Sök i Ratio Lex

Kungl. Mafts Nid. Proposition Nr 28

46 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 46 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1916:28, Kungl. Mafts Nid. Proposition Nr 28

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mafts Nid. Proposition Nr 28.

1

Nr 28.

Kungl.

Maj:ts nådiga proposition Ulf riksdagen med förslag till

lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående

frälsemän; given Stockholms slott den 21 januari 1916.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om rätt domstol

i vissa mål och ärenden angående frälsemän.

Den av ridderskapet och adeln avlåtna skrivelsen i ärendet bifogas;

och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Easselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 24 käft. (Nr 28.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

förslag

till

* Lag

om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 8 kap. 2 § 8 rättegångsbalken är stadgat därom, att hovrätten

äger döma över tvister om arv efter frälsemän, deras förordning

vid dödstimman om deras egendom samt förmynderskap för deras barn

och arvingar, som frälse äro, så ock vad i § 6 av ridderskapets och

adelns privilegier den 16 oktober 1723 föreskrives därom, att där några

av adel hava tvister sig emellan om arvskiften eller förmynderskap,

det skall ske inför hovrätten, varder härmed upphävt; skolande förty

om rätt domstol i dylikt mål eller ärende härefter gälla vad i allmänhet

är stadgat. I följd härav skall vad i de för Svenska akademien den

20 mars 1786 givna privilegier bestämmes därom, att bemälda akademis

ofrälse ledamöter njuta uti rättegångar i anseende till domstolar lika

förmåner som adeln, vara utan verkan i mål och ärenden, som

ovan sägs.

Vad i första stycket stadgas om förmynderskap gälle ock angående

godmanskap för frånvarande arvinge efter frälseman eller efter ofrälse

ledamot i Svenska akademien.

Genom denna lag sker ej inskränkning i den rätt, som tillkommer

delägare i dödsbo efter frälseman eller efter ofrälse ledamot i Svenska

akademien att till boupptecknings och arvskiftes förrättande kalla den

han vill.

I fråga om förmynderskap eller godmanskap, som på grund av

vad ovan stadgas skall lyda under Stockholms rådhusrätt, tillkomme förmyndarkammaren

i Stockholm samma vård och inseende som beträffande

annat under nämnda rätt lydande förmynderskap eller godmanskap.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917. Dock skall, där mål

eller ärende, som ovan är sagt, nämnda dag är vid hovrätt anhängigt,

hovrätten meddela slutligt yttrande däri. I avseende å förmynderskap

eller godmanskap för frånvarande arvinge, vilket samma dag står under

hovrätts vårdnad, skola hittills gällande bestämmelser fortfarande tillämpas,

där ej Konungen finner skäl förordna om vårdnadens överflyttning till

den underrätt, under vilken förmynderskapet eller godmanskapet enligt

allmänna bestämmelser bör lyda.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj dsNåd. Proposition Nr 28.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 2 juli 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

Linnér,

Mörcke,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde

chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot följande:

»I anledning av eu utav riksdagens justitieombudsman till 1911

års riksdag gjord framställning anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 16 februari 1911, att Kungl. Maj:t, efter utredning av sådana

förhållanden, som kunde anses äga samband med en eventuell fråga

om upphörande av den för adeln ännu bestående rättigheten att i vissa

mål och ärenden hava hovrätt till första domstol, täcktes låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till erforderliga lagbestämmelser i

syfte att adelns omförmäla rättighet måtte upphävas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Justitieombudsmannens framställning var av följande lydelse:

''Rättegångsbalken av 1734 års lag innehöll i 8 kap. 2 § följande

stadganden:

2 §. I synnerhet äge hofrätten åt döma öfwer thessa mål:

8. Twister om arf efter frälsemän: tlieras förordning wid dödstiman

om theras egendom: förmynderskap för tlieras barn och- arfwingar,

som frälse äro: så ock ther frälseman eller thes arfwinge, wil

genom offenteligit anslag afstå thes egendom till borgenärer, och om

hwartheras rätt och företräde ther til; eller then ene maken söker åt

skilja sin lott i bo från then andras enskilta gäld.

9. Hofrätten skal ock döma öfwer the brott, ther frälseman förwerkar

lif, ära, adelig frihet, gods eller arfwelig rättighet; så ock enwiges,

och andra slagsmål, eller förgripelser med skymfeliga ord och

gierningar, emellan frälsemän, eller theras wederlikar, när domaren i

orten, ther gierningen giord är, först ther om ransakadt, med flera

mål — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Genom dessa bestämmelser infördes i den nya allmänna lagen

rättsregler, som redan långt tidigare varit gällande på grund av adelns

privilegier och andra särskilda författningar. Grunden till adelns särställning

i detta hänseende låg otvivelaktigt i den uppfattningen, att

var och eu borde dömas av sina likar, och denna uppfattning fann

tidigt uttryck i lagstiftningen. I den år 1614 utfärdade rättegångsordningen

(»rättegångsordinantien») stadgades, att Svea hovrätt skulle pröva

vissa svårare brottmål, vari en adelsman var inblandad, sedan veder^

börande underrätt först rannsakat över brottet. Men privilegiet gällde

även för de fall, att adelsmän sig emellan eller med andra tvistade om

arvskifte eller jordagods. Rättegångsprocessen av den 23 juni 1615

bekräftade detta undantagsstadgande med hänvisning till privilegierna

och rättegångsordinantien.

Att hovrätten skulle pröva dessa adelns mål innefattade, att målen

huvudsakligen avdömdes av adelsmän, eftersom hovrätten till större delen

bestod av adelsmän.

Adliga privilegierna den 16 oktober 1723 hade i § 6 följ andelydelse:
Förwärkar

någon adelsman lif, ähra, adelig frihet och privilegier,

gods eller arfwelig rättighet, må giärningen wäl först ransakas,

där hon giord är, å härads ting på landet och å rådstugu i städer, eller

wid andra underrätter: Men ei annorstädes dömas än wid håf- eller

öfwerrätten, hw-arunder han hörer. Med dem af ridderskapet och .adelen,

Justitieombudsmannens

framställning

till 1911 års

riksdag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd,. Proposition Nr 28.

som låta bruka sig i krigstiänst, förhålles efter krigsarticklarne; dock

böra de för ringa brott icke beläggas med sådant straff, som kan

nesligit, och adelsståndet förklenligit wara. Jämwäl skola adelens twister

sins emellan om arfskiften, förmynderskap, ersättningar eller egendomens

afstående til creditorer, som om bättre rätt strida, samt boskilnad,

inför håfrätten skie. Men uti alle andre ährender, såsom syner,

jordetwister, giäld och skuldsaker, kiöpslagan och handel, samt andre

civil- och ringare bråttmåhl, så emellan adelen sielf, som adelen och

andre, skal sökas och swaras å ting och rådstuga, efter allmänna lagen,

undantagandes duels-måhl.

När sedermera lagkommittén år 1826 framlade ett fullständigt förslag

till ny civillag, hemställde lagkommittén i förslaget till rättegångsbalk,

att de allmänna domstolar, som borde upptaga och pröva tvistemål,

skulle utgöras av tre instanser, vilka skulle bestå, den första på

landet av häradsrätt och i stad av stadsrätt, den andra av hovrätt och

den tredje av högsta domstolen.

I sin motivering till detta förslag framhöll kommittén angelägenheten

av att genom minskning av instansernas alltför stora antal bereda

varje sak ett skyndsammare slut än förut var fallet. Kommittén påpekade

också nödvändigheten av att genom upphävande av den stora

mängd särskilda domstolar, som funnos, göra den rättssökandes väg

mindre villsam vid sakens början.

De särskilda domstolarna betraktade kommittén i detta sammanhang

dels från personlig, dels från saklig synpunkt. I förra hänseendet

anförde kommittén:

Den personliga rätten, att dömas af annan än wanlig domstol,

är ett privilegium, härledande sig, äfvensom flera undantagslagar af

enahanda art, från förhållanden, helt olika dem, som höra till närvarande

samhällsskick. Nu för tiden hafwa de skilnader, som fordom

söndrade medlemmarna af vissa stånd och corporationer från menige

man, förlorat sin betydelse. Alle äro likar inför lagen. Den enas rätt

är ej heligare än den andras. Den domstol, som är god nog för en,

är god nog för alla. Hvarje domares pligt är, att skipa lag utan mannamån.

Man må lyda under hwilken domstol, som helst: det är ändå

blott rättwisa man kan begära. Den skall tilldelas en hwar, efter

sakens beskaffenhet, utan särskilda hänsigter till stånds- eller corporationsförhållanden.

För att vinna den, behöfwer man hwarken undantagslagar

eller privilegieradt forum. Allmän lag må wara allas gemensamma

band, allmän domaremakt allas gemensamma wärn.

År 1832 avlämnade lagkommittén förslag till ny kriminallag och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 28.

hemställde därvid i den uti förslaget ingående senare delen av rättegångsbalken,

att de allmänna domstolar, som enligt kommitténs förslag

till civillag hade att upptaga civilmål, också skulle vara allmänna domstolar

i brottmål. 1 sin motivering anförde lagkommittén härutinnan,

att på samma grunder som kommittén föreslagit avskaffande av särskilda

domstolar i tvistemål, hade kommittén som allmän regel antagit, att

sådana domstolar även i brottmål skulle försvinna.

Lagkommitténs omförmälta båda förslag blevo, som bekant, icke

upphöjda till lag. Men förslagens inflytande på allmänna rättsuppfattningen

och lagstiftningen är uppenbart och visade sig genom en hel

följd av partiella reformer.

I fråga om adelns rätt till särskilt forum har en tydlig brist på

överensstämmelse mellan den allmänna rättsuppfattningen och den positiva

lagstiftningen kunnat fortvara in i våra dagar. Ett bifall till lagkommitténs

förslag till ny rättegångsbalk skulle hava fört med sig, att

ovan intagna bestämmelser i 8 kap. 2 § rättegångsbalken av 1734 års

lag försvunnit. Då lagkommitténs förslag ej antogos, kom i stället

adelns rätt till särskilt forum att upprepade gånger göras till föremål

för reformförslag.

Vid riksdagen åren 1828—30 var spörsmålet uppe i samband med

frågan om avskaffande av ett flertal särskilda domstolar. Lagutskottet,

som i huvudsak tillstyrkte reformförslagen, förklarade angående det

föreslagna upphörandet av adelns rättighet att i vissa mål hava hovrätt

till första domstol, att, då denna fråga icke hade egenskap av en blott

lagfråga utan rörde ett adelns privilegium, vars förändrande eller jämkande

berodde på samtliga riksståndens överenskommelse och Konungens

bifall, funne utskottet sig icke tillständigt att tillstyrka bifall till ändringen.

Men för den händelse att adeln skulle finna för gott att till

befordrande av enhet i rättegångsordningen avsäga sig ifrågavarande

rättighet, samt de övriga riksstånden och Kungl. Maj:t gillade en sådan

avsägelse, framlade utskottet i denna mening ett förslag till förordning

om upphörande av frälsemäns rättighet att i vissa mål dömas av hovrätt

såsom första domstol.

Lagutskottets betänkande återremitterades av adeln, och sedan

utskottet i nytt utlåtande betonat, att dess förra förslag endast var villkorligt,

blev utskottets senare utlåtande bifallet av samtliga stånden.

Adelns godkännande av vad utskottet villkorligt föreslagit betraktades

icke som en formlig avsägelse av privilegiet, och därmed var frågan

fallen för den riksdagen.

Frågan återkom emellertid i sin helhet vid riksdagarna åren 1847/48,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

1850/51, 1856—58, 1862/63 samt 1865/66. Vid alla dessa riksdagar

förordade lagutskottet ett totalt upphävande av privilegiet, men reformen

föll på motstånd från adelns sida. Att de tre ofrälse stånden klart uppfattade

reformens nytta och nödvändighet, torde vara utom allt tvivel.

Och att reformens anhängare även inom adeln bildat en avsevärd minoritet,

framgår av röstsiffrorna vid de olika riksdagarna. Vid riksdagen

1847/48 avslogs förslaget med 38 röster mot 36, som avgåvos för

ärendets återremitterande till lagutskottet. Nästa gång frågan var uppe,

eller vid riksdagen åren 1850/51, blev lagutskottets förslag avslaget med

86 röster mot 40, som avgåvos för återremiss. Vid riksdagen åren 1856

—58 avslogs lagutskottets hemställan med 55 röster för avslag mot 25

röster för bifall. Vid riksdagen åren 1862/63 avgåvos 23 röster för

avslag mot 21 röster för bifall. Frågans behandling vid den sista

ståndsriksdagen, eller riksdagen åren 1865/66, var mera invecklad.

Under överläggningen hos adeln framställdes nämligen det särskilda

förslag, att adelns forum privilegiatum skulle upphävas i fråga om brottmål

men i övrigt kvarstå. Detta förslag samlade en majoritet av 64

röster mot 42. Prästeståndet förenade sig med adeln, men när lagutskottet

i ett senare betänkande hemställde till borgare- och bondestånden

att med frånträdande av sina tidigare beslut förena sig med adeln

och prästeståndet, avslogs detta av borgareståndet, och därmed hade

frågan fallit.

Beträffande upphävande av adelns forum privilegiatum i konkursmål

var fråga uppe vid riksdagarna åren 1834/35, 1850/51 och 1859/60.

Vid sistnämnda riksdag förelåg till behandling förslag om antagande av

ny konkurslag och därmed sammanhängande författningar. Genom 1 §

i den då antagna och den 18 september 1862 utfärdade konkurslagen

blev bestämt, att ansökning om egendomsavträde skulle ingivas till

underrätten i den stad eller å landet till domaren i den ort, där gäldenär

borde inför domstol svara i mål, som anginge gäld i allmänhet. Därmed

var adelns domstolsprivilegium i fråga om konkursmål upphävt, och det

uttalades också i konkurslagens ingress.

När lagutskottet vid riksdagen 1847/48 tillstyrkte ett totalt upphävande

av adelns forum privilegiatum, skedde detta därigenom, att

utskottet framlade ett förslag till förordning, huvudsakligen innehållande

att, sedan adeln med övriga riksstånds samtycke och Kungl. Maj:ts bifall

avsagt sig den i 6 punkten av adelns den 16 oktober 1723 utfärdade

privilegier stadgade rättighet att i vissa mål dömas omedelbarligen av

hovrätt, så bleve 8 och 9 mom. av 2 § i 8 kap. rättegångsbalken jämte

därmed överensstämmande särskilda författningar upphävda. I författ
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

ningsförslaget var jämväl intaget, att mål och ärenden, som jämlikt

samma lagrum och författningar tillhört hovrätt såsom första domstol,

därefter skulle tillhöra underrätt och behandlas efter allmän rättegångsordning.

Detta förslag blev sedermera av utskottet upprepat vid de följande

ståndsriksdagarna, blott med vissa mindre väsentliga tillägg. Ett sådant

tillägg gjordes vid riksdagen åren 1850/51 och innefattade ett bestämt

uttalande om adelns rätt att till boupptecknings- och arvskiftesmän i

stärbhus i stad kalla personer efter fritt val. Med denna sak, varom

ett förbehåll förklarats nödigt under diskussionen hos adeln vid riksdagen

1847/48, förhöll sig på följande sätt.

Sedan urminnes tid hava borgmästare och råd (d. v. s. magistraterna)

i städerna haft befattning med upprättande av bouppteckningar och arvskiften

därstädes. Denna rätt omtalas redan i de av drottning Kristina

år 1636 utfärdade privilegierna för Stockholms stad. Men i samma

privilegier gjordes uttryckligt undantag för »privilegierade personer»,

med vilket uttryck i främsta rummet torde hava åsyftats adelns medlemmar.

När sedermera år 1667 en förmyndarkammare inrättades i

Stockholm, bestämdes, att bouppteckningar skulle genom förmyndarkammarens

försorg hållas i alla stärbhus, som lydde under den borgerliga

jurisdiktionen. I en av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1675 utfärdad

resolution och förklaring på städernas fullmäktiges besvär yttrades (§ 35),

att såväl kronans betjänte, utom adelståndet, som stadens borgerskap

skulle vid bouppteckningar och arvskiften vara underkastade borgmästare

och råds »disposition». Den sålunda antydda åtskillnaden emellan adliga

och ofrälse stärbhus motiverades därmed, att adelns »arvskaper» vore

allenast »undergivna» hovrätternas jurisdiktion, under det att de övriga

lydde under stadsrätt. Genom en senare resolution och förklaring av

den 20 januari 1693 föreskrev Kungl. Maj:t, att alla i huvudstaden

bosatta personer — utom adelsståndet — skulle i avseende å bouppteckning

och arvskifte lyda under borgmästare och råd.

Under förarbetena till 1734 års lag förekom i åtskilliga av de

många förslagen till ärvdabalk ett uttryckligt förbehåll för adeln, såväl

på landet som i stad, att till bouppteckningar och arvskiften kalla förrättningsmän

efter eget val. Något sådant förbehåll inflöt emellertid

icke i 1734 års lag, som, utan att göra någon inskränkning i adelns

på privilegierna grundade rättighet i förevarande hänseende, i 9 kap.

1 § ärvdabalken förklarade, att rättighet att fritt kalla bouppteckningsförrättare

skulle tillkomma stärbhusdelägarne, när egendomen fanns å

landet eller skulle ärvas efter landsrätt, varemot ett annat förhållande

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 24 käft. (Nr 28.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

skulle äga rum, när boet lydde under stadsrätt. På prästeståndets

begäran vid riksdagen 1731 infördes i omförmälda lagrum ett förbehåll

i avseende å arvingar i prästhus.

Adelns rättighet att i stad fritt kalla boupptecknings- och arvskiftesförrättare

antyddes vidare i eu förordning den 1 mars 1749, varigenom

Kungl. Maj:t bestämde arvodet för magistratsperson er vid boupptecknings

upprättande i städerna till >/3 procent uti kronans betjäntes och andra

stärbhus — utom adelsståndet. Däremot var, så vitt jag har mig bekant,

adelns rätt att i städerna fritt kalla boupptecknings- och arvskiftesförrättare

icke uttryckligen och direkt stadgad vare sig i de adliga privilegierna

eller i någon annan särskild författning. När lagutskottet vid

riksdagen 1850/51 — i sammanhang därmed, att utskottet tillstyrkte,

att adelns forum privilegiatum måtte upphävas — ansåg sig böra göra

ett förbehåll för adelns rätt att i stad tillkalla boupptecknings- och arvskiftesförrättare,

skedde detta därigenom att utskottet åberopade § 35 i

förutnämnda resolution och förklaring av den 3 oktober 1675, jämförd

med förordningen den 1 mars 1749. Och samma förfarande iakttogs

av lagutskottet, när frågan om upphävande av adelns forum privilegiatum

återkom vid de följande ståndsriksdagarna.

Ett annat tillägg, som kom att ingå i lagutskottets ifrågavarande

författningsförslag från och med riksdagen 1850/51, avsåg behandlingen

av mål, som vid privilegiets upphävande redan voro anhängiga hos

hovrätt. Sådana mål skulle jämlikt förslaget av hovrätten avgöras.

Genom 1866 års riksdagsordning kom frågan om upphävande av

adelns rätt till särskilt forum i ett förändrat läge. I stället för att en

lagändring i sådant syfte tidigare förutsatte bifall av adeln såsom ett i

lagstiftningen deltagande riksstånd ävensom de övriga ståndens och

Konungens gillande, kom en dylik ändring att bero av Konungs och

riksdags sammanstämmande beslut, vartill den till adelsmöte församlade

adeln givit sitt samtycke. Men att erhålla adelns samtycke till ett

totalt upphävande av domstolsprivilegiet har hittills visat sig omöjligt,

om än partiella reformförslag genomförts och talrika reservationer mot

adelns beslut att vilja fasthålla privilegiet avgivits.

Redan vid första riksdagen efter den nya representationsordningens

genomförande, eller alltså riksdagen år 1867, kom frågan om avskaffande

av adelns särskilda forum i vissa mål ånyo på dagordningen. I anledning

av motioner i riksdagens båda kamrar erinrade lagutskottet om vad

flera föregående riksdagars lagutskott yttrat i ämnet och upptog såsom

sitt förslag vad lagutskottet vid senaste riksdagen hemställt. Vad utskottet

sålunda föreslagit blev utan debatt av båda kamrarna bifallet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Som det emellertid av någon anledning blev försummat att expediera

skrivelse i iimnet, kunde beslutet icke föranleda någon åtgärd.

Vid 18(58 års riksdag förekom frågan ånyo. 1 avgivet utlåtande

över en i andra kammaren väckt motion i ämnet åberopade lagutskottet

sitt vid 1867 års riksdag avgivna yttrande och förklarade sig anse, att de

tillförene anförda skälen för den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden fortfarande

ägde giltighet. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte för sin

del besluta en författning om upphävande av frälsemäns forum privilegiatum,

och sedan detta förslag gillats av båda kamrarna, blev riksdagens

beslut i ämnet för Kungl. Maj:t anmält i skrivelse av den 7 april 1868.

Då frågan icke kunde slutligen avgöras utan adelns bifall, men Kungl.

Maj:t icke fann skäl att för frågan sammankalla urtima adelsmöte, lät

Kungl. Maj:t den av riksdagen i ämnet gjorda framställningen förfalla.

Emellertid avlät Kungl. Maj:t den 3 februari 1869 till det nämnda år

sammanträdande adelsmötet en skrivelse, däri Kungl. Maj:t förklarade sig

vilja inhämta adelns yttrande, huruvida adeln för sin del godkände det

förslag, som var innefattat i omförmälta riksdagsskrivelse. Till svar härå

anförde adeln, att den icke kunde biträda Kungl. Maj:ts framställning,

så vitt därmed avsåges förändring av den frälsemän enligt stadgandet i

8 kap. 2 § 8 mom. rättegångsbalken tillkommande rätt att få vissa dem

rörande mål och ärenden omedelbarligen av hovrätt handlägga och bedömda.

Adelns beslut i denna del fattades med 130 röster mot 74. Utan votering

beslöt adeln däremot att för sin del samtycka till den av Kungl. Maj:t

ifrågasatta förändringen av det i 6 § av adelns privilegier den 16 oktober

1723 grundade samt i 8 kap. 2 § 9 mom. rättegångsbalken meddelade

stadgandet, att frälseman i vissa brottmål borde omedelbarligen dömas av

hovrätt. Sedan Kungl. Maj:t i anledning härav för 1870 års riksdag

framlagt förslag till författning om upphävande av frälsemäns och deras

vederlikars rätt till särskilt forum i brottmål, blev detta förslag tillstyrkt

av lagutskottet, som hänvisade till sin tidigare uttalade uppfattning i

frågan, och av riksdagens båda kamrar utan debatt antaget, varefter

förordning i ämnet utfärdades den 12 maj 1870.

År 1893 återkom frågan i följd av en i riksdagens andra kammare

väckt motion, som av lagutskottet tillstyrktes, varefter utskottets hemställan

av båda kamrarna gillades utan debatt. Frågan blev därefter

hänskjuten till 1893 års adelsmöte, som även hade att pröva en inom

adeln väckt motion i samma syfte. Adelsmötet beslöt med 73 röster

mot 43 att avslå såväl det i riksdagens skrivelse i ämnet innefattade

lagförslaget som den vid mötet väckta motionen. Reservation emot

beslutet anmäldes emellertid av 27 i adelsmötet deltagande personer.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 28.

Redan efter kort vila kom frågan om upphävande av adelns forum

privilegium i en viss del åter fram. I sin till 1895 års riksdag avgivna

ämbetsberättelse hemställde dåvarande justitieombudsmannen, att riksdagen

måtte för sin del besluta upphävande av det genom kungl. brevet den

26 oktober 1748 meddelade stadgandet därom, att tvister om arv in. fl.

mål, som uppräknades i 8 kap. 2 § rättegångsbalken och anginge utländske

adelsmän, vilka i riket inkommit, skulle av hovrätten dömas; dock att de

mål och ärenden, som vid den tid, detta beslut trädde i kraft, vore på

hovrätts prövning beroende, skulle av hovrätten med slut avhjälpas.

Lagutskottet fann den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden verka i riktning

emot att åstadkomma önskvärd enhet i lagskipningen, samt föreslog

därför, att riksdagen måtte för sin del antaga en av utskottet formulerad

lag i ämnet. Denna, som i huvudsak överensstämde med justitieombudsmannens

förslag, innehöll tillika såsom en övergångsbestämmelse, att

förmynderskap, i avseende å vilka vårdnaden före 1895 års utgång blivit

av hovrätt utövad, skulle jämväl därefter förbliva under hovrättens inseende,

till dess i laga ordning kunde varda annorlunda förordnat. Vad

lagutskottet sålunda hemställt bifölls av båda kamrarna utan debatt,

varefter lag i ämnet utfärdades den 29 november 1895.

Vid 1907 års riksdag återkom frågan om upphävande av adelns

forum privilegiatum genom en i riksdagens andra kammare väckt motion

i.ämnet. Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte för

sin del antaga en så lydande lag angående upphävande av frälsemäns

och deras vederlikars rätt till särskilt forum i vissa mål:

»Med ändring av vad § 6 av ridderskapets och adelns privilegier den

16 oktober 1723 samt 8 mom. av 2 § i 8 kap. rättegångsbalken innehålla

därom, att vissa mål och angelägenheter rörande frälsemän skola omedelbart

av hovrätt bedömas och handläggas, förordnas, att dessa mål och

ärenden hädanefter skola tillhöra vederbörande underdomstolar och efter

allmänna rättegångsordningen behandlas, dock att därigenom icke någon

inskränkning sker i den rätt, som jämlikt kungl. resolutionen den 3

oktober 1675, § 35, jämförd med kungl. förordningen den 1 mars 1749,

tillkommer arvingar i adliga stärbhus att till förrättande av bouppteckningar

och arvskiften i samma stärbhus kalla dem de helst därtill vilja bruka;

kommande i följd härav kungl. brevet den 7 april 1805, varigenom

Svenska akademiens ledamöter blivit förunnade enahanda förmåner i

rättegångsmål som ridderskapet och adeln, att till all verkan upphöra.

De mål och ärenden, som vid den tid denna författning träder i

kraft äro på hovrätts prövning beroende, skola av hovrätten handläggas

och med slut avhjälpas.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 28.

Det sålunda väckta förslaget överensstämde i tillämpliga delar huvudsakligen

med de framställningar, som i ämnet gjorts av lagutskottet från

och med riksdagen 1850/51. 1 sin motivering erinrade motionären om

frågans öde från och med riksdagen 1868 samt anförde ur riksdagsskrivelsen

nämnda år vissa uttalanden, som gingo ut därpå, att privilegiet

ingalunda kunde anses som en verklig förmån för adeln utan fasthellre

vore för de flesta bland adelns ledamöter till olägenhet. Motionären framhöll

tillika, att adelns domstolsprivilegium rubbade principen om allas likhet

inför lag, vartill motionären fogade det uttalande, att under den tid,

som förflutit sedan frågan om privilegiets upphävande senast var uppe,

olägenheterna av undantagsstadgandena på detta område i allt högre

grad gjort sig kännbara, på samma gång den rättsprincip, som läge till

grund för upphävande av ett dylikt särstadgande, allt starkare edort

sig gällande.

Lagutskottet, som förklarade sig i likhet med motionären finna

det framlagda förslaget innefatta en tidsenlig reform, hemställde därför,

att riksdagen måtte för sin del antaga det i motionen framlagda lagförslaget.

Denna hemställan blev av bägge kamrarna utan debatt bifallen,

varefter riksdagen genom skrivelse av den 8 mars 1907 underrättade

Kungl. Maj:t om beslutet. För att inhämta adelns yttrande, huruvida

adeln godkände det i berörda skrivelse innefattade lagförslaget, kallade

Kungl. Maj:t därefter adeln till urtima möte.

Det sålunda sammankallade adelsmötets riddarhusutskott hemställde

i avgivet utlåtande, att den av riksdagen för dess del antagna

lag i ämnet icke måtte av adeln godkännas. Denna hemställan, varemot

fem av utskottets ledamöter reserverade sig, grundades på ett flertal

skäl, som till största delen innefattade ett upprepande av vad förut vid

riksdagar eller adelsmöten anförts emot den ifrågasatta reformen, naturligtvis

med uteslutande av sådana argument, som stodo i samband med

adelns avskaffade representationsrätt eller upphävda delar av domstolsprivilegiet.

Utskottet sökte sålunda i allmänhet göra gällande, att de

praktiska fördelarna av privilegiet icke obetydligt övervägde de olägenheter,

som med detsamma kunde vara förenade, och uttalade utskottet

därför den mening, att det icke förelåge något skäl för adeln att gagnlöst

bortskänka en förmån, som utan någon som helst olägenhet för

andra kunde fortfarande bibehållas. 1 övrigt anförde utskottet, bland

annat, att privilegiet icke kunde rubba likheten inför lag, eftersom

samma lag tillämpades för alla, även om domstolarna växlade; att exempelvis

adliga myndlingar i Stockholm skulle efter privilegiets upp
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 28.

hävande finna sina intressen ojämförligt sämre tillgodosedda än ofrälse

myndlingars, alldenstund förmyndarkammaren i Stockholm enligt sin

instruktion endast hade befattning med förvaltningen av ofrälse myndlingars

medel; samt att lagförslaget saknade bestämmelse, huruvida i de

fall, då hovrätt förordnat förmyndare, tillsynen över förmyndarens förvaltning

fortfarande skulle av hovrätten utövas.

Riddarhusutskottets hemställan blev av adelsmötet med 103 röster

mot 48 bifallen, och om frågans utgång fick 1908 års riksdag emottaga

underrättelse genom en skrivelse från Kungl. Maj:t.

I likhet med motionären vid 1907 års riksdag och flera hans föregångare

finner jag för min del den länge och ivrigt påyrkade reformen

beträffande adelns domstolsprivilegium vara en principsak av vikt. Här

är det nämligen fråga därom, huruvida någon på födseln grundad olikhet

mellan skilda grupper av svenska medborgare skall finnas i fråga

om den rättsliga behandlingsordningen för vanliga civila ärenden och

tvistemål. Huruvida adeln skulle hava förmåner eller olägenheter av

privilegiets avskaffande eller — därest tilläventyrs både olägenheter och

fördelar komme att därav bliva en följd för adeln — om olägenheterna

skulle överväga fördelarna eller tvärtom, är däremot något, som adeln

ensam får undersöka. Frågans behandling inom adeln som riksstånd

och, efter upphörande av adelns representationsrätt vid riksdagarna, hos

den till adelsmöte församlade adeln ger mig emellertid anledning till

det antagande, att meningarna härutinnan hos adeln själv varit och

fortfarande äro delade.

Reformens motståndare hava vid många tillfällen och senast vid

1907 års adelsmöte sökt göra gällande, att de bestämmelser, som givits

om instansordningen och sålunda avgöra, vilken domstol man skall

anlita i ett visst fall, icke berörde frågan om likhet inför lagen, vilken

uteslutande berodde på, om domstolarna hade samma lag att tillämpa.

Att olika domstolar användas i första instans, har man funnit i detta

hänseende sakna betydelse. Fn sådan invändning torde emellertid,^ så

vitt jag förstår, vara utan allt värde. Klart är, att en olikhet i fråga

om rättegångsförmåner innefattar en olikhet inför lag. Likheten inför

lacr rubbas lika säkert genom en formell olikhet emellan skilda samhällsklasser

som genom att materiellt olika rättsregler på dem vinna

tillämpning. Rättegångsordningen är lika väl en beståndsdel av lagen

som de övriga balkarna och i upphävda balkars ställe inträdda särskilda

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

lagar. Då såsom nu 8 kap. 2 § 8 inom. rättegångsbalken blott gäller för

frälsemän och ej för rikets övriga innebyggare, föreligger härutinnan

en tydlig olikhet inför lag. Denna olikhet blir anstötlig, i samma män

olikheten medgiver åt en samhällsklass ett företräde framför andra samhällsklasser,

och kanske rent av för dessa senare klasser medför skada.

Och därmed är jag inne på en synpunkt, från vilken frågan mer

än en gång skärskådats och vid sitt slutliga ordnande uppenbarligen

bör betraktas. En abstrakt likformighet i fråga om instansordning kan

vara önskvärd utan att behöva leda till avskaffande av ett urgammalt

privilegium. Reformens motståndare hava också funnit angeläget vara

att framställa privilegiet såsom oskadligt för andra medborgare. För min

del finner jag däremot det vara obestridligt, att varje ökning av hovrätternas

arbete, som framkallats genom att de i fråga om vissa mål

och ärenden utgöra första instans för adeln, är en skada för landets

övriga medborgare. Att en sådan ökning i hovrätternas arbetsbörda

kan vara en följd av privilegiet, bör ej vara svårt att inse. Först och

främst är det naturligtvis bortkastat arbete, som i hovrätten nedlägges

på tvistemål, vilka antagligen ej fullföljts. Hade ett dylikt mål stannat

vid rådstuvurätt eller häradsrätt, om dessa domstolar bildat första instansen,

skulle hovrätten ej behövt taga någon som helst befattning därmed.

Vad ansökningsärenden angår, är det helt naturligt, att många av dem,

t. ex. frågor om stämpelbeläggning av bouppteckningar, helst stora och

upptagande många arvingar, förordnande och entledigande av förmyndare,

förmyndares övervakande etc., från hovrätterna borttaga en arbetstid,

som bättre skulle kunna användas på prövning av inkomna mål. Att

privilegiet skall fortfara att lägga beslag på hovrättsavdelningarnas tid

och arbetskraft, samtidigt med att man söker genom utomordentliga''

åtgärder möjliggöra ett avhjälpande av den länge överklagade långsamheten

med måls avgörande i överrätterna, är naturligtvis lika olämpligt

som för den skattdragande allmänheten i sin mån betungande.

Två av riddarhusutskottet vid 1907 års adelsmöte berörda frågor

synas mig vidare behöva tagas i särskilt övervägande. Den ena sammanhänger

med spörsmålet om behövliga övergångsbestämmelser i den

lag, varigenom adelns forum privilegiatum skulle komma att upphävas.

Tydligen är det ej nog med att i sådant hänseende förordna, att mål,

som vid lagens trädande i kraft anhängiggjorts hos hovrätt, också skola

slutligen avgöras av hovrätten. Det kan nämligen med ett visst fog

göras gällande, att bestämmelse bör givas om vårdnaden av sådana förmynderskap,

som på grund av domstolsprivilegiet redan stå under hovrättens

inseende. I analogi med det övergångsstadgande, som 1895 års

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

lagutskott förordade i fråga om privilegiets upphävande för utländske

adelsmän, vilka i riket inkommit, skulle vid ett totalt upphävande av

adelns forum privilegatium kunna stadgas, att de förmynderskap, i avseende

å vilka vårdnaden före privilegiets upphävande blivit av hovrätt

utövad, skulle jämväl därefter förbliva under hovrättens inseende,

till dess i laga ordning kunde bliva annorlunda förordnat. Ett sådant

tillägg skulle för vederbörande hovrätt medföra befogenhet att fortfarande

öva inseende över ett hos hovrätten anhängigt förmynderskap,

till dess hovrätten förordnat om vårdnadens överflyttande på därför

lämplig underrätt.

Den andra frågan avser förbehållet för stärbhusdelägare i adliga

stärbhus i stad att till bouppteckning och arvskifte kalla förrättningsmän

efter eget val. Och härmed är på det närmaste förbundet spörsmålet

om den ställning, omyndig person, tillhörande adeln i Stockholm, skulle

komma att intaga till förmyndarkammaren därstädes.

Uppenbart torde vara, att ett totalt upphävande av adelns domstolsprivilegium

kan äga rum, utan att intrång behöver göras i adelns

rätt att i stad fritt tillkalla boupptecknings- och arvskiftesförrättare. Men

då det möjligen kan sättas i fråga, att icke heller i detta hänseende en

särskild rättighet bör åt adeln förbehållas, torde frågan tarva närmare

belysning.

Adelns ifrågavarande rättighet är, såsom av det föregående framgår,

en konsekvens av adelns domstolsprivilegium, och från denna synpunkt

kunde det låta säga sig, att rättigheten att i stad fritt kalla

ifrågavarande förrättningsmän borde stå och falla med privilegiet. En

sådan slutsats är emellertid ohållbar, då många andra omständigheter

måste tillerkännas betydelse vid frågans besvarande.

Till att börja med bör icke lämnas ur sikte, att adelns frihet att

kalla boupptecknings- och arvskiftesförrättare icke är någon adelns uteslutande

rättighet utan tillkommer även många andra. Sådan rätt äger

varje stärbhus på landet. Vidare är samma rättighet uttryckligen medgiven

delägare i stärbhus efter prästman i stad. Slutligen gäller stadgandet

om magistratens rätt att i stad förordna boupptecknings- och

arvskiftesmän långt ifrån alla städer. Genom förordningen den 1 maj

1868 bestämdes, att stadgandet i 9 kap. 1 § ärvdabalken att vid uppteckning

av egendom, som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller

utgöres av fastighet i stad, borgmästare och råd skola nämna två eller

flera redlige män, som egendomen uppteckna och värdera, må, efter

Konungens förordnande, upphöra att gälla i avseende å bouppteckning

i den stad, varest avgifter för bouppteckningars och arvskiftens förråt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

tande icke vidare tagas i beräkning till bestridande av löner eller andra

allmänna utgifter. Därefter skulle stärbhusdelägare vara berättigade att till

såväl uppteckning och värdering av egendomen, som ock arvskifte

kalla gode män, på sätt som är stadgat om bo, vilket ej lyder under

stadsdomstol. Sådant förordnande är av Kungl. Maj:t meddelat i fråga

om ett stort antal, särskilt mindre och medelstora städer i riket. När

fullständiga stadsprivilegier lämnas eu ort, göres alltid förbehåll, att

den blivande stadens invånare skola äga att fritt kalla bouppteckningsförrättare.

I fråga om de största städerna tillåter jag mig att beträffande

hithörande förhållanden endast erinra om vad som gäller i Stockholm.

I huvudstaden har magistraten, såsom i det föregående redan blivit

antytt, av ålder haft befattning med upprättande av bouppteckningar i

stärbhus, som lydde under stadens jurisdiktion. Denna befattning övergick

vid förmyndarkammarens upprättande till denna, och blev såsom

varande ett särskilt privilegium bibehållen vid antagande av 1734 års

lag, vari magistraternas befogenhet att förordna bouppteckningsmän stadgades

i 1 § av 9 kap. ärvdabalken. För bestyret med boets upptecknande

och värderande skulle förmyndarkammaren äga att uppbära viss

procent av stärbhusets tillgångar eller senare av boets behållning, och

denna avgift blev i första rummet använd till avlönande av förmyndarkammarens

tjänstemän, varefter överskottet gick till de fattiga. Med

tiden har emellertid den sed vunnit insteg, att bestyret med bouppteckningars

upprättande i Stockholm i stärbhus, som i detta hänseende lytt

under förmyndarkammaren, verkställts av stärbhuset och icke av förmyndarkammaren,

vars befattning med bouppteckningarna inskränkt

sig därtill, att vederbörande tjänsteman hos förmyndarkammaren emottagit

en genom stärbhusets försorg upprättad s. k. bouppgift samt efter

granskning av de i bouppgiften satta värdena, eventuellt med ledning

av särskilda av stärbhuset anskaffade värderingsbevis, låtit omskriva

bouppgiften till en formlig bouppteckning och sedermera i sin egenskap av

tjänsteman hos rådstuvurättens första avdelning inregistrerat den sålunda

tillkomna bouppteckningen. Denna sed har genom upprepade bestämmelser

fått en i viss mån officiel] sanktion. Genom en av överståthållaren

och magistraten i Stockholm den 19 december 1856 utfärdad

arbetsordning för ämbets- och tjänstemännen vid Stockholms rådstuvurätts

första avdelning såsom domstol i vissa mål, som förut tillhört det avskaffade

justitiekollegium och förmyndarkammaren gemensamt, bestämdes

såsom ett åliggande för den ene av de dåvarande två stärbhusnotarierna

att, då någon anmälde sig om bouppteckning, av sökanden emottaga

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 24 höft. (Nr 28.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

skriftlig uppgift å stärbhusets dels tillgångar med föreslagna värden därå,

dels skulder. I sammanhang därmed förklarades, att, om någon undandroge

sig att ingiva sådan förteckning eller att föreslå värden, men likväl

begärde bouppteckning, med åtagande att å bouppteckningsstället

avlämna bouppgiften, kunde sådant icke vägras. Samma bestämmelser

hava sedermera influtit i en utav överståthållareämbetet och magistraten

den 1 november 1907 utfärdad arbetsordning för rådstuvurättens första

avdelning vid handläggning av, bland annat, mål och ärenden av nu

ifrågavarande beskaffenhet.

Av här lämnade redogörelse för hithörande bestämmelser har jag

funnit framgå, att bouppteckningsavgiften i Stockholm icke längre med

rätta kan betecknas såsom en skälig ersättning för ett utfört arbete.

Klart är nämligen, att stärbhusen, som själva få ombestyra det egentliga

arbetet med boupptecknings upprättande, också få gottgöra detta arbete.

Bouppteckningsavgiften är därmed till sin karaktär förändrad till att i

själva verket utgöra en skatt på stärbhusen i huvudstaden, betydligare

i den mån behållningen i boet är större. Att lägga denna skatt på

adliga stärbhus, vilka hittills varit därifrån befriade, skulle i min tanke

både vara orättvist och utgöra ett verkligt skäl för motstånd emot den

tillämnade reformens genomförande. Att ingen avgift behövde krävas

av adeln för det obetydliga besvär, förmyndarkammarens tjänstemän

enligt praxis och arbetsordning skulle hava med bouppteckningens upprättande,

ligger också i öppen dag.

Något olika är frågan om adelns ställning till förmyndarkammaren

i övriga hänseenden. Enligt förmyndarkammarens instruktion är dess

befattning för närvarande begränsad till vårdnaden av ofrälse myndlingars

angelägenheter. Denna begränsning skulle naturligtvis kunna bortfalla

genom en enkel ändring av förmyndarkammarens instruktion. Men i

övrigt skulle adliga myndlingars införande under förmyndarkammarens

befattning kunna medföra konsekvenser, som icke skulle helt och hållet

sakna betydelse.

Med bouppteckningsavgifterna jämte ränta därå skola, enligt vad

särskilt är stadgat, i första hand bestridas förmyndarkammarens förvaltningskostnader,

varefter 250 kronor årligen tillfalla frimurarebarnhuset.

Återstoden — i den mån den icke kan erfordras för fyllande av

brist i den s. k. garantifonden, vilken har till ändamål att betrygga uppfyllandet

av förmyndarkammarens räntegottgörelse å omyndigas samt

frånvarande eller okända arvingars insatta kontanta medel (allmänna

fonden) och förmyndarkammarens övriga förbindelser ävensom att ersätta

vissa förluster vid förvaltningen — skall jämte förmyndarkammarens

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 28. 19

övriga behållna inkomster tillfalla allmänna barnhusinrättningen i

Stockholm.

Genom ett upphävande av adelns forum privilegiatum skulle adliga

myndlingar till förmyndarkammaren erhålla samma ställning, som redan

äges av myndlingar i prästhus eller i stärbhus efter utländska, på riddarhuset

icke introducerade adelsmän. Adliga myndlingars införande under

förmyndarkammaren, utan att bouppteckningsavgifter erlades för adliga

stärbhus, skulle möjligen kunna medföra, att förmyndarkammarens

arbetskrafter finge förstärkas. En härav vållad utgift medförde otvivelaktigt

minskning i förmyndarkammarens till allmänna barnhusinrättningen

utgående överskottsmedel. Om en dylik minskning verkligen vore att

befara genom ett upphävande av adelns domstolsprivilegium, skulle naturligtvis

kunna göras till föremål för utredning före privilegiets upphävande,

och likaså kunde utredas, huru en dylik minskning i allmänna barnhusets

inkomster finge ersättas.

För min del finner jag frågan om upphävande av adelns forum

privilegiatum vara så grundligt debatterad både vid riksdagar och adelsmöten,

att dess lösande i en av det allmänna rättsmedvetandet fordrad

riktning borde, med iakttagande av ovan framhållna synpunkter, utan

svårighet kunna genomföras.’

I riksdagens omförmälda skrivelse den 16 februari 1911 anfördes

följande:

’Vad angår den av justitieombudsmannen nu väckta sakfrågan,

huruvida ifrågavarande på börden grundade olikhet inför lagen mellan

en viss mindre klass av medborgare och samhällets övriga medlemmar

bör uppehållas eller icke, torde från riksdagens sida allt vidare ordande

därom vara överflödigt. Endast så mycket må i sådant hänseende ytterligare

framhållas, att, på sätt justitieombudsmannen påvisat, ifrågavarande

för adeln själv såsom det vill synas till sitt värde i och för sig skäligen

tvivelaktiga bestämmelser givetvis medföra en viss olägenhet för landets

övriga medborgare, särskilt den allmänhet, som jämte adelns medlemmar

har att i rikets hovrätter söka sin rätt. Motsatsen mellan en sådan

sakernas ordning och vad det allmänna rättsmedvetandet, sådant det i

vår tid utvecklats, kräver, synes iögonenfallande.

Beträffande därefter frågan om adelns ställning i omförmälda hänseende

efter avskaffande av förevarande privilegium och vad därmed kan

sammanhänga, uttalades i det av riksdagen för dess del tidigare antagna

lagförslaget i ämnet, att däri avsedda mål och ärenden hädanefter skulle

tillhöra de allmänna domstolarna och, med angivet undantag, efter all
-

Riksdagens

skrivelse den

16 februari

1911.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Svea hovrätts

utlåtande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

manna rättegångsordningen behandlas. Därav synes med tydlighet framgå,

att enligt sagda förslag frälsemännen borde, bortsett från de för förmyndarkammaren

i Stockholm gällande särskilda bestämmelser beträffande

förvaltningen av de av kammaren omhänderhavda medel, för framtiden

träda i väsentligen samma förhållande till denna som till magistraterna

i övriga städer, där bouppteckningar skola förrättas av magistratspersoner.

Härav påkallas emellertid, på sätt justitieombudsmannen erinrat,

tydligen bland annat viss ändring i den av Eders Kungl. Maj:t för förmyndarkammaren

utfärdade instruktion, enligt vilken kammaren endast

har att utöva vård och inseende över ofrälse omyndigas tillgångar och

garantera å dem belöpande avkomst. Aven lär, såsom justitieombudsmannen

närmare angivit, för så vitt angår samtliga nyss avsedda städer,

en undersökning — vilken riksdagen veterligen vid den tidigare behandlingen

av den föreliggande frågan icke verkställts — vara erforderlig

beträffande vissa stärbhusen efter adelsmän rörande förhållanden. Jämväl

torde uttryckliga föreskrifter böra meddelas angående vårdnaden av de

förmynderskap, vilka redan omhänderhavas av hovrätt.’

I förevarande ärende hava på grund av Kungl. Maj:ts beslut den

8 november 1912 utlåtanden inhämtats från Svea hovrätt, Göta hovrätt

och hovrätten över Skåne och Blekinge. Svea hovrätt har jämte eget

utlåtande överlämnat ett, på grund av föreskrift i remissen, från förmyndarkammaren

i Stockholm infordrat yttrande. Vid Göta hovrätts

utlåtande har fogats en av aktuarien hos hovrätten E. Klinghammer

till hovrätten ingiven skrift.

Svea hovrätt har förklarat sig icke hava något att erinra mot syftet

i den av riksdagen gjorda framställningen och vidare yttrat följande:

''Vidkommande den i ärendet berörda fråga, huruvida efter avskaffandet

av förevarande privilegium den adeln nu tillkommande rätt att

även i stad till bouppteckningar och arvskiften kalla förrättningsmän

efter eget val fortfarande bör äga bestånd, får hovrätten ansluta sig till

den av justitieombudsmannen i hans omförmälta framställning härutinnan

uttalade uppfattning och således förorda, att adelns ifrågakomna rätt må

fortvara samt att följaktligen skyldighet att erlägga bouppteckningsavgift

icke må utsträckas till stärbhus efter adliga personer. Då adliga myndlingar

i Stockholm genom upphävandet av adelns rätt till forum privilegiatum

torde komma att hänföras under förmyndarkammarens befattning,

synes emellertid billigheten kräva att, på sätt förmyndarkammaren

i sitt förutberörda yttrande ifrågasatt, föreskrift meddelas därom att av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

de frälse omyndigas årsinkomster såsom förvaltningsbidrag till förmyndarkammaren

skola utgå belopp, motsvarande vad nu är bestämt eller

framdeles kan komma att bestämmas såsom ersättning till gode män

eller förmyndarnämnder.’

Göta hovrätt har tillstyrkt riksdagens framställning.

I den av aktuarien Klinghammer till hovrätten ingivna skrift har

framhållits, att han, för den händelse bouppteckningar efter frälsemän

ej vidare skulle ingivas till hovrätt, komme att gå miste om honom

hittills tillkommande provision för försäljning av stämplar till dylika

bouppteckningars stämpelbeläggning, samt att han härigenom skulle lida

en avsevärd förminskning av sina inkomster av tjänsten.

Med hänvisning härtill har hovrätten tillstyrkt, att ersättning måtte

beredas Klinghammer för den löneförlust, som sålunda kunde komma att

för honom uppstå.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har yttrat följande:

Tå grund av adelns omförmälda rätt till forum privilegiatum har

hovrätten haft att som första domstol behandla i medeltal 55 mål och

ärenden under ett vart av åren 1908—1912. Den tid härför årligen

åtgått är icke oväsentlig och denna omständighet torde i sin mån hava

bidragit till att hovrätten för bortarbetande av uppkommen balans måst

under mer än ett år före början av innevarande år arbeta på tre i stället

för två divisioner. Av det anförda framgår, att varje åtgärd, som bidrager

till skyndsammare avgörande av till hovrätten fullföljda mål och

ärenden, är önskvärd, och utan tvivel torde ett upphävande av adelns

forum privilegiatum medverka härtill.

Att grundsatsen om allas likhet inför lagen rubbas genom adelns

rätt till forum privilegiatum synes hovrätten uppenbart, och vill hovrätten

i detta avseende framhålla, att jämväl ofrälse part, som på grund

av 8 punkten i 2 § av 8 kap. rättegångsbalken har att till hovrätt instämma

frälseman, får två i stället för tre instanser.

På grund av vad sålunda anförts får hovrätten tillstyrka riksdagens

ifrågavarande framställning.’

Förmyndarkammarens yttrande innehåller följande:

Justitieombudsmannens sakliga framställning av den ordning och

det sätt, varpå bouppteckningar efter avlidna personer tillkomma i Stockholm,

är fullt riktig endast med den anmärkning, att de »rådhusrättens

deputerade», som formellt svara för och underskriva bouppteckningarna,

Gata hovrätta

utlåtande.

Hovrättens

över Skåne

och Blekinge

utlåtande.

Förmyndar
kammarens
yttrande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

icke i denna sin egenskap äro att betrakta såsom förmyndarkammarens

tjänstemän utan såsom rådhusrättens.

Klart och bevisande framhåller justitieombudsmannen vidare, att

bouppteckningsavgifterna, på det sätt bouppteckningarna verkställas, ej

kunna betraktas såsom en gottgörelse för verkställt arbete utan hava

karaktären av en alldeles särskild beskattning, som stärbhusen i Stockholm

äro underkastade.

Efter denna framställning yttrar justitieombudsmannen: »att lägga

denna skatt på adliga stärbhus, vilka hittills varit därifrån befriade,

skulle i min tanke både vara orättvist och utgöra ett verkligt skäl för

motstånd emot den tillämnade reformens genomförande.»

Förmyndarkammaren kan för sin del icke biträda denna uppfattning.

Fordrar det allmänna rättsmedvetandet i våra dagar ett upphävande

av all på börd grundad olikhet mellan medborgare i fråga om behandling

inför domstol av deras rättsärenden, så fordrar väl samma rättsmedvetande

i ännu högre grad likhet inför lag ifråga om beskattning, så att

icke olika grupper av medborgare skola därav träffas olika.

Men utom från den principiella rättens synpunkt vore det även

eljest i detta fall i hög grad orättvist och obilligt, om de adliga stärbhusen,

sedan de i judiciellt avseende likställts med ofrälse stärbhus,

komme att befrias från förenämnda beskattning.

År 1910 uppgick sammanräknade behållningen i de ofrälse stärbhus

i Stockholm, i vilka bouppteckning förrättats, till omkring 84,800,000

kronor, därav erlades i bouppteckningsavgifter något mer än 424,000

kronor.

Samma år utgjorde den sammanlagda behållningen uti de hos

kungl. hovrätten inregistrerade, till Stockholm hörande bouppteckningar

i frälse stärbhus 6,785,000 kronor, varå, därest det varit fråga om ofrälse

stärbhus, i bouppteckningsavgifter skulle hava utgått 33,900 kronor.

Detta utgör mer än 1/1S av förenämnda summa bouppteckningsavgifter

i de ofrälse stärbhusen.

Med bouppteckningsavgifterna samt räntan av förmyndarkammarens

garantifond jämte några mindre inkomstposter bestridas i första

hand icke blott förmyndarkammarens förvaltningskostnader utan även

avlöningen till de rådhusrättens tjänstemän, — med undantag av borgmästare

och rådman — som hava att handlägga ansökningsärenden rörande

bouppteckningar, arv, testamenten och förmynderskap.

Dessa förvaltnings- och avlöningskostnader uppgingo för år 1910

till 101,959 kronor 5 öre.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Återstoden av bouppteckningsavgifterna jämto förmyndarkammarens

övriga behållna inkomster skola, försåvitt de ej erfordras för fyllandet

av garantifonden till föreskriven storlek, tillfalla allmänna barnhusinrättningen

i Stockholm, som under 1910 sålunda erhöll ett belopp

av 400,302 kronor 2 öre.

Skulle nu de adliga stärbhusen vara fria från den beskattning,

som i form av bouppteckningsavgifter utgår från de ofrälse stärbhusen,

skulle detta betyda, att de på de ofrälse stärbhusens bekostnad skulle

få icke blott alla sina ansökningsärenden rörande bouppteckningar, arv,

testamenten och förmynderskap handlagda vid rådhusrätten, utan jämväl

sina omyndiga barns till många miljoner uppgående förmögenhet vårdad

och delvis förvaltad av förmyndarkammaren, som av de omyndigas

inkomster för närvarande ej äger taga någon förvaltningsavgift.

Detta synes så mycket obilligare, som förmyndarkammarens garantifond,

till större delen bildad av bouppteckningsavgifter från ofrälse

bon, vilken har till uppgift att betrygga uppfyllandet av förmyndarkammarens

förbindelser ävensom att eventuellt ersätta uppkommande

förluster vid förvaltningen, jämväl skulle komma att i dettå hänseende

svara för de frälse omyndigas därstädes insatta medel eller förvarade

värdehandlingar.

Dessutom skulle vid ökning av garantifonden, enligt bestämmelserna

i 4 § av förmyndarkammarens instruktion, tillskottet komma att tagas

från ifrågavarande avgifter ur de ofrälse boen även för den tillväxt, som

kunde föranledas av frälse omyndigas del däruti.

Allt detta synes föga överensstämmande med rättvisa och billighet.

Det förhållande att prästhus och därmed likställda hava rätt att

själva tillkalla gode män vid bouppteckningar och sålunda undgå att

erlägga bouppteckningsavgift, är intet skäl för att utvidga denna särställning

medborgare emellan även till en klass, där förmögenheten är

vida större och obilligheten av en sådan särställning därför mera framträdande.

Det torde i detta sammanhang även förtjäna anmärkas, att utländska

på riddarhuset ej introducerade adelsmäns bouppteckningar, därest de

här skola förrättas, behandlas såsom bouppteckningar efter ofrälse.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig förmyndarkammaren

icke kunna biträda justitieombudsmannens åsikt, att de frälse stärbhusen,

efter avskaffandet av forum privilegiatum, skulle vara fria från

erläggandet av bouppteckningsavgift. En annan sak är, att då den allmänna

barnhusinrättningen i Stockholm tillfallande överskottsmedel på

senare tid visat sig uppgå till synnerligen avsevärda belopp, en minsk
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

ning av bouppteckningsavgifterna i huvudstaden till fromma för både

frälse och ofrälse stärbhus måhända skulle kunna vidtagas. Denna fråga

torde emellertid fordra särskild utredning.

Skulle emellertid allt detta oaktat de frälse stärbhusen anses böra

erhålla den undantagsställning, som justitieombudsmannen förordat, och

sålunda bliva befriade från den skatt, som i form av bouppteckningsavgifter

utgår från de ofrälse stärbhusen, böra i alla händelser, synes

förmyndarkammaren, från de frälse omyndigas årsinkomster såsom förvaltningsbidrag

till förmyndarkammaren utgå ett belopp, motsvarande

vad nu är eller framdeles kan komma att bestämmas såsom ersättning

till gode män eller förmyndarnämnder för granskning av förmyndares

förvaltning av omyndigas egendom i det övriga riket. Och borde i så

fall stadgandet härom utsträckas jämväl till omyndiga i prästhus med

flera stärbhus, som genom rätten att själva tillkalla bouppteckningsman

för närvarande åtnjuta befrielse från sagda bouppteckningsavgifter.

Att de medel och värdehandlingar, som genom rådhusrättens övertagande

av frälse förmynderskap här i staden skulle tillföras förmyndarkammaren,

blevo högst betydliga, synes av infordrad uppgift från

ordföranden hos gode männen för övervakande av adliga förmynderskap

i Stockholm.

Därav framgår, att under förenämnda år 1910 till sagda gode män

inkommit förmyndareräkningar för 158 myndlingar samt att deras sammanräknade

inkomster, för vilka granskningsavgift erlagts, utgl ort

708,357 kronor 78 öre.

Kapitaliseras dessa inkomster efter 5 procent, skulle myndlingarnas

sammanlagda förmögenhet uppgå till cirka 14,100,000 kronor, ''därav en

del naturligtvis utgöres av fast egendom.

Vården och förvaltningen av en så stor förmyndarkammaren på

en gång tillförd förmögenhetsstock skulle naturligtvis i hög grad öka

dess arbetsbörda och antagligen föranleda till ökning av dess arbetskrafter.

Att redan nu ingå i utredning och förslag därom låter sig emellertid

icke göra med till hands stående material. Icke heller synes det

vara erforderligt, då i alla händelser medel därtill rikligt finnas uti de

från stärbhusen utgående bouppteckningsavgifterna, vare sig de adliga

stärbhusen skulle komma att deltaga däri eller ej.

Till sist må erinras, att utrymmet i förmyndarkammarens rum

för förvaring av dess fonder och de omyndigas värdehandlingar redan

är hårt utnyttjat och ej skulle lämna utrymme för någon större tillökning

under de närmaste åren, men då nu förevarande fråga väl icke kan

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition Nr 28.

vara avgjord före 1916, då det nya rådliuset med sina större utrymmen

anses bliva färdigt till inflyttning, utgör detta förhållande intet hinder

för sakens behandling och avgörande.

Att med frågans avgörande uti ifrågasatt riktning några mindre

ändringar i förmyndarkammarens instruktion bliva erforderliga är uppenbart,

men förmyndarkammaren anser sig icke nu äga anledning att närmare

inlåta sig å denna fråga.’

Beträffande de skäl, som tala för upphävande av de bestämmelser,

enligt vilka hovrätt har att såsom första instans handlägga vissa mål

och ärenden angående frälsemän eller frälsemäns dödsbon, kan jag i all

huvudsak inskränka mig till att åberopa vad som anförts i justitieombudsmannens

framställning och riksdagens skrivelse. Det måste ovillkorligen

anses föråldrat och oberättigat, att ett på börd grundat undantag

skall finnas från lagens allmänna stadganden om rätt domstol i

dylika frågor. Detta undantag bör så mycket mindre bibehållas, som

det icke med fog kan bestridas, att den stadgade avvikelsen från allmän

rättegångsordning i någon om också ej vidare väsentlig män inverkar

ofördelaktigt i fråga om andra måls och ärendens fortgång. Att hovrätten

i första instans behandlar vissa frågor, stundom ganska omfattande

och av invecklad beskaffenhet, måste nämligen föranleda, att hovrättens

tid upptages mera, än om den vanliga rättegångsordningen följdes.

Särskilt under nuvarande förhållanden, då långsamheten i rättskipningen

hos överrätterna är en kännbar och överklagad olägenhet, som man

söker utvägar att avhjälpa, förtjänar även denna synpunkt beaktande.

Huruvida gällande bestämmelser innebära någon förmån för frälsemännen,

är en fråga, på vilken jag icke anser mig böra ingå. Att döma av

förhandlingarna vid de tillfällen, då förslag till ändring av dessa bestämmelser

förevarit hos frälsemännen, synas bland dem själva åsikterna

härom vara delade. Att 1907 års adelsmöte vägrade godkännande av

det för mötet framlagda, av samma års riksdag antagna lagförslaget i

ämnet, torde också till icke lunga del hava berott därpå, att förslagets

avfattning ansågs i vissa hänseenden ej vara tillfredsställande. Åven

enligt min mening voro de härutinnan framställda anmärkningarna

delvis befogade. Då jag nu funnit mig böra återupptaga förevarande

lagstiftningsfråga, har jag därför låtit nämnda förslag undergå omarbetning

inom justitiedepartementet. Denna har utmynnat i upprättande

av ett förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående

frälsemän, och anhåller jag härmed att få för Eders Kungl. Maj:t anmäla

detta förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 24 käft. (Nr 28.)

Föredragande

departements
chefens
yttrande.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Mot det tidigare förslaget anmärktes, att dess övergångsbestämmelser

vore ofullständiga. Visserligen var stadgat, att de mål och ärenden,

som vid den föreslagna lagens ikraftträdande vore beroende på

hovrätts prövning, skulle av hovrätten handläggas och med slut avhjälpas,

men däremot lämnades oavgjort, huruvida vårdnaden å förmynderskap,

som vid samma tidpunkt utövades på grund av hovrätts

förordnande, skulle förbliva hos hovrätten eller överflyttas till den underrätt,

som vårdnaden enligt allmänna rättsregler tillkomme. Såsom i

justitieombudsmannens framställning omförmälts, har en liknande fråga

förelegat, då genom lagen den 29 november 1895 föreskrevs, att hovrätt

ej vidare skulle utgöra privilegierat forum för utländska adelsmän, som

inkommit i riket. Frågan löstes i nämnda lag sa, att förmynderskap,

i avseende å vilka vårdnaden före 1895 års utgång blivit av hovrätt utövad,

skulle jämväl därefter förbliva under hovrättens inseende, till dess

i laga ordning kunde varda annorlunda förordnat. Det synes vara

lämpligt, att ett stadgande i samma riktning meddelas även vid upphävande

av de återstående bestämmelserna om privilegierat forum. Dock

har jag trott mig böra föreslå, att den bestämmelse, som avser möjlighet

att till annan domstol överflytta vårdnaden å förmynderskap, som vid

den nya lagens ikraftträdande stå under viss hovrätts inseende, avfattas

något annorlunda än i 1895 års lag. I den mån fråga kan vara om

överflyttning enligt bestämmelserna i 1 § andra stycket av lagen den

18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av omyndigs

egendom, erfordras ej något stadgande i den nya lagen. Överflyttning

i andra fall torde ej lämpligen böra få ske till annan rätt än den underrätt,

som vårdnaden enligt allmänna rättsregler tillkommer, och befogenhet

att förordna om sådan överflyttning synes knappast böra tillläggas

annan myndighet än Kungl. Maj:t. Fn bestämmelse om rätt för

Kungl. Maj:t att besluta överflyttning synes särskilt kunna få betydelse

för den händelse att, sedan avvecklingen av de förmynderskap, som nu

stå under hovrätternas inseende, under lämplig tid fortgått genom förmynderskaps

upphörande, det skulle befinnas ändamålsenligt, att de återstående

förmynderskapen av denna beskaffenhet på en gång överföras

till vederbörande underrätter och hovrätternas omedelbara befattning

med förmyndarvården sålunda upphör.

Tydligt är att, då hovrätterna upphöra att hava tillsyn å förmynderskapen

för frälse och med dem likställda omyndiga, vårdnaden därå

utanför Stockholm skall tillkomma vederbörande underrätter. Fn fråga,

vars lösning på grundvalen av det tidigare förslaget ansågs oviss, är

däremot, huruvida dylika förmynderskap i Stockholm skola lyda under

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 28.

förmyndarkammaren. Denna har enligt sin instruktion för närvarande

endast att taga befattning med förmynderskap för ofrälse myndlingar.

Det kan dock icke gärna råda någon tvekan om att genomförande av

den föreslagna lagändringen bör få till följd en sådan ändring av förmyndarkammarens

instruktion, att de förmynderskap i Stockholm, som

enligt hittillsvarande bestämmelser skolat komma under Svea hovrätts

tillsyn, för framtiden ställas under förmyndarkammarens. I Stockholm

skulle eljest frälse myndlingar, sedan de blivit enligt lag likställda

med myndlingar i allmänhet, åtnjuta mindre trygghet än dessa för sina

medels bevarande.

Mera ovisst kan svaret bliva, då man härefter står inför det likaledes

tidigare framställda spörsmålet, på vilka villkor den nya klassen

av förmynderskap skall komma under förmyndarkammarens vårdnad.

Det gäller här huvudsakligen att välja mellan två möjligheter.

I fråga om de dödsbon, som höra under förmyndarkammaren, tillgår

för närvarande så, att bouppteckning formellt upprättas av deputerade

för rådhusrätten, och att härför erlägges en bouppteckningsavgift, som

inflyter till förmyndarkammaren. Enligt rådande praxis utföres emellertid

så gott som allt arbete för bouppteckningen genom dödsbodelägarnas

försorg och på deras bekostnad, och bouppteckningsavgifterna

hava därför i all huvudsak karaktären av en skatt. Dessa avgitter äro

så rikligt beräknade att, sedan förmyndarkammarens förvaltningskostnader

för året blivit bestridda och i händelse av behov avsättning skett

till en hos förmyndarkammaren samlad garantifond, avsedd väsentligen

till tryggande av utdelningen å förmyndarmedlen, årligen uppstår ett

betydande överskott, som enligt gällande bestämmelser med ett mindre

avdrag tillfaller allmänna barnhusinrättningen i Stockholm. Utöver

bouppteckningsavgifterna utgår icke från de omyndigas medel någon

särskild ersättning till förmyndarkammaren för medlens förvaltning.

Om man nu i samband därmed, att förmyndarkammarens vårdnad utsträckes

till alla förmynderskap i Stockholm, vill åstadkomma full likställighet

mellan dem jämväl i övrigt, kan detta ske på det sätt, att

nyssnämnda regler om bouppteckningars förrättande och bouppteckningsavgifters

erläggande erhålla tillämpning jämväl beträffande de

dödsbon, som hittills varit undantagna. I förmyndarkammarens yttrande

har i första rummet tillstyrkts meddelande av en bestämmelse i denna

riktning.

En dylik bestämmelse låter emellertid icke förena sig med det

tidigare lagförslaget. Enligt detta skulle nämligen ej inskränkning ské(

i den rätt, som tillkomme arvingar i adliga stärbhus att till förrättande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

av bouppteckningar kalla dem de helst därtill ville bruka. För den

händelse en liknande uppfattning fortfarande skulle göra sig gällande,

har förmyndarkammaren i andra rummet hemställt, att de dödsbon,

från vilka bouppteckningsavgifter ej komme att utgå, skulle förklaras

pliktiga att såsom årligt förvaltningsbidrag till förmyndarkammaren

erlägga ett belopp, motsvarande vad som nu vore eller framdeles kunde

komma att bestämmas såsom ersättning till gode män eller förmyndarnämnder

för granskning av förmyndares förvaltning av omyndigas

egendom i det övriga riket.

Vad den förra möjligheten beträffar, vill jag först erinra därom,

att någon full likformighet ej skulle vinnas, även om magistratens befattning

med bouppteckningar utsträcktes till de dödsbon, som beröras

av den föreslagna ändringen i gällande bestämmelser om forum, således

dödsbon efter frälsemän och ledamöter av svenska akademien. Enligt

9 kap. 1 § ärvdabalken må i prästhus arvingar till boupptecknings förrättande

kalla och bruka den de helst själva vilja. Åt detta stadgande,

i vilket någon ändring ej tidigare blivit föreslagen och ej heller nu

lämpligen torde kunna ifrågasättas, har givits en så vidsträckt tolkning,

att enligt detsamma bouppteckningar efter ett ej obetydligt antal personer

i Stockholm upprättas genom arvingarnas försorg. Förutom prästerna

lär nämligen stadgandet anses gälla samtliga lärare vid de allmänna

läroverken och vissa andra läroanstalter samt klockare ävensom deras

hustrur. Vidare är genom nådiga brevet den 27 mars 1795 föreskrivet,

att stärbhusen efter ofrälse män, hörande till amiralitetsstaten, äga till

bouppteckningsmän kalla vilken behörig person de helst åstunda utan

att därvid behöva anlita magistratens biträde eller erlägga någon avgift

till densamma. Förmynderskap i alla dessa dödsbon stå under förmyndarkammarens

omvårdnad, utan att någon bouppteckningsavgift från

dem influtit till förmyndarkammaren. Det synes vara såväl av billighetsskäl

påkallat som ur andra synpunkter lämpligt, att det samma får

gälla beträffande dödsbon efter frälsemän och medlemmar av svenska

akademien. De bouppteckningsavgifter, som med förenämnda undantag

utgå från stärbhusen i Stockholm, innebära, såsom förhållandena utvecklat

sig, en form av beskattning, vilken knappast varit åsyftad med

ärvdabalkens stadgande i ämnet och icke gärna kan anses vara byggd på

sådana grunder, att en utvidgning av dess tillämpning är önskvärd. Snarare

torde utvecklingen böra gå i den riktningen, att dylika pålagor efter hand

upphöra och ersättas med avgifter, anpassade efter kostnaderna för förmyndarmedlens

förvaltning och de förmåner, som genom denna komma

stärbhusen till godo. Om, såsom jag hoppas, det blir möjligt att

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

inom den närmare framtiden fullfölja arbetet för revision av de allmänna

stadgandena om tillsyn å förmyndares förvaltning, kan det måhända befinnas

lämpligt att i detta sammanhang upptaga även frågan om ändring

i berörda avseende av bestämmelserna om förmyndarkammaren.

Bibehållande av det äldre förslagets föreskrift, att arvingar i adliga

stärbhus fortfarande skola äga själva tillkalla bouppteckningsförrättare,

behöver emellertid icke innebära, att de förmynderskap, om vilkas ställande

under förmyndarkammarens tillsyn det nu är fråga, skola vara

fria från all avgift till förmyndarkammaren. Redan av vad jag nyss

yttrat framgår, att jag, under förutsättning av stärbhusens frihet från

bouppteckningsavgift, anser en årlig förvaltningsavgift böra utgå av

förmyndarmedlen. Jag instämmer alltså i den mening, förmyndarkammaren

under samma förutsättning uttalat. Huruvida denna avgift, såsom

förmyndarkammaren föreslagit, utan vidare bör bestämmas att utgå efter

samma grunder som det i allmänhet stadgade arvodet till gode män för

tillsyn å förmyndares förvaltning, kan mera vara föremål för tvekan.

Ersättningen avser ju i de båda fallen arbete av ganska olika beskaffenhet,

i ena fallet endast tillsyn å förmyndares förvaltning, i andra

fallet utövande av den större delen av förvaltningen i förening med

tillsyn å den förvaltning, som även i detta fall tillkommer förmyndaren.

Under alla förhållanden torde avgiften för de nytillkomna förmynderskapen

böra sättas till sådant belopp, att det täcker den förhöjning

av förmyndarkammarens förvaltningskostnad, som kan föranledas

genom övertagande av tillsynen å desamma. Om de förmynderskap, i

avsende å vilka vårdnaden nu åligger Svea hovrätt, bibehållas under

hovrättens vårdnad, kommer emellertid en mera avsevärd förökning av

förmyndarkammarens arbetsbörda endast småningom att framträda. Det

torde knappast böra fordras, att från den nya klassen av förmyndarmedel

skall utgå någon särskild ersättning för den förmånen, att desamma

omedelbart erhålla delaktighet i förmyndarkammarens garantifond

med dess nuvarande belopp. Till den förökning av fonden, som framdeles

blir erforderlig för att bibehålla den i instruktionen stadgade proportionen

mellan fonden och förmyndarmedlen, lära däremot jämväl

ifrågavarande förmyndarmedel böra bidraga, och hänsyn härtill får tagas

vid beräkning av de årliga avgifternas belopp. Att närmare bestämma

villkoren för förmyndarkammarens övertagande av nämnda förmyndarmedel

torde emellertid vara en administrativ fråga, som det icke synes

vara lämpligt upptaga till avgörande, förrän det visar sig, om den nu

förevarande lagändringen kommer till stånd. Till samma tidpunkt synes

även kunna anstå med behandling av det närliggande, likaledes av för
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

myndarkammaren i dess yttrande berörda spörsmålet, huruvida icke förval

tningsbidrag böra utgå jämväl från omyndiga i prästhus och andra

stärbbus, vilka redan hava sina förmyndarmedel ställda under förmyndarkammarens

omvårdnad men genom rätten att själva kalla bouppteckningsmän

åtnjuta frihet från bouppteckningsavgift.

Förbehållet om arvingars rätt att själva ombesörja bouppteckningars

uppgörande äger, utom för Stockholm, betydelse för de andra städer,

där man fortfarande har att tillämpa ärvdabalkens stadgande, att vid uppteckning

av egendom, som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller

utgöres av fastighet i stad, borgmästare och råd skola nämna två eller

flera redlige män, som egendomen uppteckna och värdera, ett stadgande,

från vilket emellertid på grund av förordningen den 1 maj 1868 undantag

gjorts för ett flertal städer. Någon anledning att i de återstående

städerna utsträcka magistratens bouppteckningsbefogenhet till dödsbon

efter frälsemän och med dem likställda kan icke gärna anses föreligga.

Ej heller synes tillämpningen av nämnda förbehåll i dessa städer kunna

medföra några svårigheter eller eljest utöva någon inverkan, varom

särskild utredning skulle vara behövlig. Tillsyn å förmyndarmedlens förvaltning

kommer att utövas av gode männen i vederbörande städer mot

arvode enligt allmänna bestämmelser.

Utöver vad förut berörts har det äldre förslaget underkastats en

del ändringar, vilka emellertid, såsom endast redaktionella, icke torde

erfordra någon förklaring.

Jämte vissa ändringar i instruktionen för förmyndarkammaren

erfordras i sammanhang med den föreslagna lagändringen jämkning i

en del andra bestämmelser av administrativ natur.

I sådant avseende må erinras om att genom nådigt brev den 6

augusti 1818 föreskrivits, att då frälsemans egendom avträdes till konkurs

eller till myndiga år kommen frälseman ställes under förmyndare, hovrätten

bör låta därom genast underrätta riddarhusdirektionen. Denna

föreskrift meddelades för underlättande av tillsyn därå, att frälseman

icke skulle få utöva representationsrätt vid riksdagarna, ehuru han

av dylik anledning vore obehörig därtill. Efter ståndsrepresentationens

upphörande ligger stadgandets betydelse däri, att enligt § 9 i riddarhusordningen

den 22 juni 1866 frälseman är utesluten från rättighet att

deltaga i adelsmöte, om han är ställd under förmyndare eller befinner

sig i konkurs. Då genom konkurslagen den 18 september 1862 handläggningen

av frälsemans konkurs flyttades från hovrätt till underrätt,

föranledde detta icke någon ändring i 1818 års brev, men det anses

dock, att den genom samma brev stadgade skyldigheten för hovrätt att

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Xungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

underrätta riddarhusdirektionen om frälsemans konkurs numera åligger

underrätten eller domaren. För undanröjande av all tvekan därom att

1818 års brev fortfarande skall äga tillämpning med den förändring,

som följer av de ändrade bestämmelserna om forum, synes det vara

lämpligt att, om nu jämväl ärenden angående frälsemans omyndigförklaring

överföras till underrätt, en uttrycklig föreskrift gives om

skyldighet för underrätten eller domaren att lämna riddarhusdirektionen

berörda meddelanden. I sammanhang härmed torde även böra stadgas

skyldighet för hovrätt eller vederbörande föredragande i högsta domstolen

att, då sådant ärende på grund av besvär kommit under högre

rätts prövning, giva riddarhusdirektionen meddelande om rättens beslut.

Åven bör förordningen den 18 februari 1846 om uppgifter till

domstolarna angående timade dödsfall undergå sådan ändring, att de i

förordningens § 3 meddelade föreskrifterna i avseende å dödsfall av

personer, som hört till frälseståndet, upphävas samt bestämmelserna

om förteckningar å dödsfall av ofrälse personer erhålla tillämpning

jämväl i fråga om avlidna frälsemän.

Såsom jag redan nämnt har beträffande Göta hovrätt väckts fråga

om ersättning till aktuarien därstädes för den minskning i stämpelprovision

han kommer att lida därigenom, att enligt förslaget vissa handlingar

rörande frälsemäns med fleras dödsbon ej vidare skola ingivas

till hovrätt och där stämpelbeläggas. En liknande fråga uppstår i

avseende å aktuarien i Svea hovrätt och sekreteraren i hovrätten över

Skåne och Blekinge. Jag anhåller att framdeles få underställa Eders

Kungl. Maj:t förslag till de åtgärder, som härav kunna vara påkallade.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter förenämnda

förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående

frälsemän, vilket förslag var av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar, samt hemställde att för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom utdrag

av protokollet.

I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;

och täcktes Hans Maj:t Konungen därtill lämna

bifall.

Ur protokollet

N. Beite.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Förslag

till

Lag

om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 8 kap. 2 § 8 rättegångsbalken är stadgat därom, att hovrätten

äger döma över tvister om arv efter frälsemän, deras förordning

vid dödstimman om deras egendom samt förmynderskap för deras barn

och arvingar, som frälse äro, så ock vad § 6 i ridderskapets och adelns

privilegier den 16 oktober 1723 föreskriver därom, att där några av

adel hava tvister sig emellan om arvskiften eller förmynderskap, det

skall ske inför hovrätten, varder härmed upphävt; skolande förty om

rätt domstol i dylikt mål eller ärende härefter gälla vad i allmänhet är

stadgat. I följd härav skall vad i de för Svenska akademien den 20

mars 1786 givna privilegier bestämmes därom, att bemälda akademis

ofrälse ledamöter njuta uti rättegångar i anseende till domstolar lika

förmåner som adeln, vara utan verkan i mål och ärenden, som

ovan sägs.

Genom denna lag sker ej inskränkning i den rätt, som tillkommer

delägare i dödsbo efter frälseman eller efter ofrälse ledamot i Svenska

akademien att till boupptecknings och arvskiftes förrättande kalla den

han vill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917. Dock skall, där

mål eller ärende, som ovan är sagt, nämnda dag är vid hovrätt

anhängigt, hovrätten meddela slutligt yttrande däri. I avseende å förmynderskap,

som samma dag står under hovrätts vårdnad, åligge

vårdnaden fortfarande hovrätt, där ej Konungen finner skäl förordna om

vårdnadens överflyttning till den underrätt, under vilken förmynderskapet

enligt allmänna bestämmelser bör lyda.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts KM. Proposition Nr 28.

33

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen den

27 september 1915.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren.

Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

2 juli 1915, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättat förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående

frälsemän.

Förslaget, som linnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av byråchefen för lagärenden Herman Falk.

Lagrådet yttrade:

Enligt vad av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet

framgår, är det avsett, att i sammanhang därmed, att förmynderskap

för frälse omyndiga upphör att stå under hovrätts vårdnad, förmyndarkammarens

i Stockholm uppgift skall utvidgas, så att det skall åligga

förmyndarkammaren att utöva enahanda vård och inseende över egendom,

tillhörig frälse omyndiga, som nu tillkommer densamma beträffande

ofrälse omyndigas egendom. En dylik ändring i nu gällande bestämmelser

om förmynderskap synes dock vara av beskaffenhet, att föreskrift

därom bör intagas i den föreslagna lagen.

Ehuru intet därom säges i departementschefens yttrande, är det

givetvis meningen, att vad sålunda skall gälla rörande förmyndarkamBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 24 höft. (Nr 28.)

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

marens befattning med frälse omyndigas tillhörigheter även skall tilllämpas

i fråga om vård och inseende över egendom, tillhörig frånvarande

eller okänd arvinge, för vilken hovrätt hittills skolat förordna god man,

ävensom att vad i sista stycket av förslaget stadgas om förmynderskap,

som vid tiden för lagens trädande i kraft står under hovrätts vårdnad,

även skall gälla i fråga om godmanskap för frånvarande eller okänd

arvinge. För tydlighetens skull synes åtminstone nämnda stadgande i

sista stycket av förslaget böra utvidgas att uttryckligen omfatta jämväl

dylika godmanskap.

Slutligen vill lagrådet erinra, att då hovrätterna helt upphöra att

hava vårdnaden av de med förslaget avsedda förmynderskap och godmanskap,

upphör tillämpligheten av vissa stadganden i lagen den 18

april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av omyndigs

egendom. Det torde därför kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa

stadganden redan i detta sammanhang böra upphävas, naturligtvis med

den modifikation, som följer av föreskriften i sista stycket av förslaget,

enligt vilken hittills varande bestämmelser skola tillämpas i avseende å

de förmynderskap, som tills vidare skola förbliva under hovrätts vårdnad.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Aad. Proposition Nr 2b.

35

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 5 november 1915.

N ärvarande:

Hans excellens''''herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde, efter

gemensam beredning med chefen för civildepartementet, lagrådets utlåtande

över det genom Kungl. Maj:ts beslut den 2 juli 1915 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om rätt domstol i vissa mål och

ärenden angående frälsemän.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande

departementschefen följande.

»Huruvida särskild bestämmelse i lag erfordras för att till förmynderskap

för frälse omyndiga utsträcka den befattning med förmynderskap,

som tillkommer förmyndarkammaren i Stockholm, kan vara föremål

för olika meningar. Den författning, genom vilken förmyndarkammarens

uppgift för närvarande är bestämd, nämligen instruktionen för förmyndarkammaren

den 21 juni 1907, har liksom alla tidigare stadganden

i samma ämne utfärdats utan riksdagens medverkan. Åven må erinras

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

om att, sedan pa grund av lagen den 29 november 1895 hovrätt upphört

att i förmynderskapsärenden vara forum för utländska adelsmän,

de förmynderskap, som till följd härav kommit att lyda under Stockholms

rådhusrätt, jämväl stått under förmyndarkammarens vård och inseende,

utan att särskild föreskrift därom i lag meddelats. Någon ändring av

förmyndarkammarens instruktion var ej i detta sammanhang behövlig.

Den nu ifrågavarande utvidgningen av förmyndarkammarens verksamhet

till förmynderskap för frälse omyndiga i Stockholm måste däremot

föranleda en mindre jämkning i instruktionen; men det vill synas, att

för densamma icke skulle erfordras stöd av andra lagbestämmelser än

de i förslaget innefattade stadganden, enligt vilka dylika förmynderskap

för framtiden skola lyda under Stockholms rådhusrätt. Då emellertid

skäl kunna anföras även för lagrådets uppfattning, att föreskrift om

nämnda utvidgning av förmyndarkammarens befogenhet bör införas i

den föreslagna lagen, har jag ansett det vara lämpligt att gå denna

uppfattning till mötes.

Givetvis är det åsyftat, att vad som enligt förslaget skall gälla

angående förmynderskap äAren skall äga tillämpning i fråga om de av

lagrådet omnämnda godrnanskap för frånvarande eller okänd arvinge.

Ett förtydligande av förslaget i detta hänseende synes lämpligen kunna

vidtagas. Emellertid torde bestämmelser om dylika godmanskap icke

förut i lag finnas annat än såvitt angår godmanskap för frånvarande

arvinge, och även stadgandet i den föreslagna lagen synes därför böra

begränsas till godmanskap av sistnämnda slag. Att samma stadgande

skall tillämpas beträffande godmanskap för okända arvingar och jämväl

i fråga om godmanskap, som för omyndig anordnas av särskild anledning,

t. ex. stridiga intressen mellan honom och förmyndaren i visst

rättsärende, kan icke bliva föremål för någon tvekan.

De i lagen den 18 april 1884 innefattade bestämmelser, vilkas

upphävande lagrådet ifrågasatt, skola, såsom lagrådet även omnämnt,

fortfarande äga tillämpning i avseende å de förmynderskap och godmanskap,

som tillsvidare skola förbliva under hovrätts vårdnad. Sannolikt

kommer därför ganska lång tid att förflyta, innan tillämpningen av

dessa bestämmelser upphör, och man torde kunna hysa förhoppning,

att det inledda arbetet för revision av nämnda lag i dess helhet dessförinnan

blivit fullbordat. Vid sådant förhållande finner jag icke anledning

att nu föreslå någon ändring i sagda lag.

Utöver de ändringar, för vilka jag nu redogjort, har det ansetts

lämpligt att i förslaget vidtaga några mindre, redaktionella jämkningar.»

Föredraganden uppläste härefter ett enligt angivna grunder jämkat

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 28.

förslag- till lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående

frälsemän.

Vidare erinrade föredraganden därom, att enligt § 114 regeringsformen

ridderskapets och adelns samtycke till lagförslaget erfordras samt

att Kungl. Magt den 20 nästlidna oktober påbjudit urtima adelsmöte för

behandling av bland annat nämnda förslag; och hemställde föredraganden,

att Kungl. Maj:t ville genom nådig skrivelse inhämta ridderskapets

och adelns yttrande, huruvida ridderskapet och adeln godkänner ifrågavarande

lagförslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle nådig skrivelse av den lydelse bilaga

vid detta protokoll utvisar avlåtas till ridderskapet

och adeln.

Ur protokollet

Israel Myrberg.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 28.

Bilaga.

Kung}. Maj:ts nådiga skrivelse till ridderskapet och adeln med

förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden

angående frälsemän; given Stockholms slott den 5 november

1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 114 regeringsformen,

inhämta ridderskapets och adelns yttrande, huruvida ridderskapet och

adeln godkänner härvid fogade förslag till lag om rätt domstol i vissa

mål och ärenden angående frälsemän.

Kungl. Maj:t förbliver ridderskapet och adeln med all kungl. nåd

och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

39

Förslag

till

Lag

om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 8 kap. 2 § 8 rättegångsbalken är stadgat därom, att hovrätten

äger döma över tvister om arv efter frälsemän, deras förordning

vid dödstimman om deras egendom samt förmynderskap för deras barn

och arvingar, som frälse äro, så ock vad i § 6 av ridderskapets och

adelns privilegier den 16 oktober 1723 föreskrives därom, att där några

av adel hava tvister sig emellan om arvskiften eller förmynderskap,

det skall ske inför hovrätten, varder härmed upphävt; skolande förty

om rätt domstol i dylikt mål eller ärende härefter gälla vad i allmänhet

är stadgat. I följd härav skall vad i de för Svenska akademien den

20 mars 1786 givna privilegier bestämmes därom, att bemälda akademis

ofrälse ledamöter njuta uti rättegångar i anseende till domstolar lika

förmåner som adeln, vara utan verkan i mål och ärenden, som

ovan sägs.

Vad i första stycket stadgas om förmynderskap gälle ock angående

godmanskap för frånvarande arvinge efter frälseman eller efter ofrälse

ledamot i Svenska akademien.

Genom denna lag sker ej inskränkning i den rätt, som tillkommer

delägare i dödsbo efter frälseman eller efter ofrälse ledamot i Svenska

akademien att till boupptecknings och arvskiftes förrättande kalla den

han vill.

I fråga om förmynderskap eller godmanskap, som på grund av

vad ovan stadgas skall lyda under Stockholms rådhusrätt, tillkomme förmyndarkammaren

i Stockholm samma vård och inseende som beträffande

annat under nämnda rätt lydande förmynderskap eller godmanskap.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 28.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917. Dock skall, där mai

eller ärende, som ovan är sagt, nämnda dag är vid hovrätt anhängigt,

hovrätten meddela slutligt yttrande däri. I avseende å förmynderskap

eller godmanskap för frånvarande arvinge, vilket samma dag står under

hovrätts vårdnad, skola hittills gällande bestämmelser fortfarande tillämpas,

där ej Konungen finner skäl förordna om vårdnadens överflyttning till

den underrätt, under vilken förmynderskapet eller godmanskapet enligt

allmänna bestämmelser bör lyda.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

41

Till KONUNGEN.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom öppet brev den 20 oktober 1915

kallat ridderskapet och adeln att sammanträda till urtima adelsmöte den

23 november 1915, har Eders Kungl. Maj:t genom nådig skrivelse den

5 november 1915, jämlikt § 114 regeringsformen, begärt ridderskapet

och adelns yttrande, huruvida ridderskapet och adeln godkände ett vid

nådiga skrivelsen fogat förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och

ärenden angående frälsemän.

Nämnda lagförslag är av följande lydelse:

“Lagom

rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 8 kapitel 2 § 8 rättegångsbalken är stadgat därom, att

hovrätten äger döma över tvister om arv efter frälsemän, deras förordning

vid dödstimma!! om deras egendom samt förmynderskap för

deras barn och arvingar, som frälse äro, så ock vad i § 6 av ridderskapets

och adelns privilegier den 16 oktober 1723 föreskrives därom,

att där några av adel hava tvister sig emellan om arvskiften eller förmynderskap,

det skall ske inför hovrätten, varder härmed upphävt;

skolande förty om rätt domstol i dylikt mål eller ärende härefter gälla

vad i allmänhet är stadgat. I följd härav skall vad i de för Svenska

akademien den 20 mars 1786 givna privilegier bestämmes därom, att

bemälda akademis ofrälse ledamöter njuta uti rättegångar i anseende

till domstolar lika förmåner som adeln, vara utan verkan i mål och

ärenden, som ovan sägs.

Vad i första stycket stadgas om förmynderskap gälle ock angående

godmanskap för frånvarande arvinge efter frälseman eller efter ofrälse

ledamot i svenska akademien.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 24 käft. (Nr 28.)

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Genom denna lag sker ej inskränkning i den rätt, som tillkommer

delägare i dödsbo efter frälseman eller efter ofrälse ledamot i Svenska

akademien att till boupptecknings och arvskiftes förrättande kalla den

han vill.

I fråga om förmynderskap eller godmanskap, som på grund av vad

ovan stadgas skall lyda under Stockholms rådhusrätt, tillkomme förmyndarkammaren

i Stockholm samma vård och inseende som beträffande

annat under nämnda rätt lydande förmynderskap eller godmanskap.

Donna lag träder i kraft den i januari 1917. Dock skall, där

mål eller ärende, som ovan är sagt, nämnda dag är vid hovrätt anhängigt,

hovrätten meddela slutligt yttrande däri. I avseende å förmynderskap

eller godmanskap för frånvarande arvinge, vilket samma

dag står under hovrätts vårdnad, skola hittills gällande bestämmelser

fortfarande tillämpas, där ej Konungen finner skäl förordna om vårdnadens

överflyttning till den underrätt, under vilken förmynderskapet eller godmanskapet

enligt allmänna bestämmelser bör lyda.»

Såsom av motiveringen till det nu framlagda förslaget framgår,

hava de flesta av de invändningar, som mot ett föregående förslag i

ämnet framställts inom ridderskapet och adeln, blivit beaktade och genom

ändrad avfattning av lagtexten undanröjda. Visserligen kvarstår den

betänkligheten, att genom förmynderskapens överflyttande till häradsoch

rådstuvurätter i stället för hovrätt, myndlingarnas intressen i vissa

fall kunna anses mindre väl tillgodosedda än som nu är fallet, särdeles beträffande

prövningen av frågor om fastighets försäljning eller inteckning,

där otvivelaktigt hovrättens prövning förutsätter en grundligare

och mera tillfredsställande utredning än som ofta vid underrätt åstadkommes.

Det kunde därför ifrågasättas, huruvida ej forum privilegium

borde i förmynderskapsmål bibehållas, intill dess en ny allmän lagstiftning,

som bättre tillgodoser behovet av kontroll i allmänhet, kommer

till stånd, och att förty föreliggande förslag avsloges i vad angår förmynderskap.

Denna lösning torde emellertid stöta på vissa praktiska

svårigheter och skulle ju dessutom innebära, att den länge debatterade

frågan om forum privilegium fortfarande skulle komma att stå till en

del oavgjord. Ridderskapet och adeln har därför icke velat på grund

av dessa betänkligheter avslå det föreliggande förslaget.

Ridderskapet och adeln hade visserligen önskat att få frågan om

de återstående privilegiernas upphävande behandlad i ett vidsträcktare

sammanhang, än vartill de nu föreliggande förslagen omedelbart giva

anledning. Det hade nämligen, enligt ridderskapet och adelns åsikt,

varit önskvärt, att då vid detta adelsmöte fråga förelegat om avstående

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

från ridderskapet och adelns sida av dess hittills åtnjutna privilegier i

två punkter, i samband därmed kunnat företagas ett tillfredsställande

ordnande i vissa andra hänseenden av ridderskapet och adelns ställning

såsom en av den offentliga rätten fortfarande erkänd korporation.

Riddarhusordningens föreskrift om vad som får förekomma vid urtima

adelsmöte har dock lagt hinder i vägen för ett initiativ från ridderskåpet

och adelns sida i dylik riktning.

Genom riddarhusdirektionens försorg kommer emellertid förslag i

de hänseenden ridderskapet och adeln åsyftar, såvitt över huvud taget

ett initiativ från ridderskapet och adelns sida bör ifrågakomma, att in''

om den närmaste tiden utarbetas och föreläggas ridderskapet och adeln.

Under förutsättning av ridderskapet och adelns bifall till vad sålunda

kommer att föreslås torde i varje fall eu tillfredsställande lösning av de

sålunda åsyftade frågorna inom den närmaste tiden kunna vinnas. Vid

sådana förhållanden har ridderskapet och adeln, som ingalunda förbisett,

att även frågan om bifall till Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle kunnat

anstå till ett senare tillfälle, men som tillika ansett det vara nödigt att

ridderskapet och adeln genom ett positivt beslut möjliggör för direktionen

att vidtaga de åtgärder, som kunna i nämnda avseenden erfordras,

funnit riktigast godkänna Eders Kungl. Maj:ts förslag.

Vid föregående behandling av frågan om upphävande av forum

privilegiatum har anmärkts, att genom bifall till förslaget skulle bortfalla

den avsevärda förmån, som måste anses ligga däri, att bouppteckningar

efter frälsemän under nuvarande förhållanden äro vid förefallande

behov lätt tillgängliga. Eders Kungl. Maj:ts nu förevarande förslag

undanröjer icke denna olägenhet. Emellertid framgår av motiveringen

till lagförslaget, att, om ridderskapet och adeln godkänner detsamma,

Eders Kungl. Maj:t vid lagens utfärdande kommer att meddela uttryckliga

föreskrifter dels i fråga om den redan förefintliga, ehuru ofta förbisedda

skyldigheten för underrätt eller domare att lämna riddarhusdirektionen

meddelande om frälsemans konkurs, dels ock om skyldighet för

underrätten eller domaren att lämna direktionen meddelande om frälsemans

omyndigförklarande ävensom för hovrätt eller vederbörande föredragande

i högsta domstolen att, då sådant ärende på grund av besvär

kommit under högre rätts prövning, giva direktionen meddelande om

rättens beslut. Ridderskapet och adeln anser sig i detta sammanhang

böra uttala den önskan, att Eders Kungl. Maj:t tillika skall vilja föreskriva,

att det skall åligga vederbörande underrätt eller domare att, då

bouppteckning efter frälse person vid rätten inregistreras, därom giva

riddarlmsdirektionen meddelande. Över sistnämnda meddelanden torde

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

då direktionen låta, liksom redan sker beträffande inkommande underrättelser

i förstnämnda hänseenden, å riddarhuskansli föra en särskild

förteckning, uti vilken sedermera vid förefallande behov upplysning med

lätthet kan vinnas, var viss bouppteckning finnes tillgänglig. Härigenom

synes uti berörda hänseenden den väsentligaste olägenheten av nu ifrågavarande

förändring bliva undanröjd.

På grund av vad sålunda anförts har ridderskapet och adeln för

sin del godkänt det förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och

ärenden angående frälsemän, som av Eders Kungl. Maj: t till ridderskapet

och adeln överlämnats.

Stockholm den 20 december 1915.

Underdånigst

på ridderskapet och adelns vägnar

FREDRIK von ROSEN.

F. W. O. Leuhusen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 28.

45

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden^ hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 21 januari 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

friherre Beck-Friis.

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde ridderskapets

och adelns skrivelse den 20 december 1915, vari tillkännagivits,

att ridderskapet. och adeln godkänt det förslag till lag om rätt domstol

i vissa mål och ärenden angående frälsemän, över vilket enligt Kungl.

Maj:ts beslut den 5 november 1915 ridderskapets och adelns yttrande

inhämtats.

I sammanhang härmed erinrade departementschefen därom att,

såsom han framhållit till statsrådsprotokollet för den 2 juli 1915, åtgärder

kunde böra vidtagas för beredande av ersättning till vissa tjänstemän

i hovrätterna för den minskning i stämpelprovision, som de komma

att lida därigenom att enligt nämnda lagförslag vissa handlingar rörande

frälsemäns med fleras dödsbon ej vidare skola ingivas till hovrätt och

där stämpelbeläggas; och anhöll departementschefen att få under den

närmaste framtiden ånyo anmäla denna fråga inför Kungl. Maj:t.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 24 höft. (Nr 28.

7

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Departementschefen hemställde härefter, att förevarande lagförslag

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Israel Myrberg.

STOCKHOLM, ISAAC MARCTIS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1916.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1916:35 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän. a1 i texten