Angående ändring i gällande grunder för pensionering av arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt angående tiden för avgång ur tjänst
1914-06-12 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1914 B:163, Angående ändring i gällande grunder för pensionering av arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt angående tiden för avgång ur tjänst
Dokumentets text
Kungl. Maj tis nåd. proposition nr 163.
1
Nr 163.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående ändring
i gällande grunder för pensionering av arméns befäl och
underbefäl med vederlikar samt angående tiden för avgång
ur tjänst; given Stockholms slott den 12 juni 1914.
Under åberopande av bilaga utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att godkänna bifogade förslag till kungörelse om ändrad lydelse av punkterna
6, 7 och 8 i de av Kungl. Maj:t med riksdagen antagna grunder för pensionering
av armens befäl och underbefäl med vederlikar samt angående
tiden för avgång ur tjänst.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Hj. L. Hammarskjöld.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 119 käft. (Nr 163.) 1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
Förslag
, till
Kungörelse om ändrad lydelse av punkterna 6, 7 och 8 i de av Kungl. Maj:t
med riksdagen antagna grunder för pensionering av arméns befäl och underbefäl
med vederlikar samt angående tiden för avgång av tjänst.
Härigenom förordnas, att punkterna 6, 7 och 8 i de av Kungl. Maj:t
med riksdagen antagna grunder för pensionering av arméns befäl och underbefäl
med vederlikar samt angående tiden för avgång ur tjänst skola
erhålla följande ändrade lydelse:
6.
Den, som till följd av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av
skada eller sjukdom, vilken han genom utövningen av sin tjänst ådragit
sig, befinnes för framtiden oförmögen till tjänstgöring, är skyldig att avgå
från tjänsten, med rätt till pension och fyllnadspension, uppgående till
lönens hela belopp.
7.
Löntagare, som uppnått den för rätt till fyllnadspension i den tjänst
han innehar stadgade levnadsålder, och som jämväl uppfyllt de villkor,
vilka för erhållande av de samma tjänst åtföljande pensioner äro föreskrivna,
är skyldig att från tjänsten avgå, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet
äger att från tjänsten avskeda, den myndighet obetaget
att låta med avskedet anstå, därest och så länge vederbörande prövas
kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock
att anstånd, som sålunda medgivas, icke må sammanlagt överstiga tre år.
8.
Löntagare, som icke uppnått den för rätt till fyllnadspension i den
tjänst han innehar stadgade levnadsålder, men som, efter att under tre på
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
3
varandra följande år på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur
stånd att tjänstgöra, finnes för framtiden till tjänstgöring oförmögen, är
skyldig att från tjänsten avgå och kan därifrån, även utan egen ansökning,
skiljas, mot åtnjutande av pension av statsmedel till belopp, motsvarande
pension jämte fyllnadspension i den tjänst han innehar.
Vad sålunda förordnats skall träda i kraft den 1 januari 1916, men
äger ej tillämpning på löntagare, vilken före denna kungörelses utfärdande
erhållit fullmakt, konstitutorial eller förordnande å tjänsten utan föreskrift
därom, att han skulle vara skyldig underkasta sig de förändringar i pensionsbestämmelser,
som bleve i laga ordning fastställda.
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
Utdrag av protokollet över lantförsvarsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 12 juni 1914.
Närvarannde:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikesärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för lantförsvarsdepartementet, hans excellens herr statsministern
Hammarskjöld anförde:
»I nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 angående grunder för pensionering
av arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt angående
tiden för avgång ur tjänst hava punkterna 6, 7 och 8 följande lydelse:
»6.
Den, som i och för tjänsten ådragit sig skada eller obotlig sjukdom,
som gör honom till vidare tjänstgöring oförmögen, äger rätt att avgå med
pension jämte fyllnadspension, om än villkoren för pensionens och fyllnadspensionens
åtnjutande eljest icke äro uppfyllda,
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
5
7.
Den löntagare, som med tre år överskridit den för rätt till pension
med fyllnadspension i den tjänst, lian innehar, stadgade levnadsålder, skall,
så snart han jämväl uppfyllt de villkor, som för erhållande av de tjänsten
åtföljande pensioner eljest äro föreskrivna, vara skyldig att med pension
och fyllnadspension avgå, så framt ej Kungl. Maj:t eller den myndighet,
som honom till tjänsten utnämnt, prövar hans kvarstående i tjänst
vara för riket nyttigt.
8.
Den löntagare, som i minst 3 år lidit av lamhet, blindhet eller
vansinne utan att anledning förefinnes, att han kan återvinna tjänstbarhet,
må,. sedan detta förhållande genom föregående undersökning blivit vederbörligen
utrett, kunna, utan egen ansökning, från tjänsten skiljas mot
åtnjutande under sin återstående livstid av pension från allmänna indrao-- ningsstaten till belopp, motsvarande pension jämte fyllnadspension».
Av dessa bestämmelser framgår, att avgångsskyldighet ej föreligger
för annan än den, som är otjänstbar på grund av lamhet, blindhet eller
vansinne. Varje annan kan trots sin oförmåga att göra tjänst bibehålla
sin befattning och uppbära den därmed förenade lön. Han behöver icke
ens avgå, när han blir pensionsberättigad, utan har rätt att kvarstå tre
år utöver berörda tid.
Redan år 1903 gjorde arméns fullmäktige hos Kungl. Maj:t fram- FramstäUställning
om ändring i punkt 8, så att avgångsskyldighet skulle stadgas toffrtl
föi var och en, som i tre år lidit av skada eller sjukdom, som °jorde«*''*Héns fullhonom
oförmögen till tjänstgöring, och ansåges obotlig, vilket förhållande mäkti9egenom
föregående undersökning skulle vederbörligen utredas.
Statskontoret upplyste uti häröver infordrat underdånigt utlåtande
den 25 februari 1904, att till f. d. löntagare vid armén, vilka blivit
med stöd av nuvarande punkt 8 i cirkuläret den 22 juni 1877 skilda från
sina tjänster mot åtnjutande av pensioner från allmänna indragningsstaten,
utbetalades årspensioner till sammanlagt belopp af 41,120 kronor,° och då
ett stadgande om avgångsskyldighet och därmed förenad pensionsrätt för
alla obotligt sjuka således skulle bliva en ganska tung börda för staten
samt det fortfarande såsom hittills i förekomna fall ägt rum stode öppet
att, där någon av punkterna 6 eller 8 i nådiga cirkuläret den 22 juni
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
1877 icke befunnes tillämplig, hos riksdagen göra den framställning om
beredande av pension åt otjänst bar officer eller underofficer, vilken före
den stadgade pensionsålderns uppnående ansåges till gagn för det allmänna
böra från innehavande befattning vid armén entledigas, ansåg
statskontoret sig icke kunna med sitt förord understödja den underdåniga
framställningen.
Genom nådigt beslut den 26 mars 1904 fann även Kungl. Maj:t berörda
hemställan icke för det dåvarande föranleda till någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.
Hytt förslag I skrivelse den 14 oktober 1907 anmodade emellertid dåvarande
år 1907 chefen för lånt försvar sdepartementet direktionen över arméns pensionskassa
att till Kungl. Maj:t inkomma med sådant förslag till ändring i
pensioneringsgrunderna, att den, som i tre år lidit av blindhet, lamhet
eller vansinne, bleve skyldig taga avsked åtminstone vid uppnådd pensionsålder.
Direktionen fann de ifrågasatta bestämmelserna närmast innebära
en utvidgning av stadgandet i sjunde punkten, varför direktionen avgav
förslag till sådan ändring av denna punkt, att det avsedda ändamålet
skulle därigenom vinnas.
Häröver avgav statskontoret underdånigt utlåtande den 6 februari
1908. Däri förklarade statskontoret, att, då ändamålet med gällande pensioneringsgrunder
i förevarande avseende endast bleve ofullständigt uppnått,
därest det lämnades åt den enligt berörda grunder pensionsberättigades
eget val att avgå från eller kvarstanna i tjänsten, ansåge statskontoret
ifrågavarande stadganden böra i nu anmärkta hänseende kompletteras med
ett tillägg till sjätte punkten av följande lydelse: »Sålunda pensionsberättigad
tjänsteinnehavare vare även skyldig att avgå från tjänsten, då sådant
av vederbörande myndighet påfordras.» Dessutom ville statskontoret föreslå,
att i sjunde punkten skulle inlöras ett nytt stycke, vilket borde affattas
på följande sätt: »Skulle löntagare, som uppnått den levnads- och tjänstålder,
vilken enligt dessa grunder medför rätt till pension och fyllnadspension
i den tjänst han innehar, befinnas av stadigvarande sjukdom eller kroppsfel
vara oförmögen till vidare tjänstgöring, äge Kungl. Maj:t eller den myndighet,
som honom till tjänsten utnämnt, att, sedan den framtida otjånstbarheten
blivit behörigen utredd, meddela honom avsked från tjänsten.»
De sålunda i berörda syfte föreslagna nya bestämmelserna syntes statskontoret
böra på dem, som vid bestämmelsernas trädande i kraft redan innehade
tjänst av nu ifrågavarande slag, tillämpas endast i mån av skeende befordran
till ny tjänst eller ingående på ny lönestat.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163. 7
Sedan Kungl. Maj:t den 20 november 1908 uppdragit åt särskilt utsedda
utsedda kommitterade att verkställa jämkning av inkomna betänkanden
om förtidspensionering av officerare och underofficerare vid armén och
marinen, upptogo dessa kommitterade uti den 3 mars 1909 avgivet betänkande,
bland annat, ovan nämnda punkter i 1877 års pensioneringsgrunder
till ny undersökning.
Kommitterade erinrade därvid till en början om, att då statskontoret
år 1904 uppgav, att redan med nu gällande lydelse av punkt 8 utgiftsposten
för detta slag av pensionering å allmänna indragningsstaten uppginge
till över 41,000. kronor, hade icke tagits i betraktande, att största delen av
detta belopp tillfölle personer, som redan då uppnått pensionsåldern och
för vilka sålunda samma pension å annan utgiftstitel inbesparades. Andra
verkställda beräkningar utvisade, att det pensionsbelopp, som år 1908 utgick
.enligt punkt 8 till personer, vilka icke uppnått pensionsåldern, endast
uppginge till 8,670 kronor, vilket alltså utgjorde den verkliga kostnaden
på grund av detta stadgande under nämnda år.
Kommitterade anförde vidare följande:
Stadgandet i punkt 8, att otjänstbarheten skulle hava räckt under
minst 3 år, innan avgångsskyldighet inträdde, torde väl närmast hava
tillkommit såsom en fordran från statsmakternas sida på garanti för att
den otjänstbare, innan han tillerkändes pension, verkligen befunnits
obotlig,, men utgjorde på samma gång ett skydd för honom, därest han
under tiden skulle återvinna sin hälsa, ävensom ett tillmötesgående i ekonomiskt
hänseende, avsett att förmildra övergången till knappare villkor.
Det syntes därför kommitterade, som om man borde ur såväl statens som
det enskilda intressets synpunkt bibehålla nämnda stadgande. Ett undantag
härifrån funnes ju redan, nämligen för den, som skadats i tjänsten
och som ägde rätt att avgå, så snart han befunnes till vidare tjänstgöring
oförmögen. 1907 års lag om pensionering av civila tjänstinnehavare stadgade
i. dylika fall skyldighet till omedelbar avgång, men likväl med hela
lönen i pension. Billigheten syntes då fordra, att även militärtjänstinnehavare,
som drabbades av samma öde, erhölle motsvarande pensionsförmåner,
så framt han omedelbart avginge ur tjänst. Huruvida han skulle
vara skyldig till omedelbar avgång kunde däremot sättas i fråga. För
civil tjänstinnehavare uppginge väl i regel lönen till 2/3 eller mera av
hans hela avlöning, medan den för officeren i allmänhet föga överstege
och för underofficeren till och med understege hälften av hans avlöningsförmåner.
Detta gjorde, att avgång även med hela lönen i pension bleve
mera kännbar i ekonomiskt hänseende för den militäre tjänstemannen än
för den civile, varför här ännu större varsamhet torde böra iakttagas vid
Kommittérades
förslag
1909.
8
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 163.
avgångsskyldighetens bestämmande. Ett stadgande om omedelbar avgångsskyldighet
för militär tjänstinnehavare, som skadats i tjänsten, skulle dessutom
vålla, att den, som ej hade högre lön än 1,000 kronor och som sålunda
i alla händelser finge hela lönen i pension, bleve sämre ställd i
ekonomiskt hänseende, om han skadats i tjänsten än om han ådragit sig
otjänstbarheten utom tjänsten, då han ju i sistnämnda fall skulle hava
rätt att ännu i tre år kvarstå med lön och inkvarteringsersättning samt i
ömmande fall även dagavlöning m. in. under någon tid. Kommitterade
ansåge därför, att den, som varaktigt skadats i tjänsten, skulle äga rätt att
omedelbart avgå med hela lönen i pension samt med skyldighet, om han
icke begagnade sig härav, att avgå inom tre år med pension och fyllnadspension.
1 fråga om löntagare, som uppnått pensionsåldern och som enligt
punkt 7 i arméns pensioneringsgrunder icke vore avgångsskyldig förrän
efter 3 år, ansåge kommitterade, att hans kvarstående i tjänst under de
s. k. respitåren borde göras beroende av hans tjänstbarhet. Härvidlag
syntes för avgångsskyldighet icke behöva uppställas fordran på vare sig
full otjänstbarhet eller obotlighet, då ju personen i fråga redan intjänat
sin pension, utan funne kommitterade tillräcklig anledning härtill vara för
handen, om tjänstbarheten befunnes så nedsatt, att Kungl. Maj:t eller den
myndighet, som ägde meddela avsked, ansåge hans kvarstående vara med
tjänstens fordringar oförenligt.
I anslutning till vad sålunda anförts föreslogo de kommitterade följande
lydelse av punkterna 6, 7 och 8 i 1877 års pensioneringsgrunder:
6.
Den, som i och för tjänsten ådragit sig skada eller obotlig sjukdom,
som gör honom till vidare tjänstgöring oförmögen, äger, så snart
detta förhållande blivit vederbörligen styrkt, rätt att avgå med pension
jämte fyllnadspension, uppgående till lönens hela belopp. Begagnar han
sig icke av denna rätt inom tre månader efter därom från vederbörlig
chef erhållet meddelande, är han underkastad bestämmelsen i punkt 8
här nedan.
7.
Löntagare, som uppnått den för rätt till fyllnadspension i den tjänst
han innehar stadgade levnadsålder och som jämväl uppfyllt de villkor,
vilka för erhållande av de samma tjänst åtföljande pensioner eljest äro
föreskrivne, är skyldig att från tjänsten avgå, därest hans tjänstbarhet
9
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
befinnes så nedsatt, att Kungl. Maj:t eller den myndighet, som honom
till tjänsten utnämnt, prövar hans kvarstående icke längre vara med
tjänstens fordringar förenligt.
Löntagare, som uppfyllt de för erhållande av pension och fyllnadspension
i den tjänst han innehar stadgade villkor, är skyldig att från
tjänsten avgå, så snart han med tre år överskridit den för rätt till fyllnadspension
i samma tjänst stadgade levnadsålder, så framt ej Kungl.
Maj:t eller den myndighet, som honom till tjänsten utnämnt, prövar hans
kvarstående vara för riket nyttigt.
8.
Den löntagare, som i minst tre år lidit av i eller utom tjänsten
ådragen skada eller obotlig sjukdom, som gör honom till vidare tjänstgöring
oförmögen, må, sedan detta förhållande blivit vederbörligen styrkt,
kunna, även utan egen ansökning, från tjänsten skiljas mot åtnjutande av
pension av statsmedel till belopp, motsvarande pension jämte fyllnadspension
i den tjänst, han innehar.
Över kommitterades förslag infordrades yttranden från statskontoret,
arméförvaltningens civila departement, direktionen över arméns pensionskassa
och de militära myndigheterna.
Av de sistnämnda framställde endast chefen för Fjärde arméfördel-Militärmyn
ningen jämte sekundchefen för Svea livgarde samt kommendanten i Boden yttrande^*
någon anmärkning mot kommitterades förslag.
Sekundchefen för Svea livgarde förmenade det vara oriktigt, att
Kungl. Maj:t tillagts initiativet i fråga om tjänstodugligs avskedstagande.
Det syntes berörda chef enklare, att varje löntagare, som uppnått pensionsålder,
ålades att, därest han önskade kvarstå i tjänst, för varje respitår
därom ingiva ansökan, åtföljd av läkarbetyg över hälsotillståndet och vederbörande
chefs yttrande.
Chefen för Fjärde arméfördelningen förklarade sig dela denna åsikt.
Kommendanten i Boden ansåg däremot, att de s. k. respitåren borde
helt och hållet borttagas, så att den, som uppnått pensionsåldern, skulle
vara skyldig definitivt avgå, oberoende av sin tjänstbarhet. Därigenom
bleve arméns officers- och underofficerskårer verkligen föryngrade och deras
tjänstbarhet skulle ökas samtidigt med att reservbefälet ökades. För övrigt
bleve • det alltid svårt att rättvist tillämpa bestämmelserna om respitåren,
och godtycke kunde lätt komma att göra sig gällande därvid.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1314. 1 saml. 119 käft. (Nr 163.) 2
10
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
Yttranden Arméförvaltningens civila departement och direktionen över arméns
a<leparte- pensionskassa hade intet att erinra mot kommitterades förslag.
mentet och
direktionen
över arméns
pensionskassa.
Statskontorets
yttrande.
Statskontoret förklarade i sitt yttrande, att 1877 års pensioneringsgrunder
borde i sin helhet omarbetas, ty det kunde svårligen förnekas, att på grund
av förändrade förhållanden och i visst avseende förändrat åskådningssätt
nu gällande bestämmelser ifråga om pensionering av befäl och underbefäl
med vederlikar vid såväl armén som marinen blivit i väsentliga delar
föråldrade och borde ersättas av nya. Att vid utarbetandet av dessa nya
bestämmelser den civila pensionslagens huvudgrunder borde tjäna till efterföljd
i helt annan och vidsträcktare grad än nu blivit ifrågasatt förefölle
vara eu given sak. Sålunda borde givetvis alla bestämmelser hänföra sig
i främsta rummet till det allmänna intresse, som genom dessa pensionsbestämmelser
skulle tillgodoses, och följaktligen, för att endast nämna ett
exempel, rätten att komma i åtnjutande av pension alltid sammanfalla med
motsvarande skyldighet för tjänstinnehavaren att, samtidigt avgå från
tjänsten. Med andra ord, ett kvarstående i tjänsten utöver uppnådd pensionsålder
borde aldrig få göras ensidigt beroende av tjänstinnehavarens
beslut. I övervägande borde också tagas, huruvida den dubbla pensioneringen
från arméns, respektive flottans pensionskassa och från statsmedel borde
bibehållas eller om icke tilläventyrs dessa pensionskassor kunde avvecklas
i likhet med vad som blivit beslutat beträffande civilstatens pensionskassa.
Det borde jämväl tillses, om icke lämpligt vore att i en lag sammanföra
alla stadganden i avseende å pensioneringen av såväl arméns som marinens
militära och civilmilitära personal. Därest Kungl. Maj:t skulle finna
skäl att låta verkställa utredning om en dylik omorganisation av det militära
pensionsväsendet, torde samtidigt böra tagas i övervägande, huruvida
icke till underlättande av de nya bestämmelsernas genomförande lämpligen
borde i fullmakt, som hädanefter utfärdades å befäls- eller underbefälsbeställning
vid armén eller marinen, inryckas föreskrift därom, att vederbörande
skulle vara skyldig underkasta sig förändrade pensionsbestämmelser.
På grund av statskontorets ovan angivna uppfattning av frågan och
då de förevarande ändringsförslagen syntes statskontoret vara varken
tillräckligt omfattande eller till sina grundtankar fullt överensstämmande
med motsvarande bestämmelser i den civila pensionslagen, skulle det
från statskontorets sida ju kunna ifrågasättas, huruvida dessa förslag
eller överhuvudtaget några som helst förslag till nya jämkningar i gäl
-
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
11
lande pensionsgrunder för armén och marinen borde framläggas för riksdagen
till antagande. Emellertid vore kominitterades förslag, som åsyftade,
bland annat, borttagande av de väsentligaste olikheterna mellan armén
och marinen beträffande pensioneringsgrunderna, enligt statskontorets mening
värda beaktande i den män de föreslagna ändringarna kunde anses ägnade
att förbereda och underlätta genomförandet av fullständigt gemensamma
bestämmelser i detta avseende. Under förutsättning att av sådan anledning
måhända kunde befinnas lämpligt att i avvaktan på utarbetandet av
ett fullständigt förslag av ovan antydda omfattning bereda nu saknad
överensstämmelse i vissa delar av pensionsstadgandena för armén och marinen,
ville statskontoret icke underlåta att ingå i närmare granskning av
ifrågavarande förslag.
Ö O
Statskontoret ville då till en början erinra, att statskontoret i underdånigt
utlåtande den 6 februari 1908 föreslagit vissa tillägg till punkterna
6 och 7 i pensioneringsgrunderna för armén, i syfte dels att den löntagare
vid armén, vilken i tjänsten lidit skada, som för framtiden medförde oförmåga
till tjänstgöring, skulle kunna av vederbörande myndighet entledigas
från sin befattning, dels ock att den, som uppfyllt villkoren för erhållande
av pension och fyllnadspension i den tjänst, han innehade, jämväl skulle
kunna från tjänsten entledigas, därest han befunnes vara för framtiden
otjänstbar.
De av kommitterade framlagda förslagen innebure mera vittgående
ändringar i nu gällande bestämmelser. Enligt kommitterades förslag skulle
den genom skada i tjänsten för framtiden otjänstbare löntagaren äga att,
om han avginge inom viss kortare tid, komma i åtnjutande av pension
till belopp, som motsvarade hela lönen eller, för marinens del, underlaget
för beräknande av pension och fyllnadspension. Till stöd härför hade
åberopats bestämmelserna i 6 § d) och 7 §, första stycket, av lagen den 11
oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. Härvid
torde emellertid böra uppmärksammas vissa olikheter. Beträffande civil
tjänstinnehavare skulle föreligga olycksfall i tjänsten för att rätt till hel
pension enligt 7 §, första stycket, pensionslagen skulle inträda, ehuru fullt
antal tjänstår icke förelåge, under det att kommitterades förslag medgåve
sådan rätt vid skada eller obotlig sjukdom, som ådragits i och för tjänsten.
Härunder inrymdes exempelvis ett sådant fall som i krig erhållen skada
av beskaffenhet, att den medförde framtida otjänstbarhet. Vidare torde
böra framhållas, att den civila tjänstinnehavaren bekomme pension till
enahanda belopp, som det vid tiden för olycksfallet för honom gällande
pensionsunderlag, d. v. s. i allmänhet samma belopp, som skulle hava tillkommit
honom, därest han i innehavande tjänst uppfyllt de för rätt till
12
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
hel pension stadgade villkor beträffande levnads- och tjänstålder; för
den militära löntagaren däremot ifrågasattes, enligt kommitterades förslag,
pension till högre belopp, än han annars skulle hava kunnat uppnå i den
tjänst han innehade. Oaktat dessa nu anmärkta olikheter ville dock statskontoret
icke göra någon erinran mot kommitterades förslag i denna del,
enär dels redan nu gällande stadgande för militär löntagare icke vore inskränkt
till olycksfall i tjänsten, och dels billigheten syntes kräva att, då
man för den i tjänsten skadade militären borttoge rätten att kvarstå, den
avgångspliktiga — i likhet med civil tjänstinnehavare, som avginge på
grund av otjänstbarhet, orsakad av olycksfall i tjänsten, — i ersättning
finge pension till belopp, ungefär motsvarande vad han såsom tjänstledig
för sjukdom skulle hava fått behålla av sin avlöning.
Med rätt till sålunda föreslaget pensionsbelopp ansåge statskontoret
dock böra följa, att tjänstinnehavare, varom nu vore fråga, skulle vara
skyldig att avgå. Därför torde orden »äger rätt» i första meningen av
ifrågavarande punkter böra utbytas mot orden »är skyldig» samt andra
meningen helt och hållet utgå.
För marinens del vore föreslaget, att pensionen enligt punkt 7
skulle utgå av statsmedel, under det att i förslaget för arméns del talades
om pension och fyllnadspension, uppgående till lönens hela belopp. För
vinnande av likhet och då i alla händelser statsverket i sista hand drabbades
av kostnaden, ville det synas lämpligt, att även för arméns del stadgades,
att pensionen i förevarande fall utginge av statsmedel. Något hinder
att pensionen hädanefter som hittills utbetalades av vederbörande pensionskassa
torde icke förefinnas.
Aven det föreslagna stadgandet i punkt 7 av pensioneringsgrunderna
för armén ginge utöver vad i statskontorets ovanberörda förslag ifrågasatts,
i det att kommitterade ville stadga, att den, som uppfyllt villkoren för
pension och fyllnadspension i den tjänst, han innehade, måtte entledigas,
icke blott då han visades vara till vidare tjänstgöring oförmögen, utan
redan om tjänstbarheten befunnes vara så nedsatt, att hans kvarstående
prövades icke längre vara med tjänstens fordringar förenligt. Av statskontorets
här ovan gjorda uttalande därom, att kvarstående i tjänsten utöver
uppnådd pensionsålder icke borde ensidigt bero av tjänstinnehavarens
beslut, följde, att statskontoret ansåge ett upphävande av nu gällande
bestämmelser om den så kallade respittiden önskvärd. Statskontoret kunde
således för sin del icke förorda kommitterades ovan omnämnda förslag om
utsträckning av respittiden för visst befäl samt underbefälet vid marinen;
och ehuru den av kommitterade föreslagna inskränkningen i rätten att
tillgodonjuta respittid onekligen innebure en förbättring, kunde statskon
-
13
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
toret dock icke anse förslaget fullt tillfredsställande. Enligt statskontorets
mening borde för befäl och underbefäl vid armén och marinen stadgas —
i huvudsaklig likhet med vad för civil tjänstinnehavares vidkommande vore
i pensionslagen föreskrivet — att avgångsskyldighet inträdde vid uppnående
av den för pension och fyllnadspension stadgade levnads- och tjänstålder,
Konungen eller den myndighet, som ägde att från tjänsten meddela
avsked, dock obetaget att låta med avskedet anstå, därest och så länge
tjänstinnehavaren prövades kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt
gagna det allmänna, dock icke längre än tre år.
Vad slutligen beträffade kommitterades förslag till ändrad lydelse av
punkt 8 i pensioneringsgrunderna för armén, hade kommitterade i detta avseende
upptagit ett förslag, som förut en gång framburits av arméns fullmäktige
och som innefattade, att bestämmelsen om avgångsskyldighet för
löntagare, som vore otjänstbar på grund av lamhet, blindhet eller vansinne,
borde utsträckas att gälla en var, som i tre år lede av skada eller
sjukdom, som gjorde honom otjänstbar och ansåges obotlig. Av hänsyn
till de ökade kostnader för statsverket, som ett då oprövat stadgande av
sådan omfattning skulle medföra, hade statskontoret i underdånigt utlåtande
den 25 februari 1904 avstyrkt berörda av arméns fullmäktige
framlagda förslag. Sedan dess hade emellertid bestämmelser av ungefär
enahanda innebörd införts för civil tjänstinnehavares vidkommande genom
1907 års pensionslag. Vid sådant förhållande och då det icke kunde förnekas,
att dylika bestämmelser måste anses av minst lika stor vikt i fråga
om arméns befäl och underbefäl som beträffande civila tjänstinnehavare,
ansåge sig statskontoret böra tillstyrka, att bestämmelser meddelades i den
av kommitterade i detta avseende åsyftade riktning.
För civil tjänstinnehavare vore stadgat, att sjukdomen skulle hava
under fem på varandra följande år utgjort hinder för tjänstgöring, innan
skyldighet att avgå kunde ifrågakomma. Förhållandena vid armén syntes
dock möjligen med full rätt höra påkalla, att tiden, såsom kommitterade
föreslagit, i stället för fem bestämdes till tre år; men å andra sidan syntes
det till förekommande av nu rådande osäkerhet i detta avseende böra uttryckligen
angivas, att sjukdomen skulle under hela nämnda tid hava varit
av beskaffenhet att hindra tjänstgöring.
För sin del ansåge statskontoret punkt 8 böra erhålla följande ändrade
lydelse:
»Den löntagare, som under tre på varandea följande år i följd av
skada eller sjukdom varit ur stånd att tjänstgöra samt finnes vara för
framtiden till tjänstgöring oförmögen, må, sedan dessa förhållanden blivit
vederbörligen styrkta, kunna även utan egen ansökning från tjänsten skiljas
14
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
mot åtnjutande av pension av statsmedel till belopp, motsvarande pension
jämte fyllnadspension i den tjänst, han innehar.»
Även pension enligt denna punkt torde, i olikhet mot vad nu är
fallet, hädanefter lämpligen kunna av vederbörande pensionskassa utbetalas
och utgå av de till kassan anslagna statsmedel.
Militära I anledning av vad statskontoret anfört i fråga om behovet av om
kommitUn
arbetning utav 1877 års pensioneringsgrunder i deras helhet och sedan
civilkommissionen uti skrivelse till Kungl. Maj:t jämväl framhållit önskvärdheten
av vissa ändringar i det militära pensionsväsendets administration,
uppdrog Kungl. Maj:t den 6 maj 1910 åt en ny kommitté ej mindre
att verkställa utredning
dels angående möjligheten att avveckla arméns och flottans pensionskassor
i likhet med vad redan beslutats beträffande civilstatens pensionskassa,
dels angående sammanslagning av arméns och flottans pensionskassor,
dels angående förändring av de för armén och flottan gällande
pensioneringsgrunder till större likhet med den civila pensionslagens huvudgrunder,
dels ock angående sammanslagning av arméns änke- och pupillkassa
med flottans gratialfond och eventuellt även med civilstatens änke- och
pupillkassa,
än även att avgiva de förslag, vartill berörda utredning kunde föranleda.
I sammanhang med denna kommittés tillsättande förordnade Kungl.
Maj:t, att i fullmakt, konstitutorial eller förordnande, som därefter utfärdades
å beställning vid armén, marinen eller lotsverket och varå rätt
till pension från arméns eller flottans pensionskassor kunde grundas, skulle
inryckas föreskrift därom, att vederbörande skulle vara skyldig underkasta
sig förändrade pensionsbestämmelser.
Kommitténs Denna kommitté (den militära pensionskommittén) avgav den 31 maj
förslag. ^2 betänkande och förslag, därvid kommittén hemställde om en (foliant-
och sjöförsvaret gemensam) lag angående militära och sjömilitära tjänstinnehavares
rätt till pension, i vilken lag § 6 mom. 1 skulle innehålla
följande stadgande:
1. Skyldighet att från tjänsten avgå inträder:
a) för tjänstinnehavare i allmänhet vid uppnående av den i 5 §
stadgade levnadsålder, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att
15
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
från tjänsten avskeda, den myndighet obetaget att låta med avskedet anstå,
därest och så länge tjänstinnehavaren prövas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna, dock icke längre än tre år;
b) för tjänstinnehavare, som icke uppnått den i 5 § stadgade levnadsålder,
där han, efter att under tre på varandra följande år på grund
av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, linnés5 vara
för framtiden till tjänstgöring oförmögen; samt
c) för . tjänstinnehavare, som till följd av olycksfall i tjänsten eller
eljes till följd av skada eller sjukdom, vilken häri genom utövningen av
sin tjänst ådragit sig, befinrres för framtiden oförmögen till tjänstgöring.
I mom. 2 av samma § finnes stadgande om rätt för Kungl? Maj:t
att förklara vissa tjänstinnehavare skyldiga att från tjänsten avgå även
innan pensionsåldern, därest de äro av sjukdom eller minskad arbetsförmåga
urståndsätta att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden
och tillika uppnått viss ålder.
Såsom motivering till sitt förslag i denna del anförde kommittén:
»Enligt den civila pensionslagen inträder avgångsskyldighet i regel
samtidigt med rätten att tillträda pension, såsom naturligt är, då deifna
rätt icke medgives tjänstinnehavare, förrän han uppnått så hög levnadsålder,
att han i allmänhet kan antagas icke vidare besitta de kropps- och
själskrafter, som erfordras för att kunna på ett nöjaktigt sätt uppehålla
sin tjänst. I de nu gällande militära pensioneringsgrunderna tillämpas en
avvikande regel, i det att militär tjänstinnehavare i allmänhet äger rätt
att utan särskilt tillstånd kvarstå i tjänsten tre år, vanligen kallade respitår
kaptener och innehavare av lägre grader vid marinen, som äro
pensionsberättigade vid 55 års ålder, dock endast ett hälft år — utöver
den tid, då han enligt levnadsåldern blir pensionsberättigad, och därutöver
kan honom beviljas tillstånd att än längre i tjänsten kvarstå, därest det
prövas vara för riket nyttigt.
I det förslag till nya lönestater för flottan, som förelädes 1873 års
riksdag, fanns införd bestämmelsen, att officer och underofficer skulle vara
förpliktad att ur tjänsten avgå, då han uppnått den levnads- och tjänstålder,
som berättigade honom till full pension, med rätt för Kungl. Maj:t
att med den pensionsberättigades medgivande låta med avskedet anstå,
därest och så länge han prövades kunna i tjänsten gagna det allmänna.
Denna bestämmelse godkändes såväl av nämnda riksdag som av 1876 års
riksdag, vilken senare fastställde flottans ännu gällande pensioneringsgrunder,
som icke innehålla några föreskrifter om respittids åtnjutande. I saminanhang
med pensioneringsgrundernas kungörande föreskrev Kungl. Maj:t
Motivering
till
kommitténs
förslag.
16
Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
den 24 november 1876, att den, som uppfyllt villkoren för rätt till full
pension, skulle vara skyldig att inom sex månader ingiva ansökan om avsked
eller om rätt att få kvarstå i tjänst, varigenom en respittid av sex
månader medgavs. Uti de år 1877 av riksdagen godkända pensioneiings
orunderna för armén finnes införd bestämmelse om tre respitår, och samma
år den 21 december beslöt Kungl. Maj:t, att, till vinnande av likhet med
armén, regementsofficerare och flaggmän vid flottan skulle medgivas kvarstå
i tre år efter uppnåendet av till full pension berättigande levnadsålder,
under det att för övriga officerare och underofficerare respittiden fortfarande
skulle utgöra sex månader.
Under den första tiden efter införande av bestämmelsen om respitår
uttogos dessa i allmänhet, under det att numera antalet av dem, som be
gagna sig av denna rättighet, särskilt vid armén, visat sig vara i nedgående,
i synnerhet beträffande de yngsta pensionstagarna. Rätten att låta
anstå med avskedet utöver den regelbundna respittiden lär ej ofta komma
till användning och anståndet då gälla endast en kort tid.
I statskontorets förut åberopade, den 13 oktober 1909 avgivna utlåtande
angående föreslagna ändringar i pensioneringsgrunderna för armén
och marinen framhålles bland annat, ''att alla pensioneringsbestämmelser
böra hänföra sig i främsta rummet till det allmännas intresse, som genom
dessa pensioneringsbestämmelser skall tillgodoses, och följaktligen, för att
endast nämna ett exempel, rätten att komma i åtnjutande av pension all
tid sammanlåna med motsvarande skyldighet för tjänstinnehavaren att samtidigt
avgå från tjänsten, eller med andra ord att ett kvarstående i tjänsten
utöver uppnådd pensionsålder aldrig bör få göras ensidigt beroende av
tjänstinnehavarens beslut.’ _ .
Kommittén kan i förevarande hänseende icke annat än instämma i,
vad statskontoret sålunda anfört, och anser därför, att i pensionslagen bör
intagas bestämmelse om, att avgångsskyldighet skall inträda samtidigt med
att tjänstinnehavaren uppnått den för rätt till hel pension för sådan tjänstinnehavare
fastställda levnadsålder, dock att Konungen eller, där viss myn
dighet äger att från tjänsten avskeda, den myndighet må kunna låta med
avskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehavaren prövas kunna i tjänsten
på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna.
Kommittén har emellertid ansett lämpligt, att även fastställdes en
bestämd, icke allt för lång tid, till vilken den tidrymd, under vilken löntagare
kunde lämnas tillstånd att kvarstå i tjänsten efter uppnådd pensionsålder,
begränsades, och har kommittén icke tvekat att föreslå såsom
bestämd högsta gräns tre år såsom närmast överensstämmande med de
nuvarande bestämmelserna.
17
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
Förutom vid uppnådd pensionsålder bör skyldigheten att avgå från
tjänst inträda även i det fall, att en tjänstinnehavare icke längre är tjänstbar.
Enligt nu gällande militära pensioneringsgrunder är endast den, som
i tre år lidit av lamhet, blindhet eller vansinne utan att anledning föreP™es’
atJ, han kan återvinna tjänstbarhet, skyldig att avgå med pension.
Katt härtill äger den,, soin blivit till vidare tjänstgöring oförmögen på »rund
av skada eller obotlig sjukdom, som han ådragit sig i och för tjänsten
Den civila pensionslagen stadgar avgångsskyldighet för tjänstinnehavare''
dåi han efter att under fem på varandra följande år i följd av sjukdom,
vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden
tili tjänstgöring oförmögen, ävensom för tjänstinnehavare, som träffats av
olycksfall i tjänsten, där olycksfallet linnes för framtiden medföra oförinåga
till tjänstgöring. Då det måste anses minst lika viktigt att kunna
tan militärtjänsten avlägsna den, som av eu eller annan anledning befinrtes
vara för framtiden otjänstbar, finner kommittén en skärpning av nu
gällande bestämmelser i detta avseende till närmare överensstämmelse med
den civila pensionslagen vara av behovet påkallad.
t- i .. ‘l 5let förra fållet höja den i de militära pensioneringsgrunderna
fastställda tiden tre år till den civila pensionslagens fem år anser kommittén
olämpligt, då det måste anses vara av stor vikt för krigsmakten
att snarast möjligt befrias från otjänstbart befäl. Detta är av så mycket
större betydelse, då den otjänstbare icke, såsom i civila befattningar oftast
äi möjligt, kan ersättas med vikarie, utan detta måste ske därigenom att
en person i lägre grad upprätthåller den lediga befattningen, varigenom
brist någonstädes uppstår. °
, På. o1 av va<^ nu. blivit anfört och i nära anslutning till inneållet
i 2 ^ a) samt 3 §, sista stycket, av lag angående rätt till pension
tor tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli 1910 föreslår kommittén
alltså, att i den militära pensionslagen intages — förutom ett mot 6 § c)
i den civila pensionslagen med iakttagande av tidsperiodens begränsning
till tre år svarande stadgande — jämväl en bestämmelse, på grund varav
!-ii atti a7gf lrän tiilnsten ska11 inträda för tjänstinnehavare, som
till följd av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av skada eller sjukdom,
vilken han genom utövningen av sin tjänst ådragit sig, befinnes'' för
tram t] deri oförmögen till tjänstgöring.
Enligt nu gällande militära pensioneringsgrunder förekommer ino-en
aykortning^ av pensionsbelopp, utan den, som uppnått för pensions “erhållande
föreskriven levnadsålder men icke innehar erforderlig antal
janstar, far kvarstå i tjänst, till dess han blir berättigad till full pension.
L»ä detta förhållande emellertid näppeligen synes vara förenligt med statens
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 119 Käft. {Nr 163.) 3
18
Yttranden
över militära
pensionskommitténs
betänkande.
Kungl. Maj:ts nåd. ■proposition nr 163.
intresse, bör sådan tjänstinnehavare icke tillåtas behålla sin tjänst endast
för att komma i tillfälle att tjäna in tilläventyrs felande tjänstår, utan
torde stadgande böra införas, att han skall avgå med erhållande av pension
till avkortat belopp i förhållande till det mindre antalet tjänstår.»
över den militära pensionskommitténs betänkande infordrades yttranden
av — förutom under sjöförsvarsdepartementet lydande myndigheter
— arméförvaltningen, direktionen över arméns pensionskassa, chefen för
generalstaben, krigsbefälet och statskontoret.
Arméförvaltningen, direktionen över armens pensionskassa och chefen
för generalstaben funno icke något att erinra mot kommitténs betänkande
i nu förevarande delar.
Krigsbefälet gjorde endast anmärkning mot uttrycket i det föreslagna
moment 1 a) »den myndighet obetaget att låta med avskedet anstå». Att detta
anstånd i varje fall "skall bero på ansökan fann krigsbefälet självfallet, och
detta hade möjligen kunnat framstå tydligare, om uttrycket ändrats till »den
myndighet obetaget att medgiva anstånd med avskedet». Då det emellertid
vid jämförelse mellan denna paragraf och andra bestämmelser i lagen
syntes framgå, att ansökan om tillstånd att kvarstå förutsattes, och krigs
befälet därjämte funnit, att det av kommittén föreslagna uttryckssättet förekomme
i flera andra av Konung och riksdag fastställda pensionsförfattningar,
föreslog krigsbefälet att, då anstånd med avsked lämnas, detta borde gälla
under "viss angiven tid, därest tjänstinnehavaren prövades under denna tid
kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna. I anslutning
härtill lät krigsbefälet omredigera moment 1 a) samt i förtydligande0
syfte inskjuta ordet »sammanlagt» framför »icke längre än tre år».
Enligt krigsbefälets förslag skulle momentet 1 a) komma att lyda
sålunda:
1. Skyldighet att från tjänsten avgå inträder:
a) för tjänstinnehavare i allmänhet vid uppnående av den i § 5
stadgade levnadsålder, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att
från tjänsten avskeda, den myndighet obetaget att låta med avskedet under
viss angiven tid anstå, därest tjänstinnehavaren prövas under denna tid
kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock
sammanlagt icke längre än tre år.
Statskontoret fann intet att erinra mot de av militära pensionskommittén
föreslagna bestämmelser i § 6 och vitsordade, att kommittén för
övrigt i lagförslaget beaktat den av statskontoret förut uttalade önskan,
att större hänsyn skulle tagas till den civila pensionslagens huvudgrunder
och att i en låg måtte så vitt möjligt sammanföras alla stadganden i av
-
19
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
seende å pensioneringen av såväl arméns som marinens militära och civilmilitära
personal. Statskontoret erinrade emellertid om, att utredning inletts
rörande centralisering av allt statens pensionsväsende, och förklarade,
att i avvaktan på denna utrednings resultat borde den militära pensioneringen
fortfarande tillsvidare ombesörjas av de nuvarande militära pensionskassorna
och att, då dessa kassors styrelser icke lämpligen borde påläggas tillämpningen
av nya pensioneringsgrunder, den föreslagna pensionslagen icke
borde komma i tillämpning förr än i sammanhang med förändrat ordnande
av den militära pensioneringens handhavande.
f!p<-pAven försvarsberedningarna betonade vikten av att befälet hålles
fullt tjänstdugligt, och framhöllo beredningarna, att i detta syfte borde
vidtagas åtgärder för att underlätta tjänstoduglig personals avgång med
pension i huvudsak enligt 1909 års kommittés förslag och det nya förslaget
till militär pensionslag.
Sedan på grund av nådigt bemyndigande generallöjtnanten L. H. Tingsten
och överstelöjtnanten G. R. J. Åkerman tillkallats för att såsom sakkunniga
slutligen förbereda förevarande ärende, hava dessa nu föreslagit,
att till pågående riksdag må avlåtas proposition om ändring av punkterna
6, 7 och 8 i 1877 års pensioneringsgrunder, samt såsom motiv härför anfört,
att enligt vad allmänt erkänts påkallas för armébefälets tjänstbarhet
skärpta föreskrifter i fråga om de militära och civilmilitära tjänstinnehavarnas
skyldighet att avgå ur tjänsten, att sådana bestämmelser äro en
oundgänglig förutsättning för upprättande av reservstatsbefäl, samt att förhållandena
icke nu medgiva att underställa Kungl. Maj:t och riksdagen
den militära pensionsfrågan i hela dess vidd.
Formuleringen av nyss nämnda punkter hava generallöjtnant Tingsten
och överstelöjtnant Åkerman föreslagit sålunda:
»6.
Den, som till följd av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av
skada eller sjukdom, vilken han genom utövningen av sin tjänst ådragit
sig, befinnes för framtiden oförmögen till tjänstgöring, är skyldig att avgå
från tjänsten, med rätt till pension och fyllnadspension, uppgående till
lönens hela belopp.
7.
Löntagare, som uppnått den för rätt till fyllnadspension i den tjänst
han innehar stadgade levnadsålder, och som jämväl uppfyllt de villkor,
Särskilt
tillkallade
sakkunniga.
20
Departe
ments
chefens
yttrande.
Kungl. Majds nåd. proposition nr 163.
vilka för erhållande av de samma tjänst åtföljande pensioner äro föreskrivna,
är skyldig att från tjänsten avgå, Konungen, eller där viss ämbetsmyndighet
äger att från tjänsten avskeda, den myndighet obetaget att låta med
avskedet under viss angiven tid anstå, därest vederbörande prövas kunna
under denna tid i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna,
dock sammanlagt icke längre än tre år.
8.
Löntagare, som icke uppnått den för rätt till fyllnadspension stadgade
levnadsålder, men som, efter att under tre på varandra följande år
på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra,
finnes för framtiden till tjänstgöring oförmögen, är skyldig att från tjänsten
avgå och kan därifrån, även utan egen ansökning, skiljas, mot åtnjutande
av pension av statsmedel till belopp, motsvarande pension jämte
fyllnadspension i den tjänst han innehar.»
På sätt generallöjtnant Tingsten och överstelöjtnant Åkerman anfört,
medgiva icke förhållandena att nu underställa Kungl. Maj:t och riksdagen
den militära pensionsfrågan i hela dess vidd — i följd härav kan nu ej
heller komma under behandling frågan om införande av bestämmelse om
skyldighet i vissa fall att avgå med avkortad pension — men böra
skärpta bestämmelser i fråga om de militära tjänstinnehavarnas skyldighet
att avgå ur tjänsten införas i sammanhang med det av mig förut i dag
förordade och av Kungl. Maj:t godkända upprättandet av reservstatsbefäl.
Jag ansluter mig därför till nämnda officerares förslag, att nu må till
riksdagen avlåtas proposition om sådana bestämmelser, och har intet att
erinra beträffande det innehåll, de föreslagit för samma bestämmelser. Det
synes mig emellertid icke böra ifrågasättas, att de skärpta bestämmelserna
skulle vinna tillämpning i fråga om andra löntagare än dem, för vilka i
fullmakt, konstitutorial eller förordnande jämlikt Kungl. Maj:ts förutnämnda
beslut den 6 maj 1910 finnes intagen föreskrift därom, att vederbörande
är skyldig underkasta sig de förändringar i pension sbestämmelser, som
må i laga ordning varda fastställda.»
Föredraganden uppläste härefter ett i enlighet med vad han anfört
upprättat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av punkterna 6, 7 och
8 i de av Kungl. Maj:t med riksdagen antagna grunder för pensionering
av arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt angående tiden för
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 163.
21
avgång ur tjänst samt hemställde, att detta förslag måtte genom nådig
proposition föreläggas riksdagen till godkännande.
Till denna departementschefens hemställan, däri
statsrådets övriga ledamöter instämde, täcktes Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall; och
skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
C. E. Odhner.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 119 käft. (AV 163.) 4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- 1SärU 1914 B:28 Utlåtande i anledning av Kungl. Majits propositioner nr 58 angående ny härordning; nr 59 med förslag till värnpliktslag; nr 60 angående sjöförsvarets ordnande; s. 496 i texten
- BU 1914 B:15 Memorial, med återlämnande av Kungl. Maj:ts proposition nr 247 ang. ändring i och tillägg till gällande grunder för pensionering af flottans befäl och underbefä s. 1 i texten