Angående vissa ändrade bestämmelser rörande den inrikes postutväxlingen
1917-04-04 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:180, Angående vissa ändrade bestämmelser rörande den inrikes postutväxlingen
Dokumentets text
Kungl. Ma<j;ts Nåd. Proposition Nr ISO
-
1
Nr 180.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
vissa ändrade bestämmelser rörande den inrikes postutväxlingen;
given Stockholms slott den 4 april 1917.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
besluta,
dels att förordningen den 5 november 1875 angående förändrade
bestämmelser i avseende å taxeringen av försändelser av myntat guld
eller silver, som genom postverket befordras mellan inrikes orter, skall
träda ur kraft;
dels att med postförskott ej belagda brevpost- och paketförsändelser
samt postanvisningar från eller till krigsfångar eller här i riket upptaget
och internerat krigsfolk ävensom sådana försändelser av nu angivna
slag, som beträffande krigsfångar eller internerat krigsfolk avsändas
eller mottagas av någon till dessas tjänst upprättad svensk
upplysningsbyrå, skola i den inrikes posttjänsten vara befriade från
ostavgifter av vad slag de vara må;
dels att, därest till brevposten hörande lokalförsändelse, som är
fullt frankerad för den ursprungliga befordringsvägen, på framställning
•befordras till postanstalt å annan inrikes ort för att genom denna tillställas
den ursprungliga adressaten eller, efter adressförändring, annan
person, försändelsen skall beläggas med lösen till belopp, motsvarande
skillnaden mellan den redan erlagda befordringsavgiften och den avgift,
som skolat erläggas, om försändelsen från början avsänts till den nya
adressorten;
dels att befordringsavgiften för inrikes korsband, vars innehåll
uteslutande utgöres av skrifter med punkter eller bokstäver i upphöjt
arbete till bruk för blinda och i vilken försändelse icke förekommer
verklig och personlig skriftväxling, skall för var vikt av 500 gram
eller del därav utgå med 2 öre, om försändelsen utgöres av lokalförBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 satnl. 153 käft. (''Nr 180.) 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.
sän delse, men eljest med 4 öre, samt att maximi vikten för dylik försändelse
skall utgöra 3 kilogram;
dels att de särskilda avgifter, som stadgats eller kunna komma att
stadgas för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, skola gälla
beträffande försändelse, som inlämnas ä fast postanstalt eller som dit
inkommer utan att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare eller
genom postverkets försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje
och vilken från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt
å samma ort tillställes adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare,
ävensom beträffande försändelse, som postbehandlas allenast
inom särskilt lokalportoområde, som Kungl. Maj:t må kunna för viss
ort fastställa;
dels att avsändare av inrikes paket må kunna tillförsäkra sig, att
paketet blir befordrat med snabbast möjliga postlägenhet (såsom ilpaket),
genom att, utöver vanlig postbefordringsavgift, erlägga särskild tilläggsavgift,
utgörande — förutom stadgad expressavgift, när jämväl expressutdelning
å adressorten begäres — 80 öre för var vikt, av 5 kilogram eller
del därav, dock att tjänstepaket om högst 10 kilogram må, utan särskild
tilläggsavgift, befordras med snabbaste postlägenhet, samt att generalpoststyrelsen
må, när förhållandena sådant påkalla, ifråga om visst
slag av paket medgiva befordran med snabbast möjliga postlägenhet,
utan att den för sådan befordran bestämda tilläggsavgiften erlägges;
dels ock att de beslut, som i ovan angivna hänseenden kunna bliva
meddelade, må träda i tillämpning vid tidpunkt, som av generalpoststyrelsen
bestämmes, dock ej senare än med ingången av år 1918.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Oscar von Sydow.
Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 180.
3
Utdrag av protokollet över civilärenden, liället inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4
april 1917.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
Genom nådigt brev den 25 juni 1881 har generalpoststyrelsen bemyndigats
att i en kungörelse sammanfatta gällande föreskrifter rörande
postutväxlingen så väl mellan inrikes orter som mellan orter inom
Sverige och andra till världspostföreningen hörande länder, med rätt
för styrelsen att i sammanhang därmed meddela sådana reglementariska
bestämmelser, som för behörig tillämpning av de utav Kungl. Maj:t
rörande postutväxlingen givna stadgandena kunde finnas erforderliga.
På grund av detta bemyndigande utfärdade styrelsen den 31 december
1881 en allmän poststadga, varav tid efter annan nya upplagor
utgivits, senast den 9 september 1907 (Sv. förf.-saml. nr 89).
Uti underdånig skrivelse den 13 februari 1917 framhåller styrelsen,
att den nu gällande poststadgan varit i tillämpning under längre tid
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.
Taxering av
försändelse,
innehållande
myntat guld
eller silver.
än någon föregående upplaga av denna publikation. På grund av de
ändringar och tillägg i de postala bestämmelserna, som det med anledning
av poströrelsens utveckling varit nödvändigt att tid efter annan
vidtaga, hade ny upplaga av berörda stadga länge varit behövlig. Därmed
hade emellertid fått anstå i avvaktan på resultatet av den internationella
postkongress, som varit avsedd att hållas år 1913, men som
av olika anledningar blivit uppskjuten. Då emellertid beslut, som fattades
vid de internationella postkongresserna, ofta endast i ringa mån
inverkade på bestämmelserna för den inrikes posttjänsten och då det,
på grund av kända politiska förhållanden, icke syntes vara att förvänta,
att dylik kongress ännu på länge komme att avhållas samt dessutom
kvarvarande förråd av nu gällande upplaga utav allmänna poststadgan
näppeligen räckte ens till utgången av år 1917, hade hos styrelsen påbörjats
utarbetandet av en ny upplaga, vilket arbete beräknats kunna
slutföras under samma år.
I sammanhang med denna omarbetning av allmänna poststadgan
har styrelsen emellertid i sin berörda skrivelse funnit sig böra till
Kungl. Maj:ts prövning överlämna vissa frågor rörande den inrikes postutväxlingen,
i vilka styrelsen ansett ändring i förut givna bestämmelser
vara önskvärd.
De frågor, som sålunda underställts Kungl. Maj:t och äro av beskaffenhet
att höra till riksdagens avgörande hänskjutas, avse taxering
av försändelser, innehållande myntat guld eller silver, portofrihet för
krigsfångepost, lösen för eftersänd lokal brevförsändelse, nedsättning av
korsbandsportot för blindskrift, ändring i gällande bestämmelser i fråga
om begreppet lokalförsändelse samt slutligen vissa bestämmelser för
befordran av s. k. ilpaket.
Jag ber nu att få upptaga dessa frågor till behandling.
Genom förordningen den 5 november 1875 angående förändrade
bestämmelser i avseende å taxeringen av försändelser av myntat guld
eller silver, som genom postverket befordras mellan inrikes orter (Sv.
förf.-saml. nr 83), har stadgats, att för assurerad försändelse av myntat
guld eller silver skulle, för så vitt icke avsändaren föredroge att utgöra
avgifterna i enlighet med de för befordran av assurerade försändelser
i allmänhet gällande bestämmelser, portot, innefattande så väl befordrings-
som assuransavgift, utan avseende å avstånd utgå endast efter
försändelsens bruttovikt, varjämte meddelats vissa närmare villkor för
dylik försändning, särskilt rörande portobelopp och försändelses mäximivikt.
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.
Vad sålunda stadgats gäller i stort sett ännu. Genom nådig kungörelse
den 16 april 1880 (Sv. förf.-saml. nr 13) utbyttes emellertid
den i nämnda förordning förekommande viktsatsen 1 skålpund mot
500 gram och viktsatsen 50 skålpund — maximivikten för försändelse
av ifrågavarande slag — mot 25 kilogram.
I sin skrivelse den 13 februari 1917 har styrelsen gjort framställning
om upphävande av förordningen den 5 november 1875. Styrelsen
anför i denna del följande:
»Befordringsavgifter för andra inrikes paket än sådana, varom nu är fråga,
hava, sedan förordningen den 5 november 1875 tillkom, fastställts dels genom
särskilda nådiga brev den 29 september 1876 och den 26 september 1879 dels
ock genom nådig kungörelse den 10 mars 1905, varjämte genom nådigt brev den
22 juni 1892 högsta vikten för inrikes paket i allmänhet bestämts till 50 kg. På
grund av de sålunda meddelade bestämmelserna är den nuvarande beferdringsavgiften
för vanligt inrikes paket väsentligt lägre än den avgift, som för befordran
av dylikt paket utgick vid tiden för tillkomsten av förordningen den 5 november
1875, och genom nådig kungörelse den 26 maj 1882 har medgivits en, om ock
mindre betydande, nedsättning i den förut utgående assuransavgiften.
Då den särskilda tariffen för försändelser med myntat guld eller silver fastställdes,
utgingo befordringsavgifterna för andra paket i förhållande till befordringsvägens
längd, och den särskilda tariffen synes icke hava varit gynnsam för
avsändaren i annat fall än vid försändning på längre sträckor. Genom de nedsättningar
av befordrings- och assuransavgifterna, som, på sätt nämnts, tid efter
annan skett, ställa sig avgifterna vid taxering enligt den särskilda tariffen numera
avsevärt högre än vid taxering enligt de för assurerade paket i allmänhet
gällande bestämmelser. Såsom en given följd härav har den särskilda tariffen
på senare tider icke kommit till användning, och från riksbanken — för vilken
tariffen i fråga huvudsakligen torde varit avsedd — har på särskild förfrågan
meddelats, att riksbanken icke hade något att invända mot upphävande av bestämmelsen
om den särskilda taxeringen av försändelse, innehållande myntat guld
eller silver.
Då sålunda bestämmelserna i förordningen den 5 november 1875 icke vidare
tillämpas, synas desamma, såsom numera obehövliga, böra upphävas».*
Enligt artikel 11:4 i världspostkonventionen den 26 maj 1906
(Sv. förf.-saml. 1907 nr 81) gäller beträffande den internationella postutväxlingen,
att portofrihet åtnjutes för sådana brevpostförsändelser angående
krigsfångar, vilka avsändas eller mottagas, vare sig direkt eller
förmedlingsvis, av de upplysningsbyråer, som till krigsfångars tjänst
till äventyrs upprättas i krigförande länder eller i neutrala länder, vilka
på sitt område upptagit krigsfolk. Brevpostförsändelser till eller från
krigsfångar äro likaledes fritagna från alla slags postavgifter, såväl i
avgångs- och adressland som i förmedlande länder, varjämte krigsfolk,
som upptagits och internerats i neutralt land, likställts med krigsfångar
i egentlig mening, vad angår tillämpningen av dessa bestämmelser.
Portofrihei
för krigsfångepoit.
6
Lösen för
eftersänd
lokal brevförsändelse.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.
Vidare äro, jämlikt artikel 6: 2 i det internationella avtalet angående
utväxling av brev och askar med angivet värde den 26 maj
1906, dylika försändelser, avsända eller mottagna av krigsfångar, vare
sig direkt eller genom förmedling av upplysningsbyråer utav omförmälda
slag, befriade från postavgifter, och enligt artikel 3: 1 i det internationella
avtalet angående postanvisningsrörelsen den 26 maj 1906
samt artikel 10 i den internationella konventionen angående utväxling
av postpaket av samma dag äro postanvisningar och med postförskott
ej belagda postpaket till eller från krigsfångar likaledes portofria.
I sin skrivelse den 13 februari 1917 yttrar styrelsen, att de nu anförda
internationella bestämmelserna förståtts så, att portofribet ej finge
åtnjutas beträffande postförskottsförsändelser, vare sig dessa utgjordes
av breypost- eller paketförsändelser. Styrelsen meddelar tillika, att
föreskrifter av liknande innehåll som ifrågavarande internationella saknades
i den inrikes posttjänsten. Under nu pågående världskrig, då
krigsfolk funnits internerat å svenskt område, hade emellertid framställts
anspråk därpå, att försändelser, som utväxlats mellan dylikt
krigsfolk samt personer å annan svensk ort och vilka försändelser varit
av beskaffenhet att, om de befordrats från ett till annat land, åtnjuta
portofrihet, även i den inrikes utväxlingen skulle vara portofria, och
enär styrelsen funnit detta vara en konsekvens av de föreskrifter, som
vore fastställda i Sveriges utväxling med andra länder, hade styrelsen i
varje särskilt fall ansett sig böra bifalla sålunda framställd begäran.
Då styrelsen emellertid ansett, att ett uttryckligt stadgande i ämnet
borde intagas i de inrikes postförfattningarna, har styrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte förordna, att i den inrikes posttjänsten följande
försändelser skulle vara fritagna från postavgifter av varje slag,
nämligen dels med postförskott ej belagda brevpost- eller paketförsändelser
och postanvisningar, som avsändes av eller till krigsfångar eller
— när Sverige under ett pågående krig vore neutralt — av eller till här
i landet till äventyrs upptaget och internerat krigsfolk, dels ock sådana
försändelser av nyss angivna slag, som, när Sverige deltoge i krig eller
som neutralt land hade krigsfolk på sitt område internerat, beträffande
krigsfångar eller internerat krigsfolk avsändes av eller till någon till
dessas tjänst upprättad svensk upplysningsbyrå.
Beträffande härefter styrelsens framställning i fråga om lösen för
eftersänd lokal brevförsändelse må erinras, att Kung!. Maj:t genom
nådigt brev den 30 juni 1899 förordnat, bland annat, att i brevlåda
nedlagt eller i lösväska till postanstalt inkommet inrikes brev eller
7
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 180.
enskilt brevkort skall, om försändelsen är ofrankerad och icke kan till
avsändaren återställas eller om försändelsen är ofullständigt frankerad,
tillhandahållas adressat, vilken är villig att för försändelsens utbekommande
erlägga dubbla beloppet av felande franko. I fråga om inrikes
korsband hava motsvarande bestämmelser meddelats genom nådigt brev
den 12 november 1872.
Såsom undantag från den sålunda givna regeln, att inrikes, till
brevposten hörande försändelse, som icke är fullt frankerad, skall lösas
med dubbla beloppet av felande befordringsavgift, gäller på grund av
särskilda bestämmelser, att i följande fall lösen utgår med allenast det
felande portobeoppet, nämligen
för ofullständigt frankerad tjänsteförsändelse till tjänstebrevsberättigad
mottagare,
för sådana försändelser, som jämlikt av Kungl. Maj:t tid efter
annan meddelade särskilda föreskrifter få ofrankerade avlämnas till
postbefordran med skyldighet för adressaterna att erlägga befordringsavgiften,
samt
för ofrankerade eller ofullständigt frankerade lokalbrev och lokalbrevkort
till personer, som i förväg förbundit sig att utlösa dylika försändelser.
Aven i den internationella utväxlingen av brevförsändelser gäller
såsom allmän regel, att adressat skall för utbekommande av ofrankerad
eller ofullständigt frankerad försändelse erlägga dubbla beloppet av den
felande befordringsavgiften. Som undantag från denna regel linnes
emellertid i artikel XXVII: 2 av expeditionsreglementet till gällande
världspostkonvention den 26 maj 1906 stadgat, att eftersända brevförsändelser,
som äro vederbörligen frankerade för den ursprungliga befordringsvägen,
men för vilka belöpande portofyllnad för den vidare
befordringen icke blivit före eftersändningen erlagd, av utdelningspostverket
skola beläggas med lösen till belopp, lika med skillnaden
mellan den redan erlagda frankeringsavgiften och den avgift,
som skulle hava uppburits, därest försändelserna blivit från början avsända
till den nya adressorten. Tilläggsavgift skall nämligen, vad
angår brevförsändelse, icke erläggas i annat fall än att avgiften för
befordran från inlämningsorten till den nya adressorten är högre än
avgiften för befordran från inlämningsorten till den första adressorten.
Sistnämnda regel gäller även i den inrikes utväxlingen. Vid brevförsändelses
eftersändning inom landet ifrågakommer således tilläggsavgift
endast när lokalförsändelse, som taxerats enligt den för dylik
försändelse gällande lägre tariff, befordras till postanstalt å annan inrikes
ort. I sådant fall betraktas försändelsen såsom om den ursprung
-
8
Nedsättning
av korsbandsportot
för
blindskrift.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.
ligen varit adresserad till den nya adressorten samt belägges med
lösen, och. på grund av föreskrifterna i förenämnda nådiga brev den
30 juni 1899 och den 12 november 1872 utgår denna lösen med
dubbla beloppet av felande befordringsavgift.
I sin föreliggande skrivelse framhåller emellertid styrelsen, att det
i nu angivet fall vore icke blott överensstämmande med motsvarande
internationella bestämmelser, utan även, enligt styrelsens mening, billigt,
att försändelsen, om den varit fullt frankerad såsom lokalförsändelse,
och avsändaren således fullgjort sin skyldighet i fråga om frankering
för den först avsedda befordringen, icke belädes med lösen till högre
belopp än som motsvarade den felande befordringsavgiften. Eu ändring
i nu angiven riktning av gällande inrikes bestämmelser komme icke
att medföra någon nämnvärd minskning av postverkets inkomster, men
skulle säkerligen hälsas med tillfredsställelse av den korresponderande
allmänheten; och har styrelsen på grund härav hemställt om stadgande
av innehåll, att till brevposten hörande lokalförsändelse, som är fullt
frankerad för den ursprungliga befordringen och som på framställning
befordras till postanstalt å annan inrikes ort för att genom denna tillställas
den ursprungliga adressaten eller, efter adress förändring, annan
person, skall beläggas med lösen till belopp, motsvarande skillnaden
mellan den redan erlagda befordringsavgiften och den avgift, som skolat
erläggas, om försändelsen från början avsänts till den nya adressorten.
Jämlikt art. XIX: 1 i expeditionsreglementet till världspostkonventionen
den 26 mai 1906 samt nådigt brev den 6 september 1907 skola
i såväl den internationella som den inrikes posttjänsten skrifter med
punkter eller bokstäver i upphöjt arbete till bruk för blinda vid försändning
såsom korsband taxeras såsom korsband, innehållande trycksaker
(trycksaksförsändelser). I sin föreliggande skrivelse hemställer
styrelsen, såsom jag förut antytt, om en nedsättning i den inrikes posttjänsten
av korsbandsportot för blindskrift.
Styrelsen anför till stöd härför följande:
»I en del främmande länders inrikes postutväxling har portot för s. k.
blindskrift satts avsevärt lägre än det allmänna trycksaksportot, och till den
världspostkongress, som på sin tid tillämnats, men på grund av det nu pågående
kriget blivit på obestämd tid uppskjuten, hade jämväl framställts förslag
om det internationella trycksaksportots nedsättning, vad anginge blindskrift.
Dylik nedsättning har motiverats därmed, att en publikation med blindskriftstryck
har en väsentligt högre vikt än samma publikation med vanligt tryck och
att sålunda, om portot för trycksaker med blindskrift är detsamma som portot
för trycksaker i allmänhet, avsändare av blindskriftstryck befinna sig i en mycket
Kun g!. May.ts Nåd. Proposition Nr 180. 9
ogynnsammare ställning beträffande utgifter för postbefordran än avsändare av
andra trycksaker.
Också bär till styrelsen från stiftelsen De blindas bokfond inkommit eu
framställning, vari — under uppgift att en blindskriftsbok i regel väger tretton
gånger mer än samma bok i vanligt tryck —• framhållits behovet av ett särskilt
inrikes blindskriftsporto, lägre än det vanliga trycksaksportot. Detta önskemål
synes styrelsen så belijärtans värt, att -— oavsett hur saken kan komma att ordnas
i den internationella utväxlingen och oberoende av den inom styrelsen pågående
utredningen rörande eventuell förändring av det inrikes korsbandsportot
i allmänhet — frågan om ett särskilt blindskriftsporto i den inrikes utväxlingen
bör, enligt styrelsens mening, redan nu upptagas till behandling.
Portot för inrikes korsband, innehållande andra trycksaker än tidningar och
tidskrifter — för vilka ett särskilt, lägre porto är fastställt — utgör, jämlikt nådigt
brev den 2 maj 1879, 4 öre för var vikt av 50 gram eller del därav, vilket
porto, jämlikt nådigt brev den 22 maj 1891, blivit i fråga om lokalförsändelse
nedsatt till 2 öre för var vikt av 50 gram eller del därav. För likformighetens
skull har det synts styrelsen lämpligt, att även för ett särskilt blindskriftsporto,
om dylikt fastställes, bibehålla portosatsen 4 respektive 2 öre, men med hänsyn
till vad förut sagts beträffande skillnaden i vikt mellan publikationer med blindskrift
och andra trycksaker har styrelsen tänkt sig, att publikationerna med
blindskrift borde till en 10 gånger så hög vikt som vanliga trycksaker befordras
för en och samma portosats, d. v. s. att det särskilda blindskriftsportot skulle
sättas till 4 respektive 2 öre för var vikt av 500 gram eller del därav.
Maximivikten för vanlig inrikes trycksaksförsändelse är 2 kilogram, men
med nu gällande taxor för korsband och för paket blir portot för en icke-lokal
försändelse, vilkens vikt ^överstiger 350 gram, lägre vid försändelsens taxering
såsom paket än vid taxering såsom korsband, vadan således, praktiskt sett, trycksaksportot
för försändelse av mer än 350 grams vikt icke är av någon egentlig
betydelse för allmänheten. Med hänsyn härtill och jämväl av praktiska skäl
synes maximivikten för korsbandsförsändelse, innehållande blindskrift, icke böra
sättas högre än tio gånger 350 gram, och i likhet med vad som skett i åtskilliga
andra länders inrikes posttjänst bör, enligt styrelsens mening, maximivikten bestämmas
till 3 kilogram.
I vilken mån en portonedsättning sådan som den nu ifrågasatta skulle
medföra någon minskning av postverkets inkomster, har icke kunnat beräknas,
men i betraktande av den ringa mängd, vari försändelser av nu förevarande slag
förekomma, bleve inkomstminskningen säkerligen icke nämnvärd.»
På grund av vad sålunda anförts och under erinran, hurusom, för att
en försändelse skall kunna befordras mot korsbandsporto, det allmänna
villkor gäller, att försändelsen ej får innehålla verklig och personlig
skriftväxling, har styrelsen hemställt, att befordringsavgiften för korsband,
vars innehåll uteslutande utgöres av skrifter med punkter eller
bokstäver i upphöjt arbete till bruk för blinda och i vilken försändelse
icke förekommer verklig och personlig skriftväxling, måtte bestämmas
att, för var vikt av 500 gram eller del därav, utgå med 2 öre, om försändelsen
utgöres av lokalförsändelse, men eljest med 4 öre, samt att
maximivikten för dylik försändelse måtte fastställas till 3 kilogram.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 153 käft. (Nr 180.)
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.
Ändrad
betydelse av
begreppet
»lokal försändelse».
Jämlikt kungörelsen den 5 juli 1884 angående förändringar i portoavgifterna
för inrikes brev och brevkort m. m. (Sv. förf.-saml. nr 31)
— vilken kungörelse blivit, vad angår lägsta viktsatsen för inrikes
brev, ändrad genom nådig kungörelse den 3 maj 1907 (Sv. förf.- saml. nr 23) — samt nådigt brev den 22 maj 1891 angående nedsättning
av portoavgifterna för korsbandsförsändelser vid lokalbefordran,
utgår vid s. k. lokalbefordran av brev och annat korsband än sådant,
vars innehåll utgöres av tidningar, ett visst lägre porto, motsvarande i
allmänhet hälften av det allmänna riksportot. Mot sålunda bestämt
lokalporto befordras, enligt förenämnda stadganden, brev eller korsband,
»som å postanstalt behandlas utan att med post eller lantbrevbärare
fortskaffas». Därjämte bär i § 11 mom. 4 av förordningen den
17 juni 1916 angående villkoren för postbefordran av tidningar och
andra periodiska skrifter (Sv. förf.-saml. nr 216) beträffande vanligt
tidningskorsband stadgats viss minimiavgift för »lokalförsändelse».
Styrelsen anför i denna del följande:
»Den definition å lokalförsändelse, som meddelats genom nådiga kungörelsen
den 5 juli 1884 och nådiga brevet den 22 maj 1891, har länge visat sig otidsenlig.
En sträng tillämpning av definitionens ordalag skulle innebära, att försändelse,
som befordras mellan två postanstalter i samma stad, icke finge taxeras
såsom lokalförsändelse. På sådant sätt har man dock icke ansett sig kunna
tolka stadgandet i fråga, utan man har beträffande försändelse, som befordras
mellan två postanstalter i samma stad, tillämpat lokalportotaxan, när befordringen
verkställts genom s. k. lokal transport, d. v. s. icke medelst järnvägs-, ångbåtseller
landsvägspost. Genom denna tolkning hava emellertid svårigheterna vid
stadgandets tillämpning icke övervunnits. Den utsträckta byggnadsverksamheten
inom städers och därmed jämförliga samhällens icke planlagda områden, uppkomsten
av förstäder i omedelbar anslutning till vissa städer, men belägna utom
dessas områden, landskommuners inkorporering med städerna m. m. hava, särskilt
på senare åren, mångenstädes medfört sådana förhållanden, att nuvarande
bestämmelser om lokalportots tillämpning leda till rena oformligheter.
Vidare har inrättandet av brevlådor å spårvagnar, som framgå utanför städernas
områden, bidragit att, så att säga, bryta gränserna för lokalportots tillämpning.
Om en försändelse nedlägges i spårvagnsbrevlåda för att till adressaten
utdelas genom postanstalt å den ort, där brevlådan tömmes, och försändelsen
således icke behandlas av postanstalt å mer än en ort, anses försändelsen kunna
befordras mot lokalporto, även om den nedlagts i brevlådan å plats utom det
egentliga lokalportoområdet; skulle däremot försändelsen hava avlämnats v iå postanstalt
å den plats, där nedläggandet i spårvagnsbrevlåda verkställts, hade försändelsen
givetvis icke taxerats såsom lokalförsändelse.
Även kan det ifrågakomma, att en lokalbrevbärings och en lantbrevbärings
områden i det närmaste sammanfalla, och i sådant fall synes det oegentligt, att
befordringsavgiften för en försändelse skall utgå efter olika tariffer allt efter som
försändelsen befordras av lokalbrevbärare eller av lantbrevbärare.
Med hänsyn till vad som nu blivit anfört, är det ofta för allmänheten synnerligen
svårt att avgöra, huruvida en försändelse får befordras mot lokalporto
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.
eller icke, vadan försändelser ofta frankeras oriktigt, samt obehag därigenom
åsamkas såväl avsändare som adressater. Det synes således nödvändigt, att gällande
stadgande om vad som förstås med lokalförsändelse erhåller en annan avfattning,
genom vilken de nuvarande olägenheterna vid stadgandets tillämpning
så vitt möjligt undanrödjas. Till en början synes uppenbart, att, för vinnande
av större likformighet, begreppet lokalförsändelse bör erhålla en något vidsträcktare
betydelse. Det lärer emellertid, på grund av de säregna förhållanden, som råda
å vissa orter, knappast vara möjligt att finna en definition, som både inrymmer
alla fall, i vilka lokalporto bör komma till användning, och utesluter alla andra
fall. Särskilt beträffande Stockholm, Göteborg och Malmö samt ytterligare en
eller annan ort synes saken icke kunna ordnas på ett praktiskt, enhetligt och
för korrespondenterna rättvist sätt med mindre särskilda lokalportoområden fastställas.
Anordning med särskilda lokalportoområden finnes genomförd i vissa
främmande länder, bland annat Norge och Tyskland. Dylikt område fastställes
i Norge av »Konungen eller den han därtill bemyndigar» och i Tyskland av statssekreteraren
och chefen för postverket efter bemyndigande av rikskansleren.
Om systemet med särskilt fastställda lokalportoområden införes i Sverige,
vore det med hänsyn därtill, att frågor om fastställande av nya eller omreglering
av redan fastställda lokalportoområden torde komma att allt emellanåt uppstå,
önskvärt, att riksdagen icke behövde höras rörande varje särskilt fall, utan att
besluten i förevarande hänseende fattades av Kungl. Maj:t efter styrelsens
hörande.
Genom möjligheten att få dylika lokalportoområden fastställda skulle de
.mest framträdande oegentligheterna beträffande lokalportotariffens tillämpning
kunna avhjälpas. Styrelsen har emellertid dessutom haft under övervägande,
huruvida icke sådan allmängiltig betydelse borde givas begreppet lokalförsändelse,
att försändelse, som behandlas allenast av inlämningspostanstalten och, i förekommande
fall, eu eller flera andra postanstalter å samma ort, borde, oavsett
befordringssättet, taxeras såsom lokalförsändelse, dock med undantag av försändelse,
som inkommer ur brevlåda å järnväg eller ångbåt. I fråga om försändelse
av sistnämnda slag är det nämligen ofta icke möjligt att bestämma inlämningsorten.
Genom eu sådan föreskrift, som nu sagts, skulle biand annat den här ovan
anförda, för korrespondenterna obegripliga skillnaden mellan taxeringen av försändelse,
som befordras med lokalbrevbärare, och av försändelse, befordrad med
lantbrevbärare, bortfalla. Men å andra sidan skulle den ifrågasatta föreskriften
medföra, att lokalportotariffen komme att tillämpas jämväl i åtskilliga fall, då
något verkligt skäl därtill icke kunde anses föreligga.
För att utröna den ekonomiska innebörden för postverket av en, på sätt
här ovan angivits, ändrad betydelse av begreppet lokalförsändelse har styrelsen
låtit verkställa en statistisk utredning. Vid denna utredning, som givetvis endast
kunnat lämna approximativa siffror, förutsattes särskilda lokalportoområdens fastställande
för Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Falköping (FalköpingEanten)
och Örebro. Den inkomstminskning, som lokalportotariffens användning
inom dessa områden skulle medföra, har beräknats till omkring 50,000 kronor per
år. Av detta belopp skulle emellertid ej mindre än 33,000 kronor komma på Stockholmsområdet,
och härvid är att märka, att lokalporto torde under alla omständigheter
böra införas i förbindelsen mellan vissa med Stockholm inkorporerade
områden, å ena sidan, samt det övriga Stockholm, å andra sidan, i stället för
att i denna förbindelse för närvarande — på grund av befordringssättet — till
-
12
Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 180.
lämpas riksporto. Också har Liljeholmens fastighetsägareförening hos styrelsen
gjort framställning om sådan ändring, som nu sagts, samt därvid särskilt framhållit
de olägenheter, som drabba korrespondenterna därigenom, att allmänheten
inom det övriga Stockholm, i tro att det för staden gällande lokalportot numera,
efter Liljeholmens inkorporering, omfattar även denna stadsdel, frankerar sina
försändelser till Liljeholmen såsom lokalförsändelser.
Den statistiska utredningen har jämväl omfattat det ovan omnämnda förslaget
om sådan ändrad betydelse av begreppet lokalförsändelse, att bland annat
befordran med lantbrevbärare icke skulle i och för sig beröva en försändelse karaktären
av lokalförsändelse. En dylik ändring har i fråga om de orter, för vilka
särskilda lokalporto områden icke ifrågasatts, beräknats tillskynda postverket en
inkomstminskning av 75,000 ä 80,000 kronor för år, och med hänsyn till storleken
av detta belopp samt enär förhållandena jämväl i detta avseende kunna,
där så finnes nödigt, regleras genom fastställandet av särskilda lokalportoområden,
har styrelsen för närvarande ansett sig icke böra föreslå annan ändring i
salc beträffande vad som skall anses såsom lokalförsändelse än att dit skulle
hänföras jämväl försändelser, som endast behandlas inom ett särskilt fastställt
lokalportoområde. Enligt vad emellertid förut anförts, erfordras därjämte, att
den nuvarande definitionen av lokalförsändelse i viss mån omformuleras, för att
därav må tydligt framgå, att samtliga de försändelser, vilka för närvarande behandlas
såsom lokalförsändelser, skola taxeras efter lokalportotariff. Härvid har
man att — bland försändelser, som inkomma till en postanstalt för första behandling
och som äro adresserade till den ort, där denna postanstalt är belägen —
skilja mellan å ena sidan försändelser, som inkomma ur fast brevlåda inom samhället
eller ur spårvagnsbrevlåda och vilka försändelser fortfarande som hittills
lära böra befordras mot lokalporto, samt å andra sidan försändelser, som inkomma
ur fast brevlåda utom samhället eller ur järnvägs- eller ångbåtsbrevlåda
och vilka försändelser skulle, såsom för närvarande, draga riksporto.»
Under åberopande av vad sålunda anförts, har styrelsen hemställt,
att de särskilda avgifter, som stadgats eller kunna komma att stadgas
för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, måtte bestämmas att
avse dels försändelse, som inlämnas å fast postanstalt eller som dit inkommer
utan att hava behandlats av lantbrevbärarare eller att hava genom
postverkets försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje
och vilken försändelse från sagda postanstalt eller annan fast
postanstalt å samma ort tillställes adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare,
dels ock försändelse, som postbehandlas allenast inom särskilt
fastställt lokalportoområde.
Vidare har styrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
bemyndiga Kungl. Maj:t att, när sådant anses vara av behovet
påkallat, för viss ort fastställa sådant särskilt lokalportoområde, som
nyss sagts.
Vad slutligen angår styrelsens framställning i fråga om s. k. ilpaket,
ber jag till en början få erinra, att enligt nu gällande bestäm
-
Ilpaket.
Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr ISO. 13
melser avsändare av försändelse, som adresserats till inrikes ort med
lokalbrevbäring, kan tillförsäkra sig en särskilt snabb utdelning å
adressorten av försändelsen eller avi om densamma genom att erlägga
en avgift av 20 öre för dylik expressbefordran.
I sin föreliggande skrivelse anför styrelsen i denna del följande:
»Pa grund av den ständigt ökade trafiken å järnvägarna har från järnvägsmyndigheternas
sida framhållits nödvändigheten av att de mera snabbgående tågen
i största utsträckning befrias från tyngre postgods. Styrelsen har därför redan nu
funnit sig nödsakad att helt och hållet inställa eller i betydlig mån inskränka
befordringen av paketpost med vissa tåglägenheter, och det kan icke undvikas,
att befordringen av paketposten måste allt mer och mer förläggas till de mindre
snabbgående tågen.
Då det emellertid i vissa fall kan vara av synnerlig vikt för avsändaren av
ett paket att kunna få paketet befordrat med snabbaste lägenhet, har styrelsen
ansett, att paketavsändare borde i den inrikes svenska posttjänsten, såsom redan
skett i vissa främmande länder, beredas möjlighet att, om han erlägger en särskild
tilläggsavgift, få sitt paket befordrat med snabbast möjliga lägenhet, samt
att således så kallade ilpaket borde även här i landet införas. Med hänsyn till
sannolikheten därav, att en korrespondent, för vilken det är av vikt att få ett
paket befordrat med snabbaste lägenhet till adressorten, dessutom ofta önskar
expressutdelning å adressorten, d. v. s. utdelning genom extra bud av själva paketet
eller av en avi om paketets ankomst, har det ifrågasatts, huruvida icke ett
pakets behandling såsom ilpaket borde innebära jämväl expressutdelning. Postverket
kan emellertid icke bestämt åtaga sig att verkställa expressutdelning å
andra orter än sådana, där lokalbrevbärare finnas vid postanstalterna anställda,
men styrelsen har för avsikt att utfärda föreskrift därom att, i händelse avsändaren
av en försändelse till ort, där lokalbrevbärare icke finnes, önskar, att postverket
skall göra vad i dess förmåga står för att försändelsen må å adressorten så
skyndsamt som möjligt komma adressaten tillhanda, och avsändaren för sådan
eventuell expressutdelning erlägger stadgad expressavgift, adresspostanstalten skall
söka genom telefonering, tillfälligt bud eller dylikt efterkomma avsändarens önskan.
Vid det förhållande att avsändare icke gärna kan åläggas att erlägga expressavgift
i det fall att osäkerhet råder, huruvida expressutdelning kan verkställas,
och enär det exempelvis i fråga om paket, vars avgångs- och adressorter
äro belägna på långt avstånd från varandra, emellanåt torde vara av underordnad
betydelse, huruvida utdelningen å adressorten sker med extra bud eller i vanlig
ordning, är det enligt styrelsens mening lämpligast, att tilläggsavgiften för den
snabbare befordran av paket, varom nu är fråga, sammansättes av en avgift för
ilbefordringen till adressorten och en avgift för expressutdelningen å sistnämnda
ort, samt att ilpakets expressutdelning göres beroende av avsändarens framställning.
Vad den särskilda tilläggsavgiften för ilpaket beträffar, synes den, med
hänsyn. till vad ovan sagts angående nödvändigheten av att begränsa paketbefordringen
till vissa tåg, böra sättas till ett jämförelsevis högt belopp. Styrelsen,
som tänkt sig, att ilbefordran icke så ofta skall komma att ifrågasättas beträffande
paket av högre vikt än 5 kg., samt att avsändaren av ett ilpaket i de
flesta fall skall önska jämväl expressutdelning å adressorten, har ansett en sam
-
Departe
mentschefen.
14 Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.
manlagd avgift av en krona kunna betraktas såsom skälig ersättning till postverket
för den snabbare behandlingen i dess helhet av ett ilpaket om högst 5 kilograms
vikt, och enär expressavgiften i den inrikes posttjänsten utgör 20 öre,
skulle således av den sammanlagda tilläggsavgiften — en krona — 80 öre belöpa
sig på befordringen till adressorten. Jämväl beträffande tyngre paket kan det
emellertid stundom vara av vikt för avsändaren att få paketet befordrat så snabbt
som möjligt, och i sådant fall synes det skäligt, att tilläggsavgiften höjes. Vid
det förhållande att, enligt gällande bestämmelser, expressavgiften utgår med fast
belopp oavsett själva försändelsens vikt — beträffande tyngre paket expressutdelas
endast avi — har styrelsen tänkt sig, att den särskilda avgiften för ilbefordran
av paket om mer än 5 kilograms vikt lämpligen kunde utgå med 2x80
öre för viktgruppen 5—10 kilogram, 3x80 öre för viktgruppen 10—15 kilogram
o. s. v. med tillägg i varje fall av eventuell expressavgift 20 öre.
Jämlikt nådigt brev den 30 juni 1899 angående förändring i vissa fall av
gällande bestämmelser rörande den inrikes postutväxlingen, skola tjänstepaket
intill 10 kilograms vikt befordras med snabbaste lägenhet, och åtminstone för
närvarande anser styrelsen sig icke böra ifrågasätta upptagande av särskild tillläggsavgift,
för att dylikt paket skall få med brevposthastighet befordras till
adressorten. Det torde emellertid kunna ifrågakomma, att snabbare befordran
utan erläggande av särskild ilpaketsavgift anses böra medgivas även beträffande
paket av något visst annat slag än tjänstepaket, exempelvis paket, innehållande
medicin, och det vore därför önskvärt, att styrelsen erhölle bemyndigande att,
när förhållandena sådant påkalla, i fråga om visst slags paket medgiva befordran
med snabbaste lägenhet, utan att särskild tilläggsavgift erlägges.»
På grund av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt dels om
ett stadgande av innehåll, att avsändare av inrikes paket kan genom
att, utöver vanlig postbefordringsavgift, erlägga en särskild tilläggsavgift
försäkra sig om, att paketet blir befordrat med snabbast möjliga
postlägenhet, samt att den särskilda tilläggsavgiften för dylikt s. k. ilpaket
skall utgöra — förutom stadgad expressavgift, när paketavsändaren
begär jämväl expressutdelning å adressorten — 80 öre lör paket av
högst 5 kilograms vikt och, vad angår tyngre paket, 80 öre för de
första 5 kilogrammen av paketets vikt och dessutom 80 öre för varje
överskjutande viktsats av fem kilogram eller del därav, dock att tjänstepaket
av högst 10 kilograms vikt fortfarande må, utan att särskild
tilläggsavgift erlägges, vinna den snabba befordran, som genom nådigt
brev den 30 juni 1899 bestämts, dels ock om bemyndigande att, när
förhållandena sådant påkalla, i fråga om visst slags paket medgiva befordran
med snabbaste lägenhet, utan att den för ilpaket stadgade särskilda
tilläggsavgiften erlägges.
Mot de av generalpoststyrelsen sålunda ifrågasatta ändrade bestämmelserna
rörande den inrikes postutväxlingen har jag för min del intet
att erinra. De beslut, som i förevarande hänseenden kunna bliva med
-
15
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 180.
delade, torde, på sätt styrelsen föreslagit, av praktiska skäl böra träda
i kraft samtidigt därmed, att den tillämnade nya upplagan av allmänna
poststadgan börjar tillämpas, vilket beräknas kunna ske senast med
ingången av år 1918. Vid sådant förhållande synes lämpligen böra
uppdragas åt generalpoststyrelsen att bestämma tidpunkten för beslutens
ikraftträdande, dock att denna tidpunkt ej må sättas senare än till
ingången av år 1918.
Genom proposition den 9 mars 1917, nr 127, har Kung]. Maj:t
föreslagit en tillfällig höjning av postavgifterna för vissa slag av försändelser.
Denna höjning kommer givetvis att träffa även sådana i
det föregående omförinälda försändelser som korsband, innehållande
blindskrifter, samt ilpaket m. m.
Jag ber i detta sammanhang vidare få nämna, att generalpoststyrelsen
i sin föreliggande skrivelse även gjort framställning om bestämmelser
i fråga om avgift för vissa i posttjänsten utfärdade intyg. Beträffande
åtskilliga sådana intyg finnas redan nu meddelade särskilda föreskrifter
bland annat därom, att i vissa fall avgift för utfärdandet icke skall
utgå och i andra fall avgift utgå med väsentligt lägre belopp än det,
som skolat erläggas, om förordningarna angående stämpelavgiften och
expeditionslösen tillämpats. Styrelsen framhåller emellertid, att allmänheten
ofta hos postanstalterna anhåller om intyg av jämväl andra slag än
sådana, om vilkas utfärdande nu finnes stadgat. Då dylikt intyg avser
att för korrespondent tjäna som verifikation å ett erlagt belopp, blir
dock, enligt styrelsens mening, med tillämpning av sistnämnda förordningar
kostnaden ofta alltför stor i förhållande till det belopp, som
skall verificeras. Efter att ‘hava lämnat en redogörelse för de olika
intyg, som härvid ifrågakomma, har styrelsen hemställt om stadgande
av innehåll, att postfunktionär må ej mindre, i enlighet med de närmare
föreskrifter, som generalpoststyrelsen äger utfärda, utan avgift
meddela korrespondent, som därom gör framställning, intyg rörande
inköp av frankotecken eller stämplar, än även, på av korrespondent
därom framställd begäran, mot en avgift av 10 öre utfärda intyg rörande
av korrespondent erlagda tull-, lösen- eller postförskottsbelopp
eller av honom inköpta blanketter.
Ej heller mot vad styrelsen i denna del föreslagit synes vara
något att erinra. Med hänsyn till innehållet i gällande bestämmelser
om rätt för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter lärer
dock hinder ej möta för Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att
Kung!. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta,
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.
dels att förordningen den 5 november 1875 angående
förändrade bestämmelser i avseende å taxeringen
av försändelser av myntat guld eller silver,
som genom postverket befordras mellan inrikes orter,
skall träda ur kraft;
dels att med postförskott ej belagda brevpostoch
paketförsändelser samt postanvisningar från eller
till krigsfångar eller här i riket upptaget och internerat
krigsfolk ävensom sådana försändelser av nu
angivna slag, som beträffande krigsfångar eller internerat
krigsfolk avsändas eller mottagas av någon
till dessas tjänst upprättad svensk upplysningsbyrå,
skola i den inrikes posttjänsten vara befriade från
postavgifter av vad slag de vara må;
dels att, därest till brevposten hörande lokalförsändelse,
som är fullt frankerad för den ursprungliga
befordringsvägen, på framställning befordras till postanstalt
å annan inrikes ort för att genom denna tillställas
den ursprungliga adressaten eller, efter adressförändring,
annan person, försändelsen skall beläggas
med lösen till belopp, motsvarande skillnaden mellan
den redan erlagda befordringsavgiften och den avgift,
som skolat erläggas, om försändelsen från början avsänts
till den nya adressorten;
dels att befordringsavgiften för inrikes korsband,
vars innehåll uteslutande utgöres av skrifter med
punkter eller bokstäver i upphöjt arbete till bruk för
blinda och i vilken försändelse icke förekommer verklig
och personlig skriftväxling, skall för var vikt av
500 gram eller del därav utgå med 2 öre, om försändelsen
utgöres av lokalförsändelse, men eljest med
4 öre, samt att maximivikten för dylik försändelse
skall utgöra 3 kilogram;
dels att de särskilda avgifter, som stadgats eller
kunna komma att stadgas för lokalbefordran av vissa
slags postförsändelser, skola gälla beträffande försändelse,
som inlämnas å fast postanstalt eller som dit
inkommer utan att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare
eller genom postverkets försorg befordrats
å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och vilken
17
Kungl. ,Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.
från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt
å samma ort tillställes adressaten direkt eller genom
lokalbrevbärare, ävensom beträffande försändelse, som
postbehandlas allenast inom särskilt lokalportoområde,
som Kungl. Maj:t må kunna förviss ort fastställa;
dels att avsändare av inrikes paket må kunna
tillförsäkra sig, att paketet blir befordrat med snabbast
möjliga postlägenhet (såsom ilpaket), genom att,
utöver vanlig postbefordringsavgift, erlägga särskild
tilläggsavgift, utgörande — förutom stadgad
expressavgift, när jämväl expressutdelning å adressorten
begäres — 80 öre för var vikt av 5 kilogram
eller del därav, dock att tjänstepaket om högst 10
kilogram må, utan särskild tilläggsavgift, befordras
med snabbaste postlägenhet, samt att generalpoststyrelsen
må, när förhållandena sådant påkalla, ifråga
om visst slag av paket medgiva befordran med
snabbast möjliga postlägenhet utan att den för sådan
befordran bestämda tilläggsavgiften erlägges;
dels ock att de beslut, som i ovan angivna hänseenden
kunna bliva meddelade, må träda i tillämpning
vid tidpunkt, som av generalpoststyrelsen bestämmes,
dock ej senare än med ingången av år 1918.
Vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla; och skulle proposition till
riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Carl Uggla.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 153 liäjt. (Nr 180.)
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1917:247 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändrade bestämmelser rörande den inrikes postutväxlingen. s. 1 i texten
- BevU 1917:37 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändrade bestämmelser rörande den inrikes postutväxlingen. s. 1 i texten