Sök i Ratio Lex

Angående pension till arbetaren vid statens järnvägsbygqnader L. L. B. Skott

1915-02-05 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:26, Angående pension till arbetaren vid statens järnvägsbygqnader L. L. B. Skott

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 26.

1

Nr 26.

Kungl. Maj:ts nådig a proposition till riksdagen angående

pension till arbetaren vid statens järnvägsbygqnader

L. L. B. Skott; given Stockholms slott den 5 februari

1915.

Med åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

medgiva,

att arbetaren vid statens järnvägsbyggnader Lars Levi Bernhard

Skott må från och med den 1 juli 1915 under sin återstående livstid,

utöver honom jämlikt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete tillerkänd årlig livränta av 300

kronor, tillika å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig’ pension

till belopp av 300 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 20 käft. (Nr 26.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 26.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5

februari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

I underdånig skrivelse den 30 juli 1914 har järnvägsstyrelsen hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att bevilja årlig pension

åt arbetaren vid statens järnvägsbyggnader Lars Levi Bernhard Skott,

vilken under arbete med jordschaktning genom olyckshändelse ådragit

sig svår kroppsskada.

Järnvägsstyrelsen har i nämnda skrivelse anfört följande.

Järnvägs
styrelsens
framställning.

Den 27 februari 1912 inträffade vid scliaktning i Karkuvaara å statsbanan

Yeittijärvi—Karungi—Matarengi ett svårare jordras, varvid två järnvägsarbetare

dödades och två skadades, bland de senare arbetaren Lars Levi Bernhai d bkott.

Av protokoll vid polisförhör, som i anledning av namnda olyckshändelse

hölls samma dag, framgår, att det inträffade icke kan läggas arbetsledningen till

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 26.

last, ej heller lian hava föranletts genom vårdslöshet eller försummelse från

arbetarna själva, utan att ren olyckshändelse måste anses föreligga.

De skador, som Skott ådrog sig vid ifrågavarande tillfälle, voro av synnerligen

allvarlig beskaffenhet, såsom utvisas av omedelbart. efter olyckshändelsen

utfärdat läkarbetyg.

För ifrågavarande skador har Skott vårdats å länslasarettet i Luleå från

den 28 februari till den 6 oktober 1912. Om hans tillstånd vid utskrivningen

från lasarettet lämnas närmare upplysningar i två läkarintyg, avgivna det ena

sistnänjnda dag av lasarettsläkaren Ernst Feltström och det andra den 22 december

1912 av provinsialläkaren Magnus Åman.

Uti ett av järnvägsstyrelsen från riksförsäkringsanstalten begärt utlåtande,

i vad mån ifrågavarande skada kunde anses hava åstadkommit nedsättning i Skotts

arbetsförmåga, har anstalten meddelat, att skadan, sådan densamma finnes angiven

i sistberörda två läkarbetyg, bör anses hava för Skott medfört förlust av

arbetsförmågan.

Med stöd härav blev Skott, jämlikt § 4 mom. 2 i lagen angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901, tillerkänd årlig livränta

till belopp av 300 kronor, att utgå från och med den 1 januari 1913.

Dessförinnan hade Skott alltifrån olycksfallet uppburit sjukavlöning efter 3

kronor per söckendag, med avdrag av 50 öre för varje söckendag, under vilken

han på statens järnvägsbyggnaders bekostnad vårdats å sjukhus, allt i enlighet

med §9 i de den 9 februari 1909 utfärdade allmänna bestämmelser rörande arbetare

vid, bland annat, statens järnvägar.

Sedan i början av mars 1913 till Skott utbetalts på första kvartalet samma

år belöpande del av livräntebeloppet med 75 kronor, hade Skotts fader i en till

styrelsen ställd skrift på anförda skäl anhållit, att sjukavlöning fortfarande måtte

tillerkännas hans son till oförändrat belopp.

Vid prövning av detta ärende ansåg sig styrelsen, i betraktande av föreliggande

ömmande omständigheter och Skotts hälsotillstånd, så till vida kunna

tillmötesgå den gjorda framställningen, att styrelsen medgav, att till Skott finge,

räknat från och med den 1 januari 1913, av statsbanans Veittijärvi—Karungi—

Matarengi byggnadsmedel utbetalas sjukavlöning efter 3 kronor per söckendag

tills vidare under en tid av sex månader, med skyldighet för Skott att under den

tid, han sålunda åtnjöte sjukavlöning, avstå den honom av allmänna medel tillkommande

livränta och återställa det för honom utfärdade livräntebrev ävensom

återbetala vad han redan av livräntan uppburit.

Sedermera har styrelsen, efter därom i två särskilda fall gjorda förnyade

framställningar, tillerkänt Skott liknande sjukavlöning dels för tiden 1 juli—31

december 1913 och dels för tiden 1 januari—30 juni 1914. Vid sistnämnda tillfälle

företeddes ett den 3 januari 1914 av provinsialläkaren A. N. Sahlstrand utfärdat

läkarbetyg, däri det bland annat heter, att Skott på grund av genom olycksfall

under arbete vid statens järnvägsbyggnader ådragna kroppsskador och sjukdom

»fortfarande är och för all framtid, kommer att förbliva oförmögen att taga vård

om sig själv eller att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen

erfordras».

Då det emellertid syntes styrelsen tveksamt, huruvida styrelsen kunde vara

befogad att till Skott utbetala sjukavlöning för någon längre tid framåt, fann sig

styrelsen böra under hand infordra uppgift från doktor Sahlstrand angående

Skotts sannolikt återståonde livslängd, och hade doktor Sahlstrand med anledning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 26.

därav i skrivelse till styrelsen den 16 februari 1914 såsom sin åsikt uttalat,

att Skott under gynnsamma förhållanden och god vård kunde hava många

år kvar att leva; att samtliga inre organ utom urinorganen, speciellt blåsan, befunnos

friska, samt att den tidvis recidiverande biåskatarr, varav han lede, krävde

god behandling och givetvis högst menligt inverkade med avseende å hans livslängd.

Nu förelåge ånyo, anför styrelsen vidare, en framställning från Skott om

fortsatt sjukavlöning, och hade Skott till stöd därför åberopat läkarbetyg av doktor

Sahlstrand av enahanda innehåll som ovanberörda, av honom förut utfjirdade.

Med hänvisning till vad sålunda blivit upplyst, har styrelsen ansett sig

böra underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Därvid har styrelsen erinrat

om ytterligare följande.

Av handlingarna inhämtas, att Skott är född den 2 november 1889 samt gift

och fader till ett minderårigt barn samt att Skott arbetat vid statens järvägsbyggnader

under sommaren 1910 och månaderna maj—november 1911 ävensom

från den 5 januari 1912 till dagen för olycksfallet.

Genom att bevilja Skott livränta av 300 kronor om året, jämlikt lagen om

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, anser sig järnvägsstyrelsen

gentemot Skott hava fullgjort, vad som enligt lag åligger styrelsen på grund av

det inträffade olycksfallet. Enligt styrelsens åsikt torde Skott icke lagligen

kunna göra anspråk på utfående av högre ersättning, än som sålunda tilldelats

honom. Såsom stöd härför åberopas de av styrelsen den 26 mars 1910 utfärdade

särskilda bestämmelser rörande arbetare vid statens järnvägsbyggnader*).

Emellertid har det synts järnvägsstyrelsen i detta fall böra tagas i övervägande,

huruvida icke på grund av förut berörda, särskilt ömmande omständigheter

något ytterligare understöd kunde beredas Skott. Till följd av de skador,

som drabbat honom vid ifrågavarande olyckshändelse, har, anför styrelsen,

Skott icke blott tillskyndats svåra kroppsliga lidanden utan även genom förlust

av sin arbetsförmåga blivit satt ur stånd att bidraga till sitt och sin familjs

uppehälle. Från att hava varit en arbetare i sin kraftigaste ålder har Skott

genom olycksfallet blivit eu krympling, oförmögen att reda sig själv utan annans

hjälp.

Vid sådant förhållande är, enligt järnvägsstyrelsens mening, ett ärligt understöd

av 300 kronor alldeles otillräckligt för att bereda Skott^ med familj ens nödtorftig

bärgning, i synnerhet som hustruns egen förvärvsförmåga måste anses vara

mycket inskränkt, då hon har att såväl draga försorg om ett minderårigt barn

som ock, i den mån det är henne möjligt, vårda sin skadade man. Därtill

kommer, enligt A7ad handlingarna i ärendet utvisa, att för mannens vård måste

anlitas särskilt biträde, vilket givetvis medför ej oväsentliga kostnader.

Eör att lätta de ekonomiska svårigheter, vari olycksfallet försatt Skott och

hans närmaste, har styrelsen ansett sig kunna medgiva, att sjukavlöning enligt

ovan angivna grund finge utgå till Skott tillsvidare under viss tid, mot det att

han under samma tid avstode från den honom tillerkända livräntan.

Då emellertid Skotts hälsotillstånd, enligt ovanberörda av doktor Sahlstrand

*) § io av dessa särskilda bestämmelser innehåller bl. a. följande: »Sådan sjukavlöning,

som utgår enligt § 9 mom. 1 a) i de allmänna bestämmelserna, utbetalas från och med .den dag,

varunder arbetaren genom den ådragna kroppsskadan blivit oförmögen till arbete, och intill den

dag han åter blir arbetsför, för så vitt han ej dessförinnan enligt § 4 mom. 2 i lagen den 5 juli

1901 om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete blir berättigad till livränta.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 26.

under liand avgivna läkarutlåtande, trots de skador, som drabbat Skott, torde

vara av den beskaffenhet, att han kan förväntas hava åtskilliga år kvar att leva.

har det synts styrelsen riktigast att söka ordna denna sak på ett mera stadigvarande

sätt. Styrelsen har därvid tänkt sig möjligheten av, att åt Skott skulle

kunna utverkas pension utöver den Skott jämiikt 1901 års lag tillerkända livräntan.

Beträffande det pensionsbelopp, som för Skott kan ifrågakomma, erinrar

järnvägsstyrelsen, att Skott vid tiden för olycksfallet hade en arbetsförtjänst av

något över 5 kronor per arbetsdag samt att den till honom hittills utbetalta

sjukavlöning uppgår till ett belopp av 3 kronor per söckendag. Med hänsyn

härtill har det synts styrelsen, som om pensionen i föreliggande fall skäligen

skulle kunna sättas till 300 kronor om året, motsvarande jämte den till honom

utgående livräntan ungefär 40 procent av Skotts vid olyckstillfället innehavande

arbetsförtjänst.

Slutligen meddelar järnvägsstyrelsen, att Skott av vederbörande arbetsbefäl

erhållit göda vitsord för visad duglighet under anställningen vid statens järnvägsbyggnader

samt gjort sig känd för ett hedrande uppförande.

På grund av vad sålunda blivit anfört har styrelsen hemställt, att

Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå riksdagen medgiva,

att Skott må under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten

åtnjuta årlig pension till belopp av 300 kronor.

Enligt ett av provinsialläkaren M. Åman den 28 februari 1912 utfärdat

intyg hade Skott vid olyckstillfället ådragit sig följande skador:

»högra foten krossad samt fotsulan från tårna i betydande utsträckning

bakåt lossad från skelettdelarne; ett sår å vänstra handens volara sida

sträckande sig över tenar och hypotenar med upphackning av mjukdelarna

i en lambå upp mot armleden; kontusion av lumbaltraktén och

bäckenregionen med svåra smärtor därstädes.»

Av övriga i ärendet företedda läkarintyg må här återgivas följande

två:

»Att arbetaren Lars Levi Skott från Karl Gustafs församling vårdats å länslasarettet

i Luleå från den 28 sistl. februari till denna dag för skada å ryggraden

med förlamning av nedre extremiteterna — särskilt den vänstra — samt svaghet

i urinblåsan, svåra skador å högra underbenet, samt skador å vänstra handen;

att högra underbenet måst amputeras; att amputationssåret nu är läkt liksom

mjukdelssåret å vänstra handen; att förlamningen i nedre extremiteterna till stor

del nu försvunnit, men att viss svårighet att tömma urinblåsan kvarstår; samt

att Skott för framtiden har men av sina ovannämnda skador, intygas på begäran.

Luleå den 6 oktober 1912.

Ernst Feltström,

Lasarettsläkare.»

Företedda

läkarintyg.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statskontoret.

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 26.

»Till komplettering av* ett av lasarettsläkaren i Luleå E. Feltström utfärdat

läkarbetyg av den 6 oktober 1912 rörande Lars Levi Bernhard Skotts hälsotillstånd,

vilken skadades genom ett jordras vid statsbanebygget Yeittijärvi—Karungi

den 28 februari 1912, får jag meddela följande efter av mig den 20 december

verkställd undersökning av Skott.

Högra underbenet amputerat å Luleå lasarett obetydligt ovan gransen mellan

mellersta och understa tredjedelen.

Hela vänstra benet, men i synnerhet underbenet, betydligt atrofiskt.

Bägge benen paretiska. Vid patientens försök att i ryggläge aktivt höja

dem från madrassen lyckas detta någorlunda med högra benet, men i det vänstra

åstadkommer han endast en böjning i trubbig vinkel i knä- och höftlederna varvid

hälen ej kan lyftas från underlaget. Yid dessa försök uppkommer i vänstra

benet kloniska krampryckningar, som pågå en lång stund. Dessa ryckningar

framkallas även i bägge benen vid prövning av patellsreflexen. Den skadade kan

icke ens sitta en kortare stund i sängen utan att tröttna, och han kan varken

stå på vänstra benet med hjälp, ej heller pa något sätt med eller utan hjälp

fortskaffa sig själv i rummet utan måste då bäras som ett barn.

Den skadade handen är atrofisk och genom ärrsammandragning deformerad

samt rörelseförmågan i hand- och fingerleder inskränkt. Olägenheter vid urineringen

förefinnas även ännu från blåsan.

Då så lång tid som nära ett år förflutit, sedan ryggmärgen skadades och

sådana betydande defekter, som undersökningen visar, ännu därav kvarsta, och

då, även om någon förbättring i vissa fall skulle kunna tänkas inträda i framtiden,

denna dock icke kan bliva av någon nämnvärd betydelse för den skadades

förvärvsförmåga, i synnerhet som även en hand och ett ben genom direkt skada

äro så gott som obrukbara, så får jag härmed intyga, att den skadade varken

nu eller i framtiden kommer att bliva i stånd att även till någon del försörja

sig själv.

Nedorkalix den 22 december 1912.

Magnus Aman,

Leg. läkare. Provinsialläkare.»

På grund av remiss har statskontoret den 10 augusti 1914 avgivit

utlåtande i ärendet och därvid anfört följande: .

»Ehuru statskontoret icke förbiser, att beviljande av ersättning för

olycksfall i arbete med högre belopp än det, som enligt 1901 års lag

skall utgå, kan medföra vissa konsekvenser beträffande dylika ersättningsfrågor,

firmer sig statskontoret likväl, då med hänsyn till de särskilda

förhållandena i detta fall måste anses föreligga synnerligen starka

billigt)etsskäl för beredande av förhöjd ersättning, kunna tillstyrka bifall

till järnvägsstyrelsens framställning.»

I de fall, då i statens tjänst anställd arbetare skadas till följd av

olycksfall i arbetet samt livränta jämlikt 1901 års lag på den grund

tillerkännes honom av statsmedel, lärer staten därmed hava fullgjort

sin ersättningsskyldighet gentemot vederbörande. Det är ock allde
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 26.

les givet, att, på sätt statskontoret i sitt "utlåtande antytt, starka

principiella betänkligheter måste göra sig gällande mot att utsträcka

statens ersättningsplikt utöver den i lagen påbjudna, detta framför

allt med. hänsyn till de konsekvenser för framtida liknande fall, som

varje dylikt avvikande från lagens principer lätt kan medföra. Å andra

sidan kunna emellertid stundom sådana särskilda omständigheter föreligga,

att det enligt lagen medgivna maximibeloppet av livränta, 300

kronor, framstår såsom alldeles otillräckligt. Att statsmakterna i dylika

ömmande undantagsfall skulle ställa sig helt avvisande mot anspråk på

förhöjd ersättning, synes mig icke kunna ifrågasättas. Dock måste

enligt min mening i varje sådant fall synnerligen starka billighetsskäl

kunna andragas, för att särskild gottgörelse utöver den i lagen stadgade

skall kunna medgivas.

Vad det nu föreliggande fallet beträffar, framgår av järnvägsstyrelsens

framställning, att Skott vid 22 års ålder, i besittning av full

arbetskraft och med goda möjligheter att förskaffa sig och sin familj

en ekonomiskt tryggad ställning, genom följderna av det inträffade

olycksfallet blivit en hjälplös krympling, helt berövad arbetsförmåga

och för framtiden urståndsatt att ens i minsta mån bidraga till försörjning

av sig själv och sin familj, bestående av hustru och ett minderårigt

barn. Av sina anhöriga lärer Skott icke heller kunna påräkna

något nämnvärt bidrag för familjens uppehälle, helst mannens vårdande

måste i väsentlig mån taga hustruns tid i anspråk. Dessa omständigheter,

vilka jag måste beteckna såsom i hög grad ömmande, synas mig innebära

fullgoda skäl att i detta särskilda fall medgiva högre ersättning,

än den lagen stadgar. Både järnvägsstyrelsen och statskontoret hava

också på grund av de synnerligen starka billighetsskälen tillstyrkt beviljande

av särskild pension.

Beträffande pensionsbeloppets storlek har jag intet att erinra mot

järnvägsstyrelsens förslag, som av statskontoret lämnats utan anmärkning.

Vidkommande den tid, från vilken pensionen bör utgå, må här

meddelas, att järnvägsstyrelsen, enligt vad jag inhämtat, genom särskilda

beslut tillerkänt Skott sjukavlöning jämväl för senare halvåret 1914 och

tillsvidare intill den 1 juli 1915 att utgå med samma belopp, som enligt

styrelsens föregående beslut tillerkänts honom för tiden till och med

den 30 juni 1914. Vid sådant förhållande synes mig lämpligast, att

den föreslagna pensionen utgår från och med den 1 juli 1915, då således

sjukavlöningen skulle helt upphöra.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj .is Nåd, Proposition Nr 26.

att arbetaren vid statens järnvägsbyggnader Lars

Levi Bernbard Skott må från ocb med den 1 juli

1915 under sin återstående livstid, utöver honom jämlikt

lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete tillerkänd årlig

livränta av 300 kronor, tillika å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension till belopp av

300 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna

bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.