Angående upplåtande av odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan odling sgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
1915-04-06 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1915:96, Angående upplåtande av odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan odling sgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.
1
Nr 96.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående upplåtande
av odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan
odling sgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker;
given Stockholms slott den 6 april 1915.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att förklara.
att vad riksdagen år 1909 beslutat i fråga om grunderna för
upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i
de sex nordligaste länen icke skall äga tillämpning i avseende å områdena
ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
samt att nyttjanderättsupplåtelse av mark å dessa trakter i
allmänhet icke heller eljest må vidtagas i annan ordning än som stadgas
i lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, den 1 juli
1898, dock att på Kungl. Maj:t skall ankomma att, där i något fall
synnerliga skäl föreligga, vidtaga upplåtelse av odlingslägenhet eller
eljest med nyttjanderätt upplåta mark inom samma trakter.
De till ärendet hörande handlingarna skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Johan Beck-Friis.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 85 käft. (Nr 96.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.
Landshövdingen
von
Sydows framställning.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
april 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WALLENBERG,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet
anförde departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis:
Landshövdingen i Norrbottens län, nuvarande statsrådet Oscar von
Sydow har den 9 februari 1914 till Kungl. Maj:t ingivit en så lydande
skrivelse:
»Under åberopande av det mig i nåder meddelade uppdrag att verkställa utredning
av lapparnas förhållanden och renskötseln i Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län tillåter jag mig att härmed i underdånighet fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
å vissa förhållanden, som synas ägnade att lända renskötseln till avbräck
och i vilka efter min mening Kungl. Maj:ts omedelbara ingripande skulle
vara lapparna till stort gagn.
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06.
I flera av de författningar, vilka haft till ändamål att ordna nybyggesväsendet
i lappmarkerna, har såsom ett viktigt led framträtt önskemålet att i möjligaste man
skydda lappbefolkningens näring, renskötseln, så att denna ej genom den framträngande
odlingen skulle duka under. Tydligen har man härvid ej utgått tran
allenast humanitära synpunkter utan också haft för ögonen, hurusom renskötseln
är den enda näring, som kan leda till ekonomiskt utnyttjande av de vidsträckta
fjällområdena. Redan nådiga stadgan för avvittring och skattläggning i Lulea lappmark
den 13 december 1850 avsåg icke blott att bestämma och utbryta de i lappmarken
varande byars, hemmans och kronotorps områden utan även att urskilja
och bestämma de delar av lappmarken, där tillsvidare och intill dess Kungl. Maj .t
annorlunda förordnade anläggningar av nybyggen icke finge äga rum utan lappallmogen
skulle äga oinskränkt rätt till bete för sina renar. Visserligen blev
aldrig någon avvittring avslutad enligt denna stadga, enär densamma av skal,
som icke hade något sammanhang med lappfrågan, redan 1861 trädde ur tillämpning.
De däri angivna synpunkter rörande lapparnas ställning och särskilt avskiljande
av vissa områden till deras disposition upptogos och framhöllos emellertid
vidare i förarbetena till den stadga om avvittring i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker, som den 30 maj 1873 avlöste 1850 års stadga och till sina
huvudsakliga grunder fortfarande är gällande.
Under dessa arbeten framkom tanken på uppdragande av en s. k. odlingsgräns
i lappmarkerna. Med upptagande av ett förslag, som uppgjorts av en utav
Västerbottens läns landsting tillsatt kommitté, framhöll Kungl. Maj:ts befallnmgshavande
i nämnda län (landshövding E. N. Almquist) uti ett i ärendet avgivet
yttrande vikten av att en gräns bestämdes, ovanför vilken all mark, med undantag
allenast av vad som kunde finnas behövligt till områden åt redan beviljade och
anlagda nybyggen, finge för kronans räkning avrösas och uteslutande begagnas till
renbetesland. Såsom skäl härför åberopades, hurusom erfarenheten visat, att störa
olägenheter vållades genom alltför högt mot fjällen utsträckta nybyggesanläggningai
och odlingsförsök. Nybyggarna hade sålunda ofta, i stället för att vinna bärgning,
råkat i yttersta nöd och betryck. Vidare inverkade inkräktning på de egentliga
renbeteslanden menligt på möjligheten för lappbefolkningen att genom sin renavel
förvärva utkomst, ty, inskränkta till de kala fjällen, erhöllo de varken tillräcklig
föda åt sina renhjordar eller oundgängligt skydd av skog under renkalvmngstiden,
varav renaveln på betänkligt sätt lede.
Utan att avvakta den tillämnade avvittringsstadgans utfärdande väckte Almquist
i egenskap av ledamot i riksdagens första kammare vid 1867 ais riksdag
motion om fastställandet av en gräns mellanton del av Västerbottens läns lappmarker,
där odling ansågs kunna med framgång bedrivas, och den egentliga fjällbygden,
vilken med därinom befintliga dalsträckningar finge till lappar eller andra
renägare såsom renbetesland ujiplåtas. Riksdagen fann för sin del frågan särdeles
behjärtansvärd, enär en gräns sådan som den föreslagna vore av stor vikt och betydelse
ej blott för skyddandet av lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter
och förebyggandet av tvister dem emellan utan även till förekommande av nybyggens
anläggande i trakter helt och hållet otjänliga för kultur. Riksdagen hemställde
därför, att Kungl. Maj:t ville låta tillse, om ocli på vad sätt en gräns emellan den
egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker kunde provisionelit bestämmas, intill dess genom avvittringen
4 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 96.
dessa förhållanden blivit slutligen ordnade. Med föranledande härav utfärdades det
bekanta nådiga brevet den 13 december 1867 angående bestämmande av en provisionel!
gräns mellan lappmarkernas kulturland och fjällbygd. I detta brev förordnades,
att en gränslinje emellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga
delen av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker skulle i det av riksdagen
antydda ändamål provisionel^ bestämmas; att anläggning av nybyggen ovanför denna
gränslinje tills vidare och intill dess allmän avvittring skett i de socknar, genom
vilka gränslinjen komme att sträcka sig, icke finge av Kungl. Maj:ts befallningshavande
beviljas; att, då nybyggen, som redan funnes anlagda ovanför den blivande
fjällgränsen, bleve på grund av åsidosatt byggnads- och odlingsskyldighet åbolediga,
desamma borde återläggas till allmänna kronomärke^ samt att det ovanför fjällgränsen
belägna område, för så vitt det icke redan med behörigt tillstånd innehades
av enskilda, finge upplåtas till renbetesland åt lappar och andra renägare.
Sedan ! 1873 års avvittringsstadga till komplettering av denna bestämmelse
om en provisionel! odlingsgräns föreskrivits, att vid avvittringen skulle definitivt
bestämmas en gräns mellan de delar av lappmarken, som vore tjänliga för odling,
och den mark, där nybyggesanläggningar icke vidare finge tillåtas, bar genom
särskilda nådiga brev den 18 april 1884, den 23 september 1886 och den 20 juni
1890 sockenvis fastställts en definitiv odlingsgräns inom lappmarken i dess helhet,
därvid hänsyn tagits till angelägenheten av att lapparnas höst- och vårbetesland
komme ovan denna gräns, sa att lapparna utan intrång av de bofasta framgent
kunde få intaga dessa sina gamla renbetestrakter.
Vad som åsyftades med stadgandena om denna odlingsgräns var tvivelsutan,
att hela det område, som i 1867 års nådiga brev betecknades såsom den egentliga
fjällbygden - däri inbegripna icke allenast fjäll och fjällsidor utan ock det mellan
fjällen liggande landet — skulle, med undantag allenast för ägorna till redan befintliga
nybyggen, vara sa till vida förbehållet lapparna, att någon markupplåtelse
från det allmännas sida icke skulle kunna ifrågakomma annorledes än genom Kungl.
Maj:ts i dispensväg givna särskilda beslut. Under en längre följd av år synas föreskrifterna
jämväl hava blivit sålunda uppfattade. De båda civillagar, som sedermera
utfärdats rörande de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige — lagen av
den 4 juni 1886 och den i dess ställe utfärdade, ännu gällande lagen den 1 juli
1898 — äro byggda på en liknande uppfattning. Enligt bestämmelser i dessa lagar
(22 § i lagen av 1886 och 31 § i 1898 års lag) må visserligen upplåtelse av bete,
slåtter, jakt eller fiske å de för lapparna avsatta land eller, såsom det heter i 1898
års lag, å de områden, som anvisats till lapparnas uteslutande begagnande, vidtagas
av Kungl. Maj:ts befallningshavande, så framt upplåtelsen prövas kunna ske utan
intrång eller skada för lapparna. Men dylik upplåtelse äger i själva verket rum
för lapparnas egen räkning, i det legan skall användas till deras förmån; och för
övrigt något som här är av särskild vikt — får enligt 1898 års lag upplåtelse
överhuvudtaget. av bete, slåtter eller inägor ej ske utan att de lappar, som äga rätt
att uppehålla sig å området, lämnat sitt samtycke till upplåtelsen.
Omförmälda stadganden — vilka, enligt vad i förarbetena till den senare
lagen, uttryckligen framhålles, avse hela det område, som ligger ovan odlingsgräns en
och e) är under enskild disposition — synas tydligt giva vid handen, att någon mera
omfattande, på allmänna föreskrifter grundad upplåtelse av mark ovan odlingsgränsen
icke ansetts kunna ifrågakomma. Ännu så sent som 1909 bär för övrigt
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.
genom de efter riksdagens hörande utfärdade ytterligare föreskrifter angående avvittringen
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker fastslagits den grundsatsen,
att vid utskiftningen av landet ovan odlingsgränsen nomadlapparnas behov
av mark skall i främsta rummet tillgodoses. .
Den ståndpunkt statsmakterna sålunda intagit synes emellertid stundom hava
blivit i viss mån bortskymd.
Genom nådigt brev den 29 maj 1891 hade Kungl. Maj:t efter riksdagens
hörande förordnat, att å kronoparker i Norrbottens län tjänliga lägenheter finge av
domänstyrelsen på viss tid upplåtas till skogstorp, där det för kronoparkens vård
och bevakning funnes vara gagneligt.
Huruvida detta brev var avsett att tillämpas jämväl å de ovan odlingsgränsen
belägna kronoparkerna i Norrbottens läns lappmark torde i belysning av vad nyss
anförts kunna starkt ifrågasättas. Frånvaron av ett uttryckligt förbehåll i nämnda
hänseende föranledde emellertid domänstyrelsen att även å dessa trakter upplåta
skogstorp, utan att därvid någon hänsyn synes hava tagits till det förfång, som töi
lapparna kunde uppstå i följd av upplåtelse.
Genom en senare författning, nådiga brevet den 27 maj 1904, utsträcktes
upplåtandet av skogstorp även till Västerbottens län.
I detta läns lappmark var visserligen i stort sett avvittnngen slutförd allenast
å områden nedom odlingsgränsen, varemot den tidigare påbörjade och för närvarande
ännu pågående avvittringen av trakterna ovan odlingsgränsen vid sistnämnda tid
vilade, i följd varav indelande av områden till kronoparker i allmänhet ej töiekommit
ovan odlingsgränsen. Men på grund av särskilda omständigheter hade avvittringen
av de nedre delarna av Dorotea och Vilhelmina socknar kommit att omfatta
även vissa ovan odlingsgränsen belägna områden, och å dessa hade åtskilliga
kronoparker blivit avsatta. Då icke heller i 1904 års brev uttryckligt förbehåll
gjordes för trakterna ovan odlingsgränsen, blev härav en följd, att å sistnämnda
kronoparker, vilka av ålder utgjort betes- och kalvningsplatser för renarna, ett
stort antal skogstorp uppläts.
Omförmälda båda författningar äro numera ersatta genom nadiga kungörelsen
den 18 juni 1909 angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker och
överloppsmarker i de sex nordligaste länen. Enligt denna författning tillkommer
det domänstyrelsen att å såväl kronoparker som överloppsmarker i nyssnämnda län
upplåta sådana till bebyggande tjänliga lägenheter, som kunna vara att tillgå, under
förutsättning antingen att sådant för skogens vård och bevakning finnes vara gagneligt
eller att den jord, vars upplåtande begäres, är belägen i närheten av odlad bygd
eller kommunikationsled och hinder från skogsvårdens synpunkt ej möter.
Till belysning av sistnämnda författnings innebörd i det hänseende, varom
här är fråga, må erinras om vissa punkter i förarbetena till författningen.
Den s. k. norrlandskommittén hade i sitt den 27 oktober 1904 avgivna
betänkande föreslagit, bland andra åtgärder till jordbrukets utvecklande i Norrland,
jämväl upplåtande av odlingslägenheter å kronomark. Kommittén hade kommit till
den uppfattningen, att det vore två slag av sådan mark, å vilka man skulle kunna
ifrågasätta upplåtelser, nämligen kronoparker och oavvittrad mark. Enligt kommittén
borde emellertid upplåtelser endast medgivas ä kronoparkerna. Emot upplåtelser ä
oavvittrad mark, som funnes endast ovan odlingsgränsen, ansåg kommittén tala,
bland annat, att denna mark syntes vara erforderlig till utrymme åt lapparna,
6
Kungl. Maj:ts Aåd. Proposition Nr .96''.
därest inan överhuvud ville att denna befolkning skulle fortfara att i nomadlivet
finna sin existens. Emellertid kunde det enligt kommitténs mening sägas, att frågan
var odlmgsgransen borde gå kommit i ett något förändrat läge, där t. ex. iämvägskommumkation
uppstått eller mera betydande gruvsamhällen eller industriella anaggnmgar
kommit till stånd. Även syntes det vara ett visst behov för ortsbefolkningen,
att nybyggen komme till stånd längs vissa mindre trafikleder ovan
odlmgsgransen, där landets ödslighet nu försvårade, framkomsten. Kommittén
inskränkte sig emellertid till det uttalande, att det syntes böra tagas i övervägande,
om man icke borde i vissa fall tillåta och befrämja odlingslägenheters upptagande
aven ovanfor odlmgsgränsen. e
1 infordrat yttrande över kommitténs förslag uttalade Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Västerbottens län, att i avvaktan på lösning av frågan vad som borde
goras för tillgodoseende av lapparnas behov det icke vore rådligt att beträffande
den oavvittrade marken ovan odlmgsgränsen för närvarande räkna med de möiligheter,
som kunde förefinnas att där ordna nya odlingslägenheter.
... p, Eftfr ^ ,ett förslag till bestämmelser rörande upplåtelser av odlingslägenheter
därefter utarbetats, upptagande dylika upplåtelser endast å kronoparker. hemställde
domanstyreisen i utlåtande över förslaget, huruvida upplåtelser ej skulle kunna
ifrågakomma jamval a kronans överloppsmarker. Domänstyrelsen ansåg, att några
^n.de,r, ,rfor eJ motte, men att däremot beträffande kronans oavvittrade marker
förhållandena voro väsentligen olika, enär det kunde ifrågasättas, huruvida icke den
del av dessa, som icke genom fortsatt avvittring kunde komma att disponeras till
f dem förefintliga hemman, nybyggen och lägenheter, borde reserveras för upplåtelser
till lappmän, som önskade bliva bofasta. 11
... , .,Xid underdånig föredragning av det för riksdagen sedermera framlagda och
dai bifallna förslag, som ligger till grund för nådiga brevet den 18 juni 1909, förklarade
sig chefen för jordbruksdepartementet anse det vara lämpligt att öppna
möjlighet till upplåtande jämväl å överloppsmarkema av odlingslägenheter; och instämde
han såväl i detta hänseende som i övrigt uti vad domänstyrelsen yttrat
rörande den tilltänkta kolonisationens omfattning.
vud ''dd ärendets förberedande behandling förekommit synes framgå, att
man med frångående av norrlandskommitténs reserverade ståndpunkt, haft för
avsikt att under författningens tillämpningsområde inbegripa även de ovan odlingsgransen
belägna kronoparkerna likasom överloppsmarken icke blott nedan utan även
åtminstone i viss omfattning ovan sagda gräns. Det torde få antagas, att, så vitt
rorer trakterna ovan odlmgsgränsen, författningen äger tillämpning å de områden,
vuka vid avvittring undergått mätning och antingen indelats till kronoparker eller
eljest blivit åt kronan behållna. Däremot har författningen icke avseende å områden,
som äro föremål för den ännu pågående avvittringen och sålunda icke äro
avvittrade — d. v. s. i stort, sett trakterna ovan odlmgsgränsen i Västerbottens
fan samt Karesuando socken i Norrbottens län. Vid en granskning av domänstyrelsens
förut anförda uttalanden i frågan om upplåtelsernas omfattning, i vilka
uttalanden chefen för jordbruksdepartementet såsom nämnt instämt, lärer man vidare
kunna utgå därifrån, att författningen icke heller är avsedd att tillämpas å fjälltrakter
i Norrbottens län, som vid där försiggången avvittring lämnats ouppmätta.
.Dylika trakter oenämnas nämligen ofta nog — och till denna terminologi synes domänstyrelsen
hava anslutit sig — oavvittrade, ehuru de strängt taget äro hänförliga till
överloppsmarker.
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.
I överensstämmelse med det anförda torde 1909 års författning i det hela
hava blivit tillämpad. Odlingslägenheter ovan odlingsgränsen synas hava upplåtits
såväl å kronoparker som å överloppsmarker, vilka undergått mätning, men däremot
icke å de marker, som vid avvittring behållits åt kronan utan att mätas, och —
bortsett från en enda, antagligen av förbiseende tillkommen upplåtelse — icke heller
å mark inom område, där avvittring ej fullbordats.
Förutom de upplåtelser av skogstorp och odlingslägenheter, som i det föregående
omnämnts, hava under senare tid från skogsstatens sida förekommit jämväl
ett annat slags upplåtelser av mark ovan odlingsgränsen, nämligen utarrendering av
slåtterlägenheter. Dessa upplåtelser hava efter förslag av jägmästare vidtagits av
domänstyrelsen eller, där upplåtelsen varit av mera tillfällig art, av jägmästare och
överjägmästare.
Ett stöd för dylika upplåtelser lärer man ansett sig äga i den bestämmelse
63 § i förordningen om hushållningen med de allmänna skogarna i riket innehåller
om ''utarrendering av mulbete och grässlätter å kronoparker, kronoöverloppsmarker
samt andra av skogsstaten förvaltade skogar. Av vad i det föregående blivit anfört
rörande 31 § i renbeteslagen av 1898 (22 § i 1886 års lag), vilken lag är av
civillags natur, torde emellertid framgå, att omförmälda i administrativ väg tillkomna
bestämmelse icke kan hava avseende å områden ovan odlingsgränsen, och
att upplåtelser av nyssberörda art — om ock med hänsyn till samma bestämmelses
generella avfattning lätt förklarliga -—- icke kunna anses stå i överensstämmelse
med gällande lag, som förutsätter helt andra former för upplåtelse och stadgar, att
densamma skall ske till förmån för lapparna.
För envar, som söker något djupare intränga i lappfrågan, måste det ställa
sig uppenbart att, därest markupplåtelser i fjälltrakterna få fortgå i samma omfattning
som på senare tiden, sådant kan medföra allvarliga olägenheter för lapparna
och deras renskötsel.
Uppdragande av en odlingsgräns i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
måste betraktas såsom en synnerligen välbetänkt åtgärd. Huru angeläget
det än må anses, att de norrländska ödebygderna bliva föremål för odling samt
ökad utsikt till bärgning och trevnad i landet därigenom beredes en idog men fattig
befolkning, är det "ej mindre viktigt, att odlingen så vitt möjligt avhålles från
trakter, där utsikterna till framgång i stort sett måste ställa sig synnerligen tvivelaktiga,
men dess fortskridande däremot sätter i fara intressen, som ur såväl humanitär
som nationalekonomisk synpunkt måste anses berättigade. Har man väl bragts
till insikt därom, att inom stora vidder av vårt land den näring, som drives av
lapparna, är den enda, som kan löna sig och trivas, lärer det ej kunna anses innebära
något oberättigat, om staten avhåller sig från att upplåta odlingsmark i just
dessa trakter och hänvisar de odlingshågade till de områden, som stå till buds i
längre ned belägna delar av lappmarken och i kustlandet, där betingelserna för
jordbruket äro gynnsammare och kollisioner med renskötseln jämförelsevis obetydliga.
De utrymmen, som där stå till förfogande för ^kolonisationen, äro helt visst så betydande,
att något behov att söka sig till de liingre upp mot fjällen belägna trakterna
ingalunda föreligger; och det kan ej ligga i de odlingshågades verkliga in
-
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.
tresse, att staten åt dem upplåter mark inom trakter, där deras liv enligt sakens
natur måste ställa sig väsentligt hårdare och där för övrigt de till odling tjänliga
platserna i allmänhet redan äro upptagna. Det sätt, varpå odlingsgränsen dragits,
torde ock i stort sett få betecknas såsom lyckligt. Val kan, såsom norrlandskommittén
framhållit, frågan härom anses hava på vissa håll kommit i något förändrat
läge, särskilt genom uppkomsten av järnvägskommunikationer eller gruvsamhällen.
Men de förhållanden, som sålunda uppstått, torde, likasom andra särskilda omständigheter,
som här och var kunna göra bosättning ovan odlingsgränsen önskvärd,
kunna vinna behörigt beaktande utan rubbning av vare sig grundsatsen om en odlingsgräns
eller dess nuvarande sträckning. En undantagslös tillämpning av odlingsgränsens
princip torde aldrig hava varit åsyftad och lärer i betraktande av den
utveckling, som i senare tider ägt rum inom vissa trakter ovan gränsen, ej kunna
ifrågakomma. Men vad som måste fasthållas är, att vid undantags medgivande bör
iakttagas största möjliga varsamhet, och att undantagen böra grundas på noggrann
och allsidig prövning av de intressen — å ena sidan samfärdselns, industriens eller
skogsvårdens och å andra sidan renskötselns — som böra vägas mot varandra. Vad
särskilt beträffar statens intresse att erhålla största möjliga avkastning från sina
ovan odlingsgränsen belägna skogar må framhållas, att det så mycket mindre kan
anses förenligt med odlingsgränsens princip, att vid intressekonflikter av antydd art
tillerkänna detsamma någon dominerande betydelse, som dylika uppemot fjällen belägna
skogar äro i det hela ur ekonomisk synpunkt av jämförelsevis ringa värde.
Skulle beträffande trakterna ovan odlingsgränsen 1909 års författning erhålla den
tillämpning, som dess ordalag synas åsyfta, och således upplåtande av odlingslägenheter
kunna äga rum, så snart sådant finnes vara gagneligt för vård och bevakning
av kronans skogsmark, måste det befaras, att denna författning leder till ett utbredande
av odlingen, som ur såväl kolonisternas som lapparnas synpunkt måste
anses betänkligt. Vad beträffar lapparna torde det knappt vara av nöden att framhålla,
hurusom varje ny odlingslägenhet i trakter, där renarna skola uppehålla sig
vår eller sommartid, och framförallt ä trakt, där kalvning brukat äga rum, vållar
ett avsevärt intrång för lapparna, icke därigenom att betesmark undandrages dem
men genom den svårighet, som det möter att hålla renarna borta från utängar och
andra ägor, vartill komma de stora olägenheter och förluster, som uppstå därigenom
att de under kalvningstiden särskilt skygga och ömtåliga renkorna utsättas för
skrämsel från människors och hundars sida. Tillkomsten av en eller annan odiingslägenhet
i en skogstrakt lärer i själva verket esomoftast vara tillräcklig att göra
hela denna trakt oanvändbar för renskötseln.
Till belysning av de följder en bokstavlig tillämpning av författningarna om
skogstorp och odlingslägenheter kan medföra må påpekas, huru på de icke synnerligen
vidsträckta områden, som i Dorotea socken ovan odlingsgränsen blivit utlagda
till kronoparker, upplåtits 29 skogstorp eller odlingslägenheter, änskönt, efter vad
känt är, dessa trakter av ålder utgjort vårbetesland och kalvningsplatser för renar.
Dessa upplåtelser ställas i särskilt hjärt belysning av det förhållande, att riksdagen
år 1912 på Kungl. Maj:ts framställning beviljade ett förslagsanslag av över 50,000
kronor för förvärvande genom expropriation av åtskilliga i en annan närbelägen del
av samma socken befintliga områden, som tillhörde vissa före 1867 tillkomna nybyggen
eller hemman men nu ansågos behövliga för lapparna.
Vad senast blivit omförmält torde bättre än något annat utvisa angelägen
-
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition
Nr 96.
heten av att vid prövning av frågor om markupplåtelser ovan odlmgsgränsen lapparnas
intressen varda föremål för en allsidig och målmedveten uppmärksamhet.
Enligt gällande bestämmelser för avvittring i lappmarken (kungörelsen den 5 juni
1909 8 3) skall i samband med avvittring företagas en noggrann utredning i fråga
om nomadlapparnas behov av renbete, renskiljningsplatser och flyttningsvägar, och
vad för sådant ändamål är av nöden skall, i den mån det innehaves av enskilda,
förvärvas av staten för lapparnas räkning, om så erfordras genom expropriation
efter Kungl. Maj:ts förordnande. En given konsekvens av dylika stadganden synes
vara att den mark inom fjälltrakterna, som redan tillhör kronan, icke annat än
undantagsvis och sedan största möjliga säkerhet vunnits, att den är för lapparna
obehövlig, upplåtes från kronan.
De olägenheter, som följa av att låta 1909 ars föreskrifter om odlmgslagenheter
vinna generell tillämpning å trakterna ovan odlingsgränsen, hava i viss män
undanröjts genom en av domänstyrelsen någon tid efter författningens tillkomst
vidtagen åtgärd. I ett cirkulär av den 6 februari 1912 har styrelsen anbefallt
vederbörande jägmästare att i den mån så är möjligt söka själva utreda, huruvida tor
odlingslägenhet ifrågasatt område är så beläget, att det kan finnas vara oundgängligen
erforderligt för lapparnas behov av renbete, renskiljningsplatser och flyttningsvägar,
samt, där frågan synes tvistig, anhålla om vederbörande lappfogdes yttrande;
och har styrelsen därjämte i cirkuläret förklarat, att den vid ärendets provning
kommer att taga under övervägande i vad mån de omständigheter, som eventuellt
framhållits med hänsyn till nomadlapparnas intressen, kunna med iakttagande av
gällande bestämmelser vinna beaktande. , ™ u t n •
Detta cirkulär, som föranletts av särskilda av Kungl. Maj:ts befallningsliavande
i Västerbottens län gjorda väsentligen längre gående framställningar, mnebär
så till vida ett framsteg, som utsikt numera förefinnes att, innan upplåtelse
kommer till stånd, utlåtande från en i lappväsendet sakkunnig person föreligger.
Men den vidtagna anordningen torde ingalunda kunna anses innefatta någon ^tillfredsställande
garanti mot förhastade upplåtelser. Det kan ej antagas för visst att
lappfogdens yttrande, vars inhämtande beror av jägmästarens omdöme, kommer att
infordras i alla de fall, där lapparnas intressen äro i fara Erfarenheten bär i mer
än ett fall visat, att skogstjänstemän finnas, som sakna all insikt om|allskogarnas
betydelse för renskötseln, medan de däremot, naturligt nog, söka på basta satt tillvarataga
skogsvårdens intressen och bereda kronan högsta avkastning av de oftentjjo-a
skogarna. Det lärer också vara förklarligt, om domänstyrelsen med hänsyn
till de intressen, denna myndighet framför allt har att tillvarataga, vid provning
av hithörande frågor skall sätta det förstuga och statsfinansiella intresset i forsta
rummet och renskötselns i det andra, särskilt då den i
fattningen icke uttryckligen stadgar förpliktelse att taga
namnda^narmg^ som nägon gång på senaste tiden lär hava av doman
styrelsen
vidtagits i syfte att för lapparna minska olagenheterna av odhngslagenheters
upplåtande, består i att bland upplåtelsevillkoren upptaga förbehåll om skyldighet
för lägenhetsinnehavaren att utan ratt till skadeersättning tåla skador, so
renar kunna förorsaka å hans utängar. En dylik föreskrift, som för ovngt enlig
1893 års lapplag alltid förutsättes såsom villkor för utarrendering av slåtter ovan
odlingsgräns^, kan helt visst ofta vara ägnad att förebygga kollision mellan de
Bihang Ull riksdagens protokoll 1916. I sand. 9:, höft. (Nr 96.)
ämnet
gällande förnågon
hänsyn till
10
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96.
bofasta och nomaderna, men dess betydelse må likväl ej överskattas. Uppkommer
a en trakt ett större antal lagenheter, skola förvisso, trots förefintligheten av
namnda upplåtelsevillkor, slitningar ändock uppstå, därvid de bofasta såsom starkare
torde hava gott tillfälle att bereda lapparna svårigheter. Dessutom äro lägenhetsmnehavarnas
hundar vanligen till skada för lapparna, och särskilt under den för
renskotseln betydelsefulla kalvnmgstiden är denna skada ofta högst väsentlig.
v synnerlig vikt är, att en mera tillfredsställande ordning än den nuva
fönnmarkT^d
,tl,11 stäad’ ““f1 de Pågående avvittringarna i Västerbottens läns
lappmaik a\ slutats och upplåtelse av odlingslägenheter kan ifrågakomma å där
befintliga områden ovan odlmgsgränsen, som komma att bilda kronoparker eller
overloppsmarker. Med hänsyn till den starka utbredning, som på grund av äldre
nybyggesanlaggmngar odlingen erhållit inom större delen av detta avvittnW
område, samt renbetesfjällens gruppering i förhållande till de intagna ägorna
lapparna1 S°m Var,,e ny lägenket å dessa trakter anses leda till intrång för
Av vad nu anförts torde framgå angelägenheten av sådan ändring i kungörelsen
om odkngslägenheters upplåtande att dels däri bestämt uttalas, hurusom
upplåtelse av lagenhet ovan odlmgsgränsen bör ifrågakomma endast i sådana undanSrtV"
+S.ynn1erhga skal ;lartl]1 förefinnas och upplåtelsen prövas ej kunna lända
sk utes till Kuni?PPMma; ^ ^ Prövningen av fråga om "dylik upplåtelse hänskjutes
till Kungl. Maj.t, som bast lärer vara i stånd att efter alla vederbörande
Äir46111" “^ °°h --
het? Illes;gd;ier »s
gft, °m ■“** «»* renbeteslagen godkännes, vidare motive!
ing ej tarvas för en framställning om deras inställande för framtiden. Framhållas
må emellertid, att, såsom också lapparna själva vid sammanträden påpekat, även
dylika upplåtelser tydligen i manga fall kunna för dem medföra samma intrång
som upplåtelse av odlingslägenheter. Aven å de sistnämnda är det i allmänhet
mindre sjnivå magorna an de å skogsmarken belägna utängarna, som äro lapparna
till hinder Att aven i fråga om slåtterlägenheter fall kunna förekomma, exempelvis
omedelbar närhet av gruvsamhällen, där särskilda skäl tala för upplåtelse
c lapparnas intressen icke skulle därav lida, må ej bestridas.’ Men dylika fall
tZtrJ behova särskilt uppmärksammas av lagstiftningen, dådet även utan utryckligt
stadgande naturligen ankommer på statsmakterna att i särskilt fall be
ä+b-T
Up?ut,,k<i fed verkan att mark- som därav omfattas, ej vidare är
ätt hänföra till sadant i 31 § renbeteslagen avsett område, som är till lapparnas
uteslutande begagnande anvisat. l p ab
■ , [;nder åberopande av den föregående framställningen tillåter jag mig i underförstå
a?* ,att Kung1 Maj:t täcktes vidtaga åtgärder fö? genom
"™
, Ssådan and™g i gällande bestämmelser angående upplåtande av odlingslåtelse
van kl''?,noparker och overloppsmarker i de sex nordligaste länen, att upplåtelse
ovan odlmgsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker må
ifrågakomma allenast där Kungl. Maj:t i särskilt fall finner synnerlig?^därtill
föreligga och upplåtelsen av Kungl. Maj:t prövas icke kunna lända till förfång för
nomadlapparna, och dels att Kungl. Maj:t måtte i nåder förständiga domänstyrelsen
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.
och dess underlydande tjänstemän att för framtiden icke heller vidtaga upplåtelse
av andra lägenheter ovan sagda odlingsgräns. ...
Därjämte hemställer jag i underdånighet, huruvida Kungl. Maj:t icke skulle
finna skäligt förordna, att tills vidare, i avbidan å den slutliga prövningen av mm
ifrågavarande framställning, all upplåtelse av odlingslägenheter eller andra lägenheter
ovan odlingsgränsen skall inställas.»
Med föranledande av statsrådet von Sydows i sistnämnda hänseende
gjorda hemställan har Kungl. Maj:t den 20 mars 1914 efter domänstyrelsens
hörande förordnat, att upplåtelse av vare sig odlingslägenbet
eller slåtter eller annan lägenhet tills vidare och intill dess Kungl. Maj:t
annorlunda föreskreve icke finge äga rum å kronopark eller överloppsmark
ovan odlingsgränsen i Västerbottens och IN orrbottens läns lapptyi
fl,rker.
I ärendet har sedermera domänstyrelsen inkommit med infordrat
underdånigt utlåtande av den 11 december 1914, därvid tillika överlämnats
av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens och Norrbottens
län efter anmodan av styrelsen avgivna underdåniga yttranden.
Domänstyrelsen har för sin del anfört följande:
På grund av nådiga breven den 29 maj 1891 och den 27 maj 1904 samt
kungörelsen den 18 juni 1909 hade domänstyrelsen tid efter annan upplåtit en del
skogstorp och odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker ovan odlingsgränsen
inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Enligt vid utlåtandet
fogade, från vederbörande överjägmästare inhämtade utredningar fördelade sig
dessa upplåtelser på de respektive överjägmästardistrikten på följande sätt:
Odlings- Skogs- gummalägenneter
torp
inom Luleå
» Skellefteå
» Umeå
» Mellersta
distrikt, Norrbottens län, 20
» » » —
» Västerbottens » 3
Norrlands distrikt » _*_XL
Summa 40
8
13
24
12
57
28
13
27
29
97.
Domänstyrelsens
utlåtande.
Lägenheterna vore upplåtna å mark, som vid allmänna avvittrmgen avsatts
till kronopark, förutom åtta stycken, som upplåtits å kronoöverloppsmark i Gallivare
socken, samt en, Strömsnäs i Dorotea socken, vilken av förbiseende kommit
att upplåtas inom område, där avvittringen ännu ej fullbordats. Åtminstone sex
av de åtta lägenheter, som upplåtits å överloppsmark, vore belägna i omedelbar
närhet av järnvägen Gällivare—Kiruna eller Gällivare Porjus. , , .
I samband med upplåtande av skogstorp och odlingslägenheter både ock
utarrenderats vissa slåttermyra!'' och röjningsmarker till självväxande äng belägna
i de utstakade lägenheternas närhet. . , , , icm1 , .on.
< I kontrakten rörande upplåtande av skogstorp i enlighet med 1891 och 1904
års nådiga brev vore rätten till disposition av myr- och röjnmgsslåtter intagen i
12
Jvungl. Maj ds Nåd, Proposition Nr 96.
litenhetUVUdk°ntiakten °Ch ansåves däri slåtterlägenheterna till namn och be
»,
, \*d upplåtelser av odlingslägenheter jämlikt kungörelsen den 18 juni 1909
åter både, där vissa slattermyrar ansetts böra av lägenhetsinnehavaren få disponeras
vid sidan om huvudkontrakten upprättats särskilda kontrakt rörande disposition av
myrar+ °ch,,sla*te™arkJer- sådana sidokontrakt hade lägenhetsinne
navaie
famnats ratt att tillsvidare under honom beviljade frihetsår — eller de första
™Jen av upplåtelse^ - i den män och så länge de i respektive kontrakt
omnamnda odisponerade slattermyrar och röjmngsmarker icke för annat kronans
ändamål erfordrades avgiftsfritt nyttja och bruka dessa under vissa i kontrakten
närmare angivna villkor såsom bland andra, att slåtterlägenheterna med därå upptorna
lador hassjor och hagnader skulle efter frihetsårens utgång eller dessförinnan
nai domanstyrelsen sa pafordrade, återfalla till kronan utan att arrendatorn ägde
framställa anspråk på därå nedlagt arbete. °
Domänstyrelsen hade ock i vissa fall medgivit arrende å kronopark eller
overloppsmark ovan odhngsgränsen dels av slåttermyr, utan att sådan utarrendering
skett i samband ined upplåtande av skogstorp eller odlingslägenhet, dels ock av
mindre områden, i allmänhet odlingsbar myr, avsedda för odling och eventuellt bebyggande.
De förutnämnda hade i så fall upplåtits på kortare tid, i regeln ei
överskjutande o ar De senare hade däremot utarrenderats på i regeln 10, någon
gång -0 ar, och hade saclana upplåtelser ägt rum förnämligast "invid de stora
stationssamhällena vid Galhvare-Riksgränsbanan. Andamålet med desamma hade
i allmänhet vant att därigenom bereda möjlighet för industriarbetare, hantverkare
jy'' att eiiIia!la fodei;“• m- tl11 födande av en eller annan ko. Liknande arrendeia0enheter
både ock tillkommit av den orsak att nedsättningar ägt rum å såväl
oavvittrade marker som ock överloppsmarker långt innan avvittringen påbörjats
ellei avslutats, eller innan kronans overloppsmarker kommit under domänstyrelsens
förvaltning således före ar 1909. Där sådana, ej i författningsenlig ordning till
2rd6l^bebēh
odlade läS''enheter> ansetts icke kunna upplåtas såsom
odlingslägenheter jämlikt kungörelsen den 18 juni 1909. men ett omedelbart avhysande
av desammas innehavare icke ansetts vara lämpligt, hade domänstyrelsen
ballit före att ed ordnat kontrakterat upplåtande varit att föredraga framför ett
besittmngshavande av viss kronans mark utan något slags rätt.
Arrendeupplåteise både ock någon gång skett utav odlad eller bebyggd mark
I Woi w u Pa grUnd ^ bnstande byggnader eller odlingsskyldigheter tlfl kronan
återfallet nybygge ovan odhngsgränsen.
Enär kungörelsen den 18 juni 1909 utfärdades efter riksdagens beslut i
anledning av Kungl. Maj:ts nadiga proposition i ärendet den 12 februari 1909 och
varken i sagda proposition eller vid behandlingen i riksdagen erinran framställts
mot upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker eller överloppsmarker jämväl
?.Van odhngsgränsen, hade domänstyrelsen såväl ansett sig oförhindrad upplåta sådana
lagenhetei a berörda områden, som ock förmenat sig icke äga befogenhet förvägra
p soner, som därtill anmält sig. erhålla upplåtelser av mark till odlingslägenhet å
kronoparker eller kronoöverloppsmarker ovan odhngsgränsen, därest efter utredning
sadant upplåtande ansetts kunna i övrigt äga rum jämlikt förenämnda nådiga kunoOreises
bestämmelser. Sa mycket mindre hade styrelsen hyst betänkligheter i dessa
\^een en som till styl elsen icke inkommit klagomal från lapparna rörande att upp
-
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.
låtelserna vore hinderliga för renskötselns utövande. I ett flertal fall hade ock
sökande till berörda slags upplåtelse ovan odlingsgränsen utgjorts av lappar.
Först år 1912 hade genom Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens
län klagomål i berörda hänseende inkommit från vissa lappar i Dorotea och Vilhelmina
socknar. Dessa klagomål hade föranlett styrelsen att omedelbart, den 12 februari
1912, utsända en cirkulärskrivelse till samtliga jägmästare inom de revir, som berördes
av frågan, med föreskrift att vid utredning av fråga om upplåtande av
odlingslägenhet ovan odlingsgränsen noga beakta lapparnas behov av.renbete, renskiljningsplatser
och flyttningsvägar samt att, där frågan syntes tvistig, anhålla om
vederbörande lappfogdes yttrande, huruvida ett ifrågasatt upplåtande eventuellt
kunde anses vara till verkligt hinder för lapparna.
På de av landshövding von Sydow anförda skäl hade domänstyrelsen emellertid
intet att erinra mot det väckta förslaget rörande en avsevärd inskränkning i den
jämlikt nådiga kungörelsen den 18 juni 1909 sökande tillkommande rätt att erhålla
upplåtelse av odlingslägenhet å kronoparker och överloppsmarker jämväl ovan
odlingsgränsen, och ansåge styrelsen det vara särdeles önskvärt att full överensstämmelse
i dessa avseenden vunnes uti bestämmelserna i förenämnda nådiga kungörelse
och i lag den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.
På det att Kungl. Maj:t dock icke måtte besväras med en mångfald ansökningar
av nu ifrågavarande slag, hölle styrelsen före att sadana ansökningar fortfarande
borde ingivas till domänstyrelsen, som allenast i de fall, där styrelsen efter
verkställd utredning ansåge sig kunna förorda sådan ansökan, skulle hava att underställa
densamma Kungl. Maj:ts nådiga prövning.
Avsåge ansökan ett upplåtande av odlingslägenhet ovan odlingsgränsen, vilket
icke kunde bifallas antingen med hänsyn till bestämmelserna i övrigt angående
upplåtande av sådan odlingslägenhet eller ock på grund därav, att utav utredning
genom Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande framginge, att sådant upplåtande
vore till verkligt hinder för lapparna, borde styrelsen äga å samma ansökan
meddela avslag samt därom lämna sökanden besked, denne givetvis obetaget
att genom underdåniga besvär hos Kungl. Maj:t söka ändring i styrelsens beslut.
Sedan Kungl. Maj:t eventuellt lämnat nådigt bifall till upplåtelse av odlingslägenhet
ovan odlingsgränsen, torde domänstyrelsen böra erhålla i uppdrag att avsluta
kontrakt med vederbörande på sätt, som ägde rum i fråga om odlingslägenheter
i övriga trakter av de sex nordligaste länen.
Yad beträffade ifrågasatt förbud mot upplåtelse av andra lägenheter.å kronoparker
och överloppsmarker ovan odlingsgränsen finge styrelsen anföra följande.
Det hade i regel visat sig nödvändigt, att i samband med upplåtelse av
odlingslägenhet inom utstakade gränser även lämna vederbörande lägenhetsinnehavare
rätt att på vissa villkor bruka i lägenhetens närhet eventuellt befintliga slåtterängar,
särskilt såsom stöd under de första upplåtelseåren innan ännu inom det utstakade
området hunnit uppodlas jord, som kunnat lämna skördar. Vid de upplåtelser ovan
odlingsgränsen, som hädanefter eventuellt kunde komma att beviljas, torde ock
lägenhetsinnehavarna i regeln vara i behov av naturliga slåtterängar. till stöd under
synnerligast de första årens strävanden för lägenhetens försättande i sådant skick,
att nöjaktiga skördar kunde därifrån erhållas. Under sådana förhållanden ansåge
sig styrelsen böra hemställa att fråga om huruvida slåtterläge.nheter å kronopark
eller överloppsmark ovan odlingsgränsen .skulle få utarrenderas i samband med upp
-
14
Länsstyrelserna
i Västerbottens
och
Norrbottens
län.
Departements
chefen.
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.
låtelse av odlingslägenheter även måtte få tagas under omprövning på enahanda sätt,
som beträffande odlingslägenheter föreslagits.
Ett totalförbud mot upplåtande av omförmälda slåtterlägenheter ansåge
styrelsen ur ovan nämnda synpunkt icke vara lämpligt och ej heller behövligt för
att främja lapparnas intressen, då det nämligen inom de mycket betydande omradena,
vaiom nu vore fråga, helt visst funnes ett flertal smärre, särskilt invid
bäckar och åar belägna ängsmarker, vilka varken kunde anses erforderliga för
lapparnas behov av renbete, renskiljningsplatser och flyttningsvägar, eller i övrigt
vore sa. belägna, att ett brukande av dem utav andra än nomadlappar kunde anses
vara till men för renskötseln. Såsom ett upplatelsevillkor borde dock föreskrivas
att brukare själv finge freda saväl växande som bärgad gröda från intrång av renar.
Domänstyrelsen hade däremot intet att erinra emot, att upplåtande å arrende
av dylika slåtterlägenheter till annan än innehavare av odlingslägenhet icke vidare
finge äga rum. Tiden för nu gällande arrendekontrakt rörande sistberörda slåtterlägenheter
utginge i allmänhet senast år 1917.
Ett bibehållande av de i det föregående omnämnda smärre arrendelägenheter,
avsedda till odling eller eventuellt bebyggande, som upplåtits förnämligast å kronoöverloppsmark
invid Gällivare—Riksgränsbanan, torde i allmänhet icke vara till
hinder för lapparnas renskötsel, enär de i regeln vore belägna i närheten av de i
dessa orter befintliga större stationssamhällena. Skulle emellertid någon eller några
av berörda lägenheter efter utredning befinnas vara till nämnvärt hinder uti ifrågavarande
hänseenden, borde de ju lämpligen nedläggas vid nu löpande arrendeperiods
utgång.
Därest ytterligare upplåtelse av sådan mindre arrendelägenhet å under domänstyrelsens
förvaltning ställd mark ovan odlingsgränsen ansåges kunna ske med
beaktande^ av de synpunkter, som anförts i fråga om upplåtelse av odlingslägenhet,
syntes fråga härom av kungl. domänstyrelsen ävenledes böra underställas Kung],
Maj:ts nådiga prövning.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län har tillstyrkt
bifall till ansökningen, under åberopande av att Kungl. Majrts befallningshavande
vid upprepade tillfällen hos Kungl. Majrt gjort framställningar
i liknande syfte; och har Kungl. Majrts befallningshavande i
Norrbottens län i sitt yttrande tillkännagivit, att Kungl. Majrts befallningshavande
i allo anslöte sig till statsrådet von Sydows framställning.
Den av statsrådet von Sydow gjorda framställningen synes mig
vara synnerligen behjärtansvärd. Hur livligt man än må önska, att de
norrländska kronomarkerna i vidsträckt omfattning bliva föremål för
odling, måste det likväl vara tydligt, att statsmakterna icke hava någon
anledning att framkalla eller stödja nya bosättningar, där naturliga
förutsättningar för desamma ej kunna anses föreligga. Detta lärer i
stort sett gälla i fråga om bosättningar i de ovan odlingsgränsen belägna
delarna av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Visserligen
torde man, vad särskilt angår Västerbottens län, kunna utefter de
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.
stora ådalarna och insjöarna i fjällbygden påträffa sträckningar, där
jordbruk kan idkas med en viss framgång och odlingsbar mark ännu
återstår odisponerad. Men denna mark torde till största delen komma
att vid den pågående avvittringen tillfalla hemman och nybyggen, som
uppkommit före odlingsgränsens uppdragande, eller sådana sedermera
egenmäktigt upptagna s. k. inbysingslägenbeter, som jämlikt gällande
bestämmelser kunna komma att i sammanhang med avvittringen legaliseras.
Om man bortser från kronomark, som kan bliva disponerad i
sådan ordning, torde det kunna påstås, att trakterna ovan odlingsgränsen
ej i nämnvärd omfattning erbjuda lämpliga odlingstillfällen.
De nya lägenheter, som här kunde ifrågakomma, torde i allmänhet ej
kunna lämna nödtorftig bärgning åt innehavaren, och då denne vanligen
ej heller kunde påräkna avsevärda biförtjänster, komme hans
existensmöjligheter ofta nog att bliva beroende av ett stadigvarande
eller ofta återkommande understöd från det allmännas sida.
Om det således från socialpolitisk synpunkt måste anses mindre
lämpligt att i större omfattning upplåta nya jordbrukslägenbeter å ifrågavarande
trakter, blir olämpligbeten av dylika upplåtelser ännu mera framträdande,
när desamma befinnas starkt bota en näring, för vilken dessa
trakter erbjuda goda naturliga förutsättningar, nämligen lapparnas renskötsel.
Att i själva verket renskötseln i de lappländska fjälltrakterna
sättes i fara, om jordupplåtelserna från kronans där varande marker får
fortgå såsom hittills, torde, på sätt statsrådet von Sydow närmare utvecklat,
vara av erfarenheten till fullo bekräftat. Redan tillkomsten av
en eller annan lägenhet å en trakt, där sådana förut ej funnits, torde
ofta nog vara tillräcklig att göra trakten oanvändbar för renskötsel.
I princip synes man ock vara någorlunda ense om lämpligheten
av att låta de egentliga fjälltrakterna i lappmarken förbehållas fjälllapparna
och deras renskötsel samt inrikta eventuella kolonisationssträvanden
å sådana delar av de norrländska länen, där förutsättningarna
för ett framgångsrikt upptagande av nya jordbrukslägenheter äro
mindre ogynnsamma och konflikter med renskötseln ej spela samma roll.
Det är i avseende härå tillfyllest att erinra om det uttalande i ämnet,
som under senaste riksdags överläggningar angående'' väckta motioner
om jordbrukslägenheters upplåtande å kronomark i de sex nordligaste
länen avgavs av jordbruksutskottets ordförande å utskottets vägnar och
icke från något håll motsades.
Emellertid kan det ej förnekas, att i särskilda fall statsmakterna
och myndigheter i viss mån saknat blick för innebörden av åtgärder
och beslut, varigenom nämnda princip i själva verket blivit starkt
16
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 96.
rubbad. Jag åsyftar härvid i främsta rummet dels underlåtenheten att
i de av statsrådet von Sydow omförmälda författningarna om upplåtelse
av s. k. skogstorp och odlingslägenheter å kronomark i de norra länen
göra bestämt undantag för kronomark ovan odlingsgränsen och dels den
tillämpning, som av vederbörande administrativa myndigheter givits åt
dessa författningar. Såsom framgår av domänstyrelsens utlåtande i
ämnet hava på grund av nämnda författningar 97 skogstorp eller odlingslägenheter
tillkommit ovan odlingsgränsen. Visserligen är detta antal,
jämfört med antalet upplåtelser inom övriga delar av de båda nordligaste
länen, tämligen obetydligt. Inom Norrbottens län utgör nämligen
totalsumman av skogstorp och odlingslägenheter 560, varav 343 nedanför
lappmarksgränsen och 176 i lappmarken nedanför odlingsgränsen
mot 41 ovan odlingsgränsen; och för Västerbottens län uppgår antalet
enahanda upplåtelser till inalles 651, varav 113 nedanför lappmarksgränsen
och 482 i lappmarken nedanför odlingsgränsen mot 56 ovan
odlingsgränsen. Men om således upplåtelserna ovan odlingsgränsen äro
relativt fåtaliga — ett förhållande, som i sin mån visar, att det ur
kolonisationssynpunkt ej kan möta väsentlig betänklighet att för framtiden
inställa dem — må man härav ej draga den slutsats, att deras
befintlighet eljest spelar mindre roll. Mer än hälften av dem äro belägna
å vissa till arealen jämförelsevis obetydliga men för renskötseln väl
behövliga kronoparker i Dorotea, Vilhelmina och Stensele socknar av
Västerbottens län. En under nästlidna sommar på grund av Kungl.
Maj:ts uppdrag företagen undersökning av sistnämnda bosättningar utvisar,
att flertalet av dem är till förfång för renskötseln i en stor del
av Västerbottens fjällbygd, i det att de inkräkta på behövliga renkalvningsplatser
samt vår- och höstbetesland.
Detta förhållande synes mig visa angelägenheten av att gällande
författning om upplåtande av odlingslägenheter ändras eller förtydligas
så, att beträffande trakterna ovan odlingsgränsen dylik upplåtelse ifrågakommer
endast undantagsvis; och torde prövningen av de förhållanden,
som i ett eller annat fall kunna motivera upplåtandet av en lägenhet,
böra äga rum hos Kungl. Maj:t, som bättre än underordnade myndigheter
är i tillfälle att ägna dylika frågor en allsidig och målmedveten
behandling.
Enligt vad i ärendet blivit upplyst hava, förutom upplåtelserna av
skogstorp och odlingslägenheter, jämväl vissa andra upplåtelser av mark
ovan odlingsgränsen vidtagits av domänstyrelsen. Sålunda hava slåttermyra^
som ej tillhöra området för skogstorp eller odlingslägenheter,
blivit av st}7relsen på viss tid upplåtna antingen till innehavare av
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.
dylika torp eller lägenheter eller till andra personer, varförutom det
stundom ifrågakommit, att underordnade tjänstemän på grund av allmänt
bemyndigande av domänstyrelsen år från år utarrenderat sådana
myrar. I vissa fall har ock utarrendering av områden, avsedda för
odling och bebyggande (s. k. arrendelägenheter), upplåtits under andra
villkor än författningarna om skogstorp och odlingslägenheter innehålla.
Vad först beträffar upplåtelser av slåttermyrar torde desamma hava
tillkommit med förment stöd av den föreskrift § 63 av gällande, förordning
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket innehåller
om utarrendering av grässlätter å skogar, som förvaltas av skogsstaten.
Statsrådet von Sydow har emellertid med fog framhållit, att
denna i administrativ ordning tillkomna föreskrift icke kan hava avseende
å områdena ovan odlingsgränsen, då densamma i sådant fall skulle
komma i strid med det i 31 § av 1898 års renbeteslag givna, till den
allmänna civillagstiftningens område hänförliga stadgandet om eventuell
utarrendering genom Konungens befallningshavandes försorg och för
lapparnas räkning av slåttermark å de till lapparnas uteslutande .begagnande
anvisade områden. Till sådana områden är nämligen, enligt vad
som tydligt framgår av stadgandets tillkomst och det sätt, varpå dessa
trakter sedan lång tid tillbaka av lapparna utnyttjats, att .hänföra hela
trakten ovan odlingsgränsen i den mån densamma ej lagligen kommit
under enskild disposition, något som helt visst icke ansetts kunna inträffa
på grund av en på allmän skogsförfattning grundad administrativ upplåtelse
av mark.
Tydligt är även, att då det i allmänhet mindre är egentliga magor
än de å skogsmark belägna spridda slåttermyrarna i lappmarken, som
medföra svårigheter för renskötseln, upplåtelse av dessa ängar i regel
bör få äga rum endast i de former och för det ändamål renbeteslagen
stadgar, om det ock må medgivas att i något undantagsfall upplåtelse
även härvidlag bör kunna äga rum på grund av Kungl. Maj:ts förordnande.
S. k. arrendelägenheter hava, enligt vad domänstyrelsen upplyser,
av styrelsen upplåtits förnämligast invid de stora stationssamhällena vid
Gällivare—Riksgränsbanan, och ändamålet med desamma har i allmänhet
varit att bereda möjlighet för industriarbetare, hantverkare m. fl., att
erhålla foder till födande av en eller annan ko. Dessutom hava i vissa
fall sådana arrendelägenheter tillkommit i syfte att legalisera en egenmäktigt
företagen bosättning å kronomark.
Det skall ingalunda förnekas, att förhållandena vid stationssamhällen
ovan odlingsgränsen kunna i vissa fall framkalla ett behov av
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 85 käft. (År 96.) 3
18
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 96.
dylika arrendelägenheters upplåtande, och att upplåtelse härvid kan äga
rum, utan att något avsevärt men tillskyndas nomadlapparna. Ej heller
är det uteslutet, att även eljest upplåtelse av en eller annan arrendelägenhet
kan vara av omständigheterna påkallad. Åven härvidlag är
emellertid synnerlig uppmärksamhet av nöden för att bosättningar ej
skola onödigtvis komma till stånd med förbiseende av lapparnas rätt.
Vad särskilt angår behovet att legalisera egenmäktigt tillkomna
bosättningar ovan odlingsgränsen är det onekligt, att sedan i följd av
myndigheternas passivitet ett ganska stort antal personer kunnat utan
tillstånd slå sig ned i fjälltrakterna och under längre tid kvarbliva å
de av dem ockuperade lägenheterna, det är förenat med betänkligheter
att utan vidare avhysa alla dylika lägenhetshavare. Detta förhållande
har ock uppmärksammats i de år 1909 tillkomna nya avvittringsbestämmelserna,
enligt vilka en egenmäktigt upptagen lägenhet (s. k.
inhysingslägenhet) kan i avvittriugsväg tilläggas innehavaren med
äganderätt, under förutsättning bland annat att nomadlapparnas intressen
ej därigenom förnärmas.
Nekas må emellertid ej, att det under vissa omständigheter kunde
vara . önskvärt, om utväg jämväl stode till buds att åt innehavare av
olagligen tillkommen men sedan någon tid hävdad lägenhet bereda något
slags laglig nyttjanderättsupplåtelse. Förhållandena kunna vara sådana,
att en dylik lägenhets fortbestånd måste anses lända till lapparnas förfång,
om lägenheten i enlighet med avvittringsföreskrifterna upplåtes
med äganderätt och dess innehavare alltså får samma rätt till ersättning
för renskada som andra jordägare, medan lägenheten däremot skulle ur
lappsynpunkt kunna tolereras, om den upplätes allenast med nyttjanderätt
och under villkor, som inskränkte rätten till dylik skadeersättning.
Det förefaller onekligen mindre tilltalande att — såsom med tillämpning
av nu gällande bestämmelser måste inträffa — bortdriva en person,
som under en kanske lång följd av år opåtalt fått besitta en av honom
upptagen lägenhet och därå nedlagt arbete. Tvivelsutan skulle i åtskilliga
fall nödvändigheten att avhysa en dylik lägenhetsinnehavare kunna undanröjas,
om möjlighet förefunnes att låta honom kvarsitta såsom nyttjanderättshavare.
Tänkbart vore ock, att en lägenhetsinnehavare, som lämpligen
icke kunde få ens med nyttjanderätt kvarbo å den av honom inkräktade
platsen, skulle kunna få sig anvisad någon i närheten belägen kronomark,
där bosättning ej skulle vara till väsentligt förfång för lapparna, exempelvis
i. närheten av andra gårdar. Med hänsyn till fjällbefolkningens kärlek
till hemtrakterna och särskilda förutsättningar att slå sig fram just i
dessa trakter skulle en dylik utväg någon gång vara att förorda och
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.
särskilt böra föredragas framför den jämväl ifrågasatta att åt av hysta
lägenhetsinnehavare upplåta odlingsmark i lappmarkens nedre delar.
Om därjämte i mera ömmande fall, där flyttning måste ifrågakomma,
något understöd från det allmännas sidas kan beredas, synas lägenhetsinnehavarnas
skäliga anspråk vara tillgodosedda.
Det torde för övrigt kunna förväntas, att det nödtvungna legaliserandet
av egenmäktiga bosättningar i lappmarkernas fjällbygder för
framtiden kommer att inskränkas till ett minimum. Sedan domänstyrelsen
nyligen hos sina underordnade kraftigt inskärpt angelägenheten av
att det inskridande, som härvidlag kan ifrågakomma, sker innan bosättning
ännu hunnit genomföras, torde man få hoppas, att dylika inkräktningar,
vilka hittills i högsta grad hotat nomadlapparnas existensmöjlighet
och i stort sett ej heller varit till gagn för den bofasta befolkningen,
skola bliva tämligen sällsynta.
I detta sammanhang må erinras, att det behov, som kan yppas,
att i närheten av stations- eller gruvsamhällen bereda tillgång till bostadslägenheter
och allmänna platser, lämpligen kan tillgodoses på det sätt,
att riksdagen med avseende å viss ort, där sådant behov föreligger,
bemyndigar Kungl. Maj:t att efter vissa grunder upplåta tomter m. m.
med äganderätt.
Vad som nu bör ifrågakomma är alltså efter min mening dels ett
uttryckligt förklarande, att 1909 års kungörelse om upplåtande av odlingslägenheter
i vissa län icke äger tillämpning i fråga om trakterna ovan
odlingsgränsen och dels en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att,
där synnerliga skäl föreligga, vidtaga upplåtelse av sådan lägenhet eller
eljest med nyttjanderätt upplåta mark å nämnda trakter. Domänstyrelsen
har ansett, att ansökning om sådana upplåtelser borde ingivas till
styrelsen, som skulle kunna avslå ansökningen men däremot, i händelse
skäl för densamma ansåges föreligga, hade att underställa frågan Kungl.
Maj:ts prövning. Med hänsyn till angelägenheten av att fasthålla ifrågavarande
upplåtelsers exceptionella natur och i betraktande därav att, så
vitt särskilt angår inhysingslägenheter, avgörandet torde böra träffas
huvudsakligen ur andra synpunkter än dem, domänstyrelsen har att
beakta, anser jag dock lämpligt, att ärendet redan från början anhäugiggöres
hos Kung!. Maj:t.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
att förklara,
20
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 96.
o va,d riksdagen år 1909 beslutat i fråga om grunderna för
upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i
de sex nordligaste länen icke skall äga tillämpning i avseende å områdena
ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
samt att nyttjanderättsupplåtelse av mark å dessa trakter i
allmänhet icke heller eljest må vidtagas i annan ordning än som stadgas
i lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige den 1
juli 1898, dock att på Kungl. Maj:t skall ankomma att, där i något fall
synnerliga skäl föreligga, vidtaga upplåtelse av odlingslägenhet eller
eljest med nyttjanderätt upplåta mark inom samma trakter.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott lämna bifall,
i följd varav skulle till riksdagen avlåtas proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
A. Lekander.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1915.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1915:148 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande av odling slägenheter m. m. i trakterna ovan odling sgränsen i Västerbotten a1 i texten
- JoU 1915:65 Utlåtande, i anledning av Knngl. Maj:ts proposition angående upplåtande av odling slög enheter m. in. i trakterna ovan odlingsgrånsen i Västerbottens och Norrbo s. 11 i texten