Sök i Ratio Lex

Angående gottgörelse till rådhusrätten i Luleå i anledning av dess befattning med vissa mål

1917-03-09 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1917:105, Angående gottgörelse till rådhusrätten i Luleå i anledning av dess befattning med vissa mål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.fs Nåd. Proposition Nr 105.

1

Nr 105.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående gottgörelse

till rådhusrätten i Luleå i anledning av dess

befattning med vissa mål; given Stockholms slott den 9

mars 1917.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed

föreslå riksdagen medgiva,

att, från tid under år IDIG, som av Kungl. Maj:t bestämmes,

intill dess tre månader förflutit från det nådiga förordningen den 3

mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. upphört att gälla, må

såsom bidrag till bestridande av de ökade kostnader för rådhusrätten i

Luleå, som uppkommit till följd av tillämpningen av nämnda förordning

samt nådiga förordningen den 13 oktober 1916 angående förbud mot

införsel av åtskilligt exportförbjudet gods till visst område inom Norrbottens

län, av statsmedel, efter Kungl. Maj:ts beprövande, utbetalas ett

belopp av intill 400 kronor för månad.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt, Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 88 höft. (Nr 105—106.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 9 mars 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis.

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet Hasselrot anförde härefter:

3:o.

»I förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel

m. m. stadgas straff för den, som i strid emot gällande, av Kungl.

Maj:t i utfärdad författning meddelat förbud utför gods ur riket ävensom

för den, som gör försök till sådan förseelse. Beträffande rätt

forum för handläggning av väckt talan om ansvar för brott mot förordningens

föreskrifter stadgas i förordningen, att åtal för dylik förseelse

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

skall anhängiggöras vid rådhusrätten i don stad, där brottet blivit begånget

eller upptäckt, eller, om brottet blivit begånget eller upptäckt

utom stads jurisdiktion, vid rådhusrätten i närmaste stad.

1 en förordning av den 13 oktober 1916 har vidare stadgats förbud

mot införsel av åtskilligt exportförbjudet gods till visst område inom

Norrbottens län, ävensom meddelats bestämmelser om ansvar för överträdelse

av sådant förbud samt för försök därtill. I förordningen föreskrives

bland annat, att angående anhängiggöraude av åtal för brott

mot förordningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i

enahanda hänseende är föreskrivet i förutnämnda förordning av den 3

mars 1916.

Genom utfärdandet av dessa förordningar och särskilt meddelandet

av däri influtna forumbestämmelser har självfallet en del rådhusrätters

arbetsmängd ökats. 1 all synnerhet kan detta antagas hava blivit fallet

för rådhusrätterna i de städer, som ligga nära rikets landgränser eller

vqrifrån export i större omfattning eljest plägar äga rum.

I vida högre grad än för någon annan av rikets rådhusrätter har av

nu nämnd anledning ökning i arbetsbördan inträtt för rådhusrätten i

Luleå. I en den 5 januari innevarande år dagtecknad skrivelse har också

rådhusrätten i denna stad av sådan grund vänt sig till mig med anhållan

om min medverkan till att, därest anhängiggörandet av ifrågavarande

mål icke kunde överflyttas till annan domstol, ersättning måtte på visst

närmare angivet sätt beredas rådhusrätten för det ökade arbete och därmed

förenade kostnader, som dessa mål redan förorsakat eller komme

att förorsaka rådhusrätten. I denna rådhusrättens skrivelse heter det

bland annat:

Rådhusrätten och magistraten i Luleå bestode av, förutom två borgerliga rådmän,

borgmästare och en lagfaren rådman, vilken senare hade att uppsätta och expediera

bland annat brottmålsdomboken. Hans kontanta lön vore 600 kronor, i övrigt

vore han hänvisad till sportelinkomster av tjänsten. Antalet lagfarna ledamöter i

rätten vore, såsom syntes, ringa i förhållande till andra städer med liknande

folkmängd. Något anslag till kanslibiträde funnes ej. Det ordinarie arbetet för de

lagfarna ledamöterna i rätten vore fullt tillräckligt oavsatt utförselmålen.

Dessa senare mål hade hela tiden, sedan ovan åberopade förordning av den

3 mars 1916 tillämpats, betungat rättens arbete oskäligt; och numera hade arbetet

med desamma ökats till den grad, att rådhusi’ätten knappt såge någon utväg att

med nuvarande arbetskrafter hinna med att handlägga dem.

Efter att hava oavbrutet pågått under hela sommaren och hösten, vore vid

årsskiftet ej mindre än 42 dylika mål under handläggning. Någon minskning vore

ej heller att förvänta, då, såsom framginge.av ett par av rådhusrätten införskaffade

intyg, endast två av de många åklagarna hade 106 dylika åtal under förberedande

utredning.

Rådhusrätten

i Luleå.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

Rättens förhandlingar påginge numera två å tre dagar ofta till långt in på

kvällarna på grund av dels målens stora antal och bristfälliga utredning av därtill

inkompetenta, icke finsktalande personer, dels genom rannsakningamas betydliga utdragande

på tiden, då såväl tilltalade som vittnen i regel vore finsktalande. Missuppfattningar

vid polisförhören måste vid domstolen rättas; vittnenas rädsla för repressalier,

tredska och ovilja att omtala mer än vad rätten kunde draga ur dem, förlängde

rättsförliandlingarna i otrolig grad. Ett vittnesmål, som i vanliga fall bort kunna

handläggas på 10—20 minuter, kunde sålunda draga ut flera timmar. Fall hade

inträffat, då rätten fått hålla på med ett enda mål i två hela dagar.

Härtill komme, att rådhusrätten på grund av dessa mål tillförts ramisakningar

med häktade såväl för brott i tjänsten som för mened. För närvarande påginge

två menedsmål, det ena med tre häktade och det andra med en häktad, alla finnar.

Rannsakningarna med endast dessa mål hade stundom tagit två fulla rättegångsdagar

i anspråk och avskrifter av ett exemplar av protokollen i det ena av dessa mål

hade redan överskridit trehundra maskinskrivna sidor. Tre utskrifter av dessa mål

vore erforderliga.

Det kunde väl ej vara med rätt och billighet förenat, att en småstadsdomstol

skulle utan vidare belastas med, utom det ordinarie arbetet, alla dessa utförselmål.

Särskilt vid vår östra gräns måste ju dessa mål bliva mänga och genom obekantskap

med språket handläggningen av desamma enerverande och besvärlig, och det

kunde ej heller vara skäligt, att expeditionsliavanden med 600 kronor ordinarie lön

skulle ej blott betungas med det ansträngande expeditionsarbetet utan även lida eu

kännbar ekonomisk uppoffring för utskrivning till åklagare och häktade av de i

flesta fall mycket långa protokollen. Den lagfame rådmannen hade ock måst taga

ledighet från sin krigsdomarbefattning ävensom avsäga sig alla kommunala och de

flesta av sina enskilda uppdrag för att odelat kunna ägna sig åt rådmanstjänsten.

Betänkligast av allt torde dock vara, att tiden för sysselsättning med de

ordinarie tjänstegöromålen blivit genom förlängda rättegångar och domboksuppsättning

av dessa utförselmål så begränsad, att en del arbete måste eftersättas. Man borde

ock bemärka, att magistratsgöromålen genom krigstiden blivit betydligt utökade och

att de två arbetande tjänstemännen ej hade andra än sig själva att lita till vid det

utökade arbetets utförande.

De lagfarna ledamöterna i rätten ville ingalunda draga sig för arbete, men

utan hjälp från statens sida torde en var med dylikt arbete förtrogen inse, att den

extra arbetsbörda, som blivit dem genom de så kallade utförselmålen pålagt, ej kunde

vara rättvis.

Denna hörda komme ytterligare att utökas vid tillämpningen av förutnämnda

förordning den 13 oktober 1916.

Man hade vid tal om rådhusrättens utökade arbete framhållit stadens skyldighet

att hålla tillräcklig arbetskraft vid rådhusrätten. Huru sant detta talan

kunde vara, när det gällde rättens ordinarie arbete, kunde man väl dock ej begära,

att staden skulle belastas med en utgift, som uteslutande föranletts av att staten

på administrativ väg extra pålade ett arbete, som dock under normala förhållanden

bort tillkomma den statsavlönade domaren.

Det syntes rådhusrätten, som om dessa så kallade utförselmål bort anhängiggöras

vid närmaste domstol eller gränsetullrätten i Haparanda, som ännu fortfore

»till besparande av kostnad och olägenhet för parter och vittnen». Om dylik domstol

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105. 5

på grund av utökat arbete beliövt förstärkas, hade kostnaderna därför drabbat staten,

ej den enskilda kommunen. Ått stora kostnader tillskyndades särskilt de många och

långväga vittnen, som vid varje rättegångstillfälle bleve till rätten inkallade, vore

självklart, dä dessa tillerkändes, förutom billigaste reseersättning, ett traktamente

av endast tre kronor om dagen. Och att staten, trots denna blygsamma ersättning,

fått och fortfarande komme att få högst avsevärda utgifter torde framgå därav, att

staten, sedan förordningen den 3 mars 1916 kommit till tillämpning, på grund av

dessa utförselmål fått till vittnen, tolk och rättegångsbiträde förskjuta belopp av ej

mindre än 3,388 kronor.

På grund av vad rådhusrätten sålunda anfört anhöll rådhusrätten

om min medverkan till att, därest anliängiggörandet av här omförmälda

mål ej kunde överflyttas till annan domstol, ersättning måtte beredas

rådhusrätten dels för det utökade arbete och därmed förenade kostnader

för expedition in. m. dessa mål redan förorsakat, dels ock för beredande

av tillfällig hjälp för rådhusrätten med förslagsvis 400 kronor i månaden

från det förstnämnda författning trätt i kraft tills båda härovan avsedda

förordningar upphört att gälla.

Vid skrivelsen var fogat bland annat ett av Kungl. Maj:ts befallningshavaudes

i Norrbottens län inspektör för tillsyn över upprätthållandet

i Torueådalen av gällande utförselförbud, polismästaren G. Hårleman

den 21 december 1916 utfärdat intyg, däri denne, efter det han uppgivit

att de åtal mot förordningen den 3 mars 1916, som då vore under

handläggning vid rådhusrätten i Luleå eller under förberedande behandling

hos vederbörande åtalsmyndigheter, gåve dessa myndigheter en arbetsbörda,

som mångfaldigt överstege deras motsvarande göromål före tiden

för nämnda förordnings ikraftträdande, som sin mening gör gällande, att

det vore i det allmännas intresse till fördel, att åtal av ifrågavarande

slag fortfarande finge anhängiggöras vid rådhusrätten i Luleå.

Svea hovrätt, dit förevarande ärende remitterats, har i avgivit under- Svea hovrätt.

dånigt utlåtande anfört:

Ehuru ifrågavarande ansökning saknade formellt berättigande, måste den från

billighetssynpunkt anses förtjänt av beaktande. Det torde icke kunna förnekas, att,

då ifrågavarande mål icke efter allmän lag tillhörde rådhusrättens i Luleå upptagande,

utan deras handläggning genom statsmyndighetens särskilda föreskrift dit

förlagts, det borde ankomma på staten att hjälpande träda emellan till förekommande

därav att den arbetsbörda, vilken sålunda lagts å domstolen, verkade förryckande på

dennas egentliga verksamhet och att dess ledamöter finge utom ökat arbete vidkännas

avsevärda kostnader. För det arbetsbiträde i domstolen, som för ändamålet

kunde erfordras, ävensom för expeditionskostnaden i dessa mål syntes därför ersättning

av statsmedel böra utgå. Då handlingarna icke innefattade utredning angående

vad i sådant hänseende redan kunde hava utgivits, funne sig hovrätten icke, såvitt

anginge redan förfluten tid, äga stöd för någon framställning om ersättning, men

s. 6 Kontrollera mot PDF

Departement^

chefen.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

hemställde hovrätten, att Kungl. Maj:t måtte i anledning av förevarande framställning

förklara rådhusrätten i Luleå äga att under innevarande år, så länge handläggning av

ifrågavarande mål där ägde rum, för biträde vid målens handläggning och för besörjande

av expedition i samma mål antaga lämplig person mot en gottgörelse av

högst 400 kronor i månaden att av statsmedel ersättas.

Med förmånen av egen jurisdiktion följer för städerna skyldighet

att bestrida kostnaderna för rådhusrätternas verksamhet. Principiellt

har därför en stad ej rätt att av statsmedel erhålla ersättning för arbetsökning,

som för stadsdomstolen uppkommer till följd av nya eller ändrade

författningsbestämmelser — ökningen må vara än så betydande. Undantagsvis

kunna dock förhållandena vara sådana, att understöd från statens

sida måste anses påkallat av billighet. Som ett sådant särfall synes

mig vara att betrakta det, varom här är fråga. Där ett av omständigheterna

framtvunget statligt förfogande skapat en så exceptionell ökningav

arbetet, som den ifrågavarande förordning av den 3 mars 1916 tillfört

rådhusrätten i Luleå, och då — på sätt här nedan intagna tablå

utvisar — ökningen till huvudsaklig del har sin grund däri, att jämlikt

förordningens föreskrifter till rådhusrättens handläggning hänskjutits mål,

som röra förseelser begångna utom rådhusrättens egentliga domvärjo och

med vilka rådhusrätten följaktligen enligt vanliga forumregler icke skulle

varit pliktig taga befattning, bör ej staten ställa sig helt avvisande mot

anspråk av nu förevarande art. Detta förbjuder, på sätt hovrätten framhållit,

icke minst angelägenheten därav, att rådhusrättens normala verksamhet

ej genom denna mera tillfälliga ökning av dess arbetsbörda helt

och hållet förryckes.

Att en gottgörelse, sådan som den varom här skulle vara fråga, utgår

till vissa stadsdomstolar, är ej utan exempel. Jag tänker härvid på

den ersättning, som sedan lång tid tillbaka lämnas rådhusrätterna för deras

befattning med tullmål. Även den gottgörelsen utgår för det ökade

besvär, som tillförts vederbörande genom ett stadgande om sådan avvikelse

från reglerna om forum i brottmål, som nyss nämnts. Denna

gottgörelse utgår för närvarande till Stockholms rådhusrätt med visst

ärligt belopp som bidrag till avlönande av vissa dess tjänstemän, men

till övriga rådhusrätter med 15 kronor för varje slutligen avgjort tullmål

utöver det antal av sex sådana mål, som årligen bör av varje rådhusrätt

kostnadsfritt för tullverket handläggas och avdömas. Enligt förslag

av Kungl. Maj:t, framlagt i årets statsverksproposition (sjunde

huvudtiteln, under punkt 43), skulle jämväl ersättningen till Stockholms

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105. 7

rådhusrätt komma att från och med år 1918 utgå efter sistnämnda beräkningsgrund.

I huvudsakligt syfte att utröna, huruvida ett tillmötesgående av

rådhusrättens i Luleå framställning skulle kunna befaras som konsekvens

medföra berättigade krav i nu ifrågavarande hänseende jämväl från

andra av rikets rådhusrätter, har jag låtit från sådana rådhusrätter, där

mål av förevarande slag kunna antagas hava förekommit i nämnvärd

utsträckning, infordra uppgifter rörande den utsträckning, i vilken mål

rörande förseelse mot ifrågakomna två förordningar förekommit intill

den 15 februari i år. Av de inkomna uppgifterna framgår, att vid

dessa rådhusrätter intill berörda dag icke handlagts något mål angående

förseelse mot förordningen den 13 oktober 1916. Uppgifterna, så vitt

de avse mål rörande förseelse mot förordningen den 3 mars 1916, finnas

sammanställda i den tablå, som är införd å nästa sida. Vid upprättandet

av denna tablå hava sådana mål, där förseelsen ifråga blivit begången

utom rådhusrättens domvärjo, skilts från dem, där så ej är förhållandet.

Av tablån torde med tydlighet framgå, att Luleå rådhusrätt uti

nu förevarande avseende intager eu fullkomlig undantagsställning, som

för dess del till fullo motiverar en åtgärd av nu föreslagen art, och

att ett bifall till framställningen från Luleå ej är ägnat att väcka betänkligheter

ur synpunkten av eventuella konsekvenser med avseende å

andra rådhusrätter.

Jag är alltså beredd tillstyrka, att gottgörelse beredes rådhusrätten

i Luleå för den ökning i arbetet, som tillkomsten av nu förevarande

mål medfört.

Med avseende å det sätt, varpå denna ersättning lämpligast bör

tillföras rådhusrätten, ansluter jag mig i huvudsak till vad hovrätten

därutinnan föreslagit. Gottgörelsen torde böra begränsas till högst

400 kronor för månad samt, efter Kungl. Maj:ts beprövande, utgå i

den mån rådhusrätten visar sig hava haft ökade utgifter i anledningav

de nämnda författningarnas tillkomst. Med avseende å den tid, för

vilken ersättningen bör utgå, torde det vara skäligt, att gottgörelse utbetalas

även för den del av år 1916, under vilken mål av förevarande

beskaffenhet i avsevärt antal förekommit vid rådhusrätten. Sedan

utredning i detta hänseende vunnits, torde Kungl. Maj:t få bestämma

tiden, då ersättningen skall börja utgå. Den lärer höra få åtnjutas

intill dess tre månader förflutit från det förordningen den 3 mars

1916 upphört att gälla. Ersättningen torde böra utbetalas i efterskott,

exempelvis kvartalsvis, samt den sålunda erforderliga utgiften bestridas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

Tablå

utvisande antalet intill den 15 februari 1917 vid vissa rådhusrätter handlagda mål rörande förseelse

mot kungl. förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m.

[

Förseelsen

förövad

Förseelsen förövad utom råd- husrättens domvärjo

i Bådhusrätten i

inom råd- husrättens

domvärjo

Smärre

Medel.

stora

Störa

Summa

Anmärkningar

j

1

2

3

4

5

Stockholm ......

59

1

—

1

Kalmar .........

—

—

—

-

—

I Visby ............

2

—

—

—

—

Malmö............

46

1

1

—

2

Landskrona .....

12

—

—

—

—

-

! Hälsingborg ...

6

5

11

—

16

t Av de i kolumn 3 upptagna målen avse 10

olovlig utförsel eller försök rtill olovlig

utförsel av fisk från svenskt territorial- [ vatten.

Trälleborg ......

5

—

—

—

—

; Halmstad ......

4

—

—

—

—

i Göteborg.........

40

—

—

—

—

Lysekil............

_

1

1

Uddevalla ......

5

—

—

1 Strömstad ......

—

7

2

—

9

Karlstad .........

i

—

3

1

4

Falun ............

-T-

—

_

—

—

Gävle ............

18

3

—

—

3

Sundsvall ......

3

1

1

2

Östersund ......

—

1

—

1

• J

Luleå ............

4

84

2

20

106

Dessutom 2 mål rörande mened uti ett i 1

kolumn 4 redovisat mål. Dessa meneds- j

mål hava handlagts det ena 15 och

det andra, som förklarats vilande, 5 !

gånger, därvid varje handläggning tagit ]

i anspråk i medeltal uti förstnämnda

mål 6 och i det sistnämnda 4 timmar, i

Anm. Vid ifyllandet av kolumnerna 2—4 hava såsom »smärre», »medelstora» och »stora» angivits

sådana mål, vilkas handläggning inför rätten antagits hava tagit i anspråk mindre än timme resp.

1/s—3 timmar resp. över 3 timmar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

av tillgängliga medel under förskottstitel för att sedermera hos riksdagen

anmälas till ersättande.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört får jag hemställa,

att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att, från tid under år 1916, som av Kungl. Maj:t bestämmes,

intill dess tre månader förflutit från det nådiga förordningen den 3 mars

1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. upphört att gälla, må såsom

bidrag till bestridande av de ökade kostnader för rådhusrätten i

Luleå, som uppkommit till följd av tillämpningen av nämnda förordning

samt nådiga förordningen den 13 oktober 1916 angående förbud mot

införsel av åtskilligt exportförbjudet gods till visst område inom Norrbottens

län, av statsmedel, efter Kungl. Maj:ts beprövande, utbetalas

ett belopp av intill 400 kronor för månad.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skulle till riksdagen avlåtas.

Vid protokollet:

Nils Berlin.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 88 höft. (Nr 105—106.) 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1917:155 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gottgörelse till rådhusrätten i Luleå i anledning av dess befattning med vissa mål. s. 1 i texten
  2. SU 1917:86 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gottgörelse till rådhusrätten i Luleå i anledning av dess befattning med vissa mål. s. 9 i texten