Angående garanti för inköp av bränntorv för statens räkning
1917-03-23 · 29 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 27 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:146, Angående garanti för inköp av bränntorv för statens räkning
Dokumentets text
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 146.
1
Nr 146.
Kung!. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående garanti
för inköp av bränntorv för statens räkning; given Stockholms
slott den 23 mars 1917.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,
att för statens räkning må före utgången av år 1919 avslutas
kontrakt med torvfabrikanter inom landet om inköp av tillsammans
högst 100,000 ton lufttorkad, maskintillverkad bränntorv årligen under
tio år från den tid, om vilken överenskommelse kan träffas, dock senast
från den 1 juli 1920, i huvudsaklig överensstämmelse beträffande pris
och övriga villkor med vad torvkommittén i sådant avseende föreslagit.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Johan Beck-Friis.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 122 höft. (Nr 146.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.
Torvkommittén
17 /*
1916.
Utdrag av protokollet över jordbrukscirenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
mars 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen statsrådet friherre Beck-Friis anförde.
I skrivelse den 17 april 1916 har den av Kungl. Maj:t den 14
januari samma år tillsatta torvkommittén framställt förslag angående
vissa omedelbara åtgärder till främjande av produktionen och användningen
av torvbränsle. De av dessa åtgärder, som avsågo främjande
av småtillverkningen av bränntorv, blevo omedelbart av Kungl. Maj:t
beslutade och därefter igångsatta. Kommitténs förslag rörande främjande
av den fabriksmässiga torvtillverkningen hava tarvat mer ingående utredningar.
Jag anhåller nu att få anmäla det förslag, som avser statsgaranti
för avsättning av fabriksmässigt framställd bränntorv.
Kommittén har inledningsvis såsom allmän motivering till sina
förslag anfört följande:
Kaiujl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140. 3
»Redan vid ett första övervägande och fastställande av en plan för kommitténs
arbete visade det sig, att den uppgift kommittén fått sig förelagd var av
sä omfattande och svårlöst beskaffenhet, att arbetet krävde ingående undersökningar,
vilka icke kunde utföras på en knappt tillmätt tid. A andra sidan stod det klart
för kommittén, att förhållandena på bränslemarknaden för närvarande vore sådana,
att de påkallade snara åtgärder för att, med anlitande av de resurser vi äga inom
landet, i möjligaste mån öka tillgången på bränsle. Vid övervägande av dessa förhållanden
och ehuru kommittén på utredningens nuvarande stadium är i saknad av
mycket av det material, som för torvfrågans bedömande i dess helhet är av nöden
— bland annat är kännedomen om tillgången av bränntorvmossar inom landet ytterst
ofullständig —, har kommittén ansett sig icke kunna underlåta att, så snart det läte
.sig göra och utan att avvakta de slutliga resultaten av utredningen, till Kung!.
Maj:t inkomma med ett förslag avseende omedelbara åtgärder för att öka företagsamheten
på detta område.
Kommittén har funnit vägande skäl tala för ett sådant förfaringssätt från
dess sida. Den omständigheten, att vårt land är hänvisat att fylla en så betydande
del av sitt bränslebehov genom import och att denna import, oavsett det höga
priset, visat sig möta allt större svårigheter, måste utgöra en allvarlig maning att
söka tillse, huruvida icke det importerade bränslet skulle kunna, åtminstone i någon
mån, ersättas med inhemskt. Därjämte torde det vara tydligt, att särskilt under
nuvarande prisförhållanden å bränslemarknaden varje möjlig begränsning i importen
av kolbränslen ur nationalekonomisk synpunkt är att anbefalla.
En väsentlig ökning med det allra snaraste av landets bränntorvtillverkning
skulle emellertid enligt kommitténs mening icke blott i någon mån hitta trycket av
svårigheterna i fråga om bränsleimporten och bidraga till att reglera prisförhållandena
å bränslemarknaden utan därjämte med sannolikhet skapa arbetstillfällen i
en ej obetydligt ökad utsträckning i skilda delar av landet.
Redan i formuleringen av kommitténs uppdrag ligger ett konstaterande av
det förhållande, att ett ingripande från det allmännas sida lär vara nödvändigt, om
man vill få till stånd en någorlunda avsevärd stegring av landets bränntorvproduktion.
Kommittén hyser visserligen den principiella uppfattningen, att det i allmänhet
icke är önskvärt att med konstlade medel framkalla, och skydda en industri, som
saknar förutsättningar att sedermera reda sig själv. A andra sidan är det här föreliggande
problemet så pass egenartat och har så stor betydelse så väl rent nationalekonomiskt
som för folkhushållningen i allmänhet, att staten icke har anledning att
tveka, då det gäller att, även med vissa uppoffringar, lyfta bränntorvindustrien ur
det läge av stagnation, vari den länge befunnit sig. Under den tid, som torde åtgå,
innan den omfattats med tillräckligt intresse och hunnit växa sig stark, är den
otvivelaktigt i behov av understöd från det allmännas sida. Så långt sig göra låter
har emellertid kommittén vid avfattningen av sina förslag sökt tillse att, där industrien
tillförsäkrats en fördel under för densamma ogynnsamma förhållanden, där
har den även ålagts motsvarande förpliktelser gent emot staten, då förhållandena
ställa sig för industrien fördelaktiga.»
Beträffande speciellt det nu förevarande förslaget om statsgaranti
äro kommitténs yttrande och förslag av följande lydelse:
Allmän
motivering.
Statsgaranti
för avsättning
av
bränntorv.
4
Kun f/l. May.ts Nåd. Proposition Nr 146.
Om man än icke kan godtaga de överdrivna siffror, som från olika håll
länmats rörande landets bränntorvtillverkning vid sekelskiftet och de närmaste åren
därefter, så är det likväl ostridigt, att tillverkningen sedan nämnda tid visat stillastående
eller tillbakagång, med undantag för allra senaste tiden. Orsakerna härtill
voro i korthet följande. Under det att före år 1900 i stort stett knappast någon
salutorv tillverkades — den tillverkning, som fanns, bedrevs av större och mindre
industrier för deras eget behov — uppstod vid nämnda tidpunkt bl. a. till följd av
högre kolpriser ett rätt stort intresse jämväl för anläggande av salutorvfabriker.
Under ett par års tid anlades en hel del dylika, och förhoppningarna synas hava
varit de bästa. Statens järnvägar anställde proveldningar och infordrade anbud å
betydande kvantiteter, men redan efter få år inträffade ett omslag, närmast föranlett
av fallande kolpris. Avsättningsmöjligheterna minskades, staten upphörde
nästan att vara avnämare och industrien och övriga förbrukare övergingo till de
bekvämare och den tiden billigare kolen. Till omslaget torde i icke oväsentlig
grad hava bidragit bristande vana och noggrannhet vid torvens tillverkning, varigenom
produkten blev mindre god och bidrog till alstrande av misstro mot detta
bränsle.
Att under de senaste åren närmast före kriget någon nämnvärd tillverkning
ej förefunnits, finner, utom i de låga kolprisen och vad ovan sagts, sin förklaring
bl. a. därigenom, att arbetsprisen inom denna industri sedan sekelskiftet nära nog
fördubblats, och att prisen å arbetsmaskiner högst väsentligt ökats.
De för det närvarande och efter all sannolikhet jämväl under den närmaste
framtiden å bränslemarknaden rådande prisförhållandena måste visserligen i och för
sig anses innebära en betydande eggelse till ökning av bränntorvtillverkningen inom
landet. Denna verkan neutraliseras i icke oväsentlig mån genom tidigare nedslående
erfarenheter och genom ovissheten rörande pris och avsättningsmöjligheter under en
längre tid framåt. Fruktan för en ny förlustbringande lågkonjunkturperiod håller
tillbaka företagsamheten och ökar de vanskligheter, som en industri av detta slag
alltid har att kämpa med, såsom kort årlig verksamhetstid, ovissa väderleksförhållanden
m. in. Man bör också besinna, att en avsevärd ökning av bränntorvberedningen
kräver ett betydande kapital, i fråga om vars skäliga förräntning och amortering
nära nog inga tillförlitliga beräkningar åtminstone för tiden efter det pågående
krigets slut kunna göras. Icke heller lära nu rådande gynnsamma konjunkturer
kunna utnyttjas av sådana fabriker, som planeras eller äro under anläggning,
enär eu avsevärd tid, åtminstone två somrar, förflyter, innan en förut
oberedd mosse är så avdikad och planerad, att en någorlunda betydande kvantitet
salutorv hinner framställas.
Då kommittén sålunda är av den övertygelsen, att ovissheten med hänsyn
till framtida konjunkturer på bränslemarknaden och ovisshet i fråga om möjligheten
att vinna avsättning för den tillverkade varan till ett pris, som täcker tillverkningskostnaden
och lämnar skälig vinst, är ett bland de förnämsta hindren för en hastigt
uppväxande bränntorvindustri, anser kommittén, att staten just i detta avseende bör
ingripa för att åtminstone i viss mån undanröja detta hinder.
Vad nu är sagt gäller endast de fabriker, som äro avsedda för tillverkning
av salutorv. — — —
Beträffande sättet för ett dylikt statens ingripande har kommittén efter noggrann
prövning av hithörande frågor kommit till den uppfattningen, att den åtgärd,.
Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146. 5
som säkrast skulle leda till det åsyftade målet, vore eu av staten .åt tillverkarna
lämnad garanti för avsättning under vissa år av en viss del utav deras produktion,
hn dylik garanti kan staten så mycket hellre lämna, som statens eget bränslebeliov
i icke ringa utsträckning lämpligen kan tyllas med torvbränsle. I detta sammanhang
vill kommittén uttala den åsikten, att staten vid sidan av sin uppgift att i viss
mån ekonomiskt stödja bränntorvindustrien, intill dess den vunnit erforderlig styrka,
torde hava ytterligare en, nämligen att genom sitt föredöme bidraga till förtagande
av den motvilja, som flerstädes rått och råder mot användningen av det bränsle,
varom här är fråga.
Enligt den av kommittén verkställda utredningen uppgick landets totala fabriksmässiga
tillverkning av lufttorkad bränntorv under år 11)15 till cirka 90,000 ton och
beräknas under år 1916 uppgå till cirka 130,000 ton. Dessa tillverkningar äro till
ungefär 50 ° procent bedrivna i samband med annan industri och för eget behov,
vadan alltså omkring 50 procent kunna betecknas som tillgänglig salutorv. Man
bör således under år 1916 kunna påräkna en tillverkning av salutorv av cirka
65,000 ton.
Med hänsyn tagen till antalet nu kända mossar, vilka omedelbart kunna tagas
i bruk, och möjligheten att under nuvarande förhållanden anskaffa lämpliga arbetsmaskiner
samt till övriga inverkande omständigheter, som varit föremål för kommitténs
uppmärksamhet, har kommittén sökt bilda sig en föreställning om den tillverkning,
som kan tänkas vara igångsatt eller förberedd före 1918 års utgång.
Kommittén förbiser icke det vanskliga i att göra en dylik beräkning, men har funnit
en approximativ uppskattning nödvändig och anser sig kunna antaga, att vid nämnda
tidpunkt en fabriksmässig tillverkning skall vara i drift eller igångsatt, som motsvarar
300,000 å 400,000 ton lufttorkad bränntorv per år. Med hänsyn till de åtgärder
från det allmännas sida, som under den närmaste tiden kunna förväntas, antager
kommittén därjämte, att en förskjutning i proportionerna mellan maskintorv,
tillverkad för eget behov, och salutorv kommer att inträda, så att den förra kommer
att uppgå till allenast 40 procent, men den senare till 60 procent av den totala
tillverkningen. Under dessa förutsättningar kommer man till det resultat, att
landets årsproduktion av salutorv vid 1918 års slut kan beräknas till 180,000
å 240,000 ton. 1
1 rågan om ökad användning av bränntorv r id statens verk och inrättningar
har redan tidigare vant föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I anledning av
likalydande motioner till 1903 års riksdag, undertecknade i första kammaren av 40
ledamöter och i andra kammaren av 87 ledamöter, avlät riksdagen en skrivelse, däri
bland annat framhölls, att ingen åtgärd skulle bättre betrygga en oavbruten tillgång
på erforderligt bränsle även under pågående krig eller utomlands inträffade arbetsinställelser
än den, som bestode i väckandet och framkallandet av en kraftig torvindustri,
grundad på inom landet beflntliga rika tillgångar. Detta borde staten själv
taga sig an genom att i så vidsträckt grad som möjligt använda torv till eldning i
statens verk, varigenom också ett efter föl jansvärt föredöme gåves den enskilde i
fråga om ett rätt tillvaratagande och användande av bränntorvtillgångarna i torvmossarna.
Med anledning av de väckta motionerna anhöll också riksdagen, att
genom Kungl. Maj:ts försorg den av järnvägsstyrelsen redan påbörjade användningen
Ungefärliga
storleken av
produktionen
av salutorv
under de
närmaste
åren.
Möjlighet till
förbrukning''
av bränntorv
vid statens
verk.
6
Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 146.
av torvbränsle till eldning av godslokomotiv måtte i största möjliga utsträckning
fullföljas samt att väntsalar och övriga lägenheter vid statens järnvägar, ävensom
andra för statens verk begagnade lokaler, där så kunde ske, måtte företrädesvis
uppvärmas medelst eldning med torvbränsle, då sådant kunde erhållas till pris och
villkor, som av Kungl. Maj:t bestämdes.
Sedan i anledning av berörda skrivelse samma år anbefallts verkställande av
försökseldning med torvbränsle vid flertalet av statens verk och inrättningar, inkommo
under de närmast följande åren utlåtanden rörande förloppet av de verkställda
försöken. Av dessa inhämtas, att försöken i tekniskt hänseende i det övervägande
flertalet fall givit ett gynnsamt resultat, men att torvbränslet, dels med
hänsyn till fraktkostnaderna, dels ock på grund av andra omständigheter, i åtskilliga
fall visat sig ekonomiskt mindre fördelaktigt
Vid bedömandet av frågan om statens möjlighet till förbrukning för eget
behov av bränntorv har kommittén för det närvarande endast velat uttala sig om
den användning, som kan tänkas ifrågakomma vid stationära eldstäder. I detta
syfte liar kommittén infordrat uppgifter från vederbörande rörande bränsleförbrukningen
under åren 1914 och 1915, av vilka en sammanställning bilägges.1) Det bör
anmärkas, att samtliga infordrade uppgifter ännu ej kommit kommittén till hända,
men det befintliga materialet är dock så avsevärt, att det ger tillräcklig ledningför
bedömandet av det problem, som för närvarande föreligger. Av denna tabell
framgår, att statens medelbränsleförbrukning per år under åren 1914 och 1915 för
ifrågavarande ändamål i mellersta och södra Sverige (samtliga län från och med
Kopparbergs och Gävleborgs och söderut) motsvarade mer än 190,000 ton lufttorkad
bränntorv.
Kommittén förbiser icke det förhållande, att i en del fall nu använda bränsleslag
av tekniska skäl icke alls eller endast med stor svårighet kunna utbytas mot
torvbränsle, men vill å andra sidan redan nu med eftertryck framhålla, att icke alla
invändningar mot införande av torveldning, som kunna komma att göras, äro av den
art, att de vid sakkunnig prövning förtjäna avseende. Och även om, på sätt här
antytts, det blir nödvändigt, att vid en övergång i viss utsträckning till torveldning
vid statens verk och inrättningar hålla en ej alltför obetydlig marginal för andra
bränsleslag, så torde man vid en jämförelse emellan föreliggande siffra rörande statsförbrukningen
och den antagna årstillverkningen av salutorv vid 1918 års slut av
180,000 å 240,000 ton, ur synpunkten av kvantitetsfrågan med visshet vara berättigad
till den slutsatsen, att det är för staten möjligt att för eget behov förbruka
50 procent av den antagna tillverkningen eller 90,000 å 120,000 ton per år.
Vid en granskning länsvis av de mot varandra svarande siffrorna rörande tillverkning
och statsförbrukning av bränntorv2) finner man, att åtminstone för närvarande
förbrukningen i samtliga län, utom ett, överstiger 50 procent av tillverkad
salutorv och detta med en så betydande siffra, att den önskvärda marginalen kan
sägas vara säkerställd även vid en avsevärd ökning i tillverkningen. Huru den
totala ökningen i tillverkningen kommer att fördela sig länsvis är givetvis vanskligt
att bedöma, allra helst någon exakt kunskap om mossförekomster i brist på inventering
icke föreligger, men man torde med anledning av föreliggande siffror knappast
fl Bil. 1 vid detta protokoll.
-) Bil. 2 vid detta protokoll.
Kuntjl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146. 7
behöva antaga överskott i produktionen för andra län än de båda skånska. Kommittén
har emellertid inhämtat, att detta överskott utan orimliga fraktkostnader
torde kunna distribueras i närliggande län, där underskott antagligen fortfarande
kommer att förefinnas.
J fråga om den tekniska möjligheten till användning av bränntorv för nu
ifrågakomna ändamål vill kommittén åberopa resultaten av de proveldningar, som,
enligt vad ovan sagts, blivit utförda i anledning av 1903 års riksdagsskrivelse och
för egen del tillägga följande. Om man bortser från de i en del fåll oundvikliga,
om ock ej betydande kostnader för ändring i eldstadsanordningar och förvaringsrum
för bränslet samt från en del smärre olägenheter vid dess hantering, vilka dock, i
betraktande av vad i hela denna sak åsyftas, lära förtjäna föga avseende, peka eu
lång tids erfarenheter och tekniska undersökningar obetingat därhän, att torvbränsle
med gott resultat låter sig användas för ändamål, om vilka här är fråga. Detta
påstående torde jämväl bekräftas av det förhållande, att i bränsleförbrukningen åren
1914 och 1915 ingick jämväl en medelårsförbrukning just för ifrågavarande ändamål
av 3.500 ton torv. ’)
De smärre lokala förändringar i fråga om eldstadsanordningar och förvaringsrum,
som kunna komma i fråga för övergång till användning i större utsträckning
av torvbränsle, böra emellertid i god tid förberedas och utföras med anlitande av
fullt sakkunniga tekniska biträden. Det förtjänar påpekas, att en eldstadsanordning
för torveldning även låter sig brukas för eldning med ved eller blandning av stenkol
och torv.
Vidkommande slutligen det årliga bränslebehovets fördelning på olika kategorier
av statens verk och inrättningar åberopar kommittén bilagda av kommittén utarbetade
sammanställning.2)
Sedan kommittén genom verkställd utredning kommit till den övertygelsen,
att staten, utan åsidosättande av eget intresse, kan genom upphandling för egen
räkning garantera avsättning av eu betydande de! av landets produktion av salutorv
under den närmaste tiden, har kommittén sökt bilda sig ett bestämt omdöme i fråga
om den tid de för sådant ändamål med staten avslutade kontrakten skulle omfatta,
den kvantitet, som därunder skulle inbegripas, de pris och kvalitetsbestämmelser,
som i detta sammanhang borde fastställas, samt slutligen huru denna statens upphandling
och distribution av torvbränslet skall ordnas.
Det är uppenbart, att om den åtgärd, varom här är fråga, skall kunn%få
åsyftad verkan, den tid, under vilken garantien skall gälla, icke får tillmätas alltför
knapp. Man får icke heller lämna ur sikte det önskemålet, att sedan en hel del
av statens verk inrättat sina eldstäder för torveldning, en någorlunda konstant tillgång
på detta bränsle också bör kunna säkerställas. Kommittén har för sin del
ansett, att staten bör erbjuda producenterna att före utgången av år 1917 var för
sig avsluta kontrakt om leverans av bränntorv, gällande för en tid av tio år, räknat
från den tid, om vilken statens upphandlande myndighet och säljaren kunna enas,
dock senast från den 1 juli 1919.
Giltighetstid
och villkor
för en statsgaranti.
Giltighetstid.
.’) Bil. 1 vid detta protokoll.
■) Bil. o vid delta protokoll.
Kvantitet.
Prisbestäm
ning.
Minimipris.
Tillverk,
ningspriset
för bränntorv.
8 Katigt. May.ts Nåd. Proposition Nr 146.
Vidkommande den kvantitet, vars avsättning staten borde garantera, kan
kommittén inskränka sig till att, med hänvisning till vad tidigare här ovan i detta
avseende blivit anfört, uttala den mening, att kvantiteten bör för varje producent
bestämmas till högst 50 procent av den till avsalu avsedda fabriksmässiga årstillverkning,
som efter vad med intyg av någon av statens torvingenjörer visas, är av
fabrikanten förberedd eller igångsatt före 1918 års slut. Dock bör hela den kvantitet,
som av staten skulle upphandlas i denna ordning, för närvarande icke överstiga
100,000 ton för år.
Den mest betydelsefulla för att icke säga avgörande prisreglerande faktorn å
bränslemarknaden i dess helhet är utan tvivel stenkolspriset. Det har också synts
kommittén rättvist och lämpligt att låta stenkolspriset vara normerande i förevarande
avseende. Redan tidigare har det pris, som av statens järnvägar erlagts
för importerade engelska kol, ansetts äga den betydelse som norm, att man torde
kunna säga, att statens järnvägars kolinköp varit i stort sett prisreglerande för den
svenska östersjömarknaden. En direkt förebild till vad kommittén nu föreslår kan
man finna i statens järnvägars avtal om inköp av svenska stenkol, därvid priset
bestämts efter liknande grunder. Med åberopande av de erfarenheter, som vunnits
i fråga om bränntorvens bränslevärde, finner sig kommittén böra föreslå, att det
pris, som bör erläggas vid sådant statsinköp av bränntorv, varom här är fråga,
bestämmes till hälften av det medelpris, eif Stockholm, Norrköping, Malmö och
Göteborg, per ton importerade stenkol reducerat till kol av 7,000 effektiva värmeenheter
per kilogram, som av statens järnvägar erlagts under kvartalet näst före
det, då likvid skall göras. Detta stenkolspris bör för varje kvartal publiceras, då
därigenom vinnes en viss ledning för bedömande av priset i öppna marknaden- å
såväl stenkol som torv. Den nu föreslagna normen för prisbestämning skulle tilllämpas
i de fall, då kolpriset varken är så lågt eller så högt, att nedan angivna
minimi-, respektive maximipris skall komma till användning. ,
Kommittén kan emellertid icke tillstyrka, att denna norm för priset å den
till staten levererade bränntorven konsekvent tillämpas oberoende av prisläget å stenkol.
Man måste nämligen hålla i minnet syftet med hela denna statsgaranti. Det
kan ju i korthet anges vara att till en viss grad säkerställa producenten mot förlust
vid lågkonjunktur å bränslemarknaden. Skall detta syfte vinnas, lär man få bestämma
priset vid lågkonjunktur utan avseende å stenkolspriset och med utgångspunkt
från producentens självkostnad. Detta leder till fastställande av ett minimipris
i viss relation till tillverkningspriset. Vid bestämmandet av ett sådant minimipris
måste man visserligen utgå från tillverkningspriset, då avsikten är att säkerställa
producenten mot förlust på grund av lågkonjunktur, men att utan vidare fastställa
ett minimipris lika med tillverkningspriset har icke förefallit kommittén rimligt.
Å andra sidan kan det ju icke ens ifrågasättas, att statens ingripande skulle under
ogynnsamma konjunkturer tillföra producenten mer än en rätt blygsam, såsom skälig
ansedd vinst å fabrikationen.
Frågan om tillverkningspriset å bränntorv har varit föremål för utredning av
de utav kommerskollegium och lantbruksstyrelsen tillkallade sakkunniga. Enligt vad
kommittén inhämtat anslå dessa, efter verkställda undersökningar vid ett antal
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146. !)
fabriker i olika delar av landet, den totala medeltidverkningskostnaden för tillverkning
under normala förhållanden av lufttorkad maskinberedd torv fritt banvagn å
station vid fabriken, inklusive ränta och amortering å anläggningskostnaderna, till
10 å 11-kronor per ton torv av högst 30 procents fuktighetshalt. Dessa siffror
avse icke den så kallade Ekelundska metoden, om vilken de sakkunniga ännu icke
velat uttala sig. De sakkunniga äro tillika av den uppfattning, att den uppskattade
kostnaden vid väl skötta fabriker icke varierar alltför mycket på olika orter
inom landet.
Kommittén, som även för egen del sökt bilda sig en uppfattning rörande de
verkliga tillverkningskostnaderna under senaste år, har ej funnit anledning frångå
det resultat, till vilket de sakkunniga kommit. Härvid bör dock erinras, att under
det pågående kriget tillverkningskostnaden icke oväsentligt stegrats på grund av
ökade materialpris och högre arbetskostnader, av vilka dock åtminstone de förra i
framtiden kunna förväntas återgå till mera normala siffror. Nu är det emellertid
uppenbart, att under en så lång tid som tio år tillverkningskostnaden kan tänkas
undergå rätt avsevärda växlingar framförallt på grund av växlingar i arbetsprisen.
Det bär under sådana förhållanden synts kommittén nödvändigt att söka öppna eu
möjlighet för reglering av minimipriset. En sådan reglering torde böra ske åtminstone
två gånger under kontraktstiden nämligen 1920 och 1924, samt verkställas
av en genom statens försorg utsedd nämnd, bestående av tre personer, av vilka en
utses på förslag av leverantörerna. Nämndens uppgift skall vara att verkställa
noggrann undersökning, huruvida minimipriset med hänsyn till förändrade arbetskostnader
bör höjas eller sänkas.
Kommittén bär efter prövning av hithörande förhållanden kommit till den
slutsatsen, att minimipriset för nu ifrågasatta statsinköp av bränntorv för närvarande
synes böra bestämmas till 12 kronor per ton.
I överensstämmelse med den av kommittén här ovan uttalade principiella Maximipris.
uppfattningen att, där torvindustrien från statens sida under lågkonjunktur tillförsäkrades
en fördel, denna borde kompenseras med en motsvarande förpliktelse gent
emot staten, då förhållandena ställa sig mer än vanligt gynnsamma för industrien,
bär kommittén fumiit sig böra föreslå även ett maximipris, avsett att träda i tilllämpning,
så snart stenkolspriset nått en viss höjd. Att finna en fullt objektiv grund
för fixerande av ett dylikt maximipris är givetvis icke möjligt. Omdömet i detta
avseende är beroende på, i vilken grad producenten vid sin överenskommelse med
staten anses böra äga frihet att utnyttja en inträffande högkonjunktur. Men om
man fasthåller den först antydda synpunkten om det rättvisa och rimliga i fördelning
av fördelar och förpliktelser, är det tydligt, att en dylik frihet icke kan sträckas
hur långt som helst. Kommittén har med hänsyn till ovan framlagda förslag om
stenkolspriset som grundval, och efter den beräkning, som varit möjlig i fråga om
de sannolika framtida konjunkturerna, funnit sig böra föreslå fastställande av ett
maximipris per ton bränntorv, upphandlad i den ordning, varom nu är fråga, av
18 kronor.
Under förutsättning att stenkolspriset på sätt här ovan angivits blir norme- Sammanfattrande
för priset å den bränntorv staten under nu ifrågasatt tid kan komma att upp- nine Yrande
handla, så skulle det föreslagna minimipriset vinna tillämpning, så snart stenkols- p™nte*?m’
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 122 höft. (Nr 146.) 2
Kvalitets
bestämning.
10 Kungl. Maj ds Kåd. Proposition Nr 146.
priset nedgått under 24 kronor per ton, och maximipriset likaledes vinna tillämpning,
så snart stenkolspriset överstigit 38 kronor per ton. För mellanliggande prislägen
är stenkolspriset enligt föreslagna grunder utan vidare normerande.
i
Vid bedömandet av frågan om föreskrifter rörande kvaliteten av det torvbränsle,
som i nu ifrågasatt ordning skulle komma att upphandlas, har man att
bygga på en avsevärd praktisk erfarenhet. Med hänsyn till denna har kommittén
funnit sig böra föreslå, att den för staten avsedda bränntorven för att anses leveransgill
skall vara maskintorv, levereras i stycken och vara hård och fast, så att den
kan hanteras utan att smulas sönder. Den bör i övrigt uppfylla följande bestämmelser:
vattenhalt:
högst 30 procent;
askhalt i torrt prov: högst 8 procent;
volym vikt: lägst 300 kilogram per kubikmeter vid 30 procent vattenhalt.
Erfarenheten har visat, att fuktighetshalten hos bränntorv avsedd för smärre
stationära eldstadsanläggningar icke lämpligen bör överstiga 30 procent, men att torv
av denna vattenhalt är att anse som ett fullgott bränsle. För eldning av större
ångpanneanläggningar med särskilt konstruerade eldstäder kan emellertid med tillfredsställande
teknisk effekt användas bränntorv med upp till 40 procent vattenhalt.
Därför bör även enligt kommitténs uppfattning beträffande vattenhalten göras det
medgivandet, att när fråga är om leverans av torvbränsle för större anläggning,
till exempel en större ångpanna, dylikt bränsle må, i särskilda fall och efter den
upphandlande myndighetens beprövande, kunna hålla ända upp till 40 procent vattenhalt,
varvid likväl iakttages, att de enligt förestående bestämda priserna böra sänkas
med 1.5 procent för varje procent vattenhalt över 30 procent.
I sammanhang med prövning av hithörande frågor har kommittén jämväl
till behandling upptagit frågan om premiering av bränntorv med lägre fuktighetshalt
än 30 procent. Kommittén har genom verkställd utredning konstaterat, att
torv med 25 procent fuktighetshalt har 8 procent högre bränslevärde än torv med
30 procent fuktighetshalt, varför redan av sådan anledning en premie kan sägas
vara jämväl ur köparens synpunkt rimlig. Härtill kommer, att torvens vikt minskas
i samma mån som fuktighetshalten sjunker, varför leverans av torv med lägre
vattenhalt än den föreskrivna tillskyndar producenten en direkt förlust, för så vitt
icke minskning i vattenhalten premieras. Att nu anförda förhållanden redan ekonomiskt
hava en rätt ansevärd betydelse, framgår därav, att om man utgår från
föreslagna 30 procent vattenhalt, så betyder 5 procent minskning av vattenhalten
en värdeökning per ton av cirka 1 krona vid föreslaget minimipris, och cirka kronor
1.5 0 vid föreslaget maximipris, allt ur synpunkten av bränslevärdet. Sett från
fabrikantens synpunkt betyder en dylik minskning i vattenhalten genom därav förorsakad
minskning av torvens vikt en förlust, som per ton uppgår till cirka kronor
0.8 5 vid det föreslagna minimipriset och till cirka kronor 1.2 o vid det föreslagna
maximipriset. Ur synpunkten av det önskvärda i att inom larfdet få till stånd en
tillverkning av bränntorv av bästa möjliga kvalitet och bland annat därigenom
undanröja en del av den fördom, som otvivelaktigt kan sägas finnas emot detta
slag av bränsle, har kommittén funnit denna fråga värd allt beaktande. Då
emellertid syftet med hela kommitténs framställning är att om möjligt få till stånd
sådana omedelbara åtgärder, som kunna främja en hastig utveckling av landets
11
liungl. Maj ts Nåd. Proposition Nr 146.
bränn to rvindustri, och ett bestämt föreläggande i nu angivna syfte för den upphandlande
myndigheten enligt kommitténs mening skulle försvåra den med upphandlingen
förenade kontrollen, har kommittén för det, närvarande velat inskränka
■sig till att uttala den önskan, att den upphandlande myndigheten måtte taga i
övervägande, huruvida icke i särskilda fall en premie skulle kunna komma i fråga
för den producent, som levererade torv med en fuktighetshalt understigande 25
procent.
I den mån det är möjligt måste redan nu tagas i betraktande dels den Upphandling,
kostnad, som bör beräknas för magasinering, transport och distribution till olika transport och
institutioner av den bränntorv, som eventuellt skulle komma att upphandlas för distribution,
statens räkning, och dels genom vilket organ staten skulle verkställa en dylik
upphandling.
Den myndighet, som enligt kommitténs uppfattning bäst skulle lämpa sig
för ett utövande av dessa funktioner såväl ur transportsynpunkt som ock med
hänsyn till teknisk kompetens och eget bränslebehov för stationära ändamål, är
järnvägsstyrelsen. Kommittén styrkes än mera i denna uppfattning därigenom, att
denna myndighet redan tidigare verkställt upphandling för andra statsinstitutioner
av kolbränslen. Efter den utredning, som kunnat medhinnas, har kommittén kommit
till den övertygelsen, att distributions- och transportkostnader, för den händelse
statens järnvägar bleve det förmedlande organet, icke skulle för konsumenten
oskäligt fördyra torvbränslet. Kommittén förutsätter härvid, att bränslet komme
att distribueras till sådana statens verk och inrättningar, som äro belägna på minsta
möjliga avstånd från produktionsorten, detta med hänsyn därtill, att torvbränslet
visat sig icke kunna draga några mera avsevärda fraktkostnader.
Kommittén vill slutligen starkt betona vikten av att, i sammanhang med ett
eventuellt vidtagande av de åtgärder, vilka här blivit ifrågasatta, uttrycklig föreskrift
meddelas om skyldighet för vederbörande verk och inrättningar att använda
torv som bränsle i den utsträckning, att det sålunda upphandlade bränslet verkligen
kommer till avsedd användning.
Med åberopande av vad sålunda anförts får kommittén föreslå:
att för statens räkning må, under förutsättning att säljare finnas därtill
villiga, under åren 1916 och 1917 avslutas kontrakt med torvfabrikanter inom
landet om inköp av tillsammans högst 100,000 ton lufttorkad bränntorv (maskintorv)
att levereras årligen under tio år räknat från den tid, om vilken överenskommelse
kan träffas, dock senast från den 1 juli 1919;
att den av staten upphandlade kvantiteten bränntorv må, i den mån detta
låter sig göra, så fördelas mellan fabrikerna, att varje fabrik erhåller rätt att till
staten försälja intill 50 procent av den tillverkning av salutorv, som genom intyg
av någon statens torvingenjör kan styrkas vara igångsatt eller förberedd före 1916
års utgång;
att det pris, som vid dylik upphandling skall av staten erläggas, må fastställas
till hälften av det medelpris, som under näst föregående kvartal av statens
järnvägar erlagts för stenkol med 7,000 effektiva värmeenheter eif Stockholm, Norrköping,
Malmö och Göteborg, dock att, då det så beräknade stenkolspriset per ton
understiger 24 kronor, priset å ton bränntorv skall vara 12 kronor och då stenkolspriset
per ton överstiger 36 kronor, priset å ten bränntorv skall vara 18 kronor;
12
Utlåtande)!.
Kungl. Maj:ts Nåd-. Proposition Nr 146.
att alla priser beräknas fritt å järnvägsvagn vid fabriken;
att det så bestämda stenkolspriset må genom järnvägsstyrelsens försorg i
allmänna tidningarna publiceras minst en gång varje kvartal;
att det fastställda minimipriset skall underkastas revision, en gång före utgången
av år 1920 och en gång före utgången av år 1924, av en genom statens
försorg utsedd nämnd av tre personer, bland vilka en skall utses efter förslag av
leverantörerna;
att den torv, som på dylikt sätt upphandlas, skall vara maskintorv, levereras
i stycken, vara hård och fast, hålla en vattenhalt av högst 30 procent och en
askhalt vid torrt prov av högst 8 procent samt hava en volymvikt av lägst 300
kilogram per kubikmeter vid 30 procent vattenhalt, med rätt dock för den upphandlande
myndigheten att i visst fall godtaga vara av upp till 40 procent vattenhalt,
därvid likväl det pris, staten skall erlägga, skall minskas med 1.5 procent
för varje procent, varmed vattenhalten överstiger 30 procent;
att ifrågavarande upphandling, ävensom därav föranledd kontroll, magasinering,
transport och distribution av torvbränsle, skall omhänderhavas av järnvägsstyrelsen,
samt att föreskrift måtte meddelas därom, att statens verk och inrättningar
i nödig utsträckning bliva skyldiga att använda torv som bränsle, därvid i främsta
rummet böra ifrågakomma sådana verk och inrättningar, som i förhållande till
produktionsorten hava det fördelaktigaste läget.»
Över kommitténs framställning i nu förevarande avseende kava
infordrade utlåtanden under år 1916 avgivits av ett flertal ämbetsverk
och statsinstitutioner.
Därvid hava stuteriöverstyrelsen, styrelsen för centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet, lotsstyrelsen och generaltullstyrelsen
förklarat förvridning för vederbörande statsinstitutions del
olämplig och förty för dess del avstyrkt den ifrågasatta statsgarantim
Utan att direkt avstyrka, anse dock lantmäteristyrelsen, chefen för
Sveriges geologiska undersökning, chefen för rikets allmänna kartverk,
riksbibliotekarien, vetenskapsakademien samt överintendenten och chefen
för nationalmuseum det vara för närvarande omöjligt eller åtminstone i
hög grad ofördelaktigt att använda torvbränsle i de till deras institutioner
hörande lokaler.
Överintendentsämbetet bär såsom eget utlåtande åberopat ett
yttrande av ingenjören W. Dahlgren, vari denne sammanfattar sin
mening sålunda:
»Jag kan således ej annat än avstyrka den föreslagna allmänna garantin till
torvfabrikanter, vilken skulle gälla, var än deras fabriker vore belägna. Om däremot
efter prövning vid vissa statens större verk och inrättningar det skulle
befinnas, att torveldning utan alltför stora förändringar av pannanläggning kunde
anordnas, och det tillika kunde visas, att torv från viss fabrik sannolikt icke skulle
ställa sig dyrare än stenkol, så vore ju den föreslagna garantien fullt affärsmässigt
13
Kungl. Majtis Nåd. Proposition Nr Hd.
på sin plats. En sakkunnig undersökning i berörda hänseende borde verkställas på
alla sådana platser, som syntes hava förutsättning för att torveldning skulle löna sig.»
Riksarkivarien har, under förutsättning att frågan om ändringar
i eldstäder samt om upplagsplatser m. m. kunde ordnas, ansett hinder
icke möta för en årlig garanterad förbrukning i riksarkivet av viss
kvantitet torv.
Marinförvaltningen, som inhämtat yttranden från stationsbefälhavare
och varvschefer in. fl., har anmärkt, att det föreslagna minimipriset
av 12 kronor syntes alltför högt, ifall stenkolspriset åter bleve
mera normalt, samt har ansett sig på frågans nuvarande ståndpunkt ej
kunna garantera någon viss årsavsättning av bränntorv för marinens
räkning. Ämbetsverket har dock förklarat sig villigt att på allt sätt
understödja vidare försök för vinnande av klarhet, i vilken omfattning
bränslebehovets tillgodoseende för framtiden kunde baseras på bränntorv,
* och hemställt, att kommittén måtte få i uppdrag att härom förhandla
med ämbetsverket.
Arméförvaltningen yttrar:
»I detta avseende får arméförvaltningen anföra, att ämbetsverket icke har
något att erinra mot införandet av torveldning i redan befintliga kasemetablissemang
och andra av armén disponerade byggnader, under förutsättning att eldstäderna
anordnas så, att de komma att lämpa sig för torveldning, samt att å de ställen,
där sådan eldning kan ifrågakomma, uppföras erforderliga skjul för torvens förvaring.
Någon närmare utredning angående den utsträckning, i vilken torveldning
sålunda eventuellt skulle kunna redan nu införas, de åtgärder, som härför behöva
vidtagas, samt uppkommande kostnader ser sig emellertid arméförvaltningen icke i
tillfälle att nu lämna, då en sådan utredning, vilken måste göras särskilt för varje
etablissemang, dels skulle taga lång tid i anspråk och dels medföra icke obetydliga
kostnader, bland annat, därigenom att det bleve nödvändigt att i varje fall tillkalla
sakkunnig person för uppgörande av erforderliga förslag och kostnadsberäkningar.»
Generalpoststyrelsen ställer sig välvillig mot tanken på statsgaranti
och anför, att sedan utredning vunnits om de platser, där bränntorvberedning
förekomme, och om tillverkningens storlek på varje plats,
borde tagas under övervägande, inom vilka postlokaler torv lämpligen
borde komma till användning. Torv syntes i allmänhet kunna utan
större svårighet eller extra kostnader begagnas i vanliga kakelugnar
och järnkaminer, varemot vid centraluppvärmning större och dyrbarare
omändringar för torveldning tarvades.
Åven telegrafstyrelsen har förklarat sig i princip icke hava något
att erinra mot uppvärmning av telegrafverkets lokaler med torv och
ansett, att detta kunde ske utan särskilda åtgärder i lokaler utan eea
-
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.
traluppvärmning. För lokaler med sådan värmeledning fordrades däremot
särskilda anordningar jämte större upplagsplatser, varförutom eldarpersonalen
behövde fördubblas. Styrelsen har emellertid förklarat sig
beredd att i den utsträckning, som kunde befinnas lämplig, övergå till
torveldning.
Fångvårdsstyrelsen har ansett torv icke kunna utan avsevärda
kostnader användas i vanliga kakelugnar, vilka förekomme i personalens
tjänstebostäder, och att torv därför borde ifrågakomma huvudsakligen
för uppvärmning av själva fångvårdsanstalterna. Styrelsen har härom
yttrat:
»Såsom framgår av i styrkt avskrift bifogade yttrande av styrelsens biträdande
arkitekt är emellertid vid en del fångvårdsanstalter, nämligen centralfängelset
i Yäxjö, straffängelsema i Stockholm, Karlskrona, Linköping, Vänersborg och Mariestad
samt delvis centralfängelset i Malmö, uppvärmningsanordningarna sådana, att
desamma icke kunna användas för eldning med torv. Vid de övriga fångvårdsanstaltema
kan däremot torv — om också ej utan vissa olägenheter eller vidtagande av
ändringsarbeten — komma till användning såsom bränsle.
Vid så gott som alla fångvårdsanstalterna äro emellertid befintliga vedoch
kolkällare icke tillnärmelsevis tillräckliga för magasinering av anstalternas årsbehov
av torv. Därest icke den för anstalterna behövliga torven kan levereras
successivt i mån av behov, måste därför särskilda torvbodar uppföras vid anstalterna,
vilket måste medföra avsevärda kostnader, särskilt som bodarna förtorvens
skyddande mot fukt torde böra vara väl ombonade. Härtill kommer, att vid en del
anstalter utrymme för uppförande av dylika bodar av tillräckligt omfång saknas, i
följd varav plats för desamma måste förvärvas utanför nuvarande tomtområden.
Emellertid har styrelsen med beaktande av önskvärdheten av torvbränslets
användande funnit sig böra, där så utan olägenhet kunnat ske, hålla möjligheten
öppen för användande av dylikt bränsle. Genom nyligen utfärdad kungörelse för
infordrande av anbud å utförande av ny värmeanläggning vid centralfängelset å
Långholmen har styrelsen infordrat anbud alternativt å ångpannor avsedda endast
för eldning med koks eller kol och å pannor, som även kunna eldas med torv; och vill
styrelsen vid ersättande under de närmaste åren av förslitna ångpannor vid övriga
fångvårdsanstalter, vilka genom sitt läge kunna ifrågakomma för eldning med torv,
tillse, att för sådan eldning lämpliga pannor anskaffas.»
Medicinalstyrelsen har anfört:
»De under medicinalstyrelsens förvaltning stående anläggningar, där torveldning
kan ifrågakomma, äro statens anstalter för sinnessjuka. Eldningen vid ifrågavarande
anstalter sker huvudsakligen från större värme- och kraftcentraler, vilka i
allmänhet utgöras av ång- eller varmvattenpannor av plåt med invändiga eldrör
eller murade eldstäder. Vid mindre ansträngande eldning torde alla dessa centraler
kunna eldas med torv, utan att någon avsevärd förändring av eldstäderna därför
behöver företagas.
Hittills har emellertid torv icke kommit till användning annat än vid hospi
-
Kurujl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 146. 15
talen i Växjö, Vadstena och Lund. Den sammanlagda torvåtgången vid statens
hospital var under år 1915 omkring 1,100 ton och beräknas i år komma att utgöra
omkring 1,600 ton. Denna torvåtgång torde kunna ökas rätt avsevärt jämväl utan
att mera omfattande förändringar i eldstadsanordningarna vidtagas. En nödvändig
förutsättning för eu mera betydande ökning av torvkonsumtionen vid hospitalen är
emellertid, att transportförhållandena så ordnas, att en tillfredsställande tillförsel av
torv till anstalterna kan äga rum, då ju torven på grund av sin skrymmande beskaffenhet
ställer stora krav på transportmedlen. Härjämte erfordras uppförande av
torvlador vid en del anstalter.
I fråga om mängden av den torv, som skulle kunna vid statens hospital
förbrukas, ställer sig detta väsentligt olika för det fall, att allenast mindre väsentliga
förändringar i eldningsanordningama göras, och för det fall, att man anser sig
böra vidtaga mera genomgripande förändringar i förenämnda anordningar. Därest
allenast mindre väsentliga förändringar i eldningsanordningama göras, torde statens
hospital och asyler kunna driva upp sin torvförbrukning intill 10,000 ton om året.
Skulle däremot till torveldningens befrämjande mera genomgripande förändringar i
eldstäderna vidtagas, så att torven komme att vid de större hospitalen i södra och
mellersta Sverige användas såsom huvudbränsle, skulle förbrukningen av torv för
hospitalens vidkommande sannolikt kunna uppdrivas till omkring 20,000 ton och
under förutsättning av verkligt goda transportförhållanden kanske ännu något högre.
Beträffande de nyss berörda, mera genomgripande förändringar i eldstäderna,
som äro erforderliga för torvens användning såsom huvudbränsle, torde ifrågavarande
förändringar bliva rätt dyrbara, men är medicinalstyrelsen för närvarande
icke i tillfälle att lämna någon utredning angående kostnaden för förändringarna
i fråga.
Mot torvkommitténs förslag i fråga om statsgaranti för avsättning av bränntorv
har medicinalstyrelsen icke något att erinra, och anser sig styrelsen kunna
under förutsättning att transporten och distributionen av torven på ett tillfredsställande
sätt ordnas, för sin del garantera en avsättning av 10,000 ton; vilken
kvantitet, därest ovan omförmälda förändringar av eldstäder genomföras, efterhand
torde kunna ökas intill 20,000 ton.»
Järnvägsstyrelsen har i ärendet avgivit ett vidlyftigt utlåtande,
varur följande må anföras:
»Sedan lång tid tillbaka användes bränntorv vid statens järnvägar såsom
bränsle i stationära eldstäder, i den mån leverans av fullgod sådan kunnat erhållas
till skäligt pris. Erfarenheten har därvid visat, att torv såsom bränsle är mindre
fördelaktig än stenkol och koks, samt i vissa fall medför ökade kostnader. Därtill
kommer kostnaden för omändring av eldstäderna för torveldning eller utbyte av
för detta bränsle olämpliga kaminer. Ehuru en ökad användning av torv sålunda
kommer att medföra en ökning i statens järnvägars utgifter, åtminstone så snart
priset å stenkol nedgår under den gräns, nämligen 36 kronor, under vilken det av
kommitterade föreslagna maximipriset å torv icke längre skall tillämpas, har järnvägsstyrelsen,
med hänsyn till vikten av att åstadkomma en ökad tillverkning av
inhemskt bränsle, icke något att erinra mot att använda bränntorv i större utsträckning
än hittills såsom bränsle i stationära eldstäder. Järnvägsstyrelsen finner
även lämpligt, att staten åt tillverkarna lämnar garanti för avsättning under vissa
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.
år av eu viss del utav deras tillverkning. Fabrikanterna böra givetvis å sin sida
förbinda sig att å därför bestämda tider leverera ett jämnt och gott fabrikat, på
det att de statens verk, som inrättat sina eldstäder för torveldning, icke må bliva
utan bränsle på grund av försummad leverans eller leverans av underhaltig vara.
För bedömande -av statens möjlighet till förbrukning av bränntorv har kommittén
lämnat en sammanställning av medelbränsleförbrukning per år i stationära
eldstäder vid statens verk och inrättningar i samtliga län från och med Kopparbergs
och Gävleborgs och söderut. Totalsumman reducerad till torv utgör enligt
denna sammanställning 191,304 ton. Kommittén synes sålunda hava tänkt sig, att
ungefär hälften av denna totala bränsleförbrukning skall utbytas mot torv. På
vilket sätt den ifrågasatta mängden 100,000 ton bör fördelas i de skilda länen,
framgår däremot icke av kommittébetänkandet.
Av tekniska skäl kan givetvis i flera fall, såsom kommittén även framhåller,
nu använda bränsleslag icke alls eller endast med svårighet utbytas mot torvbränsle.
Vidare torde det icke vara lämpligt, att staten helt och hållet gör sig beroende av
torvbränsle utan fortfarande i viss utsträckning även har tillgång till andra bränsleslag.
Den bränslemängd, som kan utbytas mot torv, bliver sålunda mindre än den
i bilagan för varje län angivna bränsleförbrukningen.
Av den lämnade sammanställningen länsvis rörande den för år 1916 planerade
tillverkningen av salutorv och medelbränsleförbrukningen vid statens verk och inrättningar
framgår visserligen, att förbrukningen i samtliga län, utom Kristianstads,
överstiger 50 procent av tillverkad salutorv med så stor mängd, att transport till
annat län icke för närvarande behöver befaras från andra än det ovannämnda.
Huru detta kan komma att ställa sig, då den av kommittén beräknade ökade tillverkningen
kommit till stånd, är för närvarande omöjligt att avgöra. Kommittén
anser dock, att man knappast torde behöva antaga överskott i produktionen för
andra län än de båda skånska, och att detta överskott utan orimliga fraktkostnader
torde kunna distribueras i närliggande län, där underskott antagligen fortfarande
kommer att förefinnas.
Det torde emellertid ligga nära till hands att antaga, att de nuvarande fabrikerna
i södra landet, även i andra län än de skånska, i första rummet komma att
öka sin tillverkning i avsevärd grad. Vidare är det säkerligen föga antagligt, att
torvtillverkningen i landets mellersta län bliver så stor, att 50 procent av salumängden
kommer att fylla statens behov inom vart och ett av dessa län. Med
hänsyn till vad ovan sagts, att icke hela den för varje län angivna bränslemängden
kan utbytas mot torv, torde det sålunda icke vara orimligt att antaga, att torven
i flera fall måste transporteras avsevärd vägsträcka, därest den av kommittén ifrågasatta
mängden skall upphandlas, och producenterna garanteras avsättning av 50
procent av sin salutorv. Givetvis skola sådana verk och inrättningar, som äro belägna
på minsta avstånd från produktionsorten, i första rummet förses med torv
från densamma. Detta förutsättes även av kommittén, som samtidigt framhåller,
att torvbränslet visat sig icke kunna draga några mera avsevärda fraktkostnader.
Kommittén synes sålunda icke tänkt sig, att längre transportvägar skola behöva
förekomma.
För ett tillförlitligt bedömande av spörsmålet ifråga anser järnvägsstyrelsen
nödvändigt, att i första rummet kännedom erhålles om, huru stor mängd av nu an
-
17
Kungl. Maj:ls Null. Proposition Nr 146.
vänt bränsle verkligen kan utbytas mot torv. Järnvägsstyrelsen håller därför före,
att alla statens verk och inrättningar inom de av kommittén angivna länen böra
erhålla uppdrag att snarast möjligt utreda och lämna uppgift å huru stor mängd
bränntorv, som kan förbrukas för år å varje plats, ävensom att uppgiva den järnvägsstation,
varest torven lämpligen kan mottagas.
Järnvägsstyrelsen verkställer för sin del för närvarande en sådan utredning,
vad statens järnvägar beträffar, och kommer, sedan denna slutförts, att till Eders
Kungl. Maj:t överlämna en uppgift å den mängd bränntorv, som kan förbrukas vid
statens järnvägar.
Då det enligt järnvägsstyrelsens mening är att befara, att avsevärda transportväglängder
kunna komma ifråga, om en mängd av upp till 100,000 ton bränntorv
skall kunna förbrukas vid statens verk och inrättningar, synes det styrelsen
vidare erforderligt, att det klargöres, huru mycket det av staten använda torvbränslet
bör få fördyras genom transportkostnad.
— — —. Järnvägsstyrelsen får därför framhålla, att en maximitransportväg,
utöver vilken transport av torv för statens behov icke må annat än undantagsvis
ifrågakomma, bör fastställas, och får för sin del föreslå, att denna transportväg
bestämmes till 100 km.
I detta sammanhang anser sig järnvägsstyrelsen böra framhålla, att användning
av torv bör i första hand ske inuti landet, dit importerat bränsle fördyras
till följd av järnvägstransport.
På grund av vad nu anförts anser järnvägsstyrelsen, att den mängd bränntorv
för år, som staten bör förbinda sig att upphandla av varje torvfabrikant, icke
bör fastställas, förrän dels förbrukningsmängden och mottagningsstationer för varje
verk och inrättning bliva kända, dels en maximitransportväg blivit fastställd.
För frågans slutliga bedömande bör naturligtvis kännedom föreligga om,
varest och med vilka mängder torv kommer att levereras. Detta torde dock icke
kunna vinnas, förrän utbjudande skett, och fabrikanternas erbjudande inkommit.
I övrigt har järnvägsstyrelsen icke något att erinra mot att för statens räkning
avslutas kontrakt med torvfabrikanter om årlig leverans av tillsammans
högst 100 000 ton lufttorkad bränntorv att fördelas mellan fabrikanterna, så att
varje fabrik erhåller rätt att försälja intill 50 procent av sin salutorv, under förutsättning
att staten icke behöver transportera torven längre väg från leveransorten.
Järnvägsstyrelsen har icke något emot, att kontrakt avslutas med varje
torvfabrikant för en tid av 10 år, räknat från den tid, om vilken överenskommelse
kan träffas, dock senast från den 1 juli 1919.
Kommittén föreslår, att det pris, som av staten skall erläggas för levererad
torv, må fastställas till hälften av det medelpris, som under näst föregående kvartal
av statens järnvägar erlagts per ton importerade stenkol reducerat till kol av 7,000
effektiva värmeenheter per kg. eif Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg.
Dessa grunder för prisbestämningen finner järnvägsstyrelsen i huvudsak vara
lämpliga. — — —. Förutom till Malmö importeras för statens järnvägar avsevärda
mängder stenkol över Hälsingborg, varför järnvägsstyrelsen får hemställa, att
till denna hamn levererade stenkol även få medtagas vid beräkning av medelpriset
per ton. Bestämmandet av priset å till statens järnvägar levererade svenska stenBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 122 käft. (Nr 146.) 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.
kol, vilket varit kommitténs förebild, sker också efter medelpriset å vissa till Stockholm,
Norrköping, Malmö, Hälsingborg och Göteborg levererade kolsorter.
För att säkerställa producenten mot förlust vid lågkonjunktur å bränslemarknaden
bör givetvis ett minimipris oberoende av stenkolspriset fastställas. Denna
fördel för torvindustrien bör å andra sidan, såsom kommittén säger, kompenseras
med en motsvarande förpliktelse emot staten i form av maximipris, då förhållandena
ställa sig mer än vanligt gynnsamma för torvindustrien.
Kommittén har föreslagit ett minimipris av 12 kronor per ton. Järnvägsstyrelsen
har icke något emot, att detta pris för närvarande fastställes, i synnerhet
som enligt kommitténs mening en reglering av detsamma skall företagas före år
1920, inom vilken tid det knappast är antagligt, att läget å bränslemarknaden bliver
sådant, att det nu föreslagna minimipriset behöver tillämpas.
Reglering av minimipriset är givetvis erforderlig under den 10-åriga kontraktstiden,
och kommittén har föreslagit, att detta skall verkställas åtminstone
1920 och 1924 av en nämnd bestående av 3 personer. Som emellertid högst olika
meningar kunna göra sig gällande, dels huru ett för en mängd under olika förhållanden
arbetande fabriker gällande gemensamt försäljningspris skall beräknas, dels
rörande innebörden av skälig vinst, hade det varit önskligt, att kommittén angivit,
huru minimipriset enligt dess mening bör beräknas för att tjäna nämnden till ledning
vid dennas blivande arbete.
Mot det föreslagna maximipriset av 18 kronor per ton har järnvägsstyrelsen
icke något att erinra.
Prisen skola enligt kommitténs förslag avse leverans fritt å järnvägsvagn vid
fabriken. Härvid vill järnvägsstyrelsen endast fästa uppmärksamheten på, att kostnad
för torvens omlastning från vagn å smalspårig bana till vagn å normalspårig
bana kan i vissa fall ifrågakomma.
De av kommittén föreslagna kvalitétsbestämmelsema anser järnvägsstyrelsen
vara väl avpassade. Enligt kommitténs uppfattning må den upphandlade myndigheten
i visst fall kunna godtaga vara av upp till 40 procent vattenhalt, därvid likväl
priset skall minskas med 1.5 procent för varje procent, varmed vattenhalten
överstiger SO procent. Lämpligheten att elda med torv av så hög vattenhalt, detta
må vara även i stora ångpannor, torde kunna starkt ifrågasättas, och detta bör
givetvis icke ske i större omfattning, förrän ingående försök utförts med sådan torv
såsom bränsle. I varje fall bör det tillkomma den mottagande och förbrukande
myndigheten och icke den upphandlande myndigheten att pröva, huruvida torv av
nämnd beskaffenhet kan godtagas, ty om järnvägsstyrelsen i enlighet med kommitténs
förslag skall upphandla all torv för statens behov, kan styrelsen naturligtvis icke
beträffande andra verks än statens järnvägars behov bedöma, om bränntorv med
högre vattenhalt än 30 procent är ändamålsenlig i särskilda förekommande fäll. Det
bör likaledes vara den mottagande myndigheten, som bör taga i övervägande, huruvida
i särskilda fall en premie skall kunna ifrågakomma för torv med en fuktighetshalt
understigande 25 procent.
Kommittén föreslår, att ifrågavarande upphandling av torv, ävensom därav
föranledd kontroll, magasinering, transport och distribution av densamma, skall omhänderhavas
av järnvägsstyrelsen. Såsom skäl härtill anför kommittén bland annat,
att järnvägsstyrelsen redan tidigare verkställt upphandling för andra statsinstitutioner
av kolbränslen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146. 19
Tillhandahållandet av kolbränslen åt andra verk och inrättningar från statens
järnvägars upplag är emellertid icke fullt jämförbart med en blivande gemensam upphandling
av torv för alla statsinstitutioner. Beträffande kolbränslen inköpas desamma i
sådana mängder för statens järnvägars eget behov, att det tillägg, som erfordras för tillhandahållandet
till andra verk och institutioner, bliver jämförelsevis obetydligt.
Ifrågavarande tillhandahållande i mån av därom framställd önskan sker från å linjen
befintliga upplag, anordnade för tillgodoseende av järnvägsdriften. Vad torv beträffar
behöver järnvägsstyrelsen givetvis icke så synnerligen stora lager för egen räkning
på varje plats, och att lägga torv i upplag för andra statsinstitutioners behov torde,
såsom längre fram skall påvisas, icke vara att tillråda. — —
Då här sålunda är fråga om en vittomfattande centralupphandling av en för
åtskilliga statens verk och inrättningar erforderlig svensk vara, synes ärendet beträffande
upphandlingens handhavande lämpligen böra överlämnas till de inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning angående ökad centralisering vid
upphandling för statens räkning. Intilldess frågan på grund av deras blivande förslag
eventuellt kan komma att lösas på annat lämpligt sätt, är järnvägsstyrelsen
dock beredd att verkställa ifrågavarande upphandling.
Upphandlingen och samarbetet med övriga statsinstitutioner, som enligt järnvägsstyrelsens
mening bör ordnas på enklaste sätt, synes kunna ske såsom i det
följande angives. Sedan järnvägsstyrelsen efter erhållen uppgift å de skilda verkens
och inrättningarnas behov av bränntorv per år avslutat kontrakt med torvfabrikantema
och upprättat tablå över, från vilken fabrik varje förbrukare skall erhålla
torv, överlämnas avskrifter av såväl kontrakt som tablå till vederbörande myndigheter.
Dessa skola därefter hava att rekvirera sitt behov från den å tablån angivna
leverantören eller i vissa fall på dennes anmälan om leverans mottaga torv och att
likvidera verkställda leveranser direkt till leverantören i enlighet med det av järnvägsstyrelsen
kungjorda kolpriset under näst föregående kvartal. Fraktkostnaden
kommer på detta sätt att, som sig bör, direkt drabba mottagaren för varje parti.
Vid varje förbrukningsställe bör naturligtvis finnas magasinsutrymme eller
annan anordning för upplag i så stor utsträckning, att torv för 3 å 4 månaders
behov kan mottagas på en gång. För mindre förbrukare kan utrymmet påtagligen
inskränkas till en vagnslast, vilket dock, icke minst med hänsyn till transportkostnaden,
måste anses vara minsta leveransparti, som bör komma i fråga. Endast i
händelse en institution med liten förbrukning efter överenskommelse med eu större
förbrukare på samma ort kan erhålla sitt behov samtidigt med denne eller från
hans upplag, torde mindre lagerutrymme vara möjligt.
Det förefaller, som om kommittén tänkt sig, att levererad torv skall magasineras
vid statens järnvägar för att senare distribueras till förbrukande verk och
inrättningar. Järnvägsstyrelsen skulle i sådant fall behöva låta uppföra torvlador å
stationer, där torv skulle komma att uppläggas i större mängd. Det måste dock
anses vara alldeles förkastligt och föga affärsmässigt, att torven först skulle mottagas
och lossas i upplag vid statens järnvägar för att därefter upplastas och ånyo
transporteras, denna gång till förbrukaren, kanhända samma väg åter, som den kommit
från leverantören. Uppförandet av lämpliga magasin eller torvlador, där upplagsplats
icke redan finnes, föranleder endast engångskostnad, vare sig det sker vid
varje förbrukningsställe eller vid statens järnvägar, under det att distribution från
20
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 146.
upplag vid statens järnvägar kommer att medföra dryga kostnader varje år för
lossning, upplastning och transporter.
Enligt järnvägsstyrelsens bestämda mening bör således upplagsskjul eller torklada
finnas vid varje förbrukande verk eller inrättning.
Kontrollen, att levererad torv uppfyller bestämmelserna angående fordringarna
å densamma, synes de mottagande myndigheterna själva mycket väl kunna ombesörja
med anlitande av handelskemister och kemiska stationer, som numera finnas i
liera av landets städer. Järnvägsstyrelsens laboratorium står naturligtvis även till
förfogande att på begäran utföra undersökningar. — — —
Skulle det icke låta sig göra eller icke visa sig lämpligt, att kontrollen sker genom
de mottagande myndigheternas försorg, kan järnvägsstyrelsen givetvis omhänderhava
erforderlig besiktning och undersökning av all torv, som levereras till staten. Sedan ett
torvparti efter undersökning å laboratoriet blivit godkänt, skulle styrelsen i sådant fäll
hava att överlämna provningsresultatet till den eller de myndigheter, som enligt förut
omnämnda tablå skola erhålla torv från ifrågavarande fabrik, för att tjäna till ledning
vid räkningarnas likviderande. Järnvägsstyrelsen kan emellertid, såsom förut
framhållits, svårligen godkänna för andra verk avsedd torv med högre fuktighetshalt
än 30 procent. De för järnvägsstyrelsen uppkomna kostnaderna för provtagning
och undersökning m. m. jämte kostnaderna för verkställande av själva upphandlingen
kunna i så fäll en gång årligen debiteras alla andra torvförbrukande statsinstitutioner
med belopp i förhållande till av var och en mottagen torvmängd.
Järnvägsstyrelsen får slutligen framhålla nödvändigheten av, att myndigheterna
åläggas skyldighet att ovillkorligen mottaga den mängd torv, som var och en uppgivit
sig kunna förbruka per år, på det att järnvägsstyrelsen icke såsom den upphandlande
myndigheten i annat fall må bliva nödsakad att för egen del mottaga
större mängd än som med rimlig transport kan förbrukas vid statens järnvägar.
Under åberopande av vad nu anförts och med anslutning till kommitténs förslag
i övrigt får järnvägsstyrelsen sålunda uttala sig för,
att vederbörande myndigheter anbefallas verkställa utredning angående varest
och till vilken mängd per år torv kan förbrukas vid statens inom samtliga län från
och med Kopparbergs och Gävleborgs och söderut belägna verk och inrättningar samt
angående vid vilken järnvägsstation torven i varje fall bör mottagas;
att det måtte fastställas en maximiväglängd, utöver vilken levererad torv icke
må transporteras till förbrukningsorten;
att den av staten upphandlade mängden må, sedan resultaten av nämnda utredningar
blivit kända, så fördelas mellan fabrikerna, att varje fabrik erhåller rätt
att till staten försälja intill 50 procent av sin salutorv, därest denna mängd kan
förbrukas vid statens verk utan att transporteras på järnväg längre än den fastställda
maximiväglängden;
att till statens järnvägar eif Hälsingborg levererade stenkol medtagas vid
beräkning av medelpriset å stenkol i och för bestämmandet av priset å torv i enlighet
med kommitténs förslag i övrigt;
att kommittén anbefalles angiva, huru minimipriset enligt dess mening bör
beräknas;
att, tills på grund av centralupphandlingssakkunnigas utredning annorlunda
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 14(1.
kan bliva beslutat, upphandling och fördelning av all för statens verk erforderlig
torv omhänderhnves av järnvägsstyrelsen i enlighet med styrelsens i det föregående
framlagda förslag;
att varje mottagande myndighet själv ombesörjer kontrollen av levererad torv;
att förvaringsrum skall finnas hos varje torvförbrukande verk och inrättning;
att järnvägsstyrelsen endast behöver magasinera torv för eget behov;
att föreskrift måtte meddelas därom, att myndigheterna skola vara skyldiga
att ovillkorligen mottaga den mängd torv, som uppgivits erforderlig för varje verk
och inrättning.»
Det bör även anmärkas, att arméns kasernbyggnadsnämnd förordat
inrättande av anordningar för torveldning i de kaserner, som äro under
byggnad.
Med anledning av de sålunda avgivna utlåtandena återremitterades Torv^''
ärendet till tor vkommittén, som i yttrande den 21 februari 1917 anfört ay? 1917.
följande:
»Om man bortser från vissa detaljanmärkningar, vilka senare skola upptagas
till granskning, hava samtliga myndigheter med undantag av sju, funnit sig böra i
princip tillstyrka de avgivna förslagen, varjämte åtta ämbetsverk förklarat sig beredda
att för egen del införa torveldning. Det bör anmärkas, att bland dessa senare
ingå de ojämförligt största förbrukarna av bränsle i stationära eldstäder bland
statens verk och inrättningar, nämligen medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen och
arméförvaltningen. Enbart dessa tre myndigheter representera mer än i.50,000 ton
torvbränsle eller omkring 75 procent av statens ifrågavarande totala bränsleförbrukning.
Därutöver hava marinförvaltningen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen och riksarkivarien förklarat, att för dessa verks vidkommande
hinder ej möter för garanterande av viss årlig avsättning av torvbränsle, varjämte
arméns kasernbyggnadsnämnd förordat inrättande av anordningar för torveldning i
under byggnad varande kaserner.
Under sådana förhållanden synes det kommittén, som om de principiella betänkligheter
eller yttringar av obenägenhet att för egen del införa torveldning, som
framförts av ett antal myndigheter, representerande en ringa bråkdel av den totala
statsförbrukningen, icke kunna tillmätas avgörande betydelse vid bedömande av förslaget.
Kommittén anser emellertid, att de ur ekonomisk synpunkt framförda betänkligheterna
mot införande av torveldning väsentligen bero på förbiseende eller
underskattande av frågans allmänna innebörd. Beträffande erinringarna mot införande
av torveldning exempelvis i verk belägna i Stockholm på grimd därav, att
fraktkostnaderna skulle komma att ställa sig orimligt höga, vill kommittén endast
åberopa vad i sådant avseende mnehålles i kommitténs förslag, vilket i denna punkt
är av följande lydelse: »att föreskrift måtte meddelas därom, att statens verk och
inrättningar i nödig utsträckning bliva skyldiga att använda torv som bränsle,
därvid i främsta rummet böra ifrågakomma sådana verk och inrättningar, som i
förhållande till produktionsorten hava det fördelaktigaste läget.»
Av de angivna till kommittén remitterade yttrandena från ämbetsverken har
kommittén icke funnit anledning frångå sitt förslag om inköp för statens räkning
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.
och för längre tidsperiod av viss kvantitet av bränntorv samt om införande i avsevärd
utsträckning av torveldning vid statens verk och inrättningar. Kommittén
hyser fortfarande den övertygelsen, att detta skulle i icke ringa grad befordra användningen
av torv som bränsle här i landet och samtidigt stimulera icke blott
till ökad tillverkning utan också till förbättringar i tekniskt avseende av metoderna
för torvens tillgodogörande som bränsle.
Om således kommittén i huvudsak vidhåller sitt förslag och håller före, att
ett genomförande av detsamma skulle vara till fromma för bränntorvfrågans lösning,
är därmed ingalunda sagt, att icke vissa jämkningar torde, särskilt beträffande de
föreslagna maximi- och minimiprisen, vara betingade av de på grund av de rådande
extra ordinära förhållandena uppkomna snabba växlingarna å arbetsmarknaden,
nven torde vissa ändringar i de föreslagna tidsbestämmelserna vara nödvändiga med
hänsyn till den tid, som förlupit sedan kommittén avgav sitt förslag.
Kommittén hade föreslagit, att för statens räkning måtte, under förutsättning
att säljare funnes därtill villiga, under åren 1916 och 1917 avslutas kontrakt med
torvfabrikanter inom landet om inköp av lufttorkad bränntorv, vilken skulle levereras
årligen under 10 år räknat från den tid, om vilken överenskommelse kunde träffas,
dock senast från den 1 juli 1919. Det är uppenbart, att då i det närmaste ett år
förflutit, sedan nämnda förslag avgavs, de däri fixerade tiderna icke kunna bibehållas,
för den händelse förslaget numera skulle realiseras. Emellertid torde jämväl andra
förhållanden böra föranleda till ett framflyttande av såväl tiden för avslutande av
kontrakt som tiden för påbörjande av leverans längre än vad som betingats av nyss
nämnda orsak. Den högst betydande prisstegringen å bränslemarknaden i dess
helhet och därmed även å torvbränsle, som under det senaste året fortgått, gör
helt visst fabrikanterna mindre benägna för att nu binda sig för den tid och på de
villkor, som ifrågasatts i förslaget, även om någon förhöjning i minimipriset kunde
ställas i utsikt. Ehuru det ej torde vara möjligt att nu förutsäga något om prisrörelsen
på kolmarknaden under de närmaste åren, synes det icke kommittén lämpligt
att uppskjuta genomförandet av de föreslagna åtgärderna på obestämd tid.
Kommittén har efter övervägande av frågan funnit sig böra föreslå, att den tidpunkt,
intill vilken fabrikanterna skola hava rätt att på förut angivna villkor med
däri här nedan föreslagna ändringar avsluta kontrakt om leverans till staten av
torvbränsle, måtte bestämmas till utgången av år 1919, samt att den tidpunkt, vid
vilken leveransen senast skall taga sin början, måtte bestämmas till den 1 juli 1920.
Givetvis kunna inträdda förhållanden föranleda en ändring av dessa tidsbestämmelser.
Av de hörda myndigheterna har marinförvaltningen i sitt yttrande uttalat
den mening, att det utav kommittén föreslagna minimipriset måste anses för högt,
om hänsyn tages till normala koipriser. Kommittén är emellertid med hänsyn till
syftet med hela denna anordning av den uppfattningen, att priset på stenkol under
normala förhållanden icke får vara bestämmande för det minimipris, som åsättes
det till inköp föreslagna torvbränslet. Till grund för beräkningen av detta har på
sätt framgår av kommitténs förenämnda utlåtande lagts tillverkningspriset, vilket
kommittén i likhet med de av kommittén åberopade sakkunniga vid förslagets avgivande
ansett böra beräknas till 10 å 11 kronor per ton lufttorr bränntorv av
högst 30 procents fuktighetshalt, fritt banvagn å station vid fabriken. Till detta
pris borde enligt kommitténs mening läggas en vinstmarginal, varför minimipriset
föreslogs till 12 kronor per ton. Av såväl de sakkunnigas utlåtande som ock av kom
-
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 146. 23
mittens egen utredning framgår emellertid, att i tillverkningskostnaden ingå arbetslöner
till omkring (50 procent av totalkostnaden. Nu bär ostridigt på flertalet platser
den rådande bristen på arbetskraft för torvbränsleindustrien i förening med den
allmänna stegringen av arbetslöner för likartat arbete åstadkommit en högst betydande
_ stegring i arbetskostnaderna, vilken kommittén efter inhämtande av en del
statistiska uppgifter anser böra skattas till omkring 25 procent av den förutvarande
kostnaden. Någon allmän nedgång i arbetslönerna under de närmaste åren lär
heller icke vara att förvänta. Härtill kommer, att hänsyn jämväl torde flora tagas
till den omständigheten, att en högst avsevärd prisstegring ägt rum ifråga om en
del övriga i tillverkningskostnaden ingående poster. Under sådana förhållanden har
kommittén funnit sig böra, med ändring av sitt tidigare förslag, föreslå, att minimipriset
för den ifrågasatta upphandlingen bestämmes till 14 kronor per ton. Kommittén
tror sig i det föregående hava angivit, huru enligt kommitténs mening minimipriset
bör beräknas. Det av kommittén tidigare föreslagna maximipriset, 18
kronor, översteg med 50 procent minimipriset. Med hänsyn till såväl syftet med
förslaget som de nu rådande höga prisen å bränslemarknaden anser kommittén, att
en höjning bör ske även å maximipriset, och torde detta böra bestämmas till 21
kronor.
Kommittén biträder järnvägsstyrelsens förslag, att vid beräkningen av medelpriset
för stenkol eif Hälsingborg medräknas.
I fråga om de erinringar rörande torvbränslets tekniska användbarhet, som
från olika ämbetsverk blivit framställda, må påpekas, att på föranstaltande av kommittén
proveldningar för närvarande pågå, vilka avse att utvidga kunskapen på
detta område. Redan tidigare vunna erfarenheter, som vid av kommittén utförda
undersökningar bekräftats, giva vid handen, att torvbränsle av föreslagen kvalitet
väl lämpar sig för användning vid sådana eldstäder, varom här är fråga, framför
allt vid större ångcentraler och små eldstäder. För närvarande arbetas flerstädes
på nya eller förbättrade konstruktioner av eldstäder i syfte att göra dessa lämpade
för eldning jämväl med torvbränsle. Att ändringar i befintliga eldstäder flerstädes
torde bliva behövliga, har kommittén redan tidigare framhållit, men deima omständighet
bör enligt kommitténs uppfattning ej tillmätas allt för stor betydelse. Kommittén
vill icke heller förneka, att på en del håll de förekommande eldstadskonstrulctionema
äro så föråldrade, att de svårligen kunna apteras för eldning med
torvbränsle. Den kvantitet torvbränsle kommittén föreslagit till inköp är emellertid
icke större, än att den lämpligen kan komma till användning vid för dylik eldning
lätt apterade eldstäder. Att någon kostnad jämväl måste ifrågakomma för anordnande
av upplagsplatser är otvivelaktigt. Däremot torde icke i nämnvärd utsträckning
behöva ifrågakomma ökning av eldarpersonalen, såvida de ändringar, som vidtagas
å eldstäderna, göras rationella. Samtliga sålunda erforderliga tekniska anordningar
lära vederbörande verk -och myndigheter med anlitande av sakkunniga själva
böra låta utföra.
Vidkommande frågan om vilka verk och myndigheter böra åläggas att i sina
lokaler införa torveldning i sammanhang med det ifrågasatta statsinköpet anser
kommittén, att härtill i främsta rummet böra ifrågakomma arméförvaltningen, järnvägsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen. Detta synes så mycket
naturligare som dessa fyra verk äro de ojämförligt största förbrukarna av bränsle
i stationära eldstäder bland statens verk och inrättningar och dessutom flertalet dem
24
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 146.
underlydande anläggningar dels äro av den storleken, att vid varje särskild plats
en relativt stor bränsleförbrukning ifrågakommer och dels äro förlagda i olika delar
av landet, en omständighet som med hänsyn till transport- och fraktförhållanden är
av stor betydelse. Först i andra hand torde ett dylikt åläggande böra ifrågakomma
beträffande övriga verk. Det är emellertid uppenbart, att torveldning icke lämpligen
kan införas i samtliga ett verk underlydande anstalter oberoende av dessas läge.
Kommittén har redan tidigare gjort gällande, att de inrättningar främst böra komma
ifråga, vilka i förhållande till produktionsorten hava det fördelaktigaste läget. Att
såsom järnvägsstyrelsen föreslagit fastställa en maximitransportlängd av 100 kilometer
kan kommittén icke tillstyrka. Det torde nämligen givas förhållanden, som
kunna göra en längre transportväg önskvärd eller nödvändig, varför, enligt kommitténs
uppfattning, viss för alla fall gällande maximitransportväg ej bör fastslås.
För vinnande av kännedom om den lämpliga fördelningen på olika verk och
myndigheter av den till statsinköp föreslagna kvantiteten torvbränsle erfordras en
undersökning liknande den, varmed järnvägsstyrelsen beträffande egen förbrukning
enligt uppgift för närvarande är sysselsatt. Vid verkställande av en sådan utredning
böra givetvis de synpunkter, som här ovan blivit framförda, komma till beaktande.
Det synes emellertid kommittén synnerligen önskvärt, att denna utredning i sin
helhet handhaves av en för ändamålet lämpad myndighet. Denna borde i sin ordning
samråda med och inhämta upplysningar från de vederbörande verk och inrättningar,
som kunna komma ifråga som förbrukare. För närvarande torde järnvägsstyrelsen
vara mest ägnad för denna uppgift likaväl som för att verkställa upphandlingen.
Kommittén kan för sin de! i allt väsentligt biträda de av järnvägsstyrelsen
framlagda synpunkterna beträffande upphandling, transport, kontroll och likvid av
det upphandlade bränslet. Ifråga om upplagring av detsamma har järnvägsstyrelsen
gjort erinringar mot förslaget om inrättande av lagerlokaler vid vissa statsbanestationer,
vilket förslag betecknats som mindre affärsmässigt. I vilken omfattning
dylika lagerutrymmen kunna befinnas behövliga är ju beroende på resultatet av den
utredning, varom här talats och i vilken utsträckning staten framdeles kan komma
att för eget behov använda torvbränsle. Kommittén hyser emellertid fortfarande
den uppfattningen, att dylika för gemensam räkning inrättade lagerutrymmen sannolikt
komma att visa sig erforderliga.
Med åberopande av vad sålunda anförts får kommittén hemställa,
att det av kommittén den 17 april 1916 avgivna förslaget beträffande inköp
för statens räkning av bränntorv under vissa närmare angivna villkor samt om inrättande
av eldstäder för torveldning i statens nybyggnader måtte genomföras med
iakttagande av följande ändringar i de föreslagna villkoren: att den tid, intill vilken
fabrikanterna skola hava rätt att avsluta kontrakt om leverans till staten av torvbränsle,
måtte bestämmas till utgången av år 1919, att den tidpunkt, vid vilken
leveransen senast skall taga sin början, måtte bestämmas till den 1 juli 1920, att
minimipriset måtte bestämmas till 14 kronor per ton och maximipriset till 21 kronor
per ton, och att vid beräkningen av medelpriset för stenkol måtte medräknas jämväl
priset eif Hälsingborg;
samt att järnvägsstyrelsen måtte erhålla uppdrag att efter samråd med vederbörande
verk och myndigheter verkställa utredning beträffande den lämpliga fördelningen
av den till upphandling ifrågasatta kvantiteten av högst 100,000 ton lufttorr
bränntorv, därvid i främsta rummet såsom förbrukare höra ifrågakomma under armé
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146. 25
förvaltningen, järnvägsstyrelsen, medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen lydande
inrättningar.»
Vid detta kommitténs utlåtande har fogats särskilt yttrande av
dess ledamot, herr A. Andersson, vilken anfört:
»Då å ena sidan minimipriset, fastställt på sätt som i detta fäll skett med
inräknande av alla kostnader, plus en viss affärsvinst, enligt min uppfattning måste
anses för fabrikantintresset innebära tillräcklig garanti mot förlustbringande tillverkning,
och maximipriset å andra sidan med hänsyn till denna minimiprisgaranti
måste i det allmännas intresse så avvägas, att icke alltför stor marginal lämnas
fabrikant för utnyttjande av den öppna marknadens vinstmöjligheter, anser jag den
av kommittén föreslagna höjningen av maximipriset principiellt sett mindre lämplig
och borde därför kommitténs tidigare förslag beträffande maximipriset hava vidhållits.»
Det nu ifrågavarande förslaget om statsgaranti för avsättning av
lufttorkad maskintorv synes mig förtjänt av största uppmärksamhet.
Det åsyftar att ge ett ganska kraftigt handtag åt den hittills med stora
svårigheter arbetande torvbränsleindustrien samt förhjälpa den till att
kunna tillgodose en avsevärt större del av landets bränslebehov än nu
är^ fallet. Om detta lyckas, har också vunnits, att vårt land i motsvarande
mån blir oberoende av stenkolsimporten. Angående den stora betydelsen
härav, både i ekonomiskt och andra hänseenden, torde det vara överflödigt
att orda.
Genom att kommitténs framställning av naturliga skäl icke kunde
inkomma till Kungl. Maj:t förrän jämförelsevis sent under fjolårets
riksdag samt det var nödvändigt att inhämta de intresserade myndigheternas
yttranden däröver, kunde ärendet icke föreläggas 1916 års
riksdag. Om det än måste beklagas, att härigenom vållats ett års uppskov,
har den erhållna ytterligare utredningen varit för frågan mycket
värdefull. Kommitténs förslag synes hava i allt väsentligt stått sig väl
gentemot kritiken, och i vissa delar har det blivit på ett lyckligt sätt
kompletterat och belyst. Utredningen synes mig ägnad att bibringa den
uppfattningen, att kommittén med sitt förevarande förslag slagit in på
en riktig väg och att förslaget bör med det snaraste genomföras.
Mot det föreslagna systemet, sadant det föreligger med de av
kommittén i dess yttrande den 21 februari 1917 vidtagna jämkningar,
synas mig icke några väsentliga erinringar vara att göra. Då saken
ännu är oprövad, är det naturligt, att vid själva genomförandet en del
avvikelser från planen kunna befinnas fördelaktiga eller kanske nödvändiga.
Därför torde denna plan icke böra nu fastslås i alla detaljer.
Själva de principer, på vilka den vilar, synas mig emellertid riktiga.
Vad prisen beträffar, finner jag de föreslagna höjningarna i såväl
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 122 käft. (Nr 146.) 4
Departements
chefen.
26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.
minimipriset som maximipriset vara med hänsyn till nuvarande förhållanden
fullt befogade. Då enligt förslaget minimipriset skall underkastas
revision före utgången av år 1920, kan i alla händelser en eventuell
överbetalning icke få lång varaktighet. Då det nu är avsikten att verkligen
söka få bränntorvindustrien på fötter, får enligt min mening staten
icke dra sig för att påtaga sig en viss risk, som i varje fall dock ej
kan bli särdeles stor.
Betalningen för torven skall naturligtvis i törsta hand utgå från
vederbörande anslag hos de statsinstitutioner, som använda densamma.
Ifall det föreslagna prisförhållandet till stenkol visar sig vara någorlunda
riktigt beräknat med hänsyn till bränslevärdet, skulle själva inköpskostnaden
för bränslet icke behöva bli avsevärt större vid torveldning
än vid eldning med kol. Men andra utgifter, särskilt för transporter,
både å järnväg och å fordon, bliva nog dyrare för torv. Det är därför
mycket möjligt, att de årliga bränslekostnaderna komma att för ifrågavarande
statsinstitutioner bliva något ökade. Härtill kommer, att torven
torde kräva större lagringsutrymmen än stenkol, i vissa fall även ändringar
av eldstäder in. m., vilket föranleder engångskostnader. Det torde
emellertid icke vara nödigt att redan nu upptaga till prövning frågan
om bestridande av dessa påräknade kostnadsökningar.
Då förslaget innebär, att staten skall utfästa sig att under så lång
tid som en tioårsperiod inköpa viss mängd bränntorv, anser jag riksdagens
samtycke härtill böra inhämtas. Jag får därför hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen medgiva,
att för statens räkning må före utgången av år 1919 avslutas
kontrakt med torvfabrikanter inom landet om inköp av tillsammans högst
100,000 ton lufttorkad, maskintillverkad bränntorv årligen under tio år
från den tid, om vilken överenskommelse kan träffas, dock senast från
den 1 juli 1920, i huvudsaklig överensstämmelse beträffande pris och
övriga villkor med vad torvkommittén i sådant avseende föreslagit.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj: t Konungen
lämna bifall och förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bil. ... vid detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Julius Söderhjelm.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.
27
Bil. 1.
Medelbränsleförbrukningen per år i stationära eldstäder vid statens verk
och inrättningar i mellersta och södra Sverige under åren
1914 och 1915.
(Sammanställningen omfattar ej postverket och är i övrigt grundad å uppgifter, inkomna
före den 8 april 1916, c:a 90 % av dem, som infordrats.)
Län
Stenkol
Ton
Koks
Ton
Antracit
Ton
Samma
kol-
bränslen
Ton
Ekviva-
lent
torv
Ton
Ved
m8
Ekviva-
lent
torv
Ton
Torv
Ton
Total- summa,
reducerad
till torv
Ton
Stockholms ............
1,091
804
286
2,181
4,362
5,026
1,436
_
5,798
Uppsala..................
3,495
1,534
97
5,126
10,252
6,370
1,820
—
12,072
Södermanlands ......
494
459
124
1,077
2,154
6,701
1,915
3
4,072
Östergötlands .........
2,968
904
275
4,147
8,294
8,577
2,451
473
11,218
Jönköpings ............
1,069
1,547
148
2,764
5,528
8,377
2,393
188
8,109
Kronobergs ............
1,553
354
36
1,943
3,886
4,502
1,286
940
6,112
Kalmar ..................
1,950
472
46
2,468
4,936
4,027
1,151
3
6,090
Gottlands ...............
409
548
25
982
1,964
2,136
610
—
2,574
Blekinee ...............
219
525
20
764
1,528
2,168
619
—
2,147
Kristianstads .........
924
704
41
1,669
3,338
6,097
1,742
182
5,262
Malmöhus...............
5,343
2,891
231
8,465
16,930
6,124
1,750
324
19,004
Hallands ..............
670
500
43
1,213
2,426
4,206
1,201
504
4,131
Göteborgs och Bohus
2,335
1,647
224
4,206
8,412
8,329
2,380
135
10,927
Älvsborgs ...............
3,379
1,360
99
4,838
9,676
4,576
1,308
43
11,027
Skaraborgs ............
1,015
1,604
206
2,825
5,650
11,481
3,280
260
9,190
Värmlands ............
3,305
355
230
3,890
7,780
7,150
2,043
180
10,003
Örebro ..................
3,094
1,604
246
4,944
9,888
10,081
2,880
63
12,831
Västmanlands.........
640
808
156
1,604
3,208
5,166
1,476
—
4,684
Kopparbergs............
2,874
925
50
3,849
7,698
4,673
1,335
228
9,261
Gävleborgs ............
638
1,437
310
2,385
4,770
7,567
2,162
—
6,932
Stockholms stad......
6,476
5,276
724
12,476
24,952
17,178
4,908
—
29,860
Summa 43,941
26,258
3,617
73,816
147,632
140,512
40,146
3526
191,304
f 0.5 ton kolbränsle ............= 1 ton torv
e u höns a 5 m3 ve(j (barr ocb björk) = 1 > »
Vid statens järnvägar förbrukade smärre mängder stybb och briketter hava inräknats
under rubriken: stenkol.
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 146.
Bil. 2.
Sammanställning länsvis av uppgifter rörande den för år 1916 planerade tillverkningen
av fabriksmässigt framställd salutorv och medelbränsleförbrukningen
per år, åren 1914 och 1915, vid statens verk och inrättningar,
reducerad till ton torv.
1
Län
Planerad
tillverk- ning av
bränntorv
1916
Beräknad
tillverk- ning av
salutorv
1916
50 % av
salutorv
1916
Statens medel- bränsleförbruk- ning per år,
åren 1914—1915
reducerad till
ton torv
Statslörbrukningen ut- visar jämförd med
50 % av salutorv- tillverkningen
Överskott
Underskott
Stockholms ...............
50
5,798
5,798
Uppsala.....................
1,950
100
50
12,072
12,022
—
Södermanlands............
—
—
—
4,072
4,072
—
Östergötlands ............
15,750
2,550
1,275
11,218
9,943
—
Jönköpings ...............
1,900
—
—
8,109
8,109
—
Kronobergs ...............
16,465
6,400
3,200
6,112
2,912
—
Kalmar .....................
2,000
2,000
1,000
6,090
5,090
—
Gottlands ..................
7,100
100
50
2,574
2,524
—
Blekinge.....................
2,683
—
—
2,147
2,147
—
Kristianstads ............
21,560
20,250
10,125
5,262
—
4,863
Malmöhus..................
34,017
25,638
12,819
19,004
6,185
—
Hallands ..................
975
175
88
4,131
4,043
—
Göteborgs och Bohus...
—
—
—
10,927
10,927
—
Alvsborgs ..................
3,216
3,200
1,600
11,027
9,427
—
Skaraborgs ...............
7,885
4,825
2,412
9,190
6,778
—
Värmlands ...............
2,150
150
75
10,003
9,928
—
Örebro .....................
9,781
2,881
1,441
12,831
11,390
—
Västmanlands ............
3,530
—
—
4,684
4,684
—
Kopparbergs...............
—
—
—
9,261
9,261
—
Gävleborgs ...............
1,000
—
—
6,932
6,932
—
Stockholms stad .........
—
—
—
29,860
29,860
—
Summa
132,012
68,269
34,135
191,304
162,032
4,863
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140.
29
Bil. 3.
Tabell, utvisande inedelbränslefövbrukuingen per år, åren 1914 och 1915,
reducerad till ton lufttorkad bränntorv av 30 % fuktighet, vid statens
verk och inrättningar, gruppvis ordnade.
L ä n
Centrala
verk och
myndig- heter
Inrättningar,
lydand
e u n d e
r
Under-
visnings-
anstalter
Lant-
försvars-
(leparte-
mentet
Medi-
cinal-
styrelsen
General-
tull-
styrelsen
Fång-
vårds-
styrelsen
Järnvägs-
styrelsen
Telegraf-
styrelsen
! Stockholms .............
_
384
1,424
47
916
2,485
542
Uppsala....................
138
470
3,052
6,981
10
—
1,419
2
Södermanlands............
—
449
599
1,272
37
65
1,590
60
Östergötlands ............
37
620
4,066
2,679
29
1,463
2,063
261
i Jönköpings ...............
82
575
4,280
—
10
153
2,738
271
: Kronobergs ..............
—
325
763
3,146
—
265
1,612
1
Kalmar ...................
77
410
—
5,322
38
178
—
65
Gol tl ands ..................
31
117
1,976
223
14
177
—
36 j
Blekinge.....................
53
179
1,219
—
35
601
—
60
Kristianstads ............
92
343
3,037
—
32
394
1,197
167
Malmöhus ..................
76
3,691
5,731
607
429
829
6,675
966
Hallands ..................
57
176
1,618
—
75
95
2,087
23
Göteborgs och Bohus...
27
1,844
—
3,297
382
1,030
3,613
734
Alvsborgs ..................
52
586
3,361
5,433
24
189
1,124
258
Skaraborgs ..............
80
821
5,343
—
4
140
2,738
64
Värmlands ...............
181
645
—
6,451
18
—
2,621
87
Örebro ....................
47
764
3,385
—
36
116
8,166
317
Västmanlands .........
no
385
2,461
—
6
145
1,230
347
Kopparbergs...............
—
612
1.695
6,145
4
168
560
77
Gävleborgs ..............
48
592
2,039
104
138
248
3,267
496
Stockholms stad .........
3,021
3,292
7,241
2,459
—
2,333
10,438
1,076
Summa
4 209
17280
53,290
44.119
1,368
9,505
55.623
5,910
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 122 höft. (Nr 146.)
5
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1917:332 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garanti för inköp av bränntorv för statens räkning. s. 9 i texten
- JoU 1917:56 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående garanti för inköp av bränntorv för statens räkning. s. 1 i texten