Angående minimipris å brödsäd m. m
1917-02-27 · 37 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 33 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:135, Angående minimipris å brödsäd m. m
Dokumentets text
Kung!. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 13fn
1
Nr 135.
KungI. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående minimipris
å brödsäd m. m.; given Stockholms slott den 20
mars 1917.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att
dels medgiva, att utfästelse meddelas att för statens räkning
inköpa
ej mindre från de odlare inom landet, vilka, i den ordning Kungl.
Maj:t föreskriver, hos vederbörande hushållningssällskap gjort godkänd
anmälan, att de ämna innevarande år odla vårvete, de partier hos dem
odlat vårvete, som till staten hembjudas före den 1 februari 1918, till
ett'' pris av 30 kronor för 100 kilogram;
än även eljest från odlare inom landet de hos dem odlade partier
vårvete, vårråg, höstvete och höstråg, vilka till staten hembjudas före
den 1 juni 1919, för pris av 26 kronor för vårvete och höstvete samt
25 kronor för vårråg och höstråg, för 100 kilogram räknat;
allt fullgod vara fritt banvagn eller fritt ombord vid den järnvägsstation
eller hamn, som är närmast vetets eller rågens odlingsort;
dels ock meddela, huruvida från riksdagens sida något är att
erinra mot ett förklarande, att, därest för korn tinnes höra föreskrivas
maximipris, sådant pris icke skall, vad beträffar tiden från
den 1 september 1917 intill den 1 juni 1918, sättas till lägre belopp
än 24 kronor för 100 kilogram.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 111 höft. (Nr 135.) 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Johan Beck-Friis.
Kung i. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
mars 1917.
Närvarande:
Hans excellens hen- statsministern Hammarskjöld,
Statsråden: HASSELROT,
von Sydow,
friherre Beck-Friis.
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde:
I skrivelser till Kungl. Maj:t hava åtskilliga förslag framställts,
åsyftande att befordra ökad odling av vissa för folknäringen betydelsefulla
åkerbruksprodukter.
På begäran av lantbruksstyrelsen har sålunda statens livsmedelskommission
med skrivelse den 30 januari 1917 överlämnat en till Kungl.
Maj:t ställd framställning från nämnda styrelse, som däri anför följande:
»Under särskilt den senaste delen av den gångna kristiden har det varit
förenat med växande svårigheter att på fullt betryggande sätt bereda tillräcklig
tillgång till brödföda åt landets innebyggare och grundad anledning finnes befara,
att dessa svårigheter, om kriget kommer att fortfara under större eller mindre del
av nästa konsumtionsår, ytterligare skola ökas. Sålunda kommer bristen på tonnage
Vårvete
och korn.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
för import av brödsäd tvivelsutan att bliva alltmera kännbar. Pa grund av otjänliu
väderlek under fjolårets höstsådd blevo stora för höstsäd avsedda arealer inom skilda
delar av landet icke besådda och fara föreligger nu, att höstsädesbrodden inom stora
delar av mellersta Sverige skall taga allvarlig skada under ett tjockt snötäcke pa
ofullständigt kälad mark. Under sådana förhållanden synes det vara oavvisligen
nödvändigt att i god tid vidtaga de kraftigaste åtgärder för att i så stor utsträckning
som möjligt utöka tillgången på för brödsäd användbar spannmål. Till en början
torde dessa åtgärder böra inriktas på den stundande vårsådden, därvid frågan närmast
gäller en utökning av de med vårvete och korn besådda arealerna.
Efter överläggningar i ämnet dels med ombud från de hushållningssällskap,
inom vilkas områden vårveteodling visat sig kunna bedrivas med gynnsamt resultat,
dels ock med statens folkhushållningskommission bär lantbruksstyrelsen, i samråd
med nämnda kommission, funnit sig böra för Eders Kung!. Maj:t framlägga följande
förslag till uppnående av det åsyftade målet.
För åstadkommande av en mera omfattande odling av vårvete innevarande
är synes den lämpligaste och mest verksamma åtgärden vara, att avtal om dylik
odling träffas mellan kronan och de jordbrukare, vilkas gårdar på grund av jordmån,
klimat och andra lokala förhållanden kunna antagas lämpa sig härför.
Att — såsom kanske närmast skulle låta tänka sig — därvid endast låta
avtalet omfatta viss, närmare angiven areal utöver den under föregående år besådda,
torde vara tekniskt outförbart bland annat på grund av svårigheten att särskilja
och kontrollera, huru mycket som skördats å den sålunda kontrakterade arealen.
Därtill kommer såsom ett ännu mera tungt vägande skäl mot en dylik anordning,
att följden därav lätt skulle kunna bliva den, att närboende jordbrukare, vilka av
en eller annan anledning ej kunna utöka sin vårveteodling och sålunda icke skulle
bliva i tillfälle att komma i åtnjutande av den fördel ett avtal sådant som det
ifrågasatta innebär, komme att mer eller mindre inskränka denna sin odling och i
dess ställe öka till exempel den jämförelsevis säkrare och utan en prisreglering av
vårvete mera vinstgivande odlingen av havre eller blandsäd. På grund härav bör,
enligt såväl lantbruksstyrelsens som kommissionens och ovannämnda hushållningssällskaps
ombuds mening, avtalet omfatta hela den areal, varom en jordbrukare kan
vilja avsluta dylikt odlingsavtal.
Såsom mellanhand mellan staten och respektive odlare torde hushållningssällskapen
höra anlitas. Den, som har för avsikt att instundande vår beså viss
areal med vårvete, bör hos sitt hushållningssällskap därom göra anmälan enligt av
lantbruksstyrelsen fastställt formulär med uppgift på den härför avsedda arealen
m. m. De sålunda inkomna ansökningarna granskas och prövas av vederbörande
hushållningssällskap genom sällskapets jordbrukskonsulent eller annan för ändamålet
lämplig person eller nämnd, därvid endast sådana jordbrukare böra godkännas såsom
odlare, vilka hava tillgång till för ändamålet tjänlig jord och hos vilka goda förutsättningar
i pvrigt för dylik odling förefinnas. De godkända ansökningarna översändas
därefter till lantbruksstyrelsen för slutlig fastställelse.
Då man med visshet torde kunna antaga, att de flesta förutvarande odlare
vid försäljning av fjolårets skörd undantagit för egen normal odling erforderligt
utsäde och då det i regel torde bliva dessa, med vilka överenskommelse kommer
att träffas, synes det icke vara av behovet påkallat, att särskilda åtgärder från
statens sida vidtagas för anskaffande av utsäde. God tillgång därpå för den ökade
Knuffl. Majds Nåd. Proposition Nr 135. 5
arealen torde komma att instundande vär förefinnas, då enligt till lantbruksstyrelsen
intill den 20 januari inkomna uppgifter icke mindre ån 1,200 ton redan blivit av
olika utsädesaffärer inköpta. Hela det normala, utsädesbehovet uppgår till endast
omkring 1,600 ton.
För att förebygga att avtal avslutas om odling av större areal än som verkligen
besås bör vederbörande odlare styrka, att han förfogar över eller kan åt sig
anskaffa tillräcklig kvantitet utsäde för den i ansökningen angivna arealen.
Ett oeftergivligt villkor för att nä vad man här närmast avser, synes vara,
att de jordbrukare, med vilka avtal träffas, med full säkerhet kunna påräkna att
till på förhand bestämt minimipris finna avsättning för sin inhöstade gröda. Härför
kräves, att kronan förhinder sig att till visst i avtalet angivet pris inköpa vad som
skördas av fullgod beskaffenhet å den avtalade arealen. Någon skyldighet för odlaren
att helt eller delvis hembjuda skörden till kronan torde däremot ej behöva ifrågakomma,
då avsikten med de träffade anordningarna endast är att få en ökad vårveteodling
till stånd på därtill särskilt tjänlig jord. Då emellertid denna jord i
många fall torde väl lämpa sig för en i regel mera givande odling av korn, har det
under de i ämnet förda överläggningarna framhållits, att det kontrakterade priset
bör ställas i viss relation till priset å sistnämnda säde och för fullgod välbärgad
.vara icke bestämmas lägre än till 5 kronor över det vid varans Övertagande gällande
priset å prima foderkorn, dock icke under 28 kronor per 100 kilogram fritt barnvagn
eller fritt ombord vid den järnvägsstation eller hamn, som är närmast vårvetets
odlingsort. Detta jämförelsevis höga pris betingas dels av att årets höstveteskörd
redan på grund av den minskning i höstvete-arealen, som föranletts av den ogynnsamma
väderleken under såningstiden, torde bliva mindre än under normala år och
till följd av växande importsvårigheter huvudsakligen torde kunna utökas genom
ökad skörd av vårvete, dels ock av att vårvete av fullgod beskaffenhet kan vid
mjöltillverkning i viss mån ersätta importerat vete. Ännu större hänsyn torde härvid
böra tagas till den risk, varmed vårveteodling alltid är förbunden, vilket gör att
priset måste sättas jämförelsevis högt, om odling därav i större utsträckning skall
kunna påräknas. Det ifrågasatta minimipriset på vårvete har sålunda ansetts böra
bestämmas oberoende av priset på höstvete.
Då även korn med fördel kan, om så beliöves, finna användning till brödföda
och då detsamma på lämplig jord lämnar en rik avkastning, har det synts såväl
lantbruksstyrelsen som folkhushållningskommissionen och hushållningssällskapens omförmälda
ombud vara nödvändigt och av synnerligen stor vikt, att särskilda åtgärder
vidtagas för åstadkommande jämväl av en utsträckt odling instundande vår av
detta .säde.
Den verksammaste åtgärden vore tvivelsutan även här att — såsom ifråga
om vårvete — på överenskommelsens väg söka nå målet. På grund av den omfattning,
vari kornodlingen bedrives i vårt land, torde emellertid en dylik anordning
i föreliggande fall möta praktiska svårigheter, som om möjligt böra undvikas. Därtill
kommer, att redan det bistånd, som vid vårveteodlingen kräves av hushållningssällskapen,
säkerligen kommer att vålla många av dem ett icke obetydligt arbete.
Om under sådana förhållanden härtill nu ytterligare skulle läggas det förvisso mångdubbelt
större arbete, som träffandet av särskilda avtal om odling av korn måste
medföra, kan man ha grundad anledning befara, att det hela därigenom skulle
förorsakas skada och det åsyftade målet icke på önskvärt sätt kunna uppnås. Vid
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
de förda överläggningarna har det på grund härav ansetts nödvändigt att inskränka
de av staten vidtagna åtgärderna till kornodlingens utökning till att kronan endast
utfäster sig att av odlare av korn instundande höst till visst minimipris inköpa minst
50 procent av vad han å egen jord bevisligen skördat, under förutsättning att det
hembjuda partiet utgöres av till förmalning lämplig vara av fullgod beskaffenhet.
Någon fara för att kronan på grund av nämnda utfästelse skulle nödgas övertaga
alltför störa kvantiteter torde knappast föreligga, då korn i stor utsträckning odlas
till förbrukning å egen gärd och då de jordbrukare, vilkas jord lämpar sig för odling
av maltkorn, säkerligen böra för detta korn kunna betinga sig högre pris än det
kronan betalar. Ifrågasättas kan, huruvida icke i utfästelsen skall inrymmas bestämmelse
om, att hembjudet parti skall utgöras av viss närmare angiven minimikvantitet.
Samma skäl, som talar för att priset å vårvete ställes i visst förhållande till
priset å kom, kan åberopas för att på samma sätt låta priset på havre bliva grundläggande
för kornpriset. Därigenom vinnes ytterligare den fördelen, att en viss på
grund av rådande förhållanden på brödsädsmarknaden lämplig och önskvärd relation
mellan prisen å nämnda tre vårsädesslag, till god ledning för landets jordbrukare
vid stundande vårsådd, blir på förhand fastslagen.
Vid överläggningar i ämnet med folkhushållningskommissionen och hushållningssällskapens
ombud har uttalats den meningen, till vilken lantbruksstyrelsen
odelat ansluter sig, att priset bör bestämmas för fullgod välbärgad vara till minst
3 kronor över gällande havrepris, dock icke under 23 kronor, fritt banvagn eller
fritt ombord vid den järnvägsstation eller hamn, som ligger närmast kornets
odlingsort.
Här föreslagna utfästelser angående inköp av vårvete och korn böra givetvis
endast gälla intill viss i avtalet närmare angiven tidpunkt.
På grund av det sålunda anförda får lantbruksstyrelsen i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det
föregående blivit angivet, dels bemyndiga lantbruksstyrelsen att träffa avtal med
enskilda jordbrukare om odling av vårvete, dels ock bemyndiga folkhushållningskommissionen
att till ovan angivna pris under instundande konsumtionsår för kronans
räkning inköpa till kronan hembjudet vårvete och korn.»
För egen del liar statens livsmedelskommission i förenämnda
skrivelse yttrat:
»Med överlämnande av den sålunda till kommissionen inkomna underdåniga
skrivelsen får kommissionen till en början erinra därom, att kommissionen i underdånigt
utlåtande den 14 december 1916 med anledning av framställning från Kristianstads
läns hushållningssällskap angående upphävande av maximipriset å havre och
blandsäd m. m. framhållit den synnerliga angelägenheten därav, att odlingsplanerna
i landets olika delar med största uppmärksamhet följas av vederbörande myndigheter
och att, där mindre önskvärda förskjutningar i produktionen yppas, åtgärder vidtagas
för att om möjligt återföra densamma till lämpliga proportioner, ävensom att, där
den för folknäringen erforderliga produktionen till äventyrs visar tendens till återgång,
söka med till buds stående medel bibringa den nödig livaktighet. Kommissionen
har sig bekant, att folkhushållningskommissionen, i vad på den ankommer, har sin
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maja* Nåui. Proposition Nr 135. <
uppmärksamhet riktad på denna angelägenhet, oeli livsmedelskommissionen skall
givetvis icke underlåta att härutinnan göra vad som taller inom området för dess
befogenhet och skyldighet. För sin del har livsmedelskommissionen i samråd med
folkhushållningskommissionen och lantbruksstyrelsen redan vidtagit åtgärder för detta
synnerligen viktiga arbetes planläggande. Resultatet av dessa åtgärder föreligger
nu i lantbruksstyrelsens berörda framställning, till vilken livsmedelskommissionen
helt ansluter sig under betonande av vikten, att vad styrelsen däri föreslagit med
det snaraste varder av Eders Kungl. Maj:t beslutat. »
Vidare tiar statens livsmedelskommission i skrivelse den 2 mars
1917 hemställt om åtgärder för befordrande av odlingen av höstvete
och höstråg samt därvid, efter erinran om de nyssnämnda förslagen
angående vårvete och korn, anfört följande:
»Ehuru det kan förväntas, att genom dessa åtgärders genomförande en viss
ökning av de under instundande höst för folkhushållningen tillgängliga kvantiteter
vårvete och korn skall bliva en följd, synes det kommissionen emellertid oundgängligen
nödvändigt tillse, att dels deri nästa höst inbärgade grödan av jämväl höstvete
och höstråg, dels ock den kvantitet höstsäd, som skall skörtras för konsumtionsåret
1918—1919, må bliva så stor, som under förh andenvar ande förhållanden överhuvud
är möjligt. För vinnande av detta syfte torde det vara nödvändigt att träffa särskilda
föranstaltningar, varigenom jordbrukarens intresse för brödsådsodlingen stegias.
Val kan för 1917 års höstsädesskörd någon ökad areal icke nu tagas i anspråk,
men genom en tillräcklig övergödsling av den växande höstsäden torde sannolikt en
ökning av årsskörden kunna ernås. En dylik stegrad användning av kvävegödselmedel,
vilken i år torde vara dubbelt nödvändig för de mångenstädes på grund av
ogynnsam väderlek mindre lovande - höstsädesfälten, okär emellertid produktionskostnaden
för brödsäden och torde sålunda, om icke särskilda garantier ställas i
utsikt för jordbrukaren, endast bliva vidtagen i otillräcklig omfattning.
Vad åter beträffar den för konsumtionsåret 1918—1919 avsedda brödsädsodlingen,
för vilken sådden skall ske i höst, så är det givetvis ett intresse av största
vikt, att denna om möjligt ökas utöver sin hittillsvarande omfattning. En utökning
av denna odling torde kunna ske, utan att annan sädesodling i väsentlig grad inskränkes.
Den kan — i varje fäll inom landets södra delar — i stor utsträckning äga rum
genom upplöjning av klövervall ett år tidigare än annars skulle varit fallet, ävensom
genom tagande av en tidig höskörd, varvid jorden sedan behandlas såsom halvträda
före höstsådden. Genom en dylik brödsädsodling komme sålunda odling av annan
säd icke alls eller endast i ringa mån att inskränkas.
Då höstsäden emellertid är dyrare att frambringa än vad fallet är med vårsäden
— den skall åtminstone i större delen av mellersta och norra delarna av
landet oftast täcka kostnaderna för två års jordränta, varjämte dess produktion
kräver såväl större arbets- som gödslingskostnad — synes det vara nödvändigt att
till uppmuntran av denna odling bereda jordbrukaren trygghet för, att den skall
lämna ett tillfredsställande ekonomiskt resultat.
För närmare utredning av de sålunda framställda spörsmålen om vilka åtgärder,
som borde vidtagas för åstadkommande av ökad brödsädsodling, har kommissionen
såsom sakkunnig tillkallat professor H. Juhlin-Dannfelt, vilken i ämnet avgivit det
utlåtande, som bilägges detta yttrande.
Höstvete och
hö stråt].
opaginerad Kontrollera mot PDF
s Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13ö.
x..^ter provning av de förslag, som herr Juhlin-Damifelt i nämnda utlåtande
framställt, och efter ytterligare ingående granskning av frågan har kommissionen
funnit, att den åtgärd, som bör bereda jordbrukaren den bästa tryggheten för hans
produktions räntabilitet, är garanterande från statens sida av vissa med hänsyn härtill
fastställda minimipris för den odlade höstsäden. Eu dylik garanti skulle innebära
säkerhet för jordbrukaren att till det fastställda minimipriset finna avsättning för
sin gröda, i sista hand, om så befinnes erforderligt, genom försäljning till kronan.
Såsom för sådant ändamål lämpligt avvägt minimipris finner sig kommissionen
kunna förorda 25 kronor för såväl vete som råg för fullgod vara, allt per 100
lulogram fritt banvagn eller fritt ombord vid den järnvägsstation eller hamn som
närmast vetets eller rågens odlingsort. Då ett garanterat minimipris’ uppgift är
att åstadkomma en ökad produktion, synas nämligen kommissionen övervägande
skal tala för att icke vid minimiprisets garanterande någon skillnad göres mellan
de bada sadesslagen. Detta pris torde vara tillräckligt högt för att uppmuntra såväl
till den för bästa möjliga avkastning av årets gröda nödiga övergödslingen under
instundande år som till vidmakthållande i full utsträckning eller ökning av brödsädsareaien
för nästa odlingsår. A andra sidan torde icke heller lägre pris böra
ifrågasättas. Till jänijjörelse må nämnas, att England, som nyligen genomfört en
liknande åtgärd, därvid fastställt för det under år 1917 bärgade vetet ett pris av
omkring 25 kronor (efter normalt kursvärde) och för vetet av 1918 års skörd omkring
23 kronor. Det förstnämnda beloppet överensstämmer sålunda med det av
kommissionen för det svenska vetets vidkommande föreslagna priset. Kommissionen
bär dock icke funnit sig böra följa Englands exempel att fastställa ett lägre pris
för 1918 ars skörd, enär det med fog kan befaras, att en dylik fallande skala skulle
morra ka åtgärdernas syfte. Det viktigaste synes nämligen kommissionen vara, att
nu bestämma ett minimipris, som innebär den bästa möjliga uppmuntran till eu
omfattande odling instundande höst, vilket näppeligen torde kunna vinnas genom att
tastsla ett lägre pris för år 1918 än för 1917 års brödsädsskörd.
Det är givet, att varje garanterande från statens sida av ett minimipris innebär
en ekonomisk risk för statsverket i samma mån som det kan befaras, att marknadspriset
sjunker under minimiprisets nivå. Någon dylik risk torde, såvitt nu kan
bedömas, .icke rimligen kunna ifrågasättas beträffande den i år bärgade höstsädsgrödan-
Aven om ett fredsslut skulle inträffa före eller under konsumtionsåret 1917
r u-j 8’ <0r(K knappheten på vara och transportmedel inom världsmarknaden ha till
öljd en sa hög prisnivå a brödsäd, att det av kommissionen föreslagna minimipriset
näppeligen torde komma att beteckna annat än en undergräns för prisbildningen
för konsumtionsåret 1918—1919 kunna motsvarande förhållanden komma att te sig
annorlunda. En statsgaranti för vissa pris kan för nämnda år under sådana omständigheter
betyda ^en väsentlig, nu oberäknelig ekonomisk uppoffring från statens
sida. Emellertid står det i statens makt att helt eller delvis befria sig från en
dylik risk av priskonkurrens med utländsk vara genom importmonopol, tullskydd
eller andra statsfinansiella åtgärder. Kommissionen anser sig icke nu närmare kunna
ingå på en diskussion av denna sida av problemet, enär dess förutsättningar ännu
äro allt för svävande och okända. Emellertid vill kommissionen erinra om att det,
icdan av andra skäl kan befinnas nödvändigt att även under någon tid efter krigets
slut bibehålla en statlig organisation av den in- och utländska spannmålshandeln.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 9
varigenom givetvis genomförandet av åtgärder av här antytt slag skulle väsentligt
underlättas.
Det har i herr Juhlin-Dannfelts ovan åberopade utredning ifrågasatts, att i
stället för minimipris fastställa maximipris till för produktionen betryggande belopp
å de sädesslag, vilkas odling man vill uppmuntra. Detta förslag har jämväl varit
föremål för överläggning inom kommissionen, bland annat även av den anledning,
att det kunde synas önskvärt att nu fixera en övergräns för prisbildningen, till
skydd för konsumtionens berättigade intressen. Ehuru kommissionen finner denna
synpunkt synnerligen beaktansvärd, har kommissionen likväl icke funnit sig böra
för närvarande framställa förslag i sådan riktning, enär kommissionen finner det
hart när omöjligt att nu avgöra ens om maximipris kunna befinnas erforderliga förhör
ifrågavarande års grödor, och än mindre bestämma storleken av sådana eventuella
pris, vilka vore avsedda att gälla icke blott under någon del av detta år,
utan under hela år 1918 och större delen av år 1919. Endast så mycket torde nu
kunna sägas, att dylika maximipris, vilka givetvis kunna bestämmas när hälst så
under här ifrågavarande period kan anses av behovet påkallat, därvid icke rimligen
böra fastställas lägre än det minimipris, om vilket kommissionen i det föregående
framställt förslag, och i varje fall tillräckligt högt för att täcka de med odlingen
vid tiden för prisens fixerande förenade kostnader.
På grund av vad sålunda anförts vill statens livsmedelskommission hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag
ville träffa åtgärder för att det svenska jordbruket må garanteras ett minimipris
för år 1917 och 1918 års skörd av höstvete och höstråg å 25 kronor per 100 kilogram
fullgod vara fritt barnvagn eller fritt ombord vid den järnvägsstation eller
hamn, som är närmast vetets eller rågens odlingsort.»
Den av livsmedelskommissionen åberopade utredning av professorn
Juhlin-Dannfelt ävensom utdrag av de utav denne omförmälda, av honom
och professorn Nils Hansson gjorda undersökningar rörande de nuvarande
relativa produktionsprisen å de för folknäringen viktigaste lantmannaalstren
m. m. torde få såsom bilagor fogas vid detta protokoll.
I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har vidare Kalmar läns södra virrig.
hushållningssällskaps förvaltningsutskott anhållit, att Kungl. Maj:t måtte
för befordrande av odlingen av vårråg vidtaga liknande åtgärder, som
av lantbruksstyrelsen föreslagits beträffande vårvete.
I anledning härav har lantbruksstyrelsen i utlåtande den 26 februari
1917 anfört, att, även om inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps
område vårråg på viss jord, såsom förvaltningsutskottet uppgivit, lämnade
lika god avkastning som andra kulturväxter på samma jord, vore
förhållandet inom landet i allmänhet ett motsatt. Någon anledning att
främja odlingen av vårråg på bekostnad av annan sädesodling syntes
därför icke föreligga, och styrelsen ansåge, att denna odling i allt fall
skulle på för densamma särskilt lämplig jord erhålla den utbredning.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 111 käft. (Nr 135.) 2
10
Andra frontställningar.
Departement*
ekefen.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
som den förtjänade. Under erinran därjämte om det framlagda förslaget
till minimipris på råg har lantbruksstyrelsen därför avstyrkt förvaltningsutskottets
förslag.
Framställningar om åtgärder från statens sida för främjande av brödsädsproduktionen
hava även inkommit från förvaltningsutskotten hos
hushållningssällskapen i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och
Kronobergs län, Kalmar läns norra och södra delar, Gottlands och
Hallands län, Ålvsborgs läns norra och södra delar, Örebro, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, från centralstyrelsen
för jordbrukarnas riksförbund samt från ett mycket stort antal kommunalstämmor,
lantbruksklubbar och andra jordbrukarsammanslutningar
ävensom enskilda personer. I dessa framställningar påyrkas betryggande
pris, vilka i de flesta fallen anses kunna vinnas endast genom av staten
fastställda och garanterade minimipris.
Efter att hava i detta viktiga ärende haft ingående överläggningar
med de medlemmar av riksdagen, som Kungl. Maj:t bemyndigat mig
att tillkalla såsom sakkunniga för rådplägning i frågor rörande säkerställande
av produktionen av lantmannaprodukter under år 1917, får
jag för egen del anföra följande.
I avseende å nödvändigheten att vidtaga kraftiga åtgärder för att
öka produktionen av de åkerbruksprodukter, som finna direkt användning
för befolkningens uppehälle, är jag fullständigt enig med lantbruksstyrelsen
och statens livsmedelskommission. De prisreglerande åtgärder,
som staten måst i konsumtionens intresse vidtaga beträffande en hel del
av dessa produkter, hava ej kunnat undgå att bland jordbrukarna framkalla
oro för att under ett kommande år skola föreskrivas pris, vilka
icke ge dem ersättning för deras arbete och kostnader å produktionen
jämte skälig vinst, och det föreligger till följd härav fara, att produktionen
av dessa alster skall minskas. De nuvarande osäkra förhållandena
göra det dock absolut nödvändigt, att denna produktion icke blott vidmakthålles
utan även kraftigt ökas. Det enda medel, som jag kan anse
vara tillräckligt effektivt för att verkligen kunna medföra ett sådant
resultat, är att jordbrukarna tillförsäkras tillfredsställande pris på de
ifrågavarande produkterna. Det kan icke hjälpas, att dessa pris måste
bliva väsentligt högre än de hittills tillämpade maximiprisen. Prisstegringen
å alla förnödenheter och å arbetskraft samt risken, att jordbrukarna
kanske eljest skulle på brödsädsodlingens bekostnad i ökad
grad använda jorden för andra ändamål, vilka icke äro lika viktiga ur livs
-
11
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135.
medelssynpunkt, göra en sådau höjning oavvislig. Det är ett hela landets
intresse, att jorden producerar så stora kvantiteter brödsäd som möjligt.
För att möjliggöra brödsädens tillhandahallande till priser, som må anses
överkomliga för konsumenterna, kunna under vissa förhållanden prisregleringsåtgärder
genom staten finnas böra vidtagas och bördan härav
läggas på samhället i dess helhet efter rättvisa grunder. Men, soni
sagt, första villkoret är, att brödsäden finnes att tillgå, och det är åtgärder
till befordrande härav, som det nu närmast är fråga om.
Såsom en betydelsefull förmån av inhemsk brödsädsodling bör
även framhållas det minskade importbehovet, därest import överhuvud
kan komma att äga rum. Särskilt nu, då importprisen äro så höga, är
denna förmån av stor vikt i nationalekonomiskt hänseende.
innan jag ingår på ett bedömande av de åtgärder, som kunna
ifrågakomma för uppnående av ökad brödsädsproduktion, anser jag
mig böra meddela några uppgifter angående konsumtionsbehovet samt
produktionens och importöverskottets storlek under senare år.
Folkhushållningskommissionen har med ledning av uppgifter för
åren 1909—1914 beräknat den mängd brödsäd, vårt land behöver för
helt konsumtionsår, till ungefär 1,053,000 ton. Kommissionen anmärker
emellertid, att konsumtionen under senare år visat stadig stegring.
Under tider av knapphet och i synnerhet vid ransonering torde dock
totalbeloppet kunna sättas lägre och upptagas till i runt tal 1,000,000 ton.
Beträffande skörd och import under senaste femårsperiod kunna
följande siffror i ton meddelas angående råg och vete:
Skört
Importöverskott
Summa
tillgång
År
Höstvete
Vårvete
Höstråg
Vårråg
Summa |
Vete
Råg
Summa
1911
211,628
8,978
606,092
10,728
837,426
172,199
46,146
218,345
1,055,771
1912
203,364
8,842
574,992
11,156
798,354
170,845
106,786
277,631
1,075,985 |
1913
247,156
11,454
570,888
13,576
843,074
199,873
90,831
290,704
1,133,778 |
1 1914
223,709
6,866
690,510
10,544
931,629
132,265
54,224
186,489
1,118,118 |
1915
238,490
11,082
574,807
12,811
837,190
239,057
44,966
284,023
| 1,121,213
Medeltal
224,869
9,444
603,458
11,763
849,534
182,848
68,591
251,439
| 1,100,972
Det bör erinras, att de angivna importsiffrorna avse endast .omalen
spannmål och att en icke obetydlig import av mjöl ägt rum vissa år.
Vad beträffar år 1916 kunna följande siffror meddelas, vilka dock
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
vad skörden beträffar endast äro preliminära och, enligt vad den i
samband med statsbeslaget verkställda inventeringen utvisat, säkerligen
mycket för höga.
O
| År
Skörd
I
m p o r t
Summa
tillgång
Höstvete
Vårvete
Höstråg
1
Vårråg | Summa
1
Vete j
Råg
Summa
1916
237,700
12,800
587,700
14,500 852,700
259,343 1
27,331
286,674
1,139,374
Då korn även under vanliga förhållanden användes i rätt stor utsträckning
till brödföda i de norra delarna av landet samt detta sädesslag
i år måst över hela riket tagas i anspråk för ransoneringen, böra
även därom nu meddelas följande siffror i ton.
År
Korn
Blandsäd.
1911
1912 ...
1913 ...
1914 ...
324,917
308,215
368,674
265,518
310,349
305,990
320,044
364,244
195,742
363,270
1915
Medeltal
315,534
309,858
Medeltal utom 1914
328,039
338,387.
Med ledning av tillgängliga uppgifter angående den vanliga sammansättningen
av blandsäd synes man kunna antaga, att trettio procent
av blandsäden utgöres av korn, alltså, om det exceptionella året 1914
frånräknas, drygt 100,000 ton. Inalles skulle sålunda landets medelskörd
av korn kunna anslås till omkring 430,000 ton. Importen avkorn
har varit så obetydlig, att den kan lämnas ur räkningen.
Vad de åtgärder beträda!-, som må böra vidtagas för brödsädsproduktionens
ökande, bör först övervägas, vilka som kunna ifrågakomma
för att gorå avsedd verkan för fyllande av nästa konsumtionsårs behov.
Ifråga om den förlidet år sådda höstsäden, som skall skördas
innevarande år, torde inga andra åtgärder än övergödsling på våren
kunna vidtagas. För att uppmuntra, härtill torde viss prisgaranti för
den skördade varan hava stor betydelse.
Vad därefter vidkommer den till brödföda användbara säd, som
kan sås i vår, nämligen vårvete, vårråg och korn, är det givet, att
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135. 13
sådan garanti bör kunna visa sig mycket verksam. Jag vill emellertid
genast uttala, att vårrågen synes mig vara ett så dåligt givande och i
allmänhet föga ekonomiskt sädesslag, att några särskilt kraftiga åtgärder
för befordrande av dess odling instundande vår icke synas motiverade. 1
den följande framställningen åsyftar jag därför endast vårvete och korn.
! den män tillfälle till ökad odling av dessa sädesslag ej erhålles genom
deras odling å mark, som hösten år 1916 avsetts till höstsäd, men icke
hunnit besås, eller genom att det även i år visar sig nödvändigt att
omså höstsädesfält, torde sådan ökad odling i allmänhet ej nu kunna ske
utan genom att annan odling av vårsådda åkerbruksväxter inskränkes.
Härvid kommer främst havren i betraktande och själva kärnpunkten i
vad man åsyftar denna vår kan därför betecknas med att havreodlingen
inskränkes till förmån för nyssnämnda sädesslag. Åven andra vårodlingar
kunna i vissa fall tänkas bliva inskränkta till förmån för vårvete och
korn. Dock vill jag härvid uttryckligen undantaga sockerbetor och potatis.
Vad de förra beträffar har jag förut haft tillfälle att utveckla behovet
av en ökad odling av desamma för säkerställande av vårt lands sockertillgång.
Vad angår potatisen förefinnes ävenledes ett starkt behov av
ökad odling. Förslag föreligger till åtgärder i sådant syfte och jagtorde
få särskilt underställa detta ärende Kungl. Maj:ts prövning. En
ökad skörd av vårsådd brödsäd kan för övrigt erhållas även på annat
sätt, exempelvis genom gödsling i syfte att påverka skörderesultatet.
Den förnämsta utvägen är och förblir emellertid inskränkning i
havreodlingen. Härav följer, att de prisåtgärder, som må vidtagas,
skola åsyfta att ställa vårvete och korn i för dem fördelaktigare prisförhållande
till havren än vanligen är fallet.
Denna utgångspunkt, havrepriset, har också använts i lantbruksstyrelsens
framställning, i det att denna styrelse föreslår minimipris,
som skola överstiga havrepriset med 3 kronor för korn och 8 kronor
för vårvete, men uppgå till minst respektive 23 och 28 kronor. Då
styrelsen icke yttrat sig om något visst havrepris eller någon viss maximihöjd
för dylikt pris, kunna, om havrepriset lämnas fritt, minimiprisen
å korn och vårvete stiga högre än nyssnämnda pris av respektive 23
och 28 kronor, och någon översta gräns är ej heller för dessa sädesslag
satt. Detta system synes mig ägnat att framkalla betänkligheter såsom
medförande alltför stor ovisshet både för producenter och för staten,
särdeles som havrepriset kan växla under konsumtionsårets lopp, vilket
skulle återverka på korn- och vårveteprisen. Det må ju visserligen antagas,
att, om havren stiger alltför högt, staten icke lärer underlåta att
genom åsättande av maximipris hålla havren nere på lämpligt avstånd
14 Kungl Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
från kornpriset, men det synes mig i allt fall vida enklare ock för
ändamålet fullt tillräckligt, om vissa fasta minimipris bestämmas för
korn och vårvete. Sedan får man genom maximipris å havre, om så
behövs, tillse, att lämplig proportion bibehålies.
Innan jag går vidare i undersökningen angående den höjd, till
vilken dylika pris eventuellt böra sättas, anhåller jag att få yttra mig
om vissa med minimiprisen sammanhängande frågor.
Ett fastställande av minimipris innebär eu garanti från statens
sida, att odlarna skola erhålla minst detta pris för sin vara. I sista
hand leder denna garanti följdriktigt därhän, att staten kan bliva
nödgad inköpa varan till det fastställda priset. Minimiprisen föra därför
med sig som en oundviklig konsekvens inköpsskyldighet för staten beträffande
de partier, som till det fastställda priset hembjudas staten
till inköp.
Denna eventualitet för staten leder i sin ordning därhän, att staten
måste hava i sin hand att reglera prisbildningen å varan inom landet
för att hindra, att statens möjliga förlust springer upp till allt för stora
belopp. Då det icke torde kunna antagas, att landets egen brödsädsskörd
kan komma att uppvisa så stort överskott, att prisen på den grund
sjunka under minimiprisen, lärer en sådan nedgång endast kunna föranledas
av import från utlandet av billigare vara. Om icke minimiprisen
sättas alltför högt, måste dock åtminstone för det närmaste året
möjligheten till dylik import av billigare spannmål anses vara utesluten,
i betraktande av de höga prisen på världsmarknaden samt därtill, att
förråden i utlandet synas vara mycket små — i vissa länder nästan
uttömda —, lantbruket i flera länder försummat och isynnerhet bristen
på tonnage mycket stor, vilket säkerligen för ganska lång tid kommer
att förorsaka höga frakter. Man bör likväl, åtminstone teoretiskt, räkna
med en sådan möjlighet. En utväg att reglera prisen är uppenbarligen
att fastställa tillräckligt höga skyddstullar. En annan utväg, som ifrågasatts
och i Norge tillämpats, är importmonopol. Faktiskt har också
svenska staten under närvarande kristid genom omständigheternas makt
kommit att utöva ett dylikt monopol vad importen av brödsäd och vissa
andra varor beträffar. Jag vill framhålla, att därmed icke följt, att konsumtionsprisen
behövt hållas högre än som varit skäligt. Då det emellertid
av ovan angivna anledningar kan anses alldeles visst, att prisen
på världsmarknaden samt frakter m. m. icke under det närmaste året
komma att sjunka därhän, att någon för statens minimiprispolitik ödesdiger
import kan tänkas komma att äga rum, synes det fullt tillräckligt,
att valet mellan olika eventuella utvägar — vilken fråga för övrigt
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
torde tarva ytterligare utredning i åtskilliga hänseenden —, om så beliöves,
blir föremål för prövning och beslut vid nästkommande års riksdag.
En annan viktig fråga rör den omfattning, i vilken minimipris
nu behöva fastställas för att befordra odlingen av vårvete och korn innevarande
år. Aven andra utvägar kunna nämligen tänkas, men minimipriset
är den kraftigaste. Det ger säkerhet för att odlaren alftid kan
till detta pris påräkna en så solid köpare som staten. Vad vårvetet
beträffar synas mig fullgoda skäl föreligga för att utfästa ett dylikt
pris. Odlingen av detta säde är ej särdeles stor, åtminstone ej i förhållande
till landets brödsädskonsumtion, men detta säde har en stor
betydelse, isynnerhet ifall svårighet föreligger att erhålla amerikanskt
vete, enär det kan ganska väl ersätta detta för blandning med svenskt
höstvete vid framställning av mjöl. Det är därför av stor vikt att
uppdriva detta sädesslags odling så mycket som möjligt på sådan jord,
som lämpar sig därtill. Då emellertid odlingen av vårvete är ganska
vansklig och kräver särdeles god jord i hög växtkraft samt stor utsädesmängd
och då därjämte avkastningen per hektar är ganska låg
— vida mindre än av korn och havre — är det nödvändigt, att den
uppmuntran, som ges denna odling, göres verkligen kraftig.
För odlingen av korn synas ej fullt lika starka skäl till statsåtgärder
föreligga. Först och främst är kornet icke brödsäd i samma
egentliga bemärkelse som vårvetet, utan i vanliga år plägar inom större
delen av landet blott en jämförelsevis ringa del därav användas till
människoföda i form av inblandning i mjöl till bröd. Kornet är därför
ett säde, som kan anses stå i reserv såsom brödsäd. Det har för
övrigt en mångsidig användning, vid vilken det kan realiseras på ett
lika ekonomiskt sätt som till bröd. Dess odling är ej heller förenad
med samma svårigheter och olägenheter som vårveteodlingen. Av dessa
skäl anser jag, att man, utan att på ett skadligt sätt förminska åtgärdens
effekt, kan beträffande kornet tillgripa en svagare uppmuntringsmetod
än beträffande vårvetet.
Vid valet av denna metod synes man böra utgå från den av mig
i början framhållna omständigheten, att jordbrukarnas förnämsta farhåga
torde vara, att sådana maximfpris åsättas, som hindra dem att få
tillräcklig ersättning för sina produktionskostnader jämte skälig vinst.
I fall nu från statsmakternas sida utfästes, att, därest maximipris kommer
att åsättas korn, detta icke skall sättas lägre än till visst belopp,
som anses fullt tillräckligt i nyssnämnda hänseende, anser jag en god
garanti vara lämnad för att staten icke skall genom sitt ingripande
åsamka jordbrukarna förluster på kornodlingen. Det är visserligen sant,
16 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
att ifall prisen på den allmänna marknaden understiga detta prisbelopp,
kornodlarna icke liksom vårveteodlarna kunna av staten kräva betalning
efter det högre priset, men denna skillnad synes mig fullt befogad av
de skäl jag ovan anfört. Ifall förhållandena äro sådana, att korn måste
i avsevärt större utsträckning än under normala förhållanden användas
till broclsäd, torde det för övrigt vara antagligt, att priset i allt fall
kommer att närma sig till eller uppnå maximiprisgränsen, ifall denna
är någorlunda riktigt utmätt, och det är ju endast under förutsättningav
ett sådant läge beträffande brödsädstillgången, som statens intresse
av att uppmuntra kornodlingen nu bör komma i betraktande.
Jag vill för övrigt ej underlåta att framhålla, att garanterande
av minimipris å korn skulle för staten innebära vida större vidlyftigheter
än vad vårvete beträffar, enär kornskörden, såsom förut meddelade uppgifter
utvisa, i allmänhet är omkring 40 gånger större än vårveteskörden.
Finansieringen av kornskördens inköp, administrationen och allt vad
därmed sammanhänger skulle alltså kräva många gånger större kostnader
och risker. Därest det vore för målets ernående oundvikligt, att
staten åtoge sig dessa, skulle jag visserligen icke tveka att tillstyrka
detta, men då jag, som nämnt, håller före, att den av mig beträffande
kornet föreslagna metoden skall visa sig tillräckligt effektiv, synes det
mig vara en fördel av stor betydelse, att dessa kostnader och risker
undvikas. Jag vill i detta sammanhang anmärka, att lantbruksstyrelsens
förslag, att staten skulle utfästa sig till att inköpa minst hälften
av kornodlarnas skörd, synes mig bliva i praktiken ganska svårt att
genomföra, ifall ej beslag lägges. Vid beslag och varans avstående
enligt förfoganderättslagen sker emellertid prissättningen enligt särskilda
regler.
Lantbruksstyrelsen har föreslagit, att beträffande vårvete skulle
med odlarna avslutas särskilda avtal. Dock skulle dessa avtal icke,
vad beträffar den förpliktelse staten åtager sig, innefatta mer än skyldighet
för staten att inköpa den vårveteskörd, som odlaren hembjöde
kronan. Då det är angeläget, icke blott att vårveteodlingen ökas utan
även att den äger rum på därför lämplig jord och att icke sådan jord
användes därtill, som skulle, även i nuvarande tider, lämna betydelsefullare
avkastning av annan gröda, anser jag det nödvändigt, att viss
kontroll över vårveteodlingen utövas. Jag finner det mycket lämpligt,
att vårveteodlarna hos hushållningssällskapen anmäla sin avsikt att beså
viss areal med vårvete samt att denna anmälan granskas på sätt lantbruksstyrelsen
föreslagit. Någon fastställelse av lantbruksstyrelsen å
formligt avtal torde dock icke behövas, utan synes mig tillräckligt, att
17
Kung!: Majds Nåd. Proposition Nr 135.
■len jordbrukskonsulent eller arman av sällskapet utsedd person eller
aämnd, som för hushållningssällskapets räkning verkställt granskningen,
lämnar bevis om anmälningens godkännande säväl till anmälaren som
till statens livmedelskommission. Endast från odlare, vilka erhållit dylikt
godkännande, bör staten för det fastställda minimipriset inköpa deras
vårvete. För annat vårvete, som tilläventyrs må hembjudas staten, bör
däremot icke betalas högre pris än jag härnedan kommer att föreslå för
höstvete. Det är naturligtvis nödvändigt att så betryggande kontrollföreskrifter
som möjligt utfärdas för att skydda staten mot obehörigt
förfarande härvidlag samt för att hindra att höstvete hembjudes under
namn av vårvete.
Vad därefter beträffar storleken av det pris, som bör garanteras
för vårvetet, har detsamma av lantbruksstyrelsen föreslagits till minst
8 kronor över havrepriset, dock lägst 28 kronor. 1 betraktande av att
vårvetet är det förnämsta sädesslag, som nu kan ifrågakomma för utökning
av brödsädstillgången redan under nästa konsumtionsår, samt till
de förut av mig framhållna vanskligheterna vid vårveteodlingen och den
stora vikten av att äga rätt stor tillgång på detta spannmålsslag för
inblandning i höstvetet vid framställning av mjöl ävensom därtill, att
enligt mitt förslag minimipriset bör vara fixt och icke, såsom lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, kunna flyttas uppåt i relation mot andra sädesslags
pris, finner jag mig böra föreslå prisets höjning till SO kronor för
deciton.
För kornet har föreslagits ett pris, som med 5 kronor understiger
vårvetets. Åven med den omläggning av garantisystemet, som jag ovan
förordat ifråga om korn, synes mig denna prisskillnad bliva för knapp,
när vårvetets pris höjes till 30 kronor, och böra ökas till 6 kronor.
Jag förordar därför, att den förklaring, som må lämnas, måtte innebära,
att därest Kungl. Maj:t finner sig böra för tiden efter den 1 september
innevarande år åsätta korn maximipris, detta icke kommer att sättas
lägre än 24 kronor per deciton för korn av fullgod vara.
Då syftet med sagda förklaring och utfästelse är att åstadkomma
ökad odling innevarande år, lärer det icke vara behövligt att redan nu
utsträcka desamma utöver nästa konsumtionsår. Därest det befinnes
nödigt att även för våren 1918 uppmuntra kornodlingen samt att garantera
särskilt högt minimipris å vårvete, kan ärendet underställas samma
års riksdag. I annat fall bör för vårvetet under konsumtionsåret 1918
—1919 gälla samma regler som för höstvete.
Då det är angeläget, att vårvetet kommer i marknaden så snart
som möjligt under nästinstundande konsumtionsår, bör anledning härtill
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 111 höft. (Nr 135.) 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
ges genom att statens inköpsskyldigbet till det nu föreslagna priset av
30 kronor för deeiton bestämmes att upphöra den 1 februari 1918. Den
föreslagna förklaringen angående maximipris för korn torde däremot
böra gälla tiden till den 1 juni 1918.
Då jag nu övergår till att yttra mig angående den egentliga brödsäden,
höstvetet och höstrågen, vill jag framhålla, att två mål böra
hållas i sikte. Dels bör man söka främja produktionsökning innevarande
år genom att göra övergödsling ekonomiskt fördelaktig och dels bör
man söka uppmuntra till ökad höstsädssådd instundande sommar, vilken
emellertid kan komma först komsumtionsåret 1918—1919 till godo.
Det må vara sant, att det nu är alldeles omöjligt att förutse, hurudana
förhållandena under sistnämnda konsumtionsår komma att gestalta sig-,
men då jordbrukarna redan i år måste utså den höstsäd, av vilken
skörden då skall tillhandahållas konsumtionen, och det är nödvändigt
att söka säkerställa sig även mot fortsatta ogynnsamma eventualiteter,
kan frågan därom icke uppskjutas.
Då nu ifrågavarande sädesslag lämna den egentliga huvudmassan av
folkets brödsädsnäring, samt deras odling är särskilt kostsam, är det
för mig tydligt, att de åtgärder, som böra vidtagas för främjande av
sådan odling, måste bliva av kraftigt slag. Jag finner mig därför böra
biträda förslaget, att minimipris fastställas för desamma. Det kan icke
hjälpas, att härigenom staten kan ledas in i affärer av mycket stora
dimensioner — risken av att vårt folk icke skall få tillräcklig tillgång
på brödföda är för stor för att tillåta tvekan.
Jag får, beträffande dessa sädesslag, åberopa vad jag förut vid
behandlingen av frågan om vårvete och korn anfört ifråga om inköpsskyldighet
för staten beträffande hembjuden vara samt om importmonopol.
Vad prisets storlek vidkommer kan jag icke biträda livsmedelskommissionens
förslag att sätta priset lika för bägge höstsädesslagen.
Det för rågen föreslagna priset av 25 kronor för deeiton synes mig böra
vinna godkännande. Detta pris är 1 Imma högre än det, vilket jag
föreslagit såsom lägsta maximipris för korn. För vete, som ju alltid
brukar betinga något högre pris än råg, anser jag däremot lämpligt,
att priset höjes till 26 kronor.
För dessa höstsädesslag måste som sagt minimiprisen garanteras
även för konsumtionsåret 1918—1919, enär eljest den gröda, som uppkommer
av 1917 års sådd, icke skulle bli delaktig därav. För att icke
19
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr J35
denna höstsäd mä i spekulationssyfte alltför länge undanhållas konsumtionen,
bör statens inköpsskyldighet, ej räcka längre än till den 1 juni 1919.
Ehuru, som ovan nämnts, jag icke anser odlingen av vårråg förtjänt
av någon starkare uppmuntran, anser jag, att det minimipris, som
föreslagits för höstråg, eller 25 kronor för deciton, bör utföstas även
för vårråg. På grund av svårigheten atr, i tröskat skick skilja vårråg
och höstråg torde denna prisgaranti för vårråg böra gälla ända till den
1 juni 1919, även om förhållandena vid tiden för vårsådden år 1918
skulle göra en dylik garanti överflödig. Då minimipriset är föreslaget
att bli lika för vårråg och höstråg, kan någon avsevärd olägenhet ej
härav uppstå.
Om än varje beräkning över de kostnader, som ett åtagande i nu
av mig föreslagen omfattning kan medföra för staten, är i högsta grad
oviss, vill jag ej underlåta att framhålla följande.
Ifall genom de avsedda åtgärderna odlingen år 1917 av vårvete
Ök^s med hälften och sålunda en skörd av omkring 15,000 ton kan
beräknas, samt hela denna skörd hembjudes till inköp, skulle kostnaden
efter 300 kronor för ton bliva 4 Va miljoner kronor. För en lika stor
vårveteskörd år 1918 å 260 kronor per ton blir inköpskostnaden 3,900,000
kronor.
Inköpskostnaden skulle vidare bliva för en skörd av höstvete av
250,000 ton efter 260 kronor för ton 65 miljoner kronor samt för en
skörd av höstråg och vårråg om tillhopa 650,000 ton efter 250 kronor
per ton 162 Vs miljoner kronor. Då utfästelsen avser två skördar av
dessa sädesslag, blir beloppet 455 miljoner kronor.
Statens totala inköpsrisk kan alltså anslås till omkring 460 miljoner
kronor.
Det är emellertid tydligt, först och främst att icke hela skörden
hembjudes staten, utan mycket behålles av odlarna själva till konsumtion
och utsäde. Mycket bortgår också vid rensning. Det parti, som staten
köper, skall ju staten förövrigt avyttra till konsumtionen. Ifall detta
kan ske utan prisförlust, förloras endast ränta, beroende på den tid,
som förflutit mellan inköp och försäljning. Genom lämpliga bestämmelser
angående tider för leverans och likvid kunna dessa förluster
|>egränsas. Ifall man, för att bilda sig ett begrepp om resultatet, förutsätter,
att statens inköp omfattar omkring två tredjedelar av förenämnda
belopp eller 300 miljoner kronor samt att en tredjedel av den inköpta
varan kan säljas så snart, att någon ränta praktiskt taget ej behöver
20
Kungl. Maj.is Katt. Proposition Nr 135-
beräknas,- och att de återstående tredjedelarna behöva lagras, en i fyra
och en i åtta månader eller i medeltal i sex månader, blir statens förlust
sex månaders ränta på 200 miljoner kronor, som efter 5 procent
gör 5 miljoner kronor.
Möjligheten att verkställa försäljningen till inköpspris är emellertid
oviss. Härom torde jag få åberopa vad jag förut anfört angående utf
sikterna för import av billigare utländsk vara och de åtgärder, som i
sådant fall kunna ifrågakomma. Prisregleringsåtgärder i konsumtionen*
intresse är en särskild sak, som ligger på sidan om nu förevarande
beräkning. ,
Till de nu angivna räntekostnaderna komma naturligtvis administrationskostnader.
■
Till finansierande av denna stora affär kräves tydligtvis ett stort
kapital. Till följd av att de inköpta varorna inom kort tid åter säljas,
behöver detta kapital dock ej på långt när uppgå till hela inköpskostnaden.
Huru stort rörelsekapital, som i verkligheten kommer att behövas,
kan nu icke bedömas, liksom ej heller huruvida det kreditiv å
115 miljoner, som Kungl. Maj:t förut föreslagit riksdagen att bevilja*
blir härtill tillräckligt. Skulle så ej bliva fallet, lära de behövliga medlem
tå förskotteras, intill dess ärendet lämpligen kan underställas riksdagen-.
Då det icke kan tillåtas, att statens utfästelse skall gälla spannmål
av vilken vikt, renhetsgrad, friskhet in. m. som helst, bör det föreskrivas,
att priset skall gälla endast fullgod vara, d. v. s. vara, som
under törhandenvarande förhållanden kan anses såsom marknadsgill,
Att i förvåg fastslå vissa regler härför, synes varken lämpligt eller
möjligt, då ju kvaliteten kan växla mycket på grund av väderleken
under olika år.
Jag vill slutligen framhålla, att genom de nu föreslagna åtgärderna
möjligheten att genom maximipris i konsumtionens intresse begränsa
en prisstegring naturligtvis icke inskränkes i vidare mån, än
att maximiprisen icke kunna sättas lägre än de nu angivna minimfe.
prisen.
På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kungi.
Magt måtte i proposition föreslå riksdagen att #
dels medgiva, att utfästelse meddelas att för statens räkning inköpa
ej mindre från de odlare inom landet, vilka, i den ordning Kungl.
Maj:t föreskriver, hos vederbörande hushållningssällskap gjort godkänd
Kungi. Maj.in Nåd. Proposition Nr ,135. 21
anmälan, att de ämna innevarande år odla vårvete, de partier hos dem
odlat vårvete, som till staten hembjudas före den 1 februari 1918, till
ett pris av 30 kronor för 100 kilogram;
än även eljest från odlare inom landet de hos dem odlade partier
vårvete, vårråg, höstvete och höstråg, vilka till staten hembjudas före
den l juni 1919, för pris av 26 kronor för vårvete och höstvete samt
25 kronor för vårråg och höstråg, för 100 kilogram räknat;
allt fullgod vara fritt banvagn eller fritt ombord vid den järnvägsstation
eller hamn, som är närmast vetets eller rågens odlingsort;
dels ock meddela, huruvida från riksdagens sida något är att erinra
mot ett förklarande, att, därest för korn finnes böra föreskrivas maximipris,
sådant pris icke skall, vad beträffar tiden från den 1 september
1917 intill den 1 juni 1918, sättas till lägre belopp än 24 kronor för
100 kilogram. . . .
Till denna av statsrådtes övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Julius Söderhjelm.
i
22
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135-
Bil. A.
Om åtgärder för åstadkommande av ökad tillgång på brödspannmål
genom inländsk odling.
Av H. Juklin-Dannfelt.
Under beteckningen brödspannmäl eller brödsäd i den betydelse, ordet har i
de remitterade skrivelserna, falla alla slag av stråsäd, vilka ifrågakomma för
beredande av bröd och annan mjölmat åt människor, således alla de fyra i vårt
land odlade stråsädesslagen vete, råg, kom och havre. Men om dessa ock alla
användas för beredande av dylik föda, så hava de dock olika värde för detta
ändamål.
Främst står i detta avseende vete genom sin begärlighet till människoföda
och genom sin egenskap att lämna en kraftigt uppjäsande deg, varför ock inblandning
därav gör bröd av andra sädesslag lättare och hälsosammare. I andra rummet
följer i detta avseende råg och därefter kom, under det att havre är minst lämpligt
och minst skattat som material för brödberedning, om än omtyckt som gryn
och mjöl för matlagning.
De olika sädesslagens värde som brödsäd beror ock på deras olika halt av
för människonäring användbara delar. Under det att vete och råg hava så tunt
skal, att de med fördel kunna malas till sammalet mjöl, d. v. s. utan avskiljande
av skaldelar, utgör den till mjöl användbara kärnan hos kom 88—91 och hos havre
endast 70—75 procent av sädeskornen.
Då fråga är om åtgärder för att öka tillgången på brödsäd, bör hänsyn
därför tagas till dessa egenskaper jämte de olika sädesslagens olika avkastningsförmåga.
1. Vilka sädesslags odling bör i främsta rummet uppmuntras ?
Bland alla sädesslag giver höstvete över allt, där dess odling är lämplig,
den högsta skördemängden på viss arealenhet. Det står dock främst bland sädesslagen,
om hänsyn tages till förmågan att lämna största mängd människonäring,
endast där det kan odlas utan föregående ren träda. Där så ej kan ske och dess
skördeavkastning således skall delas på två år, är höstvete i avseende på alstrad
mängd människonäring pr hektar och år underlägset vårsäd.
Detta är fallet med råg, även då den följer på föregående gröda utan
mellankommande rent träde, ty dess skörd per hektar är i regel lägre än korns
och blandsäds, även om endast skalfri kärna räknas.
På grund av vetes och rågs nyss framhållna större värde och begärlighet
som brödsäd är dock dessas odling som höstsäd avgjort önskvärd i största utsträckning
i de delar av landet, där de i regel giva säkra och tillfredsställande
skördar, d. v. s. höstvete i slättbygderna t. o. m. Mälare-, Hjälmare- och Vänerns
-
Kungi. Maj.tu Mild. Proposition AV 135. 23
områdena, och höstråg i hela södra och mellersta Sverige upp till Hälsinglands
och Dalames mellersta delar.
Norr om dessa sistnämnda trakter bör däremot odling av råg knappt uppmuntras,
om fråga är att skaffa största mängd brödsäd, emedan korn, såsom redan
nämnts, giver så betydligt större skörd per år och arealenhet räknat, och dessutom
inom detta område allmänt användes till bröd.
Vårvete är sä fordrande i avseende på klimat och jordmån samt jordens
odlingstillstånd, att dess odling ej bör ifrågasättas annat än på särdeles god jord i
gynnsamt läge, huvudsakligen i Skåne, Halland och Östergötland, de tre landskap,
där dess odling haft mest framgång. Det passar egentligen blott på god kornjord;
även under gynnsammaste förhållanden plägar det emellertid lämna betydligt mindre
skördemängd än korn men kräver mera utsäde (omkring 250 kilogram per hektar
mot 175—200 kilogram). Även om hänsyn tages till kornets större skalhalt och
blott skördemängderna av till människoföda användbar skalfri kärna beräknas, är
vårvete i regel underlägset korn. Det. är därför endast vetets redan påpekade
begärlighet och särskilt fördelaktiga egenskaper som brödsäd, som kan göra det
lämpligt att söka framkalla en ökad odling av vårvete på korns bekostnad.
Vårråg är det minst givande av våra stråsädesslag och så avgjort underlägsen
havre, med vilken den närmast tävlar, att intet under nuvarande förhållanden
synes böra åtgöras för att öka dess odling.
Av övriga vårsädesslag står korn avgjort främst såväl i värde som brödsäd
som också i allmänhet i skördemängd. Kom lämnar i medeltal för hela riket och
i de flesta delar av landet för sig betraktat större skörd än havre, men överträffas
ej sällan något av blandsäd. Om avdrag göres för sädens skalhalt, 9—12
procent hos kom, 25—80 procent hos havre, framstår komets större produktionsförmåga
än mer och kom överträffar då i de flesta fall även blandsäd i skörd av
till människoföda duglig kärna. Endast i några få län (Södra Älvsborgs, Skaraborgs,
Norra Kalmar) och särdeles på kalkfattig, mager fast jord samt å mossjord
plägar havre lämna lika stor eller större skörd av mänsklig näring.
2. Vilka åtgärder höra ifrågakomma för att i önskvärd, riktning påverka
odlingen och befordra skördens tillhandahållande?
I eu av de remitterade skrivelserna framhålles som ett medel att befordra
odlingen av brödsäd att genom lag stadga skyldighet för varje jordbrukare att
odla viss minsta mängd brödsäd, en åtgärd, som också påyrkats i den offentliga,
pressen.
Detta medel är dock helt visst icke ägnat att leda till det önskade målet.
En tvungen odling av vissa växtarter skulle icke framkalla odlarens iver att åstadkomma
bästa möjliga resultat, utan helt visst motsatsen, och vid ett sådant allmänt
påbuds tillämpning skulle svårligen hänsyn kunna tagas till olika trakters och jordmåners
lämplighet för det ena eller det andra sädesslaget.
Lika. liten framgång skulle helt visst en annan tvångsåtgärd hava, vartill i Tyskland
och Österrike möjlighet beretts genom särskilda lagar, nämligen brukning för
statens räkning av sådana jordegendomar, vilkas brukning av enskild innehavare
icke synes vara tillfredsställande. Utom de stora praktiska svårigheter, som eu
sådan åtgärds genomförande skulle medföra, talar mot densamma, att det säkerligen
skulle bliva ett allt annat än vinstgivande företag för staten.
De enda åtgärder, som kunna på allvar ifrågasättas i syfte att befordra
24 K un f/l. Maj.is Nåd. Proposition Nr 135.
odlingen av brödsäd och att bringa skörden därav i marknaden, torde vara fastställande
av maximi- eller minimipris jämte andra prisreglerande åtgärder.
Maximipris, bestämda till belopp, som av producenterna anses otillfredsställande,
verka enligt sakens natur och erfarenhetens vittnesbörd så, att de minska
hågen att producera varan och att vad av densamma redan är producerat undanhälles
marknaden. Den för producenten ogynnsamma prisregleringen synes vara
orättvis, då den utgör en dyrtidshjälp åt de mindre bemedlade, vilken borde bekostas
av hela samhället och ej blott av producenterna av den med maximipris belagda
varan.
Denna kan svårligen framtvingas i marknaden annat än genom statsbeslag å
densamma, vilket därför är ett snart sagt nödvändigt komplement till lågt satta
maximipris. men en sådan åtgärd är ägnad att ytterligare skärpa olusten för varans
produktion.
Om ej maximipris å brödsäd sålunda skola motverka produktionen och varans
tillhandahållande, böra de vara så höga, att de giva odlaren utsikt till ersättning
för produktionskostnaderna jämte skälig vinst samt fullt motsvara den inkomst, som
kan erhållas av jorden genom annan odling. Maximipriset bör tillika ej vara lägre
än de pris. vartill säden kan realiseras på annat sätt än genom försäljning, och i
motsatt fall bör dess användning för annat ändamål än det önskvärda förbjudas.
Det fastställda maximipriset bör vara fastställt för hela konsumtionsåret för att
giva jordbrukaren önskvärd säkerhet för hans ekonomiska beräkningar.
Om sålunda från odlarens synpunkt skäliga maximipris synas vara allt för
betungande för konsumenterna, får det allmänna träda emellan genom andra åtgärder
än nedsättning av maximipriset. så att nödhjälpen bekostas av alla rikets skattdragare
och ej verkar hämmande på produktionen.
Så länge tillgången på en oumbärlig vara, såsom brödsäd, understiger den
normala förbrukningen, är all utsikt, att maximipriset, om det, såsom nyss anförts,
måste anses tillfredsställande, också blir det gällande marknadspriset. Om däremot
tillgången på varan avsevärt ökas, vare sig genom större skörd eller genom införsel,
får marknadspriset benägenhet att sjunka, och endast om en dylik eventualitet icke
synes vara antaglig under konsumtionsåret, kan maximipriset beräknas utöva sin
fulla på produktionen upplivande verkan.
Minimipris, bestämt för hela konsumtionsåret, är ägnat att giva producenten
en önskvärd säkerhet beträffande produktionens räntabilitet. Om det är satt så högt,
att det synes betala produktionskostnaderna och giva skälig vinst, så bör det sporra
produktionen; om det också är högre än det pris, vartill varan kan realiseras genom
användning för annat ändamål än genom direkt försäljning, så bör man också kunna
påräkna, att varan villigt tillhandahålles å den allmänna marknaden.
Verkan av ett minimipris bör vara kraftigast, om staten förbinder sig att
med sagda pris betala allt, som hembjudes staten, och i samma mån ett sådant
åtagande gäller större del av skörden, bör minimipriset komma att inverka på det
allmänna marknadspriset. Om tillgången är knapp och staten förbinder sig att inlösa
t. ex. hälften av skörden, torde all antaglighet vara, att det minimipris, staten utföst
för den vara, den åtagit sig inlösa, också blir gällande marknadspris för återstoden
av samma vara och kvalitet.
Minimipris skulle visserligen kunna förväntas i högre grad än maximipris
verka upplivande på produktionen, då det förra ju ej som det senare hindrar en
Kanyl. Ma fritt Nät/. Proposition Nr 135. 25
stegring av marknadspriset. Men om det är nödvändigt att begränsa prisstegringen
genom åsättande av även ett maximipris, för att hindra en samhällsskadlig spekulation,
så skall ett minimipris, som är lägre än detta maximipris, säkerligen icke hava
någon nämnvärd verkan, och så länge brist på varan råder, torde ett fastställt
tillfredsställande maximipris enbart verka lika upplivande på produktionen som en
vid detsamma fogad garanti för prisets uppnående genom statsinköp eller på annat,
sätt. Detta gäller dock endast under förutsättning, att säkerhet finnes för, att
marknadspriset ej kommer att nedgå.
Så länge brist på ett slag av spannmål råder, torde ett fastställt pris bliva
lika verksamt som sporre till odling och utbud, vare sig det är maximipris eller
minimipris, om det anses tillfredsställande och säkerhet råder, för att marknadspriset
ej kommer att nedgå under maximipriset vare sig genom ökad tillgäng eller
genom av regeringen vidtagna prisreglerande åtgärder i för odlingen ogynnsam
riktning.
I det fall, att sålunda ett visst pris kan antagas få samma verkan, vare sig
det fastställes som maximipris eller minimipris, är det förra naturligtvis från det
allmännas synpunkt att föredraga, emedan det icke förutsätter statens ekonomiska inblandning
i handeln med därmed följande risk och andra olägenheter. Som sådana
måste räknas den stora apparat, som måste bliva nödvändig för affärstransaktioner
med statens inblandning och för därvid nödig kontroll, vare sig minimipriset garanteras
genom statens åtagande att till det fastställda priset inköpa allt av en gröda,
som hembjudes, eller viss del av densamma eller genom tillskott av statsmedel, för
vad som försäljes, om marknadspriset går ned under det garanterade minimipriset.
Huruvida den kostnad, som kan komma att drabba staten genom åtagandet
att övertaga säd till ett bestämt minimipris eller genom nödvändigheten att genom
dyrtidshjälp lindra verkningarna av ett till samma belopp fastställt, från jordbrukarens
synpunkt skäligt maximipris, blir större, torde vara omöjligt att på förhand avgöra
och ligger i alla händelser utanför ramen för denna utredning.
Andra prisreglerande åtgärder än fastställande av maximi- eller minimipris
äro naturligtvis ägnade att motverka produktionen av brödsäd i samma män som
de anses komma att nedtrycka prisen å densamma, men de kunna vara nödvändiga
komplement till prisfastställelserna för att framtvinga spannmålen i marknaden och
hindra dess användning till andra ändamål än till direkt människoföda.
Av de synpunkter och därav dragna slutsatser, som här ovan anförts, synes framgå,
att de enda åtgärder, som kunna ifrågasättas i syfte att betrygga och öka tillgången
på brödsäd under nuvarande kristid, då reglering av prisen å dessa oumbärliga
varor synes vara nödvändig för att stävja en samhällsskadlig spekulation
och dessa varors undandragande ur marknaden, äro maximi- eller minimipris, fastställda
så höga, att de höra giva odlaren ersättning för produktionskostnaderna jämte
under normala förhållanden skälig vinst, samt tillika göra odlingen av brödsäden fördelaktigare
än odlingen av andra växtslag. För att brödsädens användning till andra
ändamål än brödföda skall förekommas, fordras tillika, att de fastställda prisen äro
så höga, att de fullt motsvara eller överstiga dem, vartill spannmålen på dessa andra
sätt kan realiseras, varvid dock även särskilda åtgärder — (såsom utfodrings-,
mältnings- och bränningsförbud eller reglering av prisen å sådana varor, vid vars
framställande spannmål användes) — kunna vara nödvändiga.
Då lantbruket är en näring, som kräver lång tid i förväg vidtagna förberedelser
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 111 höft. (Nr 135.) 4
26
Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
och som ej kan hastigt omläggas, är tillika av största betydelse, att alla åtgärder
av nu antydd art fastställas i god tid och att, såvitt möjligt är, säkerhet, lämnas,
att de bliva gällande under det konsumtionsår, som följer på den skörd, vars produktion
och användning åtgärderna äro avsedda att påverka.
3. Vilka av de tf råg akommande åtgärderna anses hava företräde beträffande
de särskilda slagen av brödsäd och huru böra de tillämpas?
Av vete och råg kan landets skörd med full visshet antagas under de närmaste
åren icke komma att på långt när motsvara den vanliga förbrukningen. Den brist i
den inhemska tillgången, som sålunda är att räkna med, synes mig ej heller rimligen
kunna väntas bliva fylld genom införsel från utlandet till pris, som kunna understiga
de pris, som måste erkännas vara för jordbrukaren lönande.
På grund av ökad efterfrågan samtidigt med genom kriget framkallad minskning
i den odlade jordvidden och underlägsenheten av 1916 års världsskörd i jämförelse
med medelskörden (9.i procent underskott under medelskörden 1909—1913
i de länder, varifrån officiella statistiska uppgifter föreligga) är för närvarande
världsmarknadens tillgång på vete och råg knapp, vilket i förening med de högt
uppdrivna fraktprisen gör, att prisen å införd spannmål av dessa slag ställer sig
betydligt högre än de pris, vartill de^sa sädesslag enligt av professor Nils Hansson
och mig tidigare gjord utredning även under mindre gynnsamma förhållanden kunna
odlas i .vårt land (omkring 25 kronor per deciton vete eller råg).
Aven om kriget skulle upphöra under innevarande år och god världsskörd
skulle erhållas, torde med full visshet kunna antagas, att tillgången av dessa sädesslag
å världsmarknaden under innevarande och det närmast följande året bliver
knapp och frakterna fortfarande så höga, att det icke är att vänta, att någon införd
vara skall kunna säljas här utan förlust till pris, som närma sig nämnda pris,
25 kronor. Detta antagande synes vara ganska väl grundat, även om en större
behållning av spannmål under krigsåren skulle hava samlats i Ryssland, ty den
allmänna knappheten pir världsmarknaden i förening med transportsvårigheter torde
säkerligen komma att hålla prisen uppe, och vad Ryssland kan hava att avlåta,
torde antagligen i främsta rummet komma dess allierade till godo.
Under sådana förhållanden synes all sannolikhet tala för, att, såsom ovan anförts,
ett fastställt, från jordbrukarens synpunkt skäligt och för konsumenten ej
oskäligt betungande pris kommer att verka ungefär lika kraftigt normerande på
marknadspriset, vare sig det är maximipris eller minimipris, under förutsättning att
staten icke nedtrycker priset genom försäljning av införd vara till underpris.
Då en utfästelse av minimipris komme att ådraga staten risk samt föranleda
andra olägenheter, synes företräde avgjort böra givas åt fastställande av ett för
jordbrukaren skäligt maximipris, räknat för ett år från hösten 1917.
För att även under nu alltmer försämrade produktionsförhållanden giva producenterna
skälig vinst och uppmuntran till ökade ansträngningar att stegra brödsädesproduktionen,
samt för att undanröja lockelsen att använda brödsäden till annat
ändamål än till människoföda, torde ett blivande maximipris å vete och råg böra
sättas något högre än det produktionspris av omkring 25 kronor, som av professor
Hansson och mig beräknats som för närvarande tillfredsställande även för dem, som
arbeta under mindre gynnsamma förhållanden. Som lämpligt och till produktion
uppmuntrande maximipris å vete och råg torde 26 ä 27 kronor kunna anses.
Skulle mot all antaglighet marknadspriset under nämnda tid komma att
27
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 136.
sjunka under det fastställda maximipriset, utan att det föranledes genom statsimport
och försäljning till underpris, sä torde skillnaden i alla händelser hliva sä ringa, att
jordbruket väl kan bära den följden av kristiden, om det under den föregående tiden
haft tillfälle att sälja sina produkter till gynnsamma pris.
Om ock sålunda en utfästelse för staten att till visst minimipris inköpa räg
eller vete icke i allmänhet synes vara att förorda, så synes dock farhågan, att innevarande
års veteskörd blir mindre än vanligt, samt vetemjöls ovan påpekade särskilt
stora värde för brödbakning och för att höja andra mjölsorters bakningsduglighet,
kunna giva anledning att om möjligt framlocka en ökning av vetetillgängen genom
åtagande för staten, såsom kungl. lantbruksstyrelsen föreslagit, att till visst högt.
pris inlösa under året skördat vårvete.
Den risk, som staten påtager sig genom den föreslagna överenskommelsen,
synes ej heller vara avskräckande, dä värveteodlingen på grund av sin kända osäkerhet
icke torde komma att få någon större anslutning och en eventuell förlust
genom minimiprisets högre läge än marknadspriset genom fastställande av lämpliga
maximipris ä vete och korn kan hållas inom måttliga gränser.
Det av lantbruksstyrelsen föreslagna minimipriset av 5 kronor över priset på
korn och lägst 28 kronor per deciton. är icke mer än tillräckligt för att göra.
vårveteodlingen ekonomiskt likställd med kornodlingen, om man utgår från senare
årens vårvete- och kornskördar*per hektar.
För att vete- och rågskördarna skola komma i marknaden och så fullständigt
som möjligt komma till användning till människoföda, måste uppenbarligen
gällande förbud mot dessa sädeslags* användning till utfodring bibehållas gällande.
Beträffande korn kan säkerheten, att marknadspriset ej kommer att nedgå
under ett fastställt maximipris, kanske synas mindre än beträffande råg och vete.
emedan en rik skörd av detta sädeslag ju kan komma att närma sig eller överstiga
den inhemska efterfrågan. Frän denna synpunkt skulle fastställande av ett tillfredsställande
minimipris visserligen antagas säkrare än samma belopp som maximipris
verka befordrande på odlingen av detta sädeslag, och kungl. lantbruksstyrelsens
förslag, att staten skulle förbinda sig att till visst minimipris inköpa minst hälften av
det korn, som odlare skördat ä egen jord, under förutsättning att det vore till förmalning
lämpligt, kan på grund därav synas vara ändamålsenligt. Skulle en sådan
bestämmelse bliva fastställd, bör uttryckligen sägas, att det även gäller kom, som
uttages ur blandsäd, då denna ju ofta giver större skörd än rent korn och genom
odling av blandsäd även en ökad skörd av de i näringsvärde än högre ärterna kan
framkallas.
Då emellertid rikets kornskörd redan under vanliga förhållanden är högst
betydlig, den har vissa är närmat sig 400,000 ton och den kan ju genom ett utlovat
högt pris komma att ökas än mer, vartill kommer det korn, som kan uttagas ur
blandsäden, synes eu utfästelse av garanterat minimipris komma att medföra så omfattande,
hinderliga och dyrbara anordningar för affärsuppgörelser och kontroll, att
förslaget härom väl kan framkalla tvekan.
Det är då säkerligen lämpligare att fastställa ett så högt. maximipris, att
detsamma blir lika uppmuntrande till produktion och utbud, och detta synes då
på goda skäl kunna sättas i det förhållande till blivande maximipris å vete och
råg. som kornets näringsvärde betingar, eller omkring 5 procent under vetets pris.
Troligen skulle redan ett fastställande av maximipris med nu föreslagna be
-
28
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.
loppet, 3 kronor överstigande priset å havre och icke lägre än 23 kronor, verka
lockande att odla kom i stället för havre, då kornskördarna, såsom redan nämnts;
i regel, med undantag av vissa trakter, och särskilt på myrjord och mager sandjord,
äro avsevärt högre än havre och ungefår lika höga som skördarna av blandsäd.
Mot det föreslagna minimiprisets belopp är för övrigt intet att invända, då
det står i någorlunda rätt förhållande till det förut förordade priset av ungefär 25
kronor för vete och råg och sålunda någorlunda motsvarar dess relativa värde som
brödsäd. Att kompriset är högt torde icke göra någon skada, då de industrier,
som använda kom som råvara (mälterier, bryggerier och brännerier), väl kunna betala
det, och det är önskvärt, att komet i nuvarande tid av brist mer kommer till
användning till människoföda än till utfodring.
Aven om ett så högt maximipris åsättes komet som 3 kronor över havrens
pris och lägst 23 kronor, vilket jag sålunda anser vara lämpligt, eller förslaget om
samma minimipris blir fastställt, så är därmed icke säkerhet vunnen, att skörden
till önskvärd utsträckning kommer i marknaden och blir tillgänglig till människoföda.
Därför fordras, att antingen annan användning av kom än till brödsäd inskränkes
genom laga förbud, vilket beträffande utfodring svårligen torde kunna ske(
eller ock prisen på sådana varor, för vars produktion kornet användes i främsta
rummet fläsk —, regleras så, att denna produktion icke kan betala ett så högt pris,
som det fastställda minimi- eller maximipriset. *
Beträffande alla ifrågakommande hit hörande bestämmelser rörande maximieller
minimipris är slutligen på det högsta önskvärt, att de bestämmas och kungöras
i god tid och att så vitt möjligt säkerhet lämnas, att de icke genom statens åtgärder
rubbas under det efter skörden följande konsumtionsåret. För vårsäden höra
bestämmelserna utfärdas så fort som möjligt, och senast den 20 mars, så att jordbrukaren
i tid — åtminstone omedelbart sedan arrendetillträdanden skett — kan
bestämma vad han skall odla och anskaffa därför nödigt utsäde och konstgödsel,
fördela kreatursgödseln på lämpligt sätt samt i tid vidtaga efter den blivande grödans
art lämplig bearbetning av jorden.
För höstsäden äro prisbestämmelsema lika brådskande, om prissättningen skall
inverka uppmuntrande att genom övergödsling öka den nu sådda höstsädens avkastning;
om åter hänsyn skall tagas endast till den höstsäd, som sås under innevarande
år, är prisbestämmandet ju ej så brådskande, men om inga särskilda hinder
möta för deras fastställande samtidigt som rörande vårsäden, vore det önskvärt, då
det gåve jordbrukaren möjlighet att för hela året bestämma valet av gröda för
vaije fält samt i god tid planera för höstsädens odling, men senast till början av
juni, så att tillfälle bereddes för lantmannen att planera för uppbrytande av vallar
för höstsådd.
Stockholm den 27 februari 1917.
Kung!.. Maj .tu Nåd. Proposition Nr 135.
29
BIL B.
Utdrag av:
tie nuvarande relativa produktionsprisen å de för folknäringen viktigaste
lantmannaalstren samt realisationsprisens inverkan på omfattningen av
sagda produktion.
Av H. Juhlm-J) ann felt och Nils Hansson.
Under framhållande av att det vid statens livsmedelskommissions arbeten
visat sig vara förenat med stora olägenheter att sakna en plan över det ekonomiska
sammanhanget, mellan lantmannanäringens olika grenar samt dessas beroende av och
mverkan på varandra erhöllo undertecknade den 11 sistlidna december i uppdrag
att verkställa utredning angående: 4
1. De nuvarande relativa produktionskostnaderna för de lantbrukets produkter,
som äro av största vikt för vårt folks näring.
2. Vilken inverkan som höjning eller sänkning av särskilda produkters
realisationspris kan väntas hava på produktionen av andra förnödenheter.
3. Om några särskilda åtgärder kunna väntas åstadkomma en efter behovet
avpassad ändring i lantbrukets produktion.
Med anledning av detta uppdrag har undertecknad Juhlin-Dannfelt medhjälp
av. tillgängliga uppgifter sökt att i bilaga 1 '') beräkna de olika lantmannaprodukternas
relativa produktionspris under nu rådande förhållanden — —.
För övrigt, få vi med anledning av det oss lämnade uppdraget anföra
följande:
Förhållandet mellan de pris, som lantbrukets olika produkter betinga, är
naturligtvis ägnat att inverka på näringens produktionsriktning, i det att lantmannen
söker att övervägande utveckla de grenar av sin hushållning, som synas
mer lönande, på de mindre inkomstbringandes bekostnad. Av åtskilliga skäl, såväl
för att så vitt möjligt vidmakthålla ett för lantbrukets sunda utveckling gynnsamt
förhållande mellan dess olika grenar, som för att säkerställa tillgången på för landet
viktiga förnödenheter, kan redan under normala tidsförhållanden det vara behövligt
att genom prisreglerande åtgärder förekomma en ogynnsam förskjutning i lantbrukets
produktiva verksamhet; så sker t. ex. genom åsättande av införseltullar.
I än högre grad blir ett sådant ingripande nödvändigt underjj förhållanden
sådana som de nuvarande, då hinder uppstår för tillförseln av de viktigaste nöd
-
i) Utdrag härav Återgives i bil. C
-
30 Kuncjl. Mapts Nåd. Proposition Nr 135.
vändighetsvaror, som lantbruket alstrat, och det sålunda måste sörjas för, att de!
förefintliga behovet av alla dessa varor, så vitt möjligt är, fylles genom inländsk
produktion. Härvid är emellertid av största vikt, att de prisreglerande åtgärderna
noggrant avvägas, så att ej lockelse må uppstå för lantbrukaren att företrädesvis
slå sig på produktionen av en förnödenhet med åsidosättande av en annan lika
oumbärlig och för att eu för näringens utveckling skadlig osäkerhet i produktionsvillkoren
ej må framkallas.
Vid ett sådant avvägande av de prisreglerande åtgärderna bör hänsyn taga»
till de olika förnödenheternas produktionskostnader, och det är därför önskvärt, "att
dessa så noga som möjligt äro kända.
Eu beräkning av dessa kostnader är emellertid inom lantbruket förbunden
med synnerligen, stor osäkerhet, emedan man därvid måste räkna med så många
växlande och i hög grad ovissa, medverkande faktorer. Det bör därför från början
framhållas, att de produktionskostnadsberäkningar, vi efter anmodan utfört, icke
göra anspråk på att hava givit några absoluta värden utan endast att vara giltiga
som för jämförelse avsedda medeltal och blott under de förutsättningar, på vilka
de äro byggda. Därtill kommer, att den stora skiljaktigheten såväl i olika jordbrukares
ekonomiska förmåga som i de yttre produktionsvillkoren, såsom jorden»
och klimatets mer eller mindre gynnsamma beskaffenhet, egendomens och dess ägor»
läge samt samfärdsmedlens olika utveckling, gör eu stor försiktighet i beräkningarna
nödvändig, så att de ej leda till värden, som väl kunna vara antagliga för dem,
som arbeta under jämförelsevis gynnsamma förhållanden, men, om de skulle lägga»
till grund för prisreglerande åtgärder, skuff; leda till alltför betungande villkor för
andra, vilka arbeta under sämre produktionsförhållanden.
En svårighet vid beräkningar av nu ifrågavarande art är, att åtskillig»--av
de använda produktionsmedlen icke hava något bestämt penningvärde utan ett sådant
måste genom uppskattning åsätta» dem. Detta gäller om det vid eget jordbruk
alstrade och använda strå- och saftfodret, samt gödseln. Deras produktions - kostnad kan härvid svårligen användas, emedan kostnaderna vid deras frambringande
skola fördelas på flera produkter, av vilka några av de nu ifrågavarande —
halm och gödsel — hava karaktären av avfall, samt i alla händelser ett på produktionskostnaden
grundat värde blir synnerligen växlande efter en mängd omständigheter,
som icke stå i något förhållande till deras värde som produktionsmedel
Skördemängden inverkar sfi, att ju större den är dess mindre blir produktionspriset
på enheten av produkten, ja, eu värdesättning efter produktionskostnaden .skulle <
viss mån kunna föra till ett högre pris, ju sämre varan vore, i det att ogynnsamma
bärgningsförhållanden öka fodrets produktionskostnader men sänka dess produktiva,
värde, och en svag utfodring utövar motsvarande verkan på förhållandet mellan
kreatursgödselns värde och produktionskostnad, beräknad av skillnaden mellan
kreaturskontots inkomst- och omkostnadssida, i det att, vid en svag utfodring m
stor underbalans på kreatursräkningen behöver fyllas genom ett högre värde på
gödseln, under det att denna vid en intensiv och lönande ladugårdsskötsel vid på
detta sätt ordnad bokföring icke kommer att få något värde.
Ej heller är det lämpligt att uppskatta fodret och gödseln direkt efter värdet
av de produkter, som med dem kunna framställas. Detta värde växlar nämligen^
hög grad efter de kreatur, den jordmån eller de växtslag, genom vilka de tillgodogöras,
samt åtskilliga andra på utbytet inverkande omständigheter. Det lämpligaste.
Kungi. M-aj:tx Kod. Proposition AV 185. ’ 31
sättet att uppskatta ifrågavarande produktionsmedel synes vara att åsätta dem
samma värde som den mängd av sädana i handeln gående förnödenheter, som de
kunna ersätta, således värdesätta fodervaror efter i näringsverkan motsvarande
mängd av köpfoder och kreatursgödsel efter i verkan likvärdig mängd konstgödsels
pris. Aven en sådan värdesättning efter ersättningsvärdet är behäftad med osäkerhet,
då även det härvid som måttstock använda relativa verkningsvärdet kan
växla rätt mycket, men denna växling blir dock mindre, emedan inverkande omständigheter,
såsom kreaturs förmåga att tillgodogöra foder samt jordmån och
klimat, i stort sett inverka på samma sätt på tillgodogörandet av kraft- och grovfoder,
liksom av naturlig och konstgödsel. I alla händelser synes detta vara det
uppskattningssätt. som är minst behäftat med fel beroende på för värdet främmande
omständigheter.
De pris- och kostnadssiffror, som enligt vad nu ovan anförts blivit använda
i de här gjorda beräkningarna eller vartill dessa lett, äro i allmänhet avsevärt
högre än vanligen använda bokföringsvärden och även i jämförelse med de värden,
som erhållits vid flertalet tidigare gjorda uppskattningar eller sammanställningar av
räkenskapsresultat.
Bokföringsprisen pläga emellertid i allmänhet bibehållas år för är oberoende
av motsvarande köpvarors tillfälliga växlingar, och vara satta så låga, att varan i
fråga säkert skall kunna realiseras till bokvärdet i den egna hushållningen. De
flesta räntabilitetsberäkningar, som utföras, äro också grundade på dylika vanliga
bokvärden, under det att här gäller beräkningar på grund av nuvarande högt uppdrivna
värden å arbets- och allmänna kostnader, kraftfoder och konstgödsel,, samt
grovfodrets och kreatursgödselns därpå grundade ersättningsvärden, vilka måst användas
för att nå önskvärd följdriktighet i beräkningarna samt på samma grunder
beräknade produktionspris, — ett villkor för att jämförelsen mellan dessa skall
vara rättvis.
Beräkningarna hava ju ej heller, såsom redan anförts, gjorts för att fastställa
absoluta produktionspris utan för att finna värden, som skola med varandra
jämföras till ledning för bedömande av den relativa räntabiliteten av lanthushållningens
olika grenar. De äro grundade på nu rådande undantagsförhållanden, vilka
man väl får antaga skola i väsentlig mån ändras med kristidens slut, samt göra
anspråk på att motsvara endast nuvarande prisläge.
De äro vidare beräknade för redan i gång varande lantbruk och således har
ej beräknats någon konjunkturvinst å fastighetsvärdet eller inventarieuppsättningen,
vilkens senare värde beräknats höjt endast i mån av den normala nyanskaffningens
högre pris.
I de följande beräkningarna är i intet fall någon företagarvinst särskilt beräknad,
utan denna anses framkomma endast genom det överskott, som realisationspriset
i vissa fall lämnar över vid lantbruket alstrade varors produktionsvärde.
Åkerbrukets produktion.
Produktionskostnadsberäkningar för åkerbruket är den vanskligaste delen av
nu föreliggande uppgift. Prissättningen å alla här inverkande faktorer, undantagandes
konstgödsel och i viss män arbete, beror nämligen i väsentlig mån på
32
Kungl. Maj.ts Säd. Proposition Nr 135.
uppskattning och den grad, vari de i beräkningen ingäeende produktionsmedlen
komma till användning, är högst växlande efter jordens art, lantbrukets ståndpunkt
och intensitet samt väderlekens inverkan på bearbetningen och skördemängden, vilket
senare icke heller står i något bestämt eller med någorlunda säkerhet beräkner
ligt förhållande till använda produktionskostnader. Slutligen kommer härtill, att
en statistisk grundval linnes endast för beräkning av medelskördarna i landets olika
delar, men alldeles saknas för så gott som alla kostnader.
I detta sistnämnda hänseende har man hittills i allmänhet fått nöja sig med
uppskattningsvis gjorda kostnadsberäkningar, och om än på senare tider räntabilitetsberäkningar
'' på grund av rationellt utförda bokslut börjat offentliggöras, så
innehålla de häröver tillgängliga meddelandena dock blott så summariska sifferuppgifter,
att nödvändig jämkning av åtskilliga grundläggande tal till nu gällande prisläge
icke kan utföras i enskildheter. Ett undantag i detta avseende bilda de beräkningar
av produktionskostnaden av alla viktigare slag av grödor, grundade på
medeltal för åren 1906—1910 från Bjärka-Säby i v-stergötland, vilka återfinnas som
bilaga till herr G. Sederholms föredrag vid lantbruksveckan i Stockholm 1912:
Om några synpunkter rörande vår ladugårdsskötsel ekonomi. Dessa uppgifter hava
därför tagits till utgångspunkt för nedan följande beräkningar av produktionsomkostnader
för åkerns gröda. Då Bjärka-Säby gods emellertid kan anses representativt
endast för ett högt stående jordbruk i mellersta Sverige, där t. ex. träda för höstsäden
kan undvaras, har därjämte motsvarande beräkningar utförts dels för ett
mindre högt stående jordbruk med trädesbehandling i mellersta Sverige och dels
för ett intensivt jordbruk i Skåne.
De på grund av dessa nämnda uppgifter utförda beräkningarna kunna, såsom
redan framhållits, ej leda till ens som medeltal allmängiltiga produktionspris för
åkerns olika produkter, och sådana hava därför ej heller här beräknats. Däremot
torde de kunna lämna upplysning om produktionskostnaderna under olika förhållanden
för arealenhet räknat, varav sedan beräknats vilket produktionspriset blir vid
olika skördemängder. Av de kostnadssiffror, som framgått av dessa beräkningar,
hava de understrukits, vilka hänföra sig till en skördemängd, som kan anses medelmåttig
under de antagna produktionsförhållandena.
Den stegring i produktionskostnad, som tidsförhållandena medfört, har bland
sädesslagen i främsta rummet drabbat höstsäd, så att den skillnad i detta avseende
mellan höst- och vårsädesslagen, som redan förut var vanlig, ytterligare ökats.
Stegringen i produktionskostnad, såsom den här beräknats, synes nämligen i allmänhet
hava överstigit den samtidiga ökningen i höstsädens marknadspris, så som de för
närvarande reglerats genom maximiprisen. Yi de medelskördar av höstsäd, som
kunna påräknas inom varje landsdel och för viss åkerbrukets intensitetsgrad, som
där förekommer, ligger enligt här gjorda beräkningar produktionskostnaden så högt,,
att de föga understiga eller till och med överstiga de gällande marknadsprisen.
Detta gäller mindre veteodlingen, där denna giver höga skördar och kan ske utan
föregående träde, men desto mer höstsädesodlingen i mellersta Sverige, där skördarna
äro jämförelsevis lägre och rent trädesbruk snart sagt en förutsättning för
erhållande av en tillfredsställande höstsädesskörd samt i allmänhet råg, som i medeltal
lämnar mindre och mindre värdefull skörd än vete. Höstsädesodlingen, som
troligen i allmänhet giver mindre ren vinst än man på grund av brödsädens högre
pris och i saknad av en rätt avvägd bokföring vanligen antager, blir säkerligen
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135. 33
med nuvarande odlingskostnader och gällande maximipris föga lönande eller pä många
ställen förlustbringande, ett förhållande, som ej lockar till ökad höstsädesodling.
För vårsädesodlingens räntabilitet ställa sig förhållandena väsentligt gynnsammare
till följd av den betydligt mindre gödslingskostnaden och, särskilt i jämförelse
med vete, högre värde på halmskörden. Särdeles gäller detta korn och
blandsäd, som giva större och värdefullare kämskörd än havre, men även för det
sistnämnda sädesslaget på torv och mulljord och annan jord, där större skörd i regel
kan väntas. Det gynnsamma resultatet beror till väsentlig del på det höga priset
på halmen, vilket dock är lågt beräknat i förhållande till de höga prisen på köpfoder
och kreatursskötselns produkter.
Däremot gäller icke detta om vårvete och vårråg. Vårvetet fordrar fullt lika
höga omkostnader som korn och lämnar tillfredsställande skörd endast på den bästa
jord i bästa läge och hög kultur, d. v. s. på jord, för vilken högsta jordränta måste
beräknas, men skörden är mindre säker och i medeltal avsevärt lägre än av korn.
För de län, där vårvete odlas med största framgång, nämligen för Malmöhus och
Hallands län, har detta sädesslag i medeltal för åren 1913 — 1915 lämnat 16.7,
respektive 14 procent lägre skörd än korf. Då därtill kommer, att korn nöjer sig
med mindre god jord och lämnar värdefullare halm än vårvete, ställer sig vårveteodlingen
vid nuvarande prisläge även under gynnsamma förhållanden mindre fördelaktig
än kornodlingen. Vårråg, som odlas huvudsakligen på mager jord, där den
närmast tävlar med havre, har i medeltal för nämnda år i de två län, där den
odlas mest, i Kronobergs och Kristianstads län, lämnat 10, respektive 23 procent
mindre skörd än havre, och torde även, där den går som bäst, vara den senare underlägsen
i den vinst, dess-odling lämnar.
Höodling på vallar hör trots de låga odlingskostnaderaa till de minst räntabia
delarna av åkerbruket, åtminstone i de delar av landet, där den har att tävla med
stora skördar av andra värdefullare grödor. I här gjorda kostnadsberäkningar har
också produktionskostnaden vid de skördemängder, som i de olika landsdelarna
kunna i medeltal påräknas, blivit så pass hög, att den ungefär motsvarar eller
något överstiger det pris, vartill hö på grund av sitt fodervärde upptagits i produktionskostnadsberäkningarna
för husdjursskötselns alster. Härvid bör dock beaktas,
att vallarna alltid lämna en andra skörd, vilken vanligen tillgodogöres som
bete och icke kunnat upptagas i den gjorda beräkningen.
Antaglig inverkan av vissa produkters realisationspris på produktionen
av andra förnödenheter.
Av produktionskostnadsberäkningarna har framgått, att den inträffade ökningen
i priset på alla vid lanthushållningen ingående produktionsfaktorer, särskilt å arbete
och gödsel, hårt träffat i synnerhet odlingarna av höstsäd, så att dennas produktionspris
vid medelskörd endast under gynnsamma produktionsförhållanden understiger
nu gällande maximipris så mycket, att någon avsevärd vinst uppstår. Undermindre
gynnsamma förhållanden, såsom å mellersta Sveriges styva, mycket arbete
fordrande lera, där icke synnerligt höga skördar äro vanliga, lämnar höstsäden och
i synnerhet rågen nog litet eller intet överskott över produktionskostnaden. För
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. Ill höft. (Nr 135.) 5
34 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
odlingen av vårsäd äro däremot förhållandena så inycket gynnsammare, att det
synes ganska naturligt, om en viss benägenhet finnes att utvidga densamma på
höstsädesodlingens bekostnad.
Nu är visserligen förhållandet, att den ''tröghet mot hastiga och mer omfattande
förskjutningar i verksamhetens riktning, som utmärker lantbruket i dess
helhet vid jämförelse med annan förvärvsverksamhet, i synnerhet gör sig gällande
vid åkerbruket. Så genomföras större förändringar i den omfattning, vari de olika
grödorna odlas, vanligen först så småningom, och den sporre härtill, som ligger i
förändrade prislägen och avsättningsmöjligheter, motväges ofta därav, att rubbningar
i växtföljden lätt vålla olägenheter, helst som denna och valet av växtarter ofta
äro i hög grad beroende av jordmånen och de på en viss ort rådande klimatförhållanden.
Det kan dock icke nekas, att ju högre jordbruket står, desto lättare
genomföras dylika förskjutningar i de olika grödornas utrymme på åkern, och det
lider intet tvivel, att förändring i de olika grödornas räntabilitet i stora delar av
landet tämligen snabbt medföra en dylik ändring.
Så är det ganska visst, att pris, som lova god behållning å höstsädesodling,
ökar benägenheten att utom å den vanliga platsen efter träda eller grönfoder jämväl
odla dessa säden å delar av den omplöjda vailen. Detta brukningssätt, som
redan vunnit stor utbredning i södra och vissa delar av mellersta Sverige, kan
alltså genom gynnsammare prisförskjutningar ytterligare utbredas, liksom man, om
förskjutningarna gå i för höstsädesodlingen ogynnsam riktning, måste räkna med
minskning på denna punkt. I stora delar av landet, där platsen efter ren träda
eller grönfoder anses särdeles fördelaktig för korn, måste man också räkna med
att denna odling av korn i stället för höstsäd ökas, om kornet står högt i pris i
förhållande till höstsäden.
Enligt de utförda produktionsberäkningarna synes det antagligt, att under
nu rådande förhållanden först ett pris av omkring 25 kronor per 100 kilogram gör
höstsädesodlingen säkert lönande, även där odlingsförhållandena äro mindre gynnsamma,
Det bör också framhållas som mycket antagligt, att betingelserna för en
mera lönande odling av höstsäd skulle uppmuntra till ökad användning av konstgödsel,
varigenom säkrare och större skördar skulle erhållas.
Däremot är det mindre antagligt, att en dylik prisförhöjning å brödsäden
skulle kunna i större grad bidraga till ökad odling av vårvete och vårråg, vilka
sädens odling är mera lokalt begränsad och ger avsevärt lägre medelskörd än t. ex.
kom. Då även detta, enbart eller i blandling med brödsäd, kan användas till människoföda,
torde det för stora delar av landet vara viktigare att sträva efter att
vidga detta senare sädesslags odlingsareal. Även härvid kan givetvis ett pris, som
gör odlingen väl lönande, tilläggas gynnsam verkan.
Potatisodlingen, vilken per ytenhet ger ungefär dubbla näringsvärdet mot
kom och brödsäd, kan (åtminstone i södra delarna av landet) i någon mån påverkas
av prisreglerande åtgärder. Då en del av potatisen avsättes genom svinen, har
priset på fläsk härvid alltid något inflytande, och detta stiger betydligt, då tillförseln
av majs inskränkes. Även priset på potatisstärkelse inverkar på potatisodlingen,
och naturligtvis är denna i bränneridistrikten i hög grad beroende av
prisen på dessas produkter.
Tillfredsställande pris på mjölk och mejeriprodukter kunna säkerligen anses
verka sporrande på rotfruktsodlingens utveckling. Både denna och potatisodlingen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 135. 85
motverkas dock nu av de höga arbetspriserna och här och var jämväl av bristande
tillgång på det för deras utbredda odling ökade behovet av mänsklig arbetskraft.
I övrigt må i detta sammanhang framhållas, att lägre pris på konstgödsel
kan beräknas framkalla rikligare användning av denna och därmed en större produktion
både av brödsäd och övriga grödor. Det kan dock antagas, att eu prisreglering
på denna punkt har större inverkan på vårsädes- och rotfruktsskördarna
än på höstsäden.
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
i
Bil. C.
Utdrag ur professor H. Juhlin-Dannfelts produktionskostnadsberäkningar.
Skörd pr
hektar
kg-
Bjärka- Säby, medel- tal 1906—
1910
kr.
Medeltal
av några
skånska
gårdar
kr.
Mindre inten- sivt jordbruk i
mellersta
Sverige
kr.
Skörd pr
hektar
kg.
Bjärka- Säby, medel-!
tal 1906— [
1910 1
kr. |
Medeltal
av några
skånska
gårdar
kr.
Mindre inten- sivt jordbruk i
mellersta
Sverige
kr.
! Höstvete.
4,000
|
6.7
7.1
|
6.1
1,800
26
34
27
4,500
6.1
6.4
5.5
2,000
1
23
31
25
5,000
5.5
5.9
5.—
2,200
21
28
23
5,500
5.1
5.4
4.6
2,500
19
25
20
2,800
17
22
19
Rovor, kål-
3,000
16
21
17
rötter.
[
I Höstråg.
40,000
1.51
—
1.57
1,800
25
34
27
50,000
1.38
—
1.28
2,000
23
30
25
60,000
1.04
—
1.09
2,200
21
28
22
80,000
0.81
—
0.54
2,500
18
24
20.
2,800
16
22
18
Foderbetor.
i 3.000
20
17
40,000
1.7 2
2.29
—
Vårsäd.
50,000
1.40
1.86
—
1,600
15
22
16
60,000
1.19
1.59
—
2,000
12
17
13
80,000
0.93
1.21
—
2,500
9
13
10
3,000
7
11
8
Potatis.
] Vallhö.
10,000
4.82 i
(8.31)
5.oi
s 3,000
8.7
9.3
7.8
15,000
3.45
(5.71)
4.57
3,500
7.6
8.1
6.8
20,000
2.76
(4.46)
2.86
Anm. De understrukna siffrorna utgöra beräknat produktionspris vid antaglig medelskörd. Produktionsprisen
å potatis vid de skånska gårdarna uppgivas vara mycket osäkra och sannolikt abnormt höga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
31
BIL D.
Näringsvärdet hos 1915 års skörd (av professor Nils Hansson).
V ä x t. k 1 a g:
j Sveriges
1 skörd år
1915
| Mi 11. kg.
Areal för odling
Avkastning pr bär
Relativ avkastning
Korn: )00
:
Har
% av all
åkerareal
Foder-
enheter
Mill.
kalorier
Äggvita
kg-
Foder-
enlieter
Kalorier
Äggvita
Brödsud.
Höstvete ...............
238..1
113,480
3.06
2,102
6,551
195
118
122
168
j Vårvete..................
11.1
7,680
0.21
1,445
4,505
134
81
84
116
Höstråg..................
574.8
379,810
10.25
1,513
4,722
138
85
88
119
Vårråg ..................
12.s
10,850
0.29
1,180
3,677
107
66
68
92
Summa eller medeltal
837.2
—
13.81
1,636
5,102
150
92
95
129
Vårstråsäd.
Korn .....................
310.3
174,250
4.7 0
1,781
5,364
116
100
100
100
Havre ..................
1,325.4
797,450
21.53
1,385
4,346
128
78
81
110
Blandsäd ...............
363.3
184.060
4.9 7
1.795
5,463
346
101
102
126
j Summa eller medeltal
1.999.0
—
31.20
1,510
4,678
129
85
87
in
Trindsäd.
Ärter.....................
31.3
21,910
0.59
1,429
4,135
246
80
77
212
Bönor.....................
4.o
2,390
0.06
1,674
4,812
323
94
90
978
Vicker ..................
11.0
7,900
0.21
1,392
4,127
278
78
77
240
Summa eller medeltal
46.3
—
0.86
1,438
41S3
260
81
78
224
Potatis..................
2144.8
154,680
4.18
3,467
10,968
55
195
204
47
Rotfrukter.
I
Sockerbetor...........
776.6
31,780
0.S6
5,431
15,4931
122
305
2891
105
Foderrotfrukter ......
2,738.4
74,990
2.02
3,651
11,247
146
205
210
126 i
Summa eller medeltal
3,515 o
-
2.88
4,181
13,479
139
235
251
120 i
Hö.
| Hö från odlad jord...
3,346.7
1,204,360
32.5 *2
1,112
3,326
117
62
62
101
| » » nät. äng ...
1,650.0
1,237,410
—
534
1,596
56
30
30
48
1 Summa eller medeltal
4,997.0
—
—
819
2,450
86
46
46
74
Halm.
i
Halm av höstsäd ...
1,295.6
511,820
—
506
1,557
13
28
29
n
» » vårstråsäd..
2,801.3
1,155,760
—
606
1,828
24
34
34
21
» » baljväxter..
64.6
32,200
—
575
1,702
68
32
32
59
Summa eller medeltal
4,1615
—
—
575
1,744
22
32
33
19
1 Siffrorna ange endast det i betorna ingående sockrets näringsvärde.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 111 höft. (Nr 135.)
6
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1917:98 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående minimipris å brödsäd m. m. i vad den avser korn jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- JoU 1917:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minimipris å brödsäd m. m. i vad den avser korn samt två i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- Rskr. 1917:75 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minimipris å brödsäd m. in. s. 3 i texten
- JoU 1917:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minimipris å bröd säd m. m. s. 1 i texten