Med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik samt till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen
32 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 29 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1916:8, Med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik samt till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen
Dokumentets text
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 8.
1
Nr 8.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ansvarighet för skada i följd
av automobiltrafik samt till lag om ändrad lydelse av
11 kap. 15 § strafflagen; given Stockholms slott den 31
december 1915.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokollet
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik samt
lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Berndt Hasselrot.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 8 käft. (Nr 8.)
1
2
Kungi. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 8.
Förslag
till
Lag
angående ansvarighet för skada i följd av autoinobiltrafik.
Med upphävande av lagen den 8 juni 1906 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik förordnas som följer:
1 §•
Med automobil förstås varje för färd på marken avsett fordon, som
för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor) och icke löper
på skenor.
2 §■
För skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas person
eller egendom, som icke med automobilen befordras, vare automobilens
ägare ansvarig, ändå han ej är till skadan vållande; dock vare ägaren
från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan varken
förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren.
Har den, som skadan led, genom eget vållande därtill medverkat,
bestämme rätten, efter ty för varje fall prövas skäligt, om och i sådant
fall till vilket belopp skadestånd skall utgå.
Föraren vare lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada, som
ovan sägs, där ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varit
vållande till skadan.
3 §•
Åro både ägare och förare enligt 2 § pliktiga att ersätta skada,
skola de sig emellan taga del i ersättningens gäldande med hälften
vardera.
4 §•
Varder i följd av trafik med automobil, som mot ersättning tillhandahålles
allmänheten, under dess användande för sådant ändamål
3
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
skada tillfogad någon, som med automobilen befordras, och är föraren
därtill vållande, vare ägaren pliktig ersätta skadan. Har den, som
skadan led, genom eget vållande därtill medverkat, varde skadeståndet
jämkat, efter ty som skäligt prövas.
5 §•
Har i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada,
för vilken automobilernas ägare enligt denna lag svara, åligge ansvarighet
dem on för alla och alla för en; och skola de sinsemellan
taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna
prövar skäligt.
Lider i följd av sådan trafik någondera automobilens ägare eller
honom tillhörig egendom skada, för vilken ägaren enligt denna lag är
berättigad till ersättning, varde skadeståndet jämkat efter ty prövas
skäligt, där ej av omständigheterna framgår, att varken bristfällighet å
automobilen eller vållande av dess förare medverkat till skadan.
6 §.
Brukar någon utan lov annans automobil, svare brukaren i stället
för ägaren till. skada, som därunder inträffar.
7 §•
Innehar någon automobil med nyttjanderätt, och ingick i upplåtelsen
tillika befogenhet att anställa förare å automobilen, vare sådan
brukare lika med automobilens ägare ansvarig för skada, som i följd
av trafik med automobilen inträffar; och må ägaren söka sitt åter av
brukaren. Lag samma vare, därest brukaren ej innehar automobilen
med sådan befogenhet, som nämnd är, men likväl anlitar annan förare
än den av ägaren anställde, samt skada inträffar under denne förares
handhavande av automobilen.
8 §.
Skadestånd, som enligt denna lag skall utgå i fall, där någon
ljutit döden eller »lidit kroppsskada, skall bestämmas enligt de i 6 kap.
2 och 4 §§ strafflagen stadgade grunder.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
9 §•
Talan å skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöras inom två
år från det skadan timade. Vill den, mot vilken anspråk på skadestånd
gjorts gällande, mot annan föra talan, som i 3, 5 eller 7 § sägs,
skall denna anhängiggöras inom ett år från det skadeståndet blev
guldet, därest detta skett utan rättegång, men i annat fall från det
han genom dom, som mot honom vunnit laga kraft, förpliktats att gälda
skadestånd.
Har skadan tillfogats person eller egendom, som icke med automobilen
befordrades, skall den, som vill föra talan enligt första stycket,
tillika inom nittio dagar efter det han fick kännedom om skadan samt
om den, mot vilken talan skall föras, och dennes hemvist lämna honom
meddelande om olycksfallet, såvida han icke annorledes erhållit kännedom
därom. Har sådant meddelande blivit inom sagda tid för befordran
med post avsänt, skall det anses behörigen lämnat.
Försummas något av vad nu är sagt, vare rätt till talan förlorad;
dock må, där på grund av samma olycksfall ömsesidiga skadeståndsanspråk
föreligga, det ena anspråket, utan hinder av sådan försummelse,
kvittas mot det andra.
10 §.
Rätt domstol för upptagande av tvist, varom ovan förmäles, vare
allmän underrätt i den ort, där olycksfallet inträffat eller där den, som
sökes, har sitt bo och hemvist.
11 §•
Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag, äge han söka
åter av den, som vållat skadan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917, men äger ej tilllämpning
i fråga om skada, som därförinnan inträffat.
Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
5
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:
Far man överdådigt fram, så att annan därav skadas kan, å väg,
gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel
eller eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion
hålles, straffes med böter, högst etthundra riksdaler.
Far någon, på sätt ovan är sagt, överdådigt fram med automobil,
böte från och med femtio till och med ettusen riksdaler. Kom därav
ej skada och var faran ringa, må böterna nedsättas till tio riksdaler.
Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad
å plats, som nyss är nämnd, eller å järnvägståg, passagerarfartyg eller
annat dylikt fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt,
eller å rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning
pågår, eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring
eller eljest varor hållas till salu för allmänheten, eller å annat
ställe, som, mot eller utan avgift, är för allmänheten upplåtet, straffes,
där ej förbrytelsen förut i detta kapitel är med straff belagd, med
böter, högst etthundra riksdaler.
Våldför man annan å ställe, varom i denna § förmärs, då skall
den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande
anses.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
Riksdagens
skrivelse den
25 maj 1909.
Utdrag av protokollet över j us titied ep ar temen tsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
torsdagen den 9 september 1915.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,.
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot:
dI skrivelse den 25 maj 1909 har riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruvida erfarenheten ådagalagt behovet av
ändrade bestämmelser om automobiltrafik, och, därest så funnes vara
förhållandet, vidtaga åtgärder, samt, där så erfordrades, för riksdagen
framlägga förslag i ärendet.
Till stöd för denna anhållan har åberopats, att riksdagen ansåge
det ostridigt, att det, synnerligen på landsbygden, mångenstädes råder
en ovilja emot automobilerna, vartill dessas ägare och förare ingalunda
alltid torde vara utan skuld. Den sålunda befintliga konflikten mellan
å ena sidan befolkningens berättigade intresse av verksamt skydd till liv
och gods samt å andra sidan det obestridliga samhällsintresset av en fri
7
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
utveckling utav ifrågavarande kommunikationsmedel, vilket torde kunna
förväntas med tiden komma alltmera till användning, hade synts riksdagen
böra rätteligen lösas så, att lagstiftaren, under det han omsorgsfullt
undveke att försvåra automobilens användning i förhållanden, då
alldeles ingen fara kunde anses föreligga, däremot uppställde tillräckligt
långt gående och tydliga inskränkningar beträffande verkligt farliga
situationer och framför allt gjorde dessa inskränkningar effektiva genom
allvarsamma straff- och skadeståndsbestämmelser. Strängheten i sistnämnda
bestämmelser borde lämna den i huvudsak oberörd, som på
förståndigt och försiktigt sätt använde kommunikationsmedlet, och endast
drabba den oförsiktige eller oskicklige. Vad som vid lagstiftning i
ifrågavarande ämne i första rummet borde tagas i ögonsikte vore att
söka förhindra, att automobilister genom oförsiktighet, vårdslöshet, övermod,
bristande tillmötesgående mot andra vägfarande eller genom oskicklighet
misskrediterade automobiltrafiken och gjorde den förhatlig för
allmänheten. Härvidlag förtjänade helt visst speciellt att tagas i närmare
övervägande, huruvida höjning av bötesminimum och utsträckande
av skadeståndsskyldigheten borde äga ruin.
Vid anmälan av förevarande skrivelse till statsrådsprotokollet den
11 juni 1909 erhöll dåvarande chefen för civildepartementet nådigt
bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda vid verkställande av revision av förordningen om automobiltrafik
den 21 september 1906 samt omarbetande av lagen angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik den 8 juni samma år
jämte i strafflagen förekommande bestämmelser i ämnet.
Sedan till sakkunniga utsetts ledamoten av riksdagens första kammare,
borgmästaren K. von Geijer, dåvarande ledamoten av andra kammaren,
disponenten C. Gustafsson i Mjölby och direktören E. Salmson,
varjämte till biträde vid vissa författningsförslags utarbetande förordnats
revisionssekreteraren E. Gadde, avgåvo dessa den 5 februari 1912 betänkande,
innehållande förslag dels till ny lag angående ansvarighet för
skada i följd av automobiltrafik och till lag angående ändrad lydelse av
11 kap. 15 § strafflagen, dels ock till ny förordning om automobiltrafik.
Över dessa förslag hava infordrade utlåtanden avgivits av länsstyrelserna,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kungl. automobilklubben,
varjämte en del andra yttranden inkommit.»
Efter att hava närmare redogjort för innehållet i ovanberörda lagförslag
och den vid desamma fogade motiveringen ävensom för de över
samma förslag avgivna utlåtandena fortsatte departementschefen:
Tillkallande
av
sakkunniga.
Betänkande
av
takkunniga.
Förslagets
huvud
grunder.
8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
»Sedan ärendet därefter, vad angår nyssnämnda lagförslag, varit
föremål för vidare beredning i justitiedepartementet, anhåller jag härmed
att för Eders Kungl. Maj:t få anmäla förslag till ny lag angående
ansvarighet för skada i följd av automohiltrafik och till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.
Förslaget till ny
lag angående ansvarighet för skada i följd av automohiltrafik
bygger väsentligen å det av de sakkunniga upprättade förslaget.
Den i gällande lag stadgade utvidgningen av automobilägares ansvar
för skada i följd av automobiltrafik, utöver vad allmänna rättsgrundsatser
bjuda, sträcker sig, som bekant, därhän, att ägaren är ansvarig
för skada, som vållas av föraren. För skadeståndsskyldighet förutsättes
sålunda, att skadan orsakats av vållande, från ägarens eller förarens
sida, samt att detta vållande styrkes av den som skadan lidit.
I två riktningar hava de sakkunniga nu föreslagit skärpning av
detta ägarens ansvar.
Oberoende av vållande skulle ägaren ansvara jämväl för skada, som
orsakats därav, att föraren på grund av bristfällighet eller skada i automobilens
maskineri och övriga inrättningar ej kunnat behörigen behärska
automobilens gång. Om häst skrämts av automobil, som befann sig
å gata eller väg, varest automobiltrafik ej så allmänneligen äger rum,
att uppträdande av automobil därå skäligen kunnat befaras, skulle ävenledes
automobilägaren ersätta den skada, hästen orsakade, jämväl om
det framginge, att föraren iakttagit nödig försiktighet och olycksfallet
föranletts av hästens beskaffenhet samt att ägaren eller föraren sålunda
icke varit vållande till skadan.
De sakkunniga hava vidare med avseende å mål om skadestånd av
ifrågavarande beskaffenhet föreslagit en omkastning av bevisskyldigheten,
varav likaledes en skärpning av ägarens ansvar skulle komma att följa.
Denna omkastning skulle innebära, att ägaren bleve ansvarig för skada,
om han ej kunde styrka, att den icke inträffat på grund av vållande från
förarens sida och ej heller i följd av sådan bristfällighet och skada i
automobilens maskineri och övriga inrättningar, som nyss nämnts.
För min del finner jag de i betänkandet anförda skäl, som föranlett
de sakkunniga att föreslå skärpningar av automobilägarens ansvar
för skada, vara i allt väsentligt övertygande. Automobiltrafiken
är en verksamhet, som är förenad med alldeles särskilda faror. Upp
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8. Ö
står för utomstående skada, som härrör från en sådan för automobiltrafiken
specifik fara, måste det, såsom också i nutida rätt erkännes,
anses vara billigt att på den, för vars räkning trafiken äger rum, lägga
ansvaret för skadan i vidsträcktare omfattning än som följer av allmänna
rättsgrundsatser om vållande såsom förutsättning för ersättningsskyldighet.
Olika meningar kunna naturligtvis göra sig gällande
därom, huru långt detta ansvar bör sträcka sig.
I detta hänseende är jag fullt ense med de sakkunniga därom, att
ägaren alltid bör vara ansvarig för den skada, som beror därpå, att
automobilen i något avseende varit bristfällig. Detta ansvar bör åvila
honom, även om varken han eller föraren gjort sig skyldig till någon
försummelse. Det synes vara i full överensstämmelse med billighetens
krav, att ägaren bär följderna av att det trafikmedel, lian använder,
icke behörigen fungerar. Den skada, som uppstår i följd av en brist
därutinnan, härflyter omedelbart ur den med trafiken förenade särskilda
risken och bör rimligtvis falla å ägaren. Inträffar ett olycksfall t. ex.
i följd därav, att styrinrättningen å automobilen i något avseende var
behäftad med fel, och att föraren med anledning härav icke kunde behörigen
behärska automobilens gång, bör ägaren sålunda ansvara härför,
även om underlåtenheten att avhjälpa felet icke kan betecknas som
försummelse.
Den andra utvidgningen av ägarens ansvar, som de sakkunniga
föreslagit, medför ett synnerligen långt gående, ja, man kan säga obegränsat,
ansvar för ägaren ifråga om skada, som inträffar därigenom,
att häst blivit skrämd av automobil, som befann sig å väg, gata eller
plats, varest automobiltrafik icke så allmänneligen äger rum, att uppträdande
av automobil därå vid tillfället skäligen kunnat befaras.
Det kan ej förnekas, att eu berättigad strävan ligger bakom detta
stadgande. Överdåd och vårdslöshet från automobilförares sida i här
avsedda fall förekomma dessvärre icke så sällan, att icke ett inskärpande
av plikten att iakttaga don allra största försiktighet är av
nöden. Det föreslagna stadgandet synes emellertid i viss riktning gå
för långt. Det ålägger automobilägaren ersättningsskyldighet, även
om skadan orsakats av den grövsta vårdslöshet från dens sida, som handhade
hästen, under det att automobilföraren icke gjort sig skyldig till
något fel. Likaledes medför stadgandet ersättningsskyldighet, om både
automobil och motor stå fullkomligt stilla, och olyckshändelsen beror
därpå, att hästen är ovanligt skygg. I båda dessa fall synes det näppeligen
vara överensstämmande med billighet att ålägga ägaren ansvar
för skadan. Därjämte skulle det i tillämpningen bliva synnerligen svårt
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 8 Käft. (Nr 8.) 2
10
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
och måste även ur andra synpunkter auses i viss mån otillfredsställande
att, på sätt det föreslagna stadgandet innebär, göra skillnad
mellan olika slag av vägar.
De brister, som sålunda vidlåda ifrågavarande av de sakkunniga
föreslagna bestämmelse, hava också med skärpa framhållits i de utlåtanden,
som avgivits över förslaget. De flesta länsstyrelser hava, som
av utlåtandena framgår, avstyrkt förslaget i denna del eller utan att
uttryckligen avstyrka det riktat allvarliga anmärkningar däremot.
På grund av vad jag nu anfört synes mig de sakkunnigas förslag
på denna punkt icke kunna utan vidare upptagas. Det syfte, som med
förslaget avsetts, torde emellertid kunna i allt väsentligt nås på en
annan väg utan att de nyssomnämnda obilliga följderna behöva inträffa.
Den skärpta uppmärksamhet i ifrågavarande situationer, som man genom
detta förslag vill förmå föraren att iakttaga, torde kunna vinnas
därigenom, att noggranna och fullt effektiva förhållningsregler för dessa
fall bliva givna i förordningen om automobiltrafik, och att varje förarens
försummelse att iakttaga dessa leder till ansvar för den därav
uppkomna skadan. Då nämnda förordning i allmänhet ger regler om
de försiktighetsmått, som vid körning med automobil skola iakttagas
från förarens sida, synes den naturligaste formen att framtvinga försiktighet
från förarens sida vara en allvarlig skärning av de förhållningsregler
i förordningen, som avse ifrågavarande situationer. Givas
dessa regler en sådan avfattning, att de noggrannt angiva, huru föraren
i de vanligen förekommande farliga fallen skall bära sig åt, och
därvid av honom kräva ej blott vanlig vaksamhet, utan den stegrade
försiktighet och omtänksamhet, som den farliga situationen fordrar,
synes man kunna i huvudsak nå de resultat, som de sakkunniga med
sitt ifrågavarande förslag åsyftat, utan att automobil ägaren, såsom med
detta förslag i viss mån blir förhållandet, göres till föremål för anspråk,
som kunna sägas vara alltför hårda.
De nu nämnda reglernas effektivitet ökas högst betydligt genom
den av de sakkunniga föreslagna omkastningen av bevisskyldigheten i
mål om skadestånd enligt ifrågavarande lag. Denna omkastning kommer
med säkerhet att visa sig vara av en genomgripande betydelse för allmänheten
och bereda denna ett synnerligen verksamt skydd. Att den
nu gällande lagen, som för ägarens ersättningsskyldighet fordrar bevis
därom, att föraren varit vållande till skadan, i tillämpningen visa! sig
bristfällig, beror i hög grad på de ofta oöverstigliga svårigheterna för den
skadelidande att förebringa dylik bevisning. Han har kanske fullkomligt
överraskats av automobilens ankomst och har därigenom varit ur stånd
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
11
att iakttaga allt som vid olycksfallet inträffat. Detsamma kan naturligtvis
lätt gälla också om andra personer, som av en tillfällighet
kommit att närvara. Automobilägaren liar däremot i föraren en person,
som i högre grad än andra haft uppmärksamheten riktad på de omständigheter,
som föranlett olyckan. Som de sakkunniga framhållit,
blir det därigenom ofta lättare för ägaren att försvara sig än för den
skadelidande att förebringa erforderlig bevisning. Det torde därför
icke vara obilligt att lägga bevisbördan i detta hänseende å ägaren.
De sakkunniga hava utöver de skärpningar av ägarens ansvar för
skada i följd av automobiltrafik, som jag nu berört, föreslagit jämväl
ett stadgande, som i förhållande till nu gällande rätt innebär en
skärpning av förarens ansvar. För närvarande är denne skyldig
ersätta skada endast om han visas hava varit vållande till densamma.
Av skäl, som de sakkunniga i sin motivering anfört, och
i överensstämmelse med vad t. ex. i t}''sk rätt gäller, har jämväl
här en omkastning av bevisbördan föreslagits, så att föraren skulle
bliva ansvarig, om han ej visade, att han icke varit vållande till
skadan. Genom att göra föraren intresserad av att skaffa bevis om sitt
eget handlingssätt vid en olycka bereder denna skärpning av förarens
ansvar ökad möjlighet för automobilägaren att föra bevis gentemot ett
framställt anspråk på skadestånd. Den kan emellertid vara av vikt
även för den skadelidande, för vilken förarens skärpta ansvar vid sidan
av ägarens stundom kan äga en avsevärd ekonomisk betydelse.
Det väsentligen stegrade ansvar för skada i följd av automobiltrafik,
som genom de stadganden, jag nu omnämnt, ålägges såväl
ägaren som föraren, torde måhända kunna framstå såsom alltför stridande
mot hävdvunna grundsatser i fråga om skadeersättningsskyldighet
och såsom ekonomiskt alltför kännbart för dem, å vilka det
lägges. Kraven på ökat skydd mot de risker, som hota från andras särskilt
farliga verksamhet, hava emellertid blivit allt starkare och hava
också i all nutida lagstiftning blivit i allt högre grad tillgodosedda.
Låt vara, att lagstiftningen i denna riktning fortfarande överallt bär
tydliga spår av att befinna sig i utveckling, så torde i varje fall icke
kunna bestridas, att den i hög grad är ägnad att framtvinga det större
mått av försiktighet och varsamhet, som verksamhetens natur och den
för dess faror utsatta allmänhetens intressen kräva, men som alltför ofta
tryter. De ekonomiska bördor, som genom det ökade ansvaret komma
att vila å de ansvariga, kunna bliva väsentligen lättade genom ett förståndigt
bruk av de försäkringsmöjligbeter, som redan nu stå till buds
och som med visshet kunna väntas ytterligare utvecklas.
12
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
Special
motivering.
Liksom vid sidan av nuvarande lag om ersättning för skada i följd
av automobiltrafik gälla de bestämmelser, som eljest kunna ligga till
grund för anspråk på ersättning för sådan skada, komma dessa bestämmelser
naturligtvis att äga giltighet även vid sidan av den nu ifrågasatta
lagen. De allmänna reglerna om skyldighet att ersätta skada,
som man vållat, bli sålunda alltjämt tillämpliga också på skada av ifrågavarande
art.
Efter denna redogörelse för de allmänna grunder, på vilka huvudstadgandet
i lagförslaget vilar, övergår jag till en närmare motivering
av de särskilda bestämmelserna.
1 §
Denna § har samma innehåll som 1 § i nu gällande lag. I överensstämmelse
med en anmärkning, som framställts i ett över de sakkunnigas
förslag avgivet utlåtande, har en formell jämkning företagits
i ändamål att fullt tydligt utesluta luftfartyg från lagens tillämpningsområde.
2 §•
I likhet med vad som nu gäller innebära, som jag nyss påpekat
de i denna § föreslagna reglerna om utsträckning av automobilägarens
ansvar för skada ingen ändring i de allmänna reglerna om ägarens ansvar
på grund av eget vållande. Endast de fall, då sådant vållande
icke ligger till grund för skadeståndsanspråket, avses med förslaget.
Gränserna för ägarens ansvar i dessa fall äro här angivna i överensstämmelse
med de allmänna grunder, för vilka jag förut redogjort.
Därutöver har föreslagits ett stadgande, som innebär en modifikation
för vissa fall i automobilägarens ansvar. Efter allmänna skadeståndsregler
skall skadeståndet, om den skadelidande genom eget vållande
medverkat till skadan, jämkas, efter ty som skäligt prövas.
En liknande tanke återfinnes också i ett par speciella stadganden i hithörande
ämne, såsom i 220 § sjölagen och i 6 § av lagen den 27 juni
1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Det
synes vara lämpligt att upptaga ett motsvarande stadgande också i
detta sammanhang. Skälen härför äro så mycket starkare som automobilägaren
enligt förslaget ju kan bliva ansvarig för skada, utan att
vare sig han eller föraren gjort sig skyldig till någon försummelse.
Har i ett sådant fall den skadelidande genom egen vårdslöshet
13
Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 8.
medverkat till skadan, måste det anses vara billigt, att jämkning av
skadeståndet äger rum. Förhållandena kunna utan tvivel tänkas till och
med vara sådana, att skadestånd icke bör utgå. Har skadan uppkommit
genom samverkan, å ena sidan, av eu omständighet, som enligt denna
§ grundar skadeståndsansvar för ägaren, men som icke beror på någon
ägarens eller förarens försummelse, utan utgör en uppenbar olyckshändelse,
och, å andra sidan, av grov vårdslöshet från den skadelidandes
sida, kan det oförnekligen innebära för stor stränghet att ålägga
ägaren ansvar. I likhet med vad i de andra motsvarande fallen gäller
kan det bäst överlämnas åt domstolen att företaga den prövning och
avvägning av alla omständigheterna i varje särskilt fall, som för ett
rättvist avgörande är av nöden.
I denna § återfinnas jämväl stadgandena om det i denna lag iuförda
skärpta ansvaret för föraren. Dessa stadganden stå i överensstämmelse
med de grunder, jag i den allmänna motiveringen angivit.
Av den lydelse, som sista stycket i denna § erhållit, torde tydligt
framgå, att, om enligt bestämmelserna i denna § i ett fall både ägaren
och föraren äro pliktiga utgiva skadestånd, de gentemot den skadelidande
häfta solidariskt härför. Fördelningen dem emellan regleras i
nästa §.
3 §•
När både ägaren och föraren äro jämlikt 2 § ansvariga för viss
skada, är ansvaret, som redan nämnts, solidariskt. I 3 § regleras det
inbördes förhållandet dem emellan i ett sådant fall.
Enligt gällande lag är en dylik reglering överflödig. Föraren är
aldrig ansvarig i annat fall än då han visats hava gjort sig skyldig till
vållande. Och om det inbördes förhållandet mellan honom och ägaren,
då föraren ensam är vållande, innehåller 7 § i gällande lag uttrycklig
föreskrift. Hava både ägaren och föraren genom vållande medverkat
till skadan, bedömes såväl deras ansvarighet gentemot den skadelidande
som deras inbördes förhållande efter allmänna rättsregler.
När genom förevarande lag föraren förklaras ansvarig, om han ej visar,
att han icke vållat skadan, och sålunda jämväl förarens ansvar sträckes
utöver ansvaret enligt allmänna regler, blir ett stadgande om det inbördes
förhållandet mellan ägaren och föraren i det fall, att båda ansvara
enligt denna lag, nödvändigt. Ofta torde väl saken vara reglerad
redan genom det avtal dem emellan, som ligger till grund för förarens
ställning i denna egenskap. Men där en dylik reglering saknas, bör
förevarande lag ingripa.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
Att utesluta regressrätt i detta fall synes icke vara lämpligt. En
sådan rätt torde vara nödig redan för att giva effekt åt själva skadeståndsreglerna
och för att ej låta tillfälligheten få ett alltför stort spelrum.
Den obillighet mot föraren, som under vissa omständigheter till
äventyrs kan ligga i eu ägarens regressrätt mot honom, kan förebyggas
genom särskilt avtal mellan dem.
Vad omfattningen av regressrätten beträffar, så kan denna tänkas
gå ut på en fördelning mellan de två ansvariga efter den del, var och
en av dem har i olyckan. Häremot talar emellertid, att i de flesta fall
ägaren icke har någon del däri annat än förmedelst föraren och att
sålunda de hos ägaren och föraren liggande orsakerna till olyckan löpa,
så att säga, efter en och samma linje. Man torde därför här knappast
kunna undgå att använda den något summariska metoden att fördela
det gemensamma ansvarsbeloppet lika på de båda ansvariga.
De här givna fördelningsreglerna sättas självfallet ur tillämpning,
om en av de ansvariga kan styrka, att den andre vållat olyckan. För
sådant fall gäller 11 §, på grund varav den vållande är skyldig att i
sista hand svara för hela skadan.
4 §•
Frånsett en av den förändrade lydelsen av 2 § föranledd formell
jämkning av ordalagen i 4 § överensstämmer denna till fullo med 3 §
i nu gällande lag. I sistnämnda lagrums innehåll ha de sakkunniga
icke föreslagit någon ändring, och behov därav har ej heller eljest
försports.
I 2 § förekomma endast regler om skyldighet att ersätta skada,
som tillfogas person eller egendom, som icke med automobilen befordrades.
Ifråga om ersättning för skada å person eller egendom, som vid
olyckstillfället befordrades med automobilen, skola åter gälla de på
grund av slutet avtal om transport eller eljest tillämpliga allmänna
rättsregler. Endast för ett särskilt hithörande fall innehåller denna §
ett stadgande om utvidgat ansvar för automobilägaren.
5 §•
Varken nu gällande lag i förevarande ämne eller de sakkunnigas
förslag innehåller något uttryckligt stadgande om ersättningsskyldighetens
bestämmande för det fall, att i följd av trafik med två eller flera auto
-
15
Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 8
mobiler uppstått skada, för vilken automobilernas ägare häfta på grund
av reglerna om deras utvidgade ansvar.
Vad gällande lag angår, så torde man i synnerhet med stöd av
den omständigheten, att ägaren i 2 § säges skola svara för skadestånd
såsom om han själv vållat skadan, böra i detta fall tillämpa allmänna
rättsgrundsatser. Om ägarens ansvar uteträckes i den omfattning,
som här föreslagits, torde åter ett uttryckligt stadgande i ämnet
böra införas. Vi sakna icke exempel på sådana specialstadganden i
svensk rätt. I 8 § av lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift återfinnes sålunda ett dylikt.
I förhållande till den skadelidande böra de särskilda automobilägarna
svara solidariskt. Detta står bäst i överensstämmelse med de
regler, som i andra fall gälla för motsvarande situation. Med detta
solidariska ansvar bör emellertid förenas regressrätt för den, som fått
utbetala skadeståndet, mot den eller de andra. Emot regressrätt emellan
personer, som gemensamt vållat eu skada, anföres ibland, att den, som
gjort sig skyldig till en försummelse, icke bör njuta någon lättnad i
sina plikter på den grund, att även andra gjort sig skyldiga till försummelse.
Detta skäl torde i varje fall icke äga giltighet i detta sammanhang.
Att utesluta regressrätt vore att alltför mycket låta tillfälligheten
avgöra, var ansvaret skall läggas.
Vad angår den måttstock, efter vilken fördelningen av skadeståndsbeloppet
de ansvariga emellan bör ske, så kan det tänkas, att beloppet
fördelas lika på de särskilda ägarna. En sådan fördelningsprincip lider
emellertid av brist på smidighet. Anpassning efter de naturligtvis ytterst
varierande omständigheterna i de olika fallen är utesluten. Och då
inom ramen för denna lag onekligen kunna rymmas fall av synnerligen
olikartad karaktär, t. ex. å ena sidan fall, där var och en av de till
skadan medverkande kan sägas hava haft lika del i olyckan, och å
andra sidan fall, där skillnaden i detta hänseende är synnerligen stor,
synas starka skäl tala för att överlämna åt domstol att efter prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall avgöra, huru stor del av ersättningsbeloppet
envar skall vidkännas.
Får stadgandet det innehåll, som här föreslagits, kommer det att
nära överensstämma med den tyska automobiltrafiklagens motsvarande
bestämmelse. Enligt denna, vilken likaledes utgår ifrån solidarisk ansvarighet
gentemot den skadelidande, skall fördelningen de ersättningsskyldiga
emellan ske efter omständigheterna i det särskilda fallet och
därvid i synnerhet tagas i betraktande, i vad mån skadan övervägande
orsakats av den ene eller den andre av de ersättningsskyldiga.
16
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
6 och 7 §§.
Dessa §§ äro frånsett en obetydlig formell jämkning i 7 § likalydande
med 4 och 5 §§ av nu gällande lag. I dessa lagrum hava de
sakkunniga icke föreslagit någon ändring.
8 §■
I nu gällande lag givas grunder för bestämmande av skadeståndets
storlek endast genom den i 2 § förekommande föreskriften, att ägaren skall
utgiva ersättning enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om
han själv vållat skadan. Denna föreskrift synes icke, åtminstone icke
omedelbart, hänföra sig till den ersättningsplikt, som stadgas i 3 §.
I föreliggande förslag har det ansetts lämpligt att, i överensstämmelse
med 8 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, i ett stadgande sammanföra de grunder,
efter vilka ersättningarnas belopp skola bestämmas. Någon saklig
ändring har härvid icke företagits.
9 §•
I 6 § i gällande lag föreskrives för skadeståndsanspråk av ifrågavarande
art eu kortare preskriptionstid än den allmänna. Denna föreskrift,
som ansluter sig till eu i modern, även svensk, lagstiftning allt
vanligare tendens, är upptagen i de sakkunnigas förslag och jämväl
i det nu föreliggande.
Utöver detta stadgande ha de sakkunniga yrkat på bestämmande
av en ännu kortare, på särskilt sätt beräknad preskriptionstid för fordringar
på skadestånd enligt 2 §. De sakkunniga anföra härom följande:
Det kan ju inträffa, att en automobil orsakar skada utan att detta observeras från
automobilen och att således den, som ersättningsskyldighet för skadan åligger, saknar
kännedom om att skada skett. Vare sig nu sådant förhållande inträffar eller den ersättningsskyldige
observerat eller senare erhållit kunskap om skadan, är det, sedan
bevisskyldigheten i skadeståndsprocessen omkastats, av vikt för honom att i god tid
få reda på att ersättningsanspråk kommer att väckas mot honom, på det han må få
tillfälle att anskaffa bevisning, medan sådan ännu står att vinna. För sådant ändamål
föreslås skyldighet för den, som vill fordra skadestånd i de fall, då omkastning
av bevisskyldigheten ägt rum, eller således då ersättning kräves för skada å person
eller egendom, som ej med automobilen befordras, att inom en månad efter det han
fick kännedom om skadan och den ersättningsskyldige, lämna denna uppgift å sitt
ersättningsanspråk. En månad torde vara tillräcklig tid för att taga reda på skadans
omfattning och bestämma ersättningsanspråket; för övrigt lägger stadgandets formu
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
17
lering ej hinder i vägen för att, om sedermera skadan beflnnes taga större dimensioner,
inkomma med ytterligare uppgift. Genom att delgiva den skadelidande underrättelse
om skadan, kan den ersättningsskyldige själv bringa fatalietiden att löpa. Äro
både ägare, brukare och förare eller två av dem ersättningsskyldiga, torde den skadelidande
böra lämna uppgift till en var, emot vilken ban vill bevara sin talan.
Detta förslag har i nästan samtliga utlåtanden över de sakkunnigas
betänkande länmats utan erinran, men anmärkningar hava dock
icke alldeles uteblivit. Konungens befallningshavande i Jämtlands län
anför sålunda följande:
Det torde mången gång vara förenat med svårighet, även om man vet, vem den
ersättningsskyldige är, att få reda på var han kan anträffas med brev eller meddelande.
I synnerligen många fall äro också på landet de, som kunna vara berättigade
till ersättning, obekanta med lagens föreskrifter och oföretagsamma, då det gäller att
bevaka sina rättigheter; denna föreskrift skulle därför sannolikt i praktiken föranleda
till att rätt till ersättning ofta nog förfölle, även där den förefunnes. Även synes
det vara olämpligt att göra ersättningstalans förlust beroende av en så obestämd
och svårbestämbar tidsangivning som den, då den ersättningsberättigade fick kännedom
om den ersättningsskyldige. De skäl, som i motiverna anförts för ifrågavarande
bestämmelse, synas så mycket mindre böra gälla gentemot härovan uttalade betänkligheter,
som det väl kan knappast antagas, att automobilföraren eller den, som färdas i automobilen,
kan utan eget vållande eller vårdslöshet sakna kännedom om att skada skett.
Ett av de mest upprörande tillvägagångssätt vid automobilåkning, som ej minst bidragit
att göra automobiltrafiken impopulär, är att den åkande, oaktat han ser, att
fara för skada är å färde, åker på med yttersta hastighet kanske just för att därigenom
undgå ett konstaterande av vem som är skyldig till skadan. Men ett dylikt tillvägagångssätt
bör i ingen mån uppmuntras.
Det kan knappast, bestridas, att ett visst fog ligger i dessa anmärkningar.
Men å andra sidan synas de skäl, som tala för de sakkunnigas
förslag i denna del, vara synnerligen starka. Med den föreslagna,
praktiskt mycket betydelsefulla överflyttningen av bevisbördan
på ägaren och föraren skulle dessa, om de icke förrän kanske nära
två år efter olyckan finge kännedom om densamma och dess omfång,
mycket ofta vara fullkomligt urståndsätta att förebringa en bevisning
om ansvarsfrihet, som, om de i tid blivit varskodda, lätt skulle kunnat
åstadkommas. Dessa skäl ha också föranlett ett liknande stadgande
i den tyska automobiltrafiklagen, där ifrågavarande tid satts till två
månader, liksom i den österrikiska lagen.
För att kunna genomföra den föreslagna omkastningen av bevisbördan,
vilken eljest lätt blir obilligt hård, anser jag mig icke kunna
lämna de sakkunnigas förslag i denna del åsido. Om den föreslagna
tiden med hänsyn till våra stora avstånd och delvis långsamma postförbindelser
förlänges till nittio dagar, och denna tid börjar löpa först då
Bihang till riksdagens prof. 1916. 1 sand. 8 höft. (Nr 8.) 3
18
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
den, Bona skadan led, fått kännedom ej blott om skadan och den ersättningsskyldige
utan ock om dennes hemvist, samt förbehåll göres för
de fall, då den, mot vilken talan skall föras, inom ifrågavarande tid
redan utan meddelandet fått kännedom om olycksfallet, synas de väsentliga
betänkligheterna mot förslaget vara undanröjda.
De preskriptionstider, som förekomma i denna §, avse först och
främst sådana mot ägare, förare eller med ägare likställd brukare av
automobilen riktade skadeståndsanspråk, som grunda sig på det i denna
lag för dessa personer stadgade utsträckta ansvaret för skada i följd
av automobiltrafik. De beröra däremot icke skadeståndsanspråk, som
vila på allmänna skadeståndsregler, t. ex. grunda sig på styrkt vållande.
De motsvarande preskriptionsbestämmelser, som återfinnas i andra
författningar, avse i regel ej heller de regressanspråk, som sammanhänga
med de i författningen givna skadeersättningsreglerna. I detta
hänseende synes det emellertid nödigt att i förevarande lag intaga en
annan ståndpunkt. Då det enligt denna lag ofta är av lika stor vikt
för den, mot vilken ett regressanspråk riktas, som för den, mot vilken
skadeståndsanspråket omedelbart vändes, att hava tillfälle att i tid sörja
för anskaffande av bevisning, torde genom preskriptionsbestämmelser
skydd härutinnan böra beredas också åt den regresspliktige. På den
regressrätt, som avses i 11 §, äga dock nyssnämnda skäl icke tillämpning.
Däremot synas starka skäl tala för att underkasta denna regressrätt
samma regler i förevarande hänseende som det skadeståndsanspråk,
som grundar sig på allmänna skadeståndsregler.
På grund av vad jag nu anfört hava i denna § upptagits särskilda
kortare preskriptionstider, motsvarande dem, som föreslagits för skadeståndsanspråken,
jämväl för de regressanspråk, som kunna uppstå på
grund av stadgandena i 3, 5 eller 7 §. I första stycket har sålunda
bestämts en preskriptionstid av ett år, vilken tid föreslagits skola räknas
från det skadeståndet betalts, om detta skett utan process, men annars
från det den, som vill göra gällande regresstalan, blivit genom dom,
som mot honom vunnit laga kraft, ålagd att betala skadestånd. De i
andra stycket i fråga om anspråket på skadestånd givna bestämmelserna
hava ansetts kunna tillämpas också å regressanspråken. Åt stycket
har därför givits en avfattning, som täcker bådadera.
10 §.
Såväl med hänsyn till den skadelidande som för att underlätta
möjligheten att utan alltför stora kostnader få erforderlig utredning har
i denna § föreslagits, att skadeståndsanspråk enligt denna lag samt
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 8.
19
regressanspråk enligt 3, 5 eller 7 § skola kunna anbängiggöras vid
domstolen i den ort, där olycksfallet inträffat. Genom denna bestämmelse
vinnes ock ökad möjlighet att vid samma domstol behandla
skadeståndsanspråk och därmed sammanhängande regressanspråk.
§ ii.
Denna § innehåller samma stadgande som 7 § i nu gällande lag.
Förbehåll har blott gjorts för de fall, då vållande från den skadelidandes
sida styrkts, och denne det oaktat enligt 2 § andra stycket
får åtnjuta ersättning.
Vad härefter angår förslaget till
lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen,
så har jag icke ansett mig kunna upptaga den av de sakkunniga
föreslagna anordningen att ifråga om straffsatsen för överdådig framfart
med automobil endast hänvisa till de bestämmelser härom, som
Kungl. Maj:t kunde komma att utfärda. Denna anordning skulle visserligen
kunna medföra vissa praktiska fördelar, men den torde alltför
mycket strida mot hittills tillämpade grundsatser för att icke möta
välgrundade betänkligheter. Det, såvitt man kan döma, väsentligaste
motivet för anordningen, nämligen önskan att underlätta överlämnande
åt domstol att såsom påföljd å förseelser av ifrågavarande art döma till
förlust av behörigheten att föra automobil, torde dessutom bortfalla,
då det, såsom jag inhämtat, är avsett att giva administrativ myndighet
befogenhet att föreskriva sådan påföljd.
Jämte det i den nya förordningen om automobiltrafik meddelas
strängare, mera omfattande och utförligare straffbestämmelser, torde
emellertid det i förevarande lagrum stadgade straffet för överdådig
framfart böra skärpas.»
Departementschefen uppläste härefter ovannämnda förslag till lag
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik samt till lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen, av den lydelse bilagor
vid detta protokoll utvisa, och hemställde, att lagrådets utlåtande över
förslagen måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom utdrag av protokollet inhämtas.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott bifalla.
Ur protokollet
N. Beite.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
Bilaga.
Förslag
4
till
Lag:
angående ansvarighet för skada i följd av automohiltrafik.
Med upphävande av lagen den 8 juni 1906 angående ansvarighet
för skada i följd av automohiltrafik förordnas som följer:
1 §•
Med automobil förstås varje för färd på marken avsett fordon, som
för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor) och icke löper på
skenor.
2 §•
För skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas person
eller egendom, som icke med automobilen befordras, vare automobilens
ägare ansvarig, ändå att han ej är till skadan vållande; dock vare
ägaren från ansvar fri, där av omständigheterna framgår, att skadan ej
förorsakats av bristfällighet å automobilen eller av förarens försummelse.
Har den, som skadan led, genom eget vållande därtill medverkat,
bestämme rätten, efter ty för varje fall prövas skäligt, om och i sådant
fall till vilket belopp skadestånd skall utgå.
Föraren vare lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada, som ovan
sägs, där ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varit vållande
till skadan.
3 §•
Åro både ägare och förare enligt 2 § pliktiga att ersätta skada,
skola de sig emellan taga del i ersättningens gäldande med hälften
vardera; envar av dem dock öppet lämnat att, där den andre vållat
skadan, mot honom göra gällande den rätt, som i 11 § sägs.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
21
i §•
Varder i följd av trafik med automobil, som mot ersättning tillhandahålles
allmänheten, under dess användande för sådant ändamål skada
tillfogad någon, som med automobilen befordras, och är föraren därtill
vållande, vare ägaren pliktig ersätta skadan.
5 §•
Har i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada,
för vilken automobilernas ägare enligt denna lag svara, åligge ansvarighet
dem en för alla och alla för en; och skola de, där ej annat
föranledes av 11 §, sins emellan taga del i ersättningens gäldande efter
ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar skäligt.
6 §•
Brukar någon utan lov annans automobil, svare brukaren i stället
för ägaren till skada, som därunder inträffar.
i §•
Innehar någon automobil med nyttjanderätt, och ingick i upplåtelsen
tillika befogenhet att anställa förare å automobilen, vare sådan
brukare lika med automobilens ägare ansvarig för skada, som i följd av
trafik med automobilen inträffar; och må ägaren söka sitt åter av brukaren.
Lag samma vare, därest brukaren ej innehar automobilen
med sådan befogenhet, som nämnd är, men likväl anlitar annan förare
än den av ägaren anställde, samt skada inträffar under denne förares
handhavande av automobilen.
8 §•
Skadestånd, som enligt denna lag skall utgå i fall, där någon ljutit
döden eller lidit kroppsskada, skall bestämmas enligt de i strafflagen
stadgade grunder; ersättning, som i andra fall skall utgå, bestämme
rätten, efter ty för varje fall prövas skäligt.
9 §■
Talan å skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöras inom
två år från det skadan timade. Vill den, mot vilken anspråk på skade
-
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
stånd gjorts gällande, mot annan föra talan, som i 3, 5 eller 7 § sägs,
skall denna anhängiggöras inom ett år från det skadeståndet blev guldet,
därest detta skett utan rättegång, men i annat fall från det han genom
dom, som mot honom vunnit laga kraft, förpliktats att gälda skadestånd.
År skadan sådan, som i 2 § avses, skall den, som vill föra talan,
jämte iakttagande av vad ovan för varje fall är stadgat, inom nittio
dagar efter det lian fick kännedom om skadan samt om den, mot
vilken talan skall föras, och dennes hemvist lämna honom meddelande
om sitt anspråk, såvida han icke annorledes erhållit kännedom om
olycksfallet. Har sådant meddelande blivit inom sagda tid för befordran
med post avsänt, skall det anses behörigen lämnat.
Försummas något av vad nu är sagt, vare rätten till talan förlorad.
10 §.
Rätt domstol för upptagande av tvist i fråga, varom ovan förmäles,
vare allmän underrätt i den ort, där olycksfallet inträffat eller där den,
som sökes, har sitt bo och hemvist.
11 §.
Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag, äge han söka åter
av den, som vållat skadan, där icke denne själv lidit skadan och enligt
2 § andra stycket finnes vara berättigad att njuta ersättning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917, men äger ej tilllämpning
i fråga om skada, som därförinnan inträffat.
Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 8.
23
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse ut 11 kap. 15 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Far man överdådigt fram, så att annan därav skadas kan, å väg,
gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel
eller eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion
hålles, straffes med böter, högst etthundra riksdaler.
Far någon, på sätt ovan är sagt, överdådigt fram med automobil,
böte från och med femtio till och med ettusen riksdaler. Kom därav
ej skada och var faran ringa, må böterna nedsättas till tio riksdaler.
Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad
å plats, som nyss är nämnd, eller å järnvägståg, passagerarefartyg eller
annat dylikt fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt,
eller å rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning
pågår, eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring
eller eljest varor hållas till salu för allmänheten, eller å annat
ställe, som, mot eller utan avgift, är för allmänheten upplåtet, straffes,
där ej förbrytelsen förut i detta kapitel är med straff belagd, med böter,
högst etthundra riksdaler.
Våldför man annan å ställe, varom i denna § förmäles, då skall
den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande
anses.
h
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen
den 11 oktober 1915.
Närvarande:
Justitieråden Bergman,
Sjögren,
Regeringsrådet Palmgren,
Justitierådet Dyberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över j ustitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
9 september 1915, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättade förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av
automobiltrajik och till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av professorn Thore Engströmer.
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter:
Förslaget till lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.
3 §.
Lagrådet:
Då den i sista punkten upptagna bestämmelsen såsom allmängiltig
regel finnes uppställd i 11 §, synes denna punkt här böra utgå, desto
hellre som bestämmelsens sammanförande med den i första punkten intagna
regeln torde innebära en oegentlighet.
Justitieråden Bergman och Sjögren:
Av stadgandet i första stycket av 2 § framgår, att för skada,
som orsakats av bristfällighet å automobilen, ägaren anses böra vara
Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 8. 25
ansvarig, ändock att bristfälligheten varken kan läggas honom eller
föraren till last. I det särskilda tall, som avses i 4 §, har en dylik garantiplikt
däremot icke uppställts. I departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
heter det angående förslagets huvudgrunder: »Det synes
vara i full överensstämmelse med billighetens krav, att ägaren bär följderna
av att det trafikmedel, han använder, icke behörigen fungerar.
Don skada, som uppstår i följd av en brist därutinnan, härflyter omedelbart
ur den med trafiken förenade särskilda risken och bör rimligtvis
falla å ägaren. Inträffar ett olycksfall t. ex. i följd därav, att styrinrättningen
å automobilen i något avseende var behäftad med fel, och
att föraren med anledning härav icke kunde behörigen behärska automobilens
gång, bör ägaren sålunda ansvara härför, även om underlåtenheten
att avhjälpa felet icke kan betecknas som försummelse.» Detta
yttrande, som avser endast skada av den i 2 § angivna art, torde äga
giltighet även i det fall, som omförmäles i 4 §. Skälig hänsyn till persontrafikens
säkerhet synes kräva, att den, som mot ersättning tillhandahåller
allmänheten automobil, också är ansvarig för automobilens trafikduglighet
och således blir skyldig att ersätta skada å person, som befordras
med automobilen, så framt skadan orsakats av automobilens
bristfällighet. I flera främmande länder (Danmark, Norge, Österrike)
har man även för detta fall infört samma bevisregel, som stadgats i
2 § av förslaget, och det kunde ifrågasättas att följa dessa länders föredöme
jämväl i denna del. Aven med den vanliga fördelningen av bevisbördan
skulle emellertid ett stadgande om ägarens ansvarighet för bristfällighet
å automobilen icke komma att sakna tillämplighet. Ett dylikt
stadgande skulle ock genom sin blotta tillvaro vara ägnat att förmå
ägaren att använda största möjliga omsorg i fråga om automobilens
trafikduglighet. Med hänsyn till den omfattning, vari den i 4 § avsedda
automobiltrafiken numera äger rum särskilt i större städer, kan en
utsträckning av automobilägarens ansvarighet till att omfatta jämväl det
fall, då bristfällighet å automobilen förelegat, svårligen bemötas med
den invändningen, att de personer, som låta sig befordras med automobil,
frivilligt underkasta sig den därmed förbundna risken och därför icke
kunna hava anspråk på särskilt skydd. Då automobilen icke befinner
sig i vederbörligt skick, är naturligtvis dess användning i allmän trafik
förbunden med större risk än eljes. Någon möjlighet att utesluta denna
risk finnes icke. De periodvis återkommande besiktningarna utgöra
uppenbarligen icke en tillräcklig garanti. Den trafikerande allmänheten
saknar själv varje möjlighet till verksam kontroll. Då i fall, som avses
i 4 §, automobilägaren enligt förslaget, likasom redan enligt nu gällande
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 8 käft. (Nr 8.) 4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
lag, är ansvarig i händelse av vållande från förarens sida, och det således
i transportavtalet inlagts en garantiplikt med hänsyn till förarens
aktsamhet, synas de allmänna reglerna för detta slag av avtal icke kunna
föranleda betänkligheter mot uppställande av en garantiplikt jämväl
i avseende å automobilens trafikduglighet. Med stöd av vad sålunda
anförts hemställes, att den ansvarighet, som åligger automobilens ägare
enligt 4 §, måtte utsträckas att omfatta jämväl skada, som orsakats av
bristfällighet å automobilen.
Med förslaget torde vara åsyftat, att jämväl i det fall, som omförmäles
i 4 §, jämkning med avseende å skadeståndets belopp skall få
av rätten göras, därest den, som lidit skadan, genom eget vållande därtill
medverkat. Åven om detta anses kunna framgå av stadgandet i 8 §,
synes det med hänsyn därtill, att i 2 § intagits en motsvarande bestämmelse,
dock vara lämpligare att uti ett tillägg till 4 § meddela föreskrift
om att jämkning må äga rum. Göres detta, påkallas härav någon ändring
i 8 §:s avfattning. Om vad ovan hemställts om utsträckning av
den ansvarighet, som enligt 4 § åligger automobilens ägare, vinner avseende,
bör berörda tillägg tillika innehålla, att rätten i däri avsett fall
må, om så prövas skäligt, bestämma, att skadestånd icke skall utgå.
Vid sådant förhållande synes tillägget kunna avfattas i överensstämmelse
med andra stycket i 2 §.
Regeringsrådet Palmgren och justitierådet Dyberg:
Till 4 § torde, såsom inom lagrådet anmärkts, böra fogas ett stadgande
rörande möjlighet till jämkning med avseende å skadeståndets
belopp och i anledning därav göras erforderlig ändring i 8 §:s avfattning.
5 §•
Lagrådet:
Av liknande skäl, som anförts vid 3 §, synes den i nu ifrågavarande
paragraf förekommande hänvisningen till 11 § böra uteslutas.
Stadgandet i 5 § avser skadeersättning, som av automobilernas
ägare skall utgivas till tredje man. Härjämte bör uppmärksammas det
fallet, att i följd av trafik med två automobiler skada tillfogats endera
automobilens ägare eller honom tillhörig egendom. I sådant fall bör,
om den andra automobilens ägare är därför ansvarig enligt denna lag,
skadeståndet kunna jämkas efter ty prövas skäligt. Fullt skadestånd
bör nämligen icke utdömas, därest den ersättningsberättigade själv medverkat
till skadan på sådant sätt, att han jämlikt grunderna för stadgandet
i första stycket av 2 § borde själv delvis vidkännas skadan.
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
Till paragrafen bör fördenskull göras ett tillägg om jämkning i nu
berörda fall.
8 §’
Lagrådet:
I fråga om denna paragraf hänvisas till vad under 4 § anförts.
9 §.
Lagrådet:
Då avfattningen av andra stycket i förevarande paragraf måhända
skulle kunna föranleda den tolkningen, att meddelandet skall innehålla
uppgift å beloppet av det skadestånd, varpå anspråk göres, men detta
icke lärer vara åsyftat, och det i allt fall synes vara tillräckligt, att
meddelande göres om själva olycksfallet, hemställes om ändring i nu
antydd riktning av ifrågavarande stadgande.
Därest till 5 § göres ett tillägg av det innehåll, som under samma
paragraf föreslagits, torde därav föranledas ett tillägg till sista punkten
av 9 §. Föreligga i fall, som i det ifrågasatta tillägget till 5 § avses,
ömsesidiga skadeståndsanspråk, bör nämligen, därest det ena anspråket
blivit i rätt tid instämt, det andra anspråket kunna kvittningsvis gcras
gällande, ändock att samma anspråk icke blivit på i paragrafen föreskrivet
sätt bevakat.
11 §•
Lagrådet:
Sista satsen i förevarande paragraf synes såsom obehövlig böra utgå.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.
Lagrådet:
Detta förslag föranleder ingen anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
Utdrag av protokollet över justitiedepartemeiitsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 31 december 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets
utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 september
1915 till lagrådet remitterade förslag till lag angående ansvarighet för
skada i följd av automobiltrafik och till lag om ändrad lydelse av 11
kap. 15 § strafflagen.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen:
»Lagrådets hemställan, att till 5 § av förslaget måtte göras ett
tillägg om jämkning av skadeståndets belopp i visst fall, har jag ansett
böra följas. Härigenom kommer i det fall, att i följd av trafik med två
eller flera automobiler den enas ägare eller honom tillhörig egendom tillfogas
skada, för vilken ägaren är berättigad till ersättning enligt ifrågavarande
lag, den skadelidande icke att erhålla fullt skadestånd, med
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
20
mindre han är fri från ansvar för skadan i enlighet med stadgandet i
första stycket av 2 §. Då i tredje stycket av 2 § föreskrives, att
föraren i visst fall är iika med ägaren ansvarig för skada, följer därav,
att reglerna i 5 §, som direkt beröra endast ägarens ansvarighet, skola
äga motsvarande tillämpning på förarens. Stadgandet i förevarande
tillägg till 5 § kommer däremot icke att äga tillämpning å en ersättningsberättigad
förare. Denne behöver sålunda icke underkasta sig
motsvarande jämkning i sitt skadeståndsanspråk, såvida han icke visas
hava genom eget vållande medverkat till skadan.
I enlighet med vad lagrådet erinrat rörande 9 § torde dels den
ändring i andra stycket böra vidtagas, att det där föreskrivna meddelandet
uttryckligen säges skola avse olycksfallet, och dels till tredje
stycket böra fogas ett tillägg av innehåll, att, om ömsesidiga skadeståndsanspråk
föreligga, och det ena icke behörigen bevakats, detta
likväl kan användas till kvittning mot det andra. Sistnämnda stadgande
synes icke böra förklaras gälla blott i de fall, som avses i det nyssnämnda
tillägget till 5 §. Stadgandet bör nämligen även äga tillämpning,
om en automobilägares och en förares eller två förares anspråk
på skadestånd stå emot varandra.
På sätt lagrådet hemställt, bör till 4 § fogas ett stadgande rörande
möjlighet till jämkning med avseende å skadeståndets belopp i de fall,
som i 4 § åsyftas. Göres ett sådant tillägg till 4 §, bör 8 §, enligt
vars lydelse i det remitterade förslaget sådan jämkning redan medgivits,
undergå någon förändring. Det blir nämligen då överflödigt att
i 8 § hänvisa till andra stadganden i 6 kapitlet strafflagen än 2 och
4 §§. I samband med en dylik ändring i lydelsen av 8 § torde sista
punkten i samma §, vilken punkt ej avser att uttala annat än vad
även utan densamma skulle gälla, böra utgå. Åven de anmärkningar
i övrigt av huvudsakligen formell natur, om vilka lagrådets ledamöter
förenat sig, synas mig böra beaktas.
Två av lagrådets ledamöter hava i fråga om 4 § hemställt, att den
ansvarighet, som enligt denna § åligger automobils ägare, måtte utsträckas
att omfatta jämväl skada, som orsakats av bristfällighet å
automobilen.
Under det att de i 2 § givna stadganden om automobilägares ansvarighet
gentemot person eller egendom, som icke med automobilen
befordras, innebära en allvarlig skärpning av denna ansvarighet i förhållande
till nu gällande lag, så intar 4 §, som reglerar ägarens ansvar
gentemot person, som med automobilen befordras, samma ståndpunkt som
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
gällande lag. Jag har icke blivit övertygad om något behov av skärpning
i detta hänseende. Den riksdagens skrivelse, som föranlett ifrågavarande
lagstiftning, synes icke åsyfta någon dylik skärpning, och de
sakkunniga, som utarbetat de första förslagen till nya författningar på
området, hava i sitt betänkande förklarat, att skäl ej ansetts föreligga
att föreslå ändring i ifrågavarande stadgande. Visserligen har i ett
par av de över förslagen avgivna utlåtandena ändring på denna punkt
ifrågasatts, men i flertalet utlåtanden har ingen antydan om något
sådant önskemål lämnats.
Vid sidan av denna synpunkt bör även en annan vinna beaktande
vid prövningen av denna fråga. Väl är det sannt, att det icke principiellt
strider mot de allmänna reglerna för transportavtal att ålägga en
automobilägare ovillkorlig ansvarighet för den använda materielens trafikduglighet,
men å andra sidan kan ej bestridas, att vissa betänkligheter
rörande tillämpningen av en dylik ansvarighet bero just av den omständigheten,
att det här är fråga om den av ett transportavtal följande
ansvarigheten och att sålunda det rättsliga förhållandet kontrahenterna
emellan är ett helt annat än mellan automobilägaren och en skadad
person, som icke befordrats med automobilen. I de särskilt i den yrkesmässiga
automobiltrafiken på landsbygden ofta förekommande fall, där
en resande, ehuru han ser eller bör se, att automobilen är bristfällig,
samt kanske till och med varskos härom, likväl i saknad av andra
trafikmedel eller för tids vinnande anlitar automobilen, skulle lätt ganska
stora praktiska svårigheter vid tillämpningen av den ovillkorliga ansvarigheten
uppstå; att i dylika fall ålägga automobilägaren ansvarighet
för en skada, som följt av denna bristfällighet, skulle ofta vara obilligt.
Jag vill slutligen tillägga, att den tyska lagstiftningen om ansvarighet
för skada i automobiltrafik icke givit några särskilda regler om ansvarigheten
gentemot passagerare utan i detta hänseende låter de allmänna
reglerna för ansvarighet i följd av transportavtal vinna tillämpning.
I enlighet med vad jag nu anfört anser jag mig icke böra frångå
den ståndpunkt, som i detta hänseende intagits i det remitterade förslaget.
»
Efter att hava anmärkt, att förutom de ändringar, om vilka förut
talats, även vissa smärre rent redaktionella jämkningar vidtagits, uppläste
departementschefen ett i överensstämmelse med det avgivna
yttrandet avfattat förslag till lag angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik ävensom det av lagrådet utan anmärkning
lämnade förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § straff
-
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.
31
lagen och hemställde, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga
ledamöter instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen
bifalla; och skulle proposition av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
N. Beite.
opaginerad Kontrollera mot PDF
STOCKHOLM, K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI, 1916.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1916:179 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik samt till lag o a1 i texten
- LU 1916:26 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av antomobiltrafik samt till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 s. 1 i texten