Sök i Ratio Lex

Angående förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten

31 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:114, Angående förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj ds Nåd. Proposition Nr llé
-

1

lir 114

Kung!. Moj:ts nådiga proposition till riksdagen angående förstärkning

av arbetskrafterna hos kammarrätten; given Stockholms

slott den .26 mars 1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

linansärenden för denna dag vill Kung!. Maj:t härmed föreslå riksdagen

-att till förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten med två adjungerade

ledamöter, två amanuenser, fyra extra revisorer och fyra extra

räknebiträden m. m. på extra stat för år 1916 under sjunde huvudtiteln

anvisa ett anslag av ................................................................. kronor 33,709,

med rätt för Kungl. Maj:t att redan innevarande år därav disponera

4,925 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande

-utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

■Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 101 höjt. (hr 114.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr. 114.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 mar»

1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Föredragande departementschefen, statsrådet Vennersten anförde

vidare:

I skrivelse den 18 september 1914 har kammarrätten gjort framställning

i syfte dels att från och med den 1 januari 1915 intill utgången

av år 1916 arbetskrafterna hos kammarätten måtte förstärkas med två

adjungerade ledamöter och däremot svarande kanslipersonal, dels ock att

för år 1916 måtte å revisionsavdelningen anställas en extra revisor utöver

det antal av tre sådana extra tjänstemän, som sedan någon tid tillbaka

därstädes tjänstgjort.

I anledning därav har Kungl. Maj:t — som, på sätt i det följande

närmare förmäles, enligt beslut den 17 november 1914 förordnat två

adjungerade ledamöter för tiden 1 januari—30 juni 1915 samt till gäldande

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 114.

■av därav föranledda kostnader anvisat erforderliga medel — vid förnyad

föredragning av ärendet den 9 januari 1915 uppdragit åt löneregleringsko

m mitten att skyndsamt verkställa utredning, huruvida och

i vad man förstärkning av kammarrättens arbetskrafter dels från och

med den 1 juli 1915 med två adjungerade ledamöter och däremot

svarande kanslipersonal dels ock under år 1916 med ytterligare en extra

revisor kunde anses behövlig, samt avgiva det utlåtande, vartill utredningen

kunde föranleda; och har i sammanhang härmed Eders Kungl.

Maj:t förordnat kammarrättsrådet S. Wåhlin att såsom ledamot i kommittén

deltaga i behandlingen av denna fråga.

Vidare har Kungl. Magt under punkt 22 av sjunde huvudtiteln i

den till riksdagen dem 14 januari 1915 avlåtna statsverkspropositionen

föreslagit riksdagen att, i avbidan på proposition i ärendet, till förstärkning

av arbetskrafterna hos kammarrätten på extra stat för år 1916

beräkna ett belopp av 35,210 kronor.

Sedan iöneregleringskommittén den 15 innevarande mars avgivit

det infordrade utlåtandet, anhåller jag att nu ånyo få anmäla ärendet.

Innan jag ingår på den närmare redogörelsen för de nu föreliggande

frågorna om förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten, vill jag,

då det torde hava inflytande på bedömandet av berörda frågor, giva

tillkänna, att jag icke har för avsikt att föreslå Eders Kungl. Maj:t att

för innevarande års riksdag framlägga förslag om inrättandet av ett

riksrevisionsverk. Det har nämligen visat sig, att den i ärendet erforderliga

utredning, som av mig omnämndes i det vid årets statsverksproposition

fogade statsrådsprotokollet rörande sjunde huvudtiteln, icke

hinner slutföras tinder den nu pågående riksdagen.

I kammarrättens skrivelse jämte därvid fogade bilagor bär lämnats

uppgift angående antalet under vart och ett av åren 1904—1913 till

ämbetsverket inkomna, till kammarrättsråds föredragning hörande dels

fattigvårds- och dels andra besvärsmål, ävensom angående avgjorda och

balanserade oavgjorda sådana mål under samma år; och har kammarrätten

framhållit, att, oaktat kammarrättsrådens föredragningsskyldighet

från och med år 1909 till tiden väsentligen utsträckts samt kammarrätten

under en stor del av femårsperioden 1909—1913 haft biträde av

särskilt förordnade ledamöter (med samma tjänstgöringsskyldighet som

kammarrättsråd), antalet balanserade oavgjorda mål likväl tinder samma

femårsperiod högst betydligt ökats.

Av dessa och i övrigt anförda skäl har kammarrätten funnit det

framgå, att kammarrätten vore i behov av en permanent förstärkning av

Adjungerade

ledamöter.

Kammar
rätten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Ktmgl. Majds Nåd. Proposition Nr 114.

arbetskrafterna för att kunna möta det ökade arbetsmaterialet. Med?

hänsyn till en i skrivelse från finansdepartementet den 31 augusti 1914

framställd anmodan att under nu rådande förhållanden iakttaga vid

an slagsäskanden all den sparsamhet, som lämpligen läte sig göra, ansåg

sig emellertid kammarrätten böra för det dåvarande inskränka sig till

att hemställa om en mera tillfällig förstärkning av ämbetsverket med

två adjungerade ledamöter och däremot svarande tillfällig förstärkning

av kanslipersonalen.

Då till adjungerade ledamöter syntes kunna påräknas ordinarie

tjänstemän i kammarrätten, ansåg kammarrätten, att, om dessa adjungerade

ledamöter finge behålla sin lön oavkortad, adjunktionsarvodet för vardera,

i likhet med vad vid tiden för avlåtandet av kammarrättens skrivelse

ägde rum, kunde bestämmas till 250 kronor i månaden. De

adjungerade ledamöterna, vilkas tjänstgöringskyldighet skulle bliva densamma

som kammarrättsrådens, borde enligt kammarrättens mening

givetvis i likhet med kammarrättsråden komma i åtnjutande av ferier.

Vid tjänstledighet för sådan adjungerad ledamot syntes dennes vikarie

böra av adjunktionsarvodet bekomma så mycket, som motsvarar kammarrättsråds

tjänstgöringspenningar, 2,500 kronor för år räknat.

För att kunna uppehålla de tjänster i kammarrätten, som i följd

av adjunktionsförordnandena icke kunde bestridas av sina ordinarie innehavare,

vore de med dessa tjänster förenade tjänstgöringspenningarnaenligt

kammarrättens mening icke tillräckliga. I huvudsaklig överensstämmelse

med vad tidigare ägt rum, då adjungerad ledamot, som i

månadsarvode uppburit 300 kronor, av sin lön fått till sin vikarie avstå

50 kronor för månad räknat, ansåg kammarrätten ett belopp av sammanlagt

100 kronor för månad eller för år 1,200 kronor höra ställas till

ämbetsverkets förfogande att tilldelas de personer, som förordnades till

vikarier för ifrågavarande adjungerade ledamöter. Likaså borde enligt

kammarrättens åsikt dessa ständigt tjänstgörande vikarier komma i åtnjutande

av den rätt till semester, som vore förenad med tjänst, vilken.

av dem uppehölles.

Till förstärkning av arbetskrafterna å kammarrättens kansli erfordrades

— yttrade kammarrätten vidare — i sammanhang med adjunktionsförordnandena

två amanuenser med arvode för vardera av 1,500

kronor för år; och syntes för bestridande av de ökade renskrivningskostnader,

som av anordningen bleve eu följd, erfordras ett årligt belopp

av 650 kronor.

För år 1916 ansåg kammarrätten alltså kostnaderna för den föreslagna

förstärkningen av kammarrättens personal med adjungerade
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 114. 5

ledamöter och till deras biträde avsedd kanslipersonal m. m. kunna,

beräknas sålunda:

2 adjungerade ledamöter, arvoden å 3,000 kronor...... kronor 6,000: -—

arvoden åt vikarier för de adjungerade ledamöterna... > 1,200: —

2 amanuenser ............................................................. » 3,000: —

renskrivningskostnad.............................................................. » 650: —

Summa kronor 10,850: —

Då det vore av synnerlig vikt, att kammarrätten jämväl under år1915

komme i åtnjutande av enahanda förstärkning av arbetskrafterna,

hemställde kammarrätten, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

jämväl för tiden från och med den 1 juli 1915 till samma års slut bevilja

anslag för samma ändamål med 5,425 kronor.

Beträffande tiden 1 januari—30 juni 1915 anhöll kammarrätten,,

att Kungl. Maj:t måtte för förra hälften av år 1915 ställa till kammarrättens

förfogande ett efter ovannämnda grunder beräknat belopp av

5,425 kronor att användas till arvoden åt två adjungerade ledamöter,

vikarier för dem och amanuenser samt till renskrivningskostnad, ävensom

att advokatfiskal och sekreteraren i ämbetsverket måtte förordnas

att under sistberörda tid biträda kammarrätten såsom adjungerade ledamöter

med samma tjänstgöringsskyldighet som kammarrättsråd.

Vad kammarrätten sålunda med avseende å första halvåret av år

1915 hemställt blev den 17 november 1914 av Kungl. Maj:t bifallet.

Löneregleringskommittén har beträffande nu berörda fråga anfört

följande:

»Antalet kammarrättsråd, som sedan äldre tider utgjort sex, blev på Kungl.

Maj:ts framställning genom beslut av 1901 års riksdag ökat till det nuvarande

antalet, åtta.

I det betänkande, löneregleringskommittén den 18 juni 1904 avgav angående

reglering'' av löneförhållanden m. m. vid kammarrätten (delen III av kommitténs

tryckta betänkande!!), föreslog kommittén åtskilliga förändringar, som för vinnande

av ökad arbetsprodukt ansetts önskvärda i avseende å föredragningen och avgörandet

av de till kammarrättens prövning hörande mål och ärenden; och uttalade kommittén

på anförda skäl den övertygelsen, att det arbete i kammarrätten, som efter genomförande

av kommitténs förslag skulle komma att vila på kammarrättsråden, skulle

kunna — utan någon fara för att noggrannheten i prövningen skulle behöva eftersättas

för skyndsamheten i avgörandet —- utföras av åtta kammarrättsråd. Visserligen

ansåg kommittén det kunna ifrågasättas, om ej till och med någon minskning

i kammarrättsrådens antal kunde på grund av de utav kommittén föreslagna förenklingarna

vidtagas. Men kommittén hade dock ansett sig icke höra framställa

Lönertylt^

ring skam-,

mitten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Hd.

förslag härom. Dels hade nämligen kammarrättsrådens antal helt nyligen blivit

bestämt till åtta, varför det syntes vara olämpligt att åter minska detsamma, innan

de av kommittén föreslagna förändringarna fått någon tid verka; och dels syntes

det kommittén angeläget, att, då kammarrätten enligt kommitténs förslag skulle

göras till sista instans i ett -betydande antal mål, arbetskrafterna i kammarrätten,

särskilt vad ledamöterna beträffade, bleve tillräckliga för ett gott fullgörande av de

krav, som måste ställas på en högsta domstolsinstans.

Den uttalade uppfattningen, att ett antal av åtta kammarrättsråd skulle bliva

för framtiden fullt tillräckligt, grundade kommittén, bland annat, på en av kommittén

anställd jämförelse mellan antalet till ämbetsverket inkomna och där avgjorda mål

under åren 1901, 1902 och 1903.

Av lämnade uppgifter, som avsågo mål, tillhörande såväl kammarrättsrådens

som revisionstjänstemäns och sekreterarens föredragning, framginge — yttrade

kommittén — att, ehuru kammarrätten arbetade med en ganska stor balans, vilken

emellertid till sin omfattning nästan oförändrad kvarstode sedan en föregående tidsperiod,

antalet avgjorda mål under de nämnda tre åren på det hela fullt motsvarat

antalet inkomna. Särskilt hade detta, vad som vore viktigast, varit fallet med avseende

på de till ledamöternas föredragning hörande målen. Det visade sig således,

att med de former, under vilka arbetena i kammarrätten dittills bedrivits, och med

den där använda arbetstiden den kammarrätten påvilande ordinarie arbetsmängden

kunnat i allmänhet, och bortsett från tillfälliga växlingar, utföras av den personal,

-som därstädes under ifrågavarande år varit anställd.»

För att nu kunna bilda sig ett tillförlitligt omdöme därom, huruvida

behov av den av kammarrätten i dess underdåniga skrivelse den

18 september 1914 begärda förstärkningen med adjungerade ledamöter

förefinnes för tiden till utgången av år 1916, har kommittén låtit ur

kammarrättens årligen till Kungl. Maj:t avgivna arbetsberättelse!- sammanföra

de i efterföljande, såsom bilaga vid utlåtandet fogade tabell innefattade

sifferuppgifter rörande antalet under i tabellen angivna år till

kammarrätten inkomna, därstädes avgjorda och såsom oavgjorda till

nästföljande år överförda, till kammarrättsrådens föredragning hörande

dels fattigvårdsmål och dels andra besvärsmål.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 114.

7

;

Till kammarrättsråds föredragning

hörande

u in m a

1

Fattigvårdsmål J Andra besvärsmål

År

|

Balans* 1 *

i-

Balans

Balans

Extra adjunktion

In-

Av-

vid In-

Av-

vid

In-

: Av-

vid

[

komna gjorda

i årets komna gjorda

i årets

komna gjorda

! årets

j

1 slut j

| slut

: Slut

1875

226

215

66: 524

| 479

71

750

694

137

1885

364

344

31j 812

825

7

1,176

1,169

38

_ |

1895

528

310

958 ,1,141

1,157

150

1,669

1,467

1,108

—

1900

566

630

922 1,013

1,179

137

1,579

1,809

1,059

2 x 12 = 241 .

2 x 8 = 16}S:a40mån4

[ 1901

580

784

718 1,147

1,165

119

1,727

1,949

837

2 x 12 = 241 c .„ .

2 X 8 = 1Gpa40man.

1902

634

670

682 1,441

1,412

148

2,075

2,082

830

2 x 8 = 16 mån.

1903

651

745

588 1,530

1,452

226

2,181

2,197

814

2 x 8 = 16 mån.

| 19041)

657

519

726 2,131

2,001

356

2,788

2,520

1,082

2x 8 — 16jr, OK . f

2 x 4Va = 9; a 25 mån.j

1905

614

687

653 1,506

1,521

341

2,120

2,208

994

2 x 8 = 16 mån.

1906

752

722

683 11,366

1,319

388

2,118

2,041

1,071

2 x 8 = 16 mån.

1907

713

938

458 1,523

1,546

365

2,236

2,484

823

2 x 8 = 16 mån.

j. 1908

614

732

340 ''1,535

1,523

377

2,149

2,255

717

2 x 8 = 16 mån.

1909»)

669

640

369 2,661

2,126

912

3,330

2,766

1,281

2 x 8 = 16 mån.

1910")

704

561

512 2,021

2,279

654

2,725

2,840

1,166

2x3= 6 mån.

1911

740

674

578 2,773*)

2,952

475

3,513

3,626

1,053

i

19124 *) :

891

727

742 2,186

1,872

789

3,077

2,599

1,531

2 x 31/* = 7 mån.

1913

940

771.

911 2,104

1,856

1,037

3,044

2,627

1,948

2 x Sl/i = 17 mån. i

I9146)

840

722

1 029 3,266

2,157

2,146

4,106

2,879

3,175

2 x lOVa = 21 mån.

Medeltal.

1900—1904

618

670

727 11,452

1,442

197

2,070

2,112

924

1905—1909

672

744

501 jl,718

1,607

477

2,390

2,351

978

''

1910—1914;

823

691 :

754 12,470 i

2,223

1,020

3,293

2,914

1,774

j

*) Därav över 1,000 likartade mål angående beskattning av dels utdelning å aktier i åtskild

liga sockerfabriksaktiebolag och i aktiebolaget Providentia dels ock gratifikationer till vissa Stockholms

stads arbetare.

Anmärkningar.

1 1902 års inkomstskatteförordning började tillämpas.

a Kammarrättsrådens föredragning utsträckt från 2 till 2''/> å 23/a timmar i veckan. — Föredragningen

av norska fattigvårdsmål övertages av sekreteraren. Avbrotten i föredragningen vid

påsk och vid vårsessionens slut upphöra. Avbrottet vid jul inskränkes.

8 Kammarrättsrådens föredragning utsträckt till tre timmar i veckan.

4 1910 års lagstiftning angående inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. började tillämpas.

Skogsaccislagen likaså.

* Pensionsavgiftsmålen tillkomma.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 114.

Kommittén yttrar vidare:

»I tabellens siffror liava ej medräknats de tämligen fåtaliga balansmålen och

fiskaliska aktionerna och ej heller de genom lottning mellan kammarrättsråden fördelade

Kung!. Maj:ts remisser, angående vilka sistnämnda sifferuppgifter ej kunna

hämtas ur arbetsberättelsema.

Vid bedömandet av sifferuppgifterna angående de till kammarrätten från och

med år 1900 inkomna målen är att märka, att till följd av de vart femte år återkommande

allmänna fastighetstaxeringarna ett särskilt stort antal taxeringsmål

städse pläga inkomma till kammarrätten året efter det allmän fastighetstaxering

ä«ft rum och att denna regelbundet inkommande starka tillströmning av ''andra

besvärsmål’ även visat sig under vartdera av åren 1904, 1909 och 1914. Med avseende

härå har kommittén ansett medeltalssiffrorna för de tre femårsperioderna

1900-1904, 1905—1909 och 1910—1914 vara väl ägnade att giva eu sammanfattande

överblick över den ökning i de inkommande målens antal, som ägt rum

från den tid, då löneregleringskommitténs förut omförmälda betänkande avgavs, till

nuvarande tid.

En jämförelse mellan antalet inkomna mål under den första och den sista av

ifrågavarande tre femårsperioder giver vid handen, att de inkomna fattigvårdsmålen

ökais med 33 procent, inkomna andra besvärsmål med 70 procent och samtliga inkomna

besvärsmål med nära 60 procent. , . .

Även om den höga procentsiffran för ökningen av ''andra besvärsmål i ej

oväsentlig mån påverkats av det stora antal sinsemellan likartade mål, som enligt

vid tabell en fogad anmärkning inkommit under år 1911, synas siffrorna likväl tydligt

giva vid handen, att kammarrätten numera har att räkna med en arbetsmängd,

som med åtminstone hälften överstiger den arbetsmängd, med vilken lönereglenngskommittén

hade att räkna, då kommittén år 1904 gjorde sina förut omförmälda

beräkningar i fråga om möjligheten för kammarrätten att med oförändrat antal av

åtta kammarrättsråd medhinna det kammarrätten påvilande arbetet.

Det torde i detta sammanhang böra erinras, hurusom det till kammarrätten

inströmmande arbetsmaterialet ej endast till sin myckenhet utan även till sin beskaffenhet

påverkats av vissa under senare tid inträffade förändringar i gällande

lagstiftning. ,

I sådant avseende må då till en början nämnas de genomgripande andringar

i beskattningslagstiftningen, som innefattas i dels 1902 års förordning om inkomstskatt

och dels 1910 års förordningar om inkomst- och förmögenhetsskatt samt om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, vilka förändringar börjat inverka

på arbetet i kammarrätten med år 1904 respektive år 1912. De i tabellen upptagna

siffrorna torde nogsamt giva vid handen, att berörda förändringar i lagstiftningen

åtminstone icke medfört någon minskning i antalet till kammarrätten fullföljda

besvär i taxeringsmål, vilka mål utgöra den stora huvudmassan av andra

besvärsmål’; och erfarenheten lärer också hava ådagalagt, att taxeringsmålen till

sin beskaffenhet numera få anses snarare mera än mindre tyngande för kärnniärrätton
Genom

1909 års lag om skogsaccis och den i dess ställe år 1912 utfärdade

lagen om skogsaccis och virkestaxering har kammarrätten fått sig ålagd prövningen

av besvär i mål rörande taxering till skogsaccis och skogsvårdsavgift. Någon

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.

synnerligen stor inverkan pa de inkomna målens antal hava dessa nytillkomna mål

ej utövat, men den vunna erfarenheten angående deras beskaffenhet lärer hava visat,

att kammarrättens arbete genom dem ökats i avsevärt högre grad än som motsvarar

målens antal.

Vidare har det genom 1910 års förordning angående kyrkoböckers förande

ålagts kammarrätten att i högsta instans pröva och avgöra mål angående rätt

kyrkobokföringsort. Någon avsevärd ökning i kammarrättens arbete torde emellertid

icke hava härigenom tillkommit.

Till kammarrätten hava i slutet av år 1914 och början av år 1915 inkommit

ett ej obetydligt antal mål angående avgiftsplikt enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

den 30 juni 1913, vilka mål jämlikt 16 § nämnda lag ansetts höra under

kammarrättens prövning.

Ytterligare har genom kungl. förordningen om värnskatt den 9 oktober 1914

kammarrätten fått sig ålagt att pröva och avgöra besvär över vämskattenämnds

beslut rörande taxering till värnskatt.

Kommittén har icke velat underlåta att här omnämna, hurusom de av chefen

för finansdepartementet utsedda sakkunniga för utredning angående åvägabringande

av ökad enhetlighet och effektivitet i statens centrala räkenskaps- och revisionsväsende,

statskommissarien Chr. L. Tenow och revisionskommissarien Richard Vide,

i skrivelse till nämnda departementschef den 27 augusti 1912 — med förmälan att

de komme att föreslå inrättande av ett fristående centralt räkenskaps- och revisionsverk,

i vilket såsom integrerande delar skulle ingå kammarrättens revisionsavdelning

och statskontorets riksbokslutsbyrå — tillika uttalat den mening, att, då revisionsavdelningens

utbrytning ur kammarrätten skulle medföra lindring i kammarrättsrådens

arbete samt dessutom i sammanhang med berörda utbrytning någon del av

de till kammarrättsråds föredragning hörande målen skulle kunna överlämnas till

föredragning av sekreteraren i ämbetsverket, ett kammarrättsrådsämbete skulle

kunna i sammanhang med utbrytningen indragas; i följd varav och enär vakans å

ett kammarrättsrådsämbete genom förre innehavarens avgång då vore att förvänta,

ett kammarrättsrådsämbete syntes böra, intilldess annorlunda kunde bliva föreskrivet,

tillsättas icke medelst fullmakt utan allenast genom förordnande tillsvidare.

I underdånigt utlåtande den 19 september 1912 uttalade kammarrätten av

anförda skäl den bestämda övertygelsen, att den ifrågasatta överflyttningen av vissa

ämbetsuppgifter från kammarrätten till ett nytt ämbetsverk icke skulle medföra

sådana lättnader i kammarrättens arbetsbörda, att indragning av ett kammarrättsrådsämbete

därigenom kunde möjliggöras, och kammarrätten förklarade sig icke

betvivla, att, därest under given förutsättning en dylik indragning i allt fall ägde

rum, det inom kort komme att visa sig, att göromålen icke skulle kunna av den

övriga personalen behörigen fullgöras.

1 en den 9 oktober 1912 i anledning av kammarrättens underdåniga utlåtande

avgiven promemoria hava bemälda sakkunniga, under vidhållande av sitt omförmälda

förslag, tillika framhållit, att de icke haft anledning yttra sig om de skäl, som

kunde tala för en ökning av kammarrättsrådens antal till följd av en möjligen

befintlig stegringstendens hos beskattnings- och fattigvårdsmålen, utan allenast

ansett sig hava haft skyldighet att i god tid fästa departementschefens uppmärksamhet

på, att genomförandet av de förslag, som de sakkunniga komme att framBihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 101 höft. (Nr 114.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 114.

ställa, komme att medföra en så stor minskning i, bland annat, kammarrättsrådens

samlade arbetsbörda, att ett kammarrättsrådsämbete kunde indragas.

Vid ärendets föredragning den 18 oktober 1912 beslöt Kungl. Maj:t emellertid

att utfärda fullmakt för ny innehavare av det utav de sakkunniga åsyftade, dåmera

ledigblivna kammarrättsrådsämbetet.

I sitt den 15 augusti 1913 avgivna betänkande med förslag till inrättande

av ett riksrevisionsverk vidhålla emellertid de sakkunniga förslaget om indragning

av ett kammarrättsrådsämbete och upptaga sålunda i sitt statförslag avlöningar för

allenast sju kammarrättsråd.

Såsom i det föregående blivit omnämnt, hade löneregleringskommittén i sitt

är 1904 avgivna betänkande rörande kammarrätten föreslagit vissa åtgärder i syfte

att åstadkomma ett ökat resultat av kammarrättens arbete: och har kommittén

ansett sig böra här i korthet erinra om den del av sina ifrågavarande förslag, som

kunna anses äga sammanhang med den nu föreliggande frågan om kammarrättens

förstärkning med adjungerade ledamöter.

För vinnande av en ökad arbetsprodukt föreslog kommittén till en början,

att — med ändring av dittills gällande bestämmelser, enligt vilka i avgörandet av

alla på kammarrättsråds föredragning beroende mål skulle deltaga minst fyravkammarrättsråd

— mål, i vilka, enligt kommitténs förslag, talan mot kammarrättens

beslut fortfarande skulle få äga rum, skulle med vissa undantag få prövas och avgöras

av tre ledamöter.

Vidare hemställde kommittén, att dittills brukliga avbrott eller inskränkningar

i föredragningen under januari månad samt under en vecka vid påsk och

under sista veckan av vårsessionen skulle upphöra.

Kommittén föreslog ytterligare, att det skulle tillkomma revisionskommissarierna

att icke blott föredraga utan även såsom ledamöter deltaga i avgörandet

av revisionsavdelningens anmärkningsmål och andra dem närstående ärenden, till

vilka även av kommittén hänfördes vissa mindre omfattande grupper av mål och

ärenden, som dittills lottats mellan kammarrättsråden och av dem föredragits.

Med avseende å kammarrättsrådens tjänstgöringsskyldighet uttalad# kommittén,

att av dem borde äskas så stor arbetsprodukt, att den kunde anses skäligen betinga

åtminstone lika mycket dagligt arbete, som av andra tjänstemän fordrades enligt

kommitténs förslag.

Den utväg, som i första hand erbjöde sig för att möjliggöra arbetsproduktens

höjning, vore — yttrade kommittén vidare — att öka sammanträdenas antal och i

sammanhang därmed ledamöternas tjänstgöringsskyldighet.

I fråga om denna tjänstgöringsskyldighet meddelade kommittén, att det för

det dåvarande ålåg kammarrättsråden att i varje vecka två dagar bevista divisionssammanträde,

som i allmänhet räckte fyra timmar, att i regel på varje kammarrättsråd

komme två timmars föredragning å division i veckan, att kammarrättsråden

dessutom hade att en dag i veckan bevista dels plenum och dels i tur och ordning

ett avdelningssammanträde på omkring två timmar antingen för handläggning av

anmärkningsmål och därmed samband ägande ärenden eller för s. k. extra föredragning

av] andra mål, därvid föredragningen besörjdes i anmärkningsmålen och

därmed samband ägande ärenden av revisionskommissarier samt i övriga mål av

adjungerade ledamöter, vadan vid dessa sammanträden kammarrättsråden varit blott

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 114.

bisittare, samt att för beredande av det antal mål, vilkas föredragning kunnat medhinnas

på två timmar varje vecka, och för det i övrigt, utöver sammanträdena,

erforderliga arbetet sålunda för kammarrättsråden återstått i regel tre söckendagar

i varje vecka förutom den tid av övriga söckendagar, som icke åtgått för sammanträdena.

Härav ansåg kommittén framgå, att utrymme borde finnas för en ökning av

antalet sammanträden. Och då därmed sammanställdes vad kommittén föreslagit till

förenkling och underlättande av arbetet, syntes jämväl en utsträckning av kammarrättsrådens

föredragningsskyldighet kunna vidtagas, utan att därigenom i någon mån

äventyrades målens noggranna behandling.

Kommittén höll före, att kammarrättsråden borde kunna, förutom deltagandet

i plenum, ägna åt sammanträden för föredragning av andra mål än anmärkningsmål

tre dagar i veckan samt därutöver, i tur och ordning, deltaga en dag i avgörandet

av anmärknings- och därmed likställda mål.

Med deltagandet i tre allmänna divisionssammanträden i veckan följde, att

varje kammarrättsråd skulle hava att under loppet av två veckor föredraga under

tillhopa omkring sex timmar i stället för, såsom för det dåvarande, fyra timmar.

Vad anginge anmärknings- och därmed likställda mål och ärenden, hade av

kommittén föreslagits, att revisionskommissariema skulle, var och en i vad anginge

hans kontor, icke allenast föredraga utan ock som ledamöter deltaga i avgörandet

av nämnda mål och ärenden ävensom att dylik föredragning skulle äga rum i regel

minst fyra timmar i varje vecka under hela året, utan annat undantag än som

betingades av infallande helgdagar. Då kommittén även hemställt, att dessa mål

skulle kunna prövas och avgöras av tre ledamöter, skulle följaktligen endast två

kammarrättsråd behöva deltaga i prövningen och avgörandet av ifrågavarande mål,

vadan, om man utginge från ett antal av åtta kammarrättsråd, envar av dem sålunda

komme att under kammarrättens ordinarie sessioner deltaga i detta arbete

endast var fjärde vecka. Däremot .skulle under den tid av en och en halv månad

årligen, därunder vardera divisionen ensam vore i tjänst, dess ledamöter få, i tur

och ordning, varannan vecka deltaga i handläggningen av anmärkningsmål.

För att besörja det arbete, som förutsattes för eller föranleddes av tillhopa

omkring tolv timmars föredragning under fyra veckor eller som eljest vore i tjänsten

behövligt, skulle sålunda i allmänhet för kammarrättsråden återstå — förutom en

del av de på dessa veckor belöpande sammanträdesdagarna — två söckendagar var

vecka och därutöver under tre veckor av fyra en tredje söckendag eller sålunda

på fyra veckor elva söckendagar. Kommittén ansåg det icke lida något tvivel, att

den sålunda för nämnda arbete disponibla tiden borde vara tillräcklig. 1

1 anledning av löneregleringskonnnitténs betänkande avgav kammarrätten den

13 maj 1905 underdånigt utlåtande. Vad angår förslaget om utsträckning av

kammarrättsrådens föredragningsskyldighet, uttalade kammarrätten, att under angivna

förutsättningar skulle kunna utan fara för rättssäkerheten och oskäligt betungande

av vederbörande befattningshavare genomföras någon utsträckning av föredragningsskyldigheten.

Men härefter yttrade kammarrätten i detta ämne, bland annat, följande.

''Hvad åter angår måttet af denna utsträckning har kammarrätten för sin de!

ej kunnat undgå att finna kommitténs förslag därutinnan öfverskrida de gränser,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

KungL Maj ds Nåd. Proposition Nr 114.

lämplighet och billighet utstaka. Kommittén håller före. att en dylik utsträckning

bör kunna vidtagas, utan att därigenom skulle i någon män äfventyras målens noggranna

behandling; och efter att hafva verkställt en beräkning af den tid. som

skulle blifva disponibel för kammarrättsråden för besörjande af det arbete, som

förutsattes för eller föranledes af föredragningen under den af kommittén föreslagna

tiden eller som eljest är i tjänsten behöfligt, därvid dock den ej sällan ganska tidsödande

handläggningen af pleniärenden, särskildt Kungl. Maj:ts remisser, synes ej

hafva af kommittén behörigen uppmärksammats, yttrar densamma, att det icke

torde lida något tvifvel, att den för ifrågavarande arbete disponibla tiden bör vara

tillräcklig. Med stöd af sin kännedom om beskaffenheten och omfattningen af det

med beredning till föredragning af och expedierande af beslut i de till ämbetsverkets

handläggning hörande mål och ärenden förenade arbete vågar kammarrätten i underdånighet

bestrida riktigheten af kommitténs uppfattning härutinnan. Det vill till eu

början synas, som om kommittén icke vederbörligen beaktat de större kraf på

noggrannhet i handläggningen, allsidighet i skärskådandet och grundlighet i prutningen

af förekommande frågor, som vid jämförelse med underordnade myndigheter

måste ställas på öfverrätter och andra högre instanser, kraf, Indika gifvetvis böra

än ytterligare skärpas med afseende å de myndigheter. Indika afgöra ärendena i

sista hand. Skola emellertid dessa kraf verkligen uppfyllas, är det uppenbarligen

ej möjligt undvika, att i de högre och högsta instanserna formerna blifva något

tyngre och ärendenas handläggning mindre snabb än hos öfriga myndigheter, liksom

det synes själffallet, att för behandling af förekommande mål och ärenden bör åt

ledamöterna i öfverrätter beredas större mått af tid än åt de i första instans

dömande. I samma mån som vid reglering af arbetet i en öfverrätt dessa synpunkter

undanskymmas af en sträfvan att genom ett forceradt afgörande af största

möjliga antal ärenden öka arbetsprodukten, hotas rättssäkerheten och rubbas hufvudbetingelsen

för att domstolen skall kunna ej allenast i yttre mening fylla sin

uppgift.''

Efter det vid 1908 års riksdag lönereglering för kammarrätten blivit genomförd,

hava — huvudsakligen med ledning av löneregleringskommitténs ovan återgivna

uttalanden och förslag — inom kammarrätten vidtagits åtskilliga till höjande

av arbetsprodukten syftande förändringar i avseende å, bland annat, kammarrättsrådens

tjänstgöring.

Sålunda blev i den av Kung]. Maj:t den 23 december 1908 utfärdade förnyad»;

instruktion för kammarrätten, § 4, föreskrivet, att vissa till kammarrättsråds föredragning

hörande mål och ärenden få avgöras av tre ledamöter. Och denna föreskrift

har med avseende å dess inverkan på kammarrättsrådens tjänstgöringsskyldighet

erhållit ökad betydelse därigenom att densamma är gällande även beträffande

besvärsmålen i taxeringsfrågor.

I samma paragraf av instruktionen föreskrevs även, att eu av revisionskommissariema

skulle såsom föredragande ledamot deltaga i handläggningen av

anmärkningsmål och vissa andra, dem närstående mål och ärenden. Och enligt den

lydelse paragrafen erhållit genom kungl. kungörelsen den 22 november 1912 skola

numera i handläggningen av ifrågavarande mål och ärenden deltaga båda revisionskommissarierna,

den ena av dem såsom föredragande. Kommitténs förslag, att

dessa mål och ärenden skulle kunna avgöras av tre ledamöter, har däremot icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.

blivit genomfört, utan är antalet i deras behandling deltagande ledamöter alltjämt

fyra, därav numera två kammarrättsråd. Den lättnad i kammarrättsrådens arbete,

som genom senast angivna förändringar uppkommit, motväges emellertid därav, att

vardera revisionskommissarien numera — sedan början av år 1913 — föredrager

tre timmar i veckan och att sålunda från den tid, då löneregleringskommitténs

betänkande avgavs, tiden för revisionskommissariernas föredragning tredubblats.

Omfattningen av kammarrättsrådens föredragningsskyldighet angives i den

för ämbetsverket den 14 januari 1913 utfärdade arbetsordningen, § 2, sålunda, att

berörda skyldighet skall av varje kammarrättsråd fullgöras, utom i vissa undantagsfall,

under minst två och en halv samt högst tre timmar i veckan. Föredragningsskyldigheten,

som till ingången av år 1909, då den nya instruktionen för kammarrätten

trädde i kraft, omfattat för varje kammarrättsråd två timmar i veckan,

utsträcktes under vårsessionen 1909 till två och eu halv samt under höstsessionen

samma år till två och tre kvarts timmar i veckan och har från ingången av år

1910 fullgjorts under tre timmar varje vecka eller sålunda den tid, som av löneregleringskommittén

blivit i sådant avseende påyrkad.

Utom sin egen föredragningsskyldighet har varje kammarrättsråd att i tur

och ordning deltaga i de sessioner, som föranledas av de övriga kammarrättsrådens

och revisionskommissariernas föredragningar, ävensom i kammarrättens plenisammanträden.

Den omständigheten, att i vissa sessioner skola deltaga två, i andra tre

och i åter andra fyra kammarrättsråd, har föranlett, att sessionstiden icke kunnat

fullt likformigt fördelas vare sig för vecka räknat emellan kammarrättsråden eller,

för samma kammarrättsråd, mellan de olika veckorna. Därest plenisammanträdena,

som i regel förekomma en dag i veckan, beräknas upptaga två timmar varje gång,

bliver emellertid med nuvarande anordning av kammarrättsrådens tjänstgöring,

medeltalet av den tid, varje kammarrättsråd för vecka räknat är upptagen av

sammanträden inom ämbetsverken, något över tretton timmar. Denna tjänstgöringstid

är för närvarande för ett kammarrättsråd på varje av de två divisionerna fördelad

på tre dagar i veckan och för envar av övriga sex kammarrättsråd och tvä

adjungerade ledamöter varannan vecka på tre och varannan vecka på fyra dagar.

Jämföres detta med den beräkning löneregleringskommittén år 1904 anställt

rörande kammarrättsrådens blivande tjänstgöringstid, i vad densamma skulle upptagas

av sammanträden i ämbetsverket, och rörande den tid, som för dem skulle

återstå för övriga tjänstegöromål, befinnes sålunda, att kammarrättsrådens tjänsteåligganden

även i detta avseende erhållit fullt ut den omfattning, som av kommittén

blivit förutsatt.

Kommitténs anmärkningar i fråga om förut brukliga avbrott eller inskränkningar

i föredragningen under vissa tider av åi*et hava föranlett, att numera föredragningen

fortgår vid påsktiden utan annat avbrott än som föranledes av då infallande

helgdagar och vid vårsessionens slut utan någon inskränkning samt att de förutvarande

s. k. julferierna under januari månad ersatts av ett avbrott i den ordinarie

Eedamotsföredragningen under tiden mellan den 20 december och den 14 januari.

Därest man med ledning av siffrorna i tabellbilagan söker bilda sig en mening

om. i vad mån omförmälda förändringar i arbetet inom kammarrätten medfört

ökning av den årliga arbetsprodukten, torde svaret på den uppställda frågan snarast

vara att finna i medeltalssiffrorna för de under de tre femårsperioderna avgjorda målen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung/. Maj .ds Nåd. Proposition Nr 114.

Först under det sista året av den andra femårsperioden — år 1909 — börjadeden

i sammanhang med 1908 års lönereglering utfärdade instruktion för kammarrätten

med däri införda, här ovan omförmälda förändrade föreskrifter att tillämpas,

och den i nu förevarande avseende ojämförligen mest betydelsefulla förändringen,

utsträckningen av kammarrättsrådens föredragningstid, blev först med ingången av

år 1910 tillfullo genomförd.

Ökningen från första till andra femårsperioden, vilken är ungefär lika fördelad

på fattigvårdsmålen och andra besvärsmål, inskränker sig också till omkring

11 procent, och eu granskning av siffrorna för de särskilda åren visar, att

denna ökning icke uteslutande är beroende på 1909 års arbetsresultat. Det bör

emellertid anmärkas, att såsom även av tabellen framgår — de arbetskrafter,

som medverkat till första femårsperiodens arbetsresultat, varit något större än under

den andra femårsperioden. Bortsett från de tvä under hela åren 1900 och 1901

adjungerade ledamöterna, vilka vid 1902 års ingång ersattes av de två nytillkomna

kammarrättsråden, biträddes nämligen kammarrätten under vart och ett av de ifrågavarande

tio åren i åtta månader av två adjungerade ledamöter, men därutöver voro

under år 1904 ytterligare två adjungerade ledamöter förordnade för 4V2 månader.

Från andra till tredje femårsperioden utgör ökningen i de avgjorda målens

antal nära 24 procent, oaktat adjunktionsförordnandena minskats och utgjort i

medeltal 10.2 månader om året under tredje femårsperioden mot 16 månader under

den andra. Antalet avgjorda fattigvårdsmål har emellertid under den tredje femårsperioden

endast obetydligt överstigit motsvarande antal under första femårsperioden

och med något över 7 procent understigit antalet avgjorda dylika mål

under den andra femårsperioden. Detta förhållande torde hava sin förklaring däruti,

att, då i början av sistnämnda femårsperiod balansen å fattigvårdsmål var jämförelsevis

stor, föredragningen ansetts böra ordnas på sådant sätt, att företrädesvis denna

balans bleve i största möjliga män avarbetad. ''Andra besvärsmål’ hava däremot

under den tredje femårsperioden avgjorts till ett antal, som med mer än 38 procent

överstiger motsvarande antal under andra femårsperioden.

En jämförelse av sifferuppgifterna angående de inkomna och de avgjorda

målen visar, att under första femårsperioden avgjorts något liera mål än då inkommit,

att under andra femårsperioden de inkomna målen i antal något överstigit de

avgjorda målen och att under tredje femårsperioden antalet inkomna mål i avsevärt

hög grad överstigit antalet avgjorda mål. Också har under sista femårsperioden

balansen av oavgjorda mål i hög grad stigit, så att densamma vid periodens slut

inom vardera av fattigvårdsmålsgruppen och gruppen av andra besvärsmål är mer

än dubbelt större mot vad fallet var vid periodens början. Särskilt under de tre

sistförflutna åren har balansen inom båda grupperna av besvärsmål varit i stigande.

Beträffande den vid ingången av år 1915 förefintliga balansen förtjänar även

påpekas, att balansen av fattigvårdsmål avsevärt överstiger den normala avarbetningen

av sådana mål under ett år och att balansen av andra besvärsmål får anses

ungefär motsvara vad som under normala förhållanden kan förväntas bliva avarbetat

under ett år.

Med avseende ä det arbetsmaterial, som är att till kammarrätten införvänta

under år 1915, kunna i fråga om taxeringsmålen vissa slutsatser dragas av de uppgifter

rörande till Kung!. Maj:ts vederbörande befallningshavande inkomna besvär

över prövningsnämndernas beslut, vilka under januari månad 1915 inkommit till.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Iså-d. Proposition Nr 114.

kammarrätten. Antalet sådana besvärsmål uppgick till 1,490 och var högre än

något föregående år med undantag av vissa år, som följt närmast efter de allmänna

fastighetstaxeringarna. Till jämförelse må nämnas, att under de närmast föregå•ende

tio åren de från länsstyrelserna inkomna uppgifterna i nyssnämnda avseende

upptagit följande antal besvärsmål, nämligen respektive 958, 782. 927, 817, 2,092,

1,019, 1,208, 1,426, 1,306 och 2,413.

Av vad kommittén i det föregående yttrat, framgår:

att under de senast förflutna femton åren och särskilt under de sista fem

åren det till kammarrätten inströmmande arbetsmaterialet i betydande grad tillvuxit

och numera med åtminstone hälften överstiger den årligen inkommande arbetsmängden

vid den tid, då löneregleringskommitten avgav sitt betänkande angående kammarrättens

organisation m. m.;

att under de tre sistförfluten åren kammarrättens arbetskrafter, oaktat desamma

varit förstärkta med adjungerade ledamöter, likväl visat sig icke kunna avarbeta en

arbetsmängd, motsvarande de under samma år nyinkomna målen, samt att till följd

härav balansen av oavgjorda mål numera nått sådan höjd, att densamma måste

anses motsvara mer än den arbetsmängd, som på en tid av ett år kan av kammarrätten

avarbetas;

samt att i överensstämmelse med löneregleringskommitténs år 1904 gjorda

uttalanden åren 1909 och 1910 genomförts en avsevärd skärpning av kammarrättsrådens

tjänstgöringsskyldighet, varjämte för vinnande av en ökad arbetsprodukt

åtskilliga andra förändringar vidtagits beträffande föredragningsarbetet inom kammarrätten.

Med avseende härå och då i den rättssökande allmänhetens och kommunernas

intresse kraftiga åtgärder måste anses påkallade för förekommande av balansens

ytterligare tillväxt samt kommittén icke ansett sig kunna tillstyrka någon vidare

ökning av kammarrättsrådens föredragningsskyldighet, har kommittén funnit uppenbart.

att den av kammarrätten begärda förstärkningen med två adjungerade ledamöter

under senare halvåret 1915 och hela år 1916 är av behovet påkallad.

Av kammarrätten har dels uttalats den förmodan, att ämbetsverket framdeles

skulle bliva nödsakat att hemställa om ytterligare åtgärder för avarbetande

av den uppkomna balansen av oavgjorda mål, dels ock framhållits, att enligt kammarrättens

mening behovet av förstärkning i dess arbetskrafter vore av permanent

natur.

Kommittén anser sig så mycket mindre hava anledning att yttra sig i anledning

av dessa kammarrättens uttalanden, som några särskilda yrkanden icke på

dem grundats.

För vardera av de adjungerade ledamöterna har begärts ett årsarvode av

3,000 kronor, motsvarande för månad räknat 250 kronor, under det att kammarrättsrådets

tjänstgöringspenningar uppgå till 2,500 kronor om året eller 208 kronor

33 ’/.-i öre i månaden.

Med avseende å denna arvodesfråga har kommittén ansett sig böra erinra,

hurusom i ett den 26 februari 1915 av kommittén avgivet utlåtande angående tillfällig

förstärkning av kammarkollegiets arbetskrafter en likartad fråga varit föremål

för kommitténs bedömande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.

Beträffande arvodet för en av kammarkollegiet begärd adjungerad ledamot

hade kollegiet i den underdåniga framställning, i anledning varav kommitténs utlåtande

infordrats, anfört, att det visserligen med hänsyn till de arbetsuppgifter, som

skulle tillhöra den adjungerade ledamoten, syntes kollegiet kunna föreligga tillräckliga

skäl att för honom ifrågasätta arvode, motsvarande exempelvis lön för tjänsteman

i andra lönegraden med tillägg av kammarråds tjänstgöringspenningar, därvid

den adjungerade ledamoten skulle hava att avstå egna löneförmåner, men att kollegiet

likväl — på grund av det sparsamhetsbehov, som framhållits i en av chefen

för finansdepartementet den 31 augusti 1914 avlåten skrivelse till kollegiet av enahanda

innehåll som en i det föregående omförmäld skrivelse till kammarrätten av

samma dag — ansett sig böra inskränka sig till anhållan om anvisande till den

adjungerade ledamoten av ersättning, motsvarande kammarråds tjänstgöringspenningar

eller alltså 2,500 kronor för år.

Det förutsattes, att till adjungerad ledamot skulle förordnas en ordinarie

tjänsteman i första lönegraden.

I sitt ovannämnda utlåtande lämnade kommittén utan erinran vad kammarkollegiet

föreslagit i fråga om adjunktionsarvodets belopp.

Det skäl, som av kammarkollegiet anförts till stöd för dess förslag om adjunktionsarvodets

bestämmande till allenast 2,500 kronor för år, synes kommittén böra

i lika mån som för kammarkollegiets vidkommande beaktas även beträffande arvodena

för de föreslagna adjungerade ledamöterna hos kammarrätten; och kommittén,

har så mycket mindre ansett sig kunna för dessa senare föreslå högre arvodesbelopp,

som, enligt vad kommittén inhämtat, till ifrågavarande förordnanden i kammarrätten

torde kunna påräknas tjänstemän i andra lönegraden.

Arvodena för de två adjungerade ledamöterna hos kammarrätten skullesålunda

enligt kommitténs mening betinga en kostnad av, för år räknat, 5,000

kronor och för den tid av ett och ett halvt år, varför anslag för ändamålet begärts,

7,500 kronor.

Mot de föreslagna anslagen till förbättrad avlöning åt de adjungerade ledamöternas

vikarier och till bestridande av den ökade renskrivningskostnad, som

bliver en följd av de adjungerade ledamöternas arbete, har kommittén icke funnit

anledning till någon erinran.

De båda amanuenser, för vilka begäras arvoden med 1,500 kronor för år

räknat åt vardera, äro avsedda att biträda de adjungerade ledamöterna med uppsättning

av utslag i av dem föredragna mål samt med expeditionsgöromål m. in.

ävensom att i tur och ordning med övriga amanuenser å kammarrättens kansli och

med notarierna deltaga i protokollstjänstgöringen. Arvodena äro till beloppet lika

med lägsta arvodet för amanuens i kammarrätten; och anser sig kommittén böra

även i denna del tillstyrka kammarrättens framställning.

De anslagsbelopp, som skulle erfordras för kammarrättens förstärkning under

månaderna juli—december 1915 samt hela år 1916 med två adjungerade ledamöter

ävensom för avlönande av de två ifrågavarande amanuenserna och för bestridande

av övriga av adjunktionen föranledda utgifter, skulle alltså enligt kommitténs mening

bliva följande:

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj ds Kåd. Proposition Nr 114.

till arvoden åt två adjungerade ledamöter ...........

... kr.

7,500: —

» förbättrad avlöning åt de adjungerade ledamöternas vikarier . ..

»

1,800:

» arvoden åt två amanuenser ..............................

»

4,500: —

» renskrivningskostnad ...........................................

»

975: -

Summa kronor

14,775: —

Kommittén hemställer alltså beträffande den nu behandlade delen av kammarrättens

framställning, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för

förstärkning av kammarrätten med två adjungerade ledamöter ävensom för avlönande

av två amanuenser och för bestridande av övriga av adjunktionen föranledda

utgifter på extra stat för år 1916 bevilja ett anslag av 14,775 kronor, med rätt

för Eders Kungl. Maj:t att redan under år 1915 av anslaget disponera en tredjedel

eller 4,925 kronor.

Vidare hemställer kommittén, att, i händelse av riksdagens bifall till nämnda

förslag, Eders Kungl. Maj:t måtte

dels vid meddelande av förordnande för de adjungerade ledamöterna förklara

dessa berättigade att under tiden för förordnandet var för sig uppbära en mot kammarrättsråds

tjänstgöringspenningar svarande ersättning, med skyldighet emellertid

att till dem, som uppehålla deras tjänster, avstå de därmed förenade tjänstgöringspenningar;
dels

förklara de adjungerade ledamöterna berättigade att åtnjuta ferier lika

med kammarrättsråd;

dels bemyndiga kammarrätten att till de tjänstemän, som i egenskap av

vikarier uppehålla de adjungerade ledamöternas ordinarie tjänster, låta utbetala,

utöver med tjänsterna förenade tjänstgöringspenningar, arvoden med 50 kronor i

månaden till vardera vikarien;

dels ställa till kammarrättens förfogande det till avlöning åt amanuenser avsedda

belopp att utgå med 125 kronor i månaden till vardera av två amanuenser;

dels ock medgiva kammarrätten att såsom tillägg till det i ämbetsverkets

stat uppförda anslaget till vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden, flitpenningar

och tillfällig renskrivningskostnad använda ett belopp av 325 kronor under år 1915

och 650 kronor under år 1916 till bestridande av den ökade renskrivningskostnad,

som bliver en följd av de adjungerade ledamöternas arbete.»

Vid kommitténs förslag i nu omhandlade del linnes fogad en av

kammarrättsrådet Wåhlin avgiven reservation, däri följande anföres:

»Då jag ansett kommittén böra tillstyrka kammarrättens förslag, även i vad

detsamma avser beloppet av de adjungerade ledamöternas arvoden, har jag för min

härutinnan uttalade mening velat anföra följande skäl.

Enligt gällande avlöningsvillkor åligger det ordinarie tjänsteman i kammarrätten

av lägre grad att, vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande

av semester, mottaga förordnande till högre befattning i ämbetsverket mot åtnjutande

av de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar eller däremot svarande belopp

i stället för egna tjänstgöringspenningar, dock ej längre än sammanlagt tre

månader under ett och samma kalenderår.

Av denna bestämmelse synes icke utan fog kunna härledas den meningen,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. lol höft. (Nr 114.) 3

Reservation

vid kommitténs

förslag.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

18 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 114.

att då förordnande, som medför skyldighet att fullgöra samma tjänstgöring som

kammarrättsråd, är avsett att tilldelas ordinarie tjänsteman i kammarrätten för

längre tid och under andra förhållanden än i nyssnämnda punkt av avlöningsvillkoren

förutsättes, detta förordnande även billigtvis bör ersättas efter något högre

beräkningsgrund.

Verkställd undersökning angående de avlöningar, som år efter år av Kungl.

Maj:t tillerkänts de i särskild kolumn av kommitténs tabellbilaga omförmälda

adjungerade ledamöterna i kammarrätten, har också visat att deras arvoden plägat

bestämmas till belopp, vilka, även då de för ordinarie tjänstemän reducerats genom

åläggande för dem att till sina vikarier avstå viss del av sin lön, i allt fall överstigit

beloppet av kammarrättsråds tjänstgöringspenningar.

Endast för de adjungerade ledamöter, som varit för ordnade under höstsessionen

1912 samt vår- och höstsessionerna 1913. har kammarrätten begärt och Kungl.

Maj:t beviljat arvoden till belopp lika med kammarrättsråds tjänstgöringspenningar,

vilket torde varit beroende på det särskilda förhållande, att under dessa tider ett

kammarrättsråd haft ständig tjänstledighet och därvid fått avstå en del av sin lön,

vilken då kunnat disponeras till förbättrande av avlöningen för hans vikarie och

andra kammarrättens tjänstemän.

Vid samtliga övriga i tabellen omförmälda adjunktionstillfällen, som förekommit

efter det 1908 års lönereglering för kammarrätten börjat tillämpas, hava de adjungerade

ledamöterna varit i åtnjutande av åtminstone de avlöningsförmåner, som nu

begärts av kammarrätten; och därförinnan, då kammarrättsrådens tjänstgöringspenningar

utgjorde 2,000 kronor om året eller 166 kronor 67 öre i månaden, åtnjöto

de ifrågavarande adjungerade ledamöterna utan något undantag — mot avstående

i förekommande fall av egna tjänstgöringspenningar — ett behållet adjunktionsarvode

av minst 200 kronor i månaden, eller 33 kronor 33 öre i månaden mer

än kammarrättsråds dåvarande tjänstgöringspenningar.

Att nu, då adjungerade ledamöter kunna förväntas bliva under avsevärd tid

framåt behövliga, nedsätta deras hittillsvarande avlöningsnivå synes mig så mycket

mera betänkligt, som möjligheterna till befordran till ordinarie tjänster inom kammarrätten,

särskilt inom andra och tredje lönegraderna, under en följd av år framåt

torde bliva mycket små och kammarrätten till följd därav befinner sig i en synnerligen

ogynnsam ställning med avseende å möjligheten att draga till sig och kvarhälla

yngre, mera dugande tjänstemän.»

Då den gjorda utredningen uppenbarligen giver vid banden, att

det förefintliga behovet av adjungerade ledamöter i kammarrätten är av

mera stadigvarande art, lärer anslag för ändamålet böra äskas av riksdagen.

Ifråga om beloppets storlek anser jag mig böra förorda vad

löneregleringskommittén härutinnan föreslagit. Visserligen understiger

detta belopp det av kammarrätten begärda med 1,500 kronor, beroende

därpå, att kommittén föreslagit, att adjunktion sarvodena skola utgå med

2,500. kronor i stället för 3,000 kronor, för år räknat, och denna nedsättning

är så mycket mera att beklaga, som den kan komma att

drabba tjänstemän, vilka redan under någon tid - åtnjutit det högre

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.

arvodet, men mot löneregleringskommitténs avstyrkande har jag ansett

mig åtminstone för närvarande icke böra föreslå högre avlöningsförmåner

för de adjungerade ledamöterna.

Jämväl i övrigt ansluter jag mig till vad löneregleringskommittén

föreslagit.

Jag övergår nu till behandling av den del av kammarrättens sE0^erra

skrivelse, som avser beredande av anslag för ökat antal extra revisorer

under år 1916.

I avseende härå erinrar kammarrätten, att sedan den 1 juli 1912

varit å kammarrättens revisionsavdelning anställda tre extra revisorer

och fyra extra räknebiträden, till vilkas avlöning medel anvisats av riksdagen

å extra stat för åren 1913, 1914 och 1915.

Med erinran jämväl att kammarrätten i underdånig skrivelse den

20 december 1911 gjort framställning om förstärkning av revisionsavdelningen

med fyra extra revisorer och fyra extra räknebiträden, framhåller

kammarrätten i den nu förevarande skrivelsen, att det hittills

beviljade antalet extra revisorer icke kunde anses tillfyllestgörande, och

hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att å extra stat för

år 1916 bevilja följande anslag till förstärkning av revisionsavdelningen:

4 extra revisorer å 3,000 kronor ................................... kronor 12,000: - -

4 extra räknebiträden å 1,500 kronor.............................. » 6,000:

semestervikarier för 4 revisorer å 133 kronor 33 öre » 533: 3 3

» » 4 räknebiträden å 100 kronor » 400: —

Summa kronor 18,933: 3 3.

I den lönestat, som år 1908 fastställdes för kammarrätten, äro för

ämbetsverkets revisionsavdelning upptagna två förste revisorer (chefer

för var sitt revisionskontor) och tjugu revisorer.

För revisionsarbetets fördelning mellan revisorerna verkställes å

vartdera revisionskontoret av förste revisorn i samråd med revisorerna

å kontoret uppskattning av de till granskning inkomna räkenskaperna.

Detta tillgår så, att för varje räkenskap bestämmes en viss tid i månader

eller trettiondedelar av månader, som på grund av vunnen erfarenhet

och med hänsyn till kvantiteten av kontorets räkenskaper och arbetskrafter

anses böra anslås till räkenskapernas granskning. I den mån

som nya räkenskaper tillkommit eller räkenskaperna svällt ut, har uppskattningstiden

måst tid efter annan minskas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts 1Säd. Proposition Nr 114.

Enligt den år 1879 för kammarrätten fastställda stat utgjorde

personalen å revisionsavdelningen — frånsett 3 revisionskommissarier,

vilka såsom chefer eu var för ett av de tre revisionskontor, å vilka

revisionen då var indelad, icke deltogo i det egentliga revisionsarbetet

— 18 revisorer och 11 amanuenser med en tjänstgöringstid av för revisor

SO timmar och för amanuens 20 timmar i veckan.

I en av vederbörande revisionskommissarier i januari 1904 till

löneregleringskommittén avlämnad promemoria uttalade sig dessa tjänstemän

för en ökning av den ordinarie revisionspersonalen till ett antal av

minst 24, därav 3 överrevisorer och 21 revisorer, detta under förutsättning

dels att antalet fasta revisorsam anuen ser nedsattes till 4, dels att

arbetstiden bestämdes för revisorer till 36 och för amanuenser till 24

timmar i veckan, dels ock att extra biträden med lägre arvoden bleve

anställda för sififergranskning och dylikt.

Löneregleringskommittén ansåg emellertid behov av ökning av den

ordinarie revisionspersonalen icke föreligga. Kommittén utgick nämligen

från antagandet att föreslagna anordningar i avseende å revisionsarbetet

särskilt revisorernas befrielse från siffergranskningen, ävensom utsträckning

av arbetstiden borde komma att medföra, å ena sidan, sådana

lindringar i revisorernas arbete och, å andra sidan, en så avsevärd

ökning i den levererade arbetskvantiteten, att de borde ej blott fullt

uppväga den ökning i revisorernas arbetsmaterial, som under en tid

framåt kunde förväntas, utan även därutöver lämna tillfälle till minskning

i amanuensernas antal. Ensamt den av kommittén föreslagna utsträckningen

av tjänstgöringstiden skulle komma att medföra ett ökat

antal revisionstim mar av omkring 100 i veckan. Kommittén förordade

i anslutning härtill, att revisorernas antal fortfarande skulle utgöra 18,

men att antalet amanuenser skulle nedsättas från 11 till 6.

Uti sitt den 13 maj 1905 avgivna underdåniga utlåtande i anledning

av kommitténs förslag föreslog kammarrätten, att den för det

egentliga revisionsarbetet avsedda personalen skulle bliva 20 revisorer

(därav 2 tillika kontorsförmän med högre avlöning) och 8 amanuenser.

Kungl.'' Maj:ts proposition i ämnet till 1908 års riksdag upptog

dels 2 förste revisorer, vilkas väsentliga uppgift skulle vara att hava

tillsyn därå, att revisionstjänstemännen fullgöra sina skyldigheter, ävensom

att tillhandagå dem med råd och upplysningar, dels ock 21 för det

egentliga gransknings arbetet avsedda revisorer.

Statsutskottet ansåg emellertid,, med hänsyn till den utsträckta

dagliga tjänstgöringstiden å tjänsterummet och de i utsikt ställda förenklade

arbetsmetoderna inom ämbetsverket, att antalet revisorer, som

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.

av Kungl. Maj:t föreslagits till 21, vore väl högt tilltaget och utan

olägenhet borde kunna minskas till 20. Statsutskottets sålunda uttalade

mening biträddes av riksdagen. Nu gällande stat upptager i enlighet

härmed 2 förste revisorer och 20 revisorer.

I sin underdåniga skrivelse den 20 december 1911 lämnade kammarrätten

en översikt över de räkenskaper, som då ingingo till kammarrättens

revisionsavdelning, och den tid, som för granskning av varje

räkenskap varit anslagen närmast före år 1909. Av nämnda översikt

framgick, att den sammanlagda tid, som närmast före år 1909 varit

anslagen för räkenskapernas granskning, utgjort 271 månader 111 dagar.

Efter omnämnande härav anförde kammarrätten i sin nyssnämnda

underdåniga skrivelse följande:

»Dessa 271 månader 11 1/2 dagar motsvara med beräkning av den numera

gällande utsträckta arbetstiden ett enkelt antal revisionsmånader av omkring 247.

Om uppskattningen vore riktig, skulle arbetet sålunda möjligen kunna utföras av

den nu tillgängliga revisionspersonalen, vars sammanlagda arbetstid, oavsett räknebiträdena,

kan beräknas till omkring 230 månader.

Men uppskattningen, som redan vid den tid, då den tillämpades, var avsevärt

för låg, bar sedan dess måst ytterligare avknappas. Det har nämligen varit nödvändigt

att bereda plats för nytillkomna räkenskapers granskning, och detta har

icke kunnat ske på annat sätt än genom att minska tiden för revisionen av de förutvarande.

Såsom ett typiskt exempel härpå kan nämnas, att för länsräkenskapernas

granskning voro under åren 1858—1873 anslagna 132 månader, under åren 1874—

1879 122 månader, under några år efter 1880 102 månader, därefter till och med

år 1908 101 månader samt för närvarande 84 månader, ehuru uppenbart är, att

dessa räkenskaper vuxit till en omfattning, som betydligt överstiger den, de hade

för några tiotal av år sedan. Tiden för granskning av fångvårdsstyrelsens räkenskaper,

som på 1880- och 1890-talen upptogs till 8 månader och vid den senaste löneregleringen

till 5 månader, har måst ytterligare minskas så att den för närvarande

utgör allenast 3 1/2 månader; för postverkets räkenskaper äro motsvarande tal 11, 5

och 3 Vä månader, för telegrafverkets räkenskaper 6 */„, 5 och 3 Va månader, för

statens järnvägars räkenskaper 16 Vä, 13 och 11 månader samt för tullverkets

räkenskaper 5, 3 och 2 V2 månader. Vid nu angivna siffror är visserligen ingen

hänsyn tagen till den ökning i arbetstid på tjänsterummet, som på senare tid blivit

stadgad, men denna ökning motsvarar ingalunda räkenskapernas tillväxt i omfång.

Till belysning av arbetsbördans nuvarande storlek har förste revisorn å första

kontoret i samråd med revisorerna sökt åstadkomma eu uppskattning av den tid.

som kan anses erforderlig för granskning, oberäknat kontrollsummering, av de till

nämnda kontor nu ingående räkenskaperna, och därvid kommit till det resultat, att

för en fullständig granskning av den beskaffenhet, som i instruktionen avses, skulle

erfordras att tiden ökades för länsräkenskaperna till 157 månader och för kontorets

samtliga räkenskaper till 203 a,30 månader, detta under förutsättning, att Stock
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.

holms stads kronoräkenskaper skulle granskas allenast generellt. Därjämte har han

fäst uppmärksamhet därå, att från och med år 1912 ytterligare krav på kontorets

revisionsarbete torde komma att uppstå till följd av den nya inkomst- och förmögenhetsskatten.

Den ökning i arbete, som härav må kunna bliva en följd, har

förste revisorn ansett nu icke kunna ens approximativt beräknas.

För andra kontoret har en motsvarande uppskattning icke kunnat göras. De

till detta kontor ingående räkenskaperna skola nämligen till största delen granskas

generellt. En granskning av sist angivna slag, som verkställes allenast i den mån

tiden det medgiver, kan uppenbarligen fullgöras på mycket kort tid, men resultatet

av granskningen blir naturligtvis i hög grad beroende på, huru lång tid som användes

för densamma.

I detta hänseende torde följande sifferuppgifter vara upplysande. För var

och en av fångvårdsstyrelsens och postverkets räkenskaper, bestående av respektive

144 och 148 band, är numera anslagen en granskningstid av 105 dagar, sön- och

helgdagar inberäknade. Motsvarande tal äro för marinförvaltningen 270 band och

360 dagar, för lotsverket 26 band och 45 dagar, för telegrafverket 324 band och

105 dagar, för statens järnvägar 345 band och 330 dagar, för medicinalstyrelsen

130 band och 150 dagar (därav hälften avsedd för specifik granskning), för vattenfallsstyrelsen

60 band och 60 dagar, för tullverket 40 band och 75 dagar samt för postsparbanken

19 band och 45 dagar.

Bland de räkenskaper, som generellt granskas å andra kontoret, intages ett

framstående rum av arméförvaltningens. För denna granskning är för närvarande

anslagen eu tid av 52 månader. Såsom kammarrätten i sitt utlåtande över löneregleringskommitténs

förslag framhöll, förutsatte kammarrätten för sitt förslag beträffande

revisionspersonalens storlek, att sistnämnda räkenskaper skulle fullständigt

granskas inom arméförvaltningen, så att mindre tid behövde användas för deras

granskning i kammarrätten. Numera synas alla från arméförvaltningen kommande

räkenskaper vara där granskade, men sådant oaktat har det visat sig, att den förut

använda granskningstiden icke kunnat väsentligt minskas, helst dessa räkenskaper

genom sin uppställning blivit allt mera svårgranskade och dessutom betydligt ökats

i omfång eller från 284 band år 1904 till 404 band år 1910.

Av vad nu anförts framgår, hurusom en var revisor av fångvårdsstyrelsens,

postverkets och statens järnvägars synnerligen vidlyftiga räkenskaper har att granska

mer än ett band om dagen och av telegrafverkets räkenskaper mer än tre band

om dagen.

De till andra revisionskontoret ingående räkenskaperna äro, såsom förut

nämnts, till övervägande del sådana, som undergått fullständig granskning inom de

redovisande verken. Genom att tid efter annan minska granskningstiden för dylika

räkenskaper har å detta kontor en tämligen nöjaktig s. k. specifik granskning av

övriga dit ingående räkenskaper kunnat äga rum.

Å första kontoret däremot äro förhållandena annorlunda. Med undantag för

större delen av domänstyrelsens och stuteriöverstyrelsens räkenskaper skola samtliga

till detta kontor ingående räkenskaper fullständigt granskas. Därför har ock å

detta kontor bristen på arbetskrafter framträtt såsom mest kännbar. Man har

nämligen å detta kontor icke haft samma möjlighet som på andra kontoret att

öka tiden för den s. k. specifika granskningen på bekostnad av tiden för den s. k.

generella granskningen, och följden har icke kunnat bliva annat än den, att räken
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.

skaperna till större eller mindre del icke underkastats sådan granskning, som i

instruktionen för ämbetsverket föreskrives.

Redan vid avgivande av utlåtande över löneregleringskommitténs förslag fäste

kammarrätten uppmärksamhet därpå, att den dåvarande revisionspersonalen var

otillräcklig för ett tillfredsställande utförande av det maktpåliggande arbetet.

Visserligen antogs vid löneregleringens fastställande, att föreslagna förenklingar i

arbetsmetoder samt arbetstidens utsträckning skulle, trots personalens minskning,

medgiva granskning ej blott av de räkenskaper, som förut ingått till kammarrätten,

utan därjämte av de för offentlighet tillgängliga uppbördsredogörelserna från vissa

förvaltningsgrenar. Det har emellertid visat sig, att dessa förväntningar, mot vilka

kammarrätten redan då inlade gensaga, alldeles icke motsvarats av verkligheten.

Att revisionsarbetet hittills kunnat, på sätt som skett, nödtorftigt fullgöras,

har sin förklaringsgrund huvudsakligen däri, att, såsom förut anmärkts, allt mindre

och mindre tid använts för granskning av sådana räkenskaper, som redan vid ingivandet

till kammarrätten undergått granskning inom det redovisande verket. Det

bör ej heller lämnas oanmärkt att flera av revisorerna, för att så långt det varit

dem möjligt fullgöra sin granskningsplikt på den allt för knappt tilltagna tiden,

underkastat sig åtskilligt överarbete, särskilt under sön- och helgdagar.

Att en ökning av arbetskrafterna å kammarrättens revisionsavdelning är av

synnerligt behov påkallad, torde med all önskvärd tydlighet framgå av vad ovan

anförts. Svårare är det att bedöma huru stor denna ökning bör vara för att utan

onödigt betungande av statsverket göra granskningen så betryggande som skäligen

kan ifrågasättas. Såsom förut anmärkts, blir det alltid vanskligt att bestämma

granskningstiden för de räkenskaper, som redan undergått specifik granskning i det

redovisande verket. Att emellertid den generella granskningen är av stor betydelse

för ett behörigt tillvaratagande av det allmännas intresse, och att tiden för densamma

icke utan risk kan alltför mycket avknappas, ligger i öppen dag och framgår

bland annat därav, att kammarrättens revisions anmärkningar vid dylika räkenskaper,

särskilt arméförvaltningens, äro trots granskningstidens otillräcklighet både

många och betydande.

I sitt underdåniga utlåtande den 13 maj 1905 hemställde kammarrätten, att

för det egentliga revisionsarbetet måtte förutom räknebiträden, anställas 20 revisorer

och 8 amanuenser, d. v. s en arbetskraft motsvarande något mer än 25 revisorer,

för vilka den numera utsträckta arbetstiden var beräknad.

Sedan den tiden har omfånget av de till kammarrätten ingående räkenskaperna

alltjämt ökats. Om kammarrätten, oavsett denna ökning, nu inskränker

sig till att begära allenast en så stor förstärkning av arbetskrafterna å revisionsavdelningen,

att desamma, förutom erforderligt antal biträden för kontrollsummering

och dylika enklare göromål, komme att endast med en bråkdel av en revisorslott

överstiga vad kammarrätten redan år 1905 ansåg nödigt, så sker detta väsentligen

av det skäl, att kammarrätten för närvarande, innan verkningarna på revisionsarbetet

av den nya inkomst- och förmögenhetsskatten kunnat utrönas, anser sig

böra begränsa sina anspråk så långt sådant låter förena sig med de oundgängligaste

kraven på ett något så när tillfredsställande revisionsarbete.

Den brist i arbetskraft för den specifika granskningens verkställande, som,

särskilt i följd av inkomst- och förmögenhetsskatten, i allt fall kan med säkerhet

antagas uppstå under år 1912, är kammarrätten betänkt på att söka i någon mån

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.

motarbeta genom en utjämning kontoren emellan av de räkenskaper, som skola

granskas generellt; utan att kammarrätten dock vågar ställa i utsikt att genom en

sådan åtgärd ytterligare ökning av arbetskrafterna skall kunna undvikas.

I enlighet med vad sålunda anförts anser sig kammarrätten för närvarande

ej böra ifrågasätta större ökning av den examinerade revisionspersonalen än som

motsvarar 4 revisorer.

En sådan ökning kan ske genom anställande antingen av 4 revisorer, vardera

med en daglig arbetstid av 6 timmar å tjänsterummet, eller av 6 amanuenser,

vardera med 4 timmars daglig arbetstid. Anställande av amanuenser å kammarrättens

revisionsavdelning har emellertid vid den senaste löneregleringen på anförda

skäl ansetts icke böra ifrågakomma, och kammarrätten finner sig fördenskull, om

än med tvekan, nu icke böra framställa något förslag i sådant syfte.

Någon utsikt att de revisorer, som nu kunna varda anställda, skulle inom

beräknelig framtid kunna undvaras, förefinnes visserligen icke, men kammarrätten

anser dock att de tillsvidare må kunna uppföras å extra stat med lägre avlöning

än de ordinarie revisorerna.

Den hittills under nära tre år prövade anordningen med räknebiträden för

summering och dylika enklare arbeten har i stort sett motsvarat de förväntningar,

man skäligen kunnat hysa om densamma. Räknebiträdena hava emellertid hittills

icke hunnit verkställa all den kontrollsummering, som enligt instruktionens bestämmelser

skall utföras å revisionsavdelningen. En del dylik summering har verkställts

av revisorerna, men en annan del har av brist på arbetskrafter måst lämnas ogjord.

Ökning av antalet dylika biträden erfordras följaktligen för dessa arbeten, som icke

lämpligen böra i någon större utsträckning verkställas av tjänstemän med akademisk

examen. Därtill kommer att räknebiträdena enligt kammarrättens förmenande kunna

med fördel användas för annat enklare revisionsarbete, exempelvis granskning av

mantals- och taxeringslängder, vilket arbete revisorerna för närvarande i en del fall

måste av brist på tid verkställa mindre grundligt än önskligt är. På sätt löneregleringskommittén

i sitt den 29 juni 1911 avgivna betänkande och förslag angående

uppförande i stat av vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter (sid. 133—4)

anfört, synes det nämligen vara ett oeftergivligt villkor för vidmakthållande och

stärkande av räknebiträdenas arbetslust och förmåga, att den rena siffergranskningen

kompletteras med dylikt enklare granskningsarbete.

Även de nya räknebiträdena torde böra tills vidare uppföras å extra stat.

Beträffande de föreslagna extra revisorernas avlöning har kammarrätten

ansett densamma kunna tills vidare begränsas till 3,000 kronor, varav 1,600 kronor

torde böra anses såsom tjänstgöringspenningar.

Avlöningen åt de räknebiträden, som av löneregleringskommittén föreslagits

till uppförande å kammarrättens stat, har ansetts böra sättas till 800 kronor i lön,

650 kronor i tjänstgöringspenningar och 150 kronor i ortstillägg, jämte två ålderstillägg,

vartdera å 200 kronor, efter fem och tio år. Arvodet för dylika biträden

å extra stat synes vid sådant förhållande lämpligen böra sättas till 1,500 kronor,

därav 650 kronor med tjänstgöringspenningars natur.

För beredande av gottgörelse åt vikarier under semester för de sålunda ifrågasatta

revisorerna och räknebiträdena torde böra beräknas, efter 133 kronor 33 öre

i månaden för revisors och 100 kronor i månaden för räknebiträdes vikarie, ett

belopp av 933 kronor 33 öre för år 1913.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.

Då behovet av förstärkning i arbetskrafterna å revisionsavdelningen under

år 1912 kommer att, särskilt i följd av den nya inkomst- och förmögenhetsskatten,

göra sig ännu hårdare kännbart än för närvarande, synes det kammarrätten synnerligen

önskvärt, att, i den mån det låter sig göra, sådan förstärkning åvägabringas

redan under nämnda år.»

På grund av vad kammarrätten sålunda anfört, hemställde ämbetsverket,

att Kungl. Maj:t måtte till 1912 års riksdag avlåta proposition

om anvisande på extra stat för år 1913 av 27,933 kronor 33 öre för

anställande å kammarrättens revisionsavdelning, under tiden från och

med den 1 juli 1912 till och med den 31 december 1913, av 4 extra

revisorer, vardera med arvode av 3,000 kronor för år räknat, och 4

räknebiträden, vartdera med arvode av 1,500 kronor om året.

Vid ärendets föredragning i statsrådet erinrade vederbörande departementschef

därom att statsmakterna redan vid beslutandet av den år

1908 genomförda löneregleringen för kammarrätten syntes hava förutsett,

att en ökning av revisionstjänstemännens antal utöver de då i staten

upptagna skulle inom en ej allt för lång tid bliva erforderlig. De omständigheter,

som av kammarrätten anförts till stöd för den underdåniga

framställningen, syntes departementschefen otvetydigt giva vid handen,

att tidpunkten för denna ökning vore kommen, och att ökningen måste

med det snaraste vidtagas, för att revisionsarbetet skulle bibehålla den

effektivitet, utan vilken det i viss män förfelade sitt ändamål.

Ehuru departementschefen sålunda var övertygad, att en ökningav

arbetskrafterna borde vidtagas, fann han sig dock icke kunna tillstyrka

framställningen, i vad den gällde antalet nya revisorstjänster. Departementschefen

hade därvid låtit sig bestämmas därav, att enligt kammarrättens

framställning, i vad den avsåge att bereda möjlighet för anställande

av flera räknebiträden, antalet sådana skulle ökas från fyra till

åtta, en anordning, som komme att bereda revisorerna tillfälle att ägna

mera tid åt den mera krävande delen av det egentliga revisionsarbetet

och som icke minst därför syntes vara att förorda.

Under sådana förhållanden syntes ökningen av antalet revisorer

åtminstone tillsvidare kunna göras något mindre än kammarrätten föreslagit.

Med hänsyn därtill att under den närmaste tiden, särskilt på

grund av tillämpniugen av den nya skattelagstiftningen, revisionsgöromålen

inom kammarrätten komme att ganska väsentligt ökas, ansåg sig

departementschefen dock icke böra stanna vid lägre antal än tre nya

re visionstj änstemän.

Departementschefen tillstyrkte de av kammarrätten föreslagna avlöningsbeloppen

samt beloppen för gottgörelse åt vikarier under semester

Bihang till, riksdagens protokoll 1915. 1 sam!. 101 käft. (Nr 114.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 114.

för ifrågavarande revisorer och räknebiträden samt biträdde kammarrättens

mening, att nu ifrågavarande tjänster tillsvidare borde uppföras

å extra stat.

Med den av departementschefen ifrågasatta ändringen i kammarrättens

förslag skulle detsammas slutsumma komma att minskas med

4,633 kronor 33 öre, innefattande ett och ett halvt års avlöning åt en

revisor, 4,500 kronor, samt gottgörelse för år 1913 åt semestervikarie

jämväl för en revisor, 133 kronor 33 öre.

På grund av vad sålunda anförts hemställde departementschefen,

att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att å extra stat för år 1913

för anställande å kammarrättens revisionsavdelning under tiden från

och med den 1 juli 1912 till och med den 31 december 1913 av tre

extra revisorer och fyra räknebiträden bevilja 23,300 kronor, därav

högst 800 kronor till vikariatsersättning under semester, med rätt för

Kungl. Maj:t att av nämnda belopp redan under år 1912 disponera

7,500 kronor.

Kungl. Maj:ts i enlighet med denna hemställan avfattade proposition

bifölls av riksdagen.

För vartdera av åren 1914 och 1915 hava för enahanda ändamål

av riksdagen anvisats 15,800 kronor, därav högst 800 kronor till vikariatsersättning

under semester.

Revisionspersonalen hos kammarrätten utgöres sålunda för närvarande

av 2 förste revisorer, 20 revisorer och 4 räknebiträden å ordinarie

stat samt 3 revisorer och 4 räknebiträden å extra stat.

Det torde böra påpekas, att de två revisionskommissarierna varken

syssla med revisionsarbete eller utöva chefskap å revisionsavdelningen,

utan hava till uteslutande uppgift att såsom ledamöter i kammarrätten

föredraga och deltaga i avgörandet av anmärkningsmål och vissa andra

ärenden.

Granskningsarbetet har numera av kammarrätten så fördelats, att

å första revisionskontoret granskas alla till 6—10 huvudtitlarna hörande

räkenskaper med undantag av redovisningarna för tolv län och flottans

pensionskassa samt å andra revisionskontoret alla övriga räkenskaper.

I det förut omförmälda betänkandet med förslag till inrättande av

ett riksrevisionsverk har även upptagits till behandling frågan om personalbehovet

för den centrala revisionen. I detta ämne har uti nämnda

betänkande, efter det, bland annat, återgivits innehållet i kammarrättens

underdåniga skrivelse den 20 december 1911, yttrats följande.

»Av allt vad som härom anförts torde det utan vidare kunna anses såsom

uppenbart, att den nuvarande revisionspersonalen icke kan vara tillräcklig för

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114-

granskningsarbetets fullgörande i bokstavlig överenstämmelse med instruktionens

föreskrifter. Visserligen har genom en numera vidtagen utjämning kontoren emellan

av de räkenskaper, som skola fullständigt granskas, kunnat i större utsträckning

än förut så anordnas, att tiden för den specifika granskningen ökats på bekostnad

av den för generell granskning anslagna, redan förut särdeles knappt tilltagna tiden,

men icke förty förhåller det sig ännu så, att avsevärda delar av de räkenskaper,

som ogranskade ingå till kammarrätten, av brist å arbetskrafter därstädes icke undergå

behörig revision. Den omständigheten att instruktionen av revisorerna kräver mer

än rimligt är, har lett därtill, att granskningen icke utföres under den känsla av

ansvar, som skulle vara naturlig, om för granskningens utförande tillräcklig tid

vore anslagen. Ett sådant missförhållande är ägnat att ingiva allvarliga farhågor

att arbetets kvalitet kan komma att sjunka, och det är uppenbarligen av stor vikt.

att åtgärder till förebyggande av sådant med snaraste vidtagas.

Det kan vid första påseende tyckas, som skulle nu avhandlade missförhållanden

icke kunna undanröjas annat än genom revisionspersonalens ökning, och

säkerligen kan en fullt effektiv kontroll å statsmedelsförvaltningen icke i längden

åstadkommas utan att den därmed sysselsatta personalen i någon mån ökas, särskilt

som de till granskning ingående räkenskaperna år efter år tilltaga i omfång

och antal. Men åtskilliga av oss väckta förslag äro dock otvivelaktigt ägnade att

dels medföra en väsentligt ökad effekt av revisorernas arbete, dels ock möjliggöra

utförandet genom mindre kvalificerade biträden av stora delar utav det arbete,

som nu åligger revisorerna, i följd varav åter ernås, att den nuvarande revisionspersonalen

kan bliva någorlunda tillräcklig ännu någon tid framåt samt att, när

erfarenheten visar att en ökning av densamma ej längre kan undvikas, erforderlig

förstärkning kan åtminstone delvis vinnas genom anställande av okvalificerade

biträden, som få verkställa enklare revisionsarbete under kunniga och erfarna revisorers

ledning.

Vi syfta i förstberörda avseende särskilt på våra förslag

om uppställande av krav på fackutbildning ej mindre hos det ifrågasatta

nya verkets samtliga ledamöter än även hos dess revisorer, vilka i så stor utsträckning

som möjligt borde genom föregående tjänstgöring inom statsförvaltningens särskilda

grenar hava förvärvat för en effektiv granskning erforderliga förkunskaper;

om befogenhet för verket att öva inflytande på sättet och ordningen för

räkenskapsgranskningens utförande inom de redovisande verken;

om åstadkommande av detaljerade vägledningar för de viktigare räkenskapernas

granskning;

om revisorernas sysselsättande år efter år med i huvudsak likartade räkenskaper;
om

rekryteringens underlättande genom beredande av större möjlighet för

dugliga revisorer att inom verket vinna befordan; samt

om ernående, genom sammanslagning av revisionsavdelningen och riksbokslutsbyrån,

av samverkan mellan dessa båda kontrollorgan, vilkas arbeten nu delvis

täcka varandra.

Även efter genomförandet av dessa nu antydda samt en del andra reformer

torde det emellertid bliva omöjligt att utan personalens ökning bokstavligen fullgöra

den nuvarande instruktionens föreskrift, att de räkenskaper, som i det redovisande

verket icke undergått granskning i detalj, skola fullständigt granskas. Ett

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.

uppfyllande av detta krav skulle med all säkerhet förutsätta en högst betydlig

ökning av arbetskrafterna i riksrevisionsverket, i all synnerhet som, på sätt förut

visats, avsevärda delar av de till det centrala revisionsverket inkommande räkenskaperna

för statens alfärsdrivande verk m. fl. icke i de redovisande verken undergå

granskning.

Det torde emellertid ej vara erforderligt att för varje redovisningsperiod i

detalj granska varje räkenskaps alla delar. Om saken ordnas antingen så, att

under en viss period, exempelvis fem år, varje del av en viss institutions räkenskap

åtminstone en gång undergår fullständig granskning, samt att redogörarna

hållas i okunnighet om vilka delar av räkenskaperna, som under de särskilda åren

bliva föremål för granskning, eller ock så, att genom lottning bestämmes, vilka

delar av de mindre viktiga räkenskaperna under vart särskilt år skola specifikt

granskas, så blir kontrollens effektivitet med all säkerhet betydligt större än den

är för närvarande, då redogöraren ofta har anledning att antaga, det icke någon

del av hans räkenskap undergår granskning i detalj. Lägger man härtill, att det

enligt vårt förslag borde mellan riksrevisionsverket och det redovisande verket träffas

överenskommelse om vilka delar av räkenskapen som för vart särskilt år skulle

framför andra granskas före det räkenskapen till riksrevisionsverket inkommer,

ävensom att ej såsom nu revisorerna utan riksrevisionsverket skulle bestämma,

vilka delar av räkenskaperna som skulle vid granskningen särskilt uppmärksammas,

så torde man vara berättigad antaga, att en granskning på antytt sätt genom s. k.

stickprov skulle bli betydligt mer effektiv än den som nu äger rum, då kammarrättens

revisorers granskning av de stora verkens räkenskaper icke ger garanti för

att ens någon del av räkenskapen blir behörigen kontrollerad.

I åtskilliga andra länder, vilkas revisionsförhållanden vi undersökt, äger regelbundet

dylik s. k. stickprovsgranskning rum, utan att oss veterligen några olägenheter

därav försports. (Se härom i bil. speciellt Tyska riket.)

Vårt förslag om inrättande av ett riksrevisionsverk står emellertid allenast

i så måtto i direkt sammanhang med den aktuella frågan om arbetskrafternas

ökning i det centrala revisionsverket, att, vid bifall till berörda förslag, olägenheterna

av den nuvarande knappheten i arbetskrafter med all säkerhet komma att

i rätt betydande grad minskas och att framdeles uppkommande behov av ökade

arbetskrafter kan långt bättre än under nuvarande förhållanden tillgodoses genom

anställande av biträden med lägre kvalifikationer. Såvida icke riksrevisionsverkets

arbetsområde varder avsevärt utökat exempelvis genom förläggande till verket av

kontrollen över fromma stiftelser eller dylikt, torde man utan fara för misstag

kunna, om verket organiseras i huvudsak så som vi föreslagit, utgå från den förutsättningen,

att den nuvarande revisionspersonalen under avsevärd tid framåt icke

skall behöva ökas annat än möjligen med okvalificerade biträden.»

Det hemställdes uti ifrågavarande betänkande, att å riksrevisionsverkets

stat måtte uppföras ett antal revisorer, motsvarande dels kammarrättens

20 ordinarie och 3 extra revisorer, dels ock statskontorets riks^bokslutsavdelnings

4 revisorer och bokhållare eller sålunda tillhopa 27

* revisorer.

Till stöd för kammarrättens nu förevarande framställning om

ökning av antalet extra revisorer från tre till fyra har åberopats inne
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.

hållet i en av de båda förste revisorerna avlåten skrivelse till ämbetsverket,

däruti förste revisorerna — med erinran om vad vid 1912 års

riksdag i detta ämne förekommit — vidare framhållit vissa omständigheter,

som de ansett styrka behövligheten och nödvändigheten av den

fjärde extra revisorn.

I sådant avseende hava förste revisorerna anfört följande.

»Med de nya skattelagarnas tillämpning hava tillkommit vissa omständigheter,

som avsevärt inverka på behovet av arbetskrafter hos revisionen. Den med år

1903 tillkomna inkomstskatten, som då beräknades till 10,500,000 kronor, utgick

med en krona för varje hundratal kronor av det beräknade belopp, efter vilket

skatt skulle utgå. För en sammanlagd summa av beräknade belopp, efter vilka

skatt skulle utgå, exempelvis 10,000,000 kronor utgjorde inkomstskatten 100,000 kronor.

Vid granskning av den nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatten har man

däremot att för varje skattskyldig kontrollera medgivet avdrag, beräknat belopp

efter vilket skatt utgår, skatteprocenten och den uträknade skatten. Inkomst- och

förmögenhetsskatten för en år 1913 taxerad totalsumma av 1,802,345,381 kronor

utgjorde 40,765,918 kronor 17 öre. De härstädes framställda anmärkningarna beträffande

inkomst- och förmögenhetsskatten äro talrika och hava en och annan gång

till och med gällt belopp på över ettusen kronor. Den nuvarande inkomst- och

förmögenhetsskatten kräver sålunda betydligt större granskningsapparat än den förut

utgående inkomstskatten och större än som kunnat förutses. I avsevärd utsträckning

överlåtes berörda granskning till räknebiträdena under revisorernas överinseende.

För att uppehålla initiativet och kontrollen över författningarnas behöriga tillämpning

måste de akademiskt bildade revisionstjänstemännen även deltaga i själva granskningsarbetet,

vartill kommer, att revisorerna hava att i dessa liksom i andra fall uppsätta

anmärkningarna samt i övrigt utföra kronans talan hos kammarrätten och i

förekommande fall hos Kungl. Maj:t.

De räkenskaper, som skola undergå granskning inom kammarrätten, ökas

beständigt såväl till antal som omfång. Sålunda hava under sista åren tillkommit

räkenskaper för en del nya ämbetsverk och institutioner, såsom statens biografbyrå,

extra provinsialläkarnas pensionskassa, lärarinnornas pensionsanstalt och socialstyrelsen.

Många förutvarande räkenskaper hava snabbt tillväxt, exempelvis räkenskaperna

för vattenfallsstyrelsen med underlydande vattenverk, som från att hava

utgjort ett fåtal band nu utgöra inemot 100 band. Belysande för utvecklingen av

räkenskaper för mindre förvaltningsområden är en den 21 sistlidne januari dagtecknad,

till kungl. finansdepartementet ingiven underdånig framställning från lantmäteristyrelsen

angående ändring av tiden för avgivande till kammarrätten av styrelsens

räkenskaper, varav inhämtas, att denna styrelses räkenskaper på omkring

20 år ungefär tjugodubblats.

Förutom dessa redan inträdda ökningar i revisionsmaterialet är att märka,

att revisionen har att med år 1916 utöva kontrollen över eu ny statsinkomst, värnskatten,

och sedermera även över dess användning. Det är givetvis nödvändigt, att

en så betydande skatt underkastas så noggrann kontroll som möjligt, något som

jämte uppsättande av förekommande anmärkningar och utförandet av målen förvisso

kommer att motsvara mer än en revisors arbetslott.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lönereglering

skommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114»

Med hänsyn till chefens för kungl. finansdepartementet skrivelse den 31 sistlidne

augusti till kammarrätten med anmodan att vid avgivande av förslag beträffande

anslag att äskas av nästkommande års riksdag iakttaga all den sparsamhet,

som lämpligen låter sig göra, finner sig emellertid revisionen nödgad att nu

begränsa sin begäran om förstärkning av arbetskrafterna till det minsta möjliga

och får därför, under framhållande av att en större ökning i arbetskrafterna endast

ett år möjligen kan anstå, vördsamt hemställa, att kungl. kammarrätten ville hos

Kungl. Maj:t göra framställning om anställande från och med år 1916 av ytterligare

en extra revisor med samma löneförmåner och rätt till semesterledighet som

de nuvarande tre extra revisorerna.»

I det förenämnda utlåtandet av den 15 innevarande mars har i

fråga om behovet av ytterligare en extra revisor hos kammarrätten

löneregleringskommittén för egen del anfört följande:

»Då ett eventuellt förslag om inrättande av ett riksrevisionsverk skulle medföra,

att kammarrättens revisionsavdelning komme att helt och hållet uppgå i det

nya verket, och förslaget även torde kunna förväntas medföra sådana förändringar

i revisionsarbetets anordning, att storleken av den för detta arbete behövliga personalen

komme att därav påverkas, måste löneregleringskommittén uppenbarligen

vid avgivande av det kommittén avfordrade utlåtandet i nu förevarande ärende, i

vad detsamma avser revisionspersonalen hos kammarrätten, utgå från den förutsättningen,

att det bebådade riksrevisionsverket icke kommer till stånd från och med

år 1916; och har kommittén av den i ärendet förebragta utredningen funnit sig

övertygad därom, att — under nämnda förutsättning — kammarrättens revisionsavdelning,

för behörigt fullgörande av sina åligganden, under år 1916 är i behov

av fyra extra revisorer.

Då de föreslagna avlöningsbeloppen för extra revisorer och för gottgörelse

åt deras semestervikarier äro upptagna enligt samma grunder som motsvarande,

för närvarande utgående belopp, har kommittén i detta hänseende icke funnit anledning

till någon erinran.

Kommittén hemställer alltså beträffande den sist behandlade delen av kammarrättens

framställning, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för

anställande å kammarrättens revisionsavdelning av fyra extra revisorer och fyra

extra räknebiträden ävensom för bekostande av semestervikariat för nämnda befattningshavare

på extra stat för år 1916 bevilja ett anslag av i helt krontal

18,934 kronor.

Vidare hemställer kommittén, att Eders Kungl. Maj:t, därest nämnda förslag

av riksdagen bifalles, måtte

dels bemyndiga kammarrätten att för år 1916 förordna fyra extra revisorer med

arvode för en var av dem av 3,000 kronor, därav 1,600 kronor skola anses såsom

tjänstgöringspenningar, och fyra extra räknebiträden med arvode för envar av dem

av 1,500 kronor, därav 550 kronor skola anses såsom tjänstgöringspenningar;

dels förklara extra revisorerna och extra räknebiträdena berättigade att åtnjuta

semester lika med ordinarie revisorer och räknebiträden;

dels medgiva att, till bestridande av vikariatsersättningar under nämnda

semester, må såsom tillägg till det i ämbetsverkets stat uppförda anslaget till vika
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 114.

riatsersättning, arvoden åt extra biträden, flitpenningar och tillfällig renskrivningskostnad

under år 1916 användas erforderligt belopp, i runt tal utgörande 934

kronor;

dels ock föreskriva, att ifrågavarande befattningshavare skola vara underkastade

skyldighet att iakttaga vad i fråga om daglig arbetstid å tjänsterummet

gäller för ordinarie befattningshavare i motsvarande tjänster inom ämbetsverket.»

Mot kammarrättens av löneregleringskommittén understödda förslag

rörande ytterligare förstärkning av revisionsavdelningens arbetskrafter

har jag icke någon invändning att göra. Jag erinrar om mitt

här förut gjorda uttalande därom, att förslag till inrättande av ett riksrevisionsverk

icke lärer komma att föreläggas innevarande års riksdag.

Sammanlagda beloppet av de här av mig förordade anslagen till

förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten uppgår till 33,709

kronor.

Med åberopande av vad i detta ärende blivit anfört hemställer

jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten med två

adjungerade ledamöter, två amanuenser, fyra extra revisorer och fyra

extra räknebiträden m. in. på extra stat för år 1916 under sjunde huvudtiteln

anvisa ett anslag av ...................................................... kronor 33,709,

med rätt för Kungl. Maj:t att redan innevarande år därav disponera

4,925 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition

av den lydelse, bil. litt. . . . vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Georg Sjöcrona.

Departements
chefen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1915:43 Utlåtande, angående anslagen till statskontoret. s. 2 i texten