Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete

16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1914 B:81, Med förslag till lag om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

1

Nr 81.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande

från tjänst eller arbete; given Drottningholms slott den

14 maj 1914.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud i vissa fall mot

värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 49 käft. (AV 81.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

Förslag

till

Lag

om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Är värnpliktig, som är lagstadd eller annorledes i annans tjänst

eller arbete anställd, borta från sin anställning för fullgörande av honom

enligt värnpliktslagen åliggande övning om högst sextio dagar eller av

mobiliseringsövning, som kan varda i särskild lag föreskriven, må ej husbonden

eller arbetsgivaren, ändå att han vid den värnpliktiges anställande

saknat kännedom om dennes förpliktelse att fullgöra övningen, i anledning

av hans bortavaro skilja honom från anställningen. Vad nu är sagt, galle

dock ej, där det kan läggas den värnpliktige till last, att husbonden eller

arbetsgivaren saknat kännedom om ifrågavarande förpliktelse.

2 §•

Lider värnpliktig skada, därigenom att, i strid mot bestämmelsen i

1 §, husbonde eller arbetsgivare ej fullgör vad honom till följd av den

värnpliktiges anställning i hans tjänst eller arbete åligger, vare husbonden

eller arbetsgivaren pliktig ersätta skadan; och skall, där beträffande visst

slag av anställning särskild grund är stadgad för bestämmande av vad

husbonde eller arbetsgivare är skyldig utgiva till den, som han utan laga

skäl skiljer från anställningen, sådant stadgande äga tillämpning.

3 §•

Avtal, som strider mot vad ovan stadgas, vare ogillt.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 24 april 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för lantförsvarsdepartementet

och chefen för sjöförsvarsdepartementet anförde chefen för justitiedepartementet

statsrådet Hasselrot följande:

»Redan i 51 § av legostadgan den 23 november 1833 har för de

arbetsförhållanden stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att

om en i annans arbete anställd person nödgas någon tid vara borta från

arbetet för fullgörande av sin medborgerliga förpliktelse att utbildas för

rikets försvar, arbetsgivaren icke får i anledning av den anställdes frånvaro

skilja honom från anställningen. Arbetstagaren anses i sådan händelse

hava haft laga förfall av ett slag, som kräver särskild hänsyn. Att

vapenövas är en av samhället ålagd plikt, som han icke kunnat undandraga

sig, och hans bortavaro har påkallats av det viktigaste allmänna

intresse. Vid sidan av det gagn, han även själv har av vapenövningens

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

fullgörande, måste mer eller mindre väsentliga uppoffringar i personligt

och ekonomiskt avseende vara förenade därmed, men givetvis är det

önskvärt, att dessa icke bliva mera betungande än nödigt är. Avsevärda

ekonomiska svårigheter kunna föranledas för den värnpliktige, om han icke

efter vapenövningens slut äger att återvända till en anställning, som

han vid dess början innehade. Det är därför av stor betydelse för honom,

att rätt härtill inom skäliga gränser beredes, och med hänsyn till det allmänna

ändamål, för vilket hans verksamhet hos arbetsgivaren avbrytes,

synes det vara berättigat att, utöver vad som kan följa av allmänna regler,

för dylika fall något inskränka arbetsgivarens befogenhet att entlediga

arbetstagaren.

En arbetstagares rätt att efter fullgjord vapenövning återfå sin

anställning kan dock icke utan obillighet mot arbetsgivaren sträckas

längre än till någon viss kortare tid. Legostadgans förenämnda bestämmelse

är begränsad till det fall, att tjänstgöringen eller vapenövningen

varat högst en månad. Genom kungörelsen den 13 november 1860 angående

den allmänna beväringen stadgades sedermera, att tjänstehjon eller

lärling vore berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i högst

åtta veckor återgå i tjänsten. Då de författningar, som avlöst berörda

kungörelse, icke innehålla någon motsvarande bestämmelse, kan det vara

föremål för olika meningar, huruvida ett av legostadgan reglerat tjänsteavtal,

vars fullgörande från den anställdes sida avbrytes genom värnpliktstjänstgöring,

numera skall anses fortbestå under en tjänstgöringstid av åtta

veckor eller endast under den i legostadgan bestämda tiden.

Något allmänt, för jämväl andra arbetsavtal än legoavtalet avsett

stadgande om rätt för arbetstagare att efter fullgjord värnpliktstjänstgöring

återfå sin anställning finnes icke. Möjligen kan ifrågasättas, att

betydelse i detta avseende skulle tillkomma den i 9 § av värnpliktslagen

den 14 juni 1901 innefattade bestämmelsen, att värnpliktig, som är lagstadd

eller annorledes i annans tjänst eller arbete antagen, ej må av husbonde

eller arbetsgivare hindras att i behörig tid inställa sig till inskrivning,

tjänstgöring eller mönstring eller att fullgöra annan i samma lag

honom ålagd skyldighet. Men denna bestämmelse torde knappast kunna

anses beröra den nu föreliggande frågan.

För ett särskilt tillfälle har emellertid ett allmänt stadgande i ämnet

varit meddelat. Med hänsyn till 1912 års försöksmobilisering föreskrevs

nämligen genom lagen den 10 juni 1912, innefattande förbud i visst fall

mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, att om värnpliktig, som

vore lagstadd eller annorledes i annans tjänst eller arbete anställd, vore

borta från sin anställning för fullgörande av skyldigheter, som ålåge

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

honom enligt den samtidigt antagna mobiliseringslagen, husbonden eller

arbetsgivaren icke finge av sådan anledning skilja den värnpliktige från

anställningen.

1912 års riksdag, som hade att pröva förslaget till nämnda lag, fick

även under behandling en i andra kammaren väckt motion, genom vilken

upptogs frågan, på vilket sätt värnpliktiga kunde genom lagbestämmelser

eller annorledes skyddas mot att i följd av värnpliktens fullgörande förlora

sina anställningar. Motionärens förslag, som berörde såväl enskild

tjänst som statstjänst, bifölls emellertid endast så till vida att riksdagen,

i enlighet med vederbörande utskotts hemställan, i skrivelse den 29 maj

1912 anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke

åtgärder borde vidtagas, i syfte att i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag

mer eller mindre fast anställda värnpliktiga måtte kunna skyddas

mot att i följd av inkallande till värnpliktens fullgörande förlora sina anställningar

och därigenom tillskyndas skada. De i statens tjänst eller vid

dess arbetsföretag anställda värnpliktiga syntes, enligt vad i nämnda skrivelse

anfördes, redan vara jämförelsevis väl skyddade i berörda hänseende,

men det vore angeläget, att enhetliga bestämmelser i ämnet, så vitt möjligt,

utfärdades för statens samtliga verk och inrättningar, och borde härvid

beaktas, icke allenast att mer eller mindre fast anställd värnpliktig icke finge

i och för fullgörande av sin värnplikt berövas sin tjänst eller sitt arbete,

utan även att han icke finge av sådan orsak lida något men i avseende

å befordran samt rätt till ålderstillägg, pension o. d. Vad anginge de i

enskild tjänst anställda värnpliktiga syntes det ej vara möjligt att bereda

dem samma rätt som de i statens tjänst eller arbete anställda. Dock

syntes möjlighet förefinnas att även beträffande de förra det beaktansvärda

syftet skulle i någon mån kunna vinnas genom åtgärder från det allmännas

sida, men då riksdagen vore förvissad om att denna angelägenhet

komme att bliva föremål för behandling av försvarsberedningarna, ansåge

riksdagen någon särskild begäran om utredning härom icke erforderlig.

För övrigt föreställde sig riksdagen att, i den mån staten vidtoge lämpliga

åtgärder på detta område, enskilda arbetsgivare i största möjliga utsträckning

skulle följa det av staten givna exemplet.

I anledning av berörda skrivelse har företagits en undersökning,

som ännu icke är avslutad. Det torde emellertid kunna anses givet, att

om allmänna bestämmelser i ämnet meddelas, desamma böra, liksom förhållandet

var med lagen den 10 juni 1912, erhålla tillämpning även beträffande

arbetstagare i statens tjänst. En annan fråga är, om och i vad

mån utöver det skydd, som kan beredas arbetstagare i allmänhet, en särskilt

tryggad ställning bör givas åt statspersonalen. Den senare frågan,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

som icke tillhör detta departements föredragning, torde icke kunna upptagas

till avgörande före nämnda undersöknings fullbordande.

Enligt det förslag till ny försvarsorganisation, om vars framläggande

för den härnäst sammanträdande riksdagen hemställan torde bliva

inför Eders Kungl. Maj:t gjord, kommer värnplikten att väsentligt utsträckas,

ej blott i det avseendet att värnpliktstjänstgöringen i sin helhet

förlänges, utan även därigenom att vapenövningar förläggas till

senare värnpliktsår än hittills varit förhållandet. Förutom den första och

huvudsakliga tjänstgöringen skall den värnpliktige fullgöra dels, liksom

hittills, repetitionsövningar dels även reservtrupp- och landstormsövningar.

Repetitionsövningarna komma i vissa fall att sträckas till flera år än för

närvarande, och de båda nya slagen av övningar få sin plats under ganska

långt framskjutna delar av värnpliktstiden. Med dessa förändringar

följer ett ökat behov att, i den mån det låter sig göra, skydda den i

tjänst eller arbete anställde värnpliktige mot de ekonomiska missförhållanden,

som för honom kunde föranledas, därigenom att arbetsgivaren på

grund av värnpliktens fullgörande skilde honom från anställningen. Särskilt

gäller detta om de i tiden senare övningarna. Ju äldre den värnpliktige

är, desto större sannolikhet finnes för att han bildat familj och

att det härigenom är för honom mera kännbart att gå miste om sin anställning.

Men även i fråga om de tidigare övningarna innebär värnpliktsbördans

ökning en ny anledning att tillse, att icke deras fullgörande

må för den värnpliktige medföra olägenheter, som skäligen kunna förebyggas.

Såsom förut framhållits, kan det dock av hänsyn till arbetsgivaren

icke ifrågasättas, att arbetarens rätt till bibehållande av anställning

skall sträckas utöver någon viss kortare tid, och dylik rätt kan därför

tydligen icke beredas arbetaren under den första, till tiden mest omfattande

värnpliktstjänstgöringen. Däremot bliva reservtrupp- och landstormsövningarna

samt i allmänhet även repetitionsövningarna till sin längd så

bestämda, att det utan obillighet mot arbetsgivaren kan åläggas honom att

efter deras fullgörande återtaga arbetaren. För att giva en enhetlig och

för alla fall tillräckligt stark begränsning åt arbetsgivarens förpliktelse

torde det emellertid vara lämpligt, att, jämte det endast sistnämnda tre

slag av övningar innefattas under densamma, förpliktelsen göres beroende

av att övningen icke överstiger en viss tidslängd. Ett skäligt maximum

i sådant hänseende synes vara den i 1860 års förberörda kungörelse bestämda

tiden av åtta veckor eller i runt tal sextio dagar. Enligt organisationsförslaget

komma reservtrupp- och landstormsövningarna icke på långt

när och repetitionsövningarna endast högst undantagsvis att uppnå denna

gräns; i regel skola även de sistnämnda stanna ganska långt under densamma.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

7

I övrigt synas de erforderliga bestämmelserna i ämnet kunna avfattas

i huvudsaklig överensstämmelse med den förut nämnda lagen av

den 10 juni 1912. Att den nya lagstiftningen bör avse även de lagstadda

tjänarna följer av vad jag redan yttrat angående ovissheten, huruvida de

till deras förmån tidigare meddelade bestämmelser äga tillämpning vid

längre bortavaro än en månad. Liksom i den äldre lagen torde böra uttryckligt

stadgas, att husbonde eller arbetsgivare, som i strid mot förbudet

skiljer värnpliktig från anställning, skall vara skyldig ersätta dennes skada.

Den äldre lagens bestämmelse härom synes emellertid lämpligen kunna

förtydligas i det hänseendet, att tjänstehjon i dylika fall, oavsett vilket

skadestånd skulle kunna utdömas enligt allmänna regler, skall vara berättigat

till ersättning efter den fördelaktiga beräkning, som är angiven i

5 § tredje stycket legostadgan. Vidare synes till försvårande av lagens

kringgående böra stadgas, att avtal, som strider mot vad i lagen är föreskrivet,

skall vara ogillt.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett enligt

de av honom angivna grunder inom justitiedepartementet uppgjort förslag

till lag om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller

arbete, av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, hemställde han,

att för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande

över förslaget skulle inhämtas genom utdrag av statsrådsprotokollet.

I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;

och behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

till densamma lämna bifall.

Ur protokollet

Gunnar Fogelmarck.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

Förslag

till

Lag

om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är värnpliktig, som är lagstadd eller annorledes i annans tjänst

eller arbete anställd, borta från sin anställning för fullgörande av honom

enligt värnpliktslagen åliggande repetitionsövning, reservtruppövning eller

landstormsövning om högst sextio dagar, må husbonden eller arbetsgivaren

ej av sådan anledning skilja den värnpliktige från anställningen.

2 §•

Bryter husbonde eller arbetsgivare mot bestämmelsen i 1 §, vare han

skyldig att ersätta den värnpliktige dennes skada; och skall i fråga om ersättning

till lagstadd tjänare tillämpas vad i allmänhet är stadgat angående skyldighet

för husbonde, som utan laga skäl skiljer tjänstehjon från tjänsten,

att till tjänstehjonet utgiva lön eller andra förmåner samt nödigt underhåll.

3 §•

Avtal, som strider mot vad ovan stadgas, vare ogillt.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

9

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd torsdagen den

14 maj 1914.

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,

SVEDELIUS,

Regeringsrådet Thulin,

Justitierådet friherre Leijonhufvud.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 24 april 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen oinförrnälda ändamål

inhämtas över uppgjort förslag till lag om förbud i vissa fall mot värnpliktigs

skiljande från tjänst eller arbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden häradshövdingen Herman Falk.

Justitieråden Thomasson och friherre Leijonhufvud yttrade:

Vid övervägande av frågan, i vad mån lagstiftningen må för tillgodoseende

av en arbetstagares ekonomiska intressen kunna berättiga honom

att återgå till en anställning, som han nödgats avbryta för fullgörande

av honom såsom värnpliktig åliggande tjänstgöring, får det ej förbises,

att förhållandena i särskilda fall ställa sig väsentligen olika. Hava kontrahenterna

vid avtalets ingående icke haft anledning beakta, att avbrott

av dylik anledning skulle ifrågakomma, lärer icke möta någon betänklighet

att, där avbrottet är av jämförelsevis kort varaktighet, stadga förbud

för arbetsgivaren att häva avtalet. Det förbud i nämnda hänseende, som

upptogs i lagen den 10 juni 1912, avsåg ett sådant fall. Tiden för mobiliseringsövningen

var ej på förhand känd, och i de flesta fall hade det

helt visst icke vid avtalets ingående kunnat förutses, att avbrott i arbetet

skulle förekomma.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 49 käft. (Nr 81.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majds nåd. proposition nr 81.

Vid remitterandet av förevarande förslag har chefen för justitiedepartementet

anfört, att vid förslagets utarbetande lagts till grund de likartade

bestämmelserna i ovan omförmäla lag. Förslaget tager emellertid icke

sikte på förhållanden, som äro ensartade med den i nämnda lag reglerade

händelse; det avser fastmera huvudsakligen övningar, om vilka det längre

tid i förväg är bestämt, när de skola äga rum. Det förbud, som nu enligt

ordalagen gives lika bestämt beträffande ifrågakoinna övningar som det i

berörda lag rörande mobiliseringen meddelade, lärer icke kunna göras gällande

i samma omfattning. Vilken räckvidd stadgandet är avsett att erhålla

är dock icke i någon mån utvecklat.

Klart är, att, därest arbetsgivaren med vetskap om att för någon

del av den tilltänkta avtalstiden arbetaren skall bliva på grund av vapenövning

hindrad att utföra sin syssla ändock sluter avtal utan något förbehåll,

arbetarens bortavaro för tjänstgöring såsom värnpliktig icke kan

berättiga arbetsgivaren att häva avtalet. Att detsamma måste gälla, då

arbetsgivaren väl saknat kännedom om förhållandet men hans bristande kunskap

kan läggas honom till last såsom försummelse, är likaledes givet. A

andra sidan följer jämväl av allmänna rättsgrundsatser, att en arbetare,

som uppsåtligen misslett arbetsgivaren i fråga om förutsättningarna för avtalet

eller kan anses vållande till ett misstag å dennes sida i nämnda

hänseende, icke kan påfordra att arbetsgivaren skall vara bunden av det

under sådana omständigheter ingångna avtalet. Med hänsyn till de ganska

obestämda förhållanden, som gälla för de ifrågakomna övningarna, torde

ofta, särskilt beträffande arbetsavtal för kortare tid, arbetarens underlåtenhet

att lämna upplysning om övningen böra läggas honom till last

såsom försummelse. Lagförslagets innebörd i berörda hänseende synes

icke med erforderlig tydlighet framgå ur dess avfattning. Den tolkningen

lärer ej vara utesluten att förbudet mot hävande av arbetsavtal skulle

gälla även om arbetaren gjort sig skyldig till sådant förhållande, som

nyss antytts. Att här göra en dylik avvikelse från eljest gällande rätt

bör uppenbarligen icke ifrågakomma och är väl ej heller avsett.

Det synes fördenskull erforderligt, att åt stadgandet i 1 § gives

eu avfattning, som är ägnad att förebygga den anmärkta möjligheten till

misstolkning. Det torde även kunna ifrågasättas, huruvida icke vid omarbetningen

i stället för upptagandet av olika slag av övningar ett allmänt

uttryck lämpligen borde komma till användning. Därav vunnes den

fördelen, att där nya slag av övningar, ifråga om vilka likartat stadgande

säkerligen vore på sin plats, bleve införda, en ändring i förevarande lag

kunde undvikas. Av enahanda anledning synes även önskvärt, att lagen

komme att avse jämväl de mobiliseringsövningar, som må bliva påbjudna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

11

och i fråga om vilka lagstiftning i förevarande hänseende otvivelaktigt har

sin största praktiska betydelse.

Angående den påföljd, som enligt vår rätt drabbar en arbetsgivare,

vilken obehörigen skiljer en arbetare från hans anställning, hava framträtt

olika meningar. Enligt en åsikt äger arbetaren välja mellan å ena sidan

att kräva avtalets fullgörande och således — under förutsättning att

han är beredd att utföra det åtagna arbetet — yrka utfående av den

betingade lönen för återstående avtalstiden och å andra sidan att häva

avtalet och fordra skadestånd. På annat håll göres gällande att endast

sistnämnda utväg står honom till buds. Vilkendera meningen än må

vara den rätta, bör naturligtvis i förevarande fall påföljden icke vara

annan än den, som i allmänhet gäller för obehörigt brytande av arbetsavtal.

Då i 2 § av förslaget stadgas att husbonde eller arbetsgivare, som

bryter mot bestämmelsen i 1 §, är skyldig ersätta den värnpliktige dennes

skada, skulle därav kunna dragas den slutsatsen, att förslaget velat

taga ståndpunkt i berörda fråga och därvid anslutit sig till den senare

av de omförmälda meningarna. Lämpligast synes därför vara att 2 §

får utgå ur förslaget. Utan särskilt stadgande därom är det klart att den

arbetsgivare, som bryter mot föreskriften i 1 §, är skyldig lämna arbetaren

gottgörelse.

Skulle stadgande om sådan skyldighet ändock anses böra bibehållas,

torde i varje fall det tillägg, som gjorts om legostadgans särskilda föreskrift

om ersättning vid brytande av legoavtal, böra uteslutas. Aven

annorstädes finnas i lag bestämmelser om gottgörelse vid obehörigt brytande

av arbetsavtal. Så stadgas i 92 § sjölagen viss ersättning vid brytande

av sjömans hyresavtal. Ett omnämnande av allenast legostadgans

föreskrift synes fördenskull vara oegentligt och jämväl kunna föranleda

missuppfattning om tillämpligheten vid nu ifrågakomna kontraktsbrott av

eljest meddelade bestämmelser om ersättning.

Justitierådet Svedelius och regeringsrådet Thulin anförde:

I fråga om önskvärdheten av att förslaget måtte erhålla en sålunda

utsträckt tillämpning, att det kommer att avse varje värnpliktig åliggande

vapenövning i fredstid, alltså jämväl s. k. mobiliseringsövning, för så vitt

övningen ej överstiger sextio dagar, instämma vi med lagrådets övriga

ledamöter, och anse vi det icke vara behövligt att, på sätt som skett, i

lagen uttryckligen angiva påföljden för husbonde eller arbetsgivare, som

bryter mot bestämmelsen i 1 §, då denna påföljd naturligtvis oberoende

härav inträder på grund av allmänna rättsregler.

Finnes det emellertid av praktiska skäl lämpligt att i lagen intaga

en erinran om nämnda påföljd, lämna vi förslaget härutinnan utan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

annan anmärkning, än att av de skäl, som av lagrådets övriga ledamöter

anförts i fråga om den i 2 § intagna föreskriften om tjänstehjons rätt

att åtnjuta ersättning enligt legostadgan, samma föreskrift synes böra

utgå.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott

torsdagen den 14 maj 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hane excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde, efter

gemensam beredning med chefen för ^^försvarsdepartementet och chefen

för sjöförsvarsdepartementet, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över

det den 24 april 1914 till lagrådet remitterade förslaget till lag om förbud

i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande

departementschefen följande.

»Såsom två ledamöter i lagrådet framhållit, följer av allmänna rättsgrundsatser,

att arbetstagares bortavaro för värnpliktstjänstgöring icke kan

berättiga arbetsgivaren att häva arbetsavtalet, om antingen arbetsgivaren

vid avtalets ingående vetat, att nämnda tjänstgöring skulle infalla under

avtalstiden, eller hans bristande vetskap därom kan läggas honom till last

såsom försummelse. Förslagets betydelse för sådana fall är att fritaga

arbetaren från att, i händelse av tvist om de förutsättningar under vilka

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

avtalet ingåtts, förebringa utredning om vad arbetsgivaren vetat eller bort

veta i berörda hänseende. Arbetsavtalet skall enligt förslaget i allmänhet

utan vidare hava den verkan, som om det vore styrkt, att arbetsgivaren

ägt sagda vetskap.

Samma ledamöter i lagrådet hava framhållit, att å andra sidan, likaledes

enligt allmänna rättsgrundsatser, en arbetstagare, som uppsåtligen

misslett arbetsgivaren i fråga om förutsättningarna för avtalet eller som

kan anses vållande till ett misstag å dennes sida i sådant avseende, icke

kan fordra, att avtalet skall gälla mot arbetsgivaren. Förslagets innebörd

i denna del har synts dessa ledamöter icke med erforderlig tydlighet framgå

ur dess avfattning. För min del finner jag det föga sannolikt, att vid

den föreslagna lagens tillämpning någon tvekan skulle kunna uppstå om,

att nämnda allmänna rättsgrundsatser äga giltighet även för de fall förslaget

avser. Vid avfattande av tidigare bestämmelser i samma ämne har

dfet ej heller ansetts behövligt att göra något sådant förbehåll som det

inom lagrådet ifrågasatta. Visserligen voro, såsom inom lagrådet påpekats,

de förutsättningar, från vilka lagen den 10 juni 1912 utgick, delvis skiljaktiga

från de nu föreliggande, men bestämmelserna i 51 § legostadgan

synas röra förhållanden fullt jämförliga med de i förslaget åsyftade. Då

det är angeläget att förebygga varje möjlighet till missförstånd om den

föreslagna lagens innebörd, finner jag mig emellertid böra tillstyrka ett

förtydligande i den riktning nämnda ledamöter av lagrådet angivit. För

sådant ändamål torde i förslagets 1 § böra införas en bestämmelse, enligt

vilken arbetstagares rätt att efter fullgjord värnpliktstjänstgöring återfå

sin anställning icke skall gälla, för den händelse det kan läggas honom

till last, att arbetsgivaren saknat kännedom om hans förpliktelse till den

fullgjorda tjänstgöringen. Härunder innefattas såväl det fall, att arbetstagaren

lämnat arbetsgivaren oriktiga uppgifter om sina värnpliktsförhållanden,

som även det, att han icke, i den mån det enligt allmänna rättsregler

kan anses hava ålegat honom att meddela arbetsgivaren upplysningar

härom, fullgjort denna förpliktelse.

Beträffande 1 § i förslaget hava vidare lagrådets samtliga ledamöter

ifrågasatt sådan utvidgning av området för förslagets tillämpning, att därunder

skola, med den föreslagna tidsbegränsningen, innefattas såväl nya

slag av värnpliktsövningar som även s. k. mobiliseringsövningar. Visserligen

förutsättes för nya värnpliktsövningars införande en ändring i värnpliktslagen

och kommer för mobiliseringsövningar särskild lagstiftning fortfarande

att vara behövlig. Men det innebär dock obestridligen en lättnad

för lagstiftningsarbetet, om ej i dylika fall måste företagas även en ändring

i den nu föreslagna lagen. Ehuru vissa lämplighetsskäl tala jämväl

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

för förslagets ståndpunkt i nämnda hänseende, synes det därför vara fördelaktigt

att giva detsamma den ifrågasatta vidsträcktare omfattningen.

Vad i 2 § av förslaget stadgas därom, att arbetsgivare, som bryter

mot bestämmelsen i 1 §, är skyldig ersätta arbetstagaren dennes skada,

skulle otvivelaktligt, såsom lagrådets samtliga ledamöter erinrat, gälla

även utan att ett sådant särskilt stadgande meddelades. Men av praktiska

skäl synes det vara lämpligt att bibehålla nämnda stadgande, som är

hämtat från lagen den 10 juni 1912 och där infördes utan anmärkning

från lagrådets sida. Två ledamöter av lagrådet hava emellertid grundat

sin hemställan om berörda stadgandes uteslutande ur förslaget även därpå,

att genom bestämmelsen om arbetstagares rätt till skadestånd kunde anses

vara uttryckt, att denna rätt vore den enda, som i anledning av arbetsgivarens

avtalsbrott skulle i dylika fall kunna tillkomma arbetstagaren.

Uppenbarligen är det icke förslagets mening att göra någon ändring0i vad

som härutinnan gäller enligt allmänna rättsregler. Är arbetstagare0 i allmänhet

berättigad att, i stället för skadestånd, fordra avtalets fullgörande

från arbetsgivarens sida genom utbetalning av den betingade lönen, bör

samma lätt finnas i de fall, om vilka nu är fråga. Den av nämnda

tällda . betänkligheten synes fördenskull lämpligen kunna

föranleda sådan jämkning i förslaget, att rätten till skadestånd uttryckligt

göres beroende av att arbetstagaren ej utfår vad som enligt arbetsavtalet

tillkommer honom.

Även om förberörda bestämmelse i 2 § skulle bibehållas, hava lagrådets

samtliga ledamöter tillstyrkt uteslutande ur förslaget av vad samma

§ vidare innehåller angående tillämpning av legostadgans föreskrifter om

husbondes förpliktelser mot tjänstehjon, som han utan laga skäl skiljer

från tjänsten. I och för sig torde det icke vara förenat med någon

risk att följa lagrådets hemställan i denna del. Men jag kan dock ej

finna, att det förtydligande, sistberörda stadgande är avsett att innebära,

alldeles . saknar betydelse. Det torde nämligen ej vara uteslutet, att den

tjänstehjon tillerkända rätten till lön, andra förmåner och nödigt underhåll

kan anses innefatta något annat och mera än ett anspråk på skadestånd.

Den gjorda hemställan om stadgandets utelämnande synes för övrigt vara

grundad icke därpå, att detsamma, vid bibehållande av 2 § i övrigt, vore

obehövligt, utan på det förhållandet att även annorstädes än i legostadgan

finnas lagbestämmelser om gottgörelse vid obehörigt brytande av arbetsavtal.

Nämnda förhållande kan dock knappast utgöra anledning att utesluta

stadgandet; snarare bör det leda till att genom en allmännare avfattning

av samma stadgande dess tillämpning utsträckes till även andra

särskilda ersättningsbestämmelser än de i legostadgan upptagna. Om stad
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 81.

gandet skall kvarstå, vilket jag för min del anser lämpligast, bör en sådan

rättelse i dess avfattning företagas.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett enligt

de av honom angivna grunder jämkat förslag i förevarande ämne, hemställde

han, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas

riksdagen till antagande.

I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;

och täcktes, med bifall därtill, Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Gunnar Fogelmarck.

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

141494

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.