Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken/

1916-01-14 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1916:20, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken/

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 20.

1

Nr 20.

Kungl. Majds nådiga proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken/

given Stockholms slott den 14 januari 1916.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap.

3 § rättegångsbalken.

Knngl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 16 käft. (Nr 20.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proportion Nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Ej må någon fullmäktig vara i den sak, därmed han sig befattat

i annan rätt, såsom domare, eller rättens betjänt, eller hos Konungens

befallningshavande å ämbetets vägnar; ej den, som förr varit fullmäktig

för vederdelomannen i samma mål; eller den, som själv under målsman

står; ej heller den, vars fader eller svärfader, son eller måg, broder

eller svåger, i rätten domare sitter. Ej må någon ledamot i överrätten,

eller dess betjänt, som årlig lön njuter, låta bruka sig till fullmäktig

där eller vid någon underrätt, som därunder lyder; ej heller må vid

häradsrätt häradshövdingen eller någon, som i hans ställe är förordnad

till domare, eller vid rådstuvurätt någon rättens ledamot fullmäktig

vara; dock vare domare eller överrätts betjänt icke förment att vid rätt,

som nyss är sagd, tala för skyldeman till och med syskonbarn, eller

för omyndig, den han är målsman för.

Gift kvinna, som uppnått tjuguett års ålder, vare ej på den grund,

att hon jämlikt 9 kap. 1 § giftermålsbalken står under mannens målsmanskap,

obehörig att vara fullmäktig; dock må hon ej vara fullmäktig,

då mannen såsom domare i rätten sitter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 20.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 17 december 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anförde följande:
»Rättegångsbalkens

15 kap. 2 § stadgade i sin ursprungliga lydelse,

att ’de, som för andra måge tala och svara, skola vara oberyktade,

ärlige, redelige och förståndige män’. Enligt ordalydelsen i denna bestämmelse

uteslöts alltså kvinna från att uppträda såsom rättegångsombud.

Emellertid kan det dragas i tvivelsmål, huruvida med uttrycket ''män’

avsetts att uppställa ett ovillkorligt hinder för kvinna att i egenskap av

ombud föra talan inför rätta. Praxis synes hava varit ganska skiftande

i fråga om tolkningen av detta stadgande; i allmänhet torde dock domstolarna

icke hava velat godkänna kvinnor såsom rättegångsfullmäktige.

Sedan vid riksdagen fråga blivit väckt om lagens förtydligande i berörda

avseende, fick bestämmelsen genom lagen den 19 november 1897 föl
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

jande ändrade, nu gällande lydelse: ''De, som för andra må tala och

svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige.’

Det är således numera fullt klart, att kvinna är behörig att uppträda

såsom rättegångsfullmäktig, om hon i övrigt äger de betingelser,

som lagen fordrar hos dem, som skola föra andras talan inför rätta.

Ogift kvinna är härutinnan likställd med man, men vad gäller gift

kvinna, torde ännu 15 kap. 3 § rättegångsbalken lägga hinder i vägen

för att hon skall kunna godkännas såsom fullmäktig. Här stadgas

nämligen, att den må ej vara fullmäktig, som själv under målsman

står. Stadgandet, tillkommet på en tid, då såsom villkor för behörighet

att vara rättegångsombud möjligen uppställdes fordran att vara

man, och då det i allt fall säkerligen icke ens ifrågasattes, att gift

kvinna skulle kunna uppträda i nämnda egenskap, hänför sig uppenbarligen

närmast till dem, som äro omyndiga. Stadgandets formulering

föranleder emellertid med säkerhet även därtill, att gift kvinna såsom

stående under mannens målsmanskap måste anses utesluten från rätten

att vara fullmäktig. Men även om domstolarna i överensstämmelse

härmed icke velat i allmänhet godtaga de gifta kvinnorna såsom ombud

i rättegång, synes man dock icke hava velat tolka bestämmelsen i fråga

allt för strängt . efter _ ordalydelsen. Man anser således icke, att stadgandet

lägger hinder i vägen för hustru att såsom ombud för mannen

föra talan i angelägenheter, som röra henne själv, men där mannen har

målsäganderätt. I detta fall talar hon ju i egen sak, och har mannen

avstått från sin rätt att företräda hustrun, finnes ringa anledning att

giva stadgandet ett sådant innehåll, att gift kvinna även under dylika

förhållanden skulle sakna behörighet såsom rättegångsfullmäktig. Vidare

lär det på sina ställen icke så sällan förekomma, att hustrun tillåtes att

uppträda såsom ombud för sin man i sak, som rör mannen. Huruvida

detta under alla förhållanden kan vara riktigt, må lämnas därhän. Gift

kvinna har emellertid godkänts såsom ombud för mannen, när det varit

fråga om att i hovrätt ingiva vadeinlaga för fullföljd av mannens talan;

Kungl. Maj:t har förklarat förevarande stadgande i 15 kap. 3 § rättegångsbalken

i detta fall icke tillämpligt. Tvivelaktigt torde vara, om

utgången blivit olika, för den händelse hustrun i nämnda fall varit ombud

för någon annan än mannen. Det kan, med andra ord, ifrågasättas,

huruvida det var målsmannens fullmakt, som upphjälpte bristen i

hustruns behörighet, eller om stadgandet i fråga förklarades icke tilllämpligt

på den grund, att det här endast gällde företrädandet av en

part vid ingivande av en skriftlig inlaga men icke vid muntlig förhandling

inför domstolen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 20.

Frågan om utvidgad rätt för gift kvinna att uppträda såsom rättegångsfullmäktig

var icke på tal i sammanhang med den omredigering

av 15 kap. 2 § rättegångsbalken, som ägde rum genom lagen den 19

november 1897 och varvid den oklarhet, som förut rått angående behörighet

i förevarande avseende för kvinna överhuvud, undanröjdes.

Orsaken härtill är väl närmast att söka däri, att då ännu knappast uppkommit

något praktiskt behov av en lagändring i denna riktning.

Spörsmålet vidrördes något vid 1903 års riksdag under behandlingen

av då väckta motioner angående ändringar i lagstiftningen om hustrus

rättsliga ställning i allmänhet. I sitt över dessa motioner avgivna utlåtande

yttrade lagutskottet beträffande ifrågavarande stadgande i 15

kap. 3 § rättegångsbalken, att det vore osäkert, om detsamma ägde

tillämpning å mannens målsmanskap över hustrun och att det särskilt

torde ofta hava förekommit, att hustru godkänts såsom rättegångsfullmäktig

för sin man. Det är dock först på senare tid, som frågan om

hustrus rätt i förevarande avseende fått ett mera aktuellt intresse, i det

att åtskilliga fall inträffat, då domstolarna blivit ställda inför spörsmålet,

huruvida en gift kvinnlig advokat äger vid den muntliga förhandlingen

inför domstol uppträda såsom rättegångsombud; det gäller således här

icke blott ett hustruns mera tillfälliga ombudsmanskap för mannen utan

ett yrkesmässigt utövande av rätten att för andra tala och svara. Utgången

har åtminstone i ett par kända fall blivit den, att hustru med

hänsyn till att hon står under mannens målsmanskap icke blivit god
känd

såsom rättegångsombud. Denna tolkning av ifrågavarande lagrum

torde också, såsom förut framhållits, få anses vara den riktiga.

Sedan i en vid 1914 års senare riksdag väckt motion framställts

förslag bland annat om en lagändring av sådan beskaffenhet, att gift kvinna

skulle äga att, utan hinder av giftermålsbalkens bestämmelse i 9 kap.

1 § om mannens målsmansrätt för hustru, vid domstol eller hos annan

laga myndighet uppträda såsom rättegångsfullmäktig, har riksdagen i anledning

av denna motion uti skrivelse den 17 juli 1914 hemställt, att Kungl.

Maj:t måtte låta utreda, huruvida och på vad sätt jämväl gift kvinna

må kunna tillåtas att inför rätta föra annans talan, samt därefter för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen anför i sin berörda skrivelse bl. a. följande:

Den snabba utveckling av vårt advokatväsende, som de sista

årtiondena i alltjämt ökad mån utvisat, har medfört, att även kvinnor

vänt sin håg till verksamhet såsom advokater. För en kvinna, som

förvärvat juridisk utbildning, erbjuder dessutom nämnda verksamhet för

närvarande i vårt land snart sagt det enda arbetsfält, där hon i egentlig

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

mening kan tillgodogöra sina studier. De ännu för ganska kort tid

sedan tvivelsutan sällsynta fall, då parter i rättegång vid domstol låtit

sig företrädas av kvinnliga ombud, hava därför på senare tid blivit

oftare förekommande. Under dessa omständigheter lärer det icke kunna

bestridas, att den lagbestämmelse, vilken utesluter gift kvinna från

rätten att vara rättegångsombud, i enskilda fall måste framstå såsom

oegentlig och obillig. En kvinnlig advokat, som även efter det hon

ingått äktenskap kan finna tid och intresse för den levnadsbana, hon

tidigare valt, och genom fortsatt utövning av sitt yrke kan se sig i

stånd att bidraga till sin familjs försörjning, ställes sålunda i ett, ingalunda

oväsentligt, avseende uti en ogynnsammare ställning än övriga

utövare av samma verksamhet. Åven om det kan antagas, att en lagändring

i nu berörda hänseende skulle kunna bliva till fördel även för

kvinnor, vilka utan att äga juridisk bildning utöva vissa slag av praktisk

verksamhet, torde dess betydelse dock väsentligen vara begränsad till

de egentliga kvinnliga advokaterna. Antalet kvinnor i sistnämnda ställning

är väl ännu synnerligen obetydligt, och möjligen kan den ifrågasatta

lagändringen till deras förmån snart nog bliva överflödig på grund

av de motsedda allmänna reformerna å äktenskapslagstiftningens område.

Med hänsyn till den avsevärda betydelse, som för enskilda personer är

förbunden med denna frågas lösning utan dröjsmål, har riksdagen likväl

ansett motionärernas framställning förtjäna beaktande, desto mera som

erforderlig lagändring icke torde vara förenad med avsevärda svårigheter

och ej heller i reellt hänseende giva anledning till betänkligheter. Då

lagstiftningen icke uppställer annat hinder för gift kvinna att ägna sig

åt advokatverksamhet, synes ej heller den inskränkning, som nu gällande

bestämmelse i 15 kap. 3 § rättegångsbalken i detta avseende innebär,

med fog kunna upprätthållas. Från praktisk synpunkt torde en lagändring

av ifrågavarande innebörd icke böra möta gensaga, då därmed

endast avses att medgiva gift kvinna samma rättsliga möjlighet att kunna

anlitas såsom rättegångsombud, vilken redan förut tillkommer ogift

kvinna, samt någon klagan veterligen icke försports över att denna

rättighet, sådan den nu gäller, missbrukats eller i övrigt föranlett

olägenhet. Härvid må ock erinras om den domstolarna tillkommande

befogenheten att avvisa sådana ombud, vilka sakna förmåga att på ett

tillfredsställande sätt fylla sin uppgift eller befinnas på annat sätt

olämpliga att uppträda inför rätta.’

Över riksdagens skrivelse hava utlåtanden avgivits av Svea och

Göta hovrätter samt hovrätten över Skåne och Blekinge ävensom av

Sveriges advokatsamfund.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

Svea hovrätt har härvid ifrågasatt, huruvida det kunde vara lämpligt

och nödigt att till behandling för sig upptaga frågan om hustrus

ställning i förevarande hänseende, då Bamtidigt lagstiftningsarbete avseende

ändrade bestämmelser angående hustrus ställning i allmänhet inom

äktenskapet påginge. Tillräckliga skäl lära dock icke föreligga att av

sådan anledning fördröja frågans lösning. Bestämmelsen om gift kvinnas

obehörighet att för andra tala och svara är av så fristående art, att en

lagändring därutinnan icke synes behöva medföra några konsekvenser

beträffande hustrus rättsliga ställning i övrigt.

Vad riksdagen anfört om behovet och lämpligheten av en lagändring

i det av riksdagen angivna syftet finner jag äga sin fulla riktighet.

Att berörda lagstadgande, varigenom gift kvinna uteslutes från

fullmäktigskapets utövande, icke står i god överensstämmelse med den

uppfattning, vår lag åtminstone numera måste anses intaga i fråga om

hustrus ställning inom äktenskapet och hennes rättsliga handlingsförmåga,

torde icke kunna bestridas. Mannens rätt och plikt att vara

hustruns målsman är nu i flera avseenden begränsad; hustruns förvaltningsrätt

kan under vissa förhållanden sträcka sig ut över ett ganska

stort område och i samma mån är det hustrun själv, som har att tala

och svara i alla de angelägenheter, som sammanhänga med den egna

förvaltningen. Hustru betraktas således otvivelaktigt, med de begränsningar,

vilka äro betingade av mannens målsmanskap, såsom myndig.

Det målsmanskap, en förmyndare utövar, är till sin natur i ganska hög

grad skilt från det, som mannen utövar över hustrun; det förra förutsätter

brist på förmåga av rättshandlingar, vilken brist utfylles genom

förmynderskapet, det senare åter innebär en inskränkning i eu för övrigt

myndig persons rätt att själv råda över sig och sitt gods. Det kan

därför icke gärna möta några teoretiska betänkligheter att göra skillnad

mellan omyndigs och gift kvinnas behörighet i det avseende, varom

här är fråga. En motsvarande åtskillnad kommer numera till synes

även på andra områden, så t. ex. beträffande gift kvinnas rätt att

bekläda vissa kommunala befattningar, för vilka lagen eljest uppställer

såsom villkor, att innehavaren skall råda över sig och sitt gods.

Det må erkännas, att, såsom även riksdagen nämner i sin skrivelse,

den ifrågasatta ändringen icke har större praktisk betydelse åtminstone

för närvarande, då antalet kvinnliga advokater ännu torde vara ganska

ringa. Det har dock, efter vad det visat sig, blivit allt vanligare, att

kvinnor ägna sig åt advokatens yrke; knappast någon annan verksamhetsgren

på det juridiska området står kvinnorna till buds. Och även

om dessa fall varken äro eller bliva särdeles talrika, kan det dock i det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

särskilda fallet för en kvinnlig advokat, som ingår äktenskap, innebära

en svår och obillig försämring av hennes ställning, att hon visserligen

i övrigt är oförhindrad att fritt utöva sitt yrke, men, när det gäller den

viktiga sidan därav att inför rätta företräda sin klient, likställes med

en omyndig. Det torde vara svårt att angiva något verkligt skäl för

att sålunda låta en kvinna på grund av sitt giftermål förlora en rätt av

den art, varom det här är fråga, och som kvinnorna visat sig kunna på

ett förtjänstfullt sätt utöva.

När det nu gäller att vidtaga en sådan ändring av föreskrifterna

angående dem, som äga föra andras talan inför rätta, att gift kvinna

icke skall på den grund, att hon står under mannens målsmanskap, vara

obehörig att uppträda såsom fullmäktig, torde dock, såsom Göta hovrätt

och hovrätten över Skåne och Blekinge erinrat, för hennes rätt i förevarande

avseende böra stadgas den förutsättningen, att hon uppnått den

för män och ogifta kvinnor stadgade myndighetsåldern, tjuguett år. I och

med giftermålet är kvinnan att betrakta såsom myndig, så långt vår rätt nu

erkänner detta, oavsett att hon icke uppnått den ålder, som eljest är stadgad

för erhållande av full rättslig handlingsförmåga. Det torde emellertid vara

lämpligt att i detta fall låta den i allmänhet bestämda myndighetsåldern vara

avgörande; den gifta kvinnan skulle eljest framför männen och de ogifta

kvinnorna vinna en förmån, som icke kan sägas hava något fog för sig.

Bland dem, som icke äga vara fullmäktige, nämnes i 15 kap. B §

rättegångsbalken jämväl den, vars fader eller svärfader, son eller måg,

broder eller svåger i rätten domare sitter. Då släktskap i nu nämnda

avseenden grundlägger binder för en person att vara fullmäktig, måste

även förhållandet mellan makar anses vara av den art, att det icke är

lämpligt, att hustrun uppträder såsom fullmäktig i mål, där mannen

sitter såsom domare. Gift kvinnas rätt att vara rättegångsombud bör

således begränsas i detta hänseende.

Göta hovrätt, som erinrar om nyss angivna förhållande, anser

förbud även böra stadgas för gift kvinna att inför rätta föra annans

talan i mål, däri mannen är motpart eller motparten företrädes av

mannen. Medgivas må, att det knappast skulle vara förenligt med

god ordning, om man och hustru på detta sätt stode emot varandra

i rättegången, företrädande olika intressen. Men å andra sidan skulle

det för visso ganska sällan förekomma, att part uppdroge åt hustrun

att föra talan i mål, där mannen vore motpart eller ombud för denne.

Förhållandena härutinnan reglera sig säkerligen av sig själva. Påpekas

må jämväl, att släktskap mellan parter och ombud eller de olika parternas

ombud sinsemellan icke i lag tillagts någon betydelse i fråga om

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

behörighet att vara fullmäktig. Någon bestämmelse i nämnda hänseende

torde därför icke vara behövlig. Ej heller finner jag det vara nödigt

att, såsom Göta hovrätt vidare ifrågasätter, i sammanhang med vidtagandet

av den föreslagna lagändringen bland de uti 13 kap. 1 § rättegångsbalken

uppräknade jäv emot domare införa den omständigheten, att

domarens hustru förut varit fullmäktig i det mål, över vilket han sitter

såsom domare.

Utöver vad nu nämnts hava hovrätterna icke haft något att erinra

beträffande den i riksdagens skrivelse föreslagna lagändringen. Styrelsen

för Sveriges advokatsamfund har i frågan gjort det uttalande, att då

gällande lagstiftning icke beträffande den allmänna rätten att vara rättegångsombud

uppställer andra villkor för män och ogifta kvinnor än de

i 15 kap. rättegångsbalken stadgade, styrelsen anser, att bestämmelsen

i 3 § av samma kapitel bör ändras därhän, att den icke lägger hinder i

vägen för gift kvinna att vara rättegångsfullmäktig.

I det förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken,

som jag låtit utarbeta inom justitiedepartementet, är i

enlighet med vad nu anförts stadgat, att gift kvinna, som uppnått tjuguett

års ålder, ej skall på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,

vara obehörig att vara fullmäktig, dock att hon ej må utöva

dylikt uppdrag i mål, där mannen sitter såsom domare. Stadgandets

formulering giver vid handen, att visserligen målsmanskapet enligt 9 kap.

1 § giftermålsbalken icke i och för sig må utgöra hinder för gift kvinna

att vara fullmäktig, men att hon för övrigt måste fylla de kvalifikationer,

som lagen uppställer för behörighet i detta avseende. Föreligger

alltså det fall, som omtalas i 19 kap. 4 § ärvdabalken, nämligen att

mannen eller annan blivit förordnad till god man att utöva hennes rätt

i avseende å egendoms förvaltning, måste hon i likhet med omyndig

person anses utesluten från rätten att för andra tala och svara.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter omförmälda

förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken och

hemställde, att lagrådets utlåtande över detta förslag, som var av den

lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

N. Beite.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 16 käft. (Nr 20.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Ej må någon fullmäktig vara i den sak, därmed han sig befattat

i annan rätt, såsom domare, eller rättens betjänt, eller hos Konungens

befallningshavande å ämbetets vägnar; ej den, som förr varit fullmäktig

för vederdelomannen i samma mål; eller den, som själv under målsman

står; ej heller den, vars fader eller svärfader, son eller måg, broder eller

svåger, i rätten domare sitter. Ej må någon ledamot i överrätten, eller

dess betjänt, som årlig lön njuter, låta bruka sig till fullmäktig där eller

vid någon underrätt, som därunder lyder; ej heller må vid häradsrätt

häradshövdingen eller någon, som i hans ställe är förordnad till domare,

eller vid rådstuvurätt någon rättens ledamot fullmäktig vara; dock vare

domare eller överrätts betjänt icke förment att vid rätt, som nyss är

sagd, tala för skyldeman till och med syskonbarn, eller för omyndig,

den han är målsman för.

Grift kvinna, som uppnått tjuguett års ålder, vare ej på den grund,

att hon står under mannens målsmanskap, obehörig att vara fullmäktig;

dock må hon ej utöva dylikt uppdrag i mål, där mannen såsom domare

i rätten sitter.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

11

*

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen

den 10 januari 1916.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,

Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

17 december 1915, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av assessorn Alvar Elis Rodhe.

Lagrådet yttrade:

Enligt förslagets motivering är det endast det i 9 kap. 1 § giftermålsbalken

stadgade målsmanskap, som för framtiden skall upphöra att utgöra

hinder för gift kvinna att vara rättegångsfullmäktig. Detta synes böra

komma till uttryck jämväl i lagtexten, enär mannen även jämlikt 19

kap. 4 § ärvdabalken kan i visst avseende vara målsman för hustrun.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20-

t

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Sans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 14 januari 1916.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets

genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden

den 17 december 1915 inhämtade utlåtande över upprättat förslag till lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Sedan föredragande departementschefen anfört, att i anledning av

vad lagrådet hemställt förslagets avfattning något jämkats i syfte att

därav skulle fullt tydligt framgå, att det endast vore det i 9 kap. 1 §

giftermålsbalken stadgade målsmanskap, som skulle upphöra att utgöra

hinder för gift kvinna att vara rättegångsfullmäktig, samt att därjämte

en mindre redaktionell ändring i förslaget vidtagits, uppläste departementschefen

lagförslaget i dess omarbetade skick och hemställde, att

förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

t saml.

16 höft. (Nr 20.)

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1916:34 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken. a1 i texten
  2. LU 1916:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.is proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken. s. 7 i texten