Sök i Ratio Lex

Angående höjning av pensionsunderlaget för provinsialläkare

1914-05-01 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1914 B:68, Angående höjning av pensionsunderlaget för provinsialläkare

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

1

Nr 68.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående

höjning av pensionsunderlaget för provinsialläkare; given

Stockholms slott den 1 maj 1914.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att besluta sådant tillägg till den av 1911 års riksdag fastställda

avlöningsstat för förste provinsialläkare och provinsialläkare, att såsom

pensionsunderlag för provinsialläkare skall gälla ett belopp av 3,500 kronor

med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten upptagna

ålderstilläggen.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

Oscar von Sydow.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 38 käft. fNr 68.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

Höjning av

pensionsunderlaget

för provinsialläkare

m. m.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Rungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 1 maj 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Provinsialläkare åtnjöt, innan den år 1911 fastställda avlöningsstaten

trätt i kraft, i regel eu begynnelseavlöning av 3,250 kronor, varjämte

han under vissa förutsättningar ägde uppbära extra lönetillägg med 12

procent å avlöningen eller 390 kronor. Sammanlagda begynnelseavlöningen

utgjorde således 3,640 kronor. Genom nyssberörda lönereglering

av är 1911 erhöllo provinsialläkarna en begynnelseavlöning av

4,000 kronor, varav 3,000 kronor utgöra lön och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar.

Till lönen kunna komma två ålderstillägg, vartdera

å 500 kronor, efter 5 respektive 10 år i stället för såsom dittills 10

och 15 år. Emellertid blev provinsialläkare, som ingick på ny stat,

förpliktad att erlägga pensionsavgift, uppgående för den, som uppbär

begyDnelseavlöning, till 120 kronor och för den, som intjänat båda

ålderstilläggen, till 160 kronor. Den behållna begynnelseavlöningen

belöper sig alltså till 3,880 kronor och den behållna slutavlöningen till

4,840 kronor, och den verkliga löneförbättringen inskränker sig till 240

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

respektive 200 kronor, varjämte, såsom nämnt, ålderstilläggen inträda

tidigare. Någon höjning av pensionen, som alltsedan år 1884 utgjort

4,000 kronor, ifrågakom icke.

I samband med den nja avlöningsstatens fastställande utfärdades

den 22 juni 1911 lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11

oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, varigenom

förordnades, att rätt för provinsialläkare att komma i åtnjutande

av hel pension inträder vid sextiotvå levnads- och tjugu tjänstår.

I en till Kungl. Maj:t ställd, av medicinalstyrelsen med underdånig

skrivelse den 7 februari 1913 överlämnad skrift bär nu svenska provinsialläkarföreningen

anhållit om förbättring av provinsialläkarnas pensionsförhållanden

och därvid tillika berört de extra provinsialläkarnas

ställning i samma avseende.

Föreningen framåller till en början, att provinsialläkarkårens medlemmar

leva under allt annat än gynnsamma ekonomiska förhållanden, detta

beroende huvudsakligen på tvenne omständigheter, nämligen den svenska

läkarens enastående grundliga och dyrbara utbildning med därav betingade

långa studietid samt den gällande läkartaxan, som i prisbillighet

knappast torde äga sitt motstycke i något annat kulturland.

De långvariga studierna samt läkarens arbete göra förvärvstiden

kort, och under denna måste de i allmänhet betydliga studieskulderna

amorteras, vartill ofta åtgår snart sagt hela den tjänstbara

åldern. Allmänheten har, säger föreningen vidare, en alldeles falsk

föreställning om läkarkårens — särskilt provinsialläkarkårens — genomsnittliga

ställning i ekonomiskt avseende just på grund därav, att den

bortser från deSsa dryga amorteringar. Att den ekonomiska ställningen

inom kåren över huvud taget är otillfredsställande, hava för övrigt

direkta undersökningar såväl av de levandes ekonomi som av dödsboens

tillgångar givit vid handen. Detta bevisas ock därav, tillägger föreningen,

att provinsialläkarna åter och åter måste genom insamlingar

bidraga till underhåll av avlidna kamraters nödställda efterlevande änkor

och barn.

Föreningen erinrar därefter, att den genom 1911 års omreglering

vunna löneförbättringen begränsar sig till 200 kronor för år, men påpekar

tillika, att en minskning i de fasta inkomsterna inträtt därigenom, att

besiktningen av minderåriga, vilken förut verkställts av provinsialläkare,

numera uppdragits åt förste provinsialläkarna. Detta kan betyda

en minskad inkomst av något hundratal kronor.

Framställning

av

svenska provinsialläkarföreningen
-

Höjning av

pensionsnnderlaget

för

provinsialläkare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

En underdånig anhållan om bättre lönevillkor, säger föreningen,

har därför inom kåren varit ifrågasatt, helst sedan förslaget om taxeförhöjning

föll. Emellertid bereder pensionsfrågan provinsialläkarna för

närvarande de största bekymren, varför den föreliggande framställningen

allenast berör denna fråga.

På sätt ovan framhållits, fortsätter föreningen, är en provinsialläkare

i allmänhet icke i stånd att avsätta medel för ålderdomens dagar,

utan är han för sitt uppehälle därunder uteslutande hänvisad till den

med tjänsten förenade pensionen. Föreningen finner det också tydligt,

att läkaren ej kan göra sig räkning på att kunna efter erhållet avsked

med pension bereda sig extra inkomst genom fortsatt läkarpraktik, enär

— frånsett andra omständigheter, som lägga hinder i vägen härför —

åldern och behovet av vila i de flesta fall torde göra läkaren oförmögen

att fortsätta sin verksamhet som läkare eller skaffa sig andra biinkomster.

Att en någorlunda tillräckligt tilltagen pension sålunda är synnerligen

välbehövlig såväl för de tidigt utslitna provinsialläkarna som för

deras efterlevande, anser föreningen ej vidare behöva motiveras. Föreningen

betecknar i detta sammanhang såsom en allmän missuppfattning,

att provinsialläkarna äro särskilt gynnsamt ställda i pensionshänseende,

och anser för sin del, att förhållandet, åtminstone numera, i själva

verket är det rakt motsatta. Denna sin mening grundar föreningen

därpå, att man vid beräknandet av pensionsunderlaget för provinsialläkarna

ej medtagit ett värde, motsvarande deras inkomst av praktik,

i lönebeloppet. Om detta gjorts, hade man fått ett betydligt större

pensionsunderlag och således även större pension. Till detta förhållande

togs, tillägger föreningen, också hänsyn, då de hittills gällande pensionsbestämmelserna

för provinsialläkare den 10 juli 1884 utfärdades.

Det lär jämväl, fortsätter föreningen, av föredragande departementschefens

yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1911 vid

lönefrågans behandling, få anses framgå, att provinsialläkarens inkomster

av praktik fortfarande såsom hittills betraktas, ej endast såsom

läkarens privata inkomst vid sidan av tjänsten, ulan såsom en del, och

för övrigt en ansenlig del, av hans avlöningsförmåner i och för

tjänsten; och det torde följaktligen alltfort ej kunna anses annat än

billigt, att vid bestämmandet av pensionens belopp tages viss hänsyn

jämväl till hans berörda inkomster av praktik och ej endast, såsom för

närvarande är fallet, till hans lön i egentlig mening. Giltigheten av

detta resonemang finner föreningen långt ifrån förringas av det förhållande,

att någon nämnvärd förhöjning av taxan, såsom ställts i utsikt,

ej kom till stånd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

Ett ytterligare stöd för den föreliggande framställningen är, säger

föreningen, att tjänstemän, som förr ställts i ungefär samma nivå som

provinsialläkarna, såsom vissa landsstatstjänstemän, häradshövdingar,

lektorer m. fl., i grund och botten ansenligt distanserat provinsialläkarna

i pensionshänseende, likasom de förras ekonomiska ställning i allmänhet

undan för undan förbättrats, medan provinsialläkarkåren sedan lång

tid tillbaka står på ungefär samma punkt, ett förhållande som — på

sätt ovan nämnts — icke nämnvärt förändrats genom den genomförda

löneregleringen.

Slutligen, yttrar föreningen, är att märka, att då den pension, som

tjänsteinnehavaren själv äger bekomma, tjänar som norm för änkepensionen,

denna senare också är relativt liten för provinsialläkarnas änkor

och efterlevande minderåriga barn. Ja, under de senare åren hava

tjänstemän, som förut i detta hänseende voro likställda med provinsialläkarna,

ernått vida bättre villkor än dessa.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föreningen, att

Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för höjande av provinsialläkarnas

pension till samma belopp som häradshövdingpensionen eller 5,000

kronor, ett belopp, som med hänsyn till numera rådande förhållanden

måste, enligt föreningens förmenande, anses skäligt.

Föreningen övergår härefter till de enligt föreningens åsikt under

övergången till den nya lönestaten rådande mera tillfälliga missförhållanden

och uttalar sig därvid om de med nu gällande pensionsbe
stämmelser

förenade olägenheterna för de vid jämförelsevis framskriden

ålder utnämnda provinsialläkarna.

Av nu befiutliga ordinarie provinsialläkare kunna, säger föreningen, Medgivande

tvenne icke komma i åtnjutande av några som helst pensionsförmåner, tUr8at|^“

emedan de vid fjdlda 62 år, då de måste avgå från sina tjänster, ej räkningen

hava nått mer än något över 8 år i statens tjänst, varjämte 28 pro- m'' mvinsialläkare

komma att erhålla endast s. k. avkortad pension.

Dessa provinsialläkare hava i egenskap av extra provinsialläkare

eller stadsläkare fullgjort, de förra fullkomligt samma, de senare i vissa

avseenden lika tjänståligganden som provinsialläkare. Av de båda förstnämnda

läkarna har den ene genom sin befordran till provinsialläkare

t. o. m. kommit i ett ogynnsammare läge, än om han kvarstått såsom extra

provinsialläkare, i vilket fall han skulle hava kommit i åtnjutande av

den pension av 1,500 kronor för extra provinsialläkare, som i kungl.

kungörelsen den 30 december 1911 omförmäles.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kung1, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

Medicinal
styrelsen.

Höjning av

pensionaunderlaget

för provinsialläkare.

Det kan väl knappast påstås, fortsätter föreningen, att de provinsialläkare,

som komma att erhålla den lägsta avkortade pensionen 1,750

kronor, därmed vid uppnådd pensionsålder erhållit ett skäligt vederlag

för det viktiga och utslitande arbete, de nedlagt i det allmännas tjänst.

Ej utan skäl kunna de åberopa sig därpå, att 15 till 16 års arbete

såsom extra provinsialläkare, stadsläkare eller i liknande läkarbefattning

ej borde värderas lägre än de jämförelsevis få år, som de, på

grund av ogynnsamma befordringsförhållanden, kunnat före pensionsåldern

tjänstgöra såsom provinsialläkare. Härtill kommer, att även

under deras tjänstgöring såsom extra provinsialläkare deras förvärvsmöjligheter

begränsats av förutnämnda synnerligen låga taxa. I varje

fall synes det föreningen billigt, om ifrågavarande tjänstgöring såsom

extra provinsialläkare eller stadsläkare finge åtminstone i någon mån

räknas en provinsialläkare till godo vid tjänstårsberäkning för pension.

Föreningen hemställer därför, att Kungl. Maj: t måtte avlåta nådig

proposition till riksdagen därom, att såsom övergångsform vid nuvarande

provinsialläkares pensionering må medgivas dem antingen att få i pensionshänseende

räkna sig till godo 5 är av deras föregående tjänstgöring

såsom extra provinsialläkare eller stadsläkare eller att, i likhet med

förste provinsialläkare och extra provinsialläkare, få kvarstå i tjänsten

till fyllda 65 levnadsår.

Föreningen har därjämte gjort framställning om förbättring av de

extra provinsialläkarnas pensionsförkållanden. Då jag i anledning härav

kommer att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att föranstalta om

viss utredning, ingår jag ej för närvarande på framställningen i denna

del liksom ej heller på däröver avgivna utlåtanden.

Medicinalstyrelsen anför i sitt ovannämnda underdåniga utlåtande,

att det enligt styrelsens förmenande utan tvivel måste medgivas, att

den lönereglering, som år 1911 åvägabringades, medförde en föga

avsevärd förhöjning av löneförmånerna. Styrelsen erinrar dock därvid,

att ålderstilläggen — vartdera å 500 kronor — numera utfalla fem år tidigare

än tillförene, vilket måste anses som en ej obetydlig förbättring.

Ävenledes påpekar styrelsen, att det icke är fullt riktigt vad sökandena

anfört därom, »att besiktningen av minderåriga, vilken förut verkställts

av provinsialläkare, numera uppdragits åt förste provinsialläkarna».

Nu som förut ankommer det nämligen på Kungl. Maj:ts befallningshavande

att förordna besiktningsläkare, och från erhållande av sådant

förordnande äro provinsialläkarna icke helt uteslutna.

Emellertid förhåller det sig för visso så, fortsätter styrelsen, att

löneförmånerna kunnat föreslås till så låga belopp som skett, emedan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

förböjning väntades av vissa arvoden i den för provinsialläkare med

flera fastställda taxa. Då de föreslagna arvodesförhöjningarna i taxan

icke biföllos, kvarstodo de låga löneförmånerna utan vederlag av förbättringar

i taxan.

Vid sådant förhållande finner styrelsen den föreliggande framställningen

i nu ifrågavarande avseende icke sakna fog för sig.

Svårligen kan emellertid, enligt styrelsens uppfattning, redan nu

föreslås en ny lönereglering. Men om man också icke kan inlåta sig

på en mera genomgripande förändring av den nyligen fastställda lönestaten,

synes det styrelsen, som om hinder ej borde finnas för ytterligare

förbättring av ålderstilläggen. På grund av ogynnsamma befordringsförhållanden,

särskilt under senaste årtiondena/ har, säger föreningen,

provinsialläkartjänst i allmänhet uppnåtts först vid ganska hög

levnadsålder, och då provinsialläkare numera är skyldig att avgå vid

62 års ålder, blir förvärvstiden såsom provinsialläkare, även om dessa

läkare i regel hinna intjäna de två ålderstilläggen, synnerligen kort.

Såsom provinsialläkarföreningen visat, komma blott alltför ofta innehavare

av provinsialläkartjänst att avgå med avkortad pension.

_ Berörda missförhållanden anser styrelsen åtminstone delvis kunna

avhjälpas, därest provinsialläkaren tillförsäkrades rätt att å lönen beräkna

ytterligare ett tredje ålderstillägg med 500 kronor, efter 15 års

tjänst såsom provinsialläkare. Tre ålderstillägg å statstjänst är icke

något förut okänt i svensk statsförvaltning. Enligt nya lönestaten för

de centrala ämbetsverken tillkomma sålunda första gradens tjänstemän

tre ålderstillägg. Finge provinsialläkare åtnjuta tre ålderstillägg, vart

och ett med 500 kronor, skulle högsta pensionsunderlaget bliva i motsvarande

mån höjt, visserligen icke till mera än 4,500 kronor, under

det att provinsialläkarföreningen, som ovan anförts, ifrågasätter 5,000

kronor, men å andra sidan skulle provinsialläkarna uppnå högre inkomster

under de sista åren av sin tjänstetid.

Huru stort belopp, som skulle av statsverket krävas för ytterligare

ett ålderstillägg för provinsialläkare, anser styrelsen icke kunna på förhand

exakt beräknas. Enligt vad styrelsen meddelar, skulle emellertid

år 1914 ett tjugutal provinsialläkare äga rätt till ett tredje ålderstillägg.

Då särskilt med hänsjm till den korta förvärvstiden för provinsialläkare

och den låga taxan en förbättring av provinsialläkarnas ekonomiska

ställning utan tvivel behöves, föreslår medicinalstyrelsen, att ett

tredje ålderstillägg beredes provinsialläkarna, därvid de skulle erhålla

ett högsta pensionsunderlag av 4,500 kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Medgivande

i fråga om

tjänstårsberäkningen

m. m.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 68.

Beträffande framställningen att såsom övergångsform vid nuvarande

provinsialläkares pensionering måtte medgivas dem antingen att i pensionshänseende

få räkna sig till godo fem år av föregående tjänstgöring

såsom extra provinsialläkare eller stadsläkare eller att i likhet med

förste provinsialläkare och extra provinsialläkare få kvarstå i tjänsten

till fyllda 65 levnadsår, erinrar medicinalstyrelsen om sitt i underdånigt

utlåtande den 25 maj 1910 över provinsialläkarkommittens betänkande

framställda förslag till övergångsbestämmelser,. nämligen dels

att varje läkare, som vid tidpunkten för extra provinsialläkarnas pensionskassas

trädande i verksamhet är eller varit extra provinsialläkare

och vid samma tidpunkt överskridit 41 levnadsår, skulle medgivas rätt

att efter befordran till förste provinsialläkar- eller provinsialläkartjänst,

såsom till statspension berättigande, enligt angiven progressiv skala

tillgodoräkna sig visst antal års tjänstgöring såsom extra provinsialläkare,

dels att läkare, som befordrades till provinsialläkare, skulle av

föregången tjänstgöring såsom extra provinsialläkare eller stadsläkare,

köpings- eller municipalläkare få tillgodoräkna sig fem år såsom till

statspension berättigande tjänstår.

Ovannämnda förslag, som gjordes under förutsättning, att för provinsialläkarpension

skulle, såsom i 1907 års pensionslag var bestämt, fordras

27 år i statens tjänst, vann emellertid icke statsmakternas bifall, i det

att, på sätt ovan angivits, genom lag den 22 juni 1911, bland annat,

förordnades, att rätt att komma i åtnjutande av hel pension för provinsialläkare

inträder vid 20 tjänstår. Ehuruväl härigenom provinsialläkarnas

ställning i pensionshänseende betydligt förbättrades, kvarstår

dock ännu, påpekar styrelsen, det missförhållandet, att ett avsevärt

antal av de nuvarande provinsialläkarna äro i så ogynnsam belägenhet,

att de vid uppnådd pensionsålder komme att avgå från sin tjänst med

avkortad pension.

Då medicinalstyrelsen icke anser sig nu kunna återkomma med sitt

ovannämnda förslag om rätt för provinsialläkare att få av förutgången

tjänstgöring såsom extra provinsialläkare beräkna för statspension

visst antal tjänstår, finner styrelsen — därest man icke skulle höja

pensionsåldern i allmänhet för provinsialläkare till 65 år, vilket styrelsen,

av hänsyn till vikten av att provinsialläkarna böra vara vid goda

kroppskrafter, icke anser sig kunna förorda — ingen annan utväg att

avhjälpa i berörda hänseende förefintliga missförhållanden, än att under

nuvarande övergångsskede fråga om pensionsrätt för provinsialläkare,

som före år 1912 varit extra provinsialläkare men som på grund av

ogynnsamma befordringsförhållanden uppnått provinsialläkartjänst först

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

9

vid så hög levnadsålder, att lian med gällande pensionsbestämmelser

skulle nödgas avgå med i allt för hög grad avkortad eller alldeles utan

pension, göres beroende av framställning till riksdagen i varje särskilt

fall.

Till följd av remiss har vidare statskontoret den 3 april 1913 av- statskontoret.

givit utlåtande över den föreliggande framställningen. Höjning aT

Vad då först beträffar provinsialläkarna, anser statskon!oret, att nuderia°et" åt

det, med hänsyn till vad i ärendet blivit meddelat och anfört, måste provinsiaimedgivas,

att fog icke saknas för begäran om förbättring av dessa lakaroläkares

såväl avlöning som pension.

Med anledning av medicinalstyrelsens ovan återgivna förslag härutinnan

erinrar statskontoret emellertid, hurusom, sedan fråga väckts om förhöjd

pension åt förste provinsialläkare, som tillika äro provinsialläkare, samt

statskontoret i häröver avgivet underdånigt utlåtande föreslagit, att

sådan förhöjning borde åvägabringas genom viss angiven ändring av

avlöningsstaten, Kungl. Maj:t funnit, att man icke gärna borde ändra

lönesatserna i en stat, som fastställts för allenast två år sedan, samt

därför i proposition (nr 76), som jämväl bifallits, i stället föreslagit

1913 års riksdag att besluta sådant tillägg till avlöningsstaten, att

såsom pensionsunderlag för sådan förste provinsialläkare skulle fastställas

ett belopp av 4,000 kronor med förhöjning i förekommande fall

av de i avlöningsstaten upptagna ålderstilläggen, varigenom det högsta

pensionsunderlaget skulle liksom för förste provinsialläkare, som icke

tillika är provinsialläkare, komma att utgöra 5,000 kronor.

Redan på grund av vad sålunda förekommit synes det statskontoret,

som om medicinalstyrelsens förberörda förslag icke skulle kunna

läggas till grund för en framställning i ämnet till riksdagen. Mot

nämnda förslag torde dessutom enligt statskontorets mening kunna

göras den erinran, att detsamma med hänsyn till den höga åldern för

utnämning till provinsialläkare icke är ägnat att förbättra ställningen

för en hel del av nuvarande provinsialläkare. Vill man genom en lönereglering

åstadkomma en allmän förbättring av provinsialläkarnas pensionering,

anser statskontoret därför detta i stället böra ske genom höjning

av begynnelselönen från 3,000 kronor till 3,500 kronor.

Skall emellertid, såsom i provinsialläkarföreningens framställning

åsyftas, en förbättrad pensionering av provinsialläkarna redan nu kunna

åvägabringas, finner statskontoret detta böra ske på enahanda sätt,

som i fråga om vissa förste provinsialläkare föreslagits i ovan omförmälda

proposition. Statskontoret, som i avseende å beloppet av penBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 88 käft. (Nr 68.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 68.

sionsförbättringen ansluter sig till medicinalstyrelsens förslag, förordar

därför, att bos riksdagen göres framställning om godkännande av sådant

tillägg till gällande avlöningsstat, att såsom pensionsunderlag för

provinsialläkare fastställes ett belopp av 3,500 kronor med förhöjning

i förekommande fall av de i avlöningsstaten upptagna ålderstillägg.

Högsta pensionsunderlaget för provinsialläkare skulle därigenom höjas

från 4,000 kronor till 4,500 kronor.

Meiigivands Vad därefter beträffar i provinsialläkarföreningens framställning

i fråga om föreslagna undantagsbestämmelser för pensionering av nuvarande problrSknfngen

vinsialläkare, erinrar statskontoret, att vid provinsialläkarväsendets omm.

m. reglering år 1911 den för hel pension föreskrivna tjänståldern sänkts

från 27 till 20 år. Att därjämte i denna exeptionellt låga tjänstålder

skulle få inräknas visst antal år, tillbragta såsom extra provinsialläkare

eller stadsläkare, kan statskontoret för sin del icke tillstyrka.

Icke heller anser statskontoret det vara tillrådligt att såsom allmän

regel medgiva, att tidpunkten för nuvarande provinsialläkares avgång

från tjänsten skall framskjutas från uppnådda 62 till uppnådda 65 levnadsår.

Enligt vad handlingarna giva vid handen, kunna visserligen

åtskilliga nuvarande provinsialläkare vid uppnående av avgångsåldern

icke räkna det antal tjänstår, som erfordras för hel pension, utan torde

nödgas avgå med avkortad pension; men sådant inträffar inom alla

tjänstemannagrupper och torde enligt statskontorets mening i och för

sig icke böra föranleda till annan åtgärd, än att, om eljest förutsättningarna

därför äro för handen, anstånd med avgång må kunna efter

prövning i varje särskilt fall medgivas.

Förnyad Slutligen har svenska provinsialläkarföreningen i anledning av

framställning medicinalstyrelsens och statskontorets ovannämnda utlåtanden inkommit

från svenska ,, . / , ......

provinsial- med ytterligare eu skritt i amnet.

läkar före- f denna skrift uttalar föreningen först och främst angående det av

ningtn medicinalstyrelsen ifrågasatta tredje ålderstillägget, att till följd av den

höga åldern vid utnämning till provinsialläkare skulle många vara helt

uteslutna från nämnda tillägg och således ej heller erhålla någon pensionsförhöjning

samt de övriga intjäna ålderstillägget så kort tid före

pensionsålderns inträde, att detsamma knappast finge annan betydelse

än att åstadkomma eu höjning av pensionsunderlaget. Föreningen föredrager

därför statskontorets förslag framför medicinalstyrelsens.

Föreningen anför vidare, att den för provinsialläkarna för pensions

erhållande stadgade, jämförelsevis låga levnadsåldern utgör ett

väsentligt hinder för ernåendet av den åstundado pensionsförhöjningen,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

och föreningen ifrågasätter, huruvida det allmännas intresse av en tillfredsställande

läkarvård verkligen skulle trädas för nära genom pensionsålderns

framflyttande för provinsialläkarna till 65 levnads- och 23 tjänstår,

såsom för förste provinsialläkare föreskrivits. Såsom stöd för denna

uppfattning framhåller föreningen, att distrikten minskats genom inrättande

av nya distrikt, att förbättringen av kommunikationerna väsentligt

underlättat tjänstutövningen och att medellivslängden alltjämt

ökas. Därjämte erinras, att pensionsåldern för hospitals- och asylläkare,

vilka förut ansetts böra likställas med provinsialläkare, höjts till 65 levnadsår.

Å andra sidan finner föreningen denna låga pensionsålder vara

en förmån, som provinsialläkarna ej skäligen kunna anses skyldiga att

utan vederlag avstå.

Föreningen ändrar därför sin förut gjorda framställning härutinnan

sålunda, att föreningen hemställer, att, mot det att pensionsåldern för

provinsialläkare höjes till 65 levnads- och 23 tjänstår, för dem fastställes

ett särskilt pensionsunderlag å 4,000 kronor med förhöjning i

förekommande fall av de i lönestaten upptagna ålderstilläggen.

Under förutsättning av bifall till denna hemställan har föreningen

frånträtt sin förut gjorda framställning om den övergångsbestämmelsen,

att nuvarande provinsialläkare skulle i pensionshänseende få tillgodoräkna

sig fem års tjänstgöring såsom extra provinsialläkare, men anhåller

däremot, att såsom övergångsbestämmelse måtte stadgas rätt för

äldre provinsialläkare att erhålla pension vid 20 tjänstår och 65 levnadsår.

I övriga delar vidhåller föreningen sin förut gjorda framställning.

Med avseende å de ordinarie provinsialläkarna har svenska provinsialläkarföreningen

sålunda, på sätt av det ovan anförda framgår,

ursprungligen hemställt dels om höjning av pensionsunderlaget till

5,000 kronor och dels, såsom övergångsbestämmelse, om rätt för provinsialläkare

att tillgodoräkna sig 5 tjänstår såsom extra provinsialläkare

eller stadsläkare, eventuellt höjning av pensionsåldern till 65 levnads-

och 23 tjänstår, vilka yrkanden sedermera ändrats till att gälla

ett till högst 5,000 kronor ökat pensionsunderlag och därjämte till 65 levnads-

och 23 tjänstår ökad pensionsålder samt, såsom övergångsbestämmelse,

rätt i vissa fall till pension vid 65 levnads- och 20 tjänstår.

Yad då först beträffar framställningen om ökat pensionsunderlag och

föreningens i sammanhang därmed uttalade uppfattning om det mindre

tillfredsställande resultatet av 1911 års reglering av provinsialläkarnas

löne- och pensionsförhållcmden, hava såväl medicinalstyrelsen som stats
-

Departements
chefen
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 68.

kontoret såsom sin mening framhållit, att fog icke saknas för föreningens

önskemål om förbättring i dessa avseenden. På sätt medicinalstyrelsen

påpekat, utgick man nämligen vid förenämnda reglering, såsom

föredragande departementschefen jämväl anförde till statsrådsprotokollet

den 13 januari 1911, därifrån, att den föreslagna, jämförelsevis

ringa löneförbättringen skalle kompletteras med lämplig förhöjning av

läkartaxan. Denna förhöjning uteblev emellertid, och torde detta vara

huvudskälet för den gjorda framställningen. För min del kan jag ej

heller finna annat, än att vägande skäl tala för en höjning av provinsialläkarnas

pensionsunderlag. Väl torde det understundom inträffa, att provinsialläkarna

även med gällande taxa kunna förskaffa sig en ganska

betydande inkomst. Som regel lära dock dessa tjänsteläkares inkomster

hålla sig vid jämförelsevis blygsamma belopp, särskilt då man tager

i betraktande den för läkarna långvariga och dyrbara utbildningen,

vilken i allmänhet kräver skuldsättning. Det kan därför knappast förutsättas,

att provinsialläkarna mera allmänt skola kunna göra besparingar i

den omfattning, att de på sin ålderdom av dessa besparingar skola

kunna erhålla behövlig fyllnad i det nuvarande pensionsbeloppet. År

inkomsten av praktiken således i regel för ringa för att medgiva kapitalbildning

och därigenom bidraga till provinsialläkarnas livsuppehälle

efter avskedstagandet, kan det å andra sidan ej förnekas, att den under

verksamhetstiden utgör en så avsevärd del av deras inkomst, att därförutan

säkerligen högre avlöning skulle krävas för denna kår. Det

torde då ej vara obefogat att vid pensionsunderlagets bestämmande

taga större hänsyn till praktikens avkastning, än som må anses hava

skett för närvarande.

Om således det får anses klart, att någon ökning i provinsialläkarnas

pensionsunderlag bör ske, gäller frågan, i vilken omfattning och

på vad sätt detta bör äga rum. Till en början vill jag här betona, att

någon höjning av pensionsåldern till 65 år, såsom föreningen ifrågasatt

för att ur ekonomisk synpunkt underlätta pensionsförhöjningen, icke

torde böra ifrågasättas. Pensionsåldern har nämligen för provinsialläkarna

satts till 62 år med hänsyn till de krav på obrutna kroppskrafter,

provinsialläkartjänsten ställer på sin innehavare. De skäl, föreningen

anfört för jämkning häri, synas mig icke tillräckligt vägande. Vad

därefter beträffar det belopp, varmed pensionen skulle höjas, hava

såväl medicinalstyrelsen som statskontoret ansett 500 kronor vara lämpligt.

Föreningen har föreslagit en höjning med 1,000 kronor, kombinerad

med pensionsålderns höjning, varigenom merkostnaden åtminstone

till eu viss grad skulle uppvägas. Då jag ej ansett någon stegring i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

pensionsåldern böra ske, torde man även böra stanna vid den ökning

av pensionsunderlaget, som medicinalstyrelsen och statskontoret föreslagit.

Beträffande sättet för åstadkommande av denna böjning har medicinalstyrelsen

förmenat, att den borde ske genom införande av ytterligare

ett ålderstillägg å lönen, under det att statskontoret ansett, att

enahanda förfaringssätt borde komma till användning som vid den av

1913 års riksdag bifallna höjningen av pensionsunderlaget för förste

provinsialläkare, vilka tillika äro provinsialläkare. Föreningen har själv

anslutit sig till statskontorets förslag. Den lämpligaste åtgärden synes

mig också vara att fastställa såsom pensionsunderlag ett belopp av 3,500

kronor med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten

upptagna ålderstilläggen.

Då förste provinsialläkarna samt de förste provinsialläkare, som

tillika äro provinsialläkare, såsom pensionsunderlag få beräkna ett belopp

av 4,000 kronor med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten

upptagna ålderstilläggen, torde ej heller med hänsyn till

proportionen mellan pensionsunderlaget för dessa tjänsteläkare och provinsialläkare

något vara att invända mot det föreslagna beloppet.

Vad därefter angår de av föreningen ursprungligen föreslagna åtgärderna

i ändamål att motverka, att pension till följd av sen utnämning

bliver i allt för hög grad avkortad, tillåter jag mig erinra, att

under den förberedande utredningen rörande det förslag till lönereglering

för provinsialläkarna, som förelädes 1911 års riksdag, yrkats,

att med hänsyn till den i allmänhet framskridna ålder, vid vilken provin

sialläkar tjänst erhölles, det borde medgivas, att såsom tjänstår för

provinsialläkare finge räknas visst antal år tillbragta i extra provinsialläkartjänst

eller stadsläkare’änst samt att, då detta yrkande, såsom innebärande

en avvikelse från den i 17 § av gällande pensionslag fastslagna

principen för tjänstårsberäkning i pensionshänseende, ansågs icke böra

bifallas, den för hel pension föreskrivna tjänståldern i stället sänktes

från 27 till 20 år. På enahanda grunder anser jag, att det av föreningen

nu begärda likartade medgivandet icke heller bör lämnas. På sätt medicinalstyrelsen

och statskontoret anfört, torde det därför vara ändamålsenligast,

att i förekommande fall, då så befinnes erforderligt, framställning

göres om anstånd med avgång från tjänsten eller om beviljande

av pension till högre belopp, än som enligt gällande bestämmelser

skulle utgå.

Med stöd av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 38 käft. (Nr 68.) 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

att besluta sådant tillägg till den av 1911 års

riksdag fastställda avlöningsstat för förste provinsialläkare

och provinsialläkare, att såsom pensionsunderlag

för provinsialläkare skall gälla ett belopp av 3,500

kronor med förhöjning i förekommande fall af de i

avlöningsstaten upptagna ålderstilläggen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnade, att

proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1914.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1914 B:18 Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna. s. 4 i texten