Sök i Ratio Lex

Angående garanti för inköp av bränntorv för statens räkning

1917-03-23 · 29 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1917:146, Angående garanti för inköp av bränntorv för statens räkning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 146.

1

Nr 146.

Kung!. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående garanti

för inköp av bränntorv för statens räkning; given Stockholms

slott den 23 mars 1917.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

medgiva,

att för statens räkning må före utgången av år 1919 avslutas

kontrakt med torvfabrikanter inom landet om inköp av tillsammans

högst 100,000 ton lufttorkad, maskintillverkad bränntorv årligen under

tio år från den tid, om vilken överenskommelse kan träffas, dock senast

från den 1 juli 1920, i huvudsaklig överensstämmelse beträffande pris

och övriga villkor med vad torvkommittén i sådant avseende föreslagit.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beck-Friis.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 122 höft. (Nr 146.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.

Torvkommittén

17 /*

1916.

Utdrag av protokollet över jordbrukscirenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

mars 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen statsrådet friherre Beck-Friis anförde.

I skrivelse den 17 april 1916 har den av Kungl. Maj:t den 14

januari samma år tillsatta torvkommittén framställt förslag angående

vissa omedelbara åtgärder till främjande av produktionen och användningen

av torvbränsle. De av dessa åtgärder, som avsågo främjande

av småtillverkningen av bränntorv, blevo omedelbart av Kungl. Maj:t

beslutade och därefter igångsatta. Kommitténs förslag rörande främjande

av den fabriksmässiga torvtillverkningen hava tarvat mer ingående utredningar.

Jag anhåller nu att få anmäla det förslag, som avser statsgaranti

för avsättning av fabriksmässigt framställd bränntorv.

Kommittén har inledningsvis såsom allmän motivering till sina

förslag anfört följande:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kaiujl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140. 3

»Redan vid ett första övervägande och fastställande av en plan för kommitténs

arbete visade det sig, att den uppgift kommittén fått sig förelagd var av

sä omfattande och svårlöst beskaffenhet, att arbetet krävde ingående undersökningar,

vilka icke kunde utföras på en knappt tillmätt tid. A andra sidan stod det klart

för kommittén, att förhållandena på bränslemarknaden för närvarande vore sådana,

att de påkallade snara åtgärder för att, med anlitande av de resurser vi äga inom

landet, i möjligaste mån öka tillgången på bränsle. Vid övervägande av dessa förhållanden

och ehuru kommittén på utredningens nuvarande stadium är i saknad av

mycket av det material, som för torvfrågans bedömande i dess helhet är av nöden

— bland annat är kännedomen om tillgången av bränntorvmossar inom landet ytterst

ofullständig —, har kommittén ansett sig icke kunna underlåta att, så snart det läte

.sig göra och utan att avvakta de slutliga resultaten av utredningen, till Kung!.

Maj:t inkomma med ett förslag avseende omedelbara åtgärder för att öka företagsamheten

på detta område.

Kommittén har funnit vägande skäl tala för ett sådant förfaringssätt från

dess sida. Den omständigheten, att vårt land är hänvisat att fylla en så betydande

del av sitt bränslebehov genom import och att denna import, oavsett det höga

priset, visat sig möta allt större svårigheter, måste utgöra en allvarlig maning att

söka tillse, huruvida icke det importerade bränslet skulle kunna, åtminstone i någon

mån, ersättas med inhemskt. Därjämte torde det vara tydligt, att särskilt under

nuvarande prisförhållanden å bränslemarknaden varje möjlig begränsning i importen

av kolbränslen ur nationalekonomisk synpunkt är att anbefalla.

En väsentlig ökning med det allra snaraste av landets bränntorvtillverkning

skulle emellertid enligt kommitténs mening icke blott i någon mån hitta trycket av

svårigheterna i fråga om bränsleimporten och bidraga till att reglera prisförhållandena

å bränslemarknaden utan därjämte med sannolikhet skapa arbetstillfällen i

en ej obetydligt ökad utsträckning i skilda delar av landet.

Redan i formuleringen av kommitténs uppdrag ligger ett konstaterande av

det förhållande, att ett ingripande från det allmännas sida lär vara nödvändigt, om

man vill få till stånd en någorlunda avsevärd stegring av landets bränntorvproduktion.

Kommittén hyser visserligen den principiella uppfattningen, att det i allmänhet

icke är önskvärt att med konstlade medel framkalla, och skydda en industri, som

saknar förutsättningar att sedermera reda sig själv. A andra sidan är det här föreliggande

problemet så pass egenartat och har så stor betydelse så väl rent nationalekonomiskt

som för folkhushållningen i allmänhet, att staten icke har anledning att

tveka, då det gäller att, även med vissa uppoffringar, lyfta bränntorvindustrien ur

det läge av stagnation, vari den länge befunnit sig. Under den tid, som torde åtgå,

innan den omfattats med tillräckligt intresse och hunnit växa sig stark, är den

otvivelaktigt i behov av understöd från det allmännas sida. Så långt sig göra låter

har emellertid kommittén vid avfattningen av sina förslag sökt tillse att, där industrien

tillförsäkrats en fördel under för densamma ogynnsamma förhållanden, där

har den även ålagts motsvarande förpliktelser gent emot staten, då förhållandena

ställa sig för industrien fördelaktiga.»

Beträffande speciellt det nu förevarande förslaget om statsgaranti

äro kommitténs yttrande och förslag av följande lydelse:

Allmän

motivering.

Statsgaranti

för avsättning

av

bränntorv.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kun f/l. May.ts Nåd. Proposition Nr 146.

Om man än icke kan godtaga de överdrivna siffror, som från olika håll

länmats rörande landets bränntorvtillverkning vid sekelskiftet och de närmaste åren

därefter, så är det likväl ostridigt, att tillverkningen sedan nämnda tid visat stillastående

eller tillbakagång, med undantag för allra senaste tiden. Orsakerna härtill

voro i korthet följande. Under det att före år 1900 i stort stett knappast någon

salutorv tillverkades — den tillverkning, som fanns, bedrevs av större och mindre

industrier för deras eget behov — uppstod vid nämnda tidpunkt bl. a. till följd av

högre kolpriser ett rätt stort intresse jämväl för anläggande av salutorvfabriker.

Under ett par års tid anlades en hel del dylika, och förhoppningarna synas hava

varit de bästa. Statens järnvägar anställde proveldningar och infordrade anbud å

betydande kvantiteter, men redan efter få år inträffade ett omslag, närmast föranlett

av fallande kolpris. Avsättningsmöjligheterna minskades, staten upphörde

nästan att vara avnämare och industrien och övriga förbrukare övergingo till de

bekvämare och den tiden billigare kolen. Till omslaget torde i icke oväsentlig

grad hava bidragit bristande vana och noggrannhet vid torvens tillverkning, varigenom

produkten blev mindre god och bidrog till alstrande av misstro mot detta

bränsle.

Att under de senaste åren närmast före kriget någon nämnvärd tillverkning

ej förefunnits, finner, utom i de låga kolprisen och vad ovan sagts, sin förklaring

bl. a. därigenom, att arbetsprisen inom denna industri sedan sekelskiftet nära nog

fördubblats, och att prisen å arbetsmaskiner högst väsentligt ökats.

De för det närvarande och efter all sannolikhet jämväl under den närmaste

framtiden å bränslemarknaden rådande prisförhållandena måste visserligen i och för

sig anses innebära en betydande eggelse till ökning av bränntorvtillverkningen inom

landet. Denna verkan neutraliseras i icke oväsentlig mån genom tidigare nedslående

erfarenheter och genom ovissheten rörande pris och avsättningsmöjligheter under en

längre tid framåt. Fruktan för en ny förlustbringande lågkonjunkturperiod håller

tillbaka företagsamheten och ökar de vanskligheter, som en industri av detta slag

alltid har att kämpa med, såsom kort årlig verksamhetstid, ovissa väderleksförhållanden

m. in. Man bör också besinna, att en avsevärd ökning av bränntorvberedningen

kräver ett betydande kapital, i fråga om vars skäliga förräntning och amortering

nära nog inga tillförlitliga beräkningar åtminstone för tiden efter det pågående

krigets slut kunna göras. Icke heller lära nu rådande gynnsamma konjunkturer

kunna utnyttjas av sådana fabriker, som planeras eller äro under anläggning,

enär eu avsevärd tid, åtminstone två somrar, förflyter, innan en förut

oberedd mosse är så avdikad och planerad, att en någorlunda betydande kvantitet

salutorv hinner framställas.

Då kommittén sålunda är av den övertygelsen, att ovissheten med hänsyn

till framtida konjunkturer på bränslemarknaden och ovisshet i fråga om möjligheten

att vinna avsättning för den tillverkade varan till ett pris, som täcker tillverkningskostnaden

och lämnar skälig vinst, är ett bland de förnämsta hindren för en hastigt

uppväxande bränntorvindustri, anser kommittén, att staten just i detta avseende bör

ingripa för att åtminstone i viss mån undanröja detta hinder.

Vad nu är sagt gäller endast de fabriker, som äro avsedda för tillverkning

av salutorv. — — —

Beträffande sättet för ett dylikt statens ingripande har kommittén efter noggrann

prövning av hithörande frågor kommit till den uppfattningen, att den åtgärd,.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146. 5

som säkrast skulle leda till det åsyftade målet, vore eu av staten .åt tillverkarna

lämnad garanti för avsättning under vissa år av en viss del utav deras produktion,

hn dylik garanti kan staten så mycket hellre lämna, som statens eget bränslebeliov

i icke ringa utsträckning lämpligen kan tyllas med torvbränsle. I detta sammanhang

vill kommittén uttala den åsikten, att staten vid sidan av sin uppgift att i viss

mån ekonomiskt stödja bränntorvindustrien, intill dess den vunnit erforderlig styrka,

torde hava ytterligare en, nämligen att genom sitt föredöme bidraga till förtagande

av den motvilja, som flerstädes rått och råder mot användningen av det bränsle,

varom här är fråga.

Enligt den av kommittén verkställda utredningen uppgick landets totala fabriksmässiga

tillverkning av lufttorkad bränntorv under år 11)15 till cirka 90,000 ton och

beräknas under år 1916 uppgå till cirka 130,000 ton. Dessa tillverkningar äro till

ungefär 50 ° procent bedrivna i samband med annan industri och för eget behov,

vadan alltså omkring 50 procent kunna betecknas som tillgänglig salutorv. Man

bör således under år 1916 kunna påräkna en tillverkning av salutorv av cirka

65,000 ton.

Med hänsyn tagen till antalet nu kända mossar, vilka omedelbart kunna tagas

i bruk, och möjligheten att under nuvarande förhållanden anskaffa lämpliga arbetsmaskiner

samt till övriga inverkande omständigheter, som varit föremål för kommitténs

uppmärksamhet, har kommittén sökt bilda sig en föreställning om den tillverkning,

som kan tänkas vara igångsatt eller förberedd före 1918 års utgång.

Kommittén förbiser icke det vanskliga i att göra en dylik beräkning, men har funnit

en approximativ uppskattning nödvändig och anser sig kunna antaga, att vid nämnda

tidpunkt en fabriksmässig tillverkning skall vara i drift eller igångsatt, som motsvarar

300,000 å 400,000 ton lufttorkad bränntorv per år. Med hänsyn till de åtgärder

från det allmännas sida, som under den närmaste tiden kunna förväntas, antager

kommittén därjämte, att en förskjutning i proportionerna mellan maskintorv,

tillverkad för eget behov, och salutorv kommer att inträda, så att den förra kommer

att uppgå till allenast 40 procent, men den senare till 60 procent av den totala

tillverkningen. Under dessa förutsättningar kommer man till det resultat, att

landets årsproduktion av salutorv vid 1918 års slut kan beräknas till 180,000

å 240,000 ton. 1

1 rågan om ökad användning av bränntorv r id statens verk och inrättningar

har redan tidigare vant föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I anledning av

likalydande motioner till 1903 års riksdag, undertecknade i första kammaren av 40

ledamöter och i andra kammaren av 87 ledamöter, avlät riksdagen en skrivelse, däri

bland annat framhölls, att ingen åtgärd skulle bättre betrygga en oavbruten tillgång

på erforderligt bränsle även under pågående krig eller utomlands inträffade arbetsinställelser

än den, som bestode i väckandet och framkallandet av en kraftig torvindustri,

grundad på inom landet beflntliga rika tillgångar. Detta borde staten själv

taga sig an genom att i så vidsträckt grad som möjligt använda torv till eldning i

statens verk, varigenom också ett efter föl jansvärt föredöme gåves den enskilde i

fråga om ett rätt tillvaratagande och användande av bränntorvtillgångarna i torvmossarna.

Med anledning av de väckta motionerna anhöll också riksdagen, att

genom Kungl. Maj:ts försorg den av järnvägsstyrelsen redan påbörjade användningen

Ungefärliga

storleken av

produktionen

av salutorv

under de

närmaste

åren.

Möjlighet till

förbrukning''

av bränntorv

vid statens

verk.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 146.

av torvbränsle till eldning av godslokomotiv måtte i största möjliga utsträckning

fullföljas samt att väntsalar och övriga lägenheter vid statens järnvägar, ävensom

andra för statens verk begagnade lokaler, där så kunde ske, måtte företrädesvis

uppvärmas medelst eldning med torvbränsle, då sådant kunde erhållas till pris och

villkor, som av Kungl. Maj:t bestämdes.

Sedan i anledning av berörda skrivelse samma år anbefallts verkställande av

försökseldning med torvbränsle vid flertalet av statens verk och inrättningar, inkommo

under de närmast följande åren utlåtanden rörande förloppet av de verkställda

försöken. Av dessa inhämtas, att försöken i tekniskt hänseende i det övervägande

flertalet fall givit ett gynnsamt resultat, men att torvbränslet, dels med

hänsyn till fraktkostnaderna, dels ock på grund av andra omständigheter, i åtskilliga

fall visat sig ekonomiskt mindre fördelaktigt

Vid bedömandet av frågan om statens möjlighet till förbrukning för eget

behov av bränntorv har kommittén för det närvarande endast velat uttala sig om

den användning, som kan tänkas ifrågakomma vid stationära eldstäder. I detta

syfte liar kommittén infordrat uppgifter från vederbörande rörande bränsleförbrukningen

under åren 1914 och 1915, av vilka en sammanställning bilägges.1) Det bör

anmärkas, att samtliga infordrade uppgifter ännu ej kommit kommittén till hända,

men det befintliga materialet är dock så avsevärt, att det ger tillräcklig ledningför

bedömandet av det problem, som för närvarande föreligger. Av denna tabell

framgår, att statens medelbränsleförbrukning per år under åren 1914 och 1915 för

ifrågavarande ändamål i mellersta och södra Sverige (samtliga län från och med

Kopparbergs och Gävleborgs och söderut) motsvarade mer än 190,000 ton lufttorkad

bränntorv.

Kommittén förbiser icke det förhållande, att i en del fall nu använda bränsleslag

av tekniska skäl icke alls eller endast med stor svårighet kunna utbytas mot

torvbränsle, men vill å andra sidan redan nu med eftertryck framhålla, att icke alla

invändningar mot införande av torveldning, som kunna komma att göras, äro av den

art, att de vid sakkunnig prövning förtjäna avseende. Och även om, på sätt här

antytts, det blir nödvändigt, att vid en övergång i viss utsträckning till torveldning

vid statens verk och inrättningar hålla en ej alltför obetydlig marginal för andra

bränsleslag, så torde man vid en jämförelse emellan föreliggande siffra rörande statsförbrukningen

och den antagna årstillverkningen av salutorv vid 1918 års slut av

180,000 å 240,000 ton, ur synpunkten av kvantitetsfrågan med visshet vara berättigad

till den slutsatsen, att det är för staten möjligt att för eget behov förbruka

50 procent av den antagna tillverkningen eller 90,000 å 120,000 ton per år.

Vid en granskning länsvis av de mot varandra svarande siffrorna rörande tillverkning

och statsförbrukning av bränntorv2) finner man, att åtminstone för närvarande

förbrukningen i samtliga län, utom ett, överstiger 50 procent av tillverkad

salutorv och detta med en så betydande siffra, att den önskvärda marginalen kan

sägas vara säkerställd även vid en avsevärd ökning i tillverkningen. Huru den

totala ökningen i tillverkningen kommer att fördela sig länsvis är givetvis vanskligt

att bedöma, allra helst någon exakt kunskap om mossförekomster i brist på inventering

icke föreligger, men man torde med anledning av föreliggande siffror knappast

fl Bil. 1 vid detta protokoll.

-) Bil. 2 vid detta protokoll.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kuntjl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146. 7

behöva antaga överskott i produktionen för andra län än de båda skånska. Kommittén

har emellertid inhämtat, att detta överskott utan orimliga fraktkostnader

torde kunna distribueras i närliggande län, där underskott antagligen fortfarande

kommer att förefinnas.

J fråga om den tekniska möjligheten till användning av bränntorv för nu

ifrågakomna ändamål vill kommittén åberopa resultaten av de proveldningar, som,

enligt vad ovan sagts, blivit utförda i anledning av 1903 års riksdagsskrivelse och

för egen del tillägga följande. Om man bortser från de i en del fåll oundvikliga,

om ock ej betydande kostnader för ändring i eldstadsanordningar och förvaringsrum

för bränslet samt från en del smärre olägenheter vid dess hantering, vilka dock, i

betraktande av vad i hela denna sak åsyftas, lära förtjäna föga avseende, peka eu

lång tids erfarenheter och tekniska undersökningar obetingat därhän, att torvbränsle

med gott resultat låter sig användas för ändamål, om vilka här är fråga. Detta

påstående torde jämväl bekräftas av det förhållande, att i bränsleförbrukningen åren

1914 och 1915 ingick jämväl en medelårsförbrukning just för ifrågavarande ändamål

av 3.500 ton torv. ’)

De smärre lokala förändringar i fråga om eldstadsanordningar och förvaringsrum,

som kunna komma i fråga för övergång till användning i större utsträckning

av torvbränsle, böra emellertid i god tid förberedas och utföras med anlitande av

fullt sakkunniga tekniska biträden. Det förtjänar påpekas, att en eldstadsanordning

för torveldning även låter sig brukas för eldning med ved eller blandning av stenkol

och torv.

Vidkommande slutligen det årliga bränslebehovets fördelning på olika kategorier

av statens verk och inrättningar åberopar kommittén bilagda av kommittén utarbetade

sammanställning.2)

Sedan kommittén genom verkställd utredning kommit till den övertygelsen,

att staten, utan åsidosättande av eget intresse, kan genom upphandling för egen

räkning garantera avsättning av eu betydande de! av landets produktion av salutorv

under den närmaste tiden, har kommittén sökt bilda sig ett bestämt omdöme i fråga

om den tid de för sådant ändamål med staten avslutade kontrakten skulle omfatta,

den kvantitet, som därunder skulle inbegripas, de pris och kvalitetsbestämmelser,

som i detta sammanhang borde fastställas, samt slutligen huru denna statens upphandling

och distribution av torvbränslet skall ordnas.

Det är uppenbart, att om den åtgärd, varom här är fråga, skall kunn%få

åsyftad verkan, den tid, under vilken garantien skall gälla, icke får tillmätas alltför

knapp. Man får icke heller lämna ur sikte det önskemålet, att sedan en hel del

av statens verk inrättat sina eldstäder för torveldning, en någorlunda konstant tillgång

på detta bränsle också bör kunna säkerställas. Kommittén har för sin del

ansett, att staten bör erbjuda producenterna att före utgången av år 1917 var för

sig avsluta kontrakt om leverans av bränntorv, gällande för en tid av tio år, räknat

från den tid, om vilken statens upphandlande myndighet och säljaren kunna enas,

dock senast från den 1 juli 1919.

Giltighetstid

och villkor

för en statsgaranti.

Giltighetstid.

.’) Bil. 1 vid detta protokoll.

■) Bil. o vid delta protokoll.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Kvantitet.

Prisbestäm
ning.

Minimipris.

Tillverk,

ningspriset

för bränntorv.

8 Katigt. May.ts Nåd. Proposition Nr 146.

Vidkommande den kvantitet, vars avsättning staten borde garantera, kan

kommittén inskränka sig till att, med hänvisning till vad tidigare här ovan i detta

avseende blivit anfört, uttala den mening, att kvantiteten bör för varje producent

bestämmas till högst 50 procent av den till avsalu avsedda fabriksmässiga årstillverkning,

som efter vad med intyg av någon av statens torvingenjörer visas, är av

fabrikanten förberedd eller igångsatt före 1918 års slut. Dock bör hela den kvantitet,

som av staten skulle upphandlas i denna ordning, för närvarande icke överstiga

100,000 ton för år.

Den mest betydelsefulla för att icke säga avgörande prisreglerande faktorn å

bränslemarknaden i dess helhet är utan tvivel stenkolspriset. Det har också synts

kommittén rättvist och lämpligt att låta stenkolspriset vara normerande i förevarande

avseende. Redan tidigare har det pris, som av statens järnvägar erlagts

för importerade engelska kol, ansetts äga den betydelse som norm, att man torde

kunna säga, att statens järnvägars kolinköp varit i stort sett prisreglerande för den

svenska östersjömarknaden. En direkt förebild till vad kommittén nu föreslår kan

man finna i statens järnvägars avtal om inköp av svenska stenkol, därvid priset

bestämts efter liknande grunder. Med åberopande av de erfarenheter, som vunnits

i fråga om bränntorvens bränslevärde, finner sig kommittén böra föreslå, att det

pris, som bör erläggas vid sådant statsinköp av bränntorv, varom här är fråga,

bestämmes till hälften av det medelpris, eif Stockholm, Norrköping, Malmö och

Göteborg, per ton importerade stenkol reducerat till kol av 7,000 effektiva värmeenheter

per kilogram, som av statens järnvägar erlagts under kvartalet näst före

det, då likvid skall göras. Detta stenkolspris bör för varje kvartal publiceras, då

därigenom vinnes en viss ledning för bedömande av priset i öppna marknaden- å

såväl stenkol som torv. Den nu föreslagna normen för prisbestämning skulle tilllämpas

i de fall, då kolpriset varken är så lågt eller så högt, att nedan angivna

minimi-, respektive maximipris skall komma till användning. ,

Kommittén kan emellertid icke tillstyrka, att denna norm för priset å den

till staten levererade bränntorven konsekvent tillämpas oberoende av prisläget å stenkol.

Man måste nämligen hålla i minnet syftet med hela denna statsgaranti. Det

kan ju i korthet anges vara att till en viss grad säkerställa producenten mot förlust

vid lågkonjunktur å bränslemarknaden. Skall detta syfte vinnas, lär man få bestämma

priset vid lågkonjunktur utan avseende å stenkolspriset och med utgångspunkt

från producentens självkostnad. Detta leder till fastställande av ett minimipris

i viss relation till tillverkningspriset. Vid bestämmandet av ett sådant minimipris

måste man visserligen utgå från tillverkningspriset, då avsikten är att säkerställa

producenten mot förlust på grund av lågkonjunktur, men att utan vidare fastställa

ett minimipris lika med tillverkningspriset har icke förefallit kommittén rimligt.

Å andra sidan kan det ju icke ens ifrågasättas, att statens ingripande skulle under

ogynnsamma konjunkturer tillföra producenten mer än en rätt blygsam, såsom skälig

ansedd vinst å fabrikationen.

Frågan om tillverkningspriset å bränntorv har varit föremål för utredning av

de utav kommerskollegium och lantbruksstyrelsen tillkallade sakkunniga. Enligt vad

kommittén inhämtat anslå dessa, efter verkställda undersökningar vid ett antal

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146. !)

fabriker i olika delar av landet, den totala medeltidverkningskostnaden för tillverkning

under normala förhållanden av lufttorkad maskinberedd torv fritt banvagn å

station vid fabriken, inklusive ränta och amortering å anläggningskostnaderna, till

10 å 11-kronor per ton torv av högst 30 procents fuktighetshalt. Dessa siffror

avse icke den så kallade Ekelundska metoden, om vilken de sakkunniga ännu icke

velat uttala sig. De sakkunniga äro tillika av den uppfattning, att den uppskattade

kostnaden vid väl skötta fabriker icke varierar alltför mycket på olika orter

inom landet.

Kommittén, som även för egen del sökt bilda sig en uppfattning rörande de

verkliga tillverkningskostnaderna under senaste år, har ej funnit anledning frångå

det resultat, till vilket de sakkunniga kommit. Härvid bör dock erinras, att under

det pågående kriget tillverkningskostnaden icke oväsentligt stegrats på grund av

ökade materialpris och högre arbetskostnader, av vilka dock åtminstone de förra i

framtiden kunna förväntas återgå till mera normala siffror. Nu är det emellertid

uppenbart, att under en så lång tid som tio år tillverkningskostnaden kan tänkas

undergå rätt avsevärda växlingar framförallt på grund av växlingar i arbetsprisen.

Det bär under sådana förhållanden synts kommittén nödvändigt att söka öppna eu

möjlighet för reglering av minimipriset. En sådan reglering torde böra ske åtminstone

två gånger under kontraktstiden nämligen 1920 och 1924, samt verkställas

av en genom statens försorg utsedd nämnd, bestående av tre personer, av vilka en

utses på förslag av leverantörerna. Nämndens uppgift skall vara att verkställa

noggrann undersökning, huruvida minimipriset med hänsyn till förändrade arbetskostnader

bör höjas eller sänkas.

Kommittén bär efter prövning av hithörande förhållanden kommit till den

slutsatsen, att minimipriset för nu ifrågasatta statsinköp av bränntorv för närvarande

synes böra bestämmas till 12 kronor per ton.

I överensstämmelse med den av kommittén här ovan uttalade principiella Maximipris.

uppfattningen att, där torvindustrien från statens sida under lågkonjunktur tillförsäkrades

en fördel, denna borde kompenseras med en motsvarande förpliktelse gent

emot staten, då förhållandena ställa sig mer än vanligt gynnsamma för industrien,

bär kommittén fumiit sig böra föreslå även ett maximipris, avsett att träda i tilllämpning,

så snart stenkolspriset nått en viss höjd. Att finna en fullt objektiv grund

för fixerande av ett dylikt maximipris är givetvis icke möjligt. Omdömet i detta

avseende är beroende på, i vilken grad producenten vid sin överenskommelse med

staten anses böra äga frihet att utnyttja en inträffande högkonjunktur. Men om

man fasthåller den först antydda synpunkten om det rättvisa och rimliga i fördelning

av fördelar och förpliktelser, är det tydligt, att en dylik frihet icke kan sträckas

hur långt som helst. Kommittén har med hänsyn till ovan framlagda förslag om

stenkolspriset som grundval, och efter den beräkning, som varit möjlig i fråga om

de sannolika framtida konjunkturerna, funnit sig böra föreslå fastställande av ett

maximipris per ton bränntorv, upphandlad i den ordning, varom nu är fråga, av

18 kronor.

Under förutsättning att stenkolspriset på sätt här ovan angivits blir norme- Sammanfattrande

för priset å den bränntorv staten under nu ifrågasatt tid kan komma att upp- nine Yrande

handla, så skulle det föreslagna minimipriset vinna tillämpning, så snart stenkols- p™nte*?m’

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 122 höft. (Nr 146.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Kvalitets
bestämning.

10 Kungl. Maj ds Kåd. Proposition Nr 146.

priset nedgått under 24 kronor per ton, och maximipriset likaledes vinna tillämpning,

så snart stenkolspriset överstigit 38 kronor per ton. För mellanliggande prislägen

är stenkolspriset enligt föreslagna grunder utan vidare normerande.

i

Vid bedömandet av frågan om föreskrifter rörande kvaliteten av det torvbränsle,

som i nu ifrågasatt ordning skulle komma att upphandlas, har man att

bygga på en avsevärd praktisk erfarenhet. Med hänsyn till denna har kommittén

funnit sig böra föreslå, att den för staten avsedda bränntorven för att anses leveransgill

skall vara maskintorv, levereras i stycken och vara hård och fast, så att den

kan hanteras utan att smulas sönder. Den bör i övrigt uppfylla följande bestämmelser:
vattenhalt:

högst 30 procent;

askhalt i torrt prov: högst 8 procent;

volym vikt: lägst 300 kilogram per kubikmeter vid 30 procent vattenhalt.

Erfarenheten har visat, att fuktighetshalten hos bränntorv avsedd för smärre

stationära eldstadsanläggningar icke lämpligen bör överstiga 30 procent, men att torv

av denna vattenhalt är att anse som ett fullgott bränsle. För eldning av större

ångpanneanläggningar med särskilt konstruerade eldstäder kan emellertid med tillfredsställande

teknisk effekt användas bränntorv med upp till 40 procent vattenhalt.

Därför bör även enligt kommitténs uppfattning beträffande vattenhalten göras det

medgivandet, att när fråga är om leverans av torvbränsle för större anläggning,

till exempel en större ångpanna, dylikt bränsle må, i särskilda fall och efter den

upphandlande myndighetens beprövande, kunna hålla ända upp till 40 procent vattenhalt,

varvid likväl iakttages, att de enligt förestående bestämda priserna böra sänkas

med 1.5 procent för varje procent vattenhalt över 30 procent.

I sammanhang med prövning av hithörande frågor har kommittén jämväl

till behandling upptagit frågan om premiering av bränntorv med lägre fuktighetshalt

än 30 procent. Kommittén har genom verkställd utredning konstaterat, att

torv med 25 procent fuktighetshalt har 8 procent högre bränslevärde än torv med

30 procent fuktighetshalt, varför redan av sådan anledning en premie kan sägas

vara jämväl ur köparens synpunkt rimlig. Härtill kommer, att torvens vikt minskas

i samma mån som fuktighetshalten sjunker, varför leverans av torv med lägre

vattenhalt än den föreskrivna tillskyndar producenten en direkt förlust, för så vitt

icke minskning i vattenhalten premieras. Att nu anförda förhållanden redan ekonomiskt

hava en rätt ansevärd betydelse, framgår därav, att om man utgår från

föreslagna 30 procent vattenhalt, så betyder 5 procent minskning av vattenhalten

en värdeökning per ton av cirka 1 krona vid föreslaget minimipris, och cirka kronor

1.5 0 vid föreslaget maximipris, allt ur synpunkten av bränslevärdet. Sett från

fabrikantens synpunkt betyder en dylik minskning i vattenhalten genom därav förorsakad

minskning av torvens vikt en förlust, som per ton uppgår till cirka kronor

0.8 5 vid det föreslagna minimipriset och till cirka kronor 1.2 o vid det föreslagna

maximipriset. Ur synpunkten av det önskvärda i att inom larfdet få till stånd en

tillverkning av bränntorv av bästa möjliga kvalitet och bland annat därigenom

undanröja en del av den fördom, som otvivelaktigt kan sägas finnas emot detta

slag av bränsle, har kommittén funnit denna fråga värd allt beaktande. Då

emellertid syftet med hela kommitténs framställning är att om möjligt få till stånd

sådana omedelbara åtgärder, som kunna främja en hastig utveckling av landets

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

liungl. Maj ts Nåd. Proposition Nr 146.

bränn to rvindustri, och ett bestämt föreläggande i nu angivna syfte för den upphandlande

myndigheten enligt kommitténs mening skulle försvåra den med upphandlingen

förenade kontrollen, har kommittén för det, närvarande velat inskränka

■sig till att uttala den önskan, att den upphandlande myndigheten måtte taga i

övervägande, huruvida icke i särskilda fall en premie skulle kunna komma i fråga

för den producent, som levererade torv med en fuktighetshalt understigande 25

procent.

I den mån det är möjligt måste redan nu tagas i betraktande dels den Upphandling,

kostnad, som bör beräknas för magasinering, transport och distribution till olika transport och

institutioner av den bränntorv, som eventuellt skulle komma att upphandlas för distribution,

statens räkning, och dels genom vilket organ staten skulle verkställa en dylik

upphandling.

Den myndighet, som enligt kommitténs uppfattning bäst skulle lämpa sig

för ett utövande av dessa funktioner såväl ur transportsynpunkt som ock med

hänsyn till teknisk kompetens och eget bränslebehov för stationära ändamål, är

järnvägsstyrelsen. Kommittén styrkes än mera i denna uppfattning därigenom, att

denna myndighet redan tidigare verkställt upphandling för andra statsinstitutioner

av kolbränslen. Efter den utredning, som kunnat medhinnas, har kommittén kommit

till den övertygelsen, att distributions- och transportkostnader, för den händelse

statens järnvägar bleve det förmedlande organet, icke skulle för konsumenten

oskäligt fördyra torvbränslet. Kommittén förutsätter härvid, att bränslet komme

att distribueras till sådana statens verk och inrättningar, som äro belägna på minsta

möjliga avstånd från produktionsorten, detta med hänsyn därtill, att torvbränslet

visat sig icke kunna draga några mera avsevärda fraktkostnader.

Kommittén vill slutligen starkt betona vikten av att, i sammanhang med ett

eventuellt vidtagande av de åtgärder, vilka här blivit ifrågasatta, uttrycklig föreskrift

meddelas om skyldighet för vederbörande verk och inrättningar att använda

torv som bränsle i den utsträckning, att det sålunda upphandlade bränslet verkligen

kommer till avsedd användning.

Med åberopande av vad sålunda anförts får kommittén föreslå:

att för statens räkning må, under förutsättning att säljare finnas därtill

villiga, under åren 1916 och 1917 avslutas kontrakt med torvfabrikanter inom

landet om inköp av tillsammans högst 100,000 ton lufttorkad bränntorv (maskintorv)

att levereras årligen under tio år räknat från den tid, om vilken överenskommelse

kan träffas, dock senast från den 1 juli 1919;

att den av staten upphandlade kvantiteten bränntorv må, i den mån detta

låter sig göra, så fördelas mellan fabrikerna, att varje fabrik erhåller rätt att till

staten försälja intill 50 procent av den tillverkning av salutorv, som genom intyg

av någon statens torvingenjör kan styrkas vara igångsatt eller förberedd före 1916

års utgång;

att det pris, som vid dylik upphandling skall av staten erläggas, må fastställas

till hälften av det medelpris, som under näst föregående kvartal av statens

järnvägar erlagts för stenkol med 7,000 effektiva värmeenheter eif Stockholm, Norrköping,

Malmö och Göteborg, dock att, då det så beräknade stenkolspriset per ton

understiger 24 kronor, priset å ton bränntorv skall vara 12 kronor och då stenkolspriset

per ton överstiger 36 kronor, priset å ten bränntorv skall vara 18 kronor;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Utlåtande)!.

Kungl. Maj:ts Nåd-. Proposition Nr 146.

att alla priser beräknas fritt å järnvägsvagn vid fabriken;

att det så bestämda stenkolspriset må genom järnvägsstyrelsens försorg i

allmänna tidningarna publiceras minst en gång varje kvartal;

att det fastställda minimipriset skall underkastas revision, en gång före utgången

av år 1920 och en gång före utgången av år 1924, av en genom statens

försorg utsedd nämnd av tre personer, bland vilka en skall utses efter förslag av

leverantörerna;

att den torv, som på dylikt sätt upphandlas, skall vara maskintorv, levereras

i stycken, vara hård och fast, hålla en vattenhalt av högst 30 procent och en

askhalt vid torrt prov av högst 8 procent samt hava en volymvikt av lägst 300

kilogram per kubikmeter vid 30 procent vattenhalt, med rätt dock för den upphandlande

myndigheten att i visst fall godtaga vara av upp till 40 procent vattenhalt,

därvid likväl det pris, staten skall erlägga, skall minskas med 1.5 procent

för varje procent, varmed vattenhalten överstiger 30 procent;

att ifrågavarande upphandling, ävensom därav föranledd kontroll, magasinering,

transport och distribution av torvbränsle, skall omhänderhavas av järnvägsstyrelsen,

samt att föreskrift måtte meddelas därom, att statens verk och inrättningar

i nödig utsträckning bliva skyldiga att använda torv som bränsle, därvid i främsta

rummet böra ifrågakomma sådana verk och inrättningar, som i förhållande till

produktionsorten hava det fördelaktigaste läget.»

Över kommitténs framställning i nu förevarande avseende kava

infordrade utlåtanden under år 1916 avgivits av ett flertal ämbetsverk

och statsinstitutioner.

Därvid hava stuteriöverstyrelsen, styrelsen för centralanstalten för

försöksväsendet på jordbruksområdet, lotsstyrelsen och generaltullstyrelsen

förklarat förvridning för vederbörande statsinstitutions del

olämplig och förty för dess del avstyrkt den ifrågasatta statsgarantim

Utan att direkt avstyrka, anse dock lantmäteristyrelsen, chefen för

Sveriges geologiska undersökning, chefen för rikets allmänna kartverk,

riksbibliotekarien, vetenskapsakademien samt överintendenten och chefen

för nationalmuseum det vara för närvarande omöjligt eller åtminstone i

hög grad ofördelaktigt att använda torvbränsle i de till deras institutioner

hörande lokaler.

Överintendentsämbetet bär såsom eget utlåtande åberopat ett

yttrande av ingenjören W. Dahlgren, vari denne sammanfattar sin

mening sålunda:

»Jag kan således ej annat än avstyrka den föreslagna allmänna garantin till

torvfabrikanter, vilken skulle gälla, var än deras fabriker vore belägna. Om däremot

efter prövning vid vissa statens större verk och inrättningar det skulle

befinnas, att torveldning utan alltför stora förändringar av pannanläggning kunde

anordnas, och det tillika kunde visas, att torv från viss fabrik sannolikt icke skulle

ställa sig dyrare än stenkol, så vore ju den föreslagna garantien fullt affärsmässigt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majtis Nåd. Proposition Nr Hd.

på sin plats. En sakkunnig undersökning i berörda hänseende borde verkställas på

alla sådana platser, som syntes hava förutsättning för att torveldning skulle löna sig.»

Riksarkivarien har, under förutsättning att frågan om ändringar

i eldstäder samt om upplagsplatser m. m. kunde ordnas, ansett hinder

icke möta för en årlig garanterad förbrukning i riksarkivet av viss

kvantitet torv.

Marinförvaltningen, som inhämtat yttranden från stationsbefälhavare

och varvschefer in. fl., har anmärkt, att det föreslagna minimipriset

av 12 kronor syntes alltför högt, ifall stenkolspriset åter bleve

mera normalt, samt har ansett sig på frågans nuvarande ståndpunkt ej

kunna garantera någon viss årsavsättning av bränntorv för marinens

räkning. Ämbetsverket har dock förklarat sig villigt att på allt sätt

understödja vidare försök för vinnande av klarhet, i vilken omfattning

bränslebehovets tillgodoseende för framtiden kunde baseras på bränntorv,

* och hemställt, att kommittén måtte få i uppdrag att härom förhandla

med ämbetsverket.

Arméförvaltningen yttrar:

»I detta avseende får arméförvaltningen anföra, att ämbetsverket icke har

något att erinra mot införandet av torveldning i redan befintliga kasemetablissemang

och andra av armén disponerade byggnader, under förutsättning att eldstäderna

anordnas så, att de komma att lämpa sig för torveldning, samt att å de ställen,

där sådan eldning kan ifrågakomma, uppföras erforderliga skjul för torvens förvaring.

Någon närmare utredning angående den utsträckning, i vilken torveldning

sålunda eventuellt skulle kunna redan nu införas, de åtgärder, som härför behöva

vidtagas, samt uppkommande kostnader ser sig emellertid arméförvaltningen icke i

tillfälle att nu lämna, då en sådan utredning, vilken måste göras särskilt för varje

etablissemang, dels skulle taga lång tid i anspråk och dels medföra icke obetydliga

kostnader, bland annat, därigenom att det bleve nödvändigt att i varje fall tillkalla

sakkunnig person för uppgörande av erforderliga förslag och kostnadsberäkningar.»

Generalpoststyrelsen ställer sig välvillig mot tanken på statsgaranti

och anför, att sedan utredning vunnits om de platser, där bränntorvberedning

förekomme, och om tillverkningens storlek på varje plats,

borde tagas under övervägande, inom vilka postlokaler torv lämpligen

borde komma till användning. Torv syntes i allmänhet kunna utan

större svårighet eller extra kostnader begagnas i vanliga kakelugnar

och järnkaminer, varemot vid centraluppvärmning större och dyrbarare

omändringar för torveldning tarvades.

Åven telegrafstyrelsen har förklarat sig i princip icke hava något

att erinra mot uppvärmning av telegrafverkets lokaler med torv och

ansett, att detta kunde ske utan särskilda åtgärder i lokaler utan eea
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.

traluppvärmning. För lokaler med sådan värmeledning fordrades däremot

särskilda anordningar jämte större upplagsplatser, varförutom eldarpersonalen

behövde fördubblas. Styrelsen har emellertid förklarat sig

beredd att i den utsträckning, som kunde befinnas lämplig, övergå till

torveldning.

Fångvårdsstyrelsen har ansett torv icke kunna utan avsevärda

kostnader användas i vanliga kakelugnar, vilka förekomme i personalens

tjänstebostäder, och att torv därför borde ifrågakomma huvudsakligen

för uppvärmning av själva fångvårdsanstalterna. Styrelsen har härom

yttrat:

»Såsom framgår av i styrkt avskrift bifogade yttrande av styrelsens biträdande

arkitekt är emellertid vid en del fångvårdsanstalter, nämligen centralfängelset

i Yäxjö, straffängelsema i Stockholm, Karlskrona, Linköping, Vänersborg och Mariestad

samt delvis centralfängelset i Malmö, uppvärmningsanordningarna sådana, att

desamma icke kunna användas för eldning med torv. Vid de övriga fångvårdsanstaltema

kan däremot torv — om också ej utan vissa olägenheter eller vidtagande av

ändringsarbeten — komma till användning såsom bränsle.

Vid så gott som alla fångvårdsanstalterna äro emellertid befintliga vedoch

kolkällare icke tillnärmelsevis tillräckliga för magasinering av anstalternas årsbehov

av torv. Därest icke den för anstalterna behövliga torven kan levereras

successivt i mån av behov, måste därför särskilda torvbodar uppföras vid anstalterna,

vilket måste medföra avsevärda kostnader, särskilt som bodarna förtorvens

skyddande mot fukt torde böra vara väl ombonade. Härtill kommer, att vid en del

anstalter utrymme för uppförande av dylika bodar av tillräckligt omfång saknas, i

följd varav plats för desamma måste förvärvas utanför nuvarande tomtområden.

Emellertid har styrelsen med beaktande av önskvärdheten av torvbränslets

användande funnit sig böra, där så utan olägenhet kunnat ske, hålla möjligheten

öppen för användande av dylikt bränsle. Genom nyligen utfärdad kungörelse för

infordrande av anbud å utförande av ny värmeanläggning vid centralfängelset å

Långholmen har styrelsen infordrat anbud alternativt å ångpannor avsedda endast

för eldning med koks eller kol och å pannor, som även kunna eldas med torv; och vill

styrelsen vid ersättande under de närmaste åren av förslitna ångpannor vid övriga

fångvårdsanstalter, vilka genom sitt läge kunna ifrågakomma för eldning med torv,

tillse, att för sådan eldning lämpliga pannor anskaffas.»

Medicinalstyrelsen har anfört:

»De under medicinalstyrelsens förvaltning stående anläggningar, där torveldning

kan ifrågakomma, äro statens anstalter för sinnessjuka. Eldningen vid ifrågavarande

anstalter sker huvudsakligen från större värme- och kraftcentraler, vilka i

allmänhet utgöras av ång- eller varmvattenpannor av plåt med invändiga eldrör

eller murade eldstäder. Vid mindre ansträngande eldning torde alla dessa centraler

kunna eldas med torv, utan att någon avsevärd förändring av eldstäderna därför

behöver företagas.

Hittills har emellertid torv icke kommit till användning annat än vid hospi
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kurujl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 146. 15

talen i Växjö, Vadstena och Lund. Den sammanlagda torvåtgången vid statens

hospital var under år 1915 omkring 1,100 ton och beräknas i år komma att utgöra

omkring 1,600 ton. Denna torvåtgång torde kunna ökas rätt avsevärt jämväl utan

att mera omfattande förändringar i eldstadsanordningarna vidtagas. En nödvändig

förutsättning för eu mera betydande ökning av torvkonsumtionen vid hospitalen är

emellertid, att transportförhållandena så ordnas, att en tillfredsställande tillförsel av

torv till anstalterna kan äga rum, då ju torven på grund av sin skrymmande beskaffenhet

ställer stora krav på transportmedlen. Härjämte erfordras uppförande av

torvlador vid en del anstalter.

I fråga om mängden av den torv, som skulle kunna vid statens hospital

förbrukas, ställer sig detta väsentligt olika för det fall, att allenast mindre väsentliga

förändringar i eldningsanordningama göras, och för det fall, att man anser sig

böra vidtaga mera genomgripande förändringar i förenämnda anordningar. Därest

allenast mindre väsentliga förändringar i eldningsanordningama göras, torde statens

hospital och asyler kunna driva upp sin torvförbrukning intill 10,000 ton om året.

Skulle däremot till torveldningens befrämjande mera genomgripande förändringar i

eldstäderna vidtagas, så att torven komme att vid de större hospitalen i södra och

mellersta Sverige användas såsom huvudbränsle, skulle förbrukningen av torv för

hospitalens vidkommande sannolikt kunna uppdrivas till omkring 20,000 ton och

under förutsättning av verkligt goda transportförhållanden kanske ännu något högre.

Beträffande de nyss berörda, mera genomgripande förändringar i eldstäderna,

som äro erforderliga för torvens användning såsom huvudbränsle, torde ifrågavarande

förändringar bliva rätt dyrbara, men är medicinalstyrelsen för närvarande

icke i tillfälle att lämna någon utredning angående kostnaden för förändringarna

i fråga.

Mot torvkommitténs förslag i fråga om statsgaranti för avsättning av bränntorv

har medicinalstyrelsen icke något att erinra, och anser sig styrelsen kunna

under förutsättning att transporten och distributionen av torven på ett tillfredsställande

sätt ordnas, för sin del garantera en avsättning av 10,000 ton; vilken

kvantitet, därest ovan omförmälda förändringar av eldstäder genomföras, efterhand

torde kunna ökas intill 20,000 ton.»

Järnvägsstyrelsen har i ärendet avgivit ett vidlyftigt utlåtande,

varur följande må anföras:

»Sedan lång tid tillbaka användes bränntorv vid statens järnvägar såsom

bränsle i stationära eldstäder, i den mån leverans av fullgod sådan kunnat erhållas

till skäligt pris. Erfarenheten har därvid visat, att torv såsom bränsle är mindre

fördelaktig än stenkol och koks, samt i vissa fall medför ökade kostnader. Därtill

kommer kostnaden för omändring av eldstäderna för torveldning eller utbyte av

för detta bränsle olämpliga kaminer. Ehuru en ökad användning av torv sålunda

kommer att medföra en ökning i statens järnvägars utgifter, åtminstone så snart

priset å stenkol nedgår under den gräns, nämligen 36 kronor, under vilken det av

kommitterade föreslagna maximipriset å torv icke längre skall tillämpas, har järnvägsstyrelsen,

med hänsyn till vikten av att åstadkomma en ökad tillverkning av

inhemskt bränsle, icke något att erinra mot att använda bränntorv i större utsträckning

än hittills såsom bränsle i stationära eldstäder. Järnvägsstyrelsen finner

även lämpligt, att staten åt tillverkarna lämnar garanti för avsättning under vissa

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.

år av eu viss del utav deras tillverkning. Fabrikanterna böra givetvis å sin sida

förbinda sig att å därför bestämda tider leverera ett jämnt och gott fabrikat, på

det att de statens verk, som inrättat sina eldstäder för torveldning, icke må bliva

utan bränsle på grund av försummad leverans eller leverans av underhaltig vara.

För bedömande -av statens möjlighet till förbrukning av bränntorv har kommittén

lämnat en sammanställning av medelbränsleförbrukning per år i stationära

eldstäder vid statens verk och inrättningar i samtliga län från och med Kopparbergs

och Gävleborgs och söderut. Totalsumman reducerad till torv utgör enligt

denna sammanställning 191,304 ton. Kommittén synes sålunda hava tänkt sig, att

ungefär hälften av denna totala bränsleförbrukning skall utbytas mot torv. På

vilket sätt den ifrågasatta mängden 100,000 ton bör fördelas i de skilda länen,

framgår däremot icke av kommittébetänkandet.

Av tekniska skäl kan givetvis i flera fall, såsom kommittén även framhåller,

nu använda bränsleslag icke alls eller endast med svårighet utbytas mot torvbränsle.

Vidare torde det icke vara lämpligt, att staten helt och hållet gör sig beroende av

torvbränsle utan fortfarande i viss utsträckning även har tillgång till andra bränsleslag.

Den bränslemängd, som kan utbytas mot torv, bliver sålunda mindre än den

i bilagan för varje län angivna bränsleförbrukningen.

Av den lämnade sammanställningen länsvis rörande den för år 1916 planerade

tillverkningen av salutorv och medelbränsleförbrukningen vid statens verk och inrättningar

framgår visserligen, att förbrukningen i samtliga län, utom Kristianstads,

överstiger 50 procent av tillverkad salutorv med så stor mängd, att transport till

annat län icke för närvarande behöver befaras från andra än det ovannämnda.

Huru detta kan komma att ställa sig, då den av kommittén beräknade ökade tillverkningen

kommit till stånd, är för närvarande omöjligt att avgöra. Kommittén

anser dock, att man knappast torde behöva antaga överskott i produktionen för

andra län än de båda skånska, och att detta överskott utan orimliga fraktkostnader

torde kunna distribueras i närliggande län, där underskott antagligen fortfarande

kommer att förefinnas.

Det torde emellertid ligga nära till hands att antaga, att de nuvarande fabrikerna

i södra landet, även i andra län än de skånska, i första rummet komma att

öka sin tillverkning i avsevärd grad. Vidare är det säkerligen föga antagligt, att

torvtillverkningen i landets mellersta län bliver så stor, att 50 procent av salumängden

kommer att fylla statens behov inom vart och ett av dessa län. Med

hänsyn till vad ovan sagts, att icke hela den för varje län angivna bränslemängden

kan utbytas mot torv, torde det sålunda icke vara orimligt att antaga, att torven

i flera fall måste transporteras avsevärd vägsträcka, därest den av kommittén ifrågasatta

mängden skall upphandlas, och producenterna garanteras avsättning av 50

procent av sin salutorv. Givetvis skola sådana verk och inrättningar, som äro belägna

på minsta avstånd från produktionsorten, i första rummet förses med torv

från densamma. Detta förutsättes även av kommittén, som samtidigt framhåller,

att torvbränslet visat sig icke kunna draga några mera avsevärda fraktkostnader.

Kommittén synes sålunda icke tänkt sig, att längre transportvägar skola behöva

förekomma.

För ett tillförlitligt bedömande av spörsmålet ifråga anser järnvägsstyrelsen

nödvändigt, att i första rummet kännedom erhålles om, huru stor mängd av nu an
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ls Null. Proposition Nr 146.

vänt bränsle verkligen kan utbytas mot torv. Järnvägsstyrelsen håller därför före,

att alla statens verk och inrättningar inom de av kommittén angivna länen böra

erhålla uppdrag att snarast möjligt utreda och lämna uppgift å huru stor mängd

bränntorv, som kan förbrukas för år å varje plats, ävensom att uppgiva den järnvägsstation,

varest torven lämpligen kan mottagas.

Järnvägsstyrelsen verkställer för sin del för närvarande en sådan utredning,

vad statens järnvägar beträffar, och kommer, sedan denna slutförts, att till Eders

Kungl. Maj:t överlämna en uppgift å den mängd bränntorv, som kan förbrukas vid

statens järnvägar.

Då det enligt järnvägsstyrelsens mening är att befara, att avsevärda transportväglängder

kunna komma ifråga, om en mängd av upp till 100,000 ton bränntorv

skall kunna förbrukas vid statens verk och inrättningar, synes det styrelsen

vidare erforderligt, att det klargöres, huru mycket det av staten använda torvbränslet

bör få fördyras genom transportkostnad.

— — —. Järnvägsstyrelsen får därför framhålla, att en maximitransportväg,

utöver vilken transport av torv för statens behov icke må annat än undantagsvis

ifrågakomma, bör fastställas, och får för sin del föreslå, att denna transportväg

bestämmes till 100 km.

I detta sammanhang anser sig järnvägsstyrelsen böra framhålla, att användning

av torv bör i första hand ske inuti landet, dit importerat bränsle fördyras

till följd av järnvägstransport.

På grund av vad nu anförts anser järnvägsstyrelsen, att den mängd bränntorv

för år, som staten bör förbinda sig att upphandla av varje torvfabrikant, icke

bör fastställas, förrän dels förbrukningsmängden och mottagningsstationer för varje

verk och inrättning bliva kända, dels en maximitransportväg blivit fastställd.

För frågans slutliga bedömande bör naturligtvis kännedom föreligga om,

varest och med vilka mängder torv kommer att levereras. Detta torde dock icke

kunna vinnas, förrän utbjudande skett, och fabrikanternas erbjudande inkommit.

I övrigt har järnvägsstyrelsen icke något att erinra mot att för statens räkning

avslutas kontrakt med torvfabrikanter om årlig leverans av tillsammans

högst 100 000 ton lufttorkad bränntorv att fördelas mellan fabrikanterna, så att

varje fabrik erhåller rätt att försälja intill 50 procent av sin salutorv, under förutsättning

att staten icke behöver transportera torven längre väg från leveransorten.

Järnvägsstyrelsen har icke något emot, att kontrakt avslutas med varje

torvfabrikant för en tid av 10 år, räknat från den tid, om vilken överenskommelse

kan träffas, dock senast från den 1 juli 1919.

Kommittén föreslår, att det pris, som av staten skall erläggas för levererad

torv, må fastställas till hälften av det medelpris, som under näst föregående kvartal

av statens järnvägar erlagts per ton importerade stenkol reducerat till kol av 7,000

effektiva värmeenheter per kg. eif Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg.

Dessa grunder för prisbestämningen finner järnvägsstyrelsen i huvudsak vara

lämpliga. — — —. Förutom till Malmö importeras för statens järnvägar avsevärda

mängder stenkol över Hälsingborg, varför järnvägsstyrelsen får hemställa, att

till denna hamn levererade stenkol även få medtagas vid beräkning av medelpriset

per ton. Bestämmandet av priset å till statens järnvägar levererade svenska stenBihang

till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 122 käft. (Nr 146.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.

kol, vilket varit kommitténs förebild, sker också efter medelpriset å vissa till Stockholm,

Norrköping, Malmö, Hälsingborg och Göteborg levererade kolsorter.

För att säkerställa producenten mot förlust vid lågkonjunktur å bränslemarknaden

bör givetvis ett minimipris oberoende av stenkolspriset fastställas. Denna

fördel för torvindustrien bör å andra sidan, såsom kommittén säger, kompenseras

med en motsvarande förpliktelse emot staten i form av maximipris, då förhållandena

ställa sig mer än vanligt gynnsamma för torvindustrien.

Kommittén har föreslagit ett minimipris av 12 kronor per ton. Järnvägsstyrelsen

har icke något emot, att detta pris för närvarande fastställes, i synnerhet

som enligt kommitténs mening en reglering av detsamma skall företagas före år

1920, inom vilken tid det knappast är antagligt, att läget å bränslemarknaden bliver

sådant, att det nu föreslagna minimipriset behöver tillämpas.

Reglering av minimipriset är givetvis erforderlig under den 10-åriga kontraktstiden,

och kommittén har föreslagit, att detta skall verkställas åtminstone

1920 och 1924 av en nämnd bestående av 3 personer. Som emellertid högst olika

meningar kunna göra sig gällande, dels huru ett för en mängd under olika förhållanden

arbetande fabriker gällande gemensamt försäljningspris skall beräknas, dels

rörande innebörden av skälig vinst, hade det varit önskligt, att kommittén angivit,

huru minimipriset enligt dess mening bör beräknas för att tjäna nämnden till ledning

vid dennas blivande arbete.

Mot det föreslagna maximipriset av 18 kronor per ton har järnvägsstyrelsen

icke något att erinra.

Prisen skola enligt kommitténs förslag avse leverans fritt å järnvägsvagn vid

fabriken. Härvid vill järnvägsstyrelsen endast fästa uppmärksamheten på, att kostnad

för torvens omlastning från vagn å smalspårig bana till vagn å normalspårig

bana kan i vissa fall ifrågakomma.

De av kommittén föreslagna kvalitétsbestämmelsema anser järnvägsstyrelsen

vara väl avpassade. Enligt kommitténs uppfattning må den upphandlade myndigheten

i visst fall kunna godtaga vara av upp till 40 procent vattenhalt, därvid likväl

priset skall minskas med 1.5 procent för varje procent, varmed vattenhalten

överstiger SO procent. Lämpligheten att elda med torv av så hög vattenhalt, detta

må vara även i stora ångpannor, torde kunna starkt ifrågasättas, och detta bör

givetvis icke ske i större omfattning, förrän ingående försök utförts med sådan torv

såsom bränsle. I varje fall bör det tillkomma den mottagande och förbrukande

myndigheten och icke den upphandlande myndigheten att pröva, huruvida torv av

nämnd beskaffenhet kan godtagas, ty om järnvägsstyrelsen i enlighet med kommitténs

förslag skall upphandla all torv för statens behov, kan styrelsen naturligtvis icke

beträffande andra verks än statens järnvägars behov bedöma, om bränntorv med

högre vattenhalt än 30 procent är ändamålsenlig i särskilda förekommande fäll. Det

bör likaledes vara den mottagande myndigheten, som bör taga i övervägande, huruvida

i särskilda fall en premie skall kunna ifrågakomma för torv med en fuktighetshalt

understigande 25 procent.

Kommittén föreslår, att ifrågavarande upphandling av torv, ävensom därav

föranledd kontroll, magasinering, transport och distribution av densamma, skall omhänderhavas

av järnvägsstyrelsen. Såsom skäl härtill anför kommittén bland annat,

att järnvägsstyrelsen redan tidigare verkställt upphandling för andra statsinstitutioner

av kolbränslen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146. 19

Tillhandahållandet av kolbränslen åt andra verk och inrättningar från statens

järnvägars upplag är emellertid icke fullt jämförbart med en blivande gemensam upphandling

av torv för alla statsinstitutioner. Beträffande kolbränslen inköpas desamma i

sådana mängder för statens järnvägars eget behov, att det tillägg, som erfordras för tillhandahållandet

till andra verk och institutioner, bliver jämförelsevis obetydligt.

Ifrågavarande tillhandahållande i mån av därom framställd önskan sker från å linjen

befintliga upplag, anordnade för tillgodoseende av järnvägsdriften. Vad torv beträffar

behöver järnvägsstyrelsen givetvis icke så synnerligen stora lager för egen räkning

på varje plats, och att lägga torv i upplag för andra statsinstitutioners behov torde,

såsom längre fram skall påvisas, icke vara att tillråda. — —

Då här sålunda är fråga om en vittomfattande centralupphandling av en för

åtskilliga statens verk och inrättningar erforderlig svensk vara, synes ärendet beträffande

upphandlingens handhavande lämpligen böra överlämnas till de inom finansdepartementet

tillkallade sakkunniga för utredning angående ökad centralisering vid

upphandling för statens räkning. Intilldess frågan på grund av deras blivande förslag

eventuellt kan komma att lösas på annat lämpligt sätt, är järnvägsstyrelsen

dock beredd att verkställa ifrågavarande upphandling.

Upphandlingen och samarbetet med övriga statsinstitutioner, som enligt järnvägsstyrelsens

mening bör ordnas på enklaste sätt, synes kunna ske såsom i det

följande angives. Sedan järnvägsstyrelsen efter erhållen uppgift å de skilda verkens

och inrättningarnas behov av bränntorv per år avslutat kontrakt med torvfabrikantema

och upprättat tablå över, från vilken fabrik varje förbrukare skall erhålla

torv, överlämnas avskrifter av såväl kontrakt som tablå till vederbörande myndigheter.

Dessa skola därefter hava att rekvirera sitt behov från den å tablån angivna

leverantören eller i vissa fall på dennes anmälan om leverans mottaga torv och att

likvidera verkställda leveranser direkt till leverantören i enlighet med det av järnvägsstyrelsen

kungjorda kolpriset under näst föregående kvartal. Fraktkostnaden

kommer på detta sätt att, som sig bör, direkt drabba mottagaren för varje parti.

Vid varje förbrukningsställe bör naturligtvis finnas magasinsutrymme eller

annan anordning för upplag i så stor utsträckning, att torv för 3 å 4 månaders

behov kan mottagas på en gång. För mindre förbrukare kan utrymmet påtagligen

inskränkas till en vagnslast, vilket dock, icke minst med hänsyn till transportkostnaden,

måste anses vara minsta leveransparti, som bör komma i fråga. Endast i

händelse en institution med liten förbrukning efter överenskommelse med eu större

förbrukare på samma ort kan erhålla sitt behov samtidigt med denne eller från

hans upplag, torde mindre lagerutrymme vara möjligt.

Det förefaller, som om kommittén tänkt sig, att levererad torv skall magasineras

vid statens järnvägar för att senare distribueras till förbrukande verk och

inrättningar. Järnvägsstyrelsen skulle i sådant fall behöva låta uppföra torvlador å

stationer, där torv skulle komma att uppläggas i större mängd. Det måste dock

anses vara alldeles förkastligt och föga affärsmässigt, att torven först skulle mottagas

och lossas i upplag vid statens järnvägar för att därefter upplastas och ånyo

transporteras, denna gång till förbrukaren, kanhända samma väg åter, som den kommit

från leverantören. Uppförandet av lämpliga magasin eller torvlador, där upplagsplats

icke redan finnes, föranleder endast engångskostnad, vare sig det sker vid

varje förbrukningsställe eller vid statens järnvägar, under det att distribution från

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 146.

upplag vid statens järnvägar kommer att medföra dryga kostnader varje år för

lossning, upplastning och transporter.

Enligt järnvägsstyrelsens bestämda mening bör således upplagsskjul eller torklada

finnas vid varje förbrukande verk eller inrättning.

Kontrollen, att levererad torv uppfyller bestämmelserna angående fordringarna

å densamma, synes de mottagande myndigheterna själva mycket väl kunna ombesörja

med anlitande av handelskemister och kemiska stationer, som numera finnas i

liera av landets städer. Järnvägsstyrelsens laboratorium står naturligtvis även till

förfogande att på begäran utföra undersökningar. — — —

Skulle det icke låta sig göra eller icke visa sig lämpligt, att kontrollen sker genom

de mottagande myndigheternas försorg, kan järnvägsstyrelsen givetvis omhänderhava

erforderlig besiktning och undersökning av all torv, som levereras till staten. Sedan ett

torvparti efter undersökning å laboratoriet blivit godkänt, skulle styrelsen i sådant fäll

hava att överlämna provningsresultatet till den eller de myndigheter, som enligt förut

omnämnda tablå skola erhålla torv från ifrågavarande fabrik, för att tjäna till ledning

vid räkningarnas likviderande. Järnvägsstyrelsen kan emellertid, såsom förut

framhållits, svårligen godkänna för andra verk avsedd torv med högre fuktighetshalt

än 30 procent. De för järnvägsstyrelsen uppkomna kostnaderna för provtagning

och undersökning m. m. jämte kostnaderna för verkställande av själva upphandlingen

kunna i så fäll en gång årligen debiteras alla andra torvförbrukande statsinstitutioner

med belopp i förhållande till av var och en mottagen torvmängd.

Järnvägsstyrelsen får slutligen framhålla nödvändigheten av, att myndigheterna

åläggas skyldighet att ovillkorligen mottaga den mängd torv, som var och en uppgivit

sig kunna förbruka per år, på det att järnvägsstyrelsen icke såsom den upphandlande

myndigheten i annat fall må bliva nödsakad att för egen del mottaga

större mängd än som med rimlig transport kan förbrukas vid statens järnvägar.

Under åberopande av vad nu anförts och med anslutning till kommitténs förslag

i övrigt får järnvägsstyrelsen sålunda uttala sig för,

att vederbörande myndigheter anbefallas verkställa utredning angående varest

och till vilken mängd per år torv kan förbrukas vid statens inom samtliga län från

och med Kopparbergs och Gävleborgs och söderut belägna verk och inrättningar samt

angående vid vilken järnvägsstation torven i varje fall bör mottagas;

att det måtte fastställas en maximiväglängd, utöver vilken levererad torv icke

må transporteras till förbrukningsorten;

att den av staten upphandlade mängden må, sedan resultaten av nämnda utredningar

blivit kända, så fördelas mellan fabrikerna, att varje fabrik erhåller rätt

att till staten försälja intill 50 procent av sin salutorv, därest denna mängd kan

förbrukas vid statens verk utan att transporteras på järnväg längre än den fastställda

maximiväglängden;

att till statens järnvägar eif Hälsingborg levererade stenkol medtagas vid

beräkning av medelpriset å stenkol i och för bestämmandet av priset å torv i enlighet

med kommitténs förslag i övrigt;

att kommittén anbefalles angiva, huru minimipriset enligt dess mening bör

beräknas;

att, tills på grund av centralupphandlingssakkunnigas utredning annorlunda

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 14(1.

kan bliva beslutat, upphandling och fördelning av all för statens verk erforderlig

torv omhänderhnves av järnvägsstyrelsen i enlighet med styrelsens i det föregående

framlagda förslag;

att varje mottagande myndighet själv ombesörjer kontrollen av levererad torv;

att förvaringsrum skall finnas hos varje torvförbrukande verk och inrättning;

att järnvägsstyrelsen endast behöver magasinera torv för eget behov;

att föreskrift måtte meddelas därom, att myndigheterna skola vara skyldiga

att ovillkorligen mottaga den mängd torv, som uppgivits erforderlig för varje verk

och inrättning.»

Det bör även anmärkas, att arméns kasernbyggnadsnämnd förordat

inrättande av anordningar för torveldning i de kaserner, som äro under

byggnad.

Med anledning av de sålunda avgivna utlåtandena återremitterades Torv^''

ärendet till tor vkommittén, som i yttrande den 21 februari 1917 anfört ay? 1917.

följande:

»Om man bortser från vissa detaljanmärkningar, vilka senare skola upptagas

till granskning, hava samtliga myndigheter med undantag av sju, funnit sig böra i

princip tillstyrka de avgivna förslagen, varjämte åtta ämbetsverk förklarat sig beredda

att för egen del införa torveldning. Det bör anmärkas, att bland dessa senare

ingå de ojämförligt största förbrukarna av bränsle i stationära eldstäder bland

statens verk och inrättningar, nämligen medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen och

arméförvaltningen. Enbart dessa tre myndigheter representera mer än i.50,000 ton

torvbränsle eller omkring 75 procent av statens ifrågavarande totala bränsleförbrukning.

Därutöver hava marinförvaltningen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

fångvårdsstyrelsen och riksarkivarien förklarat, att för dessa verks vidkommande

hinder ej möter för garanterande av viss årlig avsättning av torvbränsle, varjämte

arméns kasernbyggnadsnämnd förordat inrättande av anordningar för torveldning i

under byggnad varande kaserner.

Under sådana förhållanden synes det kommittén, som om de principiella betänkligheter

eller yttringar av obenägenhet att för egen del införa torveldning, som

framförts av ett antal myndigheter, representerande en ringa bråkdel av den totala

statsförbrukningen, icke kunna tillmätas avgörande betydelse vid bedömande av förslaget.

Kommittén anser emellertid, att de ur ekonomisk synpunkt framförda betänkligheterna

mot införande av torveldning väsentligen bero på förbiseende eller

underskattande av frågans allmänna innebörd. Beträffande erinringarna mot införande

av torveldning exempelvis i verk belägna i Stockholm på grimd därav, att

fraktkostnaderna skulle komma att ställa sig orimligt höga, vill kommittén endast

åberopa vad i sådant avseende mnehålles i kommitténs förslag, vilket i denna punkt

är av följande lydelse: »att föreskrift måtte meddelas därom, att statens verk och

inrättningar i nödig utsträckning bliva skyldiga att använda torv som bränsle,

därvid i främsta rummet böra ifrågakomma sådana verk och inrättningar, som i

förhållande till produktionsorten hava det fördelaktigaste läget.»

Av de angivna till kommittén remitterade yttrandena från ämbetsverken har

kommittén icke funnit anledning frångå sitt förslag om inköp för statens räkning

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.

och för längre tidsperiod av viss kvantitet av bränntorv samt om införande i avsevärd

utsträckning av torveldning vid statens verk och inrättningar. Kommittén

hyser fortfarande den övertygelsen, att detta skulle i icke ringa grad befordra användningen

av torv som bränsle här i landet och samtidigt stimulera icke blott

till ökad tillverkning utan också till förbättringar i tekniskt avseende av metoderna

för torvens tillgodogörande som bränsle.

Om således kommittén i huvudsak vidhåller sitt förslag och håller före, att

ett genomförande av detsamma skulle vara till fromma för bränntorvfrågans lösning,

är därmed ingalunda sagt, att icke vissa jämkningar torde, särskilt beträffande de

föreslagna maximi- och minimiprisen, vara betingade av de på grund av de rådande

extra ordinära förhållandena uppkomna snabba växlingarna å arbetsmarknaden,

nven torde vissa ändringar i de föreslagna tidsbestämmelserna vara nödvändiga med

hänsyn till den tid, som förlupit sedan kommittén avgav sitt förslag.

Kommittén hade föreslagit, att för statens räkning måtte, under förutsättning

att säljare funnes därtill villiga, under åren 1916 och 1917 avslutas kontrakt med

torvfabrikanter inom landet om inköp av lufttorkad bränntorv, vilken skulle levereras

årligen under 10 år räknat från den tid, om vilken överenskommelse kunde träffas,

dock senast från den 1 juli 1919. Det är uppenbart, att då i det närmaste ett år

förflutit, sedan nämnda förslag avgavs, de däri fixerade tiderna icke kunna bibehållas,

för den händelse förslaget numera skulle realiseras. Emellertid torde jämväl andra

förhållanden böra föranleda till ett framflyttande av såväl tiden för avslutande av

kontrakt som tiden för påbörjande av leverans längre än vad som betingats av nyss

nämnda orsak. Den högst betydande prisstegringen å bränslemarknaden i dess

helhet och därmed även å torvbränsle, som under det senaste året fortgått, gör

helt visst fabrikanterna mindre benägna för att nu binda sig för den tid och på de

villkor, som ifrågasatts i förslaget, även om någon förhöjning i minimipriset kunde

ställas i utsikt. Ehuru det ej torde vara möjligt att nu förutsäga något om prisrörelsen

på kolmarknaden under de närmaste åren, synes det icke kommittén lämpligt

att uppskjuta genomförandet av de föreslagna åtgärderna på obestämd tid.

Kommittén har efter övervägande av frågan funnit sig böra föreslå, att den tidpunkt,

intill vilken fabrikanterna skola hava rätt att på förut angivna villkor med

däri här nedan föreslagna ändringar avsluta kontrakt om leverans till staten av

torvbränsle, måtte bestämmas till utgången av år 1919, samt att den tidpunkt, vid

vilken leveransen senast skall taga sin början, måtte bestämmas till den 1 juli 1920.

Givetvis kunna inträdda förhållanden föranleda en ändring av dessa tidsbestämmelser.

Av de hörda myndigheterna har marinförvaltningen i sitt yttrande uttalat

den mening, att det utav kommittén föreslagna minimipriset måste anses för högt,

om hänsyn tages till normala koipriser. Kommittén är emellertid med hänsyn till

syftet med hela denna anordning av den uppfattningen, att priset på stenkol under

normala förhållanden icke får vara bestämmande för det minimipris, som åsättes

det till inköp föreslagna torvbränslet. Till grund för beräkningen av detta har på

sätt framgår av kommitténs förenämnda utlåtande lagts tillverkningspriset, vilket

kommittén i likhet med de av kommittén åberopade sakkunniga vid förslagets avgivande

ansett böra beräknas till 10 å 11 kronor per ton lufttorr bränntorv av

högst 30 procents fuktighetshalt, fritt banvagn å station vid fabriken. Till detta

pris borde enligt kommitténs mening läggas en vinstmarginal, varför minimipriset

föreslogs till 12 kronor per ton. Av såväl de sakkunnigas utlåtande som ock av kom
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 146. 23

mittens egen utredning framgår emellertid, att i tillverkningskostnaden ingå arbetslöner

till omkring (50 procent av totalkostnaden. Nu bär ostridigt på flertalet platser

den rådande bristen på arbetskraft för torvbränsleindustrien i förening med den

allmänna stegringen av arbetslöner för likartat arbete åstadkommit en högst betydande

_ stegring i arbetskostnaderna, vilken kommittén efter inhämtande av en del

statistiska uppgifter anser böra skattas till omkring 25 procent av den förutvarande

kostnaden. Någon allmän nedgång i arbetslönerna under de närmaste åren lär

heller icke vara att förvänta. Härtill kommer, att hänsyn jämväl torde flora tagas

till den omständigheten, att en högst avsevärd prisstegring ägt rum ifråga om en

del övriga i tillverkningskostnaden ingående poster. Under sådana förhållanden har

kommittén funnit sig böra, med ändring av sitt tidigare förslag, föreslå, att minimipriset

för den ifrågasatta upphandlingen bestämmes till 14 kronor per ton. Kommittén

tror sig i det föregående hava angivit, huru enligt kommitténs mening minimipriset

bör beräknas. Det av kommittén tidigare föreslagna maximipriset, 18

kronor, översteg med 50 procent minimipriset. Med hänsyn till såväl syftet med

förslaget som de nu rådande höga prisen å bränslemarknaden anser kommittén, att

en höjning bör ske även å maximipriset, och torde detta böra bestämmas till 21

kronor.

Kommittén biträder järnvägsstyrelsens förslag, att vid beräkningen av medelpriset

för stenkol eif Hälsingborg medräknas.

I fråga om de erinringar rörande torvbränslets tekniska användbarhet, som

från olika ämbetsverk blivit framställda, må påpekas, att på föranstaltande av kommittén

proveldningar för närvarande pågå, vilka avse att utvidga kunskapen på

detta område. Redan tidigare vunna erfarenheter, som vid av kommittén utförda

undersökningar bekräftats, giva vid handen, att torvbränsle av föreslagen kvalitet

väl lämpar sig för användning vid sådana eldstäder, varom här är fråga, framför

allt vid större ångcentraler och små eldstäder. För närvarande arbetas flerstädes

på nya eller förbättrade konstruktioner av eldstäder i syfte att göra dessa lämpade

för eldning jämväl med torvbränsle. Att ändringar i befintliga eldstäder flerstädes

torde bliva behövliga, har kommittén redan tidigare framhållit, men deima omständighet

bör enligt kommitténs uppfattning ej tillmätas allt för stor betydelse. Kommittén

vill icke heller förneka, att på en del håll de förekommande eldstadskonstrulctionema

äro så föråldrade, att de svårligen kunna apteras för eldning med

torvbränsle. Den kvantitet torvbränsle kommittén föreslagit till inköp är emellertid

icke större, än att den lämpligen kan komma till användning vid för dylik eldning

lätt apterade eldstäder. Att någon kostnad jämväl måste ifrågakomma för anordnande

av upplagsplatser är otvivelaktigt. Däremot torde icke i nämnvärd utsträckning

behöva ifrågakomma ökning av eldarpersonalen, såvida de ändringar, som vidtagas

å eldstäderna, göras rationella. Samtliga sålunda erforderliga tekniska anordningar

lära vederbörande verk -och myndigheter med anlitande av sakkunniga själva

böra låta utföra.

Vidkommande frågan om vilka verk och myndigheter böra åläggas att i sina

lokaler införa torveldning i sammanhang med det ifrågasatta statsinköpet anser

kommittén, att härtill i främsta rummet böra ifrågakomma arméförvaltningen, järnvägsstyrelsen,

medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen. Detta synes så mycket

naturligare som dessa fyra verk äro de ojämförligt största förbrukarna av bränsle

i stationära eldstäder bland statens verk och inrättningar och dessutom flertalet dem

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 146.

underlydande anläggningar dels äro av den storleken, att vid varje särskild plats

en relativt stor bränsleförbrukning ifrågakommer och dels äro förlagda i olika delar

av landet, en omständighet som med hänsyn till transport- och fraktförhållanden är

av stor betydelse. Först i andra hand torde ett dylikt åläggande böra ifrågakomma

beträffande övriga verk. Det är emellertid uppenbart, att torveldning icke lämpligen

kan införas i samtliga ett verk underlydande anstalter oberoende av dessas läge.

Kommittén har redan tidigare gjort gällande, att de inrättningar främst böra komma

ifråga, vilka i förhållande till produktionsorten hava det fördelaktigaste läget. Att

såsom järnvägsstyrelsen föreslagit fastställa en maximitransportlängd av 100 kilometer

kan kommittén icke tillstyrka. Det torde nämligen givas förhållanden, som

kunna göra en längre transportväg önskvärd eller nödvändig, varför, enligt kommitténs

uppfattning, viss för alla fall gällande maximitransportväg ej bör fastslås.

För vinnande av kännedom om den lämpliga fördelningen på olika verk och

myndigheter av den till statsinköp föreslagna kvantiteten torvbränsle erfordras en

undersökning liknande den, varmed järnvägsstyrelsen beträffande egen förbrukning

enligt uppgift för närvarande är sysselsatt. Vid verkställande av en sådan utredning

böra givetvis de synpunkter, som här ovan blivit framförda, komma till beaktande.

Det synes emellertid kommittén synnerligen önskvärt, att denna utredning i sin

helhet handhaves av en för ändamålet lämpad myndighet. Denna borde i sin ordning

samråda med och inhämta upplysningar från de vederbörande verk och inrättningar,

som kunna komma ifråga som förbrukare. För närvarande torde järnvägsstyrelsen

vara mest ägnad för denna uppgift likaväl som för att verkställa upphandlingen.

Kommittén kan för sin de! i allt väsentligt biträda de av järnvägsstyrelsen

framlagda synpunkterna beträffande upphandling, transport, kontroll och likvid av

det upphandlade bränslet. Ifråga om upplagring av detsamma har järnvägsstyrelsen

gjort erinringar mot förslaget om inrättande av lagerlokaler vid vissa statsbanestationer,

vilket förslag betecknats som mindre affärsmässigt. I vilken omfattning

dylika lagerutrymmen kunna befinnas behövliga är ju beroende på resultatet av den

utredning, varom här talats och i vilken utsträckning staten framdeles kan komma

att för eget behov använda torvbränsle. Kommittén hyser emellertid fortfarande

den uppfattningen, att dylika för gemensam räkning inrättade lagerutrymmen sannolikt

komma att visa sig erforderliga.

Med åberopande av vad sålunda anförts får kommittén hemställa,

att det av kommittén den 17 april 1916 avgivna förslaget beträffande inköp

för statens räkning av bränntorv under vissa närmare angivna villkor samt om inrättande

av eldstäder för torveldning i statens nybyggnader måtte genomföras med

iakttagande av följande ändringar i de föreslagna villkoren: att den tid, intill vilken

fabrikanterna skola hava rätt att avsluta kontrakt om leverans till staten av torvbränsle,

måtte bestämmas till utgången av år 1919, att den tidpunkt, vid vilken

leveransen senast skall taga sin början, måtte bestämmas till den 1 juli 1920, att

minimipriset måtte bestämmas till 14 kronor per ton och maximipriset till 21 kronor

per ton, och att vid beräkningen av medelpriset för stenkol måtte medräknas jämväl

priset eif Hälsingborg;

samt att järnvägsstyrelsen måtte erhålla uppdrag att efter samråd med vederbörande

verk och myndigheter verkställa utredning beträffande den lämpliga fördelningen

av den till upphandling ifrågasatta kvantiteten av högst 100,000 ton lufttorr

bränntorv, därvid i främsta rummet såsom förbrukare höra ifrågakomma under armé
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146. 25

förvaltningen, järnvägsstyrelsen, medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen lydande

inrättningar.»

Vid detta kommitténs utlåtande har fogats särskilt yttrande av

dess ledamot, herr A. Andersson, vilken anfört:

»Då å ena sidan minimipriset, fastställt på sätt som i detta fäll skett med

inräknande av alla kostnader, plus en viss affärsvinst, enligt min uppfattning måste

anses för fabrikantintresset innebära tillräcklig garanti mot förlustbringande tillverkning,

och maximipriset å andra sidan med hänsyn till denna minimiprisgaranti

måste i det allmännas intresse så avvägas, att icke alltför stor marginal lämnas

fabrikant för utnyttjande av den öppna marknadens vinstmöjligheter, anser jag den

av kommittén föreslagna höjningen av maximipriset principiellt sett mindre lämplig

och borde därför kommitténs tidigare förslag beträffande maximipriset hava vidhållits.»

Det nu ifrågavarande förslaget om statsgaranti för avsättning av

lufttorkad maskintorv synes mig förtjänt av största uppmärksamhet.

Det åsyftar att ge ett ganska kraftigt handtag åt den hittills med stora

svårigheter arbetande torvbränsleindustrien samt förhjälpa den till att

kunna tillgodose en avsevärt större del av landets bränslebehov än nu

är^ fallet. Om detta lyckas, har också vunnits, att vårt land i motsvarande

mån blir oberoende av stenkolsimporten. Angående den stora betydelsen

härav, både i ekonomiskt och andra hänseenden, torde det vara överflödigt

att orda.

Genom att kommitténs framställning av naturliga skäl icke kunde

inkomma till Kungl. Maj:t förrän jämförelsevis sent under fjolårets

riksdag samt det var nödvändigt att inhämta de intresserade myndigheternas

yttranden däröver, kunde ärendet icke föreläggas 1916 års

riksdag. Om det än måste beklagas, att härigenom vållats ett års uppskov,

har den erhållna ytterligare utredningen varit för frågan mycket

värdefull. Kommitténs förslag synes hava i allt väsentligt stått sig väl

gentemot kritiken, och i vissa delar har det blivit på ett lyckligt sätt

kompletterat och belyst. Utredningen synes mig ägnad att bibringa den

uppfattningen, att kommittén med sitt förevarande förslag slagit in på

en riktig väg och att förslaget bör med det snaraste genomföras.

Mot det föreslagna systemet, sadant det föreligger med de av

kommittén i dess yttrande den 21 februari 1917 vidtagna jämkningar,

synas mig icke några väsentliga erinringar vara att göra. Då saken

ännu är oprövad, är det naturligt, att vid själva genomförandet en del

avvikelser från planen kunna befinnas fördelaktiga eller kanske nödvändiga.

Därför torde denna plan icke böra nu fastslås i alla detaljer.

Själva de principer, på vilka den vilar, synas mig emellertid riktiga.

Vad prisen beträffar, finner jag de föreslagna höjningarna i såväl

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 122 käft. (Nr 146.) 4

Departements
chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.

minimipriset som maximipriset vara med hänsyn till nuvarande förhållanden

fullt befogade. Då enligt förslaget minimipriset skall underkastas

revision före utgången av år 1920, kan i alla händelser en eventuell

överbetalning icke få lång varaktighet. Då det nu är avsikten att verkligen

söka få bränntorvindustrien på fötter, får enligt min mening staten

icke dra sig för att påtaga sig en viss risk, som i varje fall dock ej

kan bli särdeles stor.

Betalningen för torven skall naturligtvis i törsta hand utgå från

vederbörande anslag hos de statsinstitutioner, som använda densamma.

Ifall det föreslagna prisförhållandet till stenkol visar sig vara någorlunda

riktigt beräknat med hänsyn till bränslevärdet, skulle själva inköpskostnaden

för bränslet icke behöva bli avsevärt större vid torveldning

än vid eldning med kol. Men andra utgifter, särskilt för transporter,

både å järnväg och å fordon, bliva nog dyrare för torv. Det är därför

mycket möjligt, att de årliga bränslekostnaderna komma att för ifrågavarande

statsinstitutioner bliva något ökade. Härtill kommer, att torven

torde kräva större lagringsutrymmen än stenkol, i vissa fall även ändringar

av eldstäder in. m., vilket föranleder engångskostnader. Det torde

emellertid icke vara nödigt att redan nu upptaga till prövning frågan

om bestridande av dessa påräknade kostnadsökningar.

Då förslaget innebär, att staten skall utfästa sig att under så lång

tid som en tioårsperiod inköpa viss mängd bränntorv, anser jag riksdagens

samtycke härtill böra inhämtas. Jag får därför hemställa, att

Eders Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen medgiva,

att för statens räkning må före utgången av år 1919 avslutas

kontrakt med torvfabrikanter inom landet om inköp av tillsammans högst

100,000 ton lufttorkad, maskintillverkad bränntorv årligen under tio år

från den tid, om vilken överenskommelse kan träffas, dock senast från

den 1 juli 1920, i huvudsaklig överensstämmelse beträffande pris och

övriga villkor med vad torvkommittén i sådant avseende föreslagit.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj: t Konungen

lämna bifall och förordnade, att proposition i ämnet

av den lydelse, bil. ... vid detta protokoll utvisar,

skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Julius Söderhjelm.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.

27

Bil. 1.

Medelbränsleförbrukningen per år i stationära eldstäder vid statens verk

och inrättningar i mellersta och södra Sverige under åren

1914 och 1915.

(Sammanställningen omfattar ej postverket och är i övrigt grundad å uppgifter, inkomna

före den 8 april 1916, c:a 90 % av dem, som infordrats.)

Län

Stenkol

Ton

Koks

Ton

Antracit

Ton

Samma

kol-

bränslen

Ton

Ekviva-

lent

torv

Ton

Ved

m8

Ekviva-

lent

torv

Ton

Torv

Ton

Total- summa,

reducerad

till torv

Ton

Stockholms ............

1,091

804

286

2,181

4,362

5,026

1,436

_

5,798

Uppsala..................

3,495

1,534

97

5,126

10,252

6,370

1,820

—

12,072

Södermanlands ......

494

459

124

1,077

2,154

6,701

1,915

3

4,072

Östergötlands .........

2,968

904

275

4,147

8,294

8,577

2,451

473

11,218

Jönköpings ............

1,069

1,547

148

2,764

5,528

8,377

2,393

188

8,109

Kronobergs ............

1,553

354

36

1,943

3,886

4,502

1,286

940

6,112

Kalmar ..................

1,950

472

46

2,468

4,936

4,027

1,151

3

6,090

Gottlands ...............

409

548

25

982

1,964

2,136

610

—

2,574

Blekinee ...............

219

525

20

764

1,528

2,168

619

—

2,147

Kristianstads .........

924

704

41

1,669

3,338

6,097

1,742

182

5,262

Malmöhus...............

5,343

2,891

231

8,465

16,930

6,124

1,750

324

19,004

Hallands ..............

670

500

43

1,213

2,426

4,206

1,201

504

4,131

Göteborgs och Bohus

2,335

1,647

224

4,206

8,412

8,329

2,380

135

10,927

Älvsborgs ...............

3,379

1,360

99

4,838

9,676

4,576

1,308

43

11,027

Skaraborgs ............

1,015

1,604

206

2,825

5,650

11,481

3,280

260

9,190

Värmlands ............

3,305

355

230

3,890

7,780

7,150

2,043

180

10,003

Örebro ..................

3,094

1,604

246

4,944

9,888

10,081

2,880

63

12,831

Västmanlands.........

640

808

156

1,604

3,208

5,166

1,476

—

4,684

Kopparbergs............

2,874

925

50

3,849

7,698

4,673

1,335

228

9,261

Gävleborgs ............

638

1,437

310

2,385

4,770

7,567

2,162

—

6,932

Stockholms stad......

6,476

5,276

724

12,476

24,952

17,178

4,908

—

29,860

Summa 43,941

26,258

3,617

73,816

147,632

140,512

40,146

3526

191,304

f 0.5 ton kolbränsle ............= 1 ton torv

e u höns a 5 m3 ve(j (barr ocb björk) = 1 > »

Vid statens järnvägar förbrukade smärre mängder stybb och briketter hava inräknats

under rubriken: stenkol.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.

Bil. 2.

Sammanställning länsvis av uppgifter rörande den för år 1916 planerade tillverkningen

av fabriksmässigt framställd salutorv och medelbränsleförbrukningen

per år, åren 1914 och 1915, vid statens verk och inrättningar,

reducerad till ton torv.

1

Län

Planerad

tillverk- ning av

bränntorv

1916

Beräknad

tillverk- ning av

salutorv

1916

50 % av

salutorv

1916

Statens medel- bränsleförbruk- ning per år,

åren 1914—1915

reducerad till

ton torv

Statslörbrukningen ut- visar jämförd med

50 % av salutorv- tillverkningen

Överskott

Underskott

Stockholms ...............

50

5,798

5,798

Uppsala.....................

1,950

100

50

12,072

12,022

—

Södermanlands............

—

—

—

4,072

4,072

—

Östergötlands ............

15,750

2,550

1,275

11,218

9,943

—

Jönköpings ...............

1,900

—

—

8,109

8,109

—

Kronobergs ...............

16,465

6,400

3,200

6,112

2,912

—

Kalmar .....................

2,000

2,000

1,000

6,090

5,090

—

Gottlands ..................

7,100

100

50

2,574

2,524

—

Blekinge.....................

2,683

—

—

2,147

2,147

—

Kristianstads ............

21,560

20,250

10,125

5,262

—

4,863

Malmöhus..................

34,017

25,638

12,819

19,004

6,185

—

Hallands ..................

975

175

88

4,131

4,043

—

Göteborgs och Bohus...

—

—

—

10,927

10,927

—

Alvsborgs ..................

3,216

3,200

1,600

11,027

9,427

—

Skaraborgs ...............

7,885

4,825

2,412

9,190

6,778

—

Värmlands ...............

2,150

150

75

10,003

9,928

—

Örebro .....................

9,781

2,881

1,441

12,831

11,390

—

Västmanlands ............

3,530

—

—

4,684

4,684

—

Kopparbergs...............

—

—

—

9,261

9,261

—

Gävleborgs ...............

1,000

—

—

6,932

6,932

—

Stockholms stad .........

—

—

—

29,860

29,860

—

Summa

132,012

68,269

34,135

191,304

162,032

4,863

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

29

Bil. 3.

Tabell, utvisande inedelbränslefövbrukuingen per år, åren 1914 och 1915,

reducerad till ton lufttorkad bränntorv av 30 % fuktighet, vid statens

verk och inrättningar, gruppvis ordnade.

L ä n

Centrala

verk och

myndig- heter

Inrättningar,

lydand

e u n d e

r

Under-

visnings-

anstalter

Lant-

försvars-

(leparte-

mentet

Medi-

cinal-

styrelsen

General-

tull-

styrelsen

Fång-

vårds-

styrelsen

Järnvägs-

styrelsen

Telegraf-

styrelsen

! Stockholms .............

_

384

1,424

47

916

2,485

542

Uppsala....................

138

470

3,052

6,981

10

—

1,419

2

Södermanlands............

—

449

599

1,272

37

65

1,590

60

Östergötlands ............

37

620

4,066

2,679

29

1,463

2,063

261

i Jönköpings ...............

82

575

4,280

—

10

153

2,738

271

: Kronobergs ..............

—

325

763

3,146

—

265

1,612

1

Kalmar ...................

77

410

—

5,322

38

178

—

65

Gol tl ands ..................

31

117

1,976

223

14

177

—

36 j

Blekinge.....................

53

179

1,219

—

35

601

—

60

Kristianstads ............

92

343

3,037

—

32

394

1,197

167

Malmöhus ..................

76

3,691

5,731

607

429

829

6,675

966

Hallands ..................

57

176

1,618

—

75

95

2,087

23

Göteborgs och Bohus...

27

1,844

—

3,297

382

1,030

3,613

734

Alvsborgs ..................

52

586

3,361

5,433

24

189

1,124

258

Skaraborgs ..............

80

821

5,343

—

4

140

2,738

64

Värmlands ...............

181

645

—

6,451

18

—

2,621

87

Örebro ....................

47

764

3,385

—

36

116

8,166

317

Västmanlands .........

no

385

2,461

—

6

145

1,230

347

Kopparbergs...............

—

612

1.695

6,145

4

168

560

77

Gävleborgs ..............

48

592

2,039

104

138

248

3,267

496

Stockholms stad .........

3,021

3,292

7,241

2,459

—

2,333

10,438

1,076

Summa

4 209

17280

53,290

44.119

1,368

9,505

55.623

5,910

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 122 höft. (Nr 146.)

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1917:332 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garanti för inköp av bränntorv för statens räkning. s. 9 i texten
  2. JoU 1917:56 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående garanti för inköp av bränntorv för statens räkning. s. 1 i texten