederbörande befalloingshavandes försorg på statsverkets

bekostnad införas i läns kungörelserna och i tidning iuom orten.

Denna lag träder genast i kraft.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

31 december 1913.

Närvara nde:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve EHRENSVÄRD,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre ADELSWÄRD,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson, anförde:

På min hemställan avlät Kungl. Maj:t den 21 februari 1913 till

Riksdagen proposition med förslag till lag om hingstbesiktningstvång.

Sedan jordbruksutskottet tillstyrkt förslaget med några mindre ändringar

av redaktionell natur, antogs detsamma av Första kammaren utan votering,

varemot det avslogs av Andra kammaren. Frågan förföll alltså.

1 betraktande av den vikt, genomförandet av hingstbesiktningstvång

har för hästavelns ändamålsenliga utveckling i vårt land, anser

jag mig nu böra tillstyrka, att förslag i ämnet ånyo förelägges Riksdagen.

Jag tillåter mig till en början åberopa den redogörelse för inkomna

framställningar samt avgivna utlåtanden m. m. i ämnet, som jag

lämnade den 21 februari 1913 och som var av följande innehåll.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Uti en till chefen för jordbruksdepartementet ställd skrift av den

4 augusti 1903 har »föreningen för befrämjande av uppfödning inom

Blekinge län av hästar med norsk eller nordsvensk typ» — under framhållande,

att, sedan Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit om åtgärder

för tillvaratagande av de inhemska häststammarna, föreningen, som hade

till ändamål att befrämja den »svenska hästen» inom Blekinge län, vid

sådant förhållande ansett sig icke böra lämna tillfället obegagnat att

framlägga de åsikter, som den för sin del hyste rörande de lämpligaste

åtgärderna för de inhemska häststammarnas tillvaratagande och förbättrande

— i sådant hänseende anfört, bland annat, att av dylika åtgärder

främst borde ifrågakomma ordnandet av hingsthållningen; att härför

visserligen vore i viss mån sörjt genom hästpremieringarna, men att,

då dessa, enligt föreningens åsikt, sträckte sina verkningar endast till

trakterna nära omkring premieringsplatserna, vilka i regel vore förlagda

till de mera centrala, bördiga och tätast bebyggda orterna, dit hästuppfödarna

från skogstrakterna och öarna på grund av stort eller svårframkomligt

avstånd och ringa utsikt till prisbelöning sällan kunde

infinna sig med sina hästar, andra åtgärder måste vidtagas, som berörde

även dessa områden, varest fortfarande 1- å 2-åriga hingstar i stor

utsträckning användes till betäckning, i det att de, jämte stöna, utsläpptes

på gemensamma beten; att man dagligen i städerna i Blekinge och

Småland vore i tillfälle att se, vilka tarvliga hästar genom sådant vårdslösande

av aveln uppkommit; att man å andra sidan funnit, att dessa

hästars bristfälliga beskaffenhet icke vållats av naturförhållandena å

uppfödningsorterna, vilka tvärtemot, synnerligast med hänsyn till betena,

befunnits gynnsamma för hästaveln, såsom ock framginge av den ganska

goda avkomma, som erhållits i de fall, då godkända norska hingstar

kommit till användning; att till rådande av bot på de påpekade missförhållandena

näppeligen återstode annan utväg än att tillgripa det i

flera länder med gott resultat prövade medlet att införa skatt å hingstar,

vilka användes till betäckning av andra ston än de hingstägaren själv

tillhöriga, ävensom att stadga förbud mot utsläppande av icke godkända

hingstar, 1- och 2-åriga hingstar däri inbegripna, på de gemensamma

betena; att en sådan beskattning på hästaveln skulle kunna gottgöras

genom högre anslag till premiering av godkända beskälare; samt att

ledningen av landets hästavel således skulle hava till sin förnämsta

uppgift att tillse, att av de olika premieringsbara hästraserna funnes

ett tillräckligt antal fullgoda beskälare och att endast sådana användes

till avel. På grund av vad sålunda anförts har föreningen anhållit att,

Inkomna

framställning

ar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

vid behandlingen av Riksdagens förenämnda skrivelse, jämväl måtte

tagas under omprövning frågan om skatt på beskällare och i så fall

även om högre anslag till premieringen av hingstar ävensom om förbud

att å gemensamma beten utsläppa icke godkända hingstar.

Blekinge läns hushållningssällskap har i skrivelse den 6 maj

1904 under anförande av väsentligen samma synpunkter hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag rörande begränsning av

rättigheten att tillhandahålla beskällare, att i den form Kungl. Maj:t

funne lämpligast föreläggas Riksdagen. Därefter hava hushållningssällskapen

i Uppsala, Östergötlands och Kronobergs län, Kalmar läns

södra del, Ålvsborgs läns norra del samt Skaraborgs, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län inkommit med i huvudsak

liknande framställningar, varvid emellertid Norrbottens läns hushållningssällskap

anhållit, att de särskilda förhållanden måtte beaktas,

som på hästavelns område gjorde sig gällande inom detta län. I Östergötlands

läns hushållningssällskaps skrivelse uppgives, att en verkställd

utredning visat, att under år 1904 inom sällskapets område 76 icke

godkända hingstar betäckt 1,507 ston, medan 65 godkända hingstar

använts till 2,312 ston. Dessa siffror hade väckt överraskning, ty det

hade varit okänt, att antalet opremierade hingstar varit så stort och

att de använts till så många ston. I några skrivelser framhålles, att

de underhaltiga beskällarna tillfogade hästaveln stor skada såväl därigenom,

att de gåve upphov till underhaltiga hästar, som ock på den

grund, att de berövade de bättre hingstarna en mängd ston. De uppoffringar,

som stat och hushållningssällskap underkastade sig till hästavelns

främjande, förmådde ej att i behörig grad inskränka användningen

av dylika underhaltiga hingstar. Västmanlands läns hushållningssällskap

har emellertid uttalat betänkligheter mot förslaget om skatt å hingstar

och i stället framhållit hingstbesiktningstvång såsom den enda fullt

verksamma åtgärden i förevarande syfte, vilken dock endast i mån

av framställning från vederbörande hushållningssällskap borde tillämpas

i landets olika delar.

Vid hushållningssällskapens ombuds möte i Stockholm i november

månad år 1905 blev frågan på grund av motion föremål för ombudens

behandling. Ombuden hemställde, att Kungl. Maj:t måtte taga under

omprövning, om och i vad män åtgärder borde vidtagas för att begränsa

rättigheten för ägare av opremierade hingstar att utlega dessa.

I särskilda skrifter hava hushållningssällskapen i Uppsala län, i

Kalmar läns södra del samt i Kristianstads, Göteborgs och Bohus ävensom

Värmlands län instämt i denna ombudens hemställan, varvid Värm
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

lands läns hushållningssällskap förklarat sig hålla före, att det kraftigaste

medlet till avvärjande av de påpekade missförhållandena vore införandet

av hingstbesiktningstvång, såsom flerstädes i utlandet skett.

Stuteriöverstyrelsen har i infordrat utlåtande den 19 november 1906

yttrat sig över de sålunda gjorda framställningarna och därvid anfört

huvudsakligen följande.

Utav de remitterade framställningarna framginge otvetydigt, att

inom vårt land användandet av underhaltiga beskällare ägde rum i stor

utsträckning och till avsevärt förfång för hästaveln, varför otvivelaktigt

effektiva åtgärders vidtagande för rättande av detta missförhållande vore

av behovet påkallade.

I sådant syfte hade »föreningen för befrämjande av uppfödning

inom Blekinge län av hästar med norsk eller nordsvensk typ» uti

berörda skrivelse föreslagit införandet av skatt på beskällare. De framställningar,

vilka i anledning av den sålunda väckta frågan sedermera

inkommit, innehölle emellertid ej några bestämda yrkanden eller förslag

beträffande de åtgärder, som för ifrågavarande syftes vinnande svntes

böra vidtagas, men av framställningarna ifråga framginge dock genomgående

den åsikten, som dessutom i några fall även direkt uttalats,

att, därest besiktningstvång kunde införas, sådant, även om detsamma

komme att verka mera ingripande i den enskildes fri- och rättigheter

beträffande hästaveln än hingstskatt, vore att föredraga framför dylik

skatts åläggande.

Stuteriöverstyrelsen, som för sin del ansåge s. k. hingstskatts införande

möta hinder ej endast på grund av detta medels för allmänheten

obehagliga karaktär, utan även och i synnerhet genom svårigheten att

i praktiken tillämpa detsamma, funne sig under sådana förhållanden

kunna, med förbigående av detta förslag, inskränka sitt vidare yttrande

till frågan om hingstbesiktningstvångs införande.

Att obligatorisk besiktnings införande såsom villkor för hingsts

användande i aveln vore ett synnerligen lämpligt och effektivt medel

mot användandet av underhaltiga beskällare vore stuteriöverstyrelsen,

med stöd av den erfarenhet om resultatet av dylika åtgärders vidtagande,

som vunnits inom andra länder, gärna villig att erkänna, men huruvida

dylikt hingstbesiktningstvångs införande inom vårt land på en gång

inom landets hela område skulle vara lämpligt, däremot både styrelsen

måst ställa sig avvisande.

Hur glädjande uppsving hästaveln än visat inom vårt land, torde

nämligen inom stöx-re delen av detsamma tillgången på beskällare likväl

Stuteriöverstyrelsen

den

19 november

1906.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Betänkande av

sakkunniga.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition AV 28.

ännu vara alltför knapp, för att en dylik bestämmelse skulle kunna

utan stora olägenheter därstädes tillämpas, på samma gång som kännedomen

om och känslan av nödvändigheten att till avelsbruk använda

endast fullgoda beskälare näppeligen ännu allmänt vunnit tillräckligt

insteg hos hästuppfödarna för att dessa, utan att känna sig utsatta för

avsevärd inskränkning i sina fri- och rättigheter, skulle foga sig under

en sådan bestämmelses tvång.

Stuteriöverstyrelsen, som ansåge det resultat, som tvångsvis vunnes

på hästavelns område, vara ej endast utan bestående värde utan även

onödigt, synnerligast då, såsom i nu föreliggande fall, det åsyftade

resultatet kunde säkert om än icke så hastigt ernås på frivillighetens

väg, funne sig av sådan anledning icke kunna tillstyrka utfärdandet av

bestämmelser om införande på en gång inom hela landet av s. k. hingstbesiktningstvång.

Rätten att bestämma, huruvida och när föreskrift om obligatorisk

hingstbesiktning lämpligen kunde införas inom underdistrikt, borde enligt

stuteriöverstyrelsens åsikt läggas i händerna på uppfödarna själva på

så sätt, att inom varje underdistrikt fråga därom, i överensstämmelse

med vad enligt gällande hästpremieriugsreglementes föreskrifter ägde

rum beträffande frågor om utverkande av fastställelse utav stambok,

gjordes beroende på framställning hos stuteriöverstyrelsen från vederbörande

hushållningssällskap, som, på samma gång detsamma vore väl

ägnat att uttrycka ortsbefolkningens önskningar, dessutom borde vara

kompetent att pröva huruvida underdistriktet vore tillräckligt framme i

hästavelshänseende för dylik bestämmelses införande. Ett sådant tillvägagångssätt

skulle enligt styrelsens mening, utan att medföra brådstörtande

åtgärder, komma att på övertygelsens och frivillighetens väg säkert och

rationellt, allt efter som de olika underdistrikten vore därtill beredda,

motarbeta och slutligen hämma användningen av underhaltiga beskällare.

På grund härav har stuteriöverstyrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå Riksdagen medgiva, att inom uuderdistrikt, som genom

vederbörande hushållningssällskap gjorde framställning därom hos stuteriöverstyrelsen,

finge, därest styrelsen så funne lämpligt, införas s. k.

hingstbesiktningstvång eller, med andra ord, bestämmelser därom, att

hingst, vid visst äventyr, icke finge till avel användas för andra än

hingstägaren själv tillhöriga ston, därest icke hingsten vid i bestämd

ordning verkställd besiktning blivit såsom beskällare godkänd.

Den 5 juni 1909 behagade Kungl. Maj:t på hemställan av dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet medgiva, att högst fem sak
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

kunniga personer finge tillkallas att inom nämnda departement biträda

med utredning och utarbetande av förslag i fråga om åtgärder för

främjande av landets hästavel. På grund härav tillkallade bemälde

departementschef för berörda uppdrags fullgörande chefen för stuteriöverstyrelsen,

numera överhovstallmästaren friherre C. F. Wrangel,

kammarherren friherre F. J. von Essen, professorn W. Hallander, hovstallmästaren

G. Tamm och arkitekten H. Törnqvist. Ovan omförmälda

handlingar blevo därefter överlämnade till dessa sakkunniga.

De sakkunniga hava den 11 december 1911 avgivit betänkande,

vilket blivit befordrat till trycket.

I detta betänkande hava de sakkunniga under huvudrubriken

»obligatorisk hingstbesiktning» anfört huvudsakligen följande.

Under en tid av inemot 40 år hade vårt land ägt ett genomfört

hästpremieringssystem, och det stöd, som därigenom givits vår hästavel,

torde knappast kunna tillräckligt uppskattas.

Huru avsevärda framsteg hästaveln än gjort under dess hägn,

måste likväl erkännas, att resultatet icke i allo motsvarat förväntningarna.

Själva systemet i de former, det numera vunnit, bure nog icke

skulden till detta förhållande. Den förnämsta anledningen därtill hade

systemet icke ägt makt förekomma — användandet av olämpliga eller

underhaltiga beskällare.

Inom hela landet användes nämligen sådana beskällare till stor

skada för hästaveln. Sålunda hade man fått bevittna, hurusom i åtskilliga

trakter av vårt land, där förut efter många års träget arbete och avsevärda

ekonomiska uppoffringar häststammen närmat sig den för fortsatt

avel nödiga likformighet och konsistens i avseende å nedärvningen, en

tillbakagång inträffat på grund därav, att såsom beskällare använts för

sådant ändamål otjänliga hingstar, vilka huvudsakligen genom billiga

språngavgifter varit i stånd att upptaga tävlan med tillgängliga, för

avel lämpliga beskällare, vilkas anlitande emellertid skulle medfört en

något större kostnad.

Det vore likväl icke riktigt att uteslutande tillskriva detta förhållande

nämnda, rent ekonomiska motiv, ty jämväl okunnighet och

självgodhet hade medverkat därtill. Många hästägare svävade nämligen

fortfarande i okunnighet om hästavelns grundbetingelser, särskilt vad

beträffade nödvändigheten att ihärdigt fasthålla vid en påbörjad avelsriktning,

under det de själva förmenade sig vara fackmän på området.

Insikten om den fara för vår hästavel, det anmärkta förhållandet

innebure, hade helt naturligt hos vårt lands insiktsfulla hästuppfödare och

hästvänner framkallat frågan, huru densamma lämpligen borde bekämpas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 13 höft. (Nr 28.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Enligt vad av de till de sakkunniga överlämnade handlingarna i

detta ämne framginge, vore det huvudsakligen tre utvägar, som man

tänkt sig för att kunna förekomma användandet av olämpliga eller

underhaltiga beskällare, nämligen dels upplysningsarbete, dels införande

av skatt å hingst, vilken upplätes såsom beskällare för annat än hingstägaren

själv tillhörigt sto, och dels stadgande av besiktningstvång för

hingstar, vilka voro avsedda att sålunda användas.

Beträffande den förstnämnda utvägen, nämligen att genom upplysning

söka påverka hästuppfödarna, ville de sakkunniga framhålla, att,

ehuruväl hästpremieringarna måste anses hava verkat väckande och

upplysande uti ifrågavarande hänseende, samt för saken intresserade

fackmän därutöver genom uppsatser i tidningar och tidskrifter ävensom

genom muntliga föredrag strävat att för vårt lands hästuppfödare klargöra

den fara, användning av otjänliga beskällare medförde för hästaveln,

detta upplysningsarbete, såsom det hittills kunnat bedrivas, beklagligt

nog syntes hava därutinnan föga uträttat.

De sakkunniga ville dock icke härmed hava uttalat den mening,

att upplysningsarbete bland hästuppfödarna borde anses fruktlöst, utan

de ansåge fast hellre, att dylikt arbete vore ett verksamt medel för

höjande av hästaveln i allmänhet och således jämväl i berörda hänseende.

För bekämpandet av det skadliga användandet av otjänliga beskällare

ansåge de sakkunniga emellertid erforderligt, att staten, liksom

förut skett på åtskilliga andra ekonomiska områden, ingrepe mera direkt

genom lagbestämmelser för att effektivt ordna och reglera dessa förhållanden.

I sådant hänseende hade de sakkunniga tagit under omprövning

de båda andra, uti ifrågavarande hänseende föreslagna åtgärderna, nämligen

införande antingen av skatt å hingst eller av hingstbesiktningstvång.

Vad anginge införande av skatt å hingst, hade denna åtgärd

föreslagits av »föreningen för befrämjande av uppfödning inom Blekinge

län av hästar med norsk eller nordsvensk typ» uti dess förberörda skrift.

Med instämmande uti vad stuteriöverstyrelsen i sitt utlåtande

häröver anfört, ansåge sig de sakkunniga böra i denna fråga ytterligare

framhålla, att ett skattekrav av ifrågavarande art syntes vara

ägnat att uppväcka missnöje. Utan tvivel skulle allmänheten uppfatta

en dylik skatt icke, som avsett vore, såsom ett prohibitivmedel,

utan såsom en åtgärd i syfte att för staten öppna en ny skattekälla

och det måste medgivas, att skillnaden emellan eu dylik avgift och

andra beskattningsavgifter vore mindre iögonfallande. Jämväl tillverk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

nings- och försäljningsavgift å brännvin tjänade ju i främsta rummet

prohibitivsyfte, men för stat och kommun utgjorde och betraktades de

såsom en avsevärd inkomstkälla.

Det viktigaste skälet mötte emellertid i svårigheten att göra en

dylik skatt verkligt effektiv. I detta avseende borde främst erinras

därom, att tillhandahållandet av jämväl underhaltiga beskällare stundom

visat sig så inkomstbringande, att det torde kunna förutses, att denna

hantering icke i nämnvärd grad skulle hämmas genom en låt vara

ganska avsevärd skatt.

Härtill komme att, under det en årlig skatt för hingst av exempelvis

50 kronor — det högsta belopp, som i sådant avseende syntes böra

stadgas — måhända skulle uppfylla sitt ändamål, då fråga vore om en

hingst med underhaltig exteriör, skulle helt säkert så icke bliva förhållandet,

då det gällde en med tilltalande exteriör utrustad, men i

övrigt för avel olämplig hingst.

Det läte naturligtvis härvid tänka sig, att åtskilliga ägare av

underhaltiga hingstar läte avskräcka sig genom skatten, men också att

densamma erlades av en eller annan, vilken under sådana förhållanden

utan tvivel skulle göra allt för att av sin otjänliga beskällare draga så

stor inkomst som möjligt.

I detta fall skulle skatten sålunda rent av kunna komma att motverka

sitt eget ändamål.

Såsom ytterligare skäl emot beskattningsprincipen borde framhållas

att, därest skatten, såsom väl icke kunde undvikas, komme att samtidigt

införas inom hela landet, genom en dylik åtgärd brist på beskällare

kunde uppstå, i all synnerhet å orter, där hästaveln ännu befunne sig

på lag ståndpunkt. Skatten skulle sålunda kunna medföra, att hästaveln

i åtskilliga orter tillbakahölles.

Skatteförslaget, som därför syntes böra övergivas, hade icke heller

vunnit någon avsevärd tillslutning från de hushållningssällskap, som

lämnat utlåtande i förevarande ämne.

Vidkommande den återstående av de föreslagna utvägarna till

ernående av ifrågavarande syftemål, införande av obligatorisk besiktning

av hingst, avsedd att användas såsom beskällare för annat än hingstägaren

tillhörigt sto, och i sammanhang därmed stadgande av bötespåföljd

för överträdelse av i sådant hänseende utfärdade bestämmelser,

liade de sakkunniga ansett vägande skäl tala för anlitande av denna

utväg.

Principen att genom lagbud utestänga olämpliga individer såsom

avelsdjur hade sedan gammalt hemortsrätt här i landet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Sålunda hade Karl XI år 1680 utfärdat en av fältmarskalken

Ascheberg utarbetad, för Skåne gällande förordning, däri bland aunat

stadgades, att »alle Hästfohlar skole, innan de blifva 2 åhr gamble,

uthskäras och vallachas». Förordningen innehöll dessutom förbud att

under första året efter densammas utfärdande till avel använda sto, som

ej ägde i förordningen närmare angivet värde.

Så småningom både dessa bestämmelser fallit i glömska, men år

1735 både de blivit med vissa ändringar återupplivade under namn av

»Förnyad Sto-ordning». Det bette däri: »Häfver någon Sokn, By eller

Bonde, som tager betalning af andra, för det hans bäst betäcker stoen,

en sådan hingst, som är för liten, för svag eller med arfskador behäftad»,

så skulle densamma kastreras. Underläte ägaren detta, skulle

hingsten konfiskeras och försäljas, i vilket fall köpeskillingen tillfölle

närmast liggande hospital. Förordningen innehöll tillika förbud att utsläppa

2 år gammal »vrenskfola» lös på fäladsmark, utan borde »sådane

kladdar utskiäras».

Denna förordning hade till följd av allmogens besvär vid 1741

års riksdag förändrats på så sätt, att hingstar över 2 års ålder väl finge

utsläppas på bete, men skulle dessförinnan besiktigas för utrönande, om

de vore felfria.

I detta stadgande mötte oss sålunda för första gången bestämmelser

om tvångsbesiktning.

1741 års förordning hade, såvitt de sakkunniga kunnat finna, icke

formligen upphävts, ehuru den visserligen av sig själv trätt ur tillämpning.

Ytterligare lagbestämmelser i ämnet hade sedermera icke utfärdats.

Däremot hade förslag därtill icke saknats.

I sistnämnda hänseende framhölles, att M. Björnstjerna i sitt år

1828 utgivna arbete »System för Sveriges häst-cultur» förordat införandet

av besiktningstvång i den omfattning, att alla tvååriga hingstar skulle,

innan de finge användas såsom beskällare eller gå i vall, besiktigas och

förses med brännmärke; hingstarna skulle uppvisas årligen från och

med fem års ålder. För överträdelse av dessa påbud hade föreslagits

bötesstraff.

Frågan om besiktningstvång syntes därefter hava vilat, intill dess

nu omständigheterna ånyo bragt densamma i förgrunden.

Förslaget om införande av bestämmelser i dylikt syfte hade emellertid

icke saknat motståndare.

Det hade sålunda bland annat anmärkts, dels att dylika bestämmelser

skulle innebära en obehörig inskränkning i den enskildes fria

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

bestämmanderätt över sin egendem, dels att densamma kunde befaras

medföra bristande tillgång på beskällare, dels slutligen att vid bestämmelsernas

tillämpning den myndighet, som verkställde den föreslagna

besiktningen, härvid kunde göra sig skyldig till maktmissbruk.

Gent emot den första av dessa anmärkningar borde till en början

erinras därom, att stuteriöverstyrelsens förslag fdnge ut därpå, att den

obligatoriska hingstbesiktningen skulle införas icke tvångsvis, utan på

frivillighetens väg, efter i sådant avseende gjord framställning från vederbörande

hushållningssällskap.

Ej heller vore förslaget avsett att omfatta hingst, som endast

användes till betäckning av hingstens ägare tillhöriga ston. De sakkunniga

ansåge det nämligen icke kunna ifrågakomma att förbjuda

hingstägaren att för eget sto använda honom själv tillhörig hingst, av

vilken ras och beskaffenhet den vara månde.

För övrigt vore åtgärder syftande till begränsning av den enskildes

frihet och bestämmanderätt ingalunda främmande vare sig för

vårt eller andra länders rättssystem, i synnerhet vad beträffade det ekonomiska

lagstiftningsområdet. Jaktstadgan, lagarna om rätt till fiske,

skogslagarna, byggnads- och hälsovårdsstadgarna lämnade därpå exempel.

Den andra här ovan omförmälda anmärkningen, nämligen att

genom den föreslagna åtgärden hingstbrist kunde uppstå, särskilt i avlägsnare

trakter, vägde tyngre än den förstnämnda.

De sakkunniga hölle emellertid före, att dylik olägenhet vore att

föredraga framför den, att olämpliga beskällare finge till ytterlig skada

för hästaveln fritt användas. Det förtjänade nämligen ihågkommas, att

den befarade bristen på beskällare vore en olägenhet av jämförelsevis

hastigt övergående art, under det att åratal åtginge för att avhjälpa

den skada för vår hästavel, som användningen av otjänliga beskällare

förorsakade. Säkerligen skulle dessutom en dylik hingstbrist i väsentlig

mån begränsas därigenom, att de i sådana trakter befintliga, vid premiering

godkända hingstar i större utsträckning än förut komme till

användning såsom beskällare, varjämte det säkerligen snart nog skulle

visa sig vara ekonomiskt fördelaktigt att till sådana trakter inköpa tillräckligt

antal fullgoda hingstar.

Därjämte borde i detta sammanhang beaktas, att förbudet ifråga

enligt de sakkunnigas åsikt icke vore avsett att omfatta alla icke premierade

hingstar, utan att även opremierade hingstar, vilkas användande

såsom beskällare icke vore till direkt skada för landets hästavel, skulle

efter besiktning kunna tillåtas att användas såsom sådana. Vederbörande

nämnd skulle dessutom vid dylik besiktning taga noggrann hän
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

syn till hästavelns ståndpunkt å varje särskild ort samt sålunda i viss

mån anpassa bedömningen efter de lokala förhållandena.

Vidare borde särskilt framhållas, att de ifrågasatta bestämmelserna

vore avsedda att införas icke, såsom fallet vore med den föreslagna

hingstbeskattningen, på en gång inom hela landet, utan, efter framställning

av vederbörande hushållningssällskap, inom särskilda underdistrikt

eller i vissa fall inom än mindre områden, och det kunde väl

med visshet förutsättas, att hushållningssällskapen komme att välja en

sådan tidpunkt för sin framställning, att minsta möjliga olägenheter av

besiktningstvånget kunde förväntas.

Vad slutligen anginge invändningen, att maktmissbruk kunde befaras

från vederbörande besiktningsmyndighets sida, syntes denna äga

minsta betydelsen. De sakkunniga hade nämligen tänkt sig, att det

skulle åligga statens hästpremieringsnämnder att verkställa de besiktningar,

som erfordrades för utrönande av hingstarnas användbarhet

såsom beskällare. Härigenom borde invändningen om befarat maktmissbruk

förfalla, enär det väl med fog finge förutsättas, att premieringsnämndernas

medlemmar ägde den ansvarskänsla, att de skulle

opartiskt och sakligt fullgöra sina skyldigheter i denna sin egenskap.

Vår tids stränga offentliga kontroll över allmänna åtgärder syntes dessutom

innefatta ett avsevärt korrektiv mot alla försök till maktmissbruk.

Ett sådant korrektiv syntes vidare ligga däri, att klagan över nämndens

beslut skulle vara tillåten, samt att inga som helst kostnader skulle

vara förbundna med denna klagan, om nämndens beslut därigenom bleve

upphävt. Gent emot de sakkunnigas förslag härutinnan kunde visserligen

invändas, att statens hästpremieringsnämnders arbete härigenom

komme att icke oväsentligt ökas, men någon annan utväg att lösa frågan

om erhållande för rimliga kostnader av lämpliga besiktningsnämnder

syntes ej förefinnas.

I flertalet europeiska länder, där hästavel i större skala bedreves,

hade man ingalunda dragit i betänkande att införa bestämmelser om

hingstbesiktningstvång. Sålunda funnes dylikt besiktningstvång stadgat

i Tyskland, Österrike-Ungern, Frankrike, Belgien och Schweiz, varemot

England, Ryssland och Danmark saknade bestämmelser i sådant avseende.

I Tyskland funnes icke någon för hela riket gällande förordning

angående obligatorisk hingstbesiktning, utan hade därstädes särskilda

lagbestämmelser härom införts i de olika provinserna i Preussen samt

i övriga tyska stater, t. ex. i Hannover år 1844, i Pommern år 1880,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

i Väst-Preussen år 1879, i Ost-Preussen år 1887, i Schlesien år 1880

samt i Posen år 1859. Dessa bestämmelser vore emellertid varandra

tämligen likartade. Det vore förbjudet att använda i enskild ägo befintlig

hingst till betäckning av »främmande» ston, därest ej hingsten

uppnått tre års ålder samt vid besiktning (Körung) inför en särskild

nämnd (Landespferdezucht-Kommission) förklarats duglig till avel. Vid

överträdelse bärav vore straffet böter, vilka kunde uppgå ända till 300

mark för varje förseelse. För godkänd hingst utfärdades ett tillståndsbevis

(Zulassungsschein), gällande för ett år. Hingst, som icke blivit

vid sådan prövning godkänd, tillätes året därpå undergå ny prövning

inför kommissionen, men om hingsten då ej godkändes, finge densamma

ej vidare för sådant ändamål uppvisas för kommissionen. Emellan de

ordinarie besiktningsförrättningarna ägde ordföranden i kommissionen

verkställa besiktning (Nachkörung) av och i förekommande fäll utfärda

interimistiskt tillståndsbevis för hingst, vilken av vissa, i författningarna

nämnda orsaker ej kunnat uppvisas vid ordinarie besiktningsförrättning.

I de Österrikiska lcronländerna, varest hingstbesiktningstvång införts

genom lag av år 1855, vore detsamma numera ordnat genom för

varje kronland särskilt utfärdade bestämmelser, vilka emellertid vore i

huvudsak likartade. Enligt dessa finge hingstägare ej upplåta hingst

till betäckning av »främmande» ston, med mindre hingsten uppvisats

för en »Körungskommission» och därvid befunnits för avel lämplig, i

vilket fall ägaren erhölle en för löpande betäckningssäsong gällande

s. k. Körungslicenz. Överträdelser av förordningens bestämmelser medförde

böter intill 200 kronor.

I Ungern gällde på det hela taget enahanda bestämmelser.

Genom lag av den 14 augusti 1885 hade i Frankrike införts besiktningstvång

för alla i enskild ägo varande beskällare. De vid besiktningen

godkända hingstarna indelades i tre klasser, nämligen approberade

(étalons approuvés), autoriserade (étalons autorisés) och accepterade

(étalons acceptés). För att en hingst skulle kunna approbera^

erfordrades, att den vore ägnad att förbättra rasen; av den autoriserade

hingsten begärdes, att den skulle kunna användas till avel utan att försämra

rasen. För att hänföras till de accepterade hingstarna erfordrades

allenast, att hingsten vid besiktningen icke befunnits behäftad med

lungpipning eller periodisk ögoninflammation. Besiktning av hingst

måste upprepas varje år. Då hingsten första gången uppvisades, försåges

den på halsen med ett brännmärke av olika utseende allt efter

som han godkändes eller kasserades.

Den i Belgien gällande lagen om hingstbesiktningstvång vore ut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Reservation.

16 Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

färdad den 17 september 1901. För att enligt densamma en hingst

finge användas till betäckning av »främmande» ston erfordrades, att

hingsten vore minst tre år gammal samt vid besiktning av en särskild

nämnd blivit godkänd såsom beskällare. Tillståndet gällde till den påföljande

år återkommande obligatoriska hingstbesiktningen. Förseelse

mot lagen medförde böter intill 50 francs.

I Schweiz hade bestämmelser i förevarande avseende införts genom

allmän folkomröstning. Enligt dessa bestämmelser ägde hingstbesiktning

rum i sammanhang med premieringarna, men i nödfall kunde

sådan besiktning verkställas av veterinär ensam, vilken för sådant fall

därom utfärdade bevis, gällande intill nästa ordinarie premieringsmöte.

I två stora hästproducerande länder, nämligen Ryssland och England,

saknades, såsom ovan nämnts, ännu hingstbesiktningstvång.

Beträffande Ryssland syntes de säregna förhållandena i detta vidsträckta

land lägga hinder i vägen för tillämpningen av ett sådant

tvång.

Anledningen till frånvaron av hingstbesiktningstvång i England

vore nog icke att söka i bristande insikt om dess betydelse hos hästavelns

målsmän i detta land, utan måhända snarare i landets säregna

sociala och nationella förhållanden.

Ehuru, såsom känt vore, Danmarks hästavel i visst avseende stode

på en jämförelsevis hög ståndpunkt, saknades jämväl i detta land hingstbesiktningstvång.

Emellertid funnes inom de flesta kommuner därstädes

hingstföreningar, vilka inginge såsom medlemmar i en stor centralförening.

Såsom villkor för att hingstförening skalle få tillhöra centralföreningen

fordrades, att föreningen tillhöriga hingstar besutte vissa

kvalifikationer, och det vore uppenbart, att då de flesta hästuppfödarna

i Danmark vore delägare i någon dylik föreningshingst samt sålunda

hade särskilt intresse av dennes anlitande, hingstbesiktningstvånget därstädes

vore mindre nödvändigt.

I vårt vidsträckta, till större delen glest befolkade land syntes förutsättningarna

för ett så omfattande föreningsväsende till hästavelns

fromma icke kunna inom överskådlig tid påräknas.

Med stöd av den utredning, som sålunda lämnats, hava de sakkunniga

föreslagit införandet av hingstbesiktningstvång och i sådant

hänseende utarbetat ett av speciella motiv åtföljt lagförslag.

Mot de sakkunnigas betänkande i denna del har reservation avgivits

av arkitekten Törnqvist. Denne förklarar sig dock icke avse att

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

på något sätt protestera mot den föreslagna lagens berättigande, utan

ville tvärtom på det kraftigaste understryka nödvändigheten av ett

direkt ingripande genom lagbestämmelser för att på ett effektivt sätt

kunna avvända de skadliga följderna av användandet av otjänliga beskällare.

Hans kritik gäller eu av de sakkunniga föreslagen bestämmelse,

att tillståndsbevis icke skulle få under några förhållanden utfärdas

för hingst, som ej med hänsyn till ras och härstamning uppfyllde de

enligt gällande hästpremieringsreglemente uppställda fordringar för beskällares

premiering inom det underdistrikt, för vilket beviset vore

avsett. Denna bestämmelse syntes reservanten ej tillräckligt tillgodose

fordringarna på variation efter de lokala förhållandena och han har

föreslagit, att i stället vissa av honom angivna principer måtte godkännas.

Då denna fråga emellertid berör ett ämne, varöver Kungl.

Maj:t torde äga att besluta i det fall att hingstbesiktningstvång överhuvud

kommer att införas, saknar jag nu anledning att närmare ingå

därpå.

Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av samt- Hushållningsliga

hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förslaget om införande Isnaitningsav

hingstbesiktningstvång har därvid icke från något håll mött gensaga, utskott.

om än vissa anmärkningar framställts mot de av de sakkunniga föreslagna

specialbestämmelserna rörande reglerna för själva besiktningen

och villkoren för godkännande av hingst. Från flera håll har förslaget

blivit synnerligen livligt tillstyrkt. Sålunda yttrar Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, att utskottet ville så mycket kraftigare

understryka behovet av obligatorisk hingstbesiktning, som det

överallt på den europeiska kontinenten, där en målmedveten hästavel

bedreves, visat sig, att besiktningstvånget utgjort en av de viktigaste

faktorerna för en framgångsrik hästavel, och det vore utskottets förvissning,

att dylikt tvång även i vårt land skulle bliva en av grundvalarna

för den svenska hästavelns förbättrande. Södermanlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att besiktningstvånget

syntes vara det effektivaste medlet att få fram en homogen avel, samt

att den uttryckta farhågan för möjlig brist på hingstar, om besiktningstvång

infördes, syntes, vad detta län beträffade, vara ogrundad. Besiktningstvånget

skulle inleda aveln på bestämda linjer, till största fördel

för såväl sto- som hingstägare. Östergötlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott flnner det föreslagna besiktningstvånget välbehövligt

och synnerligen lämpligt för att motverka underhaltiga hingstars skadliga

inverkan på avelu, utan att dock den enskildes rätt träddes för nära.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 13 käft. (Nr 28.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Stuteriöverstyrelsen

den

30 april 1912.

Departementschefen

21/* 1913.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att då

det otvivelaktigt vore av största vikt för en framgångsrik hästavel, att

endast fullt lämpliga hingstar finge användas i aveln, premieringsnämnden

borde mer än vad hittills skett få i sin hand att bestämma, vilka hingstar

som finge användas till beskällare för främmande ston, samt att detta

borde ske genom införande av besiktningstvång. De flesta övriga förvaltningsutskott

hava utan närmare motivering förklarat sig livligt tillstyrka

förslaget.

Stuteri överstyrelsen har i utlåtande den 30 april 1912 tillstyrkt

de sakkunnigas förslag, allenast med två erinringar. Den ena gäller

utfärdandet i visst fall av interimistiskt tillståndsbevis och torde i detta

sammanhang kunna lämnas å sido. Den andra hänför sig till bestämmelsen,

att besiktning ej skulle fordras för en hingsts användning såsom beskällare

till sto, som tillhör hingstens ägare. Styrelsen framhåller, att det

läte tänka sig, att ett antal personer inom samma trakt sammanslöte

sig till en hingstägarförening, vars medlemmar var för sig betraktades

såsom ägare av föreningens hingst och ansåge sig hava rätt att utan

besiktning av hingsten använda densamma för alla sina ston. Om den

ifrågasatta lagen inom någon ort skulle komma att väcka motstånd eller

ovilja, läge enligt styrelsens mening den sannolikheten nära till hands,

att man sökte kringgå dess bestämmelser på nu antydda sätt. Detta

syntes böra förekommas genom stadgande att hingst, som ägdes av

bolag eller förening, ej finge användas för betäckning av enskild bolagsmans

eller föreningsmedlems sto, så framt icke hingsten blivit för betäckningsåret

premierad eller förklarad tillåten såsom beskällare.

Efter att hava lämnat förestående redogörelse anförde jag vid

ärendets föredragning den 21 februari 1913 för egen del följande.

Det förslag, för vilket jag nu redogjort och som avser införande

i vårt land, liksom redan förut skett i åtskilliga andra länder, av lagstadgat

förbud emot användande för avel av härtill olämpliga hingstar,

synes mig vara värt synnerligt beaktande vid bedömande av frågan om

vilka åtgärder lämpligen böra vidtagas för bästavelns främjande. Under

lång tid hava från det allmännas sida och på goda skäl avsevärda uppoffringar

i penningar gjorts för förbättring av våra häststammar. Vi

utgiva sålunda årligen endast till häst premieringen mera än 300,000

kronor av allmänna medel. Andra åtgärder i samma syfte, vidtagna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28. 19

av såväl stat som hushållningssällskap, draga ävenledes betydande kostnader.

Resultat av dessa uppoffringar hava icke uteblivit, ehuru de

visserligen icke i allo motsvarat förväntningarna. Emellertid kan det

ej råda tvivel om att dessa resultat skulle blivit ännu större och mera

påtagliga, därest de vidtagna åtgärderna icke i viss mån motverkats av

den hittills rådande friheten att till avel använda hingstar av huru

underhaltig beskaffenhet som helst. Sant är, att premieringssystemet

haft till främsta uppgift att för den hästuppfödande allmänheten framhäva

betydelsen av att till avel använda endast det yppersta material

särskilt av handjur, samt att ett rätt intensivt upplysningsarbete i sådant

avseende bedrivits, men icke förty har det vid närmare undersökning

visat sig, att ännu ett mycket stort antal underhaltiga hingstar användes

i aveln. Så skall nog också allt framgent bliva fallet — bristande

insikt i förening med verklig eller inbillad tillfällig ekonomisk fördel

för hästägaren föranleder härtill — därest icke förbud mot tillhandahållande

av dylika beskällare varder stadgat. Det är anmärkningsvärt,

hurusom man nu på olika håll anser, att tiden är inne för att på lagstiftningsväg

åstadkomma ett sådant förbud. Hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, vilka väl få antagas äga kännedom om de önskningar,

som hysas av den hästuppfödande allmänheten i landet, hava

enstämmigt uttalat sin anslutning till förslaget. Någon avvikande mening

har icke uttalats, utom i vissa underordnade detaljfrågor. Alla de gjorda

uttalandena tyda på att förslaget till sin huvudsakliga innebörd står i

god överensstämmelse med en utbredd önskan inom landets hästintresserade

kretsar.

Mot ett sådant förbud som det nu ifrågasatta kunna givetvis invändningar

göras av såväl principiell som praktisk innebörd. Ur förstnämnda

synpunkt kan det för många synas betänkligt att inskränka

den enskildes fria bestämmanderätt över sin tillhörighet. Det torde

emellertid icke kunna förnekas, att ägaren till en underhaltig hingst,

genom att hålla densamma tillgänglig för traktens hästuppfödare, i så

hög grad skadar viktiga allmänna intressen, att kravet på en inskränkning

i hingstägarens fria förfoganderätt över djuret på goda grunder

kan anses berättigat. Han icke endast omintetgör de goda resultat,

som kanske med avsevärda uppoffringar blivit uppnådda under ett ofta

mångårigt arbete att åt traktens befolkning skaffa en god häststam,

utan därtill kommer ock, att det för att sedermera utplåna spåren av

den skada, han vållat, kräves nya uppoffringar, som kanske taga ännu

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

flera år i anspråk, under vilka den inkomst, trakten eljest skulle kunnat

inhösta av sin goda häststam, lätt kan förbytas i kännbar förlust.

Jag finner alltså en begränsning i rättigheten att tillhandahålla

beskällare både önskvärd och av behovet påkallad. Min övertygelse är,

att, om väl avvägda åtgärder härutinnan bleve vidtagna, dessa ganska

snart skulle inom de orter, där förhållandena tilläte deras genomförande,

visa sig vara ett kraftigt medel ej endast att direkt främja ortens hästavel

utan även att göra andra i samma syfte träffade åtgärder ännu

mera verksamma.

Mot det föreslagna besiktningstvånget har även den invändningen

riktats, att genom dess införande brist skulle kunna uppstå på för betäckningsändamål

tillgängliga hingstar. Att en dylik farhåga på vissa

orter möjligen kan vara berättigad vill jag icke förneka, ehuru jag å

andra sidan är livligt övertygad om, att deri befarade bristen i de flesta

fall skulle bliva av kort varaktighet dels på grund av att mången god

hingst, som nu av en eller annan anledning icke blir uppvisad, genom

besiktningstvånget skulle tvingas fram för att bliva godkänd, dels ock

på grund av att anskaffandet av värdefulla beskällare icke längre skulle

vara förbundet med samma ekonomiska risk, som för närvarande mången

gång är fallet på grund av konkurrensen med underhaltiga hingstar.

I övrigt må framhållas, att möjligheten att erhålla goda hingstar och

lättheten att anskaffa sådana, exempelvis genom sammanslutning i s. k.

hingstförening, numera är vida större än förut.

På grund av den inskränkning i hästägarnas fria självbestämmanderätt,

som ett införande av hingstbesiktningstvång medför, och i betraktande

jämväl av den farhåga, som på sätt ovan nämnts yppats,

att genom införande av sådant tvång skulle kunna uppstå brist på för

betäckningsändamål tillgängliga hingstar, anser jag emellertid, att de i

ämnet utfärdade bestämmelserna böra träda i kraft, endast i den mån

vederbörande hushållningssällskap och landsting finna förhållandena

inom orten medgiva tillämpning därav, i vilket fall framställning i

ämnet skall av nämnda korporationer göras hos Kungl. Maj:t, som lärer

inhämta stuteriöverstyrelsens jAtrande i ärendet.

Jag tillåter mig erinra, såsom exempel på lagstiftning, som träder

i verksamhet inom de särskilda orterna först efter medverkan från lokala

korporationers sida, om lagen den 22 december 1897 angående köttbesiktning

och slakthus, om lagen den 28 juni 1907 angående bredden

av hjulringar å arbetsåkdon på landet samt om lagen den 5 juni 1909

angående förbud mot handels idkande å söckendag utöver viss tid.

Beträffande dessa lagar har emellertid bestämmanderätten uppdragits åt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 28.

Kungl. Maj:ts befallningshavande. I nu förevarande fall synes den

böra förbehållas Kungl. Maj:t.

Det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till lag angående obligatorisk

hingstbesiktning innehåller ett flertal detaljbestämmelser angående

besiktningens verkställande, villkoren för att hingst må godkännas såsom

beskällare m. m. Bestämmelser av nu antydda slag torde emellertid

lämpligen böra av Kungl. Maj:t meddelas. Huvudfrågan, avseende

införandet av besiktningstvång, torde däremot böra föreläggas Riksdagen,

och har för sådant ändamål inom jordbruksdepartemenet utarbetats

förslag till lag om hingstbesiktningstvång.

I enlighet med de sakkunnigas förslag har åt 1 § av den föreslagna

lagen givits sådant innehåll, att hingstbesiktningstvång må, därest

detsamma icke anses böra införas inom vederbörande hushållningssällskaps

hela område, kunna införas inom viss del därav, detta huvudsakligen

med hänsyn till landets nordligare landskap, där hästavelsförhållandena

förete betydande skiljaktigheter i olika trakter.

Att statens beskällare böra undantagas från lagens tillämpning

torde vara givet.

I anledning av den föreslagna bestämmelsen att besiktning ej

skulle fordras för hingsts användande till betäckning av sto, som tillhör

hingstens ägare, har stuteriöverstyrelsen erinrat, att den ifrågasatta

lagen kunde kringgås på det sätt, att ett antal personer inom samma

trakt sammanslöte sig till en hingstägarförening, vars medlemmar var

för sig betraktades såsom ägare av föreningens hingst och på grund

härav ansåge sig hava rätt att utan besiktning av hingsten använda

densamma för sina ston. Till förekommande härav har stuteriöverstyrelsen

föreslagit ett stadgande av innehåll att till avel olämplig hingst,

som äges av bolag eller förening, icke skulle få användas till betäckning

av enskild bolagsmans eller föreningsmedlems sto. I likhet med styrelsen

anser jag en bestämmelse i förevarande syfte erforderlig, men torde

densamma böra formuleras annorlunda än som föreslagits. Ty för den

händelse äganderätten till hingsten tillkommer bolaget eller föreningen,

torde det vara uppenbart, att enskild medlem av bolaget eller föreningen

icke kan anses vara ägare till djuret, vadan särskilt stadgande uti

ifrågavarande hänseende ej lärer vara i sådant fall av behovet påkallat.

Stadgande härutinnan torde däremot vara erforderligt, i händelse hingsten

äges under samäganderätt av två eller flera enskilda personer. På

grund härav har i 2 § införts bestämmelse om att hingst, som äges

av två eller flera personer samfällt, icke må, därest ej angivna förut
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

sättningar föreligga, användas till betäckning av sto, som enskilt tillhör

någon av dessa personer.

Föreskriften i 2 §, att hingsten skall hava prövats vara såsom

beskällare inom orten lämplig, hänvisar för sin tillämpning till de bestämmelser

härom, som äro avsedda att utfärdas av Kungl. Maj:t. Ur

de sakkunnigas förslag härutinnan, som torde komma att av Kungl.

Maj:t i huvudsakliga delar följas, må meddelas, att dessa föreslagit, att

hingsten skulle inom underdistriktet blivit för betäckningsåret antingen

premierad av statens hästpremieringsnämnd eller ock förklarad såsom

beskällare tillåten, vilket i regel också skulle ske genom hästpremieringsnämnden,

dock att i vissa fall interimistiskt tillstånd skulle kunna lämnas

av premieringsnämndens ordförande ensam. Om nämnden funne en uppvisad

hingst, ehuru ej premieringsbar, dock kunna få användas såsom

beskällare, skulle hingsten betecknas såsom tillåten, vilket uttryck alltså

skulle erhålla en alldeles särskild innebörd och beteckna en viss kategori

av hingstar. Premierad eller såsom beskällare tillåten hingst skulle

därigenom vara gillad såsom avelsdjur endast för användning inom det

underdistrikt, där premieringen skedde eller tillåtelsen gavs, och endast

för betäckningsåret, d. v. s. intill utgången av de inom underdistriktet

nästföljande år anordnade besiktningsmöten, vid vilka hingstar finge

uppvisas. Berörda lokala begränsning motiverades av olikheterna i hästavelns

tillstånd och förhållandena i övrigt inom skilda delar av landet,

vilka gjorde att den omständigheten, att en hingst kunde anses uppfylla

villkoren för användning såsom beskällare inom ett underdistrikt, ingalunda

med nödvändighet medförde, att han i enahanda avseende lämpade

sig i ett annat, bland annat enär fordringarna å ras och härstamning

kunde vara olika inom de särskilda underdistrikten.

Bestämmelsen om minst tre års ålder är föreslagen av de sakkunniga

och grundar sig på gällande premieringsreglemente.

Föreskrifterna i 3 § äro införda för att bereda den hästuppfödande

allmänheten rådrum för anskaffande av framstående hingstar samt realiserande

av mindervärdiga sådana.

I övrigt torde lagförslagets bestämmelser icke erfordra någon

närmare motivering.

Jordbruks
utskottet
1913.

I sitt utlåtande nr 108 anförde jordbruksutskottet, bland annat,

att behovet av verksamma prohibitiva åtgärder i syfte att i största

möjliga utsträckning från avelsbruk utestänga sådana hingstar, som härför

vore uppenbart otjänliga, allt kraftigare gjort sig gällande. Samtidigt

hade den övertygelsen hos den hästuppfödande allmänheten allt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

mera blivit rotfäst, att en fullt effektiv reglering av hästavelsväsendet

läte sig genomföras endast genom stadgande av restriktiva föreskrifter

rörande kontrollen av avelsdjurs kvalifikationer. Då detta näppeligen

torde kunna ske utan stöd av lagstiftning, hade därmed frågan om lagstadgat

hingstbesiktningstvång trätt i förgrunden. För sin del tvekade

utskottet icke att på de av departementschefen anförda grunder biträda

förslaget om införande av sådant tvång.

Utskottet framhöll vidare, att det vore endast under förutsättning

av vederbörande lokala korporationers därom gjorda framställning som

Kungl. Maj:t skulle äga förordna om lagens tillämpning inom hushållningssällskaps

område eller viss begränsad del därav. I nämnda förhållande

ansåge utskottet ligga en tillfyllestgörande garanti mot att de

föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde onödigtvis skulle göras

vidsträcktare än de förhandenvarande lokala förhållandena skäligen påkallade.

I detta sammanhang ville utskottet betona, att då, efter besiktningstvångs

införande inom visst område, dess bibehållande inom

området icke längre vore av omständigheterna betingat, Kungl. Maj:t

givetvis — oaktadt sådant icke direkt utsädes vare sig i lagen eller i

de av departementschefen framhållna motiven därför — torde äga att

efter framställning av vederbörande förordna om tvångets upphävande

helt eller delvis.

Utskottet delade departementschefens åsikt om lämpligheten av att

i lagen icke inrycktes de detaljbestämmelser angående besiktnings verkställande

och villkoren för att hingst skulle kunna förklaras tillåten såsom

beskällare m. m., vilka givetvis skulle bliva erforderliga för lagens praktiska

tillämpning och som i stället vore avsedda att av Kungl. Maj:t

särskilt utfärdas. Utskottet ansåge sig emellertid, med stöd av departementschefens

uttalande, kunna förvänta, att därvid tillbörlig hänsyn

komme att tagas till hästavelns ståndpunkt å varje särskild ort, samt att

man härefter anpassade bestämmandet av bedömningsgrunderna. Detta

borde åter i sin ordning medföra, att, då departementschefen uttryckligen

framhållit, att villkoren för premiering av hingst icke ensamma

finge bliva avgörande för hingsts godkännande för avelsbruk, denna

grundsats verkligen också skulle bliva i praktiken tillbörligt tillgodosedd

och icke allenast gälla för vissa snävt begränsade undantagsfall. Vederbörande

besiktningsmän borde sålunda erhålla en vidsträckt frihet att

kunna såsom beskällare godkänna även icke premieringsbara hingstar,

så snart dessas användande för avelsändamål, med hänsyn till lokala

förhållanden, eljest syntes kunna tillåtas.

I själva avfattningen av lagen föreslog utskottet endast några

s. 24 Kontrollera mot PDF

Riksdagen

1913.

Departements■

chefen.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

mindre jämkningar av väsentligen redaktionell natur och hemställde

slutligen, att Riksdagen måtte antaga lag i överensstämmelse härmed.

Vid ärendets behandling inom Riksdagen bifölls förslaget av Första

kammaren utan diskussion. Inom Andra kammaren gjordes av flera

talare invändningar mot förslaget, utmynnande dels i yrkande på uteslutande

av bestämmelsen i 2 §, att hingst, som ägdes av två eller flera

personer samfällt, icke finge användas till betäckning av sto, som tillhörde

någon av dem enskilt, utan att vara i föreskriven ordning besiktigad

och gillad såsom beskällare, dels ock i yrkande om avslag å

lagförslaget i dess helhet. Framställarna av förstnämnda yrkande förklarade

sig gilla lagens allmänna syfte och hade icke något yrkande i

fråga om dess övriga bestämmelser, men höllo före, att den omförmälda

specialföreskriften vore onödigt sträng. För avslagsyrkandena åberopades

flera skal, vilka torde, såsom av en talare gjordes, kunna sammanfattas

sålunda, att lagen förmenades icke komma att avhjälpa de missförhållanden,

som funnes, att lagens tillämpning komme att medföra avsevärda

olägenheter särskilt för de mindre jordbrukarna, enär deras intressen

i regel icke tillgodosåges med de premierade beskällarna, och

att lagen för övrigt i och för sig utgjorde en kränkning av den enskildes

rätt att själv bestämma vilken hästtyp han funne vara för sig

fördelaktigast. Sedan förstnämnda yrkande bortfallit i votering om

kontraproposition, avslog kammaren förslaget med den knappa majoriteten

av 82 röster mot 80.

Till vad jag, på sätt ovan erinrats, den 21 februari detta år anförde

till stöd för förslagets framläggande för Riksdagen har jag föga att

tillägga. De redaktionella ändringar, som av jordbruksutskottet föreslogos,

föranleda ingen erinran från min sida och jag tillstyrker därför,

att de iakttagas i ett blivande förslag.

De under diskussionen i Andra kammaren gjorda invändningarna

voro redan under ärendets tidigare behandling förutsedda och även mer

eller mindre utförligt bemötta. Jag anser mig emellertid nu böra söka

ytterligare utveckla några av de skäl, som i dessa hänseenden synas

tala för förslaget.

Vad angår den speciella anmärkningen i fråga om stadgandet

rörande hingst, som tillhör två eller flera gemensamt, kan jag inskränka

mig till att åberopa följande uttalande av jordbruksutskottet. »Utskottet

finner för sin del den av Kungl. Maj:t föreslagna formuleringen väl avvägd

och erforderlig till förhindrande av det antagligen eljest nära till

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

hands liggande tillvägagångssättet, att ett visst antal personer inom

samma trakt söka genom sammanslutning kringgå lagen. Visserligen

torde den möjligheten icke bliva utesluten, att en i och för sig fullgod

hingst, som emellertid till följd av skiljaktighet i ras eller ofullständighet

i härstamning prövats olämplig till avelsbruk inom viss trakt, därigenom-,

kommer att inom densamma helt undandragas aveln, oaktat i fråga om

enstaka passande ston parning måhända icke skulle vara ofördelaktig.

Men sannolikheten av, att en sådan olägenhet skulle kunna göra sig

mera kännbart gällande, torde bliva synnerligen ringa tack vare den

vidsträckta prövningsrätt i förevarande avseende, som, enligt utskottets

ovan uttryckta förväntan, torde komma att genom de av Konungen meddelade

föreskrifter i ämnet tillerkännas vederbörande besiktningsnämnd.»

Invändningen att lagen icke skulle komma att avhjälpa nuvarande

missförhållanden synes bero på antagande, att tvångsåtgärder i dylikt

syfte vore overksamma i avsedd riktning. Genom tvångsåtgärder på sådana

orter, där lämpliga beskällare saknades, skulle man dessutom — anfördes

det — omöjliggöra all hästavel över huvud. Då man framställt dessa

anmärkningar, synes man alltför mycket hava förbisett den anpassningsförmåga

efter hästavelns växlande ståndpunkt på olika orter, som är en

av lagens väsentligaste egenskaper. Först och främst skall ju hingstbesiktningstvång

kunna införas endast efter samstämmig ansökan av

ortskorporationerna, landsting och hushållningssällskap. Vidare behöver

dylikt tvång icke omfatta hushållningssällskapets hela område, utan kan

inskränkas att gälla den begränsade del därav, som må anses mogen fölen

sådan åtgärd. Slutligen bör icke förbises, att det är avsett, att även

andra hingstar än sådana, som äro premieringsbara, kunna få användas,

nämligen om de i föreskriven ordning förklaras vara såsom beskällare

»tillåtna». Att införa hingstbesiktningstvång på eu ort, »där lämpliga

beskällare saknas», borde under dessa förhållanden näppeligen komma

i fråga. Att införa hingstbesiktningstvång på en ort, där tillgång på

lämpliga beskällare redan finnes, men deras användande uteblir genom

»bristande insikt» hos hondjurens ägare, kan jag däremot ingalunda finna

overksamt eller obehörigt. Det kan visserligen hända, att under de allra

första åren stoägarna måste föra sina ston något längre väg än förut

för att uppsöka en premierad eller tillåten hingst, men detta bleve säkerligen

blott ett snart övergående tillstånd.

Att lagens tillämpning skulle komma att medföra avsevärda olägenheter

för särskilt de mindre jordbrukarna, enär dessas intressen i regel

icke tillgodosåges med de premierade beskällarna, kan jag för ingen del

medgiva. De mindre jordbrukarna böra, om de driva hästavel, förvisso

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. I saml. 13 käft. (Nr 28.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

icke kuva mindre anspråk på fullgott avelsmaterial än de större jordbrukarna.

Det kar flerstädes, både i vårt land ock i utlandet, visat sig,

att det ofta just är kos de mindre jordbrukarna, vilka personligen kunna

ägna mera tid ock omtanke åt ungkästens vård ock uppfödning, som de

allra bästa kästarna stå att finna. Att de premierade beskällarna icke skulle

vara de för ortens käststam lämpligaste — naturligtvis under iakttagande

av förståndig parning — synes mig icke heller kunna med fog påstås.

För att i möjligaste mån tillmötesgå olika meningar ock skilda orters

olika behov, stadgas nämligen i premieringsreglementet, att hushållningssällskapen

skola till stuteriöverstyrelsen ingiva förslag i fråga om de

kallblodiga raser eller typer, som må kunna premieras inom respektive

underdistrikt eller del därav. Bestämmandet härutinnan ligger alltså till

stor del i vederbörande ortskorporations kand. De hingstar, som uppvisas

ock tillköra antingen ädel ras eller någon av de kallblodiga raser, som

sålunda befunnits lämpliga för orten, bedömas därefter av premieringsnämnden.

Att de mindre jordbrukarnas intressen härvid icke skola bliva,

åsidosatta, därför borgar bland annat det förhållandet, att dessa äro flertalet

av hästuppfödarna. Det bör emellertid i detta sammanhang ånyo

betonas, att jämte de premierade hingstarna skulle nu skapas en kategori

av »tillåtna» hingstar, å vilka lägre krav skulle ställas ock som

därför också torde betinga lägre språngavgifter. Jag vill därjämte i

anslutning till ett uttalande av jordbruksutskottet framhålla, att hingsts

godkännande för avelsbruk såsom »tillåten» ingalunda synes böra äga

rum blott i vissa snävt begränsade undantagsfall, utan tvärtom så snart

anledning därtill finnes samt under iakttagande, så vitt möjligt, att härigenom

ortens behov av beskälare tillräckligt tillgodoses. Vederbörande

besiktningsmän böra därför erhålla en vidsträckt frihet vid meddelandet av

dylik tillåtelse samt vid dess utövning taga hänsyn till lokala förhållanden.

Invändningen att lagen skulle utgöra ett obehörigt intrång i den

enskildes rätt att bestämma över sin hästavel har tidigare under ärendets

behandling blivit så tillräckligt bemött, att jag icke torde nu behöva

ytterligare inlåta mig därpå. Jag vill blott framhålla, att lagens syftemål

ju är att tillgodose ett allmänt intresse av synnerligen stor vikt,

nämligen att landets häststam är god och värdefull samt utvecklas i ändamålsenlig

riktning. Jag vill även hänvisa på det förhållandet, att dylik

lagstiftning redan är införd i ett stort antal europeiska länder och att

den i Schweiz införts genom allmän folkomröstning.

Att, på sätt jordbruksutskottet år 1912 anförde, Kungl. Maj:t bör

äga att efter framställning från vederbörande förordna om upphörande

helt eller delvis av infört hingstbesiktningstvång, är uppenbart.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag samt

hemställde, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå Riksdagen att

antaga detsamma.

Häruti instämde statsrådets övriga ledamöter.

Hans Maj:t Konungen biföll vad statsrådet sålunda

hemställt; och skulle proposition till Riksdagen avlåtas

av den lydelse, bilaga — vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ernst Öberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.