Sök i Ratio Lex

Angående avstående till Eskilstuna stad av kronan eventuellt tillkommande rätt till visst område av den så kallade Västermarken

1915-02-26 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:53, Angående avstående till Eskilstuna stad av kronan eventuellt tillkommande rätt till visst område av den så kallade Västermarken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.

1

Nr 53.

Kungi. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen angående avstående

till Eskilstuna stad av kronan eventuellt tillkommande

rätt till visst område av den så kallade Västermarken:

given Stockholms slott den 26 februari 1915.

Med åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen

medgiva,

att kronan må till Eskilstuna stad utan vederlag avstå den rätt,

kronan kan äga till det område om 32 hektar 40 ar 60 kvadratmeter av

den på västra sidan om Eskilstunaån belägna så kallade Väst erm ar ken,

som avfattats å en i statsrådsprotokollet omförmäld, av förste lantmätaren

Axel W. Lodén år 1890 upprättad karta.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 45 höft. (Nr 53.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stadsfullmäktiges

i Eskilstuna

an sö Jemn

g.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 53.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 februari

1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenbebg,

Statsråden: VON Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Yennersten anförde:

Med underdånig skrivelse den 7 oktober 1911 har magistraten i

Eskilstuna till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län

överlämnat och till bifall förordat en av stadsfullmäktige i Eskilstuna

gjord underdånig ansökning, som i huvudsak innehöll följande.

Allt sedan Eskilstuna fristads grundande och även dessförinnan

hade den på västra sidan om Eskilstunaån invid den gamla stadsgränsen

belägna så kallade Västermarken innehafts av Eskilstuna stad och Karl

Gustavs stads manufakturverk samt delvis varit upplåten till bostäder

för stadens båtsmän och delvis nyttjats av fristadens smeder. Någon i

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.

behåll varande urkund angående denna marks upplåtande lunnes visserligen

ej, men torde upplåtelsen sammanhänga med Konung Karl IX:s

donation till staden år 1606, genom vilken bestämdes, att en hantverksstad

skulle byggas vid Eskilstuna och därtill, bland annat, upplåtas

några bondgårdar med åker och äng. I uppkommen jordtvist mellan

ägarna till ovannämnda manufakturverk, brukspatronerna Anders och

Isac Rothoff, samt Eskilstuna stad träffades efter ärendets hänskjutande

år 1756 till riksens ständer en förlikning, som rörande Västermarken

innehöll följande bestämmelse: »Beträffande ^Väster utmarken, som

gränsar intill Nygärdet, så kommer densamma hädanefter som hittills

att nyttjas så väl av Carl Gustavs stads Manufacturverk som Eskilstuna

stad samfält; dock förbehålles Staden de å samma utmark allaredan

gjorda uppodlingar och Intagor, vilka likväl intet få utvidgas eller göras

varken flera och större än de nu för tiden äro.» Denna förlikning fastställdes

av Kungl. Maj:t den 20 oktober 1756, varvid anfördes, bland

annat, följande. »Nu som parterne denna förlikning å ömse sidor

ärkänt, samt förklarat att de densamma otvunge av fri vilja och välbetänkt

mod ingångit, slutit och belovat; och Riksens ständer densamma

till Nådig stadfästelse anmält; Så emedan Vi finne det varken Vår och

Kronans rätt därigenom kan ske för när, ej heller förlikningen, så veterlig!

vara kan länder till den tredjes mehn och förfång, utan att saken

är av den beskaffenhet att förlikning härutinnan är tillåtelig; för den

skull wele vi härmed berörde förlikning till parternas rättelse och efterlevnad

å ömse sidor i nåder gilla och fastställa.» Genom nådigt brev

den 16 april 1771 lädes till staden Eskilstuna att med den förenas »till

en samfäld fristad för arbetare uti järn- och stålmanufakturen samt

varjehanda andra metallförädlingar» Karl Gustavs stads manufakturverks

ägor med verkstäder och tillhörigheter, som Kungl. Maj:t i skrivelse

samma dag bemyndigat Bergs- och Kommeree-Kollegium att av Manufakturverkets

ägare inköpa för en köpeskilling av 120,000 daler kopparmynt,

vartill pengar skulle tagas från den under jernkontorets disposition

lämnade extra licens fonden. Detta köp omfattade samtliga det

ursprungliga manufakturverkets ägor med undantag av ett litet område

omkring vattenfallet, som kronan sedermera eller år 1812 förvärvade för

anläggande av Carl Gustavs stads gevärsfaktori. Genom införlivningen

av dessa manufakturverkets ägor förvärvade Eskilstuna stad alltså nämnda

verks rätt till Västermarken. Sedan under åren 1813 och 1824 dåvarande

ägarne av hemmanet Fors hos Kungl. Maj:ts befallningshavande anhållit

att få skattelcöpa »så mycket av den uti Forss socken belägna Västermarken,

som icke av någon viss enskild person innehades», vilken an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 53.

sökning- emellertid blev av åtskilliga bestridd, lät Kungl. Magt och

kronan till Väster-Rekarne häradsrätt instämma såväl Eskilstuna stad

och fristad som oek Karl Gustavs stads manufakturverk jämte flera

enskilda personer med yrkande om förpliktande för dem att styrka deras

förmenta ägande- och dispositionsrätt till lägenheter å Västermarken.

Detta mål, vari beslut meddelades av häradsrätten den 6 december 1828

och av Södermanlands lagmansrätt den 19 juni 1829, avgjordes den

28 oktober 1830 av Svea hovrätt genom dom, som av Kungl. Maj:t

fastställdes den 25 september 1834; och anförde därvid hovrätten, bland

annat följande. Ehuru äganderätt icke omförmäldes i 1756 års förening,

likväl och som den staden och manufakturverket därigenom förbehållna

rättighet att marken begagna icke blivit till någon viss tid inskränkt

samt Kungl. Maj:t, oaktat sådan obegränsad besittningsrätt till Västermarken

vore staden och manufakturverket genom föreningen förbehållen,

icke desto mindre i den nådiga fastställelsen förklarat sig iinna kronans

rätt därigenom icke kunna för när ske, prövade hovrätten på detta

och övriga anförda skäl lika med lagmansrätt en rättvist förklara Eskilstuna

städs och fristads innevånare jämte deras medparter icke kunna på

grund av det å kronans vägnar då väckta påstående förpliktas att vidare

än som skett styrka deras rätt till lägenheter å Västermarken. I en

därefter under år 1835 uttagen stämning å staden framställde ägaren av

Fors hemman och Tunafors bruk yrkande om skifte ä Västermarken.

Denna rättegång nedlados emellertid genom en följande år träffad förlikning

av innehåll att bruket skulle äga att å marken begagna bete,

torv- och grustäkt gemensamt eller i likhet med staden, dock utan att

hinder lädes för stadens disposition av samma mark. Emellertid avsade

sig brukets ägare den 1 augusti 1864 all slags dispositions- och nyttjanderätt

till Västermarken, varefter och sedan bruket år 1873 försålts till

Eskilstuna järnmanufakturaktiebolag i köpekontraktet uttryckligen stadgades,

att med köpet icke skulle följa någon rätt till Västermarken. — Av

det sålunda anförda framginge, att om än någon full äganderätt för

staden till Västermarken icke tydligen kunde påvisas, obegränsad besittningsrätt

till densamma dock tillerkänts staden, vilken sålunda, frigjord

från alla främmande anspråk å Västermarken, genom eu den

4 november 1890 börjad och den 12 i samma månad avslutad samt

därefter vederbörligen fastställd lantmäteriförrättning fått sin andel i

nämnda utmark bestämd till 32 hektar 40 ar 60 kvadratmeter, därav 6 hektar

52 ar 80 kvadratmeter utgjorde åker in. m., 25 hektar 18 ar 50 kvadratmeter

betesmark och 69 ar 30 kvadratmeter impediment, vilket område

till sina gränser utmärkts å en i kopia ansökningen bilagd av förste

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 53.

lantmätaren Axel W. Lodén i sammanhang med förenämnda lantmäteriförrättning

upprättad karta.

Med åberopande av 1756 års av Kungl. Maj:t fastställda förlikning

ävensom av Kungl. Maj:ts ovannämnda år 1834 meddelade dom sökte

Eskilstuna stad år 1891 vid Väster- och Oster-Rekarne härads tingslags

häradsrätt lagfart å stadens andel i Västermarken, men beslöt häradsrätten,

då staden icke visat laga åtkomst för förre ägarne till ifrågavarande

mark, förklara ansökningen vilande, varjämte staden ålades

jämlikt § 10 i förordningen angående lagfart å fast egendom kungöra

detta rättens beslut. Sedan därefter ärendet år 1902 vid häradsrätten

fullföljts, meddelade rätten den 13 december samma år följande utslag:

»Enär Eskilstuna stad på den i ärendet åberopade förlikningen av

den 19 juni 1756, som den 20 oktober samma år vunnit nådig fastställelse,

icke kan grunda någon äganderätt till lägenheten Västermarken

samt någon annan fångeshandling icke blivit i ärendet företedd, varder

ansökningen av häradsrätten avslagen.»

De besvär, som staden därefter såväl hos hovrätten som ock hos

Kungl. Maj:t anfört över berörda utslag, hade icke föranlett ändring i

detsamma.

Genom Västermarkens intagande i den av Kungl. Magt den 27

november 1896 för Nyfors samhälle fastställda stadsplanen, som med

av Kungl. Magt den 5 november 1909 fastställda ändringar nu vore

gällande, hade störa olägenheter på grund av omförmälda tvistig^ äganderättsförhållanden

för såväl staden som enskilda uppstått, särskilt genom

den i lagen angående stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907

meddelade föreskriften att å område, som enligt gällande tomtindelning

utgjorde en tomt, men varav särskilda delar vore i olika ägares hand,

nybyggnad ej finge äga rum. I flere kvarter ingingo nämligen såväl

delar av den av staden disponerade Västermarken som ock av enskilda

personer med full äganderätt tillhörig mark, och kunde flere av dessa

kvarter icke indelas i lämpliga tomter på annat sätt än att i vissa tomter

konune att ingå delar såväl av enskild mark som ock av stadens Västermark,

vilka senare delar ej kunde med äganderätt förvärvas, och varigenom

alltså byggnads uppförande därstädes omöjliggjordes för don

enskilde markägaren. Enligt samma lag torde icke ens staden i saknad

av lagfart kunna erhålla vederbörligt tillstånd att å Västermarken för

eget bruk uppföra byggnader. Då staden sålunda ägde obestridd och

obegränsad nyttjanderätt till ifrågavarande delar av Västermarken, men

under nuvarande förhållanden icke kunde tillgodogöra sig denna nyttjanderätt,

och dessutom enskilda lede inskränkning i nyttjanderätten till sina

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.

ägande tomtdelar, samt därtill komme att staten icke kunde hava någ-on

nytta av sin ifrågasatta äganderätt till Västermarken, utan snarare torde

hava fördel av att förhållandena ordnades så, att stadsdelen kunde bebyggas

och därigenom bliva mera skattegivande, hemställde stadsfullmäktige,

det Kungl. Maj:t täcktes medgiva Eskilstuna stad att med

sådan rätt förvärva ifrågavarande av staden nu disponerade områden av

Västermarken om 32 hektar 40 ar 60 kvadratmeter, — varav enligt n,u

gällande stadsplan 11 hektar 9 ar utlagts till gator och öppna platser —

att det för staden bleve möjligt att därstädes försälja och med tomträtt

upplåta tomter.

Sedan härefter Kungl. Maj:ts befallningskavande anmodat magistraten

att från stadsfullmäktige infordra ej mindre upplysning, huruvida

Västermarkens gränser, sådana de å den i ärendet åberopade, av förste

lantmätaren Lodén år 1890 upprättade karta funnes utmärkta, blivit i

behörig ordning fastställda, än även redogörelse över huru och med

vilken rätt Västermarken av dess innehavare nyttjades, har magistraten

med skrivelse den 30 december 1911 överlämnat ett av drätselkammaren

i Eskilstuna å stadens vägnar avgivet och av flere bilagor åtföljt yttrande

i berörda hänseenden ävensom särskilda till Kungl. Maj:ts befallningshavande

ställda skrifter, däri ett stort antal personer, som av

staden arrenderade lotter och andra områden å Västermarken, förklarat

sig icke hava något att erinra mot bifall till stadens ifrågavarande

ansökning. I sitt berörda yttrande anförde drätselkammaren, bland annat,

att enligt den åberopade kartan åteeknat bevis hade den av förste lantmätaren

Lodén verkställda utstakning av rågångarna vunnit laga kraft,

vilket jämväl framginge av utdraget av Väster- och Oster-Rekarne

häradsrätts lagfartsprotokoll den 6 oktober 1891, som i avskrift bifogats

stadsfullmäktiges framställning i ärendet. Beträffande utnyttjandet av

Västermarken hänvisade drätselkammaren till en dess yttrande bilagd

förteckning över av Eskilstuna stad utarrenderade byggnadsplatser, s. k.

lotter, samt de mindre områden, som upplåtits på kort tid till trädgårdstäppor,

upplagsplatser o. d. Med undantag av ovannämnda områden

samt de platser, som upptoges av staden tillhöriga vattenledningstorn

samt stall och andra byggnader för renhållningsverket, läge hela Västermarken

utan all användning.

Med upplysning att den i ärendet omförmälda lägenheten Västermarken,

som vore belägen inom den med Eskilstuna stad numera förenade

Fors socken, icke funnes i kronans jordebok upptagen, anmodade

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nwi. Proposition Nr 53.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande härefter förste lantmätaren Gustaf

Indebetou att efter noggrann undersökning meddela alla de upplysningar

angående sagda lägenhet, som kunde finnas i provin slantmäterikontoret

att tillgå och som på bedömande av den nu föreliggande frågan kunde

äga något inflytande.

I sitt med anledning härav avgivna yttrande anförde förste lantmätaren,

bland annat, följande. Genom Konung Karl X Gustavs brev

av år 1658 och 1659 vore till Eskilstuna stad donerade eller anslague

"några Eskilstuna innevånares samt Prästebordets åkrar och ängar.».

A 1647 års »karta över Eskilstuna stads och Prästegårds ägor» angäves,

vilka ägoområden, som vid denna tid tillhörde staden och prästgården.

Ibland dessa ägor funnes Västermarken icke intagen. Västermarken

kunde på grund härav icke mod fog anses vara inbegripen uti de ägor,

som av Konung Karl X Gustav »till tomter, kryddgårdar och annat

utrymme» Eskilstuna stad tillägnats. Av åberopade lantmäterihandlingar

och kartor framginge däremot med tillräcklig tydlighet, att Västermarken

utgjorde del av en utmark, vara dels vissa lägenheter till odling intagits

och dels viss nyttjanderätt åt olika intressenter upplåtits. Å eu del av

de områden därav, varå odlingar upptagits, hade under tidernas lopp

sedermera äganderätt och lagfart av enskilda personer förvärvats, och

en del av dessa områden hade i laga ordning efter skedd aflösning

blivit skattlagda. Av föreliggande utredning syntes vidare framgå, att

ifrågavarande utmark vore eu kronoutmark och att nuvarande Västermarken

således måste anses vara av samma natur; att Kungl. Magt och

kronan aldrig avhänt sig utan tvärtom alltid hävdat sin äganderätt till

Västermarken och vid intet tillfälle Eskilstuna stad eller någon annan

enskild kunnat styrka sig äga bättre sådan rätt därtill än Kungl. Maj:t

och kronan. Denna utmark funnes icke i jordeboken angiven, men

torde närmast vara att hänföra till sådana ägor, som Konung Gustav Wasa

uti 1542 års plakat avsett med förklaringen, att »sådane ägor, som

°byggde liggie, höre Gud, Oss och Sveriges Crone til». På Västermarken

hade, såsom förut framhållits och av samtliga lantmäterihandlingar

inhämtats, viss nyttjanderätt (betesrätt och möjligen rätt till torvoch

grustäkt) blivit upplåten till enskilda. Dessa nyttjanderättsinnehavare

vore enligt samma handlingar Eskilstuna stad, Karl Gustavs

stads manufakturverk, Tunafors bruks iigare och Fors prästboställe.

Numera hade emellertid såsom av handlingarna framginge Eskilstuna

stad jämväl förvärvat sig den nyttjanderätt, som innehafts av såväl

Karl Gustavs stads manufakturverk som Tunafors bruks ägare. Såsom

Förste lantmätaren

Gustaf

Indebetou.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Siade fullmäktige

Sdkilstnna.

8 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 53.

nyttjanderättsinnehavare förutom Eskilstuna stad skulle följaktligen endast

kvarstå Fors prästboställe. På grund härav ansåge förste lantmätaren,

att äganderätten till Västermarken, sådan den å 1890 års karta funnes

utmärkt, tillkomma Kungl. Maj:t och kronan, under det att viss nyttjanderätt

till densamma innehades av såväl Eskilstuna stad som ock Fors

prästboställe Tima.

Med anledning av vad förste lantmätaren sålunda anfört har Kungl.

Maj:ts befallningshavande genom magistraten i Eskilstuna låtit inhämta

yttranden i ärendet av innehavaren av Fors kyrkoherdeboställe kontraktsprosten

Albert Sjöholm samt av Eskilstuna,Klosters och Fors församlingar

å gemensam kyrkostämma ävensom av stadsfullmäktige, därvid kontraktsprosten

tillkännagivit, att då frågan icke gällde tvenne så kallade torp å

Vöstermarken, vilka tillhörde Fors pastorsboställe, och den övriga delen av

Västermarken, vartill möjligen fordomtima dispositionsrätt varit överlåten

åt pastor i Fors, icke blivit begagnad eller utnyttjad och i allt fall vore

så gott som värdelös, kontraktsprosten för sin del icke hade något att

invända mot bifall till ifrågavarande ansökning.

Även kyrkostämman, som förmält sig instämma i ett av vederbörande

kyrkoråd avgivit yttrande i ämnet, har förklarat, att från dess

sida intet hinder mötte för bifall till ansökningen; varande av kyrkorådet

i dess berörda yttrande anfört, bland annat, att den betesmark,

som å nu ifrågavarande områden blivit upplåten till Fors pastorsboställe,

veterligen i mannaminne icke blivit begagnad och kunde i framtiden

så mycket mindre komma bostället till godo som en stor del av dess

mark blivit exproprierad och de för jordbruket erforderliga byggnaderna

såsom obehövliga blivit enligt nådigt tillstånd borttagna; och vore denna

mark i övrigt av ringa värde.

Stadsfullmäktige hava, med avseende å vad förste lantmätaren

Indebetou yttrat, i skrivelse till Kungl. Maj:ts befallningshavande den

11 april 1912 anfört, bland annat, följande.

De av förste lantmätaren åberopade handlingar och kartor syntes

bil övervägande del äga betydelse endast i fråga om uppdragandet av

griinsen mellan stadens och landets jurisdiktion; och i alla händelser

torde av denna utredning icke hava framkommit något, som kunde

anses vederlägga vad stadsfullmäktige i sin ansökning i ärendet andragit.

Förste lantmätarens påstående, att jämväl Fors prästboställe Tima skulle

äga nyttjanderätt till Västermarken, kunde stadsfullmäktige icke finna val

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 53.

grundat. I den mellan staden samt ägarna till Karl Gustavs stads manufakturverk

år 1756 träffade och av Kungl Maj:t efter anmälan av riksens

ständer fastställda förlikning nämndes icke Fors prästboställe; och torde

denna omständighet med tillräcklig tydlighet påvisa, att bostället vid denna

tidpunkt varken ägde eller påstått sig äga någon rätt till Västermarken.

Först vid den lantmäteriförrättning, som följde på 1756 års förlikning,

omnämndes av bostället framställt anspråk på nyttjanderätt till Västermarken;

och funnes jämväl i kartbeskrivningen bostället upptaget såsom

innehavare av sådan nyttjanderätt; dock torde denna lantmätarens åtgärd,

som syntes föranledd av blott påstående från boställskavarens

sida, icke för bostället kunna konstituera någon rätt till Västermarken,

särskilt som denna förrättning icke torde hava blivit vederbörligen

fastställd och högsta domstolen genom dom den 29 augusti 1816 i

likhet med samtliga underrätter frånkänt 1757 års karta allt laga vitsord.

För övrigt hade nu såväl boställsinnehavaren som kyrkostämman

med Eskilstuna, Kloster och Fors församlingar förklarat sig icke hava

något att erinra mot bifall till oftanämnda underdåniga ansökan.

Förste lantmätaren avslutade sitt yttrande med påståendet, att

enligt hans mening innehade Kungl. Maj:t och kronan äganderätten,

medan viss nyttjanderätt (betesrätt och möjligen rätt till torv och grustäkt)

innehades såväl av Eskilstuna stad som Fors prästboställe Tunn.

Vad först äganderätten beträffade så måste ''det väl fortfarande

vara obestyrkt, hur det därmed förhölle sig. Angående däremot stadens

nyttjanderätt så innehölle 1756 års förlikning endast, att staden jämte

manufakturverket fortfarande såsom dittills ägde nyttja Väster utmarken.

Någon begränsning av nyttjanderätt en omtalades där icke. Stadsfullmäktige

åberopade sig vidare på Svea hovrätts den 28 oktober 1830

givna, av Kungl. Maj:t den 25 september 1834 fastställda dom.

Dessa domar, som redan i ansökningen åberopats, och betydelsen

av desamma syntes förste lantmätaren helt hava förbisett, då han ville

gorå gällande, att staden skulle iunehava endast en så betydligt inskränkt

nyttjanderätt som betesrätt (och möjligen rätt till torv- och grustäkt).

Att gamla lantmäteriförrättningar särskilt omnämnde betesrätten, torde

väl bero därpå, att marken då endast eller i huvudsak brukades till

bete; och hemställde på anförda skäl stadsfullmäktige, som ansåge, att

Eskilstuna stad numera ensam vore innehavare av ständig och obegränsad

nyttjanderätt till Västermarken, att avseende ej måtte fästas vid vad

förste lantmätaren däremot i sitt utlåtande anfört.

Sedan Kungl. Maj:ts befallnings havande därefter genom magistraten

infordrat stadsfullmäktiges i Eskilstuna yttrande, huruvida och med vilket

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 45 höft. (Nr 53.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ta

befaUningsiHivande

i

Södermanlands

län.

10 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 53.

belopp staden skulle vara villig tillösa sig kronans rätt till Västermarken,

hava stadsfullmäktige i skrivelse den 13 juni 1912 anfört följande:

»Kungl. Maj:t och kronan har från första början upplåtit utmarken

Västermarken till staden att användas till dess nytta; och torde den

enda olikhet mellan denna och annan av kronan till staden upplåten

jord varit den, att beträffande Västermarken icke vid upplåtelsen stipulerats,

att densamma skulle upplåtas till tomter för bebyggande.

Den rätt kronan möjligen kan äga till Västermarken torde enligt

stadsfullmäktiges förmenande för kronan hava ringa eller intet värde,

då genom den rättegång mot staden, vilken förut i ärendet åberopats,

det fastslagits, att en obegränsad besittningsrätt till Västermarken blivit

förbehållen staden och manufakturverket, vars rätt dock senare övergått

på staden.

Enligt vad stadsfullmäktige redan i sin ansökan framhållit komme

det alltid för staten bliva fördelaktigt, att förhållandena så ordnades,

att stadsdelen kunde bebyggas och därigenom bliva mera skattegivande.

hör egen del kan ej staden räkna på någon nämnvärd vinst på försäljning

av tomter å Västermarken, alldenstund tomtpriserna här äro

synnerligen låga, och kostnaderna för ordnande av gator samt framdragande

av vatten och avloppsledningar i denna oländig^ stenbundna

mark däremot komme att bliva högst betydande.

Med anledning härav hava stadsfullmäktige tänkt sig att kronan

utan ersättning skulle överlåta sin rätt å staden.

Skulle emellertid Kungl. Maj:t anse, att något pris borde sättas

på kronans rätt till Västermarken, hemställa stadsfullmäktige att i sinom

tid däröver få avgiva underdånigt yttrande.»

Med underdånig skrivelse den 26 juli 1912 har Kungl. Maj:ts

befallningshavande i Södermanlands län till Kungl. Maj:t överlämnat de

inkomna handlingarna i ärendet och därvid anfört, bland annat, följande.

Lägenheten Västermarken, som icke funnes i kronans jordebok

antecknad, syntes utgöra en del av en fordom invid Eskilstuna stad

belägen kronoutmark. Av denna utmark eller allmänning hade under

tidernas lopp delar tillagts angränsande kronohemman; eu del hade av

enskilde uppodlats, därå lagfart erhållits, medan den återstående delen

av utmarken, den nuvarande Västerm arken, hade kommit att åt kronan

odisponerad bibehållas. Att Västermarken aldrig blivit kronan frånhänd

utan förblivit i dess ägo, torde med all tydlighet framgå av den av

förste lantmätaren förebragta utredningen. Och kronan hade vidare vid

de tvister, som förevarit rörande Västermarken, alltid med framgång

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.

hävdat sin äganderätt därtill. Samtliga parter och domstolar syntes

även städse hava utgått från att kronans äganderätt till Västermarken

varit att anse såsom ostridig. Av ålder torde däremot en viss nyttjanderätt

hava åvilat Västermarken. Denna nyttjanderätt omtalades i handlingarna

första gången i den av Kungl. Magt den 20 oktober 1756

fastställda förening mellan Eskilstuna stad och brukspatronerna Rothoff.

I föreningen sades, beträffande Västermarken, att den hädanefter som

hittills komme att nyttjas samfällt av parterna. Avgörande för frågan

om innehållet av nyttjanderätten sludle då vara, huru Västermarken vid

tiden för denna förening av parterna nyttjades. Några upplysningar

därutinnan kunde dock icke hämtas av föreliggande utredning. Däremot

omtalades vid upprepade tillfällen efter 1756 års förening denna nyttjanderätt

såsom en betesrätt. Stadsfullmäktige ansåge Eskilstuna stad numera

vara ensam innehavare av denna nyttjanderätt. Någon tvekan

torde dock råda, huruvida icke även Fors prästboställe hade del i densamma.

Vid lantmäteriförrättningar å Västermarken åren 1757, 1811

och 1850 samt i Kungl. Maj:ts dom den 17 april 1855 och ett av

Kungl. Maj:ts befallningshavande den 15 maj 1850 meddelat förordnande

angåves nämligen betesrätten till Västermarken även tillkomma nämnda

boställe. Att Fors prästboställe i 1756 års förening icke omnämndes,

torde icke hava någon betydelse i berörda hänseende, då ju denna förening

avsåge att reglera rättsförhållandena allenast mellan Eskilstuna

stad och brukspatronerna Rothoff. Av ifrågavarande område vore 4

hektar 15 ar 2 kvadratmeter av staden utarrenderade till enskilda, varjämte

staden tagit mark i anspråk för uppförande av vattenledningstorn

samt för stadens renhållningsverk erforderliga byggnader. Återstående

delen av Västermarken vore odisponerad. Av handlingarna inhämtades

slutligen, att de å Västermarken rådande ägande- och nyttjanderättsförhållanden

syntes för Eskilstuna stad och enskilda medföra högst

väsentliga olägenheter. Genom Västermarkens intagande i stadsplanen

skulle nämligen hinder i vissa fall möta för bebyggande av staden eller

enskilda tillhöriga, å Västermarken liggande tomter. På grund av vad

sålunda anförts och då genom Västermarkens upplåtande till staden ovan

anmärkta hinder skulle undanröjas samt Västermarkens bibehållande

för kronan icke syntes vara erforderligt, tillstyrkte Kungl. Maj:ts befallningshavande

bifall till ifrågavarande ansökning så till vida, att

Eskilstuna stad berättigades att mot lösen, som borde bestämmas i den

ordning gällande expropriationslag föreskreve, med äganderätt förvärva

lägenheten Västermarken, sådan den å 1890 års av förste lantmätareu

Lodén upprättade karta funnes till läge och gränser utmärkt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lantmäteri
styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.

Kammarkollegium, som genom nådig remiss den 3 augusti 1912

fått sig anbefallt att avgiva utlåtande i ärendet, har efter inhämtande

av yttranden av kammararkivet och lantmäteristvrelsen den 7 augusti

1913 avgivit dylikt utlåtande.

Lantmäteristvrelsen har i sitt berörda yttrande efter framläggande

av en omfattande utredning i ämnet jämte erinran därom, att genom nådigt

brev den 3 augusti 1909 förordnats, att Klosters och Fors socknar jämte

det å Västermarken anlagda Ny fors municipalsamhälle skulle med 1907 års

ingång i kommunalt, administrativt och judiciellt hänseende förenas med

Eskilstuna stad, vidare anfört följande. Av nämnda utredning torde få

anses ådagalagt, att Västermarken ursprungligen utgjort utmark till de /

gamla från Eskilstuna kloster till kronan indragna ocli under åren 1906

—1608 till Eskilstuna stad upplåtna hemmanet Fårkätte jämte torpen

Nibble och Blaxtorp ävensom möjligen till Fors gamla prästbord, samt

att äganderätten till Västermarken tillkommit Eskilstuna stad huvudsakligen

genom nyssnämnda upplåtelse, men i fråga om prästbordets

andel i marken, därest till densamma hört sådan andel, genom 1958

och 1959 års upplåtelser av staten för anläggning av Karl Gustavs stad.

Att ursprungliga upplåtelsen under något av åren 1606—1608 av Fårkätte,

Nibble och Blaxtorp med till dem lydande utmark eller Västermarken

under århundraden ej varit fullt känd, kunde hava berott på

att någon urkund angående denna upplåtelse ej anträffats och säker

uppgift om densamma sålunda svårligen kunnat erhållas annat än ur

anteckningar i de gamla jordeböckerna från förra delen av 1600-talet.

Genom 1658 och 1659 års nådiga brev hade Fors gamla prästbord

avträtt sin eventuellt förut ägda andel i Västermarken till Eskilstuna

gamla stad tillika med alla sina förut innehavda ägor, med undantag

endast av 4 tunnland åker vid ån omkring nuvarande länslasarettets

område. Det faktum, att prästbordet sedermera det oaktat fått behålla

vissa av sina gamla åkrar med mera väster om kyrkan dels inom och

dels utom den 1658 fastställda stadsplanen för Karl Gustavs stad, torde,

vare sig detta skett på grund av någon överenskommelse mellan vederbörande

eller till följd av vägran från prästbordets innehavare att

avträda jorden eller av annan anledning, i och för sig icke medföra

äganderätt till detta område för prästbordet, såvitt icke någon handlinginnebärande

sådan rätt skulle kunna uppvisas. Möjligt vore dock, att

prästbordet kunde göra anspråk på ifrågavarande mark på grund av

urminnes hävd. Sådant anspråk torde dock näppeligen kunna godkännas

åtminstone beträffande den del av samma mark, som otvetvdbart folie

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.

inom 1658 års fastställda stadsplan, enär Kungl. Maj:t uttryckligen

förklarat, att denna mark skulle av prästbordet avträdas till den nya

stadens bildande. Att under tidernas lopp en mängd intagor gjorts å

Västermarken och innehavarna av de till arealen betydligaste av dem

till och med kunnat förskaffa sig äganderätt därtill mot stadens bestridande,

hade säkerligen berott huvudsakligen på ovan antydda omständighet,

att tillgång till handlingar rörande 1606—1608 års upplåtelser

till staden saknats, så att man vid avgörandet av uppkomna tvister

om äganderätten till Västermarken i allmänhet ej gått längre tillbaka

än till de, i jämförelse med de nyssnämnda, mindre upplåtelser av jord

till staden, som skedde under åren 1658 och 1659 av konung Karl X

Gustav. Men även hade åtkomsten av äganderätt till intagor inom

Västermarken från början varit en följd av oriktiga uppgifter. Såsom

ovan visats förekommo nämligen i början av 1600-talet eller vid den

tid, Fårkätte, Nibble och Blaxtorp med den till dem hörande utmarken

Västermarken först upplätos till Eskilstuna gamla stad, icke några intagor

å Västermarken. 1646 års karta över Eskilstuna stads dåvarande inägor

väster om ån jämförd med jordeböckerna utvisade, att torpet Grindstugan,

som först upptogs i 1648 års jordebok, då nyligen upptagits på stadens

ägor, det vill säga på oodlad mark och utmark (— Västermarken) till

Fårkätte, Nibble och Blaxtorp; och av jordeböcker och kartor framginge,

att Spik- och Smedstorpet börjat upptagas under 1620-talet samt Kvarngärdsstugan

under 1630-talet. De nu nämnda betydande intagorna å

Västermarken nämligen Smeds- och Atorp, Kvarngärd sstugan och Grindstugan

eller Knoptorpet upptogos från början i jordeböckerna under

kronotitel och detta uppenbarligen beroende på oriktiga uppgifter om

deras läge, vilket ej kontrollerades på stället av lantmätare vid deras

upptagande i jordeböckerna, såsom vid skattläggning av hemman. Enligt

anteckningar i jordeböckerna ansåges nämligen alla dessa tre lägenheter

vara belägna inom kronohemman, dem de ej tillhört och inom vilkas

områden de ej kunde vara belägna. Sålunda innehölle äldre jordeböcker,

att Spiksmeds-, Smeds- eller Åtorpet, legat på Hovs, Kvarngärdsstugan

på Källby och Grindstugan på Gredby kronohemmans ägor. Då dessa

lägenheter å tider, som nyss angivits, upptagits inom staden tillhöriga

Västermarken, vilken med bestämda rågångar varit från nämnda kronohemman

skild, vore berörda uppgifter om deras belägenhet på dessa

hemmans ägor uppenbarligen oriktiga och till följd därav även lägenheternas

upptagande i jordeböckerna med krononatur. Västermarken

hade säkerligen från 1527, då klostret och dess hemman indrogos till

kronan, och under nära 100 års tid till upplåtelsen av Fårkätte, Nibble

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.

och Blaxtorp 1606—1609 med rätta ansetts såsom krono-, men sedan

dessa hemman och tory) helt överlåtits till staden och till följd därav

avförts ur jordeböekerna, vore den till dem lydande marken, varuti

Västermarken även inginge, ej längre att anse såsom krono. Emellertid

skatteförsåldes Grindstugan redan 1666 och hade huvudsakligen nästan

allt sedan dess brukats och innehafts av borgare i Eskilstuna, och

Åtorpet skatteförsåldes 1731 samt hade sedan likasom Kvarngärd sstugan

med flera lägenheter ingått i hemmanet Fors vid dess skattläggning.

Men den omständigheten att Atorpet, Kvarngärdsstugan och Grindstugan

sålunda i jordeböekerna från början oriktigt upptagits såsom krono hade

väsentligen bidragit till, att Västermarken åtminstone under vissa tider

ansetts såsom kronan tillhörig och endast med viss nyttjanderätt upplåten

till Eskilstuna stad. De till arealen ansenliga intagorna Kojt- eller

Eransosvreten, Erik Ols Enkas vret samt Smeds- och Sågarvretarna vore

väl ej i jordeböekerna särskilt upptagna, men sammanfattades 1812 med

de nyssnämnda Åtorpet och Kvarngärdsstugan och skattlades till ett

enda hemman, som föreslogs till 1/l mantal under namnet Fors. Att

detta hemman, som endast vore sammansatt av intagor på stadens

Väster mark, av vilka de till arealen väsentligaste skett ej långt före

skattläggningen, blev skattlagt och särskilt att skattläggningen fastställdes,

berodde säkerligen väsentligt på att av de lägenheter, av vilka

hemmanet Fors bildades, de två, vilka förut varit i jordeböekerna upptagna,

stått under krono titel. Att detta varit oriktigt, undersöktes ej

då. Denna skattläggnings tillkomst och fastställelse inverkade emellertid

därtill, att staden åtminstone å vissa tider och av vissa personer ansågs äga

endast nyttjanderätt å Västermarken. Denna uppfattning hade medfört,

att även andra ägare av större och något äldre intagor inom Västermarken,

såsom av lägenheten Vakten, Eriksdahl, Björktorp eller Forsbomska

vreten, Grindstugan med flera, torde hava erhållit äganderätt med

lagfart å sina innehavda lägenheter. Men nu påvisade omständigheter

rörande de under nära tre århundraden inom Västermarken gjorda intagor

syntes ej böra bortskymma det rätta förhållandet, att Eskilstuna stad dock

under sagda tid haft och ännu hade äganderätten till Västermarkens

område, såvitt ej andra personer under tidernas lopp förvärvat sådan

rätt till viss del därav. Men även nyttjanderätten till Västermarken

syntes numera åtminstone till huvudsakligaste del tillhöra staden. Tunafors

bruks ägare torde väl ej haft någon särskild sådan rätt, men hade

likväl såsom nämnts formligen avsagt sig anspråk därpå. Karl Gustavs

stads manufakturverks nyttjanderätt inom Västermarken enligt 1756 års

förening kunde möjligen ock på sätt ovan antytts eller eljest hava över
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.

gått på Eskilstuna stad; om så icke skett, syntes samma rätt likväl icke

hava tillkommit Kungl. Maj:t och kronan. Ej heller Tima kyrkoherdeboställe

eller Fors prästbord torde äga nyttjanderätt inom Västermarken

utom där innehavda lägenheter. Fors prästbord bestode av följande

fastigheter: Tima kyrkoherdeboställe, Va mantal krono, hemmanet Stenby,

1 mantal krono, torpet Vakten, intaget av Västermarken, torp från Fors

hemman, av dess intagor å Västermarken (nordligaste delen av Erik

Ols änkas vret). Men därjämte hade till prästbordet länge hävdats vissa

åkrar väster om kyrkan inom och utom den för Karl Gustavs stad år

1658 bestämda stadsplanen. Vid avslutandet av 1756 års förening hade

Fors prästbord icke därför ut ansetts äga nyttjanderätt inom Västermarken,

♦ill vilken Fors prästbord måste hava avstått all sin rätt med mera mot

vederlag av Stenby hemman. Den omständigheten, att prästbordet eller

bostället vid upprättandet av 1757 års karta över Västermarken likasom

vid ett eller annat tillfälle senare uti protokoll eller beskrivning över

lantmäteriförrättningar till följd av uppgift eller påstående därom av

prästbordets innehavare antecknats såsom innehavande dylik rätt inom

Västermarken, kunde givetvis icke i och för sig grundlägga sådan rätt.

På grund av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört syntes ej mer

än rätt och billigt, att den underdåniga ansökningen bifölles på så sätt,

att Eskilstuna stad utan lösen erhölle tydlig och full äganderätt till

V ästermarken, helst staden egentligen redan förut torde äga sådan rätt,

och ett sådant beslut skulle lända såväl det allmänna som enskilda till

gagn samt i övrigt bidraga till slutligt ernående av det mål, statsmakterna,

på sätt förestående utredning visade, under århundraden avsett och

eftersträvat, nämligen Eskilstuna stads utveckling, särskilt väster om ån.

För egen del har kammarkollegium anfört följande.

Av handlingarna i ärendet framginge, att olika meningar gjort sig

gällande angående naturen av den så kallade Västermarken, i det att

förste lantmätaren och Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett kronan

innehava äganderätt till densamma, medan däremot lantmäteristyrelsen

uttalat den åsikt, att Västermarken av Eskilstuna stad innehades med

äganderätt och följaktligen ej längre vore att anse såsom krono.

I ärendet torde enligt kollegii mening icke föreligga fullständig

utredning i berörda hänseende; och torde för övrigt frågan angående

äganderätten till Västermarken icke tillkomma administrativ myndighets

prövning och avgörande.

Emellertid syntes sannolika skäl tala för riktigheten av lantmäteristyrelsens

antagande, att i förutvarande Fors socken belägna hemmanet

Kammar
koUegii
utlåtande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departements
ehefen.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.

Fårkätte samt torpen Nibble och Blaxtorp upplåtits till Eskilstuna genom

Konung Karl IX:s donation, och att Västermarken ursprungligen utgjort

utmark till dessa, Eskilstuna kloster ursprungligen tillhörande men år

1527 till kronan indragna egendomar och jämväl möjligen till Fors

gamla prästbord.

Då det enligt vad handlingarna gåve vid handen vore av synnerligen

stor betydelse för Eskilstuna att kunna disponera över nu ifrågavarande

område av Västermarken på sådant sätt, som i ansökningen

närmare angåves, och härför erfordrades, att kronan till; staden avstode

den rätt, kronan möjligen kunde innehava till samma område, finge

kollegium, under framhållande att Fors nuvarande kyrkoherdeboställe

icke syntes hava någon rätt till detta område, i underdånighet hemställa,

det täcktes Kungl. Maj:t med anledning av föreliggande ansökning till

Eskilstuna stad avstå den rätt, kronan eventuellt kunde innehava till ifrågavarande

område av Västermarken om 32 hektar 40 ar 60 kvadratmeter,

sådant detta område blivit å den i ärendet åberopade, av förste lantmätaren

Loden år 1890 upprättade karta avfattat.

Härjämte och då med hänsyn till den rätt, varmed staden för närvarande

ostridigt innehade sagda område, kronans eventuella rätt till

området måste anses vara av ringa värde för kronan, tilläte kollegium sig

tillika i underdånighet hemställa, att det ifrågasatta avståendet av kronans

berörda rätt till Västermarken måtte medgivas utan särskild ersättning

till kronan.

Såsom kammarkollegium i sitt utlåtande framhållit, torde någon

fullständig utredning ej föreligga i fråga om äganderätten till Västermarken.

Kronans eventuella rätt till det område av Västermarken, som

stadsfullmäktige i Eskilstuna önska få med äganderätt upplåtet till

Eskilstuna stad, kan emellertid ej, med hänsyn till den rätt staden för

närvarande innehar till området i fråga, anses vara av något större

värde för kronan. Däremot är det av största betydelse för Eskilstuna

stad, att detta område, som ju numera i såväl kommunalt som administrativt

och judiciellt hänseende är förenat med Eskilstuna, tillfälle!''

staden med full äganderätt, så att de olägenheter, som på grund av

ifrågavarande tvistiga äganderättsförhållanden uppstått för staden och

enskilda må bliva undanröjda. Med hänsyn härtill synes mig, att kronan

bör till Eskilstuna stad avstå den rätt, kronan eventuellt kan hava till

förevarande område av Västermarken, ävensom att för överlåtelsen ej

bör krävas något vederlag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Magt måtte föreslå riksdagen

medgiva,

att kronan må till Eskilstuna stad utan vederlag avstå den rätt,

kronan kan äga till det område om 32 hektar 40 ar 60 kvadratmeter av

den på västra sidan om Eskilstunaån belägna så kallade Västermarken,

som avfattats å meranämnda, av förste lantmätaren Axel W. Lodén år

1890 upprättade karta.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri

statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hane

Magt Konungen bifalla; och skulle proposition till

riksdagen avlåtas av den lydelse, bilagan litt. .. . vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Schumacher.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 45 höft. (Nr 53.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1915:164 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående till Eskilstuna stad av kronan eventuellt tillkommande rätt till visst områ a1 i texten
  2. JoU 1915:36 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående till Eskilstuna stad av kronan eventuellt tillkommande rätt till visst område av den så k a1 i texten