Angående ersättning av statsmedel för utbetalda skattefrälseråntor från hemmanen Västra Älvsala nr 1 och Västra Älvsala nr 2 i Värmdö socken
1914-07-10 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1914 B:253, Angående ersättning av statsmedel för utbetalda skattefrälseråntor från hemmanen Västra Älvsala nr 1 och Västra Älvsala nr 2 i Värmdö socken
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
1
Nr 253.
Kung1. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående ersättning
av statsmedel för utbetalda skattefrälseråntor från
hemmanen Västra Älvsala nr 1 och Västra Älvsala nr 2
i Värmdö socken; given Stockholms slott den 10 juli 1914.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen
medgiva,
att ersättning för de från hemmanen Västra Älvsala nr 1 och
Västra Älvsala nr 2, vartdera om 8/4 mantal i Värmdö socken, utbetalda
skattefrälseråntor för åren 1888—1901 må, utan hinder därav att rätten
till dylik ersättning är genom preskription förfallen, utgå i enlighet
med bestämmelserna i kungörelsen den 3 februari 1888 angående viss
ersättning av statsmedel till ägare av skattefrälsehemman, vars ränta
icke blivit av statsverket inlöst, samt lagen den 2 december 1892 angående
avskrivning av de å viss jord vilande grundskatter och vad
därmed äger sammanhang.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Vennersten.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 175 käft. (Nr 253.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 juli
1914.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten anförde:
Med skrivelse till kammarkollegium den 19 juni 1891 överlämnade
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län en av A. Johansson
och hans hustru Regina Johansson, född Pettersson, samt F. Edvard
Pettersson gjord ansökning om ersättning enligt kungörelsen den 3
februari 1888 angående viss ersättning av statsmedel till ägare av
skatte frälsehemman, vars ränta icke blivit av statsverket inlöst, för^ utbetalda
frälseräntor från hemmanen Västra Ålvsala nr 1 och Västra Ålvsala
nr 2, vartdera om 3U mantal i Värmdö socken.
I anledning härav utlät sig kollegium i en den 22 juni 1892 till
Kungl. Maj:ts befallningshavande avlåten skrivelse, att som av anställd
undersökning inhämtats, att nämnda hemman, som gått i enskilt byte
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
mot gamla frälsehemman, jämlikt reduktionskommissionens resolution
den 31 januari 1700 iklätt sig natur av rent frälse, vilket jämväl bekräftades
av ett utav Värmdö skeppslags tingsrätt den 4 februari 1735
angående hemmanen utfärdat fastebrev, samt räntorna av hemmanen
följaktligen icke vore av beskaffenhet att jämlikt förordningen den 11
september 1885 angående inlösen av skattefrälseräntor m. m. kunna till
statsverket inlösas, kollegium funnit ansökningen icke föranleda till
någon kollegii vidare åtgärd.
Efter det Kungl. Maj:ts befallningshavande sedermera med skrivelse
till kollegium den 13 september 1901 för den åtgärd, som i § 2 av
kungörelsen den 3 februari 1888 omförmäles, överlämnat en av ägaren
till SU mantal av berörda hemman gjord ansökning i enahanda syfte,
som ovan nämnts, beslöt kollegium enligt skrivelse till Kungl. Maj:ts
befallningshavande den 15 oktober samma år att, enär i kollegii förberörda
skrivelse den 22 juni 1892 meddelats besked om beskaffenheten
av ifrågavarande frälseräntor, allenast hänvisa till sistnämnda skrivelse.
Sedan emellertid dåvarande ägaren av hemmanen, ovannämnde
A. Johansson, med åberopande av förekomna omständigheter bestritt att
för år 1904 utgiva frälseränta med fordrat belopp, blev han av frälseränteägarna
instämd till Värmdö skeppslags tingsrätt, varest yrkades
åläggande för honom att utgiva sådan ränta.
Genom den 31 augusti 1906 meddelat utslag, däri Svea hovrätt,
efter vad, enligt dom den 31 december 1907 ej fann skäl göra ändring,
ogillade på anförda skäl tingsrätten det av frälseränteägarna i målet
framställda yrkande.
Efter häröver fullföljd talan utlät sig Kungl. Maj:t genom dom den
29 mars 1912, att emedan upplyst vore, att räntorna av ifrågavarande
hemman under frälsefrihet förvärvats från kronan av enskild man år
1641, då hemmanen voro av gammal skattenatur, tv och som det ej
blivit tillförlitligen utrett, att räntorna sedermera varit med äganderätten
till jorden förenade, samt räntorna följaktligen måste anses hava alltjämt
bibehållit sin skattefrälsenatur oförändrad och således skulle utgå med
de kronan avhända beloppen, alltså och då enligt av kammarkollegium
verkställd uträkning ifrågavarande frälseräntor med de kronan avhända
persedel- och penningbelopp jämte tillagd forsellön för spannmålen utgjorde
efter 1904 års markegångspris vardera 178 kronor 44 öre eller
tillhopa 356 kronor 88 öre, prövade Kungl. Maj:t rättvist att, med upphävande
av domstolarnas beslut i huvudsaken, förplikta vederbörande
jordägare att utgiva i målet omstämt belopp jämte ränta.
Under åberopande av sistberörda dom anhöllo i en till Kungl.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
Maj:ts
ansökning ovanbemälde A. Johansson och F. Edvard Pettersson — med
bifogande av, bland annat, åtskilliga kvitton angående utbetalning av
ifrågavarande frälseräntor samt under framhållande av att sökandenas
fader och svärfader Petter Persson varit ägare av ifrågakomma hemman
intill sin död den 23 mars 1889, varefter sökandena gemensamt ägt
hemmanen, till dess Johansson genom köpehandling av den 18 november
1897 blivit ensam ägare av dem — att då räntorna sålunda av Kungl.
Maj:t förklarats vara av skattefrälsenatur samt sökandena genom förberörda
ansökningar från preskription bevarat sin rätt till ersättning för
samma räntor, sådan ersättning måtte till sökandena utanorönas för åren
1888—1911.
Genom resolution den 20 november 1912 prövade Kungl. Maj:ts
befallningshavande lagligt förordna, att ersättning jämlikt ovannämnda
kungörelse av den 3 februari 1888 samt lagen den 2 december 1892
angående avskrivning av de å viss jord vilande grundskatter och vad
därmed ägde sammanhang skulle för skattefrälseräntorna från hemmanen
Västra Ålvsala nr 1 och 2 för åren från och med år 1902 till och med
år 1911 utbetalas till ovanbemälde Johansson enligt å landskontoret uppgjord
uträkning. Beträffande däremot sökandenas fordran på ersättning
enligt förenämnda författningar för utbetalda frälseräntor från ifrågavarande
hemman för föregående år funne Kungl. Maj:ts befallningshavande
denna fordran jämlikt förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om årsstämning hava upphört att emot kronan
gälla och ansökningen i denna del förty icke kunna bifallas.
över denna resolution anförde sökandena besvär hos Kungl. Maj:t
och hemställde därvid, det täcktes Kungl. Maj :t, med hänsyn till de beträffande
ifrågavarande räntor förekomna särskilda omständigheter, förklara sökandena
berättigade till ersättning av statsmedel jämväl för åren 1888—1901.
Räntorna uppgå för berörda tid till sammanlagt 4,483 kronor 32 öre.
Uti häröver avgivet yttrande anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande,
bland annat, följande. Genom sin underlåtenhet att mot kronan
hålla vid kraft sin fordran å ersättning för frälseräntorna för tiden före
år 1902 syntes klagandena numera icke äga någon gällande rätt till
utfående av denna fordran. Då emellertid berörda underlåtenhet uppenbarligen
vore beroende på det vitsord, klagandena med skäl ansett böra
tillkomma kammarkollegii angående räntorna gjorda uttalanden, kunde
Kungl. Maj:ts befallningshavande icke annat än tillstyrka att erforderliga
åtgärder av Kungl. Maj:t vidtoges för beredande åt klagandena av
den äskade ersättningen.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 253. 5
Jämväl kammarkollegium avgav i ärendet infordrat utlåtande, därvid
kollegium, som förklarade sig i likhet med Kungl. Maj:ts befallningshavande
anse rätten till ersättning för ifrågavarande frälseräntor för
tiden från och med år 1888 till och med år 1901 vara preskriberad, i
följd varav de underdåniga besvären icke syntes kunna föranleda ändring
i överklagade resolutionen, emellertid på grund av de i ärendet förekomma
särskilda omständigheter hemställde, huruvida ej skäl kunde
anses föreligga att bereda vederbörande ersättning för de för hemmanen
Västra Ålvsala nr 1 och 2 för ifrågakomna år utbetalda frälseräntor.
Statskontoret, som därefter hördes i ärendet, förklarade sig jämväl
anse billigheten bjuda, att vederbörande bereddes ersättning även
för de för åren 1888—1901 utbetalda frälseräntorna; och hemställde
statskontoret därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att ersättning för nu avsedda räntor finge, utan hinder därav att rätten
till dylik ersättning vore genom preskription förfallen, utgå i enlighet
med bestämmelserna i de i Kungl. Maj:ts befallningshavandes ovannämnda
resolution den 20 november 1912 åberopade författningar.
Justitiekanslersämbetet, som slutligen fick sig anbefallt att avgiva
utlåtande i ärendet, förmälde sig icke hava funnit något att erinra mot
statskontorets hemställan; dock ansåge sig ämbetet böra fästa uppmärksamheten
därå, att kvitto å betalning av 1895 års räntor icke blivit av
sökandena företett.
Genom ett i regeringsrätten den 25 november 1913 beslutat utslag
förklarade sig Kungl. Maj:t ej finna skäl att göra ändring i Kungl.
Maj:ts befallningshavandes resolution i vad den överklagats.
Nu hava i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift Johansson och
Pettersson — under åberopande av innehållet i ovan anmärkta, av
Kungl. Maj:ts befallningshavande, kammarkollegium, statskontoret och
justitiekanslersämbetet avgivna utlåtanden — anhållit om vidtagande av
åtgärder för att sökandena måtte förklaras berättigade att efter befogenhet
utbekomma ersättning av statsmedel jämväl för de för åren 1888—1901
utbetalda räntorna. Såsom skål för att sökandena icke förr än anspråket
på ersättning för berörda räntor blivit preskriberat gjort förnyad framställning
om utbekommande av dylik ersättning framhålla sökandena,
att de, då framställning om sådan gottgörelse två gånger avslagits,
haft grundad anledning antaga, att ersättning för räntorna ifråga icke
kunde beviljas; att sökandena ytterligare styrkts i denna sin förmodan
av det slut, vartill underdomstolarna kommit i förberörda rättegång;
samt att sökandena sålunda blivit vilseledda i avseende å räntornas
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 175 höft. (Nr 253). 2
Departements
chefen.
6 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 253.
natur och först genom Kungl. Maj:ts dom den 29 mars 1912 erhållit
kännedom om rätta förhållandet, vid vilken tidpunkt emellertid preskription
redan inträtt.
I likhet med de i saken hörda myndigheterna finner jag billigheten
kräva, att ersättning bered es sökandena jämväl för de i den nu
ingivna ansökningen avsedda, av sökandena utbetalta frälseräntorna.
Den omständigheten, att anspråket på ersättning för berörda räntor numera
är preskriberat, lärer nämligen, såsom sökandena framhållit, med
hänsyn till de beträffande ifrågavarande räntor förekomna särskilda förhållanden
icke kunna läggas sökandena till last. Då sökandena, därest
icke, på sätt som skett, preskription mellankommit, författningsenligt
skulle hava ägt uppbära ersättning för räntorna i fråga, synes mig
därför fullgiltiga skäl föreligga för bifall till sökandenas begäran om
vidtagande av åtgärder för att sökandena, utan hinder av den inträdda
preskriptionen, måtte komma i åtnjutande av den äskade ersättningen.
Vederbörligt kvitto å betalningen av 1895 års räntor har numera
av sökandena företetts. De för ersättningens utbetalande erforderliga
medlen torde böra i vanlig ordning förskjutas och sedermera hos riksdagen
anmälas till ersättande.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, det täcktes
Kungl. Maj:t i proposition föreslå riksdagen medgiva,
att ersättning för de från hemmanen Västra Ålvsala nr 1 och
Västra Ålvsala nr 2, vartdera om sji mantal i Värmdö socken, utbetalda
skattefrälseräntor för åren 1888—1901 må, utan hinder därav att rätten
till dylik ersättning är genom preskription förfallen, utgå i enlighet
med bestämmelserna i kungörelsen den 3 februari 1888 angående viss
ersättning av statsmedel till ägare av skattefrälsehemman, vars ränta
icke blivit av statsverket inlöst, samt lagen den 2 december 1892 angående
avskrivning av de å viss jord vilande grundskatter och vad
därmed äger sammanhang.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall och förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar,
skulle till riksdagen avlåtas.
Ur protokollet:
Teodor Franzén.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1914.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1914 B:182 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av statsmedel för utbetalda ska t tefrä Iser än tor från hemmanen Västra Äl s. 3 i texten