Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 26 § 1, 3 och 4 mom. och om tillägg till 42 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin

1916-05-09 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1916:243, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 26 § 1, 3 och 4 mom. och om tillägg till 42 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 243.

1

Nr 243.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

förordning om ändrad lydelse av 26 § 1, 3 och 4 mom.

och om tillägg till 42 § i förordningen den 9 juni 1905

angående försäljning av brännvin; given Stockholms slott

den 9 maj 1916.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 26 §

1, 3 och 4 mom. och om tillägg till 42 § i förordningen den 9 juni

1905 angående försäljning av brännvin.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj: t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 218 höft. (Nr 243.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 243.

förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 26 § 1, 3 ocli 4 mom. ocli om tillägg till

42 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 26 § 1, 3 och 4 mom. av förordningen

den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin skola erhålla följande

ändrade lydelse och att till 42 § av samma förordning skall fogas ett nytt,

fjärde, moment av den lydelse nedan angives:

26 §.

1. Brännvin må till riket införas blott av den, som erhållit rätt

till utminutering av brännvin eller av den, som visar sig äga rätt till

partihandel med brännvin och tillika av kontrollstyrelsen _ enligt . de

närmare föreskrifter, som av Kungl. Maj:t meddelas, erhållit tillstånd

att införa brännvin till riket; dock må även annan, som hos kontrollstyrelsen

styrkt sig utöva partihandel med brännvin, mot företeende

av kontrollstyrelsens bevis härom upplägga brännvin å tullnederlag eller

transitupplag ävensom omedelbart transitförsända sådan vara, allt på sätt

i tullstadgan är föreskrivet.

3. Brännvin må icke från tullverket utlämnas annorledes än mot

kvitto, utfärdat av den, som enligt 1 mom. äger rätt till riket införa

brännvin, dock att brännvin, som från utlandet inkommit till bolag,

vilket jämlikt 12 eller 14 § fått övertaga afl utminutering, av brännvin

inom kommun, må mot kvitto utlämnas till den, som visar sig hava

erhållit bolagets medgivande därtill.

4. Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må

a) brännvin till riket införas av den, som enligt särskilt stadgande

äger åtnjuta tullfrihet för från utlandet inkommande varor,

b) prov på brännvin i vanlig ordning till riket införas av vederbörligen

legitimerad handelsresande ävensom av den, som enligt 1 mom.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 243. 3

här ovan är berättigad att upplägga brännvin på tullnederlag eller

transitupplag,

c) resande, som ankommit från utrikes ort, för eget bruk mot

erläggande av stadgad tull införa brännvin intill viss mindre, i tullförfattningarna

angiven myckenhet,

d) till skeppsproviant hänförligt brännvin behandlas på sätt- i tullförfattningarna

finnes stadgat; dock må brännvin, som förtullats såsom

överskott av skeppsproviant, icke från fartyg ilandföras,

e) brännvin uppläggas på provianteringsfrilager, på sätt i särskild

författning är stadgat; dock må å provianteringsfrilager upplagt brännvin

icke, utan tillstånd av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall, disponeras

annorledes än till fartygs proviantering eller utrustning i föreskriven

ordning.

42 §.

4. Den, som i strid mot stadgandet i 26 § 4 mom. disponerar å

provianteringsfrilager upplagt brännvin annorledes än till fartygs proviantering

eller utrustning i föreskriven ordning, bete från och med tio till

och med ettusen kronor.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,

enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Den, som jämlikt 26 § 1 mom. av kontrollstyrelsen erhållit tillstånd

att införa brännvin till riket, må, så länge förordning om spirituosaaccis

är gällande, försälja brännvin endast till sådant bolag, som omförmäles

i 12 eller 14 § i förordningen angående försäljning av brännvin,

eller till innehavare av sådan utminuteringsrättighet, som jämlikt 17 §

2 mom. i sistnämnda förordning av brännvinsförsäljningsbolag överlåtits.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 243.

Generaltullstyrelsens

och

kontrollstyrelsens

förslag

till ändrad

lydelse av 26

och 42 §§ i

brännvinsförsäljnings

förordningen.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet åt Stockholms slott den 9

maj 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern HAMMARSKJÖLD,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WALLENBERG,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten yttrade

vidare:

I gemensam underdånig skrivelse den 18 april 1916 hava generaltullstyrelsen

och kontrollstyrelsen hemställt om avlåtande till riksdagen

av proposition med förslag till ändrad lydelse av 26 och 42 §§

i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin. Till

stöd härför hava ämbetsverken anfört följande:

»Genom förordningen den 8 juni 1915 om ändring i vissa delar av förordningen

den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin har i sistnämnda förordning

införts under 26 § ett stadgande av innehåll, att brännvin må till riket införas

blott av den, som visar sig äga rätt att försälja brännvin. Enligt 1 § i brännvinsförsäljningsförordningen,

sådan paragrafen lyder enligt förordningen den 25 september

1914, delas försäljning av brännvin i partihandel och detaljhandel. Med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ls Nåd. Proposition Nr 243. 5

partihandel förstas försäljning till den, vilken äger tillverka brännvin eller innehar

rättighet till detaljhandel därmed, så ock försäljning i belopp om minst 250 liter

till den, som till avsalu bedriver rening av brännvin. All annan handel är detaljhandel.

Sådan handel må äga rum antingen till avhämtning (utminutering) eller

till förtäring på stället (utskänkning).

Härav torde framgå, att införselrätten icke bundits allenast vid rättighet att

bedriva detaljhandel med brännvin utan kan utövas jämväl av den, som visar sig

äga rätt till partihandel med brännvin.

Emellertid saknas i brännvinsförsäljningsförordningen bestämmelser om, huruledes

partihandelsrättighet skall förvärvas och utövas, under det att utförliga föreskrifter

finnas meddelade i fråga om upplåtande och bedrivande av detaljhandelsrörelse.

Saknaden av bestämmelser i fråga om partihandel med brännvin har föranlett,

att, envar, som till handelsregistret gjort anmälan därom, att lian ämnar

idka partihandel med brännvin, också ansetts berättigad att utöva sådan handel.

Partihandelsrättighet med brännvin skulle sålunda vara en sådan allmän handelsrättighet,

som faller under näringsfrihetsförordningens föreskrifter. Huruvida denna

uppfattning är överensstämmande med näringsfrihetsförordningen, anse generaltullstyrelsen

och kontrollstyrelsen ej erforderligt att i detta sammanhang avgöra, men

styrelserna vilja dock erinra därom, att frågan kan anses tvistig, enär det i näringsfrihetsförordningens

§ 8 föreskrives, att vad genom 1 § av samma förordning är

stadgat om rättighet att idka handel eller annat näringsfång icke äger tillämpning

å tillverkning eller försäljning av brännvin samt handel med andra brända eller

destillerade spirituösa drycker.

På grund av den hittills allmänt antagna uppfattningen av rättighet till partihandel

med brännvin såsom en allmän handelsrättighet har införselrätt av tullmyndigheterna

lämnats envar, som uppvisat intyg, att han till handelsregistret gjort

anmälan därom, att han ämnar idka partihandel med brännvin. Enär emellertid

var och en, som har god frejd samt råder över sig själv och sin egendom, kan

gorå dylik anmälan och erhålla intyg därom, följer härav, att antalet införselberättigade

kan bliva praktiskt sett obegränsat. Denna olägenhet torde emellertid vara

av mindre betydelse i jämförelse med den, att det saknas bestämmelser, som garantera,

att partihandelsrättigheten utövas allenast på det sätt, som finnes angivet i

brännvinsförsäljningsförordningens ovan anförda 1 §. Då nämligen snart sagt vem

som helst kan på grund av anmälan, att han ämnar idka partihandel med brännvin,

till riket införa brännvin, kan det befaras, att bland dem, som anmält sig

såsom partihandlare med brännvin, skola finnas personel-, som använda sin införselrätt

till att antingen förse sig för eget behov eller tillhandagå andra med anskaffande

av brännvin. Dylika omständigheter kunna icke annat än menligt inverka

på det syfte, som ligger till grund för tillkomsten av införselbestämmelserna i 26 §,

och ur denna synpunkt är enligt styrelsernas mening en ändring av ifrågavarande

bestämmelser erforderlig.

De ovan uttalade farhågorna, att den vidsträckta införselrätt, som är medgiven

dem, som uppgiva sig idka partihandel med brännvin, skall missbrukas, bekräftas

av erfarenheten under den korta tid, som de nya införselbestämmelserna

varit i kraft eller från och med den 1 januari 1916. Helt nyligen har en person

i Stockholm blivit ställd till ansvar för bedrivande av olaga utminutering i mycket

stor utsträckning; denne person innehade intyg från överståthållarämbetet, att han

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 243.

till handelsregistret anmält sig ämna idka partihandel med brännvin. Från trovärdig

person i Göteborg har anmälts för kontrollstyrelsen, att därstädes personer,

som anmält sig ämna idka partihandel med brännvin, från utlandet infört brännvin

och försålt detsamma till enskilda personer. I regel är det icke möjligt för aklagarrnakten

att inskrida mot ett dylikt olagligt förfarande, enär detta undandrager sig

uppmärksamheten; det är endast de mera uppenbara fallen, som föranleda åtal.

isogon möjlighet att förhindra ifrågavarande överträdelser av gällande lagstiftning

föreligger icke, då, såsom förut framhållits, partihandel med brännvin är undandragen

varje kontroll, ja, vederbörande myndigheter, som hava till uppgift att

kontrollera brännvinsförsäljningen, kunna icke ens veta, vilka personer äro berättigade

att idka dylik handel.

Styrelserna vilja nu övergå till att angiva, i vilka avseenden bestämmelserna

i 26 § brännvinsförsäljningsförordningen böra ändras, för att syftet med ifrågavarande

bestämmelser skall ernås och förut angivna betydande olägenheter skola

förebyggas. .

De, som äga rätt att enbart idka partihandel med brännvin, kunna uppaelas

i två huvudgrupper, nämligen dels de, som driva partihandel med inhemskt brännvin,

dels de, som driva partihandel med från utlandet infört brännvin. Till den

första gruppen äro att räkna de, som tillverka brännvin, och de, som till avsalu

bedriva rening av brännvin. Enär dessa (brännvinstillverkare och reningsverk) enligt

bestämmelsen i 1 § av brännvinsförsäljningsförordningen, med det undantag,

som finnes angivet i 5 mom. av denna paragraf, icke kunna försälja till andra än

brännvinstillverkare eller den, som till avsalu bedriver rening av brännvin eller som

innehar rättighet till detaljhandel därmed, följer härav, att personer, som icke äro

att hänföra till den första gruppen, icke kunna bedriva partihandel med inhemskt

brännvin. De, som till handelsregistret anmält sig ämna idka partihandel med

brännvin, men som icke äro brännvinstillverkare eller innehavare av reningsverk,

äro alltså faktiskt hänvisade att allenast handla med utländskt brännvin: och dylikt

brännvin få de allenast sälja till innehavare av rättighet till detaljhandel samt till

brännvinstillverkare och innehavare av reningsverk.

Någon rätt till införsel av utländskt brännvin för den, som äger tillverka

brännvin, är enligt styrelsernas mening icke erforderlig. Ej heller torde en dylik

införselrätt vara behövlig för den. som till avsalu bedriver rening av brännvin.

Vidkommande därefter dem, som driva partihandel med utländskt brännvin,

har den nu medgivna rättigheten, att brännvin av partihandlare själv får förtullas

och uppläggas inom landet, föranlett förut angivna missförhållanden. Denna rättighet

torde emellertid icke vara erforderlig för utövande av partihandel av här avsett

slag. De, som idka partihandel med utländskt brännvin, äro nämligen att anse som

ombud för utländska handelshus. De upptaga hos svenska detaljhandlare order på

varor, vilka order de vidare befordra till de utländska handlandena, och dessa

senare försända varorna direkt till de svenska detaljhandlarna, eller också uttaga

de ifrågavarande ombuden varorna från tullnederlag för att försända dem till

detaljhandlare. Emellertid synes uttagandet från nederlaget, resp. förtullandet, av

varan kunna ombesörjas av den detaljhandlare, till vilken försäljningen ägt rum,

därigenom att varan av partihandlaren överlåtes på honom (77 och 100 §§ av tullstadgan).

Med hänsyn härtill, synas de berättigade anspråk, som en partihandlare,

det vill säga ett ombud för ett utländskt handelshus, tilläventyrs kan framställa på

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kunt/1. Maj:t* Nåd. Proposition Nr X43.

att få driva sin rörelse såsom hittills, kunna tillgodoses därigenom att partihandlare

få rättighet att upplägga varor på tullnederlag. Dä något skäl ej heller kan anföras

för att förbjuda dylik handlande att upplägga varor på transitupplag eller

tjäna som mellanhand vid omedelbar transitering av varor, torde det jämväl böra

medgivas partihandlare att upplägga brännvin på transitupplag eller omedelbart

transitförsända detsamma.

För att kunna bedriva sin försäljning till detaljhandlare torde emellertid eu

partihandlare vara i behov av att såsom prover inom landet disponera smärre partier

av de slag av brännvin, som han bär för avsikt att försälja. Detta torde kunna

tillgodoses genom att partihandlare likställas med sådana legitimerade handelsresande,

varom förmäles i 26 § 4 mom. b) av brännvinsförsäljningsförordningen.

Enligt gällande bestämmelser äger envar detaljhandlare införselrätt, sålunda

icke allenast de, som fått rättighet att utminutera brännvin, utan även de, som äro

berättigade att utskänka brännvin. Det stora flertalet av dem, som erhållit rätt

till utskänkning av brännvin, nämligen de, som på grund av överlåtelse av rättighet,

jämlikt 17 § brännvinsförsäljningsförordningen, utöva utskänkningsrörelse, äro emellertid

med hänsyn till bestämmelser i överlåtelsekontrakten förhindrade att i och för sin

rörelse införa brännvin. Allenast de, som utöva utskänkning på grund av 10 § och

14 § 2 mom. brännvinsförsäljningsförordningen (privilegierade gästgiveriägare och

innehavare av rättigheter, inropade på auktion) samt vidare de, som jämlikt 16 §

brännvinsförsäljningsförordningen fått till sig upplåten så kallad tillfällig utskänkningsrättighet,

hava sålunda numera frihet att själva införa brännvin till riket.

Då ifrågavarande rättigheter äro fåtaliga och den på grund av desamma utövade

rörelsen ej är av någon större omfattning, synes det ej vara behövligt att för

innehavarna av dessa rättigheter behålla en införselrätt, som innehavarna av de

mera betydande utskänkningsrättigheterna faktiskt icke äga. Innehavare av de

rättigheter, varom här är fråga, torde också så gott som uteslutande inköpa sitt

behov av brännvin från bolag eller innehavare av överlåten utminuteringsrättighet.

Med hänsyn till nu framhållna omständigheter hava styrelserna ansett, att införselrätten

bör förbehållas den, som erhållit rättighet att utminutera brännvin.

Denna begränsning av rätten att införa brännvin skulle emellertid föranleda

en betydande inskränkning i rätten att upplägga vissa slag av brännvin å sådant

prövianteringsfrilager, som avses i nådiga förordningen den 15 november 1912 om

provianteringsfrilager och den därpå grundade nådiga kungörelsen av samma dag

med vissa föreskrifter angående rättighet att hålla dylikt frilager. För sådan innehavare

av provianteringsfrilagersrätt, som icke erhållit rätt till utminutering av

brännvin, skulle ju detta kunna få en förlamande inverkan på hans affärsrörelse,

om den omständigheten, att han icke kunde från sitt frilager till fartyg, som anlitade

honom för proviantering, utlämna brännvin, föranledde, att fartyget för provianteringen

i dess helhet i stället vände sig till annan, eventuellt utländsk handlande,

vilken kunde leverera alla de varor, som önskades.

På grund härav hava ämbetsverken ansett sig böra förorda intagande i 26 §

4 mom. av ett nytt stycke e) angående rätt att å provianteringsfrilager upplägga

brännvin. Uttagningen från sådant frilager av brännvin bör emellertid i regel helt

begränsas till proviantering av fartyg, enär innehavare av provianteringsfrilagersrätt

ej bör sättas i bättre ställning än partihandlare, vars möjlighet att disponera över

brännvin inom landet man genom de ovan förordade förändrade bestämmelserna just

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 243.

avsett att förhindra, samt provianteringsfrilagersrätten eljest skulle kunna missbrukas

för kringgående av dessa bestämmelser. Dock torde böra inrymmas möjlighet för

Eders Kungl. Maj:t att medgiva undantag härifrån i särskilda fall, till exempel om

sådant är erforderligt för realisering av inneliggande lager, då en affärsverksamhet

av ifrågavarande slag skall upphöra och dylikt.

I sammanhang härmed bör även bland ansvarsbestämmelserna i 42 § intagas

stadgande om påföljd för överträdelse av förbudet att inom landet disponera över

brännvin, upplagt på provianteringsfrilager. Sådan påföljd synes böra inskränkas

till böter och ej imiefatta beslag, på grund därav att, då upptäckt av överträdelsen

väl i allmänhet icke torde kunna ske tidigare än vid vederbörlig kvartalsredovisning,

någon möjlighet till beslag i regel icke lärer förefinnas.

Beträffande de härav föranledda förändringarna i nådiga kungörelsen den 15

november 1912 med vissa föreskrifter angående rättighet att hålla provianteringsfrilager

hänvisas till särskild framställning denna dag från generaltullstyrelsen.»

I anslutning till vad sålunda anförts hemställde ämbetsverken, att Eders

Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition med förslag till ändrad lydelse

av 26 och 42 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin

av nedanstående innehåll:

26 §.

1. Brännvin må till riket införas blott av den, som erhållit rätt till utminutering

av brännvin; dock må den, som hos kontrollstyrelsen styrkt sig utöva

partihandel med brännvin, mot företeende av kontrollstyrelsens bevis härom upplägga

brännvin å tullnederlag eller transitupplag ävensom omedelbart transitförsända

sådan vara, allt på sätt i tullstadgan är föreskrivet.

2. Vid varje tullplats — — — — —--—--— — — — — —

— — — — — — kontrollstyrelsen.

3. Brännvin må icke från tullverket utlämnas annorledes än mot kvitto,

utfärdat av den, som erhållit rätt till utminutering av brännvin, dock att brännvin,

som från utlandet inkommit till bolag, vilket jämlikt 12 eller 14 § fått övertaga

all utminutering av brännvin inom kommun, må mot kvitto utlämnas till den, som

visar sig hava erhållit bolagets medgivande därtill.

4. Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må

a) — —----— — — — — — — — 7--_ — — — —

b) prov på brännvin i vanlig ordning till riket införas av vederbörligen

legitimerad handelsresande ävensom av den, som enligt 1 mom. här ovan är berättigad

att upplägga brännvin på tullnederlag eller transitupplag,

e) brännvin uppläggas å provianteringsfrilager, på sätt i särskild författning

är stadgat; dock må å provianteringsfrilager upplagt brännvin icke, utan tillstånd

av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall, disponeras annorledes än till fartygs proviantering

eller utrustning i föreskriven ordning.

5. Angående införsel — — —• —--— — — — — — — — — —

— — — — — — — av Kungl. Maj:t.

6. Med från utlandet — — — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — Kungl. Maj.t förordnar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 243. 9

42 §.

1.--------------------.

2. _ _ _ ____ _ _ _ _ _ _ _ _ ____ _ _ _

3!-------------------------

4. Den, som i strid mot stadgandet i 26 § 4 mom. disponerar å provianteringsfrilager

upplagt brännvin annorledes än till fartygs proviantering eller utrustning

i föreskriven ordning, bete från och med tio till och med ettusen kronor.

Denna förordning träder genast i kraft: dock må innehavare av utskänkningsrättighet

intill utgången av år 1916 äga till riket införa brännvin.

På grund av nådig remiss har kommerskollegium avgivit utlåtande

i ärendet och därvid huvudsakligen anfört:

»I kontrollstyrelsens och generaltullstyrelsens utlåtande har framhållits, att

importförbudet skulle menligt beröra de partihandlare, som äro att anse som agenter

för utländska handelshus, och hava till undvikande härav föreslagits vissa bestämmelser

om rätt för partihandlare att upplägga brännvin å tullnederlag eller transitupplag

ävensom att importera prover. Beträffande dessa bestämmelser har ifrån

agenthåll framhållits, att de likväl skulle vålla vissa olägenheter i agentverksamheten,

varjämte uttryckts farhågor för att ifrågavarande bestämmelser skulle föranleda

anmärkningar från utländskt, särskilt franskt håll. Kollegium, som med

hänsyn till den knappa tiden icke haft tillfälle ingå i närmare prövning av i vad

mån dessa farhågor kunna antagas vara berättigade, finner de från agenthåll

anförda olägenheterna i övrigt icke vara av den art, att de torde behöva hindra

förslagets genomförande.

I skrivelsen beröras däremot icke de partihandlare, vilka icke äro ombud för

utländska handelshus och* vilka driva sin partihandel till väsentlig del i sammanhang

med förskäring och annan beredning av importerad sprit samt med punschtillverkning.

Det har emellertid från de i ärendet hörda representanterna för spirituosahandlandena

med största iver framhållits, att ett dylikt importförbud skulle i

högsta grad skada för att icke säga omöjliggöra varje självständig, d. v. s. icke i

förening med detaljhandel driven partihandel. De självständige partihandlarne

skulle efter importförbudet icke kunna förskära och bereda sin spirituösa och ej

heller driva någon punschtillverkning. Med hänsyn till rörelsens art skulle den

föreslagna rättigheten att upplägga brännvin å nederlag knappast heller bereda

dem möjlighet att driva den för deras rörelse mindre betydande rena handelsverksamheten.

,

Det har uppgivits, att orsaken till att i förevarande förslag särskilda bestämmelser

icke lämnats beträffande dessa partihandlare legat huvudsakligen däri, att

importförbudet ansetts icke hava någon väsentlig inverkan på möjligheten att driva

sådan självständig partihandelsrörelse. Det skulle nämligen på grund av redan

gällande bestämmelser vara omöjligt att för sådan rörelse erhålla erforderlig inhemsk

sprit, såvida rörelsen icke dreves av person, som jämväl ägde detaljhandelsrätt,

och vore det icke möjligt att driva sådan rörelse enbart med importerad sprit. I

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 218 käft. (Nr 243.) 2

Kommers
kollega
utlåtande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 243.

anledning härav vill kollegium erinra om att enligt bestämmelserna i brännvinsförsäljningsförordningen

§ 1 mom. 5 samt kungl. kungörelsen den 25 september 1914

§ 2 f) försäljning av sprit, innehållande minst 85 volymprocent alkohol, får ske

bland annat till för pålitlighet känd person, som medelst inom de sex senaste

månaderna av kommerskollegium utfärdat intyg styrker, att han för industriellt

ändamål behöver tillgång till sprit. Sådana intyg hava av kollegium utlämnats till

personer, som använt sprit till förskäring av viner och torde därför sannolikt, om

sådant begäres, dylikt intyg komma att utlämnas till den, som önskar driva punschtillverkning,

och möjligen även till den, som önskar utöva annan beredning av

spirituösa.

De självständiga partihandlarna torde sålunda icke vara utestängda från möjligheten

att erhålla inhemsk sprit för spirituosaberedning.

Självständig partihandel drives för närvarande av en, sannolikt två firmor i

Hälsingborg. Den huvudsakligaste partihandeln utövas dock för närvarande av personer,

som jämväl äga rätt till detaljhandel. För sistnämnda partihandlare skulle

importförbudet för närvarande icke hava annan olägenhet, än att de finge underkasta

sig de bestämmelser rörande deras partihandel, som vederbörande spritbolag kunde

finna lämpligt inrycka i deras kontrakt angående detaljhandelsrättigheten. Skulle

emellertid vederbörande enskilda spritbolag finna ändamålsenligt att minska de

överlåtna detaljhandelsrättigheterna eller att självt ensamt utöva detaljhandeln,

skulle, om kontrollstyrelsens och generaltullstyrelsens förslag vunne tillämpning,

detaljhandlaren samtidigt med detaljhandelsrättigheten förlora möjligheten att utöva

partihandel.

Detta lärer icke varit avsikten med bestämmelserna i brännvinsförsäljningsförordningen.

Tydligen har detta icke heller varit nykterhetskommitténs avsikt.

Tvärtom synes nykterhetskommittén tänkt, att detaljhandlare, som berövades sin

detaljhandelsrättighet, skulle erhålla en ersättning härför i möjligheten att driva

partihandel. Kommittén uttalar härom i sitt betänkande nr V å sid. 160 följande.

Fn lösning av frågan torde alltså kunna ske på det sätt, att det beredes

möjlighet till inrättande av en partihandel för sådana finare spritdrycker, som för

närvarande i åtskilliga städer försäljas av enskilda spirituosahandlande. Partihandlarné

i spritdrycker skulle äga rätt att importera, bereda, lagra och förskära spritdrycker

samt att försälja dem sins emellan och till bolag.’

Beträffande betydelsen av partihandeln anför nykterhetskommittén vidare,

likaledes å sid. 160.

''Huvudskälet för denna uppdelning var sannolikt, att man ville inrikta de

restriktiva åtgärderna mot den egentliga brännvinsförbrukningen såsom den mest

ödeläggande för folkhälsan, men därjämte har säkerligen hänsyn även tagits till,

att det för en rationell skötsel av den finare spirituosaliandeln fordras större sakkunskap

och varukännedom, än som för närvarande står bolagen till buds.’

Kommittén anför vidare.

''Den med denna handel (partihandeln) förenade beredningen och förskäringen

synes tvärtom, såsom förut är nämnt, lämpa sig för enskild yrkesutövning. Och

om sådan handlandes rätt att försälja begränsas att äga rum till annan innehavare

av dylik rättighet i och för dennes rörelse samt till bolag, synes ur nykterhetssynpunkt,

så länge rusdryckshandel över huvud är medgiven, intet vara att erinra

mot att en dylik enskild verksamhet fortfarande tillätes existera.’

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Knngl. Maj:tf; Nåd. Proposition Nr 243.

Då nu en bestämmelse av det slag, kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen

föreslagit, enligt kollega förmenande, skulle hårt drabba, för att icke säga omöjliggöra

all annan självständig partihandel med spirituösa, än den, som drives av ombud

för utländska firmor, och något dylikt uppenbarligen icke varit avsett med

författningsändringen, har kollegium uppgjort förslag till författningsändring, som

synes kollegium kunna tillgodose nykterhetsintresset utan att skada den legitima

partihandeln. Kollegium har därvid tänkt sig, att partihandeln ej skulle helt berövas

importrätt, men att för sådan importrätt skulle erfordras tillstånd av kontrollstyrelsen.

Då sättet för meddelandet av dylika tillstånd och de eventuella villkor,

som kunna behöva föreskrivas för erhållande av sådana, t. ex. i avseende å särskild

kontroll m. m., böra närmare regleras, vill kollegium föreslå, att bestämmelser härom

fastställas av Eders Kungl. Maj:t.

Det synes kollegium icke föreligga anledning att på grund av kollegii

ändringsförslag göra någon inskränkning i den av kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen

föreslagna rättigheten för partihandlare att hava sprit på nederlag m. m.»

I anslutning till vad kollegium sålunda anfört hemställde kollegium, som fann

sig kunna lämna styrelsernas framställning i övrigt utan erinran, att 26 § 1 och 3

mom. får följande ändrade lydelse:

26 §.

1. Brännvin må till riket införas blott av den, som antingen erhållit rätt

till utminutering av brännvin eller ock visar sig äga rätt till partihandel med brännvin

och i senare fallet tillika av kontrollstyrelsen, enligt de närmare föreskrifter,

som av Kungl. Maj:t meddelas, erhållit tillstånd att införa brännvin till riket; dock

må även annån, som hos kontrollstyrelsen styrkt sig utöva partihandel med brännvin,

mot företeende av kontrollstyrelsens bevis härom upplägga brännvin å tullnederlag

eller transitupplag ävensom omedelbart transitförsända sådan vara, allt på

sätt i tullstadgan är föreskrivet.

3. Brännvin må icke från tullverket utlämnas annorledes än mot kvitto,

utfärdat av den, som enligt mom. 1 äger rätt till riket införa brännvin, dock att

brännvin, som från utlandet inkommit till bolag, vilket jämlikt 12 eller 14 § fått

övertaga all utminutering av brännvin inom kommun, må mot kvitto utlämnas till

den, som visar sig hava erhållit bolagets medgivande därtill.

Tillika har kommerskollegium överlämnat till kollegium inkomna

framställningar i ärendet från representanter för den av den ifrågasatta

lagstiftningen berörda näringsgrenen.

Med anledning av kommerskollegii berörda utlåtande har kontrollstyrelsen

avgivit yttrande och därvid anfört följande:

»I sitt över generaltullstyrelsens och kontrollstyrelsens förslag till ändring av

26 och 42 §§ i brännvinsförsäljningsförordningen avgivna utlåtande har kommerskollegium

anfört, att styrelserna ej tagit hänsyn till de partihandlare, vilka icke äro ombud

för utländska handelshus och vilka driva sin partihandel till väsentlig del i sammanhang

med förskäring eller annan beredning av importerad sprit samt med punschtillverkning.

Kollegium anser på anförda skäl, att en sådan författningsändring som

den styrelserna föreslagit skulle hårt drabba för att icke säga omöjliggöra all annan

självständig handel med spirituösa än den, som drives av ombud för utländska firmor.

Kontroll
styrelsens
yttrande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 243.

I anledning härav må till en början framhållas, att syftet med den av styrelserna

föreslagna författningsändringen varit att förekomma vissa missförhållanden,

som framträtt på grund därav, att okontrollerade partihandlare — praktiskt taget

kan vilken som helst, som är berättigad utöva handel, bliva partihandlare — ägde

rätt att till riket införa brännvin. För att nå detta syftemål hade styrelserna att

välja mellan två vägar, nämligen antingen att föreslå införande i brännvinsförsäljningsförordningen

av bestämmelser om koncessionerade partihandlare och begränsa

importrätten till dessa eller ock att, utan att i övrigt rubba de nuvarande partihandlarnas

hittillsvarande rättsliga ställning, begränsa deras importrätt på sådant

sätt, att den icke kunde missbrukas. Välde man den förra vägen, måste man vidtaga

ganska omfattande författningsändringar: sålunda var det erforderligt, bland

annat, att dels omarbeta 1 § i brännvinsförsäljningsförordningen, dels ock i samma

förordning eller i en särskild författning införa bestämmelser av i huvudsak det

innehåll, som nykterhetskommittén och sedermera Kungl. Maj:t i propositionen

nr 242/1914 B föreslagit ifråga om utövande av och kontroll å partihandel. Styrelserna

ansågo emellertid, att en dylik omarbetning av brännvinsförsäljningsförordningens

bestämmelser i fråga om partihandeln skulle föra betydligt längre, än vad

det föreliggande missförhållandet krävde, och draga med sig konsekvenser, som

svårligen kunde överblickas. Styrelserna ansågo därför, att man borde under nuvarande

förhållanden välja den väg, som åstadkom minsta rubbning i bestående förhållanden.

Enligt styrelsernas förslag göres därför ingen ändring i fråga om partihandelsrättens

förvållande. Ej heller göres någon annan ändring i fråga om utövande

av denna rätt, än att den, som enbart är partihandlare, ej själv får förtulla

brännvin och hava dylik dryck till fri disposition inom landet. Vid utarbetande av

förslaget utgingo styrelserna från den uppfattningen, att jämlikt 1 § 1 mom. i

brännvinsförsäljningsförordningen den, som enbart är partihandlare, ej kan inom

landet få inköpa brännvin och att sålunda dylik partihandlare ej kan bereda sådana

drycker, som äro att hänföra till brännvin, utan allenast kan driva handel med importerat

brännvin.

Kommerskollegium har emellertid gjort sig till tolk för en annan uppfattning

och gjort gällande, att den, som önskar driva punschtillverkning, och möjligen

även den, som önskar utöva annan beredning av spirituösa, skulle enligt bestämmelserna

i 1 § 5 mom. brännvinsförsäljningsförordningen samt kungl. kungörelsen den

25 september 1914 2 § f) kunna erhålla intyg från kollegium för att inköpa sprit.

Kollega ifrågavarande tolkning av de åberopade lagrummen är synnerligen

märklig och skulle, om den vore riktig, utan tvivel öppna rum för ett missbruk av

minst lika stor omfattning som det missbruk, mot vilket man nu velat ingripa genom

den ifrågasatta ändringen av 26 § i brännvinsförsäljningsförordningen. I detta avseende

må erinras, att kollegium lämnat intyg till personer, som använt sprit till

förskäring av viner, och att, enligt vad som framkommit vid förhandlingar mellan

kommerskollegium och kontrollstyrelsen, svårigheter mött vid behandlingen av frågor

om dylika intyg. Ty dels hava icke några säkra garantier kunnat erhållas, att

spriten användes i det uppgivna syftet, dels har icke kunnat avgöras, vad som

rätteligen bör förstås med förskäring av viner. Skulle nu personer, som »önska»

driva punschtillverkning eller i allmänhet beredning av spirituösa, hava möjlighet

att inköpa sprit på grund av kommerskollegii intyg, skulle i ännu större omfattning,

|n vad det för närvarande är fallet i fråga om införseln av brännvin genom

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 24.''!.

partihandlare, kontrollmöjligheterna över brännvinsförsäljningen inskränkas. För

såväl punschbrygd som beredning av brännvin behövas synnerligen enkla redskap,

vadan det från denna synpunkt icke skulle vara förenat med någon svårighet att

styrka, att man önskar bedriva brännvinsberedning. Bleve det allenast känt, att

kollegium ej ansåge hinder föreligga att bevilja intyg för inköp av sprit till dylik

brännvinsberedning, skulle säkerligen åtskilliga personer anmäla sig till erhållande

av dylika intyg. En ej ringa del av den sprit, som köptes på dylikt sätt, skulle

utan tvivel komma att sippra ut till allmänheten, på alldeles samma sätt som från

utlandet införd sprit, vid sidan av kontrollföreskrifterna, kommit allmänheten

tillhanda genom partihandlare. Visserligen är olaga utminutering belagd med

straff, men då en okontrollerad partihandlares smygförsäljning av brännvin, vare

sig det är tillverkat inom landet eller infört utifrån, är utomordentligt svår att

upptäcka, är straff hotet ej tillräckligt avskräckande.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om den av kollegium gjorda tolkningen

av 1 § 5 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen är riktig. I detta avseende

må erinras om följande.

Beträffande sprit, avsedd att användas till andra ändamål än förtäring, torde

bestämmelse därom hava införts i brännvinsförsäljningsförordningen första gången

genom förordningen den 12 september 1910, vari föreskrevs, att det i 15 § 2 mom. av

brännvinsförsäljningsförordningen stadgade förbudet mot beviljandet av rabatter icke

skulle äga tillämpning, »då sprit, som innehåller minst 92 volymprocent alkohol,

försäljes för tekniska och likartade ändamål.» Ifrågavarande bestämmelse tillkom

på Kungl. Maj:ts förslag, efter det kontrollstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet.

Kungl. Maj:t avlät proposition i ämnet till 1910 års riksdag; och enligt det vid

propositionen (nr 152) fogade utdrag ur statsrådsprotokollet anförde föredragande

departementschefen till stöd för förslaget följande:

''Lika med nyssnämnda styrelse anser jag det icke kunna vara av behovet

påkallat, att det uti ifrågavarande lagrum numera stadgade rabattförbud utsträckes

att gälla även för innehavare av överlåten rätt till utminutering av brännvin. De

bägge av styrelsen föreslagna undantagen från detta allmänna förbud synas mig

däremot väl motiverade, därvid jag särskilt betonar det synnerligen önskvärda däld,

att sprit, som användes för tekniska eller likartade ändamål, måtte kunna erhållas

för lägre pris än det, som i allmänhet ansetts nödvändigt för att. såsom aktiebolaget

Göteborgssystemet påpekat, allmänheten ej må finna det förenligt med sin fördel

att köpa ren sprit och genom dess utspädning bereda sig en prisbilligare dryck än

brännvinet.’

Av departementschefens nu citerade yttrande synes framgå, att försäljning

av sprit, varå rabatt beviljades, icke finge äga rum till förtäringsändamål och att

i uttrycket »tekniska eller likartade ändamål» sålunda icke kunde inläggas den betydelsen,

att spriten skulle fä beredas till dryck.

I nykterhetskommitténs förslag till försäljningsförordning fanns i 3 § 2 mom.

en bestämmelse av följande innehåll: »Angående försäljning av rusdrycker för vetenskapligt,

tekniskt eller industriellt ändamål samt av vin för kyrkligt behov

meddelas särskilda bestämmelser av Kungl. Maj:t.» Till stöd härför anförde

kommittén:

’Då de närmare villkor, varunder utminutering av rusdrycker enligt förslaget

får äga rum, givetvis endast äro avsedda att gälla, då sådana drycker skola

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 243.

användas till förtäring, har i detta inom. föreslagits, att särskilda bestämmelser om

försäljning av rusdrycker för vetenskapligt, tekniskt eller industriellt ändamål samt

av vin för kyrkligt behov skola meddelas av Kungl. Maj:t, därvid sådana staSganden

i fråga om utlämnandet av dryckerna torde komma att utfärdas, att såvitt

möjligt missbruk av desamma ej kan äga rum.’

Partihandlares rätt att inköpa brännvin reglerades åter icke genom sagda

3 § 2 mom. i kommitténs förslag, utan genom 12 §, enligt vilken den, som äger

tillverka rusdrycker eller rena brännvin, får försälja brännvin (resp. rusdrycker)

till koncessionerad partihandlare. Härav torde den bestämda slutsatsen kunna dragas,

att kommittén under bestämmelsen i 3 § 2 mom. i förslaget om försäljning av sprit

för tekniska och industriella ändamål icke inbegrep försäljning av sprit för beredning

av drycker, avsedda till förtäring.

Samma ståndpunkt som kommittén intager Kungl. Maj:t i det förslag till försäljningsförordning,

som framlades genom proposition nr 242/1914 B. I 10 § av

nämnda förslag stadgas: »I avseende å försäljning av alkoholhaltiga drycker för

vetenskapligt, medicinskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål eller för

apoteksbehov gäller vad Konungen därom förordnat.» I i2 § av samma förslag

stadgas däremot angående partihandlares inköp av brännvin på alldeles samma sätt

som i kommittéförslaget.

Stadgandet i 1 § 5 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen infördes i densamma

genom förordningen den 25 september 1914, sedan riksdagen bifallit det förslag,

som av Kungl. Maj:t framlagts vid 1914 års senare riksdag genom propositionen

nr 233. Ifrågavarande stadgande är med hänsyn till de ändamål, för vilka

sprit skulle få försäljas, ordagrant lika med 10 § i det av Kungl. Maj:t genom den

förut omnämnda propositionen nr 242 framställda förslag. Tilläggas bör, att, samtidigt

med stadgandet i 1 § 5 mom. brännvinsförsäljningsförordningen, infördes i

15 § 3 mom. (det förutvarande 2 mom. nedflyttades till 3 mom.) — i stället för

den genom 1910 års förordning gällande bestämmelsen om undantag från rabattförbudet

för försäljning av sprit, innehållande minst 92 volymprocent alkokol,

för tekniska eller likartade ändamål — en bestämmelse, att rabattförbudet ej ägde

tillämpning, »då sprit, som innehåller minst 85 volymprocent alkohol, försäljes för

vetenskapligt, medicinskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål eller för

apoteksbehov.» Angivandet av de ändamål, för vilka sprit finge utminuteras med

rabatt, är sålunda ordagrant lika med bestämmelsen i 1 § 5 mom. brännvinsförsäljningsförordningen.

Då enligt 15 § 3 mom. uppenbarligen, på grund av den vid

stadgandets tillkomst år 1910 förebragta motiveringen (jämför ovan), sprit icke får

försäljas för att till dryck beredas, kan icke under uttrycken »industriellt, tekniskt

eller likartat ändamål» i denna paragraf inbegripas försäljning för dylikt syfte.

Förestående utredning torde giva vid handen, att stadgandet i 1 § 5 mom.

brännvinsförsäljningsförordningen, betraktat med hänsyn till dess historiska uppkomst

och till dess sammanhang med andra föreslagna eller i nämnda förordninginförda

likartade stadganden, icke kan givas den innebörd, som kommerskollegium

velat göra gällande.

Ej heller torde man, om det ifrågavarande stadgandet betraktas i och för

sig eller med hänsyn till stadgandet i 1 § 1 mom. av brännvinsförsäljningsförordningen,

kunna godtaga kollega uppfattning. Ty beredning av brännvin genom

förskäring eller tillagning kan icke anses vara ett industriellt förfarande i brännvins
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kunjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 243.

lörsåljningsförordningens mening. Vidare kan ej heller ändamålet med spritens

användning vid dess förvandling till brännvin eller punsch sägas vara industriellt

»dier tekniskt eller likartat. Med uttrycken industriellt eller tekniskt torde nämligen

författningen sylta därpå, att spritens definitiva användning skall vara av industriell

eller teknisk natur; t. ex. att ingå som ett led i processen vid framställandet av

extraktivämnen, att användas som grundämne vid framställning av ättika, eller att

tjäna som lösningsmedel av färger och fernissor in. m. Genom brännvinsförsäljningsförordningen

är ju avsett att reglera försäljningen av brännvin — såväl partihandeln

som detaljhandeln — för förtäringsändamål. För det brännvin, som icke skall användas

för förtäringsändamål, är särskilt undantag gjort i 1 § 5 mom. och 15 §

3 mom. av förordningen. Det kan icke gärna antagas, att lagstiftarna skulle hava

avsett, att med bestämmelserna i nämnda lagrum öppna möjligheter för ett slags

partihandel med brännvin, då uttrycklig föreskrift om partihandel redan lämnats i

1 § 1 mom. förordningen.

Det anförda torde giva vid handen, att kollega uppfattning, att sprit skulle

kunna inköpas av partihandlare med stöd av 1 § 5 mom. brännvinsförsäljningsförordningen,

ur olika synpunkter icke kan vara lagligen grundad.

Vid dylikt förhållande synes det vara uppenbart, att den av kontrollstyrelsen

och generaltullstyrelsen uttalade uppfattningen, att en person, som enbart är partihandlare,

icke kan inom landet köpa brännvin, står i överensstämmelse med brännvinsförsäljningsförordningens

innebörd. Härav följer, att, om en person, som innehar

överlåten utminuteringsrättighet, av en eller annan anledning mister denna rättighet,

han därmed också förlorar möjligheten att inom landet inköpa brännvin för beredning

av drycker, som äro hänförliga till brännvin. Det förhållande, som enligt kollegii

uppfattning skulle komma att inträffa till följd av styrelsernas förslag, inträffar i

stället redan på grund av gällande lagstiftning.

Utöver vad sålunda anförts i själva huvudfrågan må ytterligare framhållas

följande.

Kollegium har i sitt utlåtande velat gorå gällande, att det icke lärer hava

varit avsikten med bestämmelserna i brännvinsförsäljningsförordningen, att detaljhandlaren,

samtidigt med detaljhandelsrättigheten, skulle förlora möjligheten att utöva

partihandel (med partihandel torde kollegium i detta sammanhang förstå beredande

av spirituösa) samt att detta ej heller skulle hava varit nykterhetskommitténs

avsikt, * och åberopar kollegium till stöd härför några punkter ur nykterhetskommitténs

motivering. Att märka är emellertid, att nykterhetskommittén föreslog,

att överlåtelse av utminuteringsrättighet för framtiden ej skulle få äga rum och att,

som en slags ersättning härför, innehavarna av dylika överlåtna rättigheter skulle

få fortsätta som partihandlare. Sakligt sett försvarade kommittén partihandelsinstitutets

införande därmed, att den finare spirituosahandeln fordrade större sakkunskap

och varukännedom än som stode bolagen till buds. Det är ju också förklarligt,

att kommittén, då den föreslog, att den enskilda spirituosahandeln skulle

avskaffas ifråga om försäljning till allmänheten, önskade såsom partihandel bibehålla

denna spirituosahandel, vilken ju faktiskt i stor utsträckning tidigare levererat

finare spirituösa till bolagen.

Med det sakläge, som skulle komma att inträffa, om all privat spirituosahandel

i minut slopades, torde det nu föreliggande sakläget emellertid hava föga att

skaffa. Ingenstädes i brännvinsförsäljningsförordningen är föreskrivet eller ens

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 243-

antytt, att en rättighetsinnehavare, vare sig bolag eller enskild person, skall, om

rättigheten upphör, erhålla ersättning i någon form. Den av kollegium uttalade

uppfattningen, att det varit brännvinsförsäljningsförordningens avsikt, att en innehavare

av utminuteringsrättighet, som förlorade densamma, skulle beredas ersättning

härför genom att fortfarande få inom landet bereda spirituösa, saknar sålunda

stöd i gällande lag.

Då styrelserna framlade förslaget till ändrad lydelse av 26 §, hade styrelserna

icke någon anledning att ingå på det förhållandet, att en innehavare av en överlåten

utminuteringsrättighet förlorade sin rättighet. Det väsentliga i utminuteringsrättigheten,

nämligen att inköpa sprit för att bereda brännvin, förlorade han samtidigt

med rättigheten; möjligheten att handla med utländskt brännvin hade han

kvar, även om styrelsernas förslag genomfördes, om än ock införselrätten fick en viss

begränsning.

Styrelsernas förslag innebär alltså den minsta möjliga ändring i brännvinsförsäljningsförordningen

för att syftet — förekommande av importrättens missbruk —

skall vinnas.

Den av kollegium föreslagna ändringen åter torde icke vara ensamt tillfyllestgörande

utan torde böra föranleda, att partihandelsrätten närmare bestämmes

genom särskilda lagstadganden. Är det avsett, att koncessionerade partihandlare

skola bliva något mera än enbart ombud för utländska hus, måste 1 § ändras och

bestämmelsen om dem, som partihandelsvis äga inköpa brännvin, vidgas. Dylika

ändringar torde emellertid ej vara påkallade av det sakförhållande, som påkallar

en ändring av bestämmelserna om införseln av brännvin till riket.»

Den i ärendet förebragta utredningen giver otvivelaktigt vid handen,

att en ändring av bestämmelserna om införsel av brännvin från utrikes

ort i 26 § i brännvinsförsäljningsförordningen är av behovet påkallad

till förekommande av missbruk av rätten att till riket införa brännvin.

Med hänsyn till vad kommerskollegium anfört erfordras emellertid enligt

min mening ytterligare utredning om det sätt, varå ändringen må

kunna genomföras utan att intressen, som måste tillerkännas berättigande,

bliva därpå lidande. I saknad av dylik utredning, vilken tiden icke

medgivit, bör man alltså nu framgå med viss försiktighet och hålla

möjligheten öppen för vissa partihandlare att såsom hittills få införa

brännvin. I likhet med kommerskollegium anser jag, att den, som visar

sig äga rätt till partihandel med brännvin, skall kunna av kontrollstyrelsen

erhålla tillstånd till sådan införsel. Jag förutsätter härvid, att dylikt

tillstånd icke kommer att lämnas i andra fall, än där ett legitimt affärsbehov

föreligger för partihandlaren att inom landet disponera över varan.

Enligt det förslag till förordning om spirituosaaccis, som Kungl.

Maj:t framlagt med propositionen nr 238 till innevarande års riksdag,

är en oundgänglig förutsättning för accisens likformiga uttagande å all

avgiftspliktig förbrukning, att samtliga accispliktiga drycker försäljas

genom bolag och spirituosahandlare. Med hänsyn härtill torde det vara

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 243.

erforderligt att för de partihandlare, som, enligt vad jag ifrågasatt, av

kontroll styrelsen erhålla tillstånd att till riket införa brännvin, uppställa

det. villkoret, att de icke under den tid, då förordningen om spirituosaaccis

förslagits att gälla, få sälja brännvin till andra än brännvinsförsäljningsbolag

och spirituosahandlare. Stadgande härom har jag ansett

böra införas som övergångsbestämmelse till den nu ifrågavarande förordningen.

Jämväl med hänsyn till grunderna för den föreslagna förordningen

om spirituosaaccis har jag icke ansett mig kunna förorda

den av generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen föreslagna bestämmelsen

om rätt för innehavare av utskänkningsrättighet att intill utgången av

år 1916 till riket införa brännvin.

I övrigt har jag ej något att erinra mot generaltullstyrelsens

och kontrollstyrelsens ovan omförmälda förslag.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst det förslagtill

förordning om ändrad lydelse av 26 § 1, 3 och 4 mom. och om

tillägg till 42 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning

av brännvin, vilket i enlighet med ovan angivna grunder upprättats,

hemställde departementschefen, att förslaget måtte genom nådig proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagade Hans Maj:t

Konungen förordna, att till riksdagen skulle avlåtas

proposition i ärendet av den lydelse, bilagan litt. . . .

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Lidholm.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 218 käft. (Nr 243.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1916:271 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 26 § 1, 3 och 4 mom. och om tillägg till 42 § s. 1 i texten
  2. BevU 1916:44 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 26 § 1, 3 och 4 mom. och om tillägg till 42 § i förordning s. 6 i texten