Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120

1915-03-26 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:120, Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120.

1

Nr 120.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen i fråga om rätt

för ordinarie tjänsteman, som befordrats till revisor i

kammarrätten, att för ålderstillägg tillgodoräkna sig viss

föregående tid i annan statstjänst: given Stockholms slott

den 26 mars 1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

besluta,

att, därest till revisor i kammarrätten är eller varder befordrad

ordinarie innehavare av tjänst i första lönegraden i annat centralt ämbetsverk

eller av däremot svarande eller därmed i avlöningshänseende

jämförlig befattning i annan statstjänst, honom må för erhållande av

ålderstillägg å revisorslönen tillgodoräknas intill fem år av den tid, han

innehaft den ordinarie befattning, varifrån han befordrats till revisor i

kammarrätten, dock att på grund härav ålderstillägg icke ma utgå för

tid före början av år 1916.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 107 höft. (Nr 120.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120.

Utdrag av protokollet

Konungen i

1915.

över finansärenden, liållit inför Hans Maj:t

statsrådet å Stockholms slott den 26 mars

N afvalkande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Föredragande departementschefen, statsrådet Vennersten anförde

härefter:

Innan den nya avlöningsstaten för kammarrätten med 1909 års

början trädde i kraft, åtnjöto revisorer i kammarrätten den avlöning,

som var bestämd för första gradens tjänstemän i allmänhet i centrala

ämbetsverk, vilkas avlöningsförhållanden ej blivit nyreglerade.

Vid sådant förhållande förklarade ock Kungl. Maj:t den 13 november

1908 en befattningshavare, som den 17 september 1908 transporterats

från revisorstjänst i fångvårdsstyrelsen till motsvarande befattning

i kammarrätten, berättigad att i fråga om förmånen av ålderstillägg å

sin revisorstjänst i kammarrätten tillgodoräkna sig den tid, han innehaft

revisorsbeställning i fångvårdsstyrelsen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kangl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 120.

Vid den lönereglering för kammarrätten, som beslöts vid 1908

års riksdag, tillerkändes, enligt Ivungl. Maj:ts förslag, revisorerna därstädes

500 kronor högre avlöning än tjänsteman i första graden vid

nvreederade centrala ämbetsverk. . . .

Motiven till nyssberörda skillnad i avlöning finnas angivna uti det

utdrag av statsrådsprotokoll, som fanns bifogat kungl. propositionen den

3 april 1908 angående reglering av löneförhållandena m. m. vid kam
Enligt

nämnda protokollsutdrag (sid. 88—89) anförde vederbörande

departementschef uti ifrågavarande hänseende huvudsakligen följande.

Att kammarrättens revisorer, om än i sin allmänna ställning närmast, hanförliga

till första gradens tjänstemän, dock borde i avlomngshanseende stallas bättre

än dessa syntes departementschefen påkallat redan av kammarrattsrevisionens upp

gift att väsentligen innebära överrevision. Detta medförde befogenhet för kammarfatens

feSoref att öva kontroll även å myndigheternas förvaltnmgsåtgärder De

granskningsresultat, vartill vederbörande specialrevision kommit, och de åtgärder,

som i anledning därav beslutits. utgjorde föremål för förnyad granskning från kammarrättsrevisionens

sida. Befunnes därvid specialrevisionens

aktie eller ansåges den i anledning av en anmärkning beslutade åtgärden oriktig,

Sde kammarrättens revision att däri påyrka rättelse. Denna reyismn fann departemera

maktpåliffsande än specialrevisionen. ,, t

Enligt departementschefens mening finge det ej heller förbises, att aven me

av honom föreslagna två revisionskommissarietjänster och två med särskilt arvode

utöver löneförmånerna såsom revisorer försedda förste r^^stjänster befordrmgsutsikterna

i kammarrätten för en tjänstemannapersonal med sa pass betydanae

numerär som här vore ifråga, ingalunda kunde betecknas såsom gynnsamma.

“dom syntes de alltjämt icke tåla jämförelse med befordringsutsikterna för revisionstjänstemännen

i flertalet förvaltande verk med egen specialre vision. Aven i

jämförelse med en notaries eller aktuaries göromål vore kammarrattsrevisors tjänsteverksamhet

av större direkt betydelse för det allmänna: och syntes jamval med

hänsyn därtill en höjning påkallad av revisors löneförmåner utöver dem, som ansetts

böra tillmätas innehavare av första gradens tjänster i dlmanhj. , k

Departementschefen erinrade ock, att for ett flertal av de forvaltande verken

med egen specialrevision kompetensfordrmgarna för revisionspersonalen vore lägre

än för kammarrättens revisorer, av vilka fordrades akademisk examen.

För att emellertid en åtgärd i det syfte, departementschefen sålunda måste

tona Sigt skulle visp6 sig Effektiv och i stind att tillförsäkra kammarrätten

tilleån» till ett urval av dugande krafter även bland specialrevisionernas tjänst

män ansåg departementschefen, att man icke borde stanna vid en mindre ökning

utöver begynnelseavlöningen för första gradens tjänster än 500 kronor, och förutsatte

departementschefen tillika, att rätten til ai^ärkmw^nicke bleve

kringskuren i vidare mån än som då av lönereglenngskommitten föreslagits.

8 Förhöjningen syntes departementschefen lämpligen hora fordelas å lön oc

tjänstgöringspenningai’ sålunda," att 400 kronor folie på lönen och återstoden, 100

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120.

kr““or, på tjänstgöringspenningarna. Begynnelseavlöningen bleve därvid höjd från

4,000 till 4,500 kronor, medan slutavlöningen, vid beviljande av de tre för första

gradens tjänster beräknade ålderstilläggen, vart och ett å 500 kronor, komme att

uppgå till 6,000 kronor.

Jag tillåter mig i förbigående erinra, att löneregleringskommittén

i sitt betänkande, delen III, av den 18 juni 1904 angående kammarrätten

för revisorerna därstädes föreslog enahanda avlöning, som då av kommittén

ifrågasattes för första normalgradens tjänstemän inom centrala

ämbetsverk. Härifrån var dock en av kommitténs ledamöter skiljaktig

och ansåg revisorerna i kammarrätten böra beredas en något högre

avlöning än tjänstemännen av första normalgraden. Härutinnan biträddes

bemälde kommittéledamot av kammarrättens representant inom kommittén.

Den 4 mars 1909, alltså efter det den nya staten för kammarrätten

trätt i kraft, utnämndes revisorn och bokhållaren i statskontoret

K. E. S. Norén till revisor i kammarrätten.

Genom kungl. brev den 29 november 1907 hade Norén såsom

revisor och bokhållare i statskontoret tillerkänts ett första ålderstillägg

av 500 kronor på lönen, och ägde han alltså såsom tjänsteman i statskontoret

från 1908 års ingång uppbära eu avlöning av 4,500 kronor

eller samma belopp som begynnelseavlöningen för revisor i kammarrätten.

Revisor Norén anhöll emellertid, efter sm utnämning till revisor i

kammarrätten, i eu till Kungl. Maj:t ställd skrift, att han måtte förklaras

berättigad att, för åtnjutande av ålderstillägg såsom revisor i kammarrätten,

få räkna sig till godo sin föregående tjänstgöring såsom revisor

och bokhållare i statskontoret samt att såsom revisor i kammarrätten

uppbära det honom genom kungl. brevet den 29 november 1907 såsom

revisor och bokhållare i statskontoret tillerkända ålderstillägget av 500

kronor.

Då kammarrätten med underdånig skrivelse den 18 mars 1909 till

Kungl. Maj:t överlämnade revisor Noréns berörda skrift, fäste kammarrätten

uppmärksamheten därpå, att enligt den nya organisation av ämbetsverket,

som från och med år 1909 trätt i tillämpning, kammarrättens

revisorer erhållit en i viss mån annan ställning än den som första

gradens tjänstemän i allmänhet intoge. Visserligen kunde det vid sådant

förhållande ifrågasättas, huruvida den, som från tjänst av första graden

i annat ämbetsverk överginge till revisorstjänst i kammarrätten, borde

för ålderstillägg få tillgodoräkna sig tjänstgöring i det förra verket,

men då revisorerna i kammarrätten även under förhanden varande förhallanden

väl finge anses närmast hänförliga till första gradens tjänste
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120.

män, syntes det kammarrätten, att hinder icke borde möta mot bifall

till Noréns underdåniga ansökning.

I infordrat underdånigt utlåtande i ärendet den 19 april 1909

erinrade statskontoret, hurusom i kung], kungörelsen den 17 juni 1908

angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och med

1909 års början fastställda nya avlöningsförmånerna för kammarrätten

icke funnes ömförmäld någon rätt för tjänsteman i kammarrätten att

för ålderstilläggs åtnjutande tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring i

annat ämbetsverk.

Visserligen både det, yttrade statskontoret vidare, förekommit t. ex.

jämlikt förberörda kungl. beslut den 13 november 1908, att tjänsteman

i centralt ämbetsverk fått efter transport till annat dylikt för ålderstillägg

räkna sig till godo tjänstgöring å tjänst av motsvarande grad i det

förra ämbetsverket. Men i dessa fall både avlöningen för den tjänst,

till vilken vederbörande befordrats, varit densamma som för hans förutvarande

tjänst; och syntes denna omständighet hava varit en nödvändig

förutsättning för lämnande av ett dylikt medgivande, så mycket mer

som detta i och för sig saknat direkt stöd av gällande föreskrifter.

Sedan emellertid avlöningen för kammarrättens revisorer blivit satt

500 kronor högre än avlöningen för första gradens tjänstemän i allmänhet,

syntes ett medgivande uti ifrågavarande avseende icke längre kunna

lämnas i fråga om den, som från tjänst i första lönegraden befordrats

till revisor i kammarrätten, varför statskontoret funne sig förhindrat att

tillstyrka den gjorda framställningen.

Vid föredragning den 27 maj 1909 av det ifrågavarande ärendet

fann Kungl. Maj:t framställningen icke kunna bifallas.

Uti en inom andra kammaren vid 1912 års riksdag väckt motion,

nr 101, yrkades, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

huruvida icke Kung], Maj:t kunde finna skäl föreligga att meddela

bestämmelser i syfte att, där till revisor i kammarrätten utnämndes

ordinarie revisor i annat centralt ämbetsverk, han ägde för ålderstillägg

inom kammarrätten tillgodoräkna sig sin tjänstetid i den förut innehavda

revisorsbefattningen.

I motiveringen till nämnda motion erinrades om det förberörda, yv vederbörande

departementschef år 1908 gjorda uttalandet, att skillnaden i avlöning mellan

revisorer i kammarrätten och revisorer i andra centrala ämbetsverk icke borde

bestämmas till mindre belopp än 500 kronor, därest åtgärden skulle visa sig effektiv

och »i stånd att tillförsäkra kammarrätten tillgång till ett urval av dugande

krafter även bland specialrevisionernas tjänstemän».

Motion i

andra

kammaren.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens

skrivelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120.

Efter genomförandet av löneregleringen för kammarrätten hade emellertid —

framhöll motionären — tillkommit en omständighet, som hotade att, trots den högre

avlöningen för kammarrättsrevisorerna, i icke ringa mån kringskära möjligheterna

att för kammarrättens revision vinna dugande förmågor från andra ämbetsverk.

Motionären erinrade i sådant hänseende, hurusom den av revisor Norén gjorda

framställningen att för ålderstillägg få tillgodoräkna sig sin föregående tjänstgöring

i statskontoret blivit avslagen, sedan framställningen tillstyrkts av kammarrätten,

men avstyrkts av statskontoret. Huvudskälet för statskontorets avstyrkande

var, enligt vad motionären framhöll, att ett tillgodoräknande för ålderstillägg i eu

befattning av tjänstetid i ordinarie befattning inom annat verk icke borde medgivas

under annan förutsättning, än att avlöningen i båda befattningarna vore lika.

Då nu — fortsatte motionären — ålderstilläggen vore lika till belopp och

antal (3 å 500 kronor) för revisorerna i såväl kammarrätten som övriga centrala

verk, bleve därav följden, att för den ordinarie revisor i något av dessa sistnämnda

verk, som intjänat ett ålderstillägg, en överflyttning till kammarrätten icke skulle

medföra någon avlöningsförhöjning, och att för den, som intjänat två ålderstillägg

i den förra tjänsten, överflyttningen medförde en direkt förlust av 500 kronor om

året under tio år. Visserligen hade han vid uppnående framdeles av pensionsåldern

rätt till något högre pension såsom kammarrättsrevisor, men denna utsikt i en långt

avlägsen framtid syntes näppeligen uppväga den närmare liggande och på förhand

klara förlusten.

Dessa förhållanden vore sålunda direkt ägnade att inskränka möjligheterna

för den rekrytering av kammarrättsrevisionen från andra ämbetsverk, som man vid

löneregleringen fann önskvärd och ville trygga genom bestämmandet av en något

högre avlöning för kammarrättsrevisorerna.

Det syntes motionären jämväl, som borde i åsyftade fall någon bindande

verkan för ålderstilläggsberäkningen ej behöva tillerkännas nyssnämnda ringa skillnad

i avlöning. Viktigare vore enligt motionärens mening, att en revisor i centralt

ämbetsverk med specialrevision uti denna sin tjänstgöring förvärvade insikter och

erfarenheter, som kunde väsentligt underlätta ett arbete såsom revisor i kammarrätten

och höja värdet av detta arbete. Till sin natur vore arbetet så på ena som

på andra hållet i mångt och mycket likartat.

För att de syften, som legat till grund för bestämmande av kammarrättsrevisorernas

avlöning, måtte kunna allt framgent i avsedd omfattning tillgodoses,

hade motionären gjort sin förberörda hemställan.

Uti skrivelse den 30 maj 1912, nr 7, anförde riksdagen med anledning

av berörda motion följande.

»Enligt § 25 i den för kammarrätten gällande instruktion av den 23 december

1908 skola i kammarrättens revisionsavdelning de räkenskaper, vilka icke förut

undergått granskning i detalj, fullständigt granskas samt de redogörelser, som i det

redovisande verket blivit detaljgranskade, underkastas, i den män tiden det medgiver,

ytterligare revision, mindre i avseende å redogörelsernas sifferuppgifter, än

till kontrollerande av vederbörande myndigheters förvaltningsåtgärder.

Med avseende å denna kammarrättsrevisionens uppgift att i väsentlig mån

vara en överrevision är det utan tvivel ur det allmännas synpunkt av vikt, att för

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 120.

kammarrättens revisionsavdelning må kunna, där sådant eljest prövas lämpligt, förvärvas

dugande arbetskrafter från andra ämbetsverk. Det synes därför riksdagen

önskvärt, att särskilda bestämmelser meddelas, varigenom tjänsteman, som överflyttas

till revisorstjänst i kammarrätten från dylik tjänst i annat ämbetsverk, må

å den nya tjänsten komma i åtnjutande av sådana avlöningsförmåner, att överflyttningen

icke för honom ställer sig ekonomiskt ofördelaktig.

Bestämmelser i dylikt syfte finnas redan meddelade för vissa andra, likartade

fall, exempelvis i fråga om statsdepartementen, fångvårdsstaten samt rikets

allmänna läroverk.

Vad särskilt rikets allmänna läroverk beträffar, stadgas i Kungl. kungörelsen

den 27 augusti 1904, angående ny Inne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor

vid dessa läroverk, att, därest ordinarie adjunkt, som befordras till lektor,

redan intjänat högre avlöning än lektors begynnelseavlöning, honom skola omedelbart

tillgodoföras så många ålderstillägg som lektor, att hans avlöning i sistnämnda befattning

blir lika hög som den avlöning, han senast åtnjutit såsom adjunkt; skolande,

där adjunkt vid befordran till lektor icke erhåller högre avlöning än den

han som adjunkt uppburit, för uppflyttning i närmast högre lektorsgrad honom tillgodoräknas

den tid, varunder han innehaft adjunktsbefattningen, efter det han i

denna befattning senast uppflyttades till högre lönegrad’.

Riksdagen håller före, att bestämmelser likartade med dem, som gälla i fråga

om adjunkts befordran till lektor, skulle befinnas lämpliga i sådana fall, då till

revisorstjänst i kammarrätten befordras revisionstjänsteman inom något av de ämbetsverk,

där avlöningarna utgå enligt den s. k. statskontorstypen.

De föreskrifter, som i det av motionären angivna syfte må finnas erforderliga,

torde lämpligen böra meddelas i form av tillägg till de av Eders Kungl. Maj:t genom

kungörelse den 17 juni 1908, i överensstämmelse med riksdagens därom fattade beslut,

stadgade villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och med 1909

års början fastställda nya avlöningsförmånerna för kammarrätten.

På grund av det ovan anförda får riksdagen i anledning av förenämnda

motion anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i vilken

utsträckning tjänsteman, som förflyttas till revisorstjänst i kammarrätten från dylik

tjänst i annat centralt ämbetsverk, må för ålderstillägg å den nya tjänsten få tillgodoräkna

sig föregående ordinarie tjänstetid, samt för riksdagen framlägga det

förslag i ämnet, vartill utredningen må föranleda.»

I. nådigt brev den 10 juni 1912 anbefallde Kungl. Maj:t kammarrätten

att, T anledning av riksdagens begäran om utredning i ovan

omförmälda avseende, avgiva underdånigt utlåtande och förslag.

Uti sitt den 20 mars 1913 avgivna utlåtande i ämnet — vid vilket utlåtande

bifogats yttranden från ämbetsverkets revisionsavdelning - anförde kammarrätten

till en början, att det näppeligen syntes hava varit avsett, att kammarrättens rekrytering

av revisorer med specialkunskap skulle äga rum uteslutande från de i riksdagens

skrivelse omförmälda ämbetsverk av statskontorstyp.

I detta avseende ansåge kammarrätten, att helt säkert i främsta rummet

åsyftats den stora revisionspersonalen hos kommunikationsverken och vissa tjänstemän

i landsstaten ävensom intendenturkårerna inom armén och flottan, vilka vore

Kammar
rätten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120.

specialister i fråga om räkenskaper, som upptoge mer än två tredjedelar av kammarrättsrevisionens

arbete.

Skulle en ändring av bestämmelserna rörande tjänstetidens beräknande i och

för ålderstillägg åt revisor i kammarrätten göras, måste den därför, enligt kammarrättens

åsikt, avfattas så, att den komme alla de olika kategorierna revisionstjänstemän

till godo.

För belysande av frågan, vilka med revisionsarbete sysselsatta tjänstemän

skulle kunna transporteras till revisorer i kammarrätten, har kammarrätten hänvisat

till en utlåtandet bifogad tablå. ''

Fördelen av att, på sätt motionären och riksdagen åsyftat, uppmuntra till

eller åtminstone underlätta, att äldre ordinarie tjänstemän överginge till kammarrätten,

ansåge emellertid kammarrätten kunna ifrågasättas.

För att nämligen med framgång kunna bedriva det mångskiftande arbetet

inom kammarrättens revision fordrades, enligt ämbetsverkets mening, att vederbörande

i relativt unga år satte sig in i detsamma. Under de senaste trettiotre

åren hade allenast tre av kammarrättens revisorer varit ordinarie tjänstemän före

deras utnämning i kammarrätten, men dessa tre hade i allt fall under en längre

tid såsom amanuenser hos kammarrätten gjort sig förtrogna med arbetet inom

ämbetsverket.

Kammarrätten framhöll även, att, med blott ett par undantag, alla de extra

ordinarie tjänstemän, som för det dåvarande arbetade å revisionsavdelningen, vore

eller hade varit extra ordinarie tjänstemän å andra ämbetsverks revisioner, och den

erfarenhet, som de genom arbetet därstädes förvärvat, komme kammarrätten

till godo.

För en fullgod rekrytering av revisionskraftema vore det — framhöll kammarrätten

vidare — givetvis av vikt för ämbetsverket att hava tillgång till dugliga

och intresserade extra ordinarie tjänstemän. Skulle dessa emellertid finna sig

tillbakasätta för utifrån kommande, vilkas under en längre tids tjänstgöring i andra

verk förvärvade större meriter ingalunda alltid innefattade bevis om större lämplighet

och duglighet för arbetet inom kammarrättens revision, och de nämnda extra

ordinarie tjänstemännen alltså funne sina befordringsmöjligheter på detta sätt oberäkneligt

förryckta, bleve säkerligen följden, att de dugligaste sökte befordran inom

verk, där de genom sin användbarhet även hade utsikter till vidare befordran till

högre befattningar, något som kammarrätten i högst ringa grad hade att erbjuda.

För jämförelses skull hänvisade kammarrätten till de uttalanden, som av

Svea hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge ävensom av föredragande

departementschefen gjordes i fråga om rätt för revisionssekreterare, vilka återginge

till hovrätt, att i viss utsträckning räkna sig revisionssekreterareänstgöring till

godo för ålderstillägg såsom hovrättsråd eller fiskaler, vilka uttalanden funnes intagna

i kungl. propositionen vid 1911 års riksdag nr 168 samt i statsutskottets

utlåtande nr 73.

Kammarrätten uttalade såsom sin åsikt, att den avlöning, vilken tillkomme

revisor i kammarrätten, vore så avpassad, att till följd av densamma ett överflyttande

av verkligt dugande yngre revisionstjänstemän från andra revisionskårer,

i den män detsamma kunde vara ur synpunkten av kammarrättens revisions goda

rekrytering önskvärt, i allt fall vore att påräkna.

Under framhållande härav hemställde kammarrätten, att riksdagens skrivelse

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 120.

icke måtte föranleda ändring i gällande bestämmelser i fråga om beräknande av

tjänstetid i och för ålderstillägg åt revisorer i kammarrätten.

Från kammarrättens beslut i ämnet voro två ledamöter skiljaktiga.

Den ene av dessa, kammarrättsrådet C. O. Smerling, med vilken

kammarrättsrådet J. A. Lybeck förenade sig, yttrade uti ifrågavarande

avseende följande.

I likhet med vad i riksdagens skrivelse anförts, funne reservanten det önskvärt,

att en tjänsteman, som överflyttades till revisorstjänst i kammarrätten från

dylik tjänst i något av de ämbetsverk, där avlöningarna utginge enligt den s. k.

statskontorstypen, måtte få för ålderstillägg å den nya tjänsten — åtminstone i

viss utsträckning — tillgodoräkna sig föregående ordinarie tjänstetid. En rekrytering

av kammarrättens revision genom tjänstemän, vilka handhaft revisionsgöromål

i de centrala förvaltande verken och vilkas duglighet inom dessa verk vitsordats,

måste enligt reservantens uppfattning höja kompetensen hos kammarrättens

revision.

Liksom förhållandet varit med tre av kammarrättens nuvarande revisorer

syntes även framdeles kunna komma att inträffa, att en person, som en längre tid

tjänstgjort såsom extra ordinarie inom kammarrättens revision, erhölle ordinarie

revisorstjänst i annat centralt ämbetsverk, men vid en något eller några år senare

i kammarrätten inträffad ledighet önskade att, om avlöningsförhållandena ej verkade

hämmande, återgå till kammarrätten.

Ökningen i lön (avlöning) för en revisor i kammarrätten, i jämförelse med

en revisor i förenämnda ämbetsverk, uppginge till samma belopp som ett ålderstillägg

och kunde, om hänsyn jämväl toges till de ringa befordringsutsikterna för

kammarrättens revision, i regel icke verka lockande för en första gradens tjänsteman,

som helt eller till betydande del intjänat sitt första ålderstillägg.

Den befarade olägenheten, att för revisionsarbetet i kammarrätten mindre

lämpliga revisorer med många tjänstår i annat ämbetsverk genom tillgodoräknande

för ålderstillägg av denna tjänstetid skulle lockas att söka revisorstjänstema i

kammarrätten och att de inom kammarrätten tjänstgörande extra ordinarie tjänstemännen

därigenom skulle utestängas från befordran, syntes reservanten kunna undvikas

därigenom, att man begränsade den tid, som för ålderstillägg finge tillgodoräknas,

till fem år. Det syntes för övrigt vara uppenbart, att vid transport av

revisionstjänsteman till kammarrätten mängden av tjänstår icke finge gälla såsom

någon särskilt vägande merit, utan att en sådan transport endast borde ifrågakomma,

då någon revisionstjänsteman på grund av framstående duglighet och skicklighet

kunde förväntas vara till särskilt gagn för kammarrättens revision.

Reservanten hemställde, att tjänsteman av första lönegraden i statskontoret,

fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, lotsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen eller domänstyrelsen, vilken innehaft

revisorsbefattning, måtte förklaras berättigad att, därest han utnämndes till revisor

i kammarrätten, för åtnjutande av ålderstillägg tillgodoräkna sig sin föregående

tjänstgöring såsom ordinarie revisor, dock icke för längre tid än fem år.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 107 höft. (Nr 120.) 2

Reservanter

inom kammarrätten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 120.

Sakkunnig Oj

rörande sta

Genom remiss den 7 maj 1913 överlämnades handlingarna uti

och revisionsväsen.

rörande sta- ,« 0 ^ ,) ''-''iiciuauaiu.t/o litxiiuiiiLgdi LLd uti

tens centrala ifrågavarande ärende till de inom finansdepartementet tillkallade sakräkenskaps-

kunniga för utredning och förslag rörande statens centrala räkenskapsoch

revisionsväsen, för att tagas i övervägande vid fullgörandet av

berörda uppdrag.

Bemälda sakkunniga, statskommissarien C. L. Tenow och revisionskommissarien

R. Vide, hava i anledning därav uti skrivelse den 20

augusti 1913 hänvisat till vad de i ämnet yttrat uti sitt den 15 i samma

månad avgivna betänkande med förslag till inrättande av ett riksrevisionsverk.

^ Det av de sakkunnige åberopade yttrandet återfinnes på sidorna

197 198 i betänkandet och är av i huvudsak följande innehåll.

Av kung!, proposition nr 157 vid 1908 riksdag inhämtades, att den förhöjda

avlöningen åt revisorerna i kammarrätten motiverats med, bland annat, önskvärdheten

att tillförsäkra kammarrätten tillgång till ett urval av dugande krafter

även bland specialrevisionernas tjänstemän.

I likhet med vad kammarrätten i sitt nyss återgivna utlåtande framhållit,

ansäge de sakkunniga, att det knappast varit avsett, att kammarrättens rekrytering

av revisorer med specialkunskap skulle äga rum uteslutande från de ämbetsverk,

vilkas avlöningsförhållanden reglerats efter den s. k. statskontorstypen.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget beträffande riksrevisionsverket avsage,

att rekrytering av revisionspersonalen i detta verk skulle kunna äga rum ej

blott från verkets extra ordinarie tjänstemän och från de special revisioner, vilkas

avlöning reglerats efter statskontorstypen, utan även från andra avdelningar av de

centrala ämbetsverken samt från statens affärsdrivande verk.

Vid bifall till de sakkunnigas i detta avseende väckta förslag bleve det i så

gott som alla fall ekonomiskt fördelaktigt för yngre ordinarie tjänstemän i dessa

verk att erhålla befordran till det centrala revisionsverketx); och från det allmännas

synpunkt kunde det, såsom kammarrätten betonat, knappast vara lämpligt att till

de mera krävande revisorsbefattningarna i det centrala revisionsverket befordra

andra än yngre tjänstemän.

Ei farenheten hade visat, att revisorstjänsterna i kammarrätten redan under

nuvarande förhållanden vore begärliga för revisorer i marinförvaltningen, arméförvaltnmgen

och statskontoret ävensom för andra tjänstemän av första lönegraden i de

efter statskontorstypen reglerade centrala verken.

sakkunniga ansage det sannolikt, att ett bifall till deras förslag om utsträckning

av rätten att söka revisorsbefattningarna i riksrevisionsverket skulle

betydligt öka tilloppet av dugliga sökande till samma befattningar, helst som dessa,

om verket organiserades enligt de sakkunnigas förslag, komme att erbjuda bättre

befordringsutsikter än för närvarande, då kammarrättens revisionstjänstemän enligt

mer än femtioårig praxis utestängts från rådsbefattningarna.

... . b de sakkunnigas förslag skulle revisor i riksrevisionsverket åtnjuta samma av
lonmg

som nu är bestämd för revisor i kammarrätten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 120.

På de anförda skälen och då det för en god rekrytering av riksrevisionsverkets

revisionspersonal icke syntes vara behövligt att belasta statsverket med de utgifter

ett bifall till förberörda inom riksdagen väckta förslag skulle medföra, hemställde

de sakkunniga, att riksdagens ifrågavarande framställning ej måtte föranleda till

någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Statskontoret har uti infordrat utlåtande i ämnet den 6 november

1913 anfört följande.

Vid tillsättande av revisorstjänster i kammarrätten borde hänsyn uteslutande

tagas till de sökandes duglighet för den tjänst de sökte, och således äldre tjänstemän

i andra verk icke hava utsikt att vinna transport till kammarrätten i andra fall, än

att de ansåges därtill särskilt lämpliga.

Med hänsyn härtill kunde statskontoret icke annat än finna ogrundade kammarrättens

och förenämnda sakkunnigas farhågor för att den centrala revisionen skulle

belastas med på grund av sin ålder mindre dugliga tjänstemän.

Både ur synpunkten av statens fördel och ur synpunkten av rättvisa mot

tjänstemännen, tillstyrkte statskontoret fördenskull en bestämmelse i den riktning,

riksdagen antytt.

Men då de av statskontoret nu anförda skälen vore lika giltiga i fråga om

varje tjänsteman, vilkens duglighet blivit av kammarrätten erkänd genom hans utnämning

till revisor i ämbetsverket, ansåg statskontoret, att bestämmelsen borde,

i den mån sådant vore möjligt med hänsyn till de för tjänster i olika ämbetsverk

bestämda avlöningsbelopp, äga tillämpning på alla sådana fall, då till revisorstjänst

i kammarrätten befordrades tjänsteman i annat statens ämbetsverk.

Statskontoret hemställde, att Kungl. Maj:t måtte ^för riksdagen framlägga

proposition därom, att bland villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och

med 1909 års början fastställda nya avlöningsförmånerna för kammarrätten måtte

införas en bestämmelse av innehåll:

»att, därest ordinarie tjänsteman i annat statens ämbetsverk, som befordras

till revisor i kammarrätten, redan intjänat högre avlöning än begynnelseavlöningen

å den nya tjänsten, han skall omedelbart erhålla avlöning i den lönegrad, som svarar

mot den avlöning han senast åtnjutit, eller, om ingen av de för revisorer i kammarrätten

bestämda lönegrader har ett avlöningsbelopp av denna storlek, närmast lägre

lönegrad, och må, där han icke erhåller högre avlöning än den han förut uppburit,

för uppflyttning i närmast högre lönegrad honom tillgodoräknas även den tid, varunder

han innehaft sin föregående befattning, efter det han i denna befattning erhållit

en avlöning, lika stor med eller större än den första honom i kammarrätten tillkommande».

Genom remiss den 12 juni 1914 har löneregleringskommittén

anbefallts att avgiva utlåtande i ärendet och har kommittén i skrivelse den

2 december 1914 inkommit med det begärda utlåtandet, däri kommittén,

efter att hava redogjort för frågans tidigare behandling, för egen del

anfört följande:

Statskontoret.

Löncregleringskommittén.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120.

»Riksdagen har i sin ovan berörda skrivelse den 30 maj 1912 framhållit,

hurusom med avseende å kammarrättsrevisionens uppgift att i väsentlig mån vara

en överrevision det utan tvivel vore ur det allmännas synpunkt av vikt, att för

kammarrättens revisionsavdelning måtte kunna, där sådant eljest prövades lämpligt,

förvärvas dugande arbetskrafter från andra ämbetsverk.

Den av riksdagen sålunda uttalade uppfattningen kan kommittén icke annat

än erkänna vara riktig. Den överensstämmer ju ock med vad som avsågs med

den ställning i avlöningshänseende, som vid 1908 års riksdag tillerkändes kammarrättens

revisorer.

Givetvis maste det innebära en fördel att avlöningsbestämmelserna icke lägga

hinder i vägen för att kunna rekrytera kammarrättens revisionsavdelning med väl

kvalificerade och för arbetet inom nämnda avdelning enligt gällande föreskrifter

fullt kompetenta tjänstemän från ämbetsverk, vilkas räkenskaper äro föremål för

den sakliga granskning, som åligger kammarrättens revisionsavdelning i egenskap

av överrevision.

Kommittén måste emellertid giva de i ärendet hörda myndigheterna ävensom

föibemälda sakkunniga rätt därutinnan, att de bestämmelser rörande avlöning, som

ma komma att meddelas i syfte att underlätta en dylik rekrytering, icke böra så

avfattas, att rekryteringen i fråga skulle kunna äga rum uteslutande från revisionstjänstemän

i centrala ämbetsverk med avlöningar enligt den s. k. statskontorstypen.

. i Kommittén, har tänkt sig, att ett medgivande i angivna syfte borde avse

icke blott ordinarie innehavare av tjänst av första löne- (normal-) graden i centralt

ämbetsverk utan även ordinarie innehavare av däremot svarande eller därmed i

avlöningshänseende jämförlig befattning i annan statstjänst.

Med eu sådan avfattning skulle enligt kommitténs mening stadgandet i fråga

kunna tillämpas såväl å de i kammarrättens förenämnda tablå upptagna första

giadens tjänstemän i centrala ämbetsverk, reglerade efter den s. k. statskontorstypen,

som ock å följande grupper av i samma tablå upptagna tjänstemän, nämligen:

revisorer och bokhållare i generalpoststyrelsen, revisorer vid postsparbanken, sådana

byrätjänstemän i telegrafstyrelsen, för vilka avlöningen utgör lägst 3,400 kronor

och högst 6,000 kronor, länsbokhållare med begynnelseavlöning av lägst 3,600

kronor1), intendenter av andra klassen vid armén och marinintendenter av första

graden, andra löneklassen.

Av majoriteten inom kammarrätten har mot det ifrågasatta medgivandet invänts,

att därigenom skulle kunna äventyras möjligheten för kammarrätten att

behålla dugliga och intresserade extra ordinarie tjänstemän å revisionsavdelningen,

enär dessa skulle finna sig tillbakasätta för utifrån kommande, vilka förvärvat

större meriter under en längre tids tjänstgöring i andra verk — meriter, vilka dock

ingalunda alltid innefattade bevis om större lämplighet och duglighet för arbetet

inom kammarrättens revision.

) Mellan de i kammarrättens tablå upptagna länsbokhållare med 3,900 och 3.600 kronors

begynnelseavlöning finnas länsbokhållare med begynnelseavlöning av 3,750 kronor. Skillnaden i

avlöningarna beror därpå, att länsbokhållarna i Stockholms, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län åtnjuta ortstillägg, den förstnämnde med 300 kronor samt var och en av de tre sistnämnda

med 150 kronor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120.

Häremot anser sig kommittén böra, i anslutning till vad reservanterna inom

kammarrätten och jämväl statskontoret anfört, framhålla, att vid sådan befordran

till revisorsbefattning i kammarrätten, varom nu är fråga, mängden av tjänstår

vä! icke bör få gälla såsom någon särskilt vägande merit, utan att i främsta rummet

hänsyn måste tagas till ådagalagd framstående duglighet och skicklighet av beskaffenhet,

att den befordrade må kunna med skäl förväntas varda till särskilt

gagn för arbetet inom kammarrättens revision.

Då det emellertid, i enlighet med vad från kammarrätten ävensom av förbemälda

sakkunniga påpekats, torde få anses vara av betydelse att vederbörande i

relativt unga år få sätta sig in i arbetet vid kammarrättens revision, har kommittén

funnit sig böra ansluta sig till det av minoriteten inom kammarrätten framställda

förslaget att den tid, som för ålderstillägg skulle få från föregående tjänst inom

annat verk tillgodoräknas en till revisor i kammarrätten befordrad tjänsteman måtte

begränsas till fem år.

Därigenom skulle ock kunna ytterligare motverkas den av kammarrätten

befarade olägenheten, att tjänstemän i andra verk skulle på grund av stor övervikt

i tjänstår kunna utestänga yngre dugande extra ordinarie tjänstemän inom kammarrätten.

En dylik inskränkning i rätten att räkna sig till godo föregående tjänstetid

är stadgad genom kungl, kungörelse den 16 juni 1911 angående vissa hovrättsråds

rätt till ålderstillägg (bihang till Svensk författningssamling nr 41, sid. 4).

Enligt nämnda kungörelse gäller nämligen, bland annat, att, därest en revisionssekreterare,

som vid utnämningen till ämbetet var ledamot eller fiskal i någon av

rikets hovrätter, utnämnes till ledamot i samma hovrätt, han må för erhållande av

ålderstillägg å hovrättsrådslönen tillgodoräkna sig den tid intill fem år, varunder

han innehaft revisionssekreterarämbetet.

Den i detta hänseende stadgade inskränkningen var just avsedd att undanröja

betänkligheter, vilka framställts beträffande den menliga inverkan i fråga om befordringsutsikterna

i hovrätterna, som eljest kunde förväntas uppstå genom revisionssekreterares

återbefordran till hovrätt.

Vad beträffar revisorsbefattningarna i kammarrätten, synes det kommittén

som skulle med förut angivna inskränkning i rätten att för ålderstillägg tillgodoräkna

sig föregående tjänstetid och därest vid förekommande befordringstillfällen,

med behörigt iakttagande av stadgade kompetensvillkor, hänsyn i främsta rummet

tages till dugligheten för den lediga revisorstjänsten, anledning näppeligen föreligga

till den av kammarrätten yttrade farhåga i avseende å en fullgod rekrytering av

dess revisionskrafter.

Därest den av kommittén uttalade uppfattningen uti förevarande fråga skulle

vinna beaktande, uppkommer spörsmålet beträffande tillämpningen av ett medgivande

i angiven riktning i avseende å befattningshavare, vilken — såsom fallet är beträffande

förut omförmälde revisorn Norén — redan blivit befordrad till revisor i kammarrätten

från ordinarie befattning i annat verk.

I sådant hänseende må erinras, hurusom riksdagen under senare tid vid medgivande

av begärda förhöjningar i avlöningsförmåner i allmänhet ej varit villig att

låta förhöjningarna tillämpas retroaktivt.

Någon särskild anledning att i förevarande ärende göra ett undantag från

berörda i allmänhet tillämpade regel synes kommittén knappast föreligga, utan torde

s. 14 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

14 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 120.

beträffande ålderstillägg å lön vid revisorstjänst i kammarrätten på grund av föregående

tjänstetid i annat verk den allmänna regeln böra vinna tillämpning och

således dylikt ålderstillägg icke utgå tidigare än med ingången av året näst efter

det, varunder riksdagen fattat beslut i ämnet.

Under åberopande av vad ovan anförts, tillåter sig kommittén hemställa, att

Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen besluta, att, därest till revisor i kammarrätten

är eller varder befordrad ordinarie innehavare av tjänst i första lönegraden

i annat centralt ämbetsverk eller av däremot svarande eller därmed i avlöningshänseende

jämförlig befattning i annan statstjänst, han må för erhållande av ålderstillägg

å revisorslönen tillgodoräkna sig intill fem år av den tid han innehaft den

ordinarie befattning, varifrån han befordrats till revisor i kammarrätten; dock att

på grund av sådant medgivande ålderstillägg icke må utgå för tid före början av

året näst efter det, varunder riksdagens beslut fattats.»

Kammarrättens ställning som det centrala revisionsverket inom förvaltningen

kräver uppenbarligen, att verket skall kunna rekryteras med

de dugligaste arbetskrafterna inom ifrågavarande arbetsområde. Emellertid

lägga,#såsom ock riksdagen uppmärksammat, gällande avlöningsbestämmelser

rörande rätten till ålderstillägg ett visst hinder i vägen för att

skickliga revisionstjänstemän utom kammarrätten söka sig dit.

Att detta hinder i möjligaste mån undanröjs synes mig vara

så mycket riktigare, som en dylik åtgärd blott innebär ett fullföljande

av den princip, vilken låg till grund för bestämmandet av högre avlöning

åt kammarrättsrevisorer än åt revisorer inom andra statens verk.

Det förslag till frågans lösning, som framlagts av löneregleringskommittén,

finner jag vara lämpligt, helst detsamma på ett enligt min mening lyckligt

sätt skiljer mellan de olika meningar, som under utredningen gjort

sig gällande.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

besluta,

att, därest till revisor i kammarrätten är eller varder befordrad

ordinarie innehavare av tjänst i första lönegraden i annat centralt

ämbetsverk eller av däremot svarande eller därmed i avlöningshänseende

jämförlig befattning i annan statstjänst, honom må för erhållande av

ålderstillägg å revisorslönen tillgodoräknas intill fem år av den tid, han

innehaft den ordinarie befattning, varifrån han befordrats till revisor i

kammarrätten, dock att på grund härav ålderstillägg icke må utgå för

tid före början av år 1916.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120.

Till denna av statsrådets övriga medlemmar

biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition

av den lydelse, bilagan litt. . . . vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Georg Sjöcrona.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1915:90 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj ds proposition i fråga om rätt för ordinarie tjänsteman, som befordrats till revisor i kammarrätten, att för s. 2 i texten
  2. SU 1915:52 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition i fråga om rätt för ordinarie tjänsteman, som befordrats till revisor i kammarrätten, att för ålderstillägg s. 6 i texten