Angående pension till arbetaren vid statens järnvägsbygqnader L. L. B. Skott
1915-02-05 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1915:26, Angående pension till arbetaren vid statens järnvägsbygqnader L. L. B. Skott
Dokumentets text
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 26.
1
Nr 26.
Kungl. Maj:ts nådig a proposition till riksdagen angående
pension till arbetaren vid statens järnvägsbygqnader
L. L. B. Skott; given Stockholms slott den 5 februari
1915.
Med åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,
att arbetaren vid statens järnvägsbyggnader Lars Levi Bernhard
Skott må från och med den 1 juli 1915 under sin återstående livstid,
utöver honom jämlikt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete tillerkänd årlig livränta av 300
kronor, tillika å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig’ pension
till belopp av 300 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Oscar von Sydow.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 20 käft. (Nr 26.)
2
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 26.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
februari 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
I underdånig skrivelse den 30 juli 1914 har järnvägsstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att bevilja årlig pension
åt arbetaren vid statens järnvägsbyggnader Lars Levi Bernhard Skott,
vilken under arbete med jordschaktning genom olyckshändelse ådragit
sig svår kroppsskada.
Järnvägsstyrelsen har i nämnda skrivelse anfört följande.
Järnvägs
styrelsens
framställning.
Den 27 februari 1912 inträffade vid scliaktning i Karkuvaara å statsbanan
Yeittijärvi—Karungi—Matarengi ett svårare jordras, varvid två järnvägsarbetare
dödades och två skadades, bland de senare arbetaren Lars Levi Bernhai d bkott.
Av protokoll vid polisförhör, som i anledning av namnda olyckshändelse
hölls samma dag, framgår, att det inträffade icke kan läggas arbetsledningen till
3
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 26.
last, ej heller lian hava föranletts genom vårdslöshet eller försummelse från
arbetarna själva, utan att ren olyckshändelse måste anses föreligga.
De skador, som Skott ådrog sig vid ifrågavarande tillfälle, voro av synnerligen
allvarlig beskaffenhet, såsom utvisas av omedelbart. efter olyckshändelsen
utfärdat läkarbetyg.
För ifrågavarande skador har Skott vårdats å länslasarettet i Luleå från
den 28 februari till den 6 oktober 1912. Om hans tillstånd vid utskrivningen
från lasarettet lämnas närmare upplysningar i två läkarintyg, avgivna det ena
sistnänjnda dag av lasarettsläkaren Ernst Feltström och det andra den 22 december
1912 av provinsialläkaren Magnus Åman.
Uti ett av järnvägsstyrelsen från riksförsäkringsanstalten begärt utlåtande,
i vad mån ifrågavarande skada kunde anses hava åstadkommit nedsättning i Skotts
arbetsförmåga, har anstalten meddelat, att skadan, sådan densamma finnes angiven
i sistberörda två läkarbetyg, bör anses hava för Skott medfört förlust av
arbetsförmågan.
Med stöd härav blev Skott, jämlikt § 4 mom. 2 i lagen angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901, tillerkänd årlig livränta
till belopp av 300 kronor, att utgå från och med den 1 januari 1913.
Dessförinnan hade Skott alltifrån olycksfallet uppburit sjukavlöning efter 3
kronor per söckendag, med avdrag av 50 öre för varje söckendag, under vilken
han på statens järnvägsbyggnaders bekostnad vårdats å sjukhus, allt i enlighet
med §9 i de den 9 februari 1909 utfärdade allmänna bestämmelser rörande arbetare
vid, bland annat, statens järnvägar.
Sedan i början av mars 1913 till Skott utbetalts på första kvartalet samma
år belöpande del av livräntebeloppet med 75 kronor, hade Skotts fader i en till
styrelsen ställd skrift på anförda skäl anhållit, att sjukavlöning fortfarande måtte
tillerkännas hans son till oförändrat belopp.
Vid prövning av detta ärende ansåg sig styrelsen, i betraktande av föreliggande
ömmande omständigheter och Skotts hälsotillstånd, så till vida kunna
tillmötesgå den gjorda framställningen, att styrelsen medgav, att till Skott finge,
räknat från och med den 1 januari 1913, av statsbanans Veittijärvi—Karungi—
Matarengi byggnadsmedel utbetalas sjukavlöning efter 3 kronor per söckendag
tills vidare under en tid av sex månader, med skyldighet för Skott att under den
tid, han sålunda åtnjöte sjukavlöning, avstå den honom av allmänna medel tillkommande
livränta och återställa det för honom utfärdade livräntebrev ävensom
återbetala vad han redan av livräntan uppburit.
Sedermera har styrelsen, efter därom i två särskilda fall gjorda förnyade
framställningar, tillerkänt Skott liknande sjukavlöning dels för tiden 1 juli—31
december 1913 och dels för tiden 1 januari—30 juni 1914. Vid sistnämnda tillfälle
företeddes ett den 3 januari 1914 av provinsialläkaren A. N. Sahlstrand utfärdat
läkarbetyg, däri det bland annat heter, att Skott på grund av genom olycksfall
under arbete vid statens järnvägsbyggnader ådragna kroppsskador och sjukdom
»fortfarande är och för all framtid, kommer att förbliva oförmögen att taga vård
om sig själv eller att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen
erfordras».
Då det emellertid syntes styrelsen tveksamt, huruvida styrelsen kunde vara
befogad att till Skott utbetala sjukavlöning för någon längre tid framåt, fann sig
styrelsen böra under hand infordra uppgift från doktor Sahlstrand angående
Skotts sannolikt återståonde livslängd, och hade doktor Sahlstrand med anledning
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 26.
därav i skrivelse till styrelsen den 16 februari 1914 såsom sin åsikt uttalat,
att Skott under gynnsamma förhållanden och god vård kunde hava många
år kvar att leva; att samtliga inre organ utom urinorganen, speciellt blåsan, befunnos
friska, samt att den tidvis recidiverande biåskatarr, varav han lede, krävde
god behandling och givetvis högst menligt inverkade med avseende å hans livslängd.
Nu förelåge ånyo, anför styrelsen vidare, en framställning från Skott om
fortsatt sjukavlöning, och hade Skott till stöd därför åberopat läkarbetyg av doktor
Sahlstrand av enahanda innehåll som ovanberörda, av honom förut utfjirdade.
Med hänvisning till vad sålunda blivit upplyst, har styrelsen ansett sig
böra underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Därvid har styrelsen erinrat
om ytterligare följande.
Av handlingarna inhämtas, att Skott är född den 2 november 1889 samt gift
och fader till ett minderårigt barn samt att Skott arbetat vid statens järvägsbyggnader
under sommaren 1910 och månaderna maj—november 1911 ävensom
från den 5 januari 1912 till dagen för olycksfallet.
Genom att bevilja Skott livränta av 300 kronor om året, jämlikt lagen om
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, anser sig järnvägsstyrelsen
gentemot Skott hava fullgjort, vad som enligt lag åligger styrelsen på grund av
det inträffade olycksfallet. Enligt styrelsens åsikt torde Skott icke lagligen
kunna göra anspråk på utfående av högre ersättning, än som sålunda tilldelats
honom. Såsom stöd härför åberopas de av styrelsen den 26 mars 1910 utfärdade
särskilda bestämmelser rörande arbetare vid statens järnvägsbyggnader*).
Emellertid har det synts järnvägsstyrelsen i detta fall böra tagas i övervägande,
huruvida icke på grund av förut berörda, särskilt ömmande omständigheter
något ytterligare understöd kunde beredas Skott. Till följd av de skador,
som drabbat honom vid ifrågavarande olyckshändelse, har, anför styrelsen,
Skott icke blott tillskyndats svåra kroppsliga lidanden utan även genom förlust
av sin arbetsförmåga blivit satt ur stånd att bidraga till sitt och sin familjs
uppehälle. Från att hava varit en arbetare i sin kraftigaste ålder har Skott
genom olycksfallet blivit eu krympling, oförmögen att reda sig själv utan annans
hjälp.
Vid sådant förhållande är, enligt järnvägsstyrelsens mening, ett ärligt understöd
av 300 kronor alldeles otillräckligt för att bereda Skott^ med familj ens nödtorftig
bärgning, i synnerhet som hustruns egen förvärvsförmåga måste anses vara
mycket inskränkt, då hon har att såväl draga försorg om ett minderårigt barn
som ock, i den mån det är henne möjligt, vårda sin skadade man. Därtill
kommer, enligt A7ad handlingarna i ärendet utvisa, att för mannens vård måste
anlitas särskilt biträde, vilket givetvis medför ej oväsentliga kostnader.
Eör att lätta de ekonomiska svårigheter, vari olycksfallet försatt Skott och
hans närmaste, har styrelsen ansett sig kunna medgiva, att sjukavlöning enligt
ovan angivna grund finge utgå till Skott tillsvidare under viss tid, mot det att
han under samma tid avstode från den honom tillerkända livräntan.
Då emellertid Skotts hälsotillstånd, enligt ovanberörda av doktor Sahlstrand
*) § io av dessa särskilda bestämmelser innehåller bl. a. följande: »Sådan sjukavlöning,
som utgår enligt § 9 mom. 1 a) i de allmänna bestämmelserna, utbetalas från och med .den dag,
varunder arbetaren genom den ådragna kroppsskadan blivit oförmögen till arbete, och intill den
dag han åter blir arbetsför, för så vitt han ej dessförinnan enligt § 4 mom. 2 i lagen den 5 juli
1901 om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete blir berättigad till livränta.»
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 26.
under liand avgivna läkarutlåtande, trots de skador, som drabbat Skott, torde
vara av den beskaffenhet, att han kan förväntas hava åtskilliga år kvar att leva.
har det synts styrelsen riktigast att söka ordna denna sak på ett mera stadigvarande
sätt. Styrelsen har därvid tänkt sig möjligheten av, att åt Skott skulle
kunna utverkas pension utöver den Skott jämiikt 1901 års lag tillerkända livräntan.
Beträffande det pensionsbelopp, som för Skott kan ifrågakomma, erinrar
järnvägsstyrelsen, att Skott vid tiden för olycksfallet hade en arbetsförtjänst av
något över 5 kronor per arbetsdag samt att den till honom hittills utbetalta
sjukavlöning uppgår till ett belopp av 3 kronor per söckendag. Med hänsyn
härtill har det synts styrelsen, som om pensionen i föreliggande fall skäligen
skulle kunna sättas till 300 kronor om året, motsvarande jämte den till honom
utgående livräntan ungefär 40 procent av Skotts vid olyckstillfället innehavande
arbetsförtjänst.
Slutligen meddelar järnvägsstyrelsen, att Skott av vederbörande arbetsbefäl
erhållit göda vitsord för visad duglighet under anställningen vid statens järnvägsbyggnader
samt gjort sig känd för ett hedrande uppförande.
På grund av vad sålunda blivit anfört har styrelsen hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå riksdagen medgiva,
att Skott må under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension till belopp av 300 kronor.
Enligt ett av provinsialläkaren M. Åman den 28 februari 1912 utfärdat
intyg hade Skott vid olyckstillfället ådragit sig följande skador:
»högra foten krossad samt fotsulan från tårna i betydande utsträckning
bakåt lossad från skelettdelarne; ett sår å vänstra handens volara sida
sträckande sig över tenar och hypotenar med upphackning av mjukdelarna
i en lambå upp mot armleden; kontusion av lumbaltraktén och
bäckenregionen med svåra smärtor därstädes.»
Av övriga i ärendet företedda läkarintyg må här återgivas följande
två:
»Att arbetaren Lars Levi Skott från Karl Gustafs församling vårdats å länslasarettet
i Luleå från den 28 sistl. februari till denna dag för skada å ryggraden
med förlamning av nedre extremiteterna — särskilt den vänstra — samt svaghet
i urinblåsan, svåra skador å högra underbenet, samt skador å vänstra handen;
att högra underbenet måst amputeras; att amputationssåret nu är läkt liksom
mjukdelssåret å vänstra handen; att förlamningen i nedre extremiteterna till stor
del nu försvunnit, men att viss svårighet att tömma urinblåsan kvarstår; samt
att Skott för framtiden har men av sina ovannämnda skador, intygas på begäran.
Luleå den 6 oktober 1912.
Ernst Feltström,
Lasarettsläkare.»
Företedda
läkarintyg.
6
Statskontoret.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 26.
»Till komplettering av* ett av lasarettsläkaren i Luleå E. Feltström utfärdat
läkarbetyg av den 6 oktober 1912 rörande Lars Levi Bernhard Skotts hälsotillstånd,
vilken skadades genom ett jordras vid statsbanebygget Yeittijärvi—Karungi
den 28 februari 1912, får jag meddela följande efter av mig den 20 december
verkställd undersökning av Skott.
Högra underbenet amputerat å Luleå lasarett obetydligt ovan gransen mellan
mellersta och understa tredjedelen.
Hela vänstra benet, men i synnerhet underbenet, betydligt atrofiskt.
Bägge benen paretiska. Vid patientens försök att i ryggläge aktivt höja
dem från madrassen lyckas detta någorlunda med högra benet, men i det vänstra
åstadkommer han endast en böjning i trubbig vinkel i knä- och höftlederna varvid
hälen ej kan lyftas från underlaget. Yid dessa försök uppkommer i vänstra
benet kloniska krampryckningar, som pågå en lång stund. Dessa ryckningar
framkallas även i bägge benen vid prövning av patellsreflexen. Den skadade kan
icke ens sitta en kortare stund i sängen utan att tröttna, och han kan varken
stå på vänstra benet med hjälp, ej heller pa något sätt med eller utan hjälp
fortskaffa sig själv i rummet utan måste då bäras som ett barn.
Den skadade handen är atrofisk och genom ärrsammandragning deformerad
samt rörelseförmågan i hand- och fingerleder inskränkt. Olägenheter vid urineringen
förefinnas även ännu från blåsan.
Då så lång tid som nära ett år förflutit, sedan ryggmärgen skadades och
sådana betydande defekter, som undersökningen visar, ännu därav kvarsta, och
då, även om någon förbättring i vissa fall skulle kunna tänkas inträda i framtiden,
denna dock icke kan bliva av någon nämnvärd betydelse för den skadades
förvärvsförmåga, i synnerhet som även en hand och ett ben genom direkt skada
äro så gott som obrukbara, så får jag härmed intyga, att den skadade varken
nu eller i framtiden kommer att bliva i stånd att även till någon del försörja
sig själv.
Nedorkalix den 22 december 1912.
Magnus Aman,
Leg. läkare. Provinsialläkare.»
På grund av remiss har statskontoret den 10 augusti 1914 avgivit
utlåtande i ärendet och därvid anfört följande: .
»Ehuru statskontoret icke förbiser, att beviljande av ersättning för
olycksfall i arbete med högre belopp än det, som enligt 1901 års lag
skall utgå, kan medföra vissa konsekvenser beträffande dylika ersättningsfrågor,
firmer sig statskontoret likväl, då med hänsyn till de särskilda
förhållandena i detta fall måste anses föreligga synnerligen starka
billigt)etsskäl för beredande av förhöjd ersättning, kunna tillstyrka bifall
till järnvägsstyrelsens framställning.»
I de fall, då i statens tjänst anställd arbetare skadas till följd av
olycksfall i arbetet samt livränta jämlikt 1901 års lag på den grund
tillerkännes honom av statsmedel, lärer staten därmed hava fullgjort
sin ersättningsskyldighet gentemot vederbörande. Det är ock allde
-
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 26.
les givet, att, på sätt statskontoret i sitt "utlåtande antytt, starka
principiella betänkligheter måste göra sig gällande mot att utsträcka
statens ersättningsplikt utöver den i lagen påbjudna, detta framför
allt med. hänsyn till de konsekvenser för framtida liknande fall, som
varje dylikt avvikande från lagens principer lätt kan medföra. Å andra
sidan kunna emellertid stundom sådana särskilda omständigheter föreligga,
att det enligt lagen medgivna maximibeloppet av livränta, 300
kronor, framstår såsom alldeles otillräckligt. Att statsmakterna i dylika
ömmande undantagsfall skulle ställa sig helt avvisande mot anspråk på
förhöjd ersättning, synes mig icke kunna ifrågasättas. Dock måste
enligt min mening i varje sådant fall synnerligen starka billighetsskäl
kunna andragas, för att särskild gottgörelse utöver den i lagen stadgade
skall kunna medgivas.
Vad det nu föreliggande fallet beträffar, framgår av järnvägsstyrelsens
framställning, att Skott vid 22 års ålder, i besittning av full
arbetskraft och med goda möjligheter att förskaffa sig och sin familj
en ekonomiskt tryggad ställning, genom följderna av det inträffade
olycksfallet blivit en hjälplös krympling, helt berövad arbetsförmåga
och för framtiden urståndsatt att ens i minsta mån bidraga till försörjning
av sig själv och sin familj, bestående av hustru och ett minderårigt
barn. Av sina anhöriga lärer Skott icke heller kunna påräkna
något nämnvärt bidrag för familjens uppehälle, helst mannens vårdande
måste i väsentlig mån taga hustruns tid i anspråk. Dessa omständigheter,
vilka jag måste beteckna såsom i hög grad ömmande, synas mig innebära
fullgoda skäl att i detta särskilda fall medgiva högre ersättning,
än den lagen stadgar. Både järnvägsstyrelsen och statskontoret hava
också på grund av de synnerligen starka billighetsskälen tillstyrkt beviljande
av särskild pension.
Beträffande pensionsbeloppets storlek har jag intet att erinra mot
järnvägsstyrelsens förslag, som av statskontoret lämnats utan anmärkning.
Vidkommande den tid, från vilken pensionen bör utgå, må här
meddelas, att järnvägsstyrelsen, enligt vad jag inhämtat, genom särskilda
beslut tillerkänt Skott sjukavlöning jämväl för senare halvåret 1914 och
tillsvidare intill den 1 juli 1915 att utgå med samma belopp, som enligt
styrelsens föregående beslut tillerkänts honom för tiden till och med
den 30 juni 1914. Vid sådant förhållande synes mig lämpligast, att
den föreslagna pensionen utgår från och med den 1 juli 1915, då således
sjukavlöningen skulle helt upphöra.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
8
Kungl. Maj .is Nåd, Proposition Nr 26.
att arbetaren vid statens järnvägsbyggnader Lars
Levi Bernbard Skott må från ocb med den 1 juli
1915 under sin återstående livstid, utöver honom jämlikt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete tillerkänd årlig
livränta av 300 kronor, tillika å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension till belopp av
300 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Ädelgren.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.