Angående höjning av pensionsunderlaget för provinsialläkare
1914-05-01 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1914 B:68, Angående höjning av pensionsunderlaget för provinsialläkare
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.
1
Nr 68.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
höjning av pensionsunderlaget för provinsialläkare; given
Stockholms slott den 1 maj 1914.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att besluta sådant tillägg till den av 1911 års riksdag fastställda
avlöningsstat för förste provinsialläkare och provinsialläkare, att såsom
pensionsunderlag för provinsialläkare skall gälla ett belopp av 3,500 kronor
med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten upptagna
ålderstilläggen.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
Oscar von Sydow.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 38 käft. fNr 68.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.
Höjning av
pensionsunderlaget
för provinsialläkare
m. m.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Rungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 1 maj 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
Provinsialläkare åtnjöt, innan den år 1911 fastställda avlöningsstaten
trätt i kraft, i regel eu begynnelseavlöning av 3,250 kronor, varjämte
han under vissa förutsättningar ägde uppbära extra lönetillägg med 12
procent å avlöningen eller 390 kronor. Sammanlagda begynnelseavlöningen
utgjorde således 3,640 kronor. Genom nyssberörda lönereglering
av är 1911 erhöllo provinsialläkarna en begynnelseavlöning av
4,000 kronor, varav 3,000 kronor utgöra lön och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar.
Till lönen kunna komma två ålderstillägg, vartdera
å 500 kronor, efter 5 respektive 10 år i stället för såsom dittills 10
och 15 år. Emellertid blev provinsialläkare, som ingick på ny stat,
förpliktad att erlägga pensionsavgift, uppgående för den, som uppbär
begyDnelseavlöning, till 120 kronor och för den, som intjänat båda
ålderstilläggen, till 160 kronor. Den behållna begynnelseavlöningen
belöper sig alltså till 3,880 kronor och den behållna slutavlöningen till
4,840 kronor, och den verkliga löneförbättringen inskränker sig till 240
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.
respektive 200 kronor, varjämte, såsom nämnt, ålderstilläggen inträda
tidigare. Någon höjning av pensionen, som alltsedan år 1884 utgjort
4,000 kronor, ifrågakom icke.
I samband med den nja avlöningsstatens fastställande utfärdades
den 22 juni 1911 lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11
oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, varigenom
förordnades, att rätt för provinsialläkare att komma i åtnjutande
av hel pension inträder vid sextiotvå levnads- och tjugu tjänstår.
I en till Kungl. Maj:t ställd, av medicinalstyrelsen med underdånig
skrivelse den 7 februari 1913 överlämnad skrift bär nu svenska provinsialläkarföreningen
anhållit om förbättring av provinsialläkarnas pensionsförhållanden
och därvid tillika berört de extra provinsialläkarnas
ställning i samma avseende.
Föreningen framåller till en början, att provinsialläkarkårens medlemmar
leva under allt annat än gynnsamma ekonomiska förhållanden, detta
beroende huvudsakligen på tvenne omständigheter, nämligen den svenska
läkarens enastående grundliga och dyrbara utbildning med därav betingade
långa studietid samt den gällande läkartaxan, som i prisbillighet
knappast torde äga sitt motstycke i något annat kulturland.
De långvariga studierna samt läkarens arbete göra förvärvstiden
kort, och under denna måste de i allmänhet betydliga studieskulderna
amorteras, vartill ofta åtgår snart sagt hela den tjänstbara
åldern. Allmänheten har, säger föreningen vidare, en alldeles falsk
föreställning om läkarkårens — särskilt provinsialläkarkårens — genomsnittliga
ställning i ekonomiskt avseende just på grund därav, att den
bortser från deSsa dryga amorteringar. Att den ekonomiska ställningen
inom kåren över huvud taget är otillfredsställande, hava för övrigt
direkta undersökningar såväl av de levandes ekonomi som av dödsboens
tillgångar givit vid handen. Detta bevisas ock därav, tillägger föreningen,
att provinsialläkarna åter och åter måste genom insamlingar
bidraga till underhåll av avlidna kamraters nödställda efterlevande änkor
och barn.
Föreningen erinrar därefter, att den genom 1911 års omreglering
vunna löneförbättringen begränsar sig till 200 kronor för år, men påpekar
tillika, att en minskning i de fasta inkomsterna inträtt därigenom, att
besiktningen av minderåriga, vilken förut verkställts av provinsialläkare,
numera uppdragits åt förste provinsialläkarna. Detta kan betyda
en minskad inkomst av något hundratal kronor.
Framställning
av
svenska provinsialläkarföreningen
-
Höjning av
pensionsnnderlaget
för
provinsialläkare.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.
En underdånig anhållan om bättre lönevillkor, säger föreningen,
har därför inom kåren varit ifrågasatt, helst sedan förslaget om taxeförhöjning
föll. Emellertid bereder pensionsfrågan provinsialläkarna för
närvarande de största bekymren, varför den föreliggande framställningen
allenast berör denna fråga.
På sätt ovan framhållits, fortsätter föreningen, är en provinsialläkare
i allmänhet icke i stånd att avsätta medel för ålderdomens dagar,
utan är han för sitt uppehälle därunder uteslutande hänvisad till den
med tjänsten förenade pensionen. Föreningen finner det också tydligt,
att läkaren ej kan göra sig räkning på att kunna efter erhållet avsked
med pension bereda sig extra inkomst genom fortsatt läkarpraktik, enär
— frånsett andra omständigheter, som lägga hinder i vägen härför —
åldern och behovet av vila i de flesta fall torde göra läkaren oförmögen
att fortsätta sin verksamhet som läkare eller skaffa sig andra biinkomster.
Att en någorlunda tillräckligt tilltagen pension sålunda är synnerligen
välbehövlig såväl för de tidigt utslitna provinsialläkarna som för
deras efterlevande, anser föreningen ej vidare behöva motiveras. Föreningen
betecknar i detta sammanhang såsom en allmän missuppfattning,
att provinsialläkarna äro särskilt gynnsamt ställda i pensionshänseende,
och anser för sin del, att förhållandet, åtminstone numera, i själva
verket är det rakt motsatta. Denna sin mening grundar föreningen
därpå, att man vid beräknandet av pensionsunderlaget för provinsialläkarna
ej medtagit ett värde, motsvarande deras inkomst av praktik,
i lönebeloppet. Om detta gjorts, hade man fått ett betydligt större
pensionsunderlag och således även större pension. Till detta förhållande
togs, tillägger föreningen, också hänsyn, då de hittills gällande pensionsbestämmelserna
för provinsialläkare den 10 juli 1884 utfärdades.
Det lär jämväl, fortsätter föreningen, av föredragande departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1911 vid
lönefrågans behandling, få anses framgå, att provinsialläkarens inkomster
av praktik fortfarande såsom hittills betraktas, ej endast såsom
läkarens privata inkomst vid sidan av tjänsten, ulan såsom en del, och
för övrigt en ansenlig del, av hans avlöningsförmåner i och för
tjänsten; och det torde följaktligen alltfort ej kunna anses annat än
billigt, att vid bestämmandet av pensionens belopp tages viss hänsyn
jämväl till hans berörda inkomster av praktik och ej endast, såsom för
närvarande är fallet, till hans lön i egentlig mening. Giltigheten av
detta resonemang finner föreningen långt ifrån förringas av det förhållande,
att någon nämnvärd förhöjning av taxan, såsom ställts i utsikt,
ej kom till stånd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.
Ett ytterligare stöd för den föreliggande framställningen är, säger
föreningen, att tjänstemän, som förr ställts i ungefär samma nivå som
provinsialläkarna, såsom vissa landsstatstjänstemän, häradshövdingar,
lektorer m. fl., i grund och botten ansenligt distanserat provinsialläkarna
i pensionshänseende, likasom de förras ekonomiska ställning i allmänhet
undan för undan förbättrats, medan provinsialläkarkåren sedan lång
tid tillbaka står på ungefär samma punkt, ett förhållande som — på
sätt ovan nämnts — icke nämnvärt förändrats genom den genomförda
löneregleringen.
Slutligen, yttrar föreningen, är att märka, att då den pension, som
tjänsteinnehavaren själv äger bekomma, tjänar som norm för änkepensionen,
denna senare också är relativt liten för provinsialläkarnas änkor
och efterlevande minderåriga barn. Ja, under de senare åren hava
tjänstemän, som förut i detta hänseende voro likställda med provinsialläkarna,
ernått vida bättre villkor än dessa.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föreningen, att
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för höjande av provinsialläkarnas
pension till samma belopp som häradshövdingpensionen eller 5,000
kronor, ett belopp, som med hänsyn till numera rådande förhållanden
måste, enligt föreningens förmenande, anses skäligt.
Föreningen övergår härefter till de enligt föreningens åsikt under
övergången till den nya lönestaten rådande mera tillfälliga missförhållanden
och uttalar sig därvid om de med nu gällande pensionsbe
stämmelser
förenade olägenheterna för de vid jämförelsevis framskriden
ålder utnämnda provinsialläkarna.
Av nu befiutliga ordinarie provinsialläkare kunna, säger föreningen, Medgivande
tvenne icke komma i åtnjutande av några som helst pensionsförmåner, tUr8at|^“
emedan de vid fjdlda 62 år, då de måste avgå från sina tjänster, ej räkningen
hava nått mer än något över 8 år i statens tjänst, varjämte 28 pro- m'' mvinsialläkare
komma att erhålla endast s. k. avkortad pension.
Dessa provinsialläkare hava i egenskap av extra provinsialläkare
eller stadsläkare fullgjort, de förra fullkomligt samma, de senare i vissa
avseenden lika tjänståligganden som provinsialläkare. Av de båda förstnämnda
läkarna har den ene genom sin befordran till provinsialläkare
t. o. m. kommit i ett ogynnsammare läge, än om han kvarstått såsom extra
provinsialläkare, i vilket fall han skulle hava kommit i åtnjutande av
den pension av 1,500 kronor för extra provinsialläkare, som i kungl.
kungörelsen den 30 december 1911 omförmäles.
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Kung1, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.
Medicinal
styrelsen.
Höjning av
pensionaunderlaget
för provinsialläkare.
Det kan väl knappast påstås, fortsätter föreningen, att de provinsialläkare,
som komma att erhålla den lägsta avkortade pensionen 1,750
kronor, därmed vid uppnådd pensionsålder erhållit ett skäligt vederlag
för det viktiga och utslitande arbete, de nedlagt i det allmännas tjänst.
Ej utan skäl kunna de åberopa sig därpå, att 15 till 16 års arbete
såsom extra provinsialläkare, stadsläkare eller i liknande läkarbefattning
ej borde värderas lägre än de jämförelsevis få år, som de, på
grund av ogynnsamma befordringsförhållanden, kunnat före pensionsåldern
tjänstgöra såsom provinsialläkare. Härtill kommer, att även
under deras tjänstgöring såsom extra provinsialläkare deras förvärvsmöjligheter
begränsats av förutnämnda synnerligen låga taxa. I varje
fall synes det föreningen billigt, om ifrågavarande tjänstgöring såsom
extra provinsialläkare eller stadsläkare finge åtminstone i någon mån
räknas en provinsialläkare till godo vid tjänstårsberäkning för pension.
Föreningen hemställer därför, att Kungl. Maj: t måtte avlåta nådig
proposition till riksdagen därom, att såsom övergångsform vid nuvarande
provinsialläkares pensionering må medgivas dem antingen att få i pensionshänseende
räkna sig till godo 5 är av deras föregående tjänstgöring
såsom extra provinsialläkare eller stadsläkare eller att, i likhet med
förste provinsialläkare och extra provinsialläkare, få kvarstå i tjänsten
till fyllda 65 levnadsår.
Föreningen har därjämte gjort framställning om förbättring av de
extra provinsialläkarnas pensionsförkållanden. Då jag i anledning härav
kommer att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att föranstalta om
viss utredning, ingår jag ej för närvarande på framställningen i denna
del liksom ej heller på däröver avgivna utlåtanden.
Medicinalstyrelsen anför i sitt ovannämnda underdåniga utlåtande,
att det enligt styrelsens förmenande utan tvivel måste medgivas, att
den lönereglering, som år 1911 åvägabringades, medförde en föga
avsevärd förhöjning av löneförmånerna. Styrelsen erinrar dock därvid,
att ålderstilläggen — vartdera å 500 kronor — numera utfalla fem år tidigare
än tillförene, vilket måste anses som en ej obetydlig förbättring.
Ävenledes påpekar styrelsen, att det icke är fullt riktigt vad sökandena
anfört därom, »att besiktningen av minderåriga, vilken förut verkställts
av provinsialläkare, numera uppdragits åt förste provinsialläkarna».
Nu som förut ankommer det nämligen på Kungl. Maj:ts befallningshavande
att förordna besiktningsläkare, och från erhållande av sådant
förordnande äro provinsialläkarna icke helt uteslutna.
Emellertid förhåller det sig för visso så, fortsätter styrelsen, att
löneförmånerna kunnat föreslås till så låga belopp som skett, emedan
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.
förböjning väntades av vissa arvoden i den för provinsialläkare med
flera fastställda taxa. Då de föreslagna arvodesförhöjningarna i taxan
icke biföllos, kvarstodo de låga löneförmånerna utan vederlag av förbättringar
i taxan.
Vid sådant förhållande finner styrelsen den föreliggande framställningen
i nu ifrågavarande avseende icke sakna fog för sig.
Svårligen kan emellertid, enligt styrelsens uppfattning, redan nu
föreslås en ny lönereglering. Men om man också icke kan inlåta sig
på en mera genomgripande förändring av den nyligen fastställda lönestaten,
synes det styrelsen, som om hinder ej borde finnas för ytterligare
förbättring av ålderstilläggen. På grund av ogynnsamma befordringsförhållanden,
särskilt under senaste årtiondena/ har, säger föreningen,
provinsialläkartjänst i allmänhet uppnåtts först vid ganska hög
levnadsålder, och då provinsialläkare numera är skyldig att avgå vid
62 års ålder, blir förvärvstiden såsom provinsialläkare, även om dessa
läkare i regel hinna intjäna de två ålderstilläggen, synnerligen kort.
Såsom provinsialläkarföreningen visat, komma blott alltför ofta innehavare
av provinsialläkartjänst att avgå med avkortad pension.
_ Berörda missförhållanden anser styrelsen åtminstone delvis kunna
avhjälpas, därest provinsialläkaren tillförsäkrades rätt att å lönen beräkna
ytterligare ett tredje ålderstillägg med 500 kronor, efter 15 års
tjänst såsom provinsialläkare. Tre ålderstillägg å statstjänst är icke
något förut okänt i svensk statsförvaltning. Enligt nya lönestaten för
de centrala ämbetsverken tillkomma sålunda första gradens tjänstemän
tre ålderstillägg. Finge provinsialläkare åtnjuta tre ålderstillägg, vart
och ett med 500 kronor, skulle högsta pensionsunderlaget bliva i motsvarande
mån höjt, visserligen icke till mera än 4,500 kronor, under
det att provinsialläkarföreningen, som ovan anförts, ifrågasätter 5,000
kronor, men å andra sidan skulle provinsialläkarna uppnå högre inkomster
under de sista åren av sin tjänstetid.
Huru stort belopp, som skulle av statsverket krävas för ytterligare
ett ålderstillägg för provinsialläkare, anser styrelsen icke kunna på förhand
exakt beräknas. Enligt vad styrelsen meddelar, skulle emellertid
år 1914 ett tjugutal provinsialläkare äga rätt till ett tredje ålderstillägg.
Då särskilt med hänsjm till den korta förvärvstiden för provinsialläkare
och den låga taxan en förbättring av provinsialläkarnas ekonomiska
ställning utan tvivel behöves, föreslår medicinalstyrelsen, att ett
tredje ålderstillägg beredes provinsialläkarna, därvid de skulle erhålla
ett högsta pensionsunderlag av 4,500 kronor.
8
Medgivande
i fråga om
tjänstårsberäkningen
m. m.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 68.
Beträffande framställningen att såsom övergångsform vid nuvarande
provinsialläkares pensionering måtte medgivas dem antingen att i pensionshänseende
få räkna sig till godo fem år av föregående tjänstgöring
såsom extra provinsialläkare eller stadsläkare eller att i likhet med
förste provinsialläkare och extra provinsialläkare få kvarstå i tjänsten
till fyllda 65 levnadsår, erinrar medicinalstyrelsen om sitt i underdånigt
utlåtande den 25 maj 1910 över provinsialläkarkommittens betänkande
framställda förslag till övergångsbestämmelser,. nämligen dels
att varje läkare, som vid tidpunkten för extra provinsialläkarnas pensionskassas
trädande i verksamhet är eller varit extra provinsialläkare
och vid samma tidpunkt överskridit 41 levnadsår, skulle medgivas rätt
att efter befordran till förste provinsialläkar- eller provinsialläkartjänst,
såsom till statspension berättigande, enligt angiven progressiv skala
tillgodoräkna sig visst antal års tjänstgöring såsom extra provinsialläkare,
dels att läkare, som befordrades till provinsialläkare, skulle av
föregången tjänstgöring såsom extra provinsialläkare eller stadsläkare,
köpings- eller municipalläkare få tillgodoräkna sig fem år såsom till
statspension berättigande tjänstår.
Ovannämnda förslag, som gjordes under förutsättning, att för provinsialläkarpension
skulle, såsom i 1907 års pensionslag var bestämt, fordras
27 år i statens tjänst, vann emellertid icke statsmakternas bifall, i det
att, på sätt ovan angivits, genom lag den 22 juni 1911, bland annat,
förordnades, att rätt att komma i åtnjutande av hel pension för provinsialläkare
inträder vid 20 tjänstår. Ehuruväl härigenom provinsialläkarnas
ställning i pensionshänseende betydligt förbättrades, kvarstår
dock ännu, påpekar styrelsen, det missförhållandet, att ett avsevärt
antal av de nuvarande provinsialläkarna äro i så ogynnsam belägenhet,
att de vid uppnådd pensionsålder komme att avgå från sin tjänst med
avkortad pension.
Då medicinalstyrelsen icke anser sig nu kunna återkomma med sitt
ovannämnda förslag om rätt för provinsialläkare att få av förutgången
tjänstgöring såsom extra provinsialläkare beräkna för statspension
visst antal tjänstår, finner styrelsen — därest man icke skulle höja
pensionsåldern i allmänhet för provinsialläkare till 65 år, vilket styrelsen,
av hänsyn till vikten av att provinsialläkarna böra vara vid goda
kroppskrafter, icke anser sig kunna förorda — ingen annan utväg att
avhjälpa i berörda hänseende förefintliga missförhållanden, än att under
nuvarande övergångsskede fråga om pensionsrätt för provinsialläkare,
som före år 1912 varit extra provinsialläkare men som på grund av
ogynnsamma befordringsförhållanden uppnått provinsialläkartjänst först
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.
9
vid så hög levnadsålder, att lian med gällande pensionsbestämmelser
skulle nödgas avgå med i allt för hög grad avkortad eller alldeles utan
pension, göres beroende av framställning till riksdagen i varje särskilt
fall.
Till följd av remiss har vidare statskontoret den 3 april 1913 av- statskontoret.
givit utlåtande över den föreliggande framställningen. Höjning aT
Vad då först beträffar provinsialläkarna, anser statskon!oret, att nuderia°et" åt
det, med hänsyn till vad i ärendet blivit meddelat och anfört, måste provinsiaimedgivas,
att fog icke saknas för begäran om förbättring av dessa lakaroläkares
såväl avlöning som pension.
Med anledning av medicinalstyrelsens ovan återgivna förslag härutinnan
erinrar statskontoret emellertid, hurusom, sedan fråga väckts om förhöjd
pension åt förste provinsialläkare, som tillika äro provinsialläkare, samt
statskontoret i häröver avgivet underdånigt utlåtande föreslagit, att
sådan förhöjning borde åvägabringas genom viss angiven ändring av
avlöningsstaten, Kungl. Maj:t funnit, att man icke gärna borde ändra
lönesatserna i en stat, som fastställts för allenast två år sedan, samt
därför i proposition (nr 76), som jämväl bifallits, i stället föreslagit
1913 års riksdag att besluta sådant tillägg till avlöningsstaten, att
såsom pensionsunderlag för sådan förste provinsialläkare skulle fastställas
ett belopp av 4,000 kronor med förhöjning i förekommande fall
av de i avlöningsstaten upptagna ålderstilläggen, varigenom det högsta
pensionsunderlaget skulle liksom för förste provinsialläkare, som icke
tillika är provinsialläkare, komma att utgöra 5,000 kronor.
Redan på grund av vad sålunda förekommit synes det statskontoret,
som om medicinalstyrelsens förberörda förslag icke skulle kunna
läggas till grund för en framställning i ämnet till riksdagen. Mot
nämnda förslag torde dessutom enligt statskontorets mening kunna
göras den erinran, att detsamma med hänsyn till den höga åldern för
utnämning till provinsialläkare icke är ägnat att förbättra ställningen
för en hel del av nuvarande provinsialläkare. Vill man genom en lönereglering
åstadkomma en allmän förbättring av provinsialläkarnas pensionering,
anser statskontoret därför detta i stället böra ske genom höjning
av begynnelselönen från 3,000 kronor till 3,500 kronor.
Skall emellertid, såsom i provinsialläkarföreningens framställning
åsyftas, en förbättrad pensionering av provinsialläkarna redan nu kunna
åvägabringas, finner statskontoret detta böra ske på enahanda sätt,
som i fråga om vissa förste provinsialläkare föreslagits i ovan omförmälda
proposition. Statskontoret, som i avseende å beloppet av penBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 88 käft. (Nr 68.) 2
10
Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 68.
sionsförbättringen ansluter sig till medicinalstyrelsens förslag, förordar
därför, att bos riksdagen göres framställning om godkännande av sådant
tillägg till gällande avlöningsstat, att såsom pensionsunderlag för
provinsialläkare fastställes ett belopp av 3,500 kronor med förhöjning
i förekommande fall av de i avlöningsstaten upptagna ålderstillägg.
Högsta pensionsunderlaget för provinsialläkare skulle därigenom höjas
från 4,000 kronor till 4,500 kronor.
Meiigivands Vad därefter beträffar i provinsialläkarföreningens framställning
i fråga om föreslagna undantagsbestämmelser för pensionering av nuvarande problrSknfngen
vinsialläkare, erinrar statskontoret, att vid provinsialläkarväsendets omm.
m. reglering år 1911 den för hel pension föreskrivna tjänståldern sänkts
från 27 till 20 år. Att därjämte i denna exeptionellt låga tjänstålder
skulle få inräknas visst antal år, tillbragta såsom extra provinsialläkare
eller stadsläkare, kan statskontoret för sin del icke tillstyrka.
Icke heller anser statskontoret det vara tillrådligt att såsom allmän
regel medgiva, att tidpunkten för nuvarande provinsialläkares avgång
från tjänsten skall framskjutas från uppnådda 62 till uppnådda 65 levnadsår.
Enligt vad handlingarna giva vid handen, kunna visserligen
åtskilliga nuvarande provinsialläkare vid uppnående av avgångsåldern
icke räkna det antal tjänstår, som erfordras för hel pension, utan torde
nödgas avgå med avkortad pension; men sådant inträffar inom alla
tjänstemannagrupper och torde enligt statskontorets mening i och för
sig icke böra föranleda till annan åtgärd, än att, om eljest förutsättningarna
därför äro för handen, anstånd med avgång må kunna efter
prövning i varje särskilt fall medgivas.
Förnyad Slutligen har svenska provinsialläkarföreningen i anledning av
framställning medicinalstyrelsens och statskontorets ovannämnda utlåtanden inkommit
från svenska ,, . / , ......
provinsial- med ytterligare eu skritt i amnet.
läkar före- f denna skrift uttalar föreningen först och främst angående det av
ningtn medicinalstyrelsen ifrågasatta tredje ålderstillägget, att till följd av den
höga åldern vid utnämning till provinsialläkare skulle många vara helt
uteslutna från nämnda tillägg och således ej heller erhålla någon pensionsförhöjning
samt de övriga intjäna ålderstillägget så kort tid före
pensionsålderns inträde, att detsamma knappast finge annan betydelse
än att åstadkomma eu höjning av pensionsunderlaget. Föreningen föredrager
därför statskontorets förslag framför medicinalstyrelsens.
Föreningen anför vidare, att den för provinsialläkarna för pensions
erhållande stadgade, jämförelsevis låga levnadsåldern utgör ett
väsentligt hinder för ernåendet av den åstundado pensionsförhöjningen,
11
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.
och föreningen ifrågasätter, huruvida det allmännas intresse av en tillfredsställande
läkarvård verkligen skulle trädas för nära genom pensionsålderns
framflyttande för provinsialläkarna till 65 levnads- och 23 tjänstår,
såsom för förste provinsialläkare föreskrivits. Såsom stöd för denna
uppfattning framhåller föreningen, att distrikten minskats genom inrättande
av nya distrikt, att förbättringen av kommunikationerna väsentligt
underlättat tjänstutövningen och att medellivslängden alltjämt
ökas. Därjämte erinras, att pensionsåldern för hospitals- och asylläkare,
vilka förut ansetts böra likställas med provinsialläkare, höjts till 65 levnadsår.
Å andra sidan finner föreningen denna låga pensionsålder vara
en förmån, som provinsialläkarna ej skäligen kunna anses skyldiga att
utan vederlag avstå.
Föreningen ändrar därför sin förut gjorda framställning härutinnan
sålunda, att föreningen hemställer, att, mot det att pensionsåldern för
provinsialläkare höjes till 65 levnads- och 23 tjänstår, för dem fastställes
ett särskilt pensionsunderlag å 4,000 kronor med förhöjning i
förekommande fall av de i lönestaten upptagna ålderstilläggen.
Under förutsättning av bifall till denna hemställan har föreningen
frånträtt sin förut gjorda framställning om den övergångsbestämmelsen,
att nuvarande provinsialläkare skulle i pensionshänseende få tillgodoräkna
sig fem års tjänstgöring såsom extra provinsialläkare, men anhåller
däremot, att såsom övergångsbestämmelse måtte stadgas rätt för
äldre provinsialläkare att erhålla pension vid 20 tjänstår och 65 levnadsår.
I övriga delar vidhåller föreningen sin förut gjorda framställning.
Med avseende å de ordinarie provinsialläkarna har svenska provinsialläkarföreningen
sålunda, på sätt av det ovan anförda framgår,
ursprungligen hemställt dels om höjning av pensionsunderlaget till
5,000 kronor och dels, såsom övergångsbestämmelse, om rätt för provinsialläkare
att tillgodoräkna sig 5 tjänstår såsom extra provinsialläkare
eller stadsläkare, eventuellt höjning av pensionsåldern till 65 levnads-
och 23 tjänstår, vilka yrkanden sedermera ändrats till att gälla
ett till högst 5,000 kronor ökat pensionsunderlag och därjämte till 65 levnads-
och 23 tjänstår ökad pensionsålder samt, såsom övergångsbestämmelse,
rätt i vissa fall till pension vid 65 levnads- och 20 tjänstår.
Yad då först beträffar framställningen om ökat pensionsunderlag och
föreningens i sammanhang därmed uttalade uppfattning om det mindre
tillfredsställande resultatet av 1911 års reglering av provinsialläkarnas
löne- och pensionsförhållcmden, hava såväl medicinalstyrelsen som stats
-
Departements
chefen
-
12
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 68.
kontoret såsom sin mening framhållit, att fog icke saknas för föreningens
önskemål om förbättring i dessa avseenden. På sätt medicinalstyrelsen
påpekat, utgick man nämligen vid förenämnda reglering, såsom
föredragande departementschefen jämväl anförde till statsrådsprotokollet
den 13 januari 1911, därifrån, att den föreslagna, jämförelsevis
ringa löneförbättringen skalle kompletteras med lämplig förhöjning av
läkartaxan. Denna förhöjning uteblev emellertid, och torde detta vara
huvudskälet för den gjorda framställningen. För min del kan jag ej
heller finna annat, än att vägande skäl tala för en höjning av provinsialläkarnas
pensionsunderlag. Väl torde det understundom inträffa, att provinsialläkarna
även med gällande taxa kunna förskaffa sig en ganska
betydande inkomst. Som regel lära dock dessa tjänsteläkares inkomster
hålla sig vid jämförelsevis blygsamma belopp, särskilt då man tager
i betraktande den för läkarna långvariga och dyrbara utbildningen,
vilken i allmänhet kräver skuldsättning. Det kan därför knappast förutsättas,
att provinsialläkarna mera allmänt skola kunna göra besparingar i
den omfattning, att de på sin ålderdom av dessa besparingar skola
kunna erhålla behövlig fyllnad i det nuvarande pensionsbeloppet. År
inkomsten av praktiken således i regel för ringa för att medgiva kapitalbildning
och därigenom bidraga till provinsialläkarnas livsuppehälle
efter avskedstagandet, kan det å andra sidan ej förnekas, att den under
verksamhetstiden utgör en så avsevärd del av deras inkomst, att därförutan
säkerligen högre avlöning skulle krävas för denna kår. Det
torde då ej vara obefogat att vid pensionsunderlagets bestämmande
taga större hänsyn till praktikens avkastning, än som må anses hava
skett för närvarande.
Om således det får anses klart, att någon ökning i provinsialläkarnas
pensionsunderlag bör ske, gäller frågan, i vilken omfattning och
på vad sätt detta bör äga rum. Till en början vill jag här betona, att
någon höjning av pensionsåldern till 65 år, såsom föreningen ifrågasatt
för att ur ekonomisk synpunkt underlätta pensionsförhöjningen, icke
torde böra ifrågasättas. Pensionsåldern har nämligen för provinsialläkarna
satts till 62 år med hänsyn till de krav på obrutna kroppskrafter,
provinsialläkartjänsten ställer på sin innehavare. De skäl, föreningen
anfört för jämkning häri, synas mig icke tillräckligt vägande. Vad
därefter beträffar det belopp, varmed pensionen skulle höjas, hava
såväl medicinalstyrelsen som statskontoret ansett 500 kronor vara lämpligt.
Föreningen har föreslagit en höjning med 1,000 kronor, kombinerad
med pensionsålderns höjning, varigenom merkostnaden åtminstone
till eu viss grad skulle uppvägas. Då jag ej ansett någon stegring i
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.
pensionsåldern böra ske, torde man även böra stanna vid den ökning
av pensionsunderlaget, som medicinalstyrelsen och statskontoret föreslagit.
Beträffande sättet för åstadkommande av denna böjning har medicinalstyrelsen
förmenat, att den borde ske genom införande av ytterligare
ett ålderstillägg å lönen, under det att statskontoret ansett, att
enahanda förfaringssätt borde komma till användning som vid den av
1913 års riksdag bifallna höjningen av pensionsunderlaget för förste
provinsialläkare, vilka tillika äro provinsialläkare. Föreningen har själv
anslutit sig till statskontorets förslag. Den lämpligaste åtgärden synes
mig också vara att fastställa såsom pensionsunderlag ett belopp av 3,500
kronor med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten
upptagna ålderstilläggen.
Då förste provinsialläkarna samt de förste provinsialläkare, som
tillika äro provinsialläkare, såsom pensionsunderlag få beräkna ett belopp
av 4,000 kronor med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten
upptagna ålderstilläggen, torde ej heller med hänsyn till
proportionen mellan pensionsunderlaget för dessa tjänsteläkare och provinsialläkare
något vara att invända mot det föreslagna beloppet.
Vad därefter angår de av föreningen ursprungligen föreslagna åtgärderna
i ändamål att motverka, att pension till följd av sen utnämning
bliver i allt för hög grad avkortad, tillåter jag mig erinra, att
under den förberedande utredningen rörande det förslag till lönereglering
för provinsialläkarna, som förelädes 1911 års riksdag, yrkats,
att med hänsyn till den i allmänhet framskridna ålder, vid vilken provin
sialläkar tjänst erhölles, det borde medgivas, att såsom tjänstår för
provinsialläkare finge räknas visst antal år tillbragta i extra provinsialläkartjänst
eller stadsläkare’änst samt att, då detta yrkande, såsom innebärande
en avvikelse från den i 17 § av gällande pensionslag fastslagna
principen för tjänstårsberäkning i pensionshänseende, ansågs icke böra
bifallas, den för hel pension föreskrivna tjänståldern i stället sänktes
från 27 till 20 år. På enahanda grunder anser jag, att det av föreningen
nu begärda likartade medgivandet icke heller bör lämnas. På sätt medicinalstyrelsen
och statskontoret anfört, torde det därför vara ändamålsenligast,
att i förekommande fall, då så befinnes erforderligt, framställning
göres om anstånd med avgång från tjänsten eller om beviljande
av pension till högre belopp, än som enligt gällande bestämmelser
skulle utgå.
Med stöd av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 38 käft. (Nr 68.) 3
14
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.
att besluta sådant tillägg till den av 1911 års
riksdag fastställda avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare, att såsom pensionsunderlag
för provinsialläkare skall gälla ett belopp av 3,500
kronor med förhöjning i förekommande fall af de i
avlöningsstaten upptagna ålderstilläggen.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnade, att
proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1914.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BU 1914 B:18 Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna. s. 4 i texten