Sök i Ratio Lex

Angående fyllnadspension åt bandirektören vid statens järnvägar F. B. H. Santesson

1915-03-26 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:125, Angående fyllnadspension åt bandirektören vid statens järnvägar F. B. H. Santesson

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

JCungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 125.

1

Nr 125.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående

fyllnadspension åt bandirektören vid statens järnvägar

F. B. H. Santesson; given Stockholms slott den 26

mars 1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

•civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

medgiva,

att bandirektören vid statens järnvägar Frits Bernhard Hugo

Santesson må från och med månaden näst efter den, under vilken avsked

från bandirektörsbefattningen varder honom beviljat, under sin återstående

livstid, utöver den pension, vartill han enligt lagen den 4 juli

1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar

är vid avskedstagandet berättigad, tillika av trafikmedel uppbära eu årlig

fyllnadspension till belopp av 773 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 111 käft. (Nr 125—126.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.

Järnvägsstyrelsens

framställning.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26

mars 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Fbiis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Bröstbom.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Järnvägsstyrelsen har i skrivelse den 21 december 1914 gjort

framställning om beredande av fyllnadspension åt bandirektören vid

statens järnvägar Frits Bernhard Hugo Santesson, vilken tidigare under

en längre följd av år varit anställd vid statens järnvägsbyggnader och

vars tjänstetid såsom ordinarie befattningshavare vid statens järnvägstrafik

av sådan anledning är för kort för att enligt lagen den 4 juli 1910

angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar berättiga

honom till högsta, bandirektör tillkommande pension.

Styrelsen har i nämnda skrivelse anfört följande.

»Enligt 2 § c) i ovan nämnda lag är vid avgång från tjänsten manlig tjänsteman

av högre grad vid distrikt, som uppnått en levnadsålder av sextiofem år, berättigad

att fa pension, under förutsättning tillika att vederbörande under minst tio

år innehaft anställning i ordinarie statstjänst, därav åtminstone de fem sista åren

i statens järnvägars tjänst. Arliga beloppet av den vederbörande på grund av

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.

nämnda stadgande tillkommande pension utgör enligt 5 § i lagen i regel, därest

lian inneliar minst trettio tjänstår enligt ett i 2 § angivet beräkningssätt, 70

procent av den avlöning, han vid avgången från tjänsten uppbär. Understiger

tjänstårens antal trettio, utgör årliga beloppet av ålderspension, allt efter antalet

av de år, under vilka den pensionsberättigade innehaft ordinarie statstjänst, viss

procent av avlöningen, varmed i pensionsliänseende förstås det ordinarie arvodet,

ökat med 20 procent. För fulla tjugunio tjänstår utgör ålderspensionen 66,5

procent av avlöningen, för fulla tjuguåtta tjänstår 63 procent, för fulla tjugusju

tjänstår 59,5 procent, för fulla tjugusex tjänstår 56 procent o. s. v.

Den tjänstårsberäkning, som sålunda skall tjäna till grund för beräkningen

av pensionens storlek, får, enligt vad uttryckligen stadgats, hänföra sig allenast

till tiden för anställning i ordinarie statstjänst och följer därav, bland annat, att

en tjänsteman vid statens järnvägar, som förut haft anställning å extra stat vid

statens järnvägsbyggnader, icke har någon rätt att i avseende, varom här är fråga,

tillgodoräkna sig anställningen vid statens järnvägsbyggnader.

Bandirektören Santesson, å vilken förenämnda lag är tillämplig, uppnår

den 8 januari 1915 stadgad pensionsålder, sextiofem år, och skulle då på grund

av gällande bestämmelser vara skyldig att från tjänsten avgå. Genom nådigt

brev den 23 oktober 1914 har han emellertid fått tillstånd att kvarstå i tjänst

intill utgången av juni månad 1915. Vid denna tidpunkt kan han ändock icke

komma i åtnjutande av full pension på grund därav, att hans tjänstetid, försåvitt

den hänför sig till hans anställning i ordinarie tjänst, är alltför kort — vid nyssnämnda

tidpunkt beräknas den uppgå till något över fulla tjugusex tjänstår —

och att hans tjänstgöring vid statens järnvägsbyggnader icke får i detta hänseende

medräknas.

Bandirektören Santesson, som är född den 8 januari 1850, erhöll 1869 anställning

vid statens järnvägsbyggnader såsom undersökningsbiträde, blev 1871

elev och 1872 nivellör därstädes, i vilken senare egenskap lian tjänstgjorde till

den 1 september 1874, då han antogs i ordinarie tjänst vid statens trafikerade

järnvägar såsom baningenjör. Denna befattning innehade han emellertid endast

till den 1 april 1877, då han avgick därifrån och ånyo erhöll anställning vid

statens järnvägsbyggnader. Vid dessa tjänstgjorde han därefter intill utgången

av år 1891, först såsom nivellör, sedermera från 1884 såsom tillförordnad stationsingenjör

och från 1888 såsom avdelningsingenjör. Den 1 januari 1892 erhöll

han för andra gången ordinarie baningenjörstjänst vid statens trafikerade järnvägar

samt befordrades den 1 januari 1902 till bandirektör.

Beloppet av den pension, som vid bandirektören Santessons avgång från

tjänsten den 30 juni 1915 må, på grund av hans sammanräknade tjänstetid i

ordinarie statstjänst, tillkomma honom, beräknas utgöra 4,637 kronor eller 1,159

kronor mindre, än den pension, som skulle utgå till honom, om han vid nämnda

tidpunkt kunde räkna trettio tjänstår i ordinarie tjänst. Minskningen i pensionen

beror på, att det fattas honom icke fullt fyra tjänstår.

Med hänsyn därtill, att bandirektören Santesson, efter det att han vunnit

befordran till ordinarie anställning vid statens trafikerade järnvägar, nödgats

lämna denna sin befattning för att få återupptaga sitt arbete vid statens järnvägsbyggnader,

i stället för att det, såsom i liknande fall numera plägar ske,

ordnats med hans tjänstgöring så, att tjänstledighet för ändamålet beviljats honom

i innehavande ordinarie befattning med skyldighet för honom att avstå samtliga

därmed förenade avlöningsförmåner, torde bandirektören Santesson få anses hava

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Skiljaktig

mening inom

jarnvägsBtyralBen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.

kommit att intaga en sämre ställning i fråga om tjänstårsberäkning för pension

än övriga vid banavdelningen anställda tjänstemän, som efter erhållande av ordinarie

anställning vid statens trafikerade järnväger under längre eller kortare tid

tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader.

I betraktande härav anser styrelsen det vara med billighet och rättvisa

överensstämmande, att någon fyllnadspension av statsmedel beredes Santesson

att utgå till honom efter hans avgång från tjänsten.

Vid bestämmande av storleken av denna fyllnadspensions belopp synas

lämpligen böra komma till tillämpning i huvudsak enahanda grunder som de,

vilka finnas innefattade i det av Kungl. Maj:t till 1913 års riksdag framlagda och

av nämnda riksdag godkända förslag i fråga om förbättrade pensionsvillkor för

viss personal, som i anledning av statens inköp av enskilda järnvägar övergått i

statens järnvägars tjänst.

Under förutsättning att den del av bandirektören Santessons tjänstgöring

vid statens järnvägsbyggnader, som han fullgjort, efter det att han erhållit ordinarie

anställning vid statens järnvägar, får i förevarande avseende anses likvärdig

med en dylik järnvägstjänstemans tjänstgöring i ordinarie tjänst vid eu sedermera

av staten inköpt enskild bana, skulle med tillämpning av nyssnämnda

grunder bandirektören Santesson komma i åtnjutande av en fyllnadspension,

motsvarande två tredjedelar av skillnaden mellan den pension "å 4,637 kronor,

som han beräknas erhålla enligt pensionslagen, och den till bandirektör jämlikt

samma lag utgående högsta pension, 5,796 kronor, eller sålunda 772 kronor 66 öre.

Styrelsen tillåter sig i detta sammanhang framhålla, att, därest Santessons

tjänstetid vid statens järnvägsbyggnader icke skulle få tillgodoräknas honom i

pensionshänseende, han skulle kunna anses bliva sämre ställd än åtskilliga andra

personer, som uteslutande haft anställning vid statens järnvägsbyggnader och av

statsmakterna fått sig tillerkänd pension utan att hava erlagt några pensionsavgifter.

»

På grund av vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört har styrelsen

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att bandirektören

Santesson finge vid sin avgång ur tjänsten den 30 juni 1915

komma i åtnjutande av en årlig fyllnadspension av 772 kronor 66 öre

att utgå av trafikmedel.

Vid ärendets behandling i järnvägsstyrelsen den 21 december 1914

uttalade föredragande byrådirektören, numera byråchefen Georg Iacobi

skiljaktig mening och yttrade därvid:

»Då riksdagen i skrivelse till Konungen den 18 maj 1905 uttalat sig emot,

att tid för anställning vid statens järnvägsbyggnader finge tillgodoräknas för erhållande

av pension från statens järnvägar och i överensstämmelse härmed avslagit

Kung!. Maj:ts proposition om fyllnadspension till tre baningenjörer, som

tidigare varit anställda vid statens järnvägsbyggnader, samt Kungl. Maj:t sedermera

dels den 4 juni 1913 och dels den 28 mars 1914 förklarat två ansökningar

om fyllnadspension i liknande fall icke föranleda till någon Kungl. Maj:ts åt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.

5

gård; alltså och då den omständigheten, att Santesson en kortare tid före sin

övergång till statens järnvägsbyggnader innehaft ordinarie befattning vid statens

järnvägar, icke synes mig innefatta fullgiltigt skäl för att i fråga om Santesson

avvika från den ståndpunkt, som nyligen i förenämnda fall intagits av såväl

Kung! Maj:t som styrelsen, finner jag mig icke kunna biträda styrelsens beslut

om avlåtande av underdånig framställning om beredande av fyllnadspension åt

Santesson.»

Över järnvägsstyrelsens framställning’ har statskontoret avgivit in- statskontoret,

fordrat utlåtande den 30 januari 1915. Statskontoret har därvid anfört

följande:

Med hänsyn till vad som förekommit vid behandlingen av föregående dylika

frågor hyste statskontoret betänkligheter mot beredande åt bandirektören

Santesson av en tilläggspension på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit. Emellertid

framginge det av styrelsens förevarande skrivelse, att, medan bandirektören

Santesson på sin tid nödgades lämna sin baningenjörsbefattning vid statens

trafikerade järnvägar för att biträda vid statens järnvägsbyggnader, det däremot

numera under liknande förhållanden plägade ordnas så, att vederbörande

erhåller ledighet från sin tjänst vid de trafikerade järnvägarna under

den tid, då hans arbete kräves vid järnvägsbyggnaderna, och därigenom bliver

i tillfälle att räkna sig denna tid tillgodo såsom tjänstår för pension. Med

avseende därpå, att bandirektören Santesson genom att nödgas avgå från sin

ordinarie tjänst för att arbeta vid statens järnvägsbyggnader sålunda kommit

i ett sämre läge i pensionsavseende än andra under motsvarande förhållanden,

och med erinran tillika, att skyldighet föreligger att jämväl under tjänstledighet

vidkännas avgift för egen pensionering samt att pensioneringen av

statens järnvägars personal är byggd på beräkning, att sådan avgift skall erläggas

för varje år, som må tillgodoräknas såsom tjänstår i pensionsavseende, ifrågasatte

dock statskontoret, huruvida icke Kungl. Maj:t skulle i anledning av förevarande

framställning finna skäl föreslå riksdagen medgiva, att bandirektören

Santesson finge räkna de år, under vilka han efter avsked från sin anställning

såsom baningenjör vid statens trafikerade järnvägar tjänstgjorde vid statens järnvägsbyggnader,

såsom tjänstår för erhållande av pension enligt lagen den 4 juli

1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar, under

villkor att han erlade ett belopp, motsvarande vid inbetalningen värdet av de

ytterligare avgifter för egen pensionering, som ålegat honom, därest han under

nämnda år kvarstått i sin baningenjörsbefattning.

Med anledning av vad föredraganden inom järnvägsstyrelsen Departementsanfört

rörande behandlingen vid 1905 års riksdag av ett pensions- chefen''

ärende av likartad beskaffenhet, vill jag till en början erinra om

vad i berörda ärende huvudsakligen förekommit. Enligt de före

lagen den 4 juli 1910 gällande bestämmelser för statens järnvägstrafiks

pension sinrättning tillkom i regel pensionsrätt en var delägare,

som efter minst 30 års ordinarie anställning vid statens järnvägstrafik

uppnått sådan ålder, att hans levnads- och tjänstår sammanräknade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.

uppgingo till 95. Den tjänstårsberäkning, som sålunda skulle ligga till

grund för beräkningen av pensionens storlek, fick enligt uttryckligt

stadgande hänföra sig allenast till tiden för anställning vid trafiken å

statens järnvägar, varför den tjänstepersonal, som från statens järnvägsbyggnader

övergått till anställning vid statens järnvägstrafik, icke hade

någon rätt att i avseende å pensionsbeloppets storlek tillgodoräkna sig

anställningen vid statens järnvägsbyggnader.

Vid 1905 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 104) om

beredande av fyllnadspension åt tre baningenjörer vid statens järnvägar,

V. F. Westfelt, S. G. Dahlén och C. W. R. Bergenstråhle, vilka visserligen

uppnått mer än 65 års levnadsålder men ändock icke då kunde

komma i åtnjutande av full, baningenjör tillkommande pension, enär

deras tjänstetid, försåvitt denna hänförde sig till deras anställning i

ordinarie tjänst vid statens järnvägstrafik, varit alltför kort och deras

föregående tjänstetid vid statens järnvägsbyggnader, såsom nämnts, icke

finge i detta hänseende medräknas. Järnvägsstyrelsen hade emellertid,

under åberopande att vederbörandes pensionering borde ordnas på ett

med rättvisa och billighet överensstämmande sätt, hos Kungl. Maj:t

gjort framställning om beredande av fyllnadspension åt dem med så

stort belopp, att den årliga pensionen för en var av dem komme att

uppgå till full pension. I enlighet med detta styrelsens förslag var

propositionen i ämnet också avfattad.

Beträffande nämnda personers ålder och tjänstgöring var i ärendet

upplyst, att Westfelt (född 1838) tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader

under åren 1860—1872 och vid statens järnvägstrafik såsom

ordinarie baningenjör från och med ingången av år 1880; att Dahlén

(född 1838) tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader under olika tider

åren 1858—1872 samt vid statens järnvägstrafik såsom ordinarie baningenjör

från den 1 november 1877; samt att Bergenstråhle (född 1839)

tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader under åren 1863—1881 och

därefter vid statens järnvägstrafik såsom ordinarie baningenjör från och

med den 1 oktober 1881.

För ingen av de tre ifrågavarande tjänstemännen hade sålunda

tiden för deras ordinarie anställning i statens järnvägstrafiks tjänst

uppgått till 30 år eller den tidrymd, som var stadgad för erhållande

av full pension, utan skulle därför erfordras, att de i tjänst kvarstode

under ytterligare tid, växlande mellan omkring 2 Va år och 6 Va

år. De hade tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader respektive över

11, 9 och 18 år.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125. 7

Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition vann emellertid icke riksdagens

bifall. Riksdagen anförde i skrivelse den 18 maj 1905 (nr 157)

följande:

»Den gjorda framställningen om beviljande av fyllnadspension åt

ifrågavarande järnvägstjänstemän har huvudsakligen grundats därpå,

att envar av dem mer eller mindre lång tid före sin anställning vid

statens järnvägstrafik tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader, vilken

tjänstgöring enligt gällande pensionsreglemente icke får tillgodoräknas

för erhållande av pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.

Med anledning härav har riksdagen velat påpeka, att arbetet vid statens

järnvägsbyggnader icke på något sätt kan vara att likställa med fast

anställning i statens tjänst, utan måste anses vara av helt och hållet

tillfällig natur, om det än, såsom fallet är med de personer, som nu

äro i fråga, fortfarit en följd av år. Bland tjänstepersonalen vid statens

järnvägar och särskilt bland betjäntklassen finnes det säkerligen ett

stort antal, som före sin anställning vid järnvägstrafiken under någon

tid haft arbete vid statens järnvägsbyggnader. Om i ett fall detta

arbete skulle få anses grundläggande för pensionsrätt, finge man därför

vara beredd på, att anspråk på liknande förmån komme att framställas

från många håll. Såsom av det förestående framgår, har riksdagen

dock icke kunnat finna giltiga skäl för bifall till den gjorda framställningen.

»

Efter det 1910 års pensionslag för tjänstemän vid statens järnvägar

trätt i kraft, hava sedermera i två likartade fall ansökningar om

pensionsförhöjningar inkommit till Kungl. Maj:t, nämligen från överbaumästaren

vid statens järnvägar C. M. Christiansson och baningenjören

vid samma järnvägar B. S. Florelius. Dessa ansökningar avstyrktes av

vederbörande myndigheter under hänvisning till vad riksdagen i ovan

återgivna skrivelse anfört; och fann Kungl. Maj:t genom beslut respektive

den 4 juni 1913 och den 28 mars 1914 ansökningarna icke föranleda

till någon Kungl. Majrts vidare åtgärd.

Beträffande dessa tjänstemäns ålder och anställning i järnvägstjänst

tillåter jag mig omnämna, att Christiansson (född 1847) hade

tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader under åren 1875—1887 och

såsom ordinarie banmästare vid statens järnvägar från och med den 1

juni 1887 samt att ilorelius (född 1848) tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader

tidvis från år 1869, till dess han den 1 september 1890

anställdes som baningenjör vid statens järnvägar. För att dessa tjänstemän

skulle uppnå den för åtnjutande av högsta pension stadgade tjänstålder

av 30 år, skulle hava erfordrats, att de kvarstode i tjänst under

ytterligare respektive omkring 4 och 6 Va år.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.

Vid en jämförelse mellan ovan omförmälda tidigare fall och det

nn föreliggande finner man, att förhållandena icke äro fullt likartade.

I de förra fallen hade vederbörande tjänstemän först under

en längre tid varit anställda vid statens järnvägsbyggnader och icke

förrän vid jämförelsevis sen ålder, växlande mellan 39 och 42 år, vunnit

ordinarie anställning vid statens trafikerade järnvägar, i tre av fallen

först efter ett mångårigt avbrott, varunder ingen som helst tjänstgöring

vid statens järnvägar ägt rum. Beträffande bandirektören Santesson

förhåller det sig emellertid annorlunda. Han erhöll nämligen redan

vid 24 års ålder, den 1 september 1874, sin första ordinarie tjänst vid

statens järnvägstrafik. Då han sedermera den 1 april 1877 av järnvägsstyrelsen

förordnades att tjänstgöra vid statens järnvägsbyggnader,

nödgades han i enlighet med då undantagslöst tillämpad praxis att taga

avsked från sin ordinarie tjänst. Hade emellertid vid nämnda tidpunkt

samma tillvägagångssätt tillämpats som, enligt vad styrelsen upplyst,

nu är fallet, hade Santesson endast behövt taga ledighet från sin ordinarie

befattning och alltså under sin anställning vid statens järnvägsbyggnader

fortfarande kunnat räkna tjänstår i pensionsavseende såsom

ordinarie befattningshavare vid statens järnvägstrafik. Under sådana

förhållanden skulle han redan den 1 september 1904 hava uppnått 30

tjänstår och alltså vid 65 års ålder den 8 januari 1915 hava varit

berättigad till högsta pension såsom bandirektör.

Med hänsyn till nu upplysta förhållanden synes mig rättvisa och

billighet fordra, att man bedömer föreliggande fall på samma sätt, som

om nu gängse praxis i fråga om ordinarie befattningshavares vid statens

trafikerade järnvägar anställande vid statens järnvägsbyggnader blivit

tillämpad beträffande Santesson. Det kan icke framstå annat än som

obilligt, om Santesson skulle komma i en försämrad ställning därför, att

vederbörande myndighet vid olika tidpunkter men vid i övrigt fullt likartade

förhållanden tillämpat olika praxis i nu angivna avseenden.

Den skillnad, som sålunda förefinnes mellan de tidigare fallen och

det nu förevarande, anser jag vara så väsentlig och av så avgörande

beskaffenhet, att jag, med särskild hänsyn tagen till de synnerlig^

starka billighetsskäl, som här föreligga, icke tvekar att tillstyrka järnvägsstyrelsens

hemställan, att fyllnadspension måtte utverkas åt Santesson.

Detta anser jag mig desto hellre kunna göra, som riksdagen i

sitt uttalande i 1905 års åberopade skrivelse näppeligen kan hava åsyftat

ett sådant fall som det förevarande, där vederbörande efter redan uppnådd

ordinarie anställning vid statens järnvägstrafik mottager förordnande

att tjänstgöra vid statens järnvägsbyggnader och därefter åter inträder

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungh Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.

9

i ordinarie befattning vid statens järnvägar. Några vittgående konsekvenser

för framtiden lärer beviljande av fyllnadspension i detta fall

för övrigt icke kunna medföra, då få om ens någon tjänsteman vid

statens järnvägar torde kunna åberopa fullt likartade omständigheter

som de i detta undantagsfall föreliggande.

Det må ock här framhållas, att i åtskilliga fall personer, som haft

anställning uteslutande vid statens järnvägsbyggnader och följaktligen

icke alls erlagt några pensionsavgifter, av billighetsskäl ändock av riksdagen

tillerkänts pension.

Vad därefter angår frågan om bestämmande av fyllnadspensionens

belopp och villkoren för dess utgående har, såsom ovan anförts, olika

förslag därutinnan framställts av järnvägsstyrelsen och av statskontoret.

I anslutning till de av 1913 års riksdag godkända bestämmelser

angående förbättrade pensionsvillkor för viss personal, som i anledningav

statens inköp av enskilda järnvägar övergått i statens järnvägars

tjänst (proposition nr 218; riksdagens skrivelse nr 101), har järnvägsstyrelsen

föreslagit, att Santesson måtte komma i åtnjutande av en

fyllnadspension, motsvarande två tredjedelar av skillnaden mellan den

pension å 4,637 kronor, vartill han enligt förenämnda pensionslag vid

avskedstagandet är berättigad, och den till bandirektör jämlikt samma

lag utgående högsta pension, 5,796 kronor, eller 772 kronor 66 öre.

Statskontoret åter har på det sätt biträtt järnvägsstyrelsens framställning

om fyllnadspension åt Santesson, att statskontoret på anförda

skäl ifrågasatt, att han måtte få räkna de år, under vilka han efter

erhållet avsked från sin anställning såsom baningenjör vid statens

trafikerade järnvägar tjänstgjort vid statens järnvägsbyggriader, såsom

tjänstår för erhållande av pension enligt nämnda lag endast under

det villkor, att han erlägger ett belopp, motsvarande vid inbetalningen

värdet av de ytterligare avgifter för egen pensionering, som ålegat

honom, därest han under nämnda år kvarstått i sin baningenjörsbefattning.

Enligt det förra alternativet skulle Santésson alltså utan erläggande

av ökade pensionsavgifter erhålla en i någon mån reducerad

pension; enligt det senare alternativet skulle han däremot få full pension

såsom bandirektör men först efter inbetalning av värdet av de ej

erlagda pensionsavgifter, som belöpa å tiden för anställningen vid statens

järnvägsbyggnader efter första gången uppnådd ordinarie tjänst.

Enligt den princip, som, på sätt sammansatta stats- och bankoutskottets

utlåtande (nr 1) i den ordinarie statsbanepersonalens pensions
Bihung

till riksdagens protokoll 11)15. I samt. Ill httjt. (Nr 125—126.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 125.

fråga vid 1910 års riksdag giver vid handen, tillämpats för bestämmande

av nämnda personals pensionsavgifter, äro dessa avgifter avvägda så,

att de i genomsnitt beräknas täcka en tredjedel av kostnaden för vederbörandes

pensionering. I överensstämmelse härmed bör alltså, därest

man följer det förra alternativet, fyllnadspensionens bruttobelopp —

beräknat sålunda, att inbegripet detsamma den Santesson tillkommande

pensionen skulle uppgå till högsta enligt pensionslagen till bandirektör

utgående pension —, såsom järnvägsstyrelsen föreslagit, minskas med en

tredjedel.

Beträffande det av statskontoret framställda förslaget har jag inhämtat,

att sammanlagda beloppet av de avgifter, som enligt detta

förslag skulle åligga Santesson att inbetala för att komma i åtnjutande

av full pension, enligt inom järnvägsstyrelsen verkställd beräkning den

1 januari 1915 skulle uppgått till 1,030 kronor 23 öre samt med inberäknande

av å oguldna avgifter upplupen ränta till 2,663 kronor 27

öre. Då Santessons årliga pension enligt järnvägsstyrelsens förslag

skulle uppgå till 5,409 kronor 66 öre och enligt statskontorets till

5,796 kronor, skulle han alltså för förmånen av den jämförelsevis ringa

ökningen i pensionen av 386 kronor 34 öre om året få vidkännas den

ganska betydande engångsutgiften av över 2,700 kronor, till vilket belopp,

med inberäkning av ytterligare upplupen ränta, den föreslagna

inbetalningen minst skulle uppgå den 30 juni 1915, då Santesson är

skyldig avgå ur tjänsten.

Det belopp, som sålunda skulle inbetalas, finner jag så avsevärt,

att Santesson enligt min mening skäligen icke kan åläggas att gälda

detsamma. Tilldelandet av fyllnadspension skulle nämligen i så fall

knappast innebära någon fördel för honom. Jag finner mig förty i

fråga om fyllnadspensionens belopp böra följa järnvägsstyrelsens hemställan,

dock med iakttagande därav, att beloppet, i enlighet med den

i allmänhet vid bestämmande av pensioner tillämpade grundsats, avrundas

uppåt till 773 kronor, så att hans sammanlagda pension bliver

5,410 kronor.

Mot styrelsens förslag, att fyllnadspensionen skall utgå av trafikmedel,

har jag intet att erinra.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungi. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att bandirektör en vid statens järnvägar Frits

Bernhard Hugo Santesson må från och med månaden

näst efter den, under vilken avsked från bandirektörs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

befattningen varder honom beviljat, under sin återstående

livstid, utöver den pension, vartill han enligt

lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för

tjänstemän vid statens järnvägar är vid avskedstagandet

berättigad, tillika av trafikmedel uppbära eu årlig

fyllnadspension till belopp av 773 kronor.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däruti

statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans

Magt Konungen gilla samt förordnade, att proposition

i ämnet skulle till riksdagen avlåtas av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindhult.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1915:180 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fyllnadspension åt kandirektören vid statens järnvägar F. B. H. Santesson. a1 i texten
  2. BU 1915:27 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fyllnadspension åt bandirektören vid statens järnvägar F. B. H. Santesson. . s. 5 i texten