Angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens fondmedel
1917-04-14 · 31 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 28 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:227, Angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens fondmedel
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
1
Nr 227.
Kungl. Maj:ts nädiga proposition till riksdagen angående
förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens fondmedel; given
'' Stockholms slott den 14 april 1917.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
dels godkänna bilagda förslag till grunder för förvaltningen av den
i 19 § av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete
omförmälda fond;
dels godkänna följande arvodes- och omkostnadsstat för förvaltningen
av fonden att gälla tills vidare från och med år 1918:
arvode till två särskilda ledamöter i riksförsäkrings
anstalten
å 1,500 kr................................................... kronor 3,000: —
arvode till två rådgivande personer å 1,000 kr.......... » 2,000: —
ersättning till suppleanter, särskilt anlitade sakkunniga
personer och annat biträde, värdering i anledning
av fastighetsbelåning, förvaring av fondens värdehandlingar,
tryckningskostnader, resekostnader
och andra expenser, förslagsvis................................. » 6,500: —
Summa kronor 11,500: —
dels ock medgiva, att berörda belopp må utgå av förslagsanslag,
som å extra stat anvisas för upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens
verksamhet.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF,
Oscar von Sydow.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt 188 haft. (Nr 227.)
1
2
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
Förslag
till
Grunder
för förvaltningen av den i 19 § av lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete omförmälda fond.
I. Den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av
dess utgifter, skall redovisas i
1) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svenska staten;
2) Sveriges allmänna bjpoteksbanks eller Konungariket Sveriges
stadshypotekskassas obligationer;
3) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande
erhållit Konungens tillstånd;
4) skuldförbindelser, för vilka fonden äger säkerhet genom inteckning
i fast egendom inom femtio procent av senast fastställt taxeringsvärde
eller inom sextio procent av sådant värde, som efter särskild
värdering fastställes av riksförsäkringsanstalten, dock att med Konungens
medgivande såsom sådan säkerhet må godkännas dylik inteckning inom
två tredjedelar av senast fastställt taxeringsvärde eller på sätt nyss
nämnts särskilt fastställt värde;
5) skuldförbindelser, utfärdade av centralk^ssa för jordbrukskredit,
vilken i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, vunnit
godkännande från det allmännas sida;
6) sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilda fall
efter framställning av riksförsäkringsanstalten prövar erbjuda fullgod
säkerhet;
7) fordringar hos bank i enlighet med de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelas;
8) lån till företag, som äro ägnade att i olycksfallsförsäkringens
intresse förebygga förlust eller nedsättning av arbetsförmågan eller att
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227. 3
höja arbetsförmågan hos de försäkrade och som anses erbjuda nöjaktig
säkerhet;
9) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning
till förebyggande av förlust eller nedsättning av arbetsförmåga
eller till höjande av arbetsförmågan hos de i riksförsäkringsanstalten
försäkrade arbetare.
Av förenämnda medel skall minst en tiondel redovisas på sätt under
1) omförmäles, och må högst en fjärdedel redovisas på sätt under
8) angives samt högst en tjugondei såsom under 9) sägs.
Skulle något år avvikelse från ovan angivna gränser för medlens
placering hava ägt rum, skall rättelse vidtagas, så snart lämpligen
kan ske.
Utan hinder av vad ovan stadgats må, till skyddande av fordran,
å offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för fordringen
utmätt eller pantsatt. Egendom, vilken sålunda till skyddande av
fordran inköpes, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske.
II. Förvaltningen av fonden handhaves av riksförsäkringsanstalten.
I behandlingen inom riksförsäkringsanstalten av frågor om placering
av fondens medel enligt vad ovan sagts samt om förändring av
sådan placering skola deltaga
generaldirektören och chefen för riksförsäkringsanstalten;
två byråchefer i riksförsäkringsanstalten, som av Konungen därtill
förordnas, samt #
två av Konungen för tre år i sänder förordnade, på det finansiella
området erfarna personer.
I överläggningarna men ej i besluten angående nyssnämnda frågor
skola dessutom deltaga två av Konungen för tre år i sänder förordnade
personer, av vilka den ene utses bland de arbetsgivare, vilkas arbetare
äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten, samt den andre bland nämnda
arbetare.
Konungen utser en suppleant för var och en av de särskilt förordnade
ledamöterna i anstalten ävensom för var och en av de rådgivande
personerna; och äger anstalten utse erforderligt antal suppleanter
för dess egna ledamöter.
För besluts fattande om placering av fondens medel på sätt under
I 8) omförmäles erfordras, att minst fyra av de i beslutet deltagande
äro därom ense.
III. Konungen äger bestämma, att, därest fondens tillgångar vid
verkställd försäkringsteknisk utredning befinnas sådant medgiva med
hänsyn till de förpliktelfeer, som åligga fonden, viss mindre del av
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
densamma må användas för bestridande av kostnader för åtgärder,
ägnade att i olycksfallsförsäkringens intresse förebygga förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan eller böja arbetsförmågan hos de försäkrade,
och skola dessa medel ställas till riksförsäkringsanstaltens förfogande
att av anstalten för angivna ändamål disponeras i enlighet med
de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas.
IV. De närmare bestämmelser, som härutöver erfordras för fondens
förvaltning, meddelas av Konungen.
Dessa grunder skola lända till efterrättelse från och med den 1
januari 1918.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
5
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
april 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
I 19 § av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete stadgas, att de avgifter, som erläggas för försäkring i riksförsäkringsanstalten,
skola ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder,
som bestämmas av Konung och riksdag.
Sedan Kungl. Magt anbefallt riksförsäkringsanstalten att avgiva
förslag till ifrågavarande grunder, har anstalten i skrivelse den 20 mars
1917 inkommit med dylikt förslag, och hava sedermera statskontoret,
styrelsen för postsparbanken samt fullmäktige i riksgäld skontoret avgivit
utlåtanden över förslaget.
Innan jag redogör för anstaltens förslag och de däröver avgivna
yttrandena, torde jag böra lämna en redogörelse för de regler, som för
närvarande tillämpas rörande förvaltningen av de fondmedel, som in
-
Historik.
% Lagen 6/i
1901.
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
«
flyta vid försäkring i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901.
Nämnda lag innehåller icke några bestämmelser om förvaltningen
av riksförsäkringsanstaltens fondmedel. I lagens 26 § stadgas emellertid,
att de närmare föreskrifter, som, utöver vad lagen innehåller,
må erfordras med avseende å riksförsäkringsanstaltens verksamhet,
meddelas av Konungen. I överensstämmelse härmed är i instruktionen
för riksförsäkringsanstalten föreskrivet, att det tillkommer postsparbanken
att verkställa uppbörd av försäkringsavgifter och belopp, som
för förvärvande av livränta erläggas, ävensom utbetalning av de utav
anstalten beslutade livräntor och andra skadeersättningar samt styrelsen
för postsparbanken att förvalta inflytande försäkringsmedel.
Med försäkringsmedel avses enligt instruktionen icke blott sådana,
som härflyta från försäkring i anstalten jämlikt 1901 års lag, utan även
de medel, som inflyta på grund av den särskilda, för fiskare avsedda
försäkringen mot skada till följd av olycksfall.
Enligt beslut den 31 oktober 1902 har Kungl. Maj:t förordnat,
att riksförsäkringsanstaltens till postsparbanken inflytande medel skola
förvaltas särskilt för sig, varvid skall iakttagas, att medlen i den mån
de icke behöva vara tillgängliga för bestridande av utbetalningar för
riksförsäkringsanstaltens räkning skola göras räntebärande i enlighet
med de föreskrifter, som äro eller varda meddelade för förvaltningen
av postsparbankens egna medel, samt att i avseende å försäkringsärendenas
handläggning inom styrelsen för postsparbanken skola tills
vidare i tillämpliga delar lända till efterrättelse de bestämmelser rörande
postsparbanksärenden, som finnas meddelade i nådiga brevet till
nämnda styrelse den 4 juli 1902 med föreskrifter i fråga om sättet
och ordningen för handläggning och avgörande av de hos styrelsen
förekommande ärenden, dock att, då till behandling inom styrelsen förekomma
frågor om meddelande av eller ändring i reglementariska bestämmelser
rörande försäkringsgöromålens handläggning å postsparbankskontor,
dylika frågor avgöras av styrelsen för postsparbanken och
riksförsäkringsanstalten gemensamt.
Riksförsäkringsanstalten är sålunda för närvarande icke tillförsäkrad
något inflytande i fråga om förvaltningen av dess fondmedel.
Jämlikt kungl. förordningen den 11 juni 1915 om ändrad lydelse
av § 18 mom. 2 i förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank
för riket gälla i fråga om placering av postsparbankens och
följaktligen även riksförsäkringsanstaltens medel följande bestämmelser:
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
»För så stor del av dessa medel, som postsparbankens styrelse
anser icke behöva på sådant sätt hållas omedelbart tillgänglig för att
möta uppsägning av medel, vilka i postsparbanken innestå, skola för
postsparbankens räkning av styrelsen inköpas räntebärande obligationer,
utfärdade antingen av svenska staten eller av Sveriges allmänna
bypoteksbank eller av konungariket Sveriges stadshypotekskassa eller
av kommun inom riket för lån, till vars upptagande Konungens
tillstånd blivit meddelat, eller ock av bolag eller inrättning, så vida i
sistnämnda fall kommun med Konungens tillstånd iklätt sig betalningsansvar
såsom för egen skuld för såväl kapital som ränta,
dock med rätt för postsparbankens styrelse att göra de postsparbankens
medel, om vilka här är fråga, fruktbärande,
dels intill högst en fjärdedel genom utlåning mot skuldebrev till
kommun inom riket, därest tillåtelse till lånets upptagande blivit kommunen
av Konungen meddelad, eller till centralkassa för jordbrukskredit,
som i enlighet med bestämmelser, vilka Konungen meddelar, vunnit
godkännande från det allmännas sida,
dels ock, jämväl intill högst en fjärdedel, genom utlåning på högst
sex månaders uppsägning mot skuldebrev med säkerhet av sådan inteckning
i fast egendom inom riket, som med hänsyn till läge, ytinnehåll,
brandförsäkring och avkastning prövas innebära fullgod säkerhet,
eller genom insättning på depositions- eller annan räkning hos enskild
bankinrättning, vars bolagsordning blivit av Konungen fastställd samt
vars grund- och reservfonder uppgå till ett sammanlagt belopp av
minst fem miljoner kronor.»
Riksförsäkringsanstaltens av postsparbanken förvaltade medel uppgingo
den 31 december 1916 till 7,937,218 kronor 14 öre, och voro
dessa medel placerade på följande sätt:
Kontant behållning:
vid postanstalterna ...........
å bankräkningar.............
Fordringar:
hos postverket.................................................................... » 12,082:48
» postsparbanken........................................................ » 11,647:43
Transport kronor 55,731: 80
kronor 5,493: 99
» 26,507:^0
Riksförsäkringsanstaltens
tillgångar
81/ia 1916-
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
obligationer (bokfört värde):
svenska statens ..................
allmänna hypoteksbankens
landstings..............................
städers ..................................
järnvägsaktiebolags med
kommunal garanti ...
kraftaktiebolags med kommunal
garanti ............
kommunlån ....................................
inteckningslån ...............................
upplupna, ej förfallna räntor...
Transport kronor 55,731: 80
kronor 1,437,108: 33
» 727,649: 28
» 688,010: 10
» 2,631,266:40
» 275,866: —
» 155,200: — kronor 5,915,100: 11
.................................... » 1,550,451: 91
....................................... » 305,000: —
............................... » 110,934: 32
Summa kronor 7,937,218: 14
Om från sistnämnda belopp avdragas 11,937 kronor 96 öre, utgörande
riksförsäkringsanstaltens skuld vid 1916 års slut, utvisar återstoden,
7,925,280 kronor 18 öre, beloppet vid samma års slut av den
på grund av lagen den 5 juli 1901 bildade fond.
Räntefoten å obligationer samt kommun- och inteckningslåu angivas
i nedanstående tabell.
Obligationer
Kommunlån
In t ec kn
i n g s 1 å n
Kapital
(nominellt)
Räntefot
Kapital
Räntefot
Kapital
Räntefot
Kronor.
%
Kronor
%
Kronor
%
2,282,500
__
5
175,069
5Vs
305,000
5Vs
2,188,116
—
4Vs
171,477
99
51/*
—
—
—
1,257,933
33
4
379,351
69
5
—
—
—
130,000
—
3S/4
27,280
09
43/i
—
—
—
0 10,000
—
3,6
722,241
01
4 Vs
•-
—
-—-
160.333
33
3Vs
75,032
13
4
—
—
—
6,028,882
66
—
1,550,451
91
—
305,000
—
—
Den effektiva medelräntan utgjorde å obligationer ......... 4,73 %
» kommunlån ........... 4,82 %
» inteckningslån 5,5 %
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
I sålunda angivna tillgångar ingå icke fiskarförsäkringens medel,
som uppgå till ett jämförelsevis ringa belopp.
Det torde böra erinras, att det enligt reglementet för barnmorskornas
pensionsanstalt av den 30 december 1910 åligger riksförsäkringsanstalten
att förvalta denna pensionsanstalt, men att det tillkommer
postsparbanken att mottaga insättningar och utbetala pensioner samt
styrelsen för postsparbanken att förvalta pensionsanstaltens medel.
Jämlikt särskilt nådigt beslut skola medlen, med iakttagande därav att
desamma böra, i den mån de icke behöva vara tillgängliga för bestridande
av utbetalningar för pensionsanstaltens räkning, göras räntebärande
i enlighet med de föreskrifter, som äro eller varda stadgade
för förvaltningen av postsparbankens egna medel.
Vidkommande härefter lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete föreskrives såsom förut nämnts i 19 §, att de avgifter,
som erläggas för försäkring i riksförsäkringsanstalten, skola ingå till
en fond, som förvaltas enligt grunder, som bestämmas av Konung och
riksdag.
Beträffande motiveringen till bestämmelsen angående fondförvaltningen
och vad därmed sammanhänger torde få erinras om följande.
Ålderdomsförsäkringskommittén (del. V sid. 112 och följande) uppskattade
antalet arbetare, som skulle komma att omfattas av olycksfallsförsäkringslagen,
till omkring 1,350,000, därav omkring 900,000 män
och 450,000 kvinnor.
Summan av nettoavgifterna skulle, för år räknat, komma att uppgå
till 8,260,000 eller i runt tal 8V4 miljoner kronor för manliga och till
950,000 eller i runt tal 1 miljon kronor för kvinnliga arbetare, eller till
sammanlagt mer än 9 miljoner kronor. Tilläggsavgifterna (jämte de
ömsesidiga arbetsgivarbolagens bidrag) för bestridande av en del av
förvaltningskostnaderna hade av kommittén föreslagits till 5 % av försäkringsavgifterna
och beräknades uppgå till minst 450,000 kronor om
året. Jämlikt 16 § av lagen i dess slutligen antagna form är emellertid
försäkringsbolag, som i 4 § avses (ömsesidigt arbetsgivarbolag),
skyldigt att betala allenast ett belopp, motsvarande 3 % av summan
av dess försäkringsavgifter.
Kommittén uppskattade den årliga belastningsn (efter ökning med
tilläggsavgiften) inom de olika verksamhetsområden, som lagen omfattar,
till följande ungefärliga belopp (sid. 113):
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 188 höft. (Nr 227.)
Earn morskornas
pensionaanstalt.
La q eu 17/q
1916.
Ålderdomsför
säkringskom
mittén.
2
10
Riks
försäkrings
anstalten.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
jordbruket...........................
industrien ........................
hantverket..........................
handeln .............................
sjöfarten............................
allmän tjänst.....................
tjänare utom jordbruket
1.250.000 kronor
6.500.000 »
280,000 »
280,000 »
480.000 »
150.000 »
360.000 »
9.300.000 kronor.
I fråga om den slutliga fondens storlek yttrade kommittén, att
fondbildningen komme att bliva väsentligt mindre än vid den allmänna
pensionsförsäkringen. Enligt gjord uppskattning kunde den genom
olycksfallsförsäkringen i dess helhet bildade, slutliga fonden, vid konstant
folkmängd, antagas komma att uppgå till 200 å 250 och i verkligheten
till omkring 300 miljoner kronor.
Beträffande själva fondförvaltningen, såvitt angår riksförsäkringsanstalten,
anförde kommittén (sid. 139), att förvaltningen lämpligen
skulle kunna ske i samband med förvaltningen av den allmänna pensionsförsäkringsfonden,
och skulle för sådant fall av fondens medel de
belopp ställas till riksförsäkringsanstaltens förfogande, som erfordrades
för fullföljande av anstaltens ändamål i fråga om anordnande av lämplig
vård åt skadade arbetare samt övriga med olycksfallsförsäkringen
sammanhängande sociala uppgifter. Det torde emellertid, fortsätter
kommittén, härvid böra framhållas, att de belopp, som skulle erfordras
för tillgodoseende av ifrågavarande behov, knappast skulle bliva mindre
betydande än de, som behövas för vinnande av motsvarande ändamål i
fråga om den allmänna pensionsförsäkringen eller en blivande obligatorisk
sjukförsäkring.
Riksförsäkringsaustalten anförde i sitt den 15 januari 1916 avgivna
utlåtande över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag följande:
»Då, såsom riksförsäkringsanstalten har sig bekant, en särskild kommitté
för närvarande är sysselsatt med utredning av frågan om förvaltningen av den
allmänna pensionsfonden, och det sätt, varpå denna fråga blir löst, torde kunna
vara av viss betydelse även för frågan om förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
försäkringsfond, synes resultatet av nämnda kommittés arbete böra avvaktas,
innan bestämmelse träffas rörande sistberörda fonds förvaltning. Riksförsäkringsanstalten
vill dock redan nu framhålla vikten av att försäkringsfonden
förvaltas så, att den i möjligaste mån kommer att tjäna den sociala olycksfallsförsäkringens
ändamål samt vara till stöd för landets näringar. Liksom i Norge
böra medel från fonden mot betryggande säkerhet till viss del utlånas åt näringsidkare,
som hava försäkring i riksförsäkringsanstalten, så att de medel, som hop
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227. 1 1
bragts i främsta rummet av näringsidkare, åter kunna få tjäna till att främja
näringarnas utveckling. Vidare böra medel till någon viss del kunna utlånas till
kommuner och möjligen även till välgörenhetsinrättningar för uppförande av
sjukvårds- och andra dylika anstalter, varjämte riksförsäkringsanstalten med vederbörligt
tillstånd skulle kunna få disponera någon mindre del av fonderna för
uppförande, därest sådant erfordras, av egna anstalter till behandling av olycksfallsskadade
(t. ex. ortopediska anstalter m. m.)
För att ovannämnda ändamål skola vederbörligen tillgodoses, synes riksförsäkringsanstalten
böra äga ett avgörande inflytande på frågor om placering av
försäkringsfondens medel. Riksförsäkringsanstalten skulle därför för sin del anse
lämpligast, att därest postsparbanken fortfarande skall omliänderliava inkasseringen
av riksförsäkringsanstaltens medel, utbetalningar m. m., fondförvaltningen
ordnas på det sätt, att frågor om placering av medel avgöras av riksförsäkringsanstalten,
förstärkt med 1 eller 2 medlemmar av postsparbankens styrelse samt
3 av Kungl. Maj:t utsedda medlemmar, av vilka en skall vara finanssakkunnig
samt en arbetsgivare och en arbetare. Den omedelbara förvaltningen av
medlen, d. v. s. inköpandet av värdepapper, utlämnande av lån, inkasseringar av
räntor o. d. synes emellertid böra handhavas av postsparbanken. Det torde få
erinras, att i Norge beslutar riksforsikringsanstaltens styrelse i fråga om fondförvaltningen.
»
Av de övriga myndigheter m. fl., som lämnades tillfälle att avgiva
yttrande över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag, synas allenast
Uddeholms aktiebolag och handelskammaren i Karlstad hava upptagit
fondfrågan till behandling.
Av dessa an föres, att den för olycksfallsförsäkringen erforderliga
kapitalbildningen bör inskränkas så mycket som möjligt, så att försäkringstagarna
icke betungas i högre grad än nödvändigt är. Eventuellt
överskott bör enligt handelskammaren särskilt fonderas för att så småningom
bereda arbetsgivarna någon lindring i premieavgiften, i stället
för att, såsom ålderdomsförsäkringskommittén i sina motiv föreslagit,
användas till sociala uppgifter, som stå i samband med olycksfallsförsäkringen
(sid. 200 i bilaga till Kungl. Maj:ts proposition nr 111 för
år 1916).
Den kommitté, som både att avgiva förslag till grunder för förvaltningen
av den i 11 § av lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda
fond, bar i sitt den 4 mars 1916 avgivna betänkande berört frågan
om förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens fondmedel och yttrar
härom följande (sid. 111):
»Enär förevarande kommitté icke fått något uppdrag att yttra sig rörande
lämpligheten av en sammanslagning av förvaltningen angående ifrågavarande fonder,
har kommittén lämnat frågan om en dylik sammanslagning helt och hållet
åsido, men vill dock framhålla, att en gemensam förvaltning av fonderna skulle
komma att stå i strid mot den princip, kommittén ansett böra läggas till grund
Pensions
fonds
koramittén.
Departements
chefen.
Förslag till
grunder.
Riks för säkrings
anstaltens
skrivelse
2% 1917.
12 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
i fråga om förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden, nämligen att fondförvaltningen
bör ansluta sig så nära som möjligt till själva pensionsförsäkringsverksamheten
och anordnas uteslutande med hänsyn till dennas fördel. Det synes
vara riktigare att låta var och en av de myndigheter, som komma att handhava
olika grenar av socialförsäkringen, själva förvalta sina fonder i så stor utsträckning,
som lämpligen låter sig göra. Att sammanslå pensionsförsäkringsfonden
och den fond, som bildas genom avgifter till olycksfallsförsäkringen, synes icke
heller vara lämpligt med hänsyn till de olika ändamål, som dessa äro avsedda
att tillgodose. Den fond, som bildas genom avgifter till den sociala olycksfallsförsäkringen,
synes böra i främsta hand främja anordningar på arbetarskyddets
område, specialanstalter för omhändertagande av genom olycksfall skadade personer
m. m. Slutligen synes vid utlåning av sistnämnda fonds medel böra i
särskild mån tillgodoses industriella och andra företag, som med sina avgifter
åstadkomma fondbildningen.»
Vid föredragning av ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till
lag om försäkring för olycksfall i arbete yttrade jag (sid. 172 i Kung!.
Maj:ts proposition nr 111), att vad förvaltningen av den genom försäkringsavgifterna
uppkommande fonden anginge, torde frågan härom
böra utredas i annat sammanhang. Såsom även av kommittén och av
riksförsäkringsanstalten framhållits, borde vid utfärdandet av bestämmelser
härom möjligaste hänsyn tagas till de sociala uppgifter, som
olycksfallsförsäkringen avser, ävensom till de näringsidkares lånebehov,
genom vilkas avgifter fonden huvudsakligen bildats.
I sin förutnämnda skrivelse av den 20 mars 1917 anför riksförsäkringsanstalten,
efter att hava omnämnt de av ålderdomsförsäkringskommittén
gjorda beräkningarna angående de på grund av olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser inflytande årliga premiebeloppen och
hela olycksfallsförsäkringsfondens slutliga storlek, följande beträffande
den del av berörda fondmedel, som beräknas belöpa på riksförsäkringsanstalten.
»På grund av de ändringar, som vidtagits i kommitténs förslag, särskilt angående
karenstiden, torde den årliga premieintäkten böra beräknas till lägre belopp
än det, som kommittén antagit såsom sannolikt, men torde dessa ändringar
icke komma att inverka på fondens slutliga storlek. Vad angår premierna för
försäkring under karenstiden skola dessa huvudsakligen täcka kostnaden för
sjukhjälp, läkarvård och läkemedel.
Beträffande premieintäkten för försäkring i riksförsäkringsanstalten beräknade
anstalten i sin underdåniga skrivelse den 17 april 1916 angående stat för
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
anstalten under åren 1917 och 1918, att omkring 700,000 arbetare skulle komma
att försäkras i riksförsäkringsanstalten, varav omkring 250,000 industriarbetare
och omkring 450,000 arbetare inom jordbruk, hantverk, handel ävensom i husliga
sysslor (tjänare m. in.). Nettopremierna för de i anstalten försäkrade antogos
på grundval av kommitténs beräkningar komma att uppgå till omkring 5 Vj miljoner
kronor. Dessa beräkningar voro emellertid utförda under förutsättning att
karenstiden, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, sattes till 4 dagar. Med en karenstid
av 35 dagar torde man då kunna antaga den årliga premieintäkten (netto)
— frånsett eventuella avgifter för frivillig försäkring under karenstiden —
till omkring 4 miljoner kronor. Riksförsäkringsanstaltens slutliga fond torde
under denna förutsättning kunna antagas icke komma att överstiga 100 miljoner
kronor. Första försäkringsårets fondavsättning torde kunna antagas uppgå till omkring
3V2 miljoner kronor. Den årliga placering, som därefter skulle komma att
äga rum, torde möjligen kunna antagas uppgå till omkring 3 miljoner kronor,
inklusive omplaceringar.
Dock. synes det sannolikt, att på grund av arbetslönernas fortgående stegling
premiebeloppen komma att bliva högre än ålderdomsförsäkringskommittén
beräknat och därmed även fondbildningen något större än ovan angivits.
De. inkomster, fonden eller rättare riksförsäkringsanstalten har att räkna med,
äro så vitt nu kan bedömas:
försäkringsavgifter enligt 15, 29 och 35 §§ i 1916 års lag,
skadeersättning enligt 12 §,
ersättning av statsmedel jämlikt 19 § för avgifter, som ej på föreskrivet
sätt blivit erlagda,
återbetalning för förskjuten ersättning enligt 37 § eller gottgörelse av statsmedel
härför,
bötesmedel enligt 34 § samt
räntor och annan avkastning.
I 14 § av lagen stadgas, att ersättningsbelopp, som ej lyftats före utgången
av året näst efter det, under vilket detsamma förfallit till betalning, är förverkat.
Såsom av ålderdomsförsäkringskommitténs motivering (sid. 134 i kommitténs betänkande)
framgår, är avsett, att sådant belopp skall, då fråga är om från riksförsäkringsanstalten
utgående ersättning, tillfalla anstaltens fond, och torde det
förverkade beloppet från bokföringssynpunkt böra upptagas såsom inkomst.
Yad angår de bidrag, som jämlikt 16 § skola erläggas till bestridande av
omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet,
torde det komma att bero av blivande bestämmelser angående försäkringsavgifternas
inbetalande, huruvida ifrågavarande förvaltningsbidrag skola inlevereras
till anstalten och upptagas bland dess inkomster samt sedermera av anstalten
inbetalas till annan vederbörande statsmyndighet, eller om de skola inlevereras
direkt till sistberörda myndighet.
De utgifter riksförsäkringsanstalten har att bestrida äro huvudsakligast utgående
ersättningar (läkar- och andra sjukvårdskostnader, sjukpenning, livräntor,
begravningshjälp och i vissa fall kapitalutbetalningar). Härtill komma återbetalningar
jämlikt 11 § till arbetsgivare för utgifvet understöd och eventuellt kostnader
för åtgärder, ägnade att i olycksfallsförsäkringens intresse förebygga
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan eller höja arbetsförmågan hos de
försäkrade.
14
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
Yid beräkning av den årliga avsättningens storlek har nu hänsyn tagits, till
de inkomster, som härflyta av försäkringsavgifter för obligatorisk försäkring,
ävensom till de inkomster, som bestå av räntor eller annan avkastning av fondens
medel, allt efter avdrag av de utgifter, som åligga fonden. . Däremot hava ej
medräknats övriga inkomstkällor, såsom eventuell skadeersättning jämlikt 12 § i
olycksfallsförsäkringslagen, bötesmedel enligt 34 § samt avgifter för frivillig försäkring
av annan arbetare än som i lagen avses, men äro dessa inkomster av den beskaffenhet,
att de icke öva större inflytande i fråga om fondavsättningen och
fondens slutliga storlek.»
Placeringen Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till frågan om förvaltningen
''"ineden"8 av anstaltens fondmedel och anför härvid i fråga om själva placeringen
Riksforsäk- följande.
anVit »Enligt 29 § i lagen den 17 juni 1916 gäller angående beräkningsgrunderna
ans a en. ^ försäkrmesbolag, som i 4 § av lagen avses, ävensom angående sådant bolags
verksamhet, i den mån härom ej särskilt föreskrives i berörda lag, vad i lagen
om försäkringsrörelse stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag.
I 123 § av 1903 års lag om försäkringsrörelse föreskrives i fråga om placeringen
av medel tillhörande försäkringsfond, att denna skall redovisas i bland
andra följande slag av värdehandlingar:
1) obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;
2) allmänna liypoteksbankens eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;
3) fordringsbevis, utfärdade av riksbanken eller av annan bank, vars reglemente
blivit av Konungen fastställt;
4) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av
svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens
tillstånd;
5) skuldförbindelser, för vilka försäkringsbolaget äger säkerhet genom inteckning
i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde,
så ock med försäkringsinspektionens medgivande skuldförbindelser med säkerhet
av inteckning intill fulla taxeringsvärdet i bolaget tillhörig fastighet, som är avsedd
för inrymmande av lokal för bolagets rörelse, eller, där bolaget äger flera
sådana fastigheter, i en av dem; dock att i varje fall åbyggnad å egendom skall,
för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad i något med
vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket;
6) sådana av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfärdade
obligationer, utländska statsobligationer och andra värdehandlingar, som till sin
art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de
under 1) — 5) nämnda.
I det förslag till lag om försäkringsrörelse som förelagts innevarande års
riksdag (proposition nr 39), upptagas lika lydande bestämmelser (215 §).
Yad placeringen av riksförsäkringsanstaltens fondmedel angår, måste naturligen
denna anordnas så att den erbjuder säkerhet mot förluster och att som
regel så hög avkastning vinnes, som med behörigt aktgivande på säkerhetssynpunkten
befinnes möjlig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227. 1 5
Placeringen bör verkställas med hänsyn till sfi väl försäkringstagarnes som
de försäkrades intressen, och ingå för försäkringens ändamål främmande synpunkter
höra få göra sig gällande. Detta utesluter naturligen icke, att med fondens
medel tillgodoses vissa sociala uppgifter, som hava nära sammanhang med
olycksfallsförsäkringen eller som äro ägnade att gagna denna försäkrings syfte.
I ett av de över ålderdomsförsäkringskommitténs lagförslag avgivna yttrandena
har gjorts gällande, att överskott i försäkringsfonden lämpligen borde särskilt
fonderas för att så småningom bereda någon lindring i avgifterna i stiillet för att
användas till sociala uppgifter.
I anledning härav torde till eu början böra erinras därom, att enligt 15 §
i lagen den 17 juni 1916 försäkringsavgifterna skola bestämmas till belopp, som
med hänsyn till arbetets farlighet och de särskilda förhållanden, under vilka det
bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för täckande
av den risk, som försäkringen avser. Något överskott i egentlig mening borde
därför icke uppkomma, då försäkringsavgifterna givetvis skola så vitt möjligt så
beräknas, att _ varken vinst eller förlust uppstår. Grunderna för beräkning av
försäkringsavgifter, huvudsakligen dödlighetstabeller och räntefot, torde väl komma
att väljas så, att de så nära som med nödig försiktighet är förenligt ansluta sig
till det sannolika förloppet. Skulle förutberäkningen av olycksfallsrisken inom
eu viss yrkesgrupp enligt den statistik för hela olycksfallsförsäkringen, som riksförsäkringsanstalten
måste föra, komma att visa sig icke riktig, är det uppenbart,
att de för ifrågavande yrkesgrupp fastställda försäkringsavgifterna måste sänkas
eller höjas till överensstämmelse med den vunna erfarenheten. Emellertid torde
härvid en utjämning böra äga rum, så att om försäkringskostnaderna ett år på
grund av särskilda omständigheter visat ett icke normalt förlopp, eventuell förlust
under ett år får täckas av följande års avgifter och tvärtom.
Det torde kunna med skäl ifrågasättas, om en förvaltningspolitik sådan som
den, vilken kommit till synes i ovan berörda yttrande, är riktig, och om den
kommer att i längden bliva till försäkringstagarnas fördel. Socialförsäkringens
ändamål bör icke uteslutande vara att vid ett till följd av sjukdom, olycksfall
eller dylikt uppkommet nödläge lämna ekonomiskt understöd. Eu viktig uppgift
för densamma bör vara att söka förekomma dylika nödlägen och att söka vidtaga
eller befrämja åtgärder, som äro till gagn för folkhälsans stärkande och arbetskraftens
bevarande. Därest olycksfallsförsäkringen vid placeringen av sina fondmedel
har sin uppmärksamhet inriktad på befrämjandet av lämpliga skyddsanordningar,
upprättande eller understödjande av sjukvårdsinrättningar, konvalescenthem
m. m., där de olycksfallskadade kunna erhålla erforderlig behandling
och vård, ägnad att förebygga invaliditet eller nedbringa verkningarna av en
olycksfallsskada, torde detta i längden bliva till stor fördel även för försäkringstagarna.
Kostnaden för utgående ersättningar kommer därigenom att minskas,
och därav följer i sin ordning en nedsättning i försäkringsavgifterna.
Bestämmelserna angående placeringen torde särskilt med hänsyn till vad nu
anförts böra avfattas så, att de lämna förvaltningsmyndigheten eu viss frihet.
Lämpligen bör föreskrivas, att viss del av fonden skall placeras i objekt, som
erbjuda mera kvalificerad säkerhet, under det att förvaltningsmyndigheten erhåller
något större frihet vid placeringen av återstoden. En sådan uppdelning förekommer
i reglementet angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden. Där
är den del, i avseende å vilken större frihet är lämnad förvaltningsmyndigheten,
bestämd till högst en fjärdedel, och synes eu likartad bestämmelse böra meddelas
Lån till
staten.
Hypoteksbanksobligationer
och
kommunl ån.
Lån mot
säkerhet av
inteckning.
16 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 227.
beträffande riksförsäkringsanstaltens fondmedel. Skulle det anses mindre lämpligt
att lämna förvaltningsmyndigheten ensam friare prövningsrätt beträffande en
så stor del av fonden som en fjärdedel, skulle kunna föreskrivas, att Kungl.
Maj ds medgivande erfordras vid placering i enlighet med ifrågavarande bestämmelse
av högre belopp än till exempel eu sjättedel av fonden.
Enligt nyssnämnda reglemente må högst en trettiondel av pensionsfonden
redovisas i fastigheter, som med Konungens medgivande förvärvas för användning
till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen. Det är i
hög grad önskligt, att en liknande bestämmelse införes jämväl beträffande riksförsäkringsanstaltens
fondmedel. Anstalten har skyldighet att bereda i anstalten
försäkrade olycksfallsskadade arbetare lämplig och erforderlig vård, och för densamma
kan finnas behövligt att för nämnda ändamål anordna till exempel ett
sjukhus, en vanföreanstalt, ett konvalescenthem eller dylikt. De penningar, som
nedläggas i en sådan inrättning, bliva icke räntelösa, utan avkastning erhålles
genom de medel, anstalten eljest skulle nödgas erlägga genom anlitande av en
främmande sjukvårdsinrättning; och försäkringskostnaderna böra även kunna nedbringas
därigenom att de skadade sålunda tillförsäkras en fullt rationell behandling.
Med hänsyn till olycksfallsförsäkringsfondens jämförelsevis ringa storlek i
förhållande till pensionsförsäkringsfonden, synes den del av fonden, som skirlie
kunna placeras på ifrågavarande sätt, böra bestämmas till en tjugondei.
Vidkommande härefter de särskilda slag av mera kvalificerade säkerheter,
i vilka fondens medel böra redovisas, torde i huvudsak böra gälla samma bestämmelser,
som äro meddelade i 123 § av lagen om försäkringsrörelse och som
äga tillämpning å de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som kunna komma
att bildas av arbetsgivare.
I första hand böra sålunda ifrågakomma obligationer eller andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garanterade av svenska staten.
I fråga om pensionsförsäkringsfonden är föreskrivet, att minst en sjättedel
skall redovisas i lån till staten. Någon anledning att föreskriva ett minimum för
placering i lån till staten beträffande olycksfallsförsäkringsfonden synes icke föreligga.
Den del av fonden, som alltid skall vara placerad i värdehandlingar med
fullgod säkerhet, bör få placeras i det slag av dylika värdehandlingar, som med
hänsyn till avkastning och ändamålsenligheten i övrigt finnes vid tiden för placeringen
lämpligast.
Placering bör vidare få äga rum i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller
Konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer samt i obligationer eller
andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till
lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd.
Lagen om försäkringsrörelse upptager såsom tillåten placering utlåning mot
säkerhet av inteckning i fast egendom, och böra även anstaltens fondmedel få
placeras mot dylik säkerhet.
Enligt reglementet för pensionsförsäkringsfonden måste inteckning, för att
den skall få godtagas såsom säkerhet, ligga inom femtio procent av senast fastställt
taxeringsvärde eller inom sextio procent av sådant värde, som efter särskild
värdering fastställes av fullmäktige för fonden. Då emellertid lagen om försäkringsrörelse
och jämväl det innevarande år för riksdagen framlagda förslaget
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
till dylik lag fastslar såsom gräns två tredjedelar av senast fastställt taxeringsvärde
och alltså de i 4 § av olycksfallslagen omförmälda arbetsgivarbolagen äro
berättigade att utlåna intill nämnda gräns, synes i fråga om riksförsäkringsanstaltens
fond samma gräns höra fastställas. ''Det tillkommer ju för övrigt förvaltningsmyndigheten
att pröva varje erbjuden säkerhet och att förkasta den, om
densamma ej befinnes fullgod.
Givet torde ock vara, att man i fråga om placering mot inteckning i till
exempel fabriksfastighet kommer att iakttaga all nödig försiktighet, och regeln
torde väl bliva, att man särskilt beträffande dylik fastighet kommer att hålla sig
avsevärt under ovannämnda gräns.
I reglementet angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden äro såsom
placenngsobjekt angivna skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jord
skredit,
vilken i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, vunnit
godkännande från det allmännas sida. Att dylik placering medtogs berodde väl
närmast därpå, att såväl Kungl. Maj:t som riksdagen givit anvisning på pensionsförsäkringsfonden
(jämte postsparbanken) såsom eu möjlighet att tillföra
centralkassorna medel för utlåning till underlydande jordbrukskassor. Det synes
emellertid vara av ett visst intresse för riksförsäkringsanstalten att kunna utlåna
till centralkassorna. Därigenom kan anstalten tillgodose jordbrukarnas anspråk
på erhållande av lån ur fonden. I allmänhet lär nämligen anstalten icke komma
att lämna lån till enskilda försäkringstagare, utan torde lånen komma att lämnas
till sammanslutningar av försäkringstagare. Centralkassorna för jordbrukskredit
och de med dem sammanhörande jordbrukskassorna äro visserligen avsedda att
tillgodose ° det mindre jordbrukets behov av driftkredit och ingen äger rätt att
inträda såsom delägare i jordbrukskassa för mera än 50 hektar jord, men något
hinder finnes å andra sidan icke för större jordbrukare att ingå såsom delägare
i sådan kassa.
Då det är nödvändigt, att fondförvaltningen har möjlighet att, för undvikande
av ränteförlust, i avbidan på annan lämplig placering tills vidare göra
medlem räntebärande genom insättning i bank, bör jämväl sådan placering tillåtas,
i likhet med vad som medgivits postsparbanken samt förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden
och för övrigt försäkringsbolag enligt lagen om försäkringsrörelse.
Jämlikt sistberörda lag äger försäkringsbolag redovisa fondmedel jämväl i
sådana av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfärdade obligationer
ävensom i andra värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuda
kunna anses jämförliga med någon av de under 1)—5) i 123 § av samma lag
nämnda.. Särskilt för att möjliggöra utlåning till företag, vilkas arbetare äro försäkrade
i riksförsäkringsanstalten, är erforderligt att det beträffande placeringen
av anstaltens fondmedel finnes en bestämmelse, överensstämmande med den nyss
angivna.
. Riksförsäkringsanstalten har haft under övervägande, huruvida bland placermgsobjekten
borde särskilt upptagas förlagsinteckning, men har funnit det
mindre ändamålsenligt att särskilt upptaga dylik inteckning såsom lämplig säkerhet.
Det bör prövas i varje särskilt fall, huruvida förlagsinteckning kan anses
erbjuda lika betryggande säkerhet som förut här ovan angivna placeringsobjekt.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 188 höft. (Nr 227.) 3
Lan till
contralkassa
för jordbrukskredit.
Placering i
bank.
Andra värdehandlingar.
18
Tillfälligt
över- eller
underskridande
av placeringsgränsen.
Tvångsinköp
av egendom.
Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
Riksförsäkringsanstalten har i det föregående föreslagit, att en fjärdedel av
fondens för placering avsedda medel skulle få placeras efter en något friare prövning,
än som skulle gälla övriga tre fjärdedelar, ävensom att viss del av fonden skulle
få redovisas i fastigheter, avsedda för de sociala och sjukvårdande uppgifter, som
åligga olycksfallsförsäkringen. Givetvis kan det inträffa, att utan den förvaltande
myndighetens vållande de fastställda gränserna kunna tillfälligt över-eller underskridas.
Skulle förvaltningsmyndigheten hava skyldighet att i anledning härav
vidtaga omedelbar rättelse, kunde därigenom fonden tillskyndas förlust, och bör
därför meddelas föreskrift, att rättelse skall vidtagas, så snart lämpligen kan ske.
Utan hinder av de angående placeringen meddelade bestämmelser bör fondförvaltningen
vara berättigad att till skyddande av fordran å offentlig auktion
eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt.
Sålunda inköpt egendom bör givetvis åter avyttras så snart lämpligen kan ske.»
Med åberopande av vad sålunda anförts har riksförsäkringsanstalten
i sitt förslag till grunder för förvaltningen av ifrågavarande fond upptagit
följande bestämmelser angående placeringen av fondmedlen.
»I. Den del av fondens medel, som ej erfordras lör bestridande av
dess utgifter, skall redovisas i
1) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svenska staten;
2) Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges
stadshypotekskassas obligationer;
3) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande
erhållit Konungens tillstånd;
4) skuldförbindelser, för vilka fonden äger säkerhet genom inteckning
i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställt taxeringsvärde;
5)
skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit,
vilken i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, vunnit
godkännande från det allmännas sida;
6) fordringar hos bank i enlighet med de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelas;
7) sådana av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfärdade
obligationer ävensom sådana andra värdehandlingar, som till
sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med
någon av de under 1)—6) här ovan nämnda;
8) lån till företag, som äro ägnade att i olycksfallsförsäkringens
intresse förebygga förlust eller nedsättning av arbetsförmågan eller att
höja arbetsförmågan hos de försäkrade och som anses erbjuda nöjaktig
säkerhet;
19
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
9) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning
till förebyggande av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
eller till böjande av arbetsförmågan bos de i riksförsäkringsanstalten
försäkrade arbetare.
Av förenämnda medel må högst en fjärdedel redovisas på sätt
under 8) omförmäles samt högst en tjugondei, såsom under 9) sägs.
Skulle något år avvikelse från ovan angivna gränser för medlens
placering hava ägt rum, skall rättelse vidtagas, så snart lämpligen
kan ske.
Utan hinder av vad ovan stadgats må, till skyddande av fordran,
å offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för fordringen
utmätt eller pantsatt.
Egendom, vilken sålunda till skyddande av fordran inköpes, skall
åter avyttras, så snart lämpligen kan ske.»
I de utlåtanden, som avgivits över riksförsäkringsanstaltens förslag,
har beträffande de nu återgivna bestämmelserna följande erinrats.
Statskontoret anför till en början i fråga om den föreslagna bestämmelsen
under punkt 4), att enligt reglementet för pensionsförsäkringsfondens förvaltning
belåningsgränsen för inteckningar i fastighet är satt till 50 % av senast fastställt
taxeringsvärde eller 60 % av sådant värde, som efter särskild värdering fastställes
av fullmäktige för fonden, samt att enligt statskontorets mening riksförsäkringsanstalten
ej anfört giltigt skäl för en högre belåningsgräns i fråga om olycksfallsförsäkringsfondens
medel. Yad särskilt angår sådana fabriks- och dylika fastigheter,
som kunna ifrågakomma såsom pantsäkerhet för lån åt näringsidkare,
torde en ännu lägre belåningsgräns böra fastställas, såsom skett i Norge, där lån
mot säkerhet i fabriker och andra industriella anläggningar från motsvarande
fond icke må beviljas till högre belopp än 3/io aY anläggningens och fastighetens
sammanlagda värde, beräknat med hänsyn huvudsakligen till sådana reela värden,
som icke äro beroende på därstädes driven industriell verksamhet. Aven mot
den under punkt 7) upptagna bestämmelsen anser statskontoret anmärkning kunna
riktas, helst som av motiveringen framginge, att enligt riksförsäkringsanstaltens
mening jämväl förlagsinteckningar skulle ingå bland sådana värdehandlingar, som
i vissa fall skulle kunna anses jämförliga med de förut uppräknade placeringsobjekten.
Utan tvivel, yttrar statskontoret, kunna visserligen låntagarna, däribland även
näringsidkare, hava att erbjuda fullgod säkerhet även av andra slag än de i
punkterna 1)—6) omförmälda. Så till exempel anser statskontoret för sin del,
att även borgenssäkerhet kan i vissa fall vara fullt betryggande. Men den av riksförsäkringsanstalten
föreslagna, från lagen om försäkringsrörelse hämtade formulering
av ifrågavarande stadgande torde dock knappast lämna den trygghet i fråga
om säkerhetens beskaffenhet, som ju är syftemålet med fastställandet av bestämmelser
i förevarande hänseende. Statskontoret anser därför att, där säkerhet av
andra slag än de i punkterna 1)—6) uppräknade ifrågakommer, det härvid bör,
liksom i fråga om placeringen av pensionsförsäkringsfondens medel, ankomma på
Kungl. Maj:t att i de särskilda fallen pröva, huruvida sådan säkerhet kan anses
Utlåtanden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Departementschef
tn.
20 '' Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 227.
fullgod; och statskontoret förordar därför i stället för punkt 7) ett stadgande av
samma innehåll som § 4 punkt 6) i reglementet angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden.
Fullmäktige i riksgäldskontor et framhålla, att enligt fullmäktiges mening i
fråga om redovisning av riksförsäkringsanstaltens fondmedel bör meddelas enahanda
föreskrift som beträffande pensionsförsäkringsfonden eller att minst en
sjättedel skall utlånas till svenska staten. Även om, anföra fullmäktige, den fond,
varom nu är fråga, icke kommer att stiga till samma belopp som pensionsförsäkringsfonden
och frågan om dess placering sålunda icke kan hava samma betydelse,
kommer den likväl att uppgå till ett för våra förhållanden högst ansenligt
belopp. Då staten allt sedan världskrigets utbrott varit och med all säkerhet
för en lång följd av år framåt kommer att för sin mycket betydande upplåning
vara hänvisad till den inhemska penningmarknaden, bör, enligt fullmäktiges mening,
intet tillfälle lämnas obeaktat för att i möjligaste mån underlätta och säkerställa
denna upplåning. I detta avseende är av vikt, att den inom landet
skeende fondbildningen — särskilt då det gäller fonder, som ägas eller kontrolleras
av staten — i så stor utsträckning, som med hänsyn till resp. fonds speciella
ändamål lämpligen låter sig göra, direkt kommer statens upplåning till godo.
— I övrigt hava fullmäktige icke något att erinra mot de föreslagna placeringsbestämmelserna.
Styrelsen för postsparbanken har icke något att erinra mot förslaget till placeringsbestämmelser.
Såsom av det föregående framgår, beräknade ålderdomsförsäkringskommittén
den fond, som kommer att samlas genom den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen, till emellan 200 och 300 miljoner kronor. Huru
stor del av detta belopp, som kommer att belöpa på riksförsäkringsanstalten,
är naturligen omöjligt att på förhand beräkna. Det beror på,
i vilken utsträckning ömsesidiga arbetsgivarbolag komma att bildas och
försäkring där äga rum. Riksförsäkringsanstalten har för sin del beräknat
den på anstalten belöpande andel av fonden till omkring 100
miljoner kronor och det årliga belopp, som skulle bliva föremål för placering,
inklusive omplacering, till omkring 3 miljoner kronor. Här är
således fråga om väsentligen lägre belopp än beträffande pensionsförsäkringsfonden.
Självfallet böra riksförsäkringsanstaltens fondmedel, i likhet med
vad som fastslagits beträffande pensionsförsäkringsfonden, förvaltas uteslutande
med hänsyn till de ändamål, för vilka de hopbragts. Man
måste härvid naturligen tillse, att placeringen erbjuder sådan säkerhet,
att de ersättningsberättigade komma i åtnjutande av de förmåner, lagen
tillförsäkrat dem. Men samtidigt därmed måste noga beaktas, att placeringen
verkställes med hänsyn till ernående av högsta möjliga avkastning,
så att försäkringstagarne, arbetsgivarne, icke betuugas mer än
nödigt är.
21
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
Givet är emellertid, att man, då det gäller avkastningen, icke enbart
får taga hänsyn till den direkta, omedelbara avkastningen. Den
sociala olycksfallsförsäkringen måste, såsom även av riksförsäkringsanstalten
framhållits, jämväl anse såsom ett av sina huvudmål att söka
förebygga förlust eller nedsättning av arbetsförmågan hos de försäkrade.
Detta kan ske genom befrämjandet av anordningar, ägnade att
nedbringa faran för olycksfall eller att, sedan olycksfall en gång skett,
upphäva eller minska följderna därav. En sådan verksamhet leder ock
till minskning av försäkringskostnaderna.
Med beaktande av dessa synpunkter har riksförsäkringsanstalten i
sitt förslag till grunder för förvaltningen av dess fondmedel upptagit
bestämmelser därom, att högst en fjärdedel av fonden skulle kunna få
placeras med något friare prövningsrätt för förvaltningsmyndigheten,
för så vitt angår lån till företag, ägnade att i olycksfallsförsäkringens
intresse förebygga förlust eller nedsättning av arbetsförmågan eller att
höja arbetsförmågan hos de försäkrade, samt att högst en tjugondei må
redovisas i fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för
användning till förebyggande av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
eller till höjande av arbetsförmågan hos de i anstalten försäkrade
arbetare. Dessa bestämmelser, mot vilka de i ärendet hörda
myndigheterna icke haft något att erinra, synas mig väl ägnade att
tillgodose de sociala uppgifter, som olycksfallsförsäkringen har att beakta
och som även av ålderdomsförsäkringskommittén framhållits.
Vad placeringen i övrigt angår, har riksförsäkringsanstalten föreslagit
i huvudsak samma föreskrifter som skola gälla för förut omnämnda
enskilda försäkringsbolag (arbetsgivarbolag).
Mot dessa föreskrifter hava i särskilda avseenden erinringar framställts
av fullmäktige i riksgäldskontoret och statskontoret. Fullmäktige
hava sålunda yrkat, att bestämmelse måtte meddelas därom, att, i likhet
med vad som gäller beträffande pensionsförsäkringsfonden, minst en
sjättedel av riksförsäkringsanstaltens fondmedel skola placeras i lån till
staten.
Ehuru det kan ifrågasättas, om det är fullt riktigt att i förevarande
hänseende försätta riksförsäkringsanstalten i annan ställning än arbetsgivarbolagen,
synes det dock, som om man skulle utan olägenhet kunna
i viss mån tillmötesgå fullmäktiges framställning och sålunda föreskriva,
att en mindre del, t. ex. minst en tiondel, skall vara placerad i lån till
staten. Ur säkerhetssynpunkt kan en dylik föreskrift ej anses annat än
fördelaktig. Skulle det emellertid framdeles visa sig, att berörda bestämmelse
kommer att verka hinderlig för anstaltens verksamhet, finnes
ju möjlighet att få den ändrad.
22
Förvalt
nings
myndighet.
Riksförsäkrings
anstalten.
Kungl. Maj:t.s Nåd. Proposition Nr 227.
Statskontoret har i sitt utlåtande hemställt, att i fråga om utlåning
mot inteckningssäkerhet samma föreskrift måtte meddelas, som gäller för
pensionsförsäkringsfonden, eller att sålunda inteckning skulle få godtagas
såsom säkerhet endast för den händelse, att den ligger inom femtio procent
av senast fastställt taxeringsvärde eller inom sextio procent av särskilt uppskattat
värde. Det synes mig ock lämpligt att i allmänhet göra en dylik
begränsning. Dock bör möjlighet beredas riksförsäkringsanstalten att i
likhet med arbetsgivarbolagen utlämna lån mot säkerhet av inteckning,
liggande inom den av anstalten föreslagna gränsen. Medgivande härtill
bör kunna lämnas av Konungen. I många fall måste nämligen inteckning
liggande inom nämnda gräns anses erbjuda fullgod säkerhet,
såsom t. ex. då det gäller jordbruksfastighet. Det torde ock i detta
sammanhang böra erinras, att enligt för statskontorets utlåning gällande
bestämmelser en viss låg gräns är fastställd för utlåning mot inteckningssäkerhet,
men att statskontoret på grund av särskilda omständigheter
äger utlämna lån mot säkerhet av inteckning, liggande över
nämnda gräns. Såsom även av pensionsfondskommitténs betänkande
(sid. 48) framgår, har statskontoret ansett sig böra i ganska stor utsträckning
begagna sig av den statskontoret i förevarande avseende
lämnade friare prövningsrätten och sålunda i många fall utlämnat lån
mot säkerhet av inteckning, även om denna graverat fastigheten till
så högt belopp som omkring två tredjedelar av taxeringsvärdet eller,
beträffande stenhus i Stockholm, av brandförsäkringsvärdet.
Statskontoret har vidare gjort anmärkning beträffande den under
punkt 7) i riksförsäkringsanstaltens förslag upptagna bestämmelsen och
hemställt, att densamma måtte utbytas mot en föreskrift, liknande den,
som förekommer i § 4 punkt 6) i reglementet angående förvaltningen
av pensionsförsäkringsfonden. Då tillräcklig1 anledning ej synes finnas
att i förevarande avseende meddela annan bestämmelse än den beträffande
förvaltningen av sistnämnda fond gällande, ansluter jag mig till
denna statskontorets uppfattning; och har jag vidtagit med anledning
härav påkallad jämkning i de föreslagna stadgandena.
Beträffande den myndighet, som skall omhänderhava fonden, erinrar
riksförsäkringsanstalten till en början, hurusom ålderdomsförsäkringskommittén
i sitt betänkande anfört, att förvaltningen av fondmedlen
lämpligen skulle kunna ske i samband med förvaltningen av den allmänna
pensionsförsäkringsfonden. Därefter anför anstalten:
»Anses den ståndpunkten riktig, att olycksfallsförsäkringens fondmedel höra
förvaltas och användas uteslutande" med hänsyn till olycksfallsförsäkringens in
-
23
Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
tressen, synes det olämpligt utt sammankoppla förvaltningen av ifrågavarande
båda fonder, som hava olika ändamål att fullfölja. Eu sammanblandning av förvaltningen
medför dessutom alltid den faran, att den ena fondens intressen bliva
tillbakasätta för den andras. En dylik gemensam förvaltning torde ej heller,
sedd ur kostnadssynpunkt, komma att medföra någon nämnvärd minskning i förvaltningskostnaderna.
Riksförsäkringsanstalten tillåter sig för övrigt i förevarande hänseende åberopa
vad av pensionsfondskommittén, på sätt här ovan framgår, anförts rörande
frågan om gemensam förvaltning av de båda fonderna. Klart är emellertid, att
därest, såsom riksförsäkringsanstalten anser för riktigast och mest ändamålsenligt,
de båda fondförvaltningarna hållas åtskilda, ett samarbete lämpligen bör i vissa
fall äga rum, såsom till exempel beträffande anordningar för sjukvård och dylikt.
Givet torde vara, att den ordning, som hittills tillämpats i fråga om förvaltningen
av riksförsäkringsanstaltens fondmedel, icke vidare kan fortsättas, särskilt
med hänsyn till de nya och vidgade uppgifter, som 1911! års lag tillagt olycksfallsförsäkringens
organ. Endast den myndighet, som handhar själva försäkringen,
har möjlighet och förmåga att bedöma lämpligaste sättet för placeringen och användningen
i övrigt av fondmedlen. Denna myndighet, som är ansvarig för att
fondmedlen användas och utnyttjas för därmed avsett ändamål, bör ock tillförsäkras
det hjälpmedel för försäkringens genomförande och handhavande, som en
ändamålsenligt skött placering innebär.
Riksförsäkringsanstalten måste alltså erhålla det avgörande inflytandet ifråga
om förvaltningen av ifrågavarande fondmedel.
Enligt reglementet angående pensionsförsäkringsfonden tillkommer det särskilda
fullmäktige att besluta om placeringen av denna fonds medel, under det
att verkställighets- och övriga åtgärder tillhöra pensionsstyrelsen. Fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden utgöras av 1) generaldirektören och chefen för
pensionsstyrelsen, 2) dennes ställföreträdare, 3) den byråchef inom pensionsstystyrelsen,
som har att handlägga ärenden angående fondens förvaltning, eller, om
denne är generaldirektörens ställföreträdare, den byråchef, som av Konungen
förordnas, 4)—7) fyra av Konungen för tre år i sänder utsedda personer, av vilka
tre skola äga erfarenhet på det finansiella området samt den fjärde insikt och
erfarenhet i sociala frågor.
Riksförsäkringsanstalten har även i sitt utlåtande över ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag skisserat en liknande anordning för dess vidkommande, ehuru
med den skillnad, att någon särskild institution icke skulle bildas, utan att anstalten
själv, förstärkt med några personer, skulle handhava fondförvaltningen.
Det torde emellertid härvid böra erinras, att riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande
framställde förslag därom, att hela den sociala olycksfallsförsäkringen
skulle förläggas till riksförsäkringsanstalten. Så blev emellertid icke fallet, och
frågan om fondförvaltningen har därigenom kommit i annat läge.
Då de medel, riksförsäkringsanstalten årligen skulle hava att placera, icke
bliva av någon för vårt lands förhållanden större] omfattning, bör förvaltningen
kunna anordnas på ett betydligt enklare sätt än det som gäller beträffande pensionsförsäkringsfonden.
Åt riksförsäkringsanstalten bör kunna lämnas befogenhet
att ensam ombesörja sin fondförvaltning. Det finnes ingen anledning att i detta
avseende sätta riksförsäkringsanstalten i annan ställning än arbetsgivarbolagen,
låt vara att anstaltens fondbildning kan antagas bliva av större omfattning än
fondbildningen för vart och ett av dessa bolag. I förevarande hänseende torcle
24
Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 227.
för övrigt böra erinras, att det dröjer många år innan anstaltens fond når upp
till de belopp, vartill fonderna i en del av våra enskilda livförsäkringsbolag för
närvarande uppgå.
Lämpligt synes emellertid vara, att riksförsäkringsanstalten, då det gäller
att besluta om placering av fondmedel, åtminstone tillsvidare förstärkes med en
på det finansiella området sakkunnig person.
Av stort värde skulle det ock vara, om riksförsäkringsanstalten vid behandlingen
av ärenden angående placeringen hade vid sin sida ett råd, bestående av
en arbetsgivare och en arbetare, som hade att framföra försäkringstagarnas och
de försäkrades synpunkter. Då dessa personer emellertid icke förutsättas besitta
särskild sakkunskap i placerings- eller finansfrågor, böra de icke erhålla rösträtt
utan vara allenast rådgivande.
I samband med utseende av finansiellt sakkunnig ledamot och rådgivande
personer torde böra för dem utses särskilda suppleanter.
Lämpligt torde vara att på förhand bestämma riksförsäkringsanstaltens
sammansättning vid behandlingen av placeringsärenden, och torde i sådant avseende
böra föreskrivas, att då det gäller att besluta om placering av fondmedel,
skola i ärendenas handläggning deltaga generaldirektören och chefen för anstalten,
den byråchef, som i generaldirektörens frånvaro har att företräda honom, den
byråchef, som inom riksförsäkringsanstalten har att handlägga ärenden angående
fondförvaltningen, den byråchef, som har att handlägga ärenden angående beräkning
av anstaltens fonder, eller, därest någon av sistnämnda två byråchefer är
generaldirektörens ställföreträdare, den byråchef, som av riksförsäkringsanstalten
bestämmes, samt en av Kungl. Maj:t förordnad person med erfarenhet på det
finansiella området.
Någon särskild byrå eller något större antal tjänstemän för handläggning
av fondärenden och i anledning av besluten föranledda verkställighetsåtgärder
torde icke erfordras, åtminstone icke under de första åren. Detta särskilt om,
såsom riksförsäkringsanstalten anser lämpligast, fondens värdehandlingar deponeras
hos riksbanken i öppet förvar. Vid dylik deposition åtager sig riksbanken
att ombesörja inteckningsförnyelser samt inkassering av räntor och annan avkastning
å de deponerade värdehandlingarna m. m. Pensionsfondens värdehandlingar
äro på detta sätt deponerade mot en årlig avgift av 500 kronor för varje
påbörjat tiotal miljoner kronor värdehandlingar upp till 100 miljoner kronor
samt därefter 500 kronor för varje påbörjat femtiotal miljoner kronor.»
I överensstämmelse härmed har riksförsäkringsanstalten i fråga om
förvaltningsmyndighet föreslagit följande bestämmelser.
»II. Förvaltningen av fonden handhaves av riksförsäkringsanstalten.
I behandlingen inom riksförsäkringsanstalten av frågor om placering
av fondens medel enligt vad ovan sagts samt om förändring av
sådan placering skola deltaga
generaldirektören och chefen för anstalten;
den byråchef, som har att i generaldirektörens frånvaro företräda
honom;
den byråchef, som har att handlägga ärenden angående förvaltningen
av fonden;
25
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
den byråchef, som har att handlägga ärenden angående beräkning
av anstaltens fonder;
eller, därest någon av sistnämnda två byråchefer har att inträda
såsom generaldirektörens ställföreträdare, den byråchef, som av riksförsäkringsanstalten
bestämmes, samt
en av Konungen för tre år i sänder förordnad, på det finansiella
området erfaren person.
I överläggningarna men ej i besluten angående nyssnämnda frågor
deltaga dessutom två av Konungen för tre år i sänder förordnade personer,
av vilka den ene utses bland de arbetsgivare, vilkas arbetare
äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten, samt den andre bland nämnda
arbetare.
Konungen utser suppleant för den särskilt förordnade ledamoten i
anstalten ävensom för var och en av de rådgivande personerna.»
Beträffande förvaltningsmyndigheten har i de avgivna utlåtandena Utlåtanden.
anförts följande.
Statskontoret yttrar: Det torde icke kunna förnekas, att den myndighet
riksförsäkringsanstalten — som handhade själva olycksfallsförsäkringen och
alltså vore ansvarig för att fondmedlen användes och utnyttjades för därmed
avsett ändämal, varvid särskilt torde böra framhållas, att lån vore avsedda
att utlämnas även till industriella företag, borde erhålla ett avsevärt inflytande
på placeringen av fondens medel. Det hittills tillämpade tillvägagångssättet
för placeringen enbart genom postsparbanken torde därför, med hänsyn
till vad riksförsäkringsanstalten anfört, icke längre böra bibehållas. Men å andra
sidan bleve genom riksförsäkringsanstaltens förslag den finansiella sakkunskapen
icke tillräckligt starkt representerad vid ärendenas avgörande. Detta mål skulle
kunna ernås, om placeringsfrågorna avgjordes av riksförsäkringsanstaltens chef
såsom ordförande, två byråchefer i samma anstalt, av vilka den ene skulle vara
föredragande, två ledamöter i postsparbankens styrelse samt en av Kungl. Maj:t
utsedd finansiellt sakkunnig. Att sålunda låta postsparbankens styrelse bliva
representerad syntes så mycket mer lämpligt som dels riksförsäkringsanstaltens
Övriga fondmedel ju skulle fortfarande förvaltas av sistnämnda styrelse, dels ock
försäkringsavgifternas uppbörd och redovisning till fonden skulle väsentligen
verkställas genom postsparbanken. Dör besluts fattande torde böra erfordras, att
minst _ fyra ledamöter vore om beslutet ense, och minst fem, då fråga vore om
placering enligt I 8) eller 9). Skulle Kungl. Maj:t anse, att genom en sådan
anordning den beslutande myndigheten bleve onödigt talrik, kunde möjligen alternativt
ifrågasättas, att den ene av riksförsäkringsanstaltens byråchefer, nämligen
den, som icke skulle vara föredragande, ävensom den ene av ledamöterna
i postsparbankens styrelse uteslötes. I detta fall syntes för besluts fattande tre
ledamöter böra vara om beslutet ense, och alla fyra där fråga vore om placering
enligt I 8) eller 9). Den eller de ledamöter av postsparbankens styrelse,
som enligt detta statskontorets förslag komme att deltaga i förvaltningen, borde
naturligtvis för detta uppdrag åtnjuta visst tillägg till det arvode, som utginge
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 188 höft. (Nr 227.) 4
Departementschefen.
26
Kungl- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
till ledamot i postsparbanksstyrelsen. — Mot riksförsäkrmgsanstaltens förslag
om särskilda, av Kungl. Maj:t förordnade rådgivare kade statskontoret icke något
att erinra Dock ville det synas, som om deras biträde ej vore erforderligt vid
placeringar enligt I 1)—7); ock i varje fall kunde det ifrågasättas huruvida ej,
med hänsyn till omfattningen av deras verksamket, de för dem föreslagna arvoden
vore onödigt stora. , j 0o
Fullmäktige i riksgäldskontor et åberopa, att fullmäktige i yttrande av den
mars 1916 angående förvaltningen av pensionsförsäkrmgsfonden av anförda skal
ansett nödigt, att med förkållandena på vår allmänna penningmarknad särskilt
förtrogna personer komme att tillköra fondstyrelsen, samt att enligt fullmäktiges
mening eu garanti kärför kunde vinnas därigenom, att fullmäktige i nksgaldskontoret
ock i riksbanken finge utse var sin medlem i samma styrelse I allt tall
ansåge fullmäktige att, då fråga vore om placering av en sa betydande fond som
den förevarande, det icke kunde vara tillräckligt, att endast en person^ inom förvaltningen
tillsattes med känsyn till finansiell sakkunskap. Därest, pa satt förslaget
innekölle, fondens förvaltning komme att kandkavas av nksforsakrmgsanstalten,
borde därför, enligt fullmäktiges mening, den finansiella sakkunskapen
inom förvaltningen ytterligare förstärkas.
Styrelsen för postsparbanken yttrar, att styrelsen, som granskat föreliggande
förslag endast från sådana synpunkter, som styrelsen särskilt hade att beakta, mot
förslaget icke kade någon annan erinran än den, att den ekonomiska sakkunskapen
syntes i förslaget vara väl litet tillgodosedd. Enligt styrelsens mening borde
vid avgörande av ärenden rörande medelsplacering riksförsäkringsanstalten förstärkas
med åtminstone två på det finansiella området erfarna personer samt,
på det att möjligast fullständiga garanti erliolles for medlens ändamålsenliga användning
och säkerställande, bestämmelse utfardas darom att vid fattande av
beslut i nu ifrågavarande ärenden åtminstone en av de sakkunniga skulle vara
tillstädes samt minst fyra av de närvarande, bland dem åtminstone den ena av
de sakkunniga, om beslutet ense.
Någon meningsskiljaktighet synes icke föreligga beträffande lämpligheten
av den föreslagna anordningen, att riksförsäkringsanstalten,
som har att tillvarataga försäkringstagarnes och de försäkrades intressen
själv omhänderhar förvaltningen av sina fondmedel. Det synes
ej heller föreligga skäl att tillskapa någon särskild myndighet för att
övertaga en del av ifrågavarande fondförvaltning. I likhet med riksförsäkringsanstalten
anser även jag lämpligt, att anstalten åtminstone
en tid framåt vid handläggning av frågor om placering erhaller biträde
av särskild finansiell sakkunskap. Riksförsäkringsanstalten har i sadant
avseende föreslagit, att den vid placeringen skulle biträdas av en pa
det finansiella området erfaren person. I de avgivna utlåtandena har
dock framhållits önskvärdheten av, . att ifrågavarande sakkunskap erhåller
en något starkare representation. Detta synes även mig erforderligt,
men torde det vara fullt tillräckligt, om två finanssakkunniga
personer förordnas. Det lärer emellertid, under sådana omständigheter
vara lämpligt, att antalet av riksförsäkrmgsanstaltens egna ledamöter,
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
gom skola deltaga i placeringsbesluten, inskränkes till tre, så att den
beslutande myndigheten icke blir alltför talrik, och synes det därvid
lämpligen böra ankomma på Konungen att förordna de två byråchefer
i anstalten, som skola deltaga i förevarande ärendens behandling.
Suppleanter böra enligt min mening lämpligen utses för var och
en av de finanssakkunniga, varjämte riksförsäkringsanstalten synes böra
utse erforderligt antal suppleanter för sina egna ledamöter.
För vinnande av större trygghet vid avgörande av ärenden om
placering enligt I 8) i de föreslagna grunderna bör vidare föreskrivas,
att minst fyra av de i beslutet deltagande skola vara om beslutet ense.
Någon motsvarande föreskrift torde däremot icke vara behövlig beträffande
ärenden om placering enligt I 9), då prövningsrätten angående
dylik placering i sista hand skulle tillkomma Kungl. Maj:t.
Riksförsäkringsanstaltens förslag att i överläggningarna angående
placeringsfrågor böra deltaga även representanter för försäkringstagarne
•och de försäkrade anser jag synnerligen ändamålsenligt. Någon anledning
att begränsa deras medverkan vid ärendenas handläggning på
sätt statskontoret föreslagit torde däremot icke föreligga.
I detta sammanhang vill jag framhålla angelägenheten av att ett
intimt samarbete kommer till stånd mellan den nu ifrågavarande förvaltningsmyndigheten,
å ena, samt fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden,
å andra sidan. Delvis komme ju samma ändamål att tillgodoses
med de olika fondernas avkastning, nämligen då det gäller lån till
företag, som hava till ändamål att förebygga eller häva arbetsoförmåga
hos de försäkrade, eller placering i fastigheter, som förvärvas för sådana
ändamål. I dylika fall ligger det givetvis särskild vikt uppå, att tilltänkta
anordningar komma till utförande på det mest ekonomiska och
ändamålsenliga sätt. Det synes lämpligen böra ankomma på Kung].
Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter, som uti ifrågavarande hänseende
kunna finnas erforderliga.
Enligt reglementet för pensionsförsäkringsfonden kan överskott i
fonden få användas för bestridande av kostnader för åtgärder, ägnade
att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga
eller befordra folkhälsan.
Riksförsäkringsanstalten anser en liknande bestämmelse böra införas
rörande dess fondmedel och yttrar i sådant avseende:
Övriga bestämmelser.
Användning
av fondmedel
utan att någon
direkt avkastning
tillföres
fonden.
»Riksförsäkringsanstalten är redan på grund av olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser berättigad att använda medel ur fonden för sjukvårdande åtgärder
beträffande skadade, i anstalten försäkrade personer. Emellertid torde riksför
-
Kostnader för
fondförvaltningen.
28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
säkringsanstalten böra medgivas befogenhet att använda medel ur fonden jämväl
för anordningar, som icke avse någon särskild i anstalten försäkrad person, men som
äro ägnade att befordra försäkringens intresse och gagna de försäkrade. Anstalten
bör sålunda hava medel till sitt förfogande för åstadkommande av anordningar,
avsedda att minska olycksfallsrisken eller att bereda ökad möjlighet till
lämplig vård för dem, som skadats genom olycksfall i arbete. Huruvida och i
så fall huru stor del av fondmedlen, som kan få användas för ifrågavarande *
ändamål, torde böra av Kungl. Maj:t bestämmas med hänsyn till fondens ställning
sådan den framgått vid vederbörligen verkställd fondberäkning.»
Kostnaderna för förvaltningen av fondmedlen böra enligt riksförsäkringsanstaltens
mening gäldas på samma sätt som riksförsäkringsanstaltens
övriga förvaltningskostnader. Riksförsäkringsanstalten anför
härom vidare:
»Några större kostnader torde icke krävas, åtminstone icke under de första
åren. Den särskilt förordnade ledamoten torde böra tillerkännas ett arvode av
2,000 kronor samt var och en av de två rådgivande personerna 1,500 kronor för år.
Till var och eu av de fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, som ej tillhöra
pensionsstyrelsen, utgår ett årligt arvode av 2,000 kronor. — Ett mindre belopp
bör även beräknas för ersättning till suppleanterna, särskilt anlitade sakkunniga
personer och annat biträde, värdering i anledning av fastighetsbelåning, förvaring
av fondens värdehandlingar, tryckningskostnader, resekostnader och andra expenser,
förslagsvis 6,500 kronor.»
Med hänsyn till vad i.nu berörda avseenden anförts föreslår riksförsäkringsanstalten
följande bestämmelser:
»III. Konungen äger bestämma, att, därest fondens tillgångar sådant
medgiva med hänsyn till de förpliktelser, som åligga fonden, viss del
av densamma må användas för bestridande av kostnader för åtgärder,
ägnade att i olycksfallsförsäkringens intresse förebygga förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan eller höja arbetsförmågan hos de försäkrade,
och skola dessa medel ställas till riksförsäkringsanstaltens förfogande
att av anstalten för angivna ändamål disponeras i enlighet med
de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas.
IV. Kostnaderna för förvaltningen av fonden bestridas på samma
sätt som riksförsäkringsanstaltens övriga förvaltningskostnader.»
Tillika föreslår riksförsäkringsanstalten ett stadgande av innehåll,
att de närmare bestämmelser, som utöver de förut angivna erfordras
för fondens förvaltning, meddelas av Konungen. Härförutom hemställer
riksförsäkringsanstalten — som vid sin skrivelse fogat en kortfattad
översikt över gällande bestämmelser angående förvaltningen av den
sociala olycksfallsförsäkringens fondmedel i några främmande länder —
att från och med år 1918 ett belopp av förslagsvis 11,500 kronor måtte
29
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 227.
få med den fördelning, som av anstalten angivits, användas för bestridande
av de särskilda kostnader, som föranledas av fondförvaltningen,
samt att nämnda belopp måtte få utgå av det förslagsanslag, som å
extra stat anvisas för upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens verksamhet.
* Mot riksförsäkringsanstaltens förslag i förevarande hänseenden hava
de hörda myndigheterna icke haft någon erinran att framställa. I fråga
om kostnadsbeloppen ifrågasätter emellertid statskontoret, såsom även
av det föregående framgår, huruvida icke de föreslagna arvodena till
de rådgivande personerna vore, med hänsyn till omfattningen av dessa
personers verksamhet, onödigt höga.
Beträffande anstaltens förslag under punkt III, att någon del av Departementsfonden
under vissa förutsättningar med Konungens medgivande skulle chefenkunna
få användas för bestridande av kostnader för åtgärder, ägnade
att i olycksfallsförsäkringens intresse förebygga förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan eller höja arbetsförmågan hos de försäkrade, har
jag . funnit vissa jämkningar i avfattningen böra vidtagas i syfte att
tydligare framhäva, dels att en dylik användning av fondens medel
endast må förekomma, därest det vid verkställd försäkringsteknisk utredning
befinnes, att fondens tillgångar måste anses väl förslå till
täckande av dess förbindelser, dels att i varje fall endast en ringa del
av tillgångarna må på angivet sätt disponeras.
Vad angår de av anstalten förordade arvodena synas mig desamma,
vid jämförelse med den för fullmäktige i pensionsförsäkringsfonden fastställda
staten, vara väl högt upptagna. För egen del föreslår jag, att
arvodena bestämmas för en var av de två finanssakkunniga till 1,500
kronor samt för en var av representanterna för försäkringstagarna och
de försäkrade till 1,000 kronor.
I detta sammanhang ber jag att få nämna, att pensionsstyrelsen i
skrivelse den 6 december 1916 hemställt om föreskrift, att de av fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden, vilka icke tillhörde pensionsstyrelsen,
samt deras suppleanter måtte tillerkännas rätt att för resa i
tjänsten erhålla resekostnads- och traktamentsersättning enligt resereglemente!,
att gäldas av de medel ur pensionsförsäkringsfonden som
anvisats till bestridande av förvaltningskostnader. Ehuru vid framläggandet
av förslag för riksdagen angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden
det icke synes hava förutsatts, att dylik rätt skulle
tillkomma fullmäktige, finner jag giltiga skäl tala för bifall till den
gjorda framställningen; och ämnar jag, därest erinran från riksdagen ej
Riksförsäkringsanstaltens
nuyarande
fondmedel.
30 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 227.
däremot göres, senare inför Kungl. Maj:t göra hemställan i nu ifrågavarande
avseende. Liknande rätt till reseersättning torde jämväl böra
tillkomma de till riksförsäkringsanstaltens biträde vid frågor om fondens
förvaltning förordnade personer.
Mot riksförsäkringsanstaltens förslag om beräknande av ett belopp
om förslagsvis 6,500 kronor för ersättning till suppleanter m. m. har
jag intet att erinra.
Med hänsyn till innehållet i 16 § olycksfallsförsäkringslagen torde
kostnaderna för fondförvaltningen ej — såsom ifråga om förvaltningen
av pensionsförsäkringsfonden — böra utgå av fondens medel, utan synas
dessa kostnader böra bestridas av anslag, som å extra stat anvisas för
upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens verksamhet. Då riksdagens
särskilda bemyndigande härtill bör utverkas, lära bland reglerna angående
fondens förvaltning några särskilda bestämmelser angående kostnadernas
bestridande ej erfordras. Någon höjning i det av riksdagen
redan begärda extra anslaget för år 1918 för nämnda ändamål synes
emellertid icke erforderlig, då ifrågavarande anslag är avsett att utgå
såsom förslagsanslag.
Riksförsäkringsanstalten omförmäler slutligen, att anstalten haft
under övervägande, huru bör förfaras i fråga om förvaltningen av de
fondmedel, som härflyta från försäkringsavgifter eller andra inbetalningar
till anstalten i enlighet med bestämmelserna i lagen angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901. Härom
yttrar riksförsäkringsanstalten, att det måhända torde vara av mindre
betydelse, om förvaltningen av dessa medel bibehölles hos styrelsen
för postsparbanken eller överlämnades till riksförsäkringsanstalten. Dock
ville riksförsäkringsanstalten ifrågasätta, om det icke vore mest ändamålsenligt,
att det senare alternativet valdes, så snart detta lämpligen
kunde äga rum. Denna angelägenhet syntes emellertid icke behöva
ordnas i samband med det nu föreliggande ärendet, likasom ej heller
frågan om den framtida förvaltningen av fiskarförsäkringens och barnmorskornas
pensionsanstalts fondmedel.
Med föranledande härav har styrelsen för postsparbanken i sitt utlåtande
uttalat den åsikten, att den hittills av postsparbanken förvaltade
försäkringsfonden torde böra omhänderhavas av postsparbanken enligt
för närvarande gällande bestämmelser, enär denna fond, som tillkommit
på frivillighetens väg och vore avsedd att så småningom avvecklas, hade
31
Kungl. MajXs Nåd. Proposition Nr 227.
en annan karaktär än den fond, som på grund av obligatorisk försäkring
komme att bildas till följd av lagen den 17 juni 1916.
För egen del finner jag, i likhet med riksförsäkringsanstalten, det
lämpligen böra tills vidare anstå med det slutliga avgörandet av frågan
om den framtida förvaltningen av omförmälta fondmedel.
På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
dels godkänna det av mig förordade förslaget till
grunder för förvaltningen av den i 19 § av lagen den
17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete omförmälda
fond;
dels godkänna av mig föreslagen arvodes- och omkostnadsstat
för förvaltningen av fonden att gälla tillsvidare
från och med år 1918;
dels ock medgiva, att de i staten ingående belopp
må utgå av förslagsanslag, som å extra stat anvisas
för upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens verksamhet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
o
Ake Karlholm.
Departe
ments
chefens
hemställan.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1917:229 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens fondmedel. s. 1 i texten
- SU 1917:159 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens fondmedel jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten