Sök i Ratio Lex

Om ersättning till vissa försäljare av brännvin samt vin och Öl i anledning av införandet av förordningen angående försäljning av alkoholhaltiga drycker

1914-07-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1914 B:258, Om ersättning till vissa försäljare av brännvin samt vin och Öl i anledning av införandet av förordningen angående försäljning av alkoholhaltiga drycker

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

1

Nr 258.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen om ersättning

till vissa försäljare av brännvin samt vin och Öl i anledning

av införandet av förordningen angående försäljning

av alkoholhaltiga drycker; given Stockholms slott

den 24 juli 1914.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att, under

förutsättning av bifall till Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om försäljning av alkoholhaltiga drycker m. m.,

dels medgiva, att till sådan ägare av gästgiveri, vilken på grund av

bestämmelserna i 10 § av förordningen den 9 juni 1905 angående

försäljning av brännvin vid tiden för ikraftträdandet av förordningen

angående försäljning av alkoholhaltiga drycker är berättigad att utskänka

brännvin, må för rättighetens upphörande från och med år 1921 av

staten utgivas ersättning med årligt belopp, som av Konungens befallningshavande

fastställes efter de grunder, vilka finnas angivna i kungörelsen

den 12 juli 1907 angående ersättning till gästgivare, som avstå från dem

jämlikt förstnämnda lagrum tillkommande rätt till utskänkning, ävensom

att änka efter manlig ersättningstagare må, därest äktenskapet blivit

ingånget före den 1 maj 1907, efter mannens frånfälle under sin återstående

livstid äga att uppbära den ersättning, vartill mannen, om han

levat, varit berättigad,

samt bestämma, att gästgiveriägare, om han vill komma i åtnjutande

av ifrågavarande ersättning, skall därom före den 1 september

1920 till Konungens befallningshavande i det län, varest gästgiveriet

är beläget, ingiva ansökning och därvid styrka, att han i egenskap av

gästgivare fortfarande är till utskänkning berättigad;

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 178 käft. (Nr 258.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

dels medgiva, att till den, vilken på grund av 2 mom. i övergångsstadgandena

uti förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av

vin och Öl vid tiden för ikraftträdandet av förordningen angående

försäljning av alkoholhaltiga drycker är berättigad att utskänka vin

eller maltdrycker, må för rättighetens upphörande utgivas ersättning

en gång för alla med belopp, som bestämmes av Kungl. Maj:t, dock att

sådan ersättning i intet fall må beviljas till högre belopp än vad som

skäligen kan antagas motsvara sammanlagt den behållna inkomsten av

utskänkningsrörelsen för åren 1915—1919,

samt bestämma, att den, som vill komma i åtnjutande av nu

nämnd ersättning, därom skall före den 1 september 1920 till Konungens

befallningshavande »ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning och därvid

såväl styrka, att han fortfarande är till utskänkning berättigad, som

ock förebringa den utredning, han för ersättningens bestämmande vill

åberopa;

dels och medgiva, att erforderliga medel för gäldande av ersättningsbelopp,

som enligt ovan angivna grunder skola utbetalas, må utgå ur

statsverkets fond av rusdrycksmedel, och att till gästgivare beviljad ersättning

av Konungens befallningshavande må utbetalas kvartalsvis vid

början av varje kvartal från och med ingången av år 1921.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 juli

1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet Vennersten anförde:

I mitt anförande till statsrådsprotokollet denna dag i fråga om förslag

till ny förordning angående försäljning av alkoholhaltiga drycker

m. m. har jag inför Eders Kungl. Maj:t redogjort för de förändringar, jag

ansett böra vidtagas i det förslag, som i frågan avgivits av nykterhetskommittén.

Med de modifikationer, som uti kommittéförslaget vidtagits,

torde, på sätt jämväl av nämnda anförande lärer framgå, tillräckliga

skäl ej förefinnas för staten att ikläda sig skyldighet att utgiva ersättning

till de näringsidkare, som skulle av den ifrågasatta lagstiftningen beröras.

Detta gäller dock endast såsom regel. Undantag synes mig böra göras

dels beträffande sådan gästgivare tillkommande rättighet till brännvins
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

utskänkning, som avses i 10 § av gällande brännvinsförsäljningsförordning,

och dels ifråga om sådan före utgången av år 1874 förvärvad

rättighet till utskänkning av vin eller maltdrycker, som omförmäles i

2 mom. övergångsstadgandena i vin- och ölförsäljningsförordningen.

I fråga om nu nämnda rättighetsinnehavare har nykterhetskommittén

ansett, att de varken hade något rättsligt anspråk på ersättning eller att

billighetsskäl i egentlig mening talade för sådan. JDå emellertid de gästgivare,

som efter år 1907 velat avstå från sin utskänkningsbefogenhet,

genom kungörelsen den 12 juli s. å. tillerkändes årlig ersättning härför,

har kommittén förordat, att övriga gästgivare, som ej begagnat sig av

denna möjlighet, skulle i anledning av att de förbjödes fortsätta med

brännvinshandeln tillerkännas ersättning efter de i nämnda kungörelse

angivna grunder.

I fråga om tillkomsten av gästgivares rätt till bränn vinsförsäljning

tillåter jag mig åberopa den utredning, som chefen för finansdepartementet

lämnade vid framläggande av förslag till nu gällande

brännvinsförsäljningsförordning, genom vilken nämnda rätt inskränktes

till att avse utskänkning av brännvin. I omförmälda utredning anfördes

bland annat följande.

»Kungl. gästgivareordningen den 12 december 1734 innehåller i § 10, att

gästgivare skola till de resandes behov vara försedda med mat, enkelt och dubbelt

brännvin, Öl och svagöl, samt i § 31, att gästgivare å landet hava frihet att till

sina gäster sälja brännvin, varjämte i § 32 stadgas, att ingen på landet vare tilllåtet

på 2 mil när gästgivaregården att för de resande och för dem, som med skjuts

fara, sälja öl, vin och brännvin, utan stånde det gästgivaren allena fritt; dock

ägde ridderskapet och adeln enligt deras privilegier frihet på Vs mil nära gästgivaregården

att bygga och hålla krogar på deras frälseägor, vilken rätt sedermera

upphävdes genom kungl. kungörelsen den 22 augusti 1834. 1736 års lag, som i

28 kap. byggningabalken upptager gästgivares skyldigheter, innehåller — i olikhet med

1734 års gästgivareordning — icke något åliggande för gästgivare att tillhandahålla

brännvin utan omförmäler endast i § 4, att gästgivare må sälja vin och öl kanneoch

stoptals. ''Husmanskost och dricka, säng, ljus, ved och hästfoder skall han

alltid för vägfarande i förråd hava.’ Genom kungl. kungörelsen den 26 november

1756 förbjöds all brännvinsförsäljning på källare, krogar och gästgivaregårdar vid

vite av 10 daler silvermynt samt varans och gästgiverinäringens förlust. Detta

förbud utfärdades i sammanhang med ett allmänt förbud över hela riket mot brännvinsbränning,

vilket förbud, sedan brännvinsbränning och försäljning åter tillåtits,

därefter förnyades medelst kungl. kungörelsen den 11 september 1772. Av kungl.

kungörelsen den 28 november 1785 inhämtas, att från den 1 januari 1786 brännvin

tills vidare icke fick till salu hållas annorledes än uti kronans egna lagerkällare

och på de ställen, vilka med den 10 år förut tillsatta direktionens över regale

brännvinsbränningen tillstånd därtill vore försedda, i följd varav all slags försäljning

av brännvin på gästgivaregårdar blev förbjuden. Detta förbud förnyades genom

kungl. brevet den 2 december 1786 och gällde till den 3 maj 1787, då det till all

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

verkan upphörde. I kungl. förordningen den 15 juni 1800, § 7, föreskrevs, att å

gästgivaregårdar brännvin icke finge säljas i minut till andra än resande, och kungl.

förordningen den 4 november 1812 stadgade i § 2 mom. 3 straff för gästgivare,

som dristade försälja brännvin i minut till andra än resande eller då mat icke tilllika

njötes. Vidare innehåller kungl. kungörelsen den 19 maj 1824, 5 art. 1 §, att

försäljning av brännvin i allmänhet icke var lovgiven under en kannas belopp å

andra ställen å landet än å gästgivaregårdama, dock att jordbrukare fingo till underhavande

och sådana personer, som hos dem förrättade arbete, försälja ett ringare

kvantum men ej under ''/* kanna åt envar. Enahanda stadgande med det sistnämnda

innefattas även uti kungl. förordningarna den 19 juni 1835, den 6 augusti

1841 och den 10 oktober 1851, dock med uttryckligt villkor uti de två sist åberopade

förordningarna, att å gästgivaregårdarna mat alltid därjämte måste vara

att tillgå.

Den 18 januari 1855 utfärdades nya författningar dels om villkoren för tillverkning

och dels om villkoren för försäljning av brännvin. Genom den förra

avskaffades rättigheten till s. k. husbehovsbränning och i sammanhang därmed

stående rätt till försäljning av brännvin. I den senare förekomma rörande brännvinsförsäljning

å gästgiveri utom vissa detaljföreskrifter följande bestämmelser: ''Gästgivare

vare ej pliktig att brännvin till utskänkning hålla’ och ''Gästgiveri å landet,

för vilket, vid den tid då denna författning blivit till efterlevnad gällande, utskänkningsrättighet

utövas, varde vid rättigheten fortfarande bibehållet, intill dess densamma

upphör genom uppsägning eller förverkas’, varjämte gästgivare var underkastad

de för övriga innehavare av utskänkningsrätt gällande ordningsstadganden,

däribland att å utskänkningsställe mat alltid skulle vara att tillgå. Enahanda

bestämmelser innehållas uti kungl. förordningarna om villkoren för försäljning avbrännvin

den 27 november 1857, den 7 december 1860, den 18 december 1863,

den 26 oktober 1866 och den 21 maj 1869. I senare förordningar härom, nämligen

av den 26 augusti 1873, den 18 september 1874, den 24 augusti 1877, den 29 maj

1885 och den 31 december 1891 samt i den nu gällande av den 24 maj 1895, är

den förändring vidtagen, att den vissa gästgiverier tillförsäkrade utskänkningsrättighet

finge tillgodonjutas endast av den, som, då förordningen den 26 augusti

1873 blev gällande, d. v. s. den 1 januari 1874, var ägare till sådant gästgiveri

och av hans hustru, så länge någon av dem lever och gästgiverihållningen vid

samma gästgiveri själv eller genom annan behörig person besörjer.

Av den sålunda lämnade redogörelsen torde få anses framgå, att gästgivares

rätt till försäljning av brännvin icke någonsin ansetts som ett dem tillkommande

privilegium. Tid efter annan har denna rättighet utvidgats eller inskränkts, och

tidtals har den varit gästgivarne fråntagen. Vid den tid. då 1855 års förordning

blev gällande, hade gästgiverierna visserligen rätt att sälja även till avhämtning

och till andra än resande, men denna rätt skilde sig föga från den rätt, som tillkom

jordbrukare i allmänhet; handel med brännvin till belopp av en kanna och däröver

var då fri, varförutom, såsom förut blivit nämnt, jordbrukare ägde att till sina arbetare

och underhavande avyttra ända ned till 1/i kanna. Den rätt till brännvinsförsäljning,

som ansågs i viss mån böra tillförsäkras innehavare av de gästgiverier,

där utskänkningsrätt utövades, då 1855 års förordning blev till efterlevnad gällande,

torde emellertid i själva verket icke hava varit någon annan än den, som gästgiverierna

såsom sådana redan tidigare under vissa perioder ansetts böra åtnjuta:

att åt resande i sammanhang med mathållning tillhandahålla brännvin. Den har

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

icke heller ansetts som en förmån för gästgivaren, honom medgiven till lättnad i

skjutsningsbesväret. I sådant hänseende ha gästgiverierna blivit förunnade något

litet hemman eller något ängstycke, hage eller torp i kronans utmark eller allmänning

utan avgift ävensom frihet för rotering och skjutsfärdspenningar samt för utskrivning

uppå sig själv och fyra drängar m. m., på sätt 35 och 36 punkterna i 1664 års krögaroch

gästgivarordning innehålla. Yissa gästgiverier hade och hava ännu hemmansräntor

sig anslagna, och de, som voro vid stora stråkvägar belägna, åtnjöto enligt kungl.

brevet den 9 september 1690 frihet jämväl från utgörande av dagsverkspenningar.

Om dessa förmåner sägs i kungl. stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj

1878, 8 § 1 mom., att ''innehavare av nu varande gästgiveri, vare sig att det

såsom sådant bibehålies eller till skjutsstation inskränkes, äge att fortfarande

tillgodonjuta de friheter, räntor och andra dylika förmåner, som blivit detsamma i

laga ordning tillerkända’. Däremot heter det i 3 mom. av samma paragraf: År

rättighet till utskänkning av brännvin med gästgiveri förenad, lände i avseende å

utövning av sådan rättighet till efterrättelse vad i gällande förordning angående

villkoren för brännvins försäljning därom finnes stadgat.’ Skjutsstadgan gör sålunda

en bestämd skillnad mellan den utskänkningsrätt, som tillkom vissa gästgiverier,

och övriga dem tillkommande förmåner eller rättigheter; de senare kvarsta

oförändrade, även om gästgiveri inskränkes till skjutsstation, men den förra underkastas

vad som därom stadgas i brännvinsförsäljningsförordningen. Då efter denna

stadgas trädande i tillämpning åtskilliga gästgiverier inskränktes till skjutsstationer,

fortforo icke dess mindre flera av de förutvarande gästgivarne såsom

skjutsstationsföreståndare med sin utskänkning. I särskilda mål, däri talan om

ansvar för olovlig utskänkning mot sådana personer väckts, har emellertid högsta

domstolen förklarat, att, då vederbörandes utskänkningsrättighet varit beroende, av

hans skyldighet att såsom gästgivare lämna resande härbärge och förplägning,

skjutsstationsföreståndare, vilka en dylik skyldighet icke ålåge, icke heller vore

till utskänkning berättigade. Att genom en ny lagstiftning upphäva den vissa gästgivare

tillkommande rättigheten att åt resande utskänka brännvin torde icke vara

lämpligt, helst, även om en sådan åtgärd eljest kunde finnas önskvärd, innehavarne

av ännu befintliga gästgiverier med utskänkningsrätt i allmänhet torde hava hunnit

en ålder, som gör antagligt, att utskänkningsrätten vid samma gästgiverier inom

en icke alltför avlägsen framtid kommer att upphöra.»

Av den ovan intagna redogörelsen framgår, att gästgivarnes rätt

till brännvinsförsäljning icke någonsin varit att anse som ett dem tillkommande

privilegium. Genom senare lagstiftning angående försäljning

av brännvin har emellertid sådan gästgivare, som avses i 10 § av brännvinsförsäljningsförordningen,

tillförsäkrats rätt att under vissa villkor

under sin och sin hustrus återstående livstid fortfarande tillgodonjuta

sin handel. Vid sådant förhållande anser jag, lika med kommittén, att

omförmälda rättigheters upphävande bör åtföljas av utfästelse från statens

sida att till vederbörande rättighetsinnehavare utgiva ersättning för det

de ej vidare skulle få fortsätta med sin försäljning. Då det givetvis

vore olämpligt, att återstående gästgivare erhölle annan gottgörelse än

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 25S. 7

de, som frivilligt avstått från sin rättighet, synes ersättningen, på sätt

kommittén förordat, böra utgå efter de i kungörelsen den 12 juli 1907

tillämpade grunder.

Antalet gästgiverier, där brännvinsutskänkning utövas, utgjorde vid

1913 års slut 13.

Vad jag ovan anfört i fråga om grunden för gästgivares rätt att

utbekomma ersättning äger i huvudsak tillämpning jämväl ifråga om

de rättigheter, som avses i 2 mom. övergångsstadgandena i vin- och

ölförsäljningsförordningen. Jämväl innehavare av dessa rättigheter, vilka

från början beviljats utan någon tidsbegränsning, hava tillförsäkrats rätt

att, så länge rättigheterna ej förverkas, fortfarande få åtnjuta desamma.

Vid sådant förhållande synes staten ej böra undandraga sig att till sådan

rättighetsinnehavare utgiva ersättning i anledning av den förlust, som

genom förordningens genomförande skulle tillskyndas honom.

Att fastställa regler för beräkning av ersättning till dylika rättighetsinnehavare

erbjuder stora vanskligheter. Antalet rättighetsinnehavare

utgjorde, enligt vad framgår av kommitténs utredning, år 1911 88.

Flera av dessa hava sedan dess avlidit och ett flertal av de andra hava

nått den ålder, att det kan antagas, att vid tiden för den njm försäljningsförordningens

trädande i kraft år 1921 endast ett fåtal äro i

livet. En exakt uppgift om hur stor kvantitet vin och Öl av vederbörande

rättighetsinnehavare försäljes är icke möjlig att erhålla, och med

hänsyn till rättigheternas skiftande beskaffenhet synes givetvis ej lämpligt

att fastställa ett lika ersättningsbelopp åt dem alla. Vid sådant förhållande

synes lämpligast, om Kungl. Maj:t erhölle bemyndigande att

tilldela sådana rättighetsinnehavare en efter omständigheterna i varje

fall skälig ersättning en gång för alla. Härutinnan synes dock lämpligen

böra föreskrivas en viss maximigräns för ersättningen, och har

jag i sådant avseende tänkt mig, att ersättning i intet fall skulle få

överstiga vad som kan anses motsvara den behållna inkomsten av utskänkningsrörelsen

för åren 1915—1919, i vilket avseende rättighetsinnehavaren

skulle hava att vid ansökning om ersättning förebringa

utredning. Förslag till ersättningsbelopp torde till Kungl. Maj:t böra

ingivas av Konungens befallningshavande, som därvid lärer kunna använda

sig av hos Konungens befallningshavande förvarade deklarationer

för åren i fråga.

Medel för gäldande av ersättningsbelopp, som enligt vad ovan

angivits skulle utbetalas, torde böra utgå ur statsverkets fond av rusdrycksmedel.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att, under förutsättning av bifall till Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning om försäljning av alkoholhaltiga

drycker m. m.,

dels medgiva, att till sådan ägare av gästgiveri, vilken på grund av

bestämmelserna i 10 § av förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning''

av brännvin vid tiden för ikraftträdandet av förordningen

angående försäljning av alkoholhaltiga drycker är berättigad att utskänka

brännvin, må för rättighetens upphörande från och med år 1921 av

staten utgivas ersättning med årligt belopp, som av Konungens befallningshavande

fastställes efter de grunder, vilka finnas angivna i kungörelsen

den 12 juli 1907 angående ersättning till gästgivare, som avstå från dem

jämlikt förstnämnda lagrum tillkommande rätt till utskänkning, ävensom

att änka efter manlig ersättningstagare må, därest äktenskapet blivit

ingånget före den 1 maj 1907, efter mannens frånfälle under sin återstående

livstid äga att uppbära den ersättning, vartill mannen, om han

levat, varit berättigad,

samt bestämma, att gästgiveriägare, om han vill komma i åtnjutande

av ifrågavarande ersättning, skall därom före den 1 september

1920 till Konungens befallningshavande i det län, varest gästgiveriet

är beläget, ingiva ansökning och därvid styrka, att han i egenskap av

gästgivare fortfarande är till utskänkning berättigad;

dels medgiva, att till den, vilken på grund av 2 mom. i övergangsstadgandena

uti förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av

vin och Öl vid tiden för ikraftträdandet av förordningen angående

försäljning av alkoholhaltiga drycker är berättigad att utskänka vin eller

maltdrycker, må för rättighetens upphörande utgivas ersättning en gång

för alla med belopp, som bestämmes av Kungl. Maj:t, dock att sådan

ersättning i intet fall må beviljas till högre belopp än vad som skäligen

kan antagas motsvara sammanlagt den behållna inkomsten av utskänk
ningsrörelsen

för åren 1915—1919,

samt bestämma, att den, som vill komma i åtnjutande av nu

nämnd ersättning, därom skall före den 1 september 1920 till Konungens

befallningshavande ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning och därvid

såväl styrka, att han fortfarande är till utskänkning berättigad, som

ock förebringa den utredning, han för ersättningens bestämmande vill

åberopa; .

dels ock medgiva, att erforderliga medel för gäldande av ersättningsbelopp,

som enligt ovan angivna grunder skola utbetalas, må utgå ur

statsverkets fond av rusdrycksmedel, och att till gästgivare beviljad er
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

sättning av Konungens befallningshavande må utbetalas kvartalsvis vid

början av varje kvartal från och med ingången av år 1921.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna nådigt bifall; och skulle nådig proposition i

ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 178 höft. (Nr 258.) 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1914 B:3 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj ds propositioner dels med förslag till förordning angående försäljning av alkoholhaltiga drycker m. m., dels s. 2 i texten