Sök i Ratio Lex

Angående värden av blinda dövstumma och blinda sinnesslöa m. jl

1914-06-20 · 110 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 106 av 110 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1914 B:195, Angående värden av blinda dövstumma och blinda sinnesslöa m. jl

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 195.

1

Nr 195.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående värden

av blinda dövstumma och blinda sinnesslöa m. jl.; given

Stockholms slott den 20 juni 1914.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att

dels, för anordnande genom statens försorg av nödig anstaltsvård för

blinda med komplicerat lyte, besluta upprättande av en för ändamålet

erforderlig vårdanstalt samt för uppförande, i huvudsaklig överensstämmelse

med av arkitekten Th. Kellgren utarbetade ritningar, av därför behövliga

byggnader med tillhörande anläggningar å det av Lunds stad

erbjudna, av departementschefen i statsrådsprotokollet närmare angivna

tomtområdet bevilja ett anslag å 521,000 kronor och därav på extra stat

för år 1915 anvisa ett belopp av 150,000 kronor, med rätt för Kungl.

Maj:t att av tillgängliga medel låta redan under år 1914 förskottsvis utanordna

vad av sistnämnda belopp kan under året erfordras,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att vid den tid, då den föreslagna

statsanstalten träder i verksamhet, för statsverkets räkning övertaga drottning

Sofias stiftelses och den till denna stiftelse anknutna vårdanstaltens

dåvarande tillgångar under utfästelse å statens vägnar om fullgörande av

de särskilda villkor och förbehåll, som innehållas i stiftelsens reglemente

eller eljest kunna vara fästade vid sagda tillgångar eller särskilda delar

därav.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 138 höft. (Nr 195.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

K. G. Westman.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20

juni 1914.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet Westman anförde härefter:

I den statsverksproposition, som avläts till riksdagen den 14 januari

1914, föreslog Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkten 197, riksdagen

att i afbidan på proposition angående vården av blinda dövstumma

och blinda sinnesslöa med flera beräkna för ändamålet för år 1915 ett

extra anslag av 150,000 kronor.

En liknande framställning gjordes under åttonde huvudtiteln, punkten

197, i den statsverksproposition, som avgavs till riksdagen den 14

maj 1914. .

När ifrågavarande ärende den 14 januari 1914 föredrogs inför Kungl.

Maj:t i statsrådet, erinrade min företrädare i ämbetet därom, att en framställning

av likartad innebörd gjorts även till 1913 års riksdag, samt yttrade

vidare:

Vården ar

blinda dövstumma

och

blinda sinnesslöa

m. fl.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Anledningen till denna framställning var en inom ecklesiastikdepartementet av

tillkallade sakkunniga företagen utredning rörande en av styrelsen för drottning Sofias

stiftelse i Vänersborg hos Kungl. Maj:t gjord ansökning, att stiftelsen med de tillgångar,

den äger, måtte övertagas av staten samt att erforderliga medel måtte beviljas

till uppförande av för ändamålet behövliga byggnader. Denna utredning gav

enligt min uppfattning vid handen, att den för blinda dövstumma och blinda sinnesslöa

nödiga anstaltsvården borde beredas dem genom statens omedelbara försorg. Emellertid

förelåg frågan vid statsverkspropositionens avlåtande ej i det skick, att framställning

kunde göras till riksdagen, men hyste jag dock den förhoppningen, att densamma

skulle hinna slutbehandlas i så god tid, att proposition i ämnet skulle kunna

avlåtas till 1913 års riksdag. Ärendets behandling drog dock längre ut på tiden, än

jag förmodat, varför den bebådade framställningen till riksdagen icke kunde göras.

Frågan förföll alltså för denna riksdag. Då jag sedermera ånyo upptog densamma,

ansåg jag ur vissa synpunkter önskvärt, att ärendet underkastades ytterligare

sakkunnig omprövning. Jag tillkallade därför den 8 oktober 1913 enligt Kungl. Maj:ts

bemyndigande landshövdingen K. S. Husberg, överinspektören för sinnessjukvården D.

A.] Petrén, ledamoten av riksdagens andra kammare K. V. Rydén och fru Elisabeth

Anrep-Nordin för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med fortsatt beredning

av frågan.

Då anledning finnes att antaga, att de sakkunniga skola kunna i så god tid avsluta

sin utredning, att ärendet kan föreläggas innevarande års riksdag, och då det

är att förmoda, att deras förslag kommer att utmynna i en framställning om stiftelsens

övertagande av staten, synes en summa, motsvarande den del av utgifterna härför,

som kan belöpa på år 1915, böra tagas i beräkning vid statsverkspropositionens

uppgörande. Det erforderliga beloppet torde kunna sättas till 150,000 kronor.

Den nu föreliggande frågan har, såsom i det föregående är berört,

blivit väckt genom en i oktober 1911 hos Kungl. Maj:t gjord ansökning

av styrelsen för den i staden Vänersborg befintliga, för uppfostran och

vård av blinda dövstumma och blinda sinnesslöa avsedda anstalt, vilken

bär namnet drottning Sofias stiftelse. För frågans beredande hava två

sakkunnignämnder anlitats, vilka var för sig avgivit yttranden i ämnet.

Den förra sakkunnignämnden tillkallades, enligt av Kungl. Maj:t den 17

november 1911 givet bemyndigande, den 11 december 1911 av dåvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet och utgjordes av landshövdingen K.

S. Husberg, överinspektören för sinnessjukvården D. A. Petrén, rektorn

vid blindinstitutet å Tomteboda G. Åstrand och föreståndarinnan för ifrågavarande

vårdanstalt fru Elisabeth Anrep-Nordin. Nämnda sakkunniga

avgåvo sitt betänkande i januari 1913. Den senare sakkunnignämnden

tillkallades av samme departementschef den 8 oktober 1913 enligt av

Kungl. Maj:t den 5 september 1913 givet bemyndigandeo och bestod av

samma personer som den förra med undantag av rektor Åstrand, vilken

ersattes av ledamoten av riksdagens andra kammare K. V. Rydén. I april

1914 avgåvo dessa sakkunniga sitt betänkande i ämnet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

\Kun<jl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195. *

över båda de sålunda avgivna betänkandena hava från vederbörliga

myndigheter inhämtats yttranden, till vilka jag senare skall återkomma.

Innan jag ingår på en redogörelse för de utredningar och förslag,

som framlagts av de sakkunniga, anhåller jag att i anslutning till vad

därom anförts i det förra av de nämnda båda betänkandena få lämna, en

kortfattad översikt av abnormvårdens och abnormundervisningens hittillsvarande

utveckling och närvarande ställning i vårt land. En sådan översikt

skall, hoppas jag, bidraga att belysa den nu förevarande abnormfrågans

läge och dess samband med övriga grenar av abnormväsendet.

1. Abnormvården och abnormundervisningen i allmänhet

i vårt land.

Under det senaste århundradet har det blivit i allt .vidare omfattning

insett och erkänt såsom en viktig angelägenhet för varje kultursamhälle

att bereda vård och, så långt sådant är möjligt, utbildning åt de.i kroppsligt

eller själsligt hänseende vanlottade, såsom vanföra, sinnessjuka, sinnesslöa

av olika grader, i ena eller andra hänseendet icke fullsinnade och

liknande. Dels har det nämligen uppfattats såsom en av ett i allmänhet

mera mänskligt betraktelsesätt förestavad samhällelig plikt att ägna just

de svagaste, mest vanlottade och mest hjälpbehövande en särskild omvårdnad,

dels hava de bördor, som kommit att påvila vissa enskilda genom

förefintligheten i deras familjer av dylika vanlottade, befunnits så tryckande

och de allmänna vådor, som i särskilda fall kunna framkallas av deras

lämnande utan vård, visat sig så stora, att det allmännas ingripande ansetts

vara oundgängligt.

I vårt land hava ock under de senaste årtiondena allt mera omfattande

åtgärder vidtagits för att tillgodose de behov, varom här är fråga. Vad

särskilt angår omvårdnaden om de i ena eller andra avseendet icke fullsinnade

eller, såsom man brukar säga, abnorma barnen, har man i fråga

om den ena gruppen efter den andra sökt åstadkomma fasta former samt

ordna förhållandet mellan det allmännas ingripande och de enskildas medverkan

för åvägabringandet av en efter olika lytens krav avpassad vård och

uppfostran.

De grupper, som härvid huvudsakligen kommit i betraktande, hava

varit de dövstumma, de blinda och de sinnesslöa barnen.

Tidigast vände man sin uppmärksamhet till de dövstumma och de

blinda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Dövstum undervisningen
-

Blindunder
visningen.

Sinnesslö
vården.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Redan ar 1807 både a Manilla i Stockholms närhet av enskild person upprättats

en anstalt för undervisning av dövstumma och blinda1. Denna anstalt erhöll

år 1810 statsunderstöd och undfick genom ett av Kungl. Maj:t fastställt reglemente

huvudsaklig karaktär av statsinstitution. Det förnämsta intresset ägnades här de dövstumma,

och under åren 1816—1846 mottogos vid anstalten inga blinda. Behovet av

undervisning för dövstumma var emellertid större, än att det kunde tillgodoses av anstalten

a Manilla, och genom enskilda upprättades därför nya dövstumskolor. Ett

försök att lösa fragan om undervisning för de dövstumma genom att enligt beslut av

1865 års riksdag lämna statsunderstöd åt dylika av enskilda upprättade skolor visade

sig dock icke göra tillfyllest, i det att fortfarande tillräckligt utrymme saknades för

det befintliga antalet dövstumma barn. Sedan frågan på grund av skrivelse från riksdagen

gjorts till föremål för särskild utredning, blev slutligen dövstumundervisningen

ordnad genom beslut av 1889 års riksdag. Genom den lag, som i anledning av nämnda riksdagsbeslut

utfärdats den 31 maj 1889, har skolplikt stadgats för alla dövstumma barn.

Deras undervisning ombesörjes i särskilda skolor, sju till antalet, vilka äro upprättade

och underhallas av landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting. För ifrågavarande

ändamål äro landstingen och de nämnda städerna sammanslutna i sju dövstumskoldistrikt.

Av statsmedel åtnjuter dövstumskoldistrikt understöd för varje i dess

skola undervisat barn och uppbär därjämte viss ersättning av barnens målsmän eller

vederbörande fattigvårdssamhälle.

Såsom nyss nämnts, mottogos till en början även blinda vid läroanstalten å Manilla1 2.

För att de dövstumraa skulle kunna bättre tillgodoses, avskildes emellertid år 1816 de

blinda från anstalten. Från det allmännas sida lämnades sedermera intet understöd

för blindundervisningen, förrän en blindavdelning år 1846 medelst av riksdagen beviljat

anslag ånyo inrättades vid Manilla. Denna kunde dock icke fullständigt tillgodose

behovet, och olägenheterna av de blindas och dövstummas sammanförande i

samma anstalt föranledde år 1879 upprättandet av ett särskilt institut för blinda.

Under . den närmaste tiden tillkommo två förskolor för den första mera förberedande

undervisningen samt en hantverksskola för blinda, varjämte blindinstitutet, som hade

att bibringa den huvudsakliga teoretiska och praktiska lärokursen, nyorganiserades och

förlädes i egna byggnader vid Tomteboda. Som nämnda läroanstalter befunnos tillräckliga

för undervisningen av samtliga blinda i landet, blev genom lagen om blindas

undervisning den 29 maj 1896 skoltvång stadgat för alla blinda barn. Läroanstalterna

för blinda underhållas av staten, som likväl av landsting, kommuner eller målsmän

uppbär viss avgift för varje elev.

Först under de senaste årtiondena har från det allmännas sida något åtgjorts

för vården av sinnesslöa barn3. Sedan på 1860-talet några anstalter för sinnesslöa

genom enskilt initiativ upprättats, beviljades efter hand från och med år 1871 statsunderstöd

åt dessa anstalter. År 1885 anvisades för ändamålet ett anslag å ordinarie

stat, och genom kungl. kungörelse den 6 juni sistnämnda år fastställdes villkoren för

1 Jfr Betänkande avgivet i januari 1913 av särskilt tillkallade sakkunniga för beredande

av frågan om statens övertagande av drottning Sofias stiftelse, sid. 25—34.

2 Jfr Betänkande, sid. 34—41.

8 Jfr Betänkande, sid. 41—54.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 195.

understöds erhållande. Det betydelsefullaste av dessa villkor var det, varigenom statsunderstödet

inskränktes till uppfostringsanstalter för bildbara sinnesslöa.

För utredande av frågan om de sinnesslöas uppfostran tillsattes sedermera, i anledning

av en utav riksdagen år 1892 avlåten skrivelse i ärendet, en kommitté — den

s. k. audesvagkommittén — vilken i mars 1894 avgav sitt betänkande. Sedan däreiter

proposition i ärendet förelagts 1897 års riksdag, beviljade riksdagen eu ökning av bidragen

till sinnesslöskolor samt medgav, att bidrag finge utgå även för sinnesslöa barn,

som efter att hava genomgått sinnesslöskola intagits i arbetshem, där de fortfarande

åtnjöte omvårdnad och undervisning. Några mindre jämkningar i villkoren för erhållande

av statsbidrag hava sedermera företagits, senast enligt beslut av 1908 ars

riksdag; nu gällande kungl. kungörelse i ämnet är utfärdad den 18 juni 1908. Någon

skolplikt för bildbara sinnesslöa är icke stadgad.

Yad slutligen angår de obildbara sinnesslöa, framlades, med anledning av en

skrivelse av 1899 års riksdag, år 1904 proposition för riksdagen om beviljande av

understöd till vårdanstalter — asyler — för obildbara sinnesslöa. Denna proposition

blev av riksdagen bifallen, och kungörelse angående understöd av statsmedel åt anstalter

för obildbara sinnesslöa utfärdades den 3£ december 1904. o

Flertalet av de nu verksamma anstalterna för vården av sinnesslöa, saval skolor

och arbetshem som asyler, äro upprättade och underhållas av landsting med bidiag

av statsmedel på förut nämnt sätt.

Utvecklingen på abnormväsendets område har alltså åsyftat och lyckats att bereda

en av det allmänna — staten eller kommunala samfälligheter — direkt besörjd och bekostad

anstaltsvård för de olika huvudgrupperna: dövstumma, blinda, sinnesslöa. För de dövstumma,

som icke hava komplikation med något av de andra lytena, är skotvång stadgat, och

undervisningen gives dem uti anstalter, anordnade av kommunala skoldistrikt. För de

blinda, som icke därjämte hava något av de övriga lytena, gäller likaledes skoltvång,

och den nödiga utbildningen tillhandahålles dem i anstalter, upprättade av staten.

För de sinnesslöa gäller väl ej något skoltvång, och eu mängd, som behövde anstaltsvård,

är ännu i saknad av sådan, men även pa detta område ökas undan för undan

tillfällena att komma i åtnjutande av en från det allmännas sida tillhandahållen

anstaltsvård, detta i och genom landstingens alltmer vidgade mellankomst.

Härmed är sålunda sörjt för vård och uppfostran åt huvudgrupperna av de abnorma.

Jämte dem finnas emellertid också andra abnorma, vilka blivit ställda utanför de

förmåner, som äro beredda huvudgrupperna. Dessa utgöras av de mest vanlottade

bland de abnorma, nämligen dem, som lida av dubbelt lyte: blinda dövstumma, blinda

sinnesslöa och vissa andra abnorma med komplicerat lyte. Vid de utredningar och

överväganden, som föregått de omnämnda åtgärderna för beredande av vard åt dövstumma,

åt blinda och åt sinnesslöa, hava sådana abnorma, som utom av^ blindhet lida

av annat lyte, visserligen icke lämnats utan beaktande, men då det av åtskilliga skäl

icke varit lämpligt att sammanföra dem med någon av huvudgrupperna i gemensamma

anstalter, har frågan om deras vård vid varje tillfälle lämnats a sido och blivit ställd

på framtiden h Följden härav har blivit, att tillträde till de genom det allmännas

försorg ordnade abnormanstalterna är förmenat dessa i dubbel mening hjälplösa och

beklagansvärda. De äro enligt lag uteslutna från dövstumanstalterna, därför att de

äro blinda. De äro, likaledes enligt lagföreskrift, uteslutna från blindanstalterna, därför 1

1 Jfr Betänkande, sid. 27—34, 37—41, 46, 54—58.

Blinda dövstumma

och

blinda sinnesslöa.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Betydelsen

av benämningen

drottning

Sofias

stiftelse.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

att de äro dövstumma eller sinnesslöa. De äro slutligen uteslutna från de vanliga

sinnesslöanstalterna — dessa må nu vara kommunala eller enskilda — därför att de

äro blinda. Detta sistnämnda beror icke på någon därom given föreskrift men på det

lika verksamma faktiska förhållandet, att de vanliga sinnesslöanstalterna hava eu stor

och given svårighet att omhändertaga blinda alumner. Äro dessa bildbara, krävas för

deras uppfostran särskilda metoder, som den vanliga anstalten icke har till buds, och

i varje fall, antingen de äro bildbara eller ej, fordras för dem en särskild vård, som

kan vara svår och betungande att anordna, frånsett att det över huvud taget är mindre

lämpligt att sammanföra blinda sinnesslöa med seende sådana redan av det skälet, att

de förra lätt bliva utsatta för agressivt bemötande och övergrepp från de senares sida.

Vid nu angivna förhållanden är det lätt förklarligt, att de vanliga sinnesslöanstalterna,

som hava mer än tillräckligt av seende aspiranter, svårligen kunna omhändertaga de

blinda.

Då sålunda icke genom det allmannas ingripande någon lämplig omvårdnad

beretts de blinda dövstumma och blinda sinnesslöa, har detta i

viss mån sin förklaring däruti, att behovet av vård för dessa olyckliga

till någon del blivit tillgodosett genom enskilt hängivet och oförtrutet

arbete för deras sak.

Den omvårdnad, som så kommit de blinda dövstumma och blinda

sinnesslöa till del, har beretts dem genom den numera i staden Vänersborg

belägna vårdanstalt, som brukar benämnas drottning Sofias stiftelse.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse för ifrågavarande stiftelses

tillkomst och utveckling samt de nuvarande förhållandena vid stiftelsen,

varefter jag kommer att återgiva huvuddragen av de utredningar och förslag

beträffande stiftelsen och därmed också beträffande frågan om vården

av blinda dövstumma och blinda sinnesslöa i vårt land, som framlagts av

de förut nämnda sakkunniga i deras båda betänkanden. Till dessa betänkanden

anhåller jag att alltjämt få hänvisa med avseende på vad jag

i det följande har att anföra.

2. Drottning Sofias stiftelses tillkomst, ändamål

och utveckling.

Till en början torde jag få redogöra för betydelsen av benämningen

drottning Sofias stiftelse.

Under sagda benämning torde man i allmänhet närmast eller uteslutande

hänföra själva den enskilda uppfostrings- och vårdanstalt för blinda

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

dövstumma och blinda sinnesslöa, vilken — ledande sin tillkomst från år

1886 och numera bestående av skolhem, arbetshern och asyl — år förlagd

till Vänersborg. I egentlig och mera officiell bemärkelse avser dock benämningen

något annat, nämligen en år 1901 bildad särskild stiftelse, avsedd

allenast att för insamlade eller annorledes bekomna medel anskaffa och

tillhandahålla för anstalten nödiga lokaler. Med avseende på det intresse

och det verksamma understöd, som ägnats saken av drottning Sofia, antog

denna stiftelse, som ställde sig under uppsikt av Älvsborgs läns landsting,

med vederbörligt tillstånd i sitt reglemente benämningen drottning Sofias

stiftelse. Detta uttryck, som följaktligen egentligen betecknar sagda, enbart

till lokalfrågans lösning syftande stiftelse, kom emellertid snart att användas

— och begagnas numera allmänneligen — även i en vidsträcktare mening,

nämligen såsom gemensam benämning såväl för berörda stiftelse som för

själva anstalten, sammanfattande dem båda såsom en av ett gemensamt

syfte bestämd helhet. Anstalten såsom sådan har emellertid sin särskilda

styrelse, vilken dock ingår i den något flertaligare styrelse, som finnes

tillsatt för stiftelsen i dess angivna särskilda bemärkelse. I det följande

kommer benämningen drottning Sofias stiftelse att användas i nyss nämnda

mera omfattande betydelse, där ej av sammanhanget tydligt framgår eller

uttryckligt påpekas, att endast byggnadsstiftelsen avses. Stiftelsens reglemente

torde få intagas i bilaga till statsrådsprotokollet.

Närmare insikt om det mål, drottning Sofias stiftelse satt sig före,

liksom om dess skyddslingar torde vinnas genom en redogörelse för anstaltens

tillkomst och utveckling. Jag återger därför i det följande det

huvudsakliga av vad de sakkunniga härom anfört.

Då anstalten först kom till stånd, var den avsedd att omhändertaga blinda dövstumma

barn för att lämna dem den uppfostran i intellektuellt och andra avseenden,

för vilken de kunde vara mottagliga. Uppgiften innebar att beträda ett inom vårt land

förut obrutet fält. Ett på 1860-talet å Manilla gjort framgångsrikt försök att uppfostra

en dövstum blind ledde ej till någon efterföljd, förrän pa anmodan av drottning

Sofia fru Elisabeth Anrep-Nordin, då anställd såsom första lärarinna vid statens läroanstalt

i Skara för överåriga dövstumma, i mars 1882 mottog såsom privatelev en blind

dövstum flicka, vilken drottningen sedan flera år tagit sig an men vilken, på grund

av det dubbla lytet, ingen uppfostringsanstalt kunde mottaga. Då tjänstegöromålen

icke medgåvo att åt denna elev ägna all den oavlåtliga handledning, som hennes dubbla

brister krävde, kunde resultatet av detta försök icke bliva synnerligen framgångsfullt.

Men den erfarenhet, som vanns, gav dock vid handen, att ett uppfostringsarbete,

ägnat åt blinda dövstumma, skulle bliva långt ifrån lönlöst och att clen isolering,

i vilken dessa olyckliga eljest voro dömda att försmäkta, kunde brytas. Det visade sig

möjligt att sätta dem i förbindelse med andra genom samma medel, som eljest är

det för ändamålet använda, eller genom språket — detta naturligtvis i sådan

form, som det dubbla lytet betingar — att meddela dem vetande om och en förnuftig

uppfattning av den värld, vari de leva — icke minst om det religiösa livets innehall

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 138 höft. (Nr 195.) 2

Anstaltens

tillkomst och

utveckling.

Skolhemmet

för blinda

dövstumma.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

— att lära dem den hyfsning, som uppfostran hör skänka, samt slutligen att bibringa

dem färdighet och lust att använda sina krafter till nyttigt arbete. Så uppstod tanken

på upprättande för detta ändamål av en särskild skola, avsedd för omförmälda

blinda dövstumma flicka och andra likställda barn. Att åstadkomma eu sådan skola

kunde emellertid icke vara möjligt utan understöd utifrån. Sådant lämnades ock, förutom

av drottning Sofia och en del enskilda för saken intresserade, jämväl av riksdagen.

En vid 1883 års riksdag väckt motion om statsanslag för ändamålet ledde visserligen

icke till avsedd påföljd, men sedan riksdagen år 1885, med föranledande av

en då väckt motion i ämnet, hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utredning rörande

statsunderstöd för vård och undervisning av blinda dövstumma, medgavs år 1886,

på därom avlåten proposition, att till vård och undervisning av sådana personer, som

vore både dövstumma och blinda, skulle från och med sistnämnda år av det i riksstaten

då för tiden uppförda anslaget åt mindre uppfostringsanstalter för medellösa dövstumma

och blinda barn årligen få användas högst 2,000 kronor. Genom det understöd,

som sålunda ställts i utsikt, och sedan fru Anrep-Nordin delvis vunnit befrielse

från ovan Omförmälda tjänstegöromål, blev skolans tillkomst möjliggjord, och den öppnades

i Skara den 10 oktober 1886 under benämningen »skolhemmet för blinda dövstumma».

Det elevantal, med vilket skolhemmet då började sin verksamhet, utgjorde

fyra. Första året erhöll hemmet endast en mindre del av det för året anvisade statsanslaget,

och ej heller närmast följande år utgick detta oavkortat. Undervisningen av

sådana blinda barn, som voro jämväl dövstumma, visade sig emellertid till följd av

de jämförelsevis talrika lärarkrafter, som erfordrades, mycket dyrbarare än man från

början föreställt sig, och med tilltagande lärjuugeantal arbetade anstalten första åren

under svårt ekonomiskt betryck. På hösten 1888 ingick anstalten till Kung]. Maj:t

med ett underdånigt förslag i fråga om ordnandet av de blinda dövstummas undervisning,

på det att hänsyn till denna fråga måtte bliva tagen vid den då förestående

organisationen av dövstumundervisningen i allmänhet. När påföljande år — 1889 —

dövstumundervisuingen genom statsmakternas beslut ordnades, blev de blinda dövstummas

intresse så till vida tillgodosett, som det av 1886 års riksdag anvisade årsbeloppet

2,000 kronor höjdes till 5,000 kronor, att utgå från det anslag till dövstumundervisningen,

som vid 1889 års riksdag uppfördes i riksstaten. Anstalten, som i januari 1892

förlädes till Vänersborg, var från och med år 1890 i åtnjutande av sistberörda årsbidrag,

intill dess år 1908, genom riksdagens på kungl. proposition därom fattade beslut,

den ändring häri skedde, att det till sitt maximibelopp bestämda årsanslaget utbyttes

mot ett årsunderstöd av 500 kronor för varje i anstalten intagen blind dövstum bildbar

elev. Enär antalet sådana elever med årens lopp kommit att överskjuta det antal

av högst 10, för vilket 1889 års anslag å 5,000 kronor ursprungligen beräknats, hade

nämligen sistnämnda belopp blivit allt mindre tillräckligt, en svårighet, som den år

1908 ändrade beräkningsgrunden velat avhjälpa.

Skolhemmet

upptager

blinda sinnesslöa.

Sin första uppgift att vara ett skolhem allenast för blinda dövstumma bibehöll

anstalten efter sin anläggning en tid framåt. Att den sedermera utvidgades att upptaga

även sådana blinda, som icke voro dövstumma men väl sinnesslöa, sammanhängde

från början just med anstaltens egentliga syfte att upptaga blinda dövstumma. Det

hände nämligen, att i anstalten inkommo blinda barn, vilka buro alla yttre tecken på

att vara dövstumma men som dock i själva verket icke voro detta. De kunde icke

tala, och de hade före ankomsten till anstalten i sina hem eller eljest av dem, som

haft att göra med dem eller undersökt dem, betraktats såsom dövstumma, d. v. s. tillhörande

den grupp av stumma, vilkas bristande talförmåga har sin grund i dövhet

eller mycket nedsatt hörsel. De mottogos också inom hemmet såsom sådana. Det vi
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

sade sig emellertid tidigare eller senare — förhållandet är namlij

natur att först efter eu längre tids iakttagelse kunna konstateras

att deras hörsel
-

natur att först efter en längre tids iakttagelse Kunna Konstatera» — att

sinne icke led av något fel men att de det oaktat voro stumma. De voro vad man

tmSmin. Vi Kraf. limma.? oeli hörstumheten, vilken icke alltid beror av sinnesslo
-

''Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

dikare eller senare — förhållandet är nämligen mången gång av

an 1 Unota tids iakttagelse kunna konstateras — att deras hörsel
-

en del av dem berodde stumneten pa s. k. psyaisit uovuet. i^uu, <=8^™^---

karaktäriseras därav, att de ljud, som träffa örat, icke gorå något intryck pa medvetandet.

De, som äro behäftade med denna defekt, äga sålunda icke någon som helst

medveten uppfattning av de ljud, de förnimma, och kunna icke efterbilda dem. Hos

andra åter var stumheten beroende på en med intellektuell svaghet sammanhängande

afasi, d. v. s. oförmåga att tala. Sådana kunna höra och, åtminstone delvis, forsta det

talade, men hjärnans förmåga att sätta deras tunga i verksamhet för att atergiva eller

uttrycka deras förnimmelser är hämmad; de kunna följaktligen, ehuru deras talorgan

i och för sig äro normala, icke tala. Då emellertid anstalten var avsedd allenast för

blinda dövstumma men icke för blinda sinnesslöa, icke ens om dessa därtill voro horstumma,

blevo till en början sådana blinda, som icke voro egentligt dovstumma, utskrivna

från anstalten och återsända till sina hem och sitt förra elände, ba ko mm o

andra i deras ställe under samma oriktiga antagande om beskaffenheten av deras lyten

— och så, till sist, kunde man ej längre vidhålla regeln att från anstalten skilja de

stackars vanlottade barnen av nu ifrågavarande slag. De fiugo stanna kvar av barmhärtighet,

men också därför att man kom under fund med, att de voro mottagliga för

uppfostran och undervisning och att denna uppfostran kunde utan olägenhet meddelas

dem just i denna anstalt. Yad de psykiskt döva beträffar kunde man ju mena, att

sådana vore fullständigt obildbara. Sä är dock ingalunda alltid förhållandet. Oemottagliga

för intryck på hörselns väg, kunna de få medvetna intryck sig bibringade genom

°övriga sinnen, enkannerligen genom känseln. Sådana barn voro i skolan pa de

hela ta^et likställda med de blinda dövstumma eller, rättare sagt, med dem bland dessa,

som ledo av intellektuell undermålighet. De kunde få sig undervisning bibragt till en

början huvudsakligen på samma sätt som dessa, men det befauns ock, att deras stumhetstillstånd

icke ovillkorligen var permanent, utan aU en och annan Jiland dom kunde

genom särskild undervisning och enkom avpassade övningar sa småningom laia sig

att fatta vad som sades samt att tala. Liknande visade sig vara förhållandet med de

blinda sinnesslöa, som väl hörde och kunde uppfatta vad som sades dem men som icke kunde

tala. Givetvis kunde dessa vara bildbara. Undervisningsmetoden for dem niaste redan

från början bliva en annan än den för de dövstumma barnen men både naturligen

inånga beröringspunkter med denna. Så både på nu angiven väg i skolhemmet inkommit

en ny kategori av alumner: sådana blinda, som icke voro dövstumma utan sinnesslöa

och för vilkas handledning det vanliga språket, det muntliga talet kunde användas.

Och härmed stod man inför ett nytt steg, som ock blev taget: ett och annat blint

barn, som led av sinnesslöhet utan komplikation med vare sig psykisk dövhet eller

afasi blev i mån av utrymme mottaget i skolan. Den vunna erfarenheten visade, att

även dessa kunde med fördel sammanföras med dess Övriga elever. För alla dessa barn

med skiljaktiga kombinerade lyten var ju det gemensamma draget framför allt blindheten

som i betydande omfattning fordrade en likartad behandling för dem alla. Den

intellektuella bristfällighet, som hade sin grund, förutom i blindheten, i ett fall uti dövhet

och i ett annat fall uti sinnesslöhet — med eller utan psykisk dövhet eller afasi

— var av den art och den inbördes likhet, att den undervisande kunde dagligen bland

de blinda dövstumma göra rön och iakttagelser, som kunde komma de blinda sinnesslöa

till godo, och tvärtom; och metoderna för undervisningen av dessa barn med skilj
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Arbetshem
met.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

akhga lyten visade sig aga karaktäristiska drag, som voro gemensamma eller kompletterade

varandra. Till allt detta korn, såsom en yttre grund för deras sammanförande

i skolhemmet, det förhållande, som gällde dem alla, nämligen att eljest ingen anstalt

fanns i vart land, där de kunde bliva mottagna.

I den anstaltens utvidgning till att omfatta även sinnesslöa blinda, som sålunda

* i eiooHl''»^e n6 emellertid pa 1890-talet ett avbräck. De medel, som genom 1886

och 1889 ars riksdagsbeslut blivit anvisade, både anslagits till understöd för blinda

dovstumma. Da anstalten börjat intaga även blinda sinnesslöa, framställdes emellertid

anmärkning därom, att de anvisade medlen kommo till användning för understöd även

av sadana, för vilka de icke voro avsedda, och förständigande meddelades, att blinda

sinnesslöa icke vidare fingo mottagas i anstalten; allenast de, som redan inkommit,

skulle ta vara kvar. Årsberättelserna från anstalten lämna vittnesbörd om de bekymmer,

som dessa föreskrifter väckte, och huru tungt det var för anstalten att nödgas

tillbakavisa aven de enträgnaste och mest bevekande böner om inträde för blinda sinnessloa,

detta ehuru, såsom nämnt, ingen annan anstalt fanns, där de kunde bliva iutagna.

Först sedan det under senaste delen av år 1902 lyckats att för de blinda sinnessioa

bilda en särskild avdelning, som i ekonomiskt avseende skulle vara skild från

den Övriga skolan, kunde^ dylika barn åter mottagas. Statsbidrag för dem erhölls dock

icke förrän riksdagen, på därom av Kungl. Maj:t år 1903 avlåten proposition, beviliat

skolhemmet ett understöd av 125 kronor för termin — eller 250 kronor för år räknat

IT i varJe 1 hemmet intagen blind sinnesslö elev, att utgå från det i riksstaten uppförda

anslaget, till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn. Detta sistnämnda anslag

hade tidigare icke ansetts kunna användas för sådana sinnesslöa, som tillika voro blinda.

l■6 j 6 e^!e^?r*^ genom nyssnämnda riksdagsbeslut en ändring, och anstalten blev

berättigad att för sina blinda sinnesslöa åtnjuta omförmälda understöd. I och med det att

anstalten erhöll statsunderstöd även för denna senare grupp, sammanslogos de båda avdelningarna

under gemensam administration och ekonomi och utgjorde tillhopa själva skolan.

Tillkomsten av det med skolan förenade arbetshemmet förskriver sig från år 1905

nedan tidigare både det visat sig högeligen önskvärt att få ett dylikt hem förenat

med skolan. Dehovet av arbetshem i förening med skola gör sig starkt gällande på

aå,,n?rmTase . e^s omra(^e i allmänhet och särskilt i fråga om sinnesslövården. Grunden härtnl

är påtaglig. Med den bristfälliga begåvning, som den från skolan utgångne äger, måste

11..^e^e^ 7ar?'' ytterst svårt för honom att kunna genom eget arbete besörja sitt

uppehälle; och den vårdande hjälp, varav han även efter skoltidens avslutning är i

behov, ^star honom i allmänhet icke till buds i den omfattning, som vore erforderlig

eller pa det särskilda sätt, som hans lyte kräver. Gäller detta de sinnesslöa i allmännct,

maste ad naturligen i än högre grad gälla de blinda sinnesslöa; och att i fråga

om blinda dövstumma ett fortsatt omhändertagande efter den egentliga skoltidens slut

är av nöden ligger i öppen dag. När av riksdagen statsanslag först anvisades till

understöd åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa, avsåg detta anslag endast egentliga

sinness.föskolor; genom beslut av 1897 års riksdag blev emellertid statsbidrag tillerkänt

även arbetshem för sinnesslöa. Det understöd, som då medgavs — årligen 100

kronor för varje i arbetshem intagen aluinn — blev bestämt till detta jämförelsevis

laga belopp på grund av antagandet, att en rätt avsevärd inkomst borde komma arbetskemmen

till godo i och genom skyddslingarnas eget arbete. Detta antagande torde

knappast äga den giltighet, som man från början förutsatte, ens på de vanliga sinnesslöanstalternas

arbetshem; att det icke äger tillämpning på ett arbetshem, vars elever

utgöras av blinda sinnesslöa eller blinda dövstumma, säger sig självt. Det arbets
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

kvantum, dessa förmå prestera, måste påtagligen i följd av deras dubbla lyten bliva

jämförelsevis ringa, men huvudvikten vid ett arbetshem för sådana vanlottade ligger

för visso icke i arbetsresultatet, om än detta i många fall måste anses förvånande

gott, då man betänker elevernas klena utrustning, utan det är själva arbetets utförande,

sysselsättningen i motsats till sysslolösheten, som framför allt har betydelse.

Med det begränsade statsbidrag, som kunde erhällas, hade arbetshemmet — även med

beräkning av understöd från landsting o. d. — icke kunnat igångsättas, därest icke på

våren 1905 i Stockholm bildats Föreningen för vård av vuxna blinda, som äro dövstumma

eller sinnesslöa. Denna förening satte i främsta rummet till sin uppgift att

upprätta och underhålla ett arbetshem för ifrågavarande slags blinda, och genom

denna förenings mellankomst, så ock genom gåvor från annat håll, blev det möjligt

att hösten 1905 upprätta arbetshemmet, i vilket då intogos 4 blinda sinnesslöa och 2

blinda dövstumma, vilka efter avslutad lärokurs i skolan eljest skulle ha utskrivits.

Yad statsbidraget beträffar utgår detta för de i arbetshemmet intagna blinda sinnesslöa

med nyssnämnda årsbelopp av 100 kronor för varje särskild elev. För hemmets

blinda dövstumma åtnjöts till en början alls intet statsbidrag, enär 1889 års förut

omförmälda anslag var avsett allenast för skolan. Numera åtnjuter arbetshemmet av

staten ett årsanslag av 500 kronor för varje blind dövstum, som däri är intagen, alldenstund

1908 års anslagsbeslut avser arbetshemselever lika väl som egentliga skolelever.

Yad slutligen beträffar den tredje avdelning, varav anstalten består, asylen, så

har även denna framgått ur ett i sakens egen natur liggande krav, och den utgör en

organisk anslutning till skolan och arbetshemmet. Av anstaltens alumner visade sig

åtskilliga vara oemottagliga för all egentlig utbildning. Vad som kunde givas dem

var egentligen endast vård och ett slags yttre uppfostran till snygghet och hyggliga

vanor. Att behålla dem inom anstalten var med avseende å deras beskaffenhet icke

lämpligt — dä de inverkade skadligt och störande på skolarbetet — och ej heller

kunde för dem något statsbidrag erhållas, förrän 1904 års riksdag anvisat medel till

understöd åt anstalter för obildbara sinnesslöa, ett understöd, som utgår med 250 kronor

för år för en var sinnesslö, som å dylik anstalt njuter vård. Före sagda tid var

man nödsakad att från skolan återsända dem, som befunnits obildbara, till deras fattiga,

mången gång usla hem, där de, en börda för sin omgivning, oftast varit utsatta för

mer eller mindre svär vanvård. Genom förenämnda riksdagsbeslut yppade sig emellertid

möjlighet att realisera det länge närda önskemålet att i anslutning till den

övriga anstalten upprätta en asyl. Motivet härtill var icke enbart — om än i främsta

rummet — en ömmande tanke på det olycksöde, som utom anstalten väntade ifrågavarande

vanlottade. Det var jämväl att söka i ett annat förhållande. Spörsmålet,

huruvida ett siunesslött barn är bildbart eller ej, kan mången gång vara svårt att

avgöra. Månget barn hade från början antagits vara bildbart men visade sig i fortsättningen

oemottagligt för all undervisning, även om man vid denna avstod från all

egentlig teoretisk utbildning och nöjde sig med att handleda barnet uteslutande eller

huvudsakligen i praktiska sysslor och arbetsuppgifter. Andra fall visade ett motsatt

förlopp. Eu ändring till det bättre kunde framgå ur eu trägen och uppmärksam

handledning, men den kunde ock, likasom även eu framträdande försämring, härleda

sig från en av sig själv försiggående ändring av den sinnesslöes fysiska eller psykiska

beskaffenhet. Av sådana förhållanden blev det klart, hurusom en asyl vid sidan av

arbetshemmet och skolan var påkallad av institutionens eget välförstådda ändamål.

Asylen skulle bliva ej blott en upptagningsanstalt och vårdanstalt, den kunde ock

göra tjänst för prövnings- och undersökningsändamal och möjliggöra sådan omflytt
-

Asylen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Erhållna

understöd.

Byggnads
stiftelsen.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 195.

ning mellan asylen och de övriga avdelningarna, som kunde vara erforderlig. Att

åvägabringa asylen kunde icke ske allenast med stöd av det medgivna statsbidraget,

men sedan hjälp erhållits även från andra håll, särskilt genom anslag från landsting,

kunde den upprättas. Den trädde i verksamhet sommaren 1906 med till en början

20 skyddslingar, och från och med år 1907 erhölls omförmälda statsbidrag av 250

kronor för en var av dem. Av asylens första uppsättning utgjordes en del, 7 stycken,

av sådana, som trots det obehag, de förorsakade, ända dittills fått vistas i skolhemmet.

Med asylens tillkomst var anstaltens organisation såsom ett avslutat helt uppnådd.

Av vad nu anförts framgår, att statsverket genom sina bidrag haft en väsentlig

anpart i den sålunda försiggångna utvecklingen och att de särskilda stadierna av anstaltens

historia anknyta sig till det ökade inskridandet på abnormväsendets område,

som staten under tiden för anstaltens tillvaro steg för steg vidtagit. Anstalten skulle

dock ej hava vunnit den utveckling, som ägt rum, liksom den ej heller hade kunnat

fortbestå, om ej från andra håll en frivillig och verksam handräckning bjudits. Från

enskilda personers sida hava vid mångfaldiga tillfällen understöd givits, ofta just när

i kritiska ögonblick anstaltens ställning varit hotad; särskilt betydelsefull är den hjälp,

som landstingen lämnat genom anvisande av bidrag till underhåll vid anstalten av

de till respektive landstingsområden hörande blinda dövstumma eller blinda sinnesslöa.

Redan tidigt beviljade landsting, från vilkas område blinda dövstumma eller blinda

sinnesslöa funnos intagna i det egentliga skolhemmet, understöd för dessa barn, och

sedermera hava på gjorda framställningar landstingen givit anslag jämväl för de tillkomna

avdelningarna: arbetshemmet och asylen. Landstingens bidrag ha utgått under

tvenne olika former: dels såsom anslag en gång för alla för platser vid anstaltens

skolavdelning och vid asylen, dels ock i form av årsbidrag för de vid de tre olika avdelningarna

intagna skyddslingarna. Yad de årliga bidragen beträffar hava sådana

utfästs av 19 landsting. Dessa årsanslag utgöra vid skolan i regel 300 kronor för

varje elev; allenast ett par landsting hava för ändamålet anvisat ett något lägre belopp;

till arbetshemmet är landstingens årsbidrag 200 kronor och för elev vid asylen

150 kronor eller — i ett fall — 100 kronor. Av de landsting, som understödja anstalten,

har dessutom det stora flertalet anvisat anslag att utgå för en gång. Sålunda hava

tretton beviljat ett särskilt anslag av 200 kronor en gång för alla för varje barn från

deras respektive områden, som vunnit inträde i skolavdelningen, och lika många hava

beviljat anslag för en gång av 400 kronor för varje plats, som vid asylen förbehållits

vårdbehövande från deras område. Genom dessa landstingsanslag har det varit möjligt

att hålla anstalten vid makt, och de bidrag, som för fyllande av alumnavgifterna till

behövligt belopp måst avkrävas hemortskommuner eller målsmän, hava kunnat begränsas

till jämförelsevis lindriga belopp. De större städer, vilka icke deltaga i landsting,

hava väl icke, såsom landstingen, fattat för flera år i sänder gällande anslagsbeslut,

men i varje särskilt fall, då blinda från deras områden inkommit i anstalten,

hava bidrag, i allmänhet motsvarande full årsavgift, av sagda städer erlagts.

Nyss nämndes, att även enskilda personer understött anstalten. De gåvor, som

på sådan väg kommit densamma till del, hava varit av väsentlig betydelse, särskilt

enär genom dem möjliggjorts anskaffandet av en tomt med den därå uppförda — för anstaltens

behov visserligen alltför otillräckliga —■ byggnad, varöver anstalten förfogar.

Redan för mera än femton år sedan börjades en insamling för anskaffande på den

enskilda offervillighetens väg av medel till uppförande av lämpliga lokaler för skolhemmet,

och då de insamlade medlen — särskilt i följd av ett av grosshandlaren Aug.

Röhss i Göteborg lämnat storartat bidrag av 30,000 kronor — uppnått ett belopp av

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

nära 45,000 kronor, bildades från deras sida, som sammanskjutit medlen, en särskild

stiftelse, under skydd av Älvsborgs läns landsting såsom stiftelsens principal, med ändamål

att omhändertaga de insamlade medlen och att för dem anskaffa egen lokal

för skolhemmet. Denna stiftelse antog, såsom tidigare sagts, namnet drottning Sofias

stiftelse. Detta namn blev, såsom jämväl tidigare nämnts, i särskild och inskränktare

bemärkelse en beteckning för sagda, för byggnadsändamålet avsedda speciella stiftelse

men har på samma gång alltjämt använts i vidsträcktare betydelse såsom omfattande

ej blott stiftelsen utan ock själva uppfostrings- och vårdanstalten i dess olika

avdelningar, allt detta tänkt såsom eu enhet. För drottning Sofias stiftelse i dess

inskränktare bemärkelse blev reglemente autaget och underställt Älvsborgs läns

landstings prövning år 1901.

Enligt detta reglemente, sådant det då antogs, skulle den fastighet, vilken för

större eller mindre del av de insamlade medlen komme att inköpas, för all framtid

tillhöra stiftelsen samt med tillhörande utredning och inventarier upplåtas till kostnadsfritt

begagnande av skolhemmet att av deuna anstalt innehavas, så länge densamma

komme att äga bestånd, sådan den då var anordnad eller sådan den framdeles

kunde komma att utvecklas till upptagande jämväl av bildbara blinda sinnesslöa.

Såsom härav framgår, förutsatte man icke då, att anstalten skulle komma att utvecklas

till att omhändertaga jämväl obildbara, men efter det asylen tillkommit, blev sedermera,

vid 1911 års landsting, den ändring vidtagen, att stiftelsen tillfallande medel

skulle användas till lokalanskaffning för anstalten även i den utvidgade form,

densamma genom upptagande jämväl av obildbara erhållit. En användning för sådant

mera vittgående ändamål av några medel från stiftelsen har emellertid icke

varit möjlig. Resurserna ha ej räckt till att anskaffa mera än en mindre del av bostadsbehovet.

Då under år 1907 skolhemmets lokalförhållanden voro osedvanligt svåra

och hotade att bliva än värre, så att det syntes ovisst, om eller var anstalten skulle

finna tak över huvudet, befanns det nödvändigt att använda stiftelsens då befintliga

byggnadsmedel till uppförande å en för ändamålet förut förvärvad tomt inom Vänersborgs

stad, men utom dess då ännu planlagda område, av åtminstone en av de fyra

byggnader, som beräknades vara för skolhemmet och dess olika avdelningar behövliga.

Denna byggnad, för vars uppförande ytterligare gåvomedel under byggnadstiden inflöto,

särskilt från Ekmanska donationsfonden, kunde tagas i bruk i slutet av år 1908.

Någon möjlighet att i vidare mån skaffa anstalten egna lokaler bar icke givits. Efter

uppförandet av sagda byggnad, som vid 1911 års utgång var jämte tomt bokförd

till 61,013 kronor 39 öre, har Sofiastiftelsen erhållit dels genom testamente av

framlidne konsul S. Berendt ett legat av 20,000 kronor, dels från håll, där man

önskat vara onämnd, ett belopp av 5,000 kronor, vilka senare medel dock icke få

användas för byggnadsändamål. Anstaltens behov av ökat utrymme för det alltjämt

tilltagande alumnantalet har måst fyllas genom förhyrande på skilda ställen mot delvis

mycket dryga hyror av mer eller mindre olämpliga lokaler. ■

3. Närmare om Sofiastiftelsens organisation

och verksamhet.

Jag torde härefter få, med ledning av betänkandena, något närmare

redogöra för de nuvarande förhållandena vid stiftelsen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Antalet Sammanlagda antalet av de vanlottade, som äro intagna uti anstaltens trenne

skyddshngar. avdelningar, utgör för närvarande 127, därav 66 av manligt och 61 av kvinnligt kön.

Av dessa tillhör ett antal av 49 skolan, 23 arbetshemmet och 55 asylen.

Av skolans 49 elever äro 11 blinda dövstumma och 38 blinda sinnesslöa. Av de

55 asylisterna äro flera icke blinda. Dessa seuare ha fått inkomma allenast tillfälligt

och tills vidare, intill dess deras platser komma att tagas i anspråk för blinda, och utskrivning

av seende asylister för att lämna rum för blinda har redan tagit sin

början. Anordningen med tillfälligt intagande av seende barn har nu, såsom redan

tidigare under motsvarande förhållanden ägt rum vid stiftelsen, måst vidtagas av ekonomiska

skäl, då det är för dyrbart att låta en anstalt av detta slag vara i verksamhet

utan att hava någorlunda fulltalig beläggning.

Av komplicerade lyten utom dem, för vilka anstalten egentligen är avsedd, förekomma

särskilt epilepsi samt lamhet eller vanförhet. Sålunda ledo av senaste årets

alumner icke mindre än 23 av påtaglig epilepsi. Lamhet eller vanförhet förekom hos

23, antingen ettdera lytet för sig eller ock bådadera hos en och samma individ.

Ett önskemål är naturligen, att anstalten måtte få mottaga sina alumner vid så

tidig ålder som möjligt. Detta har emellertid i allmänhet icke kunnat ske i den mån,

som varit önskvärd. I följd av det bristande utrymmet ha många anmälda först efter

lång tid kunnat intagas, varjämte allmänneligen från hemmens eller målsmännens sida

dröjes allt för länge, innan överhuvud någon anmälan sker. I avseende å den sena

inträdesåldern bör emellertid uppmärksammas, dels att en del elever före intagning i

anstalten under längre eller kortare tid tillhört blindläroverk, varifrån de emellertid

utskrivits såsom befinna sinnesslöa eller epileptiska, dels att de blinda dövstumma och

blinda sinnesslöa utan undantag äro ofantligt mycket senare utvecklade än normala

barn och därför högst sällan vid 7 till 8 års ålder äro mogna för egentlig skolundervisning.

Dock vore mycket vunnet för deras allmänna uppfostran, om de kunde bliva

tidigare än vad nu sker mottagna vid anstalten.

Undervisning Läroåret i skolan omfattar en tid av 36 veckor, fördelade på eu höst- och en våroch

upp- termin. Så långt det med elevernas bristande sinnen är möjligt, meddelas undervisning

fostran. • gamma kunskaps- och övningsämnen som i dövstumskolan. Läroämnena äro därför modersmålet

(läsning, skrivning och tryckning på samma sätt som i blindskolorna), kristendomskunskap,

räkning, historia, geografi och naturkunnighet, gymnastik samt, för de hörande,

sång och musik. Vidare erhålla barnen undervisning i handaslöjd, såsom vävnad,

borstbinderi, rottingfiätning, listmattflätning, stickning, virkning, knytning m. m. Från

och med höstterminen 1913 erhålla flickorna i den s. k. lilla skolan (för blinda dövstumma)

även undervisning i hushållsgöromål. Den dagliga undervisningen i skolan,

dels i de teoretiska ämnena, dels i därmed omväxlande slöjd- och handarbetsövningar,

upptager i allmänhet tillhopa 51/2 timmar. Under skolans ferier sysselsättas barnen

med handarbete och slöjd, vari då meddelas särskild undervisning fyra timmar dagligen

under hela sommaren, turvis av tvenne slöjdlärarinnor samtidigt efter särskilt uppgjord

arbetsordning. De övriga lärarinnorna äro ock skyldiga att omväxlande med varandra

tillbringa en del av ferierna vid anstalten för att biträda med tillsyn och sysselsättning

av barnen. Lärjungarna bilda tvenne huvudgrupper, de blinda dövstumma och de

blinda sinnesslöa, vilka grupper vid undervisningen delas i mindre sådana, ja, de

blinda dövstumma undervisas i allmänhet en och en, d. v. s. individuellt. Under senaste

läroåret undervisades en del av skolans elever — åtta stycken — inom arbetshemmet

dels av utrymmesskäl, dels emedan de huvudsakligen sysselsättas med slöjd. Upprat
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

tandet av denna s. k. arbetsskolavdelning är av särskild betydelse för sådana skolelever,

som bättre kunna tillgodogöra sig slöjdundervisning än teoretisk sådan, samt tjänar

för övrigt det syfte, som måste för skolans hela undervisning vara bestämmande, nämligen

att icke för vinsten av några mindre gagneliga men med svårighet bibragta

teoretiska insikter åsidosätta det väsentligare: elevernas moraliska och religiösa fostran

samt deras utveckling i arbetshåg och praktiska färdigheter. Eu särskild lärarinna

har meddelat intellektuell undervisning även i arbetshemmet; den praktiska undervisningen

därstädes har skötts av för detta ändamål anställda lärarinnor. I arbetshemmet,

som handhar sina elever efter en i huvudsak året om likformig arbetsordning,

arbetas i regel 6^2 till 7 timmar dagligen. A asylen är det naturligen endast en

yttre vård, som kan givas, samt en uppfostran till mänskliga vanor och till snygghet,

å vilket sistnämnda lägges väsentlig vikt.

Om resultatet av den uppfostran, intellektuell och praktisk, som meddelas

i skolan och arbetshemmet, uttala de sakkunniga, att detsamma måste

i betraktande av elevernas dubbla eller mången gång mer än dubbla lyten

betraktas såsom vida överstigande vad man skulle kunna förvänta. Aven

resultatet av asylens verksamhet betecknas såsom gott; de stackars vanlottade

ha där fått en dräglig och någorlunda mänsklig tillvaro, jämfört

med vad som skulle ha kommit dem till del utom anstalten.

Vid anstalten äro under innevarande läroår anställda, förutom föreståndarinnan,

som har ansvaret och ledningen av anstalten i dess helhet med

dess olika avdelningar, följande funktionärer:

vid skolan: 11 lärarinnor för kunskapsämnen och slöjd, 1 ti mlärarinna, 1 lärarinneelev,

2 husmödrar, 3 dagsköterskor, 1 nattsköterska och 6 tjänarinnor;

vid arbetshemmet: 3 lärarinnor, 1 husmoder, 1 nattsköterska och 2 tjänarinnor;

vid asylen: 2 husmödrar, 10 sköterskor, 5 tjänarinnor;

samt dessutom en för hela anstalten gemensam gårdskarl.

Svårigheten att erhålla lämpliga lärarkrafter har alltjämt varit stor, och skälet

härtill är påtagligt. Ty tillfälle att erhålla den utbildning, som behöves för att kunua

undervisa barn, behäftade med så många lyten, har icke stått till buds. En lärarinna

för dylika barn borde rätteligen — framhålla de sakkunniga — utom vanlig lärarinnehildning

också äga särskild utbildning såsom dövstumlärarinna, blindlärarinna och

sinnesslölärarinna, en mångsidighet, som icke kan förutsättas. Den utbildning, som

vore mest tillfyllestgörande, är dövstumlärarinneexamen. Men så länge det råder brist

på lärarinnor vid dövstumskolan och så länge austalten icke kan erbjuda samma ekonomiska

fördelar som denna, kan anstalten icke heller påräkna att erhålla så kvalificerade

lärarkrafter. Löneförmånerna ha i allmänhet icke kunnat ställas högre än

vid skolor för sinnesslöa, vadan anstalten, även utan att uppställa anspråk på dövstumlärarutbildning,

i allt fall haft svårighet att erhålla nöjaktiga lärarkrafter eller, där

sådana vunnits, att få behålla dem.

För föreståndarinuau och för lärarinnepersonalen är enligt kungl. kungörelsen

den 28 juni 1907 rätt beredd till delaktighet i dövstumlärarnas pensionsanstalt, men i

följd av löneförmånernas knapphet har hittills sådan delaktighet kunnat förvärvas

allenast av föreståndarinnan.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 138 haft. (Nr 195.) 3

Personal.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Styrelse.

Ekonomiska

förhållanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

För skolhemmet med det sedermera tillkomna arbetshemmet och asylen finnes

en styrelse, bestående av tre personer; i frågor rörande asylen tillkommer en fjärde

ledamot, vald av Alvsborgs läns landsting, som vid beviljande av anslag till asylen

förbehållit sig att utse en styrelseledamot. För drottning Sofias stiftelse, i den särskilda

och inskränktare bemärkelse, varom förut nämnts, finnes en särskild styrelse

bestående enligt stiftelsens reglemente av de personer, som äro skolhemmets styrelse’

samt dessutom av fyra andra ledaniöter, av vilka två jämte eu suppleant för

dessa forordnas av landshövdingen i Alvsborgs län eller vid förfall för honom av länsstyrelsen

samt tva jämte en suppleant för dessa utses av länets landsting.

I fråga oro den ekonomiska ställningen meddelas följande uppgifter,

hänförande sig till tidpunkten för den räkenskapsavslutning, som vid°tiden

för det senare betänkandets avgivande var den sista:

Skolhemmet och arbetshemmet ägde vid avslutandet av senaste årsräkenskap den

31 december 1913 en gemensam behållning av tillhopa 21.784 kronor 42 öre därav

inventarier utgjorde 19,866 kronor och fordran av asylen 1,875 kronor. Värdeökningen

a inventarier under de båda senaste räkenskapsåren utgjorde 2,927 kronor 35 öre°

Till skolhemmet och arbetshemmet böra härjämte nedannämnda, till större delen

genom gåvor tillkomna, ^för särskilda ändamål avsedda smärre fonder, vilkas tillgångar,

insätta i sparbank eller å sparkasseräkning eller utlånade mot säkerhet, den 31 deceinber

1913 utgjorde:

Blindskolans frielevfond.................... kronor 2,362: 58

Skolhemmets gåvofond .................... » 1,839: 11

Skolhemmets arbetsfond..................... » 1.924: 54

Arbetshemmets arbetsfond ............... » 1,701: 49

Slöörska julklappsfonden .................. » 1,130: 15

Summa kronor 8,957: 87

Asylen ägde vid 1913oårs utgång i tillgångar 12,516 kronor 7 öre. Härav ut
gjorde

5,500 kronor, insatta å deposition i bankinrättning, asylens s. k. inventariefond,

vilken bildats därigenom, att av de medel, som enligt vad förut nämnts vissa landsting

oberäknad deras ursbidrag, givit såsom anslag en gång för alla för platser å asylen, en viss

anpart blivit, i enlighet med därom till landstingen gjord utfästelse, avsatt till en fond, som

skall till sitt kapitalbelopp bibehållas, men varav räntan får efter vissa år användas

för vidmakthållande och ökande av asylens persedelutrustning och andra dess inventarier.

Återstoden av behållningen, 7,016 kronor 7 öre, utgjordes dels av inventarier

till ett värde av 6,327 kronor 76 öre — inventariernas värde har under de båda senaste

aren ökats med 2,416 kronor 39 öre — dels av kontanta eller i bank insatta

medel till sammanlagt belopp av 688 kronor 31 öre. Emellertid häftade asylen såsom

förut nämnts till skolhemmet och arbetshemmet i skuld å 1,875 kronor. Asylens behållning

uppgick alltså till 10,641 kronor 7 öre.

Vad slutligen beträffar drottning Sofias stiftelse i dess förut angivna mera inskränkta

bemärkelse var dess ekonomiska ställning vid 1913 års utgång följande.

Stiftelsens fastighet i Vänersborg — den förut omförmälda tomten, vilken omfattar

14,810 kvadratmeter eller 3 tunnland, tillika med den därå uppförda, för skolan upplåtna

byggnaden — var i räkenskapen bokförd till ett värde av 70,013 kronor 39 öre.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

därav 6,720 kronor beräknats för tomten samt 63,293 kronor 39 öre för byggnaden.

Härförutoin ägde stiftelsen i bank insatta eller kontanta medel till ett belopp av sammanlagt

2,437 kronor 13 öre samt härutöver de båda förut omförmälda donerade fonderna,

det Berendtska legatet samt det från onämnt håll donerade, sammanlagt belöpande

sig till ett bokfört belopp av 16,150 kronor 29 öre. Stiftelsens tillgångar representerade

alltså tillhopa ett värde av 88,600 kronor 81 öre.

Beträffande särskilt fastigheten bör anmärkas vad i stiftelsens reglemente finnes

stadgat därom, att den icke får belastas med gäld eller till säkerhet för sådan bortförpantas

eller iutecknas, samt att den icke får i sin helhet försäljas eller bortbytas

under annat villkor, än att annan för det med stiftelsen avsedda ändamålet lämpligare

fastighet förvärvas (§ 2). Beslut av styrelsen om fastighetens försäljning eller bortbytande

eller om föryttring av någon för stiftelsens ändamål obehövlig del därav skall,

för att vinna giltighet, underställas prövning och godkännande av en särskild nämnd

(§ 9). Denna består av fem personer, vilka tillsättas: en av statsrådet och chefen för

ecklesiastikdepartementet, en av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Älvsborgs län, en av

domkapitlet i Skara, en av Älvsborgs läns landsting samt en av stadsfullmäktige i Yänersborg

(§ 10). Skulle i följd av förändrad lagstiftning angående undervisning åt blinda

dövstumma och blinda sinnesslöa eller av annan anledning — heter det vidare i § 10

av reglementet — stiftelsen, enligt beprövande av dennas styrelse samt av nyss omförmälda

nämnd, befinnas vara för det därmed avsedda ändamålet obehövlig, skola fastigheten

och stiftelsens övriga tillhörigheter användas till asyl för äldre blinda dövstumma,

på sätt och under villkor nämnden äger bestämma.

Sammanlägger man alla de tillgångar, över vilka i enlighet med det

nu anförda anstalten med dess avdelningar samt Sofiastiftelsen förfogade

vid 1913 års utgång, finner man deras värde, sedan asylens skuld fråndraga,

hava uppgått till ett belopp av 129,984 kronor 17 öre.

Av de i det förra betänkandet lämnade uppgifterna framgår, att de

sammanlagda tillgångarna vid 1911 års utgång uppgingo till ett belopp

av 124,819 kronor 26 öre, vadan under de båda senaste räkenskapsåren

samma tillgångar ökats med ett belopp av 5,164 kronor 91 öre.

Förutom nu angivna, bokförda tillgångar äger stiftelsen ett såsom

gåva erhållet obebyggt mindre markområde inom Bokenäs socken i Bohuslän

med en areal av ungefär ett halvt tunnland, avsöndrat under benämningen

Solvik från hemmanet Stora Bräcke och skänkt i syfte att å platsen

skulle kunna beredas tillfälle för någon del av stiftelsens skyddslingar

att sommartiden erhålla saltsjöbad.

4. Sofiastiftelsens nuvarande belägenhet.

Med den redogörelse för stiftelsens nuvarande förhållanden, vilken

nu lämnats, är emellertid stiftelsens närvarande ställning icke till fullo

framlagd. Den av stiftelsens styrelse gjorda framställningen, att staten

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Svårigheter

på grund av

stiftelsens säregna

beskaffenhet.

måtte övertaga stiftelsen med dess tillgångar, grundar sig på det av

styrelsen berörda förhållandet, att stiftelsen i sin organisation och sina

resurser icke har den stadga och styrka, att ett behörigt fyllande av

dess syftemål kan anses vara betryggat. Styrelsen påpekar i sin nämnda

framställning, att stiftelsen arbetar med synnerligen stora svårigheter för

att kunna fylla sin uppgift redan i det begränsade omfång, anstalten för

närvarande äger; att än mindre någon utväg finnes till den utvidgning,

som är av nöden för mötande av det föreliggande behovet av anstaltsvård;

att överhuvud stiftelsens hela ställning är mycket osäker och dess framtida

fortvaro icke tryggad, så länge den är av privat natur. I detta sammanhang

bör redogörelse lämnas, huruledes härmed närmare förhåller sig,

och torde jag nu för detta ändamål få i huvudsak återgiva den granskning

och belysning, som de sakkunniga ägnat hithörande spörsmål.

De sakkunniga framhålla till en början, att den svaghet, som de funnit

vidlåda anstalten, givetvis ligger redan i det förhållandet, att anstalten

överhuvud är en enskild inrättning, men att den härjämte — och särskilt

— beror på förhållanden, som äro för just denna enskilda anstalt

egendomliga. Många i viss mån jämförliga privatanstalter — säga de

sakkunniga — kunna med hjälp av ett skäligen tillmätt statsunderstöd

ofta nog utan större svårigheter uppehållas; i detta fall åter äro enligt de

sakkunnigas uppfattning olägenheterna av institutionens privata karaktär

av en alldeles särskild natur, föranledda av anstaltens säregna ställning

och ändamål. Härom yttras följande:

Att meddela utbildning och vård åt blinda dövstumma och blinda sinnesslöa är

en ingalunda lätt uppgift. Härtill krävas särskilda, för syftet utarbetade metoder och,

även om frågan är blott om vård, en ständig och oavbruten möda. Arbetet är icke

otacksamt, tvärtom; erfarenheten bar givit ett glädjande vittnesbörd i motsatt riktning.

Men det är svårt, och det är ansträngande. Det innebär ett värv, som det icke är vem

som helst givet att kunna fylla. Det kräver en alldeles särskild begåvning, men det

kräver därtill en särskild av människokärlek betingad kallelse. Om man nu också får

antaga, att krafter alltid skola stå till buds, som vilja, trots de alltför låga löner,

som av anstalten kunna bestås, ägna sig åt arbetet därstädes, måste man dock bliva

tveksam beträffande själva ledningen av en dylik anstalt, så länge denna ledning skall

vara förbunden med omsorgen om anstaltens ekonomiska möjlighet och därav beroende

fortbestånd, utan den tryggande lättnad, som det redan i övrigt nog så tunga arbetet

vinner genom tillvaron av en för anstaltens drift och uppehälle ansvarande förläggare

och principal. Låt vara, att denna omsorg kan i någon mån delas av personer utom

anstalten, vilka kunna befinnas villiga att såsom styrelseledamöter eller annorledes

söka biträda, men klart är, att bördan enligt sakens natur främst måste vila på den

person i och vid själva anstalten, som är och måste vara dess ordnande, ledande och

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

sammanhållande kraft. Men denna uppgift kan bliva och den är for tung.

Anstalten är därför, såsom också blivit i den underdåniga framställningen antytt, i

väsentlig mån till sitt fortbestånd beroende av den nuvarande föreståndarinnans person.

De sakkunniga finna sig icke förvissade, huruvida det, om den nuvarande föreståndarinnan

avginge men anstalten fortfore att vara privat i enahanda ställning som nu, skulle

kunna lyckas att få på hennes plats någon person av de egenskaper, som i sådan

händelse skulle krävas, och om överhuvud under sådana förhållanden anstalten skulle

kunna sammanhållas och fortbestå.

Oavsett det sålunda anförda finna emellertid de sakkunniga stiftelsens

ställning osäker, och detta på grund därav, att de ekonomiska förutsättningarna

svika eller äro osäkra. Särskilt hava de sakkunniga härutinnan

funnit anstaltens bostadsfråga vara avgörande. Den är dock icke den enda,

som är ägnad att ingiva farhågor för anstaltens framtid.

Vore bostadsfrågan — säga de sakkunniga — icke av den oroande beskaffenhet, som

den är, kunde det enligt de sakkunnigas uppfattning i allt fall erbjuda svårigheter att

framdeles få driftkostnaden att gå ihop med de inkomster, som nu stå till buds genom

bidrag från staten, landsting, målsmän eller eljest.. Hittills har detta lyckats, men vissa

omständigheter ställa sig ogynnsammare för framtiden. Det. anslag av 250 kronor, som

för närvarande utgår såsom statsbidrag för varje blind sinnesslö i skolhemmet, far

icke utgå för varje särskild elev för längre tid än åtta ar, under vilken tid eu skoikurs

i de vanliga sinnesslöanstalterna anses kunna medhinnas. Överflyttade därefter

till arbetshemmet, erhålla de sinnesslöa statsbidrag allenast efter 100 kionoi för ar;

och då elevantalet i stiftelsens arbetshem naturligen kommer att undan för undan växa,

har man följaktligen att motse en genom angivna förhållanden fortgående relativ inkomstminskning.

På fortsatt utgående av landstingsanslagen bör man visserligen kunna

hoppas, men någon obetingad säkerhet härutinnan är naturligen icke given.

Emellertid är det, såsom sagt, framför allt bostadsfrågan, som enligt Bostadsde

sakkunnigas uppfattning innebär anledning till oro. De sakkunniga

hava underkastat denna fråga, vilken av dem betecknas såsom anstaltens

livsfråga, en ingående undersökning. Innan de redogöra för anstaltens

nuvarande bostadsförhållanden, omnämna de, hurusom de tagit kännedom,

genom från stiftelsen infordrad redogörelse, även om anstaltens förhållanden

i förevarande avseende, sådana de under gångna tider varit.

Vad därvid meddelats — fortsätta de sakkunniga — angående redan tilländalupen

tid innebär en talande historik om ständiga svårigheter, bekymmer, besvär och

kostnader, allt från den tid då anstalten i sin första begynnelse med fyra elever inrymdes

åt i Skara i en liten våning om fyra små låga rum med kök pa nedra botten

i ett gammalt trähus utan stenfot och utan gård, och intill den tid, som nu ar. Det

framhår av redogörelsen, hurusom tider funnits, då man stått inför faran, att icke

kunna få tak över huvudet, ja, då denna befarade svårighet blivit en verklighet för

kortare tider, då samfälligheten måst om än tillfälligtvis upplösas och eleverna liksom

ock anstaltens personal inhysas provisoriskt på flera skilda håll. Talrika, ofta under

de mest bekymmersamma förhållanden företagna flyttningar hava ägt rum. Dessa hava

naturligtvis medfört dryga flyttningskostnader samt verkat upprivande och slitande for

personalen; undervisningen och vården hava därvid blivit lidande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Efter att hava omnämt, hurusom en förbättring inträdde år 1908, så

till vida som stiftelsen då kunde taga i bruk den redan omförmälda, stiftelsen

tillhöriga träbyggnaden, inrymmande dock blott en del av anstalten

och ej heller i övrigt tillfredsställande, lämna de sakkunniga en framställning

av de nuvarande bostadsförhållandena, av vilken framställnino- jao- nu

torde få återgiva huvuddragen. I denna min redogörelse kommer jao- även

att tillgodogöra mig vissa under hand inhämtade upplysningar, särskilt

angående en del förändringar, som under den allra senaste tiden vidtao-its

vid anstalten. °

i j Anstalten är förlagd uti liera olika lokaler med synnerligen spritt läo-e i förhållande

till varandra. Dessa lokaler utgöras i främsta rummet av stiftelsens e^et, nyss

omnamnda hus. De Övriga aro förhyrda och bestå dels av två särskilda lägenheteV i

var sitt av tva olika hus å den s. k. Nybergska fastigheten i Vänersborgs stad, dels av

manbyggnaden a det utom själva staden belägna länderi^, Fredriksberg, dels av manbyggnaden

a den Vänersborgs stad tillhöriga men delvis utom dess planlagda område

belägga egendomen Lyckbem. Härtill kommer från och med augusti 1913 ett förhyrt

bostadshus i Grästorps köping. J

t j * ,stiftel*eiJs eget hus är skolans större avdelning, för blinda sinnesslöa, inrymd

1 det större av de omforma da husen å Nybergska fastigheten har förlagts skolans mindre

avdelning, den s. k bila skolan, vilken består av de blinda dövstumma; i det mindre

huset inom Nybergska fastigheten äro bostäder beredda för en del av stiftelsens personal

I den namnda lagenheten i Grästorp har från nyss angivna tidpunkt inrymts

arbetshenirnet samt deu avdelning av skolan, som benämnes, skolans arbetsavdelnino

A bredriksberg befinner sig numera en avdelning av asylen. A Lyckhem slutligen Imr

cd audra avdelning av asylen sin förläggning.

.. De av anstalten disponerade utrymmena innefatta 97 boningsrum eller till bostad

använda rum — tre kök och en hall användas nämligen till boningsrum — samt 8

kok. barskilda hushall uppehållas på 5 ställen, nämligen i stiftelsens bymmad i den

större byggnaden till Nybergska egendomen, å Fredriksberg, å Lyckhem samt i Gräs~orP''

V6 97 boningsrummen eller till bostad använda rummen fördela sio- med 28

a stiftelsens egen byggnad, 15 å den större lägenheten inom Nybergska gården samt 3

i det minsta huset inom sistnämnda gård, 10 å Fredriksberg, 16 å Lyckhem samt 25 i

huset i Grrastorp.

„ , föreståndarinnan finnes icke någon bostad upplåten. Då nuvarande förestandannnan

såsom gift har eget hem, har sagda missförhållande icke för närvarande

pakallat någon särskild åtgärd, men det skulle naturligen under andra förhållanden

innebära en synnerlig brist.

De särskilda platserna hava, såsom nämnts, ett särdeles spritt läge. Från föreståndarinnans

hem ar avståndet till Nybergska gården vid pass 300 meter, till stiftelsens

byggnad 600, till Lyckhem inemot 1,100 samt till Fredriksberg ungefär 600 meter.

De olika platserna ligga emellertid icke utefter en och samma led. Om man tänker dem

sammanbundna med linjer, uppkommer eu femsidig figur, vars yttergräns — bruten i

kna vid en var av de särskilda platserna — får eu sammanlagd längd av tillhopa mera

an 2 kilometer, dill Grästorp är järn vägsavståndet 24 kilometer.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

De sakkunniga Iiava funnit — och helt visst med skäl — redan de

nu angivna omständigheterna omedelbart giva vid handen förläggningens

olämplighet. Den närmare beskrivning, som de lämna, bekräfta deras

uppfattning om förhållandenas otillfredsställande beskaffenhet. Att i detalj

återgiva denna deras beskrivning av de särskilda lägenheterna skulle bliva

allt för vidlyftigt. Jag torde få inskränka mig till några spridda drag

redan dessa torde bliva tillräckligt upplysande.

Vad först beträffar stiftelsens eget hus — den år 1908 av trä uppförda byggnaden

— är redan tidigare antytt, att den enligt en vid tiden för dess tillkomst uppgjord

byggnadsplan var avsedd att utgöra allenast en bland de byggnader, som man

då tänkte sig såsom erforderliga för att inrymma anstalten med dess olika avdelningar.

Byggnadsplanen var anlagd efter vida mindre mått och utrymmesberäkning, än som

sedermera visat sig erforderligt. Den kunde emellertid av brist på medel icke

realiseras i vidare mån, än att endast själva huvudbyggnaden kom till utförande. Men

därvid blev nödigt, att dennas lokaler användes delvis på annat sätt än det ursprungligen

avsedda.

Den av de sakkunniga lämnade närmare beskrivningen utvisar bland annat, att

utrymmet, för att kunna härbärgera i byggnaden inrymda omkring 40 elever jämte

husmoder, lärarinnor och tjänstepersonal, är till det yttersta anlitat; att den del av

husets nedre våning, som inrymmer kök och ekonomilokaler, har sammanlagt en yta

av 7X13 meter, vars otillräcklighet omedelbart framgår redan därav, att större anpart

av nämnda yta icke står till buds för skafferi, handkammare, mjölk- och kylrum,

visthus och källare än tillsammans knappt 15 kvadratmeter, fördelade på två små rum,

de enda förrådsrum, som finnas för hela det i byggnaden inhysta stora hushållet, utgörande

omkring 60 personer; att befintliga slöjdrum med knapp nöd lämna plats för

vävstolar, bord och dylikt, som är nödvändigt för arbetet; att ett befintligt s. k. dagrum

är alldeles otillräckligt för barnen, av vilka därför blott de mindre få vistas där,

medan de övriga få hålla till i korridoren, som löper genom hela huset, eller i den

ovanpå köket belägna s. k. högtidssalen, vilken också dagligen användes till undervisning

i flera ämnen; att läraiinnorna måste emellanåt använda sina egna rum till undervisning,

då det ej finnes plats på annat håll; att gymnastikövningarna försiggå dels

och huvudsakligen i korridoren, dels i dagrummet, där det satts upp några ribbstolar,

linor och dylikt. Utom hus är det icke bättre ställt. Tomten, bestående av åkerjord,

innehåller tre tunnland och är till formen en tämligen regelbunden bred rektangel,

å vars mitt byggnaden är belägen. Tomten, som är alldeles plan, lärer ligga på den

lägsta punkten i omgivningen, och då det i den delen av staden icke ännu finns någon

ordnad avloppsledning utom genom öppna diken, som nästan sakna fall, är stiftelsens

område mycket vattensjukt, särdeles vår och höst.

Tomten saknar stängsel, så att de blinda skulle kunna förirra sig hur långt som

helst, om de icke ständigt övervakades.

Det finns ingen annan planering än en inkörsväg och en mindre gårdsplan söder

om huset, där barnen få vistas utan skydd mot sol eller blåst — regnar det, måste

de i brist på lekskjul eller dylikt hållas inomhus. Några träd, som kunna giva skugga,

finnas heller icke.

Då huset byggdes, funnos inga medel till anordnande av badrum. För att barnen

skulle få bada, måste de föras till stadens allmänna badhus, som ligger i motsatta

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

ändan av staden, i den s. k. nordstaden, alldeles för långt att gå för många av anstaltens

elever. De måste därför skjutsas till ock från badhuset. Ensamt åkandet

kostade 12 kronor för varje baddag, och som denna baddag återkom i regel var

fjortonde dag, har detta varit en dryg utgift till alla andra, som orsakats av de bristfälliga

bostadsförhållandena.

Yad härefter angår de inom Nyberg ska fastigheten förhyrda lägenheterna och

särskilt den, i vilken lilla skolan — om cirka tio elever — är förlagd, är densamma

ytterligt dragig och kall. Under vintern 1911—1912 var det t. ex. vid nordlig vind

omöjligt att hålla värmen uppe i mera än -j- 6 till 8 grader; och ehuru alla rummen

utom ett äro ganska små, förbrukades där 25 famnar björkved under år 1912. Anstalten

har nu där måst låta sätta in 2 stycken elektriska kaminer för att om möjligt

i allmänhet hålla högre temperatur åtminstone i nedra våningen, där barnen vistas

om dagen.

I källarvåningen till huset finnes en liten tvättstuga, som kan användas för

mindre tvätt, men vid sådant arbete vällas obehag i hela huset genom ånga och fukt,

som därvid uppstå.

Ingången till huset är förlagd åt norr genom en liten, ytterst trång förstuga, i

vilken finnes nedgång till källaren, samt några trappsteg, som leda upp till ett högre

plan i förstugan. Dessa trappsteg äro ytterst förrädiska för de blinda, då förstugan

är så liten, att väggarna äro alldeles upptagna dels av nämnda trappsteg och av trappan,

som leder till övre våningen, dels av de fyra dörrarna, varigenom man kommer

in i personalens matrum, i barnens arbetsrum samt i köket. I övre våningens förstuga

äro förhållandena än mera farliga, ty om två elever samtidigt gå ut genom olika dörrar

— en dörr leder in till flickornas sovrum, en annan till gossarnas — utan att veta

om varandra, riskerar den ena att störtas ned av den andra medelst dörren, som öppnas

av den senare.

I Lyckhem, som äges av Vänersborgs stad, har asylen varit inrymd sedan hösten

1907. En del av asylen är emellertid, såsom redan är antytt, numera förlagd till Fredriksberg.

Det hus, som av anstalten förhyres i Lyckhem, är byggt till privatbostad och kan

alltså icke vara lämpligt för en anstalt av detta säregna slag. Det lämuar heller icke utrymme

för mera än 37 asylister. Utrymmet är emellertid redan för detta antal mycket

härt anlitat, och rummens läge i förhållande till varandra ökar svårigheterna, särskilt

därigenom att skyddslingarna måste vistas i husets båda våningar och, då de

äro mer eller mindre oförmögna att hjälpa sig själva, bäras upp och ned för trapporna,

vilket, då de flesta ej längre äro barn, är i dubbel mening ett tungt arbete.

Under långa tider har vatten till det stora bushållet om cirka 50 personer måst forslas

från staden vid tillfällen, då den enda brunn, som finnes för icke blott asylens hushåll

utan ock för eu stor ladugård om 30 djur och för de andra hushåll, som finnas på

gården, alldeles sinat ut. Emellertid har staden numera låtit utdraga vattenledning

likasom ock gasledning till Lyckhem.

Å Fredriksberg, där tidigare arbetshemmet varit förlagt men numera eu del av

asylen är inrymd, hava rummen ett obekvämt och splittrat läge samt äro för sitt ändamål

otillräckliga. De äro kalla och dragiga.

Såsom i det föregående omtalats, hava numera arbetshemmet samt skolans

arbetsavdelning, som förut varit förlagda till den nyssnämnda byggnaden å

länderiet Fredriksberg, flyttats till Grästorps köping. Det visade sig nämligen

under loppet av år 1913, att utrymmet för arbetshemmet å Fredriksberg icke

medgav någon ökning av elevantalet där. En sådan ökning var likväl nödvändig

för att bereda plats åt de äldre elever i skolan, vilka borde övergå till

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

arbetslön! och vilkas avskiljande från skolan var behövligt jämväl med hänsyn

därtill, att eljest ingen plats kunde beredas för de barn, vilka blivit nyanmälda till

intagning i skolan och vilka borde vinna inträde där i slutet av augusti vid höstterminens

början. En annan och större lokal måste alltså anskaffas för arbetshemmet.

Det befanns emellertid omöjligt att i Vänersborg eller dess närmaste omnejd erhålla

någon lämplig eller tillräckligt stor lokal. Efter mycket sökande på olika häll fann

man, att ett i Grästorp under uppförande varande hus, vilket kunde i det närmaste

bliva invändigt färdigt till den 1 augusti 1913, skulle kunna för ändamålet användas,

och blev detsamma förhyrt mot en årlig hyra av 2,500 kronor för tiden från och med

augusti 1913 till den 1 oktober 1916. Huset är av trä i två våningar, vardera

med tre lägenheter om respektive 3, 3 och 5 rum jämte kök; å vinden finnas 3 enkelrum

och å gården nödiga uthus. Även här vållas svårigheter och kostnader genom

brist på vatten. Arbetshemmet tog denna nya lokal i besittning i mitten av augusti

1913. För närvarande finnas där 23 elever, och platsantalet tål ännu någon ökning.

Det var naturligtvis, framhålles från stiftelsens sida, en nödfallsåtgärd att förlägga

en avdelning av anstalten så långt från de andra avdelningarna; svårigheterna

äro därmed icke minskade, snarare tvärtom. Anstaltens skötsel har genom den än

mera splittrade förläggningen blivit ännu besvärligare, och någon relativ minskning av

driftkostnaden har icke vunnits.

Sedan arbetshemmet jämte arbetsskolavdelningen sålunda förflyttats från Fredriksberg,

har det där ledigblivna utrymmet, såsom redan nämnts, tagits i anspråk för en

ny avdelning av asylen, detta med hänsyn till det alltjämt framträdande behovet av

nya anstaltsplatser, särskilt i fråga om asylvård.

För samtliga de förhyrda lokalerna, vilka lämna så mycket övrigt att önska, erläggas

hyror, som stiga till stora belopp, enligt följande förteckning:

1) Nybergska gården:

för »lilla skolan» för år ......................

» en lägenhet, bebodd av lärarinnor

2) Lyckhem....................................................

3) Fredriksberg.............................................

4) Huset i Grästorp ....................................

............ kronor 1,500: —

............ » 250: —

........... » 2,100: —

............ » 1,000: —

............ » 2,500: —

Summa kronor 7,350: —

Kontrakten för dessa olika lägenheter utgå:

för lägenheterna i Nybergska gården:

för »lilla skolan» den 1 augusti 1916,

» personalen den 1 oktober 1916,

för Lyckhem den 1 oktober 1915,

» Fredriksberg den 1 oktober 1916,

» huset i Grästorp den 1 oktober 1916.

Utom dryga hyror har anstalten måst ikläda sig stora omkostnader för en del

förändringar i lokalerna, för ledningar och dylikt, för pumpar och vattenhämtning etc.

Vad saknaden av tvättinrättning för en dylik anstalt om redan nu över 125 platser

samt med en personal av mer än 40 har för betydelse för ekonomien och huru stora

de svårigheter äro, som i anledning därav måste övervinnas, låter sig lätt tänka. Också

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 138 höft. (Nr 195.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

innehåller betänkandet en livlig skildring av de olägenheter, som nämnda avsaknad

medför.

De sakkunniga finna, efter den lämnade redogörelsen för bostadsförhållandena,

därav framgå, att stiftelsens bostadsfråga laborerar med synnerliga

svårigheter. De utveckla detta ytterligare genom följande erinringar,

dem jag torde få återgiva:

Ej nog med att de nu använda lokalerna äro i och för sig olämpliga, ått själva

verksamheten inom anstalten måste lida under de ogynnsamma lokalförhållandena och

att ledningen och övervakandet av densamma försvåras, i vissa delar nästan omöjliggöres,

är lätt att inse, liksom ock att anstaltens arbete blir ej blott förtyngt utan ock

högst väsentligt fördyrat.

Till följd därav, att de lokaler, varöver anstalten förfogar, äro belägna så långt

ifrån varandra, har för var och en av de fem avdelningarna måst anordnas särskilt

hushåll med husmor och övrig ekonomipersonal samt anskaffas köksinventarier, möbler

m. m., vilket allt icke vore nödvändigt annat än i största begränsning, om ett gemensamt

hushåll för hela anstalten kunde anordnas. Frånsett kostnaderna för nämnda

personal och inventarier, blir själva kosthållet betydligt dyrare, då det måste delas på

5 hushåll, äu om det vore samlat på ett enda. Alla inköp och dylikt kunde då också

göras tillsammans, vilket är omöjligt under förhandenvarande förhållanden, i all synnerhet

som det på ingendera avdelningen finnes några förrådsrum utan man därför i

allmänhet måste leva för dagen. Yarje husmor är själv ansvarig för sitt hushåll och

dess ekonomi och måste därför hava frihet att själv göra sina uppköp. De olägenheter,

som detta medför, minskas dock något dels därigenom, att leveransanbud å specerier,

mjölk och dylikt infordras för alla hushållen gemensamt, dels genom husmödrarnas

tävlan att göra det bästa möjliga av det minsta möjliga.

Fördelningen av eleverna på många olika hus medför naturligen stora svårigheter

även för undervisningen och ställer större fordringar på lärarinnornas krafter, än som

behövdes, om icke elever och lärarinnor vore spridda i flera hus, skilda på långt avstånd.

I denna anstalt kan ju icke komma i fråga någon klassundervisning, där varje

lärarinna hade sin klass att undervisa; de blinda dövstumma undervisas i allmänhet

individuellt, de övriga i små grupper om 4, 5, 6 elever, vilka senare kunna tillhöra

olika grupper i olika ämnen. Dessutom måste den intellektuella undervisningen omväxla

med den praktiska, och då varje lektion icke räcker mer än 25 minuter, blir

det ju ständigt ombyte för både elever och lärarinnor. Eleverna få i allmänhet blott

2—3 timmars intellektuell undervisning dagligen, vilket gör, att varje lärarinna

måste meddela sådan undervisning åt dubbla antalet grupper eller individer. Den

praktiska undervisningen, som naturligtvis i denna anstalt har den allra största betydelse,

meddelas av särskilda slöjdlärarinnor, vilka senare i allmänhet kunna samtidigt

sysselsätta ett större antal elever än de förra. Då somliga elever äro ytterligt tålamodsprövande

och svåra att undervisa, måste deras undervisning fördelas efter de olika

ämnena på flera lärarinnor — detta beträffande såväl intellektuell som praktisk undervisning

— men även härutinnan lägger splittringen stora svårigheter i vägen. Sammanförandet

av anstaltens olika avdelningar vore även av detta skäl av stort behov

påkallat.

Alla de nu nämnda otillfredsställande lokalerna erbjuda blott utrymme för anstaltens

nuvarande behov. Frånsett den ökning av alumnantalet, som försiggår, möter

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

emellertid osäkerhet för stiftelsen att kunna få behålla ens de lokaler, som den nu

innehar. I Vänersborg har under senaste tiden uppstått verklig bostadsbrist till följd

av att det länge beramade kasernbygget påbörjats och att med anledning därav förmän

och arbetare för detsamma strömma till i betydande antal. I följd av den nya

regementsförläggningen ha ock flera familjer inflyttat till staden, hör att fa bibehålla

ens de nuvarande bostäderna står stiftelsen inför utsikten av höjda liyror. Den

årlio-a driften, som hittills trots alla svårigheter kunnat uppehållas utan överskridande

av årsinkomsterna, skulle då icke kunna bliva vidmakthållen med den statshjälp och

andra årliga bidrag, som nu lämnas. Stiftelsen komme inför tvånget att för hyresbehov

nödgas anlita större eller mindre del av de nu befintliga kontanta kapitaltillgångarna,

1 den män en sådan användning icke hindras av ^ uppställda donationsvillkor

Men det jämförelsevis obetydliga belopp, som kunde stå till buds för sådant

användande, vore snart förtärt. Att anlita den allmänna offervilligheten har vid

skilda tillfällen av bryderi och svårighet med framgång försökts; men att låta

denna utvä" ingå såsom en ordinarie faktor i anstaltens ekonomiska villkor är dock

alltför bekymmersamt och osäkert. Skulle emellertid av någon anledning de nuvarande

lokalerna ej vidare stå att erhålla, är det, så, vitt man kan döma, så gott som

o^örli^t att få andra i deras ställe pa den plats, där anstalten nu är förlagd.

° Men än mera. Anstalten måste vara beredd att möta jämväl ett ökat platsbehov.

Anstalten, som icke ännu motsvarar det förefintliga behovet, befinner sig i ett

utvecklingsstadium, och man har att emotse en fortskridande ökning.

Men huru skall det låta sig göra att på en plats, där utsikten att fa hyra bostäder

till ersättning för de nuvarande, därest de ej längre stå att få, är sa ytterst

oviss därutöver anskaffa ytterligare andra? Den förutnämnda, av utrymmesbrist framtvungna

flyttningen av arbetshemmet till Grästorp på ett avstånd av 24 kilometer, har

lett därtill, att anstaltens skötsel blivit ännu besvärligare än förut.

Skall då anstalten vägra att taga emot nya elever? Skall den från sig skilja

sådana, som redan inkommit i densamma?

Ja, därtill skulle nöden kunna tvinga. Men detta maste betecknas såsom en synnerligen1

beklaglig utväg. Barn anmälas, som kanske hava den rätta åldern för inträde.

Tillbakavisas de, är måhända för dem just det tillfälle försummat, da något

till deras verkliga gagn kunnat göras. Nödgas de att tvärstanna i sina hem med

dessas ofta mer än bedrövliga förhållanden, blir vanvård och elände deras antagliga

lott, till dess de till äventyrs i bästa fäll någon gång framdeles kunna få komma till

anstalt, men då troligen såsom asylister, enär rätta tiden för deras biidbarhet blev

obeo-aa-nad. Det må icke förtänkas stiftelsen, att den icke kunnat besluta sig för att

hämma den normala årliga tillökningen av skyddslingar. Men man stål- inför möjligheten

att så måste ske. Därmed vore emellertid ett svårt avbräck gjort i abnormvården

på detta område. Något liknande har en gång ägt rum inom dövstumvarden.

Under trycket av ogynnsamma förhållanden hade en hel del uppväxande döfstum ungdom

blivit i saknad av tillfälle till undervisning. När sedermera kraftigt ingripande

skedde för att bereda undervisning åt alla dövstumma, måste särskilda anstalter upprättas

för dem, som i väntan på att erhålla skolplats blivit överåriga. Någon motsvarighet

till denna åtgärd — med något så när avsevärt gagn — skulle icke pa det

område, som här är i fråga, kunna anordnas.

Lika svårt och kanske än mer bedrövligt vore det, om anstalten bleve tvungen

att av brist på utrymme från sig skilja några redan däri intagna skyddslingar.. Såsom

förut är nämnt, äro några få av asylisterna seende. Anledningen till att dessa intagits

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

är jämväl omförmäld, likasom ock att dessa antagits villkorligt, och man måste

skilja dem från anstalten i den mån, deras platser bliva behövliga för sådana, som

egentligen böra till densamma. Värre vore det däremot, om man skulle nödgas avskilja

sådana, som äro blinda. Vilket olyckligt öde detta skulle innebära för dem, som

darav drabbades, behöver icke särskilt betonas. Skulle anstalten nödgas att blott av

utrymmesskäl skilja från sig ett större eller mindre antal i anstalten redan inkomna

blinda, vore ett sådant förhållande ytterst beklagligt, och man må livligen hoppas, att

något dylikt icke skall behöva inträffa.

Vid övervägande av det sålunda anförda uttala de sakkunniga det omdömet,

att stiftelsens ställning är allt annat än tryggad och att dess förmåga

att fylla den uppgift, som den har sig förelagd, är äventyrad.

5. Bör det allmänna övertaga vården av de blinda

dövstumma och de blinda sinnesslöa, och huru

bör i sådant fall detta ske?

Den närmare granskning, de sakkunniga företagit av förhållandena i

vårt land på förevarande område av abnormundervisningen, har således

givit vid handen, att för de ifrågavarande vanlottade, de blinda dövstumma

och de blinda sinnesslöa, icke någon annan möjlighet till lämplig vård

finnes . än den, som beretts dem av en enskild vårdanstalt, drottning Sofias

stiftelse, samt att det allmänna icke på annat sätt ägnat dem någon

omsorg än genom beviljande av ett jämförelsevis knappt understöd till

nämnda enskilda vårdanstalt. Utredningen har ock visat, att ifrågavarande

gren av abnormundervisningen är den enda, där det allmänna icke i ena

eller andra formen på ett mera direkt sätt ingripit.

Bör det allmänna

övertaga

värden

av blinda

dövstumma

och blinda

sinnesslöa?

Den fråga, de sakkunniga därnäst upptagit till besvarande, är denna:

Kan man längre bliva stående vid vad nu gäller beträffande uppfostran

och vård av blinda dövstumma och blinda sinnesslöa?

Denna fråga kan — yttra de sakkunniga — besvaras jakande allenast under endera

av två skilda förutsättningar.

Kunde stiftelsen — trots sin egenskap att vara enskild — anses tryggad till sin

fortvara, sa att man ägde säkerhet, att den allt framgent skulle kunna erforderligen

fylla sin uppgift, då skulle man visserligen icke hava av nöden att nu ingripa på något

särskilt mera omfattande sätt.

Men om denna förutsättning icke äger giltighet, då kan man icke stanna vid

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:In Nåd. Proposition Nr 195.

det närvarande tillståndet annat än under den förutsättningen, att omhändertagandet

av de vanlottade, varom har är fråga, icke är att anse såsom något mera maktpåliggande

intresse för det allmänna. I sådant fall bleve visserligen anstaltens upphörande

eller tillbakagång eller oförmåga att i erforderlig grad fylla, vad den fått sig förelagt,

en ledsam eventualitet. Men vore den sak, som gäves till spillo, ej av desto mer betydelsefull

eller krävande art, finge man ju — må vara med ett beklagande — nöja

sig med att låta anstalten verka allenast så pass mycket och så pass länge, som

för densamma med den statshjälp, den åtnjuter, överhuvud vore görligt.

Först gäller det alltså att besvara den frågan, om den befintliga enskilda vårdanstalten,

drottning Sofias stiftelse, kan anses till sitt bestånd och till sin förmåga

att i tillräcklig omfattning tillgodose det förefintliga behovet vara tryggad. Efter noggrant

övervägande av de omständigheter, som därvid böra komma i betraktande, hava

de sakkunniga, såsom framgår av vad jag nyss ur deras betänkande återgivit rörande

stiftelsens ställning, kommit till den uppfattningen, att stiftelsens ställning är allt annat

än tryggad och att dess förmåga att fylla den uppgift, som den har sig förelagd,

är äventyrad.

Man ställes då inför den frågan: kan det från det allmännas synpunkt anses

vara ett maktpåliggande intresse, som bör på ett fullt betryggande sätt tillgodoses, att

nödig anstaltsvård blir i erforderlig omfattning beredd de vanlottade, om vilka här är

fråga, de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa?

Det kunde måhända anses tillräckligt — yttra de sakkunniga — att såsom svar

å denna fråga hänvisa till den lämnade historiken över abnormväsendets utveckling

och till de uttalanden, som där blivit återgivna. Översikten visar, att det allmännas

intresse av att den behövliga anstaltsvården blir på ett betryggande sätt tillhandahållen

redan blivit från auktoritativa håll i princip erkänt såsom innebärande ett

bjudande krav; och de uttalanden, som härutinnan skett, hava, så vitt de sakkunniga

funnit, icke blivit motsagda.

Vad angår de blinda dövstumma, som äro bildbara, hava de sakkunniga ansett

sig i detta avseende endast behöva erinra om huruledes de blinda dövstum mas anspråk

blev på sin tid av både dövstumkommittén och blindkommittén erkänt såsom lika

berättigat som de seende dövstummas, och att, då deras kategori icke inordnades i den

allmänna dövstumregleringen, dit deras sak av kommittéerna ansågs höra, detta berodde,

icke på något underkännande av deras behov och anspråk, utan därav, att man dels

ansåg sig böra inhämta närmare erfarenhet om sättet för och resultatet av deras

undervisning, dels fann deras sak i organisatoriskt avseende falla utom det ordnande

av dövstumundervisningen, som då ägde rum. Man stannade för den skull vid att

inleda och tills vidare fortsätta ett försöksstadium, allt under erkännande av behovet

av en framtida definitiv reglering. Uppgiften att besörja detta övergångsstadium

blev överlämnad till den enskilda anstalten såsom en från det allmänna och i dettas

intresse åt anstalten anförtrodd uppgift. Ett likartat förhållande framträder i fråga

om de bildbara blinda sinnesslöa. Att deras fråga icke kom till lösning i sammanhang

med den allmänna blindlagstiftningen hade förvisso sin grund i organisatoriska betänkligheter

och dessutom, väl även här, i den uppfattningen, att saken icke var mogen

och att man för den skull borde se tiden an. När sedermera på den tid, då den

allmänna sinnesslövårdens ordnande stod på dagordningen, de blinda sinnesslöas lott

särskilt gjordes till föremål för prövning, betonades samhällets oeftergivliga plikt att

jämväl för denna grupp av barn söka lindra deras hårda lott genom bibringande av

den uppfostran, som är möjlig; och när till realiserande av detta ändamål anslag

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

äskades för den enskilda anstalten, skedde detta under uttalanden, som uttryckligen

inneburo, att anstalten fick sig särskilt anförtrodd en uppgift, som det i själva verket

var samhällets oeftergivliga plikt att fylla. Vad de obildbara blinda sinnesslöa beträffar

torde blott behöva erinras om andesvagkommitténs uttalande, att för vissa

grupper av obildbara sinnesslöa anstaltsvård måste beredas; om medicinalstyrelsens

sedermera uttalade mening, att den grund, på vilken staten iklätt sig skyldigheter

gentemot de sinnessjuka, i själva verket gäller även i fråga om de obildbara sinnesslöa;

samt om de uttalanden i fråga om statens plikt att anordna särskilda asyler för

obildbara sinnesslöa, vilka av vederbörande departementschef fälldes, när 1904 års förut

omnämnda proposition blev beslutad. Hava det allmännas skyldigheter beträffande

idiotvården blivit på sådant sätt principiellt erkända — naturligtvis under förbehåll

att själva genomförandet måste lämpas efter behovets olika storlek hos olika grupper

och efter vad det allmännas tillgångar kunna i sin tillväxt successivt medgiva — så

måste ett dylikt erkännande givetvis i alldeles särskild grad gälla för de" obildbara

sinnesslöa, vilka därjämte äro blinda.

Måhända är dock all invändning eller tvekan icke genom de gjorda erkännandena

undanröjd. De sakkunniga tro sig därför böra något närmare framhålla ytterligare ett

par punkter i ämnet.

Vad då först beträffar själva behovet för de vanlottade, om vilka här är fråga,

att bliva särskilt omhändertagna till uppfostran eller vård, torde väl ingen som

helst tvekan kunna råda om dess befintlighet. Ingen lärer heller förneka, att det nödtillstånd,

som här föreligger, har trängande anspråk på hjälp och tillmöteskommande.

Ty de hem, som dessa olyckliga tillhöra, kunna nästan undantagslöst icke bjuda dem

vad deras olyckliga belägenhet kräver; hemmens oförmåga härutinnan är påtaglig och

konstaterad. Om barmhärtighetskravet får erkännas såsom en talande och bestämmande

synpunkt även för det allmänna, förefinnes det för visso till fyllest i detta fall.

Med allt erkännande av att här föreligger en oförvållad nöd, som icke kan

genom blott enskilda krafter avhjälpas, kan emellertid den invändningen mota, att

det allmänna dock icke kan åtaga sig att söka undanröja och avhjälpa allt dylikt

missförhållande. Samhällsförhållandena hava ej ännu uppnått den utveckling, att

man kan utan vidare erkänna såsom en det allmännas plikt att på ett avgörande sätt

inskrida, var helst ett sådant till barmhärtighetskänslan talande krav föreligger. Staten

kan än så länge — skulle någon kunna säga — icke göra det till en plikt för sig

att tillgodose sådana låt vara i och för sig behjärtansvärda anspråk som det här föreliggande,

med mindre den kan anse sig därvid på samma gång främja någon sin

direkta nytta och förmån, något sitt eget intresse.

De sakkunniga tro, att även om denna synpunkt anlägges, man kommer till ett

jakande svar på den uppställda frågan, och anmärka i denna punkt följande.

Man möter understundom i dagligt tal, vid fråga om hithörande vanlottade, ett

ordasätt, vilket betecknar dem såsom »mindervärda». Med detta uttryck menar man

nog icke, att de skulle vara, från allmän mänsklig synpunkt sett, så att säga mindre

värda, att de skulle äga vad man kunde kalla ett lägre människovärde. En sådan

uppfattning ligger nog icke i uttrycket. Säkerligen avser detta allenast, att de för

statens eget mål och för dess allmänna syften äro till mindre gagn eller båtnad. Det

ligger dä ej längre i ordet eu förklenande betydelse. Ty att ett olika stort värde

från sagda synpunkt kan tillkomma olika människor är givet, och anstaltens skyddslingar

hava visserligen såsom statsborgarmaterial ringa eller ingen valör. Men härmed

är förvisso icke sagt, att icke det skulle representera ett verkligt det allmännas

intresse att taga dem om hand. Nyttan för det allmänna härav framträder tvärtom

ganska påtagligt.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Det måste sålunda erkännas, att för de hem, där blinda dövstumma och blinda

sinnesslöa finnas, deras därvaro innebär en stor och bekymmersam olägenhet och detta

i den omfattning, att det måste anses lända även till allmän nytta, att bördan blir

avlyftad. Frånsett den nedtryckande känslan för de enskilda hemmen att icke kunna

även med bästa vilja bereda den uppfostran och vård, som är behövlig, utgör den

vanlottades vistelse därinom, såsom förlamande arbetet och arbetshågen, eu åven i

ekonomiskt avseende betydande hämsko. Härtill kan läggas, att när den vanlottade

icke erhåller nödig omvårdnad, han lätt nog förfaller till moraliska lyten och därigenom

kan bliva i sedligt avseende farlig för sin omgivning. Särskilt må påpekas

den samhällsskada, som kan uppstå därigenom, att han kan komma att giva upphov

till nya individer av sitt sorgligt lottade släkte, något som bör och genom en väl

ordnad anstaltsvård även kan bliva förebyggt. Ej heller bör lämnas åsido den verkliga

samhällsnytta, som i allt fall måste anses ligga däri, att på ett sådant område av nöd

och olycka som detta barmhärtighet överhuvud sker och den allmänneliga medkänslan

blir väckt och vidmakthållen. Slutligen torde här ett ord vara på sin plats därom,

att i och med ifrågavarande olyckligas omhändertagande det allmänna i någon mån

avbetalar en samhället påvilande skuld. Ty den grupp abnorma, varom här är fråga,

är tvivelsutan i vidsträckt mån resultatet av inom samhällskroppen utbredda moraliska

lyten — lyten, som samfundet såsom sådant visserligen icke vållar men som det är

dess oavlåtliga plikt att bekämpa och vilka, där detta icke lyckas eller i alla fall icke

lyckas så, som önskvärt vore, uppkalla samhället, med kravet av en bjudande plikt,

att söka hindra de olyckliga följder, dem man stått maktlös att förekomma.

Måste alltså erkännas, att ej blott det allmänna barmhärtighetskravet utan ock

den direkta samhällsnyttan äro i denna sak tillräckligt talande, skulle dock kunna

tänkas ytterligare en invändning, gående ut därpå, att rätta tidpunkten för det steg,

man erkänner böra tagas, dock ej ännu är inne.

I den mån en sådan invändning kan avse, att det allmännas ekonomiska resurser

ännu icke skulle tillstädja syftets realiserande, kan den naturligen icke utgöra föremål

för de sakkunnigas närmare bedömande. För de sakkunniga kan endast härvid gälla

att uppmärksamma, huru det intresse, som här är i fråga, ställer sig till andra närliggande

och med detsamma jämförliga samt huruvida från dylik synpunkt ett undanskjutande

är påfordrat.

I sådaut avseende framhålla de sakkunniga ytterligare, vad som redan ligger i

det hittills framställda, nämligen att det steg på abnormvårdens område, som här

ifrågasättes, just utgör en organisk anslutning till och fullföljd av den redan skedda

utvecklingen.

I fråga om de hithörande bildbara blinda är detta förhållande mer än tillräckligt

betygat därigenom, att det var mera av organisatoriska än av sakliga skäl föranledda

hinder, som eu gång ställde de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa utom den

allmänna dövstum- och blindlagstiftningen. Vad åter de obildbara beträffar skulle

deras sak kunna tänkas fortfarande kollidera med sinnessjukvårdens intresse på sådant

sätt, att densamma ännu borde stå tillbaka. När medicinalstyrelsen, innan proposition

1904 avläts till riksdagen angående de obildbara sinnesslöa, hade att yttra sig i

detta ärende, uttalade styrelsen den meningen, att dessas anspråk på anstaltsvård

måste tillsvidare eftersättas de sinnessjukas. Vid samma tid framlades emellertid av

styrelsen en plan för sinnessjukvårdens ordnande inom riket, enligt vilken skulle i

skilda delar av landet uppföras fyra nya anstalter, nämligen en för Dalarne och

angränsande landskap, en för Småland jämte därintill i söder gränsande län, en för

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition Nr 195.

de fyra nordligaste länen samt en för Stockholm och angränsande län. Sedan under

åren 1905, 1906 och 1910 beslut fattats om uppförande av nya hospitalsanläggningar

vid Säter, Västervik och Östersund, blev för den uppgjorda planens fullständiga genomförande

vid 1911 års riksdag på kungl. proposition beslut fattat om en sinnessjukanstalts

anläggande vid Strängnäs. Vid sådant förhållande synas åtgärderna nu med

fog kunna riktas på även de obildbara sinnesslöa och dessas tillgodoseende med anstaltsvård.

Ett bestyrkande härav ligger ock däri, att nyssnämnda till 1911 års riksdag

framlagda förslag om ny hospitalsbyggnad jämväl innefattade förslag om beredande, i

samband med sinnessjukanstalten, av 250 asylplatser just för obildbara sinnesslöa,

närmast för sådana, som vore för omgivningen vådliga. Riksdagen gillade icke detta

senare förslag, men detta därför, att riksdagen ansåg olämpligt, att den för de sinnesslöa

nödiga vården skulle förläggas till hospital. Enligt riksdagens åsikt borde hospitalen

uteslutande förbehållas de i egentlig mening sinnessjuka. I själva saken förklarade

sig riksdagen däremot hålla före, att snara och kraftiga åtgärder borde vidtagas

för beredande av vård i största möjliga utsträckning åt de obildbara sinnesslöa. Riksdagen

sade sig ej vilja förneka, att det kunde anses böra ankomma på staten att i

avseende å de fall av idioti, varom närmast vore fråga, eller de för omgivningen

vådliga bereda denna vård; och uttalade sig riksdagen för utrednings verkställande i

fråga om ej mindre det inom landet befintliga antalet idioter av ifrågavarande slag

— de för omgivningen vådliga eller synnerligen störande — än även om sättet för

beredande åt dem av nödig värd, vare sig nu detta ansåges lämpligen böra ske inom

en centralanstalt eller i flera, på spridda platser belägna anstalter. Med nämnda kategori

av sinnesslöa äro de blinda obildbara fullt jämförliga, ty om de än icke i regel

äro för omgivningen vådliga i den bemärkelse, som 1911 års förslag torde hava avsett,

äro de å andra sidan så mycket mera hjälplösa och svårskötta, betungande för omgivningen

samt i en mängd fall synnerligen störande. Kommer så härtill, att frågan

om de obildbara blinda idioterna icke kan vid sin lösning skiljas från frågan om de

bildbara blinda sinnesslöa, lärer med fog kunna sägas, att spörsmålet om ordnandet

i dess helhet av de blinda dövstummas och de blinda sinnesslöas sak framställer sig

såsom en i utvecklingsserien på sin rätta plats nu inträdande aktuell fråga.

Slutsatsen av det anförda blir alltså, att då den enskilda anstalten ej längre kan

fylla uppgiften, de blinda, dövstummas och de blinda sinnesslöas sak bär omhändertagas

genom verksamt och betryggande inskridande från det allmännas sida, ett inskridande,

för vilket rätta tidpunkten — även med hänsyn till frågans läge i förhållande

till andra jämförliga syften — nu är inne.

Sofiastifteisen Ett sådant det allmännas inskridande kan emellertid enligt de saksåson^eTen-

kunnigas mening icke ske på det sätt, att den befintliga anstalten erhölle

skild anstalt? förökat understöd men alltjämt bibehölle sin karaktär av enskild anstalt.

Härom anföres:

Man kunde måhända tänka sig, att anstalten behölles kvar såsom en enskild anstalt,

men att sådan hjälp lämnades, att dess fortbestånd bleve tryggat. Formen

för en sådan hjälp vore i huvudsak given. Det är ju, beträffande anstaltens ekonomiska

ställning, enkannerligen bostadsfrågan, som utgör den avgörande punkten. Man kunde

då tänka, att staten trädde emellan på det sätt, att den löste åt stiftelsen dess svävande

byggnad sfråga. Härvid bör emellertid uppmärksammas, att detta icke kunde gå

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

för sig på annat sätt, än att staten på egen bekostnad nu uppförde alla de byggnader,

som för stiftelsen äro behövliga. Ty med ett byggnadsbidrag allenast är stiftelsen

icke betjänt. Vid olika tillfällen liava visserligen inom riksdagen motioner väckts,

gående ut på att byggnadsbidrag skulle beviljas, motioner, som dock — allt under erkännande

av deras belijärtansvärda syfte — icke lett till påföljd. Det torde väl ock

kunna sägas, att om än bifall för sådana förslag hade vunnits, deras åsyftade mål

dock icke skulle hava uppnåtts. Ty förutsättningen, att stiftelsen skulle ha kunnat

själv anskaffa, vad utöver statsbidraget för bygguadsändamålet erfordrats, skulle tvivelsutan

icke hava blivit realiserat. I sina befintliga tillgångar äger stiftelsen icke det

för ett sådant ändamål tillräckliga. Enda utvägen skulle hava varit, att genom enskildas

offervillighet och donationer det felande beloppet skulle kunnat erhållas. Detta sistnämnda

blir dock under alla förhållanden alldeles för stort, för att den angivna utvägen

skulle kunna tagas i beräkning. Skall staten träda emellan med byggnadsväg

åt den privata anstalten, måste staten vara beredd på att tillskjuta allt vad som

för ändamålet behövs utöver det, som stiftelsen själv äger. Men att staten skulle

vidkännas en så stor uppoffring i form av en åt enskild anstalt given subvention

vore ju icke gärna tänkbart. Ett sådant inskridande, till sin betydelse likvärdigt

med anstaltens hela nydanande, kunde ej gärna tänkas, med mindre den, som

sålunda upprättade och organiserade, jämväl bleve det helas principal och ägare.

Frånsett alltså alla de andra skäl, som tala för att anstalten icke borde bibehållas

såsom enskild, ligger jämväl i det nu senast påpekade en grund till att icke

ett blott statens bidrag bör givas utan att, i stället för den privata anstalten, en det

allmännas institution bör — om hjälp överhuvud skall lämnas — nu åvägabringas.

Det rätta lärer för den skull nog vara, att det allmänna åtager sig att själv tillhandahålla

och besörja den på förevarande område behövliga anstaltsvården, att alltså uppgiften

avlyftes från den enskilda för ändamålet otillräckliga anstalten och göres till

en av det allmänna direkt vårdad och besörjd uppgift.

Då det alltså gäller att klargöra, huru den vård om ifrågavarande

abnorma, som det allmänna bör åtaga sig, lämpligast bör ordnas, under- blind finnessöka

de sakkunniga först, huruvida de båda huvudgrupperna, de blinda siöa^samma

dövstumma och de blinda sinnesslöa, alltjämt böra, såsom hittills varit ansa

fallet i drottning Solias stiftelse, till uppfostran och vård sammanhållas

inom en och samma anstalt, enkom ordnad för ändamålet samt skild från

och oavhängig av andra anstalter.

De olika möjligheter, de sakkunniga därvid taga i betraktande, äro följande:

1. Kunna de blinda dövstumma hänvisas till dövstumskolan?

2. Kunna de blinda dövstumma hänvisas till någon annan abnormanstalt?

3. Kunna de blinda sinnesslöa hänvisas till blindläroverken?

4. Kunna de blinda sinnesslöa hänvisas till någon annan abnormanstalt?

Svaren på dessa frågor söka de sakkunniga finna genom att undersöka, av vilken

särskild omvårdnad vardera utav de ifrågavarande grupperna abnorma förnämligast

är i behov, samt tillse, i vad mån de olika abnormanstalterna skulle vara i stånd att

lämna sådan omvårdnad.

Vad först angår de blinda dövstumma framgår redan av den alldeles säregna

form för meddelelse, deras dubbla lyte nödvändiggör och vilken av de sakkunniga

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 138 käft. (Nr 195.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 195.

närmare beskrives, att de icke i någon för andra avsedd abnormanstalt kunna bliva

lämpligen omhändertagna. De skulle sålunda icke i fråga om undervisning och näppeligen

i fråga om yrkesutbildning kunna sammanföras med vare sig dövstumma eller

blinda1. Härtill kommer, vad särskilt angår dövstumskolorna, att det alltid visat sig

för skyddslingarnas personliga utveckling olämpligt att i samma anstalt sammanhålla

seende och blinda och att det helt visst för blinda dövstumma skulle bliva synnerligen

ogynnsamt att bliva sammanförda med seende. Att de blinda dövstumma icke

kunna upptagas i blindskolorna finna de sakkunniga framgå av den redogörelse, de

lämnat rörande metoderna för deras undervisning. Än mindre kunna de upptagas i

de vanliga sinnesslöanstalterna.

Yad åter beträffar de blinda sinnesslöa förefinnas inga principiella hinder att

sammanföra dem med andra blinda, ehuru de visserligen även i sådant fall måste utgöra

en särskild avdelning, som blott i mera yttre hänseenden kunde vara anknuten

till blindläroverket. Enär det ej sällan möter svårigheter att från de blinda, som böra

undervisas i vanlig blindskola, omedelbart avskilja de blinda sinnesslöa, skulle en anslutning

av de sistnämndas läroanstalt till ett blindläroverk till och med i organisatoriskt

hänseende kunna erbjuda vissa fördelar. En dylik anordning förbjudes emellertid av

lokala förhållanden, enär icke vid någondera av de befintliga blindskolorna tomtförhållandena

medgiva uppförandet av de byggnader, som skulle bliva nödiga för de blinda sinnesslöas

intagande. Påtagligen kunna de blinda sinnesslöa icke hänvisas vare sig till dövstumskolorna

eller till sinnesslöanstalterna, enär intetdera av dessa slag utav anstalter

skulle kunna bereda dem den behandling, varav de såsom blinda äro i behov2.

Genom dessa överväganden finna de sakkunniga det vara ådagalagt, att då det

allmänna skall omhändertaga de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa, dessas

uppfostran och undervisning icke kan anförtros åt någon av de institutioner utom

stiftelsen, vilka finnas på abnormväsendets område, vare sig dövstumskolan, blindskolan

eller den vanliga sinnesslöanstalten. Allt häntyder på att de båda grupperna, de

blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa, icke böra skiljas från varandra utan, såsom

förhållandet nu är inom Sofiastiftelsen, även för framtiden behållas inom en och samma

gemensamma anstalt.

Denna åsikt hava de sakkunniga funnit ytterligare bestyrkt såväl genom en

granskning av det för vården av de båda nämnda grupperna av abnorma särskilt utmärkande

som ock genom den fleråriga erfarenhet, som vunnits vid Sofiastiftelsen.

Redan de erfarenheter, som föranledde, att det för blinda dövstumma från början

avsedda skolhemmet kom att upptaga även blinda sinnesslöa, utvisa givna anknytningspunkter

mellan dessa båda grupper av abnorma. Betydelsefullast är härvid det

förhållandet, att båda äro belastade med blindhet. Vida mera än något annat lyte

— såsom dövstumhet eller sinnesslöhet — verkar blindheten enande och sammanförande,

och den samhörighet, som har sin grund i blindhet, är så utpräglad och så

betydande, att gentemot den de olikheter i lyte eller begåvning, som i övrigt kunna

förekomma mellan de särskilda individerna, icke verkar söndrande eller upplösande.

Med hänsyn till den betydelse, blindheten sålunda äger, är det förklarligt, att undervisningsmetoderna,

om än väsentligen olika för blinda dövstumma och blinda sinnesslöa,

dock måste hava många gemensamma drag och att den, som undervisar blinda dövstumma,

kan därvid göra rön och iakttagelser, som kunna komma de blinda sinnesslöa

till godo, och tvärtom. Så t. ex. är det ju, vad angår de blinda sinnesslöa, för dessa

en stor fördel, om läraren genom sysselsättning med undervisning av de dövstumma

1 Jfr Betänkande sid. 84—91.

2 Jfr Betänkande sid. 91—93.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

vet vad det vill säga att bygga upp ett språk ända från grunden, eller hur man bör

gå till väga för att lära en dövstum tala eller en sinuesslö, som talar illa och suddigt,

att frambringa tydligt tal. Det är således i detta hänseende en fördel, att de blinda

sinnesslöa och de blinda dövstumma undervisas i samma anstalt. Vad beträffar slöjden

inom skolan samt utvecklingen av arbetsförmåga och arbetsskicklighet, föranleder

blindheten, att undervisningen blir för de båda grupperna alldeles enahanda. De

slöjdarter, som äro lämpliga för den ena gruppen, äro det ock för den andra. Denna

gemensamhet, betydelsefull för den egentliga skolavdelningen, är i än högre grad av

betydelse för arbetshemmet; intet skäl finnes att skilja de båda grupperna i olika

arbetshem.

Dessa anmärkningar, dem man kan härleda ur sakens egen natur, vinna ock full

bekräftelse av den erfarenhet, som vunnits under de år, då blinda dövstumma och

blinda sinnesslöa varit sammanförda i samma anstalt. Vad särskilt angar själva samvaron

inom anstalten mellan de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa, har denna

visat sig icke medföra de olägenheter, som ovan framhöllos beträffande sammanförandet

av blinda dövstumma med seende sådana, eller överhuvud av blinda elever med seende.

De blinda dövstumma sammanföras naturligen med de bästa och mera utvecklade bland

de blinda sinnesslöa — de övriga bland dessa kunna icke läras att medelst fingeralfabet

meddela sig med sina dövstumma kamrater. De blinda sinnesslöa komma därför

icke att så att säga »draga ned» den blinde dövstumme genom sitt umgänge, såsom

exempelvis seende sinnesslöa dövstumma med sitt atbördssprak skulle göra. 1'' ör de

blinda dövstumma är det tvärtom en given fördel att få umgås med kamrater, som

äga ett i det närmaste normalt utvecklat, naturligt språk; umgänget med dessa senare

bidrager till de blinda dövstummas språkutveckling. En ingalunda oriktig sak inom

eu anstalt av ifrågavarande slag är leken: i denna skulle det för de blinda dövstumma

bliva föga fart, om de icke hade de blinda sinnesslöa såsom deltagare däri. I fråga

om det rent personliga umgänget för övrigt möter här icke motsvarighet till det övermod,

vartill seende elever ofta göra sig skyldiga mot blinda; det företräde, som hörseln

och talförmågan giva den blinde sinnesslöe, hindras genom det hämmande gemensamma

lytet — blindheten — att övergå till aggressivt översitteri. Detta blir så

mycket mindre föidiållandet, som bland de blinda sinnesslöa just de, med vilka de

blinda dövstumma i regeln sammanföras — således de intellektuellt jämförelsevis

bättre utrustade — nog omedvetet känna sin egen underlägsenhet under de blinda

dövstumma, vilka i regeln hava normal intelligens. Det har visat sig å ena sidan, att

de dövstumma gärna sluta sig till dessa mera utvecklade bland de sinnesslöa försatt

draga fördel av deras hörsel, liksom ock å andra sidan att de sinnesslöa hörande härigenom

tvingas till omtanke och ömhet om de dövstumma. Ständigt förekommer det,

att de sinnesslöa äro notisjägare åt sina döva kamrater och förmedlare av deras förbindelse

med yttervärlden. Då alla alumnerna inom anstalten äro blinda, blir det

dessutom lättare än eljest att hålla åtskilda sådana grupper, som av ett eller anuat

skäl icke böra sammanföras. Mindre gynnsamt inflytande frän de intellektuellt mest

undermåliga å de bättre utrustade låter sig därigenom undvika. De lägst stående

elementen stanna icke heller inom skolan; och de yngre, mindre utvecklade barnen

trivas bäst för sig. De mera utvecklade bland de sinnesslöa äro till både glädje och

nytta för de blinda dövstumma. Inom Sofiastiftelsen lärer aldrig hava försports klagan

eller missnöje från de blinda dövstummas sida över deras intellektuellt än mera vanlottade

kamrater, utan hava de förra, såsom nämnts, gärna slutit sig till de senare, till

ömsesidig trevnad, och detta ehuru dessa olika slags barn, särskilt under det tidigare

s. 36 Kontrollera mot PDF

Sammanfatt
ning.

Böranstallen

upptaga blinda

med annan

komplikation

av

lytet än dövstumhet

eller

sinnesslöhelf

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

skedet av anstaltens tillvaro, icke kunnat av utrymmesskäl skiljas från varandra så

mycket som önskligt varit.

De slutsatser, till vilka den gjorda utredningen lett rörande den lämpligaste

anordningen av vården i skola och arbetshem utav de bildbara

blinda dövstumma och blinda sinnesslöa, gälla ock, såsom de sakkunniga

uppvisat, rörande den lämpligaste anordningen av vården i asyler av

de obildbara abnorma med samma lyten.

Sedan de sakkunniga sålunda slutfört sin undersökning av frågan,

huru vården av de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa för framtiden

i stort sett skall kunna lämpligast ordnas, sammanfatta de undersökningens

resultat sålunda:

I det föregående bär, vid talet om att Sofiastiftelsens uppgift och ansvar borde

avlyftas från den enskilda anstalt, på vilken de nu vila, uttalats — såsom orden lytt

att saken borde övertagas prv »det allmänna». Detta svävande uttryck bar med

avsikt begagnats. Ty både undersökningens resultat t. ex. blivit, att de blinda dövstumma

borde^ hänvisas till dövstumskolan, men däremot de blinda sinnesslöa till

blindskolan, så både, då dövstumskolan är eu kommunal men blindskolan en statens

angelägenhet, de blinda dövstummas sak kunnat komma att följa dövstumskolans

ordning, jämväl vad beträffar själva skyldigheten att ombesörja den, medan

å andra sidan de blinda sinnesslöas omvårdnad väl kommit att sammanhöra

med blindskolan i övrigt såsom en statens omedelbara uppgift. Då emellertid

det vunna resultatet innebär, att de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa böra

framgent sammanhållas, och då hela antalet blinda med ifrågavarande komplicerande

lyten icke är större, än att de lämpligen kunna och böra omhändertagas i en och

samma anstalt, blir slutföljden givetvis, att det »allmänna», som bör direkt omhändertaga

dem och ombesörja den behövliga anstaltsvården, är staten.

Bör således en särskild vårdanstalt, avsedd för blinda dövstumma och

blinda sinnesslöa, av staten upprättas och underhållas, uppstår den frågan,

om ytterligare några grupper av abnorma finnas, vilka hittills saknat

lämplig vård men vilkas behov kunde tillgodoses i samband med de nyssnämnda.

De sakkunniga hava härom anfört:

Den hittills lämnade framställningen har endast sysselsatt sig med sådana blinda,

hos vilka blindheten är komplicerad med vare sig dövstumhet eller sinnesslöhet. Jämte

dessa finnas emellertid blinda med annat komplicerande lyte än dövstumhet eller sinnesslöhet,

de där lida samma saknad av för dem tillgänglig anstaltsvård som blinda

dövstumma och blinda sinnesslöa, men vilka onekligen med lika rätt och av samma

grunder som dessa sistnämnda hava anspråk på att få sig sådan vård beredd. Frågan

blir fördenskull, om ej de blinda, som nu här åsyftas, böra tagas om hand tillsammans

med och i samma anstalt som de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa.

De blinda, det här gäller, äro sådana, som lida av antingen epilepsi eller vanförhet.

Bland Sofiastiftelsens skyddslingar finnas sådana blinda, som jämte dövstumhet eller sin
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

nesslöhet lida även av vare sig epilepsi eller vanförhet. Såsom varande antingen dövstumma

eller sinnesslöa ingå emellertid dessa under de båda huvudgrupper, om vilka

undersökningen hittills rört sig, och vad i det föregående sagts om de blinda dövstumma

och de blinda sinnesslöa i allmänhet gäller även dem bland dessa, som hava sina lyten

komplicerade genom epilepsi eller vanförhet. Att hava dessa sammanförda med de

övriga har icke visat sig medföra några svårigheter; i stort sett hava de olika grupperna,

genom det gemensamma i deras huvudsakliga lyten, visat sig väsentligen likställda,

och den behandling och vård, de åtnjutit, hava varit i huvudsak likartade. Särskilt

har, då de alla varit blinda, den i kungl. kungörelsen den 13 juni 1908 om

anslag av allmänna medel åt uppfostringsanstalter och arbetshem för sinnesslöa uppställda

regeln, att sinnesslö, som lider av konvulsioner eller fallandesot, ej får intagas

i anstalt för icke fallandesjuka sinnesslöa, ansetts sakna tillämplighet.

Den nu föreliggande frågan avser fördenskull icke blinda dövstumma eller blinda

sinnesslöa, vilka därjämte äro antingen epileptiska eller vanföra. Frågan gäller däremot,

huruvida sådana epileptiska eller vanföra blinda, vilka icke äro dövstumma eller

sinnesslöa, lämpligen borde få intagas i den tilltänkta anstalten.

Yad angår de fallandesjuka i allmänhet gäller för närvarande, att statens verksamhet

med avseende å dem hittills varit inskränkt till tvenne grupper, nämligen dels

sådana fallandesjuka, som därjämte äro sinnessjuka, vare sig permanent eller allenast

periodiskt, och dels de egentliga sinnesslöa. De förra omhändertager staten direkt, i

den mån platser finnas tillgäugliga å sinnessjukanstalterna, till intagning å vilka sistnämnda

även sådana sinnesslöa fallandesjuka äro berättigade, vilka såsom våldsamma

och opålitliga icke kunna annorstädes erhålla ändamålsenlig vård och vilka fördenskull

kunna komma i åtnjutande av den förmån, som § 28 av gällande stadga angående

sinnessjuka tillerkänner våldsamma och opålitliga sinnesslöa i allmänhet. Övriga^sinnesslöa

fallandesjuka hava däremot icke tillträde till statsanstalt men kunna såsom

sinnesslöa få den hjälp och anstaltsvård, som de oftanämnda kungl. kungörelserna den 31

december 1904 och den 13 juni 1908 möjliggöra. Förutom de sinnessjuka och de

sinnesslöa fallandesjuka finnas emellertid åtskilliga andra av fallandesot lidande, vilka

äro i behov av att bliva omhändertagna. Såväl fattigvårdsinrättningar som enskilda

hem sakna emellertid i allmänhet förutsättningar för att kunna bereda dem en ändamålsenlig

skötsel. För närvarande finnes intet från det allmännas sida åtgjort till

förmån för icke sinnessjuka eller icke sinnesslöa fallandesjuka, men riksdagen har, med

erkännande av behovet av en ändring härutinnan, i skrivelse den 28 maj 1912 hos

Kungl. Maj:t anhållit om utredning i fråga om beredande av statsbidrag för vård å

epileptikerhem av ifrågavarande fallandesjuka. I denna sin skrivelse har emellertid

riksdagen icke särskilt tänkt på dem ibland dessa, vilka äro blinda. Om dessa vanlottade

gäller likväl, att de äro i alldeles särskild grad i behov av omvårdnad liksom

ock att den vård, som deras — i och för sig rätt fåtaliga — grupp behöver, måste,

på grund just av blindheten, bliva av alldeles särskild art. För dem kan den behövliga

vården icke lämnas uti epileptikerhem, ingen för blinda avpassad undervisning

kan där stå dem till buds. Lika litet är någon undervisning för dem tillgänglig

inom blindanstalterna. Enligt gällande bestämmelser mottagas icke vid blindskolorna

de, som »bevisligen lida av fallandesot». Någon föreskrift om utskrivning av redan

intagna barn, som bliva epileptiska, finnes icke, men enligt tillämpad praxis behållas

de vid blindskolorna, endast för så vitt anfallen uppträda mera sällan, då blinda barn

med tätare epileptiska anfall på grund av den noggranna tillsyn, de fordra, icke lämpa

sig för vanlig blindskola. Att från det område, som den av riksdagen begärda utred
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

ningen berör, nu såsom en särskild grupp här uttaga de blinda icke sinnesslöa fallandesjuka

är fördenskull berättigat, och detta med hänsyn därtill, att enligt de sakkunnigas

uppfattning den för dessa abnormas undervisning och uppfostran erforderliga anstaltsvården

icke kan bliva dem på lämpligare sätt beredd, än om de få vinna inträde

just vid den anstalt, som här är i fråga, då med hänsyn till deras fåtalighet ingen

särskild för dem avsedd anstalt kan påräknas. De allmänna grunder, som enligt den

förut lämnade framställningen påkalla statens omedelbara ingripande beträffande vården

av vissa grupper av de abnorma, gälla till fullo beträffande dem, och några omständigheter,

som skulle göra deras intagande i en anstalt för blinda dövstumma och

blinda sinnesslöa olämpligt, föreligga icke, förutsatt att inom en sådan anstalt den

särskilda utbildning, vilken de såsom icke varande sinnesslöa böra få åtnjuta, kan beredas

dem, samt att de lokala förhållandena inom anstalten tillstädja, att de icke behöva

i allmänhet vara sammanförda med de mera lågt stående bland de sinnesslöa kamraterna.

Båda dessa förutsättningar böra utan större svårigheter kunna uppfyllas vid

anstalten i fråga.

Vad beträffar de blinda, som äro vanföra, utan att deras lyten äro komplicerade

med dövstumhet eller siunesslöhet, gälla för närvarande likartade förhållanden, som

nyss anmärkts om de blinda fallandesjuka, vilka ej hava annat komplicerande lyte.

Jämväl dessa blinda vanföra bliva i regel i saknad av den anstaltsvård, som för dem

kan vara högst behövlig. Blinda, som lida av svårare förlamningar eller missbildningar,

kunna ej mottagas i de vanliga blindskolorna, då varken vård, undervisning

eller lokaler äro beräknade för dem, och i vanföreanstalterna mottagas de ej på grund

av sin blindhet, då denna kräver särskild tillsyn och undervisning. Jämväl om dem

gälla fördenskull de grunder, som göra ett omedelbart omhändertagande från statens

sida med fog påfordra!, och deras hänvisande till den nu ifrågavarande anstalten bör

icke möta hinder, under förutsättning att samma villkor kunna uppfyllas i fråga om

dera, som nyss framhöllos beträffande de blinda fallandesjuka. Att detta sistnämnda

låter sig utan större svårighet göra, torde vara obestridligt. Givetvis kunna vissa fäll

av vanförhet vara av beskaffenhet att övergående kräva sådan särskild behandling, som

ej skulle kunna av anstalten lämnas; men såsom regel bör kunna uppställas, att blinda

vanföra där böra tagas om hand.

Ifrågasättas kan, om ej anstalten borde tagas i anspråk för ytterligare ett par

kategorier av blinda, nämligen sådana, som på grund av vanart icke böra få tillhöra

de vanliga blindläroverken, samt för blinda sinnessjtika. Vad de vanartade beträffar

våga dock de sakkunniga icke uppställa någon dylik regel. Huru önskvärt det än

vore att kunna bereda särskild anstaltsvård åt dylika, skulle dock, befara de sakkunniga,

deras intagande i den nu ifrågavarande anstalten innebära för dess övriga

alumner eu fara, som man måhända ej vore i tillfälle att avvärja, då den för deras

oskadliggörande nödvändiga särskiljningen antagligen ej kunde låta sig utan alltför

stor svårighet genomföra. I fråga om sinnessjuka blinda avser frågan icke sådana

blinda, som väl äro sinnessjuka men eljest icke hava något annat lyte än blindheten.

Dessa torde hava sin lämpliga plats å vanliga sinnessjukanstalter. I fråga om andra

blinda sinnessjuka torde fall förekomma, då den behövliga anstaltsvården bör kunna

lämpligast beredas å förevarande anstalt och inom dess asylavdelning. Så t. ex. i det

fall, att en blind dövstum blir sinnessjuk. Dennes avförande till en allmän sinnessjukanstalt

skulle för honom innebära ett försättande i en tröstlös andlig isolering,

som — därest så låter sig göra — bör undvikas. Likaså kan lämpligast vara, att en

blind sinnesslö, som blir sinnessjuk, får sin vård å den anstalt, där man om honom

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

ocli hans lämpliga behandling i allmänhet torde hava säkraste erfarenhet. Givet är,

att när sinnessjukdom träffar någon å anstalten redan intagen alumn, han bör fä

stanna, om sådant genom beskaffenheten av hans sjukdom och i övrigt är görligt, och

att han i allt fall icke bör från anstalten avskiljas, förr än sinnessjukanstalten kan

omhändertaga honom, för så vitt någon möjlighet tinnes att behålla honom under

exspektanstiden. Någon annan allmän regel beträffande sinnessjuka blinda lärer ej

kunna uppställas än den negativa, att, såsom ovan sagts, blinda sinnessjuka, som eljest

icke hava något annat lyte, icke höra till anstalten i fråga. I övrigt lärer det få

ankomma på den eller dem, som få att pröva frågor i allmänhet om inträde å anstalten,

att efter omständigheterna besluta om intagning av blind sinnesslö, som är sinnessjuk.

Någon kollision med den i kungörelsen den 31 december 1904 angående

understöd av statsmedel åt anstalter för obildbara sinnesslöa intagna bestämmelsen,

att å sådan anstalt ej må intagas sinnesslö, som lider av sinnessjukdom, komme icke

att uppstå, då nämnda kungörelse icke har tillämpning å en sådan av staten upprättad

anstalt som den nu ifrågasatta.

I enlighet med det sålunda anförda vidgar sig anstaltens uppgift till

att omfatta icke enbart de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa;

den får till syfte att med de särskilda restriktioner och undantag, som

i vissa avseenden kunna finnas nödiga, bliva en anstalt för blinda med

komplicerat lyte i allmänhet.

över det av den första sakkunnignämnden avgivna betänkandet

hava yttranden inhämtats från överståthållarämbetet och Kungl. Majrts

befallningshavande i samtliga län, medicinalstyrelsen, direktionen över

institutet och förskolan för blinda å Tomteboda, överintendentsämbetet,

arméförvaltningens fortifikationsdepartement, vattenfallsstyrelsen och justitiekanslersämbetet

samt sedermera, i samband med det senare betänkandet,

av folkskolöverstyrelsen. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs och

Västmanlands län hava i ärendet hört vederbörande förste provinsialläkare;

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län har inhämtat yttrande av

arrendatorn å egendomen Hammarby, där enligt den första sakkunnignämndens

förslag en vårdanstalt för blinda med komplicerat lyte skulle

anläggas, och genom Kungl. Maj:ts befallningshavande i Alvsborgs län

har yttrande inhämtats från den nämnd, som omförmäles i 10 § av reglementet

för drottning Sofias stiftelse. Direktionen över institutet och

förskolan för blinda å Tomteboda har överlämnat ett av institutets rektor

i ärendet avgivet yttrande. Slutligen är att nämna, att ägaren av länderiet

Fredriksberg invid Vänersborg i ingiven skrift gjort erbjudande

om försäljning av för den föreslagna vårdanstalten erforderligt område.

Vad angår den hittills berörda frågan, huruvida staten bör till uppfostran

och vård omhändertaga blinda med komplicerat lyte, hava samtliga

de i ärendet hörda myndigheterna, i den mån de ansett sig äga be
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 195.

fogenhet att därom yttra sig, uttalat sig tillstyrkande. Några av de gjorda

uttalandena må här återgivas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län anför:

Ur rent mänsklig synpunkt synes det Kungl. Maj:ts befallningshavande självklart, att

staten bör övertaga vården om ifrågavarande vanlottade människor för att såvitt möjligt

mildra deras sorgliga tillvaro. Och då de sakkunniga på ett fullständigt och

övertygande sätt utrett frågan härom samt kostnaderna ingalunda ställa sig avskräckande

för ett så viktigt måls uppnående, får länsstyrelsen på det livligaste tillstyrka

vad de sakkunniga föreslagit.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län yttrar:

Då nu av utredningen framgår, såväl att den enskilda vårdanstalten drottning

Sofias stiftelse behöver väsentligen utvidgas och förläggas till lämpligare plats, som ock

att kostnaderna för anstaltens nybyggande och framtida underhåll äro allt för betydande

för att kunna med stiftelsens medel genomföras, anser sig Kungl. Maj:ts befallningshavaude

böra på det livligaste tillstyrka de sakkunnigas nu gjorda hemställan om proposition

till riksdagen, att riksdagen för anordnande genom statens försorg av den

för blinda med komplicerat lyte behövliga anstaltsvården ville besluta anläggandet å

av de sakkunniga angivet område av de för ändamålet erforderliga byggnader med

vad därtill hörer i huvudsaklig överensstämmelse med framlagt förslag samt bevilja

erforderligt belopp, med fördelning å lämpligen tillmätt byggnadstid, ävensom att

riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att vid den tid, då den tillärnade statsanstalten

träder i verksamhet, för statsverkets räkning övertaga Sofiastiftelsens och den

till denna stiftelse anslutna anstaltens dåvarande tillgångar under utfästelse å statens

vägnar om fullgörande av de särskilda villkor eller förbehåll, som av stiftelsens reglemente

framgå eller som eljest kunna vara vid sagda tillgångar eller särskilda delar

därav fastade.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län uttalar sig sålunda:

Av den förtjänstfulla och behjärtansvärda utredning, som lämnats i betänkandet,

framgår såsom i främsta rummet anmärkningsvärt, att för de blinda dövstumma och

de blinda sinnesslöa icke inom riket finnes annan anstaltsvård tillgänglig än den, som

ifrågavarande stiftelse kan erbjuda. Vidare framgår av utredningen, vilka stora svårigheter

denna stiftelse varit och är underkastad för att kunna behörigen handhava

den skyddsvård, stiftelsen åtagit sig. Vid sådant förhållande och med kännedom

om den komplicerade organisation i såväl fysiskt som psykiskt hänseende, som denna

vård kräver, kan och får det icke förväntas, att det barmhärtighetsverk, som är stiftelsens

syfte, skall vinna efterföljd genom bildandet på enskilt initiativ av andra liknande

anstalter. Den framgång, som av stiftelsens arbete visat sig, har emellertid

ådagalagt, att trots det beklagansvärda tillstånd, vari dessa vanlottade befinna sig,

arbetet icke varit förgäves utan tvärtom över förväntan framgångsrikt.

De sakkunniga hava nu till besvarande uppställt frågan: bör staten till uppfostran

och vård omhändertaga de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa? De sakkunniga

hava jakande besvarat denna fråga och funnit, att rätta tidpunkten därför nu

är inne.

De skäl, som härför blivit anförda, vill Kungl. Maj:ts befallningshavande för sin

del biträda; och får Kungl. Maj:ts befallningshavande för den skull förorda nådigt

bifall till de sakkunnigas slutliga hemställan.

s. 41 Kontrollera mot PDF

liungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

41

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län anför:

Den av de sakkunniga utarbetade utförliga utredningen bar, enligt mitt förmenande,

på ett övertygande sätt ådagalagt, att denna uppgift, som visat sig överstiga

den enskilda företagsamhetens krafter och förmåga, utgör ett statsintresse, som ej kan

undanskjutas utan måste fastmera omedelbart få sin lösning, och kommitterade ha

därför i första band hemställt, att staten måtte övertaga ovannämnda stiftelse. Det

är ju ock isynnerhet det trängande behovet av tidsenliga och tillräckligt rymliga lokaler,

som nödvändiggöra eu fullständig nybyggnad — och dessutom förflyttning

av anstalten i fråga, som behöver statens snara mellankomst, da dels omkostnaderna

härför icke stå i rimlig proportion till stiftelsens egna ekonomiska resurser och dels

anskaffandet av de behövliga byggnadsmedleu ej heller kan tänkas astadkommas pa

enskild väg.

Invändningar häremot vore ju dock tänkbara, och kommitterade ha själva framställt

spörsmålet, huruvida det möjligen kunde anses, att omhändertagandet av de blinda

dövstumma och blinda sinnesslöa icke vore ett mera maktpåliggande intresse för det

allmänna, och att staten på grund härav icke skulle ha någon anledning att inskrida

beträffande desammas vård och uppfostran utan endast lata den enskilda anstalten

reda sig bäst och så länge den kunde. Detta är ju sa långt ifrån händelsen, att det

fastmera torde, åtmistone av i frågan initierade personer, vara allmänt insett och erkänt,

att dessa, de mest vanlottade och hjälplösa varelser av alla, böra hava lika eller

till och med ännu större anspråk på omvårdnad och skydd av det allmänna än deras

mindre lytta olyckskamrater, de enbart blinda, dövstumma och sinnesslöa, som redan

länge varit i åtnjutande därav. Skulle möjligen pa något hall ända tvivel rada därom,

torde eu hänvisning till den 25-åriga välsignelsebringande och över all förväntan

resultatrika verksamheten av drottning Sofias stiftelse övertyga även den mest skeptiske

om en sådan skyldighet. Statens egen fördel kräver dessutom omhändertagandet

jämväl av dessa abnorma, såsom med all tydlighet framgår av det föreliggande betänkandet.

Medicinalstyrelsen yttrar:

Yad angår själva huvudfrågan eller huruvida staten bör till uppfostran och vard

omhändertaga de blinda dövstumma och blinda sinnesslöa, synes det styrelsen, att densamma

i förevarande fall är värd allt beaktande. Da den vard, som drottning Sofias

stiftelse bereder dessa värnlösa och vårdbehövande medmänniskor, i hög grad skulle

äventyras, därest stiftelsens ställning icke ekonomiskt tryggades, och da. detta icke

torde kunna ske på annat sätt än det, de sakkunniga föreslagit, anser sig styrelsen

hava goda skäl för att tillstyrka ett ingripande från statens sida genom ett övertagande

av föreningens verksamhet på föreslagna villkor.

Folkskolöverstyrelsen har anfört:

Enligt överstyrelsens mening är det uppenbart och har genom deu av de sakkunniga

förebragta omfattande och omsorgsfulla utredningen blivit än tydligare adagalagt,

att det icke är möjligt att längre åtnöjas med de åtgärder, yorn hittills vidtagits

för att bereda bär berörda grupper av abnorma nödig anstaltsvard och vilka från

statens sida huvudsakligen bestått däri, att bidrag lämnats till avgifterna för ett antal

i deu enskilda vårdanstalten intagna skyddslingar. Överstyrelsen finner det ock ådaga
Bihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 138 käft. (Nr 195.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

lågt, att ett fullt betryggande och tillfredsställande ordnande av denna angelägenhet

blir möjligt endast genom statens direkta ingripande.

De sakkunniga hava redan på ett sätt, som i själva verket gör varje ytterligare

ordande därom överflödigt, utvecklat de skäl, som ådagalägga nödvändigheten av att

lämplig vård beredes de abnorma, om vilka här är fråga.

Givetvis behjärtar överstyrelsen till fullo vad av de sakkunniga anförts rörande

samhällets plikt att bereda dessa olyckliga eu så vitt möjligt människovärdig tillvaro.

Bland de skäl, som de sakkunniga berört, vill emellertid överstyrelsen fästa särskild

vikt vid det förhållandet, att eu ordnad anstaltsvård för nämnda abnorma är ägnad

att avvärja samhälleliga vådor av svåraste art. Av dem, som på detta område äga förfarenhet,

intygas, att de hem, dessa olyckliga tillhöra, i allmänhet icke äro i stånd att

ens i minsta mån bereda dem den vård, deras belägenhet kräver. I brist på omvårdnad

nedsjunka de till rent djurisk slöhet och djuriska drifter, varav mången gång

framkallas ett omilt och rått behandlingssätt från omgivningens sida. Men att tillvaron

av dylika, tanke- och handlingssätt förråande förhållanden måste betraktas som

ett samhällsont torde utan vidare vara klart.

Ej mindre samhällelig våda medför, såsom från sakkunnigt håll med styrka framhävts,

den omständigheten, att abnorma, sådana som de här berörda, med sitt starkt

utvecklade driftliv lätteligen kunna, därest de lämnas utan behörig vård, giva upphov

till en avkomma, hos vilken degenerationen framträder i ökad grad och som i sin ordning

kommer att för sin omgivning bilda nya »råhetscentra» och för samhället medföra

samma olyckor och vådor som de själva.

I vilken förfärande utsträckning degenerationssymptom, sådana som blindhet, sinnesslöhet

o. d., äro ärftliga framgår av en mängd fall, som anföras i litteraturen rörande

abnormväsendet eller som kommit till de personers kännedom, vilka äro verksamma på

nämnda område. Såsom exempel härpå må med stöd av därom från trovärdigt håll

lämnad uppgift anföras, hurusom inom vårt land en kvinna, som tidvis varit svagsint,

fött 8 barn, vilka alla äro sinnesslöa och i fysiskt hänseende på ett eller annat sätt

defekta.

Ur rashygienisk synpunkt torde det vara av största vikt, att fall, sådana som det

nu anförda, i görligaste måtto förebyggas. Även med tanke på de rent materiella

skador, som genom dylika mindervärdiga samhällsmedlemmars förökning tillfogas enskilda

och samhället, torde man kunna säga, att en anstaltsvård, som i sådant hänseende

så långt möjligt är verkar betryggande, ger samhället även i ekonomiskt avseende

full ersättning för dess kostnader.

Överstyrelsen vill alltså på det kraftigaste förorda det förslag, som framlagts av

de sakkunniga rörande statens övertagande av vården om här ifrågavarande abnorma.

Beträffande de grupper av abnorma, som borde upptagas i den föreslagna

vårdanstalten, har folkskolöverstyrelsen yttrat följande:

De sakkunniga hava föreslagit, att i en blivande statsanstalt skulle sammanföras

icke blott huvudgrupperna av blinda med komplicerat lyte, nämligen blinda dövstumma

och blinda sinnesslöa, utan ock blinda med annat komplicerande lyte än dövstumhet

eller sinnesslöket, såsom vanförhet, epilepsi och dylikt. För alla ifrågavarande grupper

är blindheten det konstitutiva lytet, och vägarna att nå deras själsliv bliva för dem

alla i huvudsak desamma. Erfarenheten har ock visat, att ett dylikt sammanförande i

allmänhet utan olägenhet låter sig genomföra. Överstyrelsen kan vid sådant förhållande

icke finna annat än att de sakkunnigas plan beträffande den ifrågasatta vårdanstaltens

omfattning är klok och välbetänkt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

I sistberörda hänseende uttalar Kungl. Maj:ts befallningshavande i

Stockholms län följande:

Med erinran att lagen angående dövstumundervisniugen den 31 maj 1889 icke

äger tillämplighet å blinda dövstumma och att lagen angående blindundervisningen

den 29 maj 1896 icke äger tillämpning å blinda, som tillika äro dövstumma eller

sinnesslöa, får Kungl. Mai:ts befallningshavande i underdånighet anföra, att Kungl.

Maj:ts befallningshavande anser, att de sakkunniga hava förebragt fullgoda skäl för

sitt förslag om inrättande av en statens anstalt för beredande av uppfostran och vård

åt sådana blinda, som tillika äro dövstumma eller sinnesslöa. Förslaget går också

därpå ut, att till denna anstalt skulle äga tillträde även sådana blinda, vilka, utan

att vara dövstumma eller sinnesslöa, lida av annat med blindheten förenat lyte. Av

utredningen framgår, att härmed egentligen avsetts sådana blinda, som lida av epilepsi

eller vanförhet, och att anstalten skulle få till syfte att, med de särskilda restriktioner

och undantag, som i vissa avseenden kunde finnas nödiga, bliva en anstalt för blinda

med komplicerat lyte i allmänhet. I sak bar Kungl. Maj:ts befallningshavande icke

något att invända mot förslaget i denna del, men anser dock önskvärt, att åt detsamma

gåves ett mindre svävande uttryck.

Då Kungl. Maj:ts befallningshavande antager, att den nu ifrågasatta anstalten,

förutom att den i vissa avseenden bleve arbetshem och asyl, skulle komma att utgöra

ett supplement till de statens läroanstalter för blinda, som avses i nadiga stadgan för

dylika läroanstalter den 29 maj 1896, synes anstalten böra mottaga allenast sadana

blinda, vilka på grund av gällande bestämmelser icke få intagas i de anstalter, varå

nyssnämnda stadga äger tillämplighet. Sådana äro, förutom dövstumma och sinnesslöa,

enligt § 28 i stadgan sådana blinda barn, som bevisligen lida av fallandesjuka eller

annan sjukdom, som av vederbörande läkare anses utgöra bestämt hinder för intagande.

Anstalten synes sålunda böra vara avsedd för nyssnämnda kategorier av blinda.

Uti reglementet för den tilltänkta anstalten torde höra angivas de undantag från

denna allmänna regel, som må finnas erforderliga, t. ex. i fråga om vanartiga, vissa

sinnessjuka eller eljest med sådan sjukdom behäftade, att de ej anses höra intagas i

anstalten.

Av de myndigheter, vilka yttrat sig endast med anledning av det

senare betänkandet, har ingen berört frågan om statens övertagande av

vården om de blinda med komplicerat lyte.

Den sorgfälliga utredning, som av de tillkallade sakkunnignämnderna Departeägnats

frågan om statens övertagande av den enskilda vårdanstalt för blinda ment*chefen.

dövstumma och blinda sinnesslöa, vilken bär namnet drottning Sofias stiftelse,

liksom de i ärendet hörda myndigheternas enstämmiga gillande av

de sakkunnigas framlagda förslag synas mig med övertygande kraft hava

klargjort, att det allmänna icke längre kan undandraga sig att på ett

verkligen effektivt sätt taga sig an vården av ifrågavarande abnorma, de

mest vanlottade och hjälplösa av alla.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

I samband med de utredningar och beslut rörande abnormvården i

vårt land, som förekommit under de senaste årtiondena, har samhällets

oavvisliga skyldighet att bereda jämväl dessa olyckliga den vård och utbildning,

som är möjlig, vid så många tillfällen och i så bindande ordalag

blivit av det allmännas representanter erkänd, att något vidlyftigare

ordande härom näppeligen är behövligt. Det lärer icke kunna bestridas,

att den plikt att efter förmåga bidraga till lindrandet av oförvållade olyckor,

som samhället icke kan frånsåga sig, i alldeles särskild grad framträder,

då det gäller sådan nöd, för vilken verklig hjälp kan bjudas blott

genom särskilda anordningar, vilkas anskaffande kräver mer än den enskilde

mäktar åstadkomma.

Att en sådan samhällets plikt blir fylld måste givetvis räknas som en

ideell vinst, vars värde icke må underskattas. Men att på det område,

varom här är fråga, hjälp blir lämnad, är, såsom de sakkunniga betonat,

också ägnat att, praktiskt sett, medföra fördelar, vilka för de samhällsmedlemmar,

det gäller, äro ytterst betydelsefulla. Slutligen lärer icke

kunna förnekas, att det, såsom särskilt av folkskolöverstyrelsen framhållits,

för samhället självt är ett intresse av största vikt att i möjligaste

mån förhindra, att de olyckliga, om vilka här är fråga, komma i tillfälle

att giva upphov till nya individer med liknande lyten som dem, vilka vidlåda

dem själva. Med de mångfaldiga faktorer i det nutida samhällslivet,

som äro ägnade att bidraga till släktets degeneration, måste det alltmera framstå

såsom en bjudande plikt för samhället att på alla punkter, där sådant

är möjligt och låter sig genomföra utan alltför kännbart ingripande i den

enskildes förhållanden, söka förhindra fortplantandet till nya släktled av

egenskaper, som äro en uppenbar följd av kroppslig eller själslig urartning.

Vad som från det allmännas sida hittills åtgjorts för de blinda dövstummas

och blinda sinnesslöas vård, är, såsom den lämnade utredningen

visat, jämförelsevis ringa i förhållande till det föreliggande behovet. Att

överhuvud något på detta område blivit åtgjort och att behovet i närvarande

stund är i någon mån tillgodosett, det beror, såsom likaledes framgår

av utredningen, nästan uteslutande av en enskild persons sällsynt självuppoffrande

och starka intresse och lika sällsynta organisatoriska förmåga.

Genom det arbete, som så på enskilt initiativ utförts, hava säkra metoder

för den vårdande och utbildande verksamhet, varom här är fråga, utformats

och i övrigt erfarenheter vunnits, genom vilka en säker grund lagts

för ett målmedvetet fortsatt arbete. Då nu fortbeståndet av det verk, som

sålunda åstadkommits, icke längre kan anses tryggat och då ej heller behovet

blir därigenom tillräckligt sett till godo, vore det näppeligen staten

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

värdigt, om den underläte att hilr träda emellan för att betrygga och ytterligare

utveckla det påbörjade verket.

Vad av de sakkunniga anförts synes mig ock hava till fullo ådagalagt,

att i betraktande av den enskilda vårdanstaltens närvarande vanskliga

läge ett ytterligare uppskov med statens ingripande på här berörda

område nu icke kan anses rådligt och att å andra sidan med hänsyn till

det allmännas åtgärder beträffande abnormväsendet i övrigt tidpunkten för

ett sådant ingripande nu måste anses vara den rätta.

Enär antalet av dem, vilka behöva vård, är jämförelsevis ringa, kan

det därvid icke bliva tal om annat än en enda, för hela landet gemensam

vårdanstalt. Någon sådan form för det allmännas ingripande, som tilllämpats

beträffande dövstumundervisningen eller sinnesslövården, vilka under

statens medverkan väsentligen ombesörjas av kommunala samfälligheter,

kan alltså här icke ifrågakomma. Det återstår således intet annat, än

att staten här får direkt ingripa och åtaga sig vården av de blinda dövstumma

och blinda sinnesslöa, liksom den förut tagit undervisningen av

övriga blinda i sin hand.

Klart torde vara, att man i samband härmed bör, så långt det utan

men för det egentliga syftet låter sig göra, tillgodose också de blinda,

vilka jämte blindheten lida av ytterligare lyten, andra än dövstumhet eller

sinnesslöhet, exempelvis epilepsi eller vanförhet. Vad i fråga härom anförts

av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län avser allenast själva

formuleringen av de föreskrifter i ämnet, som kunna varda utfärdade, och

torde sålunda i förevarande sammanhang icke påkalla särskilt uttalande.

Jag vill alltså bestämt och livligt förorda, att sådana åtgärder nu vidtagas,

varigenom vården av de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa

samt dem närstående grupper av abnorma kommer att bliva en statens

angelägenhet.

6. Anknytning till frågan om dövstumväsendets

omorganisation?

Genom den ingående undersökning, som verkställts av de sakkunniga

och vars huvuddrag jag i det föregående återgivit, torde det vara ådagalagt,

att någon sammankoppling i organisatoriskt avseende av vården

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

utav de blinda med komplicerat lyte med vården av andra grupper av

abnorma icke lämpligen låter sig genomföra. Det kan emellertid tänkas,

att detta oaktat ordnandet av de här berörda blindas vård lättast och

med minsta kostnad skulle kunna åvägabringas därigenom, att detsamma

skedde i visst ekonomiskt samband med omregleringen av någon annan

gren av abnormväsendet. Därvid framställer sig särskilt den frågan, huruvida

icke här förevarande spörsmål lämpligast skulle finna sin lösning i

sammanhang med den omreglering av dövstumskolväsendet, som visat sig

alltmera trängande. Känt är, att antalet dövstumma barn i landet under

de senare åren väsentligt minskats, till följd varav åtskilliga dövstumskolor

icke kunna till fullo utnyttjas, samt att därför också kostnaderna

för dövstum undervisningen i vissa fall torde bliva högre än nödigt vore.

Den tanken ligger då nära, att genom en omreglering av dövstumdistrikten

någon dövstumanstalt skulle kunna frigöras och tagas i bruk för nu ifrågavarande

ändamål.

Redan den första sakkunnignämnden ägnade uppmärksamhet åt detta

spörsmål och ansåg sig efter verkställd undersökning kunna konstatera, att

den enda av de befintliga dövstumskolorna, som med hänsyn till byggnadernas

och tomtens beskaffenhet lämpligen skulle kunna förändras till

vårdanstalt för blinda med komplicerat lyte, vore den i Lund, men att

man likväl icke kunde beräkna att för förläggningen av den tillärnade

statsanstalten för dylika blinda använda nämnda skola. Efter det de första

sakkunnigas betänkande i denna del avfattades, har frågan om en omorganisation

av dövstumundervisningen direkt bragts på dagordningen, i det att med

anledning av därom till Kungl. Maj:t gjorda framställningar förutvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet, på grund av erhållet nådigt bemyndigande,

den 24 november 1913 tillkallat tvenne sakkunniga för verkställande

av en förberedande utredning rörande den väckta frågan om omorganisation

av dövstumundervisningen. Det var med hänsyn härtill uppenbart,

att den senare tillkallade sakkunnignämnden för blindfrågans behandling

måste till förnyad prövning upptaga spörsmålet, huruvida lösningen

av nämnda fråga borde ställas i samband med dövstumundervisningens

omreglering. Sistnämnda sakkunniga hava för detta ändamål tagit närmare

kännedom om de olika framställningar, som gjorts beträffande dövstumväsendets

omorganisation, och med stöd av dessas innehåll och vad i övrigt är

känt om denna fråga sökt bilda sig en uppfattning i saken. Av den omfattande

utredning, som de sakkunniga lämnat och som återfinnes på sid.

13—28 i det senare betänkandet, torde jag nu få återgiva det huvudsakliga.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Till eu början lämna de sakkunniga en översikt av de handlingar, som föreligga De

rörande dövstumväsendets omreglering. Dessa äro:

1) en framställning från tredje dövstumskoldistriktets styrelse, enligt styrelsens

uppdrag utarbetad av föreståndaren för distriktets skola J. Bergqvist och utmynnande

i en anhållan, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för eu revision av den nuvarande

dövstumundervisningsorganisationen och den därom nu gällande lagen;

2) en framställning från dövstumlärarsällskapets centralstyrelse, tillkommen i

anledning av ett utav förutnämnde Bergqvist vid svenska dövstumlärarsällskapets

sammanträde år 1911 väckt förslag och, med undantag för vissa detaljspörsmål, sammanfallande

med nyss berörda framställning från tredje dövstumskoldistriktets styrelse, varande

vid centralstyrelsens berörda framställning fogade fyra mot densamma i särskilda

delar avgivna reservationer av vissa bland centralstyrelsens medlemmar;

3) en framställning från föreståndaren för femte dövstumskoldistriktets skola

K. Booberg, i vilken framställning styrelsen för nämnda distrikt och skolans lärarkår

instämt; samt

4) en framställning från föreståndarinnan för förskolan för dövstumma i Göteborg

Annie Kock. -0,1

Planerna till en framtida organisation av dövstumundervisningen i vart land

framläggas i förstnämnda båda framställningar. De sakkunniga sammanfatta reformplanernas

huvuddrag sålunda:

Vid jämförelse mellan de båda huvudframställningarna visar sig, huruledes båda

äro ense därom, att vid den tilltänkta omregleringen en av de befintliga dövstumskolorna

skulle kunna frigöras såsom obehövlig för dövstumväsendet.

Av de övriga sex skolorna skulle en användas för de svagast begåvade bland

dövstumskolans elever, i båda framställningarna benämnda skrivteckenelever. Dessa

svagt begåvade elever, vilka icke kunde undervisas enligt talmetoden, ^skulle där sammanföras

från hela riket. Lärokursen i denna skola skulle bliva 11-årig och särskilt

under sina två sista år inriktas på meddelande av praktisk yrkesutbildning. ^

För sådana elever, som icke behövde hänföras till skolan för svagare begåvade och

vilka beräknats utgöra ungefär 83 procent av hela antalet, skulle den egentliga skolundervisningen

meddelas efter talmetoden i fyra skolor. Enligt centralstyrelsens mening skulle

dessa fyra skolor bliva s. k. distriktsskolor, upptagande de dövstumma barnen från

vart sitt av de fyra distrikt, vari riket skulle indelas; med frånskiljande av de barn,

som befunnes icke kunna undervisas enligt talmetoden och vilka alltså skulle hänvisas

till svagskolan, skulle de övriga i dessa skolor genomgå en 8-årig lärokurs. Efter

tredje distriktsstyrelsens åsikt skulle åter allenast tre av nu omförmälda fyra skolor

bliva distriktsskolor av nu angiven typ; den fjärde skulle bliva en skola för s. k. oegentligt

dövstumma från hela riket med 7-årig lärokurs.

Slutligen skulle enligt båda framställningarna den återstående skolan användas

att åt gossar från hela riket, som genomgått talskola, lämna eu obligatorisk 2-årig

praktisk utbildningskurs; de från talskolorna utgående flickorna skulle åter hänvisas

för genomgående av sin 2-åriga praktiska fortsättningskurs till den s. k. Tysta skolan

å Lidingön.

För genomförande av en slik omreglering framhålles såsom lämpligast, att staten

måtte omhändertaga dövstumväsendet i dess helhet; dock antydes, att dess realiserande

icke med nödvändighet behövde medföra ett fullständigt övergivande av den nuvarande

kommunala grunden.

Såsom omedelbart framgår av organisationsförslagen — fortsätta de sakkunniga —

sakkun
niga.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

äro dessa grundade på eu särskiljning mellan olika skolformer, allt efter som vid

undervisningen olika lärometoder skulle komma till användning. Alla de barn, som

kunna undervisas efter den s. k. talmetoden och vilkas antal beräknas utgöra ungefär

83 procent, skulle erhålla sin undervisning vid sina särskilda skolor, inrättade för talmetodens

tillämpning och uteslutande för denna. Förslagen intaga alltså eu skarp och deciderad

ställning till den gamla tvistefrågan om talmetodens mer eller mindre obetingade

företräden. Som bekant lämnades detta spörsmål oavgjort vid den organisation av

dövstumväsendet, som kom till stånd genom 1889 års lagstiftning. Efter alla de stridigheter,

som då i detta ämne föregått, blev resultatet i sagda lagstiftning, att

det lämnades åt de olika distrikten att bestämma, om inom deras skolor allenast talmetoden

skulle komma till användning eller om de skulle ordnas för undervisning efter

skilda metoder. Att döma efter de föreliggande framställningarna skulle vi stå inför

en avgörande lösning av detta gamla stridsämne.

Tillser man saken närmare, kan dock någon tvekan uppstå härom, eller i varje

fall därom, huruvida lösningen kan komma till stånd utan förnyade stridigheter i

ämnet.

Anledning till en dylik tvekan lämnar den reservation, som inom centralstyrelsen

avgivits av föreståndaren för första dövstumdistriktets skola J. Prawitz. Han uttalar

och motiverar den uppfattningen, att man, i brist på ännu vunnen tillräcklig

erfarenhet, måste tvivla på möjligheten att med nöjaktig framgång använda talmetoden

för så stor del av de dövstumma, som anges av de beräknade 83 procenten. Enligt

hans framställning vore för ett närmare omdöme härom av nöden att vinna kännedom

om de resultat och den behållning, som talmetoden verkligen medfört för de från

talundervisningen utgångna dövstumma, men härom förelåge en undersökning allenast

från fjärde skoldistriktet, och resultatet av denna undersökning vore enligt Prawitz

föga gynnsamt. Han anser fördenskull, att vid en eventuell omorganisation av dövstumundervisningen

metodfrågan ej borde tilläggas den betydelse, som man velat

giva densamma, och han föreslår, att visserligen en särskiljning må göras mellan skolor

för bättre eller sämre begåvade barn, men dessa olika kategorier av barn bestämmas

av honom med hänsyn till huruvida barnen äro att anse såsom sinnesslöa eller ej.

Landets bildbara sinnesslöa dövstumma böra efter hans mening sammanföras till en

för hela riket gemensam anstalt och de med normal begåvning utrustade undervisas

vid distriktsskolor. Vilken eller vilka metoder, som borde användas vid den ena eller

andra skolan, skulle varje skolas styrelse och lärarkollegium äga att avgöra.

Det syntes sålunda icke uteslutet, att metodfrågan även nu komme att visa sig

äga förmåga att vålla meningsbrytningar och därigenom fördröja den slutliga lösningen.

Detta torde även komma till synes, då det gällde att avgöra, huru den tilltänkta

skolan för svagare begåvade elever lämpligen borde inrättas.

Enligt såväl tredje distriktsstyrelsens som centralstyrelsens framställning skulle

denna skola vara avsedd för vad som betecknas såsom skrivteckenelever. Till denna

skola skulle alltså hänföras alla de bildbara dövstumma, som icke lämpligen kunde

undervisas i talskola, eller efter den förut angivna proportionen ungefär 17 procent

eller ock, om tvenne av reservanterna inom centralstyrelsen- hava rätt i sin där uttalade

mening, att ända till 90 procent skulle kunna med fördel undervisas i talskola,

allenast 10 procent.

Under frågans förberedande handläggning hade emellertid den meningen förfäktats,

att skriv- och teckenelever ej borde sammanföras i eu skola, enär detta skulle

innebära ett tillspillogivande av de förra i fråga om språklig utveckling. Hellre borde

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

enligt denna åsikt skriveleverna från hela landet sammanföras till cn av distriktsskolorna,

varigenom olägenheten för talskolau a" deras förläggning bland talelever bleve

begränsad.

Metodfrågau och dess betydelse i organisatoriskt avseende berör ytterligare eu

betydelsefull punkt i organisationsplanerna, nämligen det av tredje distriktsstyrelsen

väckta, men av dövstumlärarsällskapets centralstyrelse icke biträdda förslaget om en

särskild skola för s. k. oegentligt dövstumma, gemensam för hela riket.

I distriktsstyrelsens framställning finnas angivna de skäl, som tala för eu dylik

särskiljuing. De oegentligt dövstumma, varmed i sin allmänhet talat avses sådana,

som vid inträdet i skolan äro i besittning av tal- eller hörselrester eller av bådadera,

lida — framhålles det där — i såväl språkligt som psykiskt hänseende utav att undervisas

och ständigt leva tillsammans med de egentligt dövstumma. De olägenheter,

som härav uppstå och vilka äro närmare angivna uti framställningen, ha föranlett det

framställda kravet om de oegentligt dövstummas hänvisande till en särskild anstalt,

där undervisningen borde meddelas i annan form än beträffande egentligt dövstumma

och efter metoder, som mera överensstämma med dem, som användas i skolor för normala.

Antalet av de oegentligt dövstumma, som kunde beräknas hava gagn av en

dylik särundervisning och för vilka deu borde anordnas, har i distriktsstyrelsens framställning

anslagits till omkring lfi procent av alla dövstumma.

Lärarsällskapets centralstyrelse, som med fyra röster mot tre funnit sig icke böra

upptaga nämnda förslag, har icke angivit de skäl, som därutinnan varit bestämmande.

Givetvis medför emellertid skolspecialiseringen vissa olägenheter, åtminstone den, att

den dövstumme kan komma att för sin utbildning bliva nödsakad att bevista den ena

olika läroanstalten efter den andra. Vad särskilt angår den oegentligt dövstumme

skulle det kunna inträffa, att denne finge bevista först distriktsskoian, vilken i regeln

komme att fungera som upptagningsanstalt, vidare särskolan för oegentligt dövstumma

och sedermera den praktiska foritsättningsskola, som enligt förslaget borde inrättas.

Att meningarna bland de sakkunniga äro mycket delade i denna fråga framgår av

handlingarna.

Såsom nyss antyddes, innefatta organisationsförslagen vidare eu ytterst viktig

punkt av genomgripande betydelse, i den mån de nämligen avse, att den nuvarande

allmänna dövstumskolan skulle förses med överbyggnad av eu praktisk fortsättningskurs.

Under betonande av de olägenheter, som äro förenade med den nuvarande saknaden

av yrkesutbildniugsanstalter för dövstumma, framhålles i de underdåniga skrivelserna,

att de dövstumma äro i stort behov av ordnad praktisk utbildning under sakkunnig

ledning, omedelbart efter det de avslutat sin kurs i dövstumskola, och att sådan

fortbildning, vilken borde läggas nästan uteslutande på praktisk grund och avse

ren yrkesutbildning, lämpligast kunde beredas dem i särskilt därför upprättade utbildningsanstalter.

Denna undervisning borde beredas både manliga och kvinnliga dövstumma

samt, för att bliva fullt effektiv och lika för alla, vara obligatorisk och omfatta

en lärotid av två år. De elever, som icke undervisas i talskola, borde under

dessa två år stanna kvar vid sin särskilda skola, där ju undervisningen under hela

tiden skulle vara övervägande praktisk. Men för gossarna från talskolan kunde någon

av de nuvarande skolorna med fördel användas; den bleve därigenom en specialskola

för gossar från hela landet. Rörande flickornas praktiska utbildning nämnes, att Tysta

skolan å Lidingön vore villig att för fortbildning mottaga dövstumma flickor från

hela landet, vilka genomgått talskola, mot något understöd av allmänna medel.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 138 haft. (Nr 195.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Förslaget att bereda en fortsatt praktisk undervisning åt dövstumskolans alumner

rymmer en högst behjärtansvärd täcke och kommer naturligen att i det förestående

arbetet för dövstum väsendets ombildning bliva en huvudpunkt. Att önskemålet livligt

omfattas av dem, som hittills huvudsakligen yttrat sig, eller dövstumskolans lärarkår,

är uppenbart, men även i de uttalanden, som därifrån framkommit, framträda i en och

annan punkt meningsskiljaktigheter, som visa, att ämnets organisatoriska innebörd ej

ens på det hållet är oomtvistad.

Sålunda har vid den förberedande behandlingen inom lärarkåren andra kretsen

ansett fortsättningskursen för gossar icke böra förläggas till en för hela landet gemensam

skola utan böra ordnas av distrikten själva. Av några lärare bar uttalats, att

kursen ifråga icke borde göras obligatorisk utan bliva frivillig; några hava ansett, att

den borde bliva allenast 1-årig. Att de sålunda berörda punkterna äro av stor betydelse

i organisatoriskt avseende är givet; hela frågans lösning måste ju bliva väsentligen

olika, allt efter som fortbildningen skall förläggas till distriktsskolorna eller ej,

bliva obligatorisk eller ej, 1-årig eller 2-årig. — Vad angår förslaget om förläggande

av flickornas fortsatta utbildning till den huvudsakligen med enskilda medel underhållna

Tysta skolan å Lidingön kan tilläggas, att denna skola icke skulle kunna mottaga hela

det antal flickor, för vilket, om fortsättningskursen bleve 2-årig och obligatorisk, den

praktiska fortbildningen skulle beredas.

Jämte nu berörda och åtskilliga med dem sammanhängande spörsmål av metodisk

innebörd möter eu grupp av frågor, vilken blivit i de gjorda framställningarna

endast knapphändigt berörd men som dock är av betydelsefull art, nämligen huru den

inskränkning av skolornas antal, som föreslås, och den uppdelning av de kvarblivande

skolorna efter olika skol typer, vilken förordats, faktiskt och praktiskt skall komma till

utförande samt huruvida omregleringen kan genomföras med bibehållande av den nuvarande

kommunala grunden, eller om denna bör helt eller delvis övergivas och staten

i motsvarande mån träda i stället.

I centralstyrelsens framställning yttras härom följande, varmed även tredje distriktsstyrelsens

skrivelse samstämmer:

»De nuvarande skolbyggnaderna tillhöra de särskilda distriktens landsting och

stadsfullmäktige. Vårt förslag kan därför synas kräva en fullständig omläggning av

äganderätten till dessa skolbyggnader, vare sig de nuvarande grundprinciperna för den

ekonomiska sidan av organisationen skola kvarstå eller ej. Ehuru vi äro övertygade

om att den av oss föreslagna ändringen kan ske, även om skolornas ekonomi fortfarande

som hittills skall vila övervägande på landsting och stadsfullmäktige, anse vi dock

enklast och naturligast vara, att staten övertager dövstumundervisningen i dess helhet

i likhet med vad fallet är rörande blindundervisningen. Målsmän eller, där dessa det

ej kunna, kommunerna hade då att erlägga ett årligt kosthållsbidrag av t. ex. 100

kronor för varje barn, landstingens bidrag borde, med särskild hänsyn till att dessas

utgifter för närvarande äro så höga, sättas till 400 kronor för varje till landstingsområdet

hörande barn, och det övriga skulle bestridas av statsmedel. Dock anse vi, att

kosthållsbidrag icke bör utgå för eleverna i den praktiska fortbildningskursen, enär de

kunna anses där förtjäna sitt kosthåll. Under sådana förhållanden synes det oss ock

lämpligast, att nuvarande skolbyggnaderna med tillhörande inventarier kostnadsfritt

överlämnas åt staten antingen med full äganderätt eller med dispositionsrätt, ungefär

i likhet med vad fallet är i fråga om städernas byggnader för allmänna läroverk. Såsom

ytterligare skäl till att staten borde övertaga dövstumundervisningsväsendet, vilja

vi framhålla, att därav skulle möjliggöras en rättvisare fördelning av kostnaderna därför.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

För närvarande linnes det kommuner, som i oproportionerligt hög grad äro belastade

med utgifter för denna sak. Så betalar t. ex. Malmö stad årligen ända till 2,77G kronor

33 öre för varje i skola intaget barn.»

I slutpunkterna yrkas uti bada framställningarna, att »staten måtte övertaga dövstumundervisningen

efter i huvudsak enahanda grunder, som den förut övertagit blindundervisningen»,

men det ovan anförda visar, att man tänkt sig även eu annan fösning

vara möjlig. Också hava inom centralstyrelsen tre ledamöter reserverat sig. Intet från

själva dövstumundervisningens synpunkt hämtat skäl funnes enligt deras mening för

ändring i den nuvarande anordningen, enligt vilken dövstumundervisningen är en kommunal''angelägenhet,

och vad angår sammanslagning av de nuvarande skolorna till ett

färre antal, kunde enligt deras mening en sådan äga rum även med bibehållande av

den nuvarande anordningen och med tillämpning av § 3 mom. 3 i 1889 års lag, enligt

vilket stadgande Kungl. Maj:t äger att pa framställning av landsting eller stad, som

ej i landsting deltager, i avseende å distriktens omfattning och antal vidtaga de förändringar,

som av omständigheterna kunna påkallas. Beträffande de svagast begåvade

dövstummas avskiljande till en särskilt för dem avsedd anstalt säga sig reservanterna

anse en sådan anordning vara utförbar, utan att staten övertager dövstumundervisningen,

och man får väl antaga att reservanterna, ehuru de ej därom uttala sig, anse

detta sistnämnda vara förhållandet även beträffande specialskolorna för de oegentligt

dövstumma och för fortsättningskursen, i händelse sådana skolor skulle komma till

Vill man bibehålla den nuvarande lagstiftningens kommunala grund, uppstår

frågan, huru man på denna basis skall kunna träffa en anordning, som a ena sidan

skulle upprätthålla två eller eventuellt tre skolor, avsedda för alumner från hela riket,

och å den andra fyra, respektive tre, egentliga distriktsskolor, mottagande barnen från

vart sitt av de särskilda nya distrikt, vari riket skulle bliva indelat. Att de tre eller

fyra stora distrikt, i vilka riket komme att indelas, skulle vart för sig besörja lokaler

och undervisning för de allmänna egentliga distriktsskolorna, vore ju givet. Mindre

klart är däremot, huru förhållandet skulle bliva med de tva eller tre skolor, som oberoende

av distriktsindelningen skulle mottaga sina alumner från hela riket. Om, med

bibehållande av den kommunala grundtanken, elevernas utbildning även vid dessa

skolor skulle bekostas av de särskilda distrikten, vart och ett i fråga om sina dövstumma,

uppkommer spörsmålet, på vilka villkor de nya distrikten skulle så att säga

köpa sio- in i dessa skolor och vem som skulle vara dessa skolors principal. Ville man

för dessas räkning och för att bibehålla den kommunala grunden framkonstruera en ny

kommunal enhet, kunde en sådan väl svårligen komma att omfatta något annat eller

mindre än alla Sveriges landsting samt de städer, som icke deltaga i landsting, tillsammantagna.

I vilket fall som helst uppkommer frågan om grunderna för de inbördes

ekonomiska vidräkningar och utjämningar, som måste antagas bliva nödvändiga

mellan de nuvarande och de blivande kommunala distrikten.

Vill man åter söka frågans fösning enligt den utväg, som i framställningarna

förordas såsom den enklaste, nämligen att staten skulle övertaga dövstumundervisningen

efter i huvudsak samma grunder, enligt vilka den förut övertagit blindundervisuingen,

möta även här frågor, vilkas slutliga avgörande kanske icke är så^närliggande,

° som det vid första påseendet kan tyckas. Här framträda särskilt spörsmålen, pa

vilka villkor statsverket skall för ändamålet bekomma de nuvarande distriktens skolbyggnader

med dessas tillhörigheter samt huruledes det framtida ekonomiska mellankavandet

mellan staten och det kommunala bör ordnas, tv i framställningarna förut
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

sättes, att staten skulle i framtiden erhålla bidrag från orterna.

I de föreliggande skrivelserna ser man icke annat, än att de befintliga distriktsbvggnaderna

skulle utan vidare överlämnas till staten antingen, såsom det°säges, med

full äganderätt eller med dispositionsrätt ungefär i likhet med vad fallet är i fråga om

städernas byggnader för allmänna läroverk. Detta uttalande inrymmer två "högst

olika alternativ, för sa vitt hänvisningen till städerna och dessas läroverkshus avser

och innebär, att framtida underhållet och nybyggnadsskyldigheten beträffande dövstumläroverkens

byggnader icke skulle komma att påvila statsverket utan distrikten, vare

sig de nuvarande eller de blivande. Under antagande, att den uttalade tanken på en

dylik för distrikten alltjämt kvarstående tunga icke kommer att i ärendets behandling

tillvinna sig någon vidare anslutning, torde hänsyn här kunna tagas till ensamt förslaget,

att de nuvarande byggnaderna skulle med full äganderätt lämnas till staten.

I avseende härå borde ju kunna förutsättas, att distrikten, mot förmånen att för

framtiden slippa ansvaret och bestyret med dövstumundervisningen och allenast vara

förpliktade till vissa årsbidrag för eleverna, skulle vara villiga att utan vidare till

staten överlåta sina tillgångar i byggnader och vad till dem hörer. Så alldeles otvivelaktigt

är kanske icke detta. Beträffande vissa av distrikten bleve det nog händelsen,

men tilläventyrs icke i fråga om dem alla, detta beroende därpå, att möjligen ett eller

annat distrikt skulle kunna anse sig, vid överlåtande till statsverket av sina tillhörigheter,

göra ett mera värdefullt tillskott till den blivande samfälligheten än vad förhållandet

vore med ett eller annat av de övriga och fördenskull ville göra anspråk nå

något vederlag i form av ekonomisk ersättning och utjämning. Bleve än dylika anspråk

tillbakavisade, kunde detta dock tänkas kräva sin tid.

över huvud torde vid avgörandet av hithörande spörsmål vis3a svårigheter kunna

uppstå genom det för dövstumfrågau egendomliga förhållandet, att vid°dess lösning

om ändring eller överflyttning kan ifrågakomma av vissa äganderätts- eller eljest privaträttsliga

förhallanden, beträffande vilka ett statsmakternas beslut synes kunna bliva i

mer eller mindre män beroende av vad respektive sakägare kunna vara villiga att

medgiva. Vad särskilt angar skolbyggnaderna inom de nuvarande distrikten, tillkommer

äganderätten distrikten, vilka alltså torde kunna i fråga om byggnaderna eller deras

användning uppställa villkor, dem det beror på distrikten själva att vidhålla eller

eftergiva.

Slutligen kunna nog i fragan om statens övertagande av dövstumväsendet olika

meningar tänkas uppstå rörande det principiella spörsmålet, i vilken omfattning staten

verkligen bör från kommunerna avlyfta den tunga, som hittills huvudsakligen påvilat

dem. Att en utjämning måste ske, så att den nu befintliga och i vissa fall alldeles

oskäliga .olikheten mellan skilda kommunala enheters kostnader för sina dövstumma ej

vidare, far bestå, är uppenbart, men lika otvivelaktigt är måhända icke vad härutöver

finansiellt bör ske och i vilken män staten bör till sig överflytta kostnaden och tungan

för dövstumväsendet i dess helhet. Pa den ståndpunkt, som härutinnan intages, kommer

storleken av de bidrag, som för framtiden skulle till staten utgöras från orterna,

att bero.

Vid den nu lämnade utredningen hava de sakkunniga förutsatt, att genom en

omreglering av dövstumväsendet en skola skulle frigöras och kunna tagas i användning

för här ifrågavarande ändamål. Emellertid hava åtskilliga yrkanden framkommit,

enligt vilka hela det nuvarande antalet skolor skulle bliva behövligt för de dövstummas

räkning. Sa har föreslagits, att den skola, som ej komme att erfordras för undervisningsändamal,

borde användas till asyl för obildbara dövstumma eller för dövstumma

vanföra.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kunjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Härmed må nu vara huru som helst. Även om man får antaga, att en dövstumskola

blir frigjord, är det fördenskull icke sagt, att rätta och lämpligaste användningssättet

för densamma vore dess anlitande för blinda med komplicerat lyte. Den överblivna

anstalten kunde, säges i framställningarna, användas till sinnesslöanstalt, vanföreanstalt

eller annat lämpligt ändamål. Med dessa ord hava användningssätt påpekats,

som visserligen kunna sättas i fråga. Särskilt gäller detta om dess användning för

sinnesslövården. De sakkunniga få härutinnan erinra om vad i förra betänkandet anförts

i fråga om framkomna förslag att bereda anstaltsvård åt vissa slag av sinnesslöa.

I den proposition, som vid 1911 års riksdag framlades om anläggning av ett nytt

hospital vid Strängnäs, hade Kungl. Maj:t föreslagit, att vid hospitalet skulle beredas

250 asylplatser för sådana obildbara sinnesslöa, som vore för omgivningen vådliga.

Riksdagen gillade icke detta senare förslag, men detta därför, att riksdagen ansåg

olämpligt, att den för sådana sinnesslöa nödiga vården skulle förläggas till hospitalen,

vilka enligt riksdagens åsikt borde uteslutande förbehållas de i egentlig mening sinnessjuka.

Å andra sidan förklarade sig riksdagen icke vilja förneka, att det kunde

böra ankomma på staten att i avseende å de fall av idioti, varom fråga vore, bereda

den behövliga vården. Det vill synas, som skulle en frigjord dövstumskola kunna

lämpligen anlitas för berörda ändamål och otvivelaktigt lämpligare än till en anstalt

för blinda med komplicerat lyte.

Slutligen bör framhållas, att det alls icke kan med någon säkerhet antagas att, om

en skolbyggnad frånvinnes dövstumväsendet, detta just skulle bliva den, som ensam kunde

påtänkas för blinda med komplicerade lyten, nämligen Lunds. Både lärarsällskapets

centralstyrelse och tredje distriktets skolstyrelse lämna i sina framställningar så gott

som osagt, vilka av de nuvarande dövstumanstalterna skulle bibehållas och vilken bland

dem följaktligen kunde lösgöras. Centralstyrelsen upptager sin skrivteckenskola utan

att angiva, var den skulle vara belägen; enahanda är förhållandet beträffande dess tilltänkta

fortsättningsskola, och vad angår dess fyra distriktsskolor, lokaliseras dessa icke

i vidare mån, än att de betecknas sålunda: den nordligaste, de två mellersta, varvid

angives, att den ena av dessa skulle vara skolan i Vänersborg, samt den sydligaste. I

distriktsstyrelsens framställning är ämnet berört endast medelst anförande av följande

grunder: de egentligt dövstumma, som undervisas enligt talmetoden, hänvisas till tre

anstalter, eu i norra, en i mellersta och en i södra Sverige, de oegentligt dövstumma

samt skrivteckeneleverna till var sin av de nuvarande centralt belägna dövstumskolorna.

Om platsen för den blivande fortsättningsskolan är ej heller här något uttalande gjort.

Att distriktsindelningsfrågan, i förevarande framställningar så ytterst knapphändigt

berörd, samt i samband därmed frågan, vilka av de befintliga skolanstalterna böra för

ena eller andra skoltypeu begagnas och vilken skall sättas ur bruk, kan komma att

bliva föremål för meningsbrytningar, till detta antagande föranledes man av åtskilligt,

som i ämnet yttras uti det från femte distriktet inkomna memorialet. I varje fall

saknas i handlingarna erforderlig ledning för ett något så när tillförlitligt omdöme,

vilken den dövstumskola är, vars indragning det skall vid omregleringen gälla. Möjligt,

kanske troligast, är, att den skolan icke blir Lunds.

Genom den nu lämnade framställningen hava de sakkunniga sökt att giva en

närmare granskning av tanken på den föreliggande frågans anknytning till spörsmålet

om dövstumväsendets omreglering. De sakkunniga hava sökt göra detta genom att,

med ledning av de i regleringsfrågan inkomna handlingarna, lämna en översikt av de

huvudpunkter, som av omorganisationen beröras så i principiellt som i praktiskt ekonomiskt

avseende, och härmed en ledning för omdömet om huruvida det kan vara rik
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

Särskilt

yttrande av

V. Rydén.

Myn
digheterna.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

tigt att ställa det trängande spörsmål, som bär är å bane, i beroende av den lösning,

dövstumfrågan kan komma att få. Utan att våga uppställa någon som helst beräkning

om den tid, som kan åtgå, innan ett fullständigt organisationsförslag kan bliva

framlagt samt av dem, som i ärendet hava en mer eller mindre omfattande beslutanderätt,

vederbörligen godkänt, och innan — vad som kanske härvidlag icke är minst viktigt

att uppmärksamma — den övergångstid gått till ända, som för dess faktiska och

praktiska utförande torde bliva behövlig, tro sig de sakkunniga hava fullt fog för den

meningen, att den här föreliggande frågan icke bör göras svävande i avbidan härå,

oavsett den ovan framhållna, nära liggande och troliga möjligheten, att när dövstumfrågan

blir löst, utbytet därav blir för den sak, som här är i fråga, rent negativt.

Under instämmande i den slutsats, till vilken de sakkunniga sålunda

kommit, har en medlem av sakkunnignämnden, V. Rydén, i ett till

de sakkunnigas betänkande fogat särskilt yttrande uttalat sig rörande

här berörda spörsmål och därvid anfört:

Inom sakkunnignämnden har jag i det längsta företrätt den uppfattningen, att

förevarande anstaltsfråga om möjligt bort lösas på det sättet, att en av de nuvarande

dövstumskolorna för ändamålet apterades. Huvudmotiven för denna ståndpunkt hava varit

dels en önskan att kunna på ett för det allmänna billigast möjliga sätt tillgodose det

trängande behovet av fullt tillfredsställande vård för de blinda med komplicerat lyte,

dels ock en bestämd förvissning, att dövstumväsendets omorganisation efter mera rationella

grunder kan och måste inom den allra närmaste tiden genomföras. Ehuru jag

visst icke kan i allo instämma i de uttalanden, som de sakkunnigas majoritet gjort

beträffande blindanstaltsfrågaus anknytning till frågan om dövstumväsendets reformering,

eller över huvud taget kan dela majoritetens pessimistiska syn på möjligheten

att fä till stånd en snar iösniug av sistnämnda fråga, vågar jag dock icke bestrida,

att en sammankoppling av de båda spörsmålen lian innebära en bestämd risk för att

blindfrågans ordnande kommer att bliva undanskjutet på ett sätt, som skulle vara mycket

olyckligt. Då nu en lösning av denna fråga erbjuder sig på så väsentligt billigare

villkor än i det tidigare förslaget, och då därtill de sakkunniga påvisat en annan ändamålsenlig

användning av den dövstumskola, som vid en blivande omorganisation eventuellt

kan komma att bliva ledig, har jag funnit mig böra biträda det i bär föreliggande

betänkande avgivna förslag.

I samband härmed betonar Rydén det stora behov av dövstumväsendets

reformering, som föreligger, och uttalar sin förhoppning, att arbetet

härmed måtte så bedrivas, att en lösning även av denna fråga måtte bliva

en snar verklighet.

Av de i ärendet hörda myndigheterna hava endast medicinalstyrelsen

och folkskolöverstyrelsen vidrört spörsmålet om en anknytning av här berörda

anstaltsfråga till frågan om dövstumväsendets omorganisation. Folkskolöverstyrelsen

har i sammanhang härmed även uttalat sig om möjligheterna

av en sammankoppling med någon annan gren av abnormväsendet.

*

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts 1Säd. Proposition Pr 105.

Medicinalstyrelsen anför:

De av de sakkunniga anförda skälen mot anstaltens möjliga förläggande till någon

för sitt nuvarande ändamål framdeles eventuellt icke erforderlig dövstumskola

synas styrelsen vara synnerligen övertygande, och det måste anses vara för nu föreliggande

frågas lösning mycket olyckligt, om den skulle ställas i beroende av dövsturnundervisniugens

ordnande och möjligheten av Lunds dövstumskolas frigörande

från sitt nuvarande ändamål.

Folkskolöverstyrelsen har yttrat:

Beträffande den lämpliga tidpunkten för statens ingripande på ifrågavarande område

har av de sakkunniga framhållits, att det steg på abnormvårdens område, som

nu ifrågasattes, utgör en organisk anslutning till och ett fullföljande av den redan

skedda utvecklingen. Ett uppskov därmed skulle kunna försvaras allenast under, den

förutsättningen, att en sammankoppling av nu berörda spörsmål med organisationsfrågor

inom andra grenar av abnormväsendet vore nödig eller lämplig.

I det först avgivna sakkunnigbetänkandet har visats, att ett sammanförande av

här berörda abnorma med de sinnesslöa icke med fördel kan genomföras, vare sig ur

rent organisatorisk synpunkt eller med hänsyn till arten av den vard, nämnda grupper

av abnorma behöva.

Att icke en sammankoppling av nu förevarande spörsmål med frågan om en

omorganisation av dövstumundervisningen kan anses rådlig har i det senare betänkandet

med all önskvärd tydlighet ådagalagts. I fråga härom vill överstyrelsen blott

ytterligare understryka de sakkunnigas påvisande av att, även om en dövstumskola kan

bliva ledig, man utan svårighet kan finna användning därför exempelvis till en anstalt

ör obildbara, för omgivningen vådliga sinnesslöa, för vilket ändamål densamma skulle

vara väsentligt mera lämpad än till en anstalt för blinda med komplicerat lyte.

Slutligen skulle man kunna tänka sig den möjligheten, att de blinda, vilka här

äro i fråga, borde sammanföras med övriga blinda. Att dessa båda grupper ej lämpligen

kunna gemensamt vårdas och utbildas har dock erfarenheten adagalagt. De

blinda med komplicerat lyte skulle fördröja eller förhindra de övriga blindas utveckling

och för egen del icke få det slags utbildning, de behöva. Gång efter annan har man

varit nödsakad att från blindskolorna avskilja blinda, vilka befunnits lida även av

annat lyte och vilka, då så varit möjligt, överlämnats till skolhemmet i Vänersborg.

Under alla omständigheter skulle erfordras nya byggnader för de nya alumnerna. Pa

blindskolans i Växjö tomt tinnes icke utrymme för ytterligare byggnader. Och att

uppföra sådana på blindinstitutets nuvarande område vid Tomteboda skulle vara föga

välbetänkt, då platsen, såsom i hög grad besvärad av sot, är för sitt ändamål föga

tjänlig och man dessutom står inför möjligheten av att nödgas förflytta hela institutet

på grund av statens järnvägars behov av markförvärv från tomten för utvidgning

av sitt spårsystem. Då såsom nämnts ett särskilt byggnadskomplex med nödvändighet

erfordras för de blinda med komplicerat lyte, skulle i varje fall någon besparing i

byggnadskostnader icke kunna uppstå genom eu sådan sammankoppling, liksom icke

heller någon egentlig minskning i administrationskostnaderna kunde därav förväntas.

Såvitt överstyrelsen kunnat finna, föreligga således ej ur synpunkten av abnormväsendets

ändamålsenliga organisation i det hela nagra verkligt bärkraftiga skal för

ett uppskov med det slutgiltiga ordnandet av frågan om statens övertagande av vården

utav här ifrågavarande blinda. Då därjämte behovet uppenbarligen är trängande och

s. 56 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Sofiaanstaltens belägenhet med varje dag blir allt vanskligare, finner överstyrelsen det

högeligen önskvärt, att frågan utan dröjsmål måtte bringas till lösning, på det sätt

att erforderliga åtgärder för statens övertagande av Sofiaanstalten och dess alumner

omedelbart vidtagas.

Att de förändrade förhållanden, som under de senare åren inträtt på

dövstumundervisningens område, påfordra en omreglering av denna undervisning,

synes framgå av allt, som därom framkommit. Likaså synes det icke

vara uteslutet, att denna omreglering bör medföra en koncentration till ett

färre antal läroanstalter än det nuvarande, varigenom någon dövstumskola

kan tänkas bliva disponibel för annat ändamål. Då nu samtidigt härmed

på ett annat område av abnormväsendet behov framträtt av en anstalt,

till omfånget jämförlig med en dövstumskola, ligger ju, såsom jag redan

antytt, den tanken synnerligen nära, att någon åtgärd för tillgodoseende

av sistnämnda behov ej borde vidtagas, innan det blivit utrett, om icke

på nyss angivna sätt en dövstumskola kan frigöras och komma till användning

därför. Därigenom borde ju avsevärda besparingar kunna göras.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, ansåg sig redan den

första sakkunnignämnden efter prövning av frågan böra avvisa en sådan

plan. Den fann nämligen, att av de befintliga dövstumskolorna allenast

den i Lund skulle kunna bliva användbar för det ändamål, varom här är

fråga, men att det icke vore sannolikt, att denna skola skulle kunna förvärvas

därför.

Den senare sakkunnignämnden har nu tagit denna sak under ny omprövning.

Nämnden har därvid funnit, att frågan om en omreglering av dövstumundervisningen

i sig innesluter en mångfald spörsmål av såväl metodisk

som organisatorisk och ekonomisk art, om vilka vitt skilda meningar råda,

samt att man med hänsyn härtill näppeligen torde kunna förvänta en

omedelbar lösning av nämnda fråga. Under dessa förhållanden är

det givet, att därest frågan om beredande av ordnad anstaltsvård för blinda

med komplicerat lyte skulle ställas i beroende av spörsmålet om dövstumundervisningens

omreglering, detta kommer att föranleda ytterligare dröjsmål

med tillgodoseendet av det överhängande behov av dylik anstaltsvård,

som uppenbarligen är för handen.

Aven den ledamot i den senare sakkunnignämnden, som icke deltagit

i den förra nämndens förhandlingar och vilken från början varit en avgjord

anhängare av tanken på en sådan sammankoppling av de båda spörsmålen,

som nyss angivits, har efter närmare prövning av saken kommit

till den uppfattningen, att en dylik sammankoppling kunde innebära en

bestämd risk för att blindfrågans ordnande komme att bliva undanskjutet

på ett sätt, som skulle vara mycket olyckligt. Och han har kommit till

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 195.

denna mening, oaktat han hyser en mera optimistisk uppfattning än de

övriga sakkunniga rörande möjligheterna att åvägabringa en skyndsam omorganisation

av dövstuinväsendet.

överväger man närmare å ena sidan dövstumfrågans komplicerade

och otvivelaktigt ganska svårlösta beskaffenhet samt å andra sidan den

ytterst vanskliga belägenhet, vari den enskilda vårdanstalten för blinda

dövstumma och blinda sinnesslöa uppenbarligen befinner sig, och det behov

av skyndsamt ingripande, som därför råder på detta område, synes man

mig svårligen kunna komma till annan slutsats än den, de sakkunniga uttalat:

en sammankoppling av de båda här berörda spörsmålen skulle kunna

bliva synnerligen olycklig.

Härtill kommer nu — och denna synpunkt är för mig avgörande —

att genom den framlagda utredningen flera behj ärtans värda behov blivit

påvisade inom abnormväsendets område, för vilka den dövstumskola, som

möjligen kan bliva disponibel, skulle kunna finna användning och för vilka

den skulle bättre lämpa sig än för här ifrågavarande ändamål. Då man alltså

ej behöver befara, att man efter en omreglering av dövstumväsendet skulle

komma att disponera över en anläggning, för vilken skulle saknas lämplig

användning, synes mig varje verkligt vägande skäl hava bortfallit för en

sammankoppling av de båda spörsmål, om vilka här är fråga.

Att man icke heller lämpligen kan tänka sig en anknytning med den

möjligen uppkommande frågan om en förflyttning av blindinstitutet har

påvisats av folkskolöverstyrelsen.

Den slutsats, som synes mig framgå av alla i detta ämne gjorda

^överväganden, är alltså den, att frågan om beredande av nödig vård åt de

blinda med komplicerat lyte icke kan på annat sätt vinna en tillfredsställande

lösning, än att en för ändamålet avpassad anstalt omedelbart uppföres

å därför lämplig plats.

I detta sammanhang vill jag uttala, att jag fullständigt delar det av

en bland de sakkunniga framhållna önskemålet, att en omorganisation av dövstumväsendet

måtte, så snart ske kan, genomföras, ävensom att jag vill

göra vad på mig kan ankomma, för att den utredning av detta spörsmål,

som blivit igångsatt, måtte så skyndsamt som möjligt föras till sitt

slut.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 138 käft. (Nr 105.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

7. Allmänna grunder för en av staten anordnad an~

staltsvård. Statens övertagande av drottning

Sofias stiftelse.

Innan jag övergår till en redogörelse för de sakkunnigas utredningar

och förslag rörande den vårdanstalt för blinda med komplicerat lyte, vilken

enligt det nyss anförda synes böra av staten upprättas såsom en ersättning

för den nu förefintliga enskilda vårdanstalten, har jag att beröra

ett par spörsmål av mera principiell innebörd, vilka i detta sammanhang

böra upptagas till skärskådande. Det förra av dessa spörsmål rör sig

därom, huruvida i samband med vårdanstaltens inrättande skoltvång bör

stadgas för ifrågavarande abnorma. Det andra spörsmålet avser fördelningen

av omkostnaderna för vårdanstaltens underhåll.

o

Därjämte torde frågan om statens övertagande av Sofiaanstaltens tillgångar

höra närmare övervägas.

Obligatorisk

undervisning.

De sakkunniga.

Rörande frågan om införande av skoltvång anföra de sakkunniga:

O O O

Såsom tidigare framhållits, är inom vårt land obligatorisk undervisning stadgad

för sådana, som äro enbart blinda eller enbart dövstumma. För sinnesslöa är däremot

icke något skoltvång föreskrivet. Fråga är nu, om för de grupper av blinda, vilka

skulle tillhöra anstalten i fråga, någon motsvarighet bör stadgas till vad som gäller i

fråga om skolplikt för andra blinda och för dövstumma.

Dövstumkommittén ansåg på sin tid skoltvång böra gälla även för blinda dövstumma,

och blindkommittén ansåg, att de blinda sinnesslöa, som vore bildbara, borde

vara underkastade obligatorisk undervisning. Sådan skolplikt ville ock andesvagkomraittén

få genomförd för bildbara sinnesslöa i allmänhet. Kommittéernas åsikter härutinnan

hava emellertid icke vunnit förverkligande, såsom av den tidigare lämnade

historiken framgår.

Skulle nu i fråga om den blivande statsanstaltens skyddslingar någon tvångsföreskrift

uppställas, skulle den påtagligen icke kunna komma att avse andra än de

bildbara och väl ej heller komma att gälla dessa i vidare mån än beträffande den

egentliga skoltiden, däremot icke deras fortsatta utbildning inom arbetshem. För de

obiidbara — asylisterna — kan svårligen något tvång i förevarande avseende föreskrivas.

Man skulle då med kanske äu större skäl kunna framställa yrkande om

tvångsinternering av alla sinnessjuka, som äro i behov av sluten anstaltsvård. Sådan

kan utvecklingen av samhällets resurser en gång bliva, att en nödig omvårdnad bjudes

de hjälplösaste, icke endast såsom en fritt tillhandahållen förmån utan jämväl såsom

en — om den ej godvilligt begagnas — tvångsvis ålagd hjälp. Men efter nuvarande förhållanden

lärer något sådant icke kunna fordras. Också ansåg på sin tid andesvagkommittén,

att det icke kunde bliva tal om vad kommittén kallade asyltvång. Eu tvångsföreskrift

torde därför på förevarande område kunna ifrågasättas endast för de bildbara och

detta — i analogi med vad som gäller de enbart blinda eller de enbart dövstumma

— väl endast för någon begränsad tid, den under yngre år infallande egentliga lärotiden,

således icke i fråga om arbetshemmet och den därstädes fortsatta utbildningen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Tvivelsutan finnas göda grunder att, även i förevarande fall, payrka, att den

egentliga skolkursen bleve obligatorisk. För de bildbara bland de grupper av blinda,

varom här är fråga, finnes helt visst ett lika stort behov att fa undervisning som för

de abnorma, för vilka sådan är uttryckligen anbefalld; och det allmännas intresse av

att de icke bliva lämnade utan den behövliga undervisningen är, även om bildningsresultatet

icke kan bliva jämförligt med det, som ernås inom dövstum- och blindskolorna,

dock tillräckligt talande för att med fog må frågas, om ej en motsvarighet

till det eljest föreskrivna skoltvånget bör även här genomföras.

Om denna fråga kan dock sägas, att den torde vara något för tidigt väckt,

detta i följd av sambandet med vissa andra likartade frågor, som ännu äro svävande,

Om man stadgade undervisningstvång för bildbara blinda sinnesslöa, kunde spörjas,

varför sådant tvång skulle stadgas för dem, medan seende bildbara sinnesslöa icke

ännu omhändertagas till obligatorisk undervisning. Att tvångsvis taga hand om blinda

epileptici till undervisning och uppfostran kunde synas främmande, då seende epileptiei,

som icke kunna bevista allmän läroanstalt, lämnas utan någon tvungen skolvård. Alldeles

avgörande äro kanske icke dessa invändningsvis tänkta spörsmål, da säregna

skiljaktigheter kunde tänkas medföra olikhet i förevarande avseende, detta särskilt

beträffande de blinda dövstumma, för vilka ett skotvång kunde finnas vara särskilt

och i främsta rummet påkallat. Att göra eu dylik särskiijniug eller utbrytning torde

dock knappast vara lämpligt, och de sakkunniga hålla ock för sin del före,, att något

krav på undervisningstvång icke bör på detta område, till någon del eller i dess helhet,

nu uppställas. Härvid är för de sakkunniga jämväl det praktiska motivet bestämmande,

att man bör vakta sig för att stadga tvångsintagning, med mindre man har

visshet, att den anstalt, man anlägger, under alla förhållanden bleve tillräcklig för det

antal alumner, dem man tvångsvis ditbeordrade. Att några fullt tillförlitliga beräkningar

om antalet blinda med komplicerat lyte icke nu kunna uppställas, ta de sakkunniga

tillfälle att något längre fram ådagalägga. I följd därav blir .det nödigt att

åt den tilltänkta anstalten giva ett mått, bestämt efter vad man tror sig kunna ungefärligen

beräkna. Skulle den visa sig bliva för . knappt tilltagen, må det bliva en

fråga att efter framtida råd och lägenhet bedöma, i vad män den bör utvidgas. Men

man skulle hava från början allt för mycket bundit sina händer, om man stadgade

tvångsintagning. De sakkunniga vilja i detta hänseende erinra om huruledes det

dröjde ganska° länge, från det blindundervisningen av statsmakterna erkändes böra

byggas på skolpliktighetens grund och till dess sådan skolplikt blev i lag stadgad.

Detta skedde icke, förrän man efter närmare vunnen erfarenhet kunde fullt överse

vad man genom tvångsföreskrifter åtog sig.

I denna del av ärendet hava de hörda myndigheterna icke framställt

några anmärkningar mot de sakkunnigas uttalande.

Icke heller jag finner anledning föreligga att för närvarande ifrågasätta införande

av obligatorisk undervisning för sådana abnorma, om vilka här är fråga.

Beträffande spörsmålet om lämplig fördelning av omkostnaderna för

den föreslagna anstaltsvården yttra de sakkunniga;

Om staten ikläder sig omsorgen att omedelbart tillhandahålla nödig uppfostran

och vård åt de blinda, som äro dövstumma eller sinnesslöa eller vilkas lyte är på

Myndig
heterna.

Departe
mentschefen.

Omkostnads
frågan.

De sakk

unniga.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

annat sätt komplicerat, är därmed icke sagt, att staten skall ensam vidkännas all

kostnad för ändamålet.

I fråga om dövstumundervisningen, där kommunala institutioner ansvara för

själva institutionerna och deras vidmakthållande, lämnar staten ett årligt bidrag, beräknat

till visst belopp för varje elev, och vederbörande landsting eller stadsfullmäktige

i städer, som ej i landsting deltaga, äga bestämma en viss årlig avgift, med

vilken föräldrar eller målsmän böra bidraga till eu del av elevens kosthåll vid skolan,

åliggande det respektive fattigvårdssambälle att härutinnan understödja de föräldrar

eller målsmän, som icke äga tillgång till avgiftens erläggande. Beträffande blinda i

allmänhet gäller, enligt lagen angående blindundervisningen §§ 5 och 6, att för vart

och ett blint barn, som på grund av bestämmelserna i lagen är intaget i på statens

bekostnad upprättad läroanstalt för blinda, vare sig förskola eller institut, skall av

vederbörande landstingsområde eller stad, som ej i landsting deltager, erläggas en

årlig avgift av 300 kronor, ägande respektive landsting eller stad att för varje till

dess område hörande sådant barn bestämma en viss årlig avgift, med vilken föräldrar

eller målsmän skola bidraga till betäckande av kostnaderna för barnets vistelse vid

läroanstalten, med rätt för de föräldrar eller målsmän, vilka icke äga tillgång till

avgiftens erläggande, att genom fattigvårdens försorg härutinnan få understöd.

Att även på det område av abnormvården, som här är i fråga, eu kostnadsfördelning

bör äga rum, torde utan vidare vara givet; och då saken här gäller blinda,

fast med komplicerat lyte, framställer sig naturligen den frågan, om ej med kostnadsfördelningen

just bör förhållas enligt de grunder, som gälla för övriga blinda, och

samma årsavgift, som utgar för blinda utan annat lyte, jämväl fastställas för de

blinda, om vilka här är fråga. De sakkunniga tro ock, att saken bäst och lämpligast

ordnas på sådant sätt.

Mot en genomsnittsavgift, lika för alla blinda i vilken anstalt de än äro intagna,

skulle kunna sägas, att avgiften bleve väl hög vid den nu tillärnade statsaustaiten

relativt till blindläroverken. Sant är ju, att tör asylisterna inom den förstnämnda

anstalten dennas årliga omkostnader måste vara lägre än vad förhållandet är med

blindläroverkens kostnad för sina _ elever, då för dessa är anordnad en undervisning,

som icke meddelas de obildbara. Å andra sidan kräver den undervisning, som lämnas

de bildbara inom den anstalt, som här är i fråga, i vissa avseenden en proportionsvis

drygare kostnad än undervisning av de blinda, som i övrigt äro normala, därigenom

att de förras undervisning måste i så väsentlig omfattning göras individuell. Skulle

man söka att göra bidragsavgiften olika med hänsyn till den olika totalkostnaden för

olika grupper av blinda, skulle man rätteligen föranledas till uppställande av olika

betalningskategorier ej blott mellan de vanliga blindläroverken å ena sidan samt den

nu ifrågasätta anstalten a den andra utan ock beträffande de olika avdelningarna —

egentlig skolavdelning, arbetshem och asyl — inom denna sistnämnda. Tanken på

eu avgiftsgradation omfattades på sin tid av blindkommittén, vilken föreslog, att avgiften

skulle utgöra 300 kronor vid blindskola och 350 kronor vid blindinstitut, men

denna särskiljning blev icke genomförd; avgiften blev för ena som andra fallet 300

kronor.

Det praktiska motiv, som härvid varit bestämmande, har sin givna tillämpning

i föreliggande fall. Onekligen innebär det från allmän synpunkt sett eu förmån, att

eu sak sådan som den förevarande blir ordnad efter en i möjligaste män enhetlig reglering;

och önskvärdheten härav gör sig särskilt gällande på det speciella område av

den offentliga blindvården, som nu skulle tillkomma. Utskrivning från blindskola till

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kunyl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 195.

anstalten för sinnesslöa blinda måste tänkas icke sällan förekomma. Till olika belopp

bestämda avgifter skulle innebära olägenheter, helst om överflyttning skedde under

pågående läsår eller termin; enahanda bleve förhållandet — därest skilda avgifter

vore fastställda för de särskilda avdelningarna inom den nya abnormaustalten — vid

omflyttning mellan dessa avdelningar. Ått en och samma avgift blir fastställd för

alla blinda, som få tillgodonjuta den av staten tillhandahållna anstaltsvården, synes

för den skull enklast och mest tilltalande.

Att avgiftens föreslagna belopp, 300 kronor, skulle i och för sig vara för mycket

betungande, lärer ej med fog kunna sägas, då beloppet icke överstiger den lägsta

avgift, som redan blindkommittéu för mera än trettio är sedan föreslog för dem, som

undervisas i blindläroanstalt, och då utväg till en efter omständigheterna avpassad

utjämning och fördelning ligger i den regressrätt till föräldrar eller målsmän, som

landstingen och de städer, vilka icke deltaga i landsting, skulle få sig tillerkänd,

likasom ock i fattigvårdssamkällenas skyldighet att vid behov understödja föräldrarna

eller målsmännen. Att vid den tillärnade nya anstalten bidragsplikteu skulle avse

ej endast — såsom eljest i fråga om de blinda — en till några få år begränsad

lärotid utan i regeln komma att omfatta skyddslingens hela livstid, lärer icke väcka

någon betänklighet.

Om den av de sakkunniga nu uttalade meningen gillas, framställer sig frågan,

vilket närmare innehåll en bestämmelse härom bör hava och huruledes den bör komma

till stånd.

Man kunde ifrågasätta en föreskrift av innehåll, att när inträde vid anstalten

söktes, det skulle visas, att vederbörande landsting eller stadsfullmäktige åtagit sig

att för den blinde i fråga lämna det årsbidrag, som fordrades. Ett dylikt åtagande

kunde naturligen vara av vederbörande kommunalmyndighet gjort vare sig genom

beslut av mera allmän inuebörd, avseende över huvud alla sådana blinda, som från

dess område inkomme i anstalten, eller genom utfästelse för det särskilda fallet.

Med en dylik föreskrift bleve det beroende på de särskilda kommunala korporationernas

eget bestämmande, huruvida de ville lämna bidrag för sina ifrågavarande

blinda. De sakkunniga hålla före, att sagda korporationer icke skulle undandraga sig

vad man av dem förväntade, men tro dock icke, att det angivna sättet vore lämpligt.

Riktigast är tvivelsutan att, såsom beträffande andra blinda, göra det kommunala bidraget

obligatoriskt.

Häremot kunde kanske invändas, att ett bidragstvång skulle förutsätta anstaltstvång

och att, när man ej vill göra anstaltsvården oligatorisk, det vore oriktigt att

stadga skyldighet att utgöra bidrag. De sakkunniga tro dock, att varken formellt eller

i sak en dylik invändning är befogad.

1 förra avseendet synes icke någon oegentlighet vidlåda en bestämmelse, som

innehölle, att om inträde vid den ifrågavarande anstalten vunnits för någon blind

med komplicerat lyte, det skulle åligga det landsting eller — beträffande städer som

ej deltaga i landsting — den stad, inom vars område den blinde är hemmahörande, att

utgöra årsbidraget i fråga. I sak skulle föreskriften helt visst hava den gagneliga

verkan, att befintliga fall av komplicerad blindhet verkligen blev anmälda och inträde

för dem sökt. Att den å andra sidan skulle kunna medföra olägenhet därutinuan,

att inträde kunde komma att sökas och medgivas i vidsträcktare mån, än som vore

fullt riktigt, är tvivelsutan icke att befara.

En borgen härutinnan är, att den prövning, som inträdesansökningar naturligen

skola undergå, med fog kan antagas bliva särskilt sakkunnig och samvetsgrann, från
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

Myndigheter
na.

62 Kungl. Maj:t.s Nåd. Proposition Nr 195.

sett att med den begränsning av platstillgången, som säkerligen alltid kommer att förefinnas,

all ödslande liberalitet vid inträdesprövningen är faktiskt utesluten. För övrigt

kan det, med hänsyn till det begränsade antalet över huvud av blinda med komplicerat

lyte, aldrig för de särskilda kommunalenheterna komma att röra sig om annat än ett

för deras budget relativt föga betydande belopp.

En fördel, om bidragen göras obligatoriska på angivet sätt, ligger i den enkelhet,

som saken därmed vinner, och den frihet från all tyngande omgång, som erhålles

därigenom, att intagning kan ske utan minutiös och omständlig prövning av ansvarsförbindelser

och dylikt. Dessutom erhålla, därest bidragens utgörande blir på föreslaget

sätt obligatoriskt, de kommunala korporationerna en förmån, som icke skulle

komma dem till del, om deras bidrag utginge blott i mån av deras eget godvilliga

beslut. I senare fallet vore det svårt att utfinna någon form, som på lämpligt sätt

löste frågan om fattigvårdssamhällenas eller respektive målsmäns meddelaktighet gentemot

landstingen i bidragens utgörande. Göres åter bidraget obligatoriskt för landstingen

och städerna, löser sig denna fråga lätt i enlighet med de grunder, som innehållas

i blindlagens 5 och 6 §§.

Den förra sakkunnignämnden har utarbetat och i sitt betänkande

framlagt förslag till lag angående kostnadsbidrag för vård av vissa blinda.

Rörande en lämplig fördelning av kostnaderna för den föreslagna

anstaltsvården hava bland de hörda myndigheterna följande uttalat sig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län har anfört:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle staten icke enbart vidkännas kostnaden för

de i den av staten upprättade anstalten intagna skyddslingar, utan skulle det åligga

landsting, inom vars område de blinda äro hemmahörande, eller, då de äro från stad,

som icke deltager i landsting, staden att bidraga med viss årlig avgift.

Vidkommande detta län har landstinget sedan flera år tillbaka lämnat bidrag

för å anstalten i Vänersborg intagna barn. Sålunda bidrager landstinget för år 1913

med följande belopp för obemedlade barn från landstingsområdet, som vunnit eller

vunne inträde vid anstalten, nämligen dels för undervisning och vård 250 kronor för

varje barn, intaget i skolavdelningen, 200 kronor för varje barn, intaget i arbetsbemmet,

och 150 kronor för varje barn, intaget i asylen, dels för erläggande av inträdesavgift

200 kronor en gång för alla.

Då redan landsting och de städer, varom nu är fråga, i allmänhet lära lämna

bidrag för de å anstalten intagna, torde med den regressrätt, desamma jämlikt de

sakkunnigas förslag skulle i viss mån äga hos den blindes föräldrar eller målsman

eller, därest dessa sakna tillgång, vederbörande fattigvårdssamhälle, det ifrågasatta

bidraget icke bliva i någon nämnvärd mån betungande.

Att den anpart i kostnaderna, som enligt förslaget skulle komma att

påvila landstingen, icke synes bliva alltför betungande vitsordas av Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län, och Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Kalmar län finner det riktigt, att en kostnadsfördelning mellan

staten, landstingen och enskilda äger rum ungefärligen efter de grunder,

som enligt lagen om blindundervisningen gälla beträffande blinda i

allmänhet.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

c

Rektor G. Astrand vid institutet och förskolan för blinda å Tomteboda

anser det samband med övriga blindskolor, de sakkunniga velat

åstadkomma genom att avgifterna skulle göras lika på båda ställena och

utgå från samma håll, vara av stor vikt för att underlätta ett barns överflyttande

från en art av anstalt till en annan.

Däremot har Kungl. Maj ds befallningshavande i Gottlands län — som

icke i övrigt har något att erinra mot förslaget, att det genom lag skulle

åläggas landsting och stad, som ej i landsting deltager, att erlägga viss

årlig; avgift för å anstalten intagna blinda — uttalat, att den ifrågasatta

avgiften, 300 kronor, särskilt med hänsyn därtill, att anstalts vår den ej

vore ämnad att bliva obligatorisk samt att de blinda skulle komma att

vistas å anstalten under hela sin levnad, syntes vara väl hög.

Någon berättigad invändning synes mig näppeligen kunna göras mot

de sakkunnigas förslag, att kostnaderna för vården i den föreslagna anstalten,

därest en sådan varder av staten upprättad, skola fördelas mellan

staten, landstingen och de enskilda. En dylik omkostnadsfördelning äger

ju i ena eller andra formen rum beträffande andra grupper av abnorma.

De skäl, som anförts av de sakkunniga och ytterligare betonats av rektorn

vid blindinstitutet, synas tala för att avgiften blir densamma som för

andra blinda samt att bidragsskyldigheten fastslås genom lag. Vad av

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Gottlands län anförts rörande det föreslagna

avgiftsbeloppet torde näppeligen, gent émot vad från andra håll

uttalats, kunna tillmätas någon avgörande betydelse.

Såsom av de sakkunniga i annat sammanhang påpekats, torde emellertid

frågan om de kommunala korporationernas deltagande i anstaltens årskostnader

hava det naturliga samband med frågan om anstaltens årliga

utgiftsstat, att den lämpligast får sitt avgörande i samband med sistnämnda

spörsmål. Då framställning till riksdagen rörande anstaltens utgiftsstat

nu icke kan ske, torde alltså förslaget om kostnadsfördelningen

för närvarande icke böra företagas till slutlig prövning.

Uti den i början av min framställning berörda underdåniga skrivelse

från styrelsen för drottning Sofias stiftelse, vilken föranlett den i ärendet

gjorda utredningen, har styrelsen, under förutsättning att staten Övertoge

vården av de abnorma, för vilka skolhemmet i Vänersborg är avsett, hemställt,

att stiftelsen och vårdanstalten med dess tillgångar måtte övertagas

av staten i samband därmed, att anslag till uppförande av för densamma

nödiga byggnader utverkades av riksdagen. Beträffande formerna och villkoren

för den sålunda föreslagna överlåtelsen förefinnas, såsom redan i det

föregående är antytt, vissa föreskrifter i stiftelsens reglemente.

Departe
mentschefen.

Statens övertagande

av

drottning

Sofias stiftelse.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kung1. Maj:ts JSåd. Proposition Nr 195.

Enligt vad förut meddelats, hade nämnda tillgångar i fastighet, inventarier,

fonder eller kontanta medel vid slutet av år 1913 ett bokfört värde av

129,984 kronor 17 öre, vartill, såsom likaledes förut omtalats, kommer

ett mindre tomtområde, avsett för skyddslingarnas sommarvistelse.

Rörande det av styrelsen gjorda erbjudandet har i det första sakkunnigbetänkandet

anförts:

.Det i ärendet gjorda erbjudandet, att staten skulle övertaga Sofiastiftelsens

och dithörande anstalts tillgångar, torde ock påkalla ett särskilt beslut och förklarande

från statens sida.

Vad angår drottning Sofias stiftelse i egentlig och inskränkt bemärkelse samt

den samma stiftelse tillhöriga egendom inträder uppenbarligen, därest staten till uppfostran

och vård omhändertager de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa, det i

10 § av stiftelsens reglemente förutsatta fall eller att stiftelsen blir för det därmed

avsedda ändamål obehövlig. I sådant fåll skola, enligt nämnda §, stiftelsens fasta

egendom och övriga tillhörigheter användas till asyl för äldre blinda dövstumma.

Prövningen, huruvida stiftelsen blivit för sitt ändamål obehövlig, tillhör den i samma

§ omförmälda nämnd, vilken ock, beträffande användningen av stiftelsens tillgångar

till asyl för äldre blinda dövstumma, har att bestämma om sättet och villkoren härför.

Stiftelsens styrelse i dess uti detta ärende gjorda underdåniga framställning förutsätter

givetvis, att därest staten nu omhändertager de blinda dövstumma och de

blinda sinnesslöa på avsett sätt, nämnden skall finna stiftelsen vara för sitt ändamål

obehövlig likasom ock att nämnden skall finna realiserandet av den i meranämnda §

omförmälda asvlvården lämpligast ske på sådant sätt, att stiftelsens tillgångar överlämnas

till staten, mot det att denna åtager sig att besörja asylvården i fråga.

Härvid har naturligen ock förutsatts, att nämnden icke kommer att kräva, att

just samma fastighet, som stiftelsen nu äger, skall bliva för ändamålet använd.

I sådant fall skulle staten bliva bunden att framdeles vidhålla just Vänersborgsfastiglieten

till dylik asyl, vilket vore så mycket mera olämpligt, som asylen då skulle mista

det omedelbara sammanhanget med statsanstalten i övrigt, oavsett att berörda fastighet,

såsom varande en träbyggnad, icke bör längre än oundgängligen nödigt behållas

att hysa sådana, som äro på en gång blinda och döva och alltså vid möjlig eldfara

ytterst hjälplösa. Styrelsen har i stället tänkt sig, att nämnden skall finna riktigast

vara, att stiftelsens fastighet och övriga egendom överlämnas till fritt förfogande av

staten, mot det att denna på lämpligt sätt bereder den meranämnda asylvården.

Dessa sina förutsättningar har styrelsen påtagligen kunnat med allt fog uppställa;

och i den tillärnade statsanstaltens plan ingår ju ock att omhändertaga skyddslingarna

även för deras ålderdom.

När staten övertager stiftelsens egendom, bör alltså detta ske under åtagande

att fullgöra den förpliktelse, vartill — såsom nu angivits — stiftelsens reglemente

föranleder. Utom den förpliktelse, som sålunda framgår ur reglementet, finnes beträffande

en särskild del av stiftelsens egendom ett donationsvillkor uppställt, nämligen

rörande det från givare, som önskat vara okänd, härrörande legat å ursprungligen

5,000 kronor, som förut omförmälts. Om detta legat är den negativa bestämmelsen given,

att det icke får användas för byggnadsändamål. Legatet bör fördenskull, omhändertaget

av staten, komma till sådan användning, som kan antagas överensstämma med

givarens avsikter.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

Det nu anförda gäller, såsom sagt, den egentliga Sofiastiftelsen och dess tillgångar.

Vad angår den egendom, som särskilt tillhör den till stiftelsen hörande

anstalten med dess olika avdelningar, består denna egendom, såsom tidigare omnämnts,

till större delen av inventarier och endast till mindre delen av kontanta medel. Om

denna egendom gälla, efter vad de sakkunniga inhämtat, inga andra särskilda villkor

eller förbehåll än dels det, som, beträffande asylens å deposition insatta 5,500 kronor,

möjligen kan anses ligga i den till respektive landsting gjorda, i det föregående omförmälda

utfästelsen att behålla sistberörda medel oförminskade och endast använda

räntan, dels det förbehåll, som beträffande den s. k. Slöörska julklappsfonden finnes

antytt i själva benämningen. Övriga små fonder äro fritt bildade av och inom anstalten

utan någon för deras användning bindande bestämmelse.

I den män alltså särskilda förbehåll eller villkor kunna vara fastade vid den

egendom, staten kommer att från stiftelsen eller dess anstalt övertaga, bör följaktligen

från statsverkets sida förklarande lämnas om förpliktelse att fullgöra sådana särskilda

förbehåll.

Bland de i ärendet hörda myndigheterna har allenast justitiekanslersämbetet

ägnat uppmärksamhet åt de sakkunnigas förslag beträffande

formerna och villkoren för statens övertagande av Sofiastiftelsen och dess

tillgångar. Ämbetet har härom anfört:

O O

Reglemente för drottning Sofias stiftelse har den 4 september 1901 fastställts

av personer, därtill bemyndigade av dem, som sammanskjutit medel för anskaffande

av egen lokal åt dåvarande skolhemmet för blinda dövstumma i Vänersborg. Reglementet''

har vidare uttryckligen godkänts av Aug. Röhss, som skänkt ett större belopp

till stiftelsen.

I reglementet, § 10, stadgas, att därest i följd av förändrad lagstiftning angående

undervisning åt blinda dövstumma och blinda idioter eller av annan anledning stiftelsens

styrelse finner stiftelsen vara för det därmed avsedda ändamål obehövlig, styrelsen

skall hos vederbörande göra framställning om förordnande av ledamöter i en nämnd

av fem personer, vilka skola tillsättas eu av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,

en av Kung! Maj:ts befallningshavande i Älvsborgs län, en av domkapitlet

i Skara, en av Älvsborgs läns landsting och en av stadsfullmäktige i Vänersborg.

Denna nämnd skall hava att pröva, huruvida stiftelsen för sitt nuvarande ändamål

är obehövlig; finner nämnden, att så är förhållandet, skola stiftelsens fasta egendom

och övriga tillgångar användas till asyl för äldre blinda dövstumma, på sätt och under

villkor nämnden äger bestämma.

Det lärer visserligen vara uppenbart, att därest staten övertager bestyret med

uppfostran och vård av de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa, på sätt ifrågasatt

blivit, stiftelsen varder för sitt ändamål obehövlig, men prövningen, huruvida så

är förhållandet, skall emellertid enligt reglementet tillkomma den ovan omförmälda

nämnden, som även har att bestämma på vad sätt och under vilka villkor stiftelsens

fasta egendom och övriga tillgångar skola användas för det i reglementet för sådant

fäll bestämda ändamålet, nämligen till en asyl för äldre blinda dövstumma. Innan

något statens övertagande av stiftelsens egendom kan ifrågakomma, måste således

ovan omförmälda nämnd hava blivit i föreskriven ordning utsedd och verkställt den i

reglementet stadgade prövning.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 138 höft. (Nr 195.) 9

Myndighe
terna.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Enligt § 6 i reglementet skall styrelsen i särskild bok låta anteckna alla donationer

och gåvor till stiftelsen med upptagande i korthet av de villkor och förbehåll,

som varje givare kan hava till iakttagande vid förvaltningen föreskrivit. Sedan justitiekanslersämbetet

hos vederbörande begärt avskrift av nämnda bok, har till justitiekanslersämbetet

inkommit avskrift av förteckning över donationer till stiftelsen, upprättad

med anledning av § 6 i reglementet. Av denna förteckning framgår, att donationerna

bestå dels av kontanta penningbelopp, som skänkts utan villkor, dels av ett

belopp å 5,000 kronor, skänkt av eu onämnd med villkor, att beloppet icke får användas

till byggnad, dels ock av eu från 671472 mantal Stora Bräeke litt. Dd i Bokenäs

socken i Bohuslän avsöndrad lägenhet Solvik nr 1 om 24 ar 60 kvadratmeter.

Om staten på föreslaget sätt åtager sig uppfostran och vård av blinda dövstumma

och blinda sinnesslöa, möter naturligtvis ej hinder för överlåtande till staten ej mindre

av de medel, som till stiftelsen donerats utan villkor, än även av den av en onämnd

under ovan angivna villkor donerade fonden, om blott dessa sistnämnda medel förvaltas

såsom en särskild fond och användas såsom i de sakkunnigas betänkande

angives.

Vad angår den donerade lägenheten Solvik, har denna, såsom i betänkandet

omförmäles och den av justitiekanslersämbetet infordrade donationsurkunden utvisar,

skänkts till stiftelsen i syfte att å platsen skulle kunna beredas tillfälle för någon del

av stiftelsens skyddslingar att sommartiden erhålla saltsjöbad. Därest de ifrågavarande

anstalterna flyttas från Vänersborg, lärer lägenheten Solvik icke lämpligen kunna

användas för det därmed avsedda ändamålet utan böra i donationens syfte disponeras

på annat sätt, vilket den ovan omförmälda nämnden torde hava att i första hand

föreslå.

Det avgivna betänkandet utvisar vidare, att ifrågavarande skolhem, arbetshem

och asyl i Vänersborg, för vilkas upprätthållande stiftelsen bildats, äga, förutom inventarier

samt kontanta och i bank insatta medel, vis3a till större delen genom gåvor

tillkomna, för särskilda ändamål avsedda smärre fonder. Om dessa fonder gälla enligt

betänkandet inga andra särskilda villkor eller förbehåll än dels det, som, beträffande

Slöörska julklappsfonden, finnes antytt i själva benämningen, dels ock det förbehåll,

som i fråga om asylens inventariefond kan anses ligga i eu till donatorerna gjord utfästelse

att behålla fonden oförminskad och endast använda räntan för vidmakthållande

eller ökande av asylens persedelutrustning och andra dess inventarier; övriga fonder

äro nämligen fritt bildade av och inom anstalten utan någon för deras användning

bindande bestämmelse.

På sätt i betänkandet anmärkts, lärer vid övertagande av dessa fonder från

statsverkets sida böra lämnas förklarande om förpliktelse att fullgöra de vid desamma

fastade villkor och förbehåll.

Spörsmålet om organisationen av den styrelse, åt vilken förvaltningen av den

blivande statsanstalten skulle uppdragas, beröres icke av de sakkunniga i vidare mån,

än att i betänkandet antydes, att eu direktion skulle stå i spetsen för anstalten.

Denna direktion bör uppenbarligen omhänderhava även förvaltningen av den egendom,

som i detta ärende förutsättes skola komma att av staten övertagas från stiftelsen

och de ifrågavarande under densamma lydande anstalterna.

Vid justitiekanslersämbetets yttrande voro fogade de åberopade avskrifterna

av dels förteckningen över donationer till stiftelsen, dels ock gåvobrevet

å lägenheten Solvik.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 195.

I enlighet med de av justitiekanslersämbetet åberopade föreskrifterna

i 10 § av stiftelsens reglemente har yttrande infordrats järn vill från den

i nämnda paragraf omförmälda nämnden. Denna, som utgjorts av herrar

L. Th. Jacobson, utsedd av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,

J. Wallin, utsedd av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Alvsborgs

län, G. Mellén, utsedd av domkapitlet i Skara, A. Johansson, utsedd

av Älvsborgs läns landsting, och R. von Matern, utsedd av stadsfullmäktige

i Vänersborg, har utlåtit sig sålunda:

Efter tagen kännedom om betänkandets innehall finner nämnden uppenbart, att

därest staten till uppfostran och vård omhändertager de blinda dövstumma och

de blinda sinnesslöa i överensstämmelse med grunderna i det avgivna betänkandet,

drottning Sofias stiftelse blir för sitt ändamål obehövlig. Enligt 10 § av reglementet

skola vid sådant förhållande stiftelsens fasta egendom och övriga tillhörigheter användas

till asyl för äldre blinda dövstumma på sätt och under villkor, som nämnden

äger bestämma.

I avseende å sättet att realisera denna sistnämnda tanke förutsätter betankandet

såsom lämpligaste utvägen, att staten övertager stiftelsens fastighet och övriga

egendom mot det att staten själv åtager sig att besörja den asylvard, som i nämnda

10 § avses. Betänkandet förutsätter vidare, att staten härvid bör äga frihet att anordna

denna asylvård i samband med den skolavdelning och det arbetshem, som den

tilltänkta statsanstalten för blinda med komplicerat lyte är avsedd att avägabringa,

och att följaktligen asylvården i fråga icke bör vara bunden just vid nuvarande fastigbeten

i Vänersborg utan att staten bör erhålla stiftelsens tillgångar till t it t lötfogande

mot det att staten på lämpligt sätt bereder den ifrågavarande asylvarden.

° Då helt visst lämpligare sätt för detta sistnämnda icke kan finnas än det i betänkandet

avsedda, eller att staten inom den tilltänkta statsanstalten för blinda med

komplicerat lyte omhändertager de blinda dövstumma för all deras tid och således för

dem där anordnar behövligt ålderdomshem, far nämnden uttala sin anslutning till

betänkandet härutinnan och sin villighet att, där statsverket övertager vardnaden om

de blinda med komplicerat lyte enligt grunderna i betänkandet, medverka till genomförandet

av den plan för ifrågavarande blindas omhändertagande, vilken betänkandet

innehåller, genom* att till statsverkets disposition å tid och under förbehåll, som betänkandet

angiver, ställa stiftelsens fasta egendom och övriga tillhörigheter.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för m^chefen.

Sofiastiftelsens ekonomiska ställning, utgöras stiftelsens tillgångar av dels

fastighet, dels inventarier i den befintliga vårdanstalten, dels ock kontanta

medel antingen fritt disponibla eller fonderade för särskilda ändamål.

Lämnas de kontanta medlen å sido, kan stiftelsens övriga egendom

bliva av värde för statsverket, inventarierna därigenom, att de

minska behovet av uppsättning för den tillärnade statsanstalten, och återstoden

därigenom, att, efter fastighetens realisering, staten erhåller ett

kontant kapital. Till vilka belopp stiftelsens nu nämnda tillgångar kunna

värderas torde i frågans närvarande läge icke kunna med bestämda tal

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 195.

angivas. I varje fall måste desamma anses vara så avsevärda, att ingen

tvekan kan råda därom, att staten, för den händelse beslut fattas ''om

statens övertagande av här berörda gren av abnormvården, bör antaga det

gjorda erbjudandet.

De förbindelser, staten därigenom skulle ikläda sig, gå icke utanför

de gränser, som skulle angivas genom ett beslut av statsmakterna att, på

sätt nu föreslagits, anordna anstaltsvård för blinda med komplicerat lyte,

och kunna således icke i och för sig väcka några betänkligheter.

Beträffande de stiftelsens tillgångar, vid vilka särskilda förbehåll eller

villkor äro fästade, borde givetvis, såsom av de sakkunniga föreslagits,

från statsverkets sida förklarande lämnas om förpliktelse att fullgöra

nämnda förbehåll eller villkor.

Vad så angår de rättsliga formerna för egendomens överlåtelse till

statsverket, finnes numera intet hinder därför, sedan den i 10 § av stiftelsens

reglemente stadgade nämnden förklarat sig medgiva överlåtelsen.

Såsom av de sakkunniga föreslagits, torde vara lämpligast, att beslut

om övertagandet av stiftelsens tillgångar fattas samtidigt därmed, att uppförandet

av den nya vårdanstalten beslutas. Däremot kan givetvis ifrågavarande

egendom icke av statsverket tagas i besittning, förrän en ny

anstaltsbyggnad blivit färdig och upplåtits för anstaltens behov. Med

hänsyn till sistnämnda omständighet torde man nu ej behöva ingå

i prövning av eller fatta beslut rörande den lämpligaste användningen

av den stiftelsens egendom, över vilken statsverket skulle komma att

fritt förfoga. Efter vederbörlig utredning torde frågan härom böra framdeles

underställas riksdagens prövning.

8. Vårdanstaltens omfång och förläggning.

Anstaltens

omfång.

De sakkunniga.

Vid övervägande av frågan om upprättandet för här berörda ändamål

av en statens anstalt möter naturligen i främsta rummet det spörsmålet,

för vilket antal skyddslingar den bör beräknas. Detta ämne har

av de sakkunniga gjorts till föremål för närmare utredning.

Först framhålles, att någon exakt beräkning givetvis icke kan uppställas, och

påpekas jämväl, hurusom befintlig officiell statistik icke lämnar erforderlig ledning för

att bedöma, huru många blinda med komplicerat lyte över huvud finnas inom vårt land

och huru de fördela sig mellan skilda årsklasser. De sakkunniga, som ansett det lönlöst

att söka föranstalta någon ny och särskild, hela vårt land omfattande undersök
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

09

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition -AV 195.

ring om befintliga antalet blinda med komplicerat lyte för att sedan därav draga

slutsatser om måttet av det nuvarande och framtida anstaltsbehovet, hava däremot

funnit ett vägledande och i möjligaste mån tillförlitligt, om än endast vissa årsklasser

omfattande material i de anteckningar om befintliga blinda, vilka föras vid blindinstitutet

med ledning av prästerskapets dit ingivna uppgifter. Enligt gällande föreskrifter

skall nämligen prästerskapet årligen till institutet insända uppgifter på blinda

under 20 år; och vid institutet förefinnas numera uppgifter om inom riket befintliga

blinda, födda år 1890 och senare, även innefattande befintliga fall av blindhet med

komplicerat lyte.

Utgående från detta material, vilket, så långt det räcker, måste anses i möjligaste

mån tillförlitligt, hava de sakkunniga närmast sökt beräkna det antal barn, som

under vanliga förhållanden kan tänkas komma att tillhöra den blivande anstaltens

egentliga uppfostrings- eller skolår delning, och härvid, efter materialets sammanställning

och närmare behandling, kommit till det resultat, att antalet inom en blivande

skolavdelning vid anstalten icke skulle komma att överstiga 60. Vad beträffar

arketshemmets beräkneliga konstanta beläggning anse de sakkunniga, att densamma,

vid institutionens fulla utveckling, möjligen kan komma att uppgå till vid pass ett

80-tal. Vid anstaltens första upprättande skulle dock arbetshemmet icke på långt

när behöva ett så stort platsantal. Medan den för skolavdelningen angivna siffran

oeräknats utgöra en normalsiffra, motsvarande såväl det platsbehov, som vid anstaltens

första upprättande föreligger, som ock det, vilket sedermera kan beräknas fortfara och

hålla sig konstant, tages arbetshemmet till en början i anspråk endast i en mera begränsad

omfattning och utvidgar sig först så småningom med årens gång till full och

konstant beläggning.1) För arbetshemmet hava de sakkunniga till en början icke

beräknat högre platsantal än 40. I det byggnadsförslag, som de sakkunniga framlagt,

är fördenskull, medan för skolan avses 60 platser, det i samma byggnad inrymda

arbetshemmet beräknat för 40, men byggnadens plan och hemmets förläggning inom

detsamma äro, på sätt vid redogörelsen för byggeadsplanen närmare skall angivas, så

anordnade, att utrymmesökningen, beräknad till högst 40, kan, när den en gång blir

behövlig och i den mån ett sådant förhållande inträder, utan svårighet vinnas genom

tillbyggnad. För dem, som komma att kvarstanna i arbetshemmet så länge, att de

på grund av ålder icke längre kunna med fördel sysselsättas med något arbete, men

som på grund av sin allmänna utveckling dock icke böra överföras till asyl, bör i sinom

tid upprättas ett särskilt ålderdomshem, och hålla de sakkunniga före, att om

härför beräknas ett platsantal av 20, man därmed torde ha träffat ett lagom avvägt

mått.

I fråga om asylen, avsedd dels att upptaga de allra yngsta barnen före den tid,

då egentlig skolundervisning kan ifrågakomma, dels att taga hand om de obildbara

av alla åldrar, gäller vad förut sagts om svårigheten att uppställa några kalkyler.

Den närmaste tidens behov torde, enligt de sakkunnigas åsikt, bliva fyllt genom en

asylbyggnad, avsedd för 50 platser, men utan allt tvivel bör snart nog en ökning av

asylplatserna beredas. Byggnadsförslaget upptager en asylbyggnad, beräknad för 50,

varförutom i samma byggnad avsetts utrymme för en för hela anstalten gemensam

sjukavdelning om 10 plat«er. Om vid tilltagande behov av asylplatser en ny asyl om

samma storlek som den förra uppbygges, skulle därigenom vinnas ytterligare 60 platser

och hela antalet för asylister tillgängliga platser bliva 110. Ytterligare en tillök
-

*) Jfr Betänkande sid. 110—115.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Anstaltens

förläggning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

ning av 10 platser kan emellertid i sinom tid påräknas, ty när en gång framdeles det

blir av nöden att upprätta ett särskilt ålderdomshem om — såsom nyss nämnts —

ungefär 20 platser, kan detta lämpligen anläggas så pass stort, att däri kan inrymmas

anstaltens sjukavdelning — av den storlek, som efter anstaltens dåvarande beläggningsförhållanden

kan prövas lämplig — och bliva då inom den förstnämnda

asylen de beräknade 10 sjukplatserna disponibla för asylister. Utöver 120 torde enligt

de sakkunnigas åsikt det framtida behovet av platser för asylister icke komma att gå.

De sakkunnigas beräkning av behövliga platsantalet innefattar alltså, att anstalten

till eu början skulle beräknas för 150, därav 60 för skolan, 40 för arbetshemmet

och 50 för asylen, att ökning sedermera skulle i sinom tid ske genom arbetshemmets

utvidgning och genom en ny asylbyggnad, varigenom, såsom ovan angivits, skulle

vinnas en platsökning om tillhopa 100, vartill i sinom tid skulle, med upprättande av

särskilt ålderdomshem i samband med särskilt till detta hem förlagd sjukavdelning,

erhållas det för ålderdomshemmet beräknade antalet av ungefär 20 platser samt en

ökning av asylplatserna av 10, en sammanlagd platstillökning alltså av 30. Vid slutlig

fullbordan av denna plan skulle anstalten alltså giva utrymme för 280 skyddslingar.

oberäknat det utrymme, som skulle stå till buds för sjukavdelning. Högre platsantal

än detta torde efter de sakkunnigas uppfattning icke någon gång behöva beräknas

inom vårt land för blinda, som därjämte äro behäftade med annat lyte.

I fråga om den gjorda platsberäkningen förklara de sakkunniga sig icke tilltro

sig att grunda några särskilt gynnsamma antaganden på det förhållandet, att tack

vare en förbättrad hygien och ögonläkekonstens framsteg över huvud vissa ögonsjukdomars

frekvens är i avtagande och antalet blinda utan komplikationer, vilka befinna

sig i undervisningsåldern, synes sjunka i vårt land. Att uppställa förmodanden vare

sig om förbättring på området i fråga eller därom, att förhållandena kunna utveckla

sig i ogynnsam riktning, är enligt de sakkunnigas uppfattning alltför osäkert för att

böra få inverka på platsberäkningen vid anstalten. I övrigt framhålla de sakkunniga,

att man i ett fall sådant som detta naturligen icke kan fordra, att platstillgången

skall exakt motsvara behovet, utan att man måste nöja sig med att lämna austaltsvård

i den omfattning, som man, med den ledning som över huvud står att vinna, kan

anse vara någorlunda skäligt tillmätt. Särskilt i fråga om anstaltens asylavdelning

förefinnes — framhålla de sakkunniga — tillfälle att mera fritt bestämma om inträdet,

så att detta främst lämnas sådana, som antingen i följd av sin egen beskaffenhet

eller i följd av de särskilt ogynnsamma förhållanden, vari de leva, hava det mest

trängande behovet att vinna inträde, medan däremot sådana fall få stå tillbaka, där

eu någorlunda tillfredsställande omvårdnad kan påräknas utom anstalten.

Den tomt, stiftelsen äger i staden Vänersborg, har en areal av tre

tunnland. Enligt fastställd stadsplan blir tomten omgiven och till betydande

del sönderskuren av gator och andra trafikleder, vilka fått sin sträckning

väsentligen med hänsyn till en tillärnad bangård med tillhörande

järnvägsspår. För sistnämnda ändamål skulle till och med en del av

tomten behöva tagas i anspråk, och den indelning, det kringliggande området

kommer att få, utesluter varje möjlighet till utvidgning av tomten.

Då denna är otillräcklig för en nyanlagd vårdanstalt av förut angivna omfattning,

icke kan utvidgas och i det hela på grund av sin belägenhet är

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

för ändamålet otjänlig, torde det vara tydligt, att densamma för nu förevarande

fråga är att lämna utom räkningen.

Då det alltså gällt att på annat håll söka en lämplig plats för den

nya anstaltens förläggning, hava de först tillkallade sakkunniga till eu

början sammanfattat de fordringar, som synts böra ställas på en sådan

plats. I det förra betänkandet har härom anförts:

De fordringar, man har att ställa på den plats, som skall utses för den nya anstalten,

äro givetvis, att platsen skall hava ett sunt läge och god byggnadsgrund, att

den är nog stor för att medgiva asylavdelningens förläggande på tillräckligt avstånd

från övriga hus och en framtida möjligen behövlig utvidgning av anstalten, att tillfälle

finnes att för rimliga kostnader få vatten, gas eller elektricitet ävensom avlopp,

att traktens livsmedelspriser ej äro för högt uppdrivna, att kommunikationerna åro

goda men läget ej invid någon i besvärande grad frekventerad farväg samt att lätt

tillgång finnes till läkarhjälp vid de många olikartade sjukdomsfall, som förekomma

bland alumnerna. Helst bör naturligen platsen redan förut tillhöra staten. Eu stor

fördel, om än ej ett nödvändigt villkor, är ju ock, att platsen ligger någorlunda centralt

i riket. Yad som däremot för ifrågavarande anstalt måste anses vara av alldeles

särskild och avgörande betydelse är, att anstalten får sitt läge invid en stad, där det

finnes icke endast läkare, som är specialist i ögonsjukdomar, utan även särskild klinik

för av sådana sjukdomar lidande. Erfarenheten från stiftelsens verksamhet å dess nuvarande

plats har nämligen till fullo visat, att det utan nämnda resurser ofta blir förenat

med avsevärda svårigheter och stora kostnader att skaffa alumnerna den speciella

ögonbehandling, som understundom kan vara behövlig. I övrigt bör naturligtvis också

— såsom vid skolorna för enbart blinda sker — varje nyintagen undersökas av ögonspecialist.

Av hänsyn härtill och jämväl till önskvärdheten av ett i möjligaste mån

centralt läge med goda kommunikationer, synes det vara uppenbart, att Uppsala eller

Stockholm äro de platser, som bäst skulle lämpa sig för ändamålet. Såsom säte för

medicinska fakulteter hava båda dessa städer vidare den stora fördelen att äga specialister

även för de många andra slag av lyten, varmed här ifrågavarande barn så ofta

äro behäftade, så att varje art av specialbehandling kan erhållas. Slutligen är det

också en beaktansvärd synpunkt att få anstalten förlagd å sådan plats, att lärarinnorna

och annan personal, med deras svåra och i viss mån deprimerande arbete, kunna

få tillfälle till välbehövlig uppmuntran och utveckling, genom lämpligt umgänge och

genom åhörande av föredrag i allmänhet, samt — särskilt för lärarinnor — till deltagande

i kurser av pedagogisk art.

I anslutning till nu angivna tankegång sökte de första sakkunniga

att i närheten av Stockholm eller Uppsala finna en lämplig byggnadsplats.

Efter prövning av olika förslag stannade de sakkunniga vid att

förorda ett område, beläget tre till fyra kilometer söder om Uppsala och

till allra största delen hörande till de åt Uppsala hospital och asyl upplåtna

hemmanen Hammarby nr 1 och 2, vilket område i de flesta hänseenden

uppfyllde de fordringar, de sakkunniga angivit. Förslag utarbetades

ock till uppförande å nämnda plats av nödiga byggnader, vilka enligt

verkställd beräkning skulle draga en kostnad av 585,000 kronor.

Fordringar k

platsen.

Första sakkunnignämndens

förslag.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra sakkunnignämndens

förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Då denna kostnad syntes jämförelsevis hög och då det var att antaga,

att densamma till någon del föranleddes av den valda platsens belägenhet,

blev det för den senare tillkallade sakknnnignämnden en huvuduppgift att

tillse, huruvida icke genom val av annan förläggningsplats eller på annat

sätt någon avsevärd nedsättning kunde vinnas i den kostnad, anstalten

skulle komma att betinga. De överväganden, som därvid blivit vägledande

för sistnämnda sakkunniga, hava de sammanfattat sålunda:

Av de speciella skäl, som bestämde den torra sakknnnignämnden vid dess val av

förläggningsplats, betecknas i dess betänkande det centrala läget såsom en stor fördel,

men det framhålles, att ett dylikt läge icke kan påfordras såsom ett nödvändigt villkor.

Orsaken härtill är naturligen den, att för de alumner, som skulle inkomma i den bär

ifrågavarande anstalten, ytterst sällan förekomma sådana resor till och från anstalten

som vid andra uppfostrings- eller vårdanstalter; en gång intagna i anstalten komma

de i regel att utan avbrott där kvarbliva. De nuvarande sakkunniga äro ock av den

meningen, att ifrågavarande villkor kan utan mera avsevärd olägenhet eftergivas.

Däremot betecknas i det förra betänkandet närheten till en stad, där det finnes

icke endast läkare, som är specialist i ögonsjukdomar, utan även särskild klinik för av

sådana sjukdomar lidande, såsom en omständighet av alldeles särskild och avgörande

betydelse. Denna uppfattning är tvivelsutan riktig. Skall denna synpunkt, såsom tillbörligt,

är, uppehållas och på samma gång nödig hänsyn tagas till de andra särskilda

förmåner, vilkas vinnande i det första betänkandet framhölls såsom önskvärt, borde rätta

förläggningsplatsen vara att söka i någondera av städerna Lund eller Malmö.

Båda dessa städer hava specialister i ögonsjukdomar, i båda finnas särskilda

kliniker för sådana sjukdomar, och om än Lund såsom universitetsstad i ett eller annat

hänseende bjuder särskilda förmåner, är dock avståndet mellan Lund och Malmö så

ringa och järnvägsförbindelserna dem emellan så lätta, att antydda förmåner kunde

tänkas utan avsevärd förminskning tillgodokomma även en i Malmö förlagd anstalt.

Men den väsentliga synpunkten, som föranlett tvekan om det eljest i och för sig

så tilltalande Hammarbyförslaget, var ju kostnadsfrågan och önskvärdheten att få anläggningen

billigare. Här möter emellertid det gynnsamma förhållandet, att just i

den sydligaste delen av vårt land byggnadsföretag i regel kunna verkställas för

billigare kostnad än längre upp i landet, varförutom även livsmedelsprisen där torde

vara billigare än i Uppsalatrakten, ett förhållande, som har sin stora betydelse för anstaltens

årliga driftkostnad.

Med fästat avseende på dessa sistberörda förhållanden och på vad nyss yttrats

har det för de sakkunniga varit klart, att om Hammarbyförslaget skulle övergivas,

man hade att främst undersöka, om ej en lämplig förläggning kunde för nedbringad

kostnad erhållas i eller vid någondera av nyssnämnda båda städer. Denna

undersökning har lett till positivt resultat och till det förslag, de sakkunniga komma

att i det följande framlägga.

Vid de undersökningar, de sakkunniga i anledning härav verkställt i

nämnda städer, har det visat sig, att lämpliga områden för anläggningen

kunde erhållas såväl i Malmö som i Lund. Den minskning av både anläggnings-

och driftkostnader för vårdanstalten, som skulle vinnas genom

förläggning till endera av berörda platser, är så betydlig, att det icke

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kung!. Majits Nåd. Proposition Nr 105.

synes mig kunna bliva fråga om att längre vidhålla förslaget om förläggning

till Hammarby. Jag liar vid sådant förhållande icke funnit det nödigt

att °här lämna någon härmare redogörelse för sistnämnda förslag, liksom

jag icke heller anser det behövligt att i det följande meddela de av åtskilliga

myndigheter därom avgivna yttrandena. För vinnande av närmare

upplysningar beträffande Hammarbyförslaget får jag hänvisa till det första

sakkunnigbetänkandet1). Rörande de av de senare sakkunniga förda underhandlingarna

med vederbörande i Malmö och Lund samt om de ifrågaställa

tomtområdena i nämnda städer anföres i deras betänkande följande:

I Malmö erhölls anvisning å ett markområde, vilket, beläget intill nordöstra

sidan av nya centralfängelsets tomt, tycktes till fullo motsvara de önskemal, som kunde

framställas. Området i fråga tillhör emellertid icke staten utan Malmö stad. Samtidigt

inhämtades emellertid, att Malmö stad, som redan till fördel för fångvårdens intresse

åtagit sig en viss inskränkning i sin dispositionsrätt över en del av området,

möjligen vore villig att utan ersättning avsta detsamma till statsverket och att ombanda

härutöver vidtaga utan kostnad för kronan de anordningar, som erfordras för

att få stadens kloak-, vatten-, gas- och elektricitetsledningar ävensom dess spårvägar

framdragna till områdets gräns. Vid sadant förhållande och sedan av verkställda undersökningar

framgått, att anläggningskostnaden a området skulle komma att avsevärt

understiga Hammarbyförslaget, funno de sakkunniga sig böra gå i författning om

framställning till stadsfullmäktige i Malmö beträffande områdets upplåtande till statsverket.

Området är emellertid, såsom nyss antytts, belastat med en servitut gentemot

centralfängelset, tillkommen i och vid de förhandlingar mellan statsverket och staden,

vilka föregingo det år 1909 fattade beslutet rörande nya centralfängelsets anläggning.

Såsom grund för det avtal, som träffats mellan Kuugl. Maj:t och kronan, å ena, samt

Malmö stad, å andra sidaa, angående förvärvandet av den tomt, vara fängelset nu är

uppfört, har bland annat legat en av staden den 4 oktober 1907 beslutad utfästelse,

enligt vilken en del anordningar av staden skulle vidtagas i ändamål att vinna ett

mera fritt och avskilt läge för fängelsebyggnaderna genom att utmed fängelsetomten

utlägga gator ävensom planterade områden. Å den sida av fängelsetomten, val om

här är fråga, skulle det område, vilket skulle hallas av staden plauterat och alltså

vara från bebyggande undantaget, omfatta ett jordstycke av 100 meters bredd, oberäknat

gatan. JDå den areal, som ifragaställdes för blindanstalten, skulle förläggas

just intill sistberörda gata, komme servituten att träffa samma areal i så stort omfång,

att dess användning lör det nu tilltänkta ändamalet icke kunde ifrågakomma, för sa

vitt det träffade förbehållet i fråga om dess bebyggande behövde från statens sida vidhållas

även gentemot en statens egen anstalt av den beskaffenhet som den nu ifrågasatta.

Innan någon framställning kunde avlatas till stadsfullmäktige i Malmö, funno

sig därför de sakkunniga böra utverka fångvårdsstyrelsens uttalande i fråga om eventuell

eftergift av det villkor rörande platsens bebyggande, som för närvarande funnes

uppställt. I skrivelse den 6 februari 1914 avgav fångvårdsstyrelsen svar å de sakkunnigas

hemställan i ärendet.

--- A

x) Betänkande sid. 127—132.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 13S käft. (Nr 195.) 10

Malmö såsom

förläggningsplats.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 195.

Styrelsen framhöll härvid, hurusom förutsättningen, att området omkring fängelset

bleve på angivet sätt frilagt, intagits i Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvet

av fängelsetomten, avgiven till 1909 års riksdag, vilken sedermera godkänt förvärvet,

samt att avsikten uppenbarligen varit att förekomma, det obehöriga kunde

vinna alltför nära inblick inom fängelseområdet samt att ^bereda fritt tillflöde för luft

och ljus. Under förutsättning, att de ifrågaställa anstaltsbyggnaderna hölles allenast

vid den våningshöjd, som det uppgjorda ritningsförslaget utvisade, samt förlädes på

sådant sätt, att möjligast största område lämnades öppet mellan huset och gatan utmed

fängelsetomten ävensom att området icke allt för mycket belamrades, syntes det

styrelsen, som om det oeftergivliga kravet på luft och ljus samt frihet från störande

grannskap läte sig förena med blindanstaltens förläggande å ifrågavarande område.

Det torde till och med, anför styrelsen, kunna anses såsom eu fördel, att genom dess

överlämnande till kronan för avsedda ändamålet allmänheten utestängdes från platsen,

vilken möjligen eljest kunde komma att upplåtas till samlingsställe för nöjessökande

eller bliva ett tillhåll för den lösa befolkningen. Från fångvårdens sida vore önskvärt

att, i händelse området på föreslaget sätt bebyggdes, platsen närmast gatan invid

fångelsetomten försåges med trädplantering.

Visserligen kunde för fångvården vara önskvärt att för framtiden äga möjlighet

till någon utvidgning i avseende å sitt område, en utvidgning, som kunde stå att

vinna inom den nu avsedda marken. Skulle i framtiden visa sig, att blindanstaltens

behov skulle kunna förenas med ett tillmötesgående gentemot framtida önskemål i

sådant hänseende från fångvårdens sida, vågade styrelsen därför motse, att tilläventyrs

någon mindre del av ifrågavarande mark kunde ställas till fångvårdens förfogande.

Utan att härå framställa några anspråk, fann sig styrelsen i betraktande av det

behjärtansvärda statsändamål, varom fråga vore, således böra för sin del förklara, att

styrelsen icke hade något att erinra mot att ifrågavarande område upplätes såsom

plats för en blindanstalt av ungefärligen den omfattning och den anläggningsplan,

som framlagts, allt dock under förutsättning att Kungl. Maj:t och riksdagen funne

den i Malmö stadsfullmäktiges förenämnda beslut den 4 oktober 1907 upptagna utfästelse

kunna eftergivas i de delar, förslaget innebär.

Vad beträffar den av fångvårdsstyrelsen framställda tanken, att någon mindre

del av området möjligen kunde i framtiden få tagas i anspråk för fångvårdens behov,

våga de sakkunniga icke med någon säkerhet förutsätta, att något dylikt utrymme

skall kunna bliva att påräkna, då anstaltens eget behov, det nuvarande och det för

framtiden antagliga, synts de sakkunniga påkalla för blindanstalten den områdets

storlek, som blivit ställd i fråga. Då emellertid styrelsen icke i nu berörda avseende

framställt något villkor, och då de önskemål, som styrelsen i andra delar förutsättningsvis

framhållit, äro av beskaffenhet att böra kunna tillgodoses, synes något hinder

från det andra statsintresse, som kunde tänkas här kollidera^ icke föreligga. De sakkunniga

funno sig med anledning härav böra till Malmö stadsfullmäktige avlåta sin

framställning i ämnet.

Denna framställning gick ut därpå, att det såsom behövligt ansedda området,

utgörande en areal av 4,i hektar samt med beteckningen litt. A inlagt å en bland

handlingarna i detta ärende befintlig, av stadsingenjören i Malmö, majoren A. Nilsson

upprättad kartskiss, måtte av Malmö stad till Kungl. Maj:t och kronan med äganderätt

gravationsfritt upplåtas samt att staden måtte förbinda &ig att till områdets gräns

kostnadsfritt för kronan framdraga stadens kloak-, vatten-, gas- och elektriska ledningar.

De sakkunniga ifrågasatte jätnväl utfästelse från stadens sida, att vid ett bli
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungi. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

vande bebyggande av den staden tillhöriga mark, som ligger bortom det ifrågavarande

området och som å nyssnämnda kartskiss blivit till sina gränser betecknad med g, b,

i och j, den del, som ligger närmast intill det tilltänkta anstaltsområdet, skulle bliva

använd för trädgård eller plantering samt å den återstående delen ej högre byggnader

än i tre våningar komma att uppföras.

Stadsfullmäktige, hos vilka av enskilda medlemmar motion framlades i överensstämmelse

med de sakkunnigas framställningar, funno sig icke böra åtaga sig sistberörda

utfästelse, vilken avstyrkts av drätselkammaren under uttalande, att en sådan

utfästelse från stadens sida ansåges innebära eu för stark begränsning i fråga om det

senast omnämnda markstyckets bebyggande och anordnande ävensom möjligen kunde

åstadkomma svårigheter vid uppgörande av blivande stadsplan. 1 övrigt bifölls enligt

tillstyrkan av drätselkammaren den väckta motionen.

På sätt utvisas av fullmäktiges i ärendet hållna protokoll av den 20 februari

1914 med bilagor, förklarade sig alltså staden villig att till Kungl. Maj:t och kronan

med äganderätt gravationsfritt upplåta det begärda området med utfästelse, att fångeshandling

skall utfärdas och äganderätten övergå omedelbart, sedan Kungl. Maj:t efter

beslut av riksdagen bestämt, att till området i fråga skall förläggas en statens förblinda

med komplicerade lyten avsedd anstalt av i huvudsak den omfattning, som i den

förra sakkunnignämndens betänkande angives, varjämte staden förband sig att till

anstaltmmrådets gräns kostnadsfritt för kronan framdraga stadens kloak-, vatten-, gasoch

elektriska ledningar ävensom att till anstaltens blivande huvudingång åt Lundavägen

utsträcka stadens spårvägar.

Området i fråga utgör, såsom ovan nämnts, en areal av omkring 4.1 hektar,

vilken areal de sakkunniga — i betraktande av markens för ändamålet gynnsamma

beskaffenhet — anse vara för anstalten fullt tillräcklig. I söder sträcker det sig till

den s. k. Norra Bulltoftavägen, vilken det angränsar på en sträcka av allenast 30 meter i

riktning från väster till öster. Från östligaste punkten vid Bulltoftavägen går områdets

gräns i nästan nordlig riktning på en sträcka av ungefär 200 meter, utmed eu i

föreslagen stadsplan tilltänkt gata, till dess densamma möter det förut nämnda område,

beträffande vilket de sakkunniga ifrågasatte den av stadsfullmäktige icke medgivna

framtida inskränkningen av stadens dispositionsrätt, följer sistberörda områdes

gräns i ungefär nordvästlig riktning och i rak linje omkring 160 meter, varefter den

bryter sig i rät vinkel åt sydväst, följande den s. k. Lundavägen i rät linje omkring

185 meter, till dess den träffar den vinkelrätt mot Lundavägen tillärnade gatan utmed

nya fängelset, vilken gata blir områdets gräns på en sträcka av cirka 250 meter

intill den västligaste punkten av områdets nyssnämnda gräns utmed Norra Bulltoftavägen.

Området är en del av Östra förstadens ytterområde, ligger inom stadens jurisdiktion

men utom stadens nuvarande planlagda område. Förslag till reglering och

utvidgning av stadsplanen för Malmö är emellertid under senare åren upprättat, sträckande

sig jämväl över »denna del av stadsområdet, och anstaltsområdets gränser ha

valts just med huvudsaklig anslutning till sagda förslag. Enligt detta förslag skulle

den mark, som angränsar området i nordost, användas till kvarter för s. k. slutet bebyggande.

Blir sålunda bestämt, komma dock helt visst dessa kvarter icke att förlägga

sina byggnader intill anstaltsområdets gräns, och i allt fall skulle sådant icke

låta sig göra utan uppförande av brandmurar mot anstaltsområdet. I betraktande

av dettas storlek och då för övrigt planteringar måste komma till stånd å de delar

av detsamma, där sådant kan vara påkallat, kan den omständigheten, att en formlig

utfästelse rörande sättet för den ifrågavarande markens bebyggande icke från stadsfullmäktige

erhållits, icke anses vara av någon avsevärd betydelse i saken.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Områdets gräns mot Lundavägen är lagd i enlighet med stadsplaneförslaget,

icke enligt vägens närvarande läge. Enligt sagda förslag skall vägen nämligen vidgas;

den kommer att utmed fängelsets tomt och vidare i fortsättningen utmed anstaltsområdet

erhålla en bredd av 30 meter samt förses med trädplantering; trottoaren från

staden utefter Lundavägen skall hit förlängas; och äro, &fter vad de sakkunniga inhämtat,

dessa åtgärder omedelbart förestående.

På andra sidan om Lundavägen mitt emot anstaltsområdet äro enligt stadsplaneförslaget

tillärnade, mellan Lundavägen och den parallellt med denna gående stambanan

från Malmö norrut, några byggnadskvarter, avsedda för s. k. öppet bebyggande.

På andra sidan järnvägen, på obetydligt avstånd därifrån, möter havet, vars närmaste

del här utgöres av den s. k. Lommabukten. Avståndet vinkelrätt från området över

Lundavägen och järnvägen till stranden är inemot 300 meter. Förslag har uppkommit

att genom utfyllning i Lommabukten och i de västligare därom åt staden till

liggande delarna av Öresund vinna utrymme för industriella anläggningar i förening

med nydaning över huvud av Malmö hamnförhållanden. Huru härmed än kan komma

att gå, synas icke några sådana förhållanden därigenom uppkomma, som skulle kunna

göra anstaltens läge å platsen i fråga ogynnsamt.

På vägen från området till staden utmed Lundavägen möter, bortom fängelseområdet,

egentligen icke någon mera bebyggd stadsdel förrän i de kvarter, som ligga

vid och bakom Kirsebergsfolkskolan, belägen omkring 300 meter från området,

och bortom skolhuset finnas, innan man kommer till de fullständigt bebyggda stadsdelarna,

rätt stora områden med ett än så länge ganska glest bebyggande. Anstaltens

belägenhet skulle här få och säkerligen mycket länge behålla en avgjort lantlig karaktär,

ett förhållande, som är en given fördel. Härtill kommer det högst beaktansvärda

förhållandet, att anstalten, genom utsträckning av spårvägarnas huvudlinje å

Lundavägen ända till den blivande huvudingången, skulle erhålla en förmån av allra

största betydelse och ernå en förening av på en gång fredad förläggning och bekväm

samfärdsel.

Områdets terräng är synnerligen jämn, den växlar mellan 3—5 meter över

havets medelvattenyta. Den har, enligt vad de sakkunniga inhämtat, en förträfflig

byggnadsgrund. Att anstalten, hit förlagd, skulle erbjuda fördelar av ideellt värde

för den blivande lärår- och vårdarpersonalen _ även i och genom själva sitt härliga

läge, med utsikt från anstaltsbyggnaderna över Öresund och över de fria vidder, som

åt andra håll öppna sig, behöver icke framhållas.

I fråga om de kostnader, som Malmö stad vill i saken vidkännas, torde, enligt

vad därom förekommer i de till stadsfullmäktigbeslutet hörande handlingar, böra

omnämnas följande. För den del av området, som är belastad med den till fångvårdens

förmån åtagna servituten och vilken beräknats utgöra 2,4 hektar, har något

särskilt värde icke angivits eller beräknats. I fråga om den återstående delen, 1,7

hektar eller 17,000 kvadratmeter, har till jämförelse omnännfts, att bytespriset för den

till fängelset upplåtna närbelägna tomten utgjort 6 kronor för kvadratmeter, men därvid

har anmärkts, att det här ifrågavarande jordstycket knappast kunde skattas så

högt. Stadens kostnad för framdragande av kloak-, vatten-, gas- och elektriska ledningar

samt av spårvägen har beräknats till 67,282 kronor, vartill skulle komma beräknade

1,370 kronor för områdets frigörande genom stadens försorg från ett par därå

nu befintliga arrenderättigheter.

Förut nämndes, hurusom genom verkställda undersökningar inhämtats, att anläggningskostnaden

å området skulle komma att ställa sig väsentligt billigare än

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:t? Nåd. Proposition Nr 195.

enligt Hammarby förslaget. I avseende härå hade nämligen de sakkunniga anmodat

arkitektfinnan Éwe och Mehn i Malmö att göra eu ny kostnadsberäkning av byggnadsförslaget,

tänkt såsom utfört å tomten i fråga. Denna kostnadsberäkning gav

till resultat ett belopp av 502,000 kronor, understigande alltså Hammarbyförslaget

med icke mindre än 83,000 kronor.

I betraktande av samtliga de förhållanden, vilka nu framställts, bestämde sig

de sakkunniga för att förorda anstaltens förläggning till ifrågavarande tomt i Malmö.

Sedan de sakkunniga ernått detta resultat av sitt arbete, ingick emellertid meddelande

därom, att inom Lunds stad tanke uppkommit, att staden skulle för vinnande

av anstaltens förläggning inom dess område erbjuda statsverket därstädes belägen

lämplig tomt ävensom sådana förmåner i övrigt, som motsvarade, vad Malmö stad

åtagit sig. Då i samband härmed inhämtades, att de tomter, som inom Lund nu ifrågasattes

till eventuellt upplåtande, vore andra och bättre belägna än de, på vilka de

sakkunniga tidigare fått anvisning, och att motion till stadsfullmäktige därstädes vore

att omedelbart förvänta, funno sig de sakkunniga givetvis böra avvakta det resultat,

vartill den inom Lunds stad sålunda uppkomna frågan kunde hos därvarande stadsfullmäktige

komma att leda.

Utgången härutinnan föreligger i Lunds stadsfullmäktiges protokoll av den 4

april 1914.

Såsom av handlingarna framgår, erbjuder Lunds stad Kungl. Maj:t och kronan

för nu ifrågavarande ändamål såsom gåva med full äganderätt erforderlig mark intill

5 hektar gravationsfritt å ettdera av tvenne skilda områden, det ena beläget norr

om staden vid landsvägen mot Getinge och utgörande ägolotten nr 21 samt del av

ägolotten nr 20 å stadens norra fälad, det andra väster om staden å plats sydväst

om nya västra folkskolan inom ägolotten nr 63 å stadens södra fälad. Staden åtager

sig ock kostnadsfritt för kronan att till respektive områdes gräns framdraga stadens

kloak-, vatten-, gas- och elektricitetsledningar ävensom att inom det område, som

komme att lämnas, anlägga en fem meter bred skyddsplantering utmed alla sidor av

området, och skulle staden härjämte anordna, i fråga om det först nämnda området,

en gångbana om tre meters bredd med kantsten och cementplattor samt rännsten mot

landsvägen fram till anstaltens blivande huvudingång vid Getingevägen samt, beträffande

den senare platsen, en i upprättat stadsplaneförslag upptagen gata om 12 meters

bredd längs utmed folkskolans norra gräns fram till anstaltens blivande huvudingång,

vilken gata skulle utläggas i makadam med tre meter breda gångbanor, försedda

med kantsten och cementplattor samt rännsten mot körbanan.

I beslutet har förbehållits, att det område, som upplätes, icke måtte, vid framtida

utsträckning av stadsplanen, bliva från stadsplaneregleringen undantaget samt att

definitivt avtal med staden rörande överlåtelsen i fråga skulle vara träffat före utgången

av år 1915. Drätselkammaren skulle äga utfärda fångeshandling, samt äganderätten

till staten övergå omedelbart, sedan Kungl. Maj:t efter beslut av riksdagen

bestämt, att till området skulle förläggas en anstalt i det syfte samt av i huvudsak

den omfattning, som vore i fråga.

Efter erhållen underrättelse om detta stadsfullmäktiges beslut hava de sakkunniga

för att vinna närmare kännedom om de erbjudna platserna besökt Lund samt i sammanhang

därmed, för att göra nödig jämförelse, även Malmö.

Av platserna i Lund, vilka båda befunnos för avsedda ändamålet tillfredsställande,

syntes härvid den utmed Getingevägen belägna äga företräde. Mot tomten å södra

Lund såsom

förläggningsplats.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

fäladsmarken kunde anmärkas, att dess läge alldeles invid en folkskola ej är fullt

lämpligt och att stadens bebyggande, redan utsträckt intill skolhusets område, kaD

tänkas ytterligare fortskrida åt detta håll i sådan omfattning, att anstalten snart nog

komme att befinna sig inom ett mera bebyggt stadsområde.

Några erinringar av nu antydd art syntes däremot icke vara att göra mot platsen

utmed Getingevägen, och kommo de sakkunniga till den uppfattningen, att om

över huvud anstalten skulle förläggas till Lund, sistberörda område vore det, som borde

komma i fråga.

Platsen utmed Getingevägen, vilken utgör fortsättning av stadens i söder och

norr gående huvudgata, är belägen inom stadens jurisdiktion men utom dess ännu

planlagda del. Området, för vars utläggande till lämpligast önskvärda ägofigur något

hinder icke synes möta, skulle få sitt läge norr om sagda väg samt åt sydväst närmast

gränsa intill stadens stort tillmätta kyrkogård. Avståndet förbi kyrkogården till

stadens nordligaste mera bebyggda del kan anslås till ungefär 700 meter.” På södra

sidan om Getingevägen snett emot den tilltänkta platsen ligger Annetorps tegelbruk,

och söder om detta möter den gamla s. k. Helgonagården, vara vissa allmänna institutioner

dels redan äro befintliga, dels skola framdeles komma till stånd, enkannerligen

i och genom förflyttning och utvidgning av befintliga allmänna sjukvårdsinrättningar,

till vilka avstandet icke skulle bliva långt. På föga avstånd från området åt nordväst

ligger Malmöhus läns anstalt för sinnesslöa, Möllevångshem. I övrigt är åt väster,

norr och öster terrängen fri från bebyggande, vadan anstalten skulle få ett öppet och

antagligen för framtiden fredat läge, utan störande grannskap. Området tillhör den

högst belägna delen av staden; anstalten skulle där få en svnnerligen vacker placering

med tilltalande utsikt åt alla håll. Terrängen är jämn och erbjuder enligt lämnad

uppgift eu utmärkt byggnadsgrund.

Vad angår de frän Lund gjorda erbjudandena torde, på sätt i motsvarande avseende

förut meddelats beträffande Malmö, böra anmärkas, att den utlovade marken,

för vilken i handlingarna ingen värdesättniug är angiven, påtagligen representerar

en ganska betydande värdesumma. För de åtgärder beträffande ledningar m. m.,

som staden utfäst sig att vidtaga, har beräknats en kostnad av 20.710 kronor, däruti

inbegripet dels 1,000 kronor för lösen av eu arrenderätt, varifrån platsen skulle genom

stadens omsorg frigöras, dels 2,500 kronor för flyttning av en ladubyggnad, vilken,

om den komme att falla inom området, staden skulle låta föra därifrån.

Någon jämförande undersökning av själva anläggningskostnaden för anstalten,

om den skulle förläggas hit, har icke skett, men de sakkunniga hava icke anledning

antaga, att någon avsevärd skillnad skulle uppkomma i förhållande till Maliuöförslaget.

Jämförelse

mellan alternativen

Malmö och

Lund.

Utom all fråga erbjuda båda de nu ifrågaställda platserna i Malmö och i Lund

utmärkta förutsättningar för en lycklig lösning av förläggningsfrågan.

Malmöförslaget äger dock ett företräde i och genom det utmärkta kommunikationsmedel,

som dess spårväg erbjuder och som möjliggör den dubbla förmånen av på

samma gång fredad och något avskild förläggning samt lätt och bekväm samfärdsel.

I Lund tinnes icke ännu spårväg anlagd.

Visserligen skulle man kunna säga, att anstalten i ett avseende skulle få ett

bättre läge i Lund: den komme där avsevärt närmare de sjukvårdsinrättningar, vilkas

anlitande vore för anstaltens räkning behövligt. Men denna närhet kan dock icke

hava någon nämnvärd betydelse och detta just i följd av nämnda kommunikations
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr It) 5.

medel, som i Malmö leder från området i fråga genom staden direkt till de, låt vara

på längre avstånd belägna allmänna sjukvårdsinstitutionerna och som i övrigt och

över huvud medför, att all den sjukvård, som blir för anstalten och dess alumner behövlig,

bör kunna erhållas i stort sett lika lätt som i Lund. Särskilt torde i detta

sammanhang böra framhållas, att Malmö allmänna sjukhus äger, i motsats mot vad

förhållandet är vid lasarettet i Lund, fullständig ortopedisk klinik, vilket med hänsyn

till de många vanföra inom anstalten är av stor betydelse.

Yad särskilt beträffar anstalter för psykiatrisk vård har Malmö än så länge asyl

för sinnessjuka; Lund har hospital. Asylen i Malmö ligger dock närmare till det tilltänkta

anstaltsområdet därstädes än vad förhållandet är med hospitalet i Lund i förhållande

till lägenheten vid Getingevägen. Asylen i Malmö är emellertid avsedd att

upphöra. Om och när detta förhållande inträder, kan dock därigenom icke anses uppstå

någon avsevärd olägenhet för Malmöförläggningen i jämförelse med Luudaförslaget.

Ty hospitalet i Lund ligger så pass långt borta från tomten vid Getingevägen, att

man i alla fall icke kunde påräkna, att någon vid hospitalet anställd läkare kunde

antagas för den ständiga och vardagliga sjukvården vid anstalten, vilket eljest visserligen

i och för sig kunde vara eu förmån. Däremot saknas icke utsikt att erhålla

denna förmån, om anstalten förlägges till Malmö, då det väl torde fä betraktas allenast

som en tidsfråga, att någon psykiatrisk utbildning blir föreskriven som kompetensvillkor

för läkartjänsten vid ett centralfängelse. Den nuvarande innehavaren av fängelseläkartjänsten

i Malmö saknar i övrigt — enligt vad de sakkunniga ha sig bekant

— ingalunda psykiatrisk erfarenhet.

Yad som gör, att de sakkunniga tillmäta den spårvägsförbindelse, som Malmö

erbjuder, en avgörande betydelse, är, förutom det ovan sagda, åtanken på de reella

praktiska förmåner, som tillvaron av en dylik kommunikationsled måste erbjuda anstalten

i dess vardagliga drift och bestyr. Skyddslingarnas forslande till och från anstalten,

personalens besök och uträttningar inom staden, varors och förnödenheters

transport till anstalten — utsikt lärer nämligen finnas att även varutransport skall

kunna bliva förmedlad genom spårvägen — allt underlättas därigenom på ett sätt,

som måste erkännas vara högeligen betydelsefullt. Yisserligen är ju avståndet i Lund

från det tilltänkta anstaltsområdet och till de delar av staden, med vilka anstalten

eller dess personal kunde tänkas huvudsakligen få sina förbindelser, icke vad man

kallar långt, och åtskilliga försändelser till anstalten skulle säkerligen komma att besörjas

fritt för anstalten. Avståndet är dock tillräckligt långt för att, sådaut oavsett,

komma att kännas hämmande och tyngande; och de sakkunniga finna sig icke förvissade,

huruvida man, om platsen vid Lund valdes, skulle kunna undvara häst med

stall och kusk, vilket allt däremot, om Malmö väljes, utan vidare kan ur förläggningsförslaget

elimineras.

Ser man på anstaltens eget omedelbara praktiska intresse, synes för den skull

Malmöförläggningen böra förordas.

Från Lund hava emellertid uttalanden framkommit, som anlägga eu i viss mån

annan och vidgad synpunkt. I den till stadsfullmäktige avlåtna motionen framhålles,

att institutionen, förlagd till Lund, skulle bliva till stor betydelse för universitetet, i

det att ett ganska rikt studiematerial komme att ditföras för såväl blivande ögon- och

öronläkare som ock för dem, vilka idka psykiatriska och psykologiska studier. Detta

beröres även i drätselkammarens till stadsfullmäktige avgivna yttrande i ärendet, och

bland bilagorna till stadsfullmäktiges protokoll förefinnes jämväl ett av professorn i

psykologi och pedagogik vid Lunds universitet Axel Herrlin avgivet utlåtande, däri

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

lian uttalar, hurusom eleverna vid anstalten skalle, efter vad hans iakttagelser vid

besök å skolhemmet i Vänersborg givit vid handen, erbjuda ett utomordentligt material

för psykologiska studier. Den komparativa själsforskningen finge där se former

och yttringar av själsliv, som ägde det största intresse för såväl psykologen som psykiatrikern.

Om därför institutet förlädes till Lund, skulle dessa båda vetenskaper

vara i hög grad betjänta därav. A andra sidan — framhåller Herrlin — skulle

också institutet därav skörda vinst. Den svåra och vanskliga uppgiften att uppfostra

ifrågavarande slags individer behövde allt det stöd, som den vetenskapliga forskningen

kunde lämna. Den moderna pedagogiken, baserad på dessa psykologiska iakttagelser,

hade visat, säger han, att förvånande resultat kunde uppnås med undervisningen för

de sinnesslöa. Men såväl psykologi som pedagogik befunne sig i ständig utveckling.

Det vore därför av allra största vikt, att möjlighet till utbyte mellan vetenskap och

praxis på detta område förefunnes, till stöd för vilken uppfattning Herrlin ville jämväl

anföra, att personer, sysselsatta med undervisning för sinnesslöa, vid flera tillfällen

hos honom sökt de råd och upplysningar, som den psykologiska vetenskapen haft att

lämna. Professorn i teoretisk filosofi vid Lunds universitet Hans Larsson har, med

framhållande att han fullkomligt delade övertygelsen om den stora betydelsen för

psykologisk forskning, som de blinda dövstummas uppfostran erbjuder, samt vice versa

psykologiens betydelse för den senare, förklarat sig livligt instämma i Herrlins uttalande.

Yad sålunda anförts såväl om anstaltsalumnernas betydelse såsom material för

vetenskaplig forskning som angående den förmån, vilken skulle komma anstalten själv

till del genom utbyte mellan vetenskap och praxis på området i fråga, kan naturligen

icke jävas. Vid närmare övervägande synes det dock, som borde de nu framhållna

ömsesidiga förmånerna kunna även med anstaltens förläggning till Malmö ernås i eu

omfattning, som i det allra närmaste måste motsvara vad som vunnes genom dess

förläggning till Lund. Förklaringen härtill är given i och genom de båda städernas

närbelägenhet till varandra samt de snabba och täta förbindelser, som järnvägen dem

emellan uppehåller. Å psykiatriens område torde en växelverkan mellan vetenskapen

och anstalten vara mindre betydelsefull; viktigare är tvivelsutan utbytet mellan den

psykologiska forskningen och arbetet inom anstalten. Men för den inbördes beröring

som särskilt å sistnämnda område kan och med fördel bör äga rum och som enligt

sakens natur icke kan äga formen av en ständig eller daglig förbindelse, synes allt

huvudsakligt vara i glädjande grad vunnet, om anstalten kommer i så nära och bekvämt

grannskap till universitetet som det, Malmö erbjuder. I de synpunkter, som i

nu berörda delar gjorts gällande till förmån för Lundaförslaget, finna för den skull

de sakkunniga icke anledning att frångå det förord för Malmöalternativet, vilket de

ansett sig av annan orsak böra avgiva.

dieterna Av myndigheterna har i anledning av de sakkunnigas nu omförmälda

förslag till vårdanstaltens förläggning följande anförts.

Medicinalstyrelsen yttrar:

Vad först beträffar det av de sakkunniga nu avgivna förslaget angående anstaltens

förläggning vid någon av städerna Malmö eller Lund, sålunda i rikets allra sydligaste

del, vill medicinalstyrelsen som en olägenhet framhålla, att anstalten, som är

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

avsedd att bereda plats för därför avsedda fall frän hela riket, kommer att bliva förlagd

mycket excentriskt. Uti det av särskilda sakkunniga i januari 1913 avgivna betänkande

angående anstalten framhölls som en stor fördel, om än ej som ett nödvändigt

villkor, att platsen vore någorlunda centralt belägen i riket. I det nu remitterade

betänkandet framhålla de sakkunniga däremot, att nämnda villkor utan mera avsevärd

olägenhet kunde eftergivas på den grund, att för de alumner, som skulle inkomma

i den här ifrågavarande anstalten, ytterst sällan förekomme sådana resor till

och från anstalten som vid andra uppfostrings- eller vårdanstalter; en gång intagna i

anstalten komrne de i regel att utan avbrott där kvarbliva. De sakkunniga hava

emellertid därvid icke tagit i beaktande, att anhöriga till de å anstalten intagna måste,

för att kunna tillfredsställa sin önskan att någon gäng tillse sina beklagansvärda

skyddslingar, i många fall vidkännas dryga resekostnader och stor tidspillan, varförutom

resorna till anstalten även för alumner från rikets nordligaste trakter bliva oskäligt

besvärliga med höga resekostnader. Men då styrelsen i likhet med de sakkunniga till

fullo inser, att anstalten bör förläggas intill stad, där specialister i ögonsjukdomar och

psykiatri kunna påräknas, och då lika bekvämt tillgänglig och lika passande plats som

den av de sakkunniga förordade i Malmö eller Lund icke torde kunna erhallas i eller

invid Stockholm eller Uppsala, har styrelsen intet att erinra mot de sakkunnigas förslag

i detta avseende, men har styrelsen dock velat här framhålla en icke oväsentlig

olägenhet av valet av plats i rikets sydligaste del.

I fråga därefter om valet mellan de föreslagna platserna i Malmö och Lund

har styrelsen icke känt sig till fullo övertygad av de av de sakkunniga anförda skälen

för Malmöplatseus företräde. Den från universitetsrepresentanter uttalade åsikten

om betydelsen av vid anstalten tillgängligt material för psykologiska studier synes

styrelsen vara mycket beaktansvärd, och Malmöplatsens företräde på grund av spårvägsförbindelse

måste väl antagas vara av övergående art, enär det torde vara endast

en° tidsfråga, när en stad av Lunds utsträckning kommer att förses med spårvägar,

vilka då helt säkert komma att framdragas till de sjukvårdsinrättningar, som äro^ avsedda

oatt förläggas i närheten av det för nu omförmälda anstalt föreslagna området.

Å andra sidan kan man ej förneka vad de sakkunniga anfört angående möjligheten

för Lunds universitet att fullt tillgodogöra sig materialet, även om anstalten

bleve förlagd till Malmö, på grund av de båda städernas närbelägenhet till varandra

samt de snabba och täta järnvägsförbindelserna; och till följd härav vill styrelsen icke

motsätta sig det av de sakkunniga avgivna förslaget om anstaltens förläggande^ till

platsen vid Malmö, vilken i övrigt synes synnerligen väl lämpa sig för ändamalet.

Emellertid synes det styrelsen, att som villkor för anslag till omskrivna anstalts uppförande

vid vare sig Malmö eller Lund bör fordras, att anstalten och dess materiell

för undervisningsäudamål ställes till Lunds universitets förfogande efter av Kungl.

Maj:t godkända och prövade grunder.

Folkskolöverstyrelsen har anfört:

I fråga om den nya anstaltens förläggning torde det i det första ^betänkandet

framlagda förslaget att uppföra densamma å ett område vid Hammarby gård söder om

Uppsala numera kunna anses vara ur räkningen. Genom anstaltens förläggning i enlighet

med det i senare betänkandet framlagda förslaget till antingen Malmö eller

Lund skulle åtskilliga fördelar vinnas och därjämte så väsentliga besparingar kunna

göras i kostnaderna för såväl anläggning som drift, att man måste anse de olägenheter,

densamma skulle medföra, därigenom vara till fullo uppvägda. Att anstal
jBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 138 höft. (Nr 195.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 195.

ten enligt detta förslag skulle bliva belägen i ena ändan av landet torde hava mindre

att betyda, då dess alumner ju icke skola årligen färdas till och från sina hem utan

kvarstanna å anstalten år efter år. Den egentliga olägenhet, förläggningen till södra

Sverige skulle medföra, synes vara den, att det nära samarbete mellan anstalten och

blindinstitutet med möjlighet till lätt överflyttning av elever, man hoppats ernå genom

anstaltens förläggning till Hammarby, icke skulle kunna komma till stånd. Någon

mera betydelsefull förlust kan dock detta icke anses innebära.

Överstyrelsen har såväl genom de föreliggande handlingarna som genom besök

på stället av en bland dess ledamöter sökt förskaffa sig upplysningar om de föreslagna

tomtområdena och vill nu i korthet sammanfatta de fördelar, desamma ur olika synpunkter

var för sig synas erbjuda. Såsom byggnadsplatser torde de båda områdena

vara ungefär lika lämpliga, möjligen med något företräde för Lundaområdet på grund

av dettas något jämnare yta och större höjd över havet. Ett mera avgjort företräde

synes sistnämnda område äga i hänseende till belägenheten, enär denna utan tvivel i

Lund skulle bliva mera fredad och för framtiden skyddad för mer eller mindre olämpligt

grannskap, under det man i fråga om Malmöområdet icke kan helt frigöra sig

från farhågan, att det tilltänkta fabriksområdet i tomtens närhet kunde bliva till obehag

och skada för anstalten. En bestämd fördel hos Malmöförslaget utgör den utlovade

spårvägsförbindelsen fram till tomtområdets gräns. Saknaden av dylik förbindelse

vid förläggning till Lund innebär otvivelaktigt en brist men skulle väl knappast

behöva medföra alltför stora olägenheter. Enligt vad som upplyses i en till överstyrelsen

ingiven skrivelse från drätselkammaren i Lund, vilken skrivelse bifogas,

utgör avståndet från det föreslagna tomtområdet till stadens centrum eller Stortorgets

mitt 1,450 meter och till statsbanestationen 1,350 meter, således omkring eu kvarts

timmes promenad, och i Lund befintliga inrättningar av jämförlig beskaffenhet med

vårdanstalten få, enligt vad i samma skrivelse uppgives, alla sina förnödenheter, av

vad slag de vara må, vare sig i större eller mindre partier hemforslade utan någon

som helst höjning av priset därför.

Vad angår möjligheterna att få läkarvården vid anstalten väl tillgodosedd, synes

det sannolikt, att Lund med medicinsk fakultet, Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar

och stort hospital bör äga företräde framför Malmö, även om, såsom de sakkunniga

framhållit, jämväl sistnämnda plats i detta hänseende erbjuder tillfredsställande möjligheter.

Slutligen har beträffande förläggningsfrågan erinrats, att hänsyn bör tagas jämväl

till de fördelar för de medicinska och psykologiskt-pedagogiska studierna vid universitetet

i Lund, som anstaltens förläggning till sistnämnda plats skulle medföra, ävensom

att det för anstalten själv skulle vara en förmån att för sin verksamhet vinna det stöd,

som den vetenskapliga forskningen på ifrågavarande områden kunde lämna. Det synes

överstyrelsen klart, att nu berörda synpunkt måste tillmätas betydelse vid det slutliga

bestämmandet av anstaltens förläggning, varvid emellertid icke kan förbises, att, såsom

de sakkunniga framhållit, de förmåner, varom fråga är, till viss grad kunna vinnas

även vid anstaltens förläggning till Malmö. Överstyrelsen tillåter sig i sammanhang

härmed erinra, att det jämväl för den psykologiskt-pedagogiska undervisningen vid

folkskoleseminariet i Lund kan tänkas bliva av ett visst gagn att äga tillgång till det

studiematerial, anstalten i sådant hänseende kan erbjuda.

Med stöd av den granskning, överstyrelsen ägnat förläggningsfrågan, anser sig

överstyrelsen, ur de synpunkter överstyrelsen närmast har att beakta, kunna, utan att

vilja bestämt förorda endera av de föreslagna tomtplatserna, uttala, att den tilltänkta

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195. 83

vårdanstalten skulle få en i det kela fullt tillfredsställande förläggning, vilkendera

platsen iin väljes.

överstyrelsens utlåtande var åtföljt av den däri åberopade skivelsen

från Lunds stads drätselkammare.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län bar yttrat:

Kungl. Maj:ts befallningskavande, som i ärendets nuvarande skick endast torde

hava att uttala sig angående förläggningsplatsen för den ifrågavarande anstalten, anser

visserligen de av de sakkunniga beskrivna platserna i Malmö ock Lund båda erbjuda

möjligheter för en tillfredsställande lösning av frågan, men kan icke finna annat än

att den av Lunds stad erbjudna platsen vid Getingevägen äger ett visst företräde just

ur de synpunkter, som de sakkunniga framhållit som avgörande, nämligen tillvaron i

Lund av eu medicinsk fakultet samt där befintliga inrättningar för behandlingen av

de sjukdomar, varav de å anstalten intagna äro hemsökta. Emellertid har Kungl.

Maj:ts befallningshavande intet att erinra mot lämpligheten och belägenheten i och

för sig av det föreslagna området i Malmö, efter det fångvårdsstyrelsen ansett sig

kunna eftergiva det servitut till förmån för det blivande centralfängelset därstädes,

som besvärar nämnda område.

överintendentsämbetet har uttalat sig sålunda:

Vad först angår den i Malmö föreslagna tomt, vilken är belägen nordost om

och invid det nya centralfängelsets tomt, så är dess bredd allenast 100 meter, vilken

bredd synes ämbetet alltför ringa, för att densamma, efter bebyggande, skulle kunna

lämna tillbörligt fritt område för fängelset. Härvid är att märka, att vidkommande

nyssberörda område å Malmö stads sida, på grund av anmärkning av Kungl. Maj:ts

befallningshavande i länet, den 4 oktober 1907 beslutats anordningar för beredande

av ett mera fritt och avskilt läge för fängelsebyggnaderna genom framdragande av

gator utmed fängelsetomten och förläggande av obebyggda och planterade områden

väster och öster om samma tomt, och det vill synas ämbetet, att detta behov allt

fortfarande är för fängelseanläggningen till finnandes.

Det torde nämligen med fog kunna antagas, att för fäugelset förr eller senare

komma att yppa sig fordringar att för utvidgning använda förenämnda sidoområden.

Fångvårdsstyrelsen har också i eu den 6 februari 1914 till de tillkallade sakkunniga

avlåten skrivelse framhållit önskvärdheten av att för framtiden äga utvidgningsmöjlighet

för fängelseområdet och yttrat, att styrelsen hyste förhoppning om att någon

mindre del av det område, som ifrågasatts skola upplåtas för här omhandlade ändamål,

skulle, om så bleve erforderligt, kunna ställas till fångvårdens förfogande; de sakkunniga

förklara sig dock icke kunna förutsätta, att något dylikt område vore att påräkna,

då anstaltens behov syntes kräva användandet av markområdet i fråga i dess

helhet, allt omständigheter, som efter ämbetets förmenaude kraftigt tala mot att begagna

sig av den erbjudna tomten för oftanämnda anstalts räkning.

Om det må auses som någon fördel, att den åt anstalten upplåtna tomt, såsom

den ifrågavarande, äger ett fritt och öppet läge mot sjösidan, torde böra framhållas,

att någon säkerhet icke lärer förefinnas för att denna fördel kommer att fortvara, då

uppstående krav på tomtplatser för blivande hamnområden kunna helt och hållet omkasta

de nuvarande förhållandena. Härmed må likväl vara huru som helst, hänsynen

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

till fängelsets friliggande i de fall, där kommunikation mellan detta och närliggande

hus icke under några villkor bör eller får förekomma, vill förefalla ämbetet utgöra ett

synnerligen klart och alldeles oemotsägligt skäl mot att för förevarande ändamål använda

sig av den tillbjudna Malmötomten.

Beträffande vidare de två i Lund tillbuds stående tomterna synes det överintendentsämbetet,

att de sakkunniga, på särdeles goda skäl och ur olika synpunkter sett,

föredragit den norra av dessa. Denna tomts avstånd från stadens centrala delar är

obetydligt eller i alla händelser åtminstone icke avsevärt, vadan den omständighet, att

spårväg icke för närvarande är avsedd att till tomten framdragas, så vitt ämbetet kan

finna, saknar betydelse; till tomten i Malmö finnes spårvägsförbindelse, men denna

tomt är också väsentligt mera avlägset belägen. Ämbetet finner sig därjämte böra,

till den kraft och verkan ett sådant uttalande från ämbetets sida kan äga, framhålla

den betydande fördel, som kan beredas såväl universitetet i Lund som ock anstalten

själv, för den händelse de båda institutionerna genom närbelägenhet kunna bringas i

nära beröring med varandra.

På grund av vad ovan anförts får överintendentsämbetet för sin del såsom förläggningsplats

för »drottning Sofias stiftelse» på det livligaste tillstyrka den norra

av de i staden Lund tillgängliga tomterna.

Slutligen har medicinska fakulteten vid universitetet i Lund till mig

överlämnat en skrivelse angående anstaltens förläggning av följande innehåll;

Därest staten utsträcker sin verksamhet att åtaga sig vården av de blinda med

komplicerat lyte, synes det fakulteten uppenbart, att man bör tillse, huruvida härvid

— utom lösandet av den rent humanitära uppgiften — även andra intressen av statslig

natur kunde bliva tillgodosedda. Fakulteten har härvid uppmärksamheten närmast

riktad på frågan, huruvida alumnerna på en anstalt av detta slag äro av intresse dels

för den vetenskapliga forskningen dels för undervisning av de medicine studerande.

Enligt fakultetens mening måste svaret på denna fråga i bägge avseendena bliva alldeles

bestämt jakande. Vissa av de sjukdomsformer, vilka enligt vunnen erfarenhet

måste komma att till en stor del utgöra materialet vid en dylik anstalt, äro av sådan

art, att de för den vetenskapliga forskningen, exempelvis för studiet av vissa ärftlighetsproblem

med flera frågor, erbjuda ett stort vetenskapligt intresse. Att äga tillgång

till materialet vid en dylik anstalt kan även i vissa fall vara till alldeles bestämd fördel

för den medicinska undervisningen.

Lunds stad har erbjudit två olika tomter för uppförande av anstalten i fråga.

Av dessa bägge anse de sakkunniga, att tomten vid Getin gevägen norr om staden

skulle äga företräde, vari fakultetens ledamöter, så vitt de varit i tillfälle att åt denna

fråga ägna sin granskning, kunna helt instämma. Väljes denna tomt, skulle

anstalten komma i nästan omedelbar närhet till den byggnadstomt, som Kungl.

Maj:t upplåtit till de medicinska klinikerna och å vilken tomt uppförandet av

dessa kliniker omedelbart kommer att påbörjas, därest Kungl. Maj:ts proposition om

statsbidrag till kostnaderna härför vinner nu sittande riksdags bifall. Av denna tomt

bleve ändock efter genomförandet av nu föreslagna byggnader lejonparten reserverad

för framtida behov, vadan även den framtida utvecklingen av de kliniska institutionerna

å denna plats blivit fullt tryggad.

Liksom denna omedelbara närhet till de kliniska institutionerna (inklusive den

patologiskt-anatomiska institutionen) synes med största säkerhet garantera, att anstal
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kxaujl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

ten i fråga skulle komma att, i den mån görligt är, tjäna den vetenskapliga forskningens

och den medicinska undervisningens intresse, har man ock med säkerhet att förvänta,

att denna närhet till klinikerna skall ur sjukvårdens synpunkt medföra bestämda

fördelar för anstalten och dess alumner. Därigenom har man nämligen skapat trygghet

för att vederbörande läkare vid anstalten alltid kan få bekväm tillgång till hjälp

från sina fackkolleger av skilda slag, vare sig han behöver någon hjälp av ottalmologen,

av öronläkaren, av neurologen eller pediatrikern eller ännu någon annan fackkollega.

De sakkunniga hava anfört, »att Malmö allmänna sjukhus äger, i motsats mot

vad förhållandet är vid lasarettet i Lund, fullständig ortopedisk klinik, vilket med hänsyn

till de många vanföra inom anstalten är av stor betydelse». Fakulteten finner

sig med anledning härav böra påpeka, att till nu sittande riksdag avlåtits proposition

om anslag till föreståndare för ortopedisk poliklinik i Lund. Därest detta förslag viuner

bifall, kan det med allra största bestämdhet förväntas, att vid den tidpunkt, då nu

avhandlade anstalt kan vara färdig, vid Lunds lasarett allt skall vara ordnat för en

fullt sakkunnig ortopedisk behandling, vare sig poliklinisk eller klinisk.

Fakulteten kan för visso med allra största erkännande uttala sig om det framstående

sätt, varpå Malmö stads stora sjukvårdsinrättningar ledas, men måste icke

desto mindre förmena, att förbandenvaron i Lund av en fakultet med dess professorer

som ledare för de olika sjukhusavdelningarna och deras mer eller mindre talrika stab

av underläkare och assistenter, särskilt när hänsyn tages till den vetenskapliga verksamhet,

som enligt vanlig erfarenhet plägar inom de medicinska fakulteterna bedrivas,

dock synes giva den största trygghet för att tillgång till kvalificerad hjälp inom de

olika kliniska områdena här skall stå till buds. Att det i Malmö gives en mindre

asyl för sinnessjuka (som framdeles kommer att upphöra) och att denna ligger på

mindre avstånd från den föreslagna tomten i Malmö, än vad avståndet är i Lund

mellan den vid Getingevägen föreslagna tomten och hospitalet i Lund, såsom de sakkunniga

anföra, äger visserligen sin fullkomliga riktighet, men detta kan dock ej

rubba den slutsatsen, att man från Lunds stora hospital, som ledes av en professor

med sex läkare vid sin sida, äger större säkerhet att erhålla fullt kvalificerad sakkunnig

hjälp än från en mindre asyl, som förestås av en läkare, vilken för övrigt blott

delvis behöver ägna sin arbetskraft åt anstalten.

Till vad professorn i psykologi och pedagogik A. Herrlin uttalat angående det

stora intresse för den psykologiska forskningen, som studiet av alumnerna i den föreslagna

anstalten skulle hava, och vari professorn i filosofi Hans Larsson till fullo instämt,

kan även fakulteten för sin del fullkomligt ansluta sig.

Det synes slutligen fakulteten uppenbart, att även om avståndet mellan Malmö

och Lund ej är synnerligen stort och kommunikationerna mellan de bägge städerna

ganska täta, skulle dock alla de fördelar, som å ena sidan anstalten, å andra sidan

fakulteten kunde vinna genom anstaltens närhet till universitetets institutioner, kunna

vida säkrare och fullständigare utnyttjas, därest anstalten förlädes till föreslagen plats

invid sjukhuset i Lund, än om den placerades på den föreslagna platsen vid fängelset

i Malmö.

Medelst anteckning å nämnda skrivelse har Lunds universitets rektor

A. Kock förklarat sig enligt det större akademiska konsistoriets beslut å

dess vägnar livligt tillstyrka medicinska fakultetens hemställan.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Depwrte- Såsom jag redan nämnt, synas mig de ekonomiska fördelar, som

mm, so efen. sjjUjje vinnas genom den föreslagna vårdanstaltens förläggning till Malmö

eller Lund, vara så avsevärda, att det tidigare förslaget om dess förläggning

till Hammarby icke längre kan vidhållas. Enligt vad de meddelade

kostnadsberäkningarna giva vid handen, skulle nämligen vid en förläggning

till ettdera av förstnämnda samhällen anläggningskostnaderna bliva väsentligt

lägre, och även de årliga kostnaderna för anstaltens underhåll och

drift skulle sannolikt kunna icke obetydligt reduceras. Någon mera vägande

invändning mot vårdanstaltens förläggning till södra delen av landet

har icke heller framkommit. Man har visserligen erinrat därom, att

transportvägen för anstaltens alumner samt för besökande anhöriga skulle

i vissa fall bliva längre, än om anstalten förlädes mera centralt i landet.

I betraktande därav, att anstaltens skyddslingar i allmänhet skola kvarbliva

å anstalten från det de intagits å densamma intill sin död och att deras

anhöriga, enligt vad som upplysts, blott mera sällan pläga besöka dem,

torde den gjorda invändningen icke vara ägnad att väcka några större

betänkligheter mot anstaltens förläggning till Malmö eller Lund.

Från båda dessa samhällen hava anbud gjorts om fritt upplåtande av

erforderliga tomtområden för anstalten samt framdragande till tomtgränsen

av behövliga ledningar m. in. Lund har alternativt erbjudit två områden.

På av de sakkunniga anförda skäl anser jag emellertid, att av dessa områden

blott det, som förordats av de sakkunniga, bör komma i betraktande

vid frågans slutliga prövning. Den gjorda utredningen torde hava

givit vid handen, att både det av Malmö erbjudna området och det av

de sakkunniga förordade området i Lund äro för ändamålet fullt användbara

och att anstalten skulle få en i det hela tillfredsställande förläggning,

vilkendera av de sålunda föreslagna platserna än kommer att väljas.

Vid en jämförelse dem emellan visar det sig, att den ena äger företräde

i ett avseende, den andra i ett annat.

De sakkunniga, vilka, redan innan erbjudande om tomtupplåtelse

kommit från Lund, funnit sig böra förorda anstaltens förläggning till

Malmö, hava även sedermera vidhållit sitt förord för Malmöförläggningen.

Det avgörande skälet har därvid varit den omständigheten, att anstalten i

Malmö skulle få direkt spårvägsförbindelse med stadens centrala delar,

under det att sådan förbindelse — åtminstone tills vidare — saknas i

Lund. Emellertid hava redan de sakkunniga medgivit, att i vissa andra

hänseenden Lundaförslaget synes innebära fördelar, som icke alls eller åtminstone

icke i samma grad skulle stå att vinna genom förläggning till

Malmö. Och genom de inkomna yttrandena hava Lundaförslagets företräden

blivit ytterligare framhävda.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 195.

Så synes det icke kunna förnekas, att Lundaområdet har ett mera

lugnt och avskilt läge och för framtiden erbjuder större trygghet mot

störande och eljest för anstalten olämpliga anläggningar i grannskapet.

Vidare torde väl i Lund erbjudas större möjligheter för beredande av god

läkarvård vid anstalten. Ett väsentligt avseende synes mig ock böra tillmätas

de fördelar för särskilt den akademiska forskningen och undervisningen,

som skulle vinnas genom anstaltens förläggning till Lund och

vilka med synnerlig styrka framhållits av medicinska fakulteten därstädes.

Härtill kommer, att, såsom både fångvårdsstyrelsen och överintendentsämbetet

påvisat, Malmötomtens disponerande för vårdanstalten kan tänkas

bliva till hinder för det närbelägna fängelsets framtida utvidgning. Att

fångvårdsstyrelsen detta oaktat ansett sig icke böra avstyrka förslaget om

tomtens upplåtande för anstalten torde måhända till någon del hava sin

grund däruti, att vid tiden för avgivandet av styrelsens yttrande Lundaalternativet

ännu icke framkommit, överintendentsämbetet däremot, som

varit i tillfälle att bedöma förläggningsfrågan i dess nuvarande läge, har,

såsom framgår av dess nyss återgivna uttalande, fäst synnerlig vikt vid

nu berörda synpunkt och därför på det bestämdaste avstyrkt anstaltens

förläggning till Malmö.

Vad angår de sakkunnigas huvudanmärkning mot Lundaområdet,

nämligen saknaden av spårvägsförbindelse, synas de erfarenheter, som

gjorts vid åtskilliga i Lund belägna större institutioner, vara ägnade att

i viss mån minska de farhågor, nämnda förhållande eljest kunnat väcka.

Vid övervägande av de skäl, som tala för det ena och andra alternativet,

har jag icke kunnat undgå att finna dem, som tala för en förläggning

till Lund, vara de starkare, och jag anser mig därför böra i denna

punkt avvika från de sakkunnigas förslag. Jag vill alltså förorda, att den

föreslagna vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte förlägges till

Lund och att de för densamma erforderliga byggnaderna uppföras å det

av Lunds stad erbjudna, i det föregående närmare angivna tomtområdet

norr om staden.

9- Byggnadsförslag.

Den första sakkunnignämnden lämnade i sitt betänkande ett av rit- Byggnadsningar

och kostnadsberäkningar åtföljt byggnadsförslag. Vid utarbetandet förslag.

av programmet för nämnda förslag hade de sakkunniga — enligt vad

som i betänkandet meddelas — tillgodogjort sig upplysningar och iakttagelser,

som två bland de sakkunniga gjort under besök vid »den Keller
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Första sakkunnignämnden.

ske Aandssvageanstalt» i Brejning å Jutland, en mönsteranstalt i sitt slag

men dock anlagd i uppenbart syfte att göra det bästa möjliga för minsta

möjliga kostnad. Ritningarna till den nya anstalten äro utarbetade av

svenska fattigvårdsförbundets arkitekt Th. Kellgren, vilken på grund av

sin verksamhet med uppförande av fattiggårdar, sjukvårdsbyggnader och

dylikt äger erfarenhet om för olika slag av vårdanstalter praktiskt och

billigt byggnadssätt. Närmast var byggnadsförslaget avsett att komma

till utförande å det av första sakkunnignämnden föreslagna området vid

Hammarby. Enligt vad de senare tillkallade sakkunniga förvissat sig om,

kunna emellertid ritningarna i det hela användas, även om anstalten

kommer att uppföras å det av nämnda sakkunniga förordade området i

Malmö, och detsamma torde vid sådant förhållande gälla även beträffande

den föreslagna Lundaförläggningen.

Byggnadsprogrammet är utarbetat med stöd av de beräkningar rörande

det sannolika antalet skyddslingar i anstalten, som verkställts av de sakkunniga

och för vilka jag i det föregående redogjort. I enlighet härmed

skulle de byggnader, som äro avsedda att nu uppföras, tillgodose behovet

av utrymme i skolhemsavdelningen för all framtid och av platser inom

arbetshemmet och asylen för det närvarande och en tid framåt: då framdeles

behov skulle uppstå av ökat utrymme för arbetshemselever och av

flera asylplatser, skulle utvidgning lätteligen kunna ske genom tillbyggnad.

Ekonomi- och administrationslokaler hava tänkts redan från början

uppförda i den omfattning, som skulle erfordras efter anstaltens framtida

utvidgning.

o Ö

Den beskrivning av byggnadsförslaget, de sakkunniga lämnat, hänför

sig till en deras betänkande vidfogad plankarta, vilken torde få biläggas

detta protokoll. Av den detaljerade beskrivningen skall jag här meddela

det huvudsakliga.

O

Vad först beträffar de för anstalten behövliga byggnader utgöras dessa, vid anstaltens

första upprättande, av en byggnad för anstaltens skolavdelning (å plankartan

betecknad med Ä); ett arbetskem (B); en asyl, inrymmande jämväl en för anstalten

i dess helhet avsedd sjukavdelning (C); en ekonomibyggnad, gemensam för anstalten i

dess helhet och avsedd att innehålla det nödiga utrymmet för kök, tvätt, bak och

sömnad ävensom bostäder för ekonomipersonal och nattsköterskor samt matsalar för

skolbarn, arbetselever, lärarpersonal, sköterskor och ekonomibetjäning m. m. (D); en

mindre byggnad för anstaltens administrationslokaler och föreståndarinnans bostad (E);

en portvaktsstuga (F); ett mindre stall, i samband med vilket ock anordnas bostad för

kusken (G); samt slutligen ett svinhus (H).

I fråga om utrymmet är skolavdelniugen beräknad för det för samma avdelning

förutsatta elevantalet av 60. Beläggningsmöjligheten å denna avdelning har dock

ansetts försiktigtvis böra göras något större, för den händelse tillfälliga stegringar av

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Hajds Nåd. Proposition Nr 195.

elevantalet skulle äga rum. Därför liava särskilt de hithörande sovrummen sä anordnats,

att de, med fullt anlitande av utrymmet, kunna inhysa inemot ett tiotal elever

utöver de 60. Arbetshemmet är beräknat för 40, asylen för 50 jämte eu för anstalten

i dess helhet avsedd sjukavdelning av 10 platser. I likhet med skolan kan

dock asylen, om så tillfälligtvis behöves, beläggas något drygare än som egentligen

är beräknat.

Vid framtida utvidgning av anstalten skulle tillkomma: utvidgning av arbetshemmet

genom tillbyggnad, därav en första tillbyggnad, avsedd att möjliggöra arbetshemmets

tillökning med 20 platser, är å plankartau angiven (I); en ytterligare asylbyggnad

med utrymme för 60 platser (K) samt ett ålderdomshem jämte sjukavdelning

med tillhopa omkring 40 platser (L), upptagande i sig den tidigare i första asylbyggnaden

förlagda sjukavdelningen, vilken då i stället komme till användning för asylister.

Skulle ytterligare utökning av arbetshemmet i eu framtid behövas, kan den ernås

genom likartad tillbyggnad och med samma platsantal som den med I betecknade,

men åt öster. Ekonomibyggnadens utrymme har av praktiska grunder anordnats med

hänsyn redan från början tagen till eventuell framtida utveckling av anstalten.

Yad angår de särskilda byggnadernas inbördes läge innebär förslaget, att skolbyggnaden

och arbetshemsbygguaden skulle komma att ligga ungefär parallellt på ett

avstånd av cirka 64 meter från varandra, däremellan ekonomibyggnaden parallellt med

dessa båda och sammanbunden med dem genom tvenne s. k. sammanbindniugsgångar,

vilka, tjänande till genomgång, även avses för andra äudamål. Ekonomibyggnaden är

dragen mera norrut än de båda övriga. Härigenom vinnes mellan skolan och arbetshemmet

eu stor, öppen, skyddad gård för elevernas vistande i det fria, och ekonomilokalerna

med all den trafik, som sådana lokaler förorsaka, komma att ligga bakom

skolan och arbetshemmet. Nämnda byggnader, tillsammans bildande ett större byggnadskomplex,

anstaltens huvudbyggnad, ligga med sina längdaxlar i norr och söder,

varigenom den omtalade gården kommer att bliva skyddad från alla väderstreck utom

mot söder. Asylbyggnaderna har man tänkt sig förlagda cirka 75 meter från huvudbyggnaden,

också de med längdaxlarna i norr och söder.

Emellan arbetshemsbyggnaden och den ena asylbyggnaden hav man tänkt sig

administrationsbyggnaden förlagd på lämpligt avstånd från stora ingången, så att

den bleve lätt tillgänglig såväl därifrån som från alla byggnaderna. Alldeles vid ingången

förlägges portvaktsstugan. En sådan behöves, då det är nödvändigt, att hela

anstaltsområdet blir inhägnat för att förhindra de blinda att förirra sig utom tomtgränsen

ävensom för att hindra obehöriga att komma in på området. A södra delen

av området skulle slutligen stallet förläggas samt längst bort å områdets sydvästra

hörn svinhuset.

Yad angår den inre anordningen av de för anstaltens alumner avsedda byggnaderna

har varit en ledande princip att så mycket som möjligt undvika trappor. I

ingendera av dessa byggnader finnes därför någon souterrainvåning, och bottenvåningen

ligger endast två eller tre trappsteg över marken, för att de blinda sa bekvämt

som möjligt må kunna förflytta sig ut och in under dagens lopp. Skolbyggnaden och

arbetshemmet äro föreslagna i två våningar, asylbyggnaden däremot i endast en våning,

då det skulle medföra allt för stora svårigheter att morgon och afton forsla

från den ena våningen till den andra dessa blinda asylister, av vilka en stor del även

äro mer eller mindre lama och vanföra.

I fråga om det utrymme, som beräknas för plats, hava de sakkunniga icke ansett

sig böra gå under de mått, som äro medicinalstyrelsens minimifordringar beträffande

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 138 käft. (Nr 195.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

sinnesslöanstalter, nämligen i fråga om barn 4 å 4,5 kvadratmeter per sovplats och

1 fråga om vuxna 4,5 å 5 kvadratmeter samt, vad dag- och lekrummen beträffar,

2 å 2,5 kvadratmeter per alumn.

I skolan och arbetshemmet, vilka naturligen förete största likhet sig emellan,

äro alla de rum, som skola av eleverna användas under dagen — såsom s. k. dagrum,

arbetsrum och skolrum, gymnastik- och matrum — förlagda å nedra botten. För elevernas

dagrum har valts formen av långa, 3,5 meter breda korridorer, vilkas ena långsida

utgör fönstersida med rikligt ljustillträde, medan utmed deras andra sida de särskilda

arbets- eller skolsalarna äro förlagda den ena intill den andra; och förmedlar

dagrummet förbindelsen mellan nämnda rum. På skilda ställen är skolans dagrumskorridor

avdelad genom breda glasdörrar, som efter omständigheterna kunna hållas

öppna eller tillstängda, varigenom korridoren kan antingen utgöra ett sammanhängande

långsträckt rum eller vara uppdelad i särskilda avdelningar, alltefter lämpligheten av

elevernas skiljande i olika grupper.

Arbetssalarna äro av olika storlek, lämpad efter de olika sysslor, som man för

dem avsett, och med någon skiljaktighet härutinnan mellan skolan och arbetshemmet,

då det senare behöver i förhållande till alumnantalet större dimensioner å arbetssalarna

än vad förhållandet är med skolan.

Yad angår lärorummen inom skolan äro dessa delvis ganska små, beroende därav

att särskilt för de blinda dövstumma undervisningen är i stor omfattning individuell

eller i varje fall bedrives med mycket små grupper.

För de förbindelsegångar, yilka förena skolan och arbetshemmet med ekonomibyggnaden,

har ock tillämpats grundregeln om långsträckt korridor med fönster utmed

hela dess ena långsida, medan intill dess andra sida befinna sig i rad efter varandra

en del rum, här avsedda, särskilt i övre våningen, mestadels till bostadsrum för lärarinnor

eller sköterskor.

Matsalarna för skolan och för arbetshemmet, jämväl belägna i undre våningen,

äro förlagda i mittelavdelningen av byggnadskomplexet, kommunicerande åt väster och

öster med de avdelningar, till vilka de höra, och åt norr med ekonomihusets köksavdelning.

Sovrummen inom skola och arbetshem befinna sig, såsom redan nämnts, i den

övre våningen, till vilken, å såväl skol- som arbetshemssidan, uppgång kan äga rum

genom trenne till olika delar av byggnaderna förlagda trappor. Särskild hänsyn har

tagits till att de olika könen böra begagna olika trappuppgångar.

Nödiga bostadsrum för lärarinnor, sköterskor m. m. äro placerade å lämpliga

ställen, alla försedda med garderober samt, för att kunna bereda största möjliga stillhet

och tystnad de tider, då rummens innehavarinnor få draga sig tillbaka dit från

det slitande arbetet, i regeln även med små tamburer.

Utom nu angivna lägenheter innehålla skol- och arbetshemsbyggnaderna även

samlingsrum för lärarinnorna, nödiga badrum, slask- och snyggningsrum, förrådsrum

och dylikt.

Yad särskilt beträffar ekonomibyggnaden äro redan omförmälda de två matsalar,

som utgöra sydligaste delen av byggnaden, vilken genom de nämnda förbindelsegångarna

står i samband med å ena sidan skolbyggnaden och å den andra arbetshemmet.

Den norra delen av byggnaden inrymmer å nedra botten kök med serveringsrum och

andra erforderliga lokaler förutom bostad för husmoder. Särskilda trappförbindelser finnas

inom ekonomibyggnaden. En trappa upp finnas en högtids- och gudstjänstlokal, matsalar

för lärarinnor, sköterskor och ekonomipersonal samt en del arbetslokaler och be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

9L

Kungll Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

tjäningsrum. Ekonomihuset har källarvåning med pannrum, tvättstuga, bageri, förrådsrum

m. m. samt en vindsvåning, i vilken en del betjäningsrum åro förlagda.

Om asylen gäller, att samma grunder, som följts i fråga om skol- oeh arbetshemsbyggnaderna,

även här iakttagits, i den mån de varit tillämpliga. Dagrummen

få dock här tjäna icke blott till vistelseort för asylisterna om dagen utan jämväl till

förbindelse med alla övriga lokaler inom asylen, särskilt sovrummen, som här, av förut

omnämnd orsak, måste vara förlagda i samma våning som dagrummen, ävensom till

matrum för asylisterna. Maten, som lagas i ekonomibyggnadens kök gemensamt för

hela anstalten, överföres till asylen, där den fördelas i särskilt för sådant ändamål avsett

rum.

I den asyl, som först kommer till uppförande, måste finnas en särskild avdelning

för oroliga samt en annan avdelning för sängliggande sjuka; och hava dessa bada avdelningar

förlagts såsom flyglar i var sin ända av huset. Övriga delen av detta maste,

såsom inrymmande såväl manliga som kvinnliga asylister, vara inrättad med fördelning

i två skilda avdelningar. När framdeles den andra asylbyggnaden kommit till

stånd, bör den ena asylbyggnaden användas för manliga skyddsiiugar, den andra för

kvinnliga samt för barn av båda könen.

I asylbyggnaden finnes blott i mittelpartiet vindsvåning, dit man kommer genom

ett särskilt litet trapphus. I vindsvåningen ligga bostadsrum för sköterskor och tjänstepersonal,

och de stora vindarna äro ämnade att användas till förrådsrum för hela

anstalten.

Alla promenadgårdar äro inhägnade med staket, avskilda från varandra och avsedda

att planteras med träd och buskar dels till skydd mot sol, dels för att bereda

trevnad för såväl patienter som personal.

Administrationsbyggnaden är avsedd att på nedra botten innehålla, utom kapprum,

hall- och väntrum samt kassaförvaltarens expedition och bostadsrum, jämväl föreståndarinnans

expeditionsrum, vilket på samma gäng tjänar till styrelserum och lärarinnepersonalens

kollegierum, ävensom ett gästrum för anstaltens räkning. Ett sådant

bör finnas för mera långväga resande, i synnerhet sådana, som vilja studera anstaltens

verksamhet. I övre våningen har förlagts föreståndarinnans privata bostad, bestående

av fyra rum och kök med serveringsrum och badrum samt en mindre hall, vilken

förmedlar tillträdet till de olika lokalerna. På vinden skulle jungfrukammare och ett

mindre gästrum inredas.

Portvaktsstugan har å nedra botten, jämte portvaktens bostadslägenhet, ett särskilt

portvaktsrum, som på samma gång skall tjäna till skomakarverkstad, då man

tänkt sig, att portvakten samtidigt skulle vara anstaltens lappskomakare; en trappa

upp finnes en bostadslägenhet för eu maskinist, tillika smed. Båda bostäderna bestå

av två rum, kök och tambur. De sakkunniga hava ansett nödvändigt, att så pass stor

bostad beredes de manliga anställda vid austalteu, på det de må kunna leva gifta med

familj. I källaren finnas skilda hushållskällare och dylikt för de bada hushållen samt

gemensam värmekammare.

Stallet är avsett att lämna plats för två hästar, nödiga fordon och foder ävensom i

dess ena ända bostad för kusken-vaktmästaren om två rum, kök och tambur samt

övriga bekvämligheter såsom i portvaktsstugan.

Svinhusanläggningen åsyftar, att köksavfall och dylikt måtte på för anstalten

förmånligaste sätt tillgodogöras, och är till sin storlek beräknad efter vad för detta

ändamål kan antagas vara lämpligt.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Andra sakkunnignämnden.

Kostnadsbe
räkning.

Törsta sakkunnignämnden.

Vid anstaltens förläggning till den föreslagna tomten i Malmö skulle,

enligt vad den senare sakkunnignämnden anfört, någon förändring i det

uppgjorda byggnadsförslaget troligen komma att föranledas därav, att

byggnadsgrunden där är så att säga mera lätthanterlig än marken vid

Hammarby och tillåter en friare fördelning av det befintliga utrymmet.

Vidare är möjligt, att det skulle befinnas ändamålsenligast att vid anstalten

utföra kokning med gas i stället för, på sätt ursprungligen avsetts, ångkökskokning,

samt att fylla anstaltens brödbehov genom leverans utifrån,

i vilken händelse en tilltänkt bageriavdelning inom anstalten skulle

bortfalla. Ingen av nu antydda förändringar skulle fördyra anläggningen;

några av dem vore uppenbarligen ägnade att förminska kostnaden. Vad

nu sagts om anstaltens förläggning till Malmö torde i huvudsak äga

tillämpning, även om densamma förlägges till Lund.

Kostnaderna för den föreslagna anläggningen, förlagd till Hammarbyområdet,

hava beräknats i fråga om byggnadsförslagen av ingenjörerna

E. och A. Ri gnér, för värmelednings- och varmvattensanläggningarna av

ingenjören IL Theorell, för vatten- och avloppsledningar av kaptenen C.

J. Insulander och för de elektriska ledningarna av Elektriska prövningsanstalten.

Kostnadsförslaget utvisar följande poster:

Byggnader: Kronor. Kronor.

Huvudbyggnad............................................................................. 240,000: —

Asylbyggnad............................................................................... 81,000: —

Administrationsbyggnad............................................................... 22,300: —

Portvaktsbyggnad........................................................................ 9,900: —

Stallbyggnad................................................................................ 9.600: —

Svinhus........................................................................................ 5,200: —

Ritningar, kontroll, oförutsedda utgifter och dylikt.................. 42,000: — qqq.

S. Ti. sanitära anläggningar:

Värmelednings- och varmvattensanläggningar........................... 48,000: —

150 in. 45 X 60 cm. kulvert för värmeledningar å kr. 20: — 3.000: —

Vatten- och avloppsledningar inomhus samt inom området... 40,400: —

Vatten- och avloppsledningar utom området ........................... 16,400: —

Elektriska ledningar inom- och utomhus................................... 22,800: — , oft __

Yttre arbeten:

1,400 in. stängsel kring hela området å kr. 3: — ................. 4,200: —

210 m. stängsel kring promenadgårdar å kr. 10: — ............... 2,100: —

Eventuella sprängningar för ledningar ................................... 10,000: —

740 m. vägar inom området å kr. 15: — ............................. 11,100: —

Diverse planering och dylikt...................................................... 17,000: — 44.400: _

Summa 585,000: —

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Till närmare belysning av de angivna anläggningskostnaderna anförde

de sakkunniga:

Deri beräknade anläggningskostnaden kan vid första påseendet synas dryg. Vid

förslagens uppgörande liar det. dock för de sakkunniga varit ett ögonmärke att utesluta

allt, som kunde vara överflödigt, och att träffa behövliga anordningar på sådant sätt,

att deras ändamål kunnat med billigaste kostnad ernås. I övrigt är att ihågkomma,

det uti här upptagna anläggningskostnad ingå administrations- och ekouomilokaler —

vilka äro beräknade att räcka även för en framtida utvidgning av anstalten — till ett

avsevärt större platsantal än det, varom fråga är i det nu framlagda bygguadsförslaget.

Det kan sålunda icke vara riktigt att bedöma nu ifrågavarande anläggningskostnad

efter det vid anstaltens första upprättande avsedda platsantalet, då den beräknade utvidgningen

kommer att erhållas utan några kostnader för administrations- och ekonomilokaler.

Med hänsyn till detta förhållande kommer anstalten, sedan den en gång

nått sitt maximum, att hava betingat avsevärt mindre kostnad per plats än vad fallet

blir med den del av anläggningen, som först kommer i fråga. I detta sammanhang

må vidare nämnas, att en fullständig sinnesslöanstalt, omfattande både skola, arbetshem

och asyl, gärna betingar en kostnad av bortåt 3,000 kronor per plats, varvid

emellertid är att märka, det en anstalt av här ifrågavarande slag måste bliva dyrare

än en vanlig sinnesslöanstalt, då souterrainvåning, till vilken i en dylik samtliga ekonomilokaler

kunna förläggas, icke lämpligen kan — såsom redan nämnts — anordnas

uti för blinda med komplicerat lyte avsedda byggnader, vartill kommer, att speciellt

skolbyggnaden här blir i någon mån mera kostsam på grund därav, att den — med

hänsyn till nödvändigheten av en mera individualiserande undervisning — måste innehålla

ett relativt större antal små skolrum. I belysning av vad som nu är sagt torde

det icke kunna anses, att den beräknade anläggningskostnaden överstiger vad som

är skäligt.

Sedan, på sätt förut angivits, förslag framkommit om vårdanstaltens

förläggande till Malmö, lät den senare sakkunnignämnden, såsom likaledes

förut omtalats, genom arkitektfirman Ewe och Mehn i Malmö verkställa

undersökning rörande de kostnader, anstalten skulle betinga, därest den i

enlighet med de uppgjorda ritningarna uppfördes å det av Malmö stad erbjudna

tomtområdet. Arkitektfirman har införskaffat särskilda kostnadsberäkningar

rörande de s. k. sanitära anläggningarna från aktiebolaget Sana

i Malmö samt Nya förenade elektriska aktiebolaget därstädes.

De resultat, den gjorda kostnadsundersökningen lämnat, sammanfatta

de sakkunniga sålunda:

Då i följd av bättre läge i kommunikationsavseende häst icke skulle behöva

hållas vid anstalteu i Malmö och ej heller, med hänsyn till därvarande förhållanden,

särskild svingård, hava ur förslaget utgått stallbyggnaden och svinhuset med för dem

förut beräknad kostnad av tillhopa 14,800 kronor. För de övriga byggnaderna —

huvudbyggnaden, asylen, administrations- samt portvaktsbyggnaden, vilka förut med

tillägg av kostnaden för ritningar, kontroll, oförutsedda utgifter och dylikt beräknats

till 395,200 kronor — har nu beräknats 390,500 kronor. Vid beräkningen har, på

sätt i arkitektfirmans avgivna utlåtande angives, de i förutvarande kostnadsförslaget

Andra sakkunnignämnden.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

upptagna materialen och massorna följts med undantag därutav, att grundmurarna

skulle utföras av betong och beräknats efter den tjocklek, som motsvarar detta material,

och tegelmurarna beräknats efter den tjocklek, som motsvarar tegel av det mindre formatet,

vilket å den nya förläggningsorten uteslutande kommer till användning. En del

hjärtmurar syntes visserligen firman hava alltför stor tjocklek, men då något utarbetat

förslag till värme- och ventilationsanordningar med därtill hörande murkanaler icke

förelåge, hade firman icke ausett sig böra föreslå någon minskning härutinnan.

Att minskningen i den beräknade kostnaden för själva byggnaderna icke blivit

större beror, enligt vad i utlåtandet framhålles, dels därpå, att det förutvarande kostnadsförslaget

syntes vara räknat med låga priser, dels på byggnadernas mycket ringa

höjd i förhållande till deras utsträckning. Därigenom komrae tegelmurverk, puts m. m.,

som kan göras billigare i Malmö, att utgöra en relativt liten del av det hela, under

det att grundmurarna bildade en relativt stor post. Dessa senare bleve billigare å

den föreslagna platsen i Uppland genom att granit antagligen funnes på platsen och

grunden till stor del kunde utföras såsom kallmur.

En väsentligare besparing har däremot kunnat göras å de s. k. sanitära anläggningarna

och de yttre arbetena. Dessa poster, som i Hammarbyförslaget betingade —

av grunder, som närmare framgå av de förra sakkunnigas betänkande — respektive

130,600 och 44,400 kronor, hava i firmans utlåtande beräknats till respektive 96,000

och 18,500 kronor, tillhopa alltså en besparing av 60,500 kronor, vilket belopp tillsammans

med den nyss angivna kostnadsminskningen för byggnaderna, 19,500 kronor,

bildar den för anstalten i dess helhet av firman nu beräknade besparingen av 80,000

kronor.

Här skall emellertid anmärkas, att en i de nya kostnadsberäkningarna under sanitära

anläggningar upptagen post å 3,000 kronor för en kulvert bör från förslaget utgå,

enär det avlopp, som sagda kulvert skulle betjäna, kommer, enligt vunna upplysningar,

att bekostas av Malmö stad såsom fallande under det åtagande beträffande avloppsförhållandena,

vilket staden redan iklätt sig.

Uppmärksammas bör jämväl firmans uttalande, att genom ändring av ritningarna

med tillhörande beskrivning till mera överensstämmelse med Malmöförhållaudena byggnaderna

måhända skulle kunna göras något billigare äu vad firman beräknat. För

ett bestämt uttalande härom skulle emellertid erfordrats en särskild grundligare undersökning,

men de sakkunniga hava ansett en sådan icke behöva i ärendets närvarande

läge ifrågakomma.

Myndig
heterna.

Deri sammanlagda kostnadsminskningen vid anstaltens förläggning å

o o O

Malmöområdet skulle alltså uppgå till 83,000 kronor, till följd varav

totalkostnaden för anläggningen skulle sänkas från förut beräknade 585,000

kronor till 502,000 kronor.

Såsom redan förut är nämnt, hava de sakkunniga icke låtit verkställa

någon jämförande undersökning av själva anläggningskostnaden för anstalten,

om den skulle uppföras å det i Lund erbjudna området, men, enligt

vad de sakkunniga uppgivit, finnes icke anledning antaga, att någon avsevärd

skillnad skulle uppkomma i förhållande till Malmöförslaget.

Rörande det av de sakkunniga framlagda byggnadsförslag^ hava yttranden

avgivits av överintendentsämbetet och medicinalstyrelsen; därjämte

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

har den första sakkunnignämnden till bemötande av vissa mot ritningarna

framställda anmärkningar till ecklesiastikdepartementet ingivit en skrivelse,

vars huvudinnehåll tinnes återgivet i den senare sakkunnignämndens betänbände.

Slutligen har folkskolöverstyrelsen i sitt utlåtande uttalat sig i ämnet.

Överintendentsämbetet har anfört:

Vad augår de föreliggande skissartade ritningarna har överintendentsämbetet —

som vidkommande de företedda kostnadsberäkningarna, vilka äro så fullständiga, att

äskande av byggnadsmedel med stöd av desamma synes kunna göras, icke funnit skäl

till anmärkning — ansett sig allenast böra erinra, att i asylbyggnaden en del rum

för patienter äro förlagda rätt mot norr, en olägenhet, som vid de för nådig stadfästelse

tillämnade huvudritningarnas upprättande lärer böra bortarbetas, vilket, åtminstone

delvis, kan ske genom förflyttning av klosetter och badrum, varjämte torde böra

tagas under övervägande, huruvida icke de tre små rummen på södra gavelvinden i

förenämnda byggnad, som äro avsedda för 2 patienter, lämpligen böra, till undvikande

av allt för stor trångboddhet, sammanslås till 2 rum för 3 patienter.

Emellertid har överintendentsämbetet trott sig beträffande huvudbyggnaden här

böra ur principiell synpunkt framhålla, att sovrummen för patienterna, vilka icke blott

äro blinda utan även dövstumma eller sinnesslöa, utgöras av vindsrum, förlagda i våningen

en trappa upp, varifrån patienterna, som ju ytterst litet kunna reda sig själva, i

händelse av uppkommen eldsolycka eller dylikt endast med stor svårighet skulle kunna

räddas. Önskvärdast hade givetvis varit, att också i huvudbyggnaden — liksom i fråga

om asylbyggnaden föreslagits — samtliga sovrum kunnat inredas i bottenvåningen

bredvid arbetsrummen, något som dock icke lärer kunna av kostnadshänsyn genomföras.

Det synes ämbetet därför med fog kunna ifrågasättas, om icke vid förslagets

närmare utarbetande en förändring bör vidtagas — vilken icke lärer behöva medföra

ökade kostnader — varigenom arbetsrummen, där hjälp ju alltid om dagen kan beredas

patienterna vid fall av eldsolycka eller panik, komme att förläggas till vindsvåningen,

under det att sovrummen i stället placerades i bottenvåningen.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande biträtt överintendentsämbetets

yrkanden med undantag därav, att styrelsen icke har något att erinra mot

förläggningen av sovrum till huvudbyggnadens övre våning, därest denna,

vilken av de sakkunniga föreslagits uppförd såsom vindsvåning och av trä,

i stället uppföres såsom full våning och av tegel.

Därjämte har styrelsen framställt anmärkningar mot vissa detaljer i

de föreliggande ritningarna. Då emellertid dessa anmärkningar äro av den

art, att desamma — i den mån de efter ytterligare prövning finnas böra

vinna beaktande — vid ritningarnas slutliga utarbetande kunna iakttagas,

utan att därigenom byggnadskostnaderna ökas, torde det icke vara nödigt

att här närmare redogöra för dem. Jag har därför icke heller anledning

att återgiva vad den förra sakkunnignämnden i nyssberörda skrivelse anfört

till bemötande av medicinalstyrelsens sagda anmärkningar.

Vad angår frågan om sovrummens förläggning hade av sakkunniga i

nämnda skrivelse uttalat sig sålunda:

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 195.

För egen del få de sakkunniga anföra, att med nutida belysnings- och uppvärmningsanordningar

faran av att hava sovrummen en trappa upp på sådant sätt, som

föreslagits, torde vara ganska ringa, varjämte bör observeras, att i byggnaden i fråga

icke inhysas anstaltens lägst stående alumner utan endast de bildbara, under det att

de obildbara, alltså de mera hjälplösa, vårdas i asylen, som just därför är planerad i

endast en våning. Att, såsom överintendentsämbetet tänkt sig, förlägga arbets- och

följaktligen även övriga daglokaler till övre våningen är omöjligt, emedan det skulle

medföra högst betydliga svårigheter att efter lektionstimmarna föra eleverna ut till

lekplatsen eller matsalen och tillbaka efter rastens slut, varjämte vid ett sådant utbyte

av våningar, som ämbetet förutsätter, korridorerna i övre våningen bliva för små till

dagrum, under det att de i bottenvåningen bliva onödigt stora till tvättrum. Medicinalstyrelsen

synes ock för sin del icke vilja ifrågasätta daglokalernas förläggning till

den övre våningen, men påyrkar i stället övre våningens uppförande såsom full våning

och av tegel. Skulle verklig risk anses förenad med det av de sakkunniga föreslagna

byggnadssättet, kan densamma lätt avhjälpas därigenom, att även övre våningen av de

flyglar, som inrymma skola och arbetshem, uppföres i sten med mot vinden eldfast

bjälklag, såsom de sakkunniga ursprungligen tänkt sig men av kostnadsskäl frångått.

Givetvis innebär denna förändring eu önskvärd förmån, och då medicinalstyrelsen påyrkar

densamma, äro de sakkunniga naturligtvis benägna att förorda densamma, helst

det visar sig, att förändringen kan genomföras utan allt för dryg kostnadsökning. På

de sakkunnigas anmodan har beräkning av sagda ökning verkställts av E. och A. Rignér,

och visar deras kostnadsförslag, att ökningen stannar vid 19,000 kronor.

Vid de sakkunnigas skrivelse var fogad den åberopade kostnadsberäkningen.

Den senare sakkunnignämnden har, såsom jag redan anmärkt, i sitt

betänkande återgivit det väsentliga av vad jag nu anfört ur den tidigare

nämndens skrivelse och därvid förklarat, att densamma delade den uppfattning

i fråga om sovrummens förläggning, som de förra sakkunniga

intagit. Den ifrågaställa förändringen — yttras i det senare betänkandet —

kunde knappast anses oundgängligen behövlig, men då det gällde en säkerhetsåtgärd,

vars underlåtande måhända kunde vid en eventuell eldsolycka

visa sig ödesdigert, torde den böra vidtagas. Den för Hammarbyförslaget

beräknade kostnadsökningen vore påtagligen fullt tillräcklig även vid byggnadsföretaget

i Malmö. Ett skäl att vidtaga förändringen kunde ligga även

däri, att Malmöförslaget erbjöde i sin helhet en så betydande kostnadsminskning,

att man nu lättare kunde vidkännas tillägget i fråga.

Folkskolöverstyrelsen har härom anfört:

Enligt överstyrelsens mening tala avgörande skäl för att övre våningen av huvudbyggnadens

flyglar, som avsetts till sovrumsavdelning, i enlighet med medicinalstyrelsens

yrkande uppföres av sten och icke, såsom av den första sakkunnignämndcn

föreslagits, utav trä. De fördelar såväl i säkerhetshänseende som även ur andra synpunkter,

vilka härigenom kunna vinnas, torde mer än väl motsvara den jämförelsevis

ringa kostnadsökningen. Överstyrelsen vill alltså förorda, att i bvggnadssumman mätte

inräknas det för nämnda anordning erforderliga beloppet, 19,000 kronor.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

Vad beträffar de kostnadsberäkningar, som framlagts av de sakkunniga,

framgår av överintendentsämbetets nyss återgivna yttrande, att ämbetet icke

funnit skäl till anmärkning mot de i det första betänkandet angivna beräknade

kostnaderna för byggnadernas uppförande å Hammarbyområdet.

Efter det den senare sakkunnignämnden, på sätt förut angivits, låtit utföra

beräkning av den kostnadsminskning, som skulle uppstå genom anstaltens

förläggning till Malmö, hänvände sig nämnden till överintendentsämbetet

med anhållan om ämbetets yttrande däröver.

Overintendentsämbetet har till svar anfört:

De specificerade kostnadsberäkningarna äro synnerligen låga — ända ned till 13

kronor 50 öre per kubikmeter för byggnadsarbetena enbart — men överintendentsämbetet

håller likväl före, att möjlighet förefinnes för att i Malmö uppföra byggnaderna

i fråga inom den beräknade kostnadssumman, i vilken även ingår en post för

ritningar, kontroll och oförutsedda utgifter å 42,000 kronor; viljande ämbetet slutligen

hava framhållit, att övriga angivna reduceringar äro byggda på utredningar från specialfirmor

i Malmö, vadan de, såvitt ämbetet kan finna, lära få anses tillförlitliga.

Beträffande slutligen kostnaderna för byggnadernas uppförande i Lund

har overintendentsämbetet, i sammanhang därmed att ämbetet yttrat sig

om valet av förläggningsplats, gjort följande uttalande:

Vad rörer kostnaden torde byggnadskostnaderna i allmänhet ställa sig, praktiskt

taget, lika i de bägge städerna och, då grundbotten icke är av sämre beskaffenhet å

den föreslagna tomten i Lund än å den i Malmö, komma omkostnaderna för grundläggning

icke att bliva större i förstnämnda stad än i den senare.

Vid utarbetandet av det förslag till byggnader för den föreslagna

vårdanstalten, för vilket jag nu redogjort, har, såsom torde framgå av det

anförda, den sakkunskap, som inom vårt land förefinnes på detta område,

tagits i anspråk och även erfarenheter från utlandet tillgodogjorts.

Man synes därför icke kunna betvivla, att förslaget, därest det kommer

till utförande, skall visa sig motsvara alla berättigade fordringar. I betraktande

av den prövning, detsamma från olika håll underkastats, synes

det mig icke heller tvivelaktigt, att nödig begränsning och hänsyn till

sparsamhetens krav iakttagits, så långt sådant varit möjligt utan verklig

skada för det syfte, man velat vinna.

Vad angår förläggningen av sovrummen inom skol- och arbetshemsavdelningarna,

torde genom de sakkunnigas utredning vara till fullo ådagalagt,

att desamma lämpligen icke kunna, såsom av overintendentsämbetet

föreslagits, inrymmas i bottenvåningen, enär det icke låter sig göra att

använda övervåningen till daglokaler. Det synes mig därför riktigast, att

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 6 samt. 138 käft. (Nr 195.) 13

Departe
mentschefen.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

övervåningen uppföres av sten, på sätt medicinalstyrelsen, med instämmande

från flera håll, påyrkat. Jag vill alltså uttala mig för att det för

nämnda ändamål erforderliga beloppet, 19,000 kronor, tages i beräkning

vid bestämmande av anslagsäskandets storlek.

I enlighet härmed skulle för byggnadsarbetets utförande erfordras

dels det förut anförda, av de sakkunniga angivna beloppet, 502,000 kronor,

dels nyssnämda belopp, 19,000 kronor, eller tillhopa 521,000 kronor.

För år 1915 torde ett belopp av 150,000 kronor eller samma belopp,

som reserverats för ändamålet i den senare, till 1914 års riksdag avlåtna

statsverkspropositionen, vara tillräckligt. Någon mindre del av sistnämnda

belopp torde böra få disponeras redan under år 1914. I händelse av

bifall till det nu ifrågavarande anslagsäskandet torde fördenskull hinder

icke böra möta för Kungl. Maj:t att av tillgängliga medel låta redan under

år 1914 förskottsvis utanordna vad under året kan erfordras av 1915

års anslag.

I detta sammanhang anser jag mig böra beröra frågan om huru ledningen

av byggnadsarbetet lämpligast bör ordnas, därest anslag därför

varder av riksdagen beviljat. Detta spörsmål har uppmärksammats av den

första sakkunnignämnden, som härom anfört:

Yad angår själva byggnadsarbetet hava de sakkunniga velat framhålla den tanken,

att möjligen en särskild byggnadskommission borde tillsättas med uppdrag att vidtaga

de åtgärder, som eljest i och för arbetets utförande skulle ankomma på andra funktionärer.

Motivet för denna tanke är, att under själva byggnadsarbetet säkerligen

en mängd frågor uppkomma rörande det mest praktiska sättet att närmare anordna

byggnaderna för deras säregna ändamål, frågor, som torde kräva särskild sakkunskap

och erfarenhet för att vinna sin lämpliga lösning. Om en dylik anordning träffas,

lärer för en sådan kommission böra tillgodogöras den erfarenhet och särskilda sakinsikt,

som den nuvarande anstaltens föreståndarinna innehar.

Det är tydligt, att ändamålsenligheten och den praktiska användbarheten

av byggnader, vilka äro avsedda för ett så egenartat syfte som det,

varom här är fråga, komma att i icke ringa mån bliva beroende av det

sätt, varpå vissa detaljer i byggnadsarbetet utföras. Det synes därför vara

av vikt, att den speciella fackinsikten på hithörande område blir på tillfredsställande

sätt representerad vid ledningen av byggnadsarbetet. Lämpligen

torde detta kunna ske i den formen, att, jämte det ledningen av

nämnda arbete på eljest brukligt sätt överlämnas åt överintendentsämbetet,

vid dess sida ställes en rådgivande kommission av två eller tre på detta

område särskilt sakkunniga personer. Därest anslag till den föreslagna

statsanstaltens upprättande beviljas, torde det bliva beroende på Kungl.

Maj:t att i nu nämnda hänseende utfärda närmare bestämmelser.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195. 99

10. Kostnader för möbler och annan utredning samt

för anstaltens underhåll och drift.

Jämte nu berörda spörsmål hava de sakkunniga till prövning upptagit

jämväl frågan om kostnaderna för den föreslagna nya vårdanstaltens

uppsättning med möbler och annan utredning samt för dess årliga underhåll

och drift. Enligt de sakkunnigas plan skulle emellertid framställning

till riksdagen rörande anslag för ifrågavarande ändamål icke ske i samband

med förslaget om vårdanstaltens uppförande, enär dessa anslagsbehov

göra sig gällande först sedan det tillärnade byggnadsföretaget blivit slutfört.

På grund härav hava icke heller de förslag, som av de sakkunniga

framlagts för tillgodoseende av nämnda behov, upptagits till prövning av

de i ärendet hörda myndigheterna. Fullständig utredning härutinnan föreligger

således icke nu, och även med hänsyn till vad nyss härom anförts

liksom till vad eljest i likartade fall varit vanligt, synes det mig tydligt,

att de anslagsfrågor, jag nu omnämnt, icke böra i förevarande sammanhang

underställas riksdagens prövning.

"jag torde emellertid böra redan nu meddela huvudresultaten av de

sakkunnigas utredningar i berörda hänseenden.

angår anstaltens uppsättning med möbler och annan utredning, läm‘

- ’ erforderliga delar

Yad först —----------- ------ „

nade den första sakkunnignämnden följande kostnadsberäkning,

grundad på infordrade särskilda kostnadsförslag:

Ångköks- och maskintvättanläggning ................................................

Linoleummattor....................................................................................

Möbler i administrationsbyggnaden .................................................

Bänkar i högtids- och gudstjänstsalen, skolpulpeter, vävstolar .........

Gymnastikinredning, undervisningsmateriell, musikinstrument .........

Möbler i lärarinnornas gemensamma rum och tjänstepersonalens

bostäder, i dag- och sovrum, sängkläder, linnepersedlar och

diverse smärre inredningsföremål ..........................................

Telefoner, lokaltelefoner, ringledningar, ur m. m. .............................

Brandredskap......................................................................................

Stallet: häst, åkdon, redskap m. in.; svingårdens uppsättning

kronor

13.000

20.000

1,100

1,925

3,700

22.500

8,350

2,600

3,150

Summa kronor 76,325: —

Möbler och

annan utredning.

Första

sakkunnig
nämnden.

I de delar, där utredningspersedlar skulle komma att av statsverket övertagas

från den nuvarande anstalten — såsom beträffande möbler, skolpulpeter, vävstolar,

undervisningsmateriell, sängkläder och linne m. m. — avse de upptagna posterna erforderlig

komplettering av de förråd, som därifrån skulle erhållas.

Den senare sakkunnignämnden har underkastat den angivna kostnadsberäkningen

förnyad prövning. Huvudsakligen med hänsyn till de förändrade förhållanden, som

Andra

sakkunnig
nämnden.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Underhåll

och drift.

Första

sakkunnig
nämnden.

100 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

skulle inträda med anstaltens förläggning till Malmö i enlighet med ifrågavarande

sakkunnigas förslag, och även på grund därav, att den nuvarande anstalten under

sista tiden måst anskaffa en del nya inventarier, har i åtskilliga fall en, ganska avsevärd

nedsättning kunnat ske av de förut beräknade kostnadsbeloppen. Å andra sidan

hava nämnda sakkunniga ansett, att en särskild post för flyttningskostnader och för

oförutsedda utgifter bör upptagas. Deras kostnadsberäkning upptager följande belopp:

Gasköks- och maskintvättinrättning ............................................. kronor 13 000: _

Linoleummattor.......................................................... ........... » 20000'' _

Möbler i administrationsbygguaden ........................................... » 1,100: _

Bänkar i högtids- och gudstjänstsalen, skolpulpeter, vävstolar » D925: _

Gymnastikinredning, undervisningsmateriell, musikinstrument........ » 3,700: —

Möbler i lärarinnornas gemensamma rum och tjänstepersonalens

bostäder, i dag- och sovrum, sängkläder, linnepersedlar och

diverse smärre inredningsföremål ................................... » 17 000: _

Lokaltelefoner, ringledningar m. m. ........... » 1 850: _

Brandredskap .............................................................. , 1 600* _

Redskap för gård och trädgård m. m. ........................................... » 650: _

Kronor 60,825: —

Anstaltens förflyttning, oförutsedda utgifter ................................... » 5,175: _

Summa kronor 66,000: —

Den nedsättning i kostnaderna för inredning och möblering, som ansetts

kunna äga rum, uppgår alltså till 15,500 kronor. Om hänsyn tages

till den enligt de senare sakkunnigas beräkning erforderliga utgiftsposten

för anstaltens förflyttning och oförutsedda utgifter, befinnes minskningen

utgöra 10,325 kronor.

Beträffande de årliga kostnaderna för anstaltens underhåll och drift

har man att taga i beräkning avlöningarna för den personal, som skulle

erfordras för anstaltens ledning, undervisningens bedrivande och i övrigt,

samt kostnaderna för fastighetens och inventariernas underhåll, för undervisnings-

och arbetsmateriell, för kosthåll och alumnernas beklädnad, för

tvätt och renhållning, uppvärmning och belysning m. in.

Den första sakkunnignämnden kom efter en omfattande utredning till födande

utgiftsstat: ° J

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195. 101

1) Avlöningar.

1 föreståndarinna, förutom boställsvåning med värme och

lyse1) .............................................................................

1 första lärarinna, förutom bostad med värme och lyse* 2 * * * * *)

1 ämneslärarinna, förutom bostad med värme och lyse*),2)

6 ämneslärarinnor, förutom bostad med värme och lyse*),2)

1 slöjdlärarinna, förutom bostad med värme och lyse8) ...

6 slöjdlärarinnor, förutom bostad med värme och lyse8) ...

Lön.

Tjänstgö-

ringspen-

ningar.

Summa.

2,300

1,400

1,150

6,900

800

4,800

1,200

600

550

3,300

400

2,400

3,500

2,000

1,700

10,200

1,200

7,200

Säger avlöningar

—

—

25,800

2)

Fastighetens underhåll .....................

Undervisnings- och arbetsmateriell...

Inventarier .......................................

Kosthåll .............................................

Beklädnad..........................................

Läkare och sjukvård .......................

Vårdare- och tjänstepersonal ............

Tvätt och renhållning ......................

Stallet................................................

Värme och lyshållning......................

Diverse utgifter.................................

Övriga utgifter.

kronor 6,000: —

» 2,600: —

> 3,000; —

» 27,000: —

» 4.500: —

» 3,100: —

» 19,000: —

> 3,800: —

ZZZZZ............................. » 750: —

» 13,300: —

r".Z".......> 5,800: —

Säger övriga utgifter kronor 88,850: —

Summa kronor 114,650: —

*) Därest ämneslärarinna innehar endast lägre kompetens, utgår hennes avlöning efter samma grun
der

som de för slöjdlärarinna gällande.

t) Efter 5 år kan avlöningen höjas med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor,

av vilka belopp 350 kronor utgöra lön och 150 kronor tjänstgöringspenningar.

2) Efter 5 år kan avlöningen höjas med 250 kronor, efter 10 år med ytterligare 250 kronor och efter

15 år med än ytterligare 250 kronor, av vilka belopp 175 kronor utgöra lön och 75 kronor tjänstgörings
penningar.

8) Efter 5 år kan avlöningen höjas med 150 kronor, efter 10 år med ytterligare 150 kronor och efter

15 år med än ytterligare 150 kronor, av vilka belopp 100 kronor utgöra lön och 50 kronor tjänstgöringspenningar.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Andra

sakkunnig
nämnden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nrl95.

0 . * fråga om nu berörda kostnader har den senare sakkunnignämnden ansett

åtskilliga nedsättningar vara möjliga, och har nämnden framlagt följande förslag till

utgiftsstat: oa o

Tjänst-

Lön.

görings-

pennin-

Summa.

A. Avlöningsstat.

gar.

1 föreståndarinna, förutom boställsvå-

| Efter 5 år kan avlöningen höjas med 500

ning med värme och belysning......

2,000

1,000

3,000

) kronor och efter 10 år med ytterligare 500

| kronor, av vilka belopp 350 kronor utgöra

(lön och 150 kronor tjänstgöringspenningar.

1 ämneslärarinna, förutom bostad med

Efter 5 år kan avlöningen höjas med

250 kronor, efter 10 år med ytterligare

värme och belysning...... ..............

1,000

500

1,500

250 kronor och efter 15 år med än ytter-

3 ämneslärarinnor, förutom bostad med

ägare 250 kronor, av vilka belopp 175 kro-

värme och belysning.....................

3,000

1,600

4,500

nor utgöra lön och 75 kronor tjänstgörings- penningar.

Arvode till den ämneslärarinna, som

förordnas till första lärarinna ......

200

100

300

1 slöjdlärarinna, förutom bostad med

] Efter 5 år kan avlöningen höjas med 150

värme och belysning.................

700

350

1,050

kronor, efter 10 år med ytterligare 150 kro-

4 slöjdlärarinnor, förutom bostad med

Jnor och efter 15 ar med än ytterligare 150

kronor, av vilka belopp 100 kronor utgöra lön

värme och belysning.....................

2,800

1,400

4,200

(och 50 kronor tjänstgöringspenningar.

1 husmoder, förutom bostad med värme

och belysning samt kost och tvätt...

550

250

800

Efter 5 år kan avlöningen höjas med 150

1 översköterska, förutom bostad med

värme och belysning samt kost och

tvätt .....................

500

200

700

kronor och efter 10 år med ytterligare 150

kronor, av vilka belopp 100 kronor utgöra

lön och 50 kronor tjänstgöringspenningar.

1 kvinnligt skrivbiträde, tillika räken-

[ Efter 5 år kan lönen höjas med 200 kro-

skapsförare .................................

900

550

1,450

<nor och efter 10 år med ytterligare 200

1 kronor.

1 förste vaktmästare

900

450

1,350

I Efter 5 år kan lönen höjas med 100

\kronor.

Anm. 1. Pensionsunderlaget utgör för hus-

moder 1,200 kronor och för översköterska 1,100

kronor.

Anm. 2. Tjänstinnehavare, i vars avlö- ningsförmåner även ingår belysning, är skyldig

att själv bekosta elektrisk armatur och lampor.

Anm. 3. Därest vaktmästare i sådan egen- skap åtnjuter fri bostad, värme och lyse, skall,

så länge denna förmån kvarstår, å lönen av- dragas 100 kronor årligen.

Säger kronor

-

—

18,850

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-M Nåd. Proposition Nr 195. 103

Summa

B. Övriga utgifter.

Fastighetens underhäll .........................................

3,000

Undervisnings- och arbetsmateriell ......................

1,800

Inventarier...........................................................

2,000

Kosthåll .............................................................

27,000

Beklädnad ............................................................

4,000

Lökar- och sjukvård ............................................

3,000

Vårdar- och ekonomipersonal .................................

14,000

Tvätt och renhållning ........................................

4,000

Värme och belysning ............................................

12,000

Vatten..................................................................

1,200

Diverse omkostnader .........................................

6,000

Säger kronor

77,000

Summa kronor

95,860

Härjämte skulle för någon tid framåt på extra stat erfordras ett belopp av 6,600

kronor till avlöning åt extra ordinarie ämnes- och slöjdlärarinnor.

Såsom jag redan nämnt, hava de förslag från de sakkunniga, för vilka

jag nu redogjort, icke varit föremål för någon prövning från vederbörande

myndigheters sida, och någon framställning i ämnet bör nu icke göras

till riksdagen. Emellertid anser jag mig i detta sammanhang böra erinra

därom, att man vid övervägande av den årliga kostnad, som den föreslagna

vårdanstaltens underhåll och drift skulle medföra för statsverket, har°att

taga i betraktande dels de understöd, som för närvarande utgå av statsmedel

till Sofiastiftelsen — för år 1913 uppgående till sammanlagt 30,575

kronor — dels ock de bidrag till de framtida kostnadernas bestridande,

som i enlighet med vad förut anförts skulle lämnas av landstingen med

300 kronor årligen för var och en i anstalten intagen.

Med åberopande av vad nu anförts hemställer jag, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes föreslå riksdagen att

dels, för anordnande genom statens försorg av nödig

anstaltsvård för blinda med komplicerat lyte, besluta

upprättande av en för ändamålet erforderlig vårdanstalt

samt för uppförande, i huvudsaklig överensstämmelse

med av arkitekten Th. Kellgren utarbetade ritningar, av

därför behövliga byggnader med tillhörande anläggningar

Departe
mentschefens
hemställan.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

å det av Lunds stad erbjudna, av mig i det föregående

närmare angivna tomtområdet bevilja ett anslag å 521,000

kronor och därav på extra stat för år 1915 anvisa ett

belopp av 150,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t

att av tillgängliga medel låta redan under år 1914 förskottsvis

utanordna vad av sistnämnda belopp kan under

året erfordras,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att vid den tid,

då den föreslagna statsanstalten träder i verksamhet,

för statsverkets räkning övertaga drottning Sofias stiftelses

och den till denna stiftelse anknutna vårdanstaltens

dåvarande tillgångar under utfästelse å statens

vägnar om fullgörande av de särskilda villkor och förbehåll,

som innehållas i stiftelsens reglemente eller eljest

kunna vara fästade vid sagda tillgångar eller särskilda

delar därav.

Till denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i

nåder lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

105

Bilaga.

Sofiastiftelsens reglemente.

Reglementets ursprungliga lydelse:

Efter erhållet bemyndigande av dem, som sammanskjutit medel för anskaffande av

egen lokal åt det av undertecknad Elisabeth Anrep-Nordin grundade »Skolhemmet för

blinda dövstumma i Vänersborg» att förfoga över de insamlade medlen till inköp av

lämplig fastighet samt att utfärda bestämmelser om framtida förvaltningen och dispositionen

av den fasta egendom, som varder inköpt, och användningen för hemmets bästa

av det överskott å insamlade medlen, som, efter betalning av fastigheten och dess anordnande

för sitt ändamål, dess förseende med utredning och möbler m. in. samt köpekostnader

och stämpelpapper, möjligen kan återstå, vilja vi härmedelst bilda en stiftelse,

till vars styrelse de insamlade medlen komma att överlämnas, på det att styrelsen

med dessa, eller med större eller mindre del därav, må kunna anskaffa lämplig

fastighet m. m.; och vilja vi för vår del i sammanhang härmed fastställa följande

REGLEMENTE

för

drottning Sofias stiftelse.

§ I
Den

fastighet, vilken för större eller mindre del av de insamlade och skänkta

medlen kommer att inköpas, skall för all framtid tillhöra en stiftelse, som benämnes

drottning Sofias stiftelse.

Fastigheten med tillhörande utredning och inventarier upplåtes till kostnadsfritt

begagnande av »Skolhemmet för blinda dövstumma i Vänersborg», att av denna anstalt

innehavas så länge densamma, sådan den nu är anordnad eller sådan den framdeles

kan komma att utvecklas till upptagande jämväl av bildbara blinda idioter, kommer

att äga bestånd.

§ 2.

Stiftelsens fastighet må icke belastas med gäld eller till säkerhet för sådan bortförpautas

eller intecknas.

Vid sammanträde föres protokoll, som bör justeras vid nästa sammanträde eller i

den ordning, styrelsen bestämmer.

Styrelsen äger att åt en sin ledamot uppdraga att utöva närmaste tillsynen över

stiftelsens fastighet.

Ej heller må nämnda fastighet i sin helhet försäljas eller bortbytas under annat

villkor än att annan för det med stiftelsen avsedda ändamål lämpligare fastighet förvärvas.

Beslut om fastighetens försäljning eller bortbytande fattas i den ordning, här

nedan under § 10 stadgas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 6 sand. 138 käft. (Nr 195.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

§ 3.

Stiftelsens fasta egendom ävensom dess övriga tillhörigheter förvaltas under skydd

av Älvsborgs läns landsting, såsom stiftelsens principal, av en styrelse, bestående dels

av de personer, vilka i enlighet med Kungl. Maj:ts bestämmelser vid beviljande av

statsanslag till Skolhemmet för blinda dövstumma i Vänersborg äro eller varda till styrelse

för hemmet utsedde, samt dels av fyra andra ledamöter, av vilka för en tid av

tre år två jämte en suppleant för dessa förordnas av landshövdingen i Alvsborgs län,

eller vid förfall för honom av länsstyrelsen, samt två jämte en suppleant för dessa

utses av Älvsborgs läns landsting. „

Avgående ledamot kan återväljas, och åligge det styrelsen att, när ledamot avgar,

därom göra anmälan hos den myndighet, som förordnat eller utsett den avgaende

ledamoten.

§ 4.

För granskning av stiftelsens räkenskaper och förvaltning under det löpande

kalenderåret väljer Älvsborgs läns landsting årligen två revisorer med en suppleant.

§ 5.

Styrelsen, som årligen för det löpande året inom sig utser ordförande och vice

ordförande, sammanträder på ordförandens kallelse, så ofta han anser det nödigt, eller

minst två av styrelsens ledamöter därom för honom framställa anhållan.

Vid tillfälligt hinder för ordföranden och vice ordföranden föres ordet av den

ledamot, åt vilken sådant av de övriga ledamöterna uppdrages.

För besluts fattande erfordras, att minst fem ledamöter i ärendets avgörande deltaga;

och vid omröstning bestämmes beslutet av de flesta rösterna. Utfalla rösterna

lika, gäller den mening, ordföranden biträder.

Styrelseledamöterna ansvara gemensamt för förvaltningen av styrelsens angelägenheter,

dock så att för fattade beslut endast de äro ansvariga, som i desamma deltagit.

§ 6.

Uti särskild bok skall styrelsen låta anteckna alla donationer och gåvor till stiftelsen,

med upptagande i korthet av de villkor och förbehåll, som varje givare kan

hava till iakttagande vid förvaltningen föreskrivit.

§ 7.

Av det överskott å insamlade medlen, som efter bestridande av de i ingressen

här ovan angivna kostnader, däribland betalning av skolhemmets skuld omkring 3.500

kronor, kan återstå, ävensom dels av överskott, som kan uppkomma i fall, under villkor,

som ovan sägs, fastigheten försäljes och annan fastighet för stiftelsen förvärvas, och

dels av den köpeskilling, som kan inflyta för försåld fastighetsdel,^ skall bildas en fond,

vars kapital står under förvaltning av stiftelsens styrelse och ej far användas, men av

vars avkomst må bekostas egendomens och inventariernas underhåll, brandförsäkring,

skatter och onera.

I den mån avkomsten av denna fond jämte möjligen inflytande arrende för en

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

del av stiftelsens jord icke förslår till dessa utgifter, åligger det skolhemmet för blinda

dövstumma i Vänersborg att vidkännas desamma. Minst vart 3:e år håller styrelsen

besiktning å egendomen och bestämmer då, med vad belopp det åligger hemmet att i

nämnda hänseende bidraga.

§ 8.

Styrelsen skall årligen före juni månads utgång tillhandahålla revisorerna räkenskaperna

för föregående året, för att i vederbörlig ordning granskas.

I händelse revisorerna finna anledning till anmärkning, bör styrelsen lämnas tillfälle

att däröver avgiva förklaring, varefter revisionsberättelsen överlämnas till Älvsborgs

läns landsting, som beslutar i fråga om ansvarsfrihet för styrelsen.

§ 9.

Beslutar styrelsen, att stiftelsens fastighet skall försäljas eller bortbytas, skall

sådant beslut, för att vinna giltighet, underställas prövning och godkännande av en

nämnd, tillsatt på sätt här nedan under § 10 stadgas.

Del av fastigheten må styrelsen avhända stiftelsen endast för så vitt sådan del

skulle befinnas icke vara för det med stiftelsen avsedda ändamålet behövlig. Beslut

om försäljning av fastighetsdel må dock icke gå i verkställighet, för så vitt icke beslutet

godkännes av en nämnd, tillsatt på sätt i § 10 stadgas.

§ 10.

Därest i följd av förändrad lagstiftning angående undervisning åt blinda dövstumma

och blinda idioter eller av annan anledning styrelsen finner stiftelsen vara för

det därmed avsedda ändamål obehövlig, skall styrelsen hos vederbörande göra framställning

om förordnande av ledamöter i en nämnd av fem personer, vilka tillsättas:

en av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet;

» » Konungens befallningshavande i Älvsborgs län;

» » domkapitlet i Skara;

» » Älvsborgs läns landsting;

» » stadsfullmäktige i Vänersborg.

Denna nämnd har att pröva, huruvida stiftelsen är för sitt nuvarande ändamål

obehövlig. Finner nämnden, att så är förhållandet, då skall stiftelsens fasta egendom

och övriga tillhörigheter användas till asyl för äldre blinda dövstumma, på sätt och

under villkor nämnden äger bestämma.

§ 11.

Ovan omförmälda nämnd utser inom sig eu ordförande.

För besluts fattande erfordras att nämnden är fulltalig. Vid omröstning bestämmes

beslutet av de flesta rösterna.

Vid nämndens sammanträde föres protokoll, som justeras i den ordning, nämnden

bestämmer.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 195.

§ 12.

Ändring i detta reglemente beslutas av Älvsborgs läns landsting, efter styrelsens

hörande eller på dess förslag.

Vänersborg den 4 september 1901.

Elisabeth Anrep-Nordin. L. W. Lothigius.

O. H. Wibom. J. Lindblad.

I egenskap av donator godkänner jag för min del förestående reglemente.

Göteborg den 5 september 1901.

Aug. Eöhss.

Till §§ 7 och 12 av reglementet hava vid Älvsborgs läns landsting år 1911

orts följande tillägg:

§ 7.

Äv det-------onera.

I den mån----bidraga. Skulle sistnämnda anstalt utvecklas till upp
tagande

jämväl av obildbara blinda sinnesslöa, må, i den mån ytterligare medel utöver

dem, som i det föregående av detta reglemente avses, tillfalla drottning Sofias stiftelse

genom gåva eller på annat sätt, sådana medel, under iakttagande i övrigt av vad

genom donationsvillkor eller annorledes kan vara om dem särskilt föreskrivet, användas

till anskaffande av lokaler med tillhörande utredning och inventarier för anstalten

även i den utvidgade form, densamma genom angivna utveckling erhåller.

§ 12.

Ändring----—--förslag.

Skulle den anstalt, vars förseende med egna lokaler förevarande stiftelse avser,

komma att förläggas å annan ort än Vänersborg och läget av stiftelsens fasta egendom

vid sådant förhållande bliva ett annat än som i det föregående av detta reglemente

förutsättes, utövas de funktioner, som enligt här givna bestämmelser ankomma

på Konungens befallningshavande eller landshövdingen i Älvsborgs län, domkapitlet i

Skara, Älvsborgs läns landsting, stadsfullmäktige i Vänersborg, eller av dessa särskilt

valda personer, av nu nämnda myndigheter, korporationer eller personer endast intill

dess samma funktioner övertagits av motsvarande myndigheter, korporationer eller personer

å nya förläggningsorten, därvid, vad beträffar stad, som icke deltager i landsting,

stadens fullmäktige äro att anse såsom landsting.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLL.

Sid.

1. Abnormvården och abnormundervisningen i allmänhet i vårt land.................. 5

2. Drottning Sofias stiftelses tillkomst, ändamål och utveckling........................... 8

3. Närmare om Sofiastiftelsens organisation och verksamhet................................. 15

4. Sofiastiftelsens nuvarande belägenhet................................................................. 19

5. Bör det allmänna övertaga vården av de blinda dövstumma och de blinda

sinnesslöa, och huru bör i sådant fall detta ske? .................................... 28

6. Anknytning till frågan om dövstum väsendets omorganisation?........................ 45

7. Allmänna grunder för en av staten anordnad anstaltsvård. Statens överta
gande

av drottning Sofias stiftelse ............................................................ 58

8. Vårdanstaltens omfång och förläggning ............................................................ 68

9. Byggnadsförslag .......................................................................................... 87

10. Kostnader för möbler och annan utredning samt för anstaltens underhåll och

drift ............................................................................................................ 99

Departementschefens hemställan................................................................. 103

Bilagor ......... 105

opaginerad Kontrollera mot PDF

Situationsplan

rörande tillämad statsanstalt för blinda med komplicerat lyte, förlagd till det av första

sakkunnignämnden föreslagna området vid Hammarhaj gård.

Beteckningar.

BYGGNADER.

Skolbyggnad.

Arbetshem.

Asylbyggnad.

Ekonomibyggnad.

Administrationsbyggnad.

Portvakt sstnga.

Stall.

Svinhus.

Arbetshem (framtida nybyggnad),

^isylbyggnad (framtida nybyggnad).

Ålderdoms- och sjukhem (tillbyggnad)

AREALER.

LiU. A. Angives av

» Ä

„ C.

„ D.

Lilt.A. Motsvarar figuren eghjklm u tl

» B. „ „ e f g

»i u ii eib c

ii D. ,, ,, b c de

Litt. A. Innehåller 6.5500 hektar = 12.70 tunnland

ii

Ii.

11

0.88GG

„ = l.GG

c.

11

0.5SS4

„ = 1.0G

D.

11

0.18SG

„ = 0.84

/iAMMAKB*

ftLt^iTYY
-

11111111111

¥

|3QÖ >/72Z. •

GEN. STAB. LIT ANST STOCKH

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.