Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av §§ 18 och 22 regeringsformen

1914-01-30 · 73 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 72 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1914 B:64, Med förslag till ändrad lydelse av §§ 18 och 22 regeringsformen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

1

Nr 64.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

ändrad lydelse av §§ 18 och 22 regeringsformen; given

Drottningholms slott den 14 maj 1914.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga

följande

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 18 och 22 regeringsformen.

§ 18.

l:o) Regeringsrätten tillkommer det även att, i mål av beskaffenhet

att kunna tillhöra dess slutliga prövning, upptaga och avgöra alla ansökningar,

att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft,

eller återställa laga tid, som försuten är. Alla övriga sådana ansökningar

skola av högsta domstolen avgöras.

2:o) Högsta domstolen äger ock pröva och avgöra ansökan om

tillstånd av Konungen att fullfölja talan i mål, som enligt lag icke utan

sådant tillstånd må dragas under Konungens prövning.

§ 22.

l:o) Uti högsta domstolen kunna ringare mål prövas och avgöras

av fem ledamöter, så ock av fyra, där alla fyra äro om slutet ense.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 34 höft. (Nr 64.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Över viktigare saker skola minst sju döma. Ej må flera än åtta ledamöter

på en gång i prövningen av något mål deltaga, där ej för vissa

fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. I samma

ordning bestämmes, huru många av domstolens ledamöter skola deltaga

i prövning av ansökan, varom i 18 § 2 mom. förmäles.

2:o) I regeringsrätten kunna mål prövas och avgöras av fem ledamöter,

så ock av fyra, där tre av dem äro om slutet ense.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majd Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott torsdagen den 14 maj 1914.

Närv arande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsi''ådet Hasselrot anmälde i

underdånighet riksdagens skrivelse den 26 april 1913, däri riksdagen

anhållit, att Kungl. Maj:t ville taga under omprövning, genom vilka

åtgärder den i samma skrivelse anmärkta långsamheten i högsta domstolens

rättsskipning måtte kunna avhjälpas, samt till riksdagen, om

möjligt redan år 1914, inkomma med det förslag, vartill denna prövning

kunde föranleda.

Efter att hava redogjort för skrivelsens innehåll anförde departementschefen

:

»Högsta domstolens allt jämt växande arbetsbörda har under de

senaste årtiondena upprepade gånger påkallat lagstiftarens uppmärksamhet.

I syfte att tillgodose den rättssökande allmänhetens befogade an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

språk på snabbare rättsskipning hava tid efter annan vidtagits åtgärder

för vinnande av jämnvikt mellan högsta domstolens arbetsprodukt och

dess arbetsbörda. Dessa åtgärder hava dels gått ut på att genom höjning

av antalet ledamöter i domstolen öka den årliga arbetsprodukten,

dels haft till ändamål att minska tillströmningen av mål och ärenden

eller annorledes lätta domstolens arbetsbörda. År 1897 ökades sålunda

justitierådens antal från sexton till aderton, 1905 höjdes antalet till tjugoen,

och 1909 bestämdes, att högsta domstolen skulle bestå av tjugofyra

ledamöter, av vilka dock tre skulle tagas i anspråk för tjänstgöriug i

lagrådet. Redan 1894 hade kammarrätten gjorts till högsta instans i

fattigvårdsmål, och 1901 höjdes den för fullföljd av talan i vissa mål

föreskrivna avgiften eller revisionsskillingen från 100 till 150 kronor,

varjämte stadgades förbud för allmän åklagare att utan justitiekanslerns

förordnande fullfölja ansvarstalan i brottmål. Vidare befriades högsta

domstolen 1909 från den tidsödande laggranskningen, vilken överflyttades

å det nyinrättade lagrådet, ävensom från befattningen med vissa

ansökningsärenden och besvärsmål av administrativ natur.

De sålunda vidtagna åtgärderna hava tvivelsutan verkat i avsedd

riktning, men de hava icke varit tillräckliga för att förhindra, att antalet

i högsta domstolen årligen avgjorda mål väsentligen understigit de under

året inkomna, och att således de oavgjorda (balanserade) målen allt jämt

ökats. Detta missförhållande föranledde Kungl. Maj:t att till 1907

års riksdag framlägga ett förslag till lag om ändring i vissa delar av

30 kap. rättegångsbalken, vilket åsyftade att hejda tillströmningen av

mål till högsta domstolen, dels genom revisionsskillingens höjande från

150 till 300 kronor, dels genom att från fullföljd utesluta vissa mindre

betydande brottmål och sådana tvistemål, där tvistens föremål uppenbarligen

icke översteg ett visst värde. Denna värdegräns eller s. k.

summa revisibilis var i förslaget satt till 1,000 kronor. Tyvärr vann

detta förslag icke riksdagens bifall. Oaktat högsta domstolen sedermera

befriats från laggranskningen och vissa ansökningsärenden, har domstolens

arbetsbalans, i följd av den fortgående stegringen av antalet

inkommande mål, allt jämt ökats och nu stigit till sådan höjd, att i

över 72 procent av samtliga under år 1913 avgjorda revision ssaker mer

än två år och i över 24 procent mer än tre år hade förflutit mellan

hovrättens och högsta domstolens domar. En sådan långsamhet i rättsskipningen

är, såsom i riksdagens ovan nämnda skrivelse framhålles,

ett så allvarligt missförhållande, att effektiva åtgärder med det snaraste

måste vidtagas ej blott för den nuvarande balansens avarbetande utan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

även för att för framtiden minska högsta domstolens arbetsbörda och

därigenom möjliggöra en snabbare rättsskipning.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse överlämnades av dåvarande

chefen för justitiedepartementet till ordföranden i den s. k. processkommissionen,

f. d. justitierådet Hellner, med anmodan att avgiva utlåtande

rörande de åtgärder, som för minskning av arbetsbalansen inom

högsta domstolen lämpligen kunde ifrågakomma. Sådant utlåtande, åtföljt

av ett utkast till lagbestämmelser i ämnet jämte åtskilliga statistiska

utredningar, har nu inkommit.»

Efter att hava redogjort för det huvudsakliga innehållet av berörda

utlåtande yttrade departementschefen vidare:

»I likhet med justitierådet Hellner håller jag före, att någon ytterligare

ökning av justitierådens antal icke bör ifrågakomma och att utvägen

att anlita tillförordnade bisittare i högsta domstolen ej heller är

att förorda; att det icke är tillrådligt att med nu gällande rättegångsordning

söka införliva grundsatsen, att högsta domstolens prövning av

fullföljda mål skulle begränsas till att gälla själva rättsfrågan, eller att

återuppliva förut gällande förbud mot förebringande av ny bevisning i

högsta instans; att återinförande av skyldigheten för tappande part att

fullgöra hovrättens dom såsom villkor för rätten att fullfölja talan mot

densamma icke kan förordas och att frågan om skyldighet för gäldenär,

hos vilken utmätningsbara tillgångar ej anträffas, att med ed (s. k.

manifestationsed) betyga, att lian saknar tillgångar, icke i detta sammanhang

bör upptagas till behandling; att det ej heller låter sig göra att

från fullföljd utesluta sådana mål, i vilka de föregående instanserna

meddelat överensstämmande (konforma) domar; att en förändrad instansordning

för de s. k. skiftesmålen skulle medföra så allvarliga olägenheter,

att denna utväg icke bör tillgripas; att avgörande betänkligheter

möta mot att befria högsta domstolen från skyldigheten att avgiva

yttranden över nådansökningar; att uteslutande av särskilda klasser av

mål från prövning i högsta instans endast i ringa mån lämpligen kan

genomföras, t. ex. beträffande vissa smärre brottmål; samt att en höjning

av revisionsskillingen med hänsyn till den obenägenhet härför, som inom

riksdagen synes vara rådande, svårligen torde kunna genomföras.

Däremot anser jag på de i utlåtandet anförda skäl möjligt och

nödigt, att en mot den nuvarande revisionsskillingen svarande avgift

stadgas såsom villkor för rätten att överklaga hovrätts utslag i vissa

mål, som fullföljas genom besvär; att det ålägges klagande part såväl

i besvärsmål som i revisionssaker att ställa säkerhet för motpartens

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

rättegångskostnad, vid äventyr att hans talan eljes icke upptages till

prövning; att rätten att fullfölja talan i tvister, som uteslutande röra

penningar eller penningars värde, begränsas till sådana fall, då tvistens

föremål har ett visst värde, och att detta värde (summa revisibilis) sättes

till ett icke allt för lågt belopp, exempelvis 1,500 kronor; samt att, för

avarbetande av den nuvarande arbetsbalansen inom högsta domstolen,

den tid, under vilken arbete å s. k. fem-mans-avdelningar må äga rum,

väsentligen utsträckes, exempelvis till 29 veckor i stället för nuvarande

17, utan att dock principen om viktigare måls avgörande på sju-mansavdelningar

uppgives. Vissa av de sålunda förordade anordningarna

äro visserligen icke i och för sig önskvärda, men det nuvarande tillståndet

medför så allvarliga olägenheter, att kraftiga åtgärder äro oundgängligen

nödiga för att rättsskipningen skall kunna fylla sin uppgift

att inom rimlig tid förhjälpa en klagande part till hans rätt, och för

att icke en hopad arbetsbörda för högsta domstolens ledamöter skall

komma att menligt inverka å beskaffenheten av de domar, som i högsta

instans meddelas, och därigenom försvaga den auktoritet dessa böra

åtnjuta och hittills åtnjutit.

Av de sålunda förordade åtgärderna är den, som går ut på införande

av en summa revisibilis, otvivelaktigt även ur effektivitetens synpunkt

den mest betydelsefulla. Bygges lagstiftningen på principen, att tvister,

som röra sig om mindre belopp, icke böra få dragas under den högsta

instansens prövning, lärer det emellertid, såsom också i riksdagens

skrivelse framhålles, böra öppnas möjlighet för den tappande parten att

påkalla prövning från någon därför lämpad myndighets sida, huruvida

icke med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet det bör

tillåtas honom att fullfölja talan mot hovrättens utslag, oaktat tvistens

föremål icke har det värde, som för fullföljd i allmänhet erfordras.

Denna utväg synes mig böra stå parten öppen, dels när en förnyad

provning av målet finnes vara av vikt för enhetlig lagtolkning eller

rättstillämpning, dels när parten tilltror sig kunna visa, att saken för

honom har synnerlig betydelse utöver det särskilda fall, varom rättegången

rört sig. Prövningen av frågan, huruvida med hänsyn till

sadana omständigheter tillstånd till fullföljd av talan bör medgivas, lärer

icke kunna anförtros åt mindre kvalificerade personer än högsta domstolens

egna ledamöter. På det att denna uppgift icke måtte allt för

mycket inkräkta på domstolens dyrbara arbetstid, är det emellertid nödigt,

att avgörandet förlägges till en mindre manstark avdelning av domstolen

än den, som, i händelse tillstånd till talans fullföljd beviljas, har att

döma i själva saken. Ur rättssäkerhetens synpunkt lärer det vara fullt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

tillräckligt, om en dylik förprövning verkställes av en tre-mans-avdelning

inom högsta domstolen, och om fullföljd medgives, när två av avdelningens

ledamöter äro därom ense.

Samma förfaringssätt bör komma till användning, när part vill

överklaga hovrätts utslag i sådana smärre brottmål, som enligt den

ifrågasatta lagstiftningen i allmänhet icke skola få fullföljas i högsta

instans. En särskild förprövning torde också böra anordnas för sådana

fall, då klaganden på grund av fattigdom icke förmår ställa säkerhet

för motpartens rättegångskostnader men ändock vill fullfölja sin talan.

Att för dylika fall alldeles eftergiva den garanti mot förhastade beslut

om fullföljd, som skyldigheten att ställa sådan säkerhet är avsedd att

utgöra, lärer nämligen icke kunna försvaras, då det här icke är fråga

om eu skyldighet gent emot det allmänna, utan den ena partens enskilda

intresse står emot den andres. Och å andra sidan skulle det innebära

en hårdhet mot den medellöse, om han skulle vara ovillkorligen avskuren

från rätten att fullfölja talan, därför att han icke är i stånd att säkerställa

den kostnadsersättning, som kan bliva motparten tillerkänd, därest

ändringssökandet lämnas utan avseende. Aven om, mot förmodan, förslaget

om införande av en summa revisibilis icke skulle vinna riksdagens

bifall, lärer det alltså bliva nödigt att för vissa fall underkasta frågan

om parts rätt att fullfölja talan mot hovrätts utslag en förberedande

prövning från högsta domstolens sida.

Detta kan emellertid icke ske utan en grundlagsändring, varigenom

åt högsta domstolen överlämnas att i mål, som enligt allmän

lag icke utan Konungens tillstånd må fullföljas i högsta instans, pröva

och avgöra ansökningar om sådant tillstånd. Då arbetsbalansen inom

högsta domstolen, såsom i det föregående framhållits, nått en oroväckande

höjd och för varje år, som går, allt mera ökas, ligger det synnerlig

vikt uppå att de nödiga grundlagsändringarna antagas såsom vilande

redan vid innevarande års andra lagtima riksdag, på det att den tilltänkta

reformen måtte kunna genomföras under nästkommande år. Förslag till

sådana grundlagsändringar lärer alltså böra omedelbart underställas riksdagens

prövning. Godkännes detta förslag, bör hinder icke möta att för

1915 års riksdag framlägga ett fullständigt av lagrådet granskat förslag till

erforderliga ändringar i rättegångsbalken och utsökningslagen samt den

särskilda lagen om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Det

utkast till sådana lagändringar, som av processkommissionen utarbetats,

torde, ehuru detsamma icke varit föremål för slutlig handläggning inom

departementet och ej heller undergått granskning i lagrådet, lämna

riksdagen erforderlig ledning för bedömande, huruvida de principer, på

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

vilka utkastet är byggt, lämpligen böra läggas till grund för lagstiftning

i ämnet.»

Departementscbefen uppläste härefter ett inom justitiedepartementet

utarbetat förslag till ändrad lydelse av §§ 18 och 22 regeringsformen

och hemställde, att detta förslag måtte föreläggas riksdagen till prövning

i grundlagsenlig ordning, ävensom att förut berörda av processkommissionens

ordförande avgivna utlåtande med åtföljande statistiska utredningar

samt det inom kommissionen utarbetade utkastet till lagbestämmelser

i ämnet måtte få såsom bilagor åtfölja detta protokoll.

Statsrådets övriga ledamöter instämde i vad föredraganden sålunda

hemställt;

och behagade Hans Maj:t Konungen, med bifall

till denna hemställan, förordna, att till riksdagen skulle

avlåtas nådig proposition av den lydelse -bilaga . ..

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Gunnar Fogelmarck.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 64.

9

Bilaga A.

Till herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet.

Med anledning av den i riksdagens skrivelse den 26 april 1913

gjorda framställning om åtgärders vidtagande för minskning av arbetsbalansen

i högsta domstolen bar herr statsrådet anmodat mig att avgiva

utlåtande rörande de åtgärder, som i berörda avseende lämpligen kunna

ifrågakomma; och får jag till åtlydnad härav avgiva följande yttrande.

Frågan om åtgärders vidtagande för avhjälpande av långsamheten

i högsta domstolens rättsskipning har under de sista två decennierna så

gott som oavbrutet stått på dagordningen, och den ena åtgärden efter

den andra har prövats, utan att hittills ett tillfredsställande resultat

uppnåtts.

Jag vill i detta hänseende erinra därom, att antalet ledamöter i

högsta domstolen höjts år 1897 från 16 till 18, år 1905 från 18 till 21

samt år 1909 från 21 till 24, av vilka dock tre avsetts för tjänstgöring

i lagrådet. Denna ökning i ledamöternas antal har medfört en ökning

i antalet arbetsveckor, år 1897 från 66 till 82, år 1905 från 82 till 101 samt

år 1909 från 101 till 103. Jämsides med denna ökning i arbetskrafterna

har fortgått en strävan att minska högsta domstolens arbetsbörda. År

1894 borttogs rätten att i fattigvårdsmål gå till högsta domstolen. År

1901 höjdes revisionsskillingen från 100 till 150 kronor, varjämte fullföljd

av besvär till högsta domstolen i brottmål från^ allmän åklagares

sida gjordes beroende av justi ti ekanslerns förordnande. År 1909 överflyttades

laggranskningen från högsta domstolen till det samtidigt inrättade lagrådet,

varjämte föreskrifterna om högsta domstolens hörande över ansökningar

om Konungens tillåtelse till skillnad i äktenskap ävensom i en

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 34 käft. (Nr 64.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 64,

del andra ansökningsärenden upphävdes. Samtidigt överflyttades prövning

av ansökningar om rättelse och lorklaring i fideikommissförfattningar från

högsta domstolen till Kungl. Maj:t i statsrådet, varjämte prövning av

besvär över riksdagsmannaval m. fl. besvärsmål av administrativ karaktär

överflyttades från högsta domstolen till regeringsrätten. Trots nu

antydda åtgärder har balansen inom högsta domstolen befunnit sig i

ständig stigning. Visserligen har, för varje gång vare sig en ökning

av arbetskrafterna eller någon avsevärd minskning i arbetsbördan ägt

rum, en tillfällig förbättring framträtt, men städse blott för en kortare

tid, efter vars förlopp ökning i balansen ånyo visat sig. Vid slutet av

år 1896 utgjorde antalet balanserade mål (nådemål och ärenden oberäknande)

1,497 stycken, därav 762 revisionssaker. Efter ökningen av

ledamöternas antal från 16 till 18 sjönk balansen småningom, tilldess

den vid 1901 års utgång utgjorde 1,048 mål, däribland 631 revisionssaker.

Från och med år 1902 började den åter stiga och utgjorde vid

1905 års slut 1,809 mål, därav 1,042 revisionssaker. ökningen av

antalet ledamöter i högsta domstolen från 18 till 21 förmådde blott

för ett enda år hejda balansens stegring, och ej ens laggranskningens

borttagande hade den verkan, som därav förväntats. Vid 1912 års utgång

hade balansen stigit till 2,284 mål, därav 1,445 revisionssaker, och

vid 1913 års utgång har den provisoriskt beräknats till 2,462 mål, därav

1,534 revisionssaker.

Vad som omintetgjort alla försök att avarbeta balansen är det förhållande,

att antalet inkommande revisionssaker och besvärsmål under

senare tid ideligen ökats. Denna konstanta ökning kan iakttagas från

och med år 1902. Medan under år 1901 antalet inkomna mål utgjorde

1,172, har antalet under år 1912 utgjort 1,812, vilket alltså på dessa

11 år gör en ökning av över 50 procent. Ökningen från ett år till ett

annat har väl varierat något, och har särskilt från år 1911 till år 1912

varit ovanligt stor, men i medeltal har den under sagda tidsperiod uppgått

till omkring 3 procent. I vilken mån denna jämna stigning bär

samband därmed, att 1901 års fullföljdslagar i viss mån underlättade

formaliteterna för fullföljd av talan i högsta domstolen, är givetvis ej

lätt att säga. Men om man också kan antaga, att berörda lättnader

haft en viss inverkan, synes det å andra sidan otvivelaktigt, att även

andra orsaker medverkat. Det vill synas som om icke blott i vårt land

utan även i främmande länder en ökad benägenhet framträtt att i rättegångarna

ej åtnöjas med underrättens avgörande. I Tyskland, där denna

tendens visat sig särskilt påfallande, har man antagit, att den hänger

tillsammans med den alltjämt fortskridande utvecklingen av olika slags

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

kommunikationsmedel och därav följande livligare förbindelser mellan

de centrala punkter, där de högre instanserna äro förlagda, samt jurisdiktionsområdets

skilda orter. Att denna allmänna tendens i Sverige

gjort sig gällande icke blott beträffande högsta domstolen, utan även

i avseende å fullföljd till andra instans, framgår av justitiedepartementets

statistiska uppgifter angående domstolarnas verksamhet.

Vad nu orsaken må vara till denna tendens, synes det uppenbart

att man måste räkna med densamma och gå ut ifrån, att tillströmningen

av mål till högsta domstolen kommer att även framdeles stiga, i den

mån man ej kan finna utvägar att avskära densamma. Redan den

årliga ökning av 3 procent, som att döma av tillväxten efter år 1901

synes vara den minsta man kan räkna med, skulle om några få år föra

upp antalet inkommande mål till över 2,000 om året, och då det årliga

arbetsresultatet under de sista åren i medeltal utgjort omkring 1,465

mål, är det klart, att balansen är stadd i en hastig tillväxt. Den 1

januari 1914 utgjorde balansen 2,462 mål. Antalet inkomna mål under

år 1912 — det sista, för vilket arbetsredogörelser äro utarbetade, —

utgjorde 1,812. Då, såsom redan nämnt, ökningen från år 1911 till

år 1912 varit osedvanligt stor, kan det måhända antagas, att 1912 års

siffra för de inkommande målen ej kommer att överstigas under de

närmaste åren. Men även om denna förhoppning slår in, betyder nämnda

siffra dock en årlig ökning av balansen med omkring 300 mål, alltså

för åren 1914 och 1915 omkring 600 mål. Balansen skulle efter denna

beräkning samt under antagande, att den årliga arbetsprodukten förbliver

densamma som under de sista åren, vid 1915 års utgång uppgå till

omkring 3,000 mål, därav inemot 2,000 revisionssaker. Då antalet årligen

avgjorda revisionssaker under senare tid utgjort i medeltal omkring

615, innebär nämnda balanssiffra, att nyinkommande revisionssaker först

efter tre år skulle komma i tur att föredragas. Det är sålunda tydligt

nog, att både snabba och kraftiga åtgärder äro oavvisligt nödvändiga.

Efter dessa erinringar skall jag övergå till att skärskåda de olika

medel till åvägabringande av jämvikt mellan arbetsbördan och arbetsprodukten

inom högsta domstolen, som blivit ifrågasatta eller eljest

kunna anses böra komma i åtanke.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

A) Åtgärder, som åsyfta ökning av högsta domstolens

arbetsprodukt.

a) Ökning av antalet ordinarie ledamöter i högsta domstolen eller anlitande

av extra ordinarie bisittare för balansens avarbetande.

Det torde av de siffror, som här ovan anförts, med tydlighet

framgå, att den befintliga balansen icke är av tillfällig natur, utan fast

mer beror på en konstant och progressiv ökning i tillströmningen av

mål. Vid detta förhållande skulle det vara oriktigt att hängiva sig åt

förhoppningen att en stadig jämvikt mellan arbetsbörda och arbetsprodukt

skulle kunna åstadkommas genom en tillfällig ökning av arbetskrafterna.

En åtgärd i denna riktning skulle säkerligen giva samma erfarenhet,

som då man år 1905 beräknade, att med 3 nya justitieråd balansen

skulle vara avarbetad på tre år, och därför bestämde, att högsta domstolen

skulle intill 1908 års utgång förstärkas med tre ledamöter. Däremot

kunde det ju tänkas, att man vid sidan av åtgärder, som syftade

till åstadkommande av jämvikt mellan den årliga arbetsbördan och den

årliga arbetsprodukten, anlitade förordnande av extra ordinarie bisittare

såsom hjälpmedel till balansens avarbetande. Denna åtgärd blev som

bekant år 1905 förordad av konstitutionsutskottet, men vann icke riksdagens

bifall. Den har vid 1913 års riksdag ånyo förordats av enskilda

ledamöter av riksdagen. Högsta domstolens majoritet har städse på

det allvarligaste varnat mot denna åtgärds anlitande, under framhållande,

att den åt alla sidor självständiga ställning, som grundlagen velat giva

högsta domstolens ledamöter, ej kan anses förefinnas hos bisittare, vilka

när som helst kunde skiljas från uppdraget att döma Konungens dom.

Kan det ej befaras, att eu bisittare, som är angelägen att behålla sitt

uppdrag, vid sina domslut låter sig påverkas av en önskan att vinna

gillande av inflytelserika kolleger? Eller kan det ej befaras, att han

låter sig påverkas av önskan att vara till lags åt den regering, av vars

förordnande han beror? Dessa betänkligheter hava på andra håll ansetts

överdrivna eller alldeles onödiga.

För min del står jag obetingat på deras ståndpunkt, som betrakta

det som en oskattbar fördel, att högsta domstolens ledamöter hava

eu sådan ställning, att deras självständighet ej kan sättas i tvivel.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Detta är alltid av vikt, men framför allt i en tid, då skarpa motsatser

framträda i uppfattningen av viktiga sociala spörsmål, eftersom det ej

kan undgås, att de tvister, som komma inför domstolarna, understundom

få sin prägel av dylika motsatta uppfattningar. Utom dess synes det

mig vara farligt att bryta med den gällande principen redan av det

skäl, att om det vore möjligt att för tillfället ersätta en ordinarie ledamot

i högsta domstolen med en tillförordnad, frestelsen skulle bliva

stark att till viktiga kommittéuppdrag, särskilt då de äro förenade med

betydelsefulla lagarbeten, förordna ledamöter i högsta domstolen. Det

är ej utan exempel att så skett redan nu, då det dock erfordrats att

den utsedde tagit avsked från sitt ämbete för uppdragets fullgörande.

Det synes mig därför, att ifrågavarande utvägs anlitande skulle

kunna medföra faror och olägenheter av ännu betänkligare art än de

missförhållanden, man därmed ville avhjälpa, och jag kan därför för

min del ej tillstyrka densamma. Men lika uppenbart är, att man ej

heller kan fortgå på den väg, som hittills företrädesvis anlitats, då

frågan om balansens avhjälpande varit uppe, eller tillsättande av nya

ordinarie ledamöter i högsta domstolen. De skäl, som tala emot en

utveckling i dylik riktning, hava upprepade gånger och senast i ett

yttrande av den 16 december 1910 av högsta domstolen framhållits.

b) Möjligheten att ernå ett mera effektivt utnyttjande av befintliga arbetskrafter

inom högsta domstolen.

Löneregleringskommittén har i sitt år 1910 avgivna betänkande

rörande reglering av löneförhållandena vid Kungl. Maj:ts nedre justitierevision

varit inne på tanken att vinna en större arbetsprodukt inom

högsta domstolen genom ett utsträckande av arbetet på femmansavdelningar.

I § 22 regeringsformen stadgas, att uti högsta domstolen ringare

mål kunna prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, när

alla fyra äro om beslutet ense, samt att över viktigare saker minst sju

skola döma. Löneregleringskommittén ifrågasatte, att den sistberörda

föreskriften skulle upphävas och sålunda även andra än »ringare mål»

få avgöras av endast fem ledamöter. Skulle så ej kunna ske, ansåg

kommittén det dock önskvärt att uppdelningen i »ringare mål» och

»viktigare saker» bleve föremål för närmare skärskådande. Syftet var

uppenbarligen att genom ett närmare bestämmande av begreppet »viktigare

saker» ökad möjlighet skulle vinnas för måls avgörande på femmansavdelning.

1) ut
sträckande

av

arbetet på

femmans•

avdelningar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 64.

Vid behandling inom högsta domstolen av ifrågavarande förslag

av löneregleringskommittén upplystes, att enligt den praxis, som utvecklat

sig inom högsta domstolen, till viktigare saker egentligen endast

räknades mål, som innebure tillämpning av grundlagarne, lagförklaringsärenden

samt mål angående ådömande av livsstraff eller livstids straffarbete.

Det vore alltså ingalunda gränsen mellan viktigare saker och

ringare mål, som för närvarande vore bestämmande för högsta domstolens

uppfattning i fråga om vilka mål lämpligen borde an förtros åt

en femmansavdelning. Man sökte ordna arbetet så, att på femmansavdelning

komme att föredragas endast de minst viktiga målen. Mot

en väsentlig utsträckning av arbetet på femmansavdelning, på sätt löneregleringskommittén

ifrågasatt, uttalade sig högsta domstolen enhälligt,

under åberopande huvudsakligen av de skäl, att det för beredande av

nödig auktoritet åt högsta instansens domar vore av betydelse, att i

allmänhet antalet av de i ett mål dömande ej sattes så lågt som till

fem, samt att det ur rättsenhetens synpunkt vore av vikt, att ledamöterna

icke i än större omfattning än hittills splittrades på olika avdelningar.

Betydelsen av de av högsta domstolen anförda skälen är påtaglig.

Men den närvarande situationen är i själva verket så bekymmersam,

att man nödgas taga i närmare skärskådande alla tänkbara utvägar att

komma ur densamma, för att sedermera utvälja dem, som synas erbjuda

de minsta olägenheterna. Jag har därför under bistånd av ett par av

högsta domstolens härutinnan mest erfarna ledamöter uppgjort en beräkning

över huru stort antal arbetsveckor man med nuvarande ledamotsantal

skulle kunna vinna genom utsträckning av arbetet å femmansavdelning.

Det har därvid visat sig att det icke låter sig göra att få

fram resultatet endast genom att dela med fem det antal arbetsveckor

som alla ledamöter tillsammans för närvarande prestera. Härtill samverka

åtskilliga omständigheter. De s. k. suppleantveckorna, vilka äro

avsedda för bearbetande av cirkulanter och under vilka ledamöterna

endast i nödfall tjänstgöra på arbetsrummet, måste för varje ledamot

någorlunda jämnt fördelas under året. Till följd därav kan aldrig hela

antalet ledamöter indelas till samtidig tjänstgöring, och detta medför i

sin tur att tjänstgöring aldrig kan samtidigt äga rum på mera än tre

avdelningar, även om dessa endast besättas med vardera fem ledamöter.

Då alltså hela antalet tillgängliga arbetsveckor måste disponeras på 3

avdelningar, och då tillika ledamöternas semester icke skäligen kan förläggas

till annan tid på året än sommaren, blir följden den, att det

tillgängliga antalet arbetsveckor ej kan fullt utnyttjas på femmansav
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 64.

delningar. Till följd av nu antydda förhållanden blir det högsta antal

arbetsveckor, som vid konsekvent genomförande av femledamotsystemet

kan uppnås, 125 stycken, vilket betecknar en vinst av 22 veckor.

Undersöker man löneregleringskommitténs andra alternativ, eller

att femmanstjänstgöringen skulle anlitas i så stor utsträckning som

möjligt, dock med bibehållande av principen om viktigare sakers avgörande

av minst 7 man, samt med tillämpning härav inskränker sjumanstjänstgöringen

till l:sta rummet samt låter 2:dra och 3:dje rummen

besättas med femmansavdelningar, blir resultatet ett sammanlagt antal

av 115 arbetsveckor eller alltså en vinst av 12 veckor.

Åven andra experiment ha gjorts att genom en annan uppdelningav

arbetskrafterna vinna en ökad arbetsprodukt. Man har gått ut ifrån

den tanken, att man skulle kunna låta mål, i vilka underrätt och hovrätt

meddelat konforma domar, prövas av en fåtalig avdelning av högsta

domstolen, t. ex. av en tremansavdelning. Statistiken visar, att av de

mål, i vilka konforma domar meddelats, ett vida mindre procenttal bliva

ändrade av högsta domstolen än utav de mål, i vilka hovrättens och

underrättens domar varit difforma. Och går man ett steg längre och

undersöker utgången i de mål, i vilka nedre justitierevisionen hemställt

om fastställelse av hovrätts och underrätts konforma domar, finner man

att antalet fall, i vilka högsta domstolens mening avvikit från den sålunda

av tre föregående myndigheter omfattade, är ganska ringa. En

undersökning beträffande de under år 1912 av högsta domstolen avgjorda

revisionssaker giver vid handen, att av 344 konforma domar

288 eller 83 procent fastställdes av högsta domstolen, under det att

i 214 mål, i vilka difforma domar meddelats, hovrättens dom fastställdes

i 144 fall, eller i cirka 67 procent. Tager man tillika hänsyn till

justitierevisionens hemställan, så blir resultatet, att av 295 konforma

domar, i vilka justitierevisionen yrkat fastställelse, 272 stycken eller

92.2 procent blivit av högsta domstolen fastställda och att alltså endast

i 7.8 procent av antalet ändring ägde rum. Det vill synas, som om

man utan synnerlig risk skulle kunna våga att låta en dylik sak prövas

av en tremansavdelning. Man kan ju till jämförelse erinra om att i en

femmansavdelning slutet dikteras av tre samstämmande vota. Och till

planen hör, att ifall tremansavdelningen icke enhälligt bifaller justitierevisionens

hemställan, målet skall föredragas för ytterligare fyra ledamöter,

så att i detta fall sju ledamöter komma att deltaga i avgörandet.

För att i möjligaste mån undvika dubbelföredragning inför samma ledamöter,

har tanken varit att i de fall, då tremansavdelningen icke enhälligt

bifaller justitierevisionens hemställan, målet skulle under den vecka, då

2) Konforma

domars prövning

av en

fåtalig avdelning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 64.

tremansavdelningen justerat sitt beslut, föredragas inför fyra nya ledamöter,

samt att till sådan föredragning skulle indelas ledamöter, som

för tillfället fungerade såsom suppleanter. Till uppvägande av det ökade

arbete, som härigenom skulle falla på suppleantveckorna, skulle varje

ledamot åtnjuta ytterligare en suppleantvecka utöver det nuvarande

antalet. Under semesterperioden, då denna ordning ej läte sig genomföra,

skulle dock ny föredragning sko inför en fulltalig sjumausavdelning,

i vilken i så fall de tre ledamöter, som vid första föredragningen suttit

på tremansavdelningen, skulle tjänstgöra.

Vid bedömandet, i vilken mån genomförandet av denna tanke

skulle vara ägnat att öka arbetsprodukten, måste man i stor utsträckning

röra sig med antaganden. Den undersökning, som gjorts beträffande

de år 1912 avgjorda revisionssakerna, har visat, att i 295 mål av 615

de betingelser varit förhanden, under vilka enligt planen målet skulle

gå till tremansavdelning. Lägger man till dessa 295 mål även de

deserta, skulle omkring 50 procent av målen varit av denna karaktär.

Beträffande besvärsmålen saknar man hållpunkter, då någon hemställan

av nedre justitierevisionen i dessa mål ej förekommit. (Inom parentes

anmärkes, att principen givetvis ej skulle tillämpas i andra mål än

sådana, i vilka hovrätt dömt såsom andra instans.) I planen ingår

emellertid, att nedre justitierevisionens arbetsordning skulle ändras därhän,

att hemställan skulle ske även i besvärsmål, dock allenast av den föredragande

revisionssekreteraren, såsom redan nu sker i skiftesmål och

dispaschmål. Huru stor procent av besvärsmålen enligt denna princip

skulle komma att gå till tremansavdelning, kan ju ej beräknas, men

man har gått ut ifrån att proportionen kan antagas bliva ungefär densamma

som i revisionsmål eller alltså 50 procent.

Man har sålunda antagit att ungefär halva antalet mål skulle

komma att föredragas på tremansavdelning samt att den andra hälften

skulle föredragas på sjumansavdelning. För att ej lämna det ena eller

andra slaget mål ett obehörigt företräde i avseende å föredragningsturen,

måste uppenbarligen antalet arbetsveckor fördelas mellan tre- och

sjumansavdelningarna på sådant sätt, att ungefär ett lika stort antal

mål av vartdera slaget bliver avgjort under ett arbetsår. För att kunna

företaga en sådan fördelning, måste man emellertid utgå från ett antagande

rörande det antal mål, som under eu arbetsvecka kan föredragas

på en sjumansavdelning och på en tremansavdelning. För närvarande

avgöras i medeltal 14 mål per arbetsvecka. Det har antagits, att då

efter den ifrågasatta uppdelningen sjumansavdelningens mål i regel

måste bliva av svårare beskaffenhet, på sådan avdelning skulle kunna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

föredragas 9 å 10 mål, samt att på tremansavdelning skulle kunna föredragas

cirka 20 mål. På grundval av dessa antaganden har uppgjorts

det förslag till indelning, att en tremansavdelning skulle fungera under

42 arbetsveckor samt sjumansavdelningar under tillhopa 78 veckor. Man

skulle då få följande arbetsresultat.

78 sjumansveckor 9 å 10 mål = 702 å 780

42 tremansveckor » 20 mål — 840

Summa under året 1,542 å 1,620 mål.

Då för närvarande cirka 1,465 mål avgöras under året, skulle

vinsten bliva cirka 77 å 155 mål, svarande mot minst 5Vs och högst

11 arbetsveckor.

Jämför man nu de olika resultaten av de tre särskilda förslagen

till annan uppdelning av högsta domstolens arbetskrafter, finner man,

att den högsta ökning i arbetsveckor, som därigenom kunde vinnas, är

22 veckor, och att av de andra förslagen det, som bygger på en utsträckt

användning av femmansavdelningar, dock med bibehållande av

sjumansavdelningar för viktigare mål, har företräde framför det förslag,

som är baserat på uppdelning i sjumans- och tremansavdelningar. Det

framgår ävenledes, att även med det längst gående förslaget — att

inrätta endast femmansavdelningar — man ej kan råda bot på missförhållandena.

En ökning av 22 arbetsveckor betyder en ökning i de

avgjorda målens antal av omkring 300 mål. Med en arbetsprodukt av

1,765 mål kommer man emellertid ej ens upp till den siffra, som angiver

antalet inkomna mål under år 1912, än mindre har man utsikt

att avarbeta balansen.

c) Ordförandeskapet å högsta domstolens avdelningar.

Jag skall härefter i korthet omnämna ett förslag, som framställts

inom lagutskottet vid 1913 års riksdag, och vars syfte ävenledes varit

att öka arbetsresultatet inom högsta domstolen. Förslaget innebär, att i

stället för det nu tillämpade system, enligt vilket ordförandeskapet på

en avdelning utövas av den äldste tjänstgörande ledamoten, särskilda fasta

ordförande skulle utses för varje avdelning. Förslagsställaren har med

åberopande av erfarenheter dels från högsta domstolen, dels från Svea

hovrätt framhållit att en domstolsavdelnings arbetsresultat är i hög grad

beroende på ordförandens förmåga att leda arbetet. Att det ligger en

sanning i denna iakttagelse skall ej förnekas. Men å andra sidan anses

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 34 höft. (Nr 64.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

a) Inskränkning

av högsta

domstolens

prövning till

rättsfrågan.

18 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 64.

det inom högsta domstolen tillämpade systemet, som ju innebär att så

att säga varje befordran inom domstolen är utesluten, enligt en inom

högsta domstolen allmän mening medföra så stora fördelar, att de mer

än uppväga den obetydliga ökning i arbetsprodukt, som tilläveutyrs vore

att vinna genom en övergång till ovan ifrågasatta ordning. För övrigt

skulle tillsättande av fasta ordförande näppeligen kunna genomföras,

utan att uppdelning i fasta avdelningar ägde rum, vilket i sin tur skulle

förutsätta en fullständig omdaning av grundvalarne för domstolens funktionerande.

En sådan genomgripande åtgärd lärer väl emellertid icke

på detta stadium böra ifrågakomma.

Av denna utredning torde framgå, att man icke med nu tillgängliga

arbetskrafter kan åstadkomma jämvikt mellan högsta domstolens

arbetsbörda och arbetsprodukt, och då, som redan nämnt, ej heller en

ökning av arbetskrafterna kan förordas, lärer det vara oundgängligt att

vidtaga

B) Åtgärder i syfte att minska arbetsbördan.

Bland de medel, som i detta syfte satts ifråga, skall jag först

granska ett vid två tidigare tillfällen för frågans behandling av en dåvarande

ledamot i högsta domstolen framställt förslag, som går ut på

att i mål, däri högsta domstolen dömer i tredje instans, inskränka

domstolens prövning till rättsfrågan och sålunda i avseende på bevisfrågan

låta hovrättens prövning vara slutligt avgörande. Detta förslag

skulle som en första förutsättning kräva en genomgripande formell omgestaltning

av åtminstone hovrättens utslag, i det att det bleve nödvändigt,

att dessa innehölle en vida mer fullständig och uttömmande

framställning av det sakförhållande, som hovrätten funnit vara styrkt i

i målet, än som för närvarande plägar givas. Detta krav skulle visserligen

vålla hovrätterna ett väsentligt ökat arbete och helt visst nödvändiggöra

en förstärkning av dessa domstolars arbetskrafter. Men uppenbart

är, att målens föredragning i högsta domstolen skulle kräva ofantligt

mycket mindre tid och arbete, om hela bevismaterialet kunde utelämnas

och sakförhållandet framställas i enlighet med hovrättens relation. Likaledes

är det uppenbart, att målets avgörande skulle kräva mindre tid

och arbete, om alla tvistiga bevisspörsmål vore på förhand avlägsnade.

Det lider sålunda intet tvivel, att om förslaget läte sig genomföras,

åtgärden skulle hava ett högst väsentligt inflytande på storleken av

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

högsta domstolens arbetsprodukt. Tyvärr torde det emellertid ej vara

redligt att med nuvarande gestaltning av rättegången i första och andra

instans slå in på denna väg, och skälen för denna min uppfattning, som

med antydda undantag städse enhälligt gjort sig gällande inom högsta

domstolen, kunna sammanfattas sålunda, att rättegången i de undre

instanserna icke lämnar erforderlig garanti för en fullständig och allsidig

utredning av sakfrågan i dessa instanser. Vill man närmare utföra

grunderna för denna uppfattning, är å ena sidan att erinra därom,

att vår rättegångslagstiftning icke uppställer fordran på anlitande av

rättsbildade advokater, varken i första eller andra instans, och att i följd

härav i stor utsträckning rättegångsombud anlitas, som sakna erforderlig

kompetens att åstadkomma en fullständig och allsidig utredning av invecklade

mål. Å en annan sida har man ej heller någon säkerhet för

att genom domstolarnes processledande verksamhet en allsidig belysning

av saken åstadkommes. Vad angår första instansens domstolar, är visserligen

rättegången enligt lagens syfte muntlig, men det är ett känt förhållande,

att vid många domstolar praxis utvecklat sig därhän, att rättegången

i verkligheten är skriftlig, så till vida att såväl framställningen

av faktiska förhållanden som den rättsliga deduktionen sker i skrifter,

som ej ens läsas upp inför domstolen. Vid denna ordning kan näppeligen

rättens ordförande under handläggningen vinna tillräcklig kännedom

om målet för att med framgång kunna leda förhandlingen därhän,

att en allsidig utredning vinnes. Därtill kommer, att vid lantdomstolarne

— till följd av rådande system för domareämnenas utbildning — förhandlingarne

i stor omfattning ledas av unga notarier, som till följd av

bristande erfarenhet själva sakna tillräcklig kompetens att utöva den

processledande verksamhet, som skulle för antydda ändamål vara erforderlig.

Vad andra instansen angår, är rättegången där som bekant i

princip skriftlig. Väl har genom 1901 års lagstiftning medgivits hovrätt

befogenhet att i varje fall, då sådant till vinnande av upplysning i

vädjat mål eller besvärsmål finnes erforderligt, ex officio anordna muntligt

förhör med parterna, men denna rätt kan helt naturligt icke komma

till användning i andra fall, än då det förhandenvarande skriftliga

processmaterialet giver direkt anledning till den slutsats, att bristande

upplysning i visst avseende är förhanden, och härigenom kan tydligen

icke vinnas ersättning för de möjligheter, som skulle stå till buds, om

en uttömmande muntlig förhandling ägde rum inför domstolen.

Det synes därför alltför sannolikt, att med nuvarande gestaltning

av rättegången i första och andra instans det skulle medföra vådor för

s. 20 Kontrollera mot PDF

b) Förbud mot

förebringande

av ny bevisning

i högsta

domstolen.

c) Högsta

domstolens

befriande från

vissa arbetsuppgifter.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

rättsskipningen att begränsa högsta instansens prövning till rättsfrågan

och avskära parterna möjligheten att få komplettera bevisningen även

i sista instans.

De betänkligheter, som nu framhållits, gälla även ett annat, närstående

förslag, nämligen att, med bibehållande av högsta domstolens

prövning av bevisfrågan, likväl förbjuda förebringande av ny bevisning

i högsta domstolen. Detta förslag skulle för övrigt visserligen icke kräva

ovan antydda omgestaltning av hovrätternas utslag med därav följande

ökat arbete, men å andra sidan ej heller medföra avsevärd besparing i

tid och arbete vid målens föredragning och avgörande i högsta domstolen.

Förslaget skulle sålunda, kort sagt, sakna förtjänsterna hos det

förut behandlade, men giva anledning till samma farhågor. Det bör

också framhållas, att ett dylikt förbud en gång innehållits i 1734 års

lag men genom praxis bragts ur tillämpning långt innan detsamma

genom 1901 års lagstiftning formligt upphävdes.

Andra förslag till arbetsbördans minskning hava avsett att fortgå

på samma sätt som blivit försökt år 1894 och år 1909, eller att med

högsta domstolens befriande från vissa arbetsuppgifter förlägga desamma

till annat håll.

I detta hänseende hava tankarna särskilt riktats på

1) Skiftesmålen.

Då högsta domstolen år 1904 hade att yttra sig angående lämpliga

åtgärder för balansens minskande, framfördes inom domstolen det

förslag, att skiftesmål ej vidare borde gå från underdomstolen direkt till

högsta domstolen. Med anledning härav utarbetades inom justitiedepartementet

ett förslag till lag om ändring i vissa delar av skiftesstadgan,

enligt vilket besvär över ägodelningsrätts utslag skulle prövas av hovrätt

samt klagan över hovrätts utslag eller beslut få fullföljas genom

besvär hos Kungl. Maj:t, dock med undantag för ägostyckningsmål, i

vilka hovrätt skulle vara sista instans. Då detta förslag förekom till

granskning i högsta domstolen, hade emellertid från riksdagens sida

gjorts framställning till Kungl. Maj:t om fullständig revision av skiftesstadgan

jämte därmed sammanhörande författningar, och med anledning

härav hemställdes inom högsta domstolen, att då frågan om och på vad

sätt högsta domstolens arbetsbörda kunde minskas genom ändrade bestämmelser

om fullföljd av skiftes- och ägostyckningsmål syntes böra

behandlas i sammanhang med den begärda revisionen av skifteslagstiftningen,

det remitterade förslaget icke måtte för det dåvarande till någon

åtgärd föranleda. Denna uppfattning vann även Kungl. Maj:ts bifall.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Den kommitté, som med anledning av riksdagens framställning blev

tillsatt för revision av skiftesstadgan uttalade i sitt år 1911 avgivna

betänkande såsom sin mening, att högsta domstolen fortfarande borde

utgöra andra och högsta instans i skiftesmål.

Det synes också vara obestridligt, att vissa fördelar ernås genom att

låta skiftesmålen gå direkt från ägodelningsrätten till högsta instansen.

Dessa fördelar ligga ej blott i det skyndsammare avgörandet, utan

kanske än mera däri, att det i dessa mål synnerligen ofta kommer an

på att träffa ett praktiskt klokt och ändamålsenligt avgörande och att

härvid stundom en del formella oegentlighet^- måste överses. En sådan

behandlingsmetod har emellertid en mellaninstans vida svårare att

anlägga, och å andra sidan kan det bliva betänkligare för sista instansen

att tillämpa densamma, om det skulle gälla att kullkasta ett formellt

riktigt hovrättsutslag. Man torde sålunda komma till den slutsats, att

den ifrågasatta ändringen hör till dem, som ej utan yttersta nödtvång

böra tillgripas.

En annan utväg att med avseende å skiftesmålen lätta högsta

domstolens arbetsbörda ifrågasattes, då högsta domstolen år 1907 hade

att yttra sig i samma ämne. Då framställdes nämligen den — för

övrigt redan år 1904 berörda — tanken, att högsta domstolen skulle

helt och hållet befrias från dessa mål och att prövningen i sista instans

skulle förläggas till annan myndighet. Denna tanke vann stor tillslutning}

och det var i själva verket endast ett fåtal ledamöter, som funno

betänkligheter vid densamma. I frågan, till vilken myndighet prövningen

borde överflyttas, framställdes olika förslag. Flertalet ledamöter

i högsta domstolen tillstyrkte överflyttning till den tilltänkta regeringsrätten.

En ledamot föreslog inrättandet av eu särskild högsta domstol

för detta slags mål. Ett tredje förslag antydde möjligheten att låta

•målen gå från ägodelningsrätt till lantmäteristyrelsen, möjligen förstärkt

av en eller flera i skiftesfrågor erfarna domare, samt att eventuellt vid

vissa slag av skiftesmål medgiva en prövning i tredje instans, i så fall

regeringsrätten.

Även dessa förslag hava givetvis prövats av skiftesstadgekommitten,

som emellertid ansett sig böra avstyrka desamma. Det kan

väl ej heller nekas, att även de väcka betänkligheter. Visserligen må

det vara riktigt att detta slags mål hava en egenartad och snarast

administrativ karaktär, men det kan dock ej förbises att lagstiftningen

angående jorddelningen och vad därmed sammanhänger har det intimaste

samband med lagstiftningen om äganderätt och annan rätt till

jord samt att vid tillämpningen av den förra ofta nog utgången beror

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

av rättsspörsmål, som tillhöra den sistnämnda kategoriens tillämpningsområde.

Av en ledamot i högsta domstolen har antytts, att dylika

frågor av tvistemåls natur borde med större regelbundenhet än nu är

fallet hänvisas till särskilt utförande vid laga domstol. Men det vore

måhända ej så lätt att åstadkomma genomförandet av denna tanke, och

kanske voro det ej heller i alla hänseenden fördelaktigt. Följden skulle

givetvis bliva, att själva skiftesmålets avgörande bleve betänkligt fördröjt,

och sålunda skulle ett av de syften, som föranlett överhoppandet

av mellaninstansen i dessa mål, eller önskan att få ett snabbt slutavgörande,

genom den ifrågasatta åtgärden direkt motverkas. I alla händelser,

såsom förhållandena nu äro, inträffar det ej sällan, att dylika tvistefrågor

äro inblandade i skiftesmålet. Skulle alltså skittesmålen i sista instans

förläggas till annan myndighet än högsta domstolen, måste denna myndighet

besitta en hög grad av kompetens, åtminstone inom ovan omförmälda

del av civillagstiftningen. Vad regeringsrätten angår, bör

erinras, att vid dess sammansättande uppenbarligen i första hand måste

tagas hänsyn till dess uppgift att vara högsta instans i förvaltningsmål,

och därför kan man ej vara förvissad, att densamma ständigt kan erbjuda

erforderlig kompetens för prövning av tvistefrågor inom helt

andra områden. Och även om så vore fallet, skulle alltid kvarstå en

viss våda med hänsyn till rättsskipningens enhetlighet, om tvenne olika

domstolar i sista hand hade att tillämpa samma lagbestämmelser.

Sistnämnda farhåga skulle också göra sig gällande med avseende

å förslaget att inrätta en särskild högsta domstol i skiftesmål, vare sig

denna bleve en helt och hållet nyskapad institution eller en förstärkt

lantmäteristyrelse. Därtill kommer, att skiftesmålens antal icke är tillräckligt

stort att året om giva full sysselsättning åt en specialdomstol.

Den tid skiftesmålen taga i anspråk inom högsta domstolen har beräknats

till 6 arbetsveckor, och det skulle alltså ej på långt när utfylla eu

specialdomstols arbetstid. Ville man åter avhjälpa detta genom att förlägga

dit även andra mål — det har ifrågasatts vattenrättsmål — skulle

faran för att enhetligheten i rättsskipningen bleve lidande ytterligare

skärpas.

Ett övervägande av alla dessa omständigheter giver vid handen,

att det knappast är lämpligt att söka minska arbetsbördan inom högsta

domstolen genom förändringar i avseende å skiftesmålens handläggning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

23

2) Nåclemålen.

En inskränkning uti inhämtandet av högsta domstolens yttrande

över nådeansökningar ifrågasattes redan, då högsta domstolen år 1904

avgav sitt yttrande angående lämpliga åtgärder för balansens minskande,

dock vid detta tillfälle allenast av en av högsta domstolens medlemmar.

År 1907 uttalades däremot av ett flertal ledamöter i högsta domstolen

den mening, att högsta domstolens befattning med nådemålen i allmänhet

borde upphöra. Undantag borde dock göras för ansökningar, som

gällde livdömda, varjämte av en del ledamöter framhölls, att nådeansökningar,

som gjordes i samband med klagan i själva målet eller detsammas

underställning, borde fortfarande alltid bliva föremål för högsta

domstolens yttrande. Såsom skäl för den föreslagna ändringen har

angivits, att högsta domstolens tid toges i anspråk av dessa ärenden i

högre grad, än som kunde anses motsvara gagnet av dess hörande,

särskilt vid upprepade nådeansökningar av eller för samma person; att

vid sidan av lagskipningssynpunkterna även andra synpunkter gjorde

sig gällande, vilkas iakttagande mera lämpade sig för justitiekonseljen

än för högsta domstolen, samt att lagskipningssynpunkternas bevakande

lämpligast kunde ske genom två justitieråds deltagande i justitiekonseljen.

Vid anmälan i statsrådet av betänkandet om inrättande av en

regeringsrätt den 7 februari 1908 upptog dåvarande justitieministern

till behandling även ifrågavarande förslag, mot vilket han emellertid

fann betänkligheter möta. Han erinrade om att det skulle bliva nödvändigt,

att de justitieråd, som skulle deltaga i justitiekonseljen vid

nådemåls avgörande, deltoge även i den förberedande behandlingen

inom statsrådsberedningen, samt att denna anordning, vare sig dessa

justitieråd skulle tillkallas från högsta domstolen eller från lagrådet,

skulle verka hindrande och störande på arbetet inom högsta domstolen eller

lagrådet. Vidare framhöll han, att då högsta domstolen fortfarande skulle

vara skyldig att på grund av remiss i särskilda fall avgiva yttrande över

nådeansökning, det kunde tagas för avgjort att högsta domstolen även

framgent komme att erhålla befattning med de flesta nådemål, i vilka

avgörandet erbjöde någon svårighet. Med hänsyn härtill borde man ej

avstå från den obestridliga fördel, som högsta domstolens deltagande i

nådeansökningarnas behandling medförde, särskilt ur synpunkten av

kontinuitet i benådningsrättens utövning.

Föredragande departementschefens uppfattning vann Kung]. Maj:ts

bifall, och ingen ändring i sättet för nådemålens behandling kom i detta

sammanhang till stånd i vidare mån, än att regeringsformens föreskrift

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

om två justitieråds deltagande vid nådeansökningars och vissa andra

ansökningsärendens behandling i justitiekonseljen avskaffades.

Vill man nu upptaga frågan om nådemålens behandling till förnyad

granskning samt mot varandra väga skälen för och emot den

ifrågasatta ändringen, har man alltså först att beakta, att nådemålens

borttagande från högsta domstolen ej lärer kunna ske utan att nyssberörda

grundlagsändring göres om, så att ånyo två ledamöter av högsta

domstolen komma att deltaga i justitiekonseljen uti nådemål. Detta

kommer tydligen att öva ett visst inflytande på den förväntade effekten.

En annan sak, som bör uppmärksammas, är, att man synes kunna förmärka

en viss tendens därtill, att i brottmål dömda personer låta första

eller andra instansens utslag vinna laga kraft och i nådeväg söka vinna

lindring i ådömt straff. I dylika fall lärer man ej kunna undgå att

höra högsta domstolen, enär eljest det skulle kunna gå därhän, att

straffmätningen eller till och med bevisningsfrågan i brottmål skulle

komma att i stor utsträckning överflyttas till prövning av regeringen i

stället för av högsta domstolen. Vidare har det städse antagits, att

nådeansökningar av eller för livdömd alltid borde bliva föremål för

högsta domstolens utlåtande. Lägger man slutligen till de fall, då sådant

utlåtande genom särskild remiss komme att erfordras på grund

därav, att avgörandet erbjöde svårigheter, kan man helt visst draga den

slutsatsen, att den verkliga vinsten i besparad arbetstid för högsta domstolen

ej bleve särdeles stor. Att med någon säkerhet beräkna densamma

torde ej låta sig göra. Jag vill emellertid erinra om att år

1904 den ledamot i högsta domstolen, som då framställde förslag om

vissa inskränkningar i föredragning av nådemål, trodde sig kunna antaga,

att genom dessa inskränkningar skulle vinnas tio arbetsdagar, samt

att en ledamot i högsta domstolen år 1907 beräknade den tid, som årligen

i medeltal tagits i anspråk för nådeansökningar och andra ansökningsärenden,

tillhopa till 5 arbetsveckor.

Såsom en fara av en ändring i det nuvarande systemet har

framhållits, att med växlande regeringar även växlande synpunkter

i fråga om benådningsrättens utövande skulle göra sig gällande,

därest man ej längre hade det stöd för kontinuitetens bevarande,

som ligger i ett obligatoriskt inhämtande av högsta domstolens

mening. Måhända ligger det någon sanning i denna farhåga. I

varje fall synes ej vara att förakta den fördel, som för en regering

ligger däri, att den kan stödja sig på utlåtande av en institution,

vilken ej kan misstänkas vid avgivandet vara påverkad av växlande

politiska åskådningar. Det har i senare tid då och då förekommit benådningsfrågor,

vid vilka man haft den känslan, att om de skolat

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

prövas uteslutande i en justitiekonselj, avgörandet skulle blivit föremål

för angrepp, vare sig det utfallit i ena eller andra riktningen, och det

må väl anses i hög grad önskvärt, att ej sättet för benådningsrättens

utövande blir indraget som ett tvisteämne i politiska strider.

Det vill därför synas, som om olägenheterna av en ändring eller

i varje fall faran för dylika olägenheter skulle väga tyngre än den

vinst i form av besparad arbetstid, som kunde förväntas av ändringen.

Till granskning återstå de åtgärder, som åsyfta att minska tillströmningen

av mål till högsta domstolen.

1734 års lag innehöll i sin ursprungliga lydelse en hel serie föreskrifter,

som hade till ändamål att förhindra att högsta instansen blev

överhopad med mål. Först är här att märka bestämmelserna i 25 kap.

rättegångsbalken, enligt vilka redan rätten att vädja till hovrätt var

beroende av att huvudsaken översteg ett visst värde. Genom dessa

bestämmelser voro sålunda alla mål, som ej angingo högre värde än 50

daler (i vissa städer gällde en betydligt högre summa appellabilis), utestängda

från högsta instansen. Vidare innehöll 30 kap. rättegångsbalken

följande bestämmelser i ovanberörda syfte.

l:o) I tvistemål utgjorde revisionsskillingen 200 daler, svarande

mot minst 500 kronor i nutida mynt. Från denna revisionsskilling

kunde part ej vinna befrielse, med mindre han styrkte, att hela hans

behållna förmögenhet ej uppgick till 500 daler, alltså 2 Va gånger revisionsskillingens

belopp. Bevisningen härom skulle, där ej motparten

åtnöjdes med klagandens ed, ske sålunda, att en särskild undersökning

av klagandens förmögenhetsställning anordnades, boet upptecknades och

uppteckningen edfästes av parten.

Revisionsskillingen utgör numera, som bekant, 150 kronor, och för

att bliva befriad från densamma erfordras ett intyg av någon av vissa

angivna myndigheter, att sökanden icke äger tillgång till gäldande av

revisionsskillingen eller efter dess utgivande skulle sakna nödtorftigt

uppehälle.

2:o) Den part, som sökt revision, skulle hos hovrätten lösa avskrift

av parternas i hovrätten ingivna skrifter med alla bilagor, ävensom

av berättelsen i saken samt av hovrättens protokoll. Allt detta

skulle lösas med en daler arket, och för att bliva fri från denna skyldighet

hade sökanden att förete samma bevisning angående sin förmögenhetsställning,

som ovan är sagt i fråga om revisionsskillingen.

Åven denna till eu början säkerligen ganska effektiva föreskrift

försvagades snart därigenom, att skyldigheten att lösa avskrift inskränktes

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 34 höft. (Nr 64.) 4

(1) Åtgärder i

syfte att

minska tillströmningen

av mål till

högsta domstolen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

till hovrättens protokoll. Jämväl denna skyldighet har genom 1901 års

ändringar i rättegångsbalken upphört.

3:o) Den revisionssökande hade skyldighet att ställa borgen för

kostnad och skada. Denna skyldighet upphävdes genom 1901 års lagstiftning.

4:o) Den part, som tappat i någon underrätt och i hovrätt eller

i hovrätten, då denna fungerat som första domstol, måste för att få gå

till högsta instansen omant utgiva vad han av hovrätten blivit »skyldigkänd»

och nedsätta det hos Konungens befallningshavande eller i taka

händer. Gällde domen penningar och förmådde den tappande parten ej

nedsätta beloppet eller däremot svarande värde i guld eller silver, skulle

han, om motparten så äskade, styrka sin oförmåga med ed inför Konungens

befallningshavande eller domaren. Efter sådan eds avläggande ägde han

i stället för penningar, guld eller silver, uppgiva andra lösören eller,

om sådana ej funnos, fast egendom. Kunde han ej heller detta, hade

han att sätta borgen för vad han blivit dömd att utgiva, och var ej

heller detta honom möjligt, skulle han ställa borgen för sin person eller

träda i fängelse till dess målet avgjorts. Hade åter part, som tappat

i hovrätt, vunnit i bägge underrätterna eller, om saken endast passerat

en underrätt, uti denna, var han fri från skyldigheten att fullgöra domen,

men hade dock att ställa full borgen för vad hovrätten ålagt honom

utgiva.

Dessa stränga bestämmelser, vilka 1849 blevo tillämpliga i alla fall,

då part ville emot hovrättens dom söka Konungen, mildrades emellertid

är 1882 därigenom att skyldigheten för revisionssökanden att i visst

fall träda i fängelse till sakens slut, upphävdes och ersattes med skyldighet

att om oförmåga att fullgöra hovrättens dom förete intyg av

någon av vissa angivna myndigheter. Genom 1901 års lagstiftning

blev sedermera skyldigheten för revisionssökande att omant fullgöra hovrättens

dom helt och hållet upphävd.

5:o) Vad brottmål angår innehöll 1734 års lag i 30 kap. 19 §

detta stadgande:

»Brottmål, grofvare eller mindre, hafve ej någon lof under Konungen

draga, utan han gitter visa, antingen att han ej är fulleliga däri hörd,

eller att han till svårare straff är fälld, än lag säger. Brister han däri,

vare därför särskildt straffad, efter ty som hans klagan varit; och gånge

sedan det straff öfver honom, som han af hofrätten är dömd till.»

Någon rätt för åklagare eller målsägande att i brottmål anföra

besvär fanns således icke. Vad den tilltalade beträffar synes det otvivelaktigt

hava varit meningen, att prövningen i sista instansen skulle

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 04.

vara en verklig revision och omfatta allenast i ena fallet, om den tilltalade

ej blivit rätteligen hörd i målet, och i det andra fallet, om rätt

lagrum tillämpats på gärningen samt om detta lagrum medgåve det

tillämpade straffets ådömande. Det är egendomligt att iakttaga, huru

från denna utgångspunkt utvecklingen kunnat, dels genom lagstiftningsåtgärder,

dels genom praxis, gå därhän, att den enda begränsning'', som

existerar i rätten att fora besvär i högsta instans, är den år 1901 införda

föreskriften, att allmän åklagare endast på grund av justitiekanslerns

förordnande äger fullfölja talan i högsta domstolen.

Den kortfattade redogörelse, som nu lämnats, torde tydligt giva

vid handen, att 1734 års lagstiftning var genomträngd av tanken, att

parterna i möjligaste mån skulle avhållas från att anlita högsta instansen,

utan att fullgod anledning därtill förefanns. Men alla dessa skyddsmedel,

som 1734 års lagstiftare uppställde, hava under tidernas lopp

först efter hand försvagats och därefter helt och hållet avskaffats, med

undantag allenast för revisionsskillingen, vilken dock även den måste

anses flerfaldigt mindre effektiv nu än vid lagens tillkomst.

Att denna utveckling ej varit lycklig kan lugnt påstås. Det måste

under alla förhållanden räknas som en brist i rättsskipningen, om allmänheten

vänjer sig vid att betrakta rättegången vid underrätterna

allenast som en förberedelse till det definitiva avgörandet i sista instansen.

Sådant kan bero på en mindre tillfredsställande anordning av underrätterna

och rättegången där, men det kan också bero på att rättsmedelsystemet

är så anordnat, att det lockar till högre instansers anlitande.

Ser man på förhållandena i Sverige, finnes intet tvivel om, att

högsta instansen är anlitad i vida större utsträckning, än som kan anses

förenligt med en gynnsam gestaltning av rättsskipningen. Högsta domstolens

arbetskrafter äro proportionsvis väsentligt större än i något

annat europeiskt land, och dock arbetar domstolen med en balans, motsvarande

nära tre års arbete, och den årligen nyinkommande arbetsbördan

är betydligt större än den årliga arbetsprodukten. Att detta ej

ensamt kan förklaras med brister i rättegången vid de underordnade

instanserna synes framgå av det stora antal mål, i vilket alla instanser

meddela samma domslut. Under år 1912 var detta fallet med över 50

procent av alla i högsta domstolen avgjorda revisionssaker (deserta oberäknade),

och förhållandet med besvärsmålen är ej sämre.

Man torde därför vara fullt befogad att draga den slutsats, att

rättsmedelsystemet i sin nuvarande anordning ej innehåller tillräckligt

avhållande moment, och detta är ett så mycket större misstag, som sam
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Muj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

hällsförhållandena i nutiden i och för sig erbjuda vida Her eggelser

till de högre instansernas anlitande än vid tiden för 1734 års lags

tillkomst.

Det synes alltså finnas goda grunder för att återgå till den uppfattning,

som kännetecknade 1734 års lag, och söka efter för nutida

förhållanden lämpliga medel att avhålla parter från ett opåkallat anlitande

av högsta instansen. Det torde därför böra undersökas, vilka

medel i sagda hänseende lämpligen kunna ifrågakomma.

1) Revisionsskilling em höjande.

1 statsrådet den 0 oktober 1905 anmälde dåvarande justitieministern

ett inom departementet utarbetat förslag till ändrad lydelse av 30 kap.

rättegångsbalken, däri bland annat föreslogs, att revisionsskillingen skulle

i mål, där huvudsaken rörde penningar eller annat, som kunde i penningar

skattas, erläggas i förhållande till sakens värde efter viss skala,

dock lägst 150 och högst 1,000 kronor.

Detta förslag avstyrktes emellertid av samtliga de ledamöter i

högsta domstolen, som hade att yttra sig över detsamma. Det anmärktes

mot detsamma, att det vore obilligt, enär parts förmåga att bära en

högre revisionsskilling icke kunde anses större därför att tvisten rörde

sig om ett högre värde; att höjningen skulle komma att verka ojämnt,

enär dels den icke bleve tillämplig i fall tvisteföremålet ej kunde skattas

i penningar, dels det ej kunde sägas, att tvisteföremålets värde vore

någon tillförlitlig mätare av det värde målet hade för parten. Flertalet

av högsta domstolens ledamöter tillstyrkte i stället att revisionsskillingen

i alla mål liöjdes från 150 till 300 kronor.

Det för 1907 års riksdag framlagda förslaget innehöll också bestämmelse

att revisionsskillingen i alla mål skulle sättas till 300 kronor.

Denna bestämmelse vann dock ej riksdagens bifall.

1 och för sig kan det efter min uppfattning anses fullt rationellt

att. sätta revisionsskillingens storlek i proportion till tvisteföremålets

värde. Revisionsskillingens ändamål är ju att avhålla eu part från att

anlita högsta instansen utan verklig anledning. Parten bör avhållas från

att gå till högsta domstolen på försök, att taga det som ett lotterispel.

Men det ligger i öppen dag, att från denna synpunkt förhållandet mellan

vad parten riskerar och vad han kan vinna är av avgörande betydelse

för hans beslut. För den, som processar om ett obetydligt belopp, kan

det spela en roll att riskera 150 kronor på en oviss förhoppning att

vinna målet, men för den, som processar om tiotusentals kronor, förlorar

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr (i4.

risken av 150 kronor sin betydelse som avhållande moment. Till jämförelse

kan erinras om ett system, som tillämpas i vissa främmande länder,

t. ex. Tyskland, nämligen att den part, som anlitar en domstol,

alltid måste erlägga till staten en avgift, som står i proportion till tvisteföremålets

värde, och som likaledes stegras i viss proportion, ju högre

den instans är, som anlitas. Denna avgift har visserligen till syfte att

utgöra ett bidrag till statens kostnader för rättsskipningens upprätthålllande,

men genom siu anordning verkar den uppenbarligen på samma

sätt som en progressiv revisionsskilling skulle göra.

Emellertid synes det vara otvivelaktigt, att varje åtgärd syftande

till en höjning av revisionsskillingen skulle möta absolut motstånd i riksdagen.

Lagutskottet vid 1913 års riksdag har nämligen uttalat den

bestämda uppfattning, att en höjning av revisionsskillingen icke bör

komma till användning.

2) Revisionsskilling i besvärsmål.

Bland de medel i ifrågavarande syfte, som inom högsta domstolen

satts i fråga, är även införande av eu mot revisionsskillingen svarande

avgift vid besvär över hovrätts utslag och beslut, och detta förslag förordades

år 1907 av det övervägande flertalet af högsta domstolens ledamöter.

Att undantag borde äga rum för en tilltalad, som dömts till ansvar

och ville få frågan om sin straffskuld dragen under högsta domstolens

prövning, var dock allas uppfattning; somliga ansågo, att avgift ej heller

i andra fall borde krävas av en i brottmål tilltalad.

Gällande bestämmelser om skyldighet att nedsätta revisionsskilling

lida obestridligen realiter sett av eu viss inkonsekvens, i det att många

mål, som till sin natur äro rena tvistemål, fullföljas till Kungl. Maj:t i

besvärsväg och sålunda gå fria från revisionsskilling. Härpå kunna givas

exempel av flerfaldig art. Många slag av tvistemål hava dels genom

praxis, dels på grund av speciella lagbestämmelser kommit att anhängiggöras

genom ansökning i stället för stämning, och för dessa mål gäller

som regel — från vilken dock vissa undantag finnas —, att de fullföljas

i besvärsväg. I andra fall hava mål, som anhängiggöras genom stämning,

enligt gammal praxis fullföljts i samma ordning som brottmål,

oaktat de i själva verket äro av rent civil natur, t. ex. mål om skillnad

i äktenskap, om skillnad till säng och säte. Vidare förekommer det, att

tvistemål, som anhängiggöras genom stämning, på grund av speciell lagbestämmelse

fullföljas i besvärsväg. Se t. ex. lag ang. vård av en
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

skildes skogar den 24 juli 1903, § 4. Och slutligen är det ej sällsynt

att i skadeersättningsmål, som till sin natur äro rena tvistemål, ett ansvarsyrkande

kastas in endast i syfte att få målet att gå besvärsvägen

i stället för vadevägen. Exempel härpå hava i synnerhet förekommit i

tvister om avverkningsrätt till skog.

1 flertalet av dessa fall kan man säga, att friheten från skyldigheten

att erlägga revisionsskilling beror uteslutande av behovet att hava

ett rent formellt, lätt konstaterat kännetecken på de mål, i vilka detta

prestandum är erforderligt för rätten att fullfölja talen.

Mycket nära dessa mål stå sådana, uti vilka någon, som lidit skada

genom annans brottsliga gärning, yrkar ersättning för skadan, men av

en eller annan anledning icke yrkar ansvar, eller i vilka den, som för

brottslig gärning blivit dömd till ansvar och skadestånd, hos Kungl.

Maj:t fullföljer talan allenast i avseende å skadeståndet. Någon anledning,

varför i dylika mål skadeståndsfrågan skulle få prövas hos Kungl.

Maj:t på billigare villkor än en rent civil skadeståndsfråga, synes ej

förefinnas.

Annorlunda ligger nog saken, då eu i brottmål tilltalad vill

bliva befriad från ådömt ansvar. Här komma andra synpunkter till,

som kräva beaktande, och det vore utan tvivel obilligt att, i den mån

klagan hos Kungl. Maj:t över ådömt ansvar överhuvud anses böra medgivas,

försvåra dess begagnande genom krav på revisionsskilling. Däremot

torde ingen betänklighet möta att belägga fullföljd av målsägandetalan

med en rättegångsavgift.

Vad angår rena ansökningsärenden, uti vilka ingen motpart finnes,

eller en klagan, som går ut på att en bestämmelse av procession karaktär

blivit oriktigt tillämpad, kan det väl ej förbises, att en påtaglig

åtskillnad finnes mellan dylika besvärsmål och de här ovan först berörda,

men det är likvisst svårt att finna någon rationell grund, varför man ej

även i dessa mål skulle söka avhålla parter från att anlita högsta instansen

utan fullgiltig anledning, om man blott sörjer för att ej det

uppställda villkoret av ett prestandum verkar absolut hindrande för den, som

är för fattig att fullgöra detsamma. Samma synpunkt synes kunna

göras gällande beträffande besvär i utsökningsprocessen, med undantag

för de fall, då överexekutor dömt någon till böter eller till utgivande

av vite.

Det vill därför synas, som om grundad anledning skulle finnas att

införa en mot revisionsskillingen svarande avgift uti besvärsmål i allmänhet

samt att ingen orsak finnes att göra undantag för andra än för

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

den, som i egenskap av allmän åklagare fullföljer talan i brottmål, samt

för den, vilken yrkar ändring i avseende å ådömt ansvar, varförutom

givetvis kronan bör vara fri från dylik avgift liksom från revisionsskilling.

3) Deponerande av kostnadsersättning åt motparten.

Då nya lagberedningen år 1892 i sitt förslag till lag angående

fullföljd av talan mot allmän domstols utslag hemställde om borttagande

av skyldigheten för klagande part att ställa borgen för kostnad och

skada, föreslog beredningen i stället, att vid ansökan om revision

sökanden skulle utom revisionsskillingen nedsätta visst belopp »till säkerhet

för den kostnadsersättning, Konungen kan komma att tilldöma

sökandens motpart». Detta förslag upptogs icke i 1901 års proposition

av det skäl, att det ansågs ägnat att över hövan försvåra talans fullföljd.

Det torde från mer än eu synpunkt kunna påstås, att denna tankegång

utmärktes av allt för stor välvilja mot den part, som ville klaga.

1734 års lag gick ut ifrån, att den, som hade en domstols dom för sig,

skulle skyddas mot äventyret att ådragas nya processkostnader utan

säkerhet för gottgörelse och stadgade därför en ovillkorlig skyldighet

för den klagande att ställa borgen för kostnad och skada. Kunde han

ej anskaffa sådan borgen, fick han ej heller klaga. Då nu borgenssystemet

på goda grunder avskaffades, emedan det dels sjunkit ned till

en i verkligheten alltför ofta värdelös formalitet, dels ock visade skofta

medföra, att mål på grund av formella brister vid borgensställandet

blevo deserta, var det dock ingen nödvändig konsekvens att göra den

omkastning i tankegången, att den, som ville klaga, skulle äga rätt

därtill, oberoende av om han därigenom vållade sin motpart en oförtjänt

förlust. Men oavsett omtanken om motpartens rätt, har erfarenheten

visat, att det från rättsskipningens synpunkt i allmänhet är oklokt att

eftergiva krav, som äro ägnade att avhålla parter från att obetänksamt

giva sig in på rättegångens utdragande till nya instanser.

Om man, utgående från sistnämnda synpunkt, söker utvägar att

förmå tappande parter till betänksamhet i fråga om rättegångens förlängande,

synes en förpliktelse att deponera visst belopp till säkerhet

för motparts rättegångskostnad vara synnerligen lämplig att komma i

åtanke. Medlet har ju den förtjänsten att det ej ådrager den klagande

parten någon obefogad utgift, även om han förlorar sin fullföljda talan,

men, samtidigt som det ger en berättigad trygghet mot förlust åt motparten,

nödgar det den klagande att på förhand taga i betraktande

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 64.

kostnaderna av sakens fullföljande. Av nu anförda skäl lämpar sig

medlet lika väl för besvärsmål som för revisionssaker, och det borde ej

finnas någon anledning att i detta fall göra undantag för tilltalad, som

yrkar befrielse från ådömt ansvar, förutsatt att han har enskild motpart

samt ej är häktad. Den, som är häktad, befinner sig i en ställning,

som ansetts medföra, att han ej bör i förväg betungas med någon som

helst utgift för sin försvarstalans utförande. Den, som ej har enskild

motpart, behöver ej ställa någon säkerhet av det skäl att allmän åklagare

aldrig tillerkännes förklaringskostnad. Men i övrigt lärer enskild förklarande,

som yrkar ersättning för sin förklaringskostnad, städse bliva

tillerkänd sådan, liksom förklarande i civila besvärsmål, och därmed är

också tillräckligt skäl för handen att förplikta den klagande att trygga

hans rätt till ersättningens utbekommande. Kronan samt allmän åklagare,

som å tjänstens vägnar fullföljer talan, böra givetvis vara fria från

ifrågavarande skyldighet liksom från revisionsskilling.

Det återstår att taga hänsyn till de fall, då klaganden av fattigdom

är urståndsatt att anskaffa kontanta penningar. Såsom redan

är nämnt, stadgade 1734 års lag, att borgen för kostnad och skada

ovillkorligt skulle presteras. Det låter sig ej förbises, att en ovillkorlig

fordran på deponerande av penningar skulle innebära ett skärpande,

som under vissa förhållanden kunde bliva obilligt. Men å andra sidan

kräver hänsyn till motparten, att den, som på förhand förklarar sig ur

stånd att gottgöra honom kostnaderna för processens förlängande, icke

beredes tillfälle att vålla honom sådana kostnader, utan att det verkligen

finnes en välgrundad anledning att draga målet inför högre instans.

Det kan ju för övrigt hända, att även motparten befinner sig i sådana

omständigheter, att han ej förmår bära kostnaden för rättegångens

förande i högsta instansen.

Härtill kommer en annan omständighet att beakta. För den, som

på grund av fattigdom befrias från alla prestanda, finnes intet som

helst moment, som kan avhålla honom från att begagna den frestande

utvägen att genom talans fullföljande till sista instans fördröja ett

slutligt, för honom ofördelaktigt avgörande. Det är också ett välkänt

faktum, att inga parter äro så benägna att fullfölja sina mål genom

alla instanser som just de, vilka gå fattigvägen. Statistiken visar, att

av de revisionssaker, som årligen inkomma till högsta domstolen, omkring

15 procent äro fattigmål, d. v. s. sådana, i vilka klaganden söker

befrielse från revisionsskillingen genom företeende av sådant intyg om

fattigdom, som i 30 kap. 16 § rättegångsbalken är föreskrivet. Och

trots den erinran, som den 13 juni 1908 utsändes till de myndigheter,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

vilka hava att utfärda dylika intyg om medellöshet, är det otvivelaktigt,

att en klagande utan svårighet kan förskaffa sig sådant intyg. Å en

annan sida visar statistiken också, att av de revisionsmål, som gå fattigvägen,

ett mindre antal bliva ändrade i högsta domstolen än av dem,

för vilka revisionsskilling erlägges. Av de 94 under år 1913 avgjorda

revisionssaker, i vilka befrielse från revisionsskilling ägt rum på grund

av klagandens fattigdom, ändrades hovrättens utslag allenast i 9 mål,

d. v. s. i cirka 10 procent, under det att i de med revisionsskilling fullföljda

målen 21 procent blevo ändrade.

För att bespara högsta domstolen ett onödigt och gagnlöst arbete

synes det därför önskvärt att, i likhet med vad som i allmänhet sker i

främmande länder, en förprövning av målet anordnas med syfte att

från fullföljd utestänga sådana mål, i vilka klagan sker i uppenbart

syfte att förhala det slutliga avgörandet. Det kunde ifrågasättas att

utsträcka denna förprövning även till de fall, då revisionsskilling ej

bliver nedsatt. Men det kan ej nekas, att det finns skäl att visa mindre

stränghet i kravet på presterande av revisionsskilling än på kostnadsersättning

åt motparten, och å andra sidan kan det antagas, att ändamålet

vinnes, även om förprövningen inskränkes till de fall, då klaganden

vill bliva fri från att nedsätta bägge beloppen. Till frågan om sättet

för åvägabringande av en dylik förprövning skall jag längre fram

återkomma.

4) Skyldighet att fullgöra hovrättens dom.

I den form detta skyddsmedel hade i sin ursprungliga gestaltning

uti 1734 års lag var det utan tvivel ett synnerligen effektivt

medel att avhålla en part från att anlita högsta instansen endast för

att skaffa sig rådrum med en betalnings fullgörande. Men som här

ovan framhållits blev medlet under tidernas lopp betydligt försvagat.

Någon verkan har dock säkerligen kvarstått även i dess slutliga gestaltning.

Jämför man nämligen en gäldenärs situation i berörda avseende

närmast före och efter 1901 års lagstiftning, finner man, att förut en

borgenär åtminstone alltid kunde tvinga sin gäldenär till edgång rörande

sin oförmåga att deponera utdömt belopp, och även om denna edgång

till följd av dess formulering ej vidare väl passade för nutida förhållanden,

har den sannolikt dock för mången gäldenär befunnits så pass motbjudande,

att han hellre än att gå eden avstod från talans fullföljd.

Efter 1901 års lagstiftning däremot är gäldenären visserligen utsatt för

försök till domens verkställande genom utmätning, men kan i detta

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt 34 höft. (Nr 64). 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

ärende icke tvingas till edgång, ock har sålunda jämförelsevis lätt att

undandölja sina tillgångar. Det är uppenbart, att dessa förhållanden

äro ägnade att locka en gäldenär att anlita högsta instansen, även om

han ej har den minsta förhoppning att vinna ändring i hovrättens

domslut. Han blir härigenom i tillfälle att för en avsevärd tid framåt

undandraga sig fullgörandet av sina förpliktelser, och ju längre tid det

tager, innan målet kommer i tur att avgöras inom högsta domstolen,

desto mera lockande är det tydligen för honom att begagna denna

utväg.

Det kan därför ej nekas, att det vore önskvärt att kunna ånyo

upptaga detta skyddsmedel i en för nutida förhållanden lämpad omfattning

och form. Tyvärr möta dock svårigheter, som synas ej kunna

övervinnas. Om medlet skall bliva effektivt, erfordras uppenbarligen en

verksam utväg att beträffande en gäldenär, som förklarar sig ur stånd

att fullgöra domen, få utrönt, huruvida oförmågan är verklig eller föregiven.

Att, såsom före 1901 års lagstiftning var stadgat, ålägga gäldenären

att med ed betyga, att han saknar penningar, silver eller guld,

till fullgörande av betalningen, synes efter nutida förhållanden vara

skäligen meningslöst, då likvida tillgångar väl mera sällan hållas i

denna form, och sålunda en dylik edgång ej skulle lämna bevis om

gäldenärens oförmåga. Den enda utvägen skulle väl vara att i sådant

fäll ålägga gäldenären att upprätta bouppteckning samt beediga denna.

Det återstode emellertid att med ledning av bouppteckningen pröva, om

gäldenären verkligen vore ur stånd att fullgöra domen eller icke. Ett

avgörande härav skulle förutsätta en prövning icke blott av frågan,

huruvida gäldenären hade tillgångar, som skulle förslå till betalningen,

utan även om gäldenären kunde anses hava möjlighet att vända dessa

tillgångar i kontanta penningar utan att nödgas anlita utvägar, som det

skulle vara obilligt att påtvinga honom. Det är klart, att prövningen

av dessa frågor skulle vara ganska vansklig för den myndighet, i vars

hand den lades. Om prövningen ledde till det resultat, att gäldenären

icke varit oförmögen att fullgöra domen, måste naturligen, då prövningen

näppeligen kunde ske förrän efter den tid, inom vilken domens

fullgörande skolat äga rum, påföljden bliva, att gäldenären skulle anses

hava försummat ett föreskrivet prestandum och på grund därav hava

förlorat sin talan. Gäldenären — i varje fall den, som ej saknade tillgångar,

— skulle alltså befinna sig i ett brydsamt val emellan nödtvånget

att, om ock på hårda villkor, förskaffa sig penningar samt risken

att eljest förlora sin talan. Det förefaller, som om det skulle vara

obilligt att försätta gäldenären i en sådan situation, och som någon till
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

fredsställande lösning av denna fråga ej synes vara att finna, lärer det

ej heller vara tillrådligt att återupptaga förpliktelsen för den klagande

att fullgöra den överklagade domen, hur beklagligt än detta resultat är.

Ett medel skulle väl finnas, som i någon mån ersatte domens fullgörande,

nämligen att i utmätningsförfarandet införa skyldighet för

gäldenär, hos vilken utmätningsbara tillgångar ej kunnat upptäckas, att

med ed betyga, att alla tillgångar uppgivits. Detta medel vore tydligen

ej så kraftigt som förpliktelse att omant fullgöra domen, men det skulle

dock sätta gäldenären ur stånd att undanhålla sina tillgångar. Man

kunde mot detta medel invända, att det går vida utöver det spörsmål,

som nu föreligger: att avhålla en gäldenär från att klaga i högsta instans

endast för att förhala tiden. Om medlet i och för sig vore till gagn,

borde dock nämnda invändning kunna överses. Och säkerligen finnes

det även från andra synpunkter goda skäl för införande av en dylik

s. k. manifestationsed: man skulle därigenom kunna undvika den nu

ofta oundgängliga åtgärden att försätta en gäldenär i konkurs endast

för att få fastställt, att han saknar tillgångar. Men det kan ifrågasättas,

om det lönar sig att föreslå riksdagen en dylik åtgärd. Riksdagen har

nämligen vid antagandet av 1877 års utsökningslag avvisat ett liknande

förslag med den motivering, att det ej vore önskvärt att införa nya

eder; och att obenägenheten i detta hänseende fortfarande förefinnes hos

riksdagen synes framgå därav, att 1909 års riksdag i skrivelse till

Konungen anhållit om utredning i syfte att få edgång utbytt mot annan

i högtidlig och bindande form avgiven försäkran.

Det synes ej därför låta sig göra att för närvarande finna någon

antaglig form för uppnående av nu ifrågavarande syftemål, och i så fall

återstår intet annat än att avvakta behandlingen av konkurslagstiftningskommitténs

förslag till konkurslag. Enligt detta förslag skulle

nämligen möjlighet finnas att på yrkande av borgenär få ett konkursförfarande

öppnat mot gäldenär, som vid utmätning befunnits sakna

tillgångar till borgenärens förnöjande, så snart borgenärens fordran blivit

fastställd genom domstols beslut, och sålunda ändå att beslutet ej äger

laga kraft. Om detta förslag bleve upphöjt till lag, skulle även nu

ifrågavarande syfte åtminstone delvis bliva uppnått.

Det återstår att överväga de förslag till vissa måls fullständiga

avskärande från fullföljd, som blivit framställda.

Jag skall här först upptaga till granskning förslaget att från fullföljd

till högsta domstolen avstänga sådana mål, vid vilkas avgörande

meningsskiljaktighet i under domstolar ne icke yppats. Detta förslag vilar

uppenbarligen på den uppfattning, att om två instanser bedömt en

e) Kissa måls

avskärand*

från fullföljd.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

tvistefråga på samma sätt, sannolikheten talar för att avgörandet är

riktigt. Jag vill till en början anmärka, att den allmänna förutsättningen

för denna slutsats berättigande synes vara, att rättegången vid

ifrågavarande instanser är på ett tillfredsställande sätt anordnad, och att

sålunda förutsättningen brister för närvarande, eftersom just utredning

pågår i syfte att få till stånd en reform av denna rättegång. Men även

om sagda allmänna förutsättning vore för handen, lärer tanken knappast

låta sig genomföras.

Om man närmare överväger innebörden av kravet på konformitet

mellan de två första instansernas domar, finner man, att det innesluter

två alternativ, det ena att konformitet är förhanden i avseende å slutet

allena, och det andra att konformitet finnes även i avseende å grunderna.

Det första alternativet lärer man snart nog finna förkastligt av materiella

skäl. Om första instansen ogillar ett käromål, emedan den funnit att

käranden ej styrkt de faktiska förhållanden, på vilka han grundat sitt

yrkande, men andra instansen ogillar detsamma, emedan de åberopade

grunderna, oaktat de befunnits stj^rkta, icke föranleda den slutsats

käranden ur dem velat draga, så är det uppenbart, att här icke föreligger

en sådan konformitet i rättsuppfattningen, som skulle utgöra förutsättningen

för tilliten till avgörandets riktighet. Eller om bägge instanserna

äro överens, att vissa fakta äro styrkta, men första instansen anser, att

dessa fakta icke grunda det av käranden påstådda rättsförhållandet,

andra instansen åter finner, att rättsförhållandet uppstått, men däremot

gillar en av svaranden framställd sakinvändning, som går ut på att

rättsförhållandet åter upphört, så föreligger ånyo en konformitet i själva

domslutet, som ej motsvaras av konformitet i rättsuppfattningen. Att

grunda förbud mot den tredje instansens anlitande på konformitet allenast

i fråga om själva domslutet skulle alltså vara det rena godtycket.

Går man åter vidare och kräver konformitet i avseende å grunderna,

visar det sig snart, att andra svårigheter möta. Om nämligen andra

instansen ej nöjt sig med att helt enkelt fastställa domen, utan skrivit

egen motivering, så gäller det att bedöma, om grunderna äro desamma

eller icke, och vilken betydelse skiftningar i motiveringen böra tillerkännas

i ifrågavarande avseende. För den, som har någon erfarenhet

i fråga om domsmotivs avfattning eller tolkande, är det säkerligen rätt

klart, att bedömandet, huruvida konformitet i grunderna föreligger eller

icke, är ett spörsmål, som i och för sig skulle vara både besvärligt och

tidsödande, och som detta bedömande uppenbarligen borde ankomma på

tredje instansen, kommer man ovillkorligt till den slutsats, att om dess

tid och arbete i varje fall måste tagas i anspråk, så är bättre att det sker

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

på själva saken än på frågan, om fullföljd är lagligen medgiven eller

icke. Denna uppfattning har gjort sig gällande i Tyskland, då för några

år sedan frågan om åtgärder till minskning av tillströmningen av mål

till Reichsgericht var under behandling samt bland andra åtgärder även

ifrågasattes förbud att överklaga konforma domar. Och förslaget torde

böra bedömas på samma sätt hos oss.

Ett förslag, som vid upprepade tillfällen, särskilt inom riksdagen,

framhållits såsom förtjänt av övervägande, är att i fråga om vissa klasser

av mål förbjuda klagan i högsta domstolen och sålunda göra hovrätterna

till sista instans. Det har ansetts, att man på denna väg lättare än

genom fastställande av en summa revisibilis skulle kunna minska tillströmningen

till högsta domstolen utan att åtgärden innebure ett intrång

i grundsatsen om likhet inför lagen, och det har framhållits att utvägen

i vissa främmande länder vunnit tillämpning.

Bland de mål, som härvid kunde ifrågakomma, har särskilt framhållits:

vissa skiftesmål, mål, som endast röra rättegångskostnad, mål

angående förseelser, som folie utom området för grundlag, allmän strafflag,

strafflag för krigsmakten och strafflag för präster, samt eventuellt

vissa utsökningsmål.

Vad skiftesmål angår, har förslaget stått i samband med tanken

att alla skiftesmål skulle i andra instans gå till hovrätt. Jag har ovan

utvecklat att med denna förändring i behandlingen av skiftesmål vore

förenade vissa praktiska olägenheter, som gjorde att densamma ej vore

att förorda, och härmed är givetvis också möjligheten att utföra nu

ifrågavarande förslag utesluten.

Beträffande mål om rättegångskostnad allena vill jag erinra, att i

1907 års proposition med förslag om införande av en summa revisibilis

var upptagen den föreskriften, att vid bedömande av tvistens värde

rättegångskostnad icke skulle tagas i beräkning. Härav skulle uppenbarligen

konsekvensen blivit, att en klagan, som endast angick rättegångskostnad,

ej heller finge fullföljas till högsta domstolen. Om nu, såsom

sannolikt är, det blir nödvändigt att ånyo upptaga tanken på införandet

av en summa revisibilis, lärer alltså därav också komma att följa, att

mål av ifrågavarande art bliva uteslutna från fullföljd. Effekten härav

torde emellertid bliva helt ringa.

Förslaget att från fullföljd utesluta mål rörande förseelser mot

straffbestämmelser, som folie utom området för grundlag med flere ovan

angivna lagar, var också föremål för prövning under utarbetandet av

1907 års proposition. Det ansågs emellertid då riktigare att modifiera

förslaget därhän, att från fullföljd skulle uteslutas alla förseelser, för

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

vilka icke var stadgat strängare straff än böter, även om straffbestämmelsen

förekom i grundlag eller allmän strafflag. I denna form skulle

förslaget bliva mera effektivt, och därjämte skulle man undvika att från

talans fullföljande avstänga tilltalad, som blivit dömd till urbota straff.

Denna form synes också vara att förorda. Resultatet av densamma beräknades

år 1907 till en besparing av fyra arbetsveckor.

Utsökning smålen. Dessa mål hava en vitt skiftande karaktär, och

att gruppera dem i klasser låter sig endast delvis göras. En klass, som

är jämförelsevis lätt och klar att urskilja, är de s. k. handräckningsmålen,

som behandlas i 7 kap. utsökningslagen, d. v. s. mål som röra

kvarstad, skingringsförbud, reseförbud, återställande av rubbad besittning

samt vräkning. Gemensamt för alla dessa handräckningsåtgärder är

att de med undantag allenast för sådana fall, då det till grund för

kvarstad eller förbud liggande fordringsanspråket hör under skiljemäns

eller synenämnds bedömande, alltid kunna dragas under domstols prövning,

även om besvär enligt utsökningslagen ej vidare kan äga rum. Härutinnan

finnes alltså en analogi med lagsökningsmålen, och på grund

härav kunde också möjlighet synas föreligga att låta dessa utsökningsmål

stanna i hovrätt. Emellertid möta från andra synpunkter betänkligheter

häremot. Ofta nog röra dessa mål åtgärder av beskaffenhet att

vålla dem, som träffas därav, stort obehag eller allvarlig olägenhet.

Särskilt gäller detta fall, som avses i 191 § utsökningslagen, och bland

dylika kan särskilt framhållas sådana som då någon egenmäktigt avstänger

väg eller vidtager förändringar i avseende å vattens lopp i ett

vattendrag. Det vore utan tvivel olämpligt att avskära den nu förefintliga

möjligheten att jämförelsevis snabbt få dylika frågor under högsta domstolens

prövning. Därtill kommer att dessa slags mål ej utgöra någon

betydligare del av högsta domstolens arbetsbörda. Under år 1913, det

enda, för vilket statistisk undersökning ägt rum, uppgick antalet avgjorda

handräckningsmål till 36.

Ett annat slag av mål, som skulle kunna sammadföras till en

klass, äro de, som röra klagan över utmätningsmans förfarande vid utmätning

av fast eller lös egendom, vid försäljning av utmätt egendom,

vid redovisning och fördelning av influtna medel för såld egendom

ävensom klagan över överexekutors beslut och åtgärder vid auktion å

fast egendom eller fördelning av köpeskilling för fast egendom eller

avkastningen av sådan egendom. Denna klass är utan jämförelse den

talrikaste och viktigaste av utsökningsmålen, och hithörande mål äro

ofta av synnerligen svår och invecklad beskaffenhet. Det lärer därför

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

ej kunna ifrågakomma att ställa dessa mål såsom klass under förbud

mot fullföljd till högsta instans.

Till en tredje klass kunna hänföras sådana mål, i vilka överexekutor

dömt utmätningsman till ansvar eller skadestånd för pliktförsummelse.

Då som sträft’ kan ådömas intill tre månaders suspension samt någon

gräns i avseende å skadeståndets belopp ej är satt för överexekutors

befogenhet, lära ej heller detta slags mål såsom klass kunna uteslutas

från fullföljd, och det samma torde gälla sådana beslut, varigenom överexekutor

förelagt och utdömt viten för underlåtenhet att fullgöra dom.

Resultatet av undersökningen av utsökningsmålen är alltså, att

inga av dem synas lämpa sig att såsom klass avstängas från fullföljd

till högsta domstolen.

Det har, som ovan nämnts, blivit ifrågasatt, att man inom utländsk

lagstiftning skulle kunna finna lämpliga uppslag för tillämpning av

principen att låta vissa klasser av mål stanna i lägre instanser. Denna

grundsats är exempelvis tillämpad inom tysk lagstiftning, i den form,

att vissa klasser av tvistemål, oberoende av tvistens värde, skola anhängiggöras

vid Amtsgericht, varmed följer, att målen icke kunna dragas

inför högsta instansen. Gemensamt för dessa mål är, att de i regel röra

sig om små belopp och äro av enkel beskaffenhet samt tarva ett snabbt

avgörande. Dylika mål äro:

a) vissa tvister mellan hyresvärd och hyresgäst, nämligen angående

överlåtande, nyttjande eller utiymmande av rum, kvarhållande av införd

lös egendom;

b) tvister mellan husbönder och tjänare, arbetsgivare och arbetare;

c) en del tvister mellan resande och värdshusvärd, mellan resande

och forman etc.;

d) tvister angående fel hos kreatur;

e) tvister angående skada å villebråd; samt

f) tvister om anspråk på grund av lönskaläge.

Den rättsstatistik, som hittills förts här i landet, lämnar just ingen

utväg att bedöma, huruvida någon eller några av dessa klasser av mål

äro av omfattande betydelse eller vilken effekt deras avstängande från

högsta instansen skulle medföra. Nya lagberedningen lät emellertid

på sin tid utarbeta en mera detaljerad statistik över de år 1879 till

underrätterna och hovrätterna inkomna mål efter en viss klassifikation,

vilken i någon mån kan tjäna till ledning för uppfattningen om den

roll, ifrågavarande slag av mål spela i domstolarnes arbete. Av denna

utredning framgår, att under år 1879 tvister rörande tjänstehjonsavtal,

arbetsbeting, avlöning och dylikt utgjorde något mer än 3 procent av

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

alla till underrätterna inkomna mål samt cirka 4 procent av de till

hovrätterna inkomna. Tvister om återgång av kreatur sköp utgjorde i

bägge instanserna ej fullt 1 procent. Tvister om oäkta barns underhåll

utgjorde i underrätterna något över 6 procent, i bovrätterna cirka 1/3

procent. Hyrestvister (alla slag av dylika) utgjorde i underrätterna

cirka 3 procent samt i hovrätterna nära 4 procent. Nya lagberedningens

utredning omfattade emellertid ej frågan, huru många av dessa mål gått

till högsta instansen. Till bedömande av dessa måls betydelse för

högsta domstolens arbetsbörda finns endast det material, som under

1913 insamlats. Enligt detta har inom högsta domstolen under året

avgjorts

Hyresmål .......................................................................................................... 15

Mål angående arbetsavtal mellan husbönder och tjänare, arbetsgivare

och arbetare................................................................................................. 5

Kreatursköp..................................................................................................... 1

Oäkta barns underhåll ................................................................................. 20

Av detta bristfälliga material kan visserligen inga säkra slutsatser

dragas, men det pekar oförtydbart i den riktning, att ifrågavarande

klasser av mål äro utan betydelse för högsta domstolens arbetsbörda.

Då återstår frågan, huruvida det ej kan finnas andra, för förhållandena

här i landet egenartade klasser av mål, vilka till sin beskaffenhet äro

ägnade att kunna uteslutas från högsta instansens prövning och tillika

äro så talrikt förekommande, att deras uteslutande skulle medföra avsevärd

effekt. För att bedöma detta finner jag ingen annan utväg än att granska

den klassifikation av mål, som uppgjorts i och för ernående av en mera

detaljerad statistik över till domstolarne inkommande mål och som med

år 1913 begynt användas, samt att passa in de av högsta domstolen

under året avgjorda mål i denna klassifikation. En tablå häröver bifogas.

Resultatet av denna granskning synes bliva, att man icke kan på

ifrågavarande väg komma till något avsevärt, långt mindre något tillräckligt

resultat.

Av de utvägar till åstadkommande av jämvikt mellan arbetsbördan

och arbetsprodukten inom högsta domstolen, som vant i fråga, återstår

nu endast frågan om införande av en summa revisibilis. Innan jag går

in på denna fråga, torde det vara lämpligt att sammanfatta resultatet

av granskningen utav andra ifrågasatta utvägar. Jag vill därför erinra:

att det ej synts tillrådligt att begränsa högsta domstolens prövning

till rättsfrågan eller att återuppliva förbudet mot förebringande av ny

bevisning;

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 64.

att förändring i avseende å skiftesmålens förläggande synts medföra

så stora olägenheter, att denna utväg endast i nödfall bör anlitas;

att avskaffande av högsta domstolens behandling av nådemål synts

medföra större olägenheter än fördelar;

att höjning av revisionsskillingen ej bör ifrågasättas på grund av

den bestämda ovilja häremot, som inom riksdagen yppats;

att införande av en mot revisionsskillingen svarande avgift i besvärsmål

synts vara att förorda;

att införande av skyldighet för klagande part att deponera visst

belopp till säkerhet för motparts anspråk på ersättning för rättegångskostnad

likaledes synts kunna förordnas;

att återinförande av skyldighet att fullgöra hovrätts dom såsom

villkor för talans fullföljande ej synts kunna förordas samt att införande

av så kallad manifestationsed i utsökningsförfarandet ej lärer kunna

genomföras;

att avstängande från högsta domstolen utav mål, i vilka två föregående

instanser meddelat konforma domar, icke synts kunna tillrådas;

samt att, beträffande avstängande från högsta domstolen utav vissa

klasser av mål, sådant ej synts kunna ifrågakomma utom beträffande

mål om enbart rättegångskostnad samt smärre brottmål.

Vad åter beträffar utvägen att genom en annan uppdelning av

arbetskrafterna inom högsta domstolen åstadkomma ett större antal arbetsveckor,

vill jag erinra om

att genom domstolens uppdelning i fem-mans-avdelningar över

hela linjen kan vinnas 22 arbetsveckor och således hela antalet höjas

från 103 till 125;

samt att genom att bibehålla sju-mans-avdelning å ett rum och

inrätta fem-mans-avdelningar å övriga rum kan vinnas 12 arbetsveckor.

Den närmaste frågan att besvara är nu denna: kan man genom

anlitande av redan berörda utvägar nå det önskade resultatet? Det

torde vara skäl att först se till, huru det skulle ställa sig, om alla förut

omförmälda möjliga medel tagas i betraktande, även sådana, som endast

i nödfall synas böra tillgripas. Jag förutsätter alltså, att man ville tillgripa

utvägen att inrätta fem-mans-avdelningar över hela linjen ävensom

befria högsta domstolen från skiftesmålen och nådemålen.

För anlitande av den första av dessa utvägar liksom för ändring

i avseende å nådemålen erfordras grundlagsändringar, och en reform

skulle därför kunna träda i verksamhet tidigast med år 1916. Det kan

antagas, att antalet till högsta domstolen inkommande mål under sagda

år skulle, om inga inskränkningar vidtoges, stigit till inemot 2,000. För

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 34 höft. (Nr 64). 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

Införande

en summa

revisibili s.

42 Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

behandling av detta antal skulle — efter beräkning av fjorton mål i

veckan — åtgå omkring 143 arbetsveckor. Räknar man bort den tid,

som vid tidigare, dels inom högsta domstolen dels inom justitiedepartementet

gjorda beräkningar antagits bliva besparad genom borttagande

av skiftesmålen (6 veckor), inskränkning i skyldigheten att avgiva yttrande

i nådemål (2 veckor) samt borttagande av smärre brottmål (4—5 veckor)

inalles 12—13 veckor, skulle alltså återstå 130 — 131 arbetsveckor. Genom

att införa fem-mans-avdelningar över lag skulle kunna uppnås en ökning

till 125 arbetsveckor. För att den årliga arbetsprodukten skulle motsvara

det årligen inströmmande materialet, skulle alltså erfordras att

övriga användbara medel, revisionsskilling i besvärsmål och deposition

till säkerhet för motparts kostnadsersättning, tillsammans skulle medföra

en minskning i inkommande mål, svarande mot 5—6 arbetsveckor.

Huruvida detta kan förväntas eller ej, låter sig ej beräknas, men det

är i varje fall ytterst sannolikt, att under dessa förhållanden ingen tid

skulle återstå att avarbeta den vid 1916 års ingång befintliga balansen,

vilken, såsom förut framhållits, kan beräknas uppgå till omkring 3,000 mål.

Denna beräkning giver sålunda vid handen, att om också alla andra

medel, även de minst önskvärda, bliva anlitade, ingen utsikt finnes att

få balansen avarbetad samt jämvikt uppnådd mellan årlig arbetsbörda

och årlig arbetsprodukt annat än genom anlitande av den enda återstående

utvägen: införande av en summa revisibilis.

Motviljan mot denna utvägs anlitande har i huvudsak grundats

på den uppfattning, att densamma skulle stå i strid mot grundsatsen

om likhet inför lagen. För min del kan jag ej finna annat än att

denna anmärkning skulle i minst lika hög grad träffa metoden att från

fullföljd utesluta vissa klasser av mål, i varje fall om man skulle följa

exemplen från utlandet. Jämför t. ex. tyska processlagstiftningens föreskrift

rörande mål mellan husbönder och tjänare, arbetsgivare och arbetare.

Uteslutande av vissa klasser av mål skulle tillika medföra den faran,

att enhetligheten i rättsskipningen beträffande de uteslutna klasserna

bleve äventyrad. Av denna orsak har man också i Österrike och Ungern,

varest liksom i Tyskland vissa klasser av mål, oberoende av värdet, gå

till enmansdomstolar i första instans, ej velat utesluta dessa mål från

fullföljd till högsta instans, oaktat eljest systemet är så inrättat, att mål,

som börja i enmansdomstolarne, stanna i en mellaninstans.

För övrigt kan emot den traditionella svenska uppfattningen, att

alla mål, även de obetydliga, böra äga lika rätt att komma under högsta

instansens prövning, framhållas en annan tankegång, som framträder i

främmande lagstiftning, nämligen att allmänheten icke bör lockas att i

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

obetydliga tvister ådraga sig dryga processkostnader genom högre instansers

anlitande. Åven denna tanke har sitt berättigande, och så har

även en synpunkt, som nyligen i en tidningsuppsats framhållits av en

särskilt med uppfattningen inom arbetarekretsar förtrogen advokat, nämligen

att den ekonomiskt svage ofta avhålles från att söka rättvisa genom

process mot en ekonomiskt starkare, emedan han saknar utväg att

bära kostnaderna för en genom ■ alla instanser utdragen process.

Det kan således ej förnekas, att det finnes skäl även för systemet

att göra rättigheten att anlita högre instanser beroende av tvistemålets

värde. Men hur än vägandet av skälen för och emot må utfalla, har

situationen uppenbarligen blivit den, att rättsskipningen här i landet

befinner sig i ett nödläge, som gör anlitandet av ifrågavarande utväg

oundgängligt. Sedan detta blivit klart, torde det vara riktigast att vid

bestämmandet av siffran för summa revisibilis taga till syftemål, att man

må kunna undgå att därjämte tillgripa andra medel, som av en eller

annan anledning funnits skadliga eller olämpliga. Jag förutsätter därför,

att man ej bör slå in på den av högsta domstolen enhälligt och

kraftigt avrådda utvägen att helt bryta med grundsatsen om viktigare

måls avgörande på sju-mans-avdelning, samt att man likaledes bör avstå

från att vidtaga förändringar i avseende å skiftesmålens och nådemålens

behandling. Utgångspunkten synes böra bliva, att avskärandet från fullföljd

hos högsta domstolen bör ordnas så, att sedan normala förhållanden

inträtt, högsta domstolen kan uppbära den årliga arbetsbördan under

arbete i huvudsak på sju-mans-avdelningar. Däremot synes det kunna

ifrågakomma att för påskyndande av balansens avarbetande tillgripa en

utsträckt användning av arbete på fem-mans-avdelningar, intill dess

normala förhållanden inträtt; dock i varje fall med bibehållande av principen

om viktigare måls avgörande på sju-mans-avdelning.

Den närmaste uppgiften blir alltså att med sagda utgångspunkt

finna den siffra för summa revisibilis, som kan anses svara mot syftemålet.

I 1907 års proposition var siffran föreslagen till 1,000 kronor.

Denna siffra var vald på grund av statistiska undersökningar rörande de

under åren 1902—1904 i högsta domstolen avgjorda målen, vilka givit

till resultat, att med denna siffra omkring 25 procent av revisionssakerna

skulle fallit under gränsen. En på grundval av förut omförmälda statistiska

uppgifter företagen undersökning beträffande år 1913 har givit

till resultat, att för detta år cirka 33 procent av avgjorda revisionssaker

skulle fallit under 1,000-kronors-gränsen. Huruvida ett avskärande av

7* å i/3 av revisionssakerna tillsamman med de övriga medel att dels

alldeles förhindra tillträde till högsta domstolen, dels minska lusten där
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

till, vilka här förut ifrågasatts, räcker till att åstadkomma den önskade

effekten, kan givetvis ej med säkerhet beräknas, emedan allt för många

ovissa faktorer ingå i beräkningen. Så t. ex. vet man alls icke, vilken

verkan det kommer att hava, om revisionsskilling i besvärsmål och deposition

till säkerhet för motparts kostnadsersättning införes. Det torde

emellertid få anses vara ett gott resultat, om dessa medel räcka till att

motväga den tendens till ökning i tillströmningen, varom här förut ofta

talats, så att man under den tid, som kräves för balansens avarbetande,

kan räkna med, att antalet inkommande mål håller sig vid samma siffra,

som vid periodens begynnelsepunkt. I de följande beräkningarna tages

därför endast hänsyn till de åtgärder, som gå ut på ett direkt avskärande

av fullföljdsrätten, alltså summa revisibilis samt förbudet mot fullföljd

i smärre brottmål.

Effekten av en summa revisibilis på 1,000 kronor kan såsom nyss

nämnts beräknas till cirka 25 å 33 procent av revisionssakerna. Borttagandet

av de smärre brottmålen beräknades i 1907 års proposition,

likaledes med stöd av statistiska undersökningar för åren 1902—1904,

hava till effekt att avskära cirka 28 procent av kriminella besvär. En

undersökning, som på grundval av förutnämnda statistiska uppgifter

företagits angående år 1913, giver till resultat, att effekten för sagda år

skulle utgjort högst 33 procent av kriminella besvär.

Om man utför beräkningen å 1912 års siffror, som utvisa en totalsumma

av 1,812 inkomna mål, därav 811 revisionssaker, 666 kriminella

besvär, 76 skiftesmål samt 259 andra civila besvär, så skulle efter borträknande

av 25—33 procent av revisionssakerna och 28—33 procent av

de kriminella besvären kvarstå 543 å 608 revisionssaker, 446 å 480 kriminella

besvär samt 335 civila besvär, inklusive skiftesmål, alltså tillhopa

c:a 1,324—1,423 mål. Denna arbetsbörda motsvarar efter en beräkning

av 14 mål i veckan 95 å 102 arbetsveckor. Då man med inrättande

av enbart femmansavdelningar på andra och tredje rummet skulle komma

upp till 115 arbetsveckor, skulle alltså 13 å 20 veckor bliva över till

balansens avarbetande. En balans på 3,000 mål skulle alltså kräva

11—16 år för att bliva avarbetad.

Det torde därför vara nödvändigt att sätta summa revisibilis till

1,500 kronor, varjämte, i motsats till vad som föreslogs år 1907, begränsningen

torde böra införas även i civila besvärsmål, inklusive utsökningsmål.

(I egentliga ansökningsärenden lämpar sig ej användandet av en

värdegräns. I skiftesmålen är sådant uteslutet, emedan högsta domstolen

i dessa mål är andra instans.) För att bedöma effekten av en sådan

gränslinje är intet annat material tillgängligt än statistiken för år 1913.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

Efter denna statistiks resultat skulle en summa revisibilis av 1,500 kronor

avskära ungefär 40 procent av revisionssakerna samt 24 procent av

förenämnda civila besvär. Därjämte skulle det ifrågasatta avskärandet

av smärre brottmål enligt 1913 års statistik hava till följd att cirka 33

procent av dessa bleve uteslutna. Tillämpar jag dessa procenttal på

1912 års siffror, skulle återstå 487 revisionssaker, 446 kriminella besvär,

76 skiftesmål samt 197 andra civila besvär eller tillhopa 1,206 mål.

Detta arbetsmaterial skulle efter beräkning av 14 mål i veckan taga 86

arbetsveckor. I dessa fall skulle alltså 29 arbetsveckor årligen återstå

till balansens avarbetande. Tyvärr skulle även i detta läge minst 7—8

år åtgå till dess balansen bleve slut.

I fråga om dessa beräkningar bör det anmärkas, att särskilt beräkningen

av antalet smärre brottmål, som skulle avskurits från fullföljd, är

mycket osäker, i det att av de för 1913 avlämnade statistiska uppgifterna

rörande kriminella besvärsmål det i många fall ej kunnat med

säkerhet inhämtas, huruvida brott, för vilket målsägande yrkat ansvar

eller tilltalad fällts till böter, varit av den art, att målen enligt de föreslagna

bestämmelserna fått fullföljas. Denna osäkerhet har rått beträffande

icke mindre än omkring 10 procent av samtliga kriminella

besvärsmål, varför det är mycket möjligt, att man bort räkna med allenast

omkring 25 procent avskurna brottmål i stället för med 33 procent.

I lagutskottets utlåtande i förevarande ämne vid 1913 års riksdag

har framhållits önskvärdheten, att om en värdegräns antages för rätten

att fullfölja talan till högsta instans, en möjlighet öppnas att i särskilda

fall kunna få tillstånd att fullfölja mål, som falla under värdegränsen.

Utskottet har också angivit, i vilka fall utskottet tänkt sig att sådant

tillstånd skulle kunna meddelas, nämligen om avgörandet har betydelse

utanför den föreliggande saken, eller när denna är av väsentlig vikt för

den klagande parten utöver det förmögenhetsvärde den omedelbart angår.

Därjämte har utskottet ansett, att mål av särskild betydelsefull beskaffenhet,

t. ex. jordatvister, alltid borde undantagas från förbudet.

Det vill synas, som om utskottet vid framställandet av denna tanke

närmast haft norsk och dansk lagstiftning till förebild. I bägge dessa

länder finnes nämligen en möjlighet att erhålla dispens från förbudet

att till högsta instans fullfölja saker under ett visst värde. Den avfattning

utskottet begagnat stämmer närmast överens med den, som förekommer

i ett förslag till »lov om rettergangsmaaden i tvistemaal», som

för närvarande är under behandling i stortinget.

Däremot innehåller den tyska processlagstiftningen, som satt ett

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

värde av 4,000 Mark såsom villkor för anlitande av Reichsgericht, ingen

utväg att erhålla dispens för ringare mål.

Det förslag, som framlades för 1907 års riksdag, innehöll ej heller

några bestämmelser i förevarande syfte.

Onekligen kan det utav fastställandet av en värdegräns tänkas

bliva en följd, att vissa klasser av mål aldrig eller ytterst sällan skulle

kunna komma under högsta domstolens prövning, emedan de regelmässigt

ligga under den antagna värdegränsen. Det läte alltså tänka sig, att i

dylika mål en olikhet i rättstillämpningen skulle kunna utbilda sig vid

hovrätterna. Med det system, som tillämpas i Tyskland och föreslagits

i 1907 års proposition, skulle häremot ej finnas annat botemedel än

lagstiftnings- eller lagförklaringsåtgärder. Det av lagutskottet föreslagna

systemet skulle åter innebära, att bland annat i dylika fall högsta domstolens

mening skulle kunna inhämtas. Detta senare system förefaller

vid ett första betraktande enklare och naturligare, men vid närmare

undersökning framträda spörsmål, som göra dess företräde tvivelaktigt.

Om t. ex. högsta domstolen i ett dylikt fall fått tillfälle att giva sin

uppfattning tillkänna, men det visar sig, att hovrätterna eller någon av

dem det oaktat vidhåller en avvikande mening, vad bör följden härav

bliva? Bör i sådan händelse tillstånd att fullfölja talan till högsta instans

medgivas i varje fall, då hovrätt tillämpat en annan tolkning än högsta

domstolen gjort? Besvaras detta spörsmål jakande, framträder ett nytt:

bör ej i konsekvens härmed uti varje mål, där en hovrätt tillämpat en

annan tolkning än högsta domstolen tidigare gjort, tillstånd att fullfölja

talan till högsta domstolen beviljas, även om ej den betingelse är för

handen, att mål av dylik beskaffenhet regelmässigt falla under värdegränsen?

Besvaras även denna fråga jakande, synes man i själva verket

vara inne på ett helt annat sjmtem, enligt vilket högsta instansen får

anlitas, så snart en oriktig tillämpning av materiel lag ägt rum; med

andra ord: högsta domstolen skulle bliva en revisionsinstans i egentlig

mening för mål under värdegränsen, medan den i mål över värdegränsen

fortfarande som hittills bleve en appellinstans. Uppenbart är, att om

man ginge så långt i medgivande av undantag, utsikten att få ett mål

under högsta domstolens prövning skulle vara så pass stor, att med all

sannolikhet försök att vinna tillstånd därtill skulle göras tämligen regelmässigt,

i fall parten eljest hade benägenhet därtill. Den kvarstående

vinsten skulle i så fall allenast bliva den, att målen ej finge gå direkt

till högsta domstolen, utan bleve underkastade en förprövning av en

dispensmyndighet, som avvisade sådana mål, i vilka den fann uppenbart

att en oriktig lagtillämpning, med andra ord ett oriktigt avgörande av

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

rättsfrågan, icke ägt rum. Men efter all sannolikhet skulle följden bliva,

att ett stort antal mål tillätes komma under högsta domstolens prövning

och att effekten av förbudet skulle äventyras.

För min del får jag, med hänsyn till nu antydda svårigheter, uttala

den uppfattning, att 1907 års system vore att föredraga. Det har,

såvitt jag känner till, icke försports, att i Tyskland det fullständiga

avskärandet av mål under 4,000 Marks värde medfört några olägenheter

i avseende å rättsskipningens enhet. Och i nödfall återstår ju alltid

utvägen att genom lagstiftningsåtgärder råda bot för en dylik påföljd.

Skulle det emellertid för frågans genomförande i riksdagen anses nödvändigt,

att utväg till anlitande av högsta domstolen i undantagsfall

hålles öppen, synes det vara att föredraga att begränsa beviljandet av

sådant tillstånd strängt till sådana fall, då möjligheten att erhålla ett

prejudikat av högsta domstolen är utesluten, och sålunda se bort från

eventualiteten att en hovrätt avviker från en av högsta domstolen antagen

rättsgrundsats eller lagtolkning. Detta synes för övrigt också hava

varit lagutskottets mening.

Vad beträffar förslaget att inrymma ett allmänt undantag för

jordatvister, får jag uttala den åsikten, att giltig anledning härtill ej

synes vara för handen. Det kan medgivas, att det ofta ej är lätt att

med full säkerhet uppskatta värdet av ett jordområde, men om, såsom

formuleringen lyder i 1907 års proposition, värdet uppenbarligen icke

uppgår till summa revisibilis, inser jag icke, varför detta slags värdeobjekt

skulle behandlas efter särskilda regler.

Oavsett huru nu behandlade spörsmål om tillstånd att i undantagsfall

anlita högsta domstolen i mål av lägre värde än den antagna summa

revisibilis varder avgjort, lärer det för genomförande av en annan föreslagen

åtgärd vara av behov att anvisa eller anordna en myndighet, som

i vissa fall kan företaga en förprövning av ett mål, i vilket talan fullföljes

till högsta instans. I det föregående har tillstyrkts att införa

skyldighet för part, som vill fullfölja talan i högsta domstolen, att deponera

ett belopp till säkerhet för motpartens rättegångskostnad. Därvid

har framhållits, att om part förklarar sig ur stånd att fullgöra denna

skyldighet, en prövning bör anordnas, huruvida med hänsyn till omständigheterna

i målet det bör tillåtas parten att, med befrielse från

denna skyldighet, få målet prövat av högsta instans. Till denna myndighet

synes också kunna förläggas prövningen, huruvida anledning i

särskilt fall är för handen att låta ett mål, vars värde faller under

summa revisibilis, få fullföljas till Kungl. Maj:t. Det vill synas, som

om en prövning av den art, varom här är fråga, ej lämpligen kan lämnas

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

åt annan myndighet än åt högsta domstolen själv. Emellertid lärer det

ej kunna ifrågakomma att med dessa ärenden upptaga en hel domstolsavdelning.

Dels kan prövningen icke komma att erbjuda några större

svårigheter, dels är det ej osannolikt, att ansökningarna, åtminstone i

början, skulle bliva talrika, och det skulle, om en hel domstolsavdelning

toges i anspråk, lätt kunna inträffa, att en god del av effekten av

summa revisibilis äventyrades. Inskränker man däremot antalet ledamöter

på ifrågavarande avdelning till tre, är det möjligt att med den

indelning på 1 sjumans- och 2 femmans-avdelningar, som här ovan

förordats, anordna en sådan dispensavdelning, utan att detta behöver

inkräkta på det beräknade antalet arbetsveckor i övrigt. Visserligen

låter detta sig ej göra utan att något anlita de arbetskrafter, som disponerats

på sjumansavdelningen. De arbetskrafter, som vid den föreslagna

indelningen skulle vara tillgängliga för dispensavdelningen, räcka nämligen

ej till för mer än åtta arbetsveckor, och denna arbetstid kan ej

antagas förslå för dispensärendena. Om däremot dessa arbetsveckor

förvandlas till suppleantveckor, skulle en dispensavdelning kunna anordnas

sålunda, att under eu å två dagar i veckan, allt efter behov, två ledamöter

från sjumansavdelningen delegerades att tillsammans med en

ledamot, som för tillfället har suppleantvecka, bilda dispensavdelning.

Genom denna anordning skulle, fortfarande under bibehållande av grundsatsen

om viktigare måls avgörande på sjumansavdelning, full trygghet

vinnas, att dispensärenden kunde komma under behandling med den

skyndsamhet, som måste anses önskvärd, och dispensavdelniugens funktionstid

kunna lätt och enkelt avpassas efter behovet. För medgivande

av tillstånd torde i så fall böra erfordras, att två av dispensavdelningens

ledamöter äro ense om dess beviljande.

Genomförandet av de åtgärder, som i det föregående tillstyrkts,

skulle kräva ändring dels i 18 § regeringsformen, dels ock i 30 kap.

rättegångsbalken, utsökningslagen samt lagen om högsta domstolens

tjänstgöring på avdelningar. Ett utkast till dessa lagändringar bifogas,

däruti beträffande införandet av summa revisibilis samt bortskärandet

av smärre brottmål upptagits det uti 1907 års proposition framlagda

förslaget med de jämkningar, som skulle föranledas av införande av

summa revisibilis även i besvärsmål. Det bör betonas att det bifogade

förslaget allenast är ett utkast, som tarvar närmare granskning och

bearbetning. Jag har nämligen i detta hänseende hållit mig till herr

statsrådets yttrande vid ärendets överlämnande till processkommissionen,

att kommissionens tid icke skulle upptagas med det tidsödande arbetet

på ett fullständigt lagförslags utarbetande, utan att detta skulle ske

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

inom justitiedepartementet. I överensstämmelse härmed hava ej heller

utarbetats motiv till de särskilda bestämmelserna i utkastet. Jag tillåter

mig i detta sammanhang att framhålla, att om, såsom sannolikt är, det

blir omöjligt att för innevarande års riksdag framlägga ett fullt utarbetat

och av lagrådet granskat förslag till erforderliga bestämmelser av

civillags natur, det dock vore önskvärt, att förslaget till ändring i 18 §

regeringsformen bleve förelagt årets riksdag till antagande, och har jag

tänkt att det av processkommissionen utarbetade utkastet kunde vara

ägnat att sätta riksdagen i tillfälle att bedöma behovet av de föreslagna

åtgärderna samt deras omfattning.

Jag bifogar vidare såsom bilagor en del statistiska utredningar,

som i och för utlåtandet blivit utarbetade inom processkommissionen.

Stockholm den 30 januari 1914.

J. HELLNER.

K. Schlyter.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 34 höft. (Nr 64). 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken.

1 § (= nuvar. 1 §).

Talan mot hovrätts slutliga utslag i vädjat mål eller till hovrätten

instämt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen

fullföljas genom revisionsansökning.

Över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit

till hovrätten eller blivit dess prövning underställt, skall klagan hos

Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan

över hovrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hovrätten

anhängiggjorts, så ock i sådant tvistemål eller ärende, varmed, utan

föregången stämning, hovrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, varigenom hovrätten utan att skilja målet från sig dömt

till värjemålsed, vare i fråga om fullföljd av talan såsom slutligt utslag

ansett.

2 § (= nuvar. 2 §).

Har hovrätt i dit instämt tvistemål förklarat sig obehörig eller

stämningen ogin, skall över det utslag klagan föras genom besvär.

3 § (= nuvar. 3 §).

Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet

att, där det under rättegången givits, särskild klagan däröver varit till
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

låten, och varder talan mot det beslut i hovrätten fullföljd i sammanhang

med klagan i huvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda

fullföljda särskilda frågan vill klaga över hovrättens utslag, fullfölja sin

talan genom besvär, ändå att målet efter vad till hovrätten inkommit.

4 § (= nuvar. 4 §).

över utslag, varigenom hovrätt visat mål åter till underrätt, må

ej klagas; innefattar utslaget prövning av fråga, som på målets utgång

inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i sammanhang

med huvudsaken, där denna kommer under Konungens prövning.

Vad nu är sagt äge dock ej tillämpning, där hovrätt dömt till

värjemålsed och på den grund visat målet åter.

5 § (= nuvar. 5 §).

Har i brottmål hovrätt, jämte det utslag meddelats, tillika hänvisat

målet till fortsatt handläggning vid annan överrätt, skall, i fråga

om tid för klagan över det utslag, vad i 25 kap. 6 § är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

6 § (= nuvar. 6 §).

Över hovrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från

underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hovrätten upphävt beslut,

varigenom underrätten förklarat sig behörig att målet upptaga.

7 § (jfr. 1907 års försl., 5 §).

Mot hovrätts slutliga utslag i tvistemål, som efter vad eller genom

besvär till hovrätten inkommit, äge part ej fullfölja talan, när utslaget,

i vad det gått honom emot, rörer enbart penningar eller sådant, som

kan till visst värde i penningar skattas, och värdet av vad han tappat

uppenbarligen icke överstiger 1,500 kronor.

8 § (jfr. 1907: 6 §).

I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning

underställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas utom i

dessa fall:

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 64.

l:o) Tilltalad äge fullfölja talan, där lian för brott, som i lagen

är belagt med dödsstraff, straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning

av ämbete på viss tid, blivit sakfälld eller under framtiden ställd.

2:o) Målsägande vare tillåtet föra klagan, där hans talan avser

ansvar för brott, som i lagen är belagt med dödsstraff, straffarbete eller

avsättning.

3:o) I avseende å ansvar för brott av beskaffenhet, som i 2:o)

sägs, må, där brottet ej är sådant, att det allenast av målsäganden

åtalas må, justitiekanslern fullfölja talan, när synnerliga skäl därtill äro.

4:o) Har part dömts till böter eller vite eller har utslaget eljest

gått honom emot rörande penningar eller sådant, som kan till visst

värde i penningar skattas, äge parten fullfölja talan, såvitt ej uppenbart

är, att sammanlagda värdet av vad han tappat icke överstiger 1,500

kronor. För allmän åklagare skall det värde beräknas med hänsyn

allenast till honom ådömd ansvars- eller ersättningsskyldighet; och må

han ej heller söka ändring i annat hänseende än nu är sagt.

5:o) Part må föra klagan, när utslaget gått honom emot beträffande

något, som icke angår ansvar och ej kan i penningar skattas.

Genom vad nu är stadgat göres ej rubbning i den åtalsrätt, som

riksdagens justitieombudsman tillkommer.

9 § (= 1907: 7 § 1 st.).

År enligt 7 eller 8 § parts rätt att fullfölja talan beroende på

värdet av något, varom dömt blivit, må vid beräkning av det värde

hänsyn icke i något fall tagas till rättegångskostnad.

10 § (= 1907: 7 § 2 st.).

Har genom hovrätts utslag värjemålsed blivit part ålagd, äge han

i utslaget söka ändring utan hinder av vad i 7 och 8 §§ är stadgat

om inskränkning i rätt att fullfölja talan.

ii §•

Menar part i något fall, där enligt föreskrifterna i 7 eller 8 §

fullföljd av talan ej må äga rum, att det för en lagbestämmelses enhetliga

tolkning är av synnerlig vikt, att hans talan varder av Konungen

prövad, eller att talans fullföljande är för parten av synnerlig betydelse

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

utöver det fall, varom i hovrätten är dömt, må han hos Konungen

söka tillstånd till talans fullföljande.

I brottmål må sådan ansökan rörande fullföljd av allmänt åtal

endast göras av justitiekanslern.

12 § (jfr. nuvar. 8 och 1907: 8 §).

Över hovrätts utslag i fråga, varom i 16 kap. 10 § förmäles och

som blivit från underrätt fullföljd, må ej klagas, utom av den, som

dömts till fängelse eller böter, mer än 1,500 kronor, eller i fall fullmäktig

blivit skild från fullmäktigskapet eller hovrätt fastställt beslut,

varigenom kvarstad eller skingringsförbud eller annan därmed jämförlig

åtgärd beviljats eller yrkande om hävande av sådan åtgärd ogillats.

Över hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 §

dragits under hovrättens prövning, må klagan ej föras.

13 § (= 1907: 9 §).

1 mål, som blivit i hovrätt fullföljt eller dess prövning underställt,

vare ej tillåtet emot hovrättens utslag fullfölja talan allenast beträffande

rättegångskostnad.

14 § (= nuvar. 9 §).

Har hovrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat beslut

av beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sägs, skall talan mot

beslutet föras genom besvär; är beslutet meddelat i det slutliga utslaget,

skall i fråga om sättet för fullföljd av talan hos Konungen vad för varje

fall finnes i 25 kap. 5 § stadgat om klagan över underrätts beslut i

sådan fråga äga motsvarande tillämpning.

15 § (— nuvar. 10 §).

I fråga om beslut, som i annat fall, än i 14 § avses, blivit av

hovrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat, skall vad i

25 kap. 7 § är angående där omförmälda beslut föreskrivet äga motsvarande

tillämpning.

16 §.

Vill någon hos Konungen söka ändring i hovrätts utslag eller

beslut, vare skyldig att hos Konungens befallningshavande nedsätta ej

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

allenast revisionsskilling, 150 kronor, utan ock till säkerhet för den

kostnadsersättning, Konungen kan komma att tillerkänna hans motpart,

150 kronor. Har i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem

nedsatt ovan stadgat belopp, galle det även för de övriga. Aro i målet

flera motparter, vare den, som vill klaga, dock ej skyldig nedsätta mera

än ovan är sagt.

Förmår part på grund av fattigdom ej nedsätta 300 kronor, efter

ty i första stycket sägs, vare främst pliktig nedsätta det belopp, som

till säkerhet för motparts kostnadsersättning är föreskrivet. År han ej

heller i stånd därtill, äge ej utan särskilt tillstånd av Konungen sin

talan hos Konungen fullfölja.

Från skyldighet, varom i denna paragraf är stadgat, vare kronan

fri; så ock i brottmål allmän åklagare samt tilltalad, vilken hålles häktad.

Annan tilltalad i brottmål, som vill hos Konungen föra klagan i fråga

om ådömt ansvar*, vare fri från nedsättande av revisionsskilling. Från

skyldighet att göra nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning vare

part fri, där enskild motpart ej finnes.

17 § (jfr. nuvar. 11 § och 1907: 11 §).

Då hovrätt meddelar utslag eller beslut, skall hovrätten tillika pröva,

huruvida part må däremot omedelbarligen fullfölja talan. År partens

rätt till klagan beroende på uppskattning av något, varom dömt blivit,

skall vid hovrättens prövning därutinnan bero.

Finnes parten till fullföljd berättigad, skall i utslaget eller beslutet

givas till känna, huruvida lian skall fullfölja talan genom revisionsansökning

eller genom besvär; och varde jämväl angivet, där talan skall

fullföljas genom revisionsansökning, huru missnöje skall i hovrätten

anmälas, samt, i annat fall, inom vilken tid och varest besvär skola

inlämnas, så ock vad parten eljest har att iakttaga för fullföljd av sin

talan. Vad hovrätten sålunda föreskriver skall i fråga om sättet för

fullföljd av talan lända till efterrättelse.

I mål, där någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, varom

nu är sagt, ofördröjligen genom hovrättens föranstaltande delgivas den

häktade, där det ej blivit för honom muntligen avsagt.

18 § (= nuvar. 12 §).

Vill part söka revision, åligge honom att före klockan tolv å

tjugonde dagen från den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

hovrätten anmäla missnöje. Varder ej missnöje sålunda anmält, stånde

utslaget fast; och varde förty missnöj esanmälan, som göres senare eller

annorledes, än nu är sagt, ej upptagen.

Den, som i hovrätten fört parts talan, äge, utan särskilt bemyndigande,

å partens vägnar anmäla missnöje.

Ej vare nödigt att över missnöjesanmälan höra veder parten.

19 § (jfr. nuvar. 13 §).

Har part rätteligen anmält missnöje, give hovrätten bevis därom

med underrättelse om vad parten har att iakttaga för fullföljd av sin

talan.

20 § (= nuvar. 14 §).

Har missnöjesanmälan ej upptagits, äge parten att mot beslutet

fullfölja talan genom besvär.

Ej må särskild klagan föras däröver att missnöjesanmälan upptagits.

Fullföljes talan i målet, äge vederparten att inom den tid, som för

svaromåls avgivande gäller, påkalla prövning av frågan, huruvida anmälan

blivit rätteligen gjord.

21 § (= nuvar. 15 §).

År missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte hovrätten före utgången

av den tid, inom vilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos

hovrätten befintliga handlingar i målet.

22 §.

Vill part, som icke är i stånd att nedsätta det till säkerhet för

vederparts kostnadsersättning föreskrivna belopp, söka Konungens tillstånd

att ändock få sin talan hos Konungen fullfölja, vare, där klagan skall

föras genom revisionsansökning, pliktig att senast å sjunde dagen före

utgången av den tid, inom vilken talan skall fullföljas, giva sin avsikt

att söka sådant tillstånd vederparten skriftligen till känna genom två

stämningsmän eller eljest sålunda, att bevis, som därom utfärdas, enligt

11 kap. 38 § äger vitsord.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 64.

23 § (jfr. nuvar. 16 § 1 st.).

Part, som rätteligen anmält missnöje med hovrättens utslag, skall

före klockan tolv å fyrtifemte dagen från den dag, då utslaget gavs,

inställa sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingiva revisionsinlaga.

Vid inlagan foge han ej allenast Konungens befallningshavandes

bevis om fullgjord nedsättning av belopp, som i 16 § är föreskrivet,

utan ock överklagade utslaget jämte bevis om anmält missnöje samt

underrättens protokoll i målet, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten,

så ock de hos hovrätten förda protokoll.

24 § (jfr. nuvar. 16 § 2 st.).

Part, som företer bevis om fullgjord nedsättning till säkerhet för

vederpart^ kostnadsersättning, men icke om nedsättning av revisionsskilling,

foge till handlingarna jämväl intyg av Konungens befallningshavande

eller underrätten eller häradshövdingen eller borgmästaren eller

kronofogden eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark,

länsmannen eller lappfogden i den ort, där parten har sitt hemvist,

att han icke äger tillgång till nedsättande av 150 kronor eller efter

nedsättande av detta belopp skulle sakna nödtorftigt uppehälle; och vare

parten, där sådant intyg företes, befriad från nedsättande av revisionsskilling.

Sökes hos någon av de myndigheter nu sagda äro sådant

intyg, som här avses, och äro ej sökandens förmögenhetsvillkor myndigheten

kunniga; uppdrage då åt trovärdig man att därom hålla undersökning,

och give sedan intyg, där det prövas kunna ske.

25 §.

Företer part ej heller bevis om fullgjord nedsättning till säkerhet

för vederparts kostnadsersättning, och söker parten Konungens tillstånd

att ändock få sin talan hos Konungen fullfölja, foge till handlingarna

ej allenast sådant intyg om fattigdom, som i 24 § sägs, utan ock bevis,

som i 22 § är stadgat, att han givit sin avsikt att söka sådant tillstånd

vederparten till känna eller att vederparten blivit inom den för delgivningen

stadgade tid för delgivning sökt på sätt i 11 kap. 10 § sägs

utan att kunna anträffas, eller ock intyg att vederparten vid den tid,

då delgivningen skolat ske, vistats å utrikes ort. Finner Konungen

nödigt höra vederparten över ansökningen, skall vad i 27 kap. 6—14 §§

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

är för där avsedda fall stadgat i tillämpliga delar gälla. Konungen

prövar med hänsyn till omständigheterna i målet, huruvida det sökta

tillståndet må beviljas.

26 §.

Varder tillstånd, varom i 25 § sägs, av Konungen beviljat, meddelar

Konungen tillika föreskrift, huru sökanden, där han vill njuta tillståndet

till godo, har att delgiva beslutet åt vederparten.

27 § (jfr nuvar. 17 §).

Försummar part, som anmält missnöje, att inom den i 23 § stadgade

tid inställa sig eller ingiva revisionsinlaga, stånde hovrättens utslag

fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter

Konungen ny tid.

Har part icke inom stadgad tid ingivit Konungens befallningsliavandes

bevis om fullgjord nedsättning av belopp, som i 16 § är föreskrivet,

eller i stället iakttagit vad uti 24 och 25 §§ är för särskilda

fall stadgat, vare lag som i första stycket sägs.

Söker part tillstånd att få sin talan hos Konungen fullfölja, ändå

att han ej förmår nedsätta föreskrivet belopp till säkerhet för motparts

kostnadsersättning, men finner Konungen ej skäl bevilja det sökta tillståndet,

stånde hovrättens utslag fast.

28 § (= nuvar. 18 §).

Utebliver part, som anmält missnöje, och vill vederpart, som inom

den för svaromåls avgivande stadgade tid sig inställer, njuta ersättning

för sin kostnad, söke det skriftligen hos Konungen sist å trettionde

dagen efter utgången av den tid.

29 § (jfr nuvar. 19 §).

Har den, som söker revision, underlåtit att ingiva överklagade utslaget

eller bevis om anmält missnöje eller underrättens eller hovrättens

protokoll i målet, och är ej det felande hos Konungen tillgängligt, då

målet till avgörande företages, skall sökanden hava förlorat sin talan.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 34 höft. (Nr 64.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 64.

30 § (jfr nuvar. 20 §).

Svaranden skall inställa sig i nedre justitierevisionen sist å fjortonde

dagen från den dag, då sökanden senast bör där tillstädeskomma.

Äger part, som vill söka revision, ej utan särskilt tillstånd av

Konungen sin talan hos Konungen fullfölja, skall tiden för svarandens

inställelse räknas från den dag han erhållit del av Konungens beslut,

varigenom sådant tillstånd beviljats.

Inställer sig svaranden ej inom sagda tid, have sedan ej rätt att

varda hos Konungen hörd, med mindre inom samma tid laga förfall

visas. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Ändå att svaranden ej i rätt tid inställt sig, äge han framställa

jäv mot vittne, som hos Konungen åberopas.

31 § (= nuvar. 21 §).

Vad i 26 kap. 9, 10, 11, 12, 13 och 14 §§ är stadgat angående

mål, som efter vad till hovrätt inkommit, skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om mål, som genom revisionsansökning dragits under

Konungens prövning.

32 § (jfr nuvar. 23 §).

Besvär över hovrätts utslag eller beslut skola till nedre justitierevisionen

ingivas före klockan tolv å trettionde dagen från den dag,

då utslaget eller beslutet gavs. Vid besvären foge klaganden ej allenast

Konungens befallningshavandes bevis om fullgjord nedsättning av belopp,

som i 16 § är föreskrivet, utan ock överklagade utslaget samt underrättens

och hovrättens i målet förda protokoll, såvitt deras insändande

ej åligger hovrätten efter ty i 35 § sägs.

Part, som i målet hålles häktad, äge att till Konungens befallningshavande

eller tillsyningsmannen vid häktet ingiva sina besvär; och varde,

där ej utslaget eller beslutet blivit av hovrätten muntligen avsagt för

parten, tiden för besvärens ingivande för honom räknad från den dagutslaget

eller beslutet honom delgavs.

Har hovrätt i där anhängig! mål meddelat beslut om någons

häktande eller kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, vare

klagan över det beslut ej till viss tid inskränkt.

Företer part bevis om fullgjord nedsättning till säkerhet för veder
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

parts kostnadsersättning, men icke om nedsättande av revisionsskilling,

gälle vad i 24 § är stadgat.

Företer part ej heller bevis om fullgjord nedsättning till säkerhet

för vederparts kostnadsersättning, och söker parten Konungens tillstånd

att ändock få sin talan hos Konungen fullfölja, foge till handlingarna

sådant intyg om fattigdom, som i 24 § sägs, och lände i fråga om

vederpartens hörande samt ansökningens prövning till efterrättelse vad

i 25 § stadgas.

33 § (= 1907: 24 §; jfr nuvar. 24 §).

Vad i 25 kap. 10 § är för där avsett fall stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om klagan över utslag, som av hovrätt

meddelats; och gälle i ty fall icke vad i 7, 8 och 13 §§ i detta kapitel

är stadgat om inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

34 § (jfr nuvar. 25 §).

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos

Konungen fullföljas, besvär inom den tid ingivna, stånde hovrättens

utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall,

utsätter Konungen ny tid.

Vad i 27 § andra och tredje stycket är för där avsedda fall föreskrivet

skall äga motsvarande tillämpning, när talan fullföljes genom

besvär.

35 § (= nuvar. 26 §).

Åro besvär över hovrätts utslag hos Konungen anförda, skola från

hovrätten infordras därstädes befintliga handlingar i målet samt, där

klaganden är allmän åklagare eller i målet häktad, jämväl hovrättens i

målet förda protokoll, såvitt de ej redan äro hos Konungen tillgängliga.

36 § (jfr nuvar. 27 §).

Har klaganden underlåtit att ingiva överklagade utslaget eller

hovrättens protokoll eller annat protokoll eller utslag i målet, och är ej

det felande hos Konungen tillgängligt, då målet till avgörande företages,

skall klaganden hava förlorat sin talan.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

37 § (jfr. nuvar. 28 §).

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts,

eller över annan inlaga, som i målet ingivits till Konungen, skall vad i

27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla; dock

skola, vid delgivning av besvär, jämväl hovrättens protokoll och utslag

i målet samt de i hovrätten av klaganden ingivna handlingar, över vilka

tillfälle ej lämnats vederparten att sig yttra, honom delgivas.

Äger klaganden ej utan särskilt tillstånd av Konungen sin talan

hos Konungen fullfölja, och är sådant tillstånd beviljat, skall, där delgivning

av besvären äger rum, jämväl Konungens beslut delgivas vederparten.

38 §.

Vill part på grund av 11 § söka Konungens tillstånd till fullföljd

av talan mot hovrätts utslag, fullgöre vad för varje fall är föreskrivet

beträffande talans fullföljande, och foge till klagoskriften sin ansökan

med de skäl, varpå den grundas. Sökes sådant tillstånd i mål, däri

talan skall fullföljas genom revisionsansökning, äge dock parten utan

föregående missnöjesanmälan inställa sig hos Konungen. Hovrätten

give, på ansökan, part underrättelse om vad han enligt denna paragraf

har att iakttaga.

Finner Konungen nödigt att höra vederparten över ansökningen,

skall vad i 27 kap. 6—14 §§ är för där avsedda fall stadgat i tillämpliga

delar gälla.

Varder ansökningen av Konungen beviljad, gälle i fråga om beslutets

delgivning åt vederparten vad i 26 och 37 §§ är för olika fall

stadgat, och lände i avseende å det fortsatta förfarandet till efterrättelse

vad här förut är stadgat beträffande mål, som utan tillstånd må hos

Konungen fullföljas. Göres ej ansökan om tillstånd inom tid, som här

ovan sagts, eller varder gjord ansökan avslagen, stånde hovrättens

utslag fast.

39 § (jfr nuvar. 22 § och 1907: 22 §).

Gör Konungen ändring i hovrätts utslag i mål, som omedelbart i

hovrätten anliängiggjorts, eller varder i annat fullföljt mål ändringssökandet

i allo eller i huvudsakliga delar bifallet, förordnar Konungen

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

tillika, att klaganden äger återbekomma nedsatt revisionsskilling. Gives

ej sådant förordnande, skall revisionsskillingen tillfalla kronan.

Menar part, som nedsatt revisionsskilling, att sådan rätteligen ej

skolat av parten gäldas, äge han, intill dess målet blivit avgjort, hos

Konungen framställa yrkande om avgiftens återfående.

Huruvida det av klaganden till säkerhet för motpartens rättegångskostnad

nedsatta belopp må av klaganden eller motparten lyftas, därom

förordnar ock Konungen.

40 § (= nuvar. 29 §).

Har någon blivit av hovrätt dömd till döden, skall målet, i vad

det honom rörer, underställas Konungens prövning. I ty fall läte hovrätten,

inom en månad från den dag utslaget meddelades, till Konungen

insända hovrättens protokoll och utslag i målet samt övriga därtill

hörande handlingar.

Vad här ovan är om besvärsmål stadgat gälle ej om underställningsmål,

utan skall å sådant mål vad i 27 kap. 17 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

Då mål under ställes Konungens prövning, give hovrätten till känna,

vad part har att iakttaga, där han vill påminnelser i målet avgiva.

41 § (= nuvar. 30 §).

Vad i 26 och 27 kapitlen är stadgat i fråga om förhörs anställande

i hovrätt äge motsvarande tillämpning, där i något mål Konungen

finner nödigt, att till vinnande av upplysning rörande viss omständighet

förhör med parterna hålles.

42 § (= nuvar. 31 §).

Har i mål, som dragits under Konungens prövning, förlikning

mellan parterna träffats, eller varder, efter det part jämlikt 18 § anmält

missnöje med hovrätts utslag, förlikning ingången innan målet hos

Konungen fullföljes, ankomme på Konungen att förlikningen stadfästa.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen.

49 § 3 st.

Utslag i mål, däremot enligt 30 kap. 7 eller 8 § rättegångsbalken

talan ej må hos Konungen fullföljas, utan så är att Konungen enligt

11 § i samma kapitel därtill beviljar tillstånd, gånge utan hinder av

ansökan om tillstånd i verkställighet såsom laga kraftägande dom.

230 §.

Hovrätts utslag i mål, varom i 2 kap. sägs, må ej överklagas.

Har i annat utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet

visats åter till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 §

finnes stadgat för där avsett beslut om återförvisning äga tillämpning.

I fråga om klagan över slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål

av hovrätt meddelats, skall vad i 30 kap. rättegångsbalken stadgas

rörande klagan över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär

till hovrätten inkommit, äga motsvarande tilllämpning.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

63

Utkast

till

Lag angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar.

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras av tjugufyra justitieråd,

av vilka tre, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen arbetar på avdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §.

Åtta veckor varje år skall högsta domstolen arbeta på en avdelning,

tjugunio veckor på tre avdelningar och under den övriga tiden av

året utom övliga jul- och påskferier på två avdelningar. Därjämte skall

högsta domstolen under den tid av året, då så erfordras, upprätthålla

den tjänstgöring, vartill bestämmelserna i 3 § giva anledning.

3 §•

Där i allmän lag tillstånd av Konungen är stadgat såsom villkor

för måls dragande under Konungens prövning, ankomme beviljandet av

sådant tillstånd på en särskild avdelning av högsta domstolen, bestående

av tre ledamöter. Tillstånd är att anse såsom beviljat, där två av de

ledamöter, som i prövningen deltaga, äro om beviljandet ense. 4

4 §•

Med undantag, som i 3 § sägs, äro högsta domstolens avdelningar

lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens handläggning hörande

ärenden, vilkas fördelning endast beror av den ordning, vari de enligt

gällande föreskrifter anmälas.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

6 §•

Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i högsta domstolen

tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

6

6 §•

Angående måls handläggning i vissa fall av högsta domstolens

avdelningar samfällt är särskilt stadgat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STATISTISKA BILAGOR

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914.

1 sand.

34 höft. (Nr 64.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 64.

i

Bilaga C.

Rättsstatistik, formulär 13, för 1913.

Revisionsmål och besvärsmål av civil natur, vilka av högsta domstolen avgjorts

1913 och däri dom eller utslag givits före årsskiftet. I.

i

i 2 a

b

i 3

4 a

! b

5

0

I 7

i 8 a

b

S 9

i 10

; 11 a

b

! 12

13

U

i

M å 1

I. Revisionsmål:

A) Av H. D. avgjorda i 3:e instans.

Ang. Äktenskap (upplösning, boskillnad

m. m.) ...........................

» oäkta barns underhåll ............

» rättsförhållandet mellan föräldrar

och barn i övrigt ..................

» förmynderskap, godmanskap ...

> testamente ...........................

» bouppteckning, arvskifte, avlidens

kvarlåtenskap i övrigt ...

» gränstvist, rättsförhållandet mellan

grannar.........................

» lösningsrätt, klander av åtkomst

(bättre rätt) till fast egendom,

köp, byte, gåva av fast eg. ...

» arrende, hyra ........................

» skogsavverkningsrätt...............

» annan nyttjanderätt till fast eg.,

servitut, rätt till undantag eller

annan avkomst av fast eg.......

» rätt till gruva........................

» väghållning...........................

» avledning av, rätt till vatten ...

» expropriation, stadsplan .........

>> fast egendom i övrigt ............

» lösöreköp; panträtt i lös egend.;

klander av åtkomst (bättre rätt)

till, lån, lega, gåva av lös egend.

» patent, varumärken, äganderätt

till skrift etc.; rätt till firma ..

» växel....................................

21

8 I

4 |

5

6 1

v !

8 I

9

10

11

12 1

18 |

14 |

15 |

16

Tvisteföremåls

värde

S:a av kol. 2-4

Tvisteföremåls

värde

ac

SS

P

w*

0

cs

1

ce

-4

EK

2.

(D

O

7?

SK

ö

rf-

P

Härav

1

w*

h

t Cs

H o

“uppenbarligen

under 1,000 kr“

över 1,000

—1,500 kr.

över 1,500

—2,000 kr.

1 '' ----------

j över 2,000 kr.

“uppenbarligen

över 1,000 kr.“

it kol. 5, 10, 11

ej upptagna till

prövn.

pM

S

C:

►t

<''

do’

P

På

®

fastställda

ändrade j

i

i

4

5

i

3

t

—

—

—

—

—

—

—

i

i

1

2

—

—

1

i

i

i

i

8

1

4

_

_

3

i

_

_

__

_

i

i

i

—

3

—

3

—

—

3

—

—

1

—

1

t

—

2

5

8

2

11

i

—

10

—

—

1

i

2

—

—

3

2

5

1

8

i

1

3

3

—

2

4

6

-

—

—

—

12

18

—

—

13

5

3

3

4

10

18

n

29

14

53

2

_

40

11

9

6

G

21

3

i

12

5

21

G

48

4

—

36

8

8

1

—

9

—

i

10

1

12

1

22

1

—

17

4

4

1

1

(i

1

o

1

4

5

15

1

—

11

3

_

_

_

_

—

—

—

•-

1

1

—

—

1

—

1

_

1

2

—

i

—

1

2

5

9

—

—

8

1

3

_

2

5

—

—

—

3

3

12

20

—

1

17

2

_

1

_

1

_

_

i

—

1

—

2

—

—

2

—

2

2

—

—

1

i

5

5

—

It

1

—

7

fi

14

-

24

—

1

21

q

_

i _

_

1

1

_

—

—

i

5

3

! —

1 8

3

—

15

! —

18

2G

3

1

20

2

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposilvm Nr 64,

67

2 !

3 |

4

6 1

6 1

1 t

8 1

9 1

10 |

il II

12 |

13 |

ii

15 i

16

Tvisteföremåls

värde

03

Tvisteföremåls

värde

ÖB

X

P

pr

©

OS

1

SO

Värde okänt

S:a av ko). 5, 10, 11

Härav

1

i.!

8 i

*-;

? !

1

över 500

—1,000 kr.

uppenbarligen |

under 1,000 kr.“

SO

■<

P?

©

to

1

över 1,000

—1,500 kr.

över 1,500

—2,000 kr.

över 2,0C0 kr.

“uppenbarligen

över 1000 kr.“

ej upptagna till

prövn.

återförvisade

j

p i

i

£ i

s? 1

undrade

4

10

7

13

i

21

J

31

3

i

24

4

i

2

—

8

—

t

1(5

—

17

ii

21

l

18

oj

14

7

i

22

it

4

13

2

30

_1

52

3

3

31

12

19

10

—

29

5

(i

9

—

20

-

49

2

37

10

16

13

—

29

8

4

.15

—

27

£

58

i

2

45

10

10

3

i

14

2

4

21

2

29

5

48

4

2

38

■t!

y

3

5

—

—

4

—

<s

—

9

—

5

4

2

1

_

3

t

...

4

2

7

_

10

2

_

5

3

I

—

o

3

—

—

4

5

9

i

13

—

—

9

4

5

3

—

8

1

5

—

6

t

15

—

—

12

3

—

1

_

1

—

~

1

1

2

i

4

_

2

2

i

1

1

■ -

2

—

—

1

...

1

-

3

3

1

_

_

1

__

_

8

5

13

i

15

_

14

i

—

—

—

—

i

1

9

4

15

4

19

1

lfi

2I

—

—

—

—

—

o

—

9

—

2

—

—

2

2

—

-

£

i

l

2

—

4

—

6

—

—

5

i

118

72

23

213\ 39

34

200

59

332

84

629

31

11

479

108

= 4

0%

i

|

10

10

2

8

_;

—

1

1

9

3

4

1

4

12

4

18

—

1

14

3

—

—

—

—

—

1

1

2

10

12

—

2

8

2

9

2

1

3

! 3

—

—

—

—

—

—

1

2

3

5

8

—

2

! 3

3

. 3

! —

3

0

—

1

2

3

5

14

—

—

11

3

. —

—

—

—

-

—

1

—

1

1

—

—

!

i —

M å 1

15 a

b

l(i a

b

17

18

1!)

20

21 a

b

22

23

24 a

b

25

2(5

27

28

29

30

31

32

33

34

Ang. skuldebrev, förslräckning........

» borgen ................................

» bandelsköp ..........................

» köp av lös egendom i övrigt .

» arbets- och tjänsteavtal .......

» sysslomannaskap, mäklaravtal

» sjörättsmål .....................

i arbete), pension

olycksfall i arbete

bolags- och föreningstvister.

återvinning eller tredskodom, lagsökning,

utmätning .............

betalnings- eller förmånsrätt

konkurs

andra konkurstvister...... ......

klander av skiljedom ...........

annat .................................

Summa

B) Av H. D. avgjorda i 2:a instans,

enär hovrätt forum privilegiatum..

II. Besvärsmål:

eller domhavande:

Ang. äktenskap... .................

» oäkta barns underhåll .....

» omyndighets- eller myndighets

förklaring, förmynderskap, godmanskap

.......................

skap ............................

expropriation .................

marks återställande i skogbärande

skick .......................

verk etc.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Ktingl. Maj:ts Nåd. Preposition Nr 64.

.......

1

2

3

4

5

6

7

8

!*

10

il 1

12

13

14

15

16

Tvisteföremåls

värde

SP

Tvisteföremåls

värde

SP

ep

SB

Härav

M å I

—500 kr.

1 Cl

fri

“uppenbarligen

under 1,000 kr.“

ss

tf

©

» *

l

över 1,000

—1,500 kr.

över 1,500

—2,000 kr.

över 2,000 kr.

“uppenbarligen

över 1,000 kr.“

»

<

tf

©

cc

Värde okänt

tv kol. 5, 10, 11

ej upptagna till

prövn.

återförvisade

fastställda

ändrade

35

Ang. olycksfall i arbete ..................

1

1

4

4

5

t

3

i

36

» utomobligatorisk skada i övrigt

(»brottslig grund» etc.)............

5

_

......

5

i

t

1

3

8

t

6

i

37

» konkursärenden ....................

1

—

—

1

—

2

—

2

10

13

i

—

10

2

38

» lagfart, inteckning..................

1

2

i

4

—

—

-

i

1

26

31

3

—

27

i

39

» syneförrättning .....................

1

—

—

1

—

—

—

—

—

2

3

—

—

8

—

40

» andra ärenden........................

2

i

—

3

—

—

1

i

2

8

13

1

—

n

i

41

» domstols behörighet eller stäm- nings giltighet .....................

» beslut under rättegången.........

i

t

2

2

2

_

4

i

3

42

—

—

—

—

-

—

—

—

3

3

1

—

2

—

Summa

15

5

5

25

4

5

13

15

37

84

146

10

6

113

17

43

2) överexekutor (utsökningsmål):

Ang. verkställighet av dom ...........

1

1

£

I

1

3

l

2

44

» skiljeförfarandet, verkställighet

av skiljedom ........................

_

3

_

3

1

2

3

. 4

10

3

_

4

3

45

» utmätning..............................

ti

2

1

14

3

—

2

—

0

7

26

4

-''

19

3

46

» exekutiv auktion ..................

—

1

5

P

—

—

3

3

0

8

20

2

—

16

2

47

» köpeskillingslikvid..................

—

2

—

2

2

1

4

—

7

1

10

2

—

6

2

48

» kvarstad, skingrings- eller rese- förbud .................................

i

1

2

i

1

1

1

4

1

7

7

49

» vräkning el. annan handräckning

4

—

1

5

—

—

—

5

O

19

29

5

—

23

i

50

» annat (lagsökning)..................

1

—

—

1

—

—

i

1

—

2

2

—

—

—

Rader 43—50 Summa

17

9

9

35

6

2

12

12

32

40

107

19

—

77

Hl

» 28—42 »

15

5

5

25

4

5

13

15

37

84

146

10

3 6

113

“17

» 28 —50 »

32

u

14

60

10

7

25

27

69

124

253

29

6

190

28

51

Bj Av U. D■ avgjorda i 2:a instans,

fullföljda från

1) ägodelningsrätt eller magistrat

(skiftesmål).............................

80

2

6

39

33

52

2) rådhusrätt (dispaschmål) ............

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

5

—

—

5

—

53

3) hovrätt a) stämpelmål ...............

20

2

11

7

54

b) andra ........................

8

2

. —

5

t

Rader 51—54 Summa

113

6

6

60

41

1 =10 % ändrade av 107.

1 6 -f 17 = 16 % av 146.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

69

Bilaga D.

Av högsta domstolen under 1913 avgjorda revisionsmål, däri dom givits

före årsskiftet, med särskild hänsyn till de utan erläggande av revisionsskilling

fullföljda målen.

2|8|4|a|6|7|s|9|l0

11 12 13 | 14

Tvisteföremåls värde

M a 1

C rf

a ö

p.*ö

15

£cr

rrs

tP

i <

«3t

5*?

Härav

p 0

I

3

4 a

b

5

6

7 a

b

8b

11 b

12

14

15 u

b

16 a

b

17

18

21 a

b

23

24 a

b

A) Sökanden på grund ao fattigdom befriad

från revisionsskilling

Ang.

äktenskap ......

förmynderskap

testamente ......

arv ...............................................

gränstvist ..................................

köp av fast egendom no. m................

arrende ..........................................

hyra................................................

annan nyttjanderätt till fast egendom

fast egendom i övrigt........................

bättre rätt till lös egendom m. in.......

växel ..........................................

skuldebrev, försträckning .................

borgen .............................................

handelsköp.......................................

köp av lös egendom i övrigt ............

arbets- och tjänsteavtal .....................

sysslomannaskap ..............................

olycksfall i arbete ...........................

utomobligatorisk skada i övrigt

återvinning efter la^

betalningsrätt i konkurs,

andra konkursmål

Summa

B) Fullföljda av kronan

C) Övriga revisionsmål ..

Summa

19

(i

93

10

1

61

1 —

118

72

23

1

31

39

5 1 26

1 ! Ö

28 i 169

51

2

1

5

3

1

6

6

4

tf

1

6i

81

6,

1

6

6

6

11

4

4

1

1

3

94

16

519

34 200

59

I —I 2 —!

21

10 i — | 75

! — 15! 1

i 11 I 3891 98

84 j 629J 31 ( 11 | 479 108

Av de under A) upptagna målen, 94 stycken, ändrades 9 = 9.5 %.

» » » B) » » , 16 » » 1= 6.6 %.

» » » C) » » , 519 » , återförvisades 11\_a/

ändrades 98/ --1''0

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Approximativ beräkning, huru de i 1907 års kungl. proposition föreslagna bedomstolen

skulle hava verkat med avseende å de brottmål, som 1913 avgjorts

statistiska uppgifter för * * 4 * 6

1 '' 1

2

3

4

6

6

7 i

»

10

—r|

1

i

1

•

J1 å 1

H. I). 2:a instans

(utom krigsrättsmål)

Krigsrättsmål

Mål, som eljest enl. 1907 års

Polis- rnyn- digh.

första

instans

(ang.

tvångs- arbete)

o. dyl.

Allmän

hov-

rätt

törsta

instans

Övriga

(kam-

mar-

Krigs-

hov-

rätten

första

instans

Övriga

av

J. K.,

J. 0.

eller

allmän

åkl.

av

straff- arbete

ingått i

straff- skalan

målsäganden, e

i skadestånd

fordrats

när

med.-

styr.,

justitic-

min.)

över

1,000—

1,500

kr.

över

1,500

kr.

eljest

8

Underställningsmål .....................

_

1

_

_

_

Mål fullföljda:

b

av justitiekanslern, ensam eller

]ämte annan........................

—

2

—

2

t

10

—

—

—

—

[ c

» justitieombudsmannen .........

—

—

1

—

—

—

—

: d

» allmän åklagare eljest .........

—

—

—

~

—

—

—

—

—

e

» målsäganden ensam ............

2

1

—

—

1

—

21

2

12

?

f

» målsäganden jämte tilltalad

—

—

—

—

—

9 3

—

1

—

g

» tilltalad ensam

13

7

5

9

24

—

—

—

—

15

10

5

11

27

11

24

O

13

•)?

Av dessa mål ha av H. D.

ej upptagits till prövning............

—

2

i

3

7

—

1

—

1

—

återförvisats ..........................

1

—

i

—

—

—

—

—

—

—

fastställts ............................

13

8

3

4

18

5

21

2

9

—

1

:

ändrats...................................

1

—

—

4

2

6

2

—

3

—

*) Mål, i vilka talan fått fullföljas av såväl målsägande som tilltalad, liava upptagits i kol. 12—16.

’) Härav skulle 6 fått fullföljas jämväl av målsägande.

*) » » 6 » > * > ».

4) Detta mål skulle » » » » » .

6) Några av de i kol. 23 upptagna målen hava sannolikt varit av den beskaffenhet, att de bort upptagas

6) I denna summa ingår ett avsevärt antal mål (omkring 10 % av samtliga kriminella besvärsmål),

för vilket målsägande yrkat ansvar eller tilltalad fällts till böter, varit av den art, att målen enligt bestäm
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

71

Bilaga E.

stämmelserna om avskärande av vissa mindre brottmål från fullföljd till högsta

av högsta domstolen och däri utslag givits före årsskiftet. Grundad på inkomna

1913 enligt formulär 14.

! 12

1 3

14 |

15 [

16

17

18

i»

20

21

22

23

24

25

26

27

2$

förslag alltjämt fått fullföljas

Därav av H. D.

Enligt

1907

års

förslag

från

full-

följd

av-

skurna

högst

Därav av H. D.

av den tilltalade, enär

Summa

från

full-

följd

frihets.

fängelse

ingått i

summan av böter

och skadestånd

varje-

oj

upp-

tagna

till

prövn.

åter-

för-

visade

fast-

ställ-

da

änd-

ej

upp-

tagna

till

prövn.

åter-

för-

visade

fast-

ställ-

da

änd-

Summa

mål

straff

etc.

ådömts

straff-

skalan

(bötes-

mål)

utgjort

1,000-

1,500

kr.

över*

stigit

1,500

kr.

målsed

varit

ålagd

eljest

icke av- skurna

rade

rada

—

—

—

—

i

15

1

—

—

1

9

6

1

7

1

—

4

2

i

22

1

4

-

4

2

_

l

1

—

—

—

—

—

39

3

1

30

5

53?

5

1

44

3

92

’) 7

8) 15

_

i

*1 1

—

28

1

1

19

7

8?

—

—

4

4

36

112

57

—

—

18

3

248

31

1

187

29

86?

10

1

65

10

334

119

72

—

i

19

fi)3

332

35

3

246

48

°) 158

18

2

118

20

490

7

10

—

—

1

1

13

2

35

96

53

—

—

i

246

16

9

i

4

—

48

—

—

—

—

—

—

—

—

—

i kol. 11 eller 17.

beträffande vilka det av de avlämnade statistiska uppgifterna ej kunnat med säkerhet inhämtas, huruvida brott

melserna i 1907 års kungl proposition skolat avskäras från fullföljd.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

Bilaga F.

De under 1910 avgjorda revisionsmålen hade krävt följande tid

Antal

%

från underrättens utslag till hov- rättens dom:

mindre än 6 månader ...............

43

6.8

6—9 månader .........................

70

11.1

9—12 » ...........................

145

23.0

1-1V* Är ..............................

296

46.9

1 7»—2 » ..............................

69

10.9

mera än 2 år ...........................

8

1.8

Summa

631

lOO.o

från hovrättens till Kungl. Maj ds

dom:

mindre än 6 månader ...............

5

0.8

6—9 månader...........................

28

4.4

9—12 » ...........................

29

4.6

1—1 Vt år ..............................

50

7.9

1 V«—2 » ..............................

108

17.0

2—2 V. » ..............................

2 7»—3 » .............................

176

27.7

152

24.0

3—4 » ......................*........

69

10.9

mera än 4 år ...........................

17

2.7

Summa

634

lOO.o

från underrättens utslag till

Kungl. Majis dom:

mindre än 1 år ........................

8

1.8

1—17» år ..............................

36

5.7

17.-2 » .............................

27

4.3

2-2 7» » ..............................

58

9.2

2 7.-3 » ..............................

82

13.0

3—3 7. » ..............................

134

21.2

3 7»—4 » ..............................

142

22.5

4—5 * ..............................

106

16.8

5—6 » ..............................

27

4.3

mera än 6 år ...........................

11

1.7

Summa

^ mi

631 lOO.o

mindre än 1 år — 40-9 %

mera än 1 år = 59. l %

mindre än 1 år = 9.3 %

1— 2 år = 24.9 %

2— 3 år = 61. T %

J mera än 3 år = 13.a %

mindre än 2 år

= 34.7 X

[mera än 2 år

= 65.8 %

mindre än 2 år = 11.8 %

2—3 år = 22.* %

j-3—4 år = 43.7 %

meru än 4 år = 22.8 %

I mi

mindre än 3 år

= 33.5 %

I mera än 3 år

| =66.5 %

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

73

Bilaga G.

Av de under 1912 avgjorda 615 revisionsmålen voro 344 konforma,

214 difforma, 57 av annan art (därav 29 deserta, återstoden sådana, i

vilka hovrätt ej prövat fullföljd talan, dömt såsom första instans etc.).

Fastställda

Ändrade j

Beträffande de 344 konforma målen hade

nedre revisionen yrkat fastställelse i 295, vilket bifölls i...............

272

1

medan ändring skedde i

—

23

» » » ändring i 49; av dessa fastställdes ............

16

—

ändring skedde i..................

—

33

Summa

288

56

Beträffande de 214 difforma målen hade

nedre revisionen yrkat fastställelse i 162, vilket bifölls i ...............

135

—

medan ändring skedde i

—

27

» > » ändring i 52; av dessa fastställdes ............

9

—

ändring skedde i..................

—

43

Summa

144

70

Under åren 1887—1905 avgjordes i högsta domstolen:

A) 10,822 mål, i vilka underrätt och hovrätt stannat i samma slut.

I 9,541 (88.2 X) av dessa blevo domstolarnas beslut av högsta

domstolen fastställda.

I 1,281 (11.8 X) blevo domstolarnas beslut av högsta domstolen

ändrade.

B) 6,415 mål, i vilka underrätt ock hovrätt stannat i skilda slut.

I 4,807 (74.9 X) av dessa blev hovrättens utslag av högsta domstolen

fastställt.

I 1,608 (25.1 X) blev hovrättens utslag av högsta domstolen ändrat.

Dessa siffror avse samtliga mål, civila och kriminella. Under

samma tid ändrades hovrättens utslag i

1,043 fall (28.1 X) av 3,711 difforma civila mål;

696 fall (12.5 X) av 5,546 konforma civila mål.

(Beräkningen grundad på statistiska uppgifter i justitieombudsmannens

ämbetsberättelse 1907.)

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 34 käft. (Nr 64.) 10

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1914 B:22 Utlåtande, i anledning av väckt motion om ändring i 17, 26, 34 och 103 §§ regeringsformen samt 43 § riksdagsordningen. s. 4 i texten