Med förslag till ändrad lydelse av § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor
1915-02-26 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1915:154, Med förslag till ändrad lydelse av § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
1
Nr 154.
Kung!. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
ändrad lydelse av § 13 mom. 5 i förordningen den 9
juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor; given
Stockholms slott den 16 april 1915.
Llider åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen antaga
bilagda förslag till ändrad lydelse av § 13 mom. 5 i förordningen den
9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor, att gälla från och med
den 1 december 1916.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Vennersten.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 137 käft. (Nr 154.)
1
2
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Förslag
till
ändrad
lydelse av § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med
tulltaxa för inkommande varor.
5. Åt näringsidkare, som vill införa utländsk tullpliktig vara löx
att med eller utan tillsats av inhemskt eller icke illpliktigt utländskt
råämne, använda densamma till framställning av exportvara, ma, för
särskilt fall eller för viss tid, kunna medgivas rätt att vid utförsel av
sålunda framställd vara eller vid dess uppläggning å restitutionsupplag,
varom i mom. 7 stadgas, återbekomma erlagd tullavgift för den ut
ländska tullpliktiga råvaran eller, ifall tullavgiften, etter vad nedan sägs,
ännu icke erlagts, njuta befrielse från dess gäldande; kunnande härvid
jämväl tagas hänsyn till råämnesförlust, som finnes oundviklig vid
exportvaras framställning. Rätt till ^restitution enligt detta moment
må endast lämnas åt näringsidkare, som ar kand såsom synnerligen
redbar och solid samt i övrigt prövas lämplig.
Sådant medgivande, vilket kan lämnas även för exportvara, som
i mom. 1 sägs, i händelse den därstädes bestämda restitution anses icke
bereda nöjaktig gottgörelse för den erlagda tullavgiften, ankommer pa
prövning ''av Konungen, som jämväl bestämmer de närmare villkoren
för rättighetens tillgodonjutande; skolande emellertid denna anses förfallen
med avseende å utländsk råvara, som ingår i exportvara, vilken
icke inom två år efter råvarans angivning till förtullning utförts eller
intagits å restitutionsupplag.
Önskar näringsidkare, åt vilken medgivits sådan ratt, som nu .u
sao-d, anstånd med erläggande av tullavgiften för vara, _ som han i ovan
angivna ändamål infört, till dess frågan avgjorts, huruvida befrielse från
3
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
tullavgiften må njutas, vare han till sådant anstånd berättigad, därest
han, med anmälan om förhållandet, till generaltullstyrelsen avlämnar
säkerhet, som styrelsen finner betryggande, för vad honom kan åligga
att till tullkassan inbetala.
Har, där anstånd med tullavgiftens erläggande ägt rum, exportvaran
icke blivit utförd eller å restitutionsupplag lagd inom sådan tid
och under sådana omständigheter, att befrielse från tullavgiften må njutas,
skall denna till tullkassan inbetalas tillika med ränta därå, efter sex för
hundra om året, från det den införda varan angivits till förtullning.
Angående tullverkets rätt att efter utgången av den tid, under
vilken anstånd med tullavgiftens erläggande må njutas, göra sig av den
ställda säkerheten betäckt för sagda avgift jämte ränta skola i tillämpliga
delar gälla de i § 32 tullstadgan meddelade föreskrifter.
4
Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 154.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Honungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 april
1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten anförde:
1 skrivelse den 28 maj 1912 i anledning av Kungl. _ Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa i all vid
återutförsel av utländsk vara har riksdagen, med godkännande i huvudsak
av Kungl. Mapts omförmälda förslag, tillika anhållit, bland annat, att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida tillstånd till
kreditupplag kunde medgivas i sådan form, att detsamma komme den
industri till godo, som förädlade tullpliktig vara även för export, ävensom
för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde
föranleda.
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen, som anbetaiits att
gemensamt verkställa den av riksdagen begärda utredningen, hav a i
skrivelse den 25 februari 191o anfört huvudsakligen följande.
5
Kurnjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
»Den av Eders Kung!. Maj:t den 22 juni 1906 tillsatta kommittén för revision
av då gällande tulltaxa har i sitt den 3 maj 1909 avgivna underdåniga betänkande
till särskild behandling upptagit lagstiftningen om tullfri förädlingsrörelse
och om tullrestitution samt frågan om lämpligaste sättet att vinna dess syfte, nämligen
att för exportindustrien i möjligaste män undanrödja olägenheterna av tull på
artiklar, som användas för framställning av exportvaror.
»Denna frågas vikt» — yttrar kommittén å sid. 277 i del I av sitt betänkande —
»likasom ock den jämförelsevis mindre fullständiga utredning, som hittills hos oss
kommit densamma till del, har föranlett kommittén att ägna särskild uppmärksamhet
däråt, och kommittén har trott en mera omfattande utredning i ämnet här vara på
sin plats, trots det att kommitténs förslag icke avser någon genomgripande förändring
i gällande bestämmelser.»
Efter denna utredning, för vilken redogörelse lämnas å sid. 276—299 samt
319—326 i del I samt i fem särskilda, i del II intagna bilagor (sid. 123-162),
yttras å sid. 319 del I, bland annat, att kommittén vid den i sammanhang med
granskningen av ändamålsenligheten hos gällande bestämmelser i ämnet verkställda
undersökning, huruvida desamma kunde underkastas ändring i syfte att underlätta
tillgången till tullrestitution, utgått från den allmänna grundsatsen, att
medgivandet av tullrestitution borde lämnas i den för exportindustrien minst betungande
form, som läte förena sig med nödigt tillvaratagande av statens fiskaliska
intressen. Vid sagda undersökning förklarar sig kommittén (sid. 320) hava upptagit
spörsmålet, huruvida anledning skulle kunna finnas att övergå från drawbacksystemet
(tullrestitution) till systemet med »admission temporaire» eller viss tids tullfri disposition
av eljest tullpliktiga varor, avsedda att i förädlat skick återutföras, (kreditupplag).
I huvudsak yttrar kommittén härom, bland annat, att av den i betänkandet
lämnade redogörelsen för de olika systemen framginge, att någon annan med det
sistnämnda systemet såsom sådant sammanhängande fördel icke vore att vänta än
möjligen någon räntebesparing för exportindustrien, då denna icke behövde inbetala
tullen utan kunde få anstånd med dess gäldande under sä pass lång tid, att varans
förädling därunder medhunnes. Denna fördel borde dock, anmärker kommittén, icke
överskattas, enär vederbörande importör väl skulle nödgas ställa nöjaktig säkerhet
för tullbeloppet.
Då, såsom ovan blivit anfört, en omfattande utredning rörande lagstiftningen
om tullfri förädlingsrörelse så nyligen blivit gjord med ett bestämt positivt resultat,
hava ämbetsverken icke kunnat finna någon annan utgångspunkt för ett förnyat
upptagande av frågan om övergång i denna lagstiftning från systemet med restitution
till systemet med kredit än de erfarenheter, som kunde komma att vinnas av de
senaste utfärdade bestämmelserna särskilt i de delar desamma på tulltaxekommitténs
förslag erhållit förändrad avfattning just i angivet ändamål att bereda exportindustrien
samma fördelar som kreditsystemet innebure.
Deii hittills vunna erfarenheten av dessa bestämmelsers tillämpning synes
emellertid närmast antyda, att den förädlingsindustrien genom föreskrifterna i § 13
mom. 5 tulltaxeförordningen beredda möjlighet att under den tid av högst ett år,
som åtginge för förädlingen och exporten, erhålla kredit, eller, som det i detta
förfättningsrum heter, anstånd med erläggande av tullavgiften för vara, som införts
i ändamål att användas till framställning av exportvara, icke för denna industri
Konwierskollegium
och
generaltullstyrelsen.
Departementschefen.
6 Kungl. Maj.ts Nåd. deposition Nr 154.
betraktas såsom särskilt betydelsefull. Det har nämligen visat sig, att ehuru i var
och en av de till ett antal av bortåt 200 uppgående nådiga resolutioner angående
restitutionsrätt enligt nyssnämnda författningsrum — utom i några få undantagsfall —
erinran särskilt blivit gjord om författningens bestämmelser rörande rätt till anstånd
med tullavgiftens erläggande, det icke mer än i_ett enda fall inträffat att näringsidkare
anhållit få begagna sig av demia rätt. Ämbetsverken förutsätta, att denna
underlåtenhet att begagna kreditförmånen icke är föranledd av svårighet för de
näringsidkare, vilka sysselsätta sig med förädlingsindustri, att uppfylla det enda
egentliga inskränkande villkoret för erhållande av kredit, nämligen avlämnande av
.säkerhet, som generaltullstyrelsen finner betryggande.
Det bristande intresse förädlingsindustrien sålunda visat den i nu gällande
lagstiftning om tullfri förädlingsrörelse beredda möjligheten till kredit på tullavgiften
har givetvis icke kunnat föranleda ämbetsverken att förorda omläggning av denna
lagstiftning i dess helhet till kreditsystemets grund.
Av motiven till riksdagens hemställan framgår emellertid, att riksdagens
förslag grundade sig på en önskan, att så vitt möjligt underlätta den tullfria förädlingsrörelsen
och därigenom stärka vår exportindustri i konkurrensen med andra
länders exportindustrier. Ämbetsverken se däri en anledning föreligga att i främsta
rummet omarbeta det nu tillämpade systemet till såvitt möjligt minst betungande
former. Med anledning härav har också inom kommerskollegium sedan länge pågått
en undersökning, i vad mån lättnader skulle kunna beredas i bestämmelserna
för förädlingsrestitutionen. Med stöd av de hittills vunna resultaten av denna undersökning
har kollegium i denna dag avlåten underdånig skrivelse hemställt, att Eders
Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå de ändringar i § 13 mom. 5
tulltaxeförordningen, som enligt kollegii förmenande äro erforderliga, för att de avsedda
lättnaderna i kontrollbestämmelserna skola kunna genomföras.
Ämbetsverken hemställa alltså, att riksdagens ifrågavarande skrivelse i vad
den angår kreditupplag icke måtte för närvarande föranleda någon Eders Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.»
Sedan lång tid tillbaka har vår tullagstiftning innehållit bestämmelser
i syfte att undanrödja det hinder för exportindustrien, som ligger
däri, att vissa råmaterialier och halvfabrikat äro belagda med tull.
Dessa bestämmelser grunda sig som känt är på restitutionsprincipen.
Vid övervägande av åtgärder till främjande av vår förädlingsindustris
exportmöjligheter finner jag i likhet med kommerskollegium
och generaltullstyrelsen ej anledning föreligga att frångå det i sådant
avseende hittills tillämpade förfarandet till förmån för ett rent tullkreditsystem
och detta så mycket mindre som vederbörande näringsidkare
även enligt nu gällande bestämmelser i ämnet kan erhålla kredit
å tullen.
Då emellertid exportindustrien fortfarande är i behov av alla de
lättnader i tullhänseende, som med iakttagande av statens rätt äro möjliga,
har jag funnit kommerskollegii ovan omförmälda, i sådant syfte
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
framställda förslag till ändringar i tulltaxeförordningens § 13 mom. 5
synnerligen beaktansvärt.
Innan jag emellertid går att redogöra för kommerskollegii i denna
fråga avlåtna skrivelse, anhåller jag att med några ord få beröra innehållet
i sistnämnda stadgande.
Enligt samma stadgande kan Kungl. Maj:t för särskilt fall eller
för viss tid medgiva näringsidkare, som vill införa tullpliktig vara för
att, med eller utan tillsats av inhemskt eller icke tullpliktigt utländskt
råämne, använda densamma till framställning av exportvara, rätt att
under vissa av Kungl. Maj:t i kontrollhänseende fastställda villkor vid
utförsel av sålunda framställd vara eller vid dess uppläggning å restitutionsupplag
återbekomma erlagd tullavgift för den utländska tullpliktiga
varan eller, därest näringsidkaren, mot ställande av säkerhet erhållit
kredit å tullen, åtnjuta befrielse från tullavgiftens gäldande. Emellertid
skall medgivandet anses hava förfallit med avseende å utländsk råvara,
som ingår i exportvara, vilken icke inom ett år efter råvarans angivning
till förtullning utförts eller intagits i restitutionsupplag.
I kommerskollegii nyss omförmälda, jämväl den 25 februari 1915
avlåtna skrivelse meddelas till en början, att kollegium för att redan på
ett förberedande stadium utröna önskemålen och uppfattningen inom
industrikretsar rörande ifrågavarande bestämmelser för åtnjutande av
tullrestitution jämlikt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen med skrivelse
den 3 mars 1914 till handelskamrarna i riket, järnkontoret och Sveriges
industriförbund utsänt en promemoria, däri anfördes i huvudsak följande.
Ännu så sent som år 1907 voro de särskilda institut, som i länder med
protektionistiskt tullsystem plåga förefinnas med uppgift att bereda exportindustri
och exporthandel lättnader i tullhänseende vid import av varor, som ingå i industriens
tillverkning eller äro föremål för exporthandeln, i vårt land skäligen outvecklade
och föråldrade. Sålunda anförde chefen för finansdepartementet, då förslag
till förordningar rörande frihamn och frilager den 21 mars 1907 anmäldes inför
Kungl. Maj:t, i föreliggande hänseende följande: »Icke någon av de institutioner,
som hos oss skulle speciellt tjäna till att befrämja den utrikes handeln och exportindustrien,
har visat sig mäktig av en högre utveckling utan i stället för att följa
med framåtskridandet av handel och industri hava samtliga dessa institutioner utvisat
stillastående och tillbakagång. Det ligger då nära till hands att antaga, att
de ifrågavarande institutionerna ej längre motsvara tidens krav utan att de behöva
kompletteras eller ersättas med anstalter, som erbjuda friare former för varuomsättningen.
»
Sedan dess har på förevarande område av tullagstiftningen i syfte att bota
de brister, som av nämnda departementschef påpekats, en serie av nya bestämmelser
utfärdats. Genom införande av frihamns- och frilagerinstitutionema samt icke minst
genom förordningen av den 13 december 1912 rörande tullrestitution i vissa fall vid
KomwiersI:
olle g iipromemoria.
8
Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
återutförsel av utländsk vara liar i främsta rummet handeln erhållit en väsentligt
starkare ställning i striden mot sina utländska konkurrenter. Vid tillkomsten av
den sistnämnda förordningen var avsikten, att med tillhjälp av de lättnader, som
genom densamma bereddes, söka så främja vår transitohandel, att en tillräckligt
fast grund lades för tillkomsten av frihamnar och frilager. Visserligen hava de vid
dessa institut knutna förhoppningarna ännu icke uppfyllts, i det att ännu icke vare
sig frihamnar eller frilager inrättats i vårt land. Ej heller har det genom 1912
års förordning skapade tullrestitutionsinstitutet ännu fått någon mera vidsträckt
användning. Ett sätt att i någon mån påskynda inrättandet särskilt av frihamnar
torde emellertid ligga i ett kraftigt främjande av den del av exportindustrien, som
baserar sin tillverkning på tullpliktiga råvaror och halvfabrikat. Såsom frihamnarna
utvecklat sig utomlands, utgöra desamma nämligen icke blott centralpunkten för
transitohandeln; inom deras tullgräns har på åtskilliga ställen en industriverksamhet
av nyss antydd art uppvuxit, som icke blivit utan betydelse. Men likasom i ett
land med protektionistiskt system transitohandeln för sin första utveckling ofta
plägar ha sin rot i väl avpassade tullrestitutionsbestämmelser eller därmed jämförliga
institut, lärer också den på utländska tullpliktiga råvaror baserade exportindustrien
för att växa sig nog stark att i sin mån kunna stödja en nyinrättad frihamn behöva
äga tillgång till de förmåner, som ett modernt inrättat tullrestitutionsförfarande
skänker. 1 viss mån är så genom tillvaron av § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen
fallet, om ock det synts kunna ifrågasättas, huruvida ifrågavarande stadgande är i
förevarande avseende tillfyllest.
Förutom i främjandet av det för både handel och industri gemensamma frihamnsintresset
kan man finna andra allmänna skäl för en revision av de bestämmelser,
som nu tillämpas vid tullrestitution för förädlingsindustrien. Sålunda torde
såsom allmän regel böra uppställas, att statsmakterna vid beredande av sådana förmåner
som tullrestitution synas hava anledning tillse, att, i mån sådant utan åsidosättande
av berättigade intressen av allmän eller enskild natur kan ske, alla näringsgrenar
få samma möjlighet att komma i åtnjutande av sådan fördel.
Allmänna skäl synas sålunda kunna åberopas för att de villkor, som knytas
vid beviljandet av rätt till tullrestitution för handeln och för industrien, höra vara så
vitt möjligt likartade. Så är emellertid ingalunda fallet, och skall nu närmast en
jämförelse anställas mellan dessa villkor.
Vad först beträffar de kontroll villkor, som i 1912 års lagstiftning _ på området
finnas fastställda för åtnjutande av tullrestitution, äro dessa angivna i främsta
rummet i nämnda förordning den 13 december 1912. § 12 i denna förordning inne
håller
sålunda huvudsakligen såsom villkor, att såvida ej generaltullstyrelsen annat
medgiver, utförseln skall äga rum vid samma tullkammare, där förtullningen skett,
att exportangivningsinlagan skall vara åtföljd av exportörens under edlig förpliktelse
avgivna och av två vittnen till riktigheten bestyrkta försäkran därom, att
varan blivit av exportören införd, att full införseltull erlagts och att varan icke
efter införseln undergått någon bearbetning eller förändring. Vidare stipuleras i
§ It, att handelsidkaren skall föra för tullmyndigheten tillgängligt avräkningsdiarium,
av vilket fullständigt utdrag varje kvartal ingives till tullmyndigheten för
restitutionsbeloppets uträkning. Enligt förordningens § 4 kan Kungl. Maj:t på
förslag av generaltullstyrelsen därtill meddela sådana närmare bestämmelser, som
äro erforderliga för bevarande av kronans rätt och för vinnande av ordning och
9
h.unc/1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
säkerhet vid tullrestitutionens åtnjutande. — — — — ___ ____ ''tillstånd
att begagna sådan tullrestitution lämnas av generaltullstyrelsen åt handelsidkare
som är känd såsom synnerligen redbar och solid samt i övrigt prövas lämplig, och
lv''ai1 sådant tillstånd återkallas, om de förutsättningar, som legat till grund för tillståndets
meddelande, icke längre förefinnas. Rätt till restitution kan ock förvägras,
om handelsidkare befinnes för erhållande av tullrestitution hava lämnat uppgift,
som icke överensstämmer med verkliga förhållandet.
Såsom av ovanstående sammanfattning av 1912 års förordning framgår, vilar
uen kontroll, som däri stipuleras, ytterst på förtroende till köpmannen, och avser
den föreslagna formen för tullverkets kontroll endast att förhindra, att mer restituera^,
än som blivit inbetalt i tull, under det att densamma icke utesluter möilighet
till missbruk eller säkert leder till upptäckt, om sådant ägt rum. Då kollegium
och generaltullstyrelsen på grund av nådig remiss den 8 februari 1911 av
gåvo yttrande över Stockholms handelskammares förslag till dylik förordning framhöllo
ämbetsverken dessa synpunkter, men anförde samtidiggt, att en fullständig
kontroll skulle medföra så stränga föreskrifter, att, enligt vad från köpmännens
suda med fog framhållits, deras tillämpning skulle fullständigt omöjliggöra den
trafik, Re avsett få tillfälle upparbeta. Hänvisande härtill och till motsvarigheter
i utländsk lagstiftning avstodo ämbetsverken från påyrkande av andra kontrollföreskrifter
samt anförde, att, då enligt § 2 i förslaget till förordning medgivandet icke
vore avsett att tilldelas andra handelsidkare än sådana, som visat sig vara särskilt
starkt kvalificerade för erhållande av denna förmån, syntes med hänsyn härtill betänkligheter
icke böra möta mot den ifrågasatta restitutionsrättens medgivande i
den form det utarbetade förslaget innebure.
Öveigår man därefter att undersöka vilka villkor, som pläga stipuleras i de
resolutioner angående tillstånd för industriidkare att åtnjuta tullrestitution enligt
§ 13 mom. 5 i tulltaxeförordningen, så äro dessa ganska växlande. För så vitt
inom kollegium anställda undersökningar utvisa, återfinnes i desamma såsom villkor
undantagslöst, att exportangivningsinlagan skall vara åtföljd av sådan edlig och
bestyrkt försäkran, som för handelsrestitutionen nyss anförts, naturligtvis med
undantag av försäkran om att varan ej undergått bearbetning. Vidare stadgas
oftast, att utförseln skall ske över samma tullkammare, där förtullningen skett;
dock medgives understundom med särskilda villkor export över annan angiven hamn.
Icke sällan föreskrives förande av avräkningsdiarium eller förbehålles fullmyndigheten
rätt att granska fabrikantens bokföring i tillämpliga delar. Så långt överensstämma
de för handels- och industrirestitutionen uppställda villkoren. Därutöver
återfinnas emellertid i så gott som alla resolutioner rörande tullrestitution för förädlingsindustri
andra mycket detaljerade villkor, avseende att anordna en möjligast;
fortlöpande kontroll över den importerade varan vid dess gång genom fabriken och
under dess utlastning. Det, bär anmärkts, att en sådan kontroll från tullverkets sida
emellertid icke blott ofta torde verka hindrande för tillverkningens ostörda förlopp
och pa sådant sätt valla indirekta kostnader, utan även, då den ej sällan förutsätter
närvaron av en tulltjänsteman av högre eller lägre grad vid fabriken, kommei
att orsaka direkta kostnader, vilkas storlek är beroende på fabrikens mer eller
mindre avlägsna läge i förhållande till tullstationen och som torde kunna uppgå till
sådana belopp, att den vid rostitutionens erhållande kalkylerade vinsten avsevärt
minskas eller i sämsta fall helt försvinner. Bland de särskilda kontrollföreskrifter,
! i ikorn/ till ri/rsi/io/ais protokoll 1915. I sund. 151 höft. (Nr 151.) 2
10
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 154.
som bruka lämnas, ingå även vanligen uppgift å den minimikvantitet, som på en
gång skall utföras för att restitution skall kunna erhållas. Denna bestämmelse
lärer ofta försvåra för industriidkare att vid försändelse av mindre partier med
fartyg eller järnväg erhålla restitution samt i regel omöjliggöra försändelse med
paketpost, vilken utväg torde vara av betydelse för vissa industriidkare särskilt
inom textilbranschen.
I den mån särskilda kontrollföreskrifter äro oundgängligen nödvändiga tor
bevarande av kronans rätt, måste desamma tydligen bibehållas, även om därmed
skulle vara förenade nyss anförda olägenheter. Det har emellertid ifrågasatts, huruvida
icke samma skäl, som av kollegium och generaltullstyrelsen anfördes i nyss
citerade yttrande rörande restitutionen enligt förordningen den 13 december 1912
(handelsrestitutionen) skulle kunna med visst fog tillämpas även på restitution enligt
§ 13 mom. 5 tulltaxeförordningen (industrirestitution). Till en början må väl
icke kunna bestridas, att upparbetande av en lönande exportindustri på basis av
utländska råvaror eller halvfabrikat nationalekonomiskt sett har utsikt att bliva av
större betydelse än utvecklande av transitohandeln. Under det att nämligen vid
transitohandeln den erhållna handelsvinsten kommer landet tillgodo, erhålles vid nu
nämnda förädlingsindustri förutom handelsvinst också större eller mindre arbetsförtjänst,
varjämte, såsom erfarenheten visar, på denna väg uppkomsten av nya
lönande industrier inom landet främjas. Vissa av våra största industrier hava
börjat på detta sätt och så småningom frigjort sig från beroendet av det utländska
halvfabrikatet.
Samma skäl, som vid avfattandet av förordningen rörande handelsrestitution
voro utslagsgivande för beslutet att på sätt ovan angivits låta en under edlig förpliktelse
avgiven och av vittnen till riktigheten bestyrkt försäkran ersätta en
systematisk kontroll från tullmyndigheternas sida, tala sålunda för att söka anpassa
samma system på förädlingsrestitutionen. Detta system är ej heller oprövat
på det industriella området. Sålunda erfordras vid export av kvarnmdustnens
fabrikat eller förmalningsprodukter av vete, råg och korn enligt bestämmelse i tulltaxeförordningens
13 § mom. 3 A endast bevis, att kvarnägaren skall hava från
utlandet infört och förtullat omalen spannmål av samma slag som den i exportvaran
ingående till motsvarande kvantitet. Likaledes kan anföras, att vid den
under en lång följd av år tillämpade restitutionen av tullen å importerat material
för nybyggnad, förbyggnad eller reparation av fartyg såsom enda identitetsbevis
mellan den importerade och exporterade varan enligt tulltaxeförordningens 12 §
godkännes tillverkarens på edlig förpliktelse avgivna och av två vittnen till riktigheten
styrkta försäkran. Några väsentliga olägenheter härav hava icke förmärkts.
Ej heller torde man vilja ifrågasätta, att icke de former, vilka kunna anses vara
betryggande för förebyggande från handelsidkares sida av missbruk av rätt till
tullrestitution, skulle vara i samma mån skyddande, då restitutionsinnehavaren är
industriidkare. Detta torde dock förutsätta, att de särskilda garantier, som äro
intagna i förordningen om handelsrestitution, i det väsentliga även tillämpas i fråga
om industrirestitutionen. Sålunda har satts i fråga bland annat ett stadgande därom,
att tillstånd för industriidkare (enskild man, enkelt bolag eller aktiebolag) att begagna
sig av tullrestitution visserligen såsom nu skulle meddelas av Kungl. Maj:t,
men att tillståndet endast finge lämnas industriidkare, som är känd såsom synnerligen
redbar och solid samt i övrigt prövas lämplig, därom visst auktoritativt
11
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
utlåtande skulle föreligga. Likasom generaltullstyrelsen nu i dessa hänseenden, då
fråga är om handelsrestitution, infordrar utlåtande bland annat från handelskammare,
skulle, då fråga är om industriidkare, genom vederbörande myndighet erforderliga
upplysningar förutom från handelskamrame kunna inhämtas från allmänna
industriella sammanslutningar, exempelvis Industriförbundet, eller från de talrikt
förefintliga industriella specialsammanslutningarna. Genom införande av en bestämmelse
härom i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen har man beräknat att kunna icke
oväsentligt lätta på de detaljbestämmelser i kontrollsyfte, som nu, enligt vad ovan
är anfört, pläga vara fastade vid rätten till tullrestitution enligt nämnda författningsrum.
Sedan kommerskollegiiun härefter meddelat, att i anledning- av
den sålunda utsända promemorian yttranden inkommit från Järnkontoret
(genom anslutning till ett av överingenjör J. A. Brinell gjort
uttalande), Sveriges industriförbund (med utdrag ur särskilda yttranden
från särskilda medlemmar), Stockholms handelskammare, handelskammaren
i Göteborg, Södra Alvsborgs läns industri- och handelskammare,
handelskammaren i Karlstad (med bifogad skriftväxling i anledning av
begärd tullrestitution), handelskammaren i Gävle, Skånes handels-,
industri- och sjöfartskammare, Norrbottens läns handelskammare, Östergötlands
och Södermanlands industri- och handelskammare, Smålands
och Blekinge handelskammare samt handels- och industrikammaren för
Örebro och Västmanlands län, har kollegium beträffande ifrågavarande
yttranden anfört följande.
»I de inkomna yttrandena uttalas mer eller mindre direkt anslutning till de i
kommerskollegii promemoria upptagna principerna och betonas den fördel, som
industrien skulle ernå genom införda lättnader i kontrollbestämmelsema.
Sveriges industriförbund, som icke ansett sig böra avge ett officiellt yttrande,
då det kunde antagas, att medlemmarnas ståndpunkt vore alltför växlande, har i
stället givit medlemmarna tillfälle att avgiva separatuttalanden.
Tillfredsställelse med det nuvarande systemet synes icke förefinnas på
något håll.
Stockholms handelskammare framhåller sålunda, att de av tullmyndigheterna
nu uppställda villkoren vanligen äro av mycket skiftande slag, svåra att iakttaga
och stundom så betungande, att vinsten på rörelsen helt eller delvis går förlorad.
— Handelskammaren i Karlstad, som medgiver, att erfarenhet rörande restitutionsfrågan
inom dess distrikt är ringa, förmäler dock, att bevis om det nuvarande
systemets olägenheter ej saknas. — Gävle handelskammare understryker de i kommerskollegii
P. M. antydda olägenheterna bestående i hinder i tillverkningens gång,
stora direkta kostnader, bestämda minimikvantiteter vid export m. m. Härtill
lägger kammaren den olägenheten, som består i den alltför vidlyftiga formen för
restitutionsrättens erhållande och förmenar, att det därmed förenade besväret avhållit
mången från att söka förvärva rätt till restitution. — Göteborgs handelskammare
anser de nuvarande bestämmelserna icke ägnade att giva åt den därav be
-
I anledning
av kommerskollegii
promemoria
inkomna
yttranden.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
rörda inhemska industrien den för ett rätt uppblomstrande nödvändiga rörelsefriheten.
Särskilt hinderliga ha de omständliga kontrollbestämmelserna samt bestämmelserna
om minimikvantiteter vid utförsel visat sig vara. — Östergötlands och
Södermanlands industri- oeh handelskammare anser uppfyllandet av de industrirestitutionen
kringgärdande kontrollbestämmelserna utgöra ett avsevärt hinder för eller
rent av omöjliggöra utvecklingen av en exportindustri. — Örebro och Västmanlands
läns handels- och industrikammare framhåller lämpligheten av, att gällande tullrestitutionsförordning
omarbetas så, att den erhölle enklare och tydligare bestämmelser,
bättre avpassade för de inom affärslivet rådande förhållandena.
Direkta uttalanden rörande möjligheten att bringa bestämmelserna om industrirestitution
i överensstämmelse med bestämmelserna om handelsrestitution ha
gjorts endast av Stockholms och Göteborgs handelskammare samt Östergötlands och
Södermanlands industri- och handelskammare.
Stockholms handelskammare anser det icke för omöjligt att få till stånd en
nämnd överensstämmelse. Särskilt skulle detta gälla den enklare förädlings- eller
så kallade sammansättningsindustrien, varvid halvfabrikaten icke underkastas mera
omfattande bearbetning eller förädling, än att den i exportvaran ingående utländska
råvarans art och beskaffenhet med lätthet och tillförlitligen kan vid utförseln utrönas
och kontrolleras. Däremot torde i de fall, anser handelskammaren, då de utländska
råmaterialierna underkastas en så grundlig förädling och omfattande bearbetning,
att deras ursprungliga karaktär helt och hållet förändras, samma enkla
kontrollåtgärder, som gälla beträffande så kallad handelsrestitution, icke gärna få
anses tillräckliga.
Göteborgs handelskammare anser, fast den ansluter sig till de i kommerskollegii
P. M. uttalade principerna, det icke rådligt, att utan vidare tillämpa handelsrestitutionens
bestämmelser på industriens område. För dess del skulle i de
flesta fall tarvas särskilda detaljbestämmelser.
Uttalanden av mera generell natur ha dessutom gjorts av Smålands och
Blekinge handelskammare. Sedan kammaren framhållit sin livliga anslutning till det
gjorda förslaget, upptager den till behandling frågan om förhållandet mellan den
inhemska tillverkningen av råämnen och halvfabrikat samt industrirestitutionen.
Det egentligaste hindret för realiserande av förslag till bestämmelser förmenar kammaren
ligga däri, att den inhemska råämnestillverkningen skulle kunna lida skada.
Något dylikt kan emellertid icke avhjälpas genom att medelst obekväma former
försvåra industrirestitutionen i allmänhet. Intet vinnes, genom att på sådant sätt ingripa
hämmande i utvecklingen. Skulle för något fall restitutionen skada den inhemska tillverkningen,
bör denna vara strykas från förteckningen över restitutionsberättigade varor.
Örebro och Västmanlands läns handels- och industrikammare anser det sannolikt,
att stadganden i enlighet med kommerskollegii P. M. skulle bli till fördel för
den de! av vår exportindustri, som arbetar med råmaterial eller halvfabrikat från
utlandet. Inom kammaren hade emellertid uttalats farhågor, att detta skulle kunna
skada den inhemska försäljningen av halvfabrikat och råämnen. Kammaren låter
emellertid betänkligheterna fara, då den är förvissad om, att en noggrann prövning
i nämnda hänseende skall föregå varje restitutionsmedgivande.
Beträffande detaljerna av blivande bestämmelser har flertalet av de gjorda
uttalandena sina särskilda önskemål.
Med hänsyn till sökandens kvalifikationer hade förslagsvis uppställts villkoren
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154. 13
»synnerligen redbar», »synnerligen solid» och »i övrigt lämplig». Häremot vänder
sig handelskammaren i Karlstad. Ett avslag å restitutionsansökan komme säkert
att intagas i handelspublikationer. Skulle då som uttryckliga villkor förefinnas
soliditet och redbarhet, kunde allmänheten lätt få den uppfattningen, att sökanden
brustit just härutinnan och sålunda en allvarlig skada kunna tillfogas honom. Uppställdes
i stället uttryckligen endast villkoret »lämplighet», kunde det anses tillfyllest
såsom innefattande såväl kravet på redbarhet som soliditet.
Tvenne medlemmar av Sveriges Industriförbund uppställa respektive kravet
på, att sökanden skall vara »känd» och att han skall vara absolut hederlig. _
Stockholms handelskammare åter gör mera bestämt uttalande och lägger därvid vikten
vid sökandens fabriksorganisation. Att denna skall vara ordnad efter ett fullt modernt
och för nödig kontroll lätt överskådligt tillverkningssystem, bör vara en ovillig?/*.
förutsättning. — Smålands och Blekinge handelskammare anser goda och
tillräckliga de nu för handelsrestitution gällande villkoren av »redbarhet vederhäftighet
och lämplighet».
. . Beträffande överensstämmelse mellan import- och exportvaran ha gjorts åtskilliga
uttalanden. Samtliga äro ense om, att den systematiska tillverknmgskontrollen
är förkastlig, och synes den åsikten vara ganska allmän, att det vore tillräckligt
med edlig försäkran, styrkt av två vittnen. Stockholms handelskammare
påminner om § 12 tulltaxeförordningen där fortlöpande kontroll icke finnes föreskriven.
I övrigt synes man allmänt ansluta sig till de i kommerskollegii P. M.
uttalade principer. — Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands
lön anser det alltför omständligt att fordra såväl edlig försäkran som dess styrkande
av tvenne vittnen. Antingen det ena eller det andra borde enligt kammarens
mening vara tillräckligt.
En medlem av Sveriges industriförbund, större tillverkare av elektriska maskiner,
anser som förutsättning för restitutionsrätt utan tillverkningskontroll, att
sökanden bär modernt ordnad fabriksbokföring och kalkylation, över vilken kontroll
kan övas. Samma firma anser under dylika omständigheter det obehövligt ålägga
sökanden att föra avräkningsdiarium; något som återigen Smålands och Blekinge
handelskammare anser nödvändigt och lämpligt.
Sveriges industriförbund uppställer som önskemål, att utredning måtte företagas,
huruvida inte en tillverkningskontroll kunde utövas av ortsmyndighet även
om den ej var tullmyndighet.
Olägenheten av en fastställd minimikvantitet vid export påpekas i flera
yttranden.
Olägenheterna av fastställd exportort framhålles även i åtskilliga yttranden.
Utom vad ovan nämnts om Gävle handelskammares anmärkning om formen
för restitutionsansökan, har Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare
uttalat önskvärdheten av, att formaliteterna för erhållande av restitution
göras så enkla och lättöverkomliga som möjligt, så att de icke i någon avsevärd
mån verka hindrande vid tillämpningen i praktiken av den beviljade rättigheten.
Gävle handelskammare påpekar även, att förädlingsrestitution härutinnan
jämväl bör likställas med handelsrestitutionen, att restitution bör erhållas, till dess
två (ej såsom nu ett) år förflutit, från det att varan infördes i riket.
Slutligen må anmärkas, att Sveriges Industriförbund betonar nödvändigheten
av att, innan restitutionsrätt för en viss vara beviljas, de svenska tillverkare, som
Kommers
Kollegium.
14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
därav kunna beröras, måtte direkt eller genom sina sammanslutningar bliva hörda,
och att härvid såväl halvfabrikats- som helfabrikatstillverkare inom olika branscher
bliva företrädda.»
För egen del liar kommerskollegium i sin ovannåmnda skrivelse
anfört följande.
»De inkomna yttrandena giva sålunda starkt stöd för kollega uppfattning
angående behovet av lindringar i bestämmelserna för åtnjutande av förädlings
En
närmare undersökning av de möjligheter, som förefinnas för anordnande
av en effektiv kontroll i minst betungande form ger emellertid vid handen, att förhållandena
i fråga om handelsrestitution och förädlingsrestitution äro så olikartade,
att man icke kan tillämpa alldeles samma kontrollbestämmelser för foradhngsrestitution
som för handelsrestitution. Då vid handelsrestitutionen varan icke undergår
bearbetning i någön form, är det givetvis lättare att kontrollera identiteten
mellan import- och exportvaran än vid förädlingsrestitutionen, där importvaran kan
hava undergått en sådan grad av bearbetning, att det blir fullständigt omöjligt att
"enom undersökning av exportvaran kontrollera närvaron av importvaran.
På "rund av den mycket växlande graden av förädling, som olikapniportvaror
undergå, torde det icke heller vara möjligt att fastställa i allo gemensamma bestämmelser
att gälla för samtliga medgivanden av rätt till förädlingsrestitution,
utan torde det vara nödvändigt att bibehålla den nuvarande anordningen med särskilda
villkor för varje medgivande. Detta utesluter emellertid icke, dels att vissa
bestämmelser varda gemensamma för alla fall, dels ock att vid fastställande av de
särskilda villkoren torde kunna erhållas väsentligt större likformighet än hittills
samt bättre överensstämmelse mellan villkoren för åtnjutande av förädlingsrestitution
och av handelsrestitution. 0. . , ,
De villkor, som av Kungl. Maj:t hittills uppställts för åtnjutande av toradlingsrestitution,
synas i allmänhet hava grundat sig på den principen, att hos tullmyndigheterna
så vitt möjligt skall hållas en fortlöpande kontroll över saval identiteten
mellan den införda och den utförda varan som angående kvantiteten exportvara,
varför tullrestitution må åtnjutas. Svårigheten att upprätthålla en sådan
fortlöpande kontroll torde vara den egentliga orsaken till de synnerligen stränga
villkor, som i åtskilliga fall stipulerats. Vid fastställande av villkoren för handelsrestitutions
åtnjutande har principen om den fortlöpande kontrollen frångåtts, och
lägges huvudvikten på en edlig försäkran av exportören, bestyrkt av tvä vittnen.
Genom övriga villkor, framför allt genom bestämmelsen om förande av avräkningsdiarium,
bibehållas tullmyndigheterna vid möjligheten att genom undersökning i
särskilda fall kontrollera uppgifternas riktighet .
Av skäl, som i ovan angivna promemoria anförts, synes det kollegium, som
om man jämväl vid förädlingsrestitutionen kunde lägga huvudvikten på exportörens
edliga försäkran, vilken i sådant fall vid förädlingsrestitution skulle komma att omfatta
icke blott, att den till utförsel angivna varan blivit av sökanden införd och
tull erlagd eller säkerhet ställd, utan även specificerad uppgift a kvantiteten och
beskaffenheten av de i exportvaran ingående halvfabrikat eller råvaror, för valka
tullrestitution begäres. Om man sedan släpper principen om en fortlöpande Kon
-
15
KungJ. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
troll, men å andra sidan fasthåller vid möjligheten att kunna genom särskild undersökning
övertyga sig om riktigheten av lämnade uppgifterna i särskilda fall, torde
Övriga villkor kunna göras väsentligt lättare.
Av skäl, som här nedan vidare belysas, torde det icke vara lämpligt eller
nödvändigt att nu närmare ingå på de villkor, som även efter genomförandet av
det sålunda ifrågasatta systemet skulle behöva i olika fall fastställas. Dessa måste
nämligen, som nedan antydes, grunda sig på en ingående undersökning för varje
särskilt varuslag. Utöver de lindringar, som sålunda sannolikt skulle kunna göras
i själva kontrollbestämmelserna, skulle möjligen även eljest några lättnader kunna
åstadkommas. Här torde sålunda böra påpekas, att bestämmelserna om viss minimikvantitet
torde kunna bortfalla eller åtminstone bestämt begränsas. Likaledes synes
böra allvarligt sättas i fråga att utesluta bestämmelsen om viss exporthamn. Däremot
kan det vara ovisst, huruvida lättnader kunna beredas i formerna för restitutionsrättens
erhållande eller restitutionens utbetalande.
båsom av det föregående framgår, anser kollegium det icke kunna komma i
fråga att med avseende å industrirestitutionen på förhand fastställa samtliga villkor
och kontrollföreskrifter. I stort sett måste dessa växla med varuslagen. Å andra
sidan är det, såsom också redan framhållits, icke uteslutet att för ifrågavarande
art av restitution redan i den för institutet normerande författningen fastställa några
grundläggande villkor och bestämmelser gemensamma för samtliga fall. Dessa bestämmelser
skulle få sin naturliga plats i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen. Kollegium
ifrågasätter alltså, att i sagda moment intages föreskrift att, för erhållande
av tullrestitution, exportangivningsinlagan skall vara åtföljd av exportörs under
edlig förpliktelse avgivna och av två vittnen bestyrkta försäkran angående myckenhet
och beskaffenhet av de i exportvaran ingående halvfabrikat eller råvaror, för vilka
tullrestitution begäres. Om den ovannämnda ändrade principen skall genomföras,
torde emellertid, liksom beträffande liandelsrestitution, medgivande endast böra lämnas
näringsidkare, som är känd som synnerligen redbar och solid samt i övrigt prövas
lämplig. Jämväl åt en föreskrift härom bör plats inrymmas i nyssnämnda författningsrum.
I det sistnämnda uttrycket torde då särskilt inläggas betydelsen, att
näringsidkarens fabrikation och bokföringssätt är så ordnat, att den möjliggör en
undersökning för kontroll av de i den edliga försäkran lämnade uppgifter.
I ännu ett hänseende torde överensstämmelse mellan villkoren för handelsrestitution
och förädlingsrestitut.ion kunna åstadkommas. I likhet med vad gäller
beträffande liandelsrestitution torde nämligen den tid, inom vilken den förädlade
varan skall utföras, kunna utsträckas till två år i stället för nuvarande ett år efter
råvarans angivning till förtullning.
Beträffande genomförandet av de ovan antydda principerna för uppställande
av villkor för åtnjutande av förädlingsrestitution har kollegium tänkt sig följande
förfaringssätt:
Med 1916 års utgång utgå samtliga nu beviljade rättigheter till förädlingsrestitution.
Det vore kollega avsikt, att gemensamt med generaltullstyrelsen under
senare delen av innevarande år från samtliga näringsidkare, som nu inneha dylik
rättighet, infordra uppgifter om, huruvida de önska förlängd rättighet till tullrestitution.
Kollegium ämnar därefter under 1916 års förlopp föranstalta en undersökning,
dels huruvida de ifrågavarande rättigheterna borde ur nationalekonomisk
synpunkt beviljas även för nästföljande femårsperiod, dels angående det lindrigaste
Packhusinspektionen
i Stockholm.
16 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
sättet för att anordna kontrollen och uppställande av villkor. Först en dylik
grundlig undersökning torde kunna lämna tillräckligt material för bedömande, i vad
man lindringar kunna genomföras. Genom detta förfaringssätt torde även bäst
vinnas likformighet och enhetlighet i villkoren.
Dessa syftemål torde emellertid icke kunna i önskvärd omfattning ernås med
mindre man har att utgå från den ändrade lydelse av § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen,
som kollegium ifrågasatt.
Kollegium hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t ville förelägga riksdagen
proposition därom, att § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen skall erhålla följande ändrftdö
lydelse i
»Åt näringsidkare, som vill -— — — framställning. Rätt till tullrestitution
enligt detta moment må endast lämnas åt näringsidkare, som är känd såsom synnerligen
redbar och solid samt i övrigt prövas lämplig.
Sådant medgivande, vilket kan lämnas även för exportvara, som i mom. 1
sägs, i händelse den därstädes bestämda restitution anses icke bereda nöjaktig gottgörelse
för den erlagda tullavgiften, ankommer på prövning av Konungen. För
erhållande av tullrestitution skall exportangivningsinlagan vara åtföljd av exportörens
under edlig förpliktelse avgivna och av två vittnen bestyrkta försäkran, dels därom,
att det i den till utförsel angivna varan ingående råämnet edar halvfabrikatet, varför
tullrestitution begäres, blivit av honom infört och full införseltull därför erlagd ellei
av generaltullstyrelsen godkänd säkerhet för tullen ställd, dels ock angående
myckenhet och beskaffenheten av de i exportvaran ingående halvfabrikat och råvaror,
för vilka tullrestitution begäres. Konungen bestämmer i övrigt de närmare villkoren
för rättighetens åtnjutande, .skolande emellertid denna anses förfallen med avseende å
utländsk vara, som ingår i exportvara, vilken icke inom två år efter råvarans angivning
till förtullning utförts eller intagits å restitutionsupplag.
Önskar------inbetala.
Har — — — — — förtullning.
Angående------föreskrifter.»
I detta sammanhang tillåter jag mig omnämna, att styrelsen för
Sveriges hantverksorganisation i en till cheten för finansdepartementet
ställd skrift uttalat sin anslutning till de av kollegium föreslagna förändringarna
i fråga om förädlingsrestitutionen.
I anledning av kommerskollegii omförmälda förslag har generaltullstyrelsen
deri 7 innevarande april avgivit infordrat utlåtande, varmed
tillika överlämnats ett av packhusinspektionen i Stockholm avgivet
yttrande.
I berörda yttrande har packhusinspektionen anfört bland annat
följande.
Beträffande riktlinjerna för omarbetningen av bestämmelserna beträffande
förädlingsrestitutionen uttalade inspektionen sin odelade anslutning till vad kollegium
i detta avseende anfört. .
Emellertid ifrågasatte inspektionen lämpligheten av att, innan den utredning
17
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 154.
rörande redan lämnade restitutionsmedgivanden, kommerskollegium ställt i utsikt.
Mivit slutförd, verkställa av kollegium åsyftade ändringar i tulltaxeförordningen.
I detta sammanhang framhöll inspektionen, att den av kollegium föreslagna bestämmelsen,
att, för erhållande av tullrestitution exportangivningsinlagan skulle vara
åtföljd av exportörens under edlig förpliktelse avgivna och av två vittnen bestyrkta försäkran
angående, bland annat, myckenheten och beskaffenheten av de i exportvaran ingående
halvfabrikat och råvaror, för vilka tullrestitution begärdes, icke syntes fullt
lämplig för det fall, att vid fastställandet av den kvantitet, för vilken tullrestitution
.skulle utgå, hänsyn borde tagas till den för exportvarans framställande oundvikliga
råämnesförlusten; och ansåge inspektionen, att kollega förslag härutinnan borde vinna
på ytterligare utredning.
Inspektionen ansåge sig likväl redan nu kunna uttala sin anslutning till
kollega förslag, att den tid, inom vilken den förädlade varan skulle utföras, måtte
utsträckas till två år efter råvarans angivning till förtullning, vilket förslag syntes
innebära en av behovet påkallad ändring.
1 sitt förberörd;! utlåtande anför generaltullstyrelsen:
»Syftet med de föreslagna ändringarna angiver kommerskollegium vara att
bereda möjlighet till lindring i de villkor, som i särskilda fäll pläga fastställas för
åtnjutande av rätt till tullrestitution jämlikt ifrågavarande författningsrum. I
detta avseende har kommerskollegium, under åberopande av en utredning, som
åstadkommits genom yttranden i denna fråga av handelskamrarna i riket, Järnkontoret,
Sveriges industriförbund samt enskilda industriidkare, såsom önskemål
framställt införande av större överensstämmelse med föreskrifterna i nådiga förordningen
angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara den
13 december 1912.
De anmärkningar, som enligt utredningen i kommerskollegii underdåniga skrivelse
framställts emot det nu tillämpade restitutionsförfarandet jämlikt § 13 mom.
5 tulltaxeförordningen, äro i huvudsak följande:
1) att de villkor, som uppställas i syfte att vinna en fortlöpande kontroll
över den importerade varan vid dess bearbetning i fabriken och under dess utlastning,
verka hindrande för tillverkningens ostörda förlopp och förorsaka direkta och
indirekta kostnader, som understundom omöjliggöra utnyttjandet av restitutionsrätten;
2)
att de villkor, som i regel uppställas beträffande viss minimikvantitet av
utförsel varan, lägga hinder i vägen för ett fullt utnyttjande av restitutionsmedgivandet;
3)
att fastställandet av viss exportort såsom villkor för restitutionens åtnjutande
medför olägenheter;
4) att tiden för restitutionsrättens bevarande (ett år efter råvarans angivning
till förtullning) är för knappt tillmätt; samt
5) att formen för restitutionsrättens medgivande är allt för omständlig och
avhåller mången från att förvärva sådan rätt.
Kommerskollegii ändringsförslag innefattar dels en direkt förlängning från ett
till två år av den tid, inom vilken förädling och export skall försiggå, dels ock
vissa andra förändringar i nämnda författningsrum, vilka enligt kommerskollegii
förmenande skulle utgöra förutsättning för ernående i önskvärd omfattning av ovan
Bihang till riksdagens protokoll ''11)15. 1 sand. 137 käft. (Nr 154.) 3
GeneraltuU
»tyrekien.
18
Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 154.
angivna syftemål. Förslaget är sålunda avsett att möjliggöra avhjälpande av de
under 1), 2), 3) och 4) anmärkta olägenheterna. Däremot anser kommerskollegium
ovisst, huruvida lättnader kunna beredas i formerna för restitutionsrättens erhållande
(se den under 5) gjorda anmärkningen) eller restitutionens utbetalande.
Nu gällande i § 13 inom. 5 tulltaxeförordningen intagna bestämmelser rörande
tullrestitution för utländska införtullade materialier till exportvaror innehålla vissa
väsentliga avvikelser från de därförut gällande bestämmelserna i detta ämne, sådana
de förekommo i § 9 mom. 5 av underrättelserna till tulltaxan den 8 juni 190<>
med viss ändring den 15 november 1907. En närmare utredning härutinnan återfinnes
å sid. 319—326 i del I av tulltaxekommitténs den 3 maj 1909 avgivna underdåniga
betänkande. Härav finner man, bland annat, att eu av de för nu föreliggande
fråga viktigaste bland dessa avvikelser, nämligen den, att prövningen av
ansökningar om rätt att för tillverkning av visst slag tillgodonjuta tullrestitution
överflyttats från generaltullstyrelsen till Eders Kung!. Maj:t, vidtagits huvudsakligen
i syfte att villkoren för sådant medgivande icke skulle göras allt för mycket
betungande för industrien. Då det nämligen kunde förutsättas, att generaltullstyrelsen,
som hade till huvuduppgift att bevaka statens fiskaliska intressen, i främsta
rummet lade vikten på åstadkommande av en säker kontroll, hade det synts kommittén,
att frågor av detta slag lämpligare borde avgöras av Kungl. Maj:t, där dessa
ärenden kunde erhålla en utredning, som omfattade icke blott den tulladministrativa
sidan av saken. 1 stället för att, såsom i den förut gällande lagstiftningen
varit fallet, huvudvillkoren för ifrågavarande restitutionsrätt varit intagna i författningen
med generaltullstyrelsen förbehållen rätt att meddela de ytterligare föreskrifter,
som kunde anses erforderliga till förekommande av missbruk av eu sålunda
medgiven förmån, har i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningeu helt överlåtits åt Eders
Kungl. Maj:t att bestämma de närmare villkoren för rättighetens tillgodonjutande,
endast med den inskränkning, att restitutionsrätten skall anses förfallen med avseende
å utländsk råvara, som ingår i exportvara, vilken icke inom ett år efter
råvarans angivning till förtullning utförts eller intagits å restitutionsupplag. Da
vidare de nu gällande bestämmelserna icke innehålla någon föreskrift motsvarande
den i de äldre bestämmelserna för varje restitutionsmedgivande angivna förutsättning,
som innefattas i orden, »såvitt generaltullstyrelsen finner tillförlitlig kontroll
kunna åstadkommas», torde framgå, att något författningsenligt hinder icke förefinnes
att i dylika medgivanden bereda vederbörande näringsidkare alla de lättnader,
som anses lämpligen kunna ifrågakomma.
Med det nu anförda har styrelsen velat framhålla, att enligt styrelsens uppfattning
det icke är erforderligt att för ernående av önskemålet att kunna bereda
exportindustrien lämplig lindring i villkoren för tullrestitution — vilket även synes
styrelsen synnerligen önskvärt — tillgripa åtgärden att vidtaga ändring av författningen.
Styrelsen har tvärtom för sin del förutsatt, att dylik mer eller mindre
genomgående lindring skulle kunna beredas i sammanhang med eventuell förlängning
av de restitutionsmedgivanden, som i allmänhet utgå med november eller
december månader nästkommande år, därest och i den mån skäl därtill kunde förefinnas
vid den mera omfattande undersökning i ämnet, styrelsen — i likhet med
kommerskollegium — tänkt sig vara erforderlig. Detta är ett av huvudskälen,
varför styrelsen i sina underdåniga utlåtanden i ärenden av nu ifrågavarande slag
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!- Maj.is Nad. Proposition• Nr 154. 1!)
i regel utgått från tanken, att restitutionsmedgivandena borde utlöpa vid ungefär
samma tid.
I detta sammanhang tillåter sig styrelsen i några allmänna drag beröra
frågan angående de villkor, som plägat fastställas vid beviljande av restitutionsrätt.
Först och främst vill styrelsen då framhålla, att, ehuru såsom ovan erinrats ett av
huvudskälen till förläggande under Eders Kungl. Maj:ts prövning av ifrågavarande
ärenden varit önskan, att industrien skulle kunna vad villkoren angår beredas alla
lämpliga lättnader, det dock helt naturligt icke är generaltullstyrelsen, som särskilt
skall beakta dessa synpunkter. Bevakandet i detta hänseende av näringsidkarens
intresse torde närmast tillkomma kommerskollegium, som jämväl i dess nu ifrågavarande
underdåniga skrivelse förklarat sig hava så fattat sin uppgift vid avgivande
av underdåniga utlåtanden i ärenden angående restitutionsrätt. Då utlåtande i varje
dylikt ärende lärer infordras från kommerskollegium, är det ytterst Eders Kungl.
Maj it som har att emot varandra väga, å ena sidan, de villkor, som föreslagits av
generaltullstyrelsen, och, å andra sidan, de anspråk på lättnader, som må hava
framställts av kommerskollegium. Tulltaxekommittén har uttalat den allmänna
grundsatsen, att medgivandet bör lämnas i den för exportindustrien minst betungande
form, som låter förena sig med nödigt tillvaratagande av statens fiskalisk» intressen;
och är det givetvis tillgodoseende av statsverkets rätt, som styrelsen vid avgivande
av underdåniga utlåtanden i dylika ärenden i främsta rummet hav att iakttaga. I
sådana utlåtanden har styrelsen, särskilt under närmaste tiden efter de nya bestämmelsernas
trädande i tillämpning, i de flesta fall haft att stödja sig på äldre
av styrelsen lämnade restitutionsmedgivanden. 1 ett den 30 september 1911 av
generaltullstyrelsen avgivet underdånigt utlåtande i anledning av underdånig ansökning
av aktiebolaget Fränkel k Eisner i Göteborg om rätt till tullrestitution vid
utförsel av möbelresårer har styrelsen lämnat mera utförliga principuttalanden
rörande sin uppfattning i allmänhet angående sådana medgivanden samt villkoren
för desamma. Eders Kung!. Maj:ts resolution i detta ärende är utfärdad den 17
november 1911. Denna resolution torde innefatta ett typiskt exempel på sådana
fåll, då exportvara framställes genom en ringa bearbetning av utländskt hel- eller
halvfabrikat, och lärer icke kunna anses innehålla på något sätt betungande villkor.
1 samma mån, som förädlingsverksamheten varit mera komplicerad har den
härav vanligen föranledda större möjligheten till missbruk ansetts höra giva anledning
till strängare kontrollföreskrifter, av vilka den strängaste formen torde vara, då,
såsom i vissa fall föreskrivits, fabrikationen blivit ställd under fullständig kontroll
av tulltjänsteman. Stockholms handelskammare har även enligt kommerskollegii
föreliggande skrivelse förklarat sig anse, att i de fall, då de utländska materialierna
underkastas en sä grundlig förädling och omfattande bearbetning, att deras ursprungliga
karaktär helt och hållet förändras, samma enkla kontrollåtgärder, som gälla
beträffande handelsrestitutionen (nådiga förordningen den 13 december 1912), icke
gärna få anses tillräckliga. Beträffande restitutionsmedgivandenas innehåll och villkor
hava emellertid i flera avseenden lättnader blivit införda, stundom i anledning av
ansökningar om ändring i redan lämnade medgivanden. Den viktigaste av dessa
lättnader torde vara den, som avser sådana fäll, då til! framställande av en exportvara
— särskilt vävnad — använts med olika tullsatser belagda råmaterial ier, så
blandade eller sammansatta, att deras inbördes proportioner svårligen eller icke alls
kunna utrönas vid exportvarans kontrollundersökning. I de första restitutions
-
20
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 154.
medgivandena i dylika fall enligt nu gällande bestämmelser beviljades restitutionen
efter enahanda grund som i motsvarande fall skett enligt de äldre bestämmelserna,
eller sålunda, att ett kilogram av utförselvaran skulle anses motsvara ett kilogram
av det lägst tullbeskattade, däri ingående råmaterialet. Men denna strängare princip
har blivit frånträdd genom Eders Kungl. Maj-.ts beslut den 2 februari 1912, varigenom
systemet med viktnotor införts. Vid utförsel av yllevävnader medgavs
nämligen då manufakturaktiebolaget Svea rätt till restitution av den tull, som verkligen
belöpte å det utländska garn, som enligt tillverkarens under edlig förpliktelse
avgivna och av två trovärdiga män till riktigheten bestyrkta viktnota använts till
vävnadens framställande, således även om olika tullbeskattade garnsorter använts
och även om visst garn vore svensk tillverkning. Den kompletterande kontrollen
lades härvid huvudsakligen i en föreskrift, att tullkammaren skulle äga lätt ej
mindre att när som helst granska bolagets bokföring, såvitt den rörde ifrågavarande
tillverkning, än även att genom tulltjänstemans besök i fabriken under tillverkningens
gång göra sig underrättad om, att och huru den utländska råvaran komme till användning.
Detta system, angående vilket styrelsen mera ingående yttrade sig genom
underdånigt utlåtande den 13 december 1911 i nyss berörda ärende, bär sedan i
åtskilliga Eders Kungl. Maj:ts beslut vunnit tillämpning icke blott beträffande vävnader
utan även i fråga om andra varor.
Härav framgår, att redan med nu gällande författningsbestämmelser sådana
lättnader ansetts kunna beredas, att näringsidkares högtidligen (»under edlig förpliktelse»)
avgivna försäkran ävensom hans fabriksbokföring kommit att tilläggas
allt mera avgörande betydelse för restitutionsrätten. Vad särskilt bokföringen beträffar
har styrelsen i underdånigt utlåtande den 6 sistlidne februari i anledning av
Otto Halidéns fabriks- och handelsaktiebolags ansökning om rätt till tullrestitution
vid utförsel av damkonfektionsartiklar avgivit ett förslag till restitutionsvillkor,
bland vilka i enlighet med packhusinspektionens i Stockholm hemställan beskaffenheten
av näringsidkarens bokföring och möjligheten till kontroll därigenom i en
förut icke begagnad form tillagts en alldeles särskild betydelse. :)
Styrelsens redan här ovan uttalade åsikt, att en författningsändring icke är
nödvändig för beredande av de avsedda lindringarna i villkoren för restitutionsrätt,
torde sålunda vinna stöd jämväl av den tillämpning författningsbestämmelserna
» vunnit genom Eders Kungl. Maj:ts beslut i olika ärenden angående rätt till tull
restitution.
Oavsett frågan, huruvida för sagda ändamål en författningsändring må vara
nödvändig eller ej, kan emellertid styrelsen icke finna, att det av kommerskollegium
i detta avseende framställda förslaget i och för sig innebär ett övergående till
mindre betungande former i fråga om villkoren för restitutionsrätt. Vad särskilt
angår införande i författningen av bestämmelse angående exportörens under edlig
förpliktelse avgivna försäkran, synes så mycket mindre anledning vara att giva
denna en för alla förekommande fall bestämd form, som enligt erfarenheten från
hittills lämnade restitutionsmedgivanden det otta inträffat, att det föreskrivna innehållet
i sådan försäkran blivit särskilt formulerat efter omständigheterna i det föreliggande
fallet. Härtill kommer, att det torde vara olämpligt att, såsom förslaget
synes innebära, obetingat låta exportörens försäkran bliva avgörande, i vad mån
l) I anledning av förevarande ansökning har Kungl. Maja genom resolution den 26 februari
1915 meddelat beslut i huvudsaklig överensstämmelse med generaltullslyrelsens förslag.
Kiingl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
21
^tlon. ska11 bevjy,as även å råämnesförlusten, i synnerhet som detta icke väl
£ e ™red '' V “Tent®te, förete stycke intagna orden: »kunnande härvid
jämväl tagas hänsyn till råamnesforlust, som finnes oundviklig vid exportvarans
framställning», beträffande vilka någon ändring icke föreslagits.
, m1] heller det föreslagna införandet av bestämmelse, att restitutionsrätt endast
skulle lamnas åt näringsidkare, »som är känd såsom synnerligen redbar och solid
nXV °^n1Sifc Pro^as,..lamPhg»., fö/de kunna sägas bestämt leda till det åsyftade
malet. En dylik bestämmelse innefattar ju i och för sig en skärpning av förutsätt
nmgarna för erhållande av restitutionsrätt och endast gtnomln ?^ckHg
rttSfi,,a"t/da?ulärfV-,ftt/¥-egent!iSa syftet “ed bestämmelsens införande varit
, bereda möjlighet till lindrigare kontrollbestämmelser. Därest det dock skulle
mTklfreW68 atl/rän, riksdagens sida erhålla ett bestämt uttalande, att
jf.f1,. f“ restitutionsrätt icke ansåges behöva inriktas på en mer eller mindre
obrutet fortlöpande identitetskontroll, kunde emellertid ett lägligt tillfälle därtill
mo^da- |Sm°ln i°rslfS. om “förande, på sätt kommerskollegium hemställt, i § 13
^m^m^lU -taXff0/0rdnirlfen 7 ”u ^»varande bestämmelse. Emot denna be
i
Kakstad däriwr fS h^inyrelsen 7 .ufcan avseende ä d<“ av handelskammaren
“S. da! emot framstallda anmärkning, att eu sådan, i händelse av avslag å
ickTnå-ot atf erinraSrät ’ kU"de lända tiU skada för vederbörande näringsidkare
Såsom förut anförts innefattar kommerskollegii ändringsförslag även eu direkt
oi langning Iran ett till två år av den tid, inom vilken förädling och export skall
samSiänä1,martdel 7 för5asffc f. tm ,sin “nebörd fullständigt fristående och
SS! 8J" ki ’ tSäm -forslaf.et 1 övn§t> med förmen för restitutionsrättens
SÄ? -/ ?Va 1 dfta Jamne far styreisen hänvisa till tulltaxekommitténs bedel,
k V-areSi hetsanmm å sid. 324 förekommer till behandling. Enligt
styl elsens^ uppfattning liaya icke tillräckligt vägande skäl anförts för en ändring i
erm da hänseende, särskilt som, därest behovet av förlängning av den tid, inom
\ liken förädlad vara skall exporteras, gjort sig gällande i något högre grad, vederbörande
näringsidkare säkerligen i större omfattning än som skett begagnat den
i‘S°m f- fiiln.da syfte Pa tulltaxekommitténs hemställan blivit beredd genom
införande i forfattningen av bestämmelserna om restitutionsupplag. Det är nämligen
endast eu av de näringsidkare, vilka beviljats rätt till tullrestitution, som har be
nSafrånIinmtU
JngV ?HreSt ,d°f kommerskollegii förslag om tidsfristens utsträck”
1 ctt tdl två ar skulle anses böra bifallas, bör givetvis i sammanhang
därmed ur ifrågavarande
paragraf borttagas mom. 7 samt allt annat som angår
. <-> —
restitutionsupplag.
.... Generaltullstyrelsen har sålunda funnit sig icke kunna biträda kommerskollegii
fulslag i vidsträcktare man an i den del, som avser införande i första stycket av
^ D. mom. ,> tulltaxeforordningcn av följande tillägg, nämligen: »Rätt ''till tullrestitution
enligt detta moment må endast lämnas åt näringsidkare, som är känd
såsom synnerligen redbar och solid samt i övrigt prövas lämplig.»
f7 «ventuellt införd sådan författningsändring torde lämpligen förklaras böra
.-.alla fiån och med den 1 december 1916, eller den dag, dä nu gällande restitutionsniedgivandeii
mera allmänt börja förfalla.
Slutligen anser styrelsen sig böra fästa uppmärksamheten därå, att det uttalade
önskemålet om likformighet mellan de olika restitutionsmedgivandena aldrig
Departements
chefen.
22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
lärd'' kunna uppnås, så länge man ej vill i likhet med vad förhållandet är beträffande
skeppsbyggnadsmaterialier (§12 tulltaxeförordningen) i huvudsak uppgiva anspråket
på identitetskontroll utöver den bevisning, som åstadkommes genom näringsidkarens
edliga försäkran, eventuellt med tillägg angående granskning av hans bokföring.
Omöjligheten att uppnå sådan likformighet har många orsaker; dels i första rummet
de mångskiftande formerna för förädlingsindustrien, dels vidare den omständigheten,
att en kontrollform, som för en näringsidkare belinnes ej vara särskilt hindersam,
för en annan kan på grund av olikhet i fabriksanordningar eller eljest bliva särdeles
betungande, medan däremot här en annan kontrollform kan bättre lämpa sig,
dels ock att de olika tullförvaltningarna, vilka i första hand hava att avgiva utlåtanden
i dylika ärenden, kunna, särskilt med hänsyn till det nyss anförda, vid
ärendenas förberedande behandling i samråd med vederbörande näringsidkare få helt
olika uppfattning rörande synpunkterna för restitutionsfrågornas bedömande in. m.»
''Till ytterligare upplysning i ärendet torde om förmälda av Kungl.
Maj:t utfärdade resolutioner på ansökningar av aktiebolaget Fränkel
& Eisner, manufakturaktiebolaget Svea och Otto Halidéns fabriks- och
handelsaktiebolag få såsom bilagor 1—3 fogas vid detta protokoll.
Den lämnade utredningen torde visa, aft de villkor, som vid beviljande
av rätt till tullrestitution jämlikt § 13 inom. 5 av gällande
tuiltaxeförordning plägat uppställas, försvårat restitutionsrättens fulla,
utnyttjande i högre grad än för kontrollens tillgodoseende varit erforderligt.
Eu ändring härutinnan synes ock böra komma till stånd.
Det huvudsakliga i kommerskollegii i sådant syfte framställda förslag
är, att, med fasthållande av principen om identitet mellan den inoch
utförda varan, beträffande tullkontrollen huvudvikten higges vid
näringsidkarens edliga av två vittnen bestyrkta försäkran om den i
exportvaran ingående utländska varans införsel, förtullning m. m. Därest
det sålunda föreslagna förfaringssättet komme att tillämpas, skulle den
fortlöpande tullkontrollen i väsentlig- omfattning kunna undvaras, vilket
åter innebär, att den mängd villkor av det mest skiftande innehåll, som
hittills brukat fästas vid medgivanden av förevarande slag för åstadkommande
av just denna fortlöpande kontroll, merendels skulle töis\ in na.
En sådan lättnad i villkoren for restitutionsrättens åtnjutande torde enligt
mitt förmenande bliva av stor betydelse för höjande av exportindustriens
konkurrensförmåga.
Emellertid lära de ifrågasatta lättnaderna i kontrollhänseende böra
genomföras allenast under förutsättning, att statsverkets rätt icke äventyras.
En betryggande garanti mot menliga påföljder i sistberörda avseende
torde dock kunna erhallas, därest, såsom kommerskollegium före
slagit, rätt till tullrestitution enligt här ifrågavarande moment endast
23
Kanyl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 154.
medgives åt näringsidkare, som äro på visst sätt härför kvalificerade.
.lag vill erinra därom, att eu på liknande grunder fotad kontroll tillämpas
vid handelsrestitutionen, och har någon olägenhet därav icke försports.
o di sålunda av den meningen, att hittills tillämpade grunder i
truga om medgivande av ^restitution jämlikt § 13 mom. 5 tulltaxefororaningen
höra modifieras i den av ''kommerskollegium föreslagna
riktningen. ö
. ^ härefter beträffar sättet för de avsedda lättnadernas åväga
bringande
är det utan tvivel riktigt, såsom generaltullstyrelsen med avseende^
härå gör gällande, att för ernående av det åsyftade målet tarvas
icke någon författningsändring, enär Kungl. Maj:t enligt gällande stadganden
i amnet ar oförhindrad att vid beviljandet av rätt till tullrestitution
av ifrågavarande slag medgiva alla de lättnader i kontrollhänseende,
som kunna anses erforderliga. Med tillämpning härav har ock Kungl.
Maj.t, såsom generaltullstyrelsen påpekat, vid beviljande av tullrestitution
redan medgivit — om än i enstaka fall — sådana anordningar, att den
huvudsakliga kontrollen vant att finna i näringsidkarens edliga försäkran.
osäll emellertid, på sätt jag förordat, en omläggning av kontrollanordningarna
aga rum i syfte att mera allmänt ersätta den fortlöpande
kontrollen med ett system, som bygger på förtroende till näringsidkarens
uppgifter, innebär detta en så betydande, vid här ifrågavarande restitutionsbestämmelsers
senaste fastställande knappast förutsedd förändring
med avseende å tillämpningen av tullagstiftningen, att, innan densamma
fastslas, saken synes böra för riksdagen omförmälas.
Att i samband med den här ifrågasatta omläggningen och förenklingen
av kontrollen å tullrestitutionsförfarandet en bestämmelse inrvckes
i tulltaxeforordnmgen, vilken uttryckligen förbehåller restitutionsförmanen
för allenast sådana näringsidkare, som icke kunna antagas missbruka
densamma, finner jag vara lämpligt. Däremot synes det mi<>- icke
vara ändamålsenligt, att i författningen intages föreskrift om beskaffenheten
av den edliga försäkran, som skall avkrävas tillverkaren, utan lär
det fortfarande böra ankomma på Konungen att härom liksom beträffande
Övriga villkor träffa avgörande i varje särskilt fäll.
„ 0111 f^e vilkor för restitutionsförmånens åtnjutande, som
ej sta i direkt samband med identitetskontrollen, torde jämväl lättnader
kunna medgivas. Jag vill i detta hänseende särskilt framhålla, att o-enom
uteslutande av det i allmänhet stadgade villkoret, att införseln av varan
Hicali J''iava skett direkte från utlandet, näringsidkaren beredes möjlighet
att före varans bearbetning hava densamma liggande å nederlag utan
att tidsfristen för bearbetningen härigenom förkortas.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
I sin ovannämnda skrivelse har kommerskollegium hemställt om
sådan ändring av § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, att den tid, som
må förflyta mellan råvarans angivning till förtullning och den därav
förädlade varans utförsel eller uppläggande å restitutionsupplag, må
utsträckas från ett till två år. Detta kommerskollegii förslag, som tillstyrkts
av packhusinspektionen i Stockholm, har avstyrkts av generaltullstyrelsen
under hänvisning till vad den av Kungl. Maj:t den 22 juni 1906 tillsatta
tulltaxekommittén i sitt betänkande anfört till stöd för sitt i denna
fråga framställda förslag, som oförändrat återfinnes såsom nu gällande
stadgande i ämnet. Kommittén framhöll därvid särskilt, att med hänsyn
till den räntebesparing å tullbeloppet, som förädlaren under tiden för
varans förädling kunde komma att åtnjuta, det syntes betänkligt att
utsträcka tiden över ett år. För att emellertid bereda förädlaren möjlighet
att avvakta en gynnsam konjunktur för försäljningen föreslog kommittén
inrättande av restitutionsupplagsinstitutionen.
För egen del vill jag framhålla, att även om i regel svårighet ej
torde föreligga för näringsidkaren att förädla varan inom ett år efter
dess angivning till förtullning, man dock ej får förbise, att på grund
av förändrade konjunkturer eller andra på en affärsverksamhet inverkande
omständigheter hinder emellanåt kunna möta att få exportvaran
färdig på den bestämda tiden av ett år. Fn utsträckning av
denna tid till 2 år lärer därför vara till fördel för industrien; och den
omständigheten, att en dylik förlängning av tiden kan hava till följd,
att näringsidkaren under lika lång tid kan komma i åtnjutande av kredit
å tullen, synes mig icke böra hindra att åtgärd i angivna syfte vidtages.
Generaltullstyrelsens förslag att i samband med berörda utsträckning
av tidsfristen avskaffa restitutionsupplagsinstitutionen kan jag icke
förorda. Låt vara, att densamma hittills icke vunnit någon egentliganvändning,
är det dock icke alldeles uteslutet, att förhållandet kan
bliva ett annat i framtiden; och i varje fall kan någon olägenhet icke
uppstå av institutionens bibehållande.
De ändringar i § 13 mom. 5 av gällande tulltaxeförordning, som
jag här ovan förordat, torde icke böra träda i kraft förrän den 1 december
1916, då nu gällande medgivanden till tullrestitution mera allmänt börja
utgå. Ehuruväl det sålunda med hänsyn till tiden för ikraftträdandet
vore tillfyllest, om beslut i frågan fattades av nästkommande riksdag,
synes det mig dock vara angeläget, att ärendet redan nu framföres till
riksdagen, alldenstund den av ämbetsverken om förmälda utredningen
rörande avfattningen av de villkor, som framdeles skola gälla för här
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154. 25
ifrågavarande tullrestitution, måste i hög grad påverkas av statsmakternas
uppfattning om det ena eller andra kontrollsystemets företräde vid tullrestitutionsförfarandet.
Sedan departementschefen härefter uppläst ett i överensstämmelse
med de av honom nu framhållna synpunkterna uppgjort förslag till
ändrad lydelse av § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med
tulltaxa för inkommande varor, hemställde departementschefen, att Kungl
Maj:t måtte föreslå riksdagen antaga ifrågavarande förslag, att gälla
från och med den 1 december 1916.
V ad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle
proposition till riksdagen avlåtas av lydelse, bilagan
litt. — vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Georg Sjöcrona.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 137 höft. (Nr 154.)
4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Bilaga 1.
Kung!. Maj:ts nådiga resolution på en till Kungl. Majrt
ingiven skrift, däri aktiebolaget Fränkel & Eisner i underdånighet
anhållit om rätt att vid utförsel av möbelresårer, tillverkade
av utländsk järntråd, erhålla restitution av den å järntråden
belöpande tullavgiften; given Stockholms slott den 17
november 1911.
Kungl. Maj:t har, sedan ej mindre generaltullstyrelsen än även kommerskollegium
avgivit infordrat underdånigt utlåtande samt generaltullstyrelsen inkommit med
ytterligare yttrande i ämnet, låtit detta ärende sig föredragas och finner gott medgiva
aktiebolaget Fränkel & Eisner rätt att tillsvidare under en tid av fem år,
räknat från och med den 1 december 1911, vid utförsel av möbelresårer, tillverkade
vid bolagets fabrik av uteslutande utländsk galvaniserad resårjämtråd av 2.7—3.7
mm. tjocklek, jämlikt § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa
för inkommande varor återbekomma erlagd tullavgift för den till resårernas framställning
använda järntråden eller, ifall tullavgiften, efter vad i nämnda författningsrum
sägs, vid utförseln ännu icke erlagts, njuta befrielse från dess gäldande; och
finner Kungl. Maj:t tillika gott förordna, att vid beräkningen av tullrestitutionen
eller av den tullavgift, från vars gäldande befrielse må åtnjutas, ett kilogram av
utförsel varan skall anses motsvara ett kilogram av den införda järntråden, samt att
såsom villkor för rättighetens åtnjutande skall i övrigt gälla,
att införseln av jämtråden äger rum i Göteborg direkte från utlandet;
att i de inlagor, vari järntråden angives till förtullning, avsikten med införseln
anmäles;
att utförseln av resårerna sker omedelbart från Göteborg, såvida icke generaltullstyrelsen
på särskild ansökning annorlunda medgivit;
att vid utförseln angivningsinlagan är åtföljd av en av den eller de personer,
som teckna bolagets firma, under edlig förpliktelse avgiven och av två trovärdiga
män till riktigheten bestyrkt försäkran, att exportvaran blivit vid bolagets fabrik
framställd uteslutande av utländsk jämtråd, och att full införseltull för denna blivit
behörigen erlagd eller av generaltullstyrelsen godkänd säkerhet för tullen ställd;
att minst tjugufem kilogram av exportvaran på en gång till utförsel angivas
och med en och samma lägenhet avsändas;
att utförselvarans vikt och beskaffenhet av tullförvaltningen i Göteborg
kontrolleras;
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
att utförseln verificeras på sätt i § 13 tulltaxeförordningen stadgas:
att varje ansökning om restitution av eller befrielse från tullavgift innehåller
uppgift om tiden, då råvaran blivit införd, och lägenheten, med vilken införseln
skett; samt
att bolaget vidkännes alla av det lämnade medgivandet uppkommande kostnader.
Vidare finner Kungl. Maj:t gott förklara, dels att, med avseende därå att
bolaget jämlikt generaltullstyrelsens beslut den 6 april 1911 åtnjutit motsvarande
förmån, den omständigheten, att införseln av till exportvaras framställning använd
råvara ägt rum före den 1 december 1911, icke må utgöra hinder för tillgodonjutande
av nu ifrågavarande rättighet beträffande sådan exportvara, därest de i generaltullstyrelsens
berörda beslut beträffande råvaran meddelade föreskrifter blivit behörigen
iakttagna, dels ock att rätten till tullrestitution eller befrielse från tullavgift avser
även det fall, att utförselvaran upplägges på restitutionsupplag; dock under iakttagande
i tillämpliga delar av enahanda villkor, som föreskrivits beträffande direkt
utförsel, vilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder.
GUSTAF.
(Sigill.)
Theodor Adelswärd.
28
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Bilaga 2.
Kungl. Maj:ts nådiga resolution på en till Kungl. Maj:t
ingiven skrift, däri manufakturaktiebolaget Svea i underdånighet
anhållit om rätt att vid utförsel av yllevävnader, som råd
bolagets fabrik tillverkats antingen av uteslutande utländskt
garn eller av utländskt gam i förening med svenskt garn,
erhålla restitution av den för det utländska garnet erlagda tullavgift;
given Stockholms slott den 2 februari 1912.
Kungl. Maj:t har, sedan ej mindre generaltullstyrelsen än även kommerskollegium
avgivit infordrat underdånigt utlåtande, låtit detta ärende sig föredragas
och finner gott medgiva manufakturaktiebolaget Svea rätt att tills vidare under en
tid av fem år, räknat från denna dag, vid utförsel av yllevävnader, vägande högst
500 gram per kvadratmeter, vilka vid bolagets fabrik tillverkats antingen av uteslutande
utländskt gam eller av svenskt garn i förening med utländskt gam, jämlikt
§ 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande
varor, återbekomma erlagd tullavgift för den utländska råvaran eller, ifall tullavgiften,
efter vad i nämnda författningsrum sägs, vid utförseln ännu icke erlagts,
njuta befrielse från dess gäldande; och finner Kungl. Maj:t tillika gott förordna,
att till grund för beräkningen av tullrestitutionen eller av den tullavgift, från vars
gäldande befrielse må åtnjutas, skall läggas bolagets nedan omförmälda viktnotor,
samt att såsom villkor för rättighetens åtnjutande skall i övrigt gälla,
att införseln av gamet äger rum i Borås direkt från utlandet;
att i de inlagor, vari gamet angives till förtullning, avsikten med införseln
anmäles;
att de färdiga vävnaderna vid tullkammaren i Borås angivas till utförsel och
att angivningsinlagan är åtföljd av en av den eller de personer, som teckna bolagets
firma, under edlig förpliktelse avgiven och av två trovärdiga män till riktigheten
bestyrkt försäkran, att vävnaderna i vikt ej överstiga 500 gram per kvadratmeter
och att de blivit vid bolagets fabrik tillverkade antingen av uteslutande utländskt
gam eller av svenskt gam i förening med utländskt gam, till vikt och
beskaffenhet, som angivas i en av förenämnda intygsgivare likaledes under edlig
förpliktelse avgiven och på nyssnämnda sätt bestyrkt viktnota, ävensom att full
införseltull blivit för det i exportvaran ingående utländska gamet erlagd eller av
generaltullstyrelsen godkänd säkerhet för tullen ställd;
att utförselvarans vikt ävensom dennas vikt per kvadratmeter kontrolleras
av tullkammaren i Borås, som även bör med största möjliga noggrannhet kontrollera
övriga uppgifter i viktnotan;
att minst 10 kilogram av exportvaran på en gång till utförsel angivas och
med en och samma lägenhet avsändas;
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
att exportvaran under transporten till ort, varifrån utförseln äger rum, skall
vara underkastad de bestämmelser och kontrollåtgärder, som äro gällande vid
transport inrikes orter emellan av oförtullat utländskt gods;
att vid utförsel med järnväg till Norge de i § 13 mom. 4 tulltaxeförordnmgen
angivna särskilda villkor skola iakttagas;
att utförseln verificeras på sätt i § 13 tulltaxeförordningen stadgas;
att varje ansökning om restitution av eller befrielse från tullavgift innehåller
uppgift om tiden, då råvaran blivit införd, och lägenheten, med vilken införseln
skett;
att tullkammaren må äga rätt ej mindre att när som helst granska bolagets
bokföring, såvitt den rörer nu ifrågavarande tillverkning, än även att genom tulltjänstemans
besök i fabriken under tillverkningens gång göra sig underrättad om,
att och huru den utländska råvaran kommer till användning; samt
att bolaget vidkännes alla av det lämnade medgivandet uppkommande
kostnader.
Vidare finner Kungl. Maj:t gott förklara, att rätten till tullrestitution eller
befrielse från tullavgift avser även det fall, att utförselvaran upplägges på restitutionsupplag,
dock under iakttagande i tillämpliga delar av enahanda villkor, som
föreskrivits beträffande direkt utförsel.
Vilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder.
GUSTAF.
(Sigill.)
Tlieodor Adelswärd.
30
Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Bilaga 3.
Kung!. Maj:ts resolution på en till Kungl. Maj:t ställd
skrift, däri Otto Halidéns fabriks- och handelsaktiebolag anhållit
om rätt att vid utförsel av damkonfektionsartiklar, soni
vid bolagets fabrik i Stockholm tillverkats delvis av utländska
materialier, få åtnjuta tullrestitution; given Stockholms slott den
26 februari 1915.
Kungl. Maj:t har, sedan ej mindre generaltullstyrelsen än även kommerskollegium
avgivit infordrat utlåtande, låtit detta ärende Sig föredragas och finner
gott medgiva Otto Halidéns fabriks- och handelsaktiebolag rätt att tills vidare intill
utgången av år 1916 vid utförsel av damkonfektionsartiklar av följande slag,
nämligen fårdigsydda eller endast tillklippta dräkter, blusar, promenadkjolar och
underkjolar, vilka artiklar vid bolagets härvarande fabrik framställts helt eller delvis
av utav bolaget från utlandet införda materialier av nedannämnda slag, nämligen
hel- och halvsiden, ylle-, linne- och bomullsvävnader, spetsvävnader, tyll, stampad
yllefilt, strumpstolsarbeten samt besättningsartiklar och tillbehör såsom broderade
remsor, spetsar, band och snören, jämlikt § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni
1911 med tulltaxa för inkommande varor återbekomma erlagd tullavgift för de i
damkonfektionsartiklarna ingående utländska materialierna eller, ifall tullavgiften,
efter vad i nämnda författningsrum sägs, vid utförseln ännu icke erlagts, njuta befrielse
från dess gäldande; och finner Kungl. Maj:t tillika gott förordna, att, utan
hänsyn till uppkommen råämnesförlust, till grund för beräkningen av tullrestitutionen
eller av den tullavgift, från vars gäldande befrielse må åtnjutas, skall läggas den
av tulltjänsteman, på sätt här nedan omförmäles, utrönta nettovikten av den tillklippta
varan, samt att såsom villkor för rättighetens åtnjutande skall gälla:
att införseln av materialierna äger rum i Stockholm direkte från utlandet;
att i de inlagor, vari materialierna angivas till förtullning, avsikten med införseln
anmäles;
att de införda materialierna av packhusinspektionen i Stockholm upptagas i
en liggare med utsättande av vikten för varje särskild varutyp;
att bolaget enligt av inspektionen meddelade anvisningar och med iakttagande
av tillbörlig noggrannhet håller särskild bokföring över de införda materialierna och
deras användning för exportvarans framställande;
att å bolagets fabrikslager sådana utländska materialier, som äro avsedda för
exportvarans framställande, hållas avskilda från andra dylika materialier och äro
försedda med särskild beteckning å omslag eller etiketter, som utvisar deras berörda
bestämmelse;
31
Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 154.
att den tillklippta varan underkastas kontrollbehandling av en utav inspektionen
till bolagets fabrik beordrad tulltjänsteman av högre grad, vilken har att för
restitutionsbeloppens fastställande utröna nettovikten av sagda vara jämte tillbehören
till densamma;
att bolaget till ledning vid denna kontrollbehandling tillhandahåller en behörigen
underskriven specifikation över de materialier, för vilka tullrestitution eller
befrielse från tullavgift kommer att ifrågasättas, vilken specifikation bör grunda sig
på ovannämnda särskilda bokföring och utvisa dels vikten av de olika materialierna
efter deras kvalitetsbeteckningar, dels lägenheterna, varmed de inkommit och tidpunkterna
för deras angivning till förtullning och dels tulltaxerubrikema, till vilka
de hänförts; börande de av bolaget sålunda lämnade uppgifterna jämföras med anteckningarna
i den av inspektionen förda liggaren;
att vid ifrågavarande kontrollbehandling uttagas de prov å materialierna,
som tilläventyrs må finnas erforderliga för att tjäna till ledning vid den slutliga
kontrollbehandlingen av den färdigsydda varan;
att. exportartiklarna vid tullkammaren i Stockholm angivas till utförsel och
att angivningsinlagan är åtföljd av en av den eller de personer, som teckna bolagets
firma, under edlig förpliktelse avgiven och av två trovärdiga män till riktigheten
bestyrkt försäkran, att exportvaran blivit vid bolagets fabrik framställd, att i densamma
inga vissa av bolaget från utlandet införda, efter tulltaxerubrikema, vartill
de hänförts, specificerade materialier till uppgiven vikt samt att full införseltull
blivit för dessa materialier behörigen erlagd eller av generaltullstyrelsen godkänd
säkerhet för tullen ställd;
att packhusinspektionen i Stockholm å exportangivningsinlagan attestera!*
riktigheten av uppgifterna om myckenheten och beskaffenheten av de materialier,
för vilka tullrestitution eller befrielse från tullavgift ifrågasattes, för vilket ändamål
inspektionen har att beordra en tulltjänsteman av högre grad att förrätta slutlig
kontrollbehandling av exportvaran och därvid, med ledning av de vid den förberedande
kontrollbehandlingen tilläventyrs uttagna prov, särskilt förvissa sig om identiteten
mellan den förut undersökta och den till export angivna varan;
att minst tio kilogram av exportvaran på en gång till utförsel angivas och
med en och samma lägenhet avsändas;
att utförseln äger rum omedelbart från Stockholm eller med järnväg till
Karungi och därifrån medelst fordon över Haparanda, såvida icke generaltullstyrelsen
på särskild ansökning annorlunda medgivit;
att vid utförsel med järnväg till Karungi och därifrån medelst fordon över
Haparanda de i § 13 mom. 4 tulltaxeförordningen meddelade föreskrifter beträffande
utförsel av restitutionsgods med järnväg till Norge i tillämpliga delar iakttagas samt
att godset under transporten från Karungi till Haparanda bevakas av erforderlig,
av tullkammaren i Haparanda beordrad tullbevakning;
att utförseln verificeras på sätt i § 13 tulltaxeförordningen stadgas;
att utförselposterna behörigen avföras i packhusinspektionens liggare;
att varje ansökning om restitution av eller befrielse från tullavgift innehåller
uppgift om tiden, då råvaran blivit införd, och lägenheten, med vilken införseln skett;
att packhusinspektionen i Stockholm ej må förvägras rätt ej mindre att när
som helst granska bolagets bokföring i dess helhet än även att genom tulltjänstemans
32
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.
besök i fabriken utöva den ytterligare kontroll, som inspektionen till betryggande
av statsverkets i''ätt må finna erforderlig;
att extra ordinarie tulltjänsteman, som beordras att under allmän tjänstgöringstid
i fabriken kontrollera exportvara i färdigsytt eller endast tillklippt skick,
skall vara berättigad att av bolaget uppbära dagavlöning till samma belopp, som
finnes fastställt i fråga om sådan tjänstemans inhållning till tjänstgöring vid tullförvaltningen;
att
sådan dagavlöning skall på anfordran inbetalas till inspektionen och genom
dess försorg utbetalas till vederbörande tjänsteman; samt
att bolaget jämväl i övrigt vidkännes alla av det lämnade medgivandet uppkommande
kostnader.
Därjämte finner Kungl. Maj:t gott förklara, dels att, så länge vid Karungi
finnes anordnad avdelning av Haparanda tullkammare, utförseln av godset må kunna
äga rum från Karungi, under iakttagande i tillämpliga delar av nyssnämnda för
utförsel över Haparanda föreskrivna villkor, ävensom att utförseln från Karungi
sker under kontroll av vederbörligen beordrad tullbevakning, dels ock att rätten till
tullrestitution eller befrielse från tullavgift avser även det fall, att utförselvaran
upplägges på restitutionsupplag, dock under iakttagande i tillämpliga delar av enahanda
villkor, som föreskrivits beträffande direkt utförsel.
Det vederbörande till efterrättelse länder.
GUSTAF.
Axel Vennersten.
STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS'' UOKTBYCKEBI-AKTIEBOLAG, 1915.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1915:188 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för s. 7 i texten
- BevU 1915:33 Betänkande, i anledning av Rungl. Maj.ts proposition med förslag till ändrad lydelse av § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande v s. 7 i texten